PETER PAN. I förgrunden Aksel Morisse, Julia Marko-Nord och Elisabeth Wernesjö, bakom står Robin Keller. Bild teaterns pressarkiv, Urban Jörén.
Elisabeth önskar att institutionsteatrarna ska våga lite mer och inte väja för brännheta och kontroversiella ämnen som ligger i tiden. Det behöver inte handla om plakatteater, menar hon, bara för att man lyfter aktuella frågeställningar som till sin natur oftast går isär i olika politiska positioner. – Jag tror inte på det där, att man bara ska ge publiken vad den vill ha. Det finns frågor som är angelägna för människor som inte brukar komma till teatern. Teatern har ett ansvar för att spegla dessa också, enligt min mening. Och jag tycker att det är viktigt att ta reda på varför vissa inte tycker att teater är något för dem. Elisabeth Wernesjö har ett finslipat verktyg med sin talang och skicklighet som skådespelare, men det räcker inte. Hon brinner för teaterns själ och känner ett starkt engagemang för hela den kreativa processen. – Jag kan nog upplevas som besvärlig, för jag har så svårt för att lägga band på min entusiasm och hålla inne med mina åsikter. Det är som en drift, det där att få vara medskapande. Det är väl egentligen naturligt att man som konstnär önskar att man vore en fri konstnär. Men det kan man inte alltid vara på en institutionsteater. Ändå önskar man att man fick lov att vara sitt eget verktyg i större utsträckning och att det fanns större respekt för och tillit till oss skådespelare som konstnärer. Det finns regissörer som inte lämnar så stort utrymme för skådespelarna att skapa sina karaktärer. Och det händer faktiskt att skådespelare går in i produktioner där de inte känner sig bekväma med uppgiften.
10
EVIGT UNG. Från vänster: Maria Sundbom, Elisabeth Wernesjö, Robin Keller och Mirja Burlin. Teaterns pressarkiv, Urban Jörén.
– De produktioner som jag mår sämst i, är när jag känner mig som en marionettdocka och inte får uttrycka något av vad min egen känsla säger mig vara det mest naturliga, och inte får något svar på frågan varför jag ska göra si eller så. Elisabeth pratar hellre om projekt som varit utmanande och lustfyllda att arbeta med, som det tillsammans med regissören Ada Berger i Lagom nära döden. Ada Berger lät skådespelarna själva improvisera fram karaktärerna och deras inbördes relationer och byggde sedan scenerna utifrån det. – Arbetet bakom den föreställningen var en väldigt spännande och rolig erfarenhet, eftersom allt byggde så mycket på oss skådespelare, på vår lust och kreativitet. Det är en arbetsform jag trivs väldigt bra med. Och det är så mycket enklare att hitta in i en karaktär via improvisation än via regi. Att spela den medelålders mannen Morgan låg också i linje med de slags roller som tilltalar Elisabeth. – Jag tycker att det är mest intressant att spela roller som ligger långt ifrån mig själv, både rent fysiskt och mentalt. Och så känner jag mig trygg i att spela karaktärer som är väldigt osäkra. Kanske för att jag då blottar något av mitt eget inre, tror hon. Elisabeth Wernesjö har gjort flera roller som man och pojke – med suveränt resultat. Det är inget märkvärdigt med det, anser hon. Att spela man eller kvinna är detsamma som att spela människa. – Det intressanta är inte könet utan könlösheten bakom våra drivkrafter som människor, konstaterar hon. Elisabeth är säker på att teatern skulle vitaliseras av
Ü