__MAIN_TEXT__

Page 1

BIZ&ART 29

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

29

kreativ, produktiv, häftig Kph Trycksaksbolaget, Kungsängsg. 21 C Kungsporten, vxl 018-781 81 oo, www.kph.se Vår Expo-kopiering finns på Svederusgatan 1-3 (korsningen Fyrislundsgatan/Stålgatan)

LENA ÅBERG FRISK FANTASY FORSKNING OM TJEJLOPP LOPPIS ERIK KRIKORTZ ELLA LEMHAGEN GUSTAV LEVIN MAGI MED PAPPER KOCK MED EXTRA ALLT ARNE WIIG AVHANDLINGAR BLIR KONST POESI TEATERFESTIVAL I BOGOTÁ TATTOO LINDWALLS JAKT PÅ BÄSTA KAFFET


BIZ&ART 29

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

29 LENA ÅBERG FRISK FANTASY FORSKNING OM TJEJLOPP LOPPIS ERIK KRIKORTZ ELLA LEMHAGEN GUSTAV LEVIN MAGI MED PAPPER KOCK MED EXTRA ALLT ARNE WIIG AVHANDLINGAR BLIR KONST POESI TEATERFESTIVAL I BOGOTÁ TATTOO LINDWALLS JAKT PÅ BÄSTA KAFFET

tiv, häftig

orten, vxl 018-781 81 oo, www.kph.se rsningen Fyrislundsgatan/Stålgatan)

Omslagsbild Lena Åberg Frisk Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion

Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Textredigering: Anna Jonson, ART ANNA Foto: Jesper Alkarp s 104. Magnus Alkarp: s 105, 106. Magnus Cramer s 62, 63. Bo Gyllander: s 109. Erik Krikortz s 30 (övre). Karolina Kristensson©Nordiska museet s 51. AnnaKarin Kriström s 14. Lars Lambert s 93. Maria Masooni s 94, 96. Linus Meyer s 21 (7:3). Stewen Quigley s 4, 6, 7, 8, 9, 10,11, 12, 13, 14, 15, 16, 18, 22, 24, 27, 28, 30, 36, 37, 38, 48, 49, 54, 56, 57, 58, 59, 60, 64, 66, 68, 72, 74, 77, 79, 83, 84, 86, 87, 88, 91, 95, 108, 111, 113. Micke Sandström: s 20. Carl Thorborg: s 21 (Cabaret). Sarah Thorén: s 32, 33, 34, 42, 44, 45, 46, 52, 74, 77, 79. Åsa Lundén/Moderna Museet s 30 (nedre).

Redaktion redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se Annons annons@bizart.se Stewen Quigley – stewen@bizart.se

Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41 vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna, men ange källan.

Skribenter Magnus Alkarp Lillemor Berg Andrea Dahlkild Ann-Christine Fogelberg Liselott Forslin Anna Jonson Lena Köster Lars Lambert Gunilla Sthyr Sarah Thorén Johanna Uddén Mia Ulin Rickard Weidstam

ISSN 1654-5370

LENA KÖSTER

STEWEN QUIGLEY

2

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

LISELOTT FORSLIN

SARAH THORÉN

2016 Riktpris 75 kr

MAGNUS ALKARP

ANDREA DAHLKILD

LARS LAMBERT

MIA ULIN

GUNILLA STHYR

ANNA JONSON


innehåll 72 Poeten på pallen: Magnus Dahlerus

6 Lena Åberg Frisk tänker utanför UKK-boxen 12 Akademisk text i ny kontext: AnnaKarin Kriström 18 I rollen som Gustav Levin 24 Ella Lemhagen goes to Hollywood 28 Erik Krikortz tar världen till Uppsala 36 Min bästa loppis 40 Festival Iberoamericano de Teatro de Bogotá 42 Tattoo: Sebastian Forsberg 48 Prestation ur ett genusperspektiv 52 Bit i ogräset!

73 Bortom verklighetens begränsning.

Fantasy, tre uppsalaförfattare

82 Kocken med extra allt: Martin Andersson 86 Renässansmannen på Salsta slott: Arne Wiig 92 Historiebiten: Hugo Alfvén 94 Kryddstark mångfaldsdiplomat: Maria Masoomi 99 Dessa eländiga gamla sagor... 108 Tre skulptörer från Uppland 111

Eftertanken

112 Upptäck!

54 Jakten på det perfekta kaffet 60 Magiskt liv av papper: Fideli Sundqvist 66 Entrepreneurs Academy, inspiration, utveckling,

gemenskap

ANNONSÖRER

Helsida: Bergmans Cajsa´s Kök Friskis & Svettis Färnert Guldsmeder HSB KPH Länsförsäkringar Triller UKK UL – Upplands Lokaltrafik Uppsala konstmuseum Uppsala stadsteater Villa Anna Halvsida: Elon Toyota Musik i Uppland Kvartssida: Bror Hjorths Hus

3


4


BIZ&ART finns i molnet, hitta alla nummer p책 n채tet, www.bizart.se

5


LENA ÅBERG FRISK tänker ständigt utanför UKK-boxen AV ANNA JONSON

6


Lena Åberg Frisk har jobbat knappt ett år på UKK och redan har mycket vatten hunnit rinna under broarna. För drygt ett år sedan fattade hon på kort tid två aktiva val. Det första var att inte söka tjänsten som vd för Uppsala Konsert & Kongress. Lena kände väl till historiken och det var alldeles för mycket strul, ansåg hon. Det andra var, efter en lyckad övertalningskampanj, att ändå anta utmaningen. 7


8


– Och så fort jag på allvar började tänka på uppdraget – ”vad skulle jag göra om jag var chef där”, så var jag ju fast, säger Lena och skrattar. Det är verkligen på många sätt ett drömjobb. Sen hon började, har Lena genomfört en hel del organisatoriska förändringar. Om man tar på sig ett sånt här uppdrag, så måste man ha en egen tydlig vision om vad man vill med verksamheten. Förutom att utveckla verksamheten vill Lena även utveckla positionen och funktionen med huset. För att lyckas med det måste man också utveckla organisationen, menar hon. – Då handlar det inte om att byta namn på avdelningar och tjänster, eller skapa nya tjänster och ta bort gamla, förklarar Lena, utan det handlar väldigt mycket om att förändra ett synsätt. Jag vet av erfarenhet vad som krävs för att en organisation ska utvecklas på det sätt jag tycker är spännande, säger hon och ler. Många år som konstnärlig ledare har vässat ledarskapet Processen har gått lättare och snabbare på många sätt, tycker Lena. Den strukturella och formella förändringen är genomförd. Lena gick dubbelt förra våren innan hon tillträdde och redan då påbörjade hon processen. När hon sedan började tjänsten i augusti, så kunde man börja arbeta tillsammans framåt direkt.

– Det är väldigt viktigt att ha den känslan redan från början, menar Lena, vart man är på väg nånstans. Det arbete som kommer sedan med att få med sig alla i den nya riktningen på verksamheten, det är den stora utmaningen. – Jag ställer helt andra krav på min organisation än mina företrädare, vilket är helt naturligt, fortsätter Lena, så är det ju när det kommer in en ny chef. Och det är klart att det tar ett tag för organisationen att vänja sig. Men det har gått jätte, jättebra, säger Lena med ett stort leende. En påtaglig skillnad mot tidigare är att Lena Åberg Frisk vill att huset ska användas mer, att det ska fungera mer som ett kulturhus och en mötesplats. Satsningen på Market på lördagar är ett exempel på ett projekt som har syftet att öppna upp huset för allsköns kreativitet och dit alla Uppsalas invånare är välkomna. En plats där allt som händer på ett torg kan hända, har Lena tidigare beskrivit det och projektet är hennes baby, erkänner hon ömt. – Och det har gått väldigt, väldigt bra, säger Lena nöjt. Vi utvärderar och utvecklar konceptet hela tiden och ur det kommer det nya idéer. Det är ett levande projekt, precis som jag tycker att alla projekt ska vara. Det är viktigt att man tänker positivt också, menar Lena. – Man måste kunna ompröva utan att tänka att det man

Ü 9


10


Tassemarken (video still) av konstnären Johan Thurfjell visas på UKK

Jag letar hela tiden efter öppningar. Jag kände till exempel, att det här huset även borde inrymma konst och installationer. Ganska snabbt hittade jag ett samarbete med Uppsala Konstmuseum.

gjorde var fel. Snarare ”oj, vad fantastiskt att det blev nånting! Hur kan vi göra det ännu bätte?” Det behöver inte vara så laddat. I Konsertrådet, numera Programgruppen eftersom UKK nu gör så mycket mer än bara konserter, är Lena konstnärlig ledare. Hon är med och diskuterar tänkbara programpunkter, men framför allt är hon med och diskuterar riktlinjerna, vad det är man vill med verksamheten. Sedan är det producenterna som gör det exakta urvalet, har kommunikationen med agenter och artister och sköter det praktiska. Husockupanter Lena presenterar ett projekt som hon mer aktivt själv är med och driver: – Vi har börjat att söka upp artister och konstellationer av olika slag. Vi bjuder hit dem på lunch och undersöker vad dom skulle vilja göra i huset. Så nästa år kommer det att komma igång med en del såna projekt. Dom tar det dom har och skapar unika produktioner som växer fram i mötet med huset. Det är verkligen jättespännande, säger Lena ivrigt. – Dom som vi för samtal med är väldigt inspirerade. Jag tror att det kommer att bli ett stort utbyte av inspiration och idéer mellan oss och dom här individerna och konstellationerna. Det är en variant av Artist-in-residence. Arbetsnamnet är Husockupanter. Dom kommer och intar huset. Vissa gör det lågmält, andra gör det med dunder och brak, säger Lena och skrattar.

Söker samarbeten utanför väggarna – Jag letar hela tiden efter öppningar. Jag kände till exempel att det här huset även borde inrymma konst och installationer. Ganska snabbt hittade jag ett samarbete med Uppsala Konstmuseum. Vi har nu genomfört två projekt, ett här på UKK med Johan Thurfjells videoverk Tassemarken, och ett på Uppsala Konstmuseum, där vi specialkonstruerade en konsert Hur låter Uppsala med Olov Johansson, Anna-Karin Brus och Coste Apetrea. Båda väldigt lyckade projekt. – Det finns så mycket att göra i Uppsala. Jag har bara inte hunnit bjuda in alla än! utbrister Lena. – Det är så fantastiskt att under en period få ansvaret för ett sånt här hus. Det är otroligt inspirerande med flödet av alla människor, idéer, tankar och möten som ständigt pågår. Jag skulle vilja att den känslan präglar det vi gör för allmänheten i högre grad. Och det är väl det jag har påbörjat, kan man säga, avslutar Lena Åberg Frisk glittrande. Epilog UKK som tidigare gått med förlust har redovisat vinst med över 1,5 miljon för 2015 och haft fler evenemang än någonsin. Lena Åberg Frisk kanske inte kan få en så mycket bättre bekräftelse på att hon är inne på rätt väg. a

11


Det är mycket tankearbete men också lust bakom den stora pappersskulpturen; konstprojektet Labyrinthos, som hänger i taket utanför Ihresalen i Engelska parken. Konstverket är byggt av strimlade papperssidor från trettiosju avhandlingar som är producerade vid campus.

Akademisk text i ny kontext

– Det är många vetenskapliga texter som möts och vävs in i varandra i form av en labyrint. Med formen associerar jag till tankar kring tvärvetenskapliga perspektiv, som ju blir allt viktigare idag, och till erfarenheten av att som forskare ibland vandra på en rak väg men ofta gå vilse och behöva leta med ljus och lykta för att hitta ut och fram till de nya insikterna, berättar skulptören och konstnären AnnaKarin Kriström, som tycker det är oerhört spännande att få använda händerna för att skapa en ny form. Under byggandet av pappersformen läste AnnaKarin en hel del om grekiska texter; Labyrinthos som skulpturen heter betyder irrvägar på grekiska och ordet ”textere” är det grekiska ordet för vävning. AnnaKarin har hållit på mycket med vävning tidigare i livet. Det finns som en slags röd tråd i processen som resulterat i denna pappersskulptur, vävd av strimlade avhandlingar. Hon vet också vilken lång och mödosam väg det är att skriva en avhandling. Hon har själv gjort det, doktorerat i litteraturvetenskap med en avhandling med titeln De gräns lösa böckerna. Att den gränslösheten skulle ta sig ett utryck i nya former och funktioner av materialet, den tanken kändes väldigt förbjuden när AnnaKarin efter sex års arbete med avhand lingen var disputerad och klar. – Man kan säga att jag fick ett sammanbrott och jag frågade mig själv ”Vad har jag gjort under alla dessa år – och vad ska jag göra nu? Det måste ju finnas en mening med allt detta arbete… eller är detta the bitter end”? AnnaKarin Kriström berättar hur hon i en slags vision såg hela sin avhandling

12

AV GUNILLA STHYR

strimlas sönder i en hög framför henne, men att hon samtidigt vägrade se att det skulle sluta där; det kunde väl ändå inte vara meningen, en hög med skräp? I denna bild började hon plocka ihop bitarna som låg utspridda och hennes fingrar vävde samman pappersstrimlorna i tuskaft, en vävteknik som hon hållit på med tidigare i livet. – Jag tänkte... jag kan göra en lampskärm av avhandlingen och belysa den från ett annat perspektiv! Tänk vad fantastiskt att kunna ge den en annan funktion. Med vetenskapens formalistiska synsätt tungt vilande på ena axeln och den friare konstnären på den andra, hamnade hon i valet mellan att ”så här kan man inte göra med en vetenskaplig avhandling, du är tokig” och ”nu är du fri att göra vad du vill”! – Dagen efter köpte jag en dokumentförstörare och satte igång att experimentera. Jag fick en kollegas avhandling och gjorde flera olika former av den innan jag till slut vågade mig på min egen. Jag berättade inte för någon vad jag gjorde under hela detta år, säger hon.

Jag tänkte... jag kan göra en lampskärm av avhandlingen och belysa den från ett annat perspektiv! Tänk vad fantastiskt att kunna ge den en annan funktion.

Tre år efter att hon disputerat återvände hon 2009 till litteraturvetenskapliga institutionen, nu som kursadministratör. Vid ett personalmöte fick hon idén att visa foton på alla olika former hon gjort av avhandlingar. Det skrattades hjärtligt bland kollegorna, även om hon senare på omvägar fick höra att någon tyckt att hon skändat vetenskapen.


13


Gender History

Om Nietzsches syn på kreativitet i livet och konsten – avhandling i estetik av A-L. Carlsson

Att översätta världen – avhandling M. Wennerström Wohme

Bland alla uppmuntrande kollegor fanns dåvarande prefekten Lars Burman som föreslog AnnaKarin att göra en form av några avhandlingar på institutionen till en professor som skulle gå i pension. Prefekten tog även kontakt med universitetets konstavdelning för att få till ett konstprojekt, vilket alltså resulterade i Labyrinthos utanför Ihresalen i Engelska parken. – Vi bjöd in ett hundratal av mina kollegor att delta i projektet – skulpturen består av trettiosju avhandlingar från forskare inom humaniora och språkvetenskap vid Engelska parken. Det här var så omfattande att jag behövde göra en skiss. Allt består av flätade pappersremsor och det är bara det som håller ihop skulpturen, säger AnnaKarin.

14

När jag skrev min avhandling så såg jag ett slut – men ingen fortsättning. Konsten ser jag inget slut på, den lever sitt eget liv.

Det går naturligtvis att fläta alla slags avhandlingar men ibland lyckas innehållet korrespondera extra bra med det gränslösa skapandet: en avhandling i estetik om Nietzsche, handlar om relationen mellan liv och konst, och en annan avhandling handlar om dyslexi – språket som bild och tecken. Möjligen låter det lite motsägelsefullt när hon i nästa stund berättar att hon har gått en kurs i bokbinderi. Hon skrattar: – Ja, först så förstör jag böckerna, sen binder jag ihop dem! Av bibliotekarierna från ett bibliotek, har hon fått en mängd böcker, som annars skulle kastas. Hon har experimenterat med olika stående former och använder ibland hela böckerna, både blad och pärmar.

Ü


15


– Jag blir så oerhört glad när jag får skapa. Oftast har jag ingen tydlig tanke på vad det ska bli, det växer fram och jag blir själv överraskad av resultatet. – När jag skrev min avhandling så såg jag ett slut – men ingen fortsättning. Konsten ser jag inget slut på, den lever sitt eget liv. Jag vill skapa tankar och funderingar hos andra människor med det jag gör. AnnaKarin Kriström skulle gärna vilja jobba mer med sitt konstnärliga skapande, samtidigt vet hon hur svårt det är att försörja sig på det. Hon har sett det på nära håll, hur hennes syster har slitit, skulptören Lena Kriström, nu stationerad vid ishotellet i Jukkasjärvi. Arbetet med pappersskulpturerna kommer AnnaKarin Kriström inte att släppa, men på senare tid har hon också jobbat med textil och ull och skapat broderade skålar av ull, som hon visat på en utställning på Gotland. Det oväntade

16

fascinerar henne, liksom naturen. I hennes samlingar finns bland annat hundratals torkade stänglar av vallmoblommor, alla unika och vackra, att sparas för framtida konstprojekt. – Allting dör men kan återuppstå i en annan form, säger hon lite filosofiskt. Av ett stort antal nummer av tidningen Ordfront är hon på gång att göra ett draperi och hon har haft tankar på att strimla det här magasinet, Biz&Art, för att ge det en ny form och funktion. AnnaKarin Kriström tvekar lite innan hon berättar om en idé som kanske aldrig kommer att kunna förverkligas med tanke på den hotbild som vi idag lever med: Att strimla, blanda och fläta samman världens alla heliga böcker. –Tänk vilken tanke att fläta ihop dem i en och samma form. Men där stöter jag nog på en gräns, säger hon. a


Minisemester 230 kr Från

Nu finns det en 24-timmarsbiljett som gäller inom hela UL och SL – från Gävle i norr till Nynäshamn i söder. Biljetten finns på bussen, Upptåget, i automat, på UL Center och hos våra ombud och kostar från 230 kr ( ungdom 130 kr ). Passageavgift till Arlanda C ingår ej.

17


i rollen som

18


gustav levin

D

en där skådespelaren Gustav Levin – som en kameleont med sin osvikliga förmåga att inta vilken roll som helst och vara självklart närvarande i den, oavsett om han spelar fars eller tragedi eller musikal. Det handlar förstås om skicklighet och erfarenhet. Men det finns också något mer som berör, något subtilt på djupet i hans gestaltningsförmåga som har med människokännedom, själ och hjärta att göra. Det har blivit ett brett spektra av roller genom åren. För att kunna hålla reda på innehållet i hela sin långa skådespelarkarriär, har Gustav Levin samlat klipp i pärmar, att hålla allt i huvudet är omöjligt. Till Uppsala stadsteater kom han för tjugofem år sedan, 1991, när Finn Poulsen tillträdde som teaterchef, men sammantaget har Gustav Levin stått på scen i mer än fyrtio år, och har dessutom agerat en hel del framför kameran. Den första större filmrollen var som Orvar i Lars Molins Tre kärlekar, en dramaserie för tv. – Jag hade inte filmat så mycket innan dess, bara på scenskolan och för tv-serienTräpatronerna, så det var som att gå på Lars Molins filmskola, en lärorik tid och jättekul. Lars Molin var en jäkel på att berätta skrönor, en stor konstnär och dessutom en väldigt bra arbetsledare. Gustav Levin tycker att det är roligt att hålla på med film, även om det blivit mest småroller de senaste tjugo åren. För tillfället jobbar han med Colin Nutley, som gör en thrillerserie, Saknad, för TV4. Men det är svårt att få tiden att räcka till för både film och teater. Och det är en stor skillnad i arbetssätt. – Att agera på teaterscenen är ett betydligt tyngre jobb än filmandet. Det märks inte minst när man blir äldre, att det tar på krafterna att repetera hela dagen och sedan spela föreställning på kvällen, säger en man som har en fysisk kondition på topp nog för att åka Vasaloppet.

av lillemor berg

Något som Gustav Levin kommit att gilla alltmer är att göra är underhållning, som komedi och musikal. På senare tid har uppsalapubliken fått tillfälle att njuta av hans vackra sångröst, en mjuk tenor med klar och uttrycksfull timbre, i musikaluppsättningar som Cabaret och La Cage aux Folles. Framöver kommer han att medverka i Uppsala stadsteaters nya musikalsatsning Spelman på taket. Gustav Levin blir lyrisk när han pratar om musik och musikalartister. – Musik blir man ju så glad av! Och att få uppträda med dansare! Man får så mycket energi när man står på scen tillsammans. Det är så mycket endorfiner som frigörs. Musikalmänniskor har en härlig attityd som är besmittande positiv. Det är ett hårt yrke att vara dansare, men oj, vilka fina människor! De tar sig an uppgiften med sådan glädje och energi. Det är underbart att få vara i deras närhet. Och sedan mår man ju bra av att spela sådant som publiken tycker om, när det blir utsålt och strömmar så mycket uppskattning från publiken. Det där med att ha roligt, att få roa och få höra publiken skratta, har blivit viktigare med åren för Gustav Levin. Många kollegor i hans generation resonerar på samma sätt, att det ibland känns skönt att få slippa allt mörker i världen och bara få skratta. – Man måste göra saker som ger människor hopp, var det någon som sa. Jaha, sa jag, det låter ju bra, men jag ska göra en roll i en Lars Norén-pjäs, haha. Lars Noréns Natten är dagens mor sätts upp på Uppsala Stadsteater i höst, ett mörkt socialrealistiskt relationsdrama där Gustav Levin spelar den försupne fadern Martin. För några år sedan gjorde han en helt lysande komplex gestaltning av självaste dramatiken Lars Norén i Dennis Magnussons drama 7:3 Återbesöket. Spirituell, men med ett lågmält och eftertänksamt manér,

19


Fröken Pernille i ATT GÖRA EN TARTUFFE

LA CAGE AUX FOLLES. Fredrik Lycke med Gustav Levin i rollen som George

Man måste sätta sitt ego åt sidan, annars blir ingenting gjort.

raka motsatsen till diva och posör, det är ett sådant intryck man får av människan Gustav Levin. Det är inte storvulna drömmar om paradroller och berömmelse som har styrt hans ambitioner som skådespelare. – Jag har aldrig sett på min skådespelarkarriär på det sättet, som en jakt på paradroller. För mig handlar skådespelaryrket om det kreativa sammanhanget, arbetsmiljön och människorna man arbetar tillsammans med. Teater är en kollektiv verksamhet som fungerar bäst när alla i laget mår bra tillsammans. Man måste sätta sitt ego åt sidan, annars blir ingenting gjort. Gustav Levin är född och uppvuxen i Sigtuna. Några tidiga teaterdrömmar kan han inte erinra sig ha haft. Moderns släkt bestod bland annat av militärer och läkare eller hade andra högborgerliga yrken, men så ibland, i festliga sammanhang, kunde de förvåna med sin lust till spex och teaterspel. Släkten på faderns sid var mer stram och lite religiös. Hans far var lärare, precis som alla hans förfäder i sju generationer bakåt. Ett minst sagt predestinerande arv. Valet att söka till scenskola var långt ifrån självklart.

20

– Hade jag inte kommit in på scenskolan första gången som jag sökte, då skulle jag nog säkert ha fortsatt i min pappas fotspår som lärare. Jag tror inte, att jag skulle ha envisats med att söka in gång på gång. Det är svårt att veta vad som har avgjort de val man har ställts inför. Fast, bakgrunden till att jag sökte mig till skådespelaryrket kanske handlar lite om att jag var yngsta barnet. Då överlever man lättare underläget om man spelar clown. Mönstret är ganska talande. Min äldsta bror blev chef, mellanbroder följde familjetraditionen och blev lärare och som yngst var jag fri från alla roller, så jag blev skådespelare, säger han och skrattar.

Det krävs närvaro. Man måste släppa yttervärlden och kontrollen och gå in i rollen

Efter scenskolan i Stockholm kom Gustav Levin till Norrbottensteatern och var kvar norröver i nio år. Det var ett mycket medvetet och strategiskt val att resa ut i regionen, få arbeta mycket med många olika projekt och samla erfarenheter. – Sif Ruud, en av mina läromästare på scenskolan, var


CABARET. Fräulein Schneider (Babben Larsson) och Herr Schultz

7:3 ÅTERBESÖKET. Gustav Levin i rollen som Lars Norén

fantastiskt bra. Hon sa, ”se nu till att ni får jobba, hamna inte här och håll en hillebard på Dramaten, utan se till att få erfarenhet, för det tar tjugo år att erövra yrket, men då måste ni jobba hårt hela tiden.” Och så sa hon, ”ni som har lätt för er, se upp! Ni kommer att få det svårt senare. Ni som har svårt för er…det är bra, då lär ni er att jobba”. Sif Ruud, som från början hade alla odds emot sig, visste vad hon talade om. Hon erövrade sin plats som uppburen skådespelerska, trots att hon var dyslektiker och inte precis bildskön som så många andra kvinnliga skådespelare i hennes generation. Alla goda råd från scenskolan kändes inte lika inspirerande som Sif Ruuds. Gustav Levin har en väldigt seriös och

Om man använder samma verktyg och gör på samma sätt varje gång, då skulle man ju stagnera.

medveten inställning till vad som krävs för att göra ett bra jobb, men har valt att hålla en hälsosam distans till skådespelarkonsten som livstil och kall. – Jag hade en annan lärare på scenskolan, Ulla Sjöblom. Hon menade att man skulle avsäga sig allt annat och bara ägna sig åt teatern, gå in i sitt yrke. Det är priset man får

Livet måste få plats.

betala, menade hon, för att bli en riktigt bra skådespelare. Inte en chans, tänkte jag. Det finns ett liv utanför teatern också. Jag ska fanimej ha familj och åka skidor, som jag älskar. Och så blev det. En period var det viktigast att se till att barnen hade det bra. Då fick man säga nej till vissa roller och lägga karriären på is ett tag. Skådespelaryrket kräver väldigt mycket engagemang och koncentration men helt uppslukad hela tiden vill jag inte bli. Livet måste få plats. Och sedan tror jag inte, att det är bra att vara ockuperad av roll efter roll utan uppehåll och pauser, då man får rensa ut hela galleriet av rollfigurer och komma tillbaka till sig själv. Men i sak hade Ulla Sjöblom rätt om vad som krävs för att gå in i en roll, det medger Gustav Levin. Då är det tjugofyra timmar om dygnet som gäller under en period. – Det krävs närvaro. Man måste släppa yttervärlden och kontrollen och gå in i rollen. Man kan skjuta rollfiguren framför sig, inte vara riktigt närvarande i rollen, så att det inte kostar dig något att spela den. Men det blir inte bra och fungerar inte. Det var det Ulla Sjöblom hatade. På scenskola brukade hon kila in en hand under tröjan och känna på ryggen om man var varm och svettig. Var man inte det så

21


22


hade man inte engagerat sig och jobbat tillräckligt. Hon hade för vana att dela in skådespelarna på Dramaten i kalla och varma, berättar han. När Gustav Levin inledde sin skådespelarkarriär på 70-talet, dominerade den engelska teatertraditionen. Texten, språket och rolltolkningen stod då betydligt mer i fokus än vad som är fallet idag. Nu är texten är inte längre lika fundamental och kan ibland till och med få underordnad betydelse, liksom skådespeleriet. – Nu är det vanligt att man sätter igång med gestaltningen

Regissören har fått en mycket mer framträdande roll ...

genast, utan att ha haft så mycket tid för instudering av texten. Regissören har fått en mycket mer framträdande roll och skriver i princip verket eller använder sig av texten för att berätta sin egen historia. Idag verkar man mer för att uppnå ett sammantaget uttryck, en totalupplevelse. Gustav Levin, som aldrig lockats av att regissera själv, har under sin långa karriär hunnit jobba med åtskilliga regissörer, alla med olika arbetssätt och krav. – Man måste börja om från början varje gång, vad det något som sa. Och så är det. Det är ofta en period i början av förvirring och frustration när man inte riktigt har kläm på

vad som krävs. Det kan vara smärtsamt, men samtidigt är dessa processer av anpassning utvecklande. Om man använder samma verktyg och gör på samma sätt varje gång, då skulle man ju stagnera. Att vara skådespelare kan vara slitsamt och tungt men i det stora hela ser Gustav Levin det som en ynnest att ha ett så inspirerande och roligt yrke. – Jag ville inte ha något tråkigt jobb, det kommer jag ihåg att jag sa till min mamma när jag var liten. Det bästa med skådespelaryrket är att det aldrig blir tråkigt. Och ibland är det extra roligt. Nyligen kom Gustav Levin hem från ett spännande teateruppdrag i Bogotá, där Uppsala Stadsteater varit på gästspel med Fanny & Alexander. – Det var en fantastiskt rolig upplevelse och vi fick ett otroligt fint bemötande! Gustav Levin trivs med att bo och arbeta i Uppsala. Tre chefer kommer nu snart att ha passerat under hans tid på Uppsala Stadsteater och en fjärde är på gång att tillträda. – Det är väldigt betydelsefullt vem som är chef. Alla tre har varit bra, var och en på sitt sätt, och det kommer alldeles säkert att fungera utmärkt med vår nya chef också.Vi ska vara glada för att det blir Petra Brylander. Att få hit henne ser jag som en vinstlott för Uppsala Stadsteater. Hon kommer så klart att förändra en hel del, men det är det som är meningen med en ny chef. Vitalisering är alltid rätt, så det ser jag fram emot med spänning. a

23


Ella Lemhagen

24


goes Hollywood

AV ANDREA DAHLKILD

Just nu går Ella Lemhagen omkring i hatt och sjal och är lite inkognito. Funderar och skriver. Hennes senaste film, en stor amerikansk produktion, blev klar i höstas. Hon är fåordig, men märkbart glad över ett nytt, fortfarande hemligt projekt.

– Jag kan inte säga så mycket om det ännu, mer än att det är stort, och svenskt. Ett drömprojekt. Det känns väldigt skönt att bara få vara hemma efter så mycket tid utomlands, konstaterar regissören och manusförfattaren från Rackarberget. Alla vägar leder till Rom, även Ella Lemhagens har det visat sig. All roads lead to Rome är hennes Hollywooddebut, en romantisk komedi med superstjärnan Sarah Jessica Parker i huvudrollen och den gamla divan Claudia Cardinale som dement mamma. Den senare var faktiskt en av Italiens största primadonnor när det begav sig. ”La fidanzata d’Italia” – Italiens fästmö. – Det är en slags roadmovie där tre olika kärlekshistorier löper parallellt. Mer dramakomedi än flabbfilm. Jag har fått mängder av amerikanska manus skickade till mig från min agent, men inte riktigt fastnat för något fram tills nu. Timingen stämde och den här skulle dessutom spelas in i Europa. Därför var det en ganska lagom komplicerad produktion.

Och Sarah Jessica Parker är fantastisk, vi hade ett jättebra samarbete.

Åtminstone verkade det så till en början. Men Hollywood är bedrägligt och Ella Lemhagen gör ingen hemlighet av att hennes upplevelse inte varit speciellt glimrande. Hon berättar om en rörig inspelning utan organisation, där produktionsbolaget lovade mycket som inte blev verklighet. – Det är frustrerande att ha konstnärligt ansvar när man inte får göra sitt jobb... Men det blev ändå en film som är lite söt. Många tycker om den, och det vill jag ju inte ta ifrån dem. Och Sarah Jessica Parker är fantastisk, vi hade ett jättebra samarbete. Så proffsig, odivig och generös! Hon hade sett Patrik 1,5, älskade den och ville jobba med mig. Det känns ganska märkvärdigt att träffa någon som hittat en magisk dörr någonstans i Rackarberget på Kungsgärdet, och klivit rakt ut i Hollywood. Ella Lemhagen visar i och för sig inga tecken på svindel eller sentimentalitet vid minnet av uppväxten i en studentlägenhet med unga föräldrar. Hon har överhuvudtaget något självklart och ”rakt upp och ner” över sitt sätt att uttrycka sig – så var det, och så är det med det. – Pappa var litteraturkritiker och lärare vid Nordens folkhögskola, mamma lärare för hörselskadade. Det var en kulturell miljö där jag blev uppmuntrad och sedd. Jag ville nog inte bli något särskilt utan bara fortsätta att göra det jag gjorde, alltså skriva, rita och hålla på med teater. I tonåren, när det pratades om vad man skulle läsa vidare till, började jag säga att jag ville bli regissör. Men jag hade en vag bild av vad en regissör egentligen gjorde, till och med när jag började plugga på Dramatiska Institutet. Ella Lemhagen fick sitt stora genombrott 1999 med den nu klassiska familjefilmen Tsatsiki, morsan och polisen.

25

Ü


Filmen gav henne en Guldbagge för bästa regi. Sedan dess har pokalhyllan fått tillökning i form av en blänkande Gullspira och ett par Kristallbjörnar. Hon hyllas för sitt sätt att blanda vardagsdramatik med otyglad fantasi, att söka det lågmälda skrattet hellre än gapflabbet. Ofta har hennes bildspråk något upphöjt och utpräglat visuellt över sig, som i Kronjuvelerna med nyligen Oscar-belönade Alicia Vikander i huvudrollen. Själv räknar hon Patrik 1,5 från 2008 som sin kanske viktigaste film, eftersom den fick politisk betydelse och kom att påverka så många människor, även utomlands. Berättelsen om ett homosexuellt par som råkar adoptera en taggig tonåring får betraktas som feelgood här i Sverige, även om den förstås retar upp vissa. Det är dock en rap i rymden jämfört med mottagandet på den ryska filmfestivalen Side by Side i Moskva, där den visades 2012. – Jag kände till att verkligheten är hård och svår för Rysslands HBTQ-personer, men hade inte räknat med att filmen skulle väcka så mycket ilska. Det var först när en journalist frågade vad jag tyckte om demonstrationerna, som jag fattade. Utanför biografen stod arga människor och ropade och viftade med kors... Men visningen var väldigt uppskattad av festivalbesökarna. Folk hade fått rosa trianglar som de satte på sig utan att tveka, de var så modiga! Bara den senaste månaden hade tre män mördats för sin sexuella läggning. En komplett presentation av Ella Lemhagen måste ta vägen via punken. Hennes tonårstid råkade liksom sammanfalla med att den uppfanns, och den tycks faktiskt ha präglat hela hennes liv. Hon var bara 13–14 år när hon bestämde sig

26

för att bryta med det konformistiska på Eriksbergskolan. – Vi var arga, men det var en glad ilska byggd på energi och glädje. En ilska mot modehetsen, mot orättvisor som vi såg omkring oss. Punken var väldigt mycket att få en röst. Plötsligt kände man sig viktig och hade en plats. Folk startade band och egna tidningar, målade väggarna i tomma hus och bildade föreningar. Som tjej kunde man klä sig långt från normen. Man klippte av sig håret, hade svart kajal istället för blå maskara, konstiga kläder, kanske pjäxor på fötterna och någon gammal slips som man hittade… Hon minns en gång på bussen, då en man i 35-årsåldern plötsligt gick fram till henne och blängde. ”Fy fan vad ful du är”, sa han, och slog henne i ansiktet. Hon bara satt där stum och chockad, men ingen sa något, trots att hon var ett barn. – Då kände man sig ännu starkare. Hade det inte varit för punken hade jag inte varit där jag är idag. Det fanns en ”allt är möjligt-mentalitet” i det där – flera av dem jag umgicks med då har blivit starka personer med kreativa yrken. Punken har präglat hela mitt förhållningssätt till det jag gör. Att inte sitta och vänta på att någon annan ska ge en saker, utan göra själv. Det var viktigt inte minst i början av min karriär. Till slut kanske folk börjar ge en saker, och nu förtiden finns det mycket riktigt mer muskler i budgeten. Men Ella Lemhagen säger med eftertryck att hon alltid gått på lust före lönsamhet. Tackat nej till att göra fler barnfilmer, trots undrande kommentarer från omgivningen: ”det som du är så duktig på?”Då har det känts roligare med större utmaningar och okänd mark. Det måste vara något nytt, och något svårt, annars är det inte kul. Inte för att det inte är svårt nog att


göra film, oavsett genre. Som regissör är man beroende av så många olika faktorer – av finansiering, av tid, av vädret, av en massa andra människor och kompetenser… – Visst är man väldigt beroende av andra, men det tycker jag bara är roligt. Det är liksom därför man kan göra det man vill. Jag omger mig med folk som har kunskaper som jag inte har, allt från pyrotekniker till djurdresserare. Sedan finns det ju ändå miljarder saker som kan hända. Nu i Italien var det en statist som tappade kontrollen över sin bil mitt i tagning, och kraschade rakt in i en av teamets minibussar. Ingen blev skadad, mirakulöst nog! En annan dag, när vi skulle spela in en solig scen, började det hagla, hagel stora som pingisbollar… så att vi inte kunde filma enligt planeringen. Hur är Ella Lemhagen som ledare? – Jag är nog ganska tydlig med vad jag vill, men också flexibel och intresserad av vad andra tycker. Det kan handla om förslag från skådespelare. Ibland säger jag: Självklart, det kör vi på. Eller så säger jag: Jättebra, fantastiskt! Men inte i den här filmen. Sedan är jag nog en glad ledare. ”Hur kan du se så glad ut?” frågar folk. Men jag blir full av energi och lust på inspelningsplatsen. Ella Lemhagen har ytterligare en viktig egenskap – hon är bra på att hantera stress. Släng in en hagelstorm, eller en stökig amerikansk producent för all del. Hon levererar alltid vad hon lovat. Där finns helt säkert förklaringen till hennes goda rykte som regissör. Där, och i en förmåga att med filmens svårtämjda magi skapa fantastiska berättelser. a

27


Krikortz tar världen till Uppsala

28

av Johanna Uddén


Utanför fönstret byter tornet färg. Alla de nio våningarna rödfärgas. Hela tornet lyser rött. Och det är ditt verk. Du färgar världen röd. Du står några minuter och betraktar det rödlysande tornet. Tills den klarröda färgen återigen ersätts av någon blek, menlös brokighet. Då har någon annan tagit över. Då vänder du dig bort från fönstret och återvänder genom den tomma, mörka lägenheten. Du går fram till en av dörrarna. Du låser upp och tittar in. Ett mycket svagt ljus faller över det lilla tomma sovrummet. Det är nätt och jämnt att du förmår urskilja henne där hon ligger på golvet i någon sorts fosterställning. Hon är så otroligt smal. Silvertejpen över munnen sitter där den ska. Läderbanden kring handlederna och fotlederna likaså.

M

an skulle kunna tro att den här artikeln handlar om kidnappare och mördare, men den handlar om konst. Det händer att konsten tar sådana vägar att konstnären inte har en aning om hur den landar, den kan till och med utnyttjas av mördare. I det här fallet är det visserligen fiktion, men ändå. Texten är hämtad från Arne Dahls deckare Himmelsöga från 2007. Konstnären Erik Krikortz verkar stolt när han berättar att hans konstverk använts i en deckare. Det är med verket Colour by Numbers på Telefonplan som mördaren signalerar ”död” när han färgar alla fönstren i telefontornet blodröda så fort han kommer åt. – När jag gick på Konstfack, som ligger i Ericssons gamla fabrik på Telefonplan, blev jag inspirerad av telefontornet som jag såg varje dag. Fastighetsbolagen runt Telefonplan ville hajpa området, det var orsaken till att Konstfack fick möjlighet att flytta dit 2004. Så när vi tog kontakt med fastighetsägarna 2006 och ville göra ett konstprojekt i telefontornet, ett verk som skulle synas långa vägar, stöttade de oss. Erik Krikortz skapade Colour by Numbers tillsammans med arkitekten Milo Lavén och interaktionsdesignern Loove Broms. Tornets fönster är försedda med LED-lampor som kan byta färg. Vem som helst kan påverka tornets utseende genom att med mobilen sätta olika färgblandningar i fönstren på varje våningsplan. Till en början kunde man ringa upp tornet för att styra färgerna via tonval, men idag finns även appen CbN att ladda hem. Genom en webbkamera kan du i appen eller på hemsidan i realtid se hur du byter färger. Hur coolt som helst!

Colour by Numbers fick stort genomslag i media, även internationellt. Konstnärerna blev inbjudna till Sevillabiennalen 2008 och uppförde verket i Torre de los Perdigones. Installationen på Telefonplan var till en början tillfällig och stängdes ner 2007, men sedan 2011 är den permanent. Telefontornet är sjuttotvå meter högt och syns från stora delar av Stockholm. – Det är väldigt kul att Colour by Numbers blivit en del av folks vardag. Om funktionen ligger nere, hör många av sig direkt. Några använder tornet för att skicka kodade signaler, vissa är superskickliga på att blanda färger och gör exakta återgivningar av solnedgångens himmel. Det är omkring fyrtio personer som kommunicerar via tornet varje dag. Just mördaren i boken Himmelsöga använde tornet för att visa sin ondska, men många verkliga användare vill helt enkelt visa vilket land de kommer ifrån eller vilket lag de håller på. Den dag jag träffar Erik Krikortz har en hackare med Hammarbysympatier tagit över tornet. Redan under sin utbildning intresserade sig Erik Krikortz för offentlig konst, trots att det inte fanns någon inriktning för det på Konstfack. Och genom sin konstsyn och sina olika verk framstår han som en äkta folkbildare. – Jag vill inte göra konst för en liten exklusiv galleripublik. Jag vill göra konst som används, som kan upplevas av många. Vardagskonst. Mycket av den interaktiva konsten är reaktiv, men jag vill ha en aktiv medverkan. Jag vill ha kommunikation med publiken. Erik Krikortz utvecklade ännu en idé om ett interaktivt verk, som en följd av telefontornet. Efter att först ha vänt sig

29


30


till sin gamla hemstad Umeå, utan resultat, fick Erik Krikortz stöd av fastighetsägarna till Hötorgsskraporna i centrala Stockholm för att genomföra Emotional Cities. Kanske minns du att husfasaderna skiftade färg en period? Det skedde under de mörka timmarna vintrarna 2007–2008 och 2008–2009. – Det fungerade så att folk fick gå in på en hemsida och besvara frågan ”Hur mår du idag?”. Svaren sammanställdes automatiskt och färgerna på fasaden speglade medianvärdet av de olika känslolägena. Det blev otroligt populärt. Över 200 000 personer använde konstverket. Det gjorde att jag fick bekräftat att jag ville fortsätta jobba med det offentliga rummet. En del av projektet gjordes på Moderna Museet och jag genomförde det också i Seoul och Belgrad. Så, från de internationella scenerna till Erik Krikortz

uppdrag i Uppsala. Det började med Gottsunda, där Erik Krikortz var inbjuden av kommunen att göra ett konstnärligt gestaltningsprojekt inför den stora omgörningen av Gottsunda Centrum. – Jag funderade på vad som skulle kunna intressera Gottsundabor och andra, och jag ville ge en mer nyanserad bild av platsen än den som återges i medierna. Framför allt ville jag göra ett konstprojekt tillsammans med ungdomar. Jag ville hitta berättelser från Gottsunda, berättade av ungdomarna själva. Resultatet blev boken Gottsunda som var klar 2013. Tillsammans med författaren Viktor Johansson och fotograferna Klara Källström och Thobias Fäldt drev Erik Krikortz workshops för ungdomar under en termin.

31

Ü


32


– Det slutgiltiga resultatet blev bra, tycker jag. Jag tänkte att processen skulle vara det intressanta, men känner att slutprodukten blev riktigt bra. Bilderna och berättelserna är fina konstverk som ger en bild av samhället och de ungas liv. Erik Krikortz skapar förutsättningar för andra att bli delaktiga i hans konst. I projekten med de färgade lamporna bjuder han in den stora allmänheten, ja hela världen, medan han i Gottsundaprojektet fokuserade på en särskilt utvald grupp. Oavsett vilket, så är delaktighet Erik Krikortz ledord. Det går inte att prata med eller skriva om Erik Krikortz utan att beröra hans senaste gestaltningsuppdrag vid Paradgatan i Uppsala – Souvenir. Verket är inte interaktivt, men aktiverar ändå många. Inte alltid på det sätt konstnären hade önskat, kanske. Erik Krikortz idé med Souvenir är att placera objekt längs Paradgatan som kommer från gaturummet i andra europeiska städer. Det gör han för att visa att Uppsala ingår i ett modernt internationellt sammanhang, där vi alla är del av den gemensamma samtiden och historien. Han gör det subtilt och konceptuellt. Den första delen av verket är Väggmålning, Berlin som sitter på en elcentral i Carolinabacken. Erik Krikortz har till viss del citerat Max Lingners jättelika muralmålning på nuvarande finansdepartementet i Berlin. Den målningen invigdes 1953 och visar en idealbild av den östtyska socialismen.

Mitt verk är inte menat som provokation eller som propaganda. Snarare som ett ifrågasättande av propaganda och en reflektion över hur vi på olika sätt representerar ideologi på offentliga platser. – Mitt verk är inte menat som provokation eller som propaganda. Snarare som ett ifrågasättande av propaganda och en reflektion över hur vi på olika sätt representerar ideologi på offentliga platser. Jag tycker också att det är intressant att problematisera begreppet ”paradgata” och se hur det förhåller sig till sådant som nationalism och censur. Lingners konstverk speglar en verklighet med paralleller till den svenska samtiden och dagsaktuella politiska uppfattningar. Det har även visat sig gång på gång i debatten kring konstverket. I korsningen Drottninggatan, Nedre Slottsgatan finns den andra delen av serien Souvenir. Erik Krikortz har låtit lägga gatsten på refugen som ger ett både sobert och stiligt intryck. Stenarna har han hämtat från Warszawa, från torget Plac Europejski framför EU:s gränsövervakningsmyndighet Frontex. Det är ett verk som man måste känna till för att se det. Motsättningen mellan det subtila uttrycket och det svåra problem som det behandlar, gör det extra intressant. – Det här verket berör EU:s gränsövervakning och

33


flyktingkatastrofen. Vi måste alla förhålla oss till det som sker. Den nationalism som speglas i väggmålningen spelar även in i debatten och beslutsfattandet när EU-länderna bestämmer hur krisen ska hanteras. Hotar migrationen vår bild av nationen, eller är den snarare en möjlighet? Nästa etapp för Erik Krikortz blir järnvägsbron över Vaksalagatan. Hur många gånger har man inte som uppsalabo förfasats över miljön kring och under bron? I samband med att hela gatan görs om, fräschas den här miljön upp. – Det är en viktig plats rent kommunikationstekniskt. I centrala Uppsala finns inte många ställen där man kan passera under järnvägen. Placeringen intill Stadshuset gör den också intressant. I dagsläget råder vissa oklarheter kring hur slutresultatet

Jag ville hitta berättelser från Gottsunda, berättade av ungdomarna själva.

Boken Gottsunda, resultatet av en termin med workshops för ungdomar under ledning av Erik Krikortz i samarbete med författaren Viktor Johansson och fotograferna Klara Källström och Thobias Fäldt.

34

blir. Tanken är att Erik Krikortz ska klä delar av bron med tegel- och kalkstensmosaik i ett mönster från katedralen i Córdoba, en kristen plats som tidigare varit moské. – Jag vill diskutera synen på islam. Den tidigare moskén är en viktig muslimsk plats idag, men det är förbjudet för muslimer att be där. Platsen symboliserar Europas komplicerade förhållande till islam och muslimer. Återigen, vem är en del av samhället, nationen, och på vilka villkor? Hur skapas ideologier och hur manifesteras de på offentlig plats? Souvenir visar i sin helhet att det är tydligt att Erik Krikortz är engagerad i samhällsfrågor. Han vill få oss att tänka till kring svåra saker. Med hjälp av sin konst vill han aktivera oss, helt enkelt. Precis så som konsten ska fungera. a


Kostymen p책 bilden heter Edmund och kostar 4 795 kr.

35


Sara Håkansson Det här är mitt favoritfynd – en lila handväska i mocka. Jag köpte den på Boutique M på Svartbäcksgatan i Uppsala för kanske tre år sedan. Den var nästan i nyskick och kostade ungefär 250 kronor. Den var absolut ett fynd, inte jättebillig kanske men jag tyckte genast om den. Jag gillar väskan just för att den är fin och den har en härlig färg som jag blir glad av. Den är dessutom precis lagom stor och rymmer det jag behöver men inget mer. Ju större väska, desto mer prylar bär man med sig. Väskan passar till alla mina klänningar och lyser upp de tråkigaste vinterkläderna. Den bästa loppisen som jag ofta besöker är Solrosen secondhand i Östervåla. Där kan man fynda klänningar för hundralappen. Vill man göra en utflykt är annars Lata Pigan i Vela utanför Enköping toppen. Fantastiskt välsorterad, men med andra priser förstås.

Mina bästa loppisfynd

av Johanna Uddén

Olle Hedstrand Jag gillar extra mycket den Kelim-matta som vi köpte under Återbrukets kampanj: "Välj tio saker för en krona styck. Gäller allt utom möbler". Vi skulle ha fått den för en krona, men vi fick samvetskval och gav kassören 250 kronor och plockade på oss lite annat blandat som vi kunde bära. En krona kostade dock den Hammondorgel från 1984 som vi fyndade på Veberöds scoutdrivna camping i Skåne. Den räddades av oss i sista stund från att bli isärplockad av en spännande man som byggde fantasifulla elektroniska instrument av gamla apparater. Sedan stod den tungt på plats hos kompisar i Malmö tills vi gifte oss och de kunde ge oss frakten i bröllopspresent. Bonny som är fyra år har sitt eget favoritfynd. Hon säger att hennes TV är så cool för att den spelar och visar fiskar. Hon gillar den fast den inte är rosa. Bästa loppisen är Bakluckeloppisarnas moderna utmanare: Pakethållarloppisar. De kan ordnas när som helst – mitt i en park eller var som helst där det finns människor som sätter ner sina fötter. Det fina är att i stället för bil använder vi cykel, dramaten, barnvagn med mera, och oftast blir loppisen lika mycket picnic. Nära 0 i koldioxidutsläpp, jäpp!

Thomas Mäkinen Ett av mina favoritfynd är en liten handblåst lampfot i glas, svart med vita linjer. Den har eget uttryck, är inte fjäskig eller "söt" och jag upplever den som speciell och egen. Jag har bytt ut skärmen sedan jag köpte den. Den hade ändå inte sin originalskärm när jag köpte den. Jag köpte lampan på Linne och Lump i Laxå. Affären ligger nära motorvägen och passar bra att ta en paus på om man är ute på en bilresa mellan Uppsala och Västsverige. De hjälper ofta till att byta ut elen, vilket är toppen! Jag köper sällan dyra saker så jag betraktar den absolut som ett fynd. Lampan har en tydlig sinnlig form och en distinkt svart färg, vilket jag tycker är vackert. Jag gillar föremål som har en fin form och som kan användas i vardagen. Föremålen kan gärna ha lite drama och behöver inte vara inställsamma. Just den här var helt utan repor eller andra skador, men det måste inte vara så. Linne och Lump är mitt favoritställe. I Uppsala gillar jag Erikshjälpen och Söders Gammalt och Nytt på Kungsgatan. I Lidköping finns ett fint ställe med porslin som jag brukar besöka och i Mellerud finns det en rolig antikaffär med tryck och tavlor. 36


Emil Boström Mitt favoritfynd är det här bordet av Jörn Utzon för Fritz Hansen. Jag köpte det via Blocket när jag bodde i Göteborg, och hämtade det i Lerum. Jag betalade 700 kronor för bordet, vilket är billigt för ett så stort bord. Det är perfekt storlek för ett matbord. Jag visste inte vad jag köpte, men sedan visade det sig vara ett Fritz Hansenbord av okänd modell. Jag kontaktade dem i Köpenhamn för att fråga vad det var för en möbel och det visade sig vara ett bord gjort av arkitekten Jörn Utzon – samme Utzon som ritade operahuset i Sydney. Han formgav även möblerna som var tänkta att stå i det färdiga operahuset och det var ett sådant bord jag hittade. Nu hamnade inte möblerna där till slut av olika anledningar, men det var en liten rolig historia, tycker jag. Det är ett funktionellt och stort bord med en laminatskiva av samma typ som Piet Hein-borden. Underredet är av borstat aluminium och har en lite annorlunda stil. Det är ett eget bord som har en rolig historia. Lampan ovanför bordet heter ”Flying circle” eller ”Måsen” och är formgiven av Yki Nummi. Men den var normaldyr och inget fynd. I Uppsala går jag ofta till Stadsmissionen. Där har jag fyndat många saker. Men säg det inte till någon … Annars spenderar vi somrarna i Ångermanlands inland och för varje år så poppar det upp nya ställen att besöka.

Kajsa Willemark Hela mitt materiella liv bygger på loppisfynd – kläder, möbler, husgeråd, prydnadssaker – vilket gör det lite svårt att välja ett enda föremål. Men jag vill visa upp en nästan 40 centimeter hög vas av Sven Erik Skawonius från Uppsala Ekeby, gjord runt 1935. Jag köpte den på Myrorna på Sysslomansgatan för 20 år sedan och har för mig att den kostade 150 kronor. Det var inte jättebilligt, särskilt med tanke på att det fanns en nagg i överkanten. Jag föll totalt för vasen men vet inte om jag betraktade det som ett fynd. Då. Nu är den min stolthet – trots att vi har så otroligt många vackra vaser – så idag betraktar jag den som ett fantastiskt fynd! Jag tycker om formen, glasyren, den enkla horisontella räfflingen. Jag tycker om att den är tillverkad av en favoritkonstnär på Uppsala Ekeby. Att något hände under bränningen som orsakade en ”glasyrtår” på vasen, gjorde den helt unik! Den är perfekt för vackra vårkvistar. Så mycket tycker jag om den att vi sökte upp stadens bästa keramikrestaurator, en man som själv varit verksam på Uppsala Ekeby, för att få naggen lagad. Nu är den, i mina ögon, fulländad! De flesta loppisar har något speciellt, en egen karaktär som gör att jag söker upp just den när jag letar efter något speciellt. Eller när jag bara vill känna lite atmosfär. Jag har själv skrivit en artikel om loppisar och den var rumsligt förlagd till en by vid Siljan. Där fanns sex loppisar, alla av helt olika karaktär och med fantastiska föreståndare. Min favoritloppis är alltså en hel loppismiljö blandad med sammanhang, människor och udda föremål. I Uppsala tycker jag bäst om Stadsmissionen, kanske för att det finns i min närhet och tillåter regelbundna besök.

Leif Uddén Björklund Sedan jag var tretton år har jag intresserat mig för ljudapparater. Alltsedan dess har jag gått runt och kollat in olika ljudgrejer. När vi går på loppis håller jag alltid ögonen öppna för förstärkare, skivspelare och högtalare. Mitt ljudintresse gjorde att en kille nyss kallade mig för audiofil, vilket var ett bra ord. Jag är särskilt nöjd med den här förstärkaren från mitten av 80-talet. Det är en Kenwood KA-55 Stereo Integrated Amplifier. Jag köpte den på Social ekonomi på Björkgatan i Uppsala. Fast jag har för mig att loppisen hette något med Läkarmissionen då… Den kostade 50 kronor, vilket jag tycker är billigt för vintage HiFi. Och att bruksanvisningen följde med gör det extra kul. Att förstärkaren var ett fynd blev uppenbart när vi började använda den. Jag gillar den verkligen! Den är i toppskick och har väldigt bra ljud och ett charmigt retro-utseende. Jag gillar särskilt displayen där man kan ”se” hur det låter, vilket är typiskt för den tiden. Den bästa loppisen i Uppsala är Kupan Röda korset på Danmarksgatan. Där har jag gjort många bra köp – både kläder, möbler och prylar.

37

Ü


Eva Björkman Jag är speciellt förtjust i glas från 50- och 60-talet. Jag gillar särskilt att köpa vaser och den jag vill visa upp är en graverad Orreforsvas. Den är mycket tidstypisk och etiketterad med graverad signatur och numrerad i botten. Formgivare är FA. W. Johansson, inte speciellt känd vad jag vet. Jag köpte den på en loppis vid hamnen i Örnsköldsvik när jag var och hälsade på min dotter som är bosatt där med sin familj – mina barnbarn! Den kostade 40 kr och det är billigt för en vas tycker jag oavsett. Jag har sett liknande i designbutiker – antika kostar lite över 200 kronor och lite till. Formen på vasen är fin, stilen, själva enkelheten – det sotiga glaset inkapslat av det genomskinliga glaset med en tyngd i foten. Klänningen som jag har på mig är min absoluta favorit. Den köpte jag på Myrorna – vågar nästan inte säga det, men – för 20 år sedan minst! Den kostade runt 50 kronor. Klänningen har fått följa med på otaliga resor och varit räddningen när inget har passat, för jag känner mig alltid fin i den och den har varit med på många vernissager. Tyget och modellen är 1960-tal liksom mönstret, ett abstrakt cirkelformat mönster i mörkt brunt mot en ljus botten. Som ung student gick jag alltid på Myrorna och åkte även ut till Emmaus – där kunde man hitta allt möjligt och göra fynd. Nu går jag oftare på Kupan som drivs av Röda korset i Uppsala och på sommaren när man är ledig kan det vara roligt att besöka loppisar på vägen till och från olika ställen.

a HYBRIDKRAFT ÅT ALLA!

U P P S A L A

Vi har Hybrider i alla storlekar Välkommen in och gör ditt personliga Hybridtest!

NYA TOYOTABILAR BEGAGNADE BILAR BILGLAS BILLACKERING HYRBILAR VERKSTAD SKADEVERKSTAD REKOND RESERVDELAR OUTLET DÄCKHOTELL

38


To Be Frank. Foto Stewen Quigley

CIRKELFYS, CORE, LÖPBAND OCH ETT ÄVENTYRSBAD. MER AV DET ROLIGA.

269 pass, 30 träningsformer, 7 dagar i veckan. Friskis&Svettis erbjuder Uppsalas bredaste träningsprogram. Nyligen öppnade vi dessutom vår fjärde nöjeslokal, i Fyrishov. Samtidigt lanserade vi ett nytt kombinerat träningskort. Med Simkortet kan du inte bara träna hos oss, du kan också bada, simma och plaska på Fyrishov och Gottsundabadet hur mycket du vill! En glad nyhet för dig som gillar att träna i både vått och torrt. Välkommen.

Ekeby, Fyrishov, Ultuna och Väderkvarnsgatan 018-55 84 90 uppsala.friskissvettis.se

Hamidou Sinare, jympaledare

39


Korta utdrag ur teaterchefen Linus Tunströms dagbok under Uppsala stadsteaters turné med Fanny & Alexander till Bogotá, Colombia, våren 2016.

Uppsala stadsteater på äventyr i den internationella teatervärlden av Linus Tunström En av världens främsta och största teaterfestivaler, Festival Iberoamericano de teatro de Bogotá, har presenterat Fanny & Alexander med Uppsala stadsteaters ensemble och medarbetare. Nu är vi alla hemma igen från denna kontrastrika megastad med sitt trafikkaos och sina gästfria människor, sin våldsamma historia och rika teaterliv. 8 MARS 2016

Scenografin har rest över Atlanten, den har lastats i Cartagena och anlänt till Bogotá. Alla tekniker är på plats vid Teatro Colón. Men det saknas ett tillstånd. Utan det – ingen inlastning. Klockan tickar... Vi checkar in de jetlaggade skådespelarna på hotellet. Byråkrati. Utmaningar. Motstånd. Osynliga regler. Och många löften om mirakel. 9 MARS 2016

Ett fantastiskt mottagande på Svenska Ambassaden av Ambassadör Marie de Frutos. Vi nås av budet om att Teatro Colón avbrutit inlastningen av scenografin och stängt huset. Festivalchefen Ana Marta de Pizarro förhandlar och scenografin smugglas in under natten. Jag får viskningar om de personliga bakgrundshistorierna till det akuta utbrottet av extra byråkrati. Vi ligger efter men scenografin kommer på plats och lamporna riktas. Skådespelarna är grymt koncentrerade. 10 MARS 2016

Ny stämning i hotellobbyn, det vimlar av militärer och militärpoliser. Diskomusik i alla högtalare. En av våra guider säger att allt med gerillan och fredsavtalet bara handlar om business. Nå – vi har ett arbete att göra. Solen steker, trafiken brusar, polissirener tjuter, som vanligt! Plötsligt nya bud. Chefen för Colón har beordrat att våra lampor ska tas ner för att salongen är ett kulturarv. Vi försöker förhandla. Men först ska några samlas och konferera. En person väntar in en annan. De väntar in en tredje. En fjärde förbindlig äldre man dyker upp och talar svenska: ”Direktören har hastigt blivit kallad till kulturministern…” Inga beslut kan fattas.

40

11 MARS 2016

Idag händer det! Jag träffar chefen för Colón i hans kontor, fem meter i tak. Jag öppnar med att säga – ”Äntligen ses vi!” Han ler torrt och börjar en lång monolog – ”Festivalen fungerar inte... den är på väg ner. Jag var med förut, då var det annorlunda…Jag kan ju inte släppa in festivalen på min teater om man håller på att ändra tider och dagar hela tiden.” Han höjer inte rösten, men hans auktoritet är omisskännlig. Han pratar vidare om lamporna – ”Man får inte göra ingrepp i salongen. Jag kommer att få problem.” Han skakar på huvudet. Jag försöker desperat hitta en ingång till samtal, säger att jag förstår honom, att jag i Uppsala har publik som blir upprörd om Shakespeare är ändrat och teater alltid är i en dialog mellan traditioner och nuet. Jag frågar om han har barn. Han har inga barn, men en hund som är döende. ”Man kan inte sätta barn till denna världen”, säger han. Plötsligt får han liv och tar fram små modeller av teatervagnar som ska spela Cervantes på torg i byar. Det blir lättsamt. 13 MARS 2016

Lätt euforisk av trötthet. Vi har haft Premiär! Och dagarna efter flera ytterligare fina föreställningar. Teaterns Gud kom och gav sin magi. Skådespelarna var genomskinliga, lysande. Publiken var med, skrattade och reagerade. Stående ovationer, publiken grät när skådespelarna dansade runt dem i applådtacket. 14 MARS 2016

När applåderna till slut gav sig efter vår sista föreställning i Bogotá, vände jag mig om mot teaterchefens loge. Han tittade mot mig, la en hand på sitt hjärta och bockade.

Föreställningen, som hade premiär i Uppsala den 20 oktober 2012, har fått ett fortsatt liv och mer finns i sikte. a


Linus Tunström möter Colombiansk press. ”En auktoritär regissör talar myndigt och länge och säger några tunga meningar som låter som sanningar. Jag lyssnar till hälften och tänker att det kanske är lite floskulöst, då jag plötsligt inser att det är Peter Stein.

Manuel José, chef för teatro Colón. ”Vi kramar varandra hjärtligt när vi skiljs åt. En slags seger, men jag känner mig lite sorgsen av mötet på något märkligt sätt.”

”Barn är inte tillåtna på scenen - för farligt – sådana är reglerna”. –”Ja men hon är ju en av titelrollerna, Fanny…” Tio personer diskuterar och det görs ett undantag.

Applådtack på Teatro Colón. ”Det var magiskt att återse denna historia och se hur skådespelarna fördjupade sina roller och var berörande och genomskinliga”.

Ensemble och medarbetare efter sista föreställningen. ”En snabb skål i den fuktiga underscenen, sen iväg – tekniken var tvungen att börja riva redan nu på natten”. 41


42


tattoo

AV SARAH THORÉN

För femton år sedan satt en pojke vid skolbänken och ritade dinosaurier i sin matematikbok medan han drömde sig bort. Om den pojken ändå hade vetat hur hans liv skulle se ut idag.

Sebastian Forsberg är nu tjugosex år och med hjälp av en enorm vilja och kreativitet har han sedan några år tillbaka lyckats etablerat sig som tatuerare på heltid. Men vad var det egentligen som fick honom att satsa på just tatueringskonsten? – Konsten har alltid funnits där för mig, på ett eller annat sätt. Några av mina första minnen är, att jag som liten tittade på när min pappa satt i köket hemma på Nordengatan och målade akryl. Jag beundrade verkligen honom och försökte därför jag också. Sebastian är uppväxt med en mor och far som är enormt duktiga på flera kreativa plan när det kommer till konst, musik och hantverk. Så den konstnärliga ådran har alltid funnits inom familjen. – Jag tror, att utan deras enorma stöd så hade jag inte gjort det jag gör idag. För de har hela tiden uppmuntrat mig. Trots att Sebastian Forsberg gått igenom olika faser under åren, likt många andra, så har intresset och passionen för att rita och skapa alltid hängt med. – Det var nog inte förrän jag gick ut gymnasiet som jag insåg, att man var tvungen att välja vilken väg man ska gå. Ritandet och skapandet fick en ny innebörd. Jag valde att ta det till en seriösare nivå och så småningom tog jag steget till att bli tatuerarlärling. Det var där min resa började. Men att bli just tatuerare var egentligen ingenting Sebastian hade tänkt sig från början. Det hade att göra med att han inte tyckte om hur tatueringscenen avspeglades i media. Men han insåg snabbt att han inte behövde rätta sig efter och vara som alla andra. Och då tändes en slags gnista för honom. Att han faktiskt hade möjligheten att påverka scenen. Ju mer Sebastian lärde sig, samtidigt som han hela tiden träffade folk inom branschen, insåg han att det var här han hörde hemma – omgiven av människor som brinner för något de älskar och som i ren protest inte ville jobba på bank och

räkna någon annans pengar, hos folk som valt det osäkra före det säkra, för att passionen är större än girigheten. Några som helt enkelt vågat följa sina drömmar. – Jag tänker absolut inte dra alla över en kam, men jag tycker alltid att det är ett bra statement mot att gå i led, när man träffar folk inom konst- eller tatueringsvärlden som har lyckats. Att det på något sätt styrker min tes om att teoretisk inlärning inte bevisar allt om vem du är eller vad du är kapabel till. Ett vanligt missförstånd är att många förväntar sig att alla tatuerare tar på sig vilket uppdrag som helst. Men så är inte fallet. För att folk ska förstå brukar Sebastian jämföra det lite med att vara musiker. – En musiker som är mån om vilka jobb han tar på sig, skulle inte spela in vilken låt som helst. Bob Dylan skulle t.ex. aldrig skrivit en låt om att våld är lösningen på allt, bara för att hans jobb var att göra musik. För Sebastian är det viktigt att de arbeten han tar på sig faktiskt passar honom, eftersom han alltid vill kunna skicka hem sina kunder med något han själv är nöjd med. – Om det är ett motiv, som jag inte tror att jag är rätt person för att göra, hänvisar jag ofta kunden vidare till någon som jag vet skulle göra det bättre. Och handlar det om fascistiska tatueringar så är det helt uteslutet, då får man åka tillbaka till 1940-talet och gärna stanna där. Samma gäller med alla politiska motiv, håll det på hemmaplan. Sebastian berättar att han är extra petig med att inte tatuera folk på händer eller hals om de inte redan är väldigt mycket tatuerade sen innan. – Vill man någonsin kunna gömma en tatuering av någon som helst anledning, så ska man inte ens tänka på att tatuera sig där. En tatuering sitter hela livet och lite längre, så köp i så fall en snygg halsduk istället. De flesta kunder till Sebastian letar upp honom genom att

43


de sett hans tidigare alster. För själv gör han inte särskilt mycket reklam, utan hoppas mer att ryktet sprids. Oftast kommer folk med en grundidé om vad de skulle kunna tänka sig att tatuera in. Efter lite bollande fram och tillbaka är det sen Sebastians uppgift att ta det därifrån och skapa någonting utifrån kundens önskemål. – Vissa projekt går lättare och andra tar längre tid, likt många andra jobb. Men man brukar alltid lyckas komma överens om något bra innan den sista fasen inleds, själva tatuerandet. När man väl sitter där med nålen kan det innebära ett väldigt intimt möte mellan kund och tatuerare, eftersom man många gånger spenderar en heldag tillsammans. Under den här tiden har man därför tid att utbyta livserfarenheter. – Det är ett väldigt socialt yrke, och jag tror att just det är något som får mig att vilja gå till jobbet varje dag. För man vet aldrig vad man kommer lära sig av den person som kliver in i studion. Bilden många har av tatuerare är, att de enbart arbetar när de sitter med nålen. Men vad många glömmer, är de timmars ritande som krävs för varje kund. För att allting hela tiden ska

44

vara färskt och originellt krävs det en hel del arbete kring själva ingreppet. Detta resulterar ofta till långa och slitsamma arbetsdagar. Men de flesta som brinner för något håller nog med om att det är värt mödan i slutändan. – Allt handlar om passion och vad man väljer att lägga sin tid på. Det har blivit en ren rutin, att så fort jag har en ledig stund över så ritar jag något. Jag tror och hoppas att mina kunder märker hur mycket tid jag faktiskt lägger ner. För hur man än vänder och vrider på det, så kan man aldrig ta genvägar till att bli duktig på något. Men Sebastian understryker att man hela tiden får försöka hitta en balans mellan vad som känns bra och vad man klarar av. För tar man på sig mer än man klarar av, så störtar man till slut. Det är en balansgång med hårfin linje och det kan ibland vara svårt att skilja på jobb och övriga konstprojekt. Därför försöker alltid Sebastian lämna jobbrelaterade projekt i tatueringsstudion och istället göra saker för sin egen skull där hemma. – Jag tycker synd om min flickvän som måste stå ut med att jag smyger iväg så fort jag har en ledig stund för att antingen fortsätta på någon av alla halvfärdiga tavlor jag har,


eller påbörja något annat konstprojekt som jag troligen aldrig kommer hinna avsluta. Att rita och måla är något jag verkligen älskar att göra. Jag blöder och andas konst. När begreppet talang dyker upp i vår diskussion ser jag på Sebastian att han nästan vrider sig. Detta gör mig såklart nyfiken på hur han ser på just talang. – Ja, det kan sticka till när jag hör folk prata om ordet talang och tolkar det som om man har någon medfödd kunskap inom ett visst område, när personen i fråga egentligen har lagt all sin vakna tid i tio års tid för att slipa på sina färdigheter. Allt handlar om prioriteringar, och vad man är villig att äventyra för att lyckas. Jag prioriterar troligen helt annorlunda än vad min granne gör, och det är ju det som gör oss olika. Eftersom Sebastian Forsberg ständigt förväntas skapa och vara kreativ som tatuerare gäller det hela tiden att hitta inspiration. Men hur finner man den? – Inspirationen finns oftast där man minst tror sig hitta den, vilket gör just de momentet till det lättaste och svåraste med det här jobbet. Sebastian försöker hitta inspirationen från allt han blir

exponerad för. Han kan dock känna att han ibland blir överexponerad av saker kring sig. Att han faktiskt inte har tid att göra, se eller läsa allt som fångar hans intresse. – Hade jag fått en enda önskan i livet att utnyttja på ett egoistiskt vis, så hade det varit att få ett par timmar extra varje dygn. Man vill ju vara kreativ och innovativ och så länge man letar inspiration genom att titta på vad andra människor inom samma genre eller konstform har gjort, så går man bara i gamla spår. Försök istället att välkomna din egna fantasi. För Sebastian är just ordet fantasi ett luddigt begrepp och han tror, att ordet ibland har en negativ klang för vissa människor. – Jag tror inte ens att jag själv kan definiera det ordet, men jag hoppas att jag en dag på ålderns höst blir helt galen och låter min fantasi göra jobbet åt mig. Lite som en protest emot all hets mot ett löjligt ideal i samhället där folk blir utfrysta för att de är annorlunda. Som en inbyggd självförsvarsmekanism mot allt det tråkiga i livet. Enligt Sebastian finns det otroligt många myter att krossa inom tatueringsvärlden. Men något han tror är viktigt och

45


som folk bör tänka på är att en tatuering inte kommer att förändra vem du är, på både gott och ont. – Tatueringar kan ju ha så olika betydelser för människor. I Japan t.ex så är det många badhus som inte ens tillåter tatueringar, på grund av att det är så pass förknippat med kriminalitet. Medan om du idag går i Stockholm, som är bland världens tatueringstätaste städer, får du nästan leta för att hitta en person utan någon tatuering. Det kommer alltid att finnas folk som kommer ha förutfattade meningar om tatueringar och olika subkulturer, framförallt den äldre generationen. Men det är något Sebastian bara tycker är kul.

46

– Ja, framförallt att motbevisa just dessa personer. Jag har alltid attraherats av att stå lite på gränsen till utanför samhället. Jag tror att alla stora kvinnor och män i historien gick sin egen väg istället för att följa strömmen. Kontrasten behövs, för världen hade nog varit en väldigt tråkigt plats annars. a


47


Styrka eller fluff, puttrigt konsumtionsjippo eller prestigefyllt kraftprov. Karin S. Lindelöfs forskning om tjejlopp som kulturellt fenomen är en spänningarnas resa mellan 70-talets radikala feministiska rörelse och dagens hejdlöst populära hälsofester.

48


PRESTATION

UR ETT GENUSPERSPEKTIV

av Andrea Dahlkild

The Boston Incident

”Jag tänker avsluta det här loppet om jag så ska göra det på mina händer och knän. Annars får de ju rätt, de som säger att en kvinna aldrig kan klara det.” Det är vad elitlöparen Kathrine Switzer ska ha sagt till sin tränare och medlöpare Arnie, kort efter att en av Boston Maratons toppar försökt slita henne av banan med våld. De rätt så osannolika pressbilderna från 1967 visar en äldre man mitt i skaran av motionärer, som med flaxande kavaj och blottade tänder kastar sig efter den enda kvinnan i gruppen. Lappen med nummer 261 lyckas han riva av henne. Men hon tar sig loss med hjälp av sina vänner, och fullföljer loppet. – 1972 öppnade Boston Maraton för kvinnliga deltagare. Samtidigt var Kathrine Switzer med om att starta loppet New York Mini 10K, världens första tjejlopp och en manifestation för kvinnors rätt till löpning. Jag och min kollega Annie Woube åker dit i sommar för att göra ett sista fältarbete. Tävlingen uppstod i en feministisk anda på ett sätt som inte de svenska motsvarigheterna gjorde, så det ska bli spännande att se om det märks, säger Karin S. Lindelöf, etnolog och genusforskare vid Centrum för genusvetenskap på Uppsala universitet.

Sedan 2011 driver hon ett forskningsprojekt om tjejlopp som kulturellt fenomen. Loppen har visat sig effektiva som minilaboratorium, ett slags stickprov på strömningar i samhället kopplade till jämställdhet och kvinnors sammanhang inom motionsidrotten. En del av projektet är historiskt inriktat och handlar om allt det som hände efter The Boston Incident. Om hur konceptet spred sig över världen och inte minst till Sverige, där flera lopp för damer drogs igång under tidigt 80-tal. Den andra delen beskriver kulturen kring dagens tjejlopp. – Jag har tänkt på projektet ända sedan jag gjorde en del av Tjejklassikern kring millennieskiftet. Deltagarna i det mixade originalloppet En svensk klassiker fick en medalj för sina prestationer. Vi fick ett halssmycke i form av en brudkrona... I samma veva sprang jag Vårruset i Stockholm, där Clabbe af Geijerstam var konferencier. Jag slogs av den glättiga inramningen och tyckte att den var problematisk. Vi vet att samhället har avlagt flera maratonsträckor vad gäller jämställdhet mellan könen, och därmed kvinnors inträde i en rad olika sammanhang, inte minst de idrottsliga. Ändå är Switzer och hennes samtida löparsystrar långt större styrkesymboler än dagens tjejloppsdeltagare. Vårruset, Tjejvättern och Tjejmilen är exempel på en relativt ny typ av evenemang som lockar hundratusentals kvinnor varje år. De omges ofta av något som Karin S. Lindelöf kallar ”fluff” – kända konferencierer som skojar med damerna, gratis shampooprover, underhållning och shoppingtält. Värden som

49


Det blir tydligt att idrott är en starkt maskulint kodad aktivitet. Att öppet mäta sig med andra eller säga att man vill göra en bra tid, är inte snyggt.

hälsa och välbefinnande lyfts fram, medan sådant som prestation och utmaning tonas ned. Man deltar för att det är roligt, inte för att göra någon idoltid. – När jag åkte Tjejvasan såg jag hur tjejer sminkade sig inför tävlingen, utan att skämmas. Året därpå kom jag faktiskt på mig själv med att matcha nagellacket med en cerisrosa mössa som jag lånat av min son… Det var intressant att upptäcka. Jag jobbar med en metod som kallas autoetnografi. Det betyder att jag använder mig själv och mina egna upplevelser som forskningsmaterial. Det är ju en annan sak att vara del av den där ormen, än att stå vid sidan av den. Det uppstår ett slags masspyskos i loppen som man måste uppleva för att förstå.

Frågan är om vi någonsin kan nå en punkt där man som idrottande kvinna kan frigöra sig helt från en kontext av förväntad femininitet.

En stor del av Karin S. Lindelöfs forskning bygger på deltagarberättelser. Via ett skrivupprop på Nordiska museets hemsida har hon ställt frågor om till exempel den subjektiva upplevelsen av loppen och deras betydelse i den enskilda deltagarens liv. Efter projektets slut 2018 kommer materialet att göras tillgängligt för allmänheten, som en del av folkminnessamlingen i muséets arkiv. – Vi har fått in allt från korta svar till utförliga och personliga skildringar av hur man vallat skidor under hårtorken på

50

hotellrummet. Många skriver att de är kluvna till fenomenet och till allt fluff runt omkring, men att det är skönt att få vara i ett sammanhang där man inte blir utpekad som ”tjejen”. Andra beskriver den speciella systerliga känsla som uppstår i loppen. Det blir tydligt att idrott är en starkt maskulint kodad aktivitet. Att öppet mäta sig med andra eller säga att man vill göra en bra tid, är inte snyggt. Tjejloppens kravlösa format berättar något om villkoren för kvinnor och män att motionera. Det är som om tillgången på tid är ojämnt fördelad mellan könen. En tidskrävande hobby är ett manligt privilegium, enligt Karin S. Lindelöf. – Kvinnor förväntas prioritera familjen först, sedan kanske man klämmer in ett träningspass på lunchen eller springer med en kompis när barnen somnat. Du skaffar dig grundkondis genom ett par friskispass i veckan. I tjejloppskonceptet ingår just att ”göra lite lagom” – det är inte så hemskt många kvinnor som dör på mållinjen. En annan aspekt är att loppen blir en legitim anledning att åka bort och få en stund för sig själv. Man tar med mamma eller tjejgänget på ett slags modern husmorssemester. Sedan forskningsprojektets början för fem år sedan har vi sett peaken på en framvällande träningstrend, som gjort att kulturen kring motionslopp omformats och boostats än en gång. – Halvdistanserna för både kvinnor och män är ganska nya. Arrangörerna trodde att de skulle tränga ut tjejloppen, men det har inte hänt. Istället har alla sorters lopp blivit ännu mer poppis och fler tjejlopp dykt upp, t.ex. Women’s Health Halvmarathon. Det är en tävling som kräver en stor fysisk prestation, men samtidigt förs in i en igenkännbar tjejram, med Afternoon tea och smycke istället för medalj. Karin S. Lindelöfs forskning visar att det oavsett den


...jag tror att vi kommer att få se en tydligare koppling mellan kvinnlighet och styrka framöver...

historiska tidpunkten finns ett begränsat antal sätt att motionera och vara kvinna. De sätt som finns tillgängliga är inte statiska, utan påverkas av ett samhälle som hela tiden rör på sig. Frågan är om vi någonsin kan nå en punkt där man som idrottande kvinna kan frigöra sig helt från en kontext av förväntad femininitet. Löpartävlingen Tjejmarathon gör ett resolut försök. Trots att det öppnats för män har man behållit namnet, och på hemsidan står att man ”vill röra om i den gryta av tjejlopp som omgärdas av lull-lull och gulligull, och plocka fram något av det som både tjejer och killar står för men tjejloppen missar: Uthållighet, styrka, envishet.” – Jag är inte säker på att den här sortens uttalade agenda är en trend, men jag tror att vi kommer att få se en tydligare koppling mellan kvinnlighet och styrka framöver, avslutar Karin S. Lindelöf. a

51


Bit i ogräset!

N

av lillemor berg

är jag var barnledig för många år sedan, gav jag mig handgripligen på att försöka utrota all kirskål som fullständigt tagit över vår lilla trädgårdsplätt. Projektet föll naturligtvis på sin omöjlighet. Kirskål är ett extremt livskraftigt ogräs. Det doftar dessutom ljuvligt när man repar av de sega och saftiga stjälkarna. En doft som inspirerar, if you can´t beat it, eat it! Kirskålen blev pajer, röror, soppor och sallader. Grannarna, som övertalades att provsmaka, var väl inte helt och hållet entusiastiska, men för egen del har jag allt sedan mina kirskålsexcesser omfamnat tanken på alla möjligheter som naturens skafferi bjuder på. Alldeles gratis! Det enda som sätter stopp är ordentliga kunskaper om vad som är ätligt och kreativa idéer om hur det ätliga bäst kan användas. Nu finns det en lösning på det problemet, en ny bok av Marlene Gustawson, Grönare, vildare, smartare (Tukan förlag). Marlene Gustawson har tidigare gett ut Gröna soppor och smoothie bowls i samarbete med kostrådgivaren Ola Lauritzson. Nuförtiden finns det god tillgång på böcker om gröna kostalternativ och det råder ingen brist på marknaden när det gäller utbudet av exotiska frukter, grönsaker, frön, rötter och nötter. Vi har tillgång till hela världens skafferi, men

glömmer bort smak- och näringspotentialen som finns på vår egen bakgård. Det intressanta med Grönare, vildare, smartare är att Marlene Gustawson där visar hur man på flera olika sätt kan använda växter, örter, blommor och bär som vi kan hitta alldeles invid knuten. Väldigt mycket av det vi kallar ogräs är i själva verket delikatesser, välsmakande och stinna av hälsobefrämjande nyttigheter – björklöv, daggkåpa, granskott, harsyra, krasse, kärleksört, maskros, rallarros, nässlor, rölleka, tusensköna, rödklöver, våtarv, älggräs… Och, om man är helt bortkommen i floran, har boken en massa fina bilder av fotografen Malte Danielsson som visar hur växterna ser ut. I Grönare, vildare, smartare hittar man många kreativa recept på nya sätt att ta vara på våra vanligaste bär, svarta och röda vinbär, krusbär, lingon, blåbär, rönnbär, nypon… Man hittar spännande recept på olika sorters bröd som harsyreknäcke och nässelkex, på godisremmar av bär, nyponpuré, kirskålssmoothie, maskrosshots, älggrässaft, soppor, sallader och mycket mer. Grönare, vildare, smartare är en guldgruva för alla nyfikna amatörbotaniker med passion för laborationer i köket. Jag är frälst, så nu vet jag vad jag ska göra under den gröna säsongen, botanisera, krökt med näsan i marken, och plocka, plocka, plocka. Och när jag skördat, tänker jag konsultera Marelen Gustawsons Grönare, vildare, smartare, min sommarbibel. Den kommer inte att hamna i bokhyllan utan får ligga synlig och lätt tillgänglig på köksbänken. För den intresserade finns ytterligare information om ätliga växter i skog och mark på www.skogsskafferiet.se. a

Marlene Gustawson

If you can´t beat them, eat them!

52


Boka din nästa konferens och fest på Slottet!

Välkommen med din bokning!

53

018 -130 190 • cajsas-kok.se

Komson • Foto: Richard Öhrn

I Vasasalen på Slottet kan vi erbjuda skräddarsydda möten och tillställningar i en anrik, levande och konstnärlig miljö. Med plats för upp till 110 personer, är Vasasalen och caféet som gjorda för konferens, kick off, möten och fest. Passa på att njuta av en trerätters middag, snittar eller Afternoon tea – eller varför inte en visning på Uppsala Konstmuseum vägg i vägg.


Jakten p책 det perfekta kaffet

54

av Mia Ulin


– Vi har lämnat livsmedelsbranschen och är nu i hälsobranschen, säger Ulf Lindvall, vd för Lindvalls kaffe i fjärde generationen. Trenderna växlar och kaffeintresset verkar bara öka. Med det nya premiumvarumärket, framtaget tillsammans med smakkänsliga matprofiler, satsar Uppsalas eget kafferosteri på expansion.

J

ag har lite problem med att hitta ingången till Lindvalls kaffe. Huset i hörnet Kungsgatan-Strandbodgatan är välkänt, men porten är oansenlig och ser inte ut som ingången till ett företag som omsätter drygt femtiofem miljoner kronor. När jag väl hittar rätt är det som att stiga in i en annan tid. Och en annan värld. Kaffevärlden. Jag stillar mig och andas in dofterna av kaffe och generationers historia, medan jag försiktigt och andäk tigt rör vid bröstpanelen från 50-talet, som alltjämt pryder kontoret. Ulf Lindvall talar i telefon. Jag förstår att något logistiskt problem med en pall kaffe uppstått och att Ulf med vana och lugn ser till att lösa det. – Man blir lite av en allt i allo, säger Ulf. Jag gillar att arbeta hands on. Det är kul med ett varierande arbetsliv! Ulf Lindvall är fjärde generationen som driver Lindvalls kaffe och snart tar nästa generation över. Sonen Niclas är redan etablerad i företaget och nyligen började även andre sonen Marcus. Ulf Lindvall är från början ingenjör och drev

en mekanisk verkstad, samtidigt som han hjälpte pappa Hans att bygga om produktionsapparaten på kafferosteriet, som Ulfs farfars far Eric startade 1891 tillsammans med sin älskade Josefina. – Det sista pappa ville släppa var råkaffeinköpen, att prova och testa råkaffe. Det höll han på med livet ut. Tillvaron för Ulf ställdes på sin spets 1988. Pappa blev av med en nyckelperson på företaget och frågade Ulf: ”Ska du jobba med kaffe eller inte?” – Jag gjorde en noggrann analys innan jag bestämde mig. Jag kollade inköpspriser, jämförde med multijättarna om de hade mängdrabatter på råkaffet. Det hade de inte. Till slut sa jag ja och började arbeta på Lindvalls kaffe. Till en början fick Ulf hand om marknad och försäljning, vilket var det absolut sista han ville. Företaget befann sig i en svacka och mycket stod på spel. – Jag hade lite tur, gjorde rätt och lyckades vända skutan och fick företaget att gå bra. Sedan dess har det varit en stabil utveckling, med undantag för en kortare period för några år sedan då det var riktigt tufft. Plötsligt förbjöd de stora dagligvarugrossisterna handlarna att köpa direkt från oss. Då dök försäljningen direkt ner i källaren.

55


Oljemålning med historisk touch av Lars S Johansson

Lindvalls klarade sig igenom svårigheterna mycket tack vare den dåvarande styrelseordföranden Ulf Spendrup. – Han var hård i nyporna och kapade kostnader snabbt. Det kan vara svårt för ett familjeföretag att ta de besluten, men nu har vi hittat en form på bolaget, gjort mycket förändringar och riskerar aldrig att hamna i samma situation igen. Ulf är själv handgripligen inblandad i både blandning och rostning och han hoppas nu att sönerna vill driva företaget vidare. – Om de tycker det är roligt och om de är lämpade. Det vore kul om de ville. Det finns inte så många kafferosterier i världen som drivits av samma familj i fem generationer.

KAFFETRENDER GENOM ÅREN Kaffetrender har kommit och gått, de senaste femton åren har kaffeutbudet och intresset utvecklats mycket. – När jag var liten drack man kokkaffe på fat för att det var så varmt. Man drack på bit och sörplade i sig kaffet. Det påminner om hur vi testar kaffe på sked. Man suger och sörplar i sig kaffet för mesta smak. På 60-talet etablerade sig de elektriska kaffebryggarna med pappersfilter i Sverige. Men under en period höll man på att tappa ungdomarna, allt färre började dricka kaffe. – Trenden var att man skulle dricka kaffe utan mjölk och socker. Ju mer man som vuxen vänjer sig vid kaffe, desto mindre socker och mjölk använder man. Som ung tycker man ofta det är för beskt att dricka svart kaffe.

56

Lustigt nog var det Arla och Svensk mjölk som vände kaffekurvan uppåt igen. – Arla gjorde en fantastisk insats med Café au Lait-kampanjen på 80-talet och banade väg för latte- och cappuccinotrenden på 90-talet. Sen har utvecklingen gått fort, från bryggkaffe till bra hemmamaskiner med mjölkskummare och hela rasket. Lindvalls kaffe har hela tiden utvecklat sortimentet med nya smaker och nya ursprung för att skapa och behålla intresset. Basen är dock fortfarande brygg- och mellanrostkaffet.


Fyra generationer Lindvall

– Vi har många studiebesök på fabriken och alla får välja ett paket kaffe med sig hem ur sortimentet. Det är inte specifikt kaffeintresserade som kommer utan även skolklasser och pensionärsgrupper. Det intressanta är att de flesta väljer ett paket mörkrost, trots att 70% av försäljningen är mellanrost.

Att vi har kopplingar till Uppsala är en styrka, Uppsala förknippas med mycket positivt.

– Jag kontaktade sex uppsalabor som är kända profiler inom mat och dryck; Cajsa Johansson, Liselotte Forslin, Mats Naesström, Martin Andersson, Jens Dinges och Rafael Homar Löfstedt. Alla tackade ja. Ulf och hans medarbetare dukade upp det finaste råkaffet som går att hitta för den smakkänsliga panelen. De fick lukta, känna, smaka och diskutera. Utifrån deras synpunkter togs sedan två olika blandningar fram. Panelen kom tillbaks och fick prova tre olika koppar med kaffe, två olika lindvallsblandningar och ett konkurrerande märke av bästa kvalitet. Därefter fick de rösta på sin favorit. – En av blandningarna fick fyra röster. Vi justerade den blandning som fått flest röster och lät juryn provsmaka igen. Alla blev rörande överens om att detta var den perfekta blandningen. Sen fick de komma tillbaka igen och prova olika rostningar på favoritblandningen. Då föddes Lindvalls Premium. Hela processen tog cirka nio månader.

LINDVALLS PREMIUM För ett par år sedan startade Ulf ett nytt projekt: ”Den 123-åriga jakten på det perfekta kaffet.” – Vi utgick från konsumenten. Hur ser det ut i kaffehyllan? Det finns en växande grupp kaffeintresserade och det fanns egentligen bara Zoegas i premiumsegmentet. Vi ville ge dem ytterligare valmöjligheter genom att dra nytta av all erfarenhet vi har av kaffetillverkning. Ulf insåg att man lätt blir hemmablind och beslöt därför att ta hjälp utifrån.

57

Ü


58


Lindvalls Premium består av hundra procent arabicabönor och har nu funnits på marknaden i ett och ett halvt år. Det får mycket uppskattning och det satsas mycket på marknadsföringen. – Vi är starka i Uppsala men små i Sverige och har endast två procent av den svenska marknaden, målsättningen är att öka framförallt i Stockholm. Att vi har kopplingar till Uppsala är en styrka, Uppsala förknippas med mycket positivt.

FRÅN LIVSMEDEL TILL HÄLSA – Vi har lämnat livsmedelsbranschen och är numera i hälsobranschen, säger Ulf, halvt på skämt. Under årens lopp har han fått många telefonsamtal och mejl från sina kunder: ”Vad gör ni med kaffet som skiljer er från andra? Jag har inga problem med magen med Lindvalls som jag har när jag dricker annat kaffe” är de återkommande reaktionerna. – Jag tog kontakt med forskare på SLU, berättar Ulf. Tänkte att det kunde vara ett perfekt tema för en avhandling. Men trots alla undersökningar och studier lyckades man inte hitta orsaken. Ulf har en egen teori. Lindvalls rostar kaffet dubbelt så lång tid och rostar igenom kaffet på ett annat sätt så det blir mer jämnrostat än andra märken. – Det är den stora skillnaden på hur vi gör. Men jag kan inte bevisa att det är det som är orsaken. Ulf menar att synen på kaffe har förändrats. Kaffe gav magbesvär, sömnbesvär, ont i huvudet, hjärtklappning och oro sa man förr. – Om man går tillbaka tjugo år var forskningen och artiklar om kaffe mycket negativt inställda. Nu kommer fler och fler positiva forskarrapporter!

Det finns uppgifter som visar att kaffe bland annat kan ge ökad livslängd, minskad risk för Parkinsons sjukdom, demens, malignt melanom, bröstcancer och vissa andra cancertyper samt diabetes typ 2. Kaffets höga innehåll av antioxidanter, men också koffeinet, kan vara orsaken till de goda effekterna. Att vara restriktiv med kaffe under graviditet rekommenderas däremot fortfarande för det mesta. – Man använder också kaffe mer och mer i matlagningen, berättar Ulf. Senast igår rörde Leila Lindholm ner lite kaffe i sin hovmästarsås, vilket gjorde att hon vann såsduellen i Kockarnas kamp på TV4. Och en sked varmt kaffe på vaniljglassen är både gott och enkelt! a

LITE KAFFEFAKTA Kaffe dricks över hela världen och koffein är det vanligaste centralstimulerande medlet. Kaffe började odlas redan på 500-talet, men det var först på 1200-talet som man började rosta bönorna och fick den dryck som vi idag kallar kaffe. På 1600-talet kom kaffet till Sverige och blev så småningom så populärt att det konkurrerade ut brännvinshandeln till de spannmålsodlande böndernas förtret. I Sverige dricker vi i genomsnitt 3,4 koppar per dag, bara Finland dricker mer i världen. Effekten vi vill åt kommer vid låga doser koffein, då du blir pigg och aktiv. Hur vi påverkas skiljer sig dock från individ till individ. Det finns framförallt två olika sorters kaffebönor: Arabicabönan kännetecknas av en mild smak, är den äldsta kaffearten och utgör två tredjedelar av råkaffemarknaden. Den odlas främst i Colombia, Brasilien, Centralamerika och Östafrika. Robustabönan är en tåligare kaffeart, odlas bland annat i Sydamerika, Sydostasien, Centralafrika och västra Afrika och ger ger en något fränare smak. Källor: Recept.nu, kaffeguide.se, kaffefakta.se, doktorn.com, dn.se och melitta.se

59


Fideli Sundqvist är en ung konstnär

som skulpterar makalöst naturtrogna tvåoch tre-dimensionella motiv i papper.

60


Magiskt liv av papper Fideli Sundqvist gör tvådimensionella siluetter eller tredimensionella skulpturer, men hon sätter också in sina figurer i sammanhang och miljöer, bygger upp berättelser eller scener där hon också skapar all rekvisita. Hennes flinka fingrar har oanade färdigheter. Fåglars fjäderdräkt, bladens skira flikar, päls och hår, fiskars mjuka linjer och böjliga fenor… alla små invecklade former i världen förmår hon gestalta i papper. Fingerfärdigheten och det skarpa estetiska ögat har närts och tränats i en skapande och kreativ miljö sedan tidig barndom. Mamma är konsthantverkaren och keramikern Marie-Louise Sundqvist. – Min syn på arbete har påverkats av att både mamma och pappa har fria yrken och haft sin verksamhet omkring sig hela tiden. Utan den förebilden hade jag kanske inte vågat satsa på att skapa ett eget arbetsliv som frilansande konstnär och illustratör. Men för mig har det varit självklart att gå den vägen. Fideli Sundqvist är född och uppvuxen i Uppsala men har idag sin bas i en ateljé i ett frilanskollektiv på Högalidsgatan vid Hornstull i Stockholm. Inspirationen att arbeta med papper väcktes redan under hennes tid på Nyckelviksskolan. Det började med att Fidelis bror Gustav, som var utbytesstudent i Peking, kom hem med några klassiska kinesiska pappersklipp. – Jag började då att försöka översätta mina illustrationer till en liknande teknik. Men det var först när jag började göra tredimensionella objekt som det tände till. Med dem kan man göra installationer och uttrycka något, använda sin intuition.

av lillemor berg

Då blev det genast lustfyllt. Jag gillar hantverket, själva görandet, men också att arrangera och berätta. Men i början visste jag inte riktigt vad jag skulle använda mina pappersfigurer till. Sista året på Konstfack valde Fideli att arbeta med papper i sitt kandidatprojekt och då använde hon kamera för att presentera narrativt arrangerade tredimensionella pappersskulpturer som fotografiska bilder. – Det var då jag knäckte idén om att sätta in mina pappersskulpturer i 3D i ett sammanhang och presentera scenerna digitalt som fotografisk bild. Att förklara sin pappersteknik, vad hon kan åstadkomma och hur detta kan användas, var svårt i början när hon inte hade så mycket material att visa upp, så hela första året, efter att hon gått ut Konstfack 2011, ägnade Fideli Sundqvist sig åt att göra en ordentlig portfolio. Sedan hamnade hon i hetluften och har nu massor av uppdrag både i Sverige och internationellt. – Jag gick med i en agentur direkt efter Konstfack och fick där kontakt med andra konstnärer, illustratörer och fotografer. Första året var slitsamt och olönsamt men sedan har jag kunnat försörja mig på min papperskonst. Flest uppdrag får jag nog faktiskt via Instagram. Det är en bra portal för kontakter, även internationellt. Fideli Sundqvist frilansar i många branscher, gör mest reklamjobb men har också fått uppdrag att göra frimärken och bokomslag till en klassikerserie med deckare åt Albert Bonniers förlag. – Förra våren hade jag ett uppdrag i New York med att

61


göra rekvisita till fem reklamfilmer för Little Pet Shop, samma företag som gör My Little Pony. Jag satt i studion och byggde allt på plats samtidigt som de filmade. Jag var där i tio dagar, jobbade minst fjorton timmar per dygn och såg nästan ingenting av New York. Men det var spännande och roligt! Om man passerar den nya gång- och cykeltunneln i Östra Salabackar i Uppsala, kan man få en äkta upplevelse vad Fideli Sundqvists organiska papperskonst handlar om. Tunneln är klädd med en hel fauna och flora av fotograferade pappersarrangemang. Det är Fideli som står för den konstnärliga utsmyckningen av tunneln, i nära samarbete med fotografen Magnus Cramer, som är en stadig partner i många av hennes projekt. Magnus Cramer har också fotograferat bilderna till Paper Garden (Natur & Kultur), en inspirationsoch handbok i papperskonst som snart kommer ut i handeln. Fideli har även tidigare gett ut en bok om pappersarbete på samma förlag, I Love Paper. – Det är roligt att ha hittat ett så bra samarbete som med Magnus Cramer. Det är ju först i fotografierna som bilderna blir till. Ett av mina favoritmoment i skapandet uppstår i fotostudion när allt ska hängas och arrangeras. Det är då man skapar berättelser. Det är som när man var liten och lekte med dockskåp. Man får så mycket idéer i det skedet och kan verkligen gå in i skapandet av scener.

62

Den konstnärliga utsmyckningen av gång- och cykeltunneln i Östra Salabackar är Fideli Sundqvists första och hittills enda offentliga uppdrag. – Jag tycker verkligen om att jobba med längre projekt när man kan låta idéer mogna. Det känns bra att jag nu har ett större offentligt verk att hänvisa till ifall man vill göra en utställning eller söka andra offentliga uppdrag. Det är annars svårt att beskriva vad jag egentligen gör och kan göra. Det är ingen brist på uppdrag för Fideli Sundqvist, tvärtom är det svårt att få tiden att räcka till för egna konstnärliga projekt. Hon har inte haft några utställningar av sina originalfigurer i papper. Papper är inte så beständigt och ganska ömtåligt. Bara en gång, på Uppsala stadsteater, offkonsten, i samband med en utställning inför invigningen av gång- och cykeltunneln, har hon visat sina pappersobjekt i original. – Jag var först skeptisk till det. För att hinna med, byggde jag fåglarna bara halvt tredimensionella med en platt baksida. Min tanke var, att ska man visa dem så ska de vara lika fina från alla håll. Men sedan tyckte jag att det var bra att visa den ruffiga baksidan också. Det visar på hur jag bygger objekten för en viss vinkel mot kameran. Mina figurer är aldrig som riktiga skulpturer, fina runt om, men det skulle var kul att testa att göra sådana pappersobjekt för en utställning.


Bokomslag till en klassikerserie med deckare fรถr Albert Bonniers fรถrlag

63


En annan inrikting med sina pappersskapelser som Fideli Sundqvist är sugen på att prova är animationer. – Det skulle vara estetiskt tilltalande att använda pappersskulpturer i animationer. De är ju ganska följsamma. Att göra animationer är förstås ett väldigt tidskrävande jobb... men kanske en musikvideo…det skulle vara fint. Man kan göra så mycket olika saker med papper och materialet har så oerhört många olika uttrycksmöjligheter, menar Fideli Sundqvist, som redan åstadkommit mycket. Och ändå är hon bara i början av sin kreativa karriär…a

Se fler av Fideli Sundqvists arbeten: www.fidelisundqvist.com

64


HSB ÅSIKTEN ETAPP TVÅ, BRF HAMNEN

CENTRALT OCH EXKLUSIVT INTILL FYRISÅN Hamnen är ett centralt drömboende med Fyrisån glittrande strax intill. Med inredning utöver det vanliga och extra många genomtänkta detaljer. Även tillgång till bastu, övernattningslägenhet och liten cykelverkstad.

Boarea 32 kvm–130 kvm (1–4 rok) Adress Vid Östra Ågatan, Uppsala Pris fr. 1 850 000–7 850 000 kr Avgift fr. 1 941–5 954 kr Inflyttning prel. 2018–2019 Säljstart Försäljning pågår HSB NYBYGGT: • FAST PRIS • INGEN RENOVERING • NOGA UTVALD INREDNING • LÄTTSKÖTT BOENDE • TRYGG EKONOMI

MÄKLARE:

LÄS MER: Om brf Hamnen och gör din intresseanmälan på HSB.se

65


Ekonomikum i Uppsala. Sedan 1999 den plats där Uppsala universitet samlat

de ekonomiska utbildningarna. I början av 2000-talet grodde här ett missnöje bland vissa studenter. De avundades den täta kontakt universitet och näringsliv har bland toppskolor i USA och Kina. De få gånger företagsledare och entreprenörer hittade till Ekonomikum var intresset lågt – när Stefan Persson föreläste om H&M var salarna bara halvfulla. Ett jobb på någon av de stora revisionsfirmorna var den självklara karriärsvägen, och få visste vad en entreprenör var.

66


Entrepreneurs Academy inspiration, utveckling, gemenskap

Fyra studenter kavlade upp ärmarna för att få till en förändring. Trots en motsträvig administration – när det kom för mycket folk på eventen de anordnade höll organisationen initialt på att bli bannlyst – blev snart Entrepreneurs Academy (EA) ett betydelsefullt tillskott i en ekonoms utveckling på Uppsala universitet. På kort tid skapades Sveriges största entreprenörsföreläsning och idag är EA en viktig plattform för studenter som vill träffa andra med drömmar och bli inspirerade av etablerade entreprenörer. AVUNDSJUKA PÅ KOMPISARNA PÅ HANDELS OCH KTH SLUTAR MED SKANDINAVIENS STÖRSTA FÖRELÄSNING Linus Holmsäter, en av de fyra grundarna av EA, är den som beskrev känslan på Ekonomikum när han kom till Uppsala. Han ger sin version av hur det hela startade i en intervju på EAs hemsida. – Vi var fyra som satte igång EA. Förutom jag var det Gunnar Björkhag, Johan Lignell och Pontus Lindholm. För egen del var jag helt grön i Uppsala när vi satte igång,

av Anna Jonson

och det tror jag var bra. Innan EA hade jag, Pontus och Johan jobbat extra på Founders Alliance, Sveriges största entreprenörsnätverk. Vi var avundsjuka på våra kompisar på Handels och KTH som fick lyssna på Sveriges häftigaste entreprenörer. Vi kunde inte förstå varför Ekonomikum inte hade andra föreläsare än företrädare för de fyra största redovisningsfirmorna. – Vi gjorde en mini-föreläsning på Ekonomikum där vi bjöd in Greger Hagelin, Sven Hagströmer, Johan Stael Von Holstein och en Fortune 500-grundare. Vi hade 200 platser, 400 kom och intendenten på Ekonomikum blev vansinnig. Entreprenören Anders Wall hade tidigare haft en föreläsning med toppnamn, men hade haft svårt att fylla salarna. Vi sade att vi kunde fylla salarna på den största salen i Uppsala. Han trodde på oss, bidrog med pengar och sen var vi igång! Idag är Anders Wall-föreläsningen Skandinaviens största föreläsning i entreprenörskap. I november varje år samlas cirka 2000 åhörare i Uppsala universitetsaula för att lyssna på några av Skandinaviens mest

67


framgångsrika entreprenörer och deras inspirerande berättelser. Anders Wall-föreläsningens främsta syfte är att inspirera unga framtida ledare och entreprenörer till kreativitet, företagande och entreprenörskap. SÅ MYCKET MER Föreläsningen är fortfarande det största evenemanget som EA arrangerar, men det är mycket som sjuder i föreningen. En snabb titt på EAs hemsida visar entusiasm, goda idéer och stort engagemang. Jag träffar Sara Hjortmar och Therese Colliander som sitter i styrelsen idag för att höra lite mer. Vi träffas i de för EA ganska nya lokalerna på Sysslomansgatan 8. Tidigare har man träffats och arbetat med projekten på Ekonomikum. Jag förstår att det måste kännas väldigt skönt att ha sitt eget ställe att verka och nätverka ifrån. Sara Hjortmar läser Ekonomprogrammet och Therese Colliander Media och kommunikation. Jag undrar lite med tanke på EAs digra program, om det egentligen finns tid till att plugga? – Ja, det har man, säger Therese leende. Man får prioritera bort annat som festande och kolla på serier, och köra det här istället. – Sen beror det lite på vilket program man pluggar, hur flexibel man kan vara också, fortsätter Sara. Det är ganska stor skillnad mellan programmen, hur mycket tid man måste lägga ner på pluggandet. Det är roligt, för det är väldigt olika bakgrunder hos dom som engagerar sig i föreningen och det är en extra tillgång i vårt arbete förstås. Båda tycker att man funnit mer distinkta roller i organisationen nu än tidigare, vilket just har lite att göra med vilka

68

program de läser på universitetet. EA ger dem möjligheten att praktisera sina kunskaper i skarpt läge. Sara började engagera sig i EA via Anders Wall-föreläsningen. Det var en kompis till henne som jobbade med den, Sara blev medarbetare under 2014 och sedan projektledare för AW- föreläsningen under 2015. Efter det hoppade hon på EAs styrelse. – Jag tycker det är så himla roligt! – Ja, det är så, fortsätter Therese entusiastiskt, har man börjat, så vill man gärna fortsätta. Jag jobbade på ett Start-up-företag i Stockholm och min chef där var med och startade upp EA 2006 och talade alltid så gott om föreningen, så då blev jag väldigt sugen på att engagera mig. Och så blev det! VAD BETYDER ANDERS WALL-FÖRELÄSNINGEN FÖR ENTREPRENEURS ACADEMY? – Föreningen har ju en massa olika projekt som vi driver, förklarar Sara, och på ett sätt knyter Anders Wall-föreläsningen ihop alla våra delar. Upp emot 2000 studenter får ta del av och inspireras av stora namn som föreläser och även yngre stjärnskott, som inte är jättekända än. Näringslivet är där och representeras av sponsorer, företag och flera av Anders Walls bekanta och kontakter. Så det är klart att den betyder väldigt mycket för EA. De första sju åren var det bara Anders Wall-föreläsningen som EA fokuserade på, men i takt med att nya studenter engagerat sig har engagemanget utökats och fler projekt startats upp. 2013 kontaktade en ”EA-alumn” som flyttat till Berlin och


startat upp ett företag där, EA och tyckte att de borde komma dit på studiebesök, och så var projektet ”EA meets” igång. Jag läser på hemsidan: ”EA meets ger Uppsalas studenter möjligheten att följa med på en spännande resa där de får andas in startup-miljön i några av världens häftigaste städer”. Resor till Berlin och London har hittills förverkligats och projektet lever vidare. – Men vi har ändå inte exakt samma projekt varje år, utvecklar Sara. Vårt arbete är ganska dynamiskt och flexibelt. Vi lyssnar mycket på vad andra har för idéer och det är stor chans att vi faktiskt kör på ett projekt som någon vill genomföra. Vi genomför inga projekt själva, utan stöttar de som driver projekten. – Det är det som jag tycker är roligast med det här, säger Therese ivrigt, man kan verkligen göra vad som helst! Det kommer aldrig att ske på samma sätt i framtiden på ett företag. Jag kan komma till styrelsen med en idé och ”jajaja, bara du driver igenom den!”. Det är superkul! Och det ska man utnyttja och bara lära sig så mycket som möjligt på vägen. Halva styrelsen byts ut på våren och halva på hösten och på så sätt behålls kontinuiteten i EA. Kunskapsöverföringen fungerar på så sätt bra, tycker Sara och Therese. – Just nu är det jag, Sara, som är vice ordförande, Therese, som har hand om marknadsföringen, ordförande Erik, och så Jakob, som jobbar med externa kontakter, minglar och

nätverkar. Markus, som fokuserar mer på interna event och en del grafisk design och så Sandra, som jobbar mycket med ekonomi och administrativa grejer. Hon ger oss struktur helt enkelt, säger Sara och båda tittar på varandra och skrattar. Sara fortsätter: – Det är inte så att det är sex roller som man söker till, utan vi har sökt till styrelsen som individer och sedan har styrelsen knopat ihop hur vi kompletterar varandra bäst. 10-ÅRSJUBILEUM KANSKE? ”Oj, vi fyller tio år!” kom styrelsen plötsligt på och har pratat lite om att det på något vis ska uppmärksammas förstås. Sara skrattar och säger: – Men det är ganska mycket så i föreningen i stort. Det är mycket ad hoc-lösningar på saker och sen är det nån som tar på sig det och löser det. Therese fortsätter glatt: – Det blir nog att vi ordnar en stor gasque på en nation för alla medlemmar och för de som är, och varit engagerade i Entrepreneurs Academy. Nånting blir det!  De båda menar att det såklart finns en struktur i EA, men är det så att man vill få någonting fixat, så får man ta tag idet. Det är en bra övning att inte förlita sig på att någon annan ska tag i saker som måste göras. – EA finns ändå till för att hjälpa andra att engagera sig och lära sig att ta hand om sina projekt, poängterar Therese.

Där endast det bästa är gott nog!

Tel: 018 - 18 60 60 www.novecta.se

Tel: 018 - 68 10 70 www.elon.se

Stångjärnsgatan 10, UPPSALA

69

Ü


Hon säger vidare att EA har målet att nå ut till alla delar av universitetet. Idéer finns inom alla områden och vi finns här för att fånga upp dem. Female Startup Day (FSD) är ett bra exempel på ett projekt, som växte med hjälp av EA. Några tjejer ordnade en resa för ett gäng tjejer över en dag till Stockholm med besök hos kvinnliga företagare. Idén var så bra att man kände att konceptet borde utvecklas och flyttas till Uppsala. Till hösten planeras därför ett nytt, större projekt med föreläsningar på olika teman och efterföljande workshops, och det är tjejerna som ordnade förra årets FSD, som är ansvariga för projektet. FSD kommer att drivas vidare, men med nya projektledare som tillsätts i höst. AFFÄRSÄNGLARNA Sara presenterar entusiastiskt nästa stora projekt: – Ett projekt som är jättespännande och som vi gärna vill lyfta fram är Affärsänglarna. Det är ett samarbete mellan Mediehuset UNT, Uppgång, Bror Bror och Studentföreningen Entrepreneurs Academy. Konceptet är SVTs ”Draknästet”, där personer får komma och pitcha sina affärsidéer för en jury, och det tar vi hit till Uppsala. Det tycker vi är väldigt bra, för vi vet att det är många studenter som sitter på idéer och det här är en chans att förverkliga dem. Under våren erbjuds 100 studenter möjligheten att pitcha sin guldidé till fem utvalda affärsänglar (ännu ej avslöjade). Casting är den 23 april och då kommer åtta finalister att tävla om 80 000 kr. Stjärnprojektet kan ses på webbtv-serien Affärsänglarna! – Det här kanske känns extra kul då Uppsala är väldigt akademisk som stad, resonerar Sara. Det finns högskolesäten som är mer praktiskt inriktade, men just Uppsala universitet håller ganska hårt i sin tradition på det sättet. Där kommer vi in lite som en motpol, att våga testa på och faktiskt göra nånting av sina idéer. I skolan lär man sig teorier, här uppmuntras man att applicera dem och förstå. – Ett komplement till skolan helt enkelt, fortsätter Therese. Sara avslutar summerande: – Det viktigaste med EA är att de som kommer till föreningen känner att de får ut nånting av den, att de utvecklas på ett professionellt plan i det de vill. Till exempel att nätverka, bygga hemsidor eller vad det nu kan vara. Det är framför allt därför jag tycker att det här är så roligt, att få se hur folk utvecklas. Sen har ju såklart föreningen högre mål. Therese fortsätter: – …men också att folk ska förstå att entreprenörskap inte bara är att starta upp en ny Apple eller Google. Man behöver inte ens starta ett nytt företag, utan vi vill att man ska inspireras av vår verksamhet, lära sig att leda projekt och ta med sig det vidare i livet. Kanske våga ta steget och göra verklighet av sin idé.

70

– Precis! håller Sara med. Innan jag började här så kändes en startup av ett företag som ett väldigt stort steg att ta, men nu har man sett så många som gör det. Och då kan jag också! VÅGA GÅ DIN EGEN VÄG Linus Holmsäters ord får avsluta, som jag tror att EA kan skriva under på. – Vad, och vem, är egentligen en entreprenör? Många tror att framgångsrika entreprenörer är äldre herrar med slips och stora bankkonton man läser om i DI's söndagsbilaga. Fel, tycker jag! – De mest spännande historierna hittar man ofta på oväntade ställen. En framgångsrik entreprenör är för mig någon som tagit en risk och vågat gå sin egen väg – oavsett storlek på finansiell framgång eller kändisskap. Yolliboxgrundarna, en fotograf som Mattias Klum eller övervintrade skateboardåkare som Greger Hagelin med sitt klädmärke WeSC kan inspirera till stordåd minst lika mycket som kända entreprenörer som Ingvar Kamprad och Niklas Zennström. Entreprenörer finns överallt! a

TIDIGARE FÖRELÄSARE PÅ ANDERS WALLFÖRELÄSNINGEN I UNIVERSITETSAULAN

Petter Stordalen (Nordic Choice Hotels) Mattias Klum (Tierra Grande) Stefan Persson (H&M) Niklas Zennström (Skype) Filippa Knutsson (Filippa K) Mehrdad Mahdjoubi (Orbital Systems) Stina Honkamaa (United Screens) Björn Kjos (Norwegian) Julia Kahltoff (Wetterlings) Björn Ulvaeus (ABBA) Jane Walerud (affärsängel) Hans Rosling (Gapminder) Mia Brunell Livfors (Kinnevik) Percy Barnevik (Hand in Hand) 


Kreativa möten på Hotel Villa Anna Välkommen till ett lyckat möte, en middagsupplevelse och en god natts sömn. Kontakta oss gärna för en personlig visning. Vi erbjuder också en extra förmånlig offert skräddarsydd efter era behov. Vår konferenskapacitet sträcker sig från små möten ända upp till 60 personer. Vi erbjuder ett brett utbud av konferensmöjligheter. Stora ljusa lokaler till små unika rum för frukostmöten, dagkonferenser, konferens med övernattning, möjlighet till utställning, mingel och middagar ur vårt koncept Nordiskt av naturen. Villa Annas festvåning rymmer 86 personer.

Boka konferens på Hotel Villa Anna ”För de riktigt viktiga besluten” ”En öppen och levande lounge- och restaurangmiljö” ”En hotellvistelse utöver det vanliga” ”Högsta klass i Sverige”

Villa Anna AB, Odinslund 3, SE-753 10 UPPSALA

+46 18 580 20 00, info@villaanna.se www.villaanna.se 71


Magnus Dahlerus är kanske mest känd i rollen som konstnärlig ledare och regissör på Teater Blanca, där han har regisserat och bearbetat manus i flera uppsättningar. Men, han är också verksam som manusförfattare, journalist och, inte minst, som poet. Han har publicerat dikter i Stockholms tunnelbana, i Tidskriften Provins, Bonniers Litterära Magasin, Komma, Ordkonst, Diaspora, Semafor och under pseudonym i radiodokumentären Blomgrens vardag. En diktsamling är under arbete. Här följer ett några dikter av Magnus Dahlerus som kommer att ingå i samlingen.

poeten på pallen:

Magnus Dahlerus Livsmedelsbutiken Det är en av de första vårkvällarna med ljus himmel högt uppe men där nere hos dig, utanför livsmedelsbutiken mörknar det, kontrasten nästan bländar dig. Det är kanske därför du går in ett rum men kommer in i ett annat utan att du egentligen märker det – det sker otroligt snabbt trots att det går långsamt. Du tar en korg, och i höger hand har du lappen men det är inte förrän du plockat ner mejerivarorna som du förstår att du är i en annan affär än den du är i. Den du står i ligger som en dubbexponering över en där du går med några ljumma mynt i handen, letande efter mammas ord i minnet. Du söker dig fram bland hyllorna för att bli påmind om vad du skulle ha med dig utan att veta att du samtidigt ritar en karta, så stark i dig, att du, ibland, år senare kommer att bli stående en lång stund med någonting i handen som du för länge sedan glömt bort. Den långa färden Längre fram på vägen ser jag in i en passerande bil. I den sitter en familj upplysta av vårsolen, stilla, följande vägen som om det vore okomplicerat att färdas, att vara på väg någonstans. Deras värld bärs fram på fyra hjul och de sitter fast i idén om att bilens styrning kan ta dem dit de vill, kanske för att några decimetrar av varje däcks rundning berör verkligheten omkring dem. En kort sekund förväxlar jag ansiktena – jag ser mig själv, mina systrar, mamma och pappa i dem några mil innan färjeläget i Travemünde, på väg hem efter en lång sommar utomlands. Också vi är blinda för den större berättelsen som vi är fångade i och när vi för första gången på månader ser en svenskregistrerad bil ropar vi uppspelta: “Titta en svensk” och tänker att vi snart är hemma igen – som om vi själva kunde skriva våra berättelser. Bordtennis Finns det en början, eller tog vi bara några böcker på måfå ur bokhyllan och ställde upp dem mitt på köksbordet som nät. Då hade vi inte heller några racketar men de valde vi ut mer noga, det blev exemplar av Selma Lagerlöf och Harry Martinson. En början heter kanske Kjell Hammaren Johansson kanske Stellan Bengtsson, den heter ping och den heter pong – de ljud som bildades när vi fnittrande träffade bollen fortplantade sig genom böckerna, in i oss, och sedan när vi hittade våra föräldrars gumminobbade racketar långt inne i klädkammare och vindsförråd, bland gamla avlagda drömmar, halvfärdiga, var det vår tur att skruva bollarna och koka dem runda igen när vi smashat till oss första set.

72


Bortom

verklighetens

begränsning av lillemor berg

F

ANTASY handlar om fantasivärldar som inte begränsas av realistiska naturlagar utan har sin egen logik, där det magiska och övernaturliga är reguljärt och normalt. Genren kan sägas vara en modern gren av en mycket gammal sagotradition som vi ser spår av i Gilgamesheposet, Beowulfkvädet eller Eddan. Men sedan bröderna Grimm tecknade ner en stor skatt av muntligt traderade folksagor och sedermera anpassade stoffet till en ung publik, har sagor blivit något man läser för barn. Fantasy-genren har kommit att fylla en funktion av återupprättelse för den myndiga fantasin. Genren har emellertid haft svårt att hävda sin myndighet och ta plats i skönlitteraturens finrum. Fantasyböcker för vuxna recenseras nästan aldrig på den tongivande dagspressens kultursidor, trots att det finns fantasy av hög litterär kvalitet som förtjänar en plats i solen. Ett lysande exempel är uppsalaförfattaren ERIK GRANSTRÖM, som skriver fantasy av ett episkt format och har kallats en svensk Tolkien. Medan fantasy för vuxna tenderat att hamna på skönlitteraturens skuggsida, har genren inneburit en renässans för saga och fantasi i en allvarlig och existensiell kontext inom barn-och ungdomslitteraturen. Starka förebilder som Astrid Lindgren, Maria Gripe och, inte minst, J.K Rollings Harry Potter och senare Suzanne Collins Hungerspelen, har inspirerat nya författare och skapat en ung läsekrets med sug efter fantasy. MATTIAS LÖNNEBO och MONIC ARWIDSON W är exempel på uppsalaförfattare som skriver fantasy för barn och ungdom.

73

Ü


Illustratör till bokomslagen, Martin Bergström

ERIK GRANSTRÖM ägnar sig idag åt sitt författarskap på heltid, men tog en lång omväg för att komma dit. Debuterade gjorde han redan 1980 med romanen Smolles varuhus. En ungdomssynd, kallar han det. Men sedan blev det stopp. – Jag var väldigt ung då och inte alls förberedd på hur det skulle kännas att bli recenserad och bedömd. Det var ganska traumatiskt, även om omdömena om boken egentligen inte alls var dåliga. Författarambitionerna lades åt sidan, han utbildade sig till veterinär, inledde sedan en yrkeskarriär inom universitetsförvaltningen och senare inom databranschen. Det var rollspelsäventyren som blev ingången till en ny satsning på skrivandet för Erik Granström. Rollspelskulturen växte sig stor på 80- och 90-talen. – En kompis till mig tog hem spel från Amerika långt innan rollspelen på allvar slagit igenom i Sverige, så jag hade varit aktiv ganska länge när jag erbjöd förlaget Äventyrsspel att skriva nya äventyr. Det blev en hel serie, berättar Erik Granström och visar en tummad förstautgåva av rollspelet Svavelvinter från 1987. Spelet, som kommit ut i flera upplagor genom åren, har

74

kultstatus i rollspelskretsar och det är material från spelet Svavelvinter som ligger till grund för Erik Granströms första bok med samma namn. Romanen Svavelvinter kom ut 2004. Det ska tydligt framgå att den litterära versionen inte handlar om en anpassning av spelen i bokform. Böckerna lever i allra högsta grad av egen kraft. Det litterära verket är en episk krönika av mastodontformat i fyra delar om landet Trakorien och den femte konfluxen. Tre delar är publicerade Svavelvinter, Slaktare små och Vredesverk (Coltso förlag). Den sista Vanderland kommer ut kring midsommar. Erik Granström har kallats en svensk Tolkien. Jämförelsen är smickrande, men enligt författaren själv inte helt lyckad. Det finns vissa förväntningar på fantasy. J.R.R.Tolkien är en de främsta stilbildarna i traditionen. Kampen mellan ont och gott är en given ingrediens. Det ska finnas en hjälte på det godas sida och en kontrahent som personifierar den onda kraften. Däremellan kan det finnas ett galleri av figurer som intar positioner på vardera sidan. Några har mänskliga karaktärsdrag, i regel återfinns de på det godas sida eller har obestämda lojaliteter. De övriga består ofta av ett kollektiv av automater och representerar egentligen bara sin funktion som


ondskans redskap, som exempelvis orcherna i Sagan om ringen. På bokmarknaden finns en mängd titlar av varierande kvalitet som producerats efter detta recept. – Många som läser mycket fantasy kan ibland bli besvikna på mina böcker för att de inte helt och hållet följer mallen för genren. Men det är ett medvetet val. Erik Granströms ambition har varit att skapa något helt nytt. Hans fantasivärld är inte sluten i sig själv, den speglar verklighetens komplexitet. Det handlar inte om ont och gott eller om moral överhuvudtaget, utan om ett myller av mönster och parallellt löpande skeenden i ett samhälle med seder och bruk som har en ekonomi och där det förs politiska spel med olika motiv om makt och lojaliteter. – Jag har hämtat inspiration från handelsstaterna kring medelhavet under renässanstiden. Statsförvaltningen i Trakorien är kopierad från republiken Rom. USA:s politiska system med sina senatorer bygger på samma modell, klargör Erik Granström med ett förbindligt smil. Hans verk är alltså inte bara är en rafflande saga om en annorstädes värld, utan kan också läsas som en burlesk satir över de imperialistiska tendenserna i den västerländska historien och vår egen konsumistiska samtid. Traktoriens

stormrika krämare drivs av hänsynslös egennytta och för en politik som liknar rå nyliberalism i ultraformat. Krämarstaden Tricilves sociala liv genomsyras av en frejdigt amoralisk anda med burdusa umgängesvanor som går ut på att smäda och förolämpa varandra å det grövsta. Statsreligionen är en slags framgångsteologi som påbjuder en dyrkan av guldet och postulerar materiell tillväxt som den högsta och heligaste formen av mänsklig strävan. Gudinna Kastyke ”älskar den som älskar sig själv” och välsignar alla medel, inklusive bedrägeri och mord, för den dristige att roffa åt sig rikedom. Fattigdom är en synd och det finns ingen misskund med landets mindre välbeställda invånare. Det saknas inte opinion och motstånd mot de styrande. Hotbilder mot den bestående ordningen finns på flera nivåer. Handelsmonopolet och de höga tullarna mobiliserar upprorsmakare. I Trakorien finns en mängd olika sekter med starka intressen av att skydda områden och natur som förknippas med deras mytologi, tro och världsbild. Naturkrafterna spelar en roll i händelserna och dessa råder det mäktiga handelsimperiet inte över. Magikern Shagul och shagulitersekten ägnar sig åt en sofistikerad form av subversiv verksamhet. Om handelshusen står för den världsliga makten, så

Uppsala Kammarmusikdagar Fyra konserter med Uppsala Kammarsolister och Bengt Forsberg, piano Kyrksalen Frälsningsarmén, S:t Persgatan 20 Ons 2 juni 19.00 Stenhammar Stråkkvartett nr 3 Chausson Konsert för violin, piano och stråkkvartett

Tor 3 juni 19.00 Stenhammar Stråkkvartett nr 6 Schubert Stråkkvartett nr 15

Fre 4 juni 19.00 Pianosolo Stenhammar Stråkkvartett nr 4

Lör 5 juni 16.00 Purcell Stråkkvintett Stenhammar Stråkkvartett nr 5

Biljett 160 kr Säljs vid entrén 1 tim innan konsert. För mer info: Musik i Uppland tel. 018-17 19 20

www.musikiuppland.se

75


representerar Shagul på ett intrikat sätt den hinsides, men de båda kontrahenterna kännetecknas i sak av samma machiavelliska pragmatism. Ändamålet helgar medlen. Shagul är en vetenskapsman i doktor Mengeles anda, som praktiserar läkekonst med en dold agenda. I hemlighet dissekerar han sina patienter levande och stjäl deras organ. Shagul aspirerar på den ultimata makten, den över döden och skapelsen. Målet för hans forskning är evigt liv, men bara för sin egen del. Self-interest rules. Erik Granström är en driven stilist med ett rikt och flödigt språk som anpassar sig elegant till innehållets växlingar och de fiktiva gestalternas skilda språkbruk. Det burleska, grova och grymma hanteras med en hämningslös och mustigt humoristisk ekvilibrism. I andra partier kan skildringen bli finstämt lyrisk och suggestivt målande. Naturscenerierna med isvidder, jöklar, jäsande träsk och branta bergsmassiv är hisnande. Romanerna genomsyras av filosofiska anslag och diskurser som ger sig till känna i en ofta poetiskt förklädd men glasklar formuleringskonst. Ett stildrag är också den mängd referenser och citat som finns insprängda överallt. – Det roar mig att använda kända citat, göra om dem lite och plocka in dem i handlingen. Jag läser mycket, mer sällan skönlitteratur utan hellre historia, filosofi och biografier. Att läsa och skriva blir som ett växelspel, det uppstår kopplingar mellan de kunskaperna man håller på att inhämta och skrivprocessen. En överdos av lärdomar infiltrerar på många underfundiga sätt gestaltningen men stoffet är helt integrerat i handlingens egen logik och stör på inget sätt den litterära pregnansen, tvärtom. Men som ny läsare kan man ändå ha vissa initiala svårigheter med att tränga in i berättelsen. Förståelsen sinkas en aning av en mängd säreget konstruerade namn, titlar och nya begrepp. Författaren har haft synnerligen roligt när han byggt sin värld och namngivit sin exotiska flora och fauna som självaste Linné, det förstår man. Och, Trakorien är ju en annorstädes dimension med annorlunda existenser, så det är väl ganska logiskt att denna udda värld också har en egen etymologi. Även om det är svårt att orientera i en värld där mycket är

främmande och obekant, lär sig den uthållige läsaren ganska snart den lingvistiska terrängen. En nackdel med ordbildningsglädjen är emellertid, att det förmodligen blir en svår uppgift att översätta verket till andra språk. Det skulle ha varit trevligt med ett appendix som förklarar ord och begrepp, bara av den anledningen att vore roligt att botanisera i hur de tillkommit. Under vårt samtal levererar Erik Granström en del smakprov på vad en ordbok skulle kunna ge upplysningar om. Han har på ett lekfullt och fyndigt sätt dragit nytta av anatomistudierna från veterinärutbildningen. Ön Paratorna är döpt efter parathormonet som bildas i bisköldkörteln. Den onde trollkarlen Shagul har fått sitt namn efter dysenteribakterien, shigella. Landets namn, Trakorien, kommer från trachea, som är det latinska namnet på luftstrupen. – Det finns en tänkt förhistoria om rebeller som flydde till platsen och där äntligen kunde andas fritt, förklarar författaren. Se där, det blir ju ännu fler dimensioner att resa i när man har facit. Med den fjärde delen av krönikan, Vanderland, stänger Erik Granström dörren om sitt digra mästerverk för att ägna sig åt andra projekt. – Jag trivs i den trakoriska världen och skulle nog kunna tänka mig att hänga kvar i den, men man kan inte hålla på att göra samma sak hur länge som helst. Jag har planer på att skriva något helt annat, en roman med inslag av magisk realism, en uppsalaskildring à la Borges ungefär. Den fantastiska satiren öppnar för nya perspektiv på verkligheten och ger möjligheter till att tänka annorlunda och jag tycker om att vrida lite på tillvarons utsiktsplats. Sedan har Erik Granström fått ett något oväntat uppdrag. Han ska skriva låttexter till Death Metal. Bandet heter Svavelvinter! Medlemmarna är gamla rollspelare och har döpt sitt band efter rollspelet. Författaren verkar förtjust. – Jag lyssnar alltid till musik när jag skriver, allt från klassiskt till visor och rock. Men jag hade aldrig lyssnat på Death Metal innan jag kom i kontakt med bandet. Det är en ny intressant erfarenhet.

k

76


MATTIAS LÖNNEBO är präst i svenska kyrkan och har nyligen utsetts till ledarskribent för Kyrkans tidning. Sitt författarskap ägnar han sig åt vid sidan av yrkeslivet och har inga planer på att ändra den ordningen. – Jag ser mig som präst i första hand. Och, det är väldigt svårt att leva på kultur. För att kunna försörja sig på skrivandet måste man bli en bestseller. Jag har visserligen alltid gått runt ekonomiskt med mina böcker, men att leva på det går inte. Mattias Lönnebo kan konsten att skriva disciplinerat på lediga stunder, som tidigt på morgonen och under semestern. När han är inne i en skrivperiod avsätter han en timme varje morgon. Inspiration behöver han inte vänta på. Skrivandet är beroendeframkallande. – Jag har nog överskott på fantasi. Det rinner till hela tiden. Och så får man ju inspiration av egen läsning. Jag har alltid läst mycket, allt möjligt, bland annat klassiker och mycket fantasy av god kvalitet. Det finns mycket skräp i genren, men det märks så snart man börjar läsa. Då är det ju bara att lägga boken ifrån sig. Att hitta på berättelser är något som sysselsatt Mattias Lönnebo sedan barnsben, men det är först de senaste tio åren som han har jobbat med en seriös målsättningen att publicera. Fantasy för barn och ungdom kan sägas utgöra tyngdpunkten i författarskapet, men han har skrivit annat också som inte passar de yngre läsarna, bland annat en kriminalroman under pseudonymen Viktor Kant, Rött kort, om trafficking och brutala övergrepp på barn under täckmantel av ett sommar-

läger för ryska barnhemsbarn i uppsalatrakten. Men det är i fantasygenren som Mattias Lönnebo har sitt huvudspår. Författarskapets drivkraft handlar mycket om viljan att förmedla ett hoppfullt budskap, något som grundar sig i den egna livssynen. – Trots allt lidande och våld i världen, har jag en tro på hoppet, att det finns ljus i tunneln. Jag vill inte skriva böcker som har deprimerande slut, utan vill att läsarna ska stärkas i en ljus livssyn med ett levande hopp om en väg ut och framåt. En av Mattias Lönnebos fantasyböcker som fått fina omdömen och som nått många läsare är Genom skuggornas dal (Verbum förlag). Boken har fått BTJ Guldkorn, en kvalitetsstämpel som Bibliotekstjänst sätter på vissa verk, och har översatts till norska. Genom skuggornas dal riktar sig till läsare åldrarna 9–12 år och handlar om en stöld av livets pärlor, en förlust som sätter det lilla landet i stor fara. Folket

77


sätter sitt hopp till två barn som har sett Skuggornas dal i sina drömmar och som därmed fått en ledtråd för var de ska söka efter de förlorade livspärlorna. De hamnar i ett strapatsrikt äventyr och måste ta upp en kamp mot Mörkrets herre. Boken kommer att få en uppföljare som lanseras av Verbum förlag på Bokmässan i Göteborg i september 2016. Innan lyktorna slocknar heter den. Fler alster är Amsalor och draken, Kanariefågeln och fladdermusen och Demonernas dal, som ingår i en trilogi med berättelser från Tabor. Mattias Lönnebos senaste ungdomsbok, Nattens jägare, utgiven av det egna förlaget Pythia, har fått stöd från Statens Kulturråd. – Vissa små förlag kan få stöd för utgivning av böcker med angelägna och aktuella budskap. Rasism och främlingsfientlighet är för mig en obegriplig hållning som alltid gjort mig upprörd. Nattens Jägare handlar om att mobilisera motstånd mot mörka krafter. Boken är en berättelse om groende nynazism och två sökande tonåringars behov av tillhörighet. Handlingen utspelar sig i uppsalamiljö, men parallellt löper ett spår med magiska drömsekvenser om nattens starka jägare, en ondskans bekämpare med rötter i en urtida fredlig samvaro i en prunkande och artrik djungel. En magisk amulett förbinder världarna. Det egna förlaget, Pythia, ger Mattias Lönnebo en möjlighet att publicera sina alster utan omväg över de stora förlagen.

– Det är inte lätt för en relativt okänd författare att komma under de stora förlagens vingar. Men idag, när allt sker digitalt, är det relativt lätt rent tekniskt sett att ge ut sina egna böcker. Man får hyra in vissa tjänster som korrektur-läsning och illustratörer för att det ska bli en bra produkt. För omslag och grafisk form har jag fått god kontakt med illustratören Peter Bergting. Han är internationellt verksam och har illustrerat bland annat Harry Potter och flera av Astrid Lindgrens böcker. Fantasiflödet rinner till, men Mattias Lönnebo har också källor från verkligheten att ösa ur och bearbeta. Som präst och i rollen som militärpastor har han genom åren kommit i kontakt med många människor som har svåra erfarenheter av krig och grymheter. Men, han har också fått höra vittnesbörd om stor kärlek och hur små tillfälligheter kan påverka hela livet på ett positivt sätt. – Jag skulle aldrig lämna ut människor jag träffat och som gett mig sitt förtroende i en bok. Sådant gör man absolut inte. Men däremot kan man använda erfarenheter från berättelser man hört, för att forma en fiktion med omständigheter som återger känslan av den ursprungliga berättelsen. Jag tror att berättelser om det mörka i världen kan hjälpa till att bearbeta och övervinna svåra erfarenheter och rädsla, om berättelserna också förmedlar ljus och hopp. En god historia kan vara läkande, som balsam för själen. Att få höra att det man skrivit har betytt något för en annan människa är den bästa uppmuntran man kan få som författare.

k

E

78

H T R O HJ H D EL ES I LL

3

SKULPTORER FRAN UPPLAND UTSTALLNING PA 2 MUSEER

FR A N 28.5 2016 T.O.M. 18.9 2016

T.O.M. 28.8 2016


MONIC ARWIDSON W har under hela livet odlat sin kreativa ådra. Som barn ville hon bli filmstjärna som Shirley Temple och älskade att spela teater. Någon skådespelarkarriär blev det inte men uttrycksbehovet har genom åren fått sitt utlopp på många sätt, framför allt i måleriet. Monic målar i akryl och olja, gärna naturmotiv. – Det är inte bara måleriet i sig som intresserar mig utan bilden som symbol, vad den betyder och förmedlar. Skrivklådan har alltid funnits där men ambitionen att skriva på allvar tog hon tag i först efter fyllda femtio. Innan dess var livet fyllt av det välbekanta livspusslet. Monic Arwidson W inledde en yrkesbana som journalist och informatör. Ett tag drev hon en liten butik med smycken, kristaller och böcker med inriktning på hälsa. Däremellan ägnade hon sig i mån av tid åt sina intressen. Förutom att måla spelar Monic altsaxofon och hon har fram till helt nyligen varit stolt ägare till en Harley-Davidson. – Motorcykeln är såld nu, men jag funderar på att skaffa mig en vespa, berättar Monic som inte tänker göra slut på sitt njutningsfulla förhållande till hästkrafter och fart. Det var efter arbetet som projektledare på Länsarbetsnämnden som Monic Arvidson W bestämde sig för att satsa på författandet på heltid. – Jag trivdes bra med att skriva för andra, men tänkte att det var dags att satsa på mig själv. Fast först visste jag inte vad jag skulle välja att ägna mig åt. Skulle jag utveckla måleriet eller börja skriva.

Det lutade åt skrivandet och så blev det. – Jag älskar skrivprocessen. Och den påminner så mycket om måleriet. Monic Arwidson W skriver i princip varje dag, gärna på förmiddagarna, men varvar med utåtriktad verksamhet för att inte bli isolerad på skrivkammaren. Bland annat arbetar hon några gånger i veckan på ett asylboende med att träna asylsökande i svenska. För några år sedan tog hon initiativet till starta en grupp för barnboksförfattare i Uppsala. – Den sociala biten är viktig för mig och det är väldigt värdefullt att ha kollegor att prata med. Vi har kul ihop, stöttar varandra och läser varandras texter. Skrivandet är ju annars en sysselsättning som innebär mycket ensamhet. Det första alster som Monic Arwidsson W producerade som författare var en bok för barn mellan tre och sex år som hon också har illustrerat. Leka med stjärnor heter den. Författaren har en stark dragning till det esoteriska och magiska. Det förstår man redan av titeln på den lilla barnboken. Ännu tydligare blir detta i de två välskrivna och spännande volymerna om den trettonåriga flickan Minna, Minnas hemlighet och Minna och monsterungen (Idus förlag). Här har Monic Arvidson W hittat hem till en form som fungerar väldigt bra tillsammans med filosofisk mystik – fantasy och magisk realism. Berättelserna om Minna bärs av gods från nordisk mytologi och gammal folktro med troll och knytt, men man anar även betydligt modernare inspirationskällor i metaforer

79

Ü


och berättargrepp. Monic Arwidson W målar fram en saga med filosofiska undertoner. I Minnas värld är den så kallade fjärilseffekten påtagligt verksam. Handlingens tema är att allting hänger samman över tid och rum och påverkar allting annat. Det gäller allt vi gör men också allt vi tänker. Fantasy innehåller ofta tidsresor och Minna far genom maskhål i rymden på genvägar i rumtiden. Minna är en vanlig trulig trettonåring som först inte har en aning om sin egenart och bestämmelse. Hennes speciella gåvor, hon är synsk och ser det ingen annan ser, ställer till problem. Hon blir mobbad i skolan och kallas tokungen. Minna dras ofta till Fiby urskog där hon finner lugn och känner sig hemma. Efter en incident förbjuder mamman henne att umgås med Clara, den enda vän hon har. Äventyret tar fart när Minna i vrede rymmer till skogs. I skogen blir hon anfallen av en otäck svart katt. Ledsagad av en vit ekorre räddar sig Minna mirakulöst undan kattens klor in i en liten jordhåla och sugs där in i en virvlande passage. Omtöcknad vaknar hon i en annan dimension, där hon möter sin läromästare. Det visar sig att Minna egentligen är en älva med ett viktigt uppdrag. Hon får veta att Hela, som uppenbarat sig som en svart katt för Minna, är en kraft med uppgift att balansera inslagen av ont och gott i livets väv. Men Hela har blivit sjuk av ett ackumulerat överskott av ondska i världen. Minnas mission är att resa genom tid och rum för att förlösa människorna från ondska. Det är nödvändigt med mer godhet, för annars kommer livets väv att mörkna och till slut gå sönder. Det finns inga gränser för Minnas resor, de kan gå

80

bakåt och framåt i tiden men också till immateriella lokaliteter i fantasins universum. Minna hamnar till och med i ett framtida datorspel som en student i Uppsala håller på att programmera. Monic Arvidson W har funnit en form och en uppsättning metaforer som tillåter fantasin att ta ut svängarna ordentligt utan att tappa kontakt med allvaret, logiken och budskapet. Berättelserna om Minna bjuder på ett tänkvärt, uppbyggligt och spännande äventyr som borde trollbinda bokslukare i åldrarna från nio till femton. Rekommendationen är satt från elva år. Böckerna innehåller en del ganska otäcka scener, så de lämpar sig nog bäst för högläsning tillsammans med en vuxen när det gäller de yngre läsarna. Monic Arvidson W tycker om att skriva för barn och ungdom men har också medverkat i novellantologierna #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige (Oberoende förlag) och Insikter (Ariton förlag). Snart utges novellantologin #Älskanoveller – 30 nyanser av Saknad, som hon också medverkar i, så även i en antologi för barn med berättelser om kärlek som ges ut till sommaren av Whip Media. Och för närvarande håller författaren på med flera bokprojekt, bland annat en berättelse om Bukefalos, Alexander den stores häst. – Att skapa berättelser är mycket lättare än att marknadsföra sitt författarskap. Det är det verkligt svåra, men jag jobbar på det och lägger ner åtskilliga timmar i veckan på att synas i olika sammanhang. Och något som jag tycker skulle vara jätteroligt att göra oftare, är att besöka skolor, göra uppläsningar, berätta om mina böcker och diskutera dem med barn och ungdomar. a


81


Martin Andersson är kocken som skapar mat som han är – kreativ, nyanserad, färgglad och hjärtlig.

KOCKEN MED EXTRA ALLT Över en Quatro Piatti på Aaltos träffar jag den dedikerade skaparen av maten inom Svensson-koncernen, Martin Andersson. Det blir mycket matprat och skratt men även allvar om hur det är att vara en bra ledare och god medmänniska. När Martin Andersson gick ut nian fick han hemkunskapsstipendium. Då visste han inte att det var kock han skulle bli. Men glada är vi som nu får njuta av hans mat på såväl Stationen, Jay Fu’s och Aaltos. Numera lagar inte Martin så mycket mat själv, han bossar över ett fyrtiotal kockar med all den logistik och personalansvar som det kräver. Men han skapar nya rätter, gör menyer och ser till att maten blir som han tänkt i alla köken, där även Saluhallen, Åkanten, Bowlaget och snart Rådhuset räknas in. – Jag uppskattar verkligen alla mina kockar. Två av dem, Affe och Lången har jag jobbat med sedan jag var arton år. Martins mat är precis som han själv. Generös och hjärtlig. – Det måste finnas något salt, sött, surt, knaprigt, lent, segt och mjukt och så vidare, förklarar han. Och så vill han överraska. Därför är den vackert upplagda maten dignande av smaker och ingredienser. – Jag får ofta höra ”nu är det nötter och smulor på maten igen”, men det har blivit mitt signum, skrattar Martin. I tidiga tonår började han helt outbildad som diskare på Baren Baren. Han tjatade in sig i köket och lärde sig snabbt av alla misstag hur man lagar mat på restaurang.

82

AV LISELOTT FORSLIN

– När det kom in en bong med flera rätter började jag laga en rätt i taget. Mina kollegor stirrade på mig. Men snabbt lärde jag mig att laga många rätter samtidigt. Jag fortsatte på flera krogar och vid nitton års ålder var jag kökschef på Le Parc. Det enda jag ville var att jobba hårt och lära mig. Han gick vidare, bland annat till Villa Anna. – Jag har roligt på jobbet varje dag och tycker fortfarande att det är toppen att gå upp och jobba varje morgon. Att ständigt utvecklas och bli mer kreativ är min drivkraft. Som chef är Martin Andersson noga med att se alla, vara lyhörd och generös. – Jag har till och med lärt mig alla mina kockars flickvänners namn, skrattar Martin. Det är viktigt med ett stort hjärta i jobbet. Att vara glad, inte trött och kunna ge energi till medarbetarna ser Martin som en självklarhet. – På krogarna försöker vi följa säsongen. En del frågar varför vi inte handlar alla råvaror lokalt, men det är en logistisk omöjlighet på grund av kvantitetsbrist. Bara på Stationen langar vi ut 25 000 tallrikar varje månad. Det blir ungefär 300 000 per år. En fredagskväll kan det vara 1000 ätande om man räknar in alla verksamheter. Men ibland lyckas vi, som när vi fick tag på tjugo kilo löjrom från Svanviken utanför Enköping. Det räckte en månad i alla fall. Efter en amuse på friterat jordärtskocksskal fylld med jordärtskocksmajonnäs, krabba och äpple, följt av råbiff med


> Född och uppvuxen i Sävja > Bor med Cecilia och har två killar som är på väg > Tagit hem första pris i Lokala respektive Regionala kocken (kocktävlingar) > Har lagat mat åt kungen (plockade nässlor med Cecilia i Gamlis för att göra nässelsoppa) > Syns i rutan i egna programmet Tack för maten på UNT24 samt pratar mat i P4 Uppland > Hunnit med att skriva tre egna kokböcker > I hemmakylen finns alltid Coca Cola Zero och parmesan

smakrika tillbehör, hummerfylld ravioli med pilgrimsmussla, hummergräddsås, pistage och pumpa, lammytterfilé med salsiccia med tillbehör och en chokladfondant med inbakad tryffel och pistageglass samt passande italienska viner från Vingruppen kan man inte bli annat än mätt, glad och imponerad. Men får vi ha kvar en sån här kreativ kille i Uppsala? – Hellre en stor fisk i en liten damm än en liten fisk i en stor damm, säger han innan han hastar vidare till nästa möte. Det är alltid full fart runt Martin.

83

Ü


¢ RAVIOLI ARAGOSTA

hummerfylld ravioli, pumpa, hummerskum, dragon och pistage

¢ CARNE CRUDA

Vinerna med början från vänster: CA'MONTINI PROSECCO – fräsch, ungdomlig med inslag av citrus och vita blommor. Torr, frisk med en skön fruktighet med inslag av mandarin och äpple. Perfekt som apertif eller till lätta fiskrätter. Perfekt sommarbubbel! TORRICELLA VITA VINET – fruktigt vitt vin med viss smörighet, inslag av nötter, fläder och vanilj. Passar till kraftigare fiskrätter men även lättare kötträtter såsom kyckling. Roligt att veta att den lagrats både på ekfat och ståltank därefter flasklagring. ZISOLA, det röda vinet – fruktigt, kryddigt med inslag av skogsbär och plommon. Härligt fylligt, med en lång eftersmak av rostat fat och choklad. Passar grymt bra till lamm, nötköttsrätter och även fylligare pastarätter. GRANELLO, dessertvinet – tillverkat på mestadels sauvignon blanc-druvor får den en elegant och nyanserad doft av aprikoser, rosor och tropisk frukt. Granello är en "passito" vilket innebär att den är tillverkad på torkade druvor som hängs upp på traditionellt sätt. Passar till fräscha söta desserter men är även gott att avnjuta i solen som den är.  Alla vinerna är italienska och från Vingruppen.

84

a

råbiff, parmesan, tryffelemulsion, rostad mandel och syrad silverlök


Internationell höst!

THE TRIO PROJECT 23/10

Jeffrey Zeigler 24/9 Tonbruket 1/10 Yann Tiersen 14/10 Söndergö 29/10 Driss El Maloumi 11/11 Jordi Savall och Rolf Lislevand 29/11 Västanå Teater - Fjällets siare 2/12 Lille Prinsen 6/12 Klara Lewis 9/12

85


Renässansmannen på Salsta slott

86

av Lena Köster


Mångkunnig är ett ord som måste ingå i en beskrivning av Arne Wiig; mångsysslare; präst, teologie doktor och symbolforskare, bildkonstnär, skådespelare, författare med visst idrottsligt förflutet och för närvarande entreprenör på Salsta slott utanför Uppsala. – Kultur är inte att njuta av ytan och konsumera mängd. Man måste gå på djupet. Det kan vara svårt i ett samhälle, som präglas av konsumtion av tillfälliga upplevelser och som förleder många att tro att allt kan förstås på ett enkelt sätt. Då tappar man själva grundförutsättningen för att ta till sig kultur, säger Arne Wiig. Han är själv lite av en renässansmänniska. En sådan där person som behärskar en mängd ämnen, kan lite av varje. Men han gillar också djupdykningar. Just nu skriver han på en bok om kristen symbolik. I media har han kallats Sveriges Robert Langdon, efter symbolforskaren i Dan Browns bok Da Vincikoden. Till skillnad från Langdon finns dock Wiig på riktigt. Man kan till exempel möta honom på Salsta slott, där han arrangerar olika event. Det kan handla om historiska visningar plus kaffe eller en liten måltid. Eller om stor bröllopsmiddag. Eller något annat kalas som passar på ett slott. Då är Arne Wiig såväl guidande slottsherre som hovmästare och kanske till viss del även kock. Vi ses över en kopp kaffe. Fikabrödet står uppdukat. Slottet är kallt på våren, men elektriska element värmer kring vårt kaffebord. Arne Wiig har mörka byxor, väst, blazer och fluga. Sannolikt skarpsinnigt utvalt i någon second handbutik, han handlar gärna så. Det mörka håret är mjukt bakåtstruket. Han sitter lätt tillbakalutad i en länstol och ser ut som jag tänker mig en godsägare, slottsherre på hemmaplan. – Men jag bor inte på slottet. Vi bor i en stor lägenhet i Örbyhus, säger han.

Där har han ett omfattande bibliotek med många mycket gamla böcker. Tro inte att det är någon pikant inredningsdetalj, som i dagens exklusiva heminredningsmagasin. Han läser verkligen sina skrifter från 1500–1700-talet. Att de sedan också är vackra föremål, är en helt annan sak. – Det är en förmån att kunna umgås tankemässigt med människor från flera århundraden! Med böckerna, säger han, är det samma sak som med den gamla konsten; man behöver kunskaper i olika tiders filosofi och annat för att förstå. Inte som i dag, när dåtidens kunskapsvärde har ersatts av nutidens upplevelsevärde. Arne Wiig skulle även kunna skriva antikhandlare i sitt omfattande cv. Han har haft antikaffär på anrika Köpmangatan i Gamla stan. Som diplomatens och deckarförfattaren Jan Mårtenssons deckarhjälte Homan. Han kanske rentav ÄR Homan? – Hm, nja, säger han obestämt. 1999 blev han doktor i religionshistoria. Visuell metaforik hette ämnet för hans avhandling. När jag första gången intervjuade honom för UNT, gick vi runt på Uppsala konstmuseum i Slottet och letade symboler (metaforiken…) i målningarna. Musikinstrument, rosetter på skor, små hundar, dödskallar, dörröppningar – det mesta på målningarna hade något mer att berätta än vad ett snabbt ögonkast visade. – Om man har historiska och filosofiska kunskaper, kan man se djupet bortom ytorna. Och tyda symbolerna. Då öppnar sig ett spännande perspektiv på ens egen verklighet! Ungdom, livets korta varaktighet, trofasthet, porten till evigheten…

87


88


89


90


Hade där funnits hemliga budskap om Jesu nutida släktingar (se Da Vincikoden), hade Arne Wiig hittat dem. Han tror absolut på Guds existens: – Jag är en övertygad kristen person, kan inte leva utan tro på livets fortsättning. Exempelvis ber jag varje dag. Samtidigt är han kyrkokritisk, samfundskritisk, dyker gärna ner i de teologiska djupen, reflekterar över lärosatserna. Som religionshistoriker intresserar han sig också för olika religioners uttryck. – Det är viktigt att inte förkasta något innan man är inläst på det, så jag läser både svår och föraktad teologi. Själv betraktar jag mig som mystiker, inte särskilt utåtriktad. Jag uppskattar ensamhet, men framträder ofta med stort nöje offentligt som föreläsare. När jag frågar hur hans Gud ser ut, svarar han med ett citat från sin son: ”Man ber till den Gud som finns”. – Att som människa definiera Gud är löjligt. En människa kan aldrig ens definiera en annan människa korrekt. Förutom arbetet med teologin, symbolerna, konsten och slottsevenemangen, har Arne Wiig spelat i country&westernband i ungdomen, skrivit poesi, spelat teater, hörts i radio (Mysterier i Uppland) och synts i tv (Kungens adjutant i serien Familjen Holstein-Gottorp bl a). Han har varit ämnesansvarig

vid Mittuniversitetet och domkyrkokaplan i Härnösand. Man kan säga, att Arne Wiig har gått in i flera av världens offentliga rum och för en tid gjort dem till sina. – Jag vill ju göra nåt kul och viktigt av mitt liv, balansera min frihet mot konsten att säga något offentligt. Men innerst inne har jag ett stort frågetecken. Det handlar om den existentiella frågan om livets mening. Arne Wiig ställer oförtrutet frågor till samtid och dåtid vare sig han botaniserar i sitt bibliotek eller letar symboler i konsten, guidar på Salsta, ställer ut sin konst eller spelar teater på ett eller annat sätt. – Vem är jag? Kanske är jag allt det jag gör? När jag fyllde femtio kände jag i alla fall plötsligt att jag var vuxen. Om jag vill, kan jag verkligen driva en fråga. Eller låta bli. Vad framtiden ska föra med sig är inte givet. Renässansmannen, den mångkunnige mångsysslaren funderar över vägval. – I dag är jag i en situation, där jag skulle kunna dra mig undan och skriva för min egen skull. Men intresset för mitt ämnesområde har ökat. Så med tanke på alla bokningar av föreläsningar, kommer förmodligen mitt liv att levas mer borta än hemma. a

> Arne Wiig föddes 1964 i Karlskoga. > Prästvigd för Karlstad stift 1989, disputerade 1999 i religionshistoria på en avhandling om visuell metaforik. Flera prästtjänster, senast domkyrkokaplan i Härnösand 2002–09. Fil mag, har varit universitetslektor vid Mitthögskolan. > Bor i gamla provinsialläkarlägenheten i Örbyhus. > Aktuell just nu med bokskrivande och olika tillställningar på Salsta slott.

91


Porträtt av Henry Goodwin från 1915. Hugo Alfvéns eget omdöme om denna bild var att ”kättjan och spritbegäret syns i blicken”.

HISTORIEBITEN av lars lambert vin, kvinnor och sång hugo alfvén

H

ugo Alfvén (1872–1960) var director musices i Uppsala i nära trettio år, dessutom dirigent för Orphei Drängar i mer än trettiofem och ledare för Allmänna sången i över femton. Hugo Alfvén växte upp i Stockholm i en syskonskara på sex. Fadern dog tidigt, modern hade en matvaruaffär. Alfvén var mångsidigt begåvad, målade, spelade piano och violin och fick vid arton års ålder anställning i Kungliga Hovkapellet. Han skrev sin första symfoni när han var tjugofyra. 1907 fick Hugo Alfvén en beställning på att komponera Uppsalarapsodin till Linnéjubileet och 1910 utnämndes han till director musices i Uppsala sedan Stenhammar avsagt sig uppdraget. Och han valdes dessutom till dirigent för OD. Som kompositör är Hugo Alfvén storsvensk nationalromantiker, men hans musik handlar till slut innerst inne alltid om honom själv och hans ständiga pendlande mellan

92

febrig livsberusning och ångestladdad förgängelsekänsla. Till hans mest kända verk hör de fem symfonierna, Sveriges flagga för manskör, Gustaf Frödings jordafärd, Bergakungen och rapsodin Midsommarvaka. Hugo Alfvén var, vad man brukar kalla, en kvinnokarl. När han var trettio träffade han på Sicilien Marie Krøyer, Danmarks vackraste kvinna, och gift med Danmarks störste konstnär. Med henne flyttade Hugo Alfvén in i professorsbostaden på Svartbäcksgatan, nuvarande Linnémuseet. De fem rummen med kök inreddes av Marie men snart inledde Hugo Alfvén en hektisk tillvaro med föreläsningar, repetitioner med kapell och körer, umgänge med studenter och kärleksaffärer med flera av kollegernas fruar. Marie Krøyer vantrivdes i ”det provinsiella Uppsala med tråkiga akademiker och tjänstemän”och saknade Köpenhamn med dess konstnärer och författare.


Akvarell av Hugo Alfvén, 1930. ”Linneanum” (som det står på baksidan av akvarellen) i Linnéträdgården var sedan 1800-talet tjänstebostad för director musices.

I slutet av 1920-talet kunde universitetet tack vare en donation i Observatorieparken låta bygga en ny modernt inredd musikinstitution, Musicum, som också fungerade som tjänstebostad för director musices. Men dit kunde Hugo Alfvén inte flytta, eftersom han träffat en annan kvinna och nu låg i en utdragen skilsmässoprocess med Marie, som bosatt sig i tjänstebostaden på övervåningen, allt medan Alfvén undervisade och repeterade i bottenvåningen. Först 1936 var skilsmässan ett faktum. Då, vid sextiofyra års ålder, flyttade han in i Musicum med den nya hustrun, Carin, och hann bo där i tre år innan han pensionerades och flyttade till Dalarna.

Musicum i Observatorieparken ritades av Victor Holmgren i samarbete med Hugo Alfvén. Det stod färdigt 1930 och innehöll repetitionslokaler och bostad för director musices.

Efter det att hustrun Carin dött, gifte Hugo Alfvén om sig en tredje gång med en kvinna i Siljanskören som väntat på honom i femtio år. Han var då åttiosju år. Hugo Alfvéns livs stora kärlek var emellertid modern, som flitigt apostroferas i de memoarer han utgav i fyra delar på ålderns höst. Någon har påpekat att det finns två sätt att vara trogen en älskad mamma; att leva i celibat eller som Alfvén bedra alla andra. Kvinnor, sprit och körsång tog stor plats i Hugo Alfvéns liv. Hans biograf Lennart Hedwall menar att han hade ”en plågsam oförmåga att kunna samla sig till de drömda stora verken”. a

Varje tisdag repeterade Hugo Alfvén med OD på Musicums undervåning och hördes ibland mumla: ”Gossar, gift er aldrig med en danska!” Snett ovanför Alfvén t.v. Gösta Knutsson.

93


Kryddstark mångfaldsdiplomat

av Anna Jonson

Efter några turer med trevliga mess om tid och plats landar Maria Masoomi och jag på en bänk vid Fyrisån för ett samtal. Det var en gråkall marsdag ända fram tills vi skulle ses, då plötsligt solen kom fram. Den värmde såpass att vi kunde lätta på kläderna och Marias fina färgslingor i håret strålade i solskenet. Hon är som en palett, Maria Masoomi. På en gång färgstark som mjuk i framtoningen. Vacker och smakfull i sin person, precis så som hon också vill skapa en måltid. En måltid ska vara lika lockande för ögat som smakfull och doftande, menar Maria. Och det har familjen fått veta ända sedan Maria var mycket liten. ”Vill du veta allt om mat? Fråga Maria.” Så sa släkt och vänner om henne från det att hon var mycket liten, berättar Maria. Idag när hon reser till Iran är hon både inspirerande och samtidigt lite irriterande för vännerna vid måltiderna. Alla prydnadsfat och skålar dammas av för att maten som lagats ska presenteras så vackert som möjligt. Det är förstås Marias ambition här hemma i Sverige också, skillnaden ligger mest i våra matkulturer. Vid en vanlig familjemiddag i Iran är man många vid bordet, här i Sverige är motsvarande måltid med så många personer genast en fest och blir på en gång så prestige- och kravfylld. – Det ska bokas flera veckor innan till exempel! Men varför är det så? Jag vill bjuda in med bara ett par dagars varsel och bara umgås! utbrister Maria och fortsätter med värme. – I Iran är alla med i köket vid tillagningen. Man samtalar och lagar maten tillsammans. Köket är också ett med ett allrum, där man umgås helt enkelt. Vi svenskar skulle må så mycket bättre om vi umgicks oftare på det sättet.

94


FÖRSTA GENERATIONENS INVANDRARE Apropå större gemenskap och ”vi svenskar” funderar Maria väldigt mycket på vem hon är och var ”hemma” är. Hon konstaterar att det har gått bra för henne och hon har en stor bekantskapskrets, men ändå – hon saknar känslan av att ha en stor släkt omkring sig, som alltid finns där. När Maria som ensam 20-åring hamnade i Borlänge blev det en tuff tid av omställning. Efter hand när hon arbetade sig framåt och uppåt, så tänkte hon ibland att hon äntligen hade nått målet, målet att bli accepterad som svensk, men nej. Hon kämpade lite till, nu? Icke. Även om man själv känner sig som svensk uppfattas man sällan som en svensk, menar Maria.   – Jag är inte säker på ifall det är Sverige eller den så kallade nya svensken som förlorar på detta, säger Maria. – Man måste förstå att man inte kan dra alla invandrare över en kam, fortsätter hon. Alla är individer. Man kanske har familjen här, till och med en stor släkt eller så är man ensam, är högutbildad eller inte, gammal, ung, har bott här länge eller är nyanländ. Det är så dumt att vara generaliserande mot en hel grupp. Det spelar ingen roll hur mycket hon presterar och bidrar – hon kommer alltid att bli betraktad som invandrare. Men sedan ett par år har hon äntligen insett det, accepterat det och gått vidare. Här i Sverige är hon iranier, men samtidigt tycker hennes iranska vänner i Iran att hon är svenska. – Och det känner jag mig ju som! säger Maria med ett stort leende. Jag tänker, men hjälp, vad jag inte är iranska! Fast… å andra sidan, det beror helt på hur jag mår för dagen. Maria önskar att man såg vilken möjlighet varje individ är, en samhällsekonomisk tillgång med sina kunskaper, sin kultur och sin vilja att leva ett bra liv.

interkulturell kommunikation och frågor med skärningspunkt i mat, hälsa, landsbygd, innovativa matprodukter, svensk matexport, modern husmanskost, kulturkompetens, integration och entreprenörskap. Hon har genom årens lopp suttit i flera statsråds och olika organisationers expertråd – bland annat Svenskt Näringslivs, Eskil Erlandssons expertråd för Matlandet Sverige och i Maud Olofssons Board Of Advisor. 2014 gjorde hon en kartläggning för Livsmedelsverkets räkning om hur myndigheten kan verka för att fler företag i landsbygden startar och växer. 2015 på uppdrag av Livsmedelsverket, Tillväxtverket och Jordbruksverket gjorde hon en förstudie på hur mångfalden

RESPEKT I SVERIGE… Maria Masoomis långa presentation är mäkta imponerande. Hon är dietist, kostekonom, kock, matkreatör, prisbelönt kokboksförfattare och debattör och arbetar som måltids- och mångfaldskonsult. Hon är mycket aktiv i frågor som berör

95


Maria Masoomi med svägerska, systerdotter och brorsdotter i trädgården till barndomshemmet och ett prov på hur det kan se ut när Maria bjuder på god mat.

och våra invandrares matkunskaper kan bidra till skapandet av innovativa produkter. Produkter som i sin tur kan leda till svenska livsmedelsföretags export och tillväxt. Hon har upprepade gånger belönats med olika utmärkelser, till exempel Årets Yrkeskvinna och Årets Banbrytare. Respekt… ... OCH RESPEKT I IRAN När Maria reser till Iran är hon väldigt intresserad av vad som har hänt på matfronten sen sist. Var hon än befinner sig – och Maria har varit i många kök i världen – fokuserar hon mycket på hur hon genom sina kunskaper kan förnya och förbättra traditionella maträtter och vad nytt hon själv kan inspireras av. I Iran byter hon ibland ut vissa ingredienser, som gör rätterna nyttigare. Vissa rätter kan vara lite för feta, menar Maria. Till en början var man skeptisk till hennes förändringar av gamla recept, men numera testar man gärna Marias förslag och tycker till och med att hon har lyckats utveckla och modernisera det iranska köket. Det roar Maria att se hur det har blivit lite prestige bland hennes vänner att få bjuda på middag och visa henne sin skicklighet i matlagning. Men en viktig del av resan går ändå ut på att besöka olika restaurangkök för att se utvecklingen där. Det händer mycket, konstaterar Maria. Och naturligtvis är marknaderna viktiga besöksmål. Marias resväskor ser inte riktigt ut som andras packningar. De är en symfoni av färger, smaker och dofter. GODA NYHETER FÖR DEMOKRATIN Maria tittar plötsligt uppmärksamt på mig. Hennes ögon lyser. – Nu har helt nya möjligheter öppnat sig för oss. För Sverige, för Iran, och Maria fortsätter entusiastiskt.

96

– I januari i år togs handelssanktionerna bort mot Iran och utländska företag står i kö för att mätta den enorma iranska marknaden. Efter så många års sanktioner behövs allt i Iran, i stort sett allt. Det finns en uppdämd vilja och behov av att konsumera västvaror i landet. Om vi reser mellan våra länder, har olika utbyten och handlar med varandra, så ökar förståelsen för varandra och det stärker demokratin! Tänk dig, över 80 miljoner invånare där sextio procent av befolkningen är under 35 år och de flesta välutbildade – du förstår vilken potential! – Som svensk-iranier ser jag inte enbart ekonomiska vinster i en ökad handel mellan Iran och Sverige, utan i allra högsta grad även ett närmande mellan dessa två länders folk. Jag och många andra iranier här skulle känna en obeskrivlig stolthet över ett nära samarbete, förhoppningsvis även kulturellt, mellan Iran och Sverige. För mig är det här även en personlig och politisk fråga och därför arbetar jag numera flitigt med att hjälpa svenska exportföretag att lansera sig och sina produkter i Iran, avslutar Maria entusiastiskt. a


ETT PAR RINGAR – OÄNDLIGA MÖJLIGHETER

SANKT ERIKS GRÄND, UPPSALA

TEL 018-10 20 60

WWW.FARNERT.SE

MÅNDAG – FREDAG 10 – 18

LÖRDAG 11 – 15

97


> > NATT E N ÄR D A GENS M O R A v L A R S NO R éN R E G I : H U G O HA NSé N I R O L L E R N A : G USTAv LE v IN, LOL O E L W I N , F R A N cI S cO SO B R A D O & O L E ØW R E

> > P R E M I Ä R 9 SEPTEMBER S TORA Sc E N E N

UP PSALA>>>> ST ADSTEATER 98

BIL J / I N F O : 0 1 8 - 1 4 6 2 00 WWW.UPPSALASTADS T E A T E R . S E


Dessa eländiga gamla sagor… av Magnus Alkarp

Det är i slutet av månaden mars. Jag vandrar i de medeltida delarna av staden Rhodos, det som lite slarvigt brukar kallas för den Gamla Staden. Fram till helt nyligen var det vid den här tiden på året som gränderna började fyllas med turister igen, men idag är gränderna spöklikt tomma och kommer att vara det länge än. I tidningen Dimokratiki diskuterar nervösa hotellägare om de verkligen törs öppna hotellen till påsk. Känslan av att befinna sig på ett sjunkande skepp är påtaglig, många hoppar i livbåtarna alldeles för tidigt. Jag vandrar ner till de judiska kvarteren – la juderia – en gång i tiden en sjudande del av den medeltida staden – just den sortens aktiviteter som gav Rhodos stad epitetet "Lilla Jerusalem". Trots att få kvarter kan göra mig dystrare drabbas jag av en påträngande barnslig tanke som säger mig att det borde ligga en judisk Taverna just här. Det vore lite angeläget. Det kan inte finnas ett mer hoppingivande kök än de rhodiska judarnas. De snappade upp allt man tyckte verkade förnuftigt från grekisk och turkisk mattradition, blandade romaniternas traditioner med en mängd spanska comidas och när man möter smårätter som yaprakes, boyos och Biscochos de Huevo i en och samma tradition inser man att resultatet – i flera avseenden – blev ett kök som blev någonting större än bara ett kök. Men de enda som kan laga de där rätterna bor numer i New York, och turisterna – som kunde behöva stanna upp en stund framför Förintelsemonumentet – hinner på sin höjd svalka sig med en läsk innan visningen av Johanniterriddarnas alla förunderligheter börjar. Den stora fascinationen över dessa riddare och deras svettiga dådkraft är i mångt och mycket den orimlige

italienske guvernören de Vecchis förtjänst. Den lille mannen med den enastående självbilden vore riktigt komisk om det inte vore för att han redan vid sin ankomst i december 1936 började plundra ön på alla dess resurser, så även dess historia. Ingenstans fick den fascistiska idén om återfödelse samma katastrofala återverkan på en hel ös kulturarv som här. Mycket på Rhodos är fejk. Det ”medeltida” Stormästarpalats som lockar så många turister är en av de Vecchis uppfinningar, men är i själva verket inget annat än ett värdelöst kitsch med samma historiska autenticitet som fonden till någon italiensk opera. De italienska arkeologer som arbetat för Mario Lago, De Vecchis mindre brutale föregångare, klagade över att det mesta De Vecchi gjorde var en fullständig katastrof. Det störde honom inte. Vad han räknade som sin verkliga bedrift, i brist på andra, var förföljelsen av öns judar. När han kom på Rhodos 1936 fanns det fyra tusen judar på ön. När han lämnade den, återstod inte en enda.

De Vecchi, den skallige mannen med ridpiska längst till höger 99

y


100


De historiska bilderna kommer från en serie medeltida målningar från Rhodos och Johannesriddarna, hämtad ur G. Caoursin, Obsidionis Rhodiae urbis descripto (1483)

Stora planer Det har alltid bott judar på Rhodos och i alla tider har de liksom Rachel Granada – hon som 1522 ertappade den franske riddaren d'Amaral med att ge upplysningar till turkarna men som av de förrådda själv fick skulden för förräderiet -– utsatts för trakasserier. Men de har även, som Boaz Menasché Effendi och Ramhamim Judah, varit älskade och åtnjutit stor respekt. Grekerna är sällan sena att påpeka sina starka band med dem – och om man förlåter dem somliga väl självberömmande kommentarer till verket Documents on the History of the Greek Jews – har de all anledning att känna stolthet. Hela tanken bakom anläggandet av staden Rhodos år 408–409 f.K. var att den skulle bli en plats där människor överallt ifrån sammanstrålade. Beslutet fattades efter en folkomröstning då de äldsta städerna på ön, Lindos, Ialyssos och Kamiros saknade tillräckligt stora och säkra hamnar för den sjöfart och handel som formligen exploderade vid denna tid. Även om ordet mångkulturell hade varit obegriplig för människor före 1900-talet – staden som idé är kosmopolitisk och förutsätter flera språk, kulturer och religioner – blev Rhodos stad den första officiellt kosmopolitiska staden. Visserligen tungt befäst på grund av Medelhavets pirater, stod den vidöppen för färger, smaker, influenser och tankar. Den utvecklades snabbt till ett centrum för lärdom, kultur, sjöfart och handel och lockade en ständigt växande skara hantverkare, handelsmän, sjöfarare och intellektuella. Åtskilliga av dessa var judiska. I den 1:a Mackabéerboken och i romerska dekret från 142–140 f.K. nämns en betydande judisk koloni. Efter den arabiska erövringen under 600-talet e.K, då för övrigt resterna av den sedan länge fallna Kolossen fraktades bort av en judisk man från Edessa med hjälp av 90 kameler, inträdde en någorlunda harmonisk period. Under 1100-talets början nämner Benjamin av Toledo att Rhodos judar var 400 till antalet och att de levde ett gott liv. Men umgänget med Johanniterriddarna var ansträngt.

De anlände till ön 1309 för att i Johannes Döparens namn erbjuda härbärge och sjukvård åt Jerusalemfarare, men ägnade sig i lika hög grad åt krig och sjöröveri och att försvara sig mot ilskna angrepp från turkarna. Och så där fortsatte det. Riddarna kämpade, byggde och slet, förhandlade, förföljde och byggde lite till – allt med ett smått spöklikt tålamod. Den som har besökt staden kan inte ha undgått att se de enorma katapultstenarna som ligger och dräller lite här och var (de mindre är från belägringen år 305 f.Kr, de större från 1500-talet e.K). Stadsborna tvingades ducka för dem under en flerårig turkisk belägring. Süleyman den Store ville nämligen ha ön till varje pris – men Johanniterriddarna var som hämtade ur någon Monty Python-sketch, de förstod inte vad Süleyman ville. De var väldigt tröttsamma, och just när den turkiska befälhavaren på ön insåg det meningslösa i att förhandla med spån och meddelade sina mannar att han tröttnat och ville åka hem hissade Johanniterriddarna – samma krigare som idag hyllas som militära genier – kapitulationsfanan. Sedan seglade de till Malta och kom aldrig tillbaka. Turkarna trodde inte sina ögon. Judarna drog en suck av lättnad. Under de kommande 390 åren var Rhodos en del av det Osmanska riket, en epok som av vissa porträtterats som idyllisk – vilket det i början också var – medan andra beskriver den som nyckfull och grym – vilket det skulle komma att bli. Att någorlunda förstå de rhodiska judarnas levnadsvillkor borde vara enkelt. Men som alltid måste man gå försiktigt fram, antisemitismen var stark 1840. En relativt enkel uppgift – att få en uppfattning om de ekonomiska förhållandena – kan vips bli en problematisk uppgift. Judar framställs ibland som utblottade enbart för att påpeka deras ”lättja” snarare än deras fattigdom, medan en annan författare nämner deras

101

y


102


hisnande rikedomar i akt och mening att peka ut dem som bedragare, snarare än att berömma deras flit. Men i fallet Rhodos har vi tur. Omkring 1840 vet vi att det ibland den judiska befolkningen fanns tio skomakare, sex skräddare, en parfymör, en handfull av frisörer, några dragomen – tolkar vid de europeiska konsulaten – och att de ofta handlade med tvättsvamp, vin, silke och kaffe. Somliga fick upphöjda tjänster för främmande makt, som Aharon Rahamim Franco, vilken utnämndes till ÖsterrikeUngerns konsul. Med andra ord, en del var fattiga, några klarade sig hyfsat och vissa var rika – de avvek alltså inte nämnvärt från genomsnittsgreken. Detta var situationen vintern 1840 – året då hela det östra Medelhavsområdet drabbades av flera obegripliga pogromer.

Ritualmordsanklagelser Den 17 februari 1840 anklagades judarna på Rhodos för att ha rövat bort och ritualmördat ett barn. Pojken hade försvunnit någonstans på vägen mellan Trianda och Rhodos stad och någon påstod sig ha sett hur tre judiska män gjort barnet sällskap. Omedelbart började några betydelsefulla gestalter sprida rykten – judarna hade dödat pojken för att använda hans blod. Sedan Mose dagar, menade man, hade tillredningen av påskens osyrade bröd förutsatt ritualmordet på en kristen. Trots att rabbinen bad dem förklara var Mose skulle ha funnit kristet blod, ansåg man att saken inte behövde diskuteras och satte genast igång med att tortera honom. Vad som sedan skedde finns det åtskilliga samtida skildringar av, de är sällan samstämmiga men så mycket vet vi att

de anklagade torterades på de mest brutala sätt och att det judiska kvarteret i staden förseglades i tolv dagar, invånarna törstade och svalt och trakasserades ständigt av nattliga razzior. I stort sett låg la juderia under belägring ända fram till augusti månads slut. Den här tragedin – som på ladino kom att kallas del greghito – liksom flera liknande tragedier som med smått spöklik samtidighet skedde i exempelvis Scala Nova (nuvarande Kusadasi), på Chios och i Smyrna, har överskuggats av den mer omtalade Damaskusaffären, men bortsett från de diplomatiska konsekvenserna av den senare var anklagelserna på alla dessa platser i stort sett identiska. Men där finns också en betydande skillnad. Om det är något som karaktäriserar händelserna på Rhodos är det den sällan skådade mobiliseringen. Judarna på Rhodos reagerade blixtsnabbt, inom loppet av några få dagar nådde nyheten de europeiska utrikesdepartementen, de ledande brittiska, franska och tyskspråkiga tidningarna försåg läsarna med detaljerade skildringar av händelserna. Engelsmannen, sir Moses Montefiore och fransmannen Adolphe Crémieux agerade med stor kraft för att frikänna judarna. De lyckades, mycket tack vare det starka stödet från de muslimska teologer som rekommenderade Sultanen att författa det dekret i vilket han avvisade anklagelserna, förbjöd antisemitism och gav judarna fullt skydd inom det osmanska riket. Sultanen skrev: Mot Judarna har en gammal fördom varit rådande. De okunniga har trott, att Judarna brukade döda en menniska, för att vid firandet av sin offerfest begagna sig av den dödes blod. De mot dem gjorda beskyllningar och de förföljelser,

103

y


Stormästarpalatset, Rhodos

för hvilka de varit utsatta, hafva kommit till min kunskap. Flera av de anklagade Judarna på Rhodus har nyligen blivit förda från denna ö till Konstantinopel, och här behandlats efter den nya lagen, varvid deras oskuld blivit fullkomligen uppdagad; varför de också vederfarits den rättvisa, de ägde att fordra. Dessutom äro Judarnas religionsböcker prövade av i teologi bevandrade män och islamska lärda, och i dessa har funnit att Judarna överhuvudtaget inte får dricka eller äta blod. Detta bevisar på ett övertygande sätt, att den emot dem och deras religion framkastade beskyllningen om ”offerblod” endast är förtal. På denna grund säger vi att den Judiska Nationen, vars oskuld blivit fullkomligen ådagalagd, ej måtte genom några ogrundade beskyllningar blifva kränkt och oroad; utan skola De som bekänner sig till denna tro skall åtnjuta samma privilegier med andra Nationer. Judarna skall njuta vårt skydd och försvar. Mycket av skulden för tragedin på Rhodos lades i efterhand på den turkiske guvernören, men framförallt på grekerna, och även om den förre var frikostig med att utdöma tortyr och de senare inte gjorde intryck av att invända, kan inget förändra det faktum att guvernören handlade under

104

betydande press och att de anklagade grekerna bara var fyra till antalet och att de inte alls verkade övertygade om att anklagelsen var rimlig. Vad som dessutom komplicerar skuldfrågan är att anklagelserna formulerades av de verkliga förövarna. På Rhodos hade nämligen några gestalter utmärkt sig som pådrivande i rannsakningen och delaktiga i tortyren – det rörde sig framförallt om den brittiske, österrikiske och den svenske vicekonsuln. Post- och Inrikes Tidningar meddelade: Från Konstantinopel skrives under den 31 Juni: Högsta Domstolen i Osmanska Riket har utfärdat ett väl motiverat utslag, som fullständigt frikallar Judarna på Rhodos, från beskyllningen att hava bortrövat och mördat ett barn, samt tillerkänt dessa Israeliter f skadeersättning. Högsta Domstolen menar att den begärda skadeersättningen bör erläggas av upphovsmännen till anklagelsen och de Engelske, Österrikiske och Svenska Konsulerna, vilka uppträtt såsom anklagare. I allmänhet är man ganska nyfiken att erfara, vilka åtgärder de Engelska, Österrikiska och Svenska Regeringarna kommer att vidta i hänseende till deras Konsuler på ön Rhodos.


”Äfven Odin var jude…” Eftersom det var de säregna föreställningarna om en nordisk identitet som gav ”legitimitet” åt morden på 6 miljoner judar, brukar händelser som den på Rhodos betraktas som en del av Förintelsens förhistoria där denna identitetstanke redan i sitt vardande visade sitt rätta ansikte. Den svenske vicekonsulns framfart förvånar oss därför inte. Men det är en alldeles för trivial slutsats. Denna identitetstanke var vid denna tid knappt född och svenska media reagerade upprört på anklagelserna. Förföljelserna härrörde från ”fanatikers falska beskyllningar”, tidningen Aftonbladet betraktade anklagelsen i ”hög grad osannolik” och publicerade i sin helhet Cremieux´ vältaliga brev till fransmännen – ett inlägg som kom att bli något av en vändpunkt även för det antisemitiska prästerskapet. Den svenske konsuln, som uppenbarligen deltog i tortyren, fick sina skopor varma: ”Hur kan den kalla sig svensk som gör Israeliterna illa?” skrev en reporter och erinrade läsarna om att även Oden härstammade från Noas ätt. Annorlunda var den svenska regeringens reaktion. Först i november lät man meddela att just de händelser som engagerade hela Europa aldrig hade inträffat. Möjligen, erkände man, hade en svensk varit inblandad i en liknande

händelse i Scala Nova, men det hade ju inte med denna sak att göra. Eftersom det var fråga om samme svenske vicekonsul reagerade det brittiska utrikesdepartementet med en sällan skådad irritation.

Öbor För dem som lever på en ö har historien inget didaktiskt syfte, det som har hänt har hänt och även om öborna med skiftande grader av entusiasm återkallar de mindre lyckosamma händelserna, tvingas de för alltid att leva med dem. Öns historia är berättelsen om dem själva, och sig själv kommer man aldrig undan. De grekiska intellektuella jag har talat med har aldrig förnekat att de grekisk-ortodoxas passivitet hade betydelse för händelseutvecklingen på Rhodos. Med större glädje vill de dock berätta om något annat: judarnas motstånd! Judarna satt inte bara där och skrev underdåniga brev, de försvarade sig och gjorde ett mycket våldsamt motstånd. Sådant brukar alltid imponera. Men en fiende gick det inte att göra mycket åt. Efter Mussolinis fall ockuperades Rhodos av tyska trupper och om livet inte redan hade varit ett helvete, så kom det att bli

105

y


det nu. Listiga turkiska diplomater räddade visserligen livet på många av öns judar, liksom en och annan munk, men den tyska övermakten var för stark och de allierades vilja att hindra folkmordet var häpnadsväckande svagt – den 23 juli 1944 tvingades de återstående 1 673 judarna ombord på några fraktskepp. Från Pireus sändes de till godstågen. Färden varade i 21 dagar och fyra timmar, men väl framme gick allt väldigt fort och inom loppet av en timma hade nittio procent av judarna från Rhodos mördats i Auschwitz gaskammare.

Det vore orimligt att lämna den här historien utan att nämna att den lille pojken, han som påstods ha blivit ritualmördad, senare återfanns välbehållen på ön Syros. Det är ett historiskt faktum som i sig har en inneboende dramatik: Syros dominerades av europeiska katoliker. Dit hade inga judar tillträde, en mycket lämplig plats att gömma undan den som påstods ha blivit ritualmördad. En mindre konspiratorisk version gör gällande att pojken helt enkelt hade blivit arg på sin mor och åkt till Syros för att leta efter sin mycket snällare pappa. a

y 106


One size fits all?

Nä, våra kunder föredrar försäkringar som passar deras egen värld. Medan andra erbjuder lättsålda paket, behåller vi kundanpassade lösningar och personlig service. Vi bor själva i trakten, så vi kan branscherna och ger snabb skadereglering. Det kan förklara varför så många av länets företagare har någon försäkring hos oss. Här kan du dessutom göra justeringar i din försäkring utan krångel eller ändringskostnader. Vi ägs av våra kunder, så vi är lika intresserade som du av att allt går bra.

Ring oss på 018-68 55 00 eller mejla till foretag.uppsala@lansforsakringar.se. 107


TRE SKULPTÖRER FRÅN UPPLAND av Ann-Christine Fogelberg

De tre skulptörerna Bror Hjorth (1894–1968), Carl Eldh (1873–1954) och Carl Milles (1875– 1955) härstammar alla från Uppland. Årets sommarutställning på Uppsala konstmuseum sammanför de tre välkända konstnärerna och analyserar konstnärskapen med dagens metoder. Det unika mötet mellan deras verk visar hur de inspirerades av gemensamma förebilder och den tidiga modernismen. Alla tillbringade de flera av sina ungdomsår i Paris. Alla tre var verksamma under i stort sett samma tid men har trots det ett formspråk som markant skiljer sig åt. De har en etablerad ställning i konsthistorien och har fått sina hem och ateljéer upprättade som museum, Bror Hjorths Hus, Carl Eldhs Ateljémuseum och Millesgården. Utställningen Hjorth. Eldh. Milles. – Tre skulptörer från Uppland pågår under perioden 28 maj – 18 september på Uppsala konstmuseum och 28 maj – 28 augusti på Bror Hjorths Hus och är ett samarbete mellan museerna.

Carl Eldhs skulptur av Carl von Linné 108


Stensturemonumentet av Carl Milles

De jämngamla Eldh och Milles var influerade av realismen och sökte i sin konst ett verklighetsnära uttryck och ett friare förhållningssätt till motiven. Carl Milles skulpturer strävar uppåt och bort medan Carl Eldh söker det jordnära, det innerliga. Bror Hjorth var tjugo år yngre än sina konstnärskolleger och påverkad av Paul Gauguin och den primitiva konsten. Den gemensamma förebilden för samtliga var den franske skulptören Auguste Rodin (1840–1917) som skickligt kunde fånga kroppars tyngd, kraft och volym. Utställningen på konstmuseet utgår från några centrala verk i Uppsalas offentliga miljö. Oavsett om intentionerna bakom offentliga konstverk varit att pryda och försköna eller

Näckens polska av Bror Hjorth

att överraska och väcka känslor, tillför konstverk alltid energi till det offentliga rummet. Bror Hjorths Näckens polska utanför Resecentrum, Carl Eldhs Carl von Linné i Linnéträdgården och Carl Milles Sten Sturemonument som avtecknar sig mot trädtopparna på Kronåsen, har vid tillkomsten väckt debatt och starka känslor. Idag framstår de som betydelsefulla landmärken i vår stad. Andra teman i utställningen speglar det tidiga 1900-talets manliga kulturprofiler med enstaka kvinnliga motsvarigheter. I en annan del av utställningen, som visas på Bror Hjorths Hus under perioden 28 maj – 28 augusti, har skulptörerna samlats kring temat Kroppen, om ideal, kamp och kärlek. a

109


110

ER NS

f

LÄKARE

U TA

n vä

ta ö re g s

N GRÄ


Bodil Malmsten som vi minns henne från 90-talet

Eftertanken När redaktören ringer för att påminna om att det är dags att lämna den här texten tänker jag på Bodil Malmsten. Hon hade lovat förlaget att skriva en bok. Nu hade det gått lång tid och något manus fanns fortfarande inte. Men nyheten om att boken var på väg var redan ute. Då ringer en journalist och vill boka tid för en intervju med författaren. Bodil Malmsten säger ja och skriver senare: ”Jag har lovat att ge en intervju med anledning av en bok som inte finns. Det är nu jag inte får drabbas av panik för då blir det ingenting. Boken finns. Den är bara inte skriven.” Jag får skärpa mig. Den här texten ska fram, annars ringer redaktören igen. ”Att skriva något bra är ett helvete.”, står det i en av Bodil Malmstens böcker. ”Men det betyder inte att alla som har ett helvete skriver något bra”. Men hjälp mig då, säger jag. Och då gör hon det. ”Det gäller att stanna upp i ögonblicket, stoppa nuet, samla ihop det”, säger hon. ”Jag skriver om människans oförmåga att stå ut med sin otillräcklighet. Vad som behövs för att förlust ska vändas till vinst är inte säkerhet, vad som behövs är inte mer trygghet, det är mod att leva med att det är som det är”. Tack, tänker jag. Då ordnar det sig. Nu är Bodil Malmsten borta. Åtminstone säger man det. Men det är fel. Bodil Malmsten är död. Men borta är hon inte.

Rickard Weidstam

111


upptäck! av johanna uddén

NY FESTIVAL KOMMER TILL STAN Jag tänkte att jag skulle sakna performancefestivalen Friktioner när den lades ner. Men nu tar vi nya tag! Revolve – Uppsala Performance Art Days är en nystartad festival som arrangeras i samarbete mellan Uppsala konstmuseum, Köttinspektionen Dans, Uppsala Konsert & Kongress och Gustaf Broms tillsammans med studenter från utbildningen Performance Pathway på Royal College of Art i London. Festivalen går av stapeln 6–14 maj och en stor mängd konstnärer kommer att delta. En av de inbjudna konstnärerna är Tamar Ettun som samtidigt kommer att vara gästkonstnär på Iaspis i Stockholm, konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer. I anslutning till festivalen och hela sommaren har hon en soloutställning på konstmuseet – The Yellow Who Wants, 12 maj–21 augusti. Tamar Ettun har israeliskt ursprung och bor i New York. Hon är skulptör och performancekonstnär och arbetar ofta tillsammans med dansgruppen Moving Company. Just nu gör Tamar Ettun en tetralogi som har en självbiografisk koppling till uppväxten i Israel. I växelverkan mellan skulpturers stillhet och performancekonstens rörelse lyfter hon fram relationen mellan begreppen trauma och empati. Varje film i projektet slår an en ny ton med egen färg och ett speciellt känslotillstånd. I Uppsala har hon gått in i en gul fas där begäret och livsdriften undersöks utifrån Sigmund Freuds Erosbegrepp. Mauve Bird with Yellow Teeth Red Feathers Green Feet and a Rose Belly. Foto: Matt Grub

Days of Eyes I, 2014. Pigment print, reflex-free glass, wooden frame 188 x 150 cm, ed 3

HÖSTUTSTÄLLNING Maria Friberg! Har du ännu inte sett något av den här konstnären, får du chansen nu när hon ställer ut i Uppsala. Maria Friberg jobbar med foto och video. Många av hennes bilder handlar om könsroller och skildrar ofta män i utsatta positioner eller i grupp. Du kanske känner igen en av hennes mest kända bilder där kostymklädda män ligger och flyter i en simbassäng. I en av sina bildsviter har Maria Friberg utgått från Botaniska trädgården. Dessa bilder ställs ut tillsammans med andra verk på Bror Hjorths Hus 8 oktober–20 november. Passa också på att se ARTityd, UR:s satsning på konstdokumentärer, om Maria Friberg. Finns på UR Play, men bara fram till 18 maj!

112

Days of Eyes II, 2014. Pigment print, reflex-free glass, wooden frame 63 x 175 cm, ed 3


ÅHLÉNS NYA SKEPNAD Kalmar Konstmuseum är ju vansinnigt coolt. En svart nästintill kubformad byggnad som ligger nära vattnet. Har du inte varit där, åk dit! Museibyggnaden uppfördes 2008 och fick svensk arkitekturs finaste pris, Kasper Salin-priset, samma år. Kalmar Konstmuseum är ritat av Tham & Videgård Arkitekter, samma arkitektkontor som ligger bakom Åhlénshusets ombyggnad. De tilldelades även 2015 års Kasper Salin-pris för Arkitekturskolan KTH i Stockholm. Åhléns ombyggnad föregicks av en arkitekttävling som alltså Tham & Videgård vann. De ville göra byggnaden viktlös och osynlig, varuhuset skulle inte vara en koloss i en känslig stadsmiljö. Därför klädde de hela fasaden i sitt vinnarförslag med speglande material. Men speglingen och upplösningen av ett av de slutna hörnen på det unika 1600-talstorget väckte många protester. I slutändan blev fasadmaterialet utbytt. Byggtekniska hinder gjorde tydligen att spegelfasaden byttes ut mot glas och en stansad plåtfasad. Personligen tycker jag att det blev bättre, mer livfullt. Hörnen har gjorts rundade för att flanerande Uppsalabor ska bli nyfikna och vilja gå vidare runt huset. Byggnaden har mer än 10 000 kvadratmeter yta. Till största delen upptas den av Åhléns och några mindre butiker hyr in sig i vissa delar i gatuplan. Den stora fördelen med bygganden är att icke-platsen bakom det gamla Åhléns blev bebyggd och integrerad i kvarteret. Nästa höst kommer även Forumtorget att få en uppfräschning enligt det vinnande bidraget som gjordes av White arkitekter tillsammans med Konsthuset för några år sedan. Här kommer en sittvänlig platå och en fontän att installeras. Torget och Smedsgränd mot Dragarbrunnsgatan kommer att hållas ihop genom enhetlig gatubeläggning och en lång soffa.

ü 113


Fotograf: Ricard Esta

P. ULL Alla som varit i templet Pantheon i Rom har upplevt ljuset som strålar ner genom öppningen i taket. Och tittar man upp mot ljusinsläppet ser man det vackra kassettaket. Pantheon som byggdes på 100-talet e. Kr. har inspirerat arkitekter och konstnärer genom alla tider. I höstas invigdes ett verk av konstnären Sophie Tottie i Ulls hus på SLU i Ultuna. I det tolv meter höga atriet med en centralt placerad trappa har Sophie Tottie gjort sitt verk P. Ull, med inspiration från Pantheon. Templets kassettmönstrade tak har används som utgångspunkt när hon placerat ett hundratal mässingspunkter i ett rutmönster på golvet. Punkterna kompletteras med en oval mässingsskiva, som kan ses som motsvarigheten till solskivan på Pantheons golv. Mässingsskivans form och placering ger också det rätvinkliga rummet en spännande förskjutning. Sophie Tottie har en känsla för rymd och material, och för kroppens rörelse. Mässingen har hon valt för att den reflekterar ljuset på ett mjukt sätt. I den stora rumsvolymen kan verket upplevas från trapphusets alla våningar. Solljuset liksom kroppens rörelse påverkar upplevelsen av verket – när ljuset faller på mässingspunkterna, framträder vissa punkter medan andra försvinner. P:et i verkets namn kommer från början från Pantheon i Rom, men är också en ordlek med engelskans ”pull”, det ska dra betraktaren till sig.

UNG

KONST = SAK UNG!

Om det var något jag behövde när jag läste konstvetenskap, så var det någon sorts koppling till verkligheten. Typ: Var kan jag se bra samtidskonst? Var kan jag prata med andra som sett samma konst som jag? Hur skulle jag kunna jobba med samtidskonst? Hur tar jag mig in i konstsfären? Nu finns möjlighet till allt det här. Den som är i åldern 18 till 30 år och intresserad av att utveckla sitt konstintresse och känna på Sveriges konstliv kan nu göra det genom Sveriges Allmänna Konstförening. Den alldeles nya satsningen SAK Ung har startat i Uppsala, som ett slags pilotprojekt. Det drivs av studentambassadörerna Tåve Uglem och Clara Axner, som båda går på Kulturentreprenörsprogrammet med inriktning konstvetenskap. SAK Ung är ett komplement till Sveriges Allmänna Konstförenings ordinarie verksamhet och så småningom kommer det att finnas studentambassadörer i varje större stad i landet. Utifrån vad som händer på den lokala konstscenen får ambassadörerna tillsammans med en arbetsgrupp ordna valfria aktiviteter. Den första träffen i Uppsala blev välbesökt och innehöll förutom information om SAK Ung, en föreläsning på temat ”Att ta sig fram i konstvärlden”. Många kom och anmälde också intresse för att engagera sig. Kul! Det allra bästa med SAK Ung är att medlemmarna får chansen att prova på att arbeta på frivillig basis med konst och på så sätt bygga upp ett kontaktnät. De kan skriva artiklar i medlemstidningen eller på SAK:s hemsida, vara visningsvärdar, bland annat på Affordable Art Fair och Antikmässan. Är du student och känner att du skulle vilja engagera dig på din ort? Hör av dig till SAK Ung på sakung@konstforeningen.se.

114


115


BIZ&ART 29

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län

29

kreativ, produktiv, häftig Kph Trycksaksbolaget, Kungsängsg. 21 C Kungsporten, vxl 018-781 81 oo, www.kph.se Vår Expo-kopiering finns på Svederusgatan 1-3 (korsningen Fyrislundsgatan/Stålgatan)

LENA ÅBERG FRISK FANTASY FORSKNING OM TJEJLOPP LOPPIS ERIK KRIKORTZ ELLA LEMHAGEN GUSTAV LEVIN MAGI MED PAPPER KOCK MED EXTRA ALLT ARNE WIIG AVHANDLINGAR BLIR KONST POESI TEATERFESTIVAL I BOGOTÁ TATTOO LINDWALLS JAKT PÅ BÄSTA KAFFET

Profile for Stewen Quigley

Biz&art nr29  

Biz&art nr29  

Profile for bizart
Advertisement