Biblis 78 (Sommaren 2017)

Biblis 78

Biblis 78 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2017 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBZJALF FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-339-4

Biblis

nummer 78 sommaren 2017 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen gästredak tör jakob christensson ett temanummer om boksamlande och boksamlare

2 Samlarna Jakob Christensson

10 I en boksamlares ögon – Stenciler och linoleum. Form och bild i Metamorfos lyrikserie Johan Mannerheim

22 Att göra slag i saken Anita Ankarcrona

29 Vad vore livet utan böcker Björn Dal

39 Dissertationssamlandets epok. Några kommentarer till en bok­ auktionskatalog Erik Hamberg

45 Boksamlandet. Nytta, hobby eller diagnos? Gunnar Broberg

50 Om exlibris Jakob Christensson

59 Bokarkeologen Peter Bodén

64 Carolina Rediviva i urval och utdrag. Ett montage till 200-årsminnet av första spadtaget Peter Ejewall

76 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Framsida Familjen Spinolas tidebok, 184v. The Getty Museum, Los Angeles Baksida St Albans Apocalypse. The Getty Museum, Los Angeles

2

jakob christensson

Samlarna

L

ite till mans samlar vi – kvinnor som män, unga som gamla – på ting. Enligt vissa uppgifter äger 70 procent av alla barn och 30 procent av alla vuxna en samling. Tv-program som Antikrundan och Engelska antikrundan drar stor publik och får tittarna att undra över om inte den eller den fula undanstoppade pinalen efter någon avlägsen släkting kan vara värd något. Men långt ifrån alla säljer det anskrämliga arvegodset, en del blir istället passionerade samlare. Det är också idag med nätets alla e-handelsplatser lättare än någonsin att på kort tid bygga upp en samling inom snart sagt varje upptänkligt område.

Samlandet tar förvisso mycket tid – och slukar ofta mycket pengar. Men för utövaren rör det sig ändå, eller kanske just därför, om en djupt meningsfull sysselsättning. Många samlare kan skriva under på att det är något som utvecklar och definierar dem som personer. Samtidigt är samlandet en social aktivitet, något som avspeglar sig i ett rikt föreningsliv som för mer mogna samlarområden sträcker sig bortåt hundrafemtio år tillbaka i tiden. Tidigt ute att organisera sig i Sverige var myntsamlarna som 1873 gick samman kring Numismatiska föreningen i Stockholm.

Handskrifts- och frimärkssamlarna följde snart efter med Svenska autografsällskapet och Sveriges filatelistförbund (1876 respektive 1886), och år 1900 fick bokvännerna i Föreningen för bokhantverk sin första sammanslutning.

Boksamlaren Viktor Johansson i sitt bibliotek, fotograf Lars G. Söderblom.

Årtiondena runt sekelskiftet 1900 framstår över huvud taget som en samlarnas guldålder.

I tidningarna gick att läsa notiser om rika excentriska engelsmän som for över kanalen och till ockerpriser köpte upp och brände böcker för att deras eget exemplar skulle vara det enda i världen, liksom vad Europas krönta huvuden samlade på – Edward VII i England var enligt en notis i Svenska Dagbladet 1908 särskilt stolt över sina promenadkäppar medan prinsessan av Wales hade en instruktiv samling av piskor, den tyske kejsaren samlade på slipsar och kungen av Grekland på dörrlås. På hemmaplan spann den på vackra och intresseväckande ting omättliga grevinnan Wilhelmina von Hallwyl ljuva musei­ drömmar, delvis i tävlan med Nordiska museets skapare Arthur Hazelius. En annan kvinnlig samlare av format var Emma Zorn, som tids nog skulle grunda Zornmuseet i Mora. Född Lamm, närde hon litterära intressen och var redan vid flytten till Mora 1896 i gång med att bygga upp ett bibliofilt bibliotek, där böckerna efter tidens sed ofta kläddes i Hedbergband.

Samtidigt höll det en gång i tiden för furstar och aristokrater förbehållna samlandet så smått på att bli en massrörelse. I Henrik Hyltén-Cavallius pionjärstudie Samlare i Sverige (1907) hittar man jämte grevar och grosshandlare bönder som samlar fornsaker och almanackor och stuverioch verkstadsarbetare som lägger upp myntsamlingar, så också en organist i Bettna som specialiserat sig på vykort över svenska kyrkor och en poliskonstapel i Göteborg som slagit sig på kanonkulor och vargnät.

3

Anders Zorn: Emma läser. Etsning 1890.

En fullständig lista över vad vi människor samlat på genom tiderna skulle bli mycket lång – bara Hyltén-Cavallius lilla skrift upptar inte mindre än 270 olika kategorier som alfabetiskt sträcker från affärspoesi till örhängen. Men till de viktigaste samlarobjekten har alltsedan antiken hört just böcker. Under renässansen och delvis ännu under barocken samsades dessa med naturföremål, mynt och konstsaker i furstens och den lärdes symbolladdade studiekammare. Vare sig den kallades studiolo, museum eller Wunderkammer skulle den genom sin sammansättning av såväl naturalia som artificalia avspegla skapelsen i stort.

Ett är säkert: dessa samlingar omfattades ofta med närmast gränslös kärlek av sina ägare. Om den schweiziske lärdomsgiganten Conrad Gesner – läkare, naturalhistoriker och bibliograf i en och samma person – berättas att när han 1565 drabbades av pest och kände slutet nalkas lät han sig ledas av sin hustru in i sitt ‘museum’ för att ensam dö där. Samma passion anas bakom den bibliofile Linköpingbiskopen Eric Benzelius d.y:s val att knappt två hundra år senare låta sig begravas i den del av domkyrkan där det av honom ömt vårdade

4

gymnasiebiblioteket (till vilket han skänkt sin egen boksamling) då stod uppställt.

Denna hängivenhet har långtifrån alltid väckt beundran utan ofta avfärdats med ord som mani, samlingsraseri eller vurmeri och betecknande nog vann enligt SAOB bokvurmen (1721) insteg i det svenska språket mer än ett hundra år före biblio­ filen (1837). Långt före det, på 100-talet e.Kr., gjorde sig Lukianos lustig över mer entusiastiska än kunniga boksamlare. Sebastian Brant broderade vidare på temat i Das Narrenschiff (1494) och i Les Carac­ tères (1688) skildrar Jean de La Bruyère en bokälskare som är så bländad av böckernas utanverk i form av guldsnitt och marokängband att han helt struntar i deras innehåll. Där det ännu finns ett tomrum i biblioteket har han låtit måla böcker.

Talande för den också under 1700-talet ofta nedsättande synen på boksamlare är att d’Alemberts och Diderots Encyklopedi har en artikel om såväl bibliomanen som om bibliomanin men inget att säga om bibliofilen och bibliofilin. Än värre skulle det bli under romantiken, då boksamlaren kom att skildras som direkt förryckt. Han – och det är alltid en man som figu-

rerar i de litterära framställningarna – blev då en sjuklig gestalt, fylld av dunkla drifter. I boksamlaren Théodore tecknade Charles Nodier en huvudperson som svårt anfäktad av elzeviromani helt förlorar kontakten med omvärlden och avlider i bokvurmstyfus. Och i novellen ‘Bibliomani’ skapade den unge Flaubert i bokhandlaren och före detta munken Giacomo en vettvilling som övergivit Gud för böckernas skull. Mord och mordbrand är han beredd att låta sig dömas till, bara han får dö i övertygelsen om att ha varit ägare till det enda kända exemplaret av Spaniens första tryckta bok. Även om begreppet bibliofil alltså äger en relativt ung historia har förstås boksamlarna själva i alla tider haft vackra ord för sin lidelse – amator librorum var det vanligt att kalla sig redan då biskopen av Durham, Richard de Bury, 1345 fullbordade sin berömda Philobiblon.

Högstämt sjunger han där böckernas lov och berättar hur han genom köp, lån, gåvor och ett ibland långtgående utnyttjande av sin maktställning kommit över sina egna. Som sig bör ägnas ett kapitel åt böckernas vård: de ska öppnas och slutas försiktigt, förvaras i bokskåp och inget gråtande barn må få beundra de stora bokstävernas miniatyrer, ‘på det att det icke må fläcka pergamentet med sin våta hand’. Senare författare som ömmat om böckerna som fysiska objekt, har varnat för såväl eld och damm som bokmalar, och vissa har i boksamlarna själva och de av dem anlitade bokbindarna velat se några av böckernas värsta fiender. Till de mer frispråkiga på denna punkt hörde i slutet av 1800-talet de Burys landsman William Blades, som efter att ha sett otaliga alltför hårt skurna böcker med uttrycklig inspiration i Dantes Inferno sade sig vilja steka förövarna ‘över sakta eld’.

I Sverige uppträdde de första boksamlarna under medeltiden. Ofta var

de liksom biskopen av Durham knutna till kyrkan och vanligen var det under utlandsfärder som de kom över sina bokskatter. Under studieåren på 1450-talet i Perugia lade sålunda den blivande Strängnäsbiskopen Kort Rogge grunden till ett av renässanshumanismen präglat bibliotek. Verklig fart tog boksamlandet dock först på 1600-talet och än mer på 1700-talet, då många av de klassiska slotts- och herrgårdsbiblioteken bildades och professorer, präster, läkare, köpmän och andra ståndspersoner i stigande omfattning skaffade sig samlingar som ibland kunde vara betydande. Till de riktiga finsmakarna hörde professorn i orientaliska språk i Uppsala, Carl

Per Hierta, fotograf Nils Björsell. KB KoB Fa 17.

5

Aurivillius, vars aptit på böcker sägs ha irriterat svärfadern tillika professorn i vältalighet Petrus Ekerman så mycket att han 1762 lät ventilera avhandlingen De Bibliomania. Aurivillius vackra bibliotek auktionerades ut 1787/88. Det var då Uppsala universitetsbibliotek för 1 160 daler kmt äntligen kom i besittning av fjärde delen av Olof Rudbecks Atlantica.

Just bokauktioner erbjöd, innan en mer ordnad antikvariatsbokhandel så smått tog form omkring 1800-talets mitt, de svenska samlarna de bästa tillfällena att komma över äldre och sällsynt litteratur. Nyare böcker kunde förvärvas i de boklådor som från 1600-talet och framåt så långsamt började tränga ut de kringvandrande bokförare som sålde sina varor på marknaderna.

Under lång tid förblev dock studieresor till kontinenten viktiga för försörjningen av utländsk litteratur. Johan Hinric Lidén, som senare genom donation skulle bli en välgörare till våra offentliga bibliotek i allmänhet och Uppsala universitetsbibliotek i synnerhet, inhandlade under sin vistelse i England 1769 närmare 400 volymer för egen räkning, andra utlandsresenärer köpte på uppdrag av samlare hemifrån.

För samlarna har det alltid gällt att ta vara på tillfällena. Ydredrotten Leonard Rääf nyttjade sin badsejour i Varberg somrarna 1861 och 1862 till att i ‘en vind, bland råttor, mal och dam’ gå igenom resterna av det Billingdahlska biblioteket. Och om historikern och sedermera biskopen i Lund, Olof Celsius d.y., påstods det att han av kärleken till böckerna 1766 gifte sig med dottern till det boksynta kanslirådet Anders Anton von Stiernman.

Sant eller ej – ett visst mått av framfusighet har hur som helst i alla tider varit en samlardygd.

En som visste detta bättre än de flesta var den som samlare ovanligt försigkomne Erik Benzelius d.y. När han på hösten 1736 fick klart för sig att den än mer påstridige samlarkollegan Erik Gyllengrip dött tvekade han heller inte att sätta sig i förbindelse med sin bror Gustaf Benzelstierna i Stockholm för att höra sig för om den stund­ ande auktionen. Ännu förargade det Benzelius att Gyllengrip, då han själv haft ‘för mycken blygsamhet’, åratal tidigare lyckats att ur Johan Gabriel Sparwenfelds samling få loss två av de allra största klenoderna i svensk bokhistoria, Vita Katharine och Vita Brynolphi. Dessa inkunabler önskade nu Benzelius att brodern ‘för all ting’

6

Christopher Eichhorn, fotograf C. J. Malmberg. KB KoB Fa 1.

ropade hem, men på auktionen dök en ny övermäktig konkurrent upp i form av presidenten vid Bergskollegium, Gustaf Rålamb, och Benzelius fick nöja sig med löftet att få göra avskrifter av de två dyrgriparna.

Vikten av att komma först till kvarn förstod också författaren och boksamlaren Per-Erik Lindahl till fullo. I sin handledning, Att samla böcker (1961), rekommenderar han att inte bara genast telefonera eller telegrafera till antikvariatet när dess katalog anlänt utan än hellre att i förväg begära ett korrektur. Vällustigt berättar han hur han på så vis från W. R. Fletcher på Charing Cross Road i London i lugn och ro kunnat välja ut och beställa ett tiotal nummer ur avdelningen med fransk litteratur, ‘och jag tror, att jag inte behöver ångra, att jag slog ner just på de böckerna’.

Vad för böcker som väckt samlarnas begär har förstås växlat under århundradenas gång. Dissertationer och likpredikningar var populära objekt på 1700-talet medan inkunabler och andra äldre tryck som till exempel aldiner och elzevirer var i ropet på 1800-talet. Genom bland annat Gustaf Edvard Klemmings insatser som bokhistorisk skriftställare och bibliograf kom då även litteraturområden som suecana och dramatik att bli mycket eftersökta. Under 1900-talet utvecklades modern svensk skönlitteratur till ett så pass stort samlarområde att BLM regelbundet servade läsarna med uppgifter om storleken på första upplagor och redan i början av 1950-talet kunde man där få tips om vilka fyrtiotalister det var värt att samla på. Var går det i dag att få besked om någon av våra samtida författare duger till att investera i?

En långsiktig trend bland samlarna har varit att specialisera sig på ett eller några få områden, inte sällan under påverkan av det yrke som de valt i livet. Ett exempel erbjuder komministern och psalmhistorikern Johan Wilhelm Beckman som byggde upp en värdefull hymnologisamling vilken skingrades till höga priser på en auktion 1874, ett annat står mästerkocken Tore Wretman för. Hans samling av gastronomisk litteratur inköptes 1997 vid auktion hos Sotheby’s i London till stora delar till kokboksmuseet i Grythyttan.

Om samlarnas framsynthet och förmåga att hitta i samtiden förbisedda litteraturområden finns mycket att säga. Likaså om deras generositet. ‘Givarna gjorde biblioteket’ har Sten G. Lindberg pregnant konstaterat beträffande Kungliga bibliotekets uppbyggnad fram till och med 1700-talet. Många kunniga samlare under 1900-talet har genom storartade skänker till våra forskningsbibliotek fortsatt den traditionen, däribland Gustaf Berghman (elzevirer), Gustaf Bernström (framför allt danica) och Erik Waller (medicin).

Den tilltagande specialiseringen bland boksamlarna till trots har allätarna aldrig helt försvunnit – mången nischad samlare upptäcker med åren hur lätt det är att glida in på nya jaktmarker. En rangplats bland mångfrestarna intar juveleraren Christian Hammer, enligt ett samtida vittnesmål ‘hård som en fångstman i Kanada’ när han fått vädring på intressanta böcker eller andra ting – autografer och handskrifter, fornfynd, mynt och medaljer, gravyrer och målningar, glas och porslin likaväl som tortyrredskap.

Christian Hammer, fotograf Selma Wennerström. KB KoB Fa 1a.

Som så många andra samlare fick han erfara vad platsbrist vill säga, inte ens köpet av Byströmska villan ute på Djurgården 1865 räckte i längden till för alla föremål. Hans storslagna museiplaner slog också slint och samlingarna skingrades runt sekelskiftet 1900 vid en serie auktioner i Sverige och utomlands.

En annan extraordinär allätare var guldsmeden Jean Jahnsson, som dök upp i boksamlarkretsar generationen efter Hammer. Sprungen ur ett fattigt hem hade han i unga år lärt sig uppskatta böcker då han arbetade på ett tryckeri.

Jahnsson köpte vid tillfälle upp hela bibliotek och höll sig likt äldre tiders stormän med egen bibliotekarie i det av honom räddade och restaurerade van der Nootska palatset. När bokauktioner gick av stapeln fick vanligen bibliotekarien,

7

Edvard Wilhelm Berggren, ‘Byggis’ kallad, ropa in vad Jahnsson ville ha. Men hans herre övervakade tillställningarna, eftersom ‘Byggis’ inte sällan var för snål. När Jahnsson verkligen åstundade ett verk förhörde han sig om när budgivningen kunde väntas börja och såg till att dyka upp i tid. Om ‘Byggis’ då lade sig för raskt grep han in till dennes synliga förtret. Eric Österlund har i Bokvandringar berättat om hur ‘Byggis’ på 1910-talet en gång budat ända upp till 400 kronor, men då gav upp. Innan auktionisten hann säga sitt ‘andra’ kom budet 425 kronor från en liten man i farstun, Jean Jahnsson, och sedan fortsatte budgivningen upp till det för sin tid oerhörda priset 712 kronor, med Jahnsson som segrare: ‘Och därmed var han försvunnen.’

Långtifrån alla har haft samma ekonomiska muskler. En trägen samlare som kyrkohistorikern Hilding Pleijel gav i samband med försäljningen av sitt utomordentligt fina arbetsbibliotek (1980–81) som nödvändiga betingelser till dess uppbyggnad ett långt liv och att han inte bildat familj: ‘man kan inte både föda barn och samla böcker, man får nöja sig med ettdera’. Det tänkvärda rådet hade han fått från en äldre kollega.

Smått mirakulös framstår Christopher Eichhorns samlarprestation. Mest är han nog känd som Gregorius Ballhorn, den löjlige samlaren som tagit ‘Svenska Bokbinderiets historia’ på entreprenad i August Strindbergs Det nya riket (1882). Men Eichhorn var vid sin död 1889 i en ålder av blott 52 år inte bara en av sin tids mest lidelsefulla utan också insiktsfulla samlare. För att finansiera sitt aldrig stillade samlarbegär utvecklade han, som hade en familj att försörja, vid sidan om tjänsten som amanuens vid Kungliga biblioteket ett utslitande författarskap i tidningarna som recensent och kulturhistorisk skribent. Dessutom hade han påhugg för Christian Hammer att katalogisera dennes samlingar och var en återkommande katalogförfattare inför Bukowskis auktioner.

Enligt Ludvig Looström drev Eichhorn sitt samlande så långt att hans ‘familj fick för den skull vänja sig vid umbäranden’. Fritz von Dardel har beskrivit honom som ‘ständigt harcelerad av kreditorer; huru han vigilerade, omsatte sina lån och åter kunde uppträda som köpare vid nästa auktion, är ofattligt’. Som boksamlare inriktade sig Eichhorn på bland annat svenska författare inom skönlitteratur och historia men han hade

8

också ett gott öga för erotica – så var han också vår förste översättare av Decamerone. Eichhorn lade som samlare stor vikt vid böckernas sällsynthet och proveniens men framför allt var det i synen på deras bindning han var nydanande.

Auktionen på hans bokbandssamling 1891 blev ett ypperligt tillfälle för andra samlare att till ofta mycket måttliga priser lära sig mer om ett fascinerande konsthantverks utveckling i Sverige och utomlands.

Mycket skulle kunna sägas om hur den seriöse boksamlaren ständigt förkovrar sig. Början har nog de flesta tagit med att tillägna sig det till lika delar främmande och starkt förkortade språket i antikvariats- och auktionskatalogerna: u. o. u. å. går väl rätt snabbt att förstå, liksom vad en sedes är för något, men vad är reliure à la fanfare eller Hlbjdrbd (=Halbjuchtenlederband, det vill säga halvband med ryssläder)? Till all lycka finns särskilda ordböcker för sådant, likaså har samlarna länge tytt sig till goda bibliografier för att få överblick över sina samlarområden. Sakta men säkert lär sig den trägne vilka upplagor av ett verk som verkligen är eftersökta och sällsynta, liksom vilka antikvariatshandlare som är att lita på både vad gäller priset och beskrivningen. Men det sker alltid för läropengar och misstag gör även de skickligaste samlare.

Vad som grämer samlaren mest är inte sällan att inte resolut ha slagit till när något ovanligt i bokväg kommit för ögonen. Den sanningen tränger sig fram i Per Hiertas kärnfulla kommentar i katalogen till en av de Gartzka auktionerna: ‘Mycket av stort värde, som jag skötte ganska illa.’

Kanske är det ändå i vården av böckerna som samlarna oftast har brustit. En gång under jakten häftigt åtrådda exemplar har av sina nya ägare endera glömts bort eller tillåtits bli utsatta för starkt ljus, fukt och värme när de inte restaurerats till oigenkännlighet. Tönnes Kleberg berättar i sin runa över Gustaf Bernström hur han på äldre dagar ångrade sin tidigare beredvillighet att på gamla böcker ersätta de ursprungliga banden med nya när dessa inte var i perfekt skick. Att göra så var länge kutym i samlarkretsar, likadant gjorde till exempel Sten Westerberg, när han nu inte med hjälp av vit skokräm putsade lädret på banden så frenetiskt att en besökare av Beatelund sorgmodigt jämförde intrycket med en ‘ansiktslyftning, som har utplånat de talande rynkorna

från ett långt liv’. Det hindrade inte att många böcker gick till rekordpriser när biblioteket 1972– 73 gick under klubban.

Men som investering är och förblir boksamlandet ett vågspel – samlartrenderna och de ekonomiska konjunkturerna växlar på ett vis som omintetgör mången uträkning. Bättre då att som biblioteksmannen och bokhistorikern Viktor Johansson gjorde i Försvar för boksamlaren (1943), i böckerna se sin förnämsta glädjekälla: ‘Jag van-

trivs, då jag inte har dem omkring mig, och reser därför ogärna bort.’ Redan på sin tid oroades han för övrigt för att boksamlarnas släkte skulle vara på utdöende, en prognos som ännu inte slagit in.

Vad den pågående digitaliseringen av kulturarvet och den nya trenden att ‘prylbanta’ innebär på sikt återstår att se, men någon undergång för boksamlandet är dock inte särskilt trolig. Jakten på böcker är helt enkelt för rolig och utvecklande för att vi ska kunna låta bli.

LI TTERATUR Afzelius, Nils. ‘Civilingenjör Sten Westerbergs bibliotek’. I Svenska bibliotek, red. J. Viktor Johansson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1946.

Ankarcrona, Anita. Bud på böcker: Bokauktioner i Stockholm 1782–1801; Traditionen – Böckerna – Publiken. Stockholm: Stockholms universitet, 1989.

Asplund, Karl. Bukowskis: Ett konsthandelshus i Stockholm 1870–1945. Stockholm: Norstedt, 1945.

‘Bibliomani’. Dagens Nyheter, 31 maj 1886.

Bibliotheca Pleijel antiqua I–III. Libris auktioner. 1980–81.

Blades, William. Böckernas fiender. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1958.

Brefwäxling imellan ärke-biskop Eric Benzelius den yngre och dess broder, censor librorum Gustaf Benzelstierna. Red. Johan Hinric Lidén. Linköping, 1791.

Carlander, C. M. Svenska bibliotek och ex-libris. Andra omarbetade och utökade upplagan. Stockholm: Förlagsaktiebolaget Iduna, 1902–04.

Flaubert, Gustave, Bibliomani, övers. Svante Setterblad, ill.

Torsten Århem. Stockholm: Gothia, 1963.

Hamberg, Erik. Olof Knös och 1700-talets lärda samlarkultur: Studier kring förmedling och samlande av böcker i Sverige under den gustavianska tiden. Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas, 7. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis, 1985.

Hyltén-Cavallius, Henrik. Samlare i Sverige. 1907; 2:a uppl. 1910.

Jahnsson, Jean. En gammal guldsmed berättar. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1941.

Johansson, J. Viktor. Försvar för boksamlaren: Fyra uppsatser om böcker. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1943.

Kleberg, Tönnes. ‘Gustaf Bernström’, NTBB 1967.

‘Krönta hufvuden som samlare’. Svenska Dagbladet, 20 december 1908.

Lindberg, Sten G. ‘Givarna gjorde biblioteket’. Biblis 1976.

Looström, Ludvig. ‘Christoffer Eichhorn’. Svenska fornminnesföreningens tidskrift, 7, 1888–90.

Lundwall, Sten. ‘Christopher Eichhorn’. SBL 12, 1949.

Nodier, Charles. Bibliomanen, övers. Carl Sam Åsberg, inledning och noter Ejnar Munksgaard, ill. Ebbe Sadolin. Stockholm: Norstedt, 1947.

Per Hiertas boksamling. Björck & Börjesson. Katalog 272. Stockholm, 1932.

Richard de Bury. Philobiblon eller om kärleken till böckerna, övers. Axel Nelson. Stockholm: Föreningen för bokhandtverk, 1922.

Ridderstad, Per S. ‘Boksamlande och bibliotek’. I Signums Svenska kulturhistoria: Frihetstiden, red. Jakob Christensson.

Lund: Signum, 2006.

Ur Emma Zorns bibliotek. Mora: Zornsamlingarna, 1998.

Walde, Otto. ‘De svenska bibliotekens historia’. I Svend Dahls bibliotekshandbok, 2, Bibliotekshistoria, bibliografi, red. Samuel Bring. Stockholm: Geber, 1931. Österlund, Eric. ‘Bokvandringar’. I Bokvandringar: Uppsatser om böcker och boksamlare, red. J. Viktor Johansson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1945.

9

Hans Jacob Waern, häfte 16.

10

johan mannerheim

I en boksamlares ögon – Stenciler och linoleum Form och bild i Metamorfos lyrikserie

ag har aldrig jagat efter att få ihop en fullständig boksamling. Nej, jag har letat efter exempel på formgivning och illustrering från olika tider och i olika tekniker. Om en bok går mig förbi gör det inte så mycket. Jag kan hitta andra exempel, som kostar mindre, litet senare.

Men det finns ett undantag, Metamorfos stencilerade lyrikserie, som kom ut med tjugotvå häften under åren 1952 till 1954.

Det började med att jag på antikvariaten runt om i landet letade efter de karakteristiska häftena med gråpappersomslag, syltetikett och två linoleumsnitt, ett i början och ett på slutet. Bilderna är små och antingen monterade på ett stödblad eller i passepartout. Gråpappershäftena är åtta stycken, ganska enhetligt utformade och kom alla ut under de fyra första månaderna 1952. Övriga häften föraktade jag. De innehöll bara en bild, som var unik för häftet. Kvaliteten var mer ojämn. Och de sista sex häftena var värst.

De hade tryckta omslag, en del bilder var också i boktryck i stället för linoleumsnitt och upp­ lagan hade höjts från hundra till hundranittio exemplar. Därefter gav Metamorfos förlag bara ut konventionellt framställda böcker tryckta på ett riktigt boktryckeri.

Under mitt politiska sextiotal skrev jag stenciler, vevade och körde stencilapparater, och plockade ihop de mest anskrämliga utskick man kan tänka sig. Det här var något helt annat. Med stenciler och linoleum, enkla medel, framställde de medverk­ ande i Metamorfos numrerade och illu­strerade häften av hög kvalitet.

Gråpappershäftena var svåra att få tag på. Det

Första häftets omslag.

Gunnar Fornell, sjuttonde häftets omslag.

11

tog mig nog femton år att få ihop alla. Jag gillade också att KB , Sveriges nationalbibliotek, saknade en del. Pliktleveranslagen gällde tryckta skrifter och dit räknades inte stenciler och inte heller hektograferade och spritduplicerade skrifter. Så när jag fått ihop de grå, veknade jag och började så småningom fråga och leta efter de andra också.

Fullständighetsdjävulen hade drabbat mig.

Idag är det ingen sport att få tag på Metamorfoshäften för någon hundralapp eller två genom att leta på Bokbörsen eller Antikvariat.net, trots att upplagan är mycket liten. Bara några få häften, framförallt av Paul Andersson och Lasse Söderberg, är dyrare. Men det kan fortfarande vara svårt att få ihop alla tjugotvå.

Det unga Metamorfos De små upplagorna på hundra och hundranittio exemplar innebär inte att lyrikserien i första hand riktade sig till boksamlare. En bibliofilupplaga ska helst vara signerad av en etablerad författare eller konstnär. Då höjer den begränsade upplagan priset vid utgivningen och i bästa fall också det framtida värdet på boken.

Lyrikserien var mer en möjlighet för unga oetablerade författare och konstnärer att ge ut sina första verk och få dem spridda, lästa och sedda inom en mindre krets, abonnenter främst inom Klubb Metamorfos. Samtidigt fanns det en förhoppning att de skulle uppmärksammas och bli recenserade i dagspressen. Och de flesta var verkligen unga, i tjugoårsåldern.

Lasse Söderberg var tjugo, Paul Andersson tju­ go­­ett och Petter Bergman just fyllda arton, när de debuterade i Metamorfos lyrikserie. Flera illu­ stratörer var lika unga. Ragnar von Holten var bara sjutton, Hans Jacob Waern tjugo och Ragnhild Langlet sjutton eller möjligen nyss fyllda arton, när deras första bilder publicerades i serien.

Totalt är det sexton författare och tio illustratörer. Alla som medverkade var under trettio, med tre undantag, Gunnar Bohman, född 1882, Gösta Wedberg, född 1911, och hans illustratör Jack Zan, född 1903. Gunnar Bohman var den ende etablerade författaren. Han var lutsångare, skådespelare och hade gett ut flera vishäften och en diktsamling förut. I Katharsis, Metamorfos nittonde häfte, bryter han med detta och skriver modernistisk poesi.

12

Sven-Bertil Taube har gjort Gunnar Bohman aktuell igen på sin skiva Hommage från 2015. Där framför han tonsättningar av två av Bohmans sena dikter. De är båda från Katharsis, utsnitt ur den avslutande dikten ‘Apotheos’ och ur den inledande ‘Låt oss gå, låt oss gå på lyktkafét …’.

För många blev Metamorfos början på ett omfattande författarskap eller bildskapande. Andra bytte spår och verksamhet.

Förläggaren Lennart Nilsén-Somre Den som höll ihop det hela var Lennart NilsénSomre (1923–1991). Han var tjugoåtta när lyrikserien började och därmed litet av en nestor i gruppen. Det var han som skickade recensionsexemplar till pressen och kommunicerade med abonnenterna. I mitt exemplar av Paul Anderssons, Ode till okänd konstellation, det andra häftet i serien, ligger ett brev daterat den 30 januari 1952 undertecknat av Lennart Nilsén-Somre, som berättar att det första häftet är försenat eftersom Lasse Söderberg inte kunnat signera häftena, han är ‘f.n. vid flyget vid Barkarby’. Där fanns då Svea flygflottilj, F8. Han skriver också att Söderberg är utsåld och Andersson i det närmaste slutsåld. Han utlovar osignerade

Följebrev till andra häftet.

upplagor utan linoleumsnitt i mitten av februari.

Troligen blev de aldrig av. Jag har i varje fall inte sett eller hört talas om några sådana häften.

I Gertrud Kneplers Bön till gryningen, det åttonde häftet, ligger ett annat följebrev från förläggaren, daterat den 18 april 1952. Det riktar sig till tidningar ‘för eventuell anmälan’. I brevet presenterar han författaren, som är född i Wien 1928.

Enligt honom har hon ‘genom socialt arbete, liv bland bohemer och inte minst liftning inom Norden och över kontinenten’ kommit i ‘intim kontakt med livets realiteter’. Gertrud Knepler skulle ge ut ytterligare en diktsamling 1954, också den i lyrikserien, innan hon examinerades från Socialinstitutet i Stockholm 1955 och blev socionom.

Två diktsamlingar av Nilsén-Somre ingick i lyrikserien, häftena fyra och nio. I slutet av femtiotalet gav han ut ytterligare två diktsamlingar, Ti­ digt på Bonniers och Men ljuset finns. Den senare kom på hans eget stencilförlag, M-60, som hann med tre titlar, de andra var Siv Arbs och Busk Rut Jonssons debutböcker.

Formgivaren Leif Thollander Som jag berättat fångades jag direkt av den strikta, genomförda typografin i häftena. Trots skrivmaskinens begränsningar med en enda ‘font’, fasta teckenbredder och radmellanrum, och brist på specialtecken har häftena ett tydligt formspråk anpassat till dikternas rytmik.

Långt senare blev jag medlem av Stockholms typografiska gille. Jag hade sett att Leif Thollander, en av Sveriges främsta grafiska formgivare, hade illustrerat några av Metamorfoshäftena.

När jag frågade honom om det, framkom det att det var Leif som hade formgivit serien, åtminstone i början. Vi talade om att vi skulle träffas och prata om det och att jag kanske kunde skriva en artikel. Jag ångrar att det aldrig blev av. Nu är

Lyrikseriens signatur.

Djävul på japanpapper; Slutrader med signering; Titelsida; Häger på japanpapper; Kolofonsida och två papperskvaliteter.

det för sent att höra Leif om hur det gick till och vad han tänkte.

Men jag kan se vad han gjorde. Han valde att utforma titeln på den lilla etiketten på omslaget och titeln på titelbladet på samma sätt: Författarnamnet versalt på första raden, på andra raden ett kolon, ett mellanslag och sedan titeln i gemener, oftast inledd med en versal. För mig är det här seriens signatur. Den är konsekvent genomförd till och med det sista, tjugoandra häftet.

Som exempel på formgivningen väljer jag det allra första häftet, Lasse Söderbergs debutsamling Anteckningar till ett eko från januari 1952 med bilder av Ragnar von Holten. Leif Thollander var bara tjugo när häftet publicerades.

13

På titelsidorna byggs titeln ibland ut med en undertitel. Ofta finns där ett citat av någon beundrad författare och någon gång en tryckt dedikation. Längst ner finns uppgiften om förlaget.

Dess formulering ändras några gånger under utgivningen av serien.

Sedan följer ett kolofonblad med uppgifter om upplagans storlek, månaden då häftet publiceras, numrering och uppgift om illustratörerna. [6] I de första åtta häftena gjordes numreringen för hand. Sedan skaffade man en stämpel, kanske en sådan som stegar fram numret för varje stämpling. Den användes i de åtta följande häftena.

Mitt exemplar av tionde häftet, Paul Anderssons genombrottsbok, Elegi över en förlorad sommar, har stämplats med det magiska nummer ett, men numret sitter uppochner vad nu det kan betyda.

I de sista sex häftena återgår Metamorfos till att numrera för hand. Författarens signering är inte som annars är vanligt ihop med numreringen på kolofonen utan har placerats efter den allra sista diktraden i häftet.

Efter kolofonbladet kommer en bild, oftast ett linoleumsnitt, i det här fallet en häger. Den står för sig själv och har ingen tydlig anknytning till dikterna. Så är det nog ofta i lyrikserien. Ragnar von Holten har satt sin signatur, ‘RvHol’, under bilden. I de flesta andra häften är bilderna osignerade. I de åtta första häftena finns ytterligare en bild, sist i häftet. I det här har von Holten klistrat in en liten djävul, en enkel och fin liten bild som fångade mig direkt första gången jag såg den.

Mellan bilderna finns det viktigaste, dikterna.

De har skrivits med omsorg på stencil i skrivmaskin. Sedan har de körts ut i en stencilapparat. Bara papperets ena sida har använts. Baksidan är blank.

Numrering med stämpel.

14

Ur Lennart Nilsén-Somres gränser för mörkret.

Ur Petter Bergmans varje skiftande gestalt.

Ur Paul Anderssons Elegi över en förlorad sommar.

Jag visar här de avslutande raderna i Anteckningar till ett eko med Lasse Söderbergs underskrift (s. 13).

‘Sättningen’ av dikterna uppvisar stor variation mellan häftena och även inom häftena. Sättningen har anpassats till den enskilda dikten. Jag visar här tre exempel: ur fjärde häftet, Lennart NilsénSomres gränser för mörkret, femte häftet, Petter Bergmans varje skiftande gestalt och tionde häftet, Paul Anderssons Elegi över en förlorad sommar.

Det hände att man gjorde korrigeringar av texten under produktionen. I mitt exemplar av tredje häftet, Ingvar Orres utgångspunkt, har Ingvar Orre rättat tre felskrivningar. Den första rättelsen är gjord för hand, den andra med skrivmaskin, den tredje för hand. Rättelser finns också i mina exemplar av sextonde och tjugoandra häftet.

Material- och teknikval I början var Thollander och förlaget noggranna vid valet av papper. Textsidorna stencilerades på Munkedals Bond. Titelsidan stencilerades på ett vik av ett vackert strukturerat papper som omslöt bunten. Runt detta lades ett vik av ädlaste gråpapper, av det slag som jag använde vid samma tid i början av femtiotalet, när jag pressade växter för biologin i realskolan i Vadstena. Sedan klamrades häftena rätt igenom ganska nära ryggen. Linoleumsnitten trycktes i början på små japanpapper, som antingen monterades på stödblad, eller i en passepartout utskuren i ett vik med ryggen utåt.

Men efter tredje häftet ersattes Munkedalspapperet av ett enklare papper utan vattenmärke och med en tendens att gulna. Det strukturerade papperet försvinner efter det femte häftet, gråpappersomslaget efter det åttonde. Linoleumsnitten trycks ibland på enklare papper, som monteras, och ibland direkt på tjockare papper i häftenas format. Men ännu så sent som i det tjugonde häftet används japanpapper.

I de åtta häften som kom ut under första halvåret 1953 har det ömtåliga gråpappersomslaget ersatts av ett vik i kartong, alla med samma linoleumsnitt på framsidan. Snittet har tryckts i olika färger för varje häfte för att ge variation. Samtidigt går man ner till ett linoleumsnitt i inlagan.

I de sista sex häftena från hösten 1953 och början av 1954 har linoleumsnittet på framsidan ersatts av en boktryckt bild i svart. Variationen åstadkoms i stället genom att kartongens färg är

olika för varje häfte. Också en del av bilderna är nu i boktryck.

Men trots dessa stora förändringar består Leif Thollanders typografiska upplägg genom hela serien och håller ihop den: etiketten på omslaget, författaren i versaler och kolonet som föregår titeln både på etiketten och på titelsidan.

Bildmakarna I Biblis 36 finns en översikt av Metamorfos utgivning av Jonas Ellerström. Där ingår en bibliograf­ isk förteckning över lyrikserien uppställd i häftes­ ordning. Jag kommer nu att vända på kuttingen.

Jag kommer att berätta om de tio bildmakarna, förteckna deras bidrag till de tjugotvå häftena i serien och visa en del av deras bilder. Ytterligare ett par bilder är avbildade i Ellerströms artikel.

Sammanlagt ingår det trettio bilder och två omslagsbilder i lyrikserien.

Ragnar von Holten

Häfte nr 1. Lasse Söderberg: Anteckningar till ett eko, januari 1952. 2 linoleumsnitt på japanpapper.

Häfte nr 20. Björn Nordenborg: Blå legender, januari 1954. 1 linoleumsnitt på japanpapper.

Ragnar von Holten, häfte 20.

15

Ragnar von Holten, Fantastika & Encyklopedi.

Ragnar von Holten (1934–2009), som illustrerade det första häftet, skar också en bild till det tjugonde.

Han fortsatte som konstnär efter Metamorfosperioden. Dessutom disputerade han på Gustave Moreau och gjorde karriär som museiman, bland annat som förste intendent vid Nationalmuseum och Moderna museet. Han var en flitig författare och skrev böcker och mängder av artiklar om konst, t.ex. Surrealismen i svensk konst som kom ut 1969. Han var redaktör för Boken som konst (Nationalmusei utställningskatalog 472, 1983).

Fina exempel på hans egen bokkonst är de surrealistiska illustrationerna till Fantastika, 27 franska författare i urval av Lars Bjurman, Cavefors 1964 och Lars Norén, Encyklopedi, Memoires sur la fermentation 1–3, Bonniers 1966.

Björn Lundegård, häfte 15.

Björn Lundegård Häfte nr 2. Paul Andersson: Ode till okänd konstella­ tion, januari 1952. 2 linoleumsnitt på japanpapper.

Häfte nr 7. Björn Lundegård: Spegelvägar, mars 1952.

2 linoleumsnitt tryckta med brun respektive grön färg på japanpapper.

Häfte nr 13. Carl Folcker: På återvägen, maj 1953. 1 linoleumsnitt på tjockt papper.

Häfte nr 15. Lennart Zehlin: Patience, maj 1953. 1 linoleumsnitt på tjockt papper.

Häfte nr 18. Björn Lundegård: Vandrare, januari 1954.

1 linoleumsnitt på tjockt papper.

Omslagen till häftena 9–16. 1 linoleumsnitt som tryckts i olika färg på de åtta häftena.

Björn Lundegård (1927–1988) verkade i Metamorfosgruppen både som författare och som fin

16

Björn Lundegård, porträtt av Paul Andersson, häfte 2.

Björn Lundegård, nionde häftets omslag.

Björn Lundegård, häfte 7.

illustratör. Senare kom han att fortsätta som poet och prosaförfattare. Hans debutroman Resenär kom 1960. Den kan läsas som en skildring av Metamorfostiden, där Mauritz (= Paul Andersson) spelar en stor roll. Hans sista bok, Dagar i staden, kom ut på Norstedts förlag 1967.

Björn Lundegård publicerade tre diktsamlingar i lyrikserien, men var också den som bidrog allra mest till utsmyckningen av lyrikseriens häften.

I Ode till okänd konstellation har han tryckt bilderna på små bitar av japanpapper. Den första, ett känsligt porträtt av den karismatiske Paul Andersson, är monterad i en passepartout, gjord av ett vik med vecket utåt, och signerad av konstnären på passepartouten. Den andra bilden, en liggande, störtad antik pelare, är osignerad och monterad på ett stödblad.

Bilderna i hans egen diktsamling Spegelvägar är också tryckta på små japanpapper. Den första, som är en abstrakt bild, är tryckt med mörkbrun färg, monterad i passepartout och signerad på den. Den andra visar fåglar i flykt, är tryckt med mörkgrön färg, monterad på ett stödblad och osignerad. Mitt exemplar av Spegelvägar råkar vara nummer två med en fin dedikation: ‘Far och mor en enkel debut med innerlig tacksamhet för deras förunderliga tålamod Björn’. Föräldrarna var Karin och Erik Lundegård. Erik var den berömde kåsören och författaren, som skrev under signaturen Eld i Dagens Nyheter i över femtio år. Man kan följa deras och barnen Björns, Stefans och Mats liv i Elds kåserier. Många finns att läsa som böcker.

Björn Lundegårds dedikation till far och mor, häfte 7.

17

I de sista tre häften han illustrerar är bilderna mer föreställande. Nu får linoleumsnitten fylla hela ytan på ett tjockt papper, som är i samma format som textsidorna, som här i häfte 15, Lennart Zehlins Patience (bild s. 16).

När Metamorfos efter det första årets utgivning ersätter de ömtåliga gråpappersomslagen med en stadigare ljust grå kartong, tecknar och skär Björn Lundegård den bild med trädformer, som sedan trycks på häftena i olika färger: brunt (9), blått (10), grönt (11), brunsvart (12), rött (13), mörkblått (14), gult (15) och mörkbrunt (16) (bild s. 17).

tikern Ingvar Orres debutbok. Leif Thollanders bilder har tryckts på små bitar av japanpapper.

Den första, en abstrakt bild, möjligen solens skepp som förliser varje afton i en av dikterna, är monterad i passepartout. Den andra bilden, en bortvänd mänsklig figur som liknar en galge, är monterad på ett stödblad. Leif Thollanders bild i Gunnar Bohmans Khatarsis är ganska glad och rörig med en sol i övre högra hörnet. Den är gjord i boktryck på samma papper som resten av häftet.

Lasse Hallberg

Häfte nr 3. Ingvar Orre: utgångspunkt, februari 1952.

2 linoleumsnitt på japanpapper.

Häfte nr 19. Gunnar Bohman: Katharsis, januari 1954. 1 teckning, boktryck.

Häfte nr 4. Lennart Nilsén-Somre: gränser för mörk­ ret, februari 1952. 2 linoleumsnitt på små papper.

Häfte nr 9. Lennart Nilsén-Somre: febervaka, januari 1953. 1 linoleumsnitt på japanpapper.

Häfte nr 14. Janne Bergquist: Mannen från tåget, maj 1953. 1 linoleumsnitt på litet papper.

Leif Thollander arbetade inte bara med lyrikseriens formgivning, han illustrerade också två häften.

Det första var författaren, journalisten och kri-

Lasse Hallberg (1930–1956) var fästman till Katarina Taikon, enligt Lawen Mohtadis bok om henne, Den dag jag blir fri, 2012. Hallberg dog i en bil­ olycka bara tjugosex år gammal.

Leif Thollander, häfte 3.

Lasse Hallberg, häfte 4.

Leif Thollander

18

Hans bilder i fjärde och fjortonde häftena har tryckts på små papper, som klistrats på stödblad i häftets format, medan linoleumsnittet i nionde häftet är tryckt på ett japanpapper som monterats i passepartout.

Erik-Gunnar Olsson Häfte nr 5. Petter Bergman: varje skiftande gestalt, feb­ruari 1952. 2 linoleumsnitt på japanpapper.

De två bilderna har tryckts på små japanpapper, som monterats på stödblad. Erik-Gunnar Olssons första bild visar ett kvinnohuvud med en kvist bakom, den andra ett äppelträd med en stor sol bakom. Båda har monterats på stödblad. Kvinnohuvudet anspelar säkerligen på ett engelskt citat ur dikten ‘Portrait of a Lady’ av T. S. Eliot, som Petter Bergman valt som motto för häftet:

Erik-Gunnar Olsson, häfte 5.

And I must borrow every changing shape To find expression … dance, dance Like a dancing bear, Cry like a parrot, chatter like an ape.

Jack Zan Häfte nr 6. Gösta Wedberg: Att vara här, mars 1952. 2 linoleumsnitt på gult papper.

Illustratören Jack Zan (1903–1973) hette från början Johan Helmer Zackrisson och var både bildkonstnär och skulptör. Båda bilderna påminner om hans abstrakta skulpturer. De är tryckta på gult papper, monter­ade i passepartouter med viket utåt och signerade på passepartouten.

Jack Zan, häfte 6.

Ragnhild Langlet Häfte nr 8. Gertrud Knepler: Bön till gryningen, april 1952. 2 linoleumsnitt på mindre papper.

Ragnhild Langlet (1934–2015) utbildade sig på Konstfack i Stockholm. Det är typiskt för tiden och Metamorfosgruppen att bara en kvinna får illustrera ett häfte, och att det häftet är skrivet av den enda kvinnliga poeten i lyrikserien. Langlet lämnade Sverige 1955 och gjorde sedan en karriär som konstnär och lärare i USA .

Båda bilderna visar abstraherade mänskliga figurer. Den första som är mest abstrakt är riktigt fin, tycker jag. Båda är tryckta på separat papper, som monterats på stödblad.

Ragnhild Langlet, häfte 8.

19

Björn Hedlund Häfte nr 10. Paul Andersson: Elegi över en förlorad som­ mar, februari 1953. 1 linoleumsnitt på japanpapper.

Häfte nr 12. Björn Lundegård: Torn och tystnad, mars 1953. 1 flerfärgs linoleumsnitt på japanpapper.

Björn Hedlund (1922–1987) tecknade för fackföreningspressen och dagspressen. Han skulle från 1969 göra teckningarna till Katarina Taikons alla Katitzi-böcker och arbetade då i nära samarbete med henne. Han ska inte förväxlas med en yngre konstnär med samma namn.

Björn Hedlunds bild i Elegi över en förlorad sommar, en narrliknande gestalt, har tryckts i en kraftig grön färg på japanpapper, som fästs i en passepartout i häftets format med viket utåt. [26] Hans fina linoleumsnitt i Torn och tystnad, ett torn som påminner om gamla bilder av Babels torn, är tryckt i inte mindre än fyra färger, vilket är exceptionellt i lyrikserien. Också det har tryckts på japanpapper som monterats i passepartout.

Gunnar Fornell Björn Hedlund, häfte 12.

Björn Hedlund, häfte 10.

20

Häfte nr 11. Lasse Söderberg: Landskap med kvinnor, februari 1953. 1 linoleumsnitt på tjockt papper.

Häfte nr 17. Ted Bergman: Nästan blind, september 1953. 1 linoleumsnitt på tjockt papper.

Häfte nr 21. Christian Stannow: Dikter, februari 1954. 1 teckning, boktryck på tjockare papper.

Häfte nr 22. Gertrud Knepler: Tema, mars 1954. 1 teckning, boktryck på tjockare papper.

Omslagen till häftena 17–22. 1 teckning som tryckts i svart på kartong.

Mot slutet av lyrikseriens utgivning är det Gunnar Fornell som framför alla andra sätter sin prägel på utsmyckningen. Också senare när Metamorfos övergått från att stencilera till att trycka på boktryckeri, gör han flera omslag åt förlaget.

I sina bilder till lyrikserien prövar han många olika uttryck. I Landskap med kvinnor täcker han häftets hela format med några Michaux-liknande figurer. Linoleumsnittet i Nästan blind är mer i Pierre Olofssons stil, influerat av konkretismen.

[28] Det är tryckt på ett tjockt papper i något mindre format än häftet i övrigt. I Stannows Dikter har han tecknat ett ormhasselliknande träd och en horisont. Den bilden är tryckt i boktryck på ett något tjockare papper än inlagan i övrigt. I Tema är bilden organiskt abstrakt. Den är tryckt i boktryck

Hans Jacob Waern Häfte nr 16. Lasse Söderberg & Lütfi Özkök: Brödet och kärleken, juni 1953. 1 linoleumsnitt i rött och svart på större japanpapper.

Häftet innehåller översatta dikter av fem turkiska poeter och en introduktion av Lütfi Özkök. Han har fortsatt att skriva, men är i Sverige mer känd som en känslig porträttfotograf specialiserad på svenska och utländska författare.

Illustratören av häftet Hans Jacob Waern (född 1933) skulle senare göra karriär inom svensk stålindustri. Hans dramatiska bild av en halshuggen människa är tryckt i svart och blodrött på ett stort japanpapper, som monterats på ett stödblad (startbilden på sidan 10].

Punkt Gunnar Fornell, häfte 17.

på samma papper som den stencilerade inlagan.

Gunnar Fornells omslagsbild som används till de sista sex häftena andas snarare Mondrian (bild s. 11). Den är utförd i svart boktryck på färgad kartong, olika för varje häfte: ljusblå (17), grön (18), vinröd (19), grå (20), orange (21) och varmgrå (22).

Det är dags att sätta punkt för den här berättelsen om vad jag sett i Metamorfos lyrikhäften, vad som fått mig att älska dessa unga människors allvarsamma lek med ord och form och bild.

Också Leif Thollander har satt punkt, redan i det tredje häftet, Ingvar Orres utgångspunkt. Om du tittar efter noga på etiketten så har han satt en punkt mellan ‘u’ och ‘n’ under själva ordet ‘punkt’.

Och för er som inte har möjlighet att se titelsidan kan jag försäkra att han har satt punkt där också.

Leif Thollanders punkt.

den fjärde artikeln i den pågående serien i en boksamlares ögon. samtliga bilder, foto johan mannerheim

21

22

anita ankarcrona

Att göra slag i saken Böckers natur är att vandra och deras mission att sprida glädje under sin vandring.

J. Viktor Johansson, Bokvandringar

S

triden i auktionsrummet lämnar inga synliga spår efter sig. Det är blott segraren som får en notering i protokollet. Källan till vår kunskap om vad som verkligen utspelat sig får vi av det fåtal aktörer som antingen varit åskådare eller berättat om sina strider. I auktionsrummens spännande drabbningar, ‘the best of indoor sports’, har deltagarna nästan uteslutande varit män.

Förvisso byggs det upp en påtaglig spänning även under dagens auktioner, men med den sjunkande personliga närvaron och tilltagande telefonbudgivningen, förloras upplevelsen av en laddad envig mellan böckernas gladiatorer.

Vid auktionerna i Stockholms bokauktionskammare under 1700-talets senare decennier, kan vi utifrån bevarade kataloger och köpare se vem som erövrade vad – och vilka hans konkurrenter var. Några direkta reportage finns inte, men ut­ ifrån arkivhandlingarna kan vi ändå göra oss en förställning om händelseförloppet.1 En klassisk auktion som fick stor uppmärksamhet i den samtida pressen var Pro Finlandia, i februari 1940, till stöd för det kämpande broderlandet. En auktion där man inte skulle göra kap.

Kampen gick ut på att betala så mycket som möjligt. Offervilja och givarvilja till stöd för Finland.

De våldsamma uppgörelserna vid de prestigefyllda auktionerna på illuminerade handskrifter på Sotheby’s vid mitten av förra seklet var

Familjen Spinolas tidebok. The Getty Museum.

spektakulära. Ingenstans mötte kombattanterna varandra med en sådan beslutsamhet, med en mer slåss-intill-döden-anda än de som stred om dessa byten. Kunskap och erfarenhet var vapnet.

Pengar var krutet.

Stockholms bokauktioner vid 1700-talets slut Under det sena 1700-talet hade bokauktionskammaren försäljning två à tre dagar i veckan. Man klubbade cirka 12 000 poster per år. En ansenlig siffra i en stad med 70 000 invånare. Kammaren var en av den borgerliga offentlighetens mötesplatser, där man möttes, dels för sitt privata behov av böcker, men även för sitt publika; att mötas till samtal och åsiktsutbyte, likt det man gjorde inom stadens klubbar och sällskapsordnar. Det var ett dynamiskt skikt av män. De tillhörde stadens borgerskap, ämbetsmannakår och kyrkliga institutioner. Kammaren låg i stadens politiska och intellektuella brännpunkt. Lätt att bevaka.

Tyska Brunn var dess adress fram till 1790, då den flyttade några kvarter ner till Myntgatan 4.

Den handskrivna katalogen (Inlagan) dominerade helt, vanligen förtecknad av säljaren själv, boupptecknaren eller kammarens notarie.2 De tryckta katalogerna finns i allmänhet upptagna i J. A. Almquists Sveriges bibliografiska litteratur eller ingår i Kungliga bibliotekets samling av bokauktionskataloger.

Eftersom majoriteten av försäljningarna sker efter handskrivna förteckningar tyder det på att köparen befinner sig i auktionsrummet, även om han naturligtvis kan ha varit där tidigare för att

23

studera inlagor och böcker och givit uppdrag till ett ombud. Den 30 november 1781 står det i protokollet ‘HM Enkedrottningen’.3 Hon var med säkerhet inte där, men då Kungl. bibliotekarien Birger Frondin var i kammaren och gjorde ett antal inrop, har han sannolikt fungerat som ombud. Man kan se anteckningar som ‘professor Calonius gnm Ströberg’ eller ‘Ström för Rulander’.

En unik och livfull skildring av en bokauktion, ger oss den isländske kyrkomannen Hannes Finnsson, som besöker Stockholm under sensommaren 1772: Var på bokauktionskammaren. Hur enkelt det än är att sälja till den högstbjudande, så kan det dock ske på många sätt. Här är en kassör, som talar om priser och ropar upp varje nummer. Notarier skriver och lämnar ut räkningar, och så är där ännu en, som inte gör annat än ropar upp vad som bjudits. Han står uppe på en hög pulpet och skulle kunna kallas præco (utropare). Han klubbar också, vilket inte betyder så mycket, ty han tar ofta upp bud sedan klubban fallit, och tillägger då endast: ‘jag slår up’, varemot ingen opponerar sig. Här hållas bokauktioner tre eftermiddagar i veckan, icke oftare. Här hoppar man i katalogen och säljer än en sida, än en annan, något som förefaller mig ganska olämpligt.4

Det finns ingen anledning att förmoda annat än att detta är en trovärdig beskrivning av hur det gick till vid tidens auktioner.

En flitig köpare var kanslirådet Jacob von Engeström, som vid fyrtiofyra skilda auktionstillfällen år 1782 ropade in nästan 150 poster. Under dessa auktioner stred han mot ivriga bokköpare som hovmarskalken Christoffer Manderström, justitiekanslern Joachim Lilliestråle, biskopen Johan Wingård samt den boksynte Kungl. sekreteraren Johan Elers. Engeströms inköp spände över vida fält; alltifrån samlingar av Lärde och Cu­ rieusa Saker till Sannfärdig krönika om den Romer­ ske Antikrist 1571 (rar), för vilken han fick betala 5 skilling, vilket var långt under genomsnittspris.5 Äldre rar litteratur var billig. Konkurrensen var dock stor om nyare böcker. Den 10 april agerade Engeström ombud för vännen borgmästaren C. F. Eckerman. Senare under dagen hade han uppenbarligen givit sekreteraren Fahlman uppdrag att ropa in Regni Moscovitici Sciographia, på svenska af P. Petrejo för strax över 5 skilling. Ytterligare ett exempel på Engeströms intresse för

24

äldre litteratur visar sig när han för 23 skilling ropar in folianten A Krantzi, Viri in Theologica e Jure Ponteficio Wandalia, Frf 1575. Samtidigt förser sig presidenten Shering Rosenhane med Sax. Gram­ mat Historiæ Danicæ, Frf 1567. Han betalar sexton skilling.6 Den 18 december 1787 stod striden sannolikt het mellan stadens anglosaxiskt orienterade bokvänner. Då såldes det engelska sändebudet Wroughtons boksamling om tvåhundrafemtio nummer, huvudsakligen engelska. Närvarande i salen var stadens societet, som riksrådet Anders von Höpken, överståthållaren Carl Sparre, grosshandlarna Setton, Abraham Arfwedson och Anders Tottie, läkarna Abraham Bäck och Henrik Gahn med flera. Det var en köpstark församling, där mången tillhörde den förmögna Skeppsbroadeln. von Höpken ropade in Swifts Works i 12 volymer (okt) för drygt 10 riksdaler. Arfwedson fick Humes History of England i 2 volymer (qv) för 9 riksdaler. Carl Sparre och grosshandlare Setton tycks ha haft starka ekonomiska muskler. Den förre ropade in Roberts Atlas (fol) för 19 riksdaler och Setton Chambers Dictionary för samma belopp. Den ryske ambassadören Rasumovskij köper Middletons Cicero, qv, för 7 riksdaler. Övriga kombattanter vid detta tillfälle var bland andra arkiater Abraham Bäck, medaljören Carl Gustaf Fehrman, professor Louis Masreliez. Hur gärna hade man inte velat vara med! Såväl för böckernas som för sällskapets skull!

Engelska sändebudet Wroughtons boksamling. Inlagor (F) från Bokauktionskammaren år 1787. Stockholms stadsarkiv.

Priserna var genomgående mycket höga. Efterfrågan på engelsk litteratur var betydligt större än tillgången. Priset synes inte vara herrarnas problem. Det engelska språket var inget problem i dessa kretsar, snarare en attraktion värd att slåss för. 1700-talsforskningen har sällan uppmärksammat den engelska närvaron i tidens kultur, trots att man sett hur dessa inflytelserika familjer gärna sände sina söner till England för arbete och studier. Även läkarna var flitigt närvarande vid bokauktionskammaren. Såväl som säljare som köpare. Av Sveriges 140 läkare bodde 60 i Stockholm.

Deras samlingar visade på innehav av vitterhet och ekonomi men framför allt medicinsk litteratur, det mesta på tyska eller franska. Kirurgerna var språkkunniga då de praktiserat på såväl kontinentens krigsskådeplatser som sjukhusen i Frankrike, Holland och England. De ville komma över medicinsk litteratur, eftersom de inte utbildats i Uppsala vid Collegium Medicum, men gått i lära hos en fältskär och senare examinerats av Kirurgiska Societeten.7 Vid försäljningar av medicinares boksamlingar var ofta ett tiotal av stadens läkare, framför allt kirurger, i kammaren, som Anders Bladh, Joseph Rossi, Gustaf III:s läkare Elias Salomon, medicinalrådet Carl Birger Ruthström med flera. När arkiater Abraham Bäcks sterbhus sålde dennes stora boksamling i december 1795 var ovan nämnda samt bland andra professor Anders Sparrman och Kungl. sekr. Albrecht Ihre (Bäcks svärson) på plats. Såväl bokinnehavet som aktörerna visar att läkarna tillhörde stadens kultur­bärande skikt.

Pro Finlandia februari 1940 Under de sista dagarna i februari 1940 äger en exceptionell bokauktion rum på Bukowskis i Stockholm. Dess behållning skall gå till stöd för det kämpande Finland, som stred för sin överlevnad som en fri nation. Man förväntar sig en generös och offervillig kamp. Auktionen får namnet Pro Finlandia. Katalogens exlibris utfördes av Otto G. Carlsund och omslagsvinjetten av Yngve Berg. Auktionen rönte stor uppmärksamhet i dagspressen.

Man hade riktat sin vädjan till författare, förläggare, konstnärer och boksamlare. Katalogen vittnar om en enastående generositet. I dess

förord meddelas hur samlare i mängd skänkt frikostigt ur sin skattkammare, såväl praktfulla bokverk som rariteter. Författare skänkte sina originalmanuskript eller egna arbeten med egenhändiga dedikationer till den okände köparen.

Bo Bergman skänkte Gamla Gudar (Stockholm 1939), med dedikationen: Fast mörkret står kring landen med dova ångestbrus, förmörkas ej i anden hav mod, var tröst, tänd ljus!

Ord som uttrycker auktionens hjärta och drivkraft.

I ett antal antikvariatbokhandlares privata kata­logexemplar med köpare och priser, finner man tidens stora samlare, biblioteksmän och antik­variat­­bokhandlare (Eric Österlund och Thore Virgin med flera, som ofta agerar ombud för externa köpare).8 Den 28 februari skriver Aftonbladet: Denna vinterslaskiga dag – Kalevaladagen – blev en stor märkesdag av flera orsaker. Idag firar vårt broderfolk i öster minnet av sin sagohjälte Väinämöinen, som levde i det goda ljusa landet Kalevala. Kalevala stod i bjärt kontrast till det råa och barbariska Pohjola som styrdes av en häxa. Är inte den gamla sagan en levande symbol för Finland, som idag kämpar mot sitt Pohjola! 9

Det första numret var passande nog Bengt Lidners Ode til den Finske Soldaten, Stockholm 1788, 4:o, i enkelt pappband. Det såldes tillsammans med Otto G. Carlsunds originalteckning till auktionens exlibris och ropades in till Fritz Treschow, Larvik, Norge, för 525 kronor, som gåva till fältmarskalken Mannerheim. Grannländerna förenas i stödet till broderlandet.10 Auktionsförrättaren Folke Dahl ger en bild av kampen om böckerna då han uppger att det mest spännande momentet var när han ropade ut Viktor Rydbergs Vapensmeden (originalmanuskript).

Han var djärv nog att begära 5 000 kronor och meddelade att det högsta bud som dittills givits på en auktion var 4 200 kronor. Man skrattade åt honom, men budet var snart uppe i 8 000 kronor.

Då måste han avbryta och säga: ‘Jag tror skrattet är på vår sida!’. Det stod stilla ett ögonblick och kalla kårar for ut med hans rygg.

När klubban slutligen föll gick den för 10 100 kronor till antikvariatbokhandlaren Österlund

25

för generalkonsul Axel A:son Johnsons räkning.

Enligt Svenska Dagbladet ‘efter en hård strid med Göteborgs stadsbibliotek, som av en firma som önskar vara okänd, erhållit 10 000 kronor för bokinköp på auktionen.’11 Generalkonsuln hade större resurser – och vann striden. Dock lämnade denna förlust Göteborgsbiblioteket möjlighet till många vackra inköp.

Publiken hade applåderat spontant när den sega striden var till ända.

En applåd fick även dr Karl Asplund när han köpte den åttaårige Anders Frömans ‘Sagor om det lilla trollet’ med stoff från mörkläggningen.

Lägsta priset, 5 öre, hade den unge författaren bestämt. Den klubbades för 111 kronor!12 Mången gång stred man om förmånen att få betala mest. C. F Liljevalchs Chinas handel (Stockholm 1848), kostade i handeln två kronor, men två herrar slogs om den och man gav sig inte på något håll förrän en av dem bjöd 240 kronor. Linnés Hortus Cliffortianus (Amsterdam 1737) ropas in av Karl Asplund åt H.K.H. Kronprinsen för 1 200 kronor. Ett magnifikt exemplar i samtida skinnband. Kronprinsessan Louise är mer diskret när

Pro Finlandia, exlibris.

26

Asplund ropar (för 35 kronor) in John Masefields Dead Ned (London 1937) med dedikationen ‘I have very lively and happy memories of Finland and shall be proud to help, if it be permitted. With all good wishes.’

Ibland kämpade man hårt för att sedan skänka bort den erövrade trofén. Direktör Jan Waldenström ropade in en magnifik Rabelaisutgåva, tryckt i Amsterdam 1741, som han överlämnade till Uppsala universitetsbibliotek. Även radiolyssnarna fick vara med, när budgivningen på tre av den andra dagens förnämligaste verk togs upp på stålband, för att sedermera föras ut till radiolyssnarna. Radion var tidens starkaste medium, vilket belyser såväl det konkreta som det symboliska värde som tillskrevs Pro Finlandia-auktionen.

Illuminerade manuskript. Giganternas kamp En av den internationella bokmarknadens dominerande aktörer var Hans P. Kraus (1907–1988), som i sina memoarer beskriver några av de mest spektakulära auktionerna på illuminerade handskrifter under 1940-talet och fyrtio år framåt.

Köparna bestod av en mycket trång krets kapitalstarka herrar, som hade en gedigen kunskap om objekten; konstnärligt, historiskt och givetvis ekonomiskt.13 Kraus var av judisk börd, född i Wien där han handlade med rara böcker. Efter Anschluss 1938 lyckas han 1939 få ett inresevisum till Sverige. I Stockholm mötte han sin vän överbibliotekarien vid Kungliga biblioteket Isaak Collijn, som gav honom ett forskarbord på KB. Den sista augusti får han av Collijn veta att Hitler invaderat Polen och att England och Frankrike skulle förklara krig. Han lyckas då få visum till USA , dit han reser i oktober 1939.

I New York etablerar han sin firma H. P. KRAUS, RARE BOOKS med fokus på illuminerade manuskript. En artefakt som av allt att döma är beroendeframkallande och blir föremål för de strider ‘på liv och död’ som utspelas på auktionsrummens arenor.

Genom dessa makalöst vackra manuskript kan man följa ett årtusende av Europas historia. Imperier faller och kyrkor blir ruiner. Manuskripten, som illustrerar och gestaltar såväl tiden som historien, blir auktionsrummens storvilt.

St Albans Apocalypse. The Getty Museum.

Auktionen efter C. W. Dyson Perrins, som avled 1958, bjöd ut en enastående samling illuminerade manuskript som Sotheby’s spred ut över tre år för att ge köparna en chans att vila och återhämta krafterna mellan slagen.14 Vid den andra auktionen, 1959, var det stora numret ett engelskt manuskript från omkring 1250, St Albans Apocalypse.15 En absolut raritet i England. Här gällde det att erövra en trofé, som skulle ge prestige och återklang i internationell press. Och så blev det.

Spänningen i rummet var uppbyggd sedan veckor tillbaks. Det var spöklikt tyst. Så började budgivningen. Kraus hade ett kunduppdrag på 32 000 pund, som snart var passerat och han hör sig själv bjuda vidare. Vid 40 000 pund tror han att den är hans. Det uppstår en kort paus, som när alla slutat bjuda. Falskt alarm! I stället hörs, nästan som en viskning, 60 000. När någon höjer med 20 000 vill denne chockera till tystnad. Men Kraus låter sig inte avskräckas. ‘Sextiofem’ ropar Kraus tillbaks. Han har fått stopp på motståndaren. Plötsligt inser han att han köpt en bok för 65 000 pund. Den dyraste bok som dittills sålts.

En sida ur H. P. Kraus självbiografi A Rare Book Saga.

Vilken kamp! Vilken triumf! Och inte minst; vilken prestige!

Nästan 20 år senare, vid en auktion på Sotheby’s säljs Spinola Hours (1515–20). Chistoffer De Hamel berättar hur den hade lämnats in till Sotheby’s lilla filial i München, dit det kommit en slaktare från Berlin, med ett manuskript som hade funnits i hans familj i generationer. Hermann Göring, en dokumenterad konsttjuv, hade gjort försök att komma över den, men familjen hade lyckats hålla den gömd i en ihålig radio. Den överlevde intakt genom andra världskrigets alla fasor. De Hamel hade kunnat fråga mer om proveniensen, men sinnesrörelse och respekt hindrade honom.16 Den såldes i april 1976. Kraus hade gjort upp sin strategi med Sotheby’s i förväg; han satt tyst, men om han skakade på huvudet så bjöd han vidare – så länge han hade glasögonen på. Han tog aldrig av dem. Vid 370 000 pund föll klubban. Nu steg Spinola Hours ut ur skuggorna och in i historien igen. 1978 köper storsamlaren Dr Peter Ludwig Spinola Hours för 1 miljon dollar. 1983 säljs hela Dr Ludwigs samling en bloc till The J. Paul Getty Trust (The Getty Museum öppnas 1997).17

27

Om bokauktionens väsen säger A. S. W. Rosenbach, att ingen kan föreställa sig vad som utspelar sig i hjärta och sinne hos de närvarande. De flesta stora böcker har funnit sin väg till auktionsrummet någon gång. ‘Man vädrar i luften som stridshästen vid lukten av krut. Pulsen rusar, temperaturen stiger vid varje bud.’18 Mången storsamlare finns i auktionsrummen inkognito för att se sin agent agera. Han aktar sig för att bjuda själv, eftersom han inte behärskar auktionsrummets dramaturgi. 1790 var en Shakespeare First Folio utbjuden på en auktion i London. Den passionerade samlaren hertigen av Roxburghe ville förvärva den och gav sin agent uppdrag att bjuda. Buden rusade i höjden och agenten skickade över en lapp till hertigen, som befann sig i rummet och bad honom ge upp kampen, varvid denne svarar med följande citat ur Macbeth: Lay on, Macduff, And damn’d be him that first cries, ‘Hold, enough!’

Hertigen av Roxburghes bibliotek såldes 1812 vid en auktion på Sotheby’s. Huvudnumret var den gången det enda perfekta exemplaret av första utgåvan av Boccaccios Decamerone, den så kallade Valdarfer Boccaccio.19 Thomas Frognall Dibdin beskriver striden som en klassisk duell:

De stridande var på plats: till höger stod Earl Spencer, bakom honom hans son Lord Althorp, lite längre bort the Marquis of Blandford.

Snart upphörde alla slumpartade skott och de verkliga kämparna stod upp gentemot varandra.

Earl Spencer bjöd ettusen, varvid Markisen höjde med tio.

Man kunde höra en knappnål falla. Allas ögon vändes, alla höll andan, alla svärd stacks tillbaks till baljan, intet stål rörde sig.

Buden kastades fram, ingen tänkte ge sig. Tvåtusen bjuds av Markisen. Earl Spencer vill inte se mer blodspillan, eftersom Markisen förefaller fräsch och alert. Han gjorde en kort paus. Sonen Lord Althorp steg fram. Far och son samtalar, sedan återupptas striden. ‘Tvåtusen tvåhundra femtio pund’ bjuder Earl Spencer. Stämningen är elektrifierad. Markisen bjuder sina vanliga ‘tio’ – och kampen är över! Klubban tycks hänga i luften. Så faller slaget. Dess eko ljöd genom Europas bibliotek.20

Kampen om boken – i bildningens, solidaritetens och även i besatthetens tecken – har oföränderligt vilat på en övertygelse om att den är vår kulturs hjärtpunkt. Ibland omsluten av ett enkelt pappband, ibland iklädd en i alla avseenden kostbar skrud.

Striden i auktionsrummet är kampen för vår identitet.

REFERENS ER 1. Anita Ankarcrona, Bud på böcker: Bokauktioner i Stockholm 1782–1801; Traditionen – Böckerna – Publiken. Stockholm: Stockholms universitet, 1989.

2. Stockholms stadsarkiv, Stockholms Bokauktionskammare. In­ lagor (F) 1782–1801, Protokoll (A) 1782–1801, Räkenskaper (G) 1782– 1801.

3. Inlagorna för år 1781 finns inte, men av protokollet framgår att hon köper två volymer i qvarto för 3 respektive 9 Rd, vilka säljs av Carl Ch Gjörwell.

4. Hannes Finnsson, Stockholmsrella, utg. av Arvid Hj. Uggla, Skrifter utgivna av Samfundet Sverige–Island, 5 (Stockholm: Hö­ kerberg, 1935), s. 76f. (Se Ankarcrona, a.a. s. 43ff.)

5. Ankarcrona, a.a., s. 132.

6. Boktitlarna följer Inlagornas uppgifter.

7. 1797 sammanförs hela medicinalverket till ett omorganiserat Collegium Medicum.

8. Dessa kataloger har frikostigt ställts till mitt förfogande av Mats Rehnström.

9. Auktionen uppmärksammades i alla större dagstidningar, framför allt Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

10. Se Thore Virgins katalog.

28

11. Svenska Dagbladet, 23 och 29 februari 1940.

12. Svenska Dagbladet, 29 februari 1940.

13. Hans Peter Kraus, A Rare Book Saga: The Autobiography of H. P. Kraus (New York: Putnam, 1978).

14. Perrins förmögenhet var sprungen ur Lea & Perrins Sauce.

The original Worchestershire sauce.

15. Den innehöll 82 miniatyrer, alla i halvsidesformat. Nu på Getty Museum, Los Angeles.

16. Christoffer De Hamel, Meetings with Remarkable Manuscripts (London: Allen Lane, 2016), s. 508ff.

17. Dr Peter Ludwig, tysk chokladfabrikör (1925–1996). Efter en ekonomisk nedgång 1983 i det som då var Västtyskland tvingas han sälja sin mest värdefulla tillgång, hans illuminerade medel­ tida manuskript.

18. A. S. W. Rosenbach, Books and Bidders: The Adventures of a Bibliophile (Boston: Little, Brown, 1927). A. S. W. Rosenbach, A Book Hunter’s Holiday: Adventures with Books and Manuscripts (Boston: Houghton Mifflin, 1936).

19. Christopherus Valdarfer, Venedig 1471.

20. Thomas Frognall Dibdin, Bibliomania, Library Companion I–III, vol. II, s. 13 (min översättning, förkortad version).

björn dal

Vad vore livet utan böcker

D

e flesta av mina vänner är döda. Sedan länge. Väl är det, för de huserar hemma hos mig. Några av dem har jag kommit särskilt nära och vi umgås nästan dagligen, även utanför biblioteket. Ser jag en liten fint randad zebra­ spindel på brädväggen – så har jag Carl Clerck vid min sida, likaså när stora eleganta papi­ lioner gör mig sällskap borta i Kina. Pehr Osbeck var där och tog hem en sådan till Clercken, som målade den underskönt i Icones. Ett svep med kepsen och så fångade även jag en paris! Under de torra löven skyndar en glänsande jordlöpare – var det kanske Carl Isers ‘fiolettkantade jordbårare’?

En frostig klar februaridag flyger korpen högt över Kjugekull och ett starkt ljudande klong fyller den tysta rymden, precis så som Anders Sparrman en gång i sin ungdom hörde en ‘dylik korpsång litet norr om Upsala’.

Så kan det börja Boksamlare brukar inleda sin passion med en författare eller ett ämnesval, det gäller också för mig. Redan före tonåren så var den rika naturen mitt huvudintresse, de sista åren på läroverket i Helsingborg fick min namne lektor Dahl mig att se fjärilarna. Konstfackskolan i Stockholm blev den anhalt som öppnade för nya insikter. För första gången besökte jag ett antikvariat, Gunnar Johanson-Thor på Kungsgatan, och fick av mina föräldrar en efterlängtad bok, Svenska fjärilar, kanske med en förhoppning att sonen då skulle avhålla sig från andra frestelser i huvudstaden.

Detta lyckades på så vis att jag fann vägen till

den entomologiska föreningens möten på Natur­ historiska riksmuseet. Där hörde jag de gamla entomologerna nämna ett annat planschverk, ‘Aurivillius’, som en gång varit deras fjärilsbibel.

En dag i mars 1968 köpte jag i Klemmings antikvariat på Drottninggatan 34 Aurivillius Nor­ dens fjärilar. Jag hade då samlat fjärilar i fjällen tre somrar i följd och var därför särskilt nyfiken på de nordliga arterna, några först beskrivna av Thunberg.

En förteckning över äldre svensk fjärilslitteratur i Aurivillius blev ingången till en ny värld.

Dagen efter var jag tillbaka hos Klemmings och frågade efter Thunbergs Insecta Svecica – och förvånad kunde jag köpa fyra häften från 1700-talet för 55 kronor.

Nu föll allt på plats. På Konstfack arbetade vi med handgjorda papper och koppartryck, där fanns till och med ett litet bokbinderi! Nu höll jag i mina händer ett häfte från 1700-talet och kände igen allt, tryck från blytyper på lumppapper och en plansch med en gravyr som avbildade ‘mina’ fjärilar! Originalbeskrivningar i text och bild av gräsfjärilarna embla och norna som jag jagat på myrar och fjällhedar! Någon annan hade gjort detsamma långt före mig och en Carl Peter Thunberg hade publicerat fynden 1791! Ett sant hantverk av entomologer och tryckare, det kunde inte bli bättre. Jag minns ännu tydligt att jag grämde mig över att först nu, 23 år gammal, upptäcka denna värld av skatter.

Vikten av systematik och dokumentation hade jag lärt mig tidigt, allt man släpade hem av kranier, fjädrar, ägg, bon, fjärilar och skalbaggar måste

29

Några förvärv ur min journal, året är 1970.

Böckerna finns kvar i min samling. Greta Holm på Norrlandsgatan packade upp en låda om dagen ur Eric Österlunds gamla lager, då fick det bli dagliga besök! Olof Hult på Grev Turegatan hade en privat samling barnböcker ur vilken jag denna sommar köpte ett 30-tal från 1800-talet om djur, några av dessa har jag sedan aldrig sett till salu; men denna oktoberdag hade han lite annat med sig som lockade till köp! För att se priserna i dagens penningvärde får man multiplicera med åtta.

ju ordnas. Böcker behöver också dokumenteras och jag prisar idag att jag med naturvetenskaplig noggrannhet började föra en förvärvsjournal med titel, datum, pris och inköpsställe. Den är nu ett stöd för minnet och har blivit så gammal att den utgör intressant läsning också för mig!

Den politiskt turbulenta tiden med ständiga stormöten på Konstfack gjorde att jag sökte mig ut på stan till de lugnare antikvariaten. Samlandet tog fart direkt, de tio månaderna 1968 redo­ visar 103 köp för totalt 4 204 kronor. Det mot­ svarar i dagens penningvärde omkring 38 000 kronor och utgjorde större delen av mitt studielån. Köpen underlättades av att jag under fjällvandringarna med nödvändighet lärt mig uppskatta frystorkade soppor.

Ett halvt sekel senare kan jag se tillbaka på ständiga bokköp, ett idogt sökande och några särskilt lyckliga förvärv som gör att jag idag inte saknar något väsentligt verk rörande den svenska zoologin. För att kunna njuta något nytt i bokväg varje vecka har samlingens kärna skjutit livgivande skott, förgreningar med resor, topografi och barnböcker, alla med något litet om djuren.

Naturligtvis också några ympade skott som bär exempel på oemotståndliga utländska planschverk, speciella bokband, anmärkningsvärda illustrationer och annat som berikar tillvaron.

Samla och njuta Bibliotek kan byggas på många grundvalar, vanligast är det böckernas innehåll, författarnas verk, som är vägledande. Ofta snävas samlingen in genom begränsningar av ämne, författare, språk eller tid; mera specifikt kan det bli med tryckort,

30

bokband eller illustrerat. Variationerna är oändliga och en samlarsjäl lyckas nog sällan bli lycklig med alltför preciserade gränser. De mest påtagliga begränsningarna har jag med tiden funnit vara ekonomi och utrymme, tunna häften har där en påtaglig fördel. Flera boksamlande vänner har extra lagerutrymmen, samlandets växtkraft kan inte underskattas. Gång på gång har jag byggt ut mitt bibliotek samtidigt som jag intalat mig att nu är gränsen nådd, principen får bli ny bok in, gammal bok ut. Men det fungerar tyvärr inte.

Att bygga ett särskilt biblioteksrum är nog inte så vanligt, men det har jag gjort i två etapper. Av kärlek till böckerna är rummen brandskyddade, det inger en viss trygghet när man bor i hus med vasstak.

De flesta bygger sina samlingar bok för bok, bara tillfälligtvis något större parti. Det är en sann njutning att se sin samling byggas så. Man hinner längta. Mellan förvärven blir det lite tid för att närmare granska och läsa boken. Med en god samling referenslitteratur och internet kan man söka uppgifter om författare, tryckare, bokbindare, upplagor och provenienser. Det är ett stimulerande arbete som också brukar visa de kunskapsluckor som en närmare analys nästan alltid bjuder på.

Utöver denna underhållning får man också, särskilt när det gäller äldre tryck, en stimuler­ ande estetisk och taktil upplevelse, stunder av sann stilla njutning. Boken vilar i dina händer, du känner skinnets gräng eller klotens mönsterpräglingar, njuter av marmorerade papper, tryckpapperets gräng, reliefen efter blytyper och koppar­plåtar. Det blir något alldeles speciellt att

låta fingrarna känna av skinnet när man har läst om det häpnadsväckande omständliga ‘Beredningssättet af röda och gula Saffianer eller Maro­ kiner i Astrachan’ i Journal för manufakturer och hushållning 1826. Jag har inte provat på att bereda skinn men väl att trycka, gravera, kolorera, marmo­rera och binda. Därtill kan du avnjuta författarens verk. Jag tror att en enda bok kan ge mening åt ett helt liv.

Pekuniärt och prekärt Böckers värde och pris är olika saker. De varierar båda över tid beroende på nya upptäckter, historiska omvärderingar, vilka som samlar och vad de samlar. Lång erfarenhet av den antikvariska bokmarknadens utbud på antikvariat och auktioner kan vara en hjälp i snårskogen. Storheter som ålder, sällsynthet, skick och proveniens var säkrare riktmärken förr än nu. Tvära kast gör att intressen och pengar kan värdera Apple-datorns första tryckta manual högre än den heliga Birgittas uppenbarelser. Kanske inte så märkligt som det först låter. Prisutvecklingen är en intressant aspekt av samlandet, både generellt och för enskilda verk.

För boksamlaren har priset sin största betydelse vid förvärvet av boken. Att se böcker som investeringsobjekt låter sig naturligtvis göra, men kan nog inte rekommenderas. Oavsett vad man betalat för boken är det ekonomiska värdet aldrig större än det som någon är beredd att betala den dag du väljer att sälja.

Ser man boken som en investering kan man i alla fall vara säker på att värdet varierar, precis som för andra värdepapper. Över tid kanske varken bättre eller sämre. För egen del har det känts så oändligt mycket mera berikande att ha ett bibliotek istället för en bunt aktier. Att följa marknaden genom bokauktioner och antikvariatskataloger istället för börsnoteringarar upplever jag som en förmån, även om jag är medveten om att allt hänger samman. Nackdelen gör sig gällande när man behöver pengar, att sälja några aktier förefaller enkelt jämfört med att gallra några kära böcker.

Sedan finns ju alltid den kittlande möjlig­heten att göra ‘fynd’, en stark drivkraft för alla som samlar något. Jag tror att alla också lyckas ‘fynda’ en och annan gång, och det kan väl räcka med

att veta att den som fyndat blir lycklig av det! Ett fynd definieras oftast av att priset var lägre än vad man förväntat sig. Att ett och samma verk kan finnas till salu för högst varierande pris är numera lätt att se på nätet. Men när vi kommer till den hetare materien, när du insett att det ena exemplaret inte är det andra likt och du vill ha just ett specifikt exemplar, då blir priset ‘bara’ en praktisk fråga. Sådana ekonomiskt plågsamma förvärv betecknar vi oftast inte som fynd, de framkallar istället en prekär situation som måste lösas snabbt för att den bibliofila själen inte ska förtvina. Här måste samlaren ibland förlita sig på antikvariatbokhandlaren, som vanligen har motsvarande erfarenheter och i bästa fall är försedd med överseende och uthållighet, måhända så danad av sitt beroende av mitt och ditt maniska samlande. Jag lämnar övriga inblandade därhän, från kära hustrun till bankens kamrer, ty de ryms inte i denna lilla betraktelse.

Proveniens Äldre föremåls proveniens lyfts numera fram som en väsentlig storhet. I böckernas värld har proveniensen alltid varit värderad, påtaglig som den kan vara med dedikationer, namnteckningar, exlibris och stämplar. Därtill vill jag understryka att hur den efterlängtade volymen till slut hamnade på min hylla ibland kan vara en rafflande intressant historia. Ska den inte gå förlorad så måste jag sätta den på pränt! Då blir min del av bokens historia också din. För böcker vandrar ständigt från hylla till hylla.

Så en av mina bokhistorier kan väl som exempel lätta upp denna lilla betraktelse. Den handlar om Anders Sparrmans Museum Carlsonianum.

Det dyrbara planschverket publicerades i fyra foliovolymer med hundra handkolorerade fågelplanscher 1786–1789 och är välkänt i den bibliofila världen. Verket beskriver uppstoppade fåglar i Gustaf von Carlsons museum på Mälby vid sjön Sillen i Sörmland. Vi ska nu följa de exemplar av verket som funnit vägen till mitt bibliotek.

Första gången jag besökte Ingrid och Gunnar Brusewitz på Lisinge, det bör ha varit 1971, fick jag bland alla sköna böcker se ett anmärkningsvärt stort exemplar av Museum Carlsonianum. Volymerna gjorde ett oförglömligt intryck på mig.

Exemplaret var så nära oskuret som ett skuret ex-

31

emplar kan vara, bundet i två band vid 1800-talets mitt. Jag noterade att första delens titelblad bar Adolph Ulric Grills svartstämpel. Grills museum på Söderfors rymde jämte von Carlsons på Mälby vid 1700-talets slut de största och märkvärdigaste samlingarna av uppstoppade djur och fåglar i landet.

I ett samtal med Gunnar Johanson-Thor berördes en gång Sparrmans fågelverk, det var nog under tiden antikvariatet huserade på Hallsfarm.

Han berättade en historia från tiden på Kungsgatan i Stockholm. Den då så välkände skribenten och kulturhistorikern Gustaf Näsström kom en dag upprymd in till honom med ett stort bokpaket under armen, direkt från ett besök hos närliggande Björck & Börjesson. Näsström berättade att Adelborg som vanligt hade bett honom sitta ner vid bordet för att få några böcker presenterade för sig. Från det särskilda raritetsskåpet i sitt tjänsterum hämtade Adelborg två tunga folianter som sedan länge och väl studerades av redaktör Näsström. Därefter utspann sig ett samtal ungefär så här: N: Det här var en vacker bok, den vill jag köpa, vad kostar den? – A: Herr redaktör, den är så dyr att redaktörn inte har råd att köpa den.

– N: Men herr Adelborg, den är så vacker att jag

Provenienser i Museum Carlsonianum. Adolph Ulric Grills svartstämpel – även när man stämplar i ett praktverk kan man darra på handen – och Näsströms och Brusewitz namnteckningar.

32

inte har råd att avstå! – A: Inför detta svar ska jag be att få lämna tio procent!

Böckerna som Näsström köpt och så entusiastiskt visade för Gunnar var det exemplar av Mu­ seum Carlsonianum som snart nog såldes vidare till vännen Gunnar Brusewitz! Biblioteket på Söderfors ärvdes vid Grills död 1797 av patron Per Adolf Tamm på Österby bruk. Det är säkert han som lät binda verket i de två volymerna innan han slutade sina dagar 1856. Biblioteket på Österby stannade i familjen till 1885, då det såldes på auktion i Uppsala, katalogposten nr 2810–11 är Museum Carlsonianum, ‘2 voll. inb.’.

Böckerna i Björck & Börjessons katalog 369, Ornitologi, (1944), uppges till stor del komma från professor Einar Lönnbergs bibliotek. Posten 667 är Museum Carlsonianum: ‘Frånsett några få obetydliga små fuktfläckar mycket vackert och ovanligt bredrandigt (planschhöjd 41,5 cm, bredd 29,5 cm.) ex. i 2 välbevarade halvfranska bd från börj. av 1800-talet med guldpress. ryggar. På titeln Ad. Ulr. Grills namnstämpel.’ Priset var satt till 1200:–, detsamma som för bröderna von Wrights Svenska foglar, katalogens båda högstapris. Kanske avskräckte priset och troligast är att exemplaret förblivit osålt till den dag 1963 som Näsström gavs möjligheten att köpa det. Inom parentes sagt fick jag själv som ung samlare uppleva samma hovsamma bemötande, men då var det Adelborgs efterträdare disponent Pehrsson som hämtade fram något delikat från raritetsskåpet!

Nästa gång detta Grillska exemplar av Museum Carlsonianum kom ut på marknaden var i Mats Rehnströms katalog 61 (2006), en första del av Gunnar Brusewitz bibliotek. Genom tillmötesgående från såväl Ingrid Brusewitz som Mats Rehnström gällande tidsutdräkt med betalningen kunde jag då förvärva exemplaret. Tilläggas kan att banden bör vara närmare 1800-talets mitt än dess början och att blyertsanteckningarna på planschernas nedre marginal med hänvisningar till Linné, Latham och andra är av Pehr Gustaf Lindroths hand. Han var bruksfältskär på Söderfors och den som samlade och anlade det Grillska naturaliekabinettet.

Väl i mitt bibliotek bör de stora volymerna ha känt sig hedrade, för där väntade i foliohyllan de båda första banden av samma verk med inte mindre aktningsvärd proveniens!

Utan att orda för mycket om fågelverkets många

intressanta detaljer måste här noteras att stats­ sekreteraren Gustaf von Carlson lät binda en del av upplagan i påkostade och vackra skinnband hos Statlander, lätt igenkännbara på tranan i ryggfälten. Känd för sin vaksamhet avbildas tranan stående på ett ben hållande en sten i den upplyfta foten, som skulle falla till marken och väcka henne om hon somnade. I flera av våra forskningsbibliotek finns exemplar bundna i dessa band, några har också funnits på marknaden, ur Nils Bonniers bibliotek på auktion 1997, och ett uppenbarligen fint ex. (ingen proveniens angiven) hade Junk & Marshall i Cat. 283, 2005, till € 82 000 (!).

Jag kände alltså väl till Sparrmans verk när antikvariatbokhandlaren Sten Lundquist i Göteborg ringde mig en dag i mitten av februari 1986.

Han hade fått in de två första delarna av Museum Carlsonianum och ställde några orienterande frågor om verket och frågade till slut om jag var intresserad av att köpa. Det var jag knappast, och lät nog förstå att priset kändes väl tilltaget. Jag hade just byggt till huset med ett brandskyddat biblioteksrum och rest den tredje längan på gården så ytterligare utgifter var inte särskilt önskvärda.

Några dagar senare ringde Sten igen och erbjöd ett lägre pris, och snart därefter kom ytterligare ett samtal, han kunde tänka sig att ta en mindre del i byte. Det var bråttom, varför förstod jag senare. Så ekonomiskt olämplig var tidpunkten för mig att jag först nu frågade närmare om exemplaret – jodå, det var två välbevarade band i grönt skinn med fåglar i ryggfälten! I det ögonblicket var jag hopplöst förlorad och körde morgonen därpå, den 24 februari, direkt till Göteborg. När jag vände hem hade jag två vackra gröna marokängband med tranor i ryggfälten bredvid mig.

Priset hade rasat 40 procent. Senare fick jag veta att Sten hade boken i kommission. Lyckades han sälja den snabbt kunde flera böcker kanske följa, och när jag senare fick veta vem säljaren var förstår jag att han var beredd att pruta bort sin avans mot snabb affär. Vem säljaren var kunde jag ju inte efterhöra, och skulle väl inte heller fått veta om inte slumpen spelat in.

Det gick ett år och den 14 april 1987 hade jag besök av 22 intresserade och kunniga bokvänner. De gick en bokkurs för Gunnar JohansonThor och jag var ombedd att visa och berätta om gamla böcker. Naturligtvis visade jag då också

Detalj av de omtalade exemplaren av Museum Carlsonianum.

De påkostade gröna marokängbanden har planscherna skurna precis innanför plåtranden, de håller då ett mått som passar med textarken. Det stora exemplaret från Söderfors har av praktiska skäl inte bundits i Grills tid, och av Lindroths anteckningar framgår att exemplaret har använts för artbestämning i fågelsamlingen. Då har det varit praktiskt att ha planscherna lösa. För att inte skära ner planscherna och förlora anteckningarna på dem vid den senare inbindningen har textarken fått hängas ut på falsar.

entusiastiskt mitt relativa nyförvärv av Museum Carlsonianum. Gunnar såg allt lite konfunderad ut, och när vi sågs en tid därefter nämnde han att han trott sig känna igen de gröna skinnbanden och insett att de kunde vara stulna! Den obehagliga tanken blåste bort med ett brev från honom den 10 november samma år.

Böckerna kom från det Stenbockska biblioteket som var deponerat på Skansen i Stockholm. ‘Den

33

Vid läsningen av Weldon & Wesley’s Catalogue 22 (1929) finner man plötsligt ett av världens numera dyrbaraste planschverk till salu på fyra rader för den anmärkningsvärda summan 950 pund (i dagens penningvärde ungefär en halv miljon kronor, i vår tid har verket sålts för så där 100 miljoner kronor).

unga grevinnan Stenbock ville sälja några böcker då hon behövde pengar. Jag bjöd henne ett bra pris för bl.a. dessa böcker. Plötsligt dök dom upp hos dig och jag var tvungen att larma henne, då jag trodde dom stulits.’ – ‘Hon berättade att hon skämdes att gå till mig …’ och hade istället kontaktat Lundquist. Så allt var i sin ordning, och Gunnar hade också fått veta vad hon hade fått betalt – samma summa som jag betalat! ‘Vad lever han på i Göteborg. Du kan naturligtvis vara glad.

Jag hade icke sålt böckerna till det priset.’

Till saken hör att det Stenbockska biblioteket ursprungligen var Sophia Albertinas, Gustaf III:s syster. Vid sin död 1829 hade hon testamenterat biblioteket det till sin överstehovmästarinna Lolotte Stenbock. Eftersom de båda volymerna med von Carlsons fåglar inte har någon stämpel, namnteckning eller annan synlig proveniens är det möjligt att deras historia skulle förlorats om inte Gunnar kommit hit och sedan i brev berättat historien. I senare tid har det Stenbockska biblioteket – undantaget de nämnda båda volymerna – i sin helhet sålts till en privat samlare. Är historien om detta vackra planschverk avslutad med detta? Troligen inte, säkerligen har Sophia Albertina också haft delarna tre och fyra.

Om de sökt sig andra vägar under prinsessans brokiga liv eller under de följande åren hos familjen Stenbock vet vi inte. Men de kan ju oväntat dyka upp! Den som lever får se! Själv upphör jag aldrig att förvånas över de slingriga vägar böcker kan ta.

Läsa och förföras Kataloger med böcker till salu från antikvariat och auktionsverk är den bästa läsning som bjuds den initierade samlaren. Det känns som oändligt

34

många försäljningskataloger passerat mig, de flesta av nödvändighet med tiden undanstuvade (men inte kastade). De andra fyller några hyllmeter och blir ständigt omlästa och använda som kunskapskällor. Katalogerna har genomgått en veritabel förändring från stencilerade häften till illustrerade praktverk. Till stor del är det tryckteknikens förtjänst, vi glömmer lätt hur dyrbar en illustration var för bara några decennier sedan. Det finns utmärkta kataloger som är 100 år gamla, men de har ändå aldrig varit bättre än i vår tid. Nya bibliografiska arbeten har berikat kunskapen och de som arbetar seriöst med böcker för auktioner eller i antikvariat är numera de som tillsammans med samlare har den främsta kompetensen.

Utöver det fackspråk som finns för föremålet boken och hela verksamheten från framställning till marknad har också utvecklats särskilda värderande termer och uttryck i den antikvariska branschen. Särskilt möter man denna värld av positivt värdeladdade uttryck i antikvariatens kataloger, med funktionen att locka eller snärja bibliofilen.

Formuleringar som ‘sällsynt vackert oskuret exemplar på tjockt postpapper med lång dedikation’ eller ‘makalöst välbevarat långgrängat saffianband med inre denteller och sidenförsätts’ söker sig fram till samlarnas svaga punkter. Bibliofilen faller gärna för lockelsen, om det sedan är ‘oskuret’ eller ‘helt guldsnitt’ som finner fram till hjärtepunkten är individuellt.

Bakom denna läsning finns bibliofilens kunskaper om hur sällan just det verket är fläckfritt, går att finna oskuret eller har kvar sina häftes­ omslag. En torr formel som tekniskt beskriver inlagan i en bok kan i den kunnige bokvännens ögon bli till en levande och högintressant läsning. Upphetsande information kan vara att

sidan 26 är i ursprunglig sättning eller att planschen med luftpumpen finns med. För några av er som läser detta behövs inte mera information än så för att ni ska veta vilka två verk som åsyftas, ni andra får läsa flera antikvariatskataloger så klarnar det med tiden.

Ett verks sällsynthet är väsentligt och det har därför utvecklats symboler för att höja samlarnas blodtryck – sex steg av sällsynthet användes ibland av erfarna bokrävar som biblioteksmannen Gustaf Edvard Klemming, samlaren Per Hierta, och den oförliknelige Gustaf-Otto Adelborg på Björck & Börjesson. Bokstaven R som i raritet blev tecknet, och sällsyntheten graderades från r., r. r., r. r. r., R., R. R. till värstingen R. R. R. Ibland möter man beteckningarna ‘rar’ eller ‘rariss’, numera oftare ‘mycket sällsynt’ eller ‘ytterst sällsynt’. Därtill kan sällsyntheten understrykas med uttryck som ‘introuvable’ och påpekanden som ‘inget exemplar på marknaden de senaste decennierna’ etcetera etcetera. I de flesta fall är gamla böcker av nödvändighet ovanliga, tidens tand är en realitet som verkar snabbt med bränder och vatten, långsammare med fukt, uttorkning och slitage. Okunnighet tar också livet av åtskilliga böcker, längst klarar sig kanske illustrerade praktverk, de kastas sällan eftersom de flesta förmår uppskatta vackra bilder. Istället blir de ‘slaktade’ och planscherna hamnar inramade på en vägg och får sluta sina dagar urblekta. Språk kan vara till nackdel för överlevnaden om de är främmande, Årstafrun Märta Helena Reenstierna skriver i sin berömda dagbok hur hon kan fördriva tiden i sitt ärvda bibliotek med att skära loss inlagorna ur ‘spanska böcker’, som hon inte kunde läsa. Pärmarna

såldes sedan till bokbindare Caloander och inlagorna till pappersbruket i Tumba för återvinning. Det är en mager tröst för bokälskaren att allt organiskt material i alla fall till slut bryts ner och hamnar i kretsloppet.

Jag läste en gång – men har inte lyckats återfinna stycket – en parodisk beskrivning som skickligt formulerade en förförisk text om ett enastående fint exemplar av Dahlberghs stora planschverk Suecia antiqua et hodierna. Så väl var beskrivningen snärjd i superlativer som enastående vackert, ovanligt bredrandigt och så vidare, att den väsentliga informationen om att de ovanligt skarpa avdragen från kopparplåtarna var ut­ skurna i plåtranden liksom bara gled förbi. Först när jag avslutat läsningen av texten kom insikten om att det enda som återstod mellan pärmarna var de breda marginalerna!

Jag uppskattar dessa förföriska beskrivningar, de är angenäm läsning som sätter fantasin i rörelse. Men besvikelsen kan infinna sig när exemplaret anländer, bedömningar av skicket är subjektivt, möjligen med undantag för ‘mint copy’. Bäst är att känna handlaren så väl att man vet vad som är ‘lätt bruksslitage’ eller ‘oslagbart exemplar’.

Generellt gäller att man nästan aldrig ångrar ett köp, men nog så ofta det man inte förvärvade. Då kan omläsningen av katalogposten vara plågsam i årtionden. Det riskerar man inte om man handlar på nätet, där finns det gott om icke professionella bokmånglare som serverar formuleringar som inte lämnar utrymme för tveksamhet – typ ‘mycket unik gammal antik bok från 1912’.

Möjligheten att finna böcker har radikalt förändrats på senare år. Den sista utställningen jag gjorde under min tid som kulturarvschef på

Anteckningen R.R.R. understryks i denna bok av G. E. Klemmings kommentar.

35

Universitetsbiblioteket i Lund, Bibliotheca colum­ barum (2012), presenterade en samlares livsverk.

Den generösa gåvan av Bertil Harrisons duvbibliotek, en synnerligen intressant och värdefull samling böcker om duvor, duvsport och duvavel, omfattar också sparade papper kring förvärven, antikvariatskataloger, korrespondens och kvitton. Jag kunde fylla en monter med hundratals brev och telegram från hela världen, kuvert markerade med expressutdelning och flygpost, dokument som påtagligt visar på samlandets villkor under 1900-talet.

Sedan förändrade internet allt. Vi måste omvärdera vad en ‘sällsynt’ bok är, allt blir tydligt och uppenbart med en världsvid översikt. Nu är det mindre utrymme för att ‘tänka på saken’, här gäller snabba överväganden och beslut, i nästa ögonblick kan boken vara såld. Med många miljoner böcker ett klick bort glömmer vi lätt att de flesta böckerna trots allt inte syns på nätet. Än finns oändligt många antikvariat med överfulla hyllor som bara kan genomsökas på plats av den ihärdige samlaren.

En bok är inte bara en bok Böcker trycks för att spridas till många läsare, men numera finns författarnas verk på så många fler ställen än i tryckta böcker. Snart är väl hela den mänskliga bokskatten digitaliserad och lätt åtkomlig hemma hos dig. Men bibliofiler uppskattar särskilt föremålet boken, de läser inte bara texten. Boken är en artefakt som skapas av en hoper skickliga yrkesutövare, för inte så länge sedan en ren hantverksprodukt av skickliga pappersmakare, boktryckare, formskärare, gravörer, kolorerare och bokbindare. Med boken i din hand har du möjligheten att begrunda och analysera deras arbete i detalj. Ge dig tid. Betänk att efter en stärkande sup på morgonen har sättaren med van och säker hand plockat varje enskild bokstav du läser i den gamla boken ur stilkasten och placerat blytypen i sätthaken – från ett svårläst handskrivet manuskript i det fladdrande skenet från en levande låga – och sedan vidare till rätt plats i formen, i ett smutsigt och kallt tryckeri. Betänk vidare hur just det exemplar du håller i din hand fått sin tryckfärg från dabben, och kanske lite för mycket på något ark efter en lång arbetsdag. Kanske råkade en blytyp

36

följa med dabben upp för att i nästa ögonblick sättas tillbaka och då upp och ner, kanske just i ditt exemplar och ytterligare några innan det rättades till. Småsaker som du kan försjunka i och som gör att varje boksamling bjuder på oändligt många stimulerande infallsvinklar som leder till eftertanke och vidare läsning. I en tid när allting ska gå så rasande fort och lämnar det mesta utan avseende för att hinna vidare.

Jag nämnde inledningsvis inte att några av mina bästa vänner ännu är i livet. Och väl är det.

Några har dessutom samma vänkrets på sina hyllor som jag. Våra samtal och möten berikar och inspirerar sannerligen min dagliga monolog i biblioteket på landet!

REF ERENS ER Björck & Börjesson. Ornitologi: Till stor del härrörande ur framlidne professor Einar Lönnbergs bibliotek. Katalog nr 369.

Stockholm, 1944.

Katalog öfver Österby bibliotek som försäljes på Kongl. Akademiens bokauktionskammare i Uppsala den 11 mars 1885 (1885 Bokauktionerna i Uppsala N:o 6, sjette häftet). Uppsala ,1885.

Lidman, Tomas, red. Svenska antikvariat: Nio uppsatser. Stockholm: Sällskapet bokvännerna, 1986.

Ruhr, Bengt. ‘Björck & Börjessons – ett antikvariat med historia’. Bokvännen 1982:1.

‘Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet’ (Cicero, 106-43 f. Kr.).

T I L L ÄG G Knappt hade jag skickat manus till artikeln där jag skriver att jag aldrig upphör att förvånas över de slingriga vägar böcker kan ta – förrän det åter besannades! Måndagen den tredje april stod jag inför ett förgänglighetens monument så makalöst att jag måste få delge Biblis läsare upplevelsen – med uppmaningen att se om era kära böcker!

Det vackert kuperade landskapet i nordöstra Skåne, där småländska höglandet möter det bördiga låglandet, är genombrutet av en rad sjöar.

Här växte värmerelikten sjönöten, här möter hjortronmyr valnötsträd och här finns mark för bokvänner, bibliofiler och bibliomaner. Mellan legendariska boksamlare som Thore Virgin på Qvarnfors och Lars Månsson i Tranemåla är det bara några mil, däremellan Harry Martinsons barndomsmarker. Under trettio år var vi ett tiotal boksamlare i dessa trakter som regelbundet träffades och vårdade den bibliofila traditionen.

Men ingen av oss har någonsin hört talas om den väldiga samlingen i bokskogen, inte heller de antikvariatbokhandlare som verkar i trakten.

Efter flera avtag på små skogsvägar markerar två grindstolpar infarten, en slingrande liten väg täckt av boklöv till det undanskymda funkishuset tio meter från stranden. Här väntar en omskakande och surrealistisk upplevelse som inte får glömmas i vår historia om boksamlande.

Förfallet är påtagligt efter att huset stått tomt och ouppvärmt ett tiotal år. Där inne är allt lätt kaotiskt och doften av fukt och mögel påtaglig. En takläcka har gjort tusentals böcker hopplöst förlorade, och skogsmössen har funnit sig väl tillrätta.

Det har varit ett vackert möblerat hem, glänsande parkettgolv, äkta mattor och dyrbar grafik på väggarna. Här ryms också tusentals grafiska blad och ett bibliotek på uppskattningsvis 30 000 band, därtill lika många häften, småtryck, auktionskataloger och veckotidningar. Ryggarna på så där en tiotusen volymer glänser i finaste skinn och guldtryck, påkostade band av tidens främsta bokbindare, pedantiskt välordnade i platsbyggda bokhyllor. Lika många är de obundna volymerna i rummet bredvid, inslagna i silkespapper, många med dedikationer. En stor exlibris-samling, en samling tidningsurklipp om svenska författare, med mera. På golven kaotiska mängder boktravar och kartonger, de senare har i början av 1990-talet

Grindstolpar markerar infarten.

Nästan undantagslöst utsökta bokband.

Böcker inslagna i silkespapper.

Bokhantverk är ett levande och väsentligt kulturarv! Bundet av Hedbergs bokbinderi på 1920-talet.

37

packats med böcker för att säljas. Hustrun lät till och med trycka upp en rekvisitionsblankett som väl varit tänkt att följa med boklistor. Därav blev intet. Känslan av bibliomani blir påtaglig med kopiösa mängder sparade dagstidningar.

Bibliofilupplagorna är många, ämnesmässigt dominerar konsthistoria, historia, skönlitteratur, biografier, matriklar, bibliografi – en del topografi och resor men nästan ingen naturvetenskap. De dyrbara och sällsynta verken lyser med sin frånvaro eller utgör undantag, merparten är tryckt och bundet på 1800- och 1900-talen. Samlingens röda tråd är bokbanden. De är utförda av tidens främsta bokbindare, påkostade förlagsband och privatband med kända samlares pärmexlibris – som Thorsten Laurin, Bengt Bernström och Arvid och Rosa Hernmarck.

Familjen flyttade kring 1960 från Stockholm till Sjövik. Säkert var samlingarna av konst och böcker redan då omfattande. Noteringar visar att bokförvärven gjordes redan från 1930-talet, exempelvis från Thulins på Sturegatan och Stockholms auktionsverk. Intresset för Libris-auktionerna var stort, särskilt många är inropen från Bengt Bernströms (1978) och Hilding Pleijels samlingar (1980). Oändliga mängder kataloger och småtryck befäster intresset för bokhistoria, och alla i familjen verkar ha haft en särskild passion för bokhantverk och bokbandskonst. Mötte jag i min ungdom möjligen blicken från någon av er på en auktion eller vid en hylla i ett antikvariat, en diskret hälsning till en okänd bokvän? Jag ser i alla fall nu av kvitton och notiser att vi under ett par årtionden köpt från samma auktioner och antikvariat.

Utan att veta om det har vi också haft en gemensam vänkrets av bokvänner som Petrus Thulin, Richard Du Rietz, bokbindarna Bremer, Sten G. Lindberg, Åke

En typisk kataloglapp.

38

Andersson och Gunnar Johanson-Thor. Säkert kom många bokpaket också med posten från andra håll och fyllde på hyllorna i bokskogen.

Det enda som identifierar en bok ur biblioteket är den lösa kataloglappen med blå bläckskrift: titel, kollationering och utförlig bandbeskrivning, ofta också med rödpenna inköpsställe och pris inkl. 20 %. Anteckningarna uppehåller sig sakkunnigt vid bokbanden och avslöjar beundran för perfektion. Ibland finns också en notering om var i huset boken stod att finna. Inget eget exlibris eller namnteckning – när lappen faller bort är också bokens plats i detta bibliotek och i förlängningen existensen av biblioteket förlorad.

Det manar till eftertanke att stora och anslående bibliotek som detta nästan omärkligt kan gå förlorade! Att bygga ett bibliotek är en kulturgärning! I detta fall är de flesta verken inte så efterfrågade idag, men iklädda vackra band kan man ju hoppas att de finner nya hem. Nu har container på container körts bort med ohjälpligt skadade böcker och bråte. Mängder av det resterande har i sista stund tagits omhand och blir efter torkning, rengöring och behandling med ozon fritt från mögelsporer. Böckerna kommer under lång tid framöver att sippra ut till nya bokvänner. Ett urval bättre verk ur den välbundna samlingen såldes på Crafoord Auktioner i Lund den 3 juni i år.

Många är de omständigheter som kan föra såväl människor som böcker i fördärvet. Pengar i stiftelser och konton i Schweiz råder inte över familjetragedier och sjukdomar. Verkligheten tar ingen hänsyn till att det hänger grafik av Zorn, Chagall och Miró på väggarna och står praktband av Hedberg och Mercier på hyllorna. Olyckliga tillfälligheter kan fösa det mesta till förgänglighetens brant.

erik hamberg

Dissertationssamlandets epok Några kommentarer till en bokauktionskatalog

D

en 17 februari 1747 inleddes bokauktionen efter Gustaf Benzelstierna, censor librorum, som avlidit året innan. Han hörde till en lärd och boksynt släkt, där såväl fadern, Eric Benzelius d.ä., som tre bröder, Jacob, Eric d.y. och Henric alla blev ärkebiskopar. Tillsammans med de övriga bröderna Olof, Lars och Nils blev Gustaf adlad Benzelstierna 1719.

Gustaf Benzelstierna (Benzelius) föddes i Sträng­ näs 1687. Han blev student i Uppsala 1699, extra ordinarie kanslist i Riksarkivet 1712 och kort därefter, 1714, kanslist i Kanslikollegiet. Många år senare, 1732 blev han bibliotekarie vid Kungliga biblioteket, en befattning som han uppehöll under fem år, till dess att han 1737 utsågs till censor librorum.

Det var en någorlunda omfångsrik bokauktionskatalog som boksamlarna hade att bläddra i inför auktionen. Benzelstiernas bibliotek upptog 80 sidor i katalogen, som tryckts av Lars Salvius.

Efter böckerna, som vanligt sorterade efter storlek, kom en liten avdelning med ‘Handskrefne saker’ samt en avslutande del med ‘Miscellanea’, böcker med obekant proveniens; totalt rörde det sig om 118 sidor. Carlander menar (2:1, s. 287) att även detta skulle vara böcker som tillhört Benzelstierna, men det är knappast troligt. Hela auktionen fortgick under tio dagar fram till den 10 mars 1747.

Denna bokauktion var en av många som ägde rum i Stockholm under 1700-talet och kanske egentligen inte så märkvärdig. Benzelstiernas bibliotek var varken särskilt omfattande eller imponerande. Den mest intressanta delen var nog

egentligen handskrifterna, som utgjordes av 93 volymer, varav 26 var folianter och 67 i kvartoformat. Nej, det är en speciell omständighet som har fått mig att stanna till vid just denna auktion.

Det exemplar av bokauktionskatalogen som jag haft tillgång till finns i Uppsala universitetsbibliotek och ingår i en svit inbundna kataloger i 24 stänkta pappband från 1702 till 1796. Just den katalog som förtecknar Benzelstiernas bibliotek är interfolierad och har såväl prisuppgifter som noteringar om alla köpare. Katalogen ger en unik inblick i vilka samlare som var aktiva vid denna tidpunkt och vad de var intresserade av. Från en senare period har Anita Ankarcrona skildrat bokauktionerna under 1780- och 1790-talen i Bud på böcker, men här kan vi göra ett nedslag i denna verksamhet en generation tidigare.

Ett relativt stort antal av köparna kan identifieras. Vi finner ett par högt uppsatta politiker, kända som stora samlare, nämligen Carl Gustaf Tessin (1695–1770) och Anders Johan von Höpken (1712–1789). Bland köparna fanns vidare ett par fornforskare och Rudbeckianer som Olof Broman (1676–1750) – känd som författare till bland annat Glysisvallur – och Erik Julius Biörner (1696– 1750). Till en modernare forskartyp kan räknas urkundsutgivaren Anders Anton von Stiernman (1695–1765) och bibliografen Carl Gustaf Warmholtz (1713–1785) och i än större utsträckning den naturvetenskapligt intresserade studenten Daniel Melander (1726–1810), adlad Melanderhjelm 1778, som vid detta tillfälle endast var 20 år gammal.

En ålderstigen bokköpare var däremot den gamle etikprofessorn Johannes Reftelius, född redan

39

1659. Detta var sannolikt den sista bokauktionen han bevistade eller hade ombud vid; han gick ur tiden samma år, 1747. Bland köparna återfinns även universitetsbiblioteket i Lund, som köpte genom ombud.

Familjen Benzelstierna-Benzelius represente­ rades av Gustaf Benzelstiernas fyra år äldre bror Jacob Benzelius (1683–1747), ärkebiskopen, och hans son Mathias Benzelstierna (1713–1791), stor samlare av handskrifter och mynt och vid denna tid amanuens hos rikshistoriografen Jacob Wilde.

Där fanns även den avlidnes brorson Carl Benzelstierna (1723–1808), som då var e. o. notarie i Bergskollegium. Han var son till bergsrådet Lars Benzel­ stierna. Slutligen fanns där hovpredi­ kanten Carl Jesper Benzelius (1714–1793), son till Eric Benzelius d. y.

Vid auktionen fanns det påfallande många poster med akademiska dissertationer. Samlandet av dissertationer hade gamla anor och var spritt över hela landet, även om man företrädes­vis samlade vid akademier och läroverk. Vid ett studium av Johan Hinric Lidéns Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciæ, del 1, finner man att de två första dissertationerna trycktes i Uppsala 1602 och 1605 under Elias Magni Rhalambius’ presidium. Från 1610 till 1613 var Johannes Rudbeckius preses för hela 34 dissertationer och inom kort blev disputations­väsendet fast rotat vid universitetet i Uppsala. För professorerna var disputationsakten och spridandet av disserta­ tioner under lång tid ett sätt att presentera viktiga teser och lärda texter. Res­pondenten skulle visa upp sin färdighet i att tala latin och argumentera, baserat på lärarens utsagor, teser och gällande teoretiska grunder.

Längre fram, när empiriska studier gjorde sitt intåg i universitetsvärlden, skulle respondenten i bästa fall kunna föra ett vetenskapligt resonemang på grundval av texten i dissertationen.

Samlandet av dissertationer torde ha kommit igång nästan omgående, eller åtminstone på 1610-talet. Många av Rudbeckius’ studenter bör ha sparat de lärdomsprov som trycktes och delades ut. På så sätt fick man en serie, som man kunde förvara tillsammans. På samma sätt blev det med andra lärares lärda alster. Man började spara på de dissertationer som man var intresserad eller hade nytta av och snart hade man en liten samling. Dessa lärdomsprov blev också, i

40

avsaknad av eller brist på läroböcker, ett komplement till egna eller från andra kopierade föreläsningsanteckningar. Dissertationerna, som oftast bestod av ett à två tryckark, kom att delas ut vid studentnationerna och ibland finns mottagarens namn antecknat längst ned i högra hörnet på dissertationernas titelsidor. För den fattige studenten blev detta ett enkelt och billigt sätt att samla kunskap och kanske ett embryo till ett bibliotek.

När Gustaf Benzelstiernas bibliotek såldes uppgick posterna med dissertationer till ett fyrtiotal. I allmänhet såldes varje post för ett par daler kopparmynt styck, ibland mer. Lite beror detta på hur många dissertationer det var i varje bunt eller band, hur gamla de var och hur pass eftertraktade. Dessa dissertationsposter ger goda exempel på hur varierat detta samlande kunde vara. I allmänhet samlade man efter preses, men det förekommer lika ofta att man samlade efter ämne, till exempel teologi, filologi, juridik eller fysik. Under 1700-talet växer antalet topografiska och regionala ämnen. En annan specialitet kunde vara dissertationer extra patriam, det vill säga svenskars läroprov från universitet utanför Sverige.

En säregen indelningsgrund förmådde den unge Carl Benzelstierna till inköp av två dissertationsposter (264–265) vid detta tillfälle: ‘Diss. nobilium’, det vill säga dissertationer där adliga personer medverkat. Den kände numismatikern, kanslirådet Carl Reinhold Berch (1706–1777) köpte en stor samling med äldre, huvudsakligen topografiska dissertationer för hela 50 daler kopparmynt (186a), medan Warmholtz fick en post med ‘Dissertationes & orationes Suecorum’ utgivna mellan 1608 och 1668 (291). Två läkare fanns bland köparna, dels Abraham Bäck (1713–1795) som förvärvade Rudbeckdissertationer (263), dels Jonas Kiernander (1721–1778) som köpte fyra poster i ämnena fysik, anatomi, astronomi och matematik, delvis under Samuel Klingenstiernas och Anders Celsius’ presidium (256–257, 261–262).

Juristen Lars Johan Colling (1714–1786), som slutade som professor i Lund, inhandlade filologi och dissertationer under Daniel Lundius och Laurentius Normannus (294–296), medan hovpredikanten Sven Bælter (1713–1760) ropade in teologi och filologi samt sådana där Olof Celsius d.ä. varit preses (291–293). Daniel Melander, i sinom tid berömd matematiker och astronom,

NĂĽgra uppslag ur UUB:s exemplar av bokauktionskatalogen efter Gustaf Benzelstierna 1747, interfolierad med uppgifter om pris och kĂśpare. (Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB)

41

En dissertation i oktavformat, De Vita contemplativa (Om det kontemplativa livet), från Uppsala 1682 med teologiprofessor Johan Bilberg som preses och Johannes Vallenius som respondent. (UUB)

En dissertation i kvartoformat, Miracula insectorum (Insekternas mirakel), från Uppsala 1752 under Carl von Linnés presidium, med Gabriel Emanuel Avelin som respondent. Exemplaret har delats ut till magister Johan Schedvin (1727-1787), sedermera kyrkoherde i Svärdsjö. (UUB)

skaffade sig dissertationer om fysik och matematik (286). Hovpredikanten Carl Jesper Benzelius köpte in en post med filosofiska dissertationer (268) under olika preses (alfabetiskt ordnade A–K).

Ett flertal inköp gjordes av de utpräglade samlarna Eric Hindrichsson Ström (1709–1772) (258, 274–276), kanslerssekreteraren Jacob Arrhenius (1721–1791) (259–260, 269–270) och Eric Ekholm (1716–1784). Den sistnämnde är känd som språkforskare, tidningsutgivare och bokauktions­ no­ tarie. Vid denna tidpunkt samlade han själv intensivt och införskaffade sju poster med dissertationer av varierande slag (186b, 187–189, 271–273).

I motsats till Kiernander, Colling, Bælter och Melander, som hade användning för dissertationerna för sina studier och sitt yrkesval, läste nog åtminstone inte Ström och Ekholm i sina dissertationer – de bara samlade. Några svåridenti­ fierade köpare av dissertationer kan också noteras, Mannerström, Pihl, Norman och Watz.

Dissertationssamlandet fortsatte med oförminskad styrka under hela 1700-talet, samtidigt som antalet dissertationer växte oavbrutet. För

42

Ett exempel på en sen dissertation, publicerad på svenska, Några upplysningar om ångmachinerna och Ericssons caloric-engine, som ventilerats i Uppsala 1852. (Privat ägo)

samlarna blev det lättare att skapa ordning och få översikt över vad man hade och vad man saknade, när tryckta kataloger blev tillgängliga. År 1765 utgavs en första katalog över akademiska dissertationer av vice häradshövdingen Pehr Cederhamn (1722–1781; dödsåret är inte 1771, något som i allmänhet anges). Denna katalog var uppställd efter huvudord, men innehöll även register över såväl preses som respondent. Än lättare att samla blev det när lärdomshistorikern Johan Hinric Lidén (1741–1793) utgav sin katalog. Den första delen, utgiven 1778, förtecknade 7 450 dissertationer utgivna i Uppsala och ett år senare, 1779, kom den andra och tredje delen med 2 596 dissertationer från Lund och 2 819 från Åbo. Ytterligare två delar, från 1779 och 1780, förtecknade gymnasie- och synodaldissertationer. Dessa volymer kom att bli samlarnas ‘bibel’, som gjorde det möjligt att se vad man saknade. I Lidéns kataloger angavs även formatet, så att man lättare kunde samla och ordna dissertationer efter storlek, antingen i oktav- eller kvartoformat. Lidéns eget interfolierade exemplar av dissertationskatalogen

En dissertation från Lund 1774. Anteckningen visar att exemplaret har legat överst i en bunt med 14 dissertationer som levererats till studerande vid Göteborgs nation i Lund. (Privat ägo)

Detta är en mycket tunn (12 s.) dissertation från 1664 ‘Om det mänskliga intellektet’, med Olaus Unonius (1602–1666) som preses. Han var en gammaldags aristoteliker samt professor i logik och metafysik.

– med handskrivna tillägg – liksom hans dissertationssamling hamnade i Uppsala universitetsbibliotek.

Lidén var en av de främsta samlarna av dissertationer under 1700-talets andra hälft. Sin katalog hade han börjat sammanställa direkt efter promotionen i Uppsala 1764. Den utarbetades med hjälp av andra samlare, såsom frimuraren Carl Fredrik Eckleff (1723–1786), landshövdingen Germund Carl Cederhielm (1717–1789), den ovan nämnde Jacob Arrhenius samt superkargören och assessorn Christopher Henric Braad (1728–1781).

En betydande samlare av dissertationer kort före seklets mitt var läroverksläraren Pallemon Hinström (1713–1751) i Lund. Han lär ha ägt drygt 8 000 stycken, samlade i 274 band. Under andra hälften av 1700-talet finner vi samlare som bibliotekarien Gustaf Sommelius (1726–1800), kyrkoherden Erik Waller (1732–1811), topografen Abraham Hülphers (1734–1798) och kanslirådet Jacob von Engeström (1735–1802). Något yngre var historikern Eric Michael Fant (1754–1817), adjunkten Olof Knös (1756–1804), vinhandlaren Daniel Georg Nescher (1753–1827) – sin tids kanske störste samlare –

och hovpredikanten Jonas Berggren (1759–1842).

Några av dessa levde och var verksamma in på 1800-talet, men det tillkom också en ny generation samlare av disserta­ tioner, som var verksamma ända in till mitten av 1800-talet. Hit kan vi räkna överauditören Carl Daniel Ell (1772–1843), historieprofessorn Axel Otto Lindfors (1781–1841), ämbetsmannen Curt Fredrik Meinander (1790–1878), lika­ så latinprofessorn och författaren Adolf Törneros (1794–1839) och gymnasieläraren Johan Forsander (1795–1866) i Växjö.

Märkligast av alla dissertationssamlare under 1800-talet var dock Gabriel Marklin (1777–1857), utsedd till amanuens vid Uppsala universitets naturhistoriska museum 1824. Han var en stor samlare av naturalier och akademiskt tryck. Marklin kom att livnära sig på att köpa och sälja dissertationer och kunde 1832 sälja en dissertationssamling med ungefär 23 000 stycken till Kungliga biblioteket. Marklin kom att publicera såväl ett supplement som en fortsättning av Lidéns katalog, Catalogus disputationum in academiis Scan­ dinaviæ et Finlandiæ Lidenianus continuatus, vars första del (1778–1819) utkom 1820 och den andra

43

delen (1820–1855) trycktes 1856. En ny upplaga av den andra delen trycktes så sent som 1874.

Disputationsväsendet, vars former varit relativt oförändrade sedan de första åren på 1600-talet, förändrades med införandet av 1852 års universitetsstatuter. I fortsättningen skulle respondenten själv ansvara för innehållet i sin avhandling och latinet, som fram till 1800-talets början varit förhärskande, men efterhand fått konkurrens av svenska språket, ersattes nu av svenska. En konsekvens av detta blev också att dissertationssamlandet snabbt avtog vid seklets mitt. Fokus låg inte längre på preses’ vetenskapliga produktion; nu var det olika respondenter som på egna meriter skulle skaffa sig en akademisk examen. Det fanns inte längre några som samlade dissertationer av nytta och de som samlat av nöje valde att samla annat.

Boksamlarna fortsatte att på samma sätt som under 1700-talet samla böcker i olika ämnen, småtryck av olika slag, kartor, porträtt, handskrifter, gravyrer, handteckningar och auto­grafer, liksom i

någon mån mynt- och naturalie­sam­lingar. En ny tid ledde dock till att en och annan samlare specialiserade sig på något annat. Kardu­ ansmaka­ ren Pehr Daniel Norrman (1793–1844) i Sala specialiserade sig på teater­pjäser och kammarherren Gustaf Göran Gabriel Oxenstierna (1793–1860) hade ett stort musikbibliotek, bland annat med operor.

Mer extrem var hotellägaren Johan Abraham Blom (1799–1872) i Göteborg som framför allt samlade dagstidningar, men även romaner, teater­ pjäser och reseskildringar. Riksbankskommissarien Georg August de Frese (1800–1870), slutligen, specialiserade sig på svenska språkläror, språk­ vetenskap och vitterhet. Bloms samling med tidningar hamnade på Göteborgs museibibliotek, me­dan Freses samling, i likhet med många andra, gick på auktion; i hans fall 1871.

Ett par mer kända samlare under 1800-talet var Jacob Westin (1810–1880) och Christian Hammer (1818–1905), men det skulle föra för långt att närmare behandla dem här.

REFERENS ER Ankarcrona, Anita. Bud på böcker: Bokauktioner i Stockholm 1782–1801; Traditionen – Böckerna – Publiken. Stockholm: Stockholms universitet, 1989. – Ankarcrona behandlar dock inte försäljning och samlande av dissertationer.

Carlander, Carl Magnus. Svenska bibliotek och ex-libris, 2:1–3. 2. uppl. Stockholm: Förlagsaktiebolaget Iduna, 1904.

Catalogus bibliothecæ b.m. d:ni Gustavi Benzelstiernæ, censoris libr. regii, sub hastâ vendendæ d. 1747. Holmiæ, literis Laurentii Salvii. Stockholm, 1747.

Frängsmyr, Carl. Uppsala universitet 1852–1916, 2:1. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2010.

Hamberg, Erik. Olof Knös och 1700-talets lärda samlarkultur: Studier kring förmedling och samlande av böcker i Sverige under den gustavianska tiden. Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas, 7. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis, 1985.

44

Lidén, Johan Hinric. Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciæ, 1–5. Uppsala 1778–1780.

Lindberg, Bo. De lärdes modersmål. Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas, 5. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis, 1984.

Marklin, Gabriel. Ad catalogum disputationum in academiis et gymnasiis Sveciæ Lidenianum supplementa addidit … . Uppsala 1820. . Catalogus disputationum in academiis Scandinaviæet Finlandiæ Lidenianus continuatus, 1–3. Uppsala, 1820. . Catalogus disputationum in academiis Sveciæ et Fenniæ habitarum Lidenianus iterum continuatus, 1–3. Uppsala, 1856.

Ny uppl. tr. i Stockholm 1874.

Sjöström, Carl. Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682–1832): Biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik. Lund, 1897.

Upfostrings-Sälskapets Tidningar, 1781, s. 214. (Cederhamns dödsår.)

gunnar broberg

Boksamlandet Nytta, hobby eller diagnos?

E

korren samlar nötter inför vintern. Kvinnan samlar pinnar till en brasa. Mannen samlar elzevierer för sitt höga nöje. Människan är en Homo collector, en egenskap hon delar med många djur. Alla behöver ett förråd av mat, värmande lager att ligga på, hos människan utvecklat till samlande per se och habegär. Samlandet kan vara klok framförhållning men också en galenskap. Det är svårt att göra en homogen historia av något så heterogent. Samlande och samlare saknas följaktligen i encyklopedierna.

Det finns olika typer av samlande, elvisbilder, bokmärken, apelsinpapper, slipsar. På radio hörde jag (i ett program av Kjell Alinge?) om en man som samlade olika flygbolags kräkpåsar. Vid Malmöfestivalen i augusti 2016 samlades trettio retrobarnvagnssamlare för femte gången med ett tiotal objekt var. (Sydsvenskan, 15 augusti 2016.) Erik Satie samlade på paraplyer, seriegubben Ernie har en ansenlig kollektion av brödrostar. Väldigt mycket är i sig oförargligt, det är omfattningen som gör det svårartat. Som alla vet kan det riva sönder förhållanden, förstöra ekonomier, skövla kultur och natur.

‘Min mans samlande har gjort hela huset till en sopstation’ upplyser Dagens Nyheters Insidan 28 oktober 2016. Psykologerna svarar och hänvisar till det tillstånd som kallas samlarsyndrom och KBT, kognitiv beteendeterapi, med vilken 70 procent har visat förbättring.

Det finns ett patologiskt samlande betecknat Hoarding Disorder (HD) med diagnoskriterier i diagnosmanualen DSM -5. A. Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett

deras faktiska värde. B. Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem. C. Symptomen resulterar i ansamling av saker som hopas och belamrar nödvändiga levnadsutrymmen. D. Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. E. Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd, till exempel tvångstanker. F. Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM -5.

Samlingarna består oftast av kläder, tidningar, böcker, kvitton, förpackningar och saker som den som samlar har en sentimental anknytning till. Genom tvillingstudier har forskningen funnit en tydlig genetisk komponent bakom uppkomsten av patologiskt samlande. Beteendet börjar 12–13-årsåldern, frekvensen ökar med åldern.

Bland äldre förekommer den hos 23 procent bland dementa. Forskaren Volen Ivanov vid KI förklarar: Det vanliga samlandet, som vi kallar collecting, det är inte sjukligt på något sätt. Patologiskt samlande kännetecknas av att det saknar struktur, planering och behov. Behandlas (som det mesta nuförtiden) med KBT. Tillståndet är relativt vanligt och drabbar cirka 2 procent av befolkningen. Man kan jämföra med alkoholism och spelberoende.

Nu gäller det boksamlaren. Utövar han en hob­ by eller har han en diagnos? Det senare förekommer i avhandling om bibliomanin som ventilerades i Uppsala (1762). Boksamlaren som person har beskrivits som närsynt, böjd, med gulblek hy, långa fingrar. En känd samlarparodi är Carl

45

Gustaf Leopolds Lärdoms-historien. ‘Min herre, jag har ej själv läst boken, jag vet blott att den är tryckt i 4:o och att den utgavs 1655, 328 sidor stark, och försedd med tvenne register.’ En åhörare häpnar: ‘ni är så lycklig, min herre, att verkligen hysa i er ägo denna ovärderliga skrift med tryck­ felen!’ Vi ser framför oss gneten, pedanten, nörden, narren, neurotikern som måste hålla kontroll på mångfalden, samlaren som talar om sitt samlande som Fynd, fynd, fynd, r. r. r. Inget om innehåll? Konnässörs­tonfall, särskild vokabulär, boksamlaren ‘köper’ inte utan ‘förvärvar’. Bilden visar hur han ser ut.

Men sjuttonhundratalet har lärt att det inte behöver råda någon motsättning mellan nytta och nöje. Genom vår historia går som ett friskt stråk boksamlaren, oftast en han – vi talar inte om samlerska eller samlarinna – men det kan ändras på. Skälet är kanske att kvinnor historiskt sett inte haft hand om penningbörsen. Kvinnornas

samlande gav fyllda hyllor i linneskåp och skafferier, fotoalbum med familjeminnen i kronologisk följd. Mannen håller ordning på världen utanför hemmet.

Samlandet på 1700-talet kunde – och kan det fortfarande – vara en nyttig kritik av konsumismen. Kaptensmechanicus Carl Knutberg inleder sitt tal inför Vetenskapsakademien 1762 Uppmunt­ ran til nyttiga ämnens samlande: ‘Idoghet är ibland de dygder som mäst bidraga til Borgerligt välstånd.’ Hans exempel är insamlande från djur­ riket, gödsel, medicinalväxter, färggräs, lump, näver, sönderslaget glas. Han nämner inte boken i sin genomgång men också den är viktig. Pehr Wilhelm Wargentins svar vid Carl Fredrik Mennanders Tal om bok-handelen i Sverige (1756), 28: ‘Til des Bok-handelen hos oss blifwer uphulpen ligga våra Snillen i dvala, allmänheten saknar mycket ljus, många nyttiga underrättelser och svenska pennor hållas för höga eller oskickeliga.’

Kyrkans män har genom tiderna haft boken som stöd och glädje. Här biskop Terserus i Linköping efter Bertil Waldén, Nicolaes Millich och hans krets: Studier i den karolinska barockens bildhuggarkonst (Uppsala 1942).

46

Bokhandeln – och antikvariaten – är värd en reverens i sammanhanget, hur skulle det annars se ut. Ska man behålla böcker som man tycker illa om? Men de kan ju användas för mothugg, för polemik. Men fula? Ja, för att framhäva de vackra. Samlandet är en motkraft – mot datorisering, mot nätet, mot slit och släng, mot historielöshet.

Att samla är att ha ett intresse. Det ger karaktär och personlighet. Det kan vara nostalgiska minnen från en lämnad hembygd. I grunden är kanske samlandet inte bara en primitiv överlevnadsstrategi utan en djupt barnslig lust. En sorts neoteniskt drag och en försenad utveckling, ett hopfösande av mer eller mindre ovanliga kottar.

Själv sitter jag fortfarande fast i böcker jag såg i tidiga tonår på Nyköpings stadsbibliotek och som jag fortfarande åtrår, halvgamla böcker, som hjälper mig att återskapa den tid som flytt. De är fortfarande användbara, gott hantverk och billiga. På så sätt kan samlandet vara en självbiografisk akt med grund i barnets läsning, som satt djupa spår och format livet eller deformerat det. Jag påminner om Citizen Kanes sista ord ‘Rosebud’ som får sin förklaring när kameran panorerar över vindens undanställda samlingar landar på kälken som Kane fått i en lyckligare tid.

En gammal biblioteksräv är äldre samlare oändligt tack skyldig. Den historien är lång och ofta knuten främst till kyrkans män. Biskop Siward i Uppsala på 1100-talet testamenterade illojalt sin samling till tyska kloster. Bero av Lödöse donerade sina böcker till Skara, Kort Rogge med examen från Bolognauniversitetet, till Strängnäs – där ingick också världslig litteratur. Böcker var dyra och måste tas omhand. Utlandsresan, le grand tour, gav möjlighet att odla bibliofili, mer brutalt exponerad i de stora krigsbyten som samlades på gods och gårdar. Någonstans har jag sett uppmaningen att aldrig köpa en bok förrän den är noga genomläst. Den måste vara värd sitt pris.

Bland samlarna finns såväl bibliofila upptäckts­ resenärer som osjälviska filantroper. Till exempel har Uppsala och alla barockforskare gynnats av arkivmannen Elias Palmskiölds femhundra tematiserade volymer rara tryck och avskrifter, Uppsala förvaltar också garvaråldermannen Jakob Westins rika bibliotek. En annan, jättestor över världen känd medicinhistorisk samling hopbragtes av västgötaläkaren Erik Waller under mellankrigs­ tiden, cirka 20 000 titlar och ett ännu okänt antal

Bokmalen enligt Svenska Familj-Journalen XI (1872), nr VIII, s. 112. Bifogad vers – av Maximilian Axelson – lyder: ‘En gång, i fordna åren, / dock annorlunda var, / – han såg en bild af våren / med blick så himmelskt klar./ En ungmö.

Mildt hon lyste / bland unga tärnors par / men ingen dyrkan hyste / för det han kärast bar. Strax han inom sig tänkte: / “Jag är ju nu en tok!” / och så sin ömhet skänkte, / ack, åt – en gammal bok!/ Som draken uppå skatten / han vaktar nu på den, / om dagen och om natten, / – hon är hans enda vän.’

manuskript. Det var en donation till Carolina men också till idé- och lärdomshistoria och dess professor Sten Lindroth, som skrivit om samlingen. Här finns allt: den klassiska läkekonsten från Hippokrates och Galenos, flertalet Vesalius, Paré- och Harveyutgåvor, också den svenska produktionen alltifrån Benedictus Olai och Arvid Månsson från Rydaholm. Waller var väl värd det hedersdoktorat han fick.

Man kan lugnt slå fast att samlarna gjort de offentliga biblioteken spännande. Carolina rediviva äger flertaliga sådana samlingar. C. Vilh. Jacobowskys judaicasamling är bara en av många.

Jag såg den hemma hos honom i Skara i slutet

47

Åbo brand 1827. Nog av uppräkningar, alla kan fortsätta.

Ställd inför böckernas mångfald uppstår lyckokänslor. Bonden besöker prostfar någon gång vid mitten av 1700-talet: Vid pass en timma därefter kallades jag in uti hans sängkammare och omständeligen föredraga mitt ärende och ödmjuka begäran att få låna någon ny svensk bok om hemmansbruk och hushållning, han hade ‘följ mig ini bokkammaren!’ sade han det jag strax åtlydde och vid dörrens öppnande sade ‘kors, kors, vad böcker!’ Ty alla väggar, hela taket med hängande hyllor, hela spisen och större delen av golvet voro fullsatte med böcker. Han tog fram en stor hop, 80 eller 90 stycken, större och mindre, av de svenska, som egentligen handla om hemmansbruk och hushållning; de på andra språk kunde jag inte läsa. […] Farsgubben stod och smålog åt mig. I detsamma kom bud, att maten var färdig, då jag fick bära 6 stycken utur bokkammaren till matkammaren. (Helsingboken, 1900) I bokkammaren på 1700-talet. Illustration av Bertil Bull Hedlund till Thulin & Ohlsons julkatalog 1942. Notera jordgloben, den hör till biblioteket, notera också katten som lurar på råttan – Bull var en stor kattvän.

Olof Broman som skrivit detta hade själv en ansenlig samling som auktionerades i Uppsala två gånger, 1757 och 1761, naturalhistoria, historia – jo Rudbecks Atlantica ingick, också ordböcker, bara i någon mån teologi.

Blicken kan höjas högre, mot det himmelska biblioteket. Emanuel Swedenborg:

av 1970-talet, långt ifrån prålig och just därför ett värdefullt komplement till det vanliga biblioteksbeståndet. Jacobowsky hade doktorerat på en annan storsamlare Johan Gabriel Sparfvenfeldt så han visste hur man gjorde för att hitta det eftersökta. Lunds universitetsbibliotek har De la Gardieska arkivet som verkligen erbjuder allmänt och blandat, vidare till exempel den tidigare biblioteksamanuensen Gunnar Jarrings samling från Östturkestan. Numera ingår också skeppsredaren, veckopresspublicisten och mecenaten Einar Hansens samlingar, en gång härbärgerade i Malmövillan. Olof Östergren behövde ett stort bibliotek för sin stora ordbok, och det blev vid hans död grundstenen för Umeå universitetsbibliotek. Låt oss inte glömma historien om Matti Pohto (1817–1857) den österbottniske kringvandrande drängen som samlade in för Helsingfors UB (och tre gymnasier) det äldre beståndet fennica som hade gått upp i rök vid

Jag gavs tillträde till ett bibliotek där det fanns böcker i ett stort antal. De som befanns sig där var icke synliga för mig men samtalade dock med mig. De berättade att de gamles skrifter fanns där, skrivna genom korrespondenser. I det inre av ytterligare bibliotek fanns böcker skrivna av de gamla kyrkornas anhängare och ytterligare längre in fanns böcker av de allra äldsta. … Ett väldigt antal studerade böckerna, varav somliga blev lärda. … Vid sidan om finns sådana son inte studerar i syfte att uppnå förnuft och visdom utan för att genom sina studier vinna kunskap om yttre objekt och naturvetenskaper. (Diarium spirituale nr 5999)

48

Hos läsaren infinner sig en känsla av svindel.

Swedenborg liksom Borges ser ingen botten i bokhavet eller någon naturlig ordning att ställa volymerna efter. Borges själv lär för övrigt ha haft ett ganska sparsmakat bibliotek. Djupet ligger inte i antalet utan i innehållet.

Om drömmen om den allomfattande encyklo-

pedin som innehåller allt skriver Falstaff Fakir i En hvar sin egen professor eller allt mänskligt vetan­ de i sammandrag (1894): ‘Vi hava i dessa dagar sett boktitlar sådana som: en var sin egen läkare, en var sin egen hyresgäst, en var sin egen loppcirkus, en var sin egen skarprättare m.fl. Men med denna vill den som skriver dessa rader, oskadliggöra ej blott all sådan, utan över huvud all litteratur.’ Fakiren lyckades knappast. Samlandet är en fråga om utrymme. Encyklopedisamlaren – han finns väl inte? Jo, faktiskt existerar med säte i Göteborg ett Svenska encyklopediska sällskapet som räknar fem ledamöter.

Förståndig förstås är den som specialiserar sig som Gunnar Tilander på medeltida jaktlitteratur, Lennart Hellsing på barnböcker, Dan Korn, numera rabbin i Manchester, koncentrerade sig på västgötalitteratur, Bengt Åhlén på förbjudna böcker liksom en gång Sigurd Gahm Persson, de senare samlingar som triggade Anders Burius intresse för censurens makt. Hur vittfamnande samlandet av manuskript varit anar man genom Bertil Bromées femhundra sidor rådata plus hundra sidor register, eller Carlanders sju volymer eller Grapes Ihreska handskriftsamlingen. Detta är samlingar över samlare.

För egen del samlade jag kattlitteratur när jag skrev en historik över djurets svenska öden. Det låter kanske som en speciell hobby men jag hade föregåtts av arkivarien vid Sveriges radios grammofonarkiv Carl L. Bruun, som lämnade över 1 700 titlar och drygt 15 hyllmeter till Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Mängden kan leda till revirkamp mot partnerns sam-

lade krukväxter eller kristallskålar men det går att komma överens. För att få samla i lugn och ro är kanske ändå ensamlivet modellen. Ett annat gott råd: flytta till någon av universitetsstäderna för att botanisera i en rik flora konstiga böcker.

Eller om du vill samla litteratur om Tidaholm bosätt dig där.

Samlandet förändrar sig beroende på tidssmaken men också beroende på tillgången. Första upplagor av diktsamlingar betalas inte längre med en halv månadslön. Det är bara sanna aficionados som söker breda marginaler och som hävdar att oskuret är bäst. Riktigt gamla böcker ligger inlåsta i kassavalv. Men ständigt pågår skapandet av nya åtråvärda klassiker, den svartvita fotoboken som Christer Strömholms Poste restante, Slas fina böcker, Cavefors pocketserie.

Vid bokauktionen i Lund häromåret blev Ian Fleming i original dyrast.

Samtidigt som bokutbudet ökar tycks samlar­ objektens figur smalna av. Förr samlade man på serier, idag vågar förlagen inte ge ut bokverk i flera delar. Men böcker har också tyngd. Samlade verk hör hemma i offentliga bibliotek tyckte Frans G. Bengtsson (‘Framför en bokhylla’). Den lilla boken vinner över den stora. Allt detta innebär att boken som en myntfot, som en pålitlig valuta, har blivit osäker. Men innehållet består.

Den som spar han har.

Nytta, hobby eller diagnos: Samlandet kan visserligen ta fram det sämsta men tar normalt det bästa hos sin utövare. Det är min tro. Och låt oss hoppas på rubriken ‘Min dotters samlande har gjort hela lägenheten till en enda stor bokstation’.

LI TTERATUR Håkansson, Håkan och Eva Nylander, red. ‘Här får intet arbete utföras’: Universitetsbiblioteket 100 år på Helgonabacken. Lund: Universitetsbiblioteket, 2007.

Hægermarck, Karl A., red. Helsingboken [Prosten Bromans Glysisvallur]. Uppsala, 1900.

Ivanov, Volen och Christian Rück. ‘Patologiskt samlande är ny diagnos i DSM-5: Svårbehandlat tillstånd med hög somatisk och psykiatrisk samsjuklighet’. Läkartidningen 2013, nr 34–35.

Karlbom, Rolf. I läslampans sken: Bokhistoriska uppsatser. Göteborg, 1995.

Kleberg, Tönnes. Medeltida uppsalabibliotek: Biskop Siward av Uppsala och hans bibliotek, 1. Uppsala, 1968.

Knapas, Rainer. Kunskapens rike: Helsing fors universitetsbibliotek;

Nationalbiblioteket 1640–2010. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2012.

Korn, Dan. Västgötaböcker: En resonerande bibliografi över väst­göta­ litteraturen. Skara: Föreningen för västgötalitteratur, 2002.

Knutberg, Carl. Upmuntran til allahanda, vid lands- och stadshushållningen nyttiga ämnens samlande. Stockholm: Lars Salvius, 1762.

Lindroth, Sten. ‘Erik Wallers bibliotek’. I Svenska bibliotek, red.

J. Viktor Johansson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1946.

Savin, Kristiina. ‘Boksamlaren i lärdomens gränsland’. I Lärda samtal: En festskrift till Erland Sellberg red.Emma Hagström Molin och Andreas Hellerstedt. Lund: Ellerström, 2014.

49

jakob christensson

Om exlibris

S

å länge det funnits böcker har det också funnits stolta ägare som på ett eller annat sätt velat befästa sin äganderätt till en viss bok.

Många gånger har det skett genom att ägaren skrivit sitt namn eller sina initialer, eventuellt jämte ett årtal, på pärmens insida. Men andra ägare har gått mer praktfullt tillväga. Redan omkring 1400 f. Kr. lät farao Amenofis III lägga fajansplaketter i kistorna med papyrusrullar vilkas inskrift gjorde klart att dessa tillhörde hans bibliotek. Under medeltiden lät adliga ägare måla sina vapen och stundom sina egna porträtt i de av dem ägda böckerna, så som sir Geoffrey Luttrell lät göra i den ståtliga Luttrell-psaltaren från 1340. Ägaranspråken kan knappast vara tydligare. Sir Geoffrey sitter till häst, rustad för tornering och med svärdet höjt. Hans maka håller en lans och räcker honom hans hjälm medan sonhustrun bär hans sköld. De två äldsta svenska bokägarmärkena är från 1400-talet och gör i heraldisk form lagmannen Nils Erengislessons respektive stormannen Jöns Bengtsson Oxenstiernas bokliga äganderätt tydlig.

Med uppkomsten av den tryckta boken uppstod den sorts bokägarmärken som vi använder än idag – mekaniskt mångfaldigade exlibris på papper som vanligen klistras in på den främre bokpärmens insida. I täten gick Tyskland, där flera av de främsta renässanskonstnärerna tidigt intresserade sig för denna ‘kleinkunst’, så bland annat Albrecht Dürer, Jost Amman och Lucas Cranach d.ä. I Frankrike däremot, var länge ett så kallat superexlibris – ett i skinnet på fram- och bakpärmen inpressat ägarmärke i form av ett va-

50

pen eller monogram i blind- eller guldtryck – det vanliga.

Till Sverige kom det moderna exlibriset i slutet av 1500-talet. Det äldsta kända tryckta bokägarmärket är ett kopparstick för riksrådet Thure Bielke 1595, utfört av en okänd, troligen tysk konstnär. Redan på 1600-talet återfinns svenska bokägare som håller sig med flera exlibris, så till exempel riksarkivarien och mystikern Johannes Bureus, efter vilken sex olika varianter i typtryck är kända. En första blomstringstid för exlibriskonsten infaller annars under 1700-talet, då skickliga konstnärer och gravörer som Jean Eric Rehn, Johan Snack, Per Floding, Jacob Gillberg och J. F. Martin ägnar sig åt genren. Motivkretsen ökar, vid sidan av ägarnas vapen uppvisar exlibrisen nu allt oftare landskap, arkitektoniska komponenter som kolonner och urnor, liksom i några fall biblioteksinteriörer. Flera exlibris anspelar på ägarens yrke och intressen. Ibland formar sig det enskilda märket till en lek med ägarens namn. Kaptenen vid Ostindiska kompaniet, Carl Gustaf Ekeberg, hade sålunda ett bokägarmärke med utöver hans initialer en späd ekplanta på en bergsklippa i förgrunden. [7] Sin yrkestillhörighet lät han avslöja med ett i bakgrunden för fulla segel framstäv­ ande skepp. Åtskilliga exlibris är hållna i ledig rokokostil, ett vackert exempel erbjuder det som Jean Eric Rehn komponerade för grevinnan Ulla Sparre. [11] En sen frukt av utvecklingen under 1700-talet var det så kallade visitkortsexlibriset, med ägarens namn, ibland även titel och adress, prydligt insatt i en typografiskt dekorativ ram.

Då som nu hände det att bekanta ville över-

2

1

3

4

5

6 14

7

13

15

12

8

11

10

9

51

raska en bokvän med ett exlibris, ett alltid riskabelt företag som inte sällan slår slint. En som fick erfara det var kanslirådet Carl Reinhold Berch då han bakom ryggen på den store bibliofilen och bibliognosten på sörmländska Christineholm, Carl Gustaf Warmholtz, lät göra ett blad för denne i form av en rebus på dennes efternamn, ett brinnande vedknippe. Warmholtz, som aldrig förr haft något bokägarmärke och blygsamt nog ytterst sällan skrev sitt namn i sina bortåt 7 000 böcker, blev förargad över tilltaget och vägrade acceptera denna vängåva.

Sådana reaktioner hos enskilda personer hind­ rade inte nämnvärt bruket att pryda sina böcker med ett exlibris från att fortsätta sprida sig i allt vidare kretsar under 1800-talet. Men de konstnärliga ambitionerna var länge av underordnad betydelse. En enkel stämpel eller ett typtryck som sakligt angav ägare och bokens nummer i samlingen var ofta nog, men man hittar även vackert utformade visitkortsexlibris, som sidenfabrikören och godsägaren Carl Johan Schönherrs exlibris, vilket med en centralt placerad fjäril och fyra skalbaggar (han var specialist på vivlarna) kungör hans entomologiska intressen. [2] Ett litograferat bokägarmärke som också höjer sig ur mängden är Sophie Blondells. [14] Med Fredrik Boije som trolig konstnär föreställer det en kvinna vid en slända, som sköts av en amorin. Bredvid syns en glob och böcker, i exlibrissammanhang ofta återkommande lärdomsattribut.

Först mot slutet av 1800-talet skedde, med impulser från i första hand England och Tyskland, mer allmänt genombrottet för det föreställande exlibriset. Snart sagt alla tecknare av betydelse prövade då sin talang att göra konst i det lilla, så till exempel slottsarkitekten Agi Lindegren, etsaren Robert Haglund, Carl Larsson och Albert Engström. Inte få av exlibriskonstnärerna runt sekelskiftet 1900 och några årtionden framåt var kvinnor, till de mest uppmärksammade hörde Harriet Sundström, Greta Sellberg-Welamson, Lydia Skottsberg och Ingeborg Uddén.

De många konstnärliga exlibrisen hade sin grund i nya tekniska möjligheter, inte minst kemigrafin, som gjorde dem ekonomiskt mer överkomliga än tidigare, men också i att folk fått upp ögonen för denna form av smågrafik genom den trägna propaganda för saken som bedrevs av personer som bokkännaren Carl Magnus Carlander,

52

förläggaren Hasse W. Tullberg och konstnären och skriftställaren Arthur Sjögren, den senare själv en både flitig och framstående exlibristecknare. Här var en konst som gav nästan vem som helst möjlighet att få utlopp för sin skönhetslängtan och vilja att, ofta lekfullt, uttrycka vad man höll högt och kärt, understundom genom anspelningar så finurliga eller privata att de i efterhand är mer eller mindre omöjliga att dechiffrera.

Bara ett par år in på 1900-talet hade intresset för att skaffa sig ett eget exlibris formligen exploderat och alltfler började dessutom samla exlibris. En skjuts i den riktningen gav den stora utställningen på Nordiska museet 1908. Tal var också om att bilda ett svenskt exlibrissällskap efter mönster av de föreningar som grundats i England (1891), Tyskland (1891) och Frankrike (1893), men det skulle dröja till 1934 innan en sådan sammanslutning, Svenska exlibrisföreningen, kom till stånd på initiativ av försäkringstjänstemannen och heraldikern Arvid Berghman. Föreningen, med som flest 273 medlemmar år 1966, har bland annat anordnat föredrag och utställningar, stimulerat bytesverksamhet, förmedlat kontaktuppgifter till konstnärer och alltsedan 1936 givit ut en årsbok med initierade artiklar i ämnet.

Man hittar där såväl djupdykningar i olika samlingsområden som studier av enskilda konstnärskap. År 1938 började föreningen också att till alla samlares fromma upprätta ett generalregister över alla kända svenska exlibris, ett mödosamt inventeringsarbete utan slut.

Flera av de ledande krafterna i Svenska exlibrisföreningen, däribland Arvid Berghman och den mångåriga sekreteraren Brita Stina NordinPettersson, har i skrift kommit med goda råd om hur man som exlibrisägare och samlare går till väga. Samlaren har inte minst påmints om vikten av att bringa sin växande samling i ordning genom att lägga upp den efter olika principer (till exempel land, motiv eller konstnär). Likaså har hon eller han uppmanats att klistra sina exlibris på kartongblad med uppgifter om ägare, konstnär, teknik, tryckår, eventuella färgvarianter och olika format, som sedan sätts in i pärmar eller bokkartonger. Särskilt äldre handledningar tenderade att vara strängt normerande. Vad gäller kartongbladen har till och med färgen (svart, vit, brun, grön eller grå?) och den rätta strukturen och gramvikten diskuterats med lidelse. En

kännare i dessa frågor, statsheraldikern Gunnar Scheffer, som på Riksarkivet efterlämnat en fin, huvudsakligen heraldisk exlibrissamling, stannade inte förrän han å föreningens vägnar även delgivit sina tankar om själva formatet på kartongbladen: 15 × 23 cm.

För de bokägare som velat pryda sina böcker med sitt eget exlibris har ett råd till nybörjare varit att man först bör ha ett bibliotek gott nog att göra det värt att skaffa ett. Att hålla sig med flera egna exlibris, men knappt äga några böcker har varit anatema. En annan tumregel har varit att exlibris endast bör sättas i bundna böcker. Framför allt är det dock själva utformningen av ett nygjort exlibris som har engagerat författarna. Det utstakade målet bakom alla anvisningar har varit att, som Arvid Berghman skrev i det praktfulla standardverket Exlibris (1957), stävja ‘konstnärliga oarter och ovederhäftig dilettantism’.

Synpunkterna har gällt såväl valet av motiv och textens lydelse som den rätta storleken. Ett exlibris blir lätt för stort, glöm inte att vi har att göra med en ‘kleinkunst’, har författarna mer eller mindre unisont förkunnat. Åtminstone en som tog dem på orden var skulptören Allan Ebeling i Torshälla, som nog hade rätt roligt när han mitt emellan sitt efternamn i två delar (EBELING) klämde dit en elefant på ett blad om ynka 16 × 15 mm. Annars brukar cirka 6 × 4 cm anses vara ett lämpligt format. Vad gäller legenden ska den helst vara på svenska eller latin, och den bör innehålla exlibrisägarens hela namn, i nödfall initialerna, men aldrig bara ett förnamn.

Komiska motiv har i kännarkretsar ansetts vara lågtstående, ugglor klichéartade och tröttsamma, medan vapen­­exlibriset (även i dess borgerliga form) nästan alltid hyllats.

Den som valt att skaffa ett vapenexlibris har dock mycket att tänka på. Det vimlar av regler om allt från hur sköld, sköldmärke, krona och sköldhållare ska utformas till hur i ett alliansexlibris mannens och kvinnans sköldar bör ‘nicka’ eller luta mot varandra såsom en yttring av heraldisk courtoisie. De många reglerna ger på sätt och vis både beställare och konstnär trygghet och kan nog också sporra kreativiteten. Rätt utformat är vapenexlibriset grafiskt tydligt som inget annat, därtill unikt för sin ägare och ändå inte för personligt.

Mångtydiga exlibrismotiv har just ingen smak-

domare omfattat med välvilja – och det inte utan skäl: resultatet blir ofta rörigt. Den stora skräcken för landets exlibriskonnässörer har med Anders Quidings ord varit ‘en adlig apotekare, som både är naturvän, filatelist, fotbollsentusiast, golfspelare och amatörviolonist, och som vill ha med alltsammans i symboler’. En som ångrade sig bittert efter att 1936 ha beställt ett exlibris med många komponenter var Harry Martinson, som i ett och samma märke ville få med ett segelfartyg, isberg, en albatross, soluppgång samt sitt namn skrivet i runor. Ännu årtionden efteråt grämde sig författaren över det misslyckade resultatet och beskyllde konstnären, den flitige exlibrismakaren Ragnar Albinsson, för att vara ‘en bluff och odugling som inte kan teckna’.

Sanningen är snarare den att uppgiften var nära nog omöjlig att gå iland med. Ändå dyker det ständigt upp nya exlibris av dödsföraktande konstnärer (inte sällan den blivande exlibris­ ägaren själv) som gör denna sorts hopande märken. Det är ju ändå en stimulerande utmaning – och ibland blir inte resultatet så dumt. Ett exempel: 1983 fick den mångsidige etnologen Ingvar Svanberg [8] i trettio­årspresent ett av EvaCharlotte Ekström ritat exlibris som, utöver att det anger efternamnet med ett svanstreck och ett bergsmassiv och med hjälp av Uppsala domkyrka i fonden placerar honom geografiskt, lyckas fånga in åtskilliga av hans intressen. Några jurtor och hästar och en kamel som mjölkas anspelar på Svanbergs forskning om kazaker, ett par kåtor syftar jämte renar, lapphund och en same på skidor på hans intresse för samisk kultur, en taltrast och röllika på hans ornitologiska och botaniska exkursioner, en lövgroda på att han hållit grodor i ett terrarium, en kalifornisk tofsvaktel på hans intresse för burfåglar, med mera! Genom att alla intressen är insatta i ett större landskap fungerar märket utan att kännas krystat.

En inneboende tendens under 1900-talet har just varit att exlibrisägaren velat uttrycka sin personlighet och sina intressen. Naturligt nog finns otaliga exlibris med en uppslagen bok, en välfylld bokhylla eller hela biblioteksinteriörer, ibland med den stolta ägaren centralt inplacerad och då gärna försjunken i läsning. Åtminstone förr om åren, då lusten verkar ha gått före hälsan, kunde den läsande exlibrisägaren synas med både ett grogglas i handen och pipan tänd. Andra ägare

53

har valt att tillfredsställa sitt skönhetssinne, inte sällan med en vacker kvinna med en bok i handen som motiv. De bokägare som istället tagit fasta på värdet av bildning har gärna låtit symbolisera detta med ett kunskapens träd eller ett tänt ljus – liksom den förkättrade ugglan. [15] Vanligt är också att de exlibris som uttrycker ägarens kärlek till böcker innehåller mer eller mindre tänkvärda valspråk med helst antika anor på främmande språk: Inter folia fructus, Vita sine libris nulla, Un livre est une amie qui ne trompe jamais … Bokauktionisten och bibliofilen Claes Gustaf Gartz [13] höll sig med ett exlibris som mönstrade ett stort ornerat G, fyllt med böcker på vilka vilar en auktionsklubba, och ovanför alltihopa läses: Tamen aliquid haeret, något fastnar dock. Också inordnande sig i en tradition, men i bildform, skapade bokillustratören och grafikern Bertil Bull Hedlund [10] ett exlibris för sig själv som blir till en kärleksförklaring till tryckkulturen och dess historia genom att det återanvänder det eventuellt av Dürer framställda träsnittet ‘Der Büchernarr’ från 1494. Leken med äldre bilder och bildidéer är ett återkommande inslag i exlibriskonsten.

Inte sällan har boksamlare valt att ha särskilda exlibris för en viss sorts litteratur: det kan ofta röra sig om ett enskilt författarskap men det finns även de som symboliskt hyllar en författargruppering eller ett förlags utgivning eller tar ett grepp om en hel genre. I vissa fall gränsar de exlibris som ägnats åt en författare eller kulturpersonlighet till rena idolbilder, något som gäller både Heliga Birgitta och Strindberg. Priset i översvallande beundran tar nog ändå reklamtecknaren Fingal Rinnelius egenritade märke med Linné, som under porträttet av den store mannen jämte ägarnamnet har texten: ‘Carl von Linné, en god familjefader och en stor naturforskare, en svensk man och ett föredöme’. Betydligt mer återhållsamt är Birger Strandells eleganta märke av Arthur Sjögren [5], med Linnés silhuett i svart omgiven av linneor i färg.

Andra exlibrisägare stoltserar med intressen som många gånger ligger långt från de bokliga.

Det finns således exlibris som fylls av bowlingkäglor, golfbollar, schackspel och flygplan. I andra är det en älskad hund eller katt eller några näckrosor eller snödroppar som dominerar: djur och natur är en stor motivkrets i Sverige, och det

54

inte bara för att vi ofta bär naturinspirerade namn som Blomberg och Ulfstrand och finner nöje i att uttrycka dessa symboliskt på exlibriset. Många ägare har också ett motiv som anknyter till deras yrke: en läkare hade särskilt förr i tiden ofta en eskulapstav eller ett kranium i sitt exlibris, apotekaren valde att avbilda en ormskål där ormens gift samlas för att sedan komma till användning som läkemedel, tandläkaren återgav skyddshelgonet Sankta Apollonia med tång och tand, juristen en fru Justitia med vågskål och svärd och/eller en lagbok, och handelsmannen lät sin skråtillhörighet komma fram med den bevingade merkuriestaven. Det finns också exlibris med bilrattar – även chaufförer har under 1900-talet dragit nytta av den en gång elitära exlibriskonstens demokratisering och kunnat drömma sköna drömmar med hjälp av bokägar­märken. Ruskigare drömmar ligger bakom de exlibris som, komponerade ända in i sen tid, mönstrar hakkors.

I takt med att många symbolbärande motiv blivit uttjatade har nya tillkommit, i läkarnas fall ofta i form av sådana som mer direkt anger deras specialitet. Naturfotografen och ornitologen Boris Engström [4] skaffade sig med hjälp av vännen Gunnar Brusewitz lämpligt nog ett exlibris med tre skärfläckor i luften framför fyren Långe Jan vid Ottenby. Originell var korrekturläsaren Isidor Fernlund, som 1912 själv ritade ett exlibris med sina initialer jämte några korrekturtecken.

[3] Fyndiga är också märkena som lantbrukaren Henry Assarsson [9] och författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö [12] låtit göra: i det förra fallet dominerar en yster kalv kompositionen, i det senare ger ett förstoringsglas liggande över förnamnen en ledtråd till ägarnas yrkesmässiga genreinriktning.

En mycket stor grupp av exlibris framhåller ägarens samhörighet med en viss ort eller landsända. Lundabon och uppsaliensaren väljer ofta att låta domkyrkan synas, helsingborgaren tornet Kärnan, för Visbybon är det den medeltida ringmuren som gäller, örebroaren och kalmariten låter gärna avbilda sin stads slott. Skåningar har med förkärlek i hållit sig med exlibris med stubbade pilalléer, fyrlängade gårdar och trappgavlade kyrktorn medan norrlänningen kan ha ett fjällmotiv eller en älv i sitt. Ibland uttrycker exlibris­ägaren sin geografiska hemvist med en karta – det låg säkert mycket nära till hands för

kulturgeografen Sten De Geer, vars bokägarmärke från cirka 1920 domineras av en karta över göteborgstrakten. [6] Vanligt har under hela 1900-talet också varit att återge det egna hemmet eller fritidshuset. I bräschen för denna sorts exlibris gick slott och herrgårdar, med det för skånska Trolleholm från 1888 av Robert Haglund som stilbildande. Rikt representerade är även prästgårdar. Ett tidigt sådant exlibris är Hasse W. Tullbergs från 1903. Det föreställer den då rivna prästgården i Stora Slågarp som han växt upp i.

Nostalgin är ofrånkomligen ett återkommande tema bland de topografiska bokägarmärkena.

Sist men inte minst måste den erotiska motiv­ kretsen nämnas. Den har lockat så pass många exlibrisbeställare att bladen har fått sin egen term: ex eroticis eller sexlibris. Uppfinnings­rike­ domen vid valet av motiv har varit stor, från inledningsvis mest stillsamma aktstudier och alle­ gorier till med tiden alltmer rättframt skildrade samlagsscener av alla de slag, ibland i tre­dimen­ sionellt utförande där exlibriset är tänkt att vecklas upp när boken öppnas. Vissa motiv har blivit särskilt populära och närmast blivit till sin egen subgenre, som jungfrun och döden, flickan eller kvinnan som i naket tillstånd antingen läser eller dyker upp i/på en bok, kvinnan och katten, sjöjungfrun, Adam och Eva, Susanna i badet, Apollon och Dafne, Europa och tjuren. Också parodiska lekar med exlibriskonstens mest status­ ­f yllda motiv, det heraldiska vapnet förekommer, men motivet framför andra är Leda och svanen, som kännaren Lars Stolt i en studie delat in i inte mindre än 12 olika avdelningar, några av dem med flera underavdelningar. Även kvinnor har låtit göra erotiskt kittlande exlibris, men det är obestridligt att männen dominerar som beställare.

Det är många gånger bland dem som uppskattar ex eroticis som man hittar de verkligt passionerade exlibrissamlarna. Utomlands har de genom sitt begär efter ständigt nya bilder skapat en marknad för de konstnärer som inte hämmas av motivens innehåll, och verk av äldre mästare som Michel Fingesten, Jean Morisot och Mark Severin kan betinga stora belopp. I Sverige har ytterst få konstnärer verkat i genren, och de har gjort det i motvind. Ex eroticis har helt enkelt inte varit rumsrena, vilket märks av att ägarna oftare än vanligt valt att på dessa blad (som långtifrån all-

tid verkligen hamnar mellan pärmarna i någon bok) inte sätta ut hela namnet utan istället nöjt sig med sina initialer. Svenska exlibrisföreningen tog också under lång tid tydligt avstånd från allt byte av denna sorts bokägaremärken samlare emellan.

Det hindrar inte att landets två hittills största exlibrissamlare, Kristen Rasmussen, vars intresse för exlibris började under tiden som antikvariat­ ägare i Stockholm på 1930-talet, och Lars Stolt, som fortsatt att samla ännu på 2000-talet, med särskild frenesi inriktat sig på just ex eroticis och själva beställt sådana (jämte många av helt annan art) av svenska och danska konstnärer som Algot Eriksson, Yngve Forsblom, Tomas Föllinger, Tomas Arnell och Christian Blaesbjerg, men än mer av kända konstnärer på kontinenten eller ännu längre iväg än så.

Lars Stolt, som under flera år var Svenska exlibrisföreningens ordförande, har på senare år sett till att hans samling behålls intakt genom en donation till Kungliga biblioteket. [1] Av Kristen Rasmussens planer på en motsvarande placering i endera Helsingborg eller Köpenhamn blev dock intet, utan de bortåt 30 000 med lika delar spårsinne och lust sammanbringade bladen klubba­ des två år efter hans frånfälle bort på auktion 1987, däribland ett 29 × 19 cm stort ex­libris av Dürer från 1521.

Vad som är bäst – att en ofta under årtionden uppbyggd samling till sist införlivas i en offentlig institution och eller sprids till nya privata ägare – har inget enkelt svar. I båda fallen kan bladen komma till glädje och berätta för nya betraktare om gångna tiders grafiska uttryck liksom ge en ingång till vad människor vid skilda tidpunkter har hållit högt och kärt eller funnit skönhet och njutning i. Det gäller bara att avkoda den mer eller mindre finurliga kompositionen, ett nöje i sig. Semper aliquid haeret, alltid fastnar något, som latinisten Gerhard Bendz använde som valspråk på sitt lekfulla, med en läsande faun försedda exlibris.

55

K Ä L LO R O CH LI TTERATU R Denna studie bygger på en genomgång av Per-Axel Wiktorssons exlibrissamling vid Uppsala universitetsbibliotek, Gunnar Scheffers vid Riksarkivet och Börje Börjessons i ägo av Mats Rehnström. Flera samlingar är numera helt eller delvis tillgängliga digitalt. Särskilt givande i detta sammanhang har varit Malmö museers databas Carlotta och Fredrikshavn kunstmuseums art-exlibris.net.

Berghman, Arvid. Exlibris: En bok om bokägarmärken. Malmö: Allhem, 1957.

Bergman, Emanuel. ‘Svenska medicinska exlibris och deras symboler’. SEFÅ 1944.

Carlander, C. M. Svenska bibliotek och ex-libris. Andra omarbetade och utökade upplagan. Stockholm: Förlagsaktiebolaget Iduna, 1902–04.

Lagerström, Hugo. Svenska bokhantverkares exlibris, märken och signeter: En nutidskrönika om svenskt bokhantverk och svenska bokhantverkare. Stockholm: Bröderna Lagerström, 1943.

Lundqvist, Olle. ‘Harry Martinson – författaren, konstnären, samlaren’. SEFÅ 2003–2005.

Nordin-Pettersson, Brita Stina. Kort sagt, om exlibris. Stockholm: Svenska Exlibrisföreningen; Sällskapet Bokvännerna, 1963.

Nyman, Thure. Att samla exlibris. Andra översedda upplagan.

Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1971.

Quiding, Anders. Några ord om exlibris och om en beställningsfaktors ansvar. Stockholm: Skolan för bokhantverk, 1959.

Rindholt, Svend. Samleren Kristen Rasmussen og hans personlige exlibris. Helsingør: Poul A. Andersen, 1970.

Scheffer, Gunnar. ‘Det praktiska ordnandet av en exlibrissamling’. SEFÅ 1938.

Sjögren, Arthur. Förteckning å svenska bokägaremärken (exlibris) utställda vid föreningens för bokhandtverk utställning i Nordiska museet januari–februari 1908. Stockholm: Föreningen för bokhandtverk, 1909. . Nyare svenska exlibris. 1. Topografiska exlibris. Stockholm: Tullberg, 1915.

Stolt, Lars C. ‘Ledamotivet i exlibriskonsten’. SEFÅ 2006–2008. . ‘L’Ex-libris érotique en Scandinavie’. I Eros intime: l’art de l’ex-libris érotique, red. Michel Froidevaux och Laurent Golay.

Lausanne: Fondation F.I.N.A.L.E., 2002.

Strandell, Birger. ‘Några linneanska ex libris’. SLÅ 1975–1977.

Stålhane, Arvid. ‘Svenska kvinnors exlibris genom tiderna’.

SEFÅ 1937.

17

18

19

20

16

56

21

22

23

24

25

32

26

31

33

30

27

29

28

57

12 Maj

34

E XL I BRI SÄG ARE 1 Lars

Stolt (f. 1932). Av Christian Blaesbjerg 1968.

Johan Schönherr (1772–1848). Kopparstick.

3 Axel Isidor Fernlund (1874–1933). Ipse. Litografi 1912.

4 Boris Engström (1931–2009). Av Gunnar Brusewitz 1981.

5 Birger Strandell (1901–1993). Av Arthur Sjögren 1948.

6 Sten De Geer (1886–1933). Ljustryck.

7 Carl Gustaf Ekeberg (1716–1784). Ipse? Kopparstick.

8 Ingvar Svanberg (f. 1953). Av Eva-Charlotte Ekström 1983.

9 Henry Assarsson (1897–1976). Av Greta Carlson.

Fototypi 1947.

10 Bertil Bull Hedlund (1893–1950). Ipse. 1935.

11 Ulrica Lovisa Sparre (1711–1768). Av Jean Eric Rehn.

Kopparstick.

2 Carl

Sjöwall och Per Wahlöö. Av J. Hartmann-Petersen.

13 Claes Gustaf Gartz (1834–1899). Av Christian Eichhorn. Litografi 1881.

14 Sophie Blondell (1791–1841). Trol. av Fredrik Boije.

Litografi.

15 Torsten Uggla (1869–1923). Av Arthur Sjögren.

Fototypi i tre färger 1905.

16 Walter och Wilhelmina Hallwyl. Av G. Sjöberg.

Kopparstick 1921.

17 Johan Vising (1855–1942). Tecknat av Aron Johansson. Boktryck 1915.

18 Thomas Baagøe. Av Hans Hornhaver 1985.

19 Karin Rylander (1905–1997). Av Erik Wessel-Fougstedt. Fototypi 1945.

20 Alfred Gabriel Nathorst (1850–1921). Blåstämpel.

21 Hanna Wallis, g. Granlund 1902.

22 Reidar Berg. Av S. P. 23 Åsa Lund. Av Yngve Forsblom. Träsnitt 1977.

24 Olle Ohlsén (1894–1938). Av Jonas Petersson. Fototypi 1915.

25 Gustaf d’Albedyhl (1758–1819). Av J. F. Martin. Kopparstick 1799.

26 Algot Eriksson (1899–1967). Ipse 1954.

27 August Theodor Låstbom (1815–45). Typtryck.

28 Ebba Nilsson. Av Børge Elwi Carlson.

29 Ingeborg Tolbäcken. Av Algot Eriksson 1943.

30 Svante Hallberg (1905–1980). Av Edith Persson.

31 Hulda Lundell. Av Torsten Schonberg. Fototypi 1904.

32 Charles Emil Hagdahl (1809–1897). Typtryck.

33 Ellen Ammann (1870–1932). Av Harriet Sundström.

Träsnitt 1910.

34 Carl Norman (1861–1936). Av John Dunge. Träsnitt 1912.

35 Georg Svensson (1904–1998). Av Karl-Erik Forsberg.

Ett tack till Uppsala universitetsbibliotek för reproduktion av bilderna 1, 4, 8, 12, 18, 22–23, 28, 33–35, liksom till Mats Rehnström för tillåtelse att använda bilderna nr 2–3, 7, 11, 13–14, 16, 20–21, 25, 27, 32.

35

58

peter bodén

Bokarkeologen

N

är jag var liten så ville jag bli arkeolog.

Och föga anade jag vad ‘rart’, ‘introuvabelt’, ‘eftersökt’, ‘sällsynt’, ‘rarissima’, var för märkvärdiga termer. Föga anade jag att mitt grävande inte skulle komma att bli i gamla jordhögar och forna stadskärnor. Mitt yrkesval föll på Antikvariatbokhandlarens.

Antikvariatbokhandlarens yrkesutövning liknar arkeologens i så måtto att vi letar efter försvunna eller länge gömda föremål. En del synliga för ögat men ej synliga i sitt sammanhang. Antikvariatbokhandlaren letar på bokhyllor, vindar, källare med mera.

Ofta är hyllorna så dammiga eller källarna så kompakta av boklådor och bråte, vindarna så otillgängliga att en dubbelvikt bokhandlare knappt når sitt mål. Pannlampan och andningsmasken är två av bokhandlarens verktyg i jakten på fyndet.

I en självbiografi av en engelsk berömd bokhandlare, säger han att Antikvariatbokhandlaryrket är ‘The occupation of the dirty sleeves’.

Vi blottlägger de böcker eller närbesläktat material, tryckt eller handskrivet. Det må vara godispapper från 1800-talet eller en rar trebetygsuppsats skriven av Tranströmer. När fynden sett dagens ljus och inte sällan genomgått en uppfräschning och avdamning så börjar genomgången av de detaljer som visar på objektets sammanhang. Arbetet börjar till exempel med att gräva fram den plats som boken befinner sig på i en historisk kontext.

Materialiteten hos boken ska genomsökas. Vem eller vilka har ägt boken? Finns det understrykningar? Ett exlibris som markerar från vilket bibliotek boken härrör. Vilken konstnär har förfär-

digat exlibriset? Det kan naturligtvis finnas flera exlibris och ägarsignaturer i en bok och det är vad vi benämner Provenienskedjan. Det är ett evigt grävande.

Djupt nere i källaren bakom år av lagrad bråte så finner Antikvariatbokhandlaren en bok. Bokbandet tyder på att det är en spännande bok. Pärmens insida avslöjar inget men enstaka noteringar ger aningar. Det verkar vara en förstaupplaga från 1700-talet i ett som det tycks samtida band.

Boken är utgiven anonymt. Med boktiteln som uppslagsord så finner vi att texten skrivits av en känd svensk författare; grävandet går vidare.

Till skillnad mot det arbete som arkeologen utför, så får bokhandlaren gräva i Kulturhistoriens och Idéhistoriens mylla. Blottlägga i Personhistorien samt leta efter sammanhangen i de detaljer på boken som genom lång erfarenhet hos bokhandlaren gör sig synlig på det tryckta och bundna objektet. Bokhandlarens verktyg är bibliografier, biografier, historiker med mera med mera.

Materialitetens komponenter måste blottläggas och sammanföras till en helhet. Sedan presenteras och erbjuds boken till samlaren, institutionen, eller läsaren. Bokens själ har synliggjorts.

Vad är ‘rart’?

Jag har köpt och sålt böcker och närbesläktat material i 35 år. Antikvariat Hundörat firar i år sitt 25-årsjubileum sedan vi öppnade vår första butik på Långholmsgatan i Hornstull.

Yrket innebär en ständig förkovran, som min kollega nogsamt uttryckte det. Inte en dag utan

59

en pusselbit till förståelsen av materialet. Att aldrig bli fullärd och att aldrig ha sett alla böcker.

Det är en bit av den stora glädje jag känner inför detta yrke.

Efter att ha grävt och sökt efter böcker och när­besläktat material i 35 år så uppstår ibland en mätt­ nadskänsla. Det måste till något speciellt för att bokhandlaren ska känna det där ‘pirret’ i maggropen. Detta speciella är ofta det ‘ultrarara’, det ‘introuvabla’, det som endast finns i ett par exemplar och oftast låst på bibliotek och institutioner. De objekt som knappast finns men som nu genom det arkeologliknade arbetet blottlagts för det mänskliga ögat. Ni minns kanske att min förra artikel i Biblis handlade om en bok ‘som inte finns’. Att få uppleva den känslan igen är ingenting jag räknar med.

Bränder, översvämningar, krig, revolutioner, reformationer och dåligt handhavande av bibliotafer och biblioklaster som har decimerat bokbeståndet under åren. I vissa fall så har historiens destruktionsfaktorer decimerat vissa upplagor till noll eller endast ett par få exemplar som endast står att finna på bibliotek och i privatpersoners boksamlingar. Att återfinna dessa ‘rara’ objekt är en del av utmaningen.

Jag ska nedan beskriva två sådana objekt som gjort bokhandlaren glad de sista månaderna. En bok som vad det verkar endast finns i två exemplar i hela världen och det ettbladstryck som nedan kommer att beskrivas och som saknas på Uppsalas Carolina Rediviva och på Kungliga biblioteket.

A portion of the Book of Common Prayer in the Cree language För tjugofem år sedan så blev jag erbjuden att köpa böcker, slarvigt ihopfösta i en plastkasse.

Jag besiktade bokhögen och fann att endast en bok var värdig att köpa in. Det var en märkvärdig bok tryckt på uselt papper och bunden i ett lika uselt litet smustsgrått klotband. En mycket vacker volym, mycket beroende på dess innehåll. 62 sidor tätt tryckta med ett alfabet jag aldrig sett förut. Det enda som gick att läsa för en oinsatt i detta mystiska, var Printed at Moose C. M. B. S. Detta lilla bidrag till förståelse var dessutom bitvis svårtytt. Årtalet 1856 var det dock ingen tvekan om.

Boken såldes inte utan togs fram då och då när

60

någon mer erfaren bokhandlare besökte mitt antikvariat. Denna process fortsatte i femton år men ingen kunde skingra mystiken och berätta för mig vad det var för en spännande bok som jag ivrigt bevarade till framtiden.

En dag är naturligtvis boken borta. Det stora lagret som jag då hade i Strängnäs, blandat med den värsta faktorn; glömskan, hade för lång tid gömt min bok. Boken var försvunnen i tio år och jag började bli mer än orolig.

Det lager som jag haft i femton år skulle till slut flyttas till Stockholm då jag personligen flyttat tillbaka och även funnit en bra plats för mitt lager på Grindsgatan 31 på Södermalm. Då tog den stora utgallringen vid. Hela lagret skulle gås igenom. Ingen bok i sikte under en lång process.

Den sista bokhyllan som skulle sorteras, på det näst sista hyllplanet … där hoppar det ut en bok … ? Det är naturligtvis den bok jag så länge sökt.

Tio år har gått sedan boken försvann på mitt lager. Nu är det plötsligt nya tider och det går att ‘googla’ på boken. Döm om min förvåning då jag snabbt hittar fram till Moose printing press och namnet John Horden.

John Horden var den första anglikanska biskopen i Monsonee, Canada. Han föddes 1828 och dog 1893. John, född i England kom att hamna som missionär ibland indianstammen Cree. I mer än fyrtio år så ledde John mässan på creeoch inuitspråk. Johns far var tryckare i England.

1847 blev John Horden introducerad i creespråket och dess symboliska skriftspråk. John Horden skapade en egen version av ‘The Lord’s Prayer’ och lät sedermera trycka upp boken på en egen tryckpress för att missionera bland indianerna med syftet att alla skulle lära sig läsa.

John Horden fick sig tillsänt en tryckpress från England med instruktioner för hur den skulle användas. Horden använde ledig tid för att lära sig hur tryckpressen fungerade. Den bok som beskrivs i texten och på bild är den första bok som trycktes på John Hordens tryckpress. Han tryckte sedan flera böcker som distribuerades och lästes av creeindianerna där han missionerade. Boken är tryckt på väldigt dåligt papper och det är lätt att se att det inte är en professionell tryckare som förfärdigat boken.

Efter att jag kontaktat expertis på området så kan det konstateras att boken är en väldig raritet och oerhört sällsynt. Det finns ett dokumen­terat

61

exemplar av A portion of the Book of Common Prayer in the Cree language. Boken finns på Thomas Fisher Rare Book Library, University of Toronto.

Det exemplar som beskrivs i artikeln är troligen det andra överlevande exemplaret. Att boken är så rar beror naturligtvis på att den lästes och användes flitigt. Det dåliga papperet bidrar till förgänglighetsnivån.

Det är ett mysterium hur den lilla fragila boken kom till Sverige. Troligen är det en hemvändande emigrant som tagit med sig ett minne från sin tid i Nordamerika.

62

Rar Linnéana Professor Thunbergs Rese beskrifning. Tryckt 1788 i Upsala av Direct. Joh. Edman. Ett blad. Tryckt på 2 sidor. 17 × 11,5 cm.

Det lilla trycket finns avbildat i artikeln och det kan vara så att ingen i modern tid har läst det, undertecknat av Thunberg själv. Som tidigare nämnts så finns inte trycket på Kungliga biblioteket eller i Thunbergsamlingen på Carolina Rediviva.

Thunberg berättar om varför utgivandet av hans resor dröjt. Han berättar också om de kommande böckerna. Det är ett reklamtryck som delats ut till intresserade.

Jag har hört efter med ett par Linnésamlare och några kollegor. Ingen har sett det rara trycket.

Att det är så svårfunnet beror på tryckets karaktär av reklamtryck. Upptryckt för att upplysa om den kommande utgivningen och inget som spara­des åt eftervärlden. Hur det kom att sparas i en samling ‘Circulaire 1786–94’, förblir en gåta. I denna samling har Thunbergs tryck legat säkert i mer än 200 år och därigenom överlevt. Att gräva fram detta rara tryck var en stor glädje för mig som Antikvariatbokhandlare. En otrolig känsla av upp­­täckarglädje då jag ‘grävde’ fram Thunberg ur historiens gömmor.

Nu kan vi med Thunbergs egna ord ta del av ett stycke historia som är av ‘kuriosa’-karaktär men nog så viktigt för de som samlar på Linnéana och på Carl Peter Thunberg.

Om någon av Biblis läsare vet om ett annat exi­ sterande tryck får ni gärna upplysa mig om det.

Fram till dess, så gläder jag mig åt vad jag tror är helt unikt och en representant för glädjen i att finna det som ‘knappt’ finns. Det rara och unika.

Lönen för mödan blir inte endast det monetära utan glädjen att få vara med och upptäcka samt skriva historia i det lilla, ja det är det som mödan värd.

63

64

peter ejewall

Carolina Rediviva i urval och utdrag Ett montage till 200-årsminnet av första spadtaget

V

ärt att notera från biblioteksmannen Claes Annerstedts högtidsföredrag den där majdagen är att spaden sattes i jorden 14 juni 1817 och att på platsen tidigare landshövdingens stall stod granne med ett område som ‘på denna tid varit föga bättre än en allmän avstjälpningsplats’. Karl Johans förbundets handlingar (1918).

bars en bunke med ler, varefter konungen med den granna mursleven kastade några slevar lera kring stenen, och högg därpå några gånger med hammaren på stenen. Detsamma gjorde efter honom kronprinsen, som dock ej kunde hålla sig utan log litet.’ Lars Lundin, Carl Axel Gottlunds 1800-tal (2001).

•

•

‘Den 19 oktober 1819 / lade Carl XIV Johan / Svears, norrmäns, göters och venders / Vördnadsbjudande konung / Egenhändigt grunden / Till detta Apollons tempel / Vartill / Samme furste, rikets arvtagare / och / Uppsala universitets kansler / för åtta år sedan utsåg platsen.’ Så lyder i översättning från latinet inskriften på den kopparplåt kungen – användande en murslev av silver och silver­dekorerad stålhammare – lät placera under stenen vid bibliotekets grundläggning. Hanna Östholm, ‘Carolina Rediviva och de projekterade rummen’, Lychnos (2009).

‘Röster under jorden’ ur samlingen Om hösten 1951 och några hithörande tidigare texter har kopp­ ling till Gunnar Ekelöfs besök på biblio­teket. I ‘Studier och varianter, krispapper november 1932’, BLM nr 8 1951 finns två dikter platsangivna ‘Carolina Rediviva’ (läs A-salen) – i en heter det: ‘meningslösa och ofullkomliga / stapplar tankarna bok på bok / bladen skälver och darrar i bok­ skogen / allas huvud böjer sig flitigt under sitt öde’.

Så (ungefär) avslutade Ekelöf också essän ‘Prassel i torra löv’, Stockholms-Tidningen 20 maj 1934 (och Skrifter 6); en kulturkritisk skildring inifrån ett bibliotek (vi tänker oss fortfarande Carolinas Asal): ‘Mot fönsterrutorna vilar natten tung och mörk. Ljuset i salen är tunt och abstrakt, natten därute kompakt och levande, tung och tät. Den tränger in genom alla springor. I bottenvåningen måste trycket vara ofantligt. Öppnade man fönstren skulle natten antagligen forsa in som vatten i ett sårat skrov.’ Ekelöf liknar byggnaden utifrån sedd vid ‘en ångare som speglar sina ljus i natten runt omkring. Under vattenytan ligger staden svart och tyst. Biblioteket flyter ovanpå. Och alla som räddat sig upp i denna egendomliga Noaks ark promenerar tryggt på havets vågor, lyckligt

• För att ytterligare säkerställa dateringen fick kopparplåten sällskap av några nypräglade mynt.

Carl Axel Gottlund i dagboken 19 oktober 1819: ‘Gropen var ungefär en aln djup och i bottnen belagd med en stor slipad gråstenshälla, varuti enkom var uthuggit ett så stort rum som asken kunde insättas. Konungen var hela tiden med blottat huvud, tog asken och räknade i sin hand de särskilda mynten, varefter han nedlade asken i dess urgröpta plats i hällen. Därpå lyfte fyra karlar en stor fyrkantig sten uppå asken, därpå fram-

65

fångna i sin fasta förvissning att Ordet blivit kött i trycksvärtan. Om de visste vad de gjorde, om de verkligen levde, då skulle de sjunka under ytan som stenar eller åtminstone tvingas att simma och rädda sina liv’. Scenen får sin slutliga utformning i dikten ‘Röster under jorden’ där fartyget ersatts av ett ‘avgrundens hus’ på väg att sänkas ned i någon slags enorm vattentank (?): ‘Natten stiger, natten är snart vid fjärde våningen. / Natten är snart vid femte våningen. / Natten är snart vid sjätte våningen. / Nu är natten vid sjunde våningen. / – Hur många våningar finns det? / – Många. / – Vilket oerhört tryck mot rutorna i bottenvåningen! / Sprängdes de skulle natten forsa in, / fylla golven med mörker, stiga från våning till våning!’

• Att huset också gick att rimma på visade Gustaf Fröding i ‘Studentkårens dotter’ ur Nytt och gam­ malt (1897). Fina, en av stadens hetärer, har fött en flicka och siar nu om hur alla hennes studenter/ kunder ska komma och slåss om faderskapet samt göra en gemensam insamling till barnet ‘och namnen, vi henne ska giva, / ska bli Carolina Rediviva’.

• Sedeslöshet i ett akademiskt Uppsala finns i Ola Larsmos Jag vill inte tjäna (2009). Bokens unge stadsläkare sitter en kväll och önskar kunna säga sin hustru mer, men kan inte förmå sig återge allt han får se och höra under arbetet att kontrollera Uppsalas prostituerade: ‘han ville berätta om förra våren då några av universitetsbibliotekarierna lurat med sig en av de äldre kvinnorna upp på gården bakom Carolina och fått henne att klä av sig för att, som de sade, “likt malajernas kvinnor” dansa på glödande kol och hur han själv bandagerat hennes fötter sedan de hunnit bli fulla av varfyllda blåsor.’

‘Sitting on the iron chains which swing between the posts in front of the Carolina Rediviva was Magister Kappalambda’ (magister C i den svenska översättningen, biblioteksamanuens Johan Magnus Cassel). Utöver samlingarna och höjdpunkten Silverbibeln imponeras Howitt av trappan upp till Carolinasalen vilken då ännu fanns kvar. ‘One singular feature in the construction of this great building is, that its staircase, very handsomely constructed of stone, stand as an adjunct at the back of the whole. […] We ran up the great stairs, being told the while how splendid the music of the students’ songs sounds on this staircase, and entered a vast hall over the library, in which the students’ concerts and other entertainments are given, and from here as from below had the same extensive views over the great green plain, dotted here and there with homesteads.’

• Den 30 maj 1841, Carolinas inflyttningsår, framträdde Jenny Lind ‘å Nya BiblioteksSalen’. Tidningen Correspondenten skrev dagen därpå: ‘Jenny Linds konsert i går bevistades av ett högst talrikt antal åhörare. […] Vid hemkomsten från konserten hälsades Mamsell Lind med sång av de Studerande.’

En efterföljande världsstjärnas besök inträffade 1876, skildrat av Beyron Carlsson i Kristina Nils­ son, grevinna de Casa Miranda (1921). ‘Hon sjöng i Carolina Rediviva, där entusiasmen var i stadigt stigande till dess efter sångerskans sista extranummer Mandom mod och morske män, ett ändlöst jubel utbröt. Publiken reste sig från sina bänkar, stampandet från läktaren fyllde den ärevördiga salen med dammoln, applåderna smattrade, rummet genljöd av bravorop och de vita studentmössorna svingades i luften.’

•

•

Om en visit på Carolina i juni 1864 berättar Margaret Howitt i Twelve Months with Fredrika Bremer in Sweden (1866). Hennes guide under besöket i Uppsala är Thora Hammarsköld (i boken kallad Thora Kappasigma och den som kom att översätta Howitts reseberättelse till svenska).

När sällskapet närmar sig biblioteket får man syn på den unge man som ska visa samlingarna:

Pelle Ödman tecknar i Ny samling studentminnen och resebilder (1891) sig själv i kretsen av uppsalasångare under ledning av Oscar Arpi i Carolinasalen på 1860-talet, hur ‘den manstarka och högtidsklädda kören, efter intagen havresoppa och punsch inne i smårummen, slamrade upp på den genljudande träställningen där uppe och ordnade sig till första numret’. Ödman minns också

66

efterspelet i trapphallen. ‘Bättre sångrum än “Carolinatrappan” fanns ej i Sveriges rike, det visste alla, och därför var det som om konserten ej varit fullständig utan den präktigt klingande sången vid nedmarschen; alla ville höra den, och trängseln i trapporna hela vägen utföre, ja, nere i den stora förstugan, var så stor, att kören endast fjät för fjät kunde bana sig väg och ofta måste stanna – men alltjämt hela vägen ned dånade “Vikingasäten” så att den väldiga Carolinabyggnaden genljöd därav i alla vinklar och vrår.’ Dirigent Arpi ‘gick halvt baklänges i fronten och markerade i sitt anletes svett takten med lyftad käpp’.

• En välgörenhetskonsert hölls i november 1845 för Upplands nödlidande drabbade av missväxt. Geijers dotter Agnes, 21 skriver till sin fästman greve Hamilton: ‘Något vackrare har jag aldrig hört eller sett. Hela Carolinasalen så full den kunde bli med åhörare – du vet den rymmer ej litet – och därtill de två hundra studentsångarna uppe på estraden. När de Kungliga trädde in och hela folkmassan reste sig som en man då Folksången [Bevare Gud vår kung] stämdes upp av alla dessa unga kraftiga röster, då tror jag nog ej det fanns många ögon torra. Solen lyste in i detsamma, endast just på den fläck där studenterna och de kungliga stod – ja det var så vackert, så gripande, så högtidligt alltsammans att jag grät, riktigt storgrät av rörelse och patriotism och hänförelse så att jag blev både ful och röd och svullen och fick huvudvärk.’ Anna Hamilton Geete, I solned­ gången (1911).

• Gurli Taube anställdes som skrivbiträde augusti 1914. ‘Av de äldre tjänstemännen minns jag särskilt den gamle värmlänningen och framstående nordisten Erik Henrik Lind. Han var stendöv så att man måste meddela sig med honom skriftligen, men han var ett under av flit och effektivitet. Han väckte min förvåning genom att snyta sig i gamla lånesedlar och då en av de yngre bibliotekarierna såg min intresserade häpnad, viskade han: “Tänk när fröken blir sån!”’

Studenttidningen Ergo extranr 1954.

•

Vecko-Journalen nr 4 1917 uppmärksammade i bild och text Carolinas nya absidförsedda tillbyggnad, A-salen. En nyss avliden medarbetare porträtterades också, ‘en trotjänare hos gamla Carolina Rediviva, den originelle vaktmästaren Petter Erikson. Redan vid färden uppför Carolinabacken kunde man – skriver till Vecko-Journalen en uppsaliensare – skymta honom i vild fart susa förbi på sin lilla kälke, på vilken han förde paket till och från posten. Det hjälpte ej, att nitiska polismän beivrade hans framfart, ty den originelle polismästaren Raab hade dekreterat, att “Biblioteks-Jerker” fick åka kälke så mycket han ville’.

• Neita Lundquist berättar om Mitt liv på Carolina (1995), hur hon nyanställd sommaren 1954 introduceras i huset. Under rundvandringen genom magasinsvåningarna hänförs hon av ‘det vackra golvet, de vindlande spiraltrapporna, de stora jord- och himmelsgloberna, de små hörnrummen, de välsvarvade balustraderna. […] Rätt som det var öppnades dörren till ett av hörnrummen, och en äldre man kom ut, iklädd morgonrock och tofflor. Jag fick sedermera veta, att det var den pensionerade juridikprofessorn Wilhelm Lundstedt, som disponerade detta hörnrum’.

• Sven Stolpe vittnar i Tål ni höra mer? (1974) om sitt första besök i bibliotekets läsesal 1924 guidad av en vän. Efter en stund inne bland forskarborden bryts lugnet; ‘uppe på en av balkongerna kom en kraftig man rusande under stön och flås och grymtningar, och framför honom lopp en ung student […]. Studenten var nu försvunnen – men han dök strax upp på en annan läktare, vände sig om, stannade och log nedåt salen, där han också upptäckte bekanta som han vinkade åt. […] i nästa ögonblick kom professorn rusande och närmade sig med stora språng och knutna nävar studenten som genast satte av åt motsatt håll.

Och nu tyckte jag mig höra vad professorn, halvkvävd av hat och vrede, skrek: – Jag skall strypa dig, jag skall strypa dig … Jakten fortsatte, men nu drog min vän ut mig – förbi katalogen och genom förhallen ut på trappan.’ Av sin ciceron får Stolpe reda på att professorer som vill strypa sina studenter hör till vanligheten i Uppsala. ‘Jag var

67

aderton år och visste inte mycket, men att detta nu var minst sagt överdrifter, insåg jag ju. – Du är värmlänning, sade jag småilsket. Jag vet ju att alla värmlänningar överdriver.’

• Om en tjänsteman vid 1870-talets Carolina skriver Carl Forsstrand i Mina Uppsalaminnen (1922).

Erik Ulrik Ekholm, kallad ‘Blåsis’, tog plikttroget och kunnigt fram utländsk litteratur åt låntagarna under många år. Han liksom alla andra frös vintertid i den då ännu ouppvärmda byggnaden: ‘Men gubben Ekholm var härdad mot kylan och gick för övrigt alltid klädd i överrock och en eller flera yllehalsdukar. Han hade i allmänhet rockkragen uppslagen, så att den inramade det rödlätta ansiktet med de gråa polisongerna och den gamla bruna peruken. Han såg onekligen med sina stora runda glasögon och de pigga ögonen mycket lustig ut, och han hade för vana att stånka och pusta, att tala för sig själv och tid efter annan säga “tjopp”, “tjopp” samt antagligen för värmens skull blåsa i händerna, vilket förmodligen var anledningen till hans vedernamn.’

• En av bibliotekets trognaste arbetare var Eugène Lewenhaupt, extra ordinarie amanuens från 1876. ‘Under vintrarna hörde det till extraordina-

68

riernas göromål att om söndagsmorgnarna vakta brasorna i Carolina; eldstäder fanns i fyra rum, belägna i byggnadens fyra hörn, mellan vilka den vakthavande sålunda fick ambulera. På vardagarna gällde det att hämta in rekvirerade böcker från de iskalla boksalarna och att sedan sitta och värma dem framför brasan, innan de utlämnades till mera notabla forskare.’ Oscar Almgren, Eugène Lewenhaupt in memoriam. Upplands forn­ minnesförenings tidskrift (1927).

• ‘Onsdag 8 februari. Var för första gången på Carolina för att låna böcker; stod en timma, innan jag fick ett par, som jag ej har någon nytta av.’

Student i Uppsala 1893: Ur Martin Granérs dagbok (1975).

• Hjalmar Lundgren, biblioteksman och poet, tjänstgjorde på Carolina 1909–13. Han skriver här om en äldre kollega i de lägre graderna. ‘Carl Stjernberg var av en fryntlig och jovial läggning.

Han hade en tid sig anförtrodd utlåningen från den utländska avdelningen. Rekvisitionerna skrevs i expeditionen på en lapp, som lades i bokhissen, och denna drogs upp för hand av den expedierande. Carl Stjernberg gjorde sig god tid med sina lappar. Därnere i expeditionen stod

de lånesökande och väntade och väntade. Inga böcker kom. När nervositeten nått bristningsgränsen, ringde man i lokaltelefonen upp Stjernberg och bad honom skynda på. Hur kunde han söla så länge? Men Stjernbergs flegma lät sig inte bekomma. Sakta och värdigt skred han fram till hisstrumman, lutade sig långsamt ned och sade i sävligaste ton till alla de nervöst väntande: “Var bara Lundqvist”.’ Uppsalaminnen, berättade av gamla studenter och andra (1937).

• August Strindbergs alter ego Johan i Tjänstekvin­ nans son (1886) befinner sig missmodig om framtiden på en bänk i ‘Karolinaparken’ (Engelska parken). ‘Just som han sitter där, kommer ett sällskap glada människor fram och stanna skrattande utanför Karolinas baksida. De titta upp till fönsterna, där de långa bokraderna synas, hylla på hylla. De skratta! Damer och herrar skratta åt böckerna! Han tycker sig känna igen dem! Ja, det är Levasseurs franska skådespelare, som han sett i Stockholm, och som nu gästade Uppsala.

De skrattade åt böckerna. Lyckliga mänskor, som kunna vara bildningens och snillets bärare, utan böcker!’

• ‘Vi bildade liksom en liten trogen kärntrupp ut-

anför den massiva, av seklers studentgenerationer nötta biblioteksporten av ek, några andra läshästar och jag, vilka satte vår ära i att var dag infinna oss med punktlighet och uttrycka samma förvåning över att biblioteket ännu ej var öppet, fastän klockan redan slagit’, skriver Margit Palmær i sitt förstlingsverk Studentska (1927) där berättarjaget bland annat tillbringar tid på Carolina för konsthistoriska studier och senare även får anställning.

• I Olof Thunmans dikt ‘Carolina Rediviva’ apostroferas likaså bibliotekets entrédörr. ‘Stundens tomma buller domnar / här vid templets höga port. / Här en gudom bor. Förvisso / detta är en helig ort.’ I Uppland: Sjuttiofem dikter och sånger utgivna av Teddy Brunius (1985).

• Ragnar Josephson uppmärksammar i romanen Imperfektum (1920) både Carolinas port och läsesal. ‘Det finns intet i världen så stilla, som ett bibliotek, intet så händelselöst. Boken står på sin hylla, den tas ned över en dag, den ställs tillbaka på sin gamla plats, i samma lilla lucka, som den stått i alla år. Stolen står på sin en gång givna fläck, en man kommer och sätter sig på den, på samma stol, som han suttit i alla år. Och dagen går och året, och klockan ringer, och ljuset släcks

69

och porten stängs och porten öppnas och ljuset tänds. Och boken tas ned och mannen läser och boken ställs upp, och tiden flyter stilla, stilla, händelselöst stilla.’

• Språkforskaren och författaren av ‘dekadanspoem för privat bruk’ Gunnar Walther i Axel Wändahls Studenter (1929) karakteriserar avmätt sina studier i bibliotekets läsesal: ‘När jag sitter på Carolinabiblioteket och försöker tyda grekiska pergament från den tidigare medeltiden angående olika slag av hästkurer, är jag väl medveten om att värdet av ett sådant arbete uteslutande ligger i den njutning, som lösningen av de därmed sammanhängande problemen skänker mej.’

• Ingemar Willgert sjunger ‘Carolinas lov’ från samlingen Ett naturbarns dikter (1959): ‘I Carolinas läsesal / är taket högt och luften sval; / där bildningskranka dväljas. // För den som vill ha visdom med / längs livets svårfarbara led / kan bättre sal ej väljas. // Bland de volymer utan tal / går lärdomsvägen, brant och smal, / man hisnar och vill kväljas. // Okunnighetens tunga ked / av fliten måste huggas ned; / dyrt må mitt vett få säljas!’

• Läsesalen återfinns också hos Einar Malm; Upp­ sala i mitt hjärta (1955), ger en interiör från 1920-talet, ‘där tystnaden borde ha varit självfallen men alltför ofta spräcktes inte bara av höstliga förkylningskrevader och de mognare vismännens omedvetna men plågsamt regelbundna slemstockningsharklingar – många yngre forskare tassade omkring till varandras bord och höll viskningskonferenser som hördes vida i stillheten, och tjänstemännen själva kom inte alltid ihåg var de befann sig. Borta i absiden, vid forskarbordens speciella bokutlämningsdisk, presiderade oföränderligt en tilldragande men sträng väkterska – fröken Weman, Gurli Westergren eller Olga Appellöf – trots schal eller pälsverk huttrande sig blå i draget från jättefönstren och alltemellan nödsakad till ett ljudligt replikskifte med någon ärevördig dövnicke som knorrade över misstag som han vanligen själv begått’.

70

• Om en forskare, en mullvad bland böcker, en slav under sin avhandling handlar Gunhild Tegens berättelse ‘Vetenskap’ i samlingen Eros i Upp­ sala (1929). Mannen i fråga försummar sin unga hustru, dålig på att uttrycka känslor. När barnet ändå kommer blir hemmalivet ett helvete med skrik och sömnlösa nätter. Hustrun börjar arbeta och blir den som försörjer familjen; makarna glider isär och man skiljs. ‘Jag har låtit vetenskapen göra mig oduglig till kärlek och äktenskap’, säger han, men står dock för sitt val. ‘Om det finns ett Hades, torde jag få tillbringa mitt skuggliv där i ånger över vad jag försummat här. Men om Hades återbördade mig till livet, skulle jag förvisso genast styra mina steg uppför backen till biblioteket – mitt Carolina Rediviva.’

• I Herr Gustafsson själv (1971) refererar Lars Gustafsson några minnesbilder från Uppsala 1958.

‘Sven Delblanc röker små smala cigarrcigaretter på Carolinas trappa. Per Olov Enquist tävlar för Uppsala i Akademiska mästerskapen i höjdhopp.

Göran och Tora Palm bor inne på gården i ett litet rum som alltid är mycket varmt av en fotogenkamin. På kafé Alma undervisar den snillrike Thorild Dahlquist en krets av andlöst lyssnande i moralfilosofi. Det är en förskräcklig vinter.’

• Det var på Carolina Rediviva, i tidskriftsrummet 1922, Erik Mesterton för första gången mötte T. S. Eliot, banbrytaren som han kom att översätta och introducera. I ett nyutkommet nummer av amerikanska The Dial stod Eliots dikt ‘The Waste Land’. Besatt av sitt fynd började Mesterton leta efter mer Eliot i Carolinas periodikabestånd – och mot lånereglerna smuggla med sig hem inbundna tidskriftsvolymer för att kunna skriva av Eliots artiklar på sin skrivmaskin i studentrummet. Berättat för Kurt Mälarstedt, Dagens Nyheter 25 maj 2001.

• Ejnar Haglund förtäljer i Glimtar från lyckliga Uppsalaår (1988) om jubileumsfirandet av Gustaf II Adolf 5 november 1932 och promotionen samma dag. I Gösta Knutssons sällskap är han vid Carolina för att avlyssna promotionsmorgo-

vanställande än ett flenhus [en svulst] å ett fagert anlete.’ Även resten av fasaden får sig en släng av sleven. ‘Sammanblandning av runda och raka dörrbetäckningar, rakspetsiga stickbågiga och vågräta fönsterprydnader erinra alltför mycket om renässansmanér och fördärvad italiensk stil.’

Konstanteckningar under en resa år 1849 (1851).

• Lars Andersson talar i Bikungskupan (1982) om ‘Carolinas och universitetshusets båda gulbleka, härsklystna, kräsna ansikten’.

• nens salut (vilken först på 60-talet flyttades upp till slottet, lär vi oss). ‘Antingen det berodde på för kraftig ammunition eller på den fuktiga novemberluften, så medförde varje skott ett klirr av sönderslagna glasrutor, och några städerskor, som arbetade i Carolinas hall, såg minst sagt o­gillande ut över glasskärvorna, som yrde kring deras fötter.’

• På väg genom Carolinas entréhall och dess ‘ekande dunkel’ noterar Jonas i Ola Larsmos Engelska parken (1988) det anslag som länge mötte bibliotekets besökare. ‘På den löjligt smala entrédörren får han åter syn på den röda skylt som så många gånger redan lyst honom i an­siktet: NO TOURISTS.’ Och utifrån är byggnaden lika negativt laddad: ‘Bibliotekets kantiga silhuett sökte honom med rader av akademiskt rektangu­lära fönstergluggar.’

• Paul Kennet minns sin studenttid i H-K Rönbloms Död men obegråten (1961) där han kommer vandrande över Nybron. ‘Efter en kort stund hade han lämnat föränderligheten bakom sig och befann sig vid foten av backen som ledde upp till det oföränderliga: Carolinabibliotekets stela karljohansfasad, lärdomens förrådshus uppe på åsen.’

• Arkitekten och konsthistorikern Carl Georg Brunius skjuter istället in sig på baksidan och trappan upp till Carolinasalen. ‘Merberörda trapphus liknar en utväxt, som synes oss föga mindre

En gladare nuna tecknar Knut Nyblom i minnesboken Uppsala är bäst (1908): ‘mellan de sena askarnas späda, nästan vitgröna blad och trädens stammar låg det mäktiga universitetsbiblioteket, gamla hederliga Carolina Rediviva, och svettades i solgasset och log med sina hundratals rutor ned mot staden’.

• Mitt i natten betraktar Elisabet Hermodssons Jo i Samtal under tiden (1983) den fasadbelysta byggnaden. ‘Ljuset över Carolinas nyklassicistiska fasad får henne att tänka på en blek student böjd över nattliga studier och hennes döde fader, folkskolläraren i Vaksala församling, som i sin ungdom studerat för [filosofen Axel] Hägerström, får ockrafärgade drag och nyklassicistisk panna under ett svart slätkammat hår.’

• Karin Boye ger även hon huset mänskliga drag i ‘Till Carolina Rediviva’ ur samlingen Moln (1922) där fasaden framträder sträng och förnämlig ‘som en gammal mans / löje av lätt, lätt snö och höstmild ironi, / tankfullt, med värme och vishet under / och saktmod i.’ I Härdarna (1927), sviten ‘Tillägnan’, förnimmer diktjaget från sin plats i läsesalen stegen av en tillbedd medlem ur personalen. ‘Jag lyssnar, fången i förtärande tvång. / I rytmen av din rytm, i takten av din gång / slår min puls i hunger.’

• Carolina förmänskligas också i Ann-Christine Bärnstens Döden är en schlager (2005) där kriminalinspektör Martina Di Gombri reser till

71

Uppsala från Stockholm för att få hjälp av en teologi­professor att följa upp en detalj i pågående mordutredning. Professorn föreslår att de ska träffas på biblioteket. ‘Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket, reser sig som ett monument över Uppsala. Eftersom det ligger på en höjd i ena änden av en av huvudgatorna ger det intryck av att med all sin lärdom och kunskap se med ett visst förakt på dem som går nedanför. Det är som om det säger till dem: Ni kommer ändå aldrig att veta det jag vet.’

• ‘De tysta’ är en dikt till den akademiska flitens företrädare av Nils-Magnus Folcke ur samlingen Uppsalavår (1916) där biblioteket kontrasteras mot krogen. ‘Carolina Rediviva – se, ditt öga kisar rött, / blinkar närsynt och förstrött, / sneglar sniket sjukt och trött, / lite surögt, lite elakt och förgrämt. / – Men se Gillet! – å, ditt öga lyser festligt auervitt, / tittar stramt bekymmersfritt / över ungdomsstadens mitt, / lite punschblekt – men så pampigt förnämt.’

• Blivande litteraturdocenten Germund Michanek slår an en liknande ton i ‘Hymn till Carolina’, studenttidningen Ergo nr 15 1949. ‘Du är kylig som is, Carolina, / o högborg för ädelt och sant! / Du ligger för högt, Carolina, / och backen dit upp är så brant! // Jag betraktar med skräck, Carolina, / din kalla belysta fasad. / Om jag trodde på Gud, Carolina, / jag strax om en linbana bad! // O, bytte du plats, Carolina, / med Gästis och Gillet ett år, / då bleve jag klar, Carolina, / då bleve jag färdig i vår! !’

• Carl-Erik af Geijerstam beskriver ett katalog­ rums­besök i essän ‘Det är om namn jag frågar’ ur Tankemöten (1992). Inledningsvis, och i ett som det ska visa sig fåfängt försök att finna ett verk om Hermann Hesse, träffar han på en bekant bibliotekarie. Samtalet kommer att kretsa kring en gemensam vän, vars namn ingen av dem just nu kan påminna sig. Först efter att man skilts minns författaren vad personen heter och vill genast ringa efter bibliotekarien – men namnet är borta. Efter en inre djupdykning finner han dock även på detta namn. ‘Men det blir i dag inget

72

överlämnande av mitt fynd, för bibliotekarien är redan borta på annat håll i den stora byggnaden. Och så står jag där bland alla målmedvetna blickar och rörelser i det stora katalogrummet och det är bara att ge sig av med alla ärenden outrättade. Men så är det ju alls inte. Jag har ju gjort två stora fynd utan några som helst böcker och utan hjälp av dessa mastodontkataloger. Jag har dragit upp dessa namn friska och levande ur sin dolda tillvaro och jag bär dem med mig som lyckligt nyförvärvad egendom när den stora ekporten slår igen efter mig.’

• Tycke uppstår mellan författaren/privatsnoken Olle Villner och den sommarjobbande biblioteksassistenten Gisela Månsson i Stig O Blombergs Polismordet (1994). Villner är när han kommer till Carolina på jakt efter ett äldre nummer av Upsala Nya Tidning och blir vid lånedisken upplyst av Gisela att den finns mikrofilmad. Efter att Olle Villner hittat vad han söker försvinner dock rullen från biblioteket på mystiskt vis; tidigare på tidningsredaktionen hade även lägget med den aktuella sidan blivit utskuren … När paret setts några gånger avbryter dock Gisela romansen; det Olle är på spåren verkar alltför farligt och hon vill inte bli mer känslomässigt involverad i någon som snart kan komma att tas ifrån henne.

• Kriminalkommissarie Berit Alm i Dödlig kunskap (1992) av John Alva (pseudonym för Bo Säfström) får på sin lott att lösa mord, försvinnanden och mystiska olyckor vilka drabbar högre tjänstemän

inom kyrka och stat i Uppsala. Under utredningen besöker hon överbibliotekarie Hugo Lamberth som tar emot i Carolinas entré; på väg till hans tjänsterum passerar de ‘den stora läsesalen där studenter och forskare satt som förstelnade över sina böcker och handskrifter’. När kommissarien sedan börjar fråga om en försvunnen landsantikvarie finner hon överbibliotekarien anmärkningsvärt oberörd trots att de kände varandra.

‘Det var något aristokratiskt över honom. Hans långa och seniga kropp och hans raka hållning, den skarpa profilen och det formella, nästan föråldrade sättet att uttrycka sig. Berit Alm undrade om det var arv eller miljö som hade format honom. Hon kände inte till hans bakgrund. Han kanske var aristokrat. Eller också hade han blivit sådan av att vara omgiven av miljontals böcker i den slottsliknande miljön. […] En veritabel labyrint, tänkte hon när hon försökte finna vägen ut ur huset. Upprepade gånger gick hon fel och hamnade i olika återvändsgränder i form av studierum och specialavdelningar för skiftande vetenskaper.’ Senare hittas överbibliotekarie Lamberth omkommen i en trafikolycka …

• Mohamed Omar fångar en minnesbild från arbetet att kuvertera bibliotekets glasplåtar efter fotografen Henri Osti: ‘Jag maskinskrev ett registreringsnummer på kuverten. / Året var 1992 och datorn hade inte kommit än. / Jag hade just gått ut högstadiet och hade / en praktiktjänst på Carolina Rediviva, / Kart- och bildavdelningen. / Min chef hette Margareta Lindgren, / docent i antikens kultur och samhällsliv, / den minoiska kulturen, expert på linear B. / Hon hade ett nervöst skratt.’ Strofen ingår i dikten ‘Den kommande omänniskan’ ur samlingen Skymning öfver Upsala (2013).

• Gun Björkman, uppsaladocent i egyptologi til�lika författare gav i sin burleska debut O, gamla klang … (1959) följande bild från Carolinabacken: ‘Det var en ohyggligt kall januari, och forskarna, som befann sig på universitetsbiblioteket, hade blivit insnöade. Men genom att släpa ut sina avhandlingar och liggande framstupa på dem glida nerför backen mot den uppskottade staden lyckades de rädda sig.’ Längre fram i berättelsen

heter det om biblioteket: ‘Det kallades Carolina och sprang sedermera i luften på grund av trycket från millioner tättpackade luntor.’

• Fanny Alving, signaturen Maja X, skrev under många år i skämttidningen Strix; dikten ‘Carolina Rediviva’ stod införd 5 juli 1911, första och sista strofen lyder: ‘Tjocka gamla luntor. / Forna tiders gubbar. / Snällt och stillsamt spraka / forna tiders knubbar / uti forna spisar. / Gamla blåa pluntor / lök och fänkål smaka, / goda gummor skymta, / och bak dörrar grymta / forna tiders grisar.’ […]

‘Gamla tömda pluntor. / Gamla glömda gubbar. / Gamla gömda luntor / än stå kvar som stubbar. / Gamla smala dankar / ifrån kopparstaken / under torvgrästaken / drypa tryggt i friden, / gamla kloka tankar / blinka genom tiden.’

• Biblioteket, sent 1950-tal finns i Sven G Svenssons Mord och lärda mödor (1967), kapitlet ‘Akademisk vardag’. En handskrift relaterad till bokens mord är på drift. Carolina framställs som en arbetsplats där låg säkerhet råder, alla känner alla och forskarna kan komma och gå som de vill; några har egna nycklar. ‘Det lånades nu så mycket handskrifter både från Carolinas egen handskriftsavdelning och från andra arkiv och bibliotek, att kassaskåpet i läsesalens absid, som egentligen var avsett för sådana volymer och andra rariteter, alls inte räckte till. Forskarna fick därför placera lånade handskrifter på vanliga bokhyllor i absiden.

Tjänstemännen där, som ju rätteligen skulle “bevaka” läsesalen, kunde naturligtvis inte var gång kontrollera att varje forskare gick och hämtade sina egna handskrifter.’

• A-salens absid förekommer även i Den farliga kunskapen (1965), en samtida detektivroman av Robert Boman och Lars Lambert ugiven under pseudonymen Bob Alman. En kvinna hittas död på herrtoaletten som länge låg en trappa ner från Carolinas läsesal B. En misstänkt person har setts utanför toalettfönstret åt Engelska parken. Det är jur stud Urban Thorin, 22, som hittar kroppen efter att först ha hämtat sin beställda bok i lånexpeditionen och därefter fortsatt in i A-salen för att skaffa en uppgift ur referensbiblioteket. ‘Det

73

similtryck […]. Men det var ju som jag redan tagit den, likaväl som den tagit mig. Stycke för stycke hade den överförts till mitt inre, ja den var mera där, multnande, söndervittrande av vår tids skit, ett skal av skräp. Vad skulle jag med den?’

•

var inte särskilt mycket folk där ännu. Det satt kanske sju åtta personer utmed det långa läsbordet vid västra väggen, inte fler. Solen spelade in genom glastaket i absiden ner på flickorna som stod och hängde vid disken.’ Efter sitt makabra fynd återvänder han in i läsesalen och anmäler saken till en av de tjänstgörande ‘flickorna’ som ‘stod och idisslade ett tuggummi’.

• Mordet på Christina (1952) sker i Viköping och det därstädes belägna Christinabiblioteket, ett bibliotek påminnande om Carolina där bokens författare Gurli Taube, pseudonymen Elise Dufva, arbetade under många år. Vi känner till exempel igen den husdel som i boken sträcker sig ‘som en kil in i parken på baksidan av biblioteket’ och dörren där i stenfoten som under läsesalen leder in i bottenvåningen, den dörr nattvakten finner olåst …

• Motstridiga känslor väller upp inom den kortväxte Johan i Göran Tunströms Tjuven (1986) då han efter år av akademisk möda tillgodogjort sig allt om Silverbibeln och nu som presumtiv efterträdare till chefen för bibliotekets handskriftsavdelning får följa denne ner i källarmagasinet. ‘Äntligen stod jag där i ögonhöjd med den tingest som stulit hela mitt vuxna liv, så litet vuxet det nu än hade varit. Under locket låg den och andades och jag kände varje bokstav, varje rispa i pergamentet, varje hårstrå ur de gamla pälsarna. Den var ett med mig, med mitt medvetande. Dyrgripen och jag hade ingått en symbiotisk förening. Jag lyfte lådan för att känna på dess tyngd – det skulle vara lätt att tillverka en likadan, att stoppa ner ett fak-

74

Josef Strzygowski är i stan 1918–19 och vill se Silverbibeln; den då nyblivne docenten i konsthistoria Henrik Cornell berättar i memoarerna Kon­ sten, vännerna, verkligheten (1972) om hur detta gick till: ‘Vi begav oss alltså till Carolina Rediviva men “Laxen”, den ståtlige och suveräne överbibliotekarien Axel Andersson förklarade att handskriften inte var tillgänglig för närvarande. Den förvarades i ett hemligt valv och för dess framtagande måste man tillkalla flera personer med olika nycklar. Den kunde inte tas fram under den närmaste månaden. Då jag som introduktör på svenska förklarat att främligen var en vetenskaplig världsstjärna och den främste nu levande kännaren av senantikens handskrifter, beklagade “Laxen” på det djupaste att det nu skulle vara omöjligt att få fram den dyrbara handskriften.

Han visade i stället en serie fotografiska reproduktioner. Strzygowski förklarade att han hade en särskild anledning att i original granska handskriften, som han hittills endast kände genom fotografierna. Om dessa verkligen riktigt återgav handskriften måste den nämligen vara en förfalskning. Reproduktionerna visade att de canonbågar, som inramar texten, på insidan följas av en i tonen svagare båge, tecknad som en skuggning.

Sådana bågar, förklarade den österrikiske kännaren, förekommer i handskriftskonsten först flera hundra år efter den tid då Wulfila levde. “Laxen” blev ytterst förskräckt och drog hastigt ut en låda i sitt skrivbord. Där låg Silverbibeln i själva verket så lättillgänglig som möjligt. Strzygowski fick granska den och konstaterade snart att bågarnas fördubbling med en underliggande skuggbåge berodde på att baksidornas bågställningar lyste fram genom pergamentet och kameran hade därigenom förenat dem på angivet sätt med de verkliga bågarna.’

• ‘Demonens avbild’, serietidningen Fantomen nr 10 1995, börjar: ‘Uppsala universitet 1932 … en läsesal i Carolina Rediviva …’ där ett mord ägt rum,

‘offret – en lärdomsman som gått en våldsam död till mötes …’ Tre serierutor visar interiörer snarlika bibliotekets Boksal och i två andra ses Mr Walker med byggnaden i fonden. För övrigt utspelas handlingen i exotiska miljöer. Äventyrets carolinainslag är säkert ditsatt inspirerat av kuppen mot Silverbibeln tidigare utgivningsåret.

• Den 5 april 1995 mitt på dagen nås yttre befälets bil i centrala Uppsala av larm om någon form av gasutsläpp vid Carolina Rediviva. ‘Han placerade radiobilen strax utanför trappan upp till ingången på biblioteket. Man märkte genast att någonting hade hänt för det var massor av folk vid ingången till biblioteket och de verkade uppjagade på olika sätt. När yttre befälet och hans kollega kom innanför dörrarna till biblioteket kände de genast lukten av tårgas. Det fanns också personer som sprang emot dem och var mycket upprörda. Det var personal ifrån biblioteket som nästan skrek: – Någon har stulit vår Silverbibel!’

Kjell Söderberg, Stölden av Silverbibeln (2014).

•

Kring en senare stöld av den berömda handskriften låter Lars Munkhammar, pseudonymen Marianne Minck, handlingen kretsa i Fallet Cass­ berg (2015). Huvudpersonen heter Torsten Stahle, säkerhetsansvarig på Carolina liksom en gång Munkhammar själv. Utöver kriminalstoryn finns inflätat fakta om Silverbibeln, den Lars Munkhammar känner väl som författare till flera böcker i ämnet. Berättelsen tillåter även forna, sedan länge avlidna tjänstemän att gå igen och gripa in i handlingen liksom den väcker äldre arbetsmiljöer till liv. Som när Torsten Stahle möter och får råd av bibliotekets forne chef Claes Annerstedt (avgick 1904) eller besöker gamla Kart- och bildavdelningen: ‘Arkitektoniskt var avdelningens lokaler mycket speciella. De utgjorde den forna överdelen av en rad ståtliga bibliotekssalar som haft sina stengolv i bibliotekets entréplan. Efter en radikal entresolering på 1890-talet hade de övre rummen blivit ett antal låga salar (de kal�lades fortfarande salar) med runda kryssvalv till tak. Till formen påminde de närmast om kryptor eller källarvalv, men eftersom de låg en bra bit upp i huset förtogs detta intryck helt genom de generösa fönsterraderna som släppte in ordentligt med ljus. Dock låg fönstren så högt att man inte distraherades av några anslående vyer över Uppsala eller Engelska parken.’

• ‘Vid A1 (figur 3 och 5) påträffades ett bränt raseringslager innehållandes tegel, murbruk, fönsterglas och spik. I lagret påträffades en docksko av porslin. I schaktet framkom en tvärgående träbjälke ca 0,25 m tjock av välbevarat trä. Lagret och träbjälken har tolkats som lämningar efter bebyggelse som legat på platsen fram till uppför­ andet av Carolina Rediviva dvs första halvan av 1800-talet.’ Anna Ölund, Angående schaktningar för åskskydd samt avloppsledning inom fastigheten Kåbo 15:1, Carolina Rediviva, Uppsala stad (Upplandsmuseet, 2013).

samtliga carolinabilder är tagna av fotograf Magnus Hjalmarsson, uppsala universitetsbibliotek.

75

nyheter & noter at

Sällskapet De 17: En inblick i de första 130 åren

Redaktionskommitté: Per-Olof Lindblad, Gunnel Engwall, Inge Jonsson, Erik Norberg och Margareta Törngren. 149 s. Stockholm: Sällskapet De 17, 2016. isbn 978-91-639-0305-2 De aderton, det vill säga Svenska Akademien, är för många ett begrepp. Flera känner även till sällskap som Idun och dess kvinnliga motsvarighet, Nya Idun. Men vem känner till Sällskapet De 17? Frågan är retorisk och påminner samtidigt om att det existerat myndigheter, som gällt som ‘lärda verk’ och att det fortfarande existerar ‘lärda sällskap’. I det sena 1800-talets Stockholm pågick dessutom ett halvoffentligt kulturliv där konstnärer, konstälskare och intellektuella möttes – ‘Allt i Stockholm är kotterier […]’, konstaterade Oscar Levertin i ett brev till Verner von Heidenstam inför julen 1891.

De 17 bildades 1887 av 12 lärda män och en kvinna, den briljanta och därtill vittra matematikern Sonja Kovalevsky. Platsen för stiftandet var Stockholms observatorium och de flesta stiftarna hade anknytning till Kungl. vetenskapsakademien och Stockholms högskola.

Sällskapets ändamål fastställdes till att genom föredrag och samspråk orientera varandra om vars och ens forskning samt att i diskussionerna anlägga vad som idag skulle kallas ett tvärvetenskapligt perspektiv. De 12 ledamöterna ökade efterhand till 17 och lärda vid Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Kungliga biblioteket och de centrala museerna har under åren ingått i kretsen. Sällskapets samlingar förvaras på nationalbiblioteket.

76

Sällskap med en grundläggande ekonomi och ett tydligt ändamål är mera kända än de internt inriktade. De lärda sällskap som är mindre kända ska dock inte förväxlas med de hemliga, som Frimurarorden – när De 17 firade halvsekelsjubileum 1937, var detta en förstasidesnyhet i Svenska Dagbladet. Då utgavs också en första sammanställning av sällskapets dittillsvarande sammankomster och föredrag.

Inför 130-årsjubileet utgavs förra året Sällska­ pet De 17, en krönika över sällskapets verksamhet. Skriftens författare ingår i sällskapets krets och en redaktionskommitté har hållit samman helheten. Margareta Törngren – före detta biblioteksråd och sedan några år sällskapets ständiga sekreterare – har som redaktör uppenbarligen varit den drivande kraften. I skriften presenteras sällskapets olika vetenskapsgrenar och vissa framträdande ledamöter. Eftersom kvinnorna i De 17 har varit få, finns skäl att särskilt nämna Törngrens uppsats om dessa ledamöter liksom om kvinnors stödjande roll – under de år sällskapets möten hölls i hemmiljö var de lärda männens fruar viktiga supportrar. Nämnas kan även Birgitta Svenssons bidrag ‘Viktor Rydberg, kulturhistorikern’ och Inge Jonssons om tre framstående litteraturhistoriker. Ledamöter inom discipliner som astronomi, historia, juridik, ekonomi, språkvetenskap och medicin lyfts fram i andra bidrag och den vetenskapliga bredden antyder den potentiella dynamiken i sällskapets samtal och diskussioner. Skriften avslutas med en strikt dokumenterande redovisning av sammankomster, föredrag och ledamöter.

De vetenskapliga föredragen utgör kärnan i verksamheten inom De 17. Därtill främjas en social samvaro som sannolikt kan sammanfattas med ‘Cedant Curæ’ (‘Vike bekymren’). Den devisen gav för övrigt namn till det akademiska ordenssällskapet CC , grundat 1868 i Lund och snarast en parodi på Frimurarorden.

Den framlagda jubileumsskriften bidrar till den ofta svårfunna litteraturen om de lärda sällskapen. Att dessa själva ställt frågor om sin förnyelse framgår av ett par konferensrapporter från senare tid. En ökad kontakt med det omgivande samhället kan vara en väg att gå. magdalena gr am

Unik dagbok

28. februar i år, etter ca 10 års arbeid, utkom For Kongen og Flåten. Matros Trosners dagbok 1710–1714, i 2 bind på til sammen 910 sider (Oslo: Fagbokforlaget).

Dagboka er skrevet av en norsk matros i den danske kongens flåte, og gir et enestående bilde av forholdene i flåten sett ‘nedenfra’. Dagbokinnførslene er fulgt av fine, detaljerte, delvis fargelagte tegninger i margen på hver dagbokside.

Forfatterens identitet er ikke endelig fastslått, men høyst sannsynlig er det Daniel Danielsen Trosner fra Bokn nord for Stavanger, den ene av to brødre som var utskrevet til tjeneste i flåten i Danmark-Norge 1710–1714. De flest av sjøoffiserene var danske og utdannet i København, men opptil to tredeler av matrosene kom fra Norge.

Offiserene førte loggbøker, men en beskrivelse av det daglige livet i flåten slik Trosner levendegjør det, er unik (blant annet var han vitne til det store slaget i Køge bukt 4. oktober 1710, der svenske skip senket Dannebrog, et av de største skipene på dansk-norsk side). Det er den eneste bevarte samtidige beretning om krigshverdagen til sjøs på tidlig 1700-tall. Tilsvar­ende dokumentasjon fra andre land er ikke kjent.

Historikerne Hans Christian Bjerg, Danmark og Tor Jørgen Melien, Norge, har redigert og kommentert. Tekstene i denne utgaven er oversatt til norsk av filolog/historiker Lillian Husby Melien som også har bearbeidet notene. Utgivelsen og prosjektet bak, er blant annet støttet av

Sjøforsvarsstaben, Forsvarsmuseet og Institutt for forsvarsstudier Originalmanuskriptet oppbevares i Riksarkivet i Oslo, og er del av den norske delen av UNESCO :s Memory of the World-register. Trosners dagbøker ble tatt inn som en del av Norges dokumentarv ved opprettelsen av registeret i 2012.

Mellom brødre: Dansk-norsk samliv i 600 år

Redaktør: Rasmus Glenthøj. København: Gads Forlag, 2016.

Et kapitel om sjøoffiserer og sjøfolk i Kongens flåte, finner vi i denne boka: ‘I samme båd. Danske og norske søfolk og sø officerer i unionstidens Kongelige Søetat’, skevet av Jakob Seerup.

Prolog og Epilog er skrevet av redaktøren Rasmus Glenthøj som var prosjektleder for 1814-programmet til Fondet for dansk-norsk samarbeide.

Fremtredende danske og norske historikere har under kapitlene Foreningstiden, Den kulturelle union i 1800-tallet, Politik og samfund på tværs af Skagerak, Foreningens konsekvenser, bidratt med i alt 20 artikler om blant annet språk, kultur, religiøs oppdragelse, København som imperiehovedstad, Danmark, Norge og EU. Lett å lese, interessant, egnet til å rydde opp i myter og svart-hvitt tenking. A propos vår norske kontinuerlige feiring av 1814: i 1864, da Stortinget stemte over om Norge igjen kunne inngå i en union med Danmark, da falt forslaget mot bare tre stemmer! Årets vakreste bøker 2017

Grafill, en landsdekkende interesseorganisasjon for alle som arbeider eller utdanner seg innen design, illustrasjon og visuell kommunikasjon, står bak den årlige konkurransen. Konkurransen er den eneste som hedrer den visuelle delen av bokbransjen, og er en viktig tradisjon som går tilbake til 1933. (Fullstendig presentasjon av vinnerne med juryens begrunnelser, se www.grafill.no/avb.) ‘Årets vakreste bok’ velges blant alle de premierte, og i år ble den gitt til et monumentalverk om kunstneren Bård Breivik (1948–2016), Bård Breivik: I’d love the key to the master lock, ved designer Rune Døli, bilderedaktør Guri Dahl og tekstforfatter og redaktør Rita Leppiniemi.

Bokkunstprisen 2017 ble tildelt Guttorm Guttormsgaard. Prisen ble delt ut første gang i 1957, og deles hvert år ut til en person eller virksomhet som arbeider med å formgi, illustrere, produsere

77

eller utgi bøker, eller som på andre måter fremmer god bokkunst. Årets vinner har på forskjellige måter arbeidet med alle disse feltene. Han er billedkunstner, men gjennom hele hans kunstnerskap har boken hatt en sentral plass. (Omtale i Biblis 70, sommer 2015 om utstilling og bok inspirert av Guttormsgaards ‘livsprosjekt’.) berit ch. nielsen Mannerheims resa genom Asien

Under andra världskrigets finsk-sovjetiska krigshandlingar – vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944, efter hävdvunnet finskt språkbruk – utnyttjades alla medel för insamling av pengar för krigsansträngningarna. Pengar är, som man vet, ett nödvändigt medel i krigsföringen. Den bibliofila världen deltog i två sådana arrangemang.

Vid månadsskiftet februari mars 1940 utbjöds ‘en samling synnerligen värdefulla böcker, manuskript, originallillustrationer m.m. skänkta för att till förmån för Finland försäljas hos A.-B. H. Bukowskis konsthandel’. Pro Finlandia- auktionen omfattade 750 nummer och katalogen Pro Finlandia är i sig själv en bibliofil raritet.

Ett betydligt större projekt var utgivningen av C. G. Mannerheims Resa genom Asien. Åren 1906–1908 företog överstelöjtnanten Gustaf Mannerheim på uppdrag av den ryska generalstaben en orienterings- eller spionageresa längs den ryskkinesiska gränsen i Centralasien. Uppgiften var att undersöka den kinesiska härens organisation och styrka. Spionageuppdraget kamouflerades med vetenskapliga uppgifter av arkeologisk, naturvetenskaplig och topografisk natur. Expeditionens vetenskapliga huvudman var Finsk-ugriska sällskapet i Helsingfors. Förutom dagboksanteckningar tog Mannerheim också över 1 200 fotografier. Över resans militära resultat utgavs en ryskspråkig rapport av den ryska generalstaben i Sankt Petersburg 1909. Den har översatts till finska av Harry Halén 2006. Mannerheim själv bidrog med en uppsats, A Visit to the Sarö and Shera Yögurs, utgiven av Société Finno-Ougrien i Helsingfors 1911, 78 sidor, en kartbilaga, 33 fotografier och 35 teckningar.

‘I nära tre årtionden lågo de för vetenskapen så värdefulla resultaten av Mannerheims expedition 1906–1908 begravda och till synes bortglömda, då Finsk-ugriska sällskapet beslöts att utgiva dem vederbörligen bearbetade av finska

78

fackmän’, skriver Sven Hedin i företalet till upplagan 1940. Avsikten var att utgivningen skulle ske till Mannerheims 70-årsdag 1937 och författaren var själv inställd på att delta i arbetet. Som redaktions­sekreterare antogs professorn i ekonomisk geografi vid Kauppakorkeakoulu (Finska Handelshögskolan) Kaarlo Hildén. Det mellankommande världskriget förändrade i grund planerna. Redigeringen måste ske utan författarens medverkan. Resultatet blev en starkt nedbantad utgåva i två band men rikligen illustrerad.

Det första tryckta resultatet utgavs på svenska, alltså originalspråket, av Lindfors Bokförlag AB, Stockholm, i tryck av Esselte 1940 i två band.

Samtidigt utkom en bibliofilupplaga i 150 exemplar bunden hos P. A. Norstedt & Söner i blått läder med Mannerheims vapen på pärmen, marskalkstavar på ryggen, helt guldsnitt och inre denteller. Samtidigt utgavs en bibliofilupplaga för Finland i tjugo exemplar. Intäkterna från försäljningen användes till Finlandshjälpen.

Finsk-ugriska sällskapet utgav en engelsk upplaga 1940, en finsk upplaga utkom 1940–41 och slutligen utgavs en förkortad upplaga (sådana kallades tidigare gottköpsupplagor) på finska 1941 och på svenska 1942. Ytterligare översattes reseberättelsen till danska och nederländska. Förkortade upplagor utkom mellan 1961 och 2008. År 2010 ansåg Svenska litteratursällskapet i Finland tiden vara mogen för en ny utgåva av Resa genom Asien. Dels skulle dagboken, teckningarna och fotografierna publiceras in exstenso, dels förses med nödiga register och förklaringar. Uppdraget gavs åt orientalisten, fil. lic. Harry Halén.

Verket som under titeln Dagbok förd ­under min resa i Centralasien och Kina 1906–07–08 utgavs tillsammans med bokförlaget Atlantis, omfattar tre band och 1 096 sidor. Expeditionen har nu blivit levande på ett helt annat sätt, då den ursprungliga texten och de restuarerade fotografierna dominerar.

Mannerheim hemförde också ett stort antal etnografiska föremål från expeditionen. Större delen finns i Finsk-ugriska sällskapets ägo, en del donerade till Finlands Nationalmuseum. En del behöll Mannerheim själv och de finns nu i hans hem i Helsingfors, Mannerheim-muséet. Dessa orientaliska minnen i varje rum av Mannerheims hem visar på sitt sätt, vilken betydelse expeditionen intog bland Mannerheims på rika erfaren­heter fyllda liv. henrik degerma n

SA MTA L ME D PED ER TAM M Samlare: ‘person som försöker samla fullständig uppsättning av viss typ av föremål vanl. som hobby.’ Så lyder Nationalencyklopedins lakoniska ordboksdefinition, lite väl enkel för den som samlar böcker.

Så länge böcker har funnits, så har det funnits boksamlare. Det finns förstås en mängd olika anledningar och bevekelsegrunder till att man samlar. Red. träffade Peder Tamm, mångårig samlare, för att höra varför han ägnar sig åt denna verksamhet.

Peder Tamm lyfter särskilt fram sin kärlek till det kontinentala Europa, sin längtan till Europa; han vill att hans bibliotek skall spegla en bildad europés ideal.

Uppväxt efter andra världskriget i en tid präglad av amerikanskt tankegods och med det tyska sopat under mattan letar Peder efter Europas själ i litteraturen. Europa är helt enkelt Peders passion och orsaken till hans samlande; det ‘europeiskt ikoniska’ i olika former – gärna med intressanta illustrationer – är något han alltid söker till sitt bibliotek, som allt eftersom fylls med olika upplagor av Orlando furioso, Metamorfoser, Don Quijote, Den unge Werthers lidanden, Münchhausens även­ tyr, Commedia dell’arte och Paradise Lost vid sidan av verk av Rabelais och Voltaire samt författare som Peder ser som deras nutida motsvarigheter.

Han vill med sitt samlande uttrycka såväl intressen som personlighet. Med sitt bibliotek konstruerar han sitt jag men i sin spaning efter det förflutna arbetar han även med att bevara och rekonstruera vår kultur, vårt kulturarv från antikens dagar till våra. Så ser Peders ideal ut; fullständighet är med andra ord inte något som han eftersträvar. Peders samling blir aldrig klar, han kan han den som en nära vän hela livet. Ett kärleksbibliotek.

För de flesta boksamlare är boken mer än texten, den är även ett estetiskt och historiskt objekt.

Bokbanden, formgivningen, boken som konsthantverk och konstverk är avgörande aspekter för många samlare och så även för Peder, som gärna läser på tyska men hellre på franska och allra helst på italienska. Böcker från de italienska förlagen Franco Maria Ricci (FMR) och Adelphi uppfyller Peders formgivningsideal och bjuder på en alldeles särskild sensuell njutning.

För några år sedan lät Peder bygga ett biblio-

teksrum i anslutning till sitt hem. Red. undrade vilka idéer som styrde utformningen av bokrummet och fick veta att inspirationen kom från restaurangen Lisa på Torget, som tidigare låg på Östermalmstorg som Peder passerade varje morgon på väg till kontoret. Det var proportionerna som tilltalade Peder och han fick hjälp av arkitekt Hans Wirström att förverkliga sin dröm. För Peder var ljuset och akustiken – i bokrummet skall musik ljuda – de två viktigaste komponenterna.

Bokrummets väggar består nästan till hälften av fönster med skjutdörrar ut till trädgården, där några stora ekar skuggar lite väl mycket, varför det var angeläget att få till stånd rätt ljussättning och färgskala i bokrummet. ‘Det har därför varit viktigt att göra biblioteksrummet ljust. Inne i biblioteket är bokhyllorna ljusgrå och det ljusmålade träet i det höga taket med sina tunna tvärbalkar påminner mig om ett uppochnedvänt båtskrov, men det har också något av ett missionshus över sig. Jag har lagt mycken omsorg på att få belysningen som jag ville ha den, med bokhyllebelysning och utvalda golvlampor i gulmetall.

Minns att jag läste och försökte omsätta lärdomar från Junichirō Tanizakis klassiker Till skug­ gornas lov, men också regissören Luis Buñuels festliga funderingar om bästa barljuset beroende på olika drinkar, från boken My Last Sigh’, säger Peder Tamm och sätter sig tillrätta i läsfåtöljen. ingrid svensson Medarbetare i Biblis 78

anita ankarcrona är bokhistoriker. peter bodén är antikvariatbokhandlare. gunnar broberg är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, Lunds universitet. jakob christensson är docent i idé- och lärdomshistoria och redaktör vid Svenskt biografiskt lexikon. björn dal, fil. dr, tidigare kulturarvschef vid Universitetsbiblioteket i Lund. henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland. peter ejewall är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. magdalena gram är fil. dr i konstvetenskap. erik hamberg är bibliotekarie, post- och bokhistoriker samt fil. dr i idé- och lärdomshistoria. johan mannerheim, tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk bok og bibliotekhistorisk selskap.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Tomas Lidman (vice ordförande), Gunilla Eldebro (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Antoinette Ramsay Herthelius och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktörer : Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Kristina Lundblad och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Gunilla Eldebro, gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 78 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2017 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Jakob Christensson s. 2; Kungliga biblioteket s. 4–7, 26–27, 46–48; Johan Mannerheim s. 10–21; The Getty Museum s. 22, 27; Anita Ankarcrona s. 24; Björn Dal s. 30–38; Uppsala universitetsbibliotek s. 41–42; Peter Cederblom s. 60–63; Magnus Hjalmarsson s. 64–75 Tryck : Livonia Print, Lettland 2017 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-339-4

80

Biblis 78

Biblis 78 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2017 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBZJALF FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-339-4