Biblis 107 (Hösten 2024)

Biblis 107

kvartalstidskrift för bokvänner

Hösten 2024 sek 125

Biblis

nummer 107 hösten 2024 redaktör gunnel furuland

2 Vardagstryck? Termer och trycksaker i och utanför biblioteken Kristina Lundblad

13 Biblioscope. En svensk läsapparat för sängliggande på 1950-talet Erik Florin Persson

20 Mary Wollstonecrafts hemliga brev till Gilbert Imlay. En värld där det fortfarande finns vita fläckar Elisabeth Mansén

29 En outsiderförfattare på ett outsiderförlag. Alexander Weiss och Bo Cavefors i samarbete Lennart Nyberg

42 Marie-Louise af Forsells litterära dagbok Kristina Lauridsen

47 Den hostande muntergöken Magdalena Gram

58 Kafka och jag Hans Blomqvist

72 Kafkasamlarens bryderier. Kort bibliografisk guide till Franz Kafkas auktoriserade publiceringar Johan Laserna

84 Nyheter & Noterat

88 Föreningen Biblis

Omslagets framsida: Franz Kafkas böcker har numera ofta någon av hans egna bilder på omslaget. Så även Biblis 107. Omslagets baksida: Frihetsgudinnan med svärd, montage av Peter Mendelsund. © Peter Mendelsund. Ingår i den stora utställningen Franz Kafka, The Morgan Library & Museum, New York, 22 november 2024–13 april 2025.

k ristina l undblad

Vardagstryck?

Termer och trycksaker i och utanför biblioteken

Den som tar sig för att undersöka hur våra forskningsbibliotek namnger delsamlingar upptäcker snart att arbetet bygger på flera konkurrerande kategoriseringsprinciper.

Det är inget konstigt, men det är tankeväckande att studera indelningarna, deras namn och dessas effekter. På universitetsbiblioteket i Lund finns exempelvis Jonathan Swifts Gullivers resor i två separata samlingar. Den första svenska utgåvan, tryckt av Merkell 1744, är placerad i Äldre samlingen medan alla utgåvor tryckta efter 1799 finns i den vanliga samlingen, alltså i den namnlösa samling som består av böcker som är yngre än dem i Äldre samlingen. Beståndet i den yngre samlingen blir förvisso allt äldre, men vid behov skulle åldersgränsen enkelt kunna flyttas utan att någon namnändring behövde göras; det gamla är och förblir gammalt.

Tid lagras i artefakter och speglas i deras materia. Alla böcker vi uppfattar som gamla har en gång varit nyutgivna. Deras form har varit samtidens form. Det är den inte längre, men i kraft av sin materiella existens är böckerna likväl samtida med oss, lika verkliga och närvarande som vilken nyutgiven bok som helst. Tiden som lagrats i dem inverkar på vår begreppsbildning, på de föreställningar vi har om världen och dess ordning.1 Det är inte romanens ålder utan föremålets som gjort att biblioteket placerat 1744 års utgåva av Swifts berömda verk i Äldre samlingen.

Vid sidan av tidsaspekten är dokumenttyp och skriftproduktionsteknik viktiga parametrar när biblioteken ordnar sina samlingar.2 Dokumenttypen kodex, det vill säga det vi vanligen kallar bok, sär­

skiljs från dokumenttyper som tidningar och tidskrifter och delas sedan upp i flera distinkta grupperingar. En har, som vi sett, med bokens ålder att göra, en annan med skriftproduktionstekniken: De kodexar vars text är handskriven skiljs ut från dem vars text är tryckt och placeras i en egen samling, handskriftssamlingen. De handskrivna kodexarna, som för övrigt inte kallas böcker utan handskrifter, förs i denna samling samman med allt annat som är handskrivet och som också kallas handskrifter utan att vara kodexar. I handskriftssamlingen samsas medeltida manuskript med material från vår egen tid och stora, tjocka kodexar med brev och små lappar.

Många av de dokument som inordnas i handskriftssamlingen skulle om de vore tryckta ha sorterats ut från de tryckta kodexarna och hamnat i samlingskategorin vardagstryck. Vad en handskrift är för något kan man lätt förstå, det är ett dokument vars text är skriven för hand. Men vad är ett vardagstryck? I det följande ska detta och andra begrepp som betecknar de sinsemellan helt olikartade trycksaker som inordnas i vardagstryckssamlingen undersökas. Vad är det för begrepp, var kommer de ifrån, och hur används de?

Vardagstryck, småtryck och okatalogiserat tryck

Begreppet vardagstryck dök upp 2007 när Kungliga biblioteket beslutade att den samling som tidigare hade kallats för okatalogiserat tryck (ofta förkortat OKAT eller okat.) skulle döpas om till

Ovan: Tiden lagras i våra artefakter. Jubileumstryckets rubrik fick kanhända 1917-års mottagare att tänka på hur snabbt det gångna kvartsseklet hade förflutit.

Till vänster: En av vardagstryckssamlingens många sällsynta trycksaker, en karta över bordplaceringen vid Malmö Mekaniska Trikotfabriks 25-årsjubileum. Ett drygt sekel senare kan vi fantisera om samtalen mellan prokuristen Krogh och Fru Landgraf eller Konstnär Gehlin och Fröken Ester Henriques. Ester var dotter till företagets grundare Michael Henriques, en pionjär inom svensk trikåtillverkning. Produktionen var inriktad på underkläder och från 1940-talet, då personalen uppgick till drygt 500 personer, särskilt strumpor. På 1950-talet inleddes ett mångårigt samarbete med Katja Geiger, mer känd som Katja of Sweden. Som trycksak betraktad äger dokumentet ett närmast litterärt skönhetsvärde, en stramt geometrisk plan för högljudd festlighet.

vardagstryckssamlingen. Det tidigare namnet hade spelat ut sin roll på KB eftersom man hade påbörjat en katalogisering av samlingen. Lunds universitetsbibliotek, som tillsammans med KB har i uppdrag att ta emot och förvalta det pliktlevererade svenska trycket, följde efter och döpte om sin samling.

Det okatalogiserade trycket säger till skillnad från samlingsnamn som handskriftssamlingen eller kartsamlingen ingenting om dokumenten i fråga utan hänvisar till biblioteksprinciper varför namnet endast är meningsfullt i en intern bibliotekssfär. Begreppet småtryck, som också förekommit, är även det problematiskt eftersom många av samlingens tryck, som affischer och telefonkataloger, inte är små varken till format, omfång eller upplaga. Det fanns sålunda goda skäl att tänka om, men frågan är om vardagstryck var ett välgrundat val.

Ett begrepp ska kunna definieras, och definitionen ska avgränsa begreppet från andra begrepp så att alla är överens om vad begreppen och termerna, orden som betecknar begreppen, avser. Okatalogiserat tryck avgränsar ett bestånd från det material som är katalogiserat, och handskrifter avgränsar handskrivna dokument från allt som inte är skrivet för hand. Men hur ska begreppet vardagstryck definieras och avgränsas? Finns kategorierna festtryck och helgtryck, undrar genast den terminologiintresserade, och vem bestämmer vad som hör till vardagen och festen?

Tar man hänsyn till innehållet i trycken, är det tydligt att många av vardagstryckssamlingarnas trycksaker är relaterade till tillfällen och fenomen som ligger utanför det vi kallar vardagslivet, som första maj­affischer, festmenyer, resebroschyrer och reklammaterial för allehanda lyxartiklar. Och handlar det om tryck som konsumeras till vardags så hör ju dagstidningar, romaner och barnböcker också till denna grupp.

Ordet vardag konnoterar det ordinära, det vanliga, i viss mån till och med det tråkiga. Innebördens kvalitativa register framträder tydligt genom ordets motsatser fest och helg, samt i uttryck som den grå vardagen. Det finns alltså en viss underliggande värderingen i namnet, en värdering som kan uppfattas som en nedvärdering.3 Att på detta vis bygga in en värdering av det material man förvaltar är inget en myndighet ska ägna sig åt, så också av detta skäl är vardagstryck ett olyckligt

namn. Kanhända spelar värderingen också in när ett bibliotek väljer vilka samlingar som ska betraktas som specialsamlingar, en samlingsgruppering som används på Lunds Universitetsbibliotek och där vardagstrycket inte ingår. Rent semantiskt är ju det vardagliga och det speciella ett slags motsatser. Det speciella skattas kulturellt sett högre än det vardagliga, det är ovanligare och uppfattas som finare och mera värdefullt.

När myndigheter etablerar värdebaserade gränsdragningar och kategorier inom de sfärer de ansvarar för – de må bestå av människor eller trycksaker – framstår lätt de konstruerade kategorier­

Till höger: Lunds universitetsbiblioteks samling av typtryckta affischer från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är en guldgruva för studier inom så vitt skilda områden som typografihistoria, folkrörelsehistoria och nöjeslivets lokala utveckling i landet. Vi förknippar gärna affischer med bilder, men länge dominerade den rena textaffischen. Den trycktes vanligen på billigt, trämassebaserat papper som färgades in, både för effekten skull och för att dölja den dåliga papperskvaliteten. Texten trycktes med särskilt framtagna typer i trä, ofta päronträ eller andra hårda träslag. Det är ett sorgligt faktum att våra kulturarvsinstitutioner låter ett så värdefullt material sakta med säkert förstöras genom det slags vårdslösa hantering vi ser exempel på här.

Till vänster: Ända in på mitten av 1900-talet var monopol och kartellbildningar välkomna strategier inom svensk ekonomisk politik. Här har Karlstads skomakare gått samman för att stävja vad man såg som onyttig priskonkurrens. Liksom merparten av samlingsbeståndet hör prislistor till sådant som vanligen kastats bort. Det kan mycket väl hända att detta är världens enda existerande exemplaret av just denna prislista.

na och deras namn som indikatorer på graden av värdefullhet. De kan leda till risker och problem, och man bör därför fråga sig vad värderingen och gränsdragningarna har för konsekvenser för sådant som katalogisering, konserveringsåtgärder, resurstilldelning och interna hierarkier. På vilket sätt är bestånden i specialsamlingarna mera speciella än beståndet i vardagstryckssamlingen, och vad innebär det i praktiken för en bibliotekssamling att betraktas – eller inte betraktas – som speciell?

Raritet, ömtålighet och historisk betydelse –faktorer som ofta spelar in när ett dokument eller

en samling bedöms som speciell – är egenskaper som i hög grad utmärker vardagstrycket, fast inte på det sätt vi kanske först tänker på om vi förbinder raritet med exklusiva material, ömtålighet med hög ålder och historisk betydelse med kända personer. Nej, här gäller det att ha en mer nyanserad förståelse för de sätt på vilka dokument skapar mening, och en djupare insikt i de mekanismer som är i farten när individer, samhällen och den grafiska kommunikationens produkter sakta men säkert formar världen och våra idéer om den. Mycket av det som ingår i vardagstryckssamlingen är sådant folk i allmänhet kastar, och just därför är många av trycken oerhört sällsynta. Samtidigt hör dessa trycksakskategorier historiskt sett till dem som haft större betydelse för samhällsutvecklingen än de flesta andra. Det som ryms här är det som fungerat som blodomlopp i samhällskroppen, det är dessa trycksaker som ordnat världen och betingat själva möjligheten av det vi kallar samhälle. Sam­

lingen rymmer därtill bibliotekens kanske rikast varierade material när det kommer till grafisk form och produktion.

Att det vardagliga sällan ägnas samma omsorg som det speciella kommer bland annat till uttryck i bristande konserveringsåtgärder. En hel del av vardagstryckssamlingarnas materialet har dålig papperskvalitet och många unika dokument förtvinar sakta men säkert i magasinen hos de myndigheter som har i uppgift att bevara dem. Kulturarvsinstitutionernas otillräckliga resurser är väl kända, men måhända inverkar även den egna terminologin och samlingsindelningen på den interna resursfördelningen och beståndshanteringen. I vilket fall som helst finns det anledning att begrunda vilken relevans, och vilka innebörder och effekter, de begrepp och namn man använder sig av kan tänkas ha.

Till de problem begreppet vardagstryck dras med kan läggas att det är en intern, svensk biblioteksterminologi. Utanför biblioteken finns inget

vardagstryck, och i andra sfärer används andra begrepp. Tryckerinäringens terminologi är av särskilt intresse när det handlar om trycksaker. Här är det begreppet accidenstryck som gäller, åtminstone sedan 1800 ­talets början.

Accidenstryck

Inom filosofin är accidens ett av de två begrepp som används för att beskriva ett tings väsen, dess ontologiska natur. Det andra är substans. Substans är det som definierar tinget, medan accidensen är utbytbar och inte påverkar fenomenets ontologiska status. Den substantiella egenskapen hos ett dricksglas, exempelvis, är att föremålet är gjort av glas och avsett att dricka vätska ur. Hur glaset ser ut – om det har fot, dekor eller är färgat – är accidentella egenskaper som inte påverkar det faktum att föremålet i fråga är ett dricksglas. Inom filosofin betecknar accidens sålunda något tillfälligt, men för att förstå ordets rimlighet i boktryckerisammanhang ska vi kanske hellre beskriva det som något som infaller eller inträffar, och därigenom definierar en händelse och ett stycke tid som ett tillfälle

Latinets verb accidere betyder just infalla, hända, och presensparticipet accidens betecknar något som händer. I engelskans utveckling under medeltiden användes begreppet accidens inom teologin för att beskriva ”de materiella kvaliteterna hos sakramentets bröd och vin” vilket ju för tankarna till den filosofiska terminologin (substansen var förstås Kristi lekamen men druvsorten var accidentell) – och inom medicinen kom ordet att användas för sjukdomstillstånd, skador och olyckor. Sådana uppstår ofta plötsligt och till synes slumpartat, och från omkring 1400 ­talet antar accident, i engelskan, just betydelsen av slumpartat skeende.

I Handbok i boktryckerikonsten för unga sättare, utgiven 1853, förklarar författaren Carl Isak Fahlgrén att ”[a]ccidensarbeten kallar man smärre saker som tillfälligtvis blifva beställda, och om hvilka man således är oviss när de förekomma. Till accidenser räknar man priscouranter, notificationsbiljetter, affischer, tillfällighetspoemer, o. s. v.”.4 Det kan diskuteras huruvida författaren verkligen är på helt rätt spår när han menar att begreppet accidenstryck har att göra med tryckarens ovisshet om när beställningarna på detta

slags trycksaker kommer in. Man visste väl inte heller när det skulle komma beställningar på böcker eller andra mer omfattande tryckuppdrag, kan man invända. Med en mer välvillig läsning kan vi dock skönja en beställare i kulisserna, en beställare som fått ett plötsligt uppkommande behov av en trycksak för att något inträffat – en tågolycka eller ett dödfall – eller i god tid vill få tryckt något till ett speciellt tillfälle, som en konsert, eller ett möte med någon förening. På så vis sätter Fahlgréns förklaringen begreppet accidens i relation till det kluster av skeenden och tidsaspekter som är i omlopp i denna dokumentsfärs terminologibruk. Accidenstryck är trycksaker producerade för, eller med anledning av, bestämda tillfällen och de skeenden som skapar dessa tillfällen.

Tillfällighetstryck och tillfällestryck

Fahlgréns ord tillfälligtvis leder oss till orden tillfällighet och tillfälle, vilka i sin tur för oss till kategorin tillfällestryck, de trycksaker som bär på texter inom genren tillfällesdiktning – eller, som Fahlgrén kallar det, tillfällighetspoemer. I litteraturhistoriskt hänseende är tillfällesdiktningen en avgränsad genre. Den utgörs av det slags texter, ofta i versifierad form, som författades till särskilda tillfällen, i synnerhet dödsfall och bröllop. Genren går långt tillbaka och lever väl fortfarande, om än i skymundan, men det är vanligtvis 1600 ­ och 1700 ­talens diktning forskare intresserar sig för. Precis som alla andra textbaserade produkter kan dikterna förflyttas mellan olika medier. Man kan exempelvis publicera en antologi i bokform med 1600 ­talets svenska gravdikter. Då är dikterna fortfarande tillfällesdikter, men det rör sig inte längre om tillfällestryck.

Orden tillfälligtvis, tillfällighet och tillfälle har haft skiftande innebörder genom historien, och de är allesammans värda att begrunda i detta sammanhang.5 Adverbet tillfälligtvis, som Fahlgrén använder, betyder ’av en tillfällighet’ eller, synonymt, ’av en slump’, men det har också betydelsen ’för en kortare tid’, och är i denna betydelse synonymt med ’tillfällig’, liksom med ordet efemär, som vi återkommer till. Orden tillfälle och tillfällighet har in på 1800 ­talet haft innebörden av ’något som uppträder (plötsligt)’, såsom sjukdoms­ och olycksincidenter (och ordet

Den kortvarigaste varaktigheten inom dokumentsfären är nog en del av en dag Vad kan hända under en del av en dag, under en eftermiddag eller förmiddag?

Jo, man kan gå på bio – om man har en biljett. Eftersom biljetter, liksom exempelvis blanketter, inte inryms inom pliktleveranslagen är det ren tur att denna hundraåriga trycksak från Karl Levins tryckeri i Tranås bevarats till eftervärlden.

incident betecknar ju också något som infaller), men även mindre dramatiska saker, som när Martina Schwerin år 1826 i ett brev till Tegnér förklarar att hon varit ”[h]indrad genom tusende hvardagslifvets tillfälligheter att tills i dag fatta pennan”.6

Ordet tillfälle har grundbetydelsen ’bestämd tidpunkt för enskild händelse, handling eller skeende’. Den bestämda tidsaspekten är tydlig i ett uttryck som för tillfället, medan uttrycket vid tillfälle anger att något ska ske – infalla – när det är möjligt, det vill säga när tillfälle ges 7 Som framgår är orden besläktade med latinets accidere och dess olika former. I samtliga fall, och språk, handlar det om saker som infaller eller uppträder, och som därigenom kopplas till ett tidsligt perspektiv. Den tidsliga dimensionen är kortvarig, eftersom ett infallande inte är utdraget i tid.

I etymologins ljus kan vi se att den tidigare etablerade benämningen tillfällighetsdiktning inte har förståtts som slumpartad diktning, utan som en diktning relaterad till särskilda händelser – till tillfälligheter, i dåtidens språkbruk – händelser som präglade de avbrott de orsakade i livets flöde. Det är först när ordet tillfällighet får sin moderna innebörd av slump som genrebeteckningen blir missvisande.8 Numera heter genren tillfällesdiktning, och trycksakerna benämns tillfällestryck. Vill man borra vidare i begreppsdefinitionens underbara värld, kan man påtala att merparten av det som ryms i dagens vardagstryckssamlingar är tryck framtagna för ett visst tillfälle, för en bestämd demonstration, teaterföreställning eller årsstämma. Men även om vi förbehåller begreppet tillfällestryck för dokument som bär på diktning

relaterad till viktiga, individuella händelser – dödsfall, bröllop, dop – krockar den litteraturvetenskapliga genrebenämningen med den biblioteksvetenskapliga praktikens förhållningssätt till såväl genre som dokumenttyp. Medan stora delar av det äldre tillfällestrycket numera har katalogiserats och inordnats bland den svenska poesin, rymmer den okatalogiserade vardagstryckssamlingen tusentals tillfällestryck med tillfällesdiktning från 1800 ­ och 1900 ­talen. Tillfällesdiktningen hålls sålunda inte samman ur innehållsmässigt perspektiv, men ej heller ur dokumentperspektiv; de katalogiserade tillfällesdikterna från 1600 ­ och 1700 ­talen består ju vanligtvis av ett eller ett halvt ark papper, de har alla ursprungligen haft en kortlivad funktion, och borde sålunda höra hemma i vardagstrycket. Förklaringen till att de äldre tillfällesrycken ändå separerats från de tillfälliga tryckens huvudsamling, är att också det kortlivade på lång sikt blir gammalt, och i kulturarvsperspektiv värderas, som sagt, det som är gammalt i allmänhet högre än det som än ungt.

Efemärt tryck

I de fall man inte behöver behandla de här aktuella trycksakerna som ett kollektiv eller en samlingskategori är det klokast att hålla sig till så specifika termer som möjligt och tala om affischer, broschyrer, kataloger – alternativt affischtryck, broschyrtryck, katalogtryck – och så vidare. I bibliotekssammanhang behövs dock ett samlingsnamn, och på grundval av de omständigheter jag presenterat i föreliggande text, förefaller benäm­

Accidenstryckets tidsliga dimension är kortvarig, men även kortvarighet har elasticitet. Dessa märkliga och ännu oöppnade specialkuvert för bridgespelets invigda – kontrakt? auktion? – anger februari månad som varaktighetsperiod, eller verkningstid. (För övrigt borde någon skriva perforeringens historia. En snillrik uppfinning med egna maskiner och vitala funktioner.)

ningen efemärt tryck vara den förnuftigaste. Den har fördelen att vara etablerad i den engelskspråkiga världen , som ephemera eller ephemeral print – och namnet skulle bidra till en internationellt gångbar nomenklatur.

Ordet efemär går tillbaka på grekiskan och betydde ursprungligen som varar för en dag. Som allmänt vedertaget begrepp på svenska skulle efemärt tryck göra skäl för sig också genom att det relaterar till både accidenstryck och tillfällestryck på ett vettigt sätt, utan att göra intrång i dessa begrepps räckvidd; accidenstryck hör till boktryckeriets terminologi, och tillfällestryck hänger ihop med den litterära genren tillfällesdiktning.

Efemärt tryck framstår också som det begrepp som bäst fångar de parametrar som är utslagsgivande för trycksakskategoriseringen; förekomsten av tidpunkt och verkningstid. Förekomsten av en angiven eller underförstådd tidpunkt sätter trycket och dess budskap i relation till ett i tiden bestämt tillfälle, som en konsert eller en begravning, medan verkningstid är den tidperiod under vilken en trycksak kan eller ska exekvera den uppgift den är producerad för, som det år under vilket en priskurant eller en telefonkatalog är aktuella. Om tillfället och tidsperioden hör till vardagen eller festen har vi inte anledning att uttala oss om, och det finns betydligt mer objektiva parametrar att utgå från. Trycker man meningen

”Biljetten ger tillträde till Malmö museer måndagen den 30 augusti 1965” på en liten papperslapp, är trycksakens – biljettens – verkningstid bestämd till museets öppethållande denna dag. Om samma mening återfinns i en bok, exempelvis i en roman, förekommer ingen bestämd verkningstid.

Ett dokuments verkningstid uppstår alltså i mötet mellan dokumentets form, materia och innehåll. I det mötet uppstår också många andra betydelser, funktioner och effekter. Jämför exempelvis frimärket med porträtt på den svenske kungen med en i antal lika frekvent förekomst av offentligt placerade kungaporträtt i reklampelarformat så framgår dokumentegenskapernas inverkan på det så kallade innehållet tydligt. Oftare än vi tror, ja kanske alltid, är det den materialitet som medierar text och bild som avgör hur dokumentets budskap ska uppfattas. Storformatsporträtt på regenter, utplacerade i det offentliga rummet, förknippar vi med diktaturer. Frimärken förknippar vi med brev. Innehållet kan vara identiskt, det är storleken och andra dokumentegenskaper som avgör funktion och effekt.

Den materiella formen – dokumentens format, papperskvalitet, färg, struktur, bindningsteknik, grafiska formgivning, tyngd och tjocklek – spelar alltså en avgörande roll för dokumentets meningsproduktion. Materialiteten och den betydelse den bidrar med är egenskaper hos trycksaken som man enbart kan uppleva genom direkt kontakt med trycksaken. De kan aldrig digitaliseras, för en bild på en broschyr är en bild och inte en broschyr, precis som en bild på en lövgroda är en bild och inte en lövgroda.9

Liksom den biologiska mångfalden, är den analoga dokumentvärldens mångfald hotad idag. Det gäller inte minst det slags dokument som denna artikel behandlat. Om något decennium kommer merparten av det efemära tryck som ännu produceras inte längre att produceras, och redan nu har hundratals dokumenttyper av efemär karaktär sällat sig till det förgångna. Bibliotekens samlingar är därför viktigare än någonsin, vad de än kallas. De trycksaker som har stått i fokus här sätter oss i direktkontakt med det för­

Att det som jag har kallat dokumentets verkningstid har löpt ut – som i fallet med denna priskurant från Ankarsrums bruk 1912 – betyder att textinnehållet, det meddelande som dokumentet kommunicerat till sina mottagare, inte längre är giltigt. Filmen har visats, bridgeturneringen ägt rum och en ny gjutjärnskamin kan inte längre fås för några tior. Det innebär emellertid inte att trycksakerna förlorat sin mening. Snarare har den mening de bär och genererar mångfaldigats genom lagren av händelser som följt på deras produktion, lager som får trycken att framträda i djupare relief.

gångnas kommunikativa verklighet och temporalitet på ett sätt som inga andra samlingar kan göra. Genom sina distinkta formers specifika budskap ger de oss tillträde till det förflutnas oändlighet av ögonblick. De dokumenterar det efemära. Bibliotekens uppgift är att ge ögonblicken evigt liv.

1. För en diskussion av hur tid respektive historia kommer till uttryck i dokument, se Kristina Lundblad, ”Återge eller återskapa? Faksimilen som verktyg och konstverk”, i Mellan evighet och vardag – Lunds domkyrkas martyrologium, Liber daticus vetustior (den äldre gåvoboken) – studier och faksimilutgåva, red. Eva Nilsson Nylander, Lund, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, 2015, s. 79–102.

2. Med dokument avses här en textbärande artefakt såsom en bok, ett brev, en tidning eller en affisch.

3. Enligt Olof Halldin syftar namnet på trycksaker ”som möter oss varje dag”, och det ska, menar han, inte kopplas till det vardagliga. Halldin, ”Det efemära trycket”, Biblis nr 54, 2011, s. 45–54, s. 45f. Jfr Sandra Torres Magnusson som i sin masteruppsats ”Mer reklam tack, och gärna samhällsinformation. En studie om synlig- och tillgängliggörande av efemärt tryck vid svenska bibliotek”, Lunds universitet 2017, för en initierad diskussion om namnfrågan och kritiserar Halldins bedömning. Se särskilt s. 42f. Se även Lina Erikssons masteruppsats ”Dagens ’skräp’, framtidens skatter. En undersökning om hur Kungliga biblioteket samlar in, ordnar och tillgängliggör sin samling av vardagstryck”, Uppsala 2018.

4. Carl Isak Fahlgrén, Handbok i boktryckerikonsten för unga sättare, Stockholm: Joh. Beckman 1853, s. 117.

5. Tack till Rikard Heberling som uppmärksammade mig på ordet tillfällighets tidiga innebörder.

6. Ewert Wrangel, Martina von Schwerin, Snillenas förtrogna, Stockholm, 1912, här från SAOB: tillfällighet.

7. Jfr SAOB: tillfälle.

8. Jfr Per S. Ridderstad, ”Vad är tillfällesdiktning? En kort översikt” Personhistorisk tidskrift 1980, s 25–41, s. 26, där ordets etymologi inte till fullo observerats.

9. Detta faktum står inte i strid med digitaliseringens nytta i övrigt, och det är beklagligt att den stora satsningen på att digitalisera det svenska trycket som lanserades 2020 inte omfattar vardagstrycksamlingarnas bestånd, i synnerhet som detta är betydligt mer svårtillgängligt, okatalogiserat som det är, än mycket av det som ska digitaliseras. Kungliga biblioteket förklarar på sin hemsida: ”Det som kallas vardagstryck (bruksanvisningar, reklamblad, tipskuponger etc) ingår visserligen i den svenska tryckproduktionen men kommer inte att vara en prioriterad del av projektet.” https://www.kb.se/om-oss/nyheter/nyhetsarkiv/202001-28-600-ar-av-svenskt-tryck-ska-digitaliseras.html (2023-06-20)

e rik f lorin Persson

Biblioscope

En svensk läsapparat för sängliggande på 1950 ­talet

Tänk er en bok filmad sida efter sida, och sedan alla dessa filmatiserade sidor trädande fram en efter en på en liten gråglasyta, allteftersom man trycker på en liten knapp – är det inte praktiskt på alla sätt för en sjuk som gärna vill läsa, men som av någon anledning inte kan hålla i boken.1

På det här sättet inleds en artikel i Göteborgs Handels­ och Sjöfartstidning från 1954. I artikeln beskrivs en ny läsapparat för sängliggande vårdpatienter som konstruerats av ingenjör Andrej Gavrjusjov i samarbete med ortopeden och överläkaren Erik Severin, vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Under 1954 och 1955 rapporterade ett flertal svenska tidningar om den göteborgska uppfinningen, som skulle möjliggöra läsande för sängliggande och i första hand poliosjuka patienter.2 Det rapporterades bland annat från en utställning på Kungliga biblioteket om firandet av Folkbibliotekens 50 ­åriga statsunderstödda verksamhet.3 Tillsammans med en historisk exposé visade utställningen upp några nya tekniska innovationer inom biblioteksområdet och vid sidan av en ny fotografisk metod för utlåning av böcker lyftes särskilt den nya läsapparaten för sängliggande patienter fram. Att jag själv fick upp ögonen för läsapparaten berodde på att jag hade påbörjat ett forskningsprojekt om den Göteborgsbaserade filmfotografen Andrej Gavrjusjov, som kom till Sverige som flykting från Sovjet hösten 1945 och som medverkade som filmfotograf på ett flertal uppmärksammade svenska beställningsfilmer under 1950 ­ och 1960 ­talen. I min inledande sondering om Gavrjusjovs verksamhet visade det

Ur utkast till informationsblad för Biblioscope.

sig ganska snabbt att han inte bara jobbade med film. Han arbetade även som lärare i fotografi vid yrkesskolan med det nedsättande och idag högst problematiska namnet Vanföreanstalten (som senare bytte namn till Änggårdens yrkesskolor) i anslutning till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Därutöver arbetade han även med att utveckla apparater med den fotografiska tekniken som grund, som till exempel Biblioscope. När jag hittade det första materialet om läsapparaten så fascinerades jag. Tänk, som en ipad fast på 1950talet! Samtidigt misstänkte jag att det nog inte blev så mycket av det hela. Biblioscope framstod som en fantasieggande idé, en kul apparat före

Artikel ur Dagens Nyheter, 2.1 1955

Artikel ur Svenska Dagbladet, 29.1 1955.

Reklamblad för Biblioscope.

sin tid, men som förmodligen aldrig blev mer vida spridd. Jag tänkte att apparaten passade väl in inom den forskningsinriktning som brukar kallas mediearkeologi, där många forskare har intresserat sig just för ”döda medier”, bortglömda mediala innovationer och det som har kallats ”imaginary media”.4 När jag började göra lite djupare efterforskningar fann jag dock material som pekade mot att den faktiskt hade producerats och använts vid ett flertal sjukhus, vårdinrättningar och bibliotek runt om i Sverige under andra halvan 1950 ­talet och början av 1960 ­talet.

En svensk läsapparat för sängliggande

Utvecklandet av läsapparaten var tydligt kopplat till Gavrjusjovs arbete vid Vanföreanstalten, där bland annat många poliopatienter arbetstränade, samt till de kontakter han hade etablerat vid Sahlgrenska sjukhuset. I en längre tidskriftsartikel från 1955 beskrev han själv sin uppfinning och diskuterade bakgrunden till att den utvecklats.5 Enligt Gavrjusjov hade det länge funnits

diskussioner om hur man skulle kunna möjliggöra läsning för långtidssjuka och förlamade patienter inom sjukvården. Försök hade gjorts med högläsning, men dels hade det tenderat att göra patienten alltför beroende av uppläsaren och dels hade vårdpersonalen knutits till patienten under alltför långa stunder. Tillsammans med ortopeden och överläkaren Erik Severin hade Gavrjusjov också provat en importerad läsapparat från Storbritannien. Denna hade dock varit en stor besvikelse. För det första krävdes lampor av en specifik sort, som var dyra, hade kort livslängd och som behövde importeras från tillverkningslandet för att kunna ersättas. Apparaten var också omständlig att flytta på i den dagliga vården och behövde justeras på nytt varje gång den skulle avvändas. Vidare projicerades boksidan i taket ovanför patientens säng och krävde mörkläggning, vilket riskerade att störa andra patienter i samma rum. Slutligen var tillgången till avfilmade böcker ytterst begränsad och det föreföll kostsamt att framställa nya. Istället för att importera den dyra utländska apparaten ville

Gavrjusjov prova att konstruera en egen i Sverige och i texten ger han en utförlig beskrivning av dess konstruktion. Biblioscope, som Gavrjusjov och Severin kallade sin uppfinning, var konstruerad för att använda 16 mm operforerad film och bestod av en liten rektangulär låda om 23 × 28 × 30 cm, där filmrullarna monterades på ena sidan. På framsidan av lådan fanns en skiva av specialetsat glas på vilken boktexten med hjälp av speglar projicerades inifrån apparaten. Lådan var fäst på ett stativ och hela anordningen kunde flyttas runt och fixeras i ett lämpligt läge för patienten. Till apparaten fanns en manöverplatta med två knappar där patienten med en lätt knapptryckning kunde bläddra fram och tillbaka i boken. Enligt Gavrjusjov var många av komponenterna i apparaten enkla att byta ut och reparera. Som ljuskälla användes till exempel en 50 watts billampa som för några kronor kunde införskaffas på vanliga bensinstationer. Flera av de argument Gavrjusjov för fram i texten rörande läsapparatens konstruktion och hur den skulle användas i den vardagliga vårdsituationen syns också i ett reklamblad från företag Biblioscope som Gavrjusjov grundade tillsammans med en kollega inom fotobranschen i Göteborg.

Eftersom en konventionell mikrofilmsapparat för avfotografering av böcker enligt Gavrjusjov kostade cirka 30 000 kronor utvecklade han även en enklare och mindre kostsam apparat för att framställa böcker till läsapparaten. Produktionen av läsapparater och avfilmning av böcker kom att sköttas av företaget Biblioscope. Men fotograferingen av böcker genomfördes även av det Stockholmsbaserade företaget Centrala filmarkivet, som var en central aktör inom den svenska mikrofilmsbranschen och som 1948 hade inlett en massiv avfotografering av den svenska dagspressen vid Kungliga biblioteket.6 Tekniken för att framställa bokfilmer till biblioscopet var alltså i stort sett den samma som konventionell mikrofilmning. Samtidigt var syftet med avfotograferingen närmast det motsatta. Där mikrofilmen hade ett kulturhistoriskt syfte i att bevara böcker och tidningar på ett säkert och utrymmesbesparande sätt för framtiden syftade biblioscopet istället till att i samtiden tillgängliggöra böcker för personer med fysiska funktionsnedsättningar.

Läsapparaten och sjukhusbiblioteken

Vid sidan om att konstruera själva apparaten och att skapa en rationell process för framställning av bokfilmer behövdes också en organisation för distribution. Under hösten 1954 och början av 1955 etablerades ett sådant distributionssystem för läsapparater och bokfilmer till landets sjukhus och vårdinrättningar vid Stockholms stadsbibliotek under direkt ledning av stadsbibliotekarien Krister Gierow. Utvecklandet av läsapparaten sammanfaller i tid med framväxten av en ny organisation för sjukhusbibliotek i städer som Stockholm och Göteborg och en allt mer omfattande verksamhet för att tillhanda böcker och tidningar till sjukhus och andra vårdinrättningar runt om i landet under mitten av 1950 ­talet.7 I Stockholm beslutade stadsfullmäktige 1954 att biblioteksnämnden skulle få ett nytt uppdrag att organisera biblioteksverksamhet vid stadens samtliga kommunala vårdinrättningar. Detta skedde både genom att skapa fler särskilda bibliotek på de större sjukhusen och vårdinrättningarna och genom inrättandet av vandringsbibliotek till mindre vårdinstitutioner. För att tillgodo se de patienter som hade svårt att läsa vanliga böcker, vilket i första hand rörde sig om poliosjuka patienter, beslutade biblioteksnämnden att införskaffa fem läsapparater av den typ som Andrej Gavrjusjov utvecklat och med hjälp av bidrag från Riksföreningen mot polio började också ett större antal filmkopior av böcker att köpas in.8 Även andra sjukhusbibliotek runt om i landet hade börjat köpa in läsapparater. I en översikt över tekniska hjälpmedel vid svenska sjukhusbibliotek från 1958 konstaterades att sjukhusen i Malmö och Uppsala hade haft en amerikansk läsapparat där texten projicerades i taket, men att det numera nästan genomgående var Biblioscope som användes.9 Men eftersom sjukhusbiblioteken runt om i landet bara kunde tillhandahålla ett mindre antal boktitlar hade det redan början framhållits att den ökade efterfrågan på bokfilmer skulle skötas genom utlåning från ett centralt placerat organ. I väntan på en regelrätt organisation för detta ändamål kom Stockholms stadsbibliotek att fungera som en sådan utlåningscentral för bokfilmer till landets sjukhusbibliotek och vårdinrättningar. Från 1955 och tio år framåt omnämns läsapparaten och de mikrofilmade böckerna som i första hand var avsedda

Omslag, årsberättelse Göteborgs stads folkbibliotek 1960.

poliopatienter och andra svårt sjuka i årsberättelserna för Stockholms stadsbibliotek.10 Fram till början av 1960 ­talet ökade antalet titlar, kopior och utlån kontinuerligt. Därefter planade ökning av antalet boktitlar och kopior ut, samtidigt som antalet utlån gradvis minskade. Från en toppnotering om 617 lån 1959 skedde en stadig nergång och 1966, det sista året jag hittat siffror för, lånades 129 bokfilmer ut. Från 1967 och framåt omnämns läsapparaten inte alls i årsberättelserna och jag har inte hittat någon information om varför den inte längre omnämns eller användes. Även vid sjukhusbiblioteken i Göteborg hade läsapparater köpts in och under åren 1957–1961 är en bild av apparaten också med på omslaget till årsberättelserna för Göteborgs stads folkbibliotek, tillsammans med bilder från andra delar av folkbibliotekens verksamhet, så som sagostunder, bokbussar och sjömansbibliotek. Under denna period förefaller läsapparaten alltså ha varit en

självklar och integrerad del av folkbibliotekens utbud och verksamhet i Göteborg. Under åren 1959 till 1966 listades även antalet tillgängliga bokfilmer och antalet utlån för Sjukhusbiblioteket i Göteborg i årsberättelserna.11 Men inte heller här finns någon statistisk för åren efter 1966.

”Idag för sjuka imorgon för alla”

Vid mitten av 1950 ­talet fanns det flera konkurrerande apparater för att möjliggöra läsning för sängliggande och inte sällan förlamade patienter vid svenska sjukhus. Men det var alltså den av Andrej Gavrjusjov utvecklade läsapparaten som fick den största spridningen och under ett decenniums tid verkar den ha varit en integrerad del av bibliotekens och i synnerhet sjukhusbibliotekens verksamhet i Sverige. Men trots ett utbyggt system för att distribuera läsapparater och bokfilmer framstår Biblioscope som en medial

teknik med relativt begränsad spridning och livslängd. Under mina efterforskningar funderade jag en hel del över anledningen till varför den på ganska kort tid slutade att användas. Kanske är det enkla svaret att apparaten i första hand var till för poliopatienter. Efter en omfattande polioepidemi i Sverige 1953, då 5 000 personer insjuknade, varav hälften förlamades, sjösattes ett omfattande program för vaccinering under andra halvan av 1950 ­talet och antalet personer som insjuknade minskade drastiskt.12 Trots vaccinering skedde till mångas förvåning ett nytt polioutbrott i Göteborg 1961, men eftersom alla som insjuknade var ovaccinerade gav utbrottet vaccineringen ny fart och sjukdomen kom snart att ses som utrotad i Sverige.13 Läsapparaten var alltså tätt knuten till en specifik sjukdom och när väl vaccin uppfunnits verkar apparaten slutat användas och därefter ganska snabbt fallit i glömska. Samtidigt visar biblioscopet på de mediala överlappningarna mellan olika fält och hur dagens digitala sätt att sprida och ta del av böcker har äldre analoga föregångare. I några av artiklarna om läsapparaten från mitten av 1950 ­talet spekulerades det just i hur den skulle kunna komma att få en bredare användning och vara till gagn även för läsare

Annons för Biblioscope ur Svenska Dagbladet, 19.2 1956.

utanför sjukhusmiljön. Under rubriker som ”Nytt och bekvämt sätt att ligga och läsa” och ”Idag för sjuka imorgon för alla” diskuterades det i Aftonbladet hur tekniken skulle kunna komma att få bredare användning i framtiden då allmänheten skulle kunna köpa böcker på filmrulle.14 Tanken om en bredare användning av Biblioscope syns även i en annons från företaget Kifa som var specialiserade på vårdutrustning och som får förmodas ha haft ett kommersiellt intresse av att distribuera apparaten till så många som möjligt. Annonsen förefaller adressera en bredare grupp av mer tillfälligt sjuka personer även utanför sjukhusen än de poliopatienter och andra inom sjukhusvården med långvarig fysisk funktionsnedsättning som var apparatens ursprungliga och huvudsakliga målgrupp. Även om Biblioscope aldrig kom att få en bredare distribution vid sidan om dessa patienter pekar dessa spekulationer och kommersiella ambitioner på hur apparaten förebådar dagens digitala böcker och läsning på skärmar av olika slag. Detta ligger också i linje med hur forskare som Jonathan Sterne, Mara Mills och andra verksamma inom forskningsfältet Disability Media Studies argumenterat för att nya mediala tekniker många gånger

först utvecklats för personer med funktionsnedsättning innan de fått en bredare spridning.15 Om Biblioscope går att se som en föregångare till dagens läsplattor och e­böcker, går det också att göra en jämförelse med en annan av dagens konkurrenter till den fysiska boken: ljudboken. I sin bok The Untold Story of the Talking Book visar Matthew Rubery hur ljudinspelningen av litteratur diskuterades redan i samband med att Edison demonstrerade den första fonografen i slutet av 1800 ­talet.16 Men trots intensiva diskussioner om hur ljudinspelningar skulle komma att revolutionera den tryckta kulturen var det i en amerikansk kontext först under 1930 ­talet som den inspelade boken fick en mer institutionaliserad form när The American Foundation for the Blind utvecklade den första talboken på fonogramskivor. I Sverige fick talböcker för blinda sitt genomslag under 1950 ­talet då rullbandet etablerats som en ny standard för inspelning och 1955 påbörjades försök med utlåningsverksamhet vid De blindas förenings bibliotek i Stockholm.17 Till en början riktade sig talboken bara till blinda och synska­

dade men från och med 1977 fick också andra grupper av personer med läsnedsättning rätt att låna talböcker och några år senare kom utlåningen av talböcker att förstatligas genom bildandet av Talboks­ och punktskriftsbiblioteket. Under årens lopp har talbokens materiella bärare kontinuerligt förändrats: rullbandet ersattes av kassettband och senare av cd­ skivor och dagens digitala filer. Parallellt har ljudboken etablerats som ett sätt att lyssna på böcker även för den bredare publiken. Idag kommer böcker i många olika skepnader och format, som vid sidan om tryckta böcker inkluderar såväl tal­ och ljudböcker som e­böcker på skärmar av olika slag. Måhända utgör Andrej Gavrjusjovs uppfinning en bokhistorisk parantes – samtidigt pekar den på mediehistoriens många rundgångar och överlagringar. Inte minst visar såväl historien om Biblioscope som talbokens utveckling just hur mediala teknologier som idag utgör en naturlig del av det mediala och litterära landskapet inte sällan först utvecklades för personer med funktionsnedsättning.

NOTER

Forskningen som legat till grund för denna artikel har möjliggjorts genom ett stipendium från Wahlgrenska stiftelsen. En längre version av texten kommer under hösten 2024 att publiceras i ett temanummer om ”Disability Media Histories” av tidskriften TMG: Journal for Media History

1. ”Läsapparat för sjuka göteborgsuppfinning”, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning, 30.4 1954, 1.

2. Se exempelvis: ”Ny läsapparat för orörlig sjukling. Knapp Bläddrar i fotograferad bok”, Expressen, 30.4 1954; ”Poliosjuk kan läsa mikrofilmad bok”, Dagens Nyheter, 2.1 1955, 1; ”Göteborgsuppfinning hjälper sängliggande sjuka att läsa”, Arbetet, 29.1 1955, 1; ”Självlysande bok bläddrar – till lisa för förlamningssjuka”, Svenska Dagbladet, 29.1 1955, 10.

3. ”Zorn som möbelarkitekt på biblioteksexpo”, Dagens Nyheter, 21.6 1955, 11.

4. Se till exempel: Eric Kluitenberg, ”On the Archaeology of Imaginary Media”, Media Archaeology: Approaches, Applications, and Implications, red. Erkki Huhtamo och Jussi Parikka (Berkeley: University of California Press, 2011), 48–69; Jussi Parikka, What is Media Archaeology? (Cambridge: Polity Press, 2012), 41–62 .

5. Andrej Gavrjusjov, ”Biblioscope. En läsapparat för sängliggande”, Svensk vanföretidskrift, nr 4 1955.

6. Matts Lindström, Drömmar om det minsta. Mikrofilm, Överflöd och brist 1900–1970 (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2017), 137.

7. Maja Spångberg red., Sjukhusbiblioteket, (Lund: Bibliotekstjänst, 1958); ”Sjukhus och ålderdomshem får ordentliga bibliotek”, Dagens Nyheter, 2.1 1955, 6; Sign. [Bebor.], ”Med bokvagn och m/s Falken på väg till boken. Folkbiblioteket i blickpunkt 1”, Göte -

borgs Handels- och Sjöfartstidning, 3.10 1957, 13; Maja Spångberg, ”Nya bibliotekslokaler: Göteborgs sjukhusbibliotek”, Biblioteksbladet, nr 10 1959, 749–51.

8. Protokoll fört vid sammanträde med Stockholms stads biblioteksnämnd, § 14, 29.4 1955; Brev från Krister Gierow till Riksföreningen mot Polio, 9.12 1954, Bilaga 12c till Protokoll Stockholms stads biblioteksnämnd, 29.4 1955.

9. Brita Arborelius, ”Sjukhusbibliotekens tekniska hjälpmedel”, Sjukhusbiblioteket, red. Maja Spångberg (Lund: Bibliotekstjänst, 1958), 15–16.

10. Se Verksamhetsberättelser för Biblioteksnämnden i Stockholms stad för åren 1955–1966: Stockholm stadsarkiv, Biblioteksnämnden, B1:1 och B1:2.

11. Se Göteborgs stads folkbibliotek. Årsberättelse 1955–1966.

12. Gudrun Nyberg, Medicinen, människorna, vården: Hundra år i Göteborg (Stockholm: Carlssons, 2017), 233–34.

13. Nyberg, Medicinen, människorna, vården, 121.

14. ”Nytt och bekvämt sätt att ligga och läsa” / ”Idag för sjuka imorgon för alla”, Aftonblade t, 6.1 1955, 14.

15. Se till exempel: Mara Mills och Jonathan Sterne, ”Afterword II: Dismediation –Three Proposals, Six Tactics”,  Disability Media Studies, red. Elizabeth Ellcessor och Bill Kirkpatrick (New York: NYU Press, 2017), 365–78.

16. Matthew Rubery, The Untold Story of the Talking Book (Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 2016). Se i synnerhet kapitel 1 och 2, 29–85.

17. Beatrice Christensen Sköld, Talboken 50 år (Enskede: Talboks- och punktskriftsbiblioteket, 2005).

Mary Wollstonecraft, ca 1790. John Opie (1761–1807).

Mary Wollstonecrafts hemliga brev till Gilbert Imlay

En värld där det fortfarande finns vita fläckar

Mary Wollstonecrafts brev till sin amerikanske älskare Gilbert Imlay (1754–1828) är fulla av hemligheter. De vita fläckarna i deras värld har i förvånande hög grad förblivit outforskade trots att Mary Wollstonecraft (1759–1797) är en välkänd upplysningsfilosof och pionjär inom feminismens historia. I stället för personer, platser och andra företeelser finns det uppemot hundra streck och prickar i de 77 publicerade breven från Wollstonecraft till Imlay. Varken Mary Wollstonecraft som avsändare eller Gilbert Imlay som mottagare fanns ursprungligen utsatta. Läsaren presenterades faktiskt för anonyma brev skrivna till en anonym adressat. Hemligare kan det inte bli.

I originalutgåvan från 1798, redigerad av Mary Wollstonecrafts andre man, filosofen William Godwin (1756–1836) som en del av hennes efterlämnade skrifter, har Godwin konsekvent infört fyra asterisker i stället för namnet Mary trots att hennes fullständiga namn framgår av titelsidan. Adressatens namn har ersatts med ett streck och Godwin talar i sina noter om ”the person to whom the letters are addressed”. Ort och datum följer originalens sparsamma upplysningar. Där anges ofta bara en dag, som ”December 30” utan årtal, i värsta fall bara ”Monday Morning” eller ”Saturday Night”. Avsändningsorter som London, Paris, Le Havre och Brighthelmstone (Brighton) återfinns bara på åtta ställen. Dessutom saknas ett brev. Breven är numrerade till 78, men det finns inget brev 72. Godwin kan ha strukit det, tappat bort det eller räknat fel. Och efter publiceringen förstördes samtliga original. Ett sådant utgångsläge medför ett stort behov

av att skapa en klarare bild, inte minst inför uppgiften att översätta breven till svenska. Men det erbjuder också intressanta möjligheter. Förutsättningen är att någon dristar sig till att försöka ersätta de många lakunerna med förslag på namn, så att texten återfår sin ursprungliga karaktär och förmedlar det innehåll Wollstonecraft avsett. Men för att få texten att flyta och ge den en smidigare rytm räcker det inte med ett ökat antal noter. För bättre läsbarhet behövs införda namn på samtliga ställen. Det var denna situation som skapade mitt behov av ytterligare forskning och fick mig att utnyttja bibliotek, arkiv och nätsökningar till det yttersta.

Jag har intresserat mig för Mary Wollstonecraft sedan jag skrev min kandidatuppsats för mer än trettio år sedan och publicerat artiklar om hennes syn på allt från revolution till religion, liksom om hennes inställning till manlighet i allmänhet och Rousseau i synnerhet. På senare år har jag även översatt några av hennes skrifter, de privata breven till hennes förläggare Joseph Johnson samt några av hennes mindre kända verk som hittills inte funnits på svenska: Tankar, som är en aforismsamling, och en essä om poesi och skönheten i naturen. Den största utmaningen var hennes reseberättelse, Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark (2022). Samtliga utgåvor har jag försett med inledningar och kommentarer. Detta projekt har fungerat fint ända tills jag kom till breven till Imlay. Redan i reseberättelsen antyds en olycklig kärlekshistoria till en icke namngiven person och när jag presenterade boken i olika sammanhang framkom önskemål om att få läsa hennes privata brev från samma tid. Det lät som

en god idé, men problemen visade sig större än väntat.

Mary Wollstonecrafts brev till Imlay kan läsas i sex internationella editioner, publicerade 1798, 1879, 1908, 1974, 1979 och 2003. Notapparaten och kunskaperna har vuxit med tiden och den senaste och mest fullständiga utgåvan av hennes samlade brev, redigerad av Wollstonecraftexperten Janet Todd, har i det närmaste fullständiga upplysningar om ort och datum. Litterära citat och allusioner, ofta till Shakespeare och Milton, är nogsamt spårade redan tidigare, en del supplerade långt före nätsökningarnas tid. Men det finns fortfarande högst begränsade upplysningar om de personer vars namn saknas i originalutgåvan, och då nästan alltid förvisade till noterna. Läsaren konfronteras fortfarande med alla dessa streck och prickar. Det är verkligen högst frustrerande. Men också lockande. Vem vill inte ut forska ett okänt territorium?

Startpunkter

Mary Wollstonecraft har på senare år tilldragit sig stort intresse och mycket information har samlats under de drygt 200 år som gått sedan hon dog. Det finns minst ett dussin större biografier över hennes liv, en över Gilbert Imlay samt en bok om deras dotter Fanny och hennes systrar. Nästan alla volymer har index med alfabetiskt ordnade namn som jag grundligt genomsökt på jakt efter intressanta personer. I ett fåtal fall erbjuder brevtexten en begynnelsebokstav att utgå från.

Det var lätt att ta reda på att den hemlige älskaren var den charmige amerikanske författaren, diplomaten och äventyraren Gilbert Imlay, som i revolutionens slutfas övergav sina politiska ambitioner för att försöka bli rik i krigets kaos, liksom att de fick ett barn tillsammans, dottern Fanny, född våren 1794 mitt under skräckväldet. Biografierna berättar om Wollstonecrafts tid i Normandie, om resan till Skandinavien och om hennes två självmordsförsök när relationen till Imlay föll sönder. I det växande antalet noter till brevutgåvorna återfinns Wollstonecrafts barnflicka Marguerite Fornée, förläggaren Joseph Johnson och några till. Detaljer från den nordiska miljön introduceras som ett resultat av Per Nyströms forskning, publicerad på engelska som

Gilbert Imlay (1754–1828).

Okänd konstnär.

Fanny Imlay (1794–1816).

Okänd konstnär.

Mary Wollstonecraft’s Scandinavian Journey (1980). Där finns namnet på Imlays och Wollstonecrafts affärskontakt i Göteborg Elias Backman (1760–1829). Sedan den senaste brevutgåvan utkom har Lyndall Gordons detaljrika biografi Vindication: A Life of Mary Wollstonecraft (2005) tillkommit och Wil Verhoeven har utforskat den amerikanska kontingenten i Paris på 1790 ­talet. Hans biografi Gilbert Imlay: Citizen of the World (2008) erbjuder en ovärderlig ingång till denna brokiga skara unga män som ofta ville hålla sig osynliga, antingen engagerade i hemliga politiska uppdrag för att återerövra Louisiana eller i skum smuggeltrafik med beslagtaget silver.

Ett talande exempel

Det finns mycket information att bygga vidare på i biografier och engelskspråkiga brevutgåvor, men de stumma strecken står kvar. Trots att Wollstonecrafts brev till Imlay i originalutgåvans inledning kallas ett av de finaste exemplen på känslornas och passionens språk, censurerades breven så hårt att även ett stycke som skildrar deras gemensamma vardagsliv under en lycklig tid i revolutionens Paris utsätter läsaren för rader som dessa:

I hope to see Dr. — this morning; I am going to Mr. —’s to meet him. —, and some others, are invited to dine with us to ­ day; and to ­morrow I am to spend the day with —.

Läsaren förstår att det handlar om en person som Wollstonecraft hoppas träffa (hos någon annan), någon hon inviterar på middag samt en person som hon ämnar tillbringa nästa dag tillsammans med. I detta korta stycke finns tre eller fyra okända personer. Helhetsintrycket störs av de streck

som gör texten svårbegriplig, nästan oläslig, och synnerligen problematisk att översätta. Och det är inte bara namnen som saknas, rytmen i språket hackas sönder och tanken går vilse i de vita fläckarna.

Vad kan jag då göra åt saken? För den som läst några biografier över Wollstonecraft är vissa namn trots allt ganska lätta att fylla i. Mest självklar är författaren Helen Maria Williams som kan ersätta det sista strecket – den som Wollstonecraft tänker tillbringa nästa dag med. Det är väl känt att de umgicks flitigt särskilt i början av Wollstonecrafts tid i Paris. Naturligtvis kunde det handla om någon annan just denna torsdagsmorgon i augusti 1793, men det är ändå ett rätt rimligt antagande.

Den första person som nämns i stycket har en doktorstitel och borde vara lätt att hitta. Men förvånande nog finns det nästan inga läkare i litteraturen om Wollstonecraft och Imlay. Hon misstrodde visserligen franska doktorer, men det fanns trots allt många läkare bland upplysningsfilosoferna. Den enda jag hittar är en dr Lanthenas

Stormningen av Tuilerierna 10 augusti 1792. Jacques Bertaux, 1793.

som har hjälpt Marys bror James som ville etablera sig i Frankrike. När jag bildar mig på François Xavier Lanthenas (1754–1799) visar det sig att han också var översättare och god vän med författaren Thomas Paine (1737–1809). Lanthenas hade översatt Paines The Rights of Man (1791). Liksom Wollstonecraft sympatiserade Lanthenas med girondisternas politik och var känd som en tydlig förespråkare för kvinnors frigörelse. Bådadera gör en kontakt mellan dem troligare. Wollstonecraft höll just på att skriva en historik över revolutionens inledningsfas, säkert var hon intresserad av att bli översatt till franska. Lanthenas är visserligen inte känd i litteraturen om Wollstonecraft och Imlay (utöver episoden med brodern James), men om dr Lanthenas avses i början av meningen så skulle det vara rimligt att Wollstonecraft sökte honom hos Paines, i dennes hem eller i den lokal Paine frekventerade i White’s Hotel på Passage des Petits Pères nr 8, nära Palais Royal. Det var en

mötesplats för radikala personer i Paris och är en trolig plats att söka Paine och Lanthenas. Paine hörde liksom Willams till Wollstonecrafts tidiga umgänge i Paris. Men eftersom Paine i princip lämnat Paris redan i januari 1793 och flyttat ut till ett gammalt hus där Madame de Pompadour tidigare bott, på rue Faubourg Saint­Denis nr 63, så är det fullt möjligt att det var dit Wollstonecraft tänkte bege sig. Jag kontrollerar tidsaspekten och ser att Paine inte arresterades förrän den 28 december 1793. Givet att man accepterar detta pussel och även tänker sig att Wollstonecraft bjuder Paine på middag tillsammans med några andra vänner, så är textens döda streck ersatta med levande människors namn.

Efter några veckors idogt arbete på bibliotek och arkiv, liksom åtskilliga timmar vid datorn, ser texten ut så här med de troligaste namnen införda:

Avrättningen av Louis Capet (Ludvig XVI) 21 januari 1793. Okänd konstnär, 1793.

I hope to see Dr. Lanthenas this morning; I am going to Mr. Paine’s to meet him. Paine, and some others, are invited to dine with us to ­ day; and to ­morrow I am to spend the day with Helen Maria Williams.

Detta exempel utgör bara ett litet stycke i brev nr 3. Det finns totalt 78 brev att hantera (där nr 72 är en spekulativ rekonstruktion av utgivaren Janet Todd), men redan detta har givit en inblick i Mary Wollstonecrafts vardagsliv i Paris hösten 1793 och dessutom snuddat vid hennes litterära kontakter, kanske också sökandet efter en översättare till hennes nya bok. Det är visserligen konjekturer, men de tecknar en rimlig bild och introducerar en ny aspekt av en känd person.

Kontextuella detaljobservationer och envist pusselarbete

Tidiga fynd är helt klart uppmuntrande, men tyvärr räcker de inte ända fram. Min ambition att alla lakuner ska få förslag på relevant text måste justeras något. På vissa ställen förekommer flera rader av streck och längre uteslutna stycken som anses handla om Imlays tvivelaktiga affärer. De är omöjliga att rekonstruera. Men givet att jag lämnar dem åt sitt öde vill jag åtminstone skaffa mig en uppfattning om alla de streck och prickar som ligger inne i brevens meningar. Det kräver omfattande kontextuella observationer och mycket pusselarbete. Texten rymmer många ledtrådar i form av attityder och detaljinformation. Bland amerikanerna finns personer som Wollstonecraft uppskattar och sådana hon finner motbjudande. En del har barn, andra inte. En person vars namn börjar på B har en tendens att dricka för mycket. Ibland är personerna förenade i intrikata mönster som gör att vissa inkluderas och andra utesluts. När mönstren klarnar kan det ena namnet ge det andra.

Det finns en omfångsrik litteratur på engelska, franska och svenska om den tid och de miljöer Wollstonecraft vistades i: litteraturens och konstens London, revolutionens Paris, hamnstäderna Le Havre, Hull och Göteborg, Christiania (Oslo) och Köpenhamn efter branden. Med hjälp av allt detta, liksom av internets alla resurser, lyckas jag få tag på åtskilliga personer och platser som troligen förekommer i Mary Wollstonecrafts brev till Gilbert Imlay. Sedan gäller det ”bara” att sätta in

dem på rätt plats, eller i alla fall på en rimlig och möjlig plats i hennes brev. Logistiken betyder mycket. Folk befinner sig ofta på resa och under revolutionen sitter några i fängelse. Det blir viktigt att ta reda på när de reser, när de fängslas och vilket datum de släpps fria eller avrättas. Många texter är sorgligt oprecisa och talar om vad som sker ”på våren” eller ”senare under året” när jag behöver veta exakt månad och dag. Men även om person, tid och plats stämmer handlar det ändå om konjekturer som kan vara mer eller mindre övertygande

Några tidiga lyckokast

Ett snabbt fynd belyste Mary Wollstonecrafts tid före avresan till Sverige sommaren 1795. Segelfartyg var allt som fanns på den tiden och i Hull fick hon vänta länge på lämpliga vindar. Väntetiden tillbringade hon tillsammans med en läkarfamilj. Det hade bara gått en dryg vecka sedan hennes första självmordsförsök och Wollstonecraft hade av hälsoskäl blivit rekommenderad att söka upp en läkare. I brev nr 43, 44 och 45 berättar hon om hur vänlig mannen är och hur vacker hans hustru är och hur lycklig dottern Fanny är när hon leker med deras barn. På förslag från hustrun gör de en gemensam utflykt till den lilla byn Beverley där Wollstonecraft bott som ung. Men ingenstans i litteraturen får denna läkarfamilj något namn. Jag börjar med en enkel googling på ”medical practitioner Hull 1795” och får genast en träff: John Alderson.

Ytterligare forskning ger mycket information om John Alderson och hans hustru Sarah f. Scott,

John Alderson (1758–1829).

Okänd konstnär.

deras levnadsår och stora barnaskara. Sarah kommer just från Beverley, så det är lätt att tänka sig att hon vill resa dit med Mary. En anledning till att Alderson rekommenderas kan vara att han just år 1795 blivit utsedd till överläkare på stadens sjukhus och ett skäl att han var lätt att finna är att han senare, under 1800 ­talet, blev så berömd att staden reste en staty av honom. Allt detta är okänt i litteraturen om Wollstonecraft och tillkom bara för att jag började fylla i namn och fundera över vad som stod mellan raderna i de utgivna breven. Ett nytt bidrag till kartläggningen av Mary Wollstonecrafts liv i Yorkshire är i alla händelser mycket välkommet.

En lite större insats krävdes för att lokalisera en domare i brev nr 27 vars namn börjar på R och som var verksam i andra revolutionstribunalen.

Léopold Renaudin (1749–1795) tycks enligt den enorma sökmotorn www.gallica.fr vara den enda som uppfyller dessa villkor. Wollstonecraft är förvånad över att hon finner Renaudin rimligt sympatisk och kanske bidrog det att han inte bara var jurist utan också professionell lutspelare, bosatt nära Operan i Paris. Även detta är ett nytt bidrag till forskningen om Mary Wollstonecrafts liv och jag börjar inse att mitt arbete kan vara värt besväret även om det är ett äventyrligt företag.

Problem och tveksamheter

Alla efterforskningar har naturligtvis inte lett till omedelbar framgång. En fascinerande dag i mitten av maj tillbringade jag på Carolina Rediviva tillsammans med Emma Clery, professor i engelska vid Uppsala universitet. Hon är huvudredaktör för Oxford University Press nya utgåva av Mary Wollstonecrafts samlade verk och har, liksom jag, ett speciellt intresse för att noter och kommentarer i samband med Wollstonecrafts skandinaviska resa ska bli mer utförliga och detaljerade.

Emma hade fått tips om att Wollstonecrafts värd i Göteborg, köpmannen Elias Backman, fanns representerad i de Backmanska papper som förvaras på biblioteket. Tillsammans bläddrade vi oss igenom minst hundra sidor på svenska, franska och spanska, läste och simultanöversatte vid behov. Vi hittade brev ställda till Karl XIII, Karl XIV Johan, kungen av Spanien respektive myndigheterna i Frankrike, mestadels fyllda med

klagomål och önskemål om ersättning för förluster i samband med ett försvunnet skepp och dess last. Ingenting refererade till Mary Wollstonecraft. Det var intressant och kanske givande för framtiden, men inte direkt relevant för mitt arbete.

Förvånande svårt var det att finna namn på hotell. När det gällde Brighton, dit Wollstonecraft kom efter sin skandinaviska resa, erbjöd nätet snabbt två hotell med anor från 1700 ­talet: The Castle Inn vid Russell Street och The Ship, även kallat Ship Hotel. För att komma längre behövdes omfattande ny forskning så jag valde tentativt The Ship eftersom det troligen låg vid hamnen och namnet kanske tilltalade antirojalisten Wollstonecraft mer än The Castle. London erbjöd större problem. Nätet var så fullt av reklam att det knappt gick att ta sig ner till historiska upplysningar. De äldsta välkända hotellen etablerades först på 1800 ­talet. 1790 ­talets guideböcker var oerhört detaljerade när det gällde offentliga byggnader som kyrkor och fängelser, men hotell ansåg de vara ett franskt påfund och värdshusen (inns och taverns) betraktades som usla. John Truslers The London Adviser and Guide, Containing Every Instruction and Information Useful and Necessary to Persons Living in London and Coming to Reside There (1790) levde inte upp till sin titel. Volymen nämnde inga hotell och hävdade generellt att Londons värdshus var obekväma (incommodious). Jag behövde dessutom ett hotell i genitivform där Imlay bott enligt brev nr 39, daterat i Brighton lördagen den 11 april 1795. Referenser till en rad hotell i London fann jag till slut i rättegångsmaterial från tiden, tillgängligt på nätet under rubriken London Lives 1690 to 1800 (www. londonlives.org). Men det enda med formen ”–’s hotel” från 1795 var Lothian’s Hotel på Albemarle Street. År 1794 angavs Osborne’s Hotel och år 1796 Richardson’s Hotel, Covent Garden. I brist på bättre tog jag Lothian’s Hotel för att få texten komplett, men påpekade i kommentarerna behovet av mer forskning.

Sjöfartshistoria

Med tveksam framgång tröskade jag mig igenom Lloyd’s Register of Ships online på jakt efter kaptener och skepp som Wollstonecraft kan ha seglat med, i första hand från Hull till Norge (även om

Lilla torget i Göteborg med utsikt mot öster över Stora hamnkanalen samt Norra och Södra hamngatorna. Närmast ligger Kämpebron, därefter Europabron (nu Tyska bron). Till vänster Ostindiska Compagniets byggnad. Mot himlen avtecknar sig tornen från Christinæ kyrka (nu Tyska kyrkan, t.v.) och Gustavi domkyrka (t.h.), 1793. Justus Fredric Weinberg (1770–1832).

Skärmbild av Lloyd’s Register of Ships online, 1795.

det blev till Göteborg). Jag fann nio skepp från 1795 med Hull som hemmahamn och Norge som destination. För att välja bland dem tänkte jag att Wollstonecraft, på grund av sitt uppdrag att spåra en bedräglig norsk kapten på ett försvunnet skepp, hade anledning att vara noga med sitt val. Hon kunde vara benägen att föredra en större firma och en kapten som hade ett engelskt namn. Båda kriterierna uppfylldes av tre personer:

kapten M. Lawson på Amity, kapten J. Jamson (?) på Ingerberg, och kapten Jameson på Mette Maria. I valet mellan dem tänkte jag att namnet Mette Maria kunde ligga obehagligt nära det försvunna skeppets namn, Maria and Margaretha, och att det kanske var troligare att hon valt ett skepp med namnet Amity, som betyder vänskap. I väntan på ytterligare forskning föreslogs kapten M. Lawson på Amity.

Omslag till Mary Wollstonecraft, Brev till en svekfull älskare (Ellerströms 2024).

I Hamburg hösten 1795 behövde jag en kapten som både Wollstonecraft och Imlay kände och stannade för en man som var född i England: kapten William Sloman (1744–1800). Han flyttade med sin familj till Hamburg 1785, etablerade sig som borgare 1791 och grundade en skeppsbyggarfirma 1798. År 1795 hade han följaktligen ännu inte blivit redare utan var kapten och behövde kanske bygga upp en ekonomisk grund för att starta sitt företag. Då kunde det ha passat honom att ha affärer med Imlay och hans krets i hopp om större vinster. För Wollstonecraft var kanske närvaron av hans hustru och dotter betydelsefull. Information om Sloman fanns i Jürgen Meyer, Hamburgs Segelschiffe 1795–1945 (1971), vars tyska text jag studerade på Sjöhistoriska museets bibliotek sedan bibliotekarien klättrat högt upp på en stege och hämtat ner den till mig. Slomans

namn var onekligen ett osäkert förslag men det gjorde brevtexten läsligare.

Nyttan av bibliotek, arkiv och nätsökningar

För att placera in namn på alla ställen i breven krävs orimliga mängder detaljinformation.

Under nästan ett år har jag i detta ärende flitigt uppsökt Kungliga bibliotekets läsesal, anlitat specialläsesalen och vågat mig långt in i den labyrint där referensverk inom lokalhistoria, teologi och förlagshistorik förvaras. Tidiga Wollstonecraftutgåvor, otaliga biografier och tunga volymer som behandlar franska, engelska och amerikanska författare och revolutionspolitiker har hämtats ur magasinen.

Jag har verkligen utnyttjat alla resurser som finns i bibliotek och arkiv, liksom på nätet.

Besöken på Kungliga biblioteket har kompletterats med omfattande bokbeställningar från Stockholms och Lunds universitetsbibliotek, liksom fjärrlån från Göteborg och Umeå. En blåsig dag tillbringade jag i biblioteket på Sjöhistoriska museet på Djurgården där det finns bokhyllor från golv till tak, fyllda med nautisk information. Dessutom har jag ägnat otaliga timmar åt att tråla på nätet efter mer eller mindre obskyr information.

Till slut har jag ersatt samtliga streck och prickar med mer eller mindre troliga förslag på namn. Jag har argumenterat för personernas plats i texten och presenterat dem i en avslutande lista där jag också har infogat en del alternativ. Eftersom en ny internationell utgåva av Mary Wollstonecrafts samlade verk befinner sig under arbete är det min förhoppning att redaktörerna ska ha nytta och glädje av mina förslag. Men det första och främsta syftet med mina ansträngningar är att ge läsaren av den svenska texten intryck av att Mary Wollstonecrafts brev till Gilbert Imlay nu är lika rika och fascinerande som när de skrevs. Alla resultat kommer att rymmas i den volym av Mary Wollstonecrafts Brev till en svekfull älskare som utkommer hösten 2024. Arbetet har varit spännande och intressant och det har faktiskt fört forskningen framåt.

l

ennart n yberg

En outsiderförfattare på ett outsiderförlag

Alexander Weiss och Bo Cavefors i samarbete

Ett av mina tidigaste, med Jerome McGanns språkbruk, bibliografiska intryck, det vill säga intryck baserade på böckers materiella form snarare än deras innehåll, är av en svit små kvadratiska böcker med olikfärgade omslag men mycket likartade titlar som alla slutade på -ioner. De stod i min brors bokhylla i vårt pojkrum med balkong mot en innergård där en koltrast sjöng så vackert tidiga vårmorgnar. Det föll mig aldrig in att titta i böckerna (kanske uppfattade jag det som att de gick över mitt huvud) men jag undrade inte bara vem som skulle vilja läsa sådana böcker utan vem som hade kommit på tanken att skriva dem. Jag spann vissa fantasier om att de skulle ha ett väldigt tekniskt och politiskt innehåll och tyckte väl att de i största allmänhet utstrålade tråkighet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin frågade min bror om vad han fick ut av dem, eller om han ens hade läst dem.

Alexander Weiss spekulerade mindre om huruvida hans potentiella läsare kunde vara pojkar som min bror och jag än om vilken relation han skulle upprätta med dem. I den försiktigt betitlade artikeln ”Försök till en bestämning av en position” som publicerades i Lyrikvännen året efter bokdebuten med Positioner 1964 skrev han att ”Litteraturen är en medmänsklig och interpersonell angelägenhet, ett samtal som äger rum mellan diktaren och hans läsare, mellan outsidern och insidern – och dessa båda människor finns både inom diktaren och läsaren” (s. 6). I debutboken kunde han även formulera den interpersonella angelägenheten som ett brev: ”Vad man än skriver blir det ett slags brev. När man

är färdig med det skrivna väntar man på svar. De svar man får tycks ofta inte ha med det man skrivit att göra” (s. 17). Uppgivenheten som man eventuellt kan utläsa i den sista meningen kunde i samma bok anta existentialistiska dimensioner – ”Jag skriver för ingen, för någon som inte lyssnar, en gud som är döv, som är död” (s. 34) – men kunde även vändas i ett absurt hopp: ”Men vad har jag att säga? Ingenting av vikt. Jag har endast betydelselösheter att meddela. Hur de för någon någon gång kan få en betydelse är mig en gåta. Någon sitter kanske i samma mörker. Någon hör sig själv. Någon söker stöd och ledning” (s. 41). Betoningen ligger alltså på vad som kan hända genom litteraturen, inte på vem det är som kommer till den, och på att verkan kan vara ömsesidig. Weiss fick tidigt höra att den svenska läsekretsen för det han skrev var försvinnande liten. I de refuseringsbrev han mottog för manuset som till slut skulle publiceras som boken Positioner 1964 är detta ett återkommande tema. Bonniers meddelade den 5 juni 1963 att ”Av erfarenhet vet vi att just denna typ av böcker vänder sig till en mycket begränsad publik och då vi heller inte kan tillmäta Ert arbete riktigt tillfredsställande litterära kvaliteter fruktar vi att det skulle kunna bli svårt att räkna med något riktigt intresse från kritikernas sida”. En och en halv månad senare menade Almqvist & Wiksell/Gebers att ”det svenska språkområdet är för litet att rymma tillräckligt många läsare av ’tänkeböcker’ för att utgifterna för boken skall kunna täckas”. Även vissa recensenter skulle sedermera anspela på den begränsade läsekretsen, även om det inte behövde vara

förenat med klander: ”Det är centrallyrik på aforistisk prosa, så likgiltig för dagens litterära strömningar att man förundras. Att Alexander Weiss inte rönt någon större uppmärksamhet beror säkert på denna outsider­ ställning, liksom på stoffet. Det är så totalt självcentrerat att det knappast kan räkna med någon större publik” (Kjell Sundberg, ”Det gäller livet”, Aftonbladet 3.4 1967).

Den begränsade läsekretsen kan även sägas bekräftas av Weiss faktiska försäljning, även om det kan vara ett diskutabelt mått på hur många som läste hans böcker. Det kan ju finnas många andra sätt att tillgodogöra sig litteratur – jag kunde ju till exempel ha läst de exemplar som min bror införskaffat. När Cavefors, förlaget som gav ut honom fram till konkursen 1980, skulle avyttra hela sitt lager framkom det att nästan en tredjedel återstod av upplagan på 1 500 exemplar för debutboken Positioner som alltså hade utkommit 16 år tidigare. För senare titlar återstod förstås ännu större andelar. Själv kunde Weiss emellanåt lakoniskt reflektera över de få läsarna, som i Reaktioner (1965) – ”Jag skriver för många, läses av ett fåtal” (s. 57) – eller i Ekvationer (1967): ” Jag skriver för de mångtaliga som finns inom mig. Utom mig är de dock fåtaliga” (s. 20).

Till skillnad från Vilhelm Ekelund, som annars kanske är den svenske författare han mest liknar formellt, om än inte, för att låna ett Ekelundskt uttryck, i fråga om ”tankestil”, visade Weiss dock inget förakt för litteraturen som geschäft. Han ville finna läsare, bli utgiven och helst tjäna pengar på det, det är bara det att formen och innehållet han valde inte befrämjade dessa ändamål. Om man skulle tillämpa Pierre Bourdieus fältanalys på kontrasten mellan de två är Ekelund den som intar den typiska hållningen för en författare av exklusiv litteratur med liten spridning – för denne gäller det att förkasta profitmotivet och eftersträva konsekration av fältets etablerade intellektuella, eller att få sitt faktiska värde fastställt retroaktivt, kanske till och med efter sin död. För Ekelund har ju den postuma framgången bevisats genom flera nyutgåvor och urvalsvolymer samt ett forskarintresse som genererat flera avhandlingar. För Weiss har det retroaktiva värdet i alla fall inte ännu fastställts. Den senaste boken med hans texter är den sista han själv gav ut 1981.

Annars finns det en del likheter med Ekelund. Liksom för Ekelund verkar det självvalda outsiderskapet ursprungligen ha bottnat i en ”problematisk socialitet” (Ljung, s. 39). Ekelund gick som bekant en period i landsflykt av rädsla för konsekvenserna av att ha misshandlat en civilklädd länsman och Weiss kom som 14­åring tillsammans med sin familj via England och Tjeckoslovakien till Sverige som flykting från judeförföljelsernas Tyskland (pappan Eugen var av judisk börd). Båda började också som poeter –Weiss enligt egen uppgift som 15­åring ”på tyska – i efterromantisk anda” (brev till Uno Florén på Böckernas värld 27.4 1967) – för att sedan övergå till att odla aforismen och den reflekterande kortprosan oerhört konsekvent, omfångsrikt och –törs man väl säga – oanpassat till den litterära marknaden. Weiss kopplade uttryckligen valet av genre till den egna sociala och existentiella belägenheten. I Negationer från 1966 skrev han: ”Att jag kom att välja de korta prosastyckenas form och inte novellens eller idéromanens är en följd av att jag blev en outsider. Jag har huggit sönder mitt språk liksom mitt liv har blivit söndersprängt. […] I de mörka schakt i vilka jag befinner mig kan jag blott sända korta meddelanden till människorna. […] Jag är ingen romanförfattare. Jag är personerna, kanske personen, i en roman som är för svår att skriva” (s. 78–79).

När det gäller synen på den egna författarrollen är dock Ekelund och Weiss, åtminstone ytligt sett, olika. Där Ekelund konstruerar en roll ”där diktaren har en hög, aristokratisk karaktär, men en låg social position” (Ljung, s. 120) har Weiss ett utgångsläge som är lågt och anspråkslöst i båda avseendena. Vad har jag att säga, frågade han sig som vi såg ovan i debutboken och han tonade ofta ner författaren som roll: ”Det är inte nödvändigt att skriva, det är bara en av mina sysselsättningar” (Positioner, s. 17), ”Jag är ingen författare. Bara en människa som skriver” (Reaktioner, s. 59). Likaså skiljer de sig i ändamål – även om båda tar sikte på ”människans existentiella belägenhet” (Ljung, s. 117) försökte Ekelund gestalta, med Tegnérs uttryck, ”bländande mänsklighet” medan Weiss sökte sig mot det sårade och marginaliserade, ”någon som sitter i samma mörker”, eller som han formulerade det i Negationer (1966): ”Mina böcker rinner ut i samhällets sand. Men deras ord finns ute på öppet hav: hos de drunknade” (s. 69).

Helmer Lång, en av få litteraturvetare som behandlat Alexander Weiss, är också inne på likheterna med Ekelund – ”Han skulle kunna kallas vår tids Vilhelm Ekelund” – men landar i att ”Alexander Weiss är mindre enigmatisk och kryptisk än Ekelund och omges därför inte av den nimbus ’exklusiv’ och ’svåråtkomlig’ som för många kräsna läsare kan vara en lockelse”. Lång söker snarare likheter med La Rochefoucauld i klarheten i uttrycket liksom ”bitterheten, det fräna sanningssägandet” och med Rimbaud i sökandet ”mot det hemlighetsfulla och oförklarliga, mot det undermedvetna och drömmen” (s. 147). Att man på detta sätt kan vilja söka rötter till Weiss prosakonst vittnar om en annan märkbar skillnad mot Ekelund – där den senare uttryckligen och med namns nämnande ingår i en pågående dialog med andra författare förekommer sällan andra författarnamn i Weiss texter. När han någon enstaka gång kommer in på frågan om litterära förebilder är det mest för att avfärda deras stadigvarande betydelse, som i följande passus från ”Rapport från kliniken” i Ekvationer (1967):

Avverkade ”min” litteratur på ganska kort tid. Från 15­årsåldern och några år framåt: Hesse, Hamsun, Strindberg, Wassermann, Poe, Zweig, Toller, Rilke, Rolland i första perioden tillsammans med Feuerbach, Schopenhauer, Nietzsche och Kierkegaard, sedan Ekelöf, Válery, Koestler och Sandemose, därefter 40 ­talisterna och surrealisterna och allt mer psykoanalytisk litteratur. […] Jag har inte läst Goethe och Dostojevski. Men jag har läst Pascal och La Rochefoucauld och Montaigne. Jag slutade i det närmaste att läsa skönlitteratur i och med Camus. (s. 155–56)

Om han relaterar sig till annan litteratur så sker det oftast i allmänna termer, som i denna reflektion över hans position i det samtida 60 ­talet: ”Mot den litteratur som kallas nyenkel ställer jag min egen, även om de skulle ha beröringspunkter med den: gammalsvår, gammalenkel eller nysvår” (Ekvationer, s. 19).

Även om Weiss alltså bedömdes ha få läsare och själv tvekade inför betydelsen av det han skrev så skulle det sedermera, när han väl gradvis etablerades som författare, lanseras flera möjliga funktioner för hans författarskap. Läkaren och psykiatern Gösta Harding, som kom att intres­

sera sig för hans texter redan från början, menade att de kunde ha ett terapeutiskt värde. I en artikel i tidskriften Horisont som egentligen var en recension av böckerna Ekvationer och Bränningar som båda utkommit 1967 menade han att ”[h]ans psykoanalytiska kunnande och hans inre upplevande ingår en förening, som medför goda formuleringar av neurotisk problematik” (s. 80).

Harding trodde ”att hans böcker har särskilt mycket att ge dem som vill söka leva sig in i neurotikerns psyke, särskilt tvångsneurotikerns eller psykostenikerns” och frågade sig ”varför skulle de inte också vara till hjälp för den som redan själv fastnat i och förgäves försöker slita sig loss ur neurosens spindelväv?” (s. 79) samt drog slutsatsen att ”denna litteratur kan användas biblioterapeutiskt” (s. 80).

Helt klart är att Weiss ofta beskrev skrivandet som en form av självterapi, som i följande axplock från hans böcker: ”Jag skriver för att bli fri, för att bli frisk eller bara för att överleva” (Positioner, s. 34), ”Författarskapets egentliga funktion: att bevara jagets integritet och att återuppbygga identitetskänslan, jagmedvetandet, stärka jagkänslan” (Negationer, s. 72), ”Jag är fylld av censurerade meddelanden som jag försöker fylla i” (Negationer, s. 76). Helmer Lång kommenterar om det här draget i Weiss texter: ”Genom hela hans författarskap känner man att orden och formuleringskonsten är en terapi, det enda förblivande, den enda hållpunkten i en krängande, oviss värld” (s. 164). Värt att nämna i sammanhanget är också att ett av minnesorden efter hans död 1987 just berörde den roll hans böcker kunde ha som inlevelseobjekt. Det var Agneta Klingspor som i Dagens Nyheter 15 maj 1987 skrev: ”Vid 18 års ålder på 60 ­talet läste jag hans aforismer och jag identifierade mig med honom. Han skrev om ångest, ensamhet, frihet på ett drastiskt sätt. Jag kände igen mig i hans utanförskap och intensitet i livet, hans rörlighet. Han var min samtalspartner i småstadens trånga luft.”

Senare skulle han också få ikläda sig en roll som invandrarförfattare, i synnerhet efter publiceringen av den korta självbiografiska texten Fragment 1969. Helmer Långs uppsats om Weiss ingick i en studie av ”invandrarförfattarna Martin Allwood, Karl H. Bolay, Jörgen Nash, Alexander Weiss” med titeln Fyra svenska europeer även om rollen som invandrare kanske inte var

så prononcerad i Långs text om Weiss som i dem om de tre andra. Mer polemisk var då den ryskfödde men polskättade författaren och opinionsbildaren Nikolaj­Klaus von Kreitor som i en artikel i Aftonbladet 18 augusti 1977 torgförde en bild av Weiss som den ”av många intellektuella flyktingars tragedi i Sverige: att inte kunna slå rot, att påtvingas obefintlighet”. Von Kreitor menade att Weiss ”förbigåtts av kritiken” och ”trots sina ostridiga litterära kvaliteteter, aldrig fått ett genombrott” och hävdade att han därför ”på ett överlägset sätt förmedlar de förtryckta invandrarnas erfarenheter …”. Liksom Weiss själv kopplade von Kreitor samman form och innehåll i hans texter: ”Hans korta prosatexter, dikter och aforismer gestaltar en för honom existentiell problematik: dialektiken mellan ’yttre’ och ’inre’ emigration; hur den yttre ’emigrationen’ skapar och fördjupar den ’inre emigrationen’ och hur denna dialektik obönhörligen leder till en permanent marginal position. Det är ’marginalmänniskan’ som kommer till tals i hans texter”.

Ett par veckor senare replikerade Weiss på von Kreitors artikel under rubriken ”’Bekväma etiketter’ på invandrarförfattare” men det var egentligen mindre för att han blivit kategoriserad som invandrarförfattare än för att Aftonbladet anlitat en sociolog som von Kreitor och inte en av sina ordinarie litteraturrecensenter för texten. Artikeln var nämligen egentligen avsedd som en recension av de två böcker av Weiss, Sanaminda och Även i detta land, som utkommit tidigare under året och Weiss menade att artikeln ”gällde inte så mycket de båda nyutkomna böckerna utan deras författare” och frågade ”Har alla recensenter semester fram till höstens bestsellerutgivning?”. Aftonbladet svarade att ”den recensent som det gällde i ditt fall insjuknade innan han hunnit leverera någon recension” och att de därför ”köpt den artikel du tyckt så illa om men som vi fann intressant”. Samma dag fanns även införd en text av dansken Jörgen Nash, som menade att det inte bara var Weiss som var förbisedd och lyfte fram Helmer Långs ovan nämnda bok som behandlade såväl Nash som Weiss: ”Det är f ö märkligt att Aftonbladet inte recenserat denna bok – det kan väl inte bero på att den utkommit på Immigrant­Institutet, som just för fram invandrade författare i en intressant men förbisedd bokutgivning”.

Von Kreitor, som senare skulle återvända till Ryssland efter Sovjetunionens upplösning och före sin död 2003 med hänvisning till filosofen Alexander Dugin göra sig till tolk för den ryska nytsaristiska och imperialistiska inriktning som i dag gör så stora avtryck i världspolitiken (se ”Den egendomlige herr von Kreitor” av Magnus Ljunggren i Svenska Dagbladet 21.7 2015), var vid tiden det nu handlar om ett känt namn i svenska invandrarkretsar, inte minst som redaktör för Immigrant­Institutets tidskrift Invandrarrapport. Där skulle han 1981 återkomma till Weiss med en åtta sidor lång artikel betitlad ”Alexander Weiss: Marginalmänniskan” och till det perspektiv på Weiss författarskap som han anlagt i recensionen i Aftonbladet. I artikeln som delvis var en intervju med Weiss framhöll han återigen att ”hans författarskap på ett överlägset sätt förmedlar flyktingens och i vidare bemärkelse invandrarnas tidigare oartikulerade erfarenheter” (s. 12) och att han med rätta kan ”kallas för Sveriges mest nedtystade författare. Han sitter mer eller mindre fängslad i offentligheten” (s. 16).

Benämningen ”marginalmänniska” som förekommit i von Kreitors båda artiklar var medvetet eller omedvetet hämtad från en text som Weiss själv skrivit om sin bror Peter och publicerat i Horisont året före sin egen bokdebut 1964, ”Peter Weiss’ väg till försoning”. Här behandlade han broderns självbiografiska romaner Abschied von den Eltern (som 1963 utkommit på svenska med titeln Diagnos) och Fluchtpunkt (som året därpå skulle utkomma med titeln Brännpunkt) och menade att de båda romanerna gestaltade invandrarens existentiella mellanställning:

Marginalmänniskan tillhör inte längre helt den egna gruppen och ännu inte den eftersträvade gruppen. Hon befinner sig i en normkonflikt. Hon kännetecknas av osäkerhet och desorientering. Marginalmänniskan förekommer oftast i sociala gränsställningar, mellan etniskt olika grupper. Många gånger är hon av blandras. Marginalmänniskan befinner sig även i en kulturkonflikt – hon är samhällets outsider – som i sin tur kan leda till en psykisk konflikt. (s. 34)

I sin egenskap av tyskspråkiga invandrare i Sverige skulle Alexander och hans bror Peter kunna ses som representanter för det Gilles Deleuze och Felix Guattari med utgångspunkt från Kafka be­

nämnt ”mindre litteratur”, en litteratur som ”en minoritet åstadkommer i ett stort språk” och där språket ”påverkas av en hög deterritorialiseringskoefficient” (s. 34). Deleuze och Guattari beskrev det som ”immigranternas problem och framför allt deras barns” (s. 41). Liksom Kafka var bröderna Weiss tyskspråkiga författare i ett land med ett globalt sett mindre språk, tjeckiska respektive svenska. Till skillnad från Peter kom Alexander dock bara undantagsvis att publicera sig på tyska och det av det konkreta skälet att han egentligen inte vuxit upp i en tyskspråkig miljö. Det bottnade framför allt i deras åldersskillnad: ”Peter hade ett annat utgångsläge än jag. Åldersskillnaden är viktig. Peter var 18 år när han lämnade Tyskland, jag var 10 år. Jag kan därför inte övergå till att skriva på tyska, jag har en annan, p.g.a. åldersskillnaden mycket smalare referensram när det gäller tyska” (von Kreitor, ”Alexander Weiss: Marginalmänniskan”, s. 16). Trots att Alexander själv ofta återkom till hemlösheten i språket – i Negationer från 1966 skrev han till exempel ”Vad främmande språk är främmande även då man lärt sig dem” (s. 49) – har de som kommenterat hans språkbehandling framhållit hur idiomatisk hans skrivna och talade svenska var. Lång skriver att ”av främlingskapet märks intet i hans språk: han har en lysande formuleringsförmåga” (s. 152) och Kjell E. Johansson, som vi strax ska återkomma till, konstaterade att han ”hade lärt sig en felfri svenska. Han talade utan brytning och den som satt och lyssnade till honom kunde inte tro annat än att man hade att göra med en i Sverige infödd person” (En radikal reformist bekänner, s. 78).

Weiss var inte främmande för att hans verk skulle kunna användas praktiskt för olika ändamål. När Stockholms stad under andra hälften av 70 ­talet utredde olämpliga, destruktiva och passiviserande ungdomsmiljöer inom ramen för utredningen om social utslagning och ekonomisk brottslighet fick Weiss det ovanliga, sannolikt unika, uppdraget att bidra med en delrapport i form av en diktsamling. Den kom att benämnas Sociala dikter och utgavs 1979. Initiativtagare var den biträdande socialdirektören och utredningsledaren Kjell E. Johansson (ej att förväxla med den åtta år yngre romanförfattaren med vilken han förutom för­ och efternamn även delade mellaninitial). Några år tidigare hade Johansson behandlat Weiss aforistik i en artikel i Horisont

och hörde alltså till den lilla skara som då hade börjat lyfta fram Weiss författarskap. Ursprungligen hade han uppmärksammats på Weiss genom sina egna kontakter med Bo Cavefors. Han hade själv kommit ut med några böcker på förlaget, i det här fallet i politiska ämnen med titlar som Fascism, nazism, rasism (1966), Metoder och målsättning i ungdomsarbetet (1967), Problem i tonåren (1968) och Gemenskap eller social utstötning (1971), och menade i sina memoarer att ”Cavefors var en udda förläggare som vågade ge ut en udda författare som Alexander Weiss” (s. 78–79).

Kjell E. Johansson skulle själv ”helst ha velat bli skönlitteratur författare” (s. 136) och gav ut ett par diktsamlingar på femtiotalet, den ena på eget förlag och den andra som stencil, och även om det var dikter han ”i dag helst vill glömma bort” (s. 57) så hade han inte förlorat tron på skönlitteraturens betydelse i det politiska och sociala arbetet. I sin memoarbok En radikal reformist bekänner konstaterar han (till sig själv) att ”Även om du själv inte förstår så mycket av poesi så har du ändå begripit att poesin har en funktion att fylla i sociala och moraliska sammanhang” (s. 137). I förordet till Sociala dikter utvecklade han tanken om hur poesi kunde bli en del av politiskt utredningsarbete:

De kommunala och statliga utredningarna berättar om en del av verkligheten och utifrån sina förutsättningar. Men den typen av utredningsverksamhet är aldrig tillräcklig för att få fram nödvändiga fakta och ett tillfredställande beslutsunderlag. Den bild som tecknas, återges eller tolkas av exempelvis författare eller bildarbetare är ett lika nödvändigt material. Givetvis är de kompletterande men har också ett egenvärde. (s. 3).

Det skulle föra för långt att här mer detaljerat gå in på Weiss roll, och kanske allt kulturskapandes roll, för utredningsarbete så jag nöjer mig med att citera en av de 51 dikterna som ingick i delrapporten:

Solidaritet är inte en språklig företeelse

Det är att vara nära den som behöver närhet

Det är inte orden som gör att någon tror på dig

Den kan också med ord förklaras men är inte ord. Ditt liv är din förklaring

Det som kom att framstå som Weiss användbarhet – som terapeut, som invandrarförfattare, som utredare – står i ett intressant förhållande till hans marginella position på den svenska bokmarknaden, hans outsiderskap. Som vi sett skulle han i Pierre Bourdieus fältmodell inta en plats i en extrem del av fältet – liten publik, låg lönsamhet – utan att för den sakens skull odla utmanande, provokativa eller experimenterande former. Ingen av de som kom att förespråka hans verk framhöll honom som en nydanare. Snarare sökte man efter hans rötter i en tradition. Han var traditionalist snarare än avantgarde. Av de ursprungliga refuseringarna och några av de senare recensionerna att döma var det valet av genre, den från ett svenskt perspektiv som ”omöjlig” bedömda småprosan och aforismen, som innebar det främsta hindret till framgång för Weiss. Det var det konsekventa odlandet av en impopulär genre som marginaliserade honom. Omvänt kan det faktum att han var svårplacerad på det samtida litterära fältet ha gjort att man sökte andra roller för honom.

Att en så konsekvent egensinnig och allt annat än publikfriande, ”omöjlig”, författare kunde etablera sig med en tjugoårig karriär och tjugotalet titlar var i hög grad förläggaren Bo Cavefors förtjänst, eller kanske hellre resultatet av en kombination av Weiss ihållande produktion och vilja att bli publicerad och förläggarens lojalitet och beredskap att ta sig an det avvikande och kontroversiella. Enligt Ragni Svenssons avhandling om Cavefors var Weiss ”den författare som utkommit med i särklass flest titlar på förlaget, det hände till och med att två eller tre böcker av honom publicerades under samma säsong, trots en överlag sval eller till och med nedgörande kritik”. På en fråga till förläggaren om hans lojalitet mot Weiss fick hon svaret att han bedömde honom som ”en jättebra” men ”förbisedd” författare som kommer ”att upptäckas någon gång i framtiden” och hon spekulerar att ”det oförstående bemötandet av Alexander Weiss författarskap i sig [kan] ha fungerat som ett starkt incitament för förläggaren att fortsätta utgivningen” (s. 62). Det ligger säkert en viss sanning i den hypotesen men jag menar att bilden av såväl mottagandet som relationen mellan Weiss och Cavefors kan nyanseras i hög grad. Ju närmare man granskar utbytet mellan de två antar det nämligen karaktären av ett ömsesidigt samarbete som kom att utvecklas över tid och i förhållande till den omvärld samarbetet utspelade sig i.

När Weiss väl debuterade på förlaget 1964 var det, enligt hans egen uppgift, efter att ha ”refuserats av förlagen i tjugo år” (brev till Jan Gehlin, 7.10 1974). Han var dock inte opublicerad utan hade förekommit med såväl poesi som artiklar i periodisk press. Året före bokdebuten hade han även ingått i debutantologin Debut 63 utgiven av Rabén & Sjögren efter att, som han skrev i ett brev till Helmer Lång, ”Av en händelse … en diktsamling – med äldre saker” hamnat hos en lektör på förlaget. I samma brev skrev han att ”Jag tyckte nästan det var makabert att på ett så här sent stadium debutera ’på allvar’ som författare” (11.10 1966) men även om de flesta av de övriga bidragsgivarna var i 20 ­årsåldern så var han inte äldst – Ernst Olsson var med sina 56 år exakt 15 år äldre. Majoriteten av de yngre skulle dock, till skillnad från Olsson och Weiss, fortsätta publiceras av Rabén & Sjögren och några av dem – Rolf Knutsson, Rönnog Seaberg och Bernt

Rosengren – bli relativt framgångsrika som författare.

Weiss egen reaktion på den sena debuten var enligt samma brev till Lång att skriva ”’Positioner’ närmast i anslutning till en indignationsreaktion eller rättare: som en akt av förnyelse, en reaktion av förnyelse på de gamla saker som skulle komma ut i tryck”. Som beskrivits ovan kom det nya manuset att refuseras av flera förlag men Disa Thörngren på Almqvist & Wiksell/Gebers som hänvisat till att det svenska språkområdet var för litet för böcker av Weiss typ gav också ett tips: ”Men det finns en förläggare som visar sig ha en avvikande uppfattning: Bo Cavefors. Jag vill föreslå att Ni vänder Er till honom” (brev 26.7 1963).

Weiss hade redan 1961 blivit refuserad av Cavefors för ett manus betitlat ”Anteckningar” och fick även nu ett garderat svar, om än inte med hänvisning till en begränsad läsekrets: ”Många tack för vänligheten att låta mig se på POSITIONER . Som jag i och för sig gärna skulle vilja publicera. Förlagets utgivning är emellertid, som bekant, ganska begränsad. Alltför många projekt är på gång med de författare som tidigare publicerats på förlaget. Därför har jag ingen möjlighet att nu bestämma mig för ’nya’ författare”. Efter att ha föreslagit Norstedts avslutade han dock med att säga ”Finner ni ingen annan villig förläggare, lovar jag att tänka över det hela igen längre fram” (brev 22.8 1963). Brevet från Cavefors som ingår i Alexander Weiss efterlämnade papper på Kungliga biblioteket har ett telefonnummer påskrivet för hand med stora siffror så man får förmoda att Weiss en dryg månad senare ringde upp förläggaren, sannolikt med beskedet att han redan prövat alla andra förlag, för den 30 september 1963 skrev Cavefors: ”Tack för telefonsamtalet i går, som fick mig att gripa mig an med POSITIONER”.

Weiss var vid den här tiden yrkesverksam som korrekturläsare på Svenska Dagbladet, en tjänst som han innehaft sedan 1955 efter att ha haft liknande befattningar på Göteborgs Handels­ och Sjöfartstidning och Morgontidningen samt arbetat som språklärare i tyska och engelska och svenska för invandrare i Göteborg och Stockholm. Han var gift och hade en dotter född 1947. Den åtta år yngre Bo Cavefors i sin tur hade varit verksam som förläggare sedan 1959 och hade bland annat börjat publicera Alexanders bror Peter (de

ovan nämnda romanerna Diagnos och Brännpunkt). Förutom den kopplingen och det faktum att Cavefors redan refuserat ett manus av Alexander så hade båda förekommit i samma nummer av femtiotalstidskriften Upptakt (nr 2, 1957), Weiss med en artikel om Gösta Oswald, ”Saknaden och den förfärande skönheten”, och Cavefors med tolkningar av ”Ny kinesisk lyrik” och en essä med titeln ”Den revolutionära poesin”.

Till skillnad från flera av hans senare böcker var debutboken inte, som Ragni Svenssons hävdar i sin avhandling, ”en aforismsamling” (s. 61) utan en opaginerad samling av 92 prosastycken som flera av de första recensenterna skulle få svårt att kategorisera. ”Prosapoesi är det inte, filosofiska resonemang inte heller, men lite av båda sorterna” skrev Björn Håkansson i Aftonbladet (”Ofruktbara positioner”, 14.9 1964) medan Magnus Hedlund i Göteborgs Handels­ och Sjöfartstidning menade att ”just prosastycken är den rätta benämningen, ty några prosadikter är det inte” (”Borrningar med slitet borr”, 28.10 1964). Det kvadratiska formatet, eller ”nästan kvadratiska formatet 14,5 × 15,5 cm” (Svensson, s. 66) skulle dock bli stadigvarande för de flesta av de titlar av Weiss som publicerades på förlaget, där, som jag beskrev inledningsvis, endast titel och färg skilde dem åt. Formatet var något av ett signaturformat för förlaget och hade enligt Svensson (s. 66) först använts för de två böckerna av Ezra Pound – ABC för läsare och Cantos I–XVII – som gavs ut under det första utgivningsåret 1959.

Innan de första recensionerna kommit var Weiss redo för en ny bok medan Cavefors var tveksam. Som flera gånger senare menade denne att det nya manuset var ”flera manuskript i ett” och rekommenderade Weiss ”att dela upp manuskriptet och i första hand bjuda ut aforismavdelningen” samt att ”överse med den behandling Du tidigare råkat ut för på olika förlag” (brev 16.10 1964). Han ville alltså att Weiss skulle söka sig till ett annat förlag men denne hade redan erbjudit sig att själv finansiera en utgivning av den nya boken på Cavefors: ”Skulle Du kunna tänka dig en vårvolym av mig om jag bidrar ekonomiskt till den? […] Jag vet inte om jag har lust att ännu en gång vända mig till de ’stora’ förlagen, även om Positioner skulle få ett någorlunda gynnsamt mottagande” (brev 30.8 1964). Det skulle också bli lösningen på så sätt att den del av manuskriptet som bestod av längre prosastycken av samma typ som i Positioner (och dessutom inbegrep äldre material från 40 ­ och 50 ­talen enligt brev från Weiss till Uno Florén 27.4 1974) gavs ut som Relationer i augusti 1965 medan Cavefors stod för publiceringen av aforismdelen som kom ut som Reaktioner i november samma år, enligt brev från Cavefors 13 februari 1965:

Vad gäller RELATIONER som du själv skall betala har du i royalty 2 5% istället för sedvanliga 17 %. Du kommer att göra förlust ekonomiskt sett, liksom jag gör på REAKTIONER (och POSITIONER). […] RELATIONER utkommer under augusti 65, REAKTIONER under november 65. De likartade titlarna kommer att sätta myror i huvudet på läsare och bokhandlare och kritiker. Men myror är bra. Även om det kanske är svårt att framställa mottagandet av debutboken Positioner som ”någorlunda gynnsamt” så var det inte heller överlag ”nedgörande”. Snarare går det att se ett mönster (som sannolikt inte är helt obekant) i att unga och aspirerande författare och kritiker var starkt negativa medan mer etablerade var försiktigt positiva. Till den förra kategorin hörde redan nämnda Björn Håkansson som fann Weiss prosa ”otroligt abstrakt och träig” och ställde sig ”starkt kritisk mot den livssyn som Weiss företräder” och Magnus Hedlund som tyckte att boken bestod av ”stilistiskt knaggliga, synnerligen abstrakta resonemang”. Båda ansåg Weiss företräda ett passerat litterärt stadium, ”en försenad absurdist” (Håkansson), ”en försenad fyrtiotalist” (Hedlund). Av de mer etablerade kritikerna fann Björn Julén i Svenska Dagbladet däremot Weiss vara ”en motsägelsefull bekantskap, som lockar och stöter tillbaka i samma andetag” och att hans bok var ”värd att räddas från drunkningsdöden” (”Själens loggbok”, 24.12 1964) och Ingrid Arvidsson i Dagens Nyheter att ”’Positioner’ är en mycket hårt knuten och självupptagen bok, en borrande monolog i moll, som ändå gör intryck genom sin sammanbitna konsekvens” (”Monolog i moll”, 18.1 1965).

När Relationer och Reaktioner utkom året därpå hade den allmänna tendensen bland kritikerna svängt över till att bli övervägande positiv. Johannes Edfelt recenserade båda böckerna i Dagens Nyheter och menade om den förra att Weiss kunde förete ”en lite olycklig benägenhet att excellera i en ordakrobatik som blir självändamål” men att han också var ”mäktig ett renare föredrag, där sorgen över olösliga konflikter talar sitt omedelbara språk” (”Det omöjliga livet”, 13.9 1965) och om den senare, med en likartad bedömning, att Weiss inte undgår ”den fara som heter vitsens banalitet” men att han även gav uttryck för ”livserfarenhet och intelligens” och att det ”är

där författaren är mest subjektiv, han kommer läsaren att engageras” (”Bilder och tänkespråk”, 6.1 1966). I Sydsvenska Dagbladet fann Sven­Erik Liedman Relationer ”krävande men givande” (”Instängd, krympande”, 16.9 1965) och Magnus Hedlund i Göteborgs Handels­ och Sjöfartstidning hade nu blivit mer uppskattande. Han fann visserligen i Relationer liksom i debutboken likheter med ”många svenska och utländska författare på fyrtiotalet” och att Weiss anknöt till ”en stark tradition inom modern litteratur, med rötter i existentialism och surrealism” men nu att han gör det ”med anmärkningsvärt stor självständighet” och dessutom med ” briljant språklig ekvilibristik” (”Absurditeter”, 6.10 1965).

Även Bo Cavefors hade nu blivit mer positivt inställd. När han läst manuset till det som skulle bli Weiss fjärde bok på förlaget, Negationer, hade han visserligen den sedvanliga invändningen ”att du inte borde blanda samman ett ganska olikt material” men tackade annars för ”ditt utmärkta manuskript” och föreslog att det, med vissa förändringar, skulle komma ut ”hösten 66” (brev 17.9 1965). Förändringarna han ville se var att avdelningen med dikter (varav några på tyska) skulle utgå och att de två övriga avdelningarna skulle byta plats. I boken som mycket riktigt kom ut i augusti 1966 fanns bara två avdelningar varav den med aforismer var placerad först. Bland kritikerna ansåg Svante Foerster att ”Weiss’ aforistik är, kanske, på väg in i ett intressant skede” och att han ”vunnit i allmängiltighet, han står närmare företeelser och debatter som angår många, hans observans har blivit mer påtaglig för varje bok” (”En aforism för Göran Therborn”, Arbetet 27.9 1966) medan Björn Julén såg en ”katalogartad torka” men även ”en osäkerhetsmarginal, som gör denna omöjliga författare trots detta läsvärd” och en författare som kräver ”ett lyssnande som gör att man lyssnar” (”Röst från annat håll”, Svenska Dagbladet 4.1 1967). Kjell Sundberg, vars recension i Aftonbladet redan nämnts ovan angående Weiss begränsade läsekrets, sammanfattade: ”Det viktiga är ändå att han arbetar med stora värden. Han har inte rum för undanflykter. Därför angår han oss, och det måste vara fruktbart för många att följa hans arbete” (”Det gäller livet”, 3.4 1967).

Hittills hade samarbetet mellan Cavefors och Weiss, enligt de källor jag haft tillgång till, främst

kommit till uttryck genom att Weiss producerat manus samt finansierat utgivningen av en av böckerna och att Cavefors, förutom att ge ut böckerna, stått för formgivningen och inverkat på innehåll och struktur. I och med de femte och sjätte böckerna ingick samarbetet i en mer dynamisk fas. Vid den tiden hade även Weiss privata omständigheter förändrats: han var frånskild, hade sagt upp sig från sin tjänst som korrekturläsare, hade flyttat från Farsta till centrala Stockholm och planerade att påbörja universitetsstudier, något som i hans fall innebar att han behövde komplettera sina gymnasiebetyg. I det brev till Cavefors där han erbjöd ett manus betitlat ”Ekvationer” skrev han att han ”hoppat av min anställning på SvD för att ett tag sätta mig på skolbänken. Skrattretande. Men jag måste ha lite ombyte av miljö” (7.11 1966). Om manuset skrev han: ”Kommer den ut i tryck skulle jag vilja ha samma format och typografi som förut, och den här gången ett VITT omslag med de sedvanliga svarta typerna på.” Två månader senare tillfogade han ännu ett manus och skrev: ”Du kan väl titta på det – jag tror att det finns just något av BRÄNNINGAR – som ju är ett mångtydigt be­

grepp. Men det säger mycket om två människors relation, om en utveckling, en möjlighet som på samma gång är en omöjlighet – en spegelbild av livet. Där talar enbart en person och det är samma person hela tiden och denna person är en kvinna och hon talar hela tiden till samma man. Vad anser du?” (brev 8.1 1967).

Boken som skulle komma ut som Ekvationer i november 1967 skiljde sig från Weiss föregående böcker genom att innehålla några längre novellartade prosastycken, framför allt ”Dagar är som långa nätter” som inledde den andra avdelningen och ”Rapport från kliniken” som utgjorde hela den tredje, så det är möjligt att Weiss tänkt sig att manuset ”Bränningar” också skulle ingå i den nya boken. När Cavefors, vars förlag vid den här tiden uppgraderats till klass 3 i Svenska bokförläggarföreningens medlemsmatrikel (Svensson, s. 38), svarade förordade han nämligen att ”de båda manuskripten publiceras var för sig. Att föra dem samman i en volym skulle onekligen vara att splittra sönder böcker, som var för sig är gjutna i ett stycke s.a.s.”. Han passade även på att gratulera ”till de fina recensioner du fått här och var. Det är på tiden man börjar uppskatta och finna reda på ditt författeri” (brev 1.2 1967). Weiss var inte sen att nappa på erbjudandet om att få två böcker publicerade och återkom en knapp vecka senare med frågor och förslag angående utformningen: ”Men hur har Du tänkt Dig omslaget och formatet till BRÄNNINGAR ? Jag föreställer mig ett illrött – eller mörkrött – omslag till den. Men hur blir det med formatet? Det är ju en ganska tunn bok” (brev 6.2 1967). När böckerna publicerades på hösten 1967 var Ekvationer utformad kvadratiskt som de tidigare och med ett vitt omslag medan Bränningar fick inflyta i BOC ­ serien som startats 1965 och därmed utgavs i pocketformat. Omslaget var scharlakansrött.

Bränningar skulle innebära ett mindre genombrott för Weiss på så sätt att den inte bara skulle medföra vissa positiva recensioner utan att han skulle få entusiastiska förespråkare för sitt författarskap. Vi har tidigare sett hur Gösta Harding och Kjell E. Johansson lyft fram honom för hans psykologiska och sociala insikter. Anderz Harning föregick dem genom att framhålla de litterära kvaliteterna. I en stort uppslagen recension i Göteborgs­Tidningen hävdade han att han ”sällan läst en så mogen och balanserad skildring av

ett kärleksförhållande” och att det var en ”bok att minnas länge […] som i många avseenden gjort ett mycket djupt intryck på mej både som recensent, människa och författare” (”Ett äktenskapsförhållande”, 9.10 1967). Harning skulle i fortsatta recensioner i Göteborgs­Tidningen komma att framhålla Weiss som ”en skamlöst förbisedd diktare” (”Medvetna människor är icke önskvärda”, 13.3 1968) och ”ett av de fåtaliga genierna i den svenska sextiotalslitteraturen” (”Svenskt 60 ­talsgeni”, 26.10 1968) och skulle sedermera engageras av Cavefors för att stå för förord och urval till boken Urval som kom ut 1970. Även Svante Foerster (som för övrigt varit redaktör för boken Debut 63 där Weiss gjort sin i eget tycke sena debut) i Arbetet var en recensent som alltmer började framhålla Alexander Weiss författarskap. I en recension av Ekvationer den 5 juni 1968 skrev han att Weiss ”menar allvar med sin egocentricitet. Och ju mer man ser av den, desto större ser man att den är; den är snart stor nog att börja likna en vision”. Om Additioner skrev han 9 november 1968 att ”Jag läser Alexander Weiss med växande respekt”. Förvisso fanns även kritiska röster. Åke Leijonhufvud menade i Sydsvenska Dagbladet att Bränningar var ”skriven i husmorspratig brevform” som sällan höjer sig ”över veckotidningsnivån” (”Köttbullar och samlag”, 11.9 1967). I Göteborgsposten fann Monika Tunbäck­Hanson med anledning av Ekvationer att Weiss visserligen var ”i sin fulla rätt” att vara en ”hänsynslös egocentriker” eftersom han inte tvingar någon att läsa men ifrågasatte samtidigt betydelsen av en ”privatmonolog i dessa dagar då hela världen ropar på oss” (”En egocentrikers mardröm”, 14.3 1968). Och när Anderz Harnings urvalsvolym utkom 1970 recenserade Petter Bergman i Aftonbladet inte bara Weiss utan även Harnings höga skattning av honom. Han menade att ”även den mest konspiratoriska kritiker” (med syftning på att Harning ansåg Weiss vara systematiskt förbisedd av ”våra självutnämnda leopoldar”) måste erkänna att ”en stor del av aforismerna faktiskt är poänglösa, trubbiga eller tjatiga” och ansåg själv att ”Det imponerande med Alexander Weiss författarskap är fortfarande mest att han orkar utföra det: jag ser honom i kamp mot en ständig och förödande tystnad” (”Reflektioner”, 2.6 1970).

I ytterligare tio år skulle samarbetet mellan Alexander Weiss och Bo Cavefors fortsätta, med

inslag av den typ vi redan sett. Weiss skulle finansiera ännu en utgivning, Texter 15 som utkom 1972 (enligt brev till Jan Gehlin 7.10 1974 till en kostnad av 11 000, att jämföra med de 3 000 som Relationer kostat) och bidra med idéer om formgivningen – när de nått fram till titlarna Kris och Obekväm arbetstid 1974 föreslog han ”tvåfärgade böcker” eftersom han bedömde att de vid det laget ”uttömt färgskalan” (brev 20.12 1974). Cavefors å sin sida publicerade troget och uppmuntrade – ”Glädjande i högsta grad: den nya bok du håller på med” (brev 6.9 1968), ”Du behärskar nu verkligen till mästerskap den korta novellens form – och de allt längre aforismerna bygger du ut till perfekta filosofiska lärostycken” (brev 7.10

1968) – och Weiss replikerade med att säga ”F. ö. är jag glad över vårt samarbete” (brev 22.11 1968). Mot slutet av 70 ­talet började förlaget emellertid få finansiella problem och det skulle förstås även drabba samarbetet med Weiss. Redan att Cavefors avböjt publiceringen av Texter 15 1971 som Weiss sedan skulle finansiera var ett illavarslande tecken som 1977 skulle övergå till öppen konflikt. Den 14 juli 1977 hade Cavefors undertecknat förlagsavtal för utgivning av Weiss böcker När bröt Freud med psykoanalysen och Stava liv (som var en diktsamling) men 27 december meddelade han att han returnerade de två manuskripten med motiveringen att han ”inte längre kan göra det ekonomiskt försvarbart att i alltför stor omfattning ge ut böcker som aldrig ’går ihop’”. Weiss vände sig då till Sveriges Författarförbund som via sin advokat Anders Fischer kontaktade Cavefors varpå denne försvarade avtalsbrottet med ”att min insats för ett av de väsentligaste nutida författarskapen är slutförd och jag kan inte underlåta att för mig själv erkänna att det varit en ganska ambitiös insats” (brev 14.1 1978). Med hot om stämning gav han emellertid med sig och meddelade att han skulle ge ut ”de båda kontrakterade titlarna, under 1979” (brev till Anders Fischer, 24.3 1978). De ekonomiska problemen eskalerade emellertid och 1980 begärdes förlaget i konkurs. De två titlarna kom aldrig ut på Cavefors utan skulle 1980 och 1981 ges ut av Korpen (När bröt Freud med psykoanalysen) och Settern (Stava liv), två av de förlag som Weiss skulle komma att anlita efter Cavefors (de övriga var Förlagstjänst, Författarförlaget, Prisma och Doxa).

Stava liv blev Alexander Weiss sista publicerade bok. I maj 1982 drabbades han av en stroke som gjorde honom delvis förlamad och rullstolsbunden. Han fick flytta till en handikapplägenhet och anlita släktingar för omvårdnad av den minderårige son (född 1980) han hade ensam vårdnad om (en situation och ett händelseförlopp som han skildrat i diktsamlingen Det möjliga livet 1981). Han avled den 6 maj 1987, 62 år gammal. Den bok han arbetat på som skildrade ”vad en plötslig, obotlig invaliditet kan innebära” (brev till Maj­Britt Bergström­Walan 20.2 1985) blev trots ihärdiga försök aldrig utgiven.

Som nämnts ovan väntar Alexander Weiss författarskap kanske fortfarande på att få sitt faktiska värde fastställt, om han kommer ”att

upptäckas någon gång i framtiden”, som förläggaren Bo Cavefors menade, eller om han permanent kommer att förpassas till glömskan. Med en ovanligt Ekelundskt klingande vändning reflekterade Weiss själv över frågan i Ekvationer från 1967: ”Kanske jag en dag blir berömd – för mig själv. Kosta på sig ett litet beröm – och gå vidare” (s. 23). Andemeningen förefaller vara att den yttre framgången egentligen inte betydde så mycket

för honom och att han arbetade i ”de mörka schakten” i sitt inre för att han måste. Som vi redan sett hade han inte samma anspråk på sitt verks betydelse som till exempel Ekelund. Och kanske är det så att hans verk, liksom Bo Cavefors och hans förlag med dess utgivning, hörde till en viss tid, de svenska 60 ­ och 70 ­talen, för vilken de, trots outsiderskapet, är ett representativt och brokigt uttryck.

KÄLLOR

Arvidsson, Ingrid. ”Monolog i moll”. Dagens Nyheter, 18.1 1965. Bergman, Petter. ”Reflektioner”. Aftonbladet, 2.6 1970. Debut 63. Rabén & Sjögren, 1963. Deleuze, Gilles och Felix Guattari. Kafka: För en mindre litteratur. Orig. 1975. Översättning Vladimir Cepciansky och Daniel Pedersen. Daidalos, 2012. Edfelt, Johannes. ”Det omöjliga livet”. Dagens Nyheter, 13.9 1965.

. ”Bilder och tänkespråk”. Dagens Nyheter, 6.1 1966. Foerster, Svante. ”En aforism för Göran Therborn”. Arbetet, 27.9 1966. , ”För invärtes bruk”. Arbetet, 5.6 1968.

. ”Adderad”. Arbetet, 9.11 1968. Harding, Gösta. Recension av Ekvationer och Bränningar Horisont, nr 1–2 1968, s. 79–80. Harning, Anderz. ”Ett äktenskapsförhållande”, GöteborgsTidningen, 9.10 1967.

. ”Medvetna människor är icke önskvärda”. GöteborgsTidningen, 13.3 1968.

. ”Svenskt 60-talsgeni”. Göteborgs-Tidningen, 26.10 1968. Hedlund, Magnus. ”Borrningar med slitet borr”. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 28.10 1964.

. ”Absurditeter”. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 6.10 1965.

Håkansson, Björn. ”Ofruktbara positioner”. Aftonbladet, 14.9 1964. Johansson, Kjell E. ”Ett fall, en aforistiker”. Horisont, nr 5–6 1976, s. 54–58.

En radikal reformist bekänner. Carlssons, 1992. Julén, Björn. ”Själens loggbok”. Svenska Dagbladet, 24.12 1964.

. ”Röst från annat håll”. Svenska Dagbladet, 4.1 1967. Klingspor, Agneta. ”Alexander Weiss – Intensiv och genomskådande som författare”. Dagens Nyheter, 15.5 1987. von Kreitor, Nikolaj-Klaus. ”Flyktingens främlingskap”. Aftonbladet, 18.8 1977.

. ”Alexander Weiss: Marginalmänniskan”. Invandrarrapport 9:4 (1981), s. 10–18. Leijonhufvud, Åke. ”Köttbullar och samlag”. Sydsvenska Dagbladet, 11.9 1967.

Liedman, Sven-Erik. ”Instängd, krympande”. Sydsvenska Dagbladet, 16.9 1965.

Ljung, Per Erik. Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen. Liber, 1980.

Ljunggren, Magnus. ”Den egendomlige herr von Kreitor”. Svenska Dagbladet, 21.7 2015.

Lång, Helmer. Fyra svenska europeer: Essäer om invandrarförfattarna Martin Allwood, Karl H. Bolay, Jörgen Nash, Alexander Weiss. Borås: Immigrant-institutet, 1976.

Nash, Jörgen. ”Det är inte bara Weiss som är förbisedd”. Aftonbladet, 9.9 1977.

Sundberg, Kjell. ”Det gäller livet”. Aftonbladet 3.4 1967.

Svensson, Ragni. Cavefors: Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982. Ellerströms, 2018.

Tunbäck-Hanson, Monika. ”En egocentrikers mardröm”. Göteborgsposten, 14.3 1968.

Weiss Alexander. ”Peter Weiss’ väg till försoning”. Horisont, nr 1 1963, s. 34–37.

Positioner. Cavefors, 1964.

. Reaktioner. Cavefors, 1965.

. ”Försök till en bestämning av en position”. Lyrikvännen, nr 4 1965, s. 6–7.

. Negationer. Cavefors, 1966.

Bränningar. Cavefors, 1967.

. Ekvationer. Cavefors, 1967.

. ”’Bekväma etiketter’ på invandrarförfattare”. Aftonbladet, 9.9 1977.

. Sociala dikter. Delrapport 9 i Stockholms kommuns utredning om social utslagning och ekonomisk brottslighet. 1979.

. Urval. Urval och förord av Anderz Harning. Cavefors, 1970.

Alexander Weiss efterlämnade papper finns deponerade på Kungliga biblioteket. Alla citat från opublicerat material (huvudsakligen brev) är hämtade från den samlingen. Jag vill rikta mitt varma tack till David Weiss för tillstånd att konsultera och använda materialet för den här artikeln.

k ristina l auridsen

Marie-Louise af Forsells litterära dagbok

DjuPt nere i Carolina Redivivas arkivmagasin gömde sig en oansenlig liten brun kartong med en etikett med texten ”M-L af Forsell”. Oansenlig var den kanske men innehållet är intressant då det består av personliga dagböcker, skrivna av en ung kvinna åren 1839–1852. Marie-Louise af Forsell började föra dagbok redan vid 16 års ålder men skriver hon önskar hon börjat långt tidigare. Anteckningarna är utförliga och dagboken löper nästan helt utan avbrott men det finns perioder då Marie-Louise inte har tid att skriva så mycket och brev till pappa Carl, mamma Clementine och systern Emma får tjänstgöra som dagbok istället. Arkivet består också av enstaka brev till familj och släkt, teckningar och poesiverser, en del av Marie-Louise själv, men mest från hennes vänner och släktingar. Finast av allt är att verserna ligger i en liten ask och att det till verserna hör små detaljerade teckningar och akvareller. Det finns också ett litet porträtt som förställer Marie-Louise själv, en mörkhårig ung kvinna med ett sött lätt melankoliskt ansiktsuttryck. Porträt ttet, inte bara dagböckerna får den som går igenom materialet att bli nyfiken. Vem var hon och varför började hon föra dagbok?

Marie­Louise föddes den 3 maj 1823 som dotter till Carl Gustaf af Forsell, överste, kartograf och publicist, adlad 1815 och Clementine Geijer, dotter till bruksherren, till Yxe bruk i Bergslagen utanför Nora, Salomon Eberhard Geijer och Ulrika Charlotta, född Zidén. Marie­Louise föddes in i det högre borgerliga ståndet och var för sin tid privilegierad materiellt sätt. Hon fick också av dagboken att döma en kärleksfull uppfostran

Några av Marie-Louise af Forsells dagböcker. Den lilla gröna är den sista dagboken skriven oktober och november 1852.

Porträtt av Marie-Louise af Forsell av okänd konstnär (kan vara målat av Johan Jolin då Marie-Louise enligt uppgift i dagboken, satt för honom).

och uppmuntrades till skrivande och språkstudier av sin far. Troligen ärvde hon sin stilistiska talang från honom och redan de första sköra små sidorna fångar läsarens intresse.

Juni. Skrifvit ur minnet, någon tid därefter. En klar, vacker sommarmorgon, var det en ovanlig rörelse, ganska tidigt, i ett hus, beläget emellan Carl den 13:des torg och stora Trädgårdsgatan. Klockan slog 5 i Jacobs Kyrktorn; vid denna tid bruka annars innevånarna i dessa kvarter vara försänkta i sin ljuvaste morgonslummer – men som sagt, är något ovanligt timade här. Det är en hel familj som lämnade Stockholm, för att njuta sommarens behag på en ort, mera tjänlig därtill, än de brännande stengatorna.

Marie­Louise gläder sig inför sommaren på morföräldrarnas bruk Yxe tillsammans med kusinerna och syskonen Emma, de yngre bröderna Gustaf och John. Men det finns moln på himlen. Lillebror John är kinkig under resan eftersom han har feber och en hosta som inte vill ge med sig. Troligen har han fått en barnsjukdom eller möjligen influensa. Mamma Clementine är orolig för honom och folk de möter under resan visar medlidande och hjälper henne med gossen.

Marie­Louise uttrycker i början hopp om hans tillfrisknande men hennes lillebror dör på Yxe redan den 1 juli endast några dagar efter att de anlänt. Hon beskriver hur han ligger i det närmaste apatisk av feber och slutligen befrias från sina plågor. Det är ett hårt slag för familjen och efter begravningen blir Clementine sjuk och ligger i flera veckor, antagligen drabbad av depression. Marie­Louise skriver i dagboken:

Julius. D 1ste Måndag kl 6 på morgonen rörde även dödsängeln vid vårt annars så lyckliga hus. Han tog den bäste af oss 4 syskon. Pappas och mammas, min och allas vår älskling John! Alltid ska den morgonstund stå så lifligt för midt sinne att jag ej skulle glömma den, äfven i den mest stormande glädje.

Livet var skört i början av 1800 ­talet och förutsättningarna för att leva svåra för de flesta människor. Barnadödligheten var hög, även för de besuttna och det var vanligt att mista minst ett eller flera barn. De dukade under av infektioner då penicillin och ordentlig läkarvård inte fanns att tillgå. Även Marie­Louise drabbades; hon fick reumatisk feber som liten och tillfrisknade men fick men för resten av livet i form av neurologis­

ka besvär med ena ögat med ständigt återkommande inflammationer. ”Mitt onda öga”, som hon kallar det. Infektionerna gör att hon inte kan skriva så mycket och känner sig oattraktiv då ögat är rött och rinner.

Marie­Louise började troligen föra dagbok eftersom hon behövde någon utomstående att anförtro sina känslor åt men kanske också eftersom det var vanligt att föra dagbok vid denna tid. Vad som är unikt är att hon skrev mer eller mindre regelbundet hela livet, personligt och detaljerat. När hon besvärades av ögat, dikterade hon för sin sällskapsdam Hilda och hade hon inte tid, fick detaljerade brev tjänstgöra som dagbok.

Vid närläsning skönjer man Marie­Louises brist på livserfarenhet i den första dagboken. Syster Heikenskiöld, en sentida släkting till MarieLouises mor, som redigerade och gav ut dagböckerna i urval i 4 band år 1917 menar att den första dagboken från 1839 är mindre intressant än de senare. Det är inte riktigt sant, då den är upptakten till berättelsen som är mer eller mindre sammanhängande. Heikenskiöld har valt att inte ta med avsnittet om lille Johns sjukdom och död i sin utgåva och har sedan valt att inte ta med så många känsliga episoder. Det gör att läsaren får en delvis felaktig bild av Marie­Louises liv och familj om man endast läser de fyra utgivna banden. Kanske valde Heikenskiöld att göra så av hänsyn till släktingar och för att det kanske inte passade sig år 1917, att skriva om de svåra graviditeter Marie­Louise hade och den rädsla hon ibland uttrycker inför varje förlossning. Vidare fattas en del sidor i originalen vilka antingen förkommit eller avsiktligt rivits ut. Det kan ha varit MarieLouise som själv rivit ut dem, eller möjligen något av hennes syskon då hon avlidit. Hon hade ett mycket varmt och innerligt förhållande till sin familj och den familj hon sedan bildar med Berndt Nycander, även om makarna kanske inte riktigt passar ihop då de har skilda intressen. För Marie­Louise, liksom för hela familjen af Forsell är kultur viktigt.

En kulturell familj

Familjen af Forsell är mycket intresserad av litteratur, teater och musik och bjuder ofta in till soaréer i hemmet vid Jacobs kyrka. Man musicerar, sjunger och läser högt ur tidens romaner. Det

händer att Marie­Louise även läser högt ur sin dagbok. Hon har exempelvis skrivit en dagboksskildring av när familjen reste neråt södra Sverige och till Danmark vilken Syster Heikensköld givit titeln En resa i familjevagn 1842. Denna underhållande dagboksberättelse kan antas att MarieLouise läste högt ur under soaréer och familjesammankomster.

På Yxe händer ofta att barnen af Forsell med kusinerna Heikensköld och Geijer sätter upp egna pjäser, ibland som de själva skrivit, eller också som familjens goda vän och Marie­Louise första kärlek, Johan Jolin författat. De älskar att klä ut sig och framföra pjäserna och ibland bjuds hela bruket och bygden in. Marie­Louise var troligen en bra skådespelerska och deras framträdanden är populära och välbesökta.

Under vintern går familjen ofta på teatern i Stockholm ”Spektaklet”, kallar de det. De ser gärna komedier och Marie­Louise berättar hur de tjutit av skratt. Humor verkar hela familjen ha haft och uppskattat och Marie­Louises beskrivningar av personer och händelser är ofta mycket humoristiska och dråpliga. Hon hade en tydlig talang för att se det roliga i vardagen och originella drag hos personer. Ibland är hon inte långt från Jane Austen även om hon kanske inte är lika

ironisk. Hon beskriver exempelvis sin släkting Carl Wilhelm Heikensklöd i föga smickrande ordalag, medan hon samtidigt berättar hur mycket hans hustru Tant Adele älskar honom:

Och hur ser han väl ut, denna hennes ängel, jag måste ovillkorligen le vid tanken därpå. I mitt tycke skulle hans magra torra gestalt, med det fula stela ansiktet, svagt beskuggad af några stripiga glesnande hårtestar, och den föga fördelaktig dräkten se’n, bestående af en kort blus, vida sjömansbyxor, utan hällor, och stora långa båtar till skor, ypperligt tjäna såsom original till skildringen af en riktigt tråkig äkta man.

Av ett fotografi i syster Heikenskölds utgåva av 1840 års dagbok att döma, är Marie­Louises beskrivning träffande.

Marie­Louise och kärleken

Liksom mera sentida dagboksskrivare, anförtror Marie­Louise dagboken sina kärleksbekymmer. Det är inte underligt att Marie­Louise och Johan Jolin finner varandra, de har mycket gemensamt och känner varandra sen barnsben. De leker ihop, spelar teater och till slut blir de förälskade. Men kärleken är svår och komplicerad för Marie­

Marie-Louises lilla ask med verser och teckningar i miniatyr.

Louise; hon ser sig själv som ful, delvis på grund av sitt dåliga öga som ofta är rött och inflammerat vilket får henne att känna sig oattraktiv. Hon jämför sig med sin yngre syster Emma med det mörka blanka håret och de långa ögonfransarna och väninnan Mathilda Cassel som hon finner vara mycket ”täck” med ett runt ansikte och ljust hår.

Kanske är det Marie­Louises dåliga självförtroende som gör att det spricker med Jolin och att hon inte har så stor framgång på äktenskapsmarknaden, för hennes porträtt visar en söt ung dam. Det är tydligt att Jolin finner henne attraktiv och han uppskattar hennes intelligens och lättheten att uttrycka sig i skrift och på scenen. Marie­Louise har goda förutsättningar för författarskap och det är mycket möjligt att Jolin hade uppmuntrat henne om de blivit man och hustru. Men MarieLouise skrämmer nästan bort Jolin och han blir sårad över hennes beteende. Hennes ambivalens kan ha berott på föräldrarna som Marie­Louise inte vågar gå emot. Det antyds i dagboken att de, även om de gillar Jolin, finner hans skådespelaryrke osäkert och hellre ser att Marie­Louise gifter sig med någon med mera stadig inkomst.

Systern Emma gifter sig med Gerhard von Hofsten, redan 1843 vid 18 års ålder. Marie­Louise är då 20 år och blir mer och mer övertygad om att hon kommer förbli ogift och hemmadotter. Men ett par år senare kommer Berndt Nycander i hennes väg. De träffas troligen genom Emmas make Gerhard. Berndt är tolv år äldre och äger den stabilitet som Carl och Clementine af Forsell förordar. Han är professor, expeditionssekreterare och riddare av Nordstjärneorden. Marie­Louise beundrar honom och de gifter sig 1846. Till en början verkar hon förälskad. Deras första barn sonen Karl August föds året därpå. Det blir en svår graviditet och förlossning och innan Marie­

Louise återhämtat sig är hon gravid igen. Deras dotter Märta föds knappt ett och ett halvt år senare. Även denna förlossning blir svår och efteråt hoppas Marie­Louise att det blir hennes sista barnsäng.

Marie­Louise älskar sina barn men finner ofta familjelivet och äktenskapet begränsande, trots barnflickor och andra tjänare. Hon har inte lika mycket tid att skriva längre och dagboken blir lidande. 1850–1851 tjänstgör brev till Emma, modern och pappa Carl som dagbok. Berndt tycker inte om att hon skriver så mycket och undrar vad det ska tjäna till. Marie­Louise tappar humöret och vid ett tillfälle ger hon Berndt en örfil när han vill att de tackar nej till en inbjudan. I dagboken uttrycker hon besvikelse på maken och inser att de två nog inte är riktigt själsfränder. Hon jämför honom med Jolin, ångrar sig och tänker att hon borde stått på sig för sin kärlek. Ibland ser hon Jolin på scen, de stöter ihop vid bjudningar men de umgås inte längre. Det är sorgligt men Marie­Louise försöker hålla ihop sin familj. Hon blir gravid igen. En liten dotter föds som hon döper till Mathilda efter sin avhålla väninna. Den lilla är dessvärre sjuklig och dör vid fyra månaders ålder. Det är ett hårt slag för Marie­Louise, och även för Berndt. Hon återhämtar sig aldrig riktigt, varken fysiskt eller mentalt. Lilla Mathildas död är något hon ständigt återkommer till i dagboken och rädslan för ännu en graviditet och förlossning som hon vet kommer att bli hennes sista.

Marie­Louise af Forsells dagböcker är ett tidsdokument och ett gripande levnadsöde. De är också en ovärderlig källa för litteraturvetare men också historiker som forskar om borgerliga familjers liv under första halvan av 1800 ­talet. Människors känslor förändras inte heller över tid och det är lätt att identifiera sig med Marie­Louise trots att det är 200 år sedan hon föddes.

KÄLLOR

Marie-Louise af Forsells arkiv, Uppsala universitetsbibliotek. Bjurman, Eva-Lis. Catrines Intressanta blekhet: Unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750–1830. Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1998.

Forsell, Marie-Louise af. En resa i familjevagn 1842: Marie-Louise Forsells dagboksanteckningar. Utgivna af Syster Heijkensköld. Stockholm: Bonnier, 1914.

Forsell, Marie-Louise af. Sällskapslif och hemlif i Stockholm på 1840-talet: Ur Marie-Louise Forsells dagboksanteckningar. Med anmärkningar och personregister af Syster Heijkenskjöld. Stockholm, Bonnier, 1915.

Forsell, Marie-Louise af. Herrgårdslif i Bergslagen för sjuttio år sedan. Marie-Louise Forsells dagboksanteckningar i urval utgivna af Syster Heijkenskjöld. Stockholm: Bonnier, 1916.

Forsell, Marie-Louise af. I Stockholm och på sommarnöje 1849–1852: Marie-Louise af Forsells sista dagboksanteckningar. I urval utgivna av Syster Heikenskjöld. Stockholm: Bonnier, 1917.

Höjer, Henrik. Sveriges argaste liberal: Carl af Forsell: officer, statistiker och filantrop. Stockholm: Norstedts, 2007.

Jolin, Ellen. Johan Jolin och hans vänner: Interiörer ur konstnärslifvet under förra seklet. Stockholm: Norstedt, 1913.

magdalena gram

Den hostande muntergöken

Den hostande muntergöken:

Litteratören och litografen Theodor Öberg (1820–1860)

Christina Mattsson och Bengt af Klintberg. 376 s. Stockholm: Appell förlag 2024. ISBN  9789198815047

Theodor Öberg är idag okänd för de flesta, mer bekant är han under en av sina många pseudonymer: Axel Ivar Ståhl. Under ett par decennier vid mitten av 1800 ­talet var Öberg känd som utgivare av en stor mängd visor, kalendrar, handböcker, sagor och berättelser. Han var även utbildad litograf och brukade signera sina illustrationer och porträtt med sitt verkliga namn. I sin skriftutgivning döljer han sig däremot bakom en rad olika pseudonymer.

Klingar ordet ”Filikromen” bekant? Så kallades en gatumusikant i 1810 ­talets Stockholm. Benämningen användes senare på ett folkmusikprogram som med start 1976 sändes många år i radio. Programledare de första tio åren var Christina Mattsson, verksam vid Svenskt visarkiv. 1977 gav hon och folkloristen Bengt af Klintberg ut Fula visboken: 50 folkliga erotiska visor. Från och med 1990 och 15 år framåt var Mattsson bisittare till af Klintberg i radioprogrammet ”Folkminnen”. Parallellt inledde Mattsson en chefskarriär. af Klintberg gick vidare som folklorist och författare och fick senare professors namn och värdighet. Radarparet Mattsson och af Klintberg har nyligen skrivit en bok om Theodor Öberg. Författarna talar med en röst och smyger då och då in ett

Boktryckaren Ludvig Öberg (1795–1845). ”Till slägt och vänner af sonen”. Litografi av Theodor Öberg. Tryck A. J. Salmson 1851.

”vi” eller ”oss” för att markera sin närvaro. Källmaterialet kring Öbergs liv är knapphändigt, och det är i hög grad hans verk som står i centrum för framställningen. Boken saknar förord och inledning, flera upplysningar av sådan karaktär samlas i en efterskrift. Brödtexten omfattar 341 sidor och är indelad i 15 kapitel, därtill kommer en bakvagn om 24 sidor. Den som söker kvällslektyr lämpad för sängläge bör välja en annan titel. Den skrattande muntergöken är en diger pjäs, och det informationsrika innehållet påkallar vaken uppmärksamhet.

Kapitel 1 sammanfattar Theodor Öbergs biografi och presenterar honom inledningsvis som son till boktryckaren Ludvig Öberg. Med förankringen i en boktryckarfamilj följde en aktad social position. Vissa stenar dyker dock upp på Theodors livsväg. Ludvig Öbergs första hustru dör 1823, tre år efter sonens födelse. 1826 gifter fadern om sig och får efterhand sju nya barn. Theodor växer upp i denna familj och får sin grundläggande utbildning i enskilda skolor. 15 år gammal avlägger han examen med utmärkta vitsord. Åren därefter finns luckor i Theodor Öbergs biografi, möjligtvis får han en viss konstnärlig skolning. Han utbildas också till litograf. Framför allt axlar Theodor fadersarvet som konstförvant och går troligtvis som lärling vid faderns tryckeri. I början av 1840 ­talet praktiserar han hos boktryckaren G. A. Wasenius i Helsingfors. 1843 öppnar Öberg eget förlag. Det avvecklas redan 1848, och Öberg kommer att anlita andra boktryckare och förläggare för sin utgivning. 1844 debuterar han på faderns förlag med två översättningar. 1845 ingår han äktenskap med Sofia Süssmilch och introduceras genom hennes familj i en krets musiker och teaterfolk. Fyra månader efter bröllopet föds makarna Öbergs första barn. Flera skulle följa, tre av dem dö i unga år. En piga hos Öbergs föder 1856 ett barn vars far högst sannolikt är Theodor.

Flera faror lurade på boktryckarnas väg, inte minst tuberkelsjukdomar orsakade av dålig luft och blydamm. Missbruk av alkohol var utbrett. Upprepade konkurser i branschen var dessutom ett tidstypiskt fenomen. 1844 går Ludvig Öbergs företag i konkurs och 1845, en kort tid efter äldste sonens giftermål, avlider han i tuberkulos. Det porträtt som Theodor samma år tecknar av fadern ger intryck av en vekhet som kan ha gått i arv. Bouppteckningen efter Ludvig Öberg vittnar om de ännu flytande gränserna mellan hans roller som tryckare, förläggare och bokhandlare.

Ludvig Öbergs företag säljs en tid efter konkursen till Per Adolf Huldberg, boktryckare, bokhandlare och förläggare i större skala. Theodor Öberg fortsätter att arbeta för den nye ägaren och avancerar till faktor. 1852 avslutar han sin anställning och får framdeles sin utkomst som utgivare, illustratör och porträttör. Öbergs privata förhållanden blir alltmer ostadiga. 1859 bor han ensam tillsammans med den kvinna som fött hans ”oäkta” barn. Sofia Öberg bor då på annan

adress tillsammans med familjens barn. 1860 dör Theodor Öberg på Danvikens hospital, lungsjuk och gravt alkoholiserad.

I kapitel 2 redogörs för Öbergs utgivning av barnböcker, flera av dem bearbetningar av tyska förlagor. Under pseudonymen Gustaf Wahlström kommer 1851 Femtio bref till och från små barn, en brevroman för barn. Åtta kolorerade litografier av Öberg ger fina inblickar i dåtidens borgerliga värld utifrån barnets sätt att se. En försäljningsframgång blir Sagan om pannkaksberget […] (1854), publicerad under pseudonymen Rudolf Strömstedt. Bokens egentliga titel är enligt rådande mode betydligt längre, bara huvudtiteln består av 33 ord! Den sedermera välkände konstnären August Malmström bidrar med fyra teckningar och skulle senare återkomma som Öbergs illustratör. I fem böcker utgivna 1854–56 gäller pseudonymen C. Aug. Andersson. En höjdpunkt är sagan Huruledes leksakerna sjelfva roade sig i somras och huru detta kom sig (1856). Öberg står för berättelsen ”efter en tysk idé” och för litografierna. Text och illustrationer kan leda tanken till H. C. Andersens fantasivärld.

Kapitel 3 och 4 belyser Öbergs roller i ett par av de många borgerliga sällskap där han ingick. Bland medlemmarna i Konstnärsgillet fanns förutom konstnärer män i en rad olika yrken. I gillets verksamhet ingick bland annat konstutställningar. Öberg var arrangör vid flera av dem och är vid ett tillfälle själv representerad med några litografiska porträtt. Muntergökens karriär inom gillet slutade dock illa. 1852 anordnar Öberg en soaré som blir ett organisatoriskt fiasko, och i tidningen Folkets röst omtalas han som ”en afsigkommen boktryckare”.

Sällskapet Februarigubbarna, ännu vid liv, stiftades 1852. Bland stiftarna fanns flera framgångsrika män, som P. A. Huldberg. Öberg var den yngste i kretsen, och sällskapets protokoll utgör en av de fåtaliga källorna till hans liv. Vid Februarigubbarnas årliga möte 1861 anmäldes Öbergs frånfälle. Av Huldbergs protokoll framgår att den döde redan 1845 varit medveten om sin lungsjukdom. Öberg skulle dock gäcka en läkares besked att han hade högst sju månader kvar att leva. Dödsdomen var samtidigt ett faktum.

I kapitel 5 behandlas Öbergs utgivning av en rad ”oumbärliga” handböcker – uttrycket ”oumbärlig” återkommer i titlar och marknadsföring.

Öbergs fria bearbetning av en tysk barnsaga kan, liksom hans illustrationer, föra tanken till H. C. Andersens fantasivärld. Huruledes leksakerna sjelfva roade sig i somras och huru detta kom sig (1856).

Öbergs omslagsbild till denna reseguide vittnar om humor och ett vaket sinne. Från Stockholm till Näsby, Gripsholm och Mariefred (1855)

Mycket stoff i dessa skrifter, den första från 1843, är bearbetningar av utländska förlagor. Bland titlarna märks Oumbärlig jul­handbok innehållande etthundrafyratio julklappsverser […] (1847). Här används för första gången pseudonymen Axel I. Ståhl, sedermera gängse i flera handböcker och i visutgåvor. Julhandboken blev en succé. Idag kan den ge en inblick i vilka julklappar som var gångbara i borgerliga kretsar vid den aktuella tiden. Tyst! Oumbärlig rådgifvare för älskande och nygifta (1847) förmedlar sexualupplysning till de osäkra. Boken hade en tysk förlaga som redan 1812 kommit i svensk översättning. Det är den senare Öberg bearbetat.

Öberg börjar 1855 ge ut reseguider till platser i Stockholms närhet. Ett par av dem har en omslagsteckning föreställande en jäktad och fullpackad resenär på väg mot en väntande ångbåt vid Riddarholmen. Bilden är en obetalbar bagatell som vittnar om tecknarens humor och öppna sinne. I andra handböcker presenteras olika lekar. Ute och inne. 350 valda äldre och nyare roliga lekar […] (1857), publicerad under pseudonymen Fritz

L. Berg, var avsedd som en handbok för sällskapslivet. Med Nyaste drömbok på vers, innehållande mera än 800 dröm­ uttydningar (1858) ger sig Öberg i kast med genren drömböcker. Tre punkter får denna gång ersätta en pseudonym. I ett par av drömtolkningarna läser Mattsson och af Klintberg in förstuckna självbekännelser av den alltmer alkoholiserade och hostande Öberg.

”För de flesta tillfällen lämpliga sångstycken” är rubriken på kapitel 6. Axel Ivar Ståhls utgivning av visböcker startar 1850 med en samling ”sångstycken” i behändigt fickformat. Genren var inte ny, men till skillnad från äldre visböcker anger Öberg de kända författarnas namn. Uppgifter om meddelare saknas, och utnyttjade källor är knappt angivna. Samlingen kom ut i en rad upplagor, flera långt efter Öbergs död, och fick spridning även i USA.

Omslagsbilden till Vid bålen (1854), en samling dryckesvisor, visar tre dansande ”tomtegubbar” som höjer bålen, en tänkbar illustration till ”Hej tomtegubbar” som dock inte ingår i samlingen. Mattsson och af Klintberg ger en kulturhistorisk bakgrund till seden att sjunga visor kring en dryckesbål. De redogör även för Öbergs utnyttjande av titlar i musikförläggaren Olof Åhlströms utgivning, och konstaterar samtidigt att Öberg var först med att genomgående förse dryckesvisorna med melodinoter.

I spåren av 1800 ­talets patriotism och skandinavism växte studentsången fram. Den påpasslige Öberg ger 1855 ut en visbok med studentsånger, både kända tyska och senare svenska klassiker som ”Kung Karl den unge hjälte” och ”Ur svenska hjärtans djup”. Uppgifter om kända tonsättare och författare anges. Samma år publicerar Öberg en samling ”folkvisor” som i hög grad bygger på Jacob Niclas Ahlströms utgivning av sådant material. Öberg förhåller sig lika fritt som Ahlström till sina källor. I hans bråda utgivning 1855 märks även Vid vaggan. Barnsånger och verser (ord och musik). Samlingen riktar sig till unga mödrar, och utgivaren ger en anvisning om att visorna ska sjungas ”när barnet är nyss skött och modern gungar med barnet på händerna, innan det återigen läggs till bädden”. En tredjedel av visorna är hämtade ur den folkliga traditionen.

Kapitel 7 ägnas Frisinnade qvällsqvistqväden: Ord och musik att föredraga i sällskap med morgonfriska ungkarlar (1854) och Musikaliskt nojs under

De dansande och sjungande tomtegubbarna som höjer glaset påminner om dryckesvisan ”Hej tomtegubbar”. Vid bålen (1854).

irrfärder i werldshvimlet (1–2, 1854–55). Förstnämnda samling innehåller lättsinniga eller oanständiga visor, en genre som tidigare inte gått till trycket. Flertalet visor har ett känt litterärt ursprung. Texternas noter till ackompanjemang för piano vittnar om att målgruppen knappast var ungkarlar på den egna kammaren, snarare var visorna avsedda att framföras i det slags frisinnade sällskap som var Öbergs livsluft. Musikaliskt nojs samlar skojfriska visor av dagsländekaraktär. Materialet har Öberg hittat i sin vänkrets, och flera meddelare är namngivna. Vissa visor inbjuder direkt till musikalisk lek, och omslagets lekfulla typografi stödjer en sådan ansats. I samlingen ingår den första tryckta versionen av ”Hej tomtegubbar”. Till den knyts en anvisning som bekräftar att visan använts som skålvisa.

I kapitel 8 behandlas Filikromen: Hittills otryckta skämtsamma sånger (ord och musik), den vissamling som gjort Öberg – under pseudonymen Axel I. Ståhl – känd för eftervärlden. Åtta häften kom ut 1850–57, ännu ett efter Öbergs död, och de salufördes under alla år av P. A. Huldberg. Utgivningen i häften med tunna, kulörta omslag var

Theodor Öbergs mest kända pseudonym var Axel I. Ståhl. Här i fjärde häftet av Filikromen (1853) som gavs ut häftesvis med början 1850.

en form hämtad från bokbranschen, och tanken var att materialet efter avslutad utgivning skulle bindas i två band, ett med texterna, ett med melodierna. Samlingen blev mycket populär och flera omtryck gjordes. Innehållet var tidigare opublicerat och hämtat ur Öbergs stockholmska miljö. En nyhet var också melodiernas placering i en särskild bilaga och de spridda uppgifterna om namn på meddelare. Nästan alla visförfattare var samtida. Mattsson och af Klintberg har lyckats identifiera många av meddelarna och upptecknarna.

Kapitel 9 belyser Öberg som litograf och illustratör. Som litograf var Öberg inte bara illustratör och porträttör utan även nedtecknare av noter och formgivare av omslag till sina skrifter. Han behärskade såväl tecknandet av förlagan som överförandet av teckningen till stenen och själva tryckningen. Öberg ägde dock inte en egen litografisk press utan anlitade olika stentryckare.

I en artikel i Svenskt konstnärslexikon (1967) uttrycker sig Jan Torsten Ahlstrand föga uppskattande om Theodor Öbergs insats som konstnär. Öbergs samtida bedömare uppskattade heller

Dagens krönika: Komiska tilldragelser ritade på sten gavs ut av af Th.---g. (Theodor Öberg) som stod bakom både omslag och teckningar. Här ett omslag från 1858 och en serieteckning ur samma publikation. Omnibussar, en tidig form av kollektivtrafik, drogs vid den aktuella tiden av hästar.

Omslaget till Oumbärlig aftonqvist-handbok (1854).

Omslaget till anekdotsamlingen Svante (1854) är ett av många exempel på Theodor Öbergs lekfulla typografi.

inte hans porträttkonst. Unga läsare gillade förmodligen Öbergs tydliga och samtidigt detaljrika illustrationer i barnböcker. Ett vackert prov på hans bidrag till den illustrerade barnlitteraturen är H. K. H. Arffursten Prins Carl Oscars ABC­ bok med Bilder (1854), ibland ”förvandlad” till Hennes Kongl. Höghet prinsessan Lovisas ABC­ bok. Den handkolorerade boken är både text­ och bildmässigt ambitiös, därtill jämförelsevis fri från vanliga ABC ­böckers starka tonvikt vid kristen fostran.

Vuxna läsare kunde låta sig roas av Öbergs skämtsamma teckningar och karikatyrer. Två album med bilder av detta slag gavs ut under 1850 ­talet. Öbergs sinne för situationskomik blixtrar till i en serieliknande bildsvit från 1858 med titeln ”Omnibus­ Gymnastik mellan Kungsbacken och Slussen”.

”Han som alltid ska vara så rolig” är rubriken på kapitel 10. ”Komiska kalendrar” hade blivit populära, och svenska författare som Wilhelm

von Braun och Oskar Patrick Sturzen­Becker, signaturen Orvar Odd, odlade en skämtsam och humoristisk ton. 1844 inleder Öberg en utgivning av så kallade anekdotkalendrar. Enligt Mattsson och af Klintberg når dessa samlingar med roliga historier sällan upp till sina kvicka titlar men speglar väl dåtidens ståndssamhälle. Öbergs slängiga typografi på omslaget till Svante (1854) kan väl illustrera anekdoternas vandring från mun till mun. Den illmarige skälmen på omslaget till anekdotsamlingen Lurifax (1855) antogs av en dåtida betraktare föreställa publikationens utgivare. Öbergs levnadstecknare bekräftar inte detta antagande. Jämför man ansiktet på omslaget till Lurifax med Öbergs profilporträtt av fadern från 1851 är det också svårt att se likheter. Enligt Öbergs levnadsskildrare har hans komiska kalendrar med sitt brokiga innehåll bättre än anekdotkalendrarna motstått tidens tand. Drift­Kuku kom ut i tre årgångar 1849–51 och kan

Den grinande skälmen på omslaget till denna anekdotkalender uppfattade en dåtida läsare som Öbergs självporträtt. Lurifax (1855).

fortfarande roa som en skämtsam krönika över händelser i dåtidens Sverige. Enligt omslaget till Drift­Kuku för 1852 innehåller publikationen ”trägravyrer”, och en illustration ur kalendern för 1851 talar för att det verkligen kan röra sig om ett tidigt svenskt exempel på den nya xylografiska tekniken. Flera komiska kalendrar skulle följa, och upplysningen om träsnitt återkommer även i anslutning till andra titlar. Mattsson och af Klintberg kommenterar inte detta förhållande, en sådan utvikning hade sannolikt tvingat dem att gå i närkamp med den snåriga utvecklingen av 1800 ­talets reproduktionstekniker.

Fastän Theodor Öbergs ekonomi och hälsa började svikta fortsatte han att skämta. Svärtan i komiken blir samtidigt allt tydligare, konstaterar författarna.

Mattssons och af Klintbergs vällovliga strävan att kategorisera materialet i Öbergs mångskiftande produktion närmar sig i kapitel 11 vägs ände. Rubriken är ”Fosterländskt och fasansfullt”, och

vissa av de titlar som presenteras har gemensamma kännetecken. Tre av dem – med start i den allra första från 1837 – har till syfte att stärka svensk nationalkänsla och antagonismen mot arvfienden Ryssland. Två antologier utgivna 1855 vittnar om Öbergs beläsenhet i svensk litteratur. Berättelserna i Fasansfullt allehanda (1856), som har en än mer braskande undertitel, är mestadels hämtade från tidigare tryckta verk. Samma år publiceras Länder och folkslag, eller Scener från alla verldsdelar, för Sveriges ungdom. Öberg anger i detta fall en schweizisk förlaga och även en nylig svensk översättning. Flera tyska reseskildringar ligger bakom Ströftåg i främmande länder (1857). Inriktningen är romantisk, och Öbergs ”färglagda teckningar” understryker exotismen.

I kapitel 12, ”Vänner i vått och torrt”, försöker författarna förklara hur den snabba takten i Öbergs utgivning över huvud taget var möjlig. En ledtråd ger publicisten Birger Schöldström som 1877 pekar ut Ferdinand Holmström som Öbergs litterära smakråd. Den både boksynte och försynte Holmström arbetade hela sitt liv som bokhandelsbiträde och förestod samtidigt ett stort lånebibliotek. Han levde som ungkarl, byggde aldrig upp ett eget hem men fick ett visst namn som författare. En av hans tillskyndare var Gustaf Klemming, sedermera riksbibliotekarie. Holmström fick också både pris och omnämnande av Svenska Akademien. Liksom Öberg var Holmström medlem av Konstnärsgillet. Samarbetet mellan parterna inleds 1842 kring några barnböcker författade av Holmström. Flera titlar följde, och i Katten Snöhvits öden (1848) finns fyra kolorerade planscher av Öberg. Han har också illustrerat Lilla sotarmurres underbara öden […] (1856) som skildrar en fattig liten skorstensfejare. I Barnboken i Sverige 1750–1950 (1965) nämner Eva von Zweigbergk ett par titlar av Holmström och berömmer både honom och Öbergs färglitografier.

Holmström dör 1858 i lungsot, 38 år gammal. Samma år tecknar Öberg hans porträtt efter en målad förlaga av en annan konstnär. Porträttet hör till de bättre av Öbergs hand.

Bland de vänner till Öberg som Mattsson och af Klintberg presenterar finns Carl Albert Hoffman, aktör och kostymförvaltare vid Kungl. Teatern. Den redbare Hoffman fick ett långt liv och var troligen ett gott stöd för den mer ostadige Öberg.

”Hur kunde det gå så illa?” är frågan som ställs i kapitel 13. Mattsson och af Klintberg finner att Öberg fått betydande utförsgåvor men ”förfuskade” sina chanser. De konstaterar också att han trots försummelser och snedsteg som äkta man och familjefar tycks ha haft en god förmåga till inlevelse i barnets värld. Som en viktig faktor vid bedömningen av Öbergs livsverk betonar författarna även beskaffenheten hos en ännu delvis oreglerad bokmarknad. Öberg rörde sig kameleontiskt mellan olika projekt och utnyttjade ofta andras arbete. Han levde samtidigt ur hand i mun, och i vad Mattsson och Klintberg kallar en ”lappekonomi”.

Kapitel 14 tar upp Öbergs många pseudonymer. Bruket av fiktiva författarnamn var mycket utbrett på 1800 ­talet, men Öberg var extrem och excellerade i alldagliga namnformer. Som en förklaring hänvisar Mattsson och af Klintberg till antagandet att försäljningen av skrifterna på så vis skulle gynnas. Öbergs användning av en kvinnlig pseudonym vid utgivningen av kokböcker kan visserligen uppfattas som bedräglig, särskilt som de var kompilat av kvinnliga kokboksförfattares skrifter. Samtidigt visade Öberg i flera sammanhang ett genuint intresse för kvinnodominerade genrer.

Mattsson och af Klintberg nöjer sig inte med nära till hands liggande förklaringar till pseudonymerna utan gräver djupare, framför allt när det gäller de återkommande namnen Axel Ivar Ståhl och Gustaf Wahlström. Författarna ställer även frågan vem Öberg egentligen var bakom alla sina alias. Det magra källmaterialet ger få ledtrådar. Birger Schöldström omtalar Öberg som begåvad med ”liflig fantasi, gladt lynne och lätt sinne”, han kunde både fånga fjärilen i flykten och som ”samlare” hålla fast ”dess glänsande vinge”. Öberg kunde med andra ord sortera sina infall och omsätta dem i tryckta skrifter. Schöldström betonar även Öbergs beläsenhet.

Ett drygt halvsekel efter Öbergs död framträder han under namnet Axel Moring i halvbrodern Hugo Öbergs nyckelroman Familjerna på Brunkeberg (1918). Den unge Moring skildras där som ”fin och överkultiverad” men illa rustad för livets hårda törnar.

Mattsson och af Klintberg uppfattar Öberg som en homo ludens, en lekande människa. Glimtar av hans personlighet finner de i de komiska

Theodor Öberg illustrerade denna berättelse för barn i bokens anda. Ferdinand Holmströms Lilla sotarmurres underbara öden […] (1856).

kalendrarna och barnböckerna där livsglädje och lekfullhet får många uttryck. Öberg beskrivs även som en ”forskarnatur”, oförtröttlig i förmedlingen av kunskap. Författarna medger samtidigt att det kan vara ”långt mellan höjdpunkterna” i Öbergs skrifter, och att det rör sig om ett brödskriveri. Litografen och litteratören Theodor Öberg är nästan glömd, men Axel Ivar Ståhls visböcker lever vidare.

Kapitel 15 belyser Öbergs sista tid och händelser efter hans död. I augusti 1860 ansökte Öberg själv om en friplats på Danvikens Hospital. I ett bifogat intyg konstaterade en läkare och vän till Öberg att den sjuke förutom en långt framskriden lungsot var drabbad av kronisk alkoholism. Han var sålunda ”mindre arbetsför till sin familjs uppehälle och behov”. Ansökan beviljades, och därmed fick Öberg en bättre behandling än flera andra patienter. Vänner till honom formulerade dessutom ett upprop till allmänheten som beskrev den nödställda familjens situation. Bland

de givare som slöt upp fanns kungen och drottningen. Insamlingens resultat gjorde det möjligt för Sofia Öberg att utveckla en verksamhet som finbagerska.

Den 25 november 1860 dör Theodor Öberg. Bara några månader tidigare har Sofia Öberg fött makarnas sjunde barn. Flera tidningar rapporterade om dödsfallet och framhöll Öbergs verksamhet som utgivare under namnet Axel Ivar Ståhl. Särskilt nämns Filikromen. Bouppteckningen efter Öberg kunde avslutas först tre månader efter dödsfallet på grund av den tid som krävdes för att få ordning på alla fordringar och skulder i sterbhuset.

Den hostande muntergöken har ett nästan kvadratiskt format, återkommande i Theodor Öbergs egen skriftutgivning. Inlagan har generösa marginaler, och formgivaren Kristin Lidström har lyckats infoga uppåt 150 text­ och bilddokument av varierande beskaffenhet. Vissa illustrationer presenteras på helsidor mot en grön tonplatta, samma kulör som för­ och eftersättspapper.

Lidströms omslag lyfter fram epitetet ”Muntergöken” i en tidsinspirerad bokstavsform. Omslagsbilden visar en man i helfigur, till synes gestikulerande med utsträckta armar och delvis placerad inom ett rokokoaktigt ramverk. Det är begripligt om en läsare antar att det rör sig om ett porträtt av Öberg, men en sådan koppling kan inte säkerställas. Bilden är hämtad från omslaget till första delen av en handbok från 1856 där Öberg tar upp de folkliga lekarna, bland dem charader. Jämför man gestaltens ansikte med det på omslaget till Lurifax tycker jag mig se likheter: den kraftiga, lite spetsiga näsan, de något tunga ögonlocken, ögonbrynens form och hårets lockar. Medan lurifaxen spritter av liv framstår den lekande mannen som sliten och bedagad.

Bokens bakvagn inleds med ”Efterskrift” där Mattsson och af Klintberg redogör för hur Theodor Öbergs livsverk omtalats av eftervärlden och hur arvet efter honom förts vidare. Författarna berättar vidare hur de kommit fram till beslutet att ge ut en bok om Öberg och ger en djupare förklaring till bokens titel. I efterskriften redovisas även fördelningen av arbetet mellan parterna. Mattsson har främst tagit sig an Öbergs visutgåvor och yrkesmässiga bakgrund. Hon har också svarat för de biografiska avsnitten och kapitlen om Öberg som litograf och ”samlare”.

af Klintberg har inventerat Öbergs utgivning inom genrer som barnböcker, handböcker och förströelselitteratur. Gemensamt har författarna botaniserat i det rika bildmaterialet.

Mattsson och af Klintberg avstår från att laborera med en teoretisk överbyggnad, i stället ger de sig redan i första kapitlet direkt in i det faktiska stoffet. Vissa stycken i boken kan påminna om en generöst kommenterad bibliografi över Öbergs utgivning, andra ger mer av kulturhistorisk och biografisk fördjupning. Detaljrikedomen i presentationen bidrar till upplevelsen av tidstavlor hämtade från dåtidens Stockholm. Framställningen tangerar ibland discipliner som litteratursociologi, bokhistoria och konstvetenskap. Författarna har också beaktat vissa senare forskningsresultat inom närliggande fält. Deras egen identitet som visforskare och folklorister är samtidigt mycket tydlig. Ett visst fackspråk gör också avtryck i deras text.

Bakvagnen upptar även två bilagor, bland dem en förteckning över Öbergs tryckta skrifter – här kan jag sakna uppgifter om omfång. I en andra bilaga redovisas uppgifter om namn på kända meddelare. Bokens avslutas med en förteckning över källor och litteratur samt ett personregister. Mattsson och af Klintbergs kartläggning av Öbergs liv och verk vittnar om ett tålmodigt sökande i arkiv, bibliotek, museer och ett initierat utnyttjande av bibliografiska standardverk. Själv fortsätter jag efter avslutad läsning att fundera över hur 1812 års tryckfrihetsförordning med dess bestämmelser rörande boktryckares plikter och författares och översättares rättigheter fungerade i praktiken. Lagstiftningen var luftig, och resurserna för att följa upp den och beivra brott var ytterst begränsade. Böcker med handkolorerade litografier var inte leveranspliktiga, det var däremot böcker med tryckta färglitografier, en teknik som introducerades under Öbergs period. Min insikt i förhållanden som luckor i olika samlingar, svårfunna nytryck och varianttitlar ökar min respekt för Mattssons och af Klintbergs arbete med att spåra det spridda materialet.

Författarnas fokus är Öbergs textproduktion, och deras belysning av hans insatser som litograf och bildproducent kan jag uppfatta som något styvmoderligt behandlad. Det är dock knappast porträttkonstnären Öberg som kan vara värd ett närmare studium. Flera porträtt var sannolikt

beställningsarbeten som föga utmanade Öbergs växlingsrika kynne. Ofta utnyttjade han förlagor i form av dagerrotypier och målade porträtt av andra konstnärer. Intressantare är Öbergs barnboksillustrationer och humoristiska teckningar. Själv stimuleras jag dessutom av hans omslagskompositioner med deras lekfulla och talande typografi. Vissa frågor jag ställer mig förblir obesvarade. Hur självständig var Öberg i sitt tecknande? När gällde förlagor? Tecknade Öberg underlag till de xylografier som uppenbarligen förekom i utgivningen?

Jag delar inte fullt ut Mattssons och af Klintbergs något stränga bedömning av Öbergs personlighet. Hans rastlösa liv och missbruk av al­

kohol tyder onekligen på att han hade svårt att samla ihop de olika delarna av sig själv. Det ligger samtidigt nära till hands att tolka detta mönster som en följd av att muntergöken tidigt fick döden som följeslagare. Beskrivningen av Öberg som en ”forskarnatur” är jag beredd att något anakronistiskt revidera till en uppfattning om honom som en vetgirig och receptiv ”folkbildare”. Ingenting var för smått eller för stort för Öbergs lust att upptäcka världen, men tiden för egen fördjupning fanns knappast. Mattsson och af Klintberg har i Den hostande muntergöken lyckats sammanföra bitarna av en brokig och splittrad verklighet till en helhet där ett ”då” blir mer begripligt och levande.

Den hostande muntergöken. Omslag.

Kuvert med sex teckningar av Kafka. Vännen Max Brod klippte ut dem ur en av Kafkas skissböcker för att visa eftervärlden att författaren även hade varit en god tecknare.

Omslagen på otaliga Kafkaböcker publicerade runtom i världen pryds av någon av de sex bilderna. De utfördes i bläck mellan 1901 och 1907 och publicerades första gången 1937 i Brods Franz Kafka: Eine Biographie. Teckningarna tillhör sedan 2016 Israels nationalbibliotek i Jerusalem.

hans blomqvist

Kafka och jag

I april i år fullbordades Bakhålls utgivning av den svenska översättningen av Kafkas samlade skrifter. Det blev totalt 19 volymer varav nio innehåller författarens brev. För översättningen svarar Erik Ågren och jag själv. Av en tillfällighet sammanföll publiceringen av den avslutande volymen av samlade skrifter med att Kafka varit död i hundra år.

Jag har ofta i olika sammanhang fått frågan hur det kom sig att jag började intressera mig för Franz Kafka, att jag började översätta hans samlade verk till svenska samt hur jag ser på översättandets hantverk. Inte sällan har utrymmet att svara på dessa frågor varit mycket begränsat. Min glädje var därför stor när redaktionen för tidskriften Biblis generöst erbjöd mig att lägga ut texten så mycket jag ville. Här följer alltså historien om Kafka och mig.

Upptäckten

Det började med att jag under en lektion i ämnet svenska i någon av gymnasiets årskurser, kanske 1967, förstrött bläddrade framåt i skolantologin med litterära texter. Den gamla läraren (antagligen 20 år yngre än jag är nu!) uppehöll sig som vanligt vid Esaias Tegnér och förklarade att världslitteraturen hade kulminerat med den svenska författarens dikt Det eviga. Därefter hade inget av vikt skrivits. Inget av vikt skulle heller komma att skrivas. Men antologin jag hade framför mig innehöll ju en hel del texter skrivna efter Tegnér. Jag undrade vad det stod i dem. Jag bläddrade fram till ett namn som lät så makalöst tufft att jag var tvungen att läsa hans text. Namnet var

Franz Kafka och texten Framför lagen. Detta förändrade mitt liv. Där och då. Jag visste nu att det fanns en litteratur som talade direkt till mig och som väntade på att utforskas av mig. Inom loppet av ett år hade jag läst allt som var tillgängligt på svenska på den tiden. I skolan hann vi aldrig fram till Kafka.

Därefter upptäckte jag givetvis åtskilliga andra författare som väckte en ung mans intresse på 60 ­talet. Bland dem Sartre, Camus, Hesse, Lagerkvist och Dagerman. Men ingen av dem kunde mäta sig med Kafka. Jag hade inte klart för mig vad det var som gjorde honom speciell. Jag visste bara att jag kunde läsa honom om och om igen och ständigt finna något nytt.

På måleriets område hade jag tidigt dragits till surrealisterna. Framför allt Dalí, Magritte och Tanguy. Även deras målningar kunde jag ständigt återkomma till, fascineras av och finna något nytt hos. Det fanns likheter mellan målarna och Kafka. Man ser något men undrar samtidigt vad det är man ser. Man läser något och undrar samtidigt vad det är man läser. Och denna förundran har hållit i sig. Hemligheten är kanske att Kafka medvetet tycks ha velat göra läsaren till medskapare. Jag brukar sammanfatta detta med orden: Man läser inte Kafka för att få svar utan för att få vara med och fråga.

En trevande start

Åren gick. I början av 80 ­talet kom jag över en tysk utgåva med Kafkas samlade skrifter. Jag hade dittills bara läst honom på svenska. Min tyska var inte särskilt lysande. Hade pluggat språket i

realskolan och gymnasiet i sammanlagt sex år. Min lärare var av den gamla stammen. Tyska var synonymt med grammatiktragglande. Och om man gjorde fel blev man förlöjligad och utskälld. Denna pedagogik gjorde mig till den grad ängslig att jag till denna dag vägrar att skriva eller tala tyska. Nåväl, nu hade jag den älskade Kafkas samlade skrifter framför mig på tyska. Jag läste och upptäckte att det fanns massor av godbitar som jag inte läst på svenska. Och nu föddes idén att översätta dessa godbitar till svenska. Jag insåg att jag skulle behöva hjälp. Den hjälpen infann sig i form av min studiekamrat från litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg, Erik Ågren. Vi träffades några år efter avslutade akademiska studier av en slump och insåg att vi nästan var grannar. Talet kom in på Kafka, och jag berättade att jag ville översätta några av texterna till svenska. Erik var med på noterna. Han hade i likhet med mig varit fascinerad av Kafka sedan tonåren

Under perioden 1985–1998 gjorde Bakhåll en storsatsning på Franz Kafka och gav ut åtta böcker med hans noveller, dagböcker och brev. I förlagskatalogerna från de här åren fanns dessutom brett upplagda presentationer av hans liv och verk. Även hela böcker om författaren publicerades, som klassikern Gustav Janouchs Samtal med Kafka och seriealbumet Kafka av Robert Crumb och David Zane Mairowitz. Mitt bland alla Franz Kafka-böcker fanns även Fängelset av Kranz Fafka, svår att skilja från förlagets övriga Kafkaböcker.

och var dessutom fenomenal på tyska. Hade till och med akademiska betyg i ämnet. Men viktigast var att vi båda uppfattade och uppskattade Kafkas egensinniga humor. Även i de dystraste berättelserna har Kafka ett leende i mungipan. Med i översättarteamet var i början också Andrea Gratz. Starten blev lite trevande. Det tog oss några år innan vi hade fått ihop material till den första tunna volymen, Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad, som utkom 1985 på Bakhåll.

Bakhålls Kafkasatsning

På lärarhögskolans ämneslärarutbildning träffade jag Örjan Gerhardsson 1978. Han skrev rocktexter men hade inget band. Jag hade ett band men inga texter. Vi spelade in och gav 1980 ut en LP under namnet Bostonvärk. Skivbolaget kallade vi Bakhåll. Bostonvärk blev därefter ett turnerande band under några år. Och Bakhåll ut­

vecklades till ett bokförlag. Produktionen skedde under de första åren i en källarlokal i Lund. Där hade Örjan en jättelik tryckpress, som han blev mästare på att använda. Bostonvärk dog i slutet av 1982, men Bakhålls liv hade bara börjat. Så när Erik Ågren och jag 1985 stod där med manus till en Kafkavolym var det självklart för oss att be Örjan ge ut boken på Bakhåll. Sagt och gjort. En andra utökad upplaga följde 1991. De nya texterna översatte jag tillsammans med Annette Pederssen.

Året därpå skrev jag Fängelset, en roman i Kafkastil. Min privata kärleksförklaring till Kafka. Örjan tyckte om mitt manus och föreslog att författaren till Fängelset skulle anges som Kranz Fafka och att omslaget skulle likna omslaget till andra upplagan av Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad. Det skulle hemlighållas vem Kranz Fafka var, vilket inte lyckades särskilt länge.

Örjan föreslog oss sedan att översätta Kafkas Brev till Milena. Det hade efter det att Viveka Starfelt gav ut sin översättning 1954 kommit en utökad version på tyska. Den ville Örjan ha på Bakhåll. Vi återknöt kontakten med Annette Pederssen och 1994 var vi klara med översättningen. I samma veva fick jag idén att samla och nyöversätta alla texter som Kafka själv publicerat. Jag ville göra något åt missuppfattningen att Kafka var helt okänd som författare under sin levnad och att han aldrig själv gav ut något. Bakhåll och Erik ställde upp på idén. Och 1995 såg volymen En svältkonstnär dagens ljus. Därmed kunde den svenska publiken ta del av Kafkas debutsamling Betraktelse, novellen Domen, romanfragmentet Eldaren, novellerna Förvandlingen och I straffkolonin samt novellsamlingarna En läkare på landet och En svältkonstnär. Det var texter som alla visserligen översatts tidigare men inte presenterats tillsammans.

Erik och jag började få blodad tand. Hur skulle det vara att ta sig an ett tidigare helt oöversatt material? Många kände till Breven till Felice. Men hur många hade tragglat sig igenom de 500 breven på tyska eller på engelska? Vi insåg att om vi lovade Örjan att översätta detta väldiga material gällde att hålla ord. Nu inleddes det disciplinära arbete som därefter har präglat vår verksamhet. Fasta tider och samarbete.

Brev till Felice gavs enligt planerna ut 1997. Bakhåll betalade visserligen ut avtalsenliga arvoden, men under hela arbetet med Felice dubbelarbetade vi. Verkligen slet. Jag som lärare, Erik som brevbärare. Jobba, åka hem, sova, översätta och sova igen. Senare fick vi det bättre förspänt. Stipendiesverige har varit generöst mot oss. Själv kunde jag med tiden ordna på det sättet att jag delade upp veckan i jobbdagar och översättningsdagar.

Vems idé det var att nyöversätta Amerika/Den försvunne minns jag inte längre. Men nu tuffade tåget på. Volymen var klar 1998. Samma år utgav vi munsbiten Brevet till fadern. Och därmed är vi framme vid samlade skrifter. Erik, jag och Örjan hade hälften på skämt, hälften på allvar ibland sagt att nu var det bara att fortsätta och översätta och nyöversätta ALLT av Kafka.

En dag dyker det i brevlådan upp prov på hur en utgåva med Kafkas samlade skrifter skulle kunna utformas. Allt fanns där redan från bör­

Bakhålls Kafkasatsning intensifierades ytterligare under perioden 2000–2024. Förutom de nitton banden i Franz Kafkas samlade skrifter publicerade förlaget även en rad sidoböcker. Några av dem fungerade som ingångar till bokserien, med syftet att locka nya läsare till att vilja undersöka författarskapet i sin helhet. Förvandlingen (2004), I straffkolonin (2008) och Brevet till fadern (2010) tillhör den kategorin. Med Raderna som Kafka strök (2012) kom även något för den redan Kafkafrälste: rader och hela texter som författaren strukit i sina manus – material som alltså inte ingår i samlade skrifter.

jan. De blå pärmarna, de grå skyddsomslagen, teckningarna. Det var så otroligt snyggt! Erik och jag kunde inte annat än säga ja till att få vara med om ett så stort och vackert projekt. Första volymen var ju på sätt och vis redan färdig. En svältkonstnär. Volymen i samlade skrifter från år 2000 innehöll dock allt som Kafka gett ut även i tidningar och tidskrifter. I övrigt var volymen identisk med En svältkonstnär från 1995. Vi var igång. Och 24 år och 19 volymer senare är vi i mål!

Arbetet med översättningarna och utgivningen av de samlade skrifterna har även avsatt tre biografier.

Inte bara översättningar

Här kanske det passar att nämna att jag under arbetet med samlade skrifter också författat två böcker om Kafka och en om hans vän och översättare Milena Jesenská. I Den oerhörda värld jag har i mitt huvud från 2006 berättar jag om Kafkas skaparprocess. Hans ideal var att aldrig tänka ut något i förväg utan låta sig vägledas av berättelsernas och rollfigurernas inneboende utveckling. Helst ville han skriva i ett svep och undvika att gå tillbaka och ändra i handskriften. Min andra bok Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina från 2009 är en essäsamling. Här finns texter om vad Kafka gjorde på sin arbetsplats, hans kontakter med kvinnor och om hans omdiskuterade aspergerdiagnos. Det finns delade meningar om det mesta som rör Kafkas person och hans litteratur, men en sak tycks de flesta vara eniga om: hans största kärlek var Milena Jesenská. Hon omnämns alltid i sekundärlitteraturen som Kafkas vän och översättare. Hon beskrivs som om det mest intressanta med hennes liv var att hon en gång varit föremål för Pragförfattarens intresse. Men som framgår av min bok från 2015 En levande eld var hon en högst självständig kvinna, framstående journalist och obändig motståndare till samtidens totalitära ideologier – stalinismen

och nazismen. Hon avled i koncentrationslägret Ravensbrück tjugo år efter Kafkas död.

Kafkas manuskript i ny dager

Kafkas kvarlåtenskap var under många år tillgänglig enbart i volymer redigerade och utgivna av hans vän Max Brod. Det hävdas ofta felaktigt att Brod genom hopsamlandet och publiceringen av dessa texter skulle ha svikit sitt löfte till Kafka att förstöra materialet. Men något sådant löfte hade Brod aldrig avgett. Tvärtom hade han tre år före Kafkas död deklarerat att han inte ämnade följa några instruktioner som gick ut på att han skulle förstöra kvarlåtenskapen. Det förtjänar att påpekas att han gjorde sitt omfattande redigerings­ och utgivningsarbete utan ersättning. Att se Kafkas kvarlåtenskap i tryck var för honom belöning nog. Det är Brods utgåvor som låg till grund för alla de översättningar av Kafka till svenska, som gjordes av Karl Vennberg, Tage Aurell, Johannes Edfelt, Margit Abenius och Teddy Brunius – översättningar som blivit klassiker i egen rätt.

Brods redigeringsarbete blev emellertid skarpt kritiserat. Kafkaexperterna förebrådde honom för att han gav ut avsnitt som Kafka strukit, att han uteslöt avsnitt som han bedömde som onö ­

Den svenska Kafkautgivningen kom igång sent. Först ut var Forum med Den sanningssökande hunden och Förvandlingen (1945), i översättning av Karl Vennberg och Caleb J. Andersson. Tätt därpå följde Wahlström & Widstrand med romanutkasten Processen (1945), Slottet (1946) och Amerika (1947), i översättningar av Karl Vennberg, Tage Aurell och Johannes Edfelt. Karl Vennbergs introduktion ”Franz Kafka”, publicerad i Horisont våren 1944 bidrog till att göra Kafka till en centralfigur i det svenska litterära 40-talet. Mark Sylwans omslagsteckningar till trilogin är klassiska.

diga upprepningar, gjorde ingrepp i Kafkas interpunktion och styckeindelning, anpassade Kafkas stavning till rikstyska, ändrade, lade till och drog ifrån, satte ihop olika versioner av samma berättelse till en egen version, hittade på nya titlar på Kafkas berättelser och underlät att ange vissa av Kafkas titlar, att han strök hänvisningar till bordellbesök osv.

En undersökning som i början av femtiotalet utfördes av den australiensiske germanisten Eric L Marson gav det förbluffande resultatet att Brods andra upplaga av Processen innehåller inte mindre än 1 778 avvikelser från den första upplagan. Det gällde urval, ordval, stavning, styckeindelning, interpunktion osv. Sådant fick givetvis litteraturvetarna att undra vad det egentligen stod i Kafkas manuskript. Men det ville Brod inte lämna ifrån sig. Det var inte förrän 1961 som någon annan än Brod och hans medarbetare fick möjlighet att studera Kafka i original. Då överfördes nämligen den största delen av Kafkas manuskript till Bodleian Library i Oxford, där de förvaras ännu idag.

De allra flesta av Kafkas manuskript förvaras

alltså i Oxford, men inte alla. Brod behöll de manuskript som han betraktade som personliga gåvor från Kafka, t.ex. Processen, Beskrivning av en kamp och Bröllopsförberedelser på landet. Brod, som 1939 emigrerat till Palestina, skänkte så småningom manuskripten till sin sekreterare Esther Hoffe, som sedermera avyttrade några av dem till högstbjudande. Manuskriptet till Processen var i hennes ägo ända till 1988, då Deutsches Literaturarchiv i Marbach förvärvade det för nästan två miljoner dollar. Hoffe i sin tur skänkte de återstående manuskripten till sina döttrar. Efter en mångårig juridisk strid mellan döttrarna och Nationalbiblioteket i Jerusalem beslutade Israels högsta domstol 2016 att materialet skulle tillfalla biblioteket. Många hade väntat sig att man bland dessa papper skulle finna ett stort antal tidigare okända texter av Kafka, men allt som kom i dagen var tre aforismer och 50 teckningar av hans hand.

Tillbaka till Brod. Utan att ta ställning till det rättvisa i kritiken av hans redigeringsarbete kan man säga att behovet av en textkritisk utgåva var mycket stort. Det var därför mycket efterlängtat

när Fischers textkritiska utgåvor av Kafkas samlade verk började utkomma 1982.

Fischers textkritiska utgåva utsattes emellertid snart för skarp kritik. I öppen polemik mot Fischers redaktörer inledde Stroemfelds förlag 1997 utgivningen av en faksimilutgåva av Kafkas samtliga manuskript. Redaktörerna för Stroemfelds faksimilutgåva, Roland Reuss och Peter Staengle, tyckte inte att redaktörerna för Fischers textkritiska utgåva varit tillräckligt texttrogna vid återgivningen av Kafkas manuskript.

För en översättare idag är läget således mycket gynnsamt jämfört med hur det var på Brods tid. Det finns numera två textkritiska utgåvor av Kafka, och de tävlar inbördes om att göra Kafkas manuskript största möjliga rättvisa. Och det är framför allt detta som är skälet till att vi gett oss på att göra en nyöversättning av Kafka.

Som om Kafka skrev på svenska

Hur man än anstränger sig kan naturligtvis en översatt text aldrig bli semantiskt likvärdig med ursprungstexten. Det väsentliga är att man vet att man gör en tolkning, varför man gör den, att den hänger ihop och tjänar ens övergripande syften med översättningen. Vi underkastar våra översättningar ständig revision. Inför varje ny upplaga gör vi mängder av ändringar. Vi har aldrig betraktat våra översättningar som sakrosankta. Vi skulle önska att de automatiskt uppdaterades i takt med att vi lär oss mer om Kafka och om översättning. Det är alltså fråga om ett work in progress, som då och då avbryts av att förlaget ber oss att släppa ifrån oss den senaste versionen.

Ordet översättning kan också leda lite fel. Den oinvigde tror ofta att det handlar om att ord för ord översätta texten. Det gör det givetvis inte. Bokstavstrogna översättningar blir sällan vackra. Frågan är om de ens blir trogna. Det handlar om att tolka tankar och klä dem i en språklig dräkt som ska låta bra på svenska. Vårt mål är att den översatta texten ska låta som om Kafka skrev på svenska. Rytmen ska stämma. Uttrycken ska vara idiomatiska. Och för att kunna tolka måste man självklart sätta sig in i författarens liv och samtid. Informationen i Kafkas manuskript – i synnerhet i dagböcker och brev – är ibland ganska knapphändig.

Jag vill ta upp ett fall som kan illustrera svårigheten med den här typen av arbete. Och det är Gregor Samsas förvandling till en stor skalbagge, som det heter i Karl Vennbergs översättning av Förvandlingen. Det är faktiskt inte tal om någon skalbagge i inledningen till Förvandlingen. Kafka skriver att Gregor Samsa förvandlas ”zu einem ungeheuren Ungeziefer”, vilket ordagrant betyder ”en monstruös ohyra”. Men det låter inte särskilt bra på svenska. Då hjälper det att vi vet att i förlagskorrespondensen kallade Kafka varelsen genomgående för en insekt. I berättelsen förekommer visserligen en städfru som kallar Gregor för en dyngbagge, men ”sådana tillmälen svarade inte Gregor på utan låg bara orörlig kvar på sin plats”. Gregor anser sig således inte vara någon dyngbagge. Vi valde till slut att låta Gregor förvandlas till ”en jättelik insekt”. Men ”en kaxig kackerlacka” hade låtit tuffare!

”Elektriska stolen”

Vi är två som tolkar Kafka till svenska. Rent praktiskt arbetar vi på det sättet att vi delat upp materialet emellan oss så att var och en gör en råöversättning av längre avsnitt, ibland en hel bok, som han sedan presenterar för den andre. Den andre granskar förslaget, upptäcker missförstånd, borttappade ord och meningar och föreslår ändringar. Sedan sitter vi tillsammans framför datorn, högläser, går igenom ändringsförslagen och resonerar tills vi blir överens eller tills en av oss blir så trött att han ger med sig. Vi kallar detta skämtsamt att vi turas om att sitta i ”elektriska stolen”! Det finns oändligt många fördelar med att vara två. Man får tillgång till en annan människas hela ordförråd och sätt att uttrycka sig, vilket förhoppningsvis berikar svenskan. Det är också värdefullt att någon, som är lika passionerad som man själv, följer en i spåren och kontrollerar att man inte gjort några allvarliga misstag. Man kan inge varandra mod att våga satsa på djärva och vackra tolkningar i stället för på fega och fula. Sist men inte minst är det en fördel att vara två när man försöker orientera sig i sekundärlitteraturen på området. Idag har vårt samarbete kommit så långt att det nog är omöjligt för en utomstående att avgöra vem av oss som ursprungligen råöversatt ett visst avsnitt.

I sina skrivböcker strök Kafka vanligtvis rader och passager genom att dra ett enkelt horisontellt eller diagonalt streck över dem. I några sällsynta fall var han mer omsorgfull. I en dagboksanteckning 19 februari 1911 finns en mening som han så energiskt korsat över att den bara gått att tyda med hjälp av röntgen: ”Utan tvekan är jag just nu Prags intellektuella medelpunkt.” MS Kafka, Bodleian Library, Oxford.

En sida ur Kafkas manuskript till Slottet. Ovanför det korta horisontella strecket långt ner på sidan har Max Brod tillfogat i blyerts: ”Här börjar romanen ”Slottet”. M.B.” Notera att Kafka ångrat sig och ersatt berättelsens ursprungliga ”ich” med ”er” och ”K”. MS Kafka 34, fol 2 verso. Bodleian Library, Oxford.

Kafka i faksimil

Man kan ju undra vilka skillnaderna är mellan våra nya översättningar och de gamla översättningarna. Den viktigaste skillnaden är att våra översättningar bygger på de textkritiska utgåvorna. Kafka har ju faktiskt utkommit i ny språkdräkt sedan det gamla gardet var i farten. De textkritiska utgåvorna erbjuder större trohet mot originalet vad gäller urval, titlar på berättelserna (t.ex. Den försvunne), kapitelindelning, styckeindelning, ordval. Vi vinnlägger oss om att inte förbättra Kafka när han upprepar sig. Vi behåller också hans långa meningar. Kafka skriver nämligen långa meningar även med tyska mått mätt.

Vår utgåva av Processen är också lite unik. Ingen vet med säkerhet i vilken ordning avsnitten ska följa. Vår översättning är den enda i världen där samtliga avsnitt är inordnade i berättelsen. Vi har tagit med även sådana avsnitt som tidigare förvisats till appendix, eftersom man på vaga grunder betraktat dem som betydelselösa fragment. Boken har ett fyrtio sidor långt förord där vi försöker förklara vårt tilltag.

Sedan har det också hänt en del med det svenska språket på 50 år, vilket motiverar en uppdatering. Kafka låter nog mer gammaldags i de äldre svenska översättningarna än i original. Vi föreställer oss också att det är en fördel att samma personer översätter hela författarskapet, eftersom översättningen blir stilistiskt och tolkningsmässigt enhetlig. Vi är dessutom medvetna om att Kafkas tyska är speciell. Pragtyskan skiljer sig i flera avseenden från rikstyskan. Låt mig bara ge ett exempel. ”Gasse” betyder på rikstyska ”gränd”, men på Pragtyska ”gata”. Det blir ju skillnad mellan att någon av Kafkas figurer går omkring på gatorna och att han går omkring i gränderna.

Av stor betydelse är också att man idag vet mycket mer om Kafkas liv och verk än för 50 år sedan. Det är därför lättare idag att av knapphändiga uppgifter sluta sig till vad han syftar på i

dagböcker och brev. Vi har ju också tillgång till Kafka i faksimil och kan själva bilda oss en uppfattning om vad han syftar på, när de tyska textkritiska redaktörerna är oense. Ibland har Fischer och Stroemfeld kommit till olika resultat vid tolkningen av Kafkas handstil. Vi har då studerat faksimilen för att kunna avgöra vilken tolkning vi själva finner rimligast.

Försvunna brev och anteckningsböcker

Till sist. Finns det mer av Kafkas hand? Något som ännu inte kommit fram? Det är faktiskt möjligt. Sedan 1998 ansvarar San Diego State University för ett projekt som har som mål att återfinna de Kafkamanuskript som Gestapo beslagtog 1933 när de gjorde husrannsakan hemma hos Kafkas livskamrat Dora Diamant. Före sin död hade Kafka överlämnat sina opublicerade papper till olika personer som stod honom nära och som han litade på. Dora förfogade över allt han arbetat med under sitt sista levnadsår. Robert Klopstock hade diverse brev och novellen Josefine, sångerskan i sin ägo. Manuskriptet till romanen  Den försvunne samt dagböckerna från åren 1909–20 hade Kafka överlämnat till Milena JesenskáPollak, och romanerna Slottet och Processen samt novellen  Beskrivning av en kamp och romanfragmentet  Bröllopsförberedelser på landet förvarades av Max Brod.

Efter Kafkas död åtog sig Brod uppgiften att samla in hans manuskript, dagböcker och brev. Den enda som undanhöll något var Dora. Självklart kunde hon inte förutse att detta skulle få så ödesdigra konsekvenser. Att behålla Kafkas brev och anteckningar var för henne en kärlekshandling. Troligen hade hon 35 brev och 20 anteckningsböcker i sin ägo. Om detta material skulle återfinnas är det många som skulle glädjas. Och Bakhåll, Erik Ågren och jag skulle få en ny spännande arbetsuppgift.

johan laserna

Kafkasamlarens bryderier

Kort bibliografisk guide till Franz Kafkas auktoriserade publiceringar

Vad passar bättre än att till 100 ­årsminnet av Franz Kafkas död bjuda Biblis läsare på en liten orienterande guide till hans auktoriserade publiceringar i bokform?

Flera av böckerna trycktes i små upplagor och sålde dåligt. Det finns därför inte så många exemplar att få tag på för samlarna och biblioteken. Och de som då och då dyker upp på auktionerna är dyra. Men med tanke på Kafkas berömda självkritik kanske vi ska vara glada för att det alls finns några böcker att söka efter?

Första boken: Betrachtung, 1912

”Jag blir mycket mer tacksam om ni skickar tillbaka mina manuskript än om ni publicerar dem.” Så sa Franz Kafka till sina blivande förläggare Kurt Wolff och Ernst Rowohlt vid avskedet efter deras första möte den 29 juni 1912. Det är i alla fall så Wolff minns det. Och i dagboken från augusti samma år tycks Kafka mycket riktigt ångra att han gått med på att låta sig publiceras i bokform, trots ”begäret efter att få ha med en bok bland Rowohlts vackra böcker”. Ändå sägs han ha blivit nöjd med sin första bok när han fick se den tryckt och klar, åtminstone med dess yttre gestaltning.

Och den är verkligen något extra, Betrachtung, Kafkas debutbok. Formatet är påtagligt stort, 245 × 160 mm (10 mm smalare än Biblis, men 5 mm högre), textstorleken enorm och marginalerna vida. Kafka hade bett förlaget se till att berättelserna sattes med tryckeriets största tillgängliga bokstavstyper – så att sidantalet inte blev för litet.

Satsen rymmer i genomsnitt tjugofem tecken per rad, ungefär hälften av en normalrad i Biblis. I en recension av boken i Neue Rundschau 1914 liknade Robert Musil textflödet vid ”den samvetsgranna melankoli med vilken en skridskoåkare skrinnar fram sina långa slingor och figurer”.

Typsnittet i inlagan – och på såväl kartongomslaget som halvläderbandet – är Walbaum, vars versala K i hög grad liknar K:et i Kafkas egen handstil, något han knappast kan ha undgått att notera.

Betrachtung trycktes av det ambitiösa kvalitetstryckeriet Poeschel & Trepte i november 1912 i 800 handnumrerade exemplar, men vem var egentligen utgivaren?

Ernst Rowohlt hade startat Rowohlt Verlag i Leipzig 1908. Efter ett par år hade Kurt Wolff anslutit som partner, men under samma månad som Betrachtung trycktes gick de båda förläggarna skilda vägar. Wolff köpte upp förlagets innevarande lager av bundna böcker och tryckta inlagor och startade eget: Kurt Wolff Verlag. När Betrachtung i början av 1913 låg färdig för distribution stod det alltså Rowohlt Verlag på titelsidan.

Boken sålde dåligt. Efter fem år låg 400 exemplar osålda. Och då hade Kurt Wolff ändå försökt ge boken nytt liv 1915 genom att förse den med ett nytt titelblad och framställa den som en andrautgåva. Detta skedde i samband med att Kafka ”tilldelades” Fontanapriset. Det var egentligen Carl Sternheim som utsetts till pristagare, men eftersom han var förmögen och inte behövde prispengarna hade han övertalats att

Beinecke Rare Book and Manuscript Library (Yale University) äger ett unikt och närmast orört exemplar av förstautgåvan av Betrachtung – ett band med broschyromslag och bevarad reklambanderoll.

Betrachtung. Pappkassetten och det mörkblå originalhalvläderbandet. 2013 såldes ett exemplar med pappkassett på auktion för 20 000 euro. Längst ner på kassettetiketten anges att om ”skyddskartongen” saknas tas boken inte tillbaka.

Betrachtung. Förstautgåvans titelsida, med utgivningsåret 1913 och Ernst Rowohlt Verlag som utgivare. Titelbladets baksida meddelar att Poeschel & Trepte i Leipzig tryckte boken i november 1912. Copyrighten är angiven på engelska.

ge priset vidare till Kafka. Förlaget hoppades att uppmärksamheten som priset gav skulle få fart på försäljningen av Kafkas debutbok. Så blev det inte. Först 1924, vid Kafkas död, hade det sista av de 800 exemplaren sålts.

Redan med Kafkas första bok ställs samlare med olika kynnen inför besvärliga val. Förlaget sålde boken i två utföranden: kartongband och halvläderband. Vilket är mest attraktivt? Till halvläderbandet fanns en pappkassett, till kartongbandet en banderoll. Och hur är det med privatband – duger ett sådant exemplar om det saknar ett medbundet omslag? Duger det ens om omslaget finns med – den ursprungliga förlagsprodukten är ju fördärvad.

I de textkritiska verk som antikvariatsbokhandlare använder som referensböcker när de katalogiserar sina Kafkaböcker, t.ex. Ludwig Dietz Franz Kafka, 1 är inte dessa variationer relevanta. Där är det inlagan och texten som står i centrum, inte hur den förpackats av förlaget. Men antikvariaten känner sina kunder och vet att för dem är alla materiella aspekter viktiga – inte bara exemplarens skick.

Betrachtung. Kurt Wolff Verlags titelutgåva från 1915 med de osålda arken från förstautgåvan från 1913, försedd med en ny framsida och ett nytt titelblad. Boken erbjöds i tre utföranden: kartongband, pappband och halvläderband.

Och det gäller även graden av fullständighet. Är ett exemplar av Betrachtung i halvläderband verkligen komplett utan sin kassett? Och broschyrbandet utan sin reklambanderoll?

Andra boken: Der Heizer: Ein Fragment, 1913 Nästa bok gick det bättre för. Der Heizer blev Kafkas största försäljningsframgång och utkom i tre utgåvor medan han levde och är därför den av hans originalböcker som det är lättast att få tag på.

Även här ställs samlaren inför några besvärliga val. Förstautgåvan från 1913 är satt i svårläst frakturstil och har en anakronistisk frontespis som gjorde Kafka mycket upprörd när han fick se boken i tryck. Andrautgåvan från 1916 är satt med antikva, innehåller några textförbättringar och har befriats från frontespisen. Tredjeutgåvan från 1917/1918 är en nysättning utan att det anges. Det utmärkande för den är dels censurstämpeln på titelsidan, dels att omslagskartongen liknar andrautgåvans, men är slätare, lite gråare och av sämre kvalitet – fyra år av krig satte spår även i

Överst: Tre versioner av Der Heizer. 1. Förstautgåvan (1913) i originalpappband; 2. Förstautgåvan i specialbandet ”velour”, med vit pärmetikett; 3. De tidiga böckerna i Der Jüngste Tag hade en fast serieutformning. Den högsmala hexagonen med det inramade författarnamnet och boktiteln ger intrycket av att vara stämplad. Många av de färgade omslagen har bleknat, särskilt de orangea, men inte detta. Ett unikt välbehållet exemplar.

I mitten: Der Heizer Förstautgåvans titeluppslag, med frontespisen till vänster. Bilden är ett grafisk blad baserat på W. H. Bartletts målning The Ferry at Brooklyn från 1838. Kafka hade inte informerats om att boken skulle få en titelbild och valet gjorde honom till en början upprörd – bilden visade varken det moderna Amerika eller New Yorks hamninlopp (där båten i berättelsen befinner sig).

Längst ner: 1. Der Heizer Omslaget till tredjeutgåvan 1917 i en närmast grå kartong. Pärmarna till Der Jüngste Tag­utgåvorna var från slutet av 1916 annars genomgående svarta. 2. Der Heizer Titelsidan till tredjeutgåvan 1917 med Sachsens censurstämpel (en stiliserad bild av krigsmonumentet i Leipzig) längst ner till höger. På tredjeutgåvans tryckortssida anges förrädiskt nog ”1913”.

bokutgivningen. Och även i de priser som tredjeutgåvan idag betingar.

Texten utgjordes av det första kapitlet i romanprojektet ”Der Verschollene” (Den försvunne, postumt utgiven som Amerika), som Kafka påbörjat 1912 men övergav 1914.

Kafkas villkor för utgivningen var att berättelsen i framtiden skulle ges ut i bokform tillsammans med berättelserna ”Die Verwandlung” och ”Das Urteil”, och med titeln Sönerna. Detta blev aldrig av, vilket jag snart återkommer till.

Tredje boken: Die Verwandlung, 1915

Av de sju böcker som Kafka lät publicera under sin levnad var det bara tre som gavs ut i mer än en upplaga. Och det är ingen slump att de alla ingick i den av Kurt Wolff startade bokserien Der Jüngste Tag – serien sålde bra.

Der Jüngste Tag kom att omfatta 73 titlar (numrerade 1–86 eftersom några ansågs vara dubbelnummer) utgivna 1913–1921. Wolff hade sneglat på förlaget Reclams Universal­Bibliothek (startat 1867) och Insel Verlags serie Insel­Bücherei (startat 1912), och inspirerats att själv pröva affärsidén att ge ut tunna små böcker med minimal individuell särprägel och lågt pris. Konkurrenternas framgångar lockade.

Der Jüngste Tag­biblioteket lanserades som ett hem för nya diktare, såväl novellister och romanförfattare som poeter och prosaister. Även nyskrivna verk av redan etablerade författare fick efter hand plats i serien. Elva titlar publicerades under 1913 och Der Heizer var alltså en av dem. Två år senare, 1915, var man uppe i 21. Kafkas Die Verwandlung blev nr 22–23. Att den betraktades som ett ”dubbelnummer” beror på att många av böckerna dittills varit påfallande korta, mellan tio och tjugo sidor. Die Verwandlung var på över sjuttio.

Omständigheterna kring publiceringen är lite märkliga. Som tidigare nämnts tilldelades Kafka 1915 års Fontanapris. I själva verket hade Franz Blei, den enväldige domaren för Fontanapriset, bestämt sig för att ge 1915 års pris till sin nära vän Carl Sternheim och samtidigt övertala honom att ge priset vidare till Kafka, vilket han alltså gjorde. På Kafkas förlag ansåg man att detta borde utnyttjas för att få fart på hans försäljningssiffror. Förlagschefen G. H. Meyer (som skötte förlaget medan Kurt Wolff låg inkallad) kontaktade Kaf­

Die Verwandlung, förstautgåvan i originalpappband. Tryckt av Poeschel & Trepte i Leipzig i november 1915.

Die Verwandlung, förstautgåvan med bevarad reklambanderoll.

ka, erbjöd honom att publicera Die Verwandlung i bokserien och ett honorar på 350 mark, seriens dittills högsta, och tycks ha låtit påbörja sättningen utan att ens invänta Kafkas svar.2

Och broschyrbandsutgåvan av Die Verwandlung ser faktiskt närmast ut som en annonstavla – även sedan banderollen avlägsnats. Men det är inte Kafka som lyfts fram utan utgivaren: allt utom framsidan är täckt av förlagsreklam. Man hade kunnat förvänta sig att baksidan skulle säga något om boken man håller i sin hand, men den upptas helt av information om en bok av Franz Blei. Den främre fliken presenterar Der Jüngste Tag och anger priserna för seriens olika bandutföranden.

Till höger: Die Verwandlung, förstautgåvan med omslagsbild av Ottmar Starke, som även illustrerade omslagen till nr 19–21 och 24 i Der Jüngste Tag. Serien brukade annars inte ha illustrerade omslag och dessa nummer framstår därför som en egen liten serie i serien. Baksidan upptas av reklam för en bok av Franz Blei.

Nedan: Die Verwandlung, förstautgåvan med flikarna fulla av förlagsinformation. Boken hade färgade försättspapper. Här syns ett olivgrönt, men blodrött och orange förekommer också.

Till höger: Die Verwandlung. Andrautgåvan 1917/1918. Slät svart omslagskartong av låg kvalitet (?) med påklistrad etikett. Det finns ingen dokumentation om upplagestorlek. Det är oklart om Kafka ens blev informerad om att det gjordes en ny upplaga. Inlagans titelsida bär censurstämpel. Andrautgåvan av Die Verwandlung är fullt möjlig att inhandla även för den mindre bemedlade Kafkasamlaren.

Den slår även ett slag för den storsäljande litterära almanackan Vom jüngsten Tag, där texter av flera av seriens författare publicerades.

På den bakre fliken finns en lista med de hittills utkomna 24 böckerna. I slutet av boken finns fem helsidor med citat ur recensioner av Betrachtung och Der Heizer, och ytterligare tre som presenterar verk av Carl Sternheim och förlagets båda serier: Neue Dichtungen och Der neue Roman. 1916 började bra för Kafka. Hans tredje bok hade precis publicerats, hans första kom i en andra utgåva (även om det egentligen bara var restupplagan från 1912 som hade fått en ny titelsida) och under våren trycktes Der Heizer i en andra upplaga eftersom den första sålt slut. När sedan chefsförläggaren Meyer föreslog att berättelsen ”Die Strafkolonie” skulle publiceras i Der Jüngste Tag svarade Kafka entusiastiskt att han gärna ville det, men att han då även ville att hans hittills enda helt perfekta berättelse också skulle få en egen volym i serien: Das Urteil.

Fjärde boken: Das Urteil, 1916

För den som kan tänkas nöja sig med ett enda auktoriserat verk av Kafka i original ligger det nog nära till hands att välja Das Urteil

Berättelsen hade en alldeles särskild betydelse för honom. Den skrevs i ett svep under natten mellan 22 och 23 september 1912 och efteråt antecknade han i sin dagbok: ”Endast så här kan man skriva, endast så här samlat, med så fullständig öppenhet hos kropp och själ.”

Och hans omdöme om texten höll i sig. När Kafka fyra år senare i en brevväxling försökte övertyga den motsträvige förläggaren G. H. Meyer om att Das Urteil förtjänade att publiceras i en egen volym i Der Jüngste Tag­biblioteket bekände han att berättelsen var hans favoritverk och att han ”alltid önskat att den om möjligt skulle få göra sig gällande på egen hand”.

Och så sent som 1920, när Milena Jesenská översatt berättelsen till tjeckiska, skrev han i ett brev till henne: ”I denna berättelse hänger varje sats, varje ord, varje – om jag får uttrycka mig så – ton samman med ’ångesten’, den gången gick såret upp för första gången under en enda lång natt och enligt min känsla återger Du sammanhanget perfekt i Din översättning, med hjälp av den trollstav till hand Du äger.”3

Das Urteil Förstautgåvan från 1916 i det ovanliga halvpergamentbandet.

Das Urteil Förstautgåvan från 1916 i trådhäftat kartongband daterat 1917. Samma design användes även till de nu sällsynta skyddsomslagen till halvpergamentbanden.

Das Urteil Förstautgåvan från 1916, i klammerhäftat svart broschyrband med påklistrad etikett.

Das Urteil Andrautgåvorna från 1919/ 1920 är svåridentifierade, men titelsidan skiljer sig från förstautgåvan 1916, förlagssätet är München och det finns förlagsannonser.

I ett bevarat meddelande skickat 11 november 1918 informerar Kafka sin förläggare Kurt Wolff att han sänt honom manuskriptet till Die Strafkolonie i ett rekommenderat brev.

Boken publicerades i september 1916 som nr 34 i Der Jüngste Tag. Förlaget erbjöd den i tre utföranden: som halvpergamentband, som kartongband och som klammerhäftad broschyr. Den senare varianten var ett slags budgetlösning som från och med slutet av 1916 blev en standardlösning för Der Jüngste Tag­utgåvorna: titel och författarnamn trycktes på en färgad etikett som klistrades fast på svart kartong.4 Kartongen tycks ha varierat genom åren, både vad gäller svärtan och ytan. En del bokpärmar förefaller mer mörkgrå än svarta, och några har en tydlig struktur medan andra är helt släta.

Kafkabibliografen Ludwig Dietz menar att Kafka genom separatpubliceringarna av Der Heizer, Die Verwandlung och Das Urteil förverkligade sin önskan om att publicera de tre texterna tillsammans i en bok med titeln ”Sönerna”, men på ett annat – och bättre – sätt än han ursprungligen tänkt. Nu fick istället berättelserna komma till sin rätt var och en för sig, samtidigt som de hölls samman av Der Jüngste Tag­biblioteket, där de dessutom publicerats i precis den följdordning som Kafka planerat för ”Sönerna”.5

En andra utgåva trycktes runt 1920 och har förlagsorten München istället för Leipzig.

Femte boken: In der Strafkolonie, 1919

Berättelsen In der Strafkolonie skrevs i oktober 1914 och i december läste Kafka upp den för några av sina närmaste författarkollegor. Att han läste den för andra innebar att han bedömde den som i princip färdig. I november 1916 läste han den på nytt, och nu offentligt i en bok­ och konsthandel i München. Ändå värjde han sig mot Kurt Wolffs frestande erbjudande i september 1917 att publicera berättelsen i bokform och i samma påkostade utförande som Betrachtung. I ett förklarande brev till Wolff nämner han att det i slutet ”finns en mask … som urholkar hela berättelsen inifrån”.

Ett år senare gjorde förläggaren ett nytt försök, och lockade med att boken skulle publiceras i Neue Drugulin­Drucke, en ny serie bibliofila utgåvor producerade av Offizin W. Drugulin i Leipzig. Nu gav Kafka med sig, men först efter att ha förkortat texten.

Boken trycktes i maj 1919. Trots den allmänna bristen på papper och trycktyper efter krigsslutet är In der Strafkolonie ett fullödigt kvalitetstryck på kvalitetspapper. Drugulins marknadsnisch var att producera böcker med hantverkskvalitet i ett så stort antal att styckepriset blev betydligt lägre än konkurrenternas.

Boken var nästan lika stor som Betrachtung och erbjöds kunderna i två grundutföranden:

In der Strafkolonie. Halvläderband med marmorerat pärmöverdrag i turkisk stil. På originalkassetten syns Drugulinofficinens logotyp.

In der Strafkolonie. Halvläderband med grönmarmorerat pärmöverdrag, skyddsomslag i glassinpapper och märkband i vitt siden.

In der Strafkolonie. Samma grönmarmorerade papper som till halvläderbandet användes även till det enklare kartongbandet, och då med en påklistrad etikett.

Ein Landarzt Här i en av många bandvarianter: klotrygg, med den tidigaste titelsättningen på en pärm överdragen med vertikalrandat ljusgrått papper. Andra exemplar kan kombinera den senare titelsättningen med samma pärmlösning.

halvläderband och kartongband. Till halvläderbandet användes två olika överdrag. Det ena var ett ganska traditionellt marmorerat papper, det andra mer ovanligt. Beroende på samlarkynne kanske valet mellan halvläderband och kartongband är enkelt, men att välja mellan de olika pärmöverdragen kan nog kännas svårt. Och med nästa bok blev valen ännu svårare.

Sjätte boken: Ein Landarzt, 1920

Ein Landarzt Här i en linnebandvariant från 1924, med den senare titelsättningen, inspirerad av Verlag Die Schmiedes Ein Hungerkünstlerutgåva.

Den sjätte boken blev ett sorgebarn och den utdragna utgivningsprocessen ledde till en brytning mellan Kafka och Wolff. Det började annars bra. Sommaren 1917 hade Wolff genom Max Brod fått veta att Kafka hade nyskrivet material och bad då Kafka om att få ta del av det. Kafka sände honom genast 13 berättelser som Wolff meddelade att han gärna ville publicera. Kafka tillfogade då ytterligare två berättelser och berättade samtidigt för Wolff att han så fort kriget tog slut skulle lämna sin tjänst vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring och etablera sig som fri författare. Han bad därför förläggaren om ”fortlöpande materiellt stöd”, vilket Wolff utlovade. Redan i augusti var bokens titel och undertitel bestämd och till Kafkas stora glädje föreslog Wolff att boken skulle utformas exakt som debutboken Betrachtung.

Ein Landarzt Kartongbandvarianten, med ett mönster besläktat med motsvarande bandtyp för In der Strafkolonie

Så blev också fallet. Men det tog nästan tre år innan boken blev klar. Det är inte möjligt här att redogöra för orsakerna till den långa produktionstiden, och allt är inte heller känt. Det räcker att nämna att förhållandet mellan Kafka och Wolff tog skada och att det aldrig reparerades. Liksom debutboken Betrachtung trycktes Ein Landarzt av Poeschel & Trepte i Leipzig. Format, typsnitt och typografisk gestaltning är exakt desamma, men medan förstautgåvan av Betrachtung bara erbjöds i två utföranden och andrautgåvan i tre fanns det många bandvarianter av Ein Landarzt. Roland Reuß, utgivaren av faksimilutgåvan av boken, nämner att han sett fler än tio varianter. Och kanske finns det någon inbiten och välbesutten Kafkasamlare någonstans som bestämt sig för att få tag på dem alla?

Ein Hungerkünstler. En bandvariant med pappersöverdrag och påklistrad etikett utformad av Georg Salter.

Ein Hungerkünstler Bandvariant i helklot. Denna formlösning blev sedan bestämmande för utformningen av Kafkas tre romaner.

Salters etikett präglas av en elegant råhet som ofta återkom i hans senare bokformgivning. Han uformade även Die Schmiedes förlagsemblem: en smed i arbete.

Sjunde boken: Ein Hungerkünstler, 1924 Under den långdragna utgivningsprocessen i samband med Ein Landarzt hotade Kafka upprepade gånger Wolff med att vända sig till ett annat förlag. Och så blev det till sist. Under en vistelse i Berlin 1923–1924 kom Kafka i kontakt med det nystartade förlaget Die Schmiede, som precis givit ut hans vän Ernst Weıß. Die Schmiede satsade stort vid den här tiden, med nästan femtio böcker utgivna 1924–1925 fördelade på tre serier. Kafkas sjunde bok kom att ingå i en av dem, Die Romane des XX . Jahrhunderts, tillsammans med böcker av bland andra Marcel Proust och Joseph Roth. Kontrasten mellan Kafkas gamla och nya förlag var stor – Die Schmiede var avantgarde. Med Ein Landarzt hade Kafka visserligen fått sitt första moderna bokomslag, i den bemärkelsen att det hade en grafisk udd som hans tidigare böcker saknade: deras omslag såg mer eller mindre ut som varianter av titelsidor (även utgåvorna med etiketter saknade ett tydligt eget grafiskt uttryck). Men detta gäller bara den sena linneklotvarianten (se bilden i mitten på s. 81), som daterats till 1924.6 Författarnamnet och boktiteln som präglats i brunrött på den vita kloten skiljer sig helt från de övriga bandvarianternas typografiska gestaltning. Däremot påminner den skissartade handtextningen starkt om utformningen av etiketten på Die Schmiedes Ein Hungerkünstler. Båda etiketterna har dessutom egenheten att versala R dyker mitt upp bland gemenerna. Till och med de små dekorativa kryssen är identiska.

Det är uppenbart att Kurt Wolff Verlags sena inbindningsvariant av Ein Landarzt inspirerats av etikettutformningen på Die Schmiedes Ein Hungerkünstler. Denna etikett designades av den sedermera så berömde bokformgivaren Georg Salter, bror till Julius Salter, den ene av de båda Die Schmiede­förläggarna. Kanske beställde Wolff handtextningen av Salter? Kanske handlar det om en ”piratkopiering”? Det är svårt att inte se det som ett tecken på konkurrensen mellan Kurt Wolff Verlag och uppstickarförlaget Die Schmiede. Även de många bandvarianterna av Ein Landarzt kan vara ett utslag av denna konkurrens mellan förlagen gällande Kafka (även om rädslan förmodligen var obefogad: det första året sålde Ein Hungerkünstler bara 551 exemplar).7

Hursomhelst är Ein Hungerkünstler­formen betydligt djärvare med sina ihopträngda bokstäver

Ovan: Förstautgåvorna av Der Prozess, Verlag Die Schmiede, 1925; Das Schloss, Kurt Wolff Verlag, 1926; Amerika, Kurt Wolff Verlag, 1927.

och svajiga, nästan slarvigt inramande linjer. Ett formgrepp som sedan blev klassiskt genom att varieras i Kafkas tre postumt publicerade romaner – de havererade skrivprojekt som med tiden skulle göra Kafka till en av det tyska språkets mest lästa och översatta författare.

Nedan: Ein Hungerkünstler Skyddsomslagen till Die Schmiedes böcker såg oftast likadana ut: ett horisontellt vågband med förlagsnamn och serietillhörighet.

De sju böckerna i denna översikt var alla godkända, korrekturlästa och slutputsade i satt korrektur av Kafka, till och med Ein Hungerkünstler, som han svårt sjuk i tuberkulos gjorde korrigeringar i den 2 juni 1924, dagen innan han dog. Till skillnad från de oavslutade romanutkast som publicerades efter hans död och som gjorde honom världsberömd, var det bara texterna i dessa sju böcker som var färdigskrivna, och som han kunde stå för. För den Kafkafrälste kan de kanske därför kännas särskilt intressanta, och väcka en önskan om att förvärva något av de sammanlagt drygt 10 000 exemplar som trycktes av dem medan Kafka levde.

Men vilka av alla utgåvor ska man då välja? Svåra val är förstås inte något som är unikt för Kafkasamlaren, men utbudet är trots allt begränsat, och ganska kostsamt, i alla fall om samlingen ska få en viss bredd.

NOTER

1. Ludwig Dietz, Franz Kafka: Die Veröffentlichungen zu seinen Lebzeiten (1908–1924); Eine textkritische und kommentierte Bibliographie (Heidelberg: Lothar Stiehm Verlag 1982).

2. Dietz, s. 69–71.

3. Franz Kafka, En svältkonstnär (Lund: Bakhåll 2000), s. 40.

4. Dietz, s. 115.

5. Dietz, s. 80.

6 Ein Landarzt. Faksimile der Erstausgabe des Buchdrucks von 1920, Wallstein Verlag 2006, s. 23.

7. Jürgen Holstein (red.), The Book Cover in the Weimar Republic / Buchomschläge in der Weimarer Republik (Köln: Taschen, 2015), s. 290.

nyheter

& noterat

Läsesällskapets bibliotek

Nog borde det vara en självklarhet, att ett kulturarv som skapats och bevarats under 230 år också skulle vara fredat för kommunal vandalism. Tyvärr visar exemplet Carlskrona Läsesällskaps Bibliothek att så inte är fallet. Under ett drygt halvår har den kulturintresserade allmänheten i staden kastats mellan hopp och förtvivlan. Den unika institutionen är ännu inte räddad, även om det ser ljusare ut än i våras.

Den lokala bildningsföreningen Carlskrona Läsesällskap drev sedan 1794 ett lånebibliotek. Föreningen lades ner 1863. Att hela dess samling av böcker och andra tryck, 9 000 band, fortfarande är intakt är ett herrans under. Den förvarades på 1980 ­talet i det gamla läroverkets lokaler när bibliotekschefen Barbro Ingemansson gav den nyanställde bibliotekarien Torsten Samzelius uppdraget att inventera och katalogisera.

Kommunens kulturchef Tina Lindemalm lyckades genom idogt arbete få fram resurser till ett passande utrymme där denna bokliga skatt kunde skyddas och tillgängliggöras. År 1991 flyttade samlingen in i 1700 ­talsbyggnaden Nordenskjöldska gården i centrala Karlskrona. Där hade ett rum inretts av den framstående formgivaren Åke Axelsson, en man som bland annat har skapat riksdagsbiblioteket.

Kommunens kulturförvaltning flyttade in i samma byggnad och biblioteket blev en uppskattad sammanträdeslokal. I det vackra rummet samlades såväl nämnder som ideella föreningar. Här hade också Torsten Samzelius ett arbetsrum

där han kunde fortsätta arbetet med att dokumentera och skapa ordning. Hans unika kunskap om bokbeståndet kom sedan till mycket stor nytta när bokvänner, författare och andra gjorde studiebesök.

Under många år var det en kär och uppskattad tradition att författare som framträdde på Stadsbiblioteket trakterades med ett skräddarsytt besök. Torsten Samzelius hade då valt ut just de böcker som kunde appellera till den aktuella gästen.

I slutet av 2023 sågs oroande tidningsartiklar och hördes rykten om att boksamlingen skulle flyttas ut och placeras på annat håll.

Bakgrunden var att kommunen sedan 20 år inte längre var ägare till Nordenskjöldska gården och att man ville att all kommunal verksamhet skulle ske i egna lokaler. Hyreskontraktet var uppsagt och i början av 2024 ryktades det dessutom att ett konsultföretag skulle flytta in i de aktuella lokalerna.

Den 19 mars flyttades i stor hast böckerna efter ett tjänstemannabeslut i kulturförvaltningen från Nordenskjöldska gården till en ”tillfällig” förvaring i plåthyllor i Stadsbibliotekets källare. Ingen permanent ny förvaring var klar eller ens planerad. Det talades om att inredningen skulle flyttas till något annat hus, men ingen sådan ny lokal har kunnat hittas under 2024.

Flytten fick stor uppmärksamhet i lokala medier och en proteströrelse skapades snabbt. Facebookgruppen ”Rädda läsesällskapet bibliotek nu” fick på någon vecka mer än tusen deltagare. Undertecknad hade redan den 18 mars lämnat in ett

medborgarförslag med krav på att kommunen skulle återköpa Nordenskjöldska gården.

Efter ett drygt halvår av opinionsbildning tillkännagav kommunledningen i början av oktober 2024 att kommundirektören fått i uppdrag att köpa Nordenskjöldska gården. Därmed skulle böckerna kunna återvända till sin specialinredda

miljö. När detta skrives, några dagar efter kommunalrådens besked, är det bara klart att fastighetsägaren kan tänka sig att göra affär med kommunen. Om försäljningen blir av är det första steget till en restaurering av detta unika kulturarv.

I Ngemar LöNNB om

Svensk Bokkonst firar 90 år – här är årets vinnare!

Utmärkelsen Svensk Bokkonst har sedan 1934 tilldelats föredömligt producerade och inspirerande böcker. På torsdagskvällen tillkännagavs årets 25 utvalda böcker vid en prisgala på KB. Böckerna kommer snart att ställas ut både i Sverige och internationellt.

Syftet med utmärkelsen är att stimulera och inspirera bokbranschen till ökad kvalitet inom produktionen av tryckta böcker. Det som prisas är allt från formgivning, typografi, och bildhantering till tryckteknik, bindningsteknik och papperskvalitet.

Föreningen Svensk Bokkonst grundades år 1933 och 1934 visades de första 25 utvalda böckerna på en utställning på Nationalmuseum. I dag består Svensk Bokkonst av 16 medlemsorganisationer som representerar olika delar av bokbranschen. KB, som är en av dessa, sköter verksamheten och ger även ut den årliga katalogen över vinnarböckerna tillsammans med Svensk Bokkonst.

Årets 25 utvalda böcker i bokstavsordning

De vinnande bidragen presenteras närmare på Svensk Bokkonsts webbplats. Där går det också att läsa juryns motiveringar.

• 313, Blackbook Publications

• Alla äter alla, Rabén & Sjögren

• Andreas Eriksson – Diary #7, Infinite Greyscale

• Celebration parades, Djupvike 1:17

• Delta Science fiction, My Little Barrio

• En annan Edith, Norstedts

• Ett eget universitet, Otsium books

• Fattigmärket, Bostadsrättsföreningen Kronobergsgården i samarbete med Maria Sandelsällskapet

• Frihetens instrument, Bokförlaget Max Ström

• Godnattsagan eller sagan om Rebecka och mormor, Lilla Piratförlaget

• Hårresande, Bokförlaget Arena

• I mitt lilla hus, Lilla Piratförlaget

• Just under himlen, Förlag Roine Magnusson

• Källström­Fäldt, Walther König, B ­B ­B ­Books, Hasselblad Foundation

• Lunds domkyrka, Makadam Förlag

• Läkekonst & vetenskap, Fri Tanke Förlag

• Matts Leiderstam: seen through the grid, Art & Theory Publishing

• Omsorgslabyrinten, Albert Bonniers Förlag

• Peripheral vision, Art & Theory Publishing

• Presenten, Lilla Piratförlaget

• Produktionsnoveller, Folkform

• Racing Féminin Football Club, it­lit

• Trädgården, Nationalmuseum

• Vindstädningen, rojal

• Yra vakna!, Albert Bonniers Förlag

Utställning

Mellan 17 oktober och 17 november visas böckerna på KB i Humlegården, och från den 21 oktober även på NK Bokhandel i Stockholm. Under hösten kommer de också ställas ut i Göteborg på Stadsbiblioteket, samt Konstbiblioteket, HDK Valand. Till våren går utställningsturnén vidare till Malmö Form/Design Center, där de visas mellan 31 januari och 15 mars.

Dessutom representerar de 25 utvalda böckerna Sverige i den internationella boktävlingen Die Schönsten Bücher aus aller Welt som varje år ställer ut på mässorna i Leipzig och Frankfurt.

Årets katalog har 500 ­årig inspiration

Svensk bokkonsts katalog, som presenterar årets vinnare, har i år inspirerats av den första tryckta boken i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus från 1483. Katalogen är formgiven av Sepidar Hosseini och Moa Schulman, med fotografier av

David Frederikson, KB. Både den och tidigare kataloger finns att beställa på Svensk Bokkonsts webbplats.

Medlemmar i föreningen

Svensk Bokkonst

• Biblis

• Grafiska Företagen

• Grafiska Medieförbundet

• HDK­Valand – Högskolan för konst och design

• Konstfack

• Kungliga biblioteket

• Nationalmuseum

• Nordiska Oberoende Förlags Förening, NOFF

• Stockholms Typografiska Gille

• Svenska Bokhandlareföreningen

• Svenska Fotografers förbund

• Svenska Förläggareföreningen

• Svenska Tecknare

• Sveriges Författarförbund

• Sveriges Grafiska Medieförening (Tryckeriföreningen)

• Sveriges Läromedelsförfattares Förbund

y lva s ommerland

Medverkande Biblis 107

Ha NS BL omqv IS t är författare och översättare; e r I k F L or IN Per SS oN, fil. dr i filmvetenskap, är verksam som film­ och mediehistoriker och undervisar i filmvetenskap vid bland annat Linnéuniversitet; m agda L e N a gram är fil.dr i konstvetenskap; joH a N L aSer Na är verksam som bokformgivare och författare; k r IS t IN a Laur I d Se N är fil.mag. och arkivarie, tjänstgör på Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva vid Avdelningen för Specialsamlingar / Handskrifter och musikalier; k r IS t IN a Lu N dBL ad är docent och lektor i bokhistoria; i ngemar l önnbom, författare och frilansjournalist; eLIS a Bet H m a NSé N är professor em. i idéhistoria vid Stockholms universitet och ibland verksam som översättare; L e NN art N y Berg är en oberoende forskare bosatt i Lund; y lva s ommerland, bibliotekarie, Kungliga biblioteket och verksamhetsansvarig för Svensk Bokkonst.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse : Jonas Nordin (ordförande), Ulf Jacobsen (skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen

Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Helena Hegardt, Arvid Jakobsson, Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags­ och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Redaktör: Gunnel Furuland, gunnel.furuland@gmail.com

Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist, Ingrid

Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03­8 bg 5221­2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072­204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 107 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2024

Typografi: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson (Sabon Next och Frutiger) Layout och produktion : Johan Laserna

Bildredigering: David Laserna

Bildkällor: s. 2, 7, 12: foto Kristina Lundblad; s. 3, 4, 5, 6, 9, 10, 11: Universitetsbiblioteket i Lund; s. 20: Tate Britain; s. 22: findagrave.com, foto: Linda Davis; s. 22: sv.findagrave.com, foto: Iola; s. 23: Versailles, MV 5182; s. 26: Musée Carnavalet, Paris. G.29557; s. 25: Hull and East Yorkshire Hospitals NHS Trust; s. 26 Göteborgs stadsmuseum, GM 5996, foto: Alicia Fagerving; s. 26, 28 Ellerströms; s. 33–40: Lennart Nyberg; s. 42–45: Uppsala universitetsbibliotek/foto Magnus Hjalmarsson; s. 47: Kungliga biblioteket /foto Anna Guldager; s. 49–55: Visarkivets samlingar; s. 57: Appell Förlag; s. 58: Israels nationalbibliotek; s. 60–66: foto David Laserna; s. 67: foto Johan Laserna; s. 69–70: Bodleian Library, Oxford; s. 72, 79: Yale University; s. 85: Wikipedia, Carlskrona Läsesällskaps Bibliotek; s. 86–87: Svensk Bokkonst / foto David Frederiksen (KB)

Tryck : Livonia Print, Lettland 2024 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-493-3

”När den sextonårige Karl Rossman, som sänts till Amerika av sina stackars föräldrar sedan en tjänstekvinna förfört och fått ett barn med honom, kom in i New Yorks hamn ombord på fartyget som redan saktat farten, såg han hur statyn av frihetsgudinnan, som han redan siktat på långt håll, plötsligt framträdde såsom i starkare soljlus. Hon tycktes just ha höjt armen med svärdet och det blåste friska vindar runt hennes gestalt.”

Ur Eldaren, av Franz Kafka