Biblis 108
kvartalstidskrift för bokvänner
Vintern 2024/25 sek 125
Biblis
nummer 108 vintern 2024/25 redaktör gunnel furuland +
ett temanummer om skrivmaskiner gästredaktörer kristina lundblad och jan eric olsén
2 Skrivmaskiner och maskinskrift
Kristina Lundblad och Jan Eric Olsén
8 Den moderna tidens sång. Dagens Nyheters maskinskrivningstävlingar 1924–1959 Charlie Järpvall
16 Maskinskrift Álvaro de Campos
19 Fernando Pessoa och skrivmaskinen. En fotnot till Álvaro de Campos Dactilografia Kristina Lundblad
20 Skrivmaskiner under övervakning Arina Stoenescu
32 Skrivmaskinsstil Rikard Heberling
38 Skrivmaskinen och de blinda Jan Eric Olsén
48 De blindas skrivmaskiner Jan Eric Olsén
52 Werner och Wide – skrivmaskinens knatter och tystnad
Gunnel Furuland
58 William S. Burroughs och skrivmaskinen som vapen i kriget mot ordlinjerna Jonas Thente
70 Hermes Baby Niklas Qvarnström
74 Nytt & Noterat
80 Föreningen Biblis
Omslag: Prototypen till handskskrivmaskin, ritning till Malling-Hansens skrivkula samt andra detaljer från plansch 173 i Mémoirs et compte rendu des traveaux de la société des ingénieurs civils de France, Paris 1896.
Skrivmaskiner och maskinskrift
Den sumeriska kilskriften räknas som den tidigaste formen av skriftsystem. Den uppuppstår omkring 3 500 före vår tideräknings början och följs av en lång rad mer eller mindre framgångsrika system för nedtecknande av språkliga meddelanden. Tekniken att fånga det flyktiga talet och låta det representeras av en uppsättning tecken fästa på ett lämpligt material var revolutionerande. Det en människa sagt och tänkt kunde nu skiljas från personen i fråga, ja till och med överleva henne, och det är tack vare denna uppfinning som vi så här 5 500 år senare kan ta del av exempelvis sumerernas tankegångar precis som vi kan läsa meddelanden från vänner på andra sidan jordklotet sekunderna efter att de sänts i väg. Utan skrift hade vi varken haft historieskrivning, digital teknik eller särskilt mycket annat av allt det vi tar för givet.
Med sina cirka 600 tecken var kilskriften tungrodd och även om den fortlevde under flera tusen år skulle nya skriftsystem efterhand ta över. De effektivaste var alfabeten, det vill säga teckenuppsättningar vars tecken uteslutande representerar det talade språkets olika ljud och inte blandar in sådant som piktogram (illustrativa symboler, exempelvis giftsymbolen dödsskalle med korsade benknotor) och logogram (tecken som represen-
Första sidan i Christopher Latham Sholes patent avseende ”improvement in type-writing machines”, 27 augusti 1878.
terar stavelser eller hela ord, exempelvis siffror). Under 600-talet före vår tideräknings början utvecklades det latinska alfabetet och med sin nätta uppsättning tecken skulle det visa sig vara ytterst konkurrenskraftigt.
Det latinska alfabetet var en förutsättning för utvecklingen av det som föreliggande nummer av Biblis handlar om: skrivmaskinen. Genom sin sinnrika konstruktion, där de med tangenterna korresponderande typarmarna bär flera olika tecken per arm, behövs inte ens trettio tangenter för att rymma alla siffror, de viktigaste skiljetecknen och såväl de gemena som de versala bokstäverna. Det kinesiska skriftspråket, som bygger på logogram, var en större utmaning, och med sina drygt 2 000 tecken ser kinesiska skrivmaskiner inte alls ut som de modeller vi förknippar med ordet skrivmaskin.1
Det är med skrivmaskinens genomslag under åren kring sekelskiftet 1900 som den enskilde, skrivande individen efter mer än fem tusen år upphör att själv forma bokstäverna när hon skriver. En maskin tar över arbetet, och skriftens form är plötsligt förutbestämd. Förbindelsen med den skrivandes personlighet, stil och humör försvinner, texten får en standardiserad och neutral framtoning, ett uttryck som också förlänar
Mittenhofer: Modell 1, 1864. Ravizza: Cembalo Scrivano.
Malling-Hansen, ca 1875.
innebörden i det skriftliga meddelandet en mer officiell karaktär än vad det handskrivna har.
Vidden av denna förändring i skriftens uttryck är svår för oss att greppa, impregnerade av maskinellt framställd text som vi är. Trycket hade givetvis i hög grad dominerat den skriftliga kommunikationen under mer än fyra hundra år när skrivmaskinen dyker upp, och den lösa trycktypen låg till grund för skrivmaskinens princip, men den stora nyheten med skrivmaskinen var att vem som helst nu på egen hand kunde producera en form av typtryckt text på några minuter och utan större kostnad. Med skrivmaskinens utbredning försvann handskriften från många av det slags dokument som dittills inte hade brukat tryckas; brev, affärshandlingar, uppsatser med mera.
”Att få kännedom om de amerikanska skrivmaskinerna var en tragedi för honom, och han kommenterade saken i en dikt: ’Skrivmaskinen kommer ursprungligen från Meran, och uppfanns där av en snickare år 1864’”.2 Stämmer detta? Var det Peter Mitterhofer, snickaren i den lilla staden Parcines utanför Meran i norra Italien, som uppfann skrivmaskinen eller var det amerikanen Christopher Latham Sholes, dansken Rasmus Malling-Hansen eller någon annan? Sådana frågor bör man undvika att försöka besvara,
för som med så många andra uppfinningar försiggick ett omfattande experimenterande på många olika håll och under lång tid. Redan 1575 ska den venetianske boktryckaren Francesco Rampazzetto ha utvecklat en mekanisk skrivapparat för blinda, en uppfinning han kallade scrittura tattile, taktil skrift. Uppgifterna är dock inte belagda. Säkrare är det att den engelske ingenjören Henry Mill år 1714 fick patent på en Machine for transcribing letters, men dessvärre är patenthandlingen det enda som finns kvar. Med 1800-talet tar utvecklingen fart. Italienare och amerikaner tycks ha hyst en särskild entusiasm för maskinell skrift. Pietro Contis tacheograf, William Austin Burts typographer, Charles Thurbers chirograph och Giuseppe Ravizzas cembalo scrivano återfinns bland de uppfinningar som passerar revy under 1800talets första hälft men det dröjer till seklets andra hälft innan ett tekniskt och kommersiellt genomslaget sker.
1870 tas Rasmus Malling-Hansens så kallade skrivkula i produktion och får en viss spridning i Europa och i USA innebär lanseringen av Remingtons första modell i juli 1874 ett genombrott för såväl skrivmaskinen som för QWERTY, den bestämda ordningsföljd i vilken alfabetets bokstäver arrangeras på tangentraderna. E. Reming-
Sholes & Schwalbach: patentmodell ca 1872. Remington No. 1, ca 1875. Husqvarna Vapenfabrik: Sampo, 1895.
ton and Sons hade startat som skjutvapenfabrikanter men var vid tiden mest kända för sin symaskinstillverkning. De hade inte utvecklat skrivmaskinskonceptet själva utan hade köpt in sig i ett patent på en maskin framarbetad av boktryckarna C. Latham Sholes och Samuel W. Soule, amatörmekanikern Carlos S. Glidden och den tyske urmakaren Matthias Schwalbach. Det är betecknande att finmekaniker gav sig in på den nya maskinens område. I Sverige gjorde Husqvarna Vapenfabrik AB en tidig satsning och kunde 1894 presentera Sampo, landets första skrivmaskin. Sampos saga blev kort men två år senare lanserade fickurstillverkaren Halda sin första skrivmaskin och när fickuret vid tiden för första världskriget blivit omodernt satsade företaget helt på sin nya affärsprodukt. Efter en rad ombildningar köptes bolaget upp av AB Åtvidabergs Industrier år 1938 och levde vidare som dotterbolag under namnet Facit-Halda AB, från 1957 kort och gott Facit. 1993 gick företaget, som då blivit norsk ägt, i konkurs. Vid det laget började som bekant ett helt nytt slags maskin för skrivande göra sig förmärkt och skrivmaskinens drygt sekellånga framgångshistoria närmade sig sitt slut.3
Men låt oss återvända till skrivmaskinens genombrottsperiod. När skrivmaskinen lanserades
på bred front kring sekelskiftet 1900 var det vanligt att de olika fabrikörerna lät publicera utlåtanden från nöjda kunder, ibland samlade i speciella reklamhäften. Utlåtandena borgade för den goda kvaliteten och bidrog till att stärka varumärkets attraktionskraft. 1905 gav den amerikanske skrivmaskinstillverkaren Hammonds svenska avdelning ut ett sådant häfte, fullt av intyganden från belåtna användare som prisade maskinen för dess hållbarhet, hastighet, anslag, jämna skrift och lättskötta mekanik. I en något tidigare broschyr, utgiven 1898, listade skrivmaskinsmärket Densmore sina svenska avnämare i kategorier som affärsfirmor, försäkringsbolag, banker, ämbetsverk, järnvägar och renskrivningsbyråer. Stora bolag som Munktells Mekaniska Verkstad och Skånska Sockerfabriksaktiebolaget återfinns bland mindre kända firmor men även privatpersoner, som en C. J. Nordström i Gävle, räknas upp.
Sammantagna ger listorna över användare en god bild av skrivmaskinens etableringsfas och visar att maskinen snabbt tog sig fram till de platser i samhället där administrativa och finansiella åtaganden skapade behov av effektiva skrivsystem. Utlåtandena speglar att marknadssamhällets nya vara associerades med effektivitet och framsteg men rimligtvis måste det ha förekommit problem
Halda, tidigt 1900-tal. Blickensdefer: Featherwight, ca 1910. Royal no 10, 1928.
också. Hur ofta skrivmaskinsåterförsäljare fick in reklamationer är inte känt men en missnöjd kund har skrivit in sig i historien, den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. På 1880-talet beställde han ett exemplar av Rasmus Malling-Hansens sedermera så kända skrivkula. Nietzsche, som hade börjat få problem med synen, lärde sig att skriva på skrivkulan, han författade ett antal brev och aforismer på den och tycks till en början ha varit nöjd med sitt inköp. Men snart uppstod problem. Färgbandet klibbade och tangenterna fastnade och till slut gick hela skrivkulan sönder. En grupp som lyser med sin frånvaro i de svenska reklamtryckens annars så omfattande uppräkningar av yrkesgrupper är de skönlitterära författarna. Mark Twain ska ha använt en skrivmaskin för sin korrespondens redan 1874, och han var den förste författare som lät skriva ut ett romanmanuskript på skrivmaskin, Life on the Mississippi. Det skedde 1882 på en Remington och utnyttjades snart i maskintillverkarens marknadsföring men i Sverige dröjer det flera decennier in på 1900-talet innan skrivmaskinen dyker upp som attribut för romanförfattare och poeter.
Liksom trycket och nu datorn grep skrivmaskinen in i nästan alla samhällets och det enskilda livets sfärer och lager men trots sin oerhörda
betydelse i modernitetens historia, är många aspekter av skrivmaskinen fortfarande tämligen outforskade. Med detta temanummer har vi velat lyfta fram en del mindre kända sidor ur skrivmaskinens historia för att därigenom bidra till såväl ny kunskap som en nyansering av den nostalgistämpel som alltför ofta sätts på allt som föregått datorn. Skrivmaskinen är inte intressant endast som samlarobjekt (nyligen gick en Malling-Hansen-skrivkula för 1,1 miljoner på Christie’s) eller inredningsdetalj. Som Charlie Järpvall och Arina Stoenescu visar i sina artiklar har skrivmaskinen också mycket att lära oss om det intrikata samspelet mellan skriftteknik, ideologi och samhällsmaskineri, vare sig det gäller ingenjörssamhället Sverige eller kommunisttidens Rumänien. Tekniskt möjliggjorde skrivmaskinen omformandet av den administrativa infrastruktur varje samhälle vilar på och estetiskt förändrade den vår uppfattning av hur språket ser ut. Den senare frågan handlar om innebörden i texters framträdelseform och dess spännvidd speglas här i Rikard Heberlings och Jonas Thentes texter. Med utgångspunkt i två skilda världar – stilgjuteriernas möte med skrivmaskinstypografin under tidigt 1900-tal och den amerikanske författaren William Burroughs litterära experiment och betydelse för
Corona no 3, 1929.
Continental: Silentia 1936.
Halda: Cicero 1950-tal.
punkkulturen – avtäcker artikelförfattarna underliggande komplex av imitation, autenticitet, kopiering och nyskapande.
Den som i nattens mörker försökt skriva ned något för hand vet att det är svårt att skriva utan att se. Med skrivmaskinens eller datorns tabulatorskrift är detta dock ett eftersträvansvärt ideal och därför är det kanske inte så konstigt att många av de tidigaste skrivmaskinerna togs fram som hjälpmedel för synskadade människor. Som framgår av Jan Eric Olséns artikel saknade ansträngningarna inte komplikationer, för även om man som blind kunde lära sig att skriva på maskin, kunde man inte själv läsa skriften och skrev man med punktskrift kunde de seende inte se vad det stod.
Att skriftsystemen och skriftteknikerna förbinder våra sinnen med svårgripbara samhälls-
strukturer kom till konkret uttryck inom blindpedagogiken. I det litterära skapandet är det snarare själva författandet som upprättar sådana förbindelser men det betyder inte att skrifttekniken saknar inverkan på processerna. ”Att hantera en skrivmaskin kan kännas som att med kroppen erfara skapandets hjärtslag”, skriver Gunnel Furuland apropå Lars Gustafsson, och efter att ha avlyssnat efterklangen av en rad svenska författares skrivmaskiner frågar hon sig huruvida maskinerna skulle ha uppmärksammats om de hade varit datorer. Det är en fråga man bara kan ställa efter ett större teknikskifte. I det damm som virvlas upp av sådana skiften, där dåtid, nutid och framtid singlar runt i luften för att inta nya positioner när de väl lagt sig, opererar temanumrets avslutande essä, Niklas Qvarnströms Hermes Baby.
NOTER
1. För fördjupning rekommenderas Thomas S. Mullaney, The Chinese Typewriter: A History (Cambridge MA: The MIT Press, 2017).
2. Citat från hemsidan för Museo delle macchine da scrivere, https://www.schreibmaschinenmuseum.com/museo-storia/ Vår övers.
3. Vill man fördjupa sig i Facits guldålder rekommenderas den rikt illustrerade publikationen The Facit Model: Globalism, Localism & Identity. red. Our Polite Society (Leipzig: Spector Books, 2019).
Silver Reed 100, 1970-tal. Olivetti. Valentine, 1970-tal.
IBM: Selectric, 1967.
c harlie j ärpvall
Den moderna tidens sång
Dagens Nyheters maskinskrivningstävlingar 1924–1959
”En jämn ton, om man stod på litet håll, och ett fasaväckande individuellt kulsprutesmatter om man kom närmare. Ett pling då och då, litet pappersrasslande, men hela tiden en och samma öronbedövande ton – det jämna, monotona surrandet, som från en enda maskin.”1 Ljudet som beskrivs kommer från en maskinskrivningstävling i Göteborg 1944 där 119 skrivmaskiner dundrade på i studentkårens aula. Förutom i Göteborg hade maskinskriverskor samlats på flera andra platser i Sverige för att delta i SM i skrivmaskin. I Stockholm hade hela 760 tävlande satt sig vid skrivmaskinerna. Tävlingen hade initierats av tidningen Dagens Nyheter tjugo år tidigare, först som en lokal tävling. Evenemanget kom sedan att hållas vartannat år mellan 1924 och 1959, alltid med en lokal tidning som arrangör. Deltagarna samlades i större lokaler i Stockholm som Eriksdalshallen, Berns och Södermalms läroverks gymnastiksal för att tävla om vem som kunde producera mest text under trettio minuter. Tävlingen byggde på två parametrar: antalet nedslag och mängden fel.
Att tävla i maskinskrivning var varken en ny eller en svensk idé. Aftonbladet stoltserade 1912 med att ha anordnat den första skrivmaskinstävlingen i Sverige.2 I augusti 1888 arrangerades en hastighetstävling i Toronto för att avgöra vilken skrivmaskin som var snabbast. Endast två fabrikat ställde upp och Caligraph gick vinnande ur kampen med Remington som tvåa. Denna typ av tävlingar innebar förutom möjligheten för olika märken att visa upp sig också ett sätt att marknadsföra skrivmaskinen som sådan. Just
De 760 deltagarna väntar på startsignalen i tävlingen 1944.
Foto från Eriksdalshallen i Stockholm.
den höga hastigheten med vilken tecken kunde anbringas på papperet framstod som skrivmaskinens egenart jämfört med den tidigare handskriften. Maskinskriftens tecken var anledningen till att tydlighet och läsbarhet inte längre behövde vara det primära fokuset. Som följd kom skrivmaskinsmärkenas kvalitet att mätas efter deras snabbhet. Kraftmätningar fabrikaten emellan hade alltså en viktig funktion i den hårda konkurrensen om marknadsandelar. Detta var också en tid då funktioner som den mekaniska konstruktionen, placeringen av bokstäverna på tangentbordet, eller skriftens synlighet eller osynlighet i skrivakten ännu inte standardiserats, och tävlingarna ställde olika tekniska lösningar mot varandra. Ytterligare en aspekt handlade om fingersättning där två- respektive tiofingrarsmetoderna stod mot varandra. Den senare kom ganska snart att förordas som den effektivaste och lärdes ut på maskinskrivningsutbildningar under namnet touchmetoden. Från början av 1900talet och framåt anordnades mer regelrätta och återkommande skrivmaskinstävlingar i USA . De första tio åren dominerades helt av skrivmaskinsmärket Underwood och två återkommande vinnare var Rose L. Fritz och Margaret B. Owen.3 Även om det framför allt verkade vara en nationell affär kallades det för världsmästerskap. För skrivmaskinstillverkarna var det så viktigt att hålla sig framme att Underwood satte ihop ett professionellt lag tränat av en coach i ett speciellt framtaget ”skrivmaskinsgym” på dedikerade tävlingsmaskiner.4
Skrivmaskinen och det moderna kontoret
Skrivmaskinen var centralpunkten i den omvandling av kontorsarbetet som skedde årtiondena runt sekelskiftet 1900. Kontoren gick från att vara mindre administrativa enheter som sköttes med kontorsbok och penna till att bli stora komplexa verksamheter med hög grad av arbetsdelning och maskinell utrustning. I samband med dessa organisatoriska och tekniska förändringar skedde ett skifte i uppfattningen av vad information var för något. Enligt mediehistorikern Craig Robertson – som skrivit arkivskåpets mediehistoria – kom information under slutet av 1800-talet alltmer att betraktas som en distinkt, beräkningsbar, opersonlig, förtingligad enhet som var enkel att extrahera. Därtill kom information och informationsanvändning att uppfattas i linje med en övergripande samhällelig effektiviseringsiver där det primära målet var att spara tid.5 Kombinerat med det drastiskt ökade behovet av kommunikation som industrialiseringen förde med sig blev maskinskriverskornas förmåga att producera information avgörande. För det är just som information de bokstäver och siffror som matades in på blanketter, i fakturor och rapporter ska förstås. Det skrivande som syftar till att producera, lagra och överföra information är alltså varken litterärt, journalistiskt eller vetenskapligt, utan kan med John Guillory kallas informational writing, en genre som kanske är den kvantitativt största i skrivkonstens historia.6
Vid sidan av skrivmaskinen såg en rad andra nya mekaniska apparater för dito hantering av information dagens ljus under perioden 1880 till 1930. Det handlade om olika skriv-, räkne- och dikteringsmaskiner, om olika tekniska lösningar för att på mekanisk väg mångfaldiga dokument och om olika dokumentgenrer och system för att ordna dessa, från pärmar till vertikalskåp och indexkataloger. Den förändrade förståelsen av information, effektivitetsideologin och den tek niska utvecklingen var grundläggande byggstenar i den moderna erans kontor. Dessa kontor var i sin tur centrala för att statliga byråkratier och privata företag skulle fungera. Information kom att spela en viktig roll i denna tidsperiod, karakteriserad som ”den andra industriella revolutionen”, en genombrottsperiod för industrialiseringen i Sverige då en rad olika industrier växte sig starka med hjälp av tillämpad vetenskap,
ingenjörskunnande och rationell planering.7 Utvecklingen av nya skrifttekniker – och framför allt av skrivmaskinens maskinskrift – var ett sätt att möta denna den andra industriella revolutionens behov av information och kommunikation – och utgjorde samtidigt en tillämpning av de medieteknologiska landvinningar som gjorts. Industrialismens ökade hunger efter information skapade enligt James Beniger en efterfrågan på tekniker som snabbare och med större kontroll kunde hantera den ökande mängd dokument som behövde cirkulera för att verksamheterna skulle fungera.8 Liksom i dag hanterade man problemet med informationsöverflöd genom att introducera ny informationsteknik.
Skrivmaskinstävlingarna
Men åter till skrivmaskinstävlingarna, eller som det snarast handlade om i Sverige: maskinskrivningstävlingar. Tävlingar som dessa har både i forskningen och mer i allmänhet framför allt setts som ett uttryck för den hastighetssträvan som skrivmaskinen stod i centrum för. I en svensk kontext kan de också förstås som ett sätt att marknadsföra den kunskap och hantverksskicklighet som fanns inom maskinskrivningskåren. Tävlingarna i Sverige handlade mer om maskinskriverskans skicklighet än om själva maskinens hastighet. Syftet var enligt inbjudan till den första tävlingen att ”bli en generalmönstring av alla duktiga ’skriverskor’ och ’skrivare’ inom huvudstadens olika ämbetsverk och privatföretag”.9
Redan efter några år spreds alltså tävlingen till andra orter i landet. 1940-talet tycks ha varit det decennium då intresset var som störst och runt 700–800 tävlanden deltog årligen, vissa år till och med upp emot tusen. Detta årtionde anordnade också Stockholms-Tidningen en återkommande så kallad kontoristfemkamp för att kora ”idealkontoristen”. De fem grenarna var bokföring, räkning, svensk korrespondens, omdömesfrågor och upprättandet av en promemoria utifrån en diskussion. Dessa tävlingar – och dess prisutdelningar – avrapporterades i tidningen. Störst utrymme fick maskinskrivningstävlingarna. En match eller ett lopp – så hette det i tidningarnas referat –innebar att maskinskriverskor, majoriteten kvinnor, samlades i en större sporthall för att under
Regler från tävlingarna 1942. Dessa var i stort oförändrade över alla de år som tävlingarna hölls.
Alla deltagande som uppnådde godkänt resultat i tävlingarna fick ett diplom där information om placering, antal nedslag och mängden fel skrevs in. Dessa diplom kunde sedan användas som intyg om skicklighet när personen sökte anställning.
trettio minuter skriva så mycket som möjligt från den förlaga som tävlingsledningen valt ut. Förutom att prestera så många nedslag som möjligt skulle texten återges med så få fel som möjligt. För att få godkänt resultat krävdes minst 9 000 nedslag för professionella maskinskriverskor och 7 500 för amatörer. Maximalt fick fem procent fel finnas i texten jämfört med förlagan.För att stå som segrare krävdes dock långt fler nedslag och lägre felprocent. Vinnarna över åren hade cirka 15 000 nedslag med felprocent mellan 2,5 och 0,2. Detta vet vi i dag eftersom deras namn, arbetsplats och vilken maskin de skrev på publicerades i tidningen. En mängd olika priser i olika klasser delades ut men de huvudsakliga tävlingsmomenten var hastighet och säkerhet. Hastighetspriset
gick till den som haft flest nettonedslag, det vill säga det totala antalet nedslag minus felskrivningarna, säkerhetspriset till den som haft minsta felprocenten samtidigt som nedslagssumman låg över medeltalet för tävlingen i stort. Det tävlades både individuellt och i lag, och i en rad olika klasser. Över tid tillkom fler klasser. Exempelvis hade många skrivmaskinsmärken egna klasser för att marknadsföra sig. Så korades alltså den snabbaste maskinskriverskan på just en Continental-, Royal- eller Haldamaskin.
Men tävlingarna handlade inte endast om att vinna. Ett godkänt resultat innebar att man fick ”ett intyg om yrkesskicklighet, uttryckt i klara, belysande siffror”, vilket var ett papper på ”det förnämsta kompetensprov i maskinskrivningskonsten som står att få här i landet”.10 Detta intyg kunde sedan användas när man sökte anställning. Alla godkända deltagare fick också sitt namn publicerat i tidningen. Jämfört med kontoristfemkampens mer intellektuellt utmanande grenar var hantverksskicklighet i fokus i maskinskrivningstävlingarna. Informationshanteringen i det mekaniserade kontoret krävde ett väl inövat och gott handlag för att alla de handgrepp och rörelser som krävdes för att producera och reproducera information skulle utföras korrekt och effektivt. För maskinskriverskornas del var väl uppvärmda fingrar som kunde dansa snabbt över tangenterna viktigt, varför många deltagare hade vantar på sig fram till startsignalen ljöd. Likaså viktigt var att hålla nervositeten i schack.
I det dagliga värvet utanför tävlingssituationen fanns en rad moment och handgrepp som behövde finslipas för att skrivandet skulle gå så snabbt som möjligt. Själva maskinen med sina spakar, reglage och inställningar behövde hanteras effektivt. Skrivplatsen skulle vara ordnad med rätt inställda maskiner, stolar och bord. Utensilier och papper av olika typer organiserades i skrivbordets olika fack och lådor. Den kontorsorganisatoriska litteraturen under tidigt 1900-tal var strösslad med begrepp som rörelseekonomi, arbetshygien och rationella system. Isättning och sortering av blanketter och karbonpapper utgjorde en procedur som effektiviseringen tog sikte på. Oftast skrevs många kopior ut på samma gång. En teknisk lösning på problemet med isättning av papper var så kallade ändlösa blanketter – alltså en rulle som fästes på maskinen så att detta moment
eliminerades. Målet för de kontorsorganisatörer som arbetade med metodförbättring var en maskinskriverska som bara satt och knapprade på tangenterna och inte lyfte blicken från förlagan som skrevs av. Men effektiviseringsivern började inte med skrivmaskinen. Redan under 1800-talet hade det utvecklats en form av standardiserad affärsskrift i USA där både skrivpraktiken och bokstävernas form utarbetats för att nå högsta möjliga hastighet och tydlighet. Under denna tid började också stenografin att spridas och olika system för detta utvecklas. Maskinskrivandet kan ses som en fortsättning på denna disciplinering av den skrivande kroppen där väl inövade rörelser och metoder utlärda via maskinskrivningskurser utgjorde grunden.
Eftersom tidningar stod som arrangörer blev tävlingarna välrapporterade. Målande och inte sällan i en något skämtsam ton beskrevs arrangemanget. ”Ett enda fortlöpande ljud med en djup underton, som bör ha kommit från borden. Papperen byttes med en förfärlig iver och slängdes långt över golvet eller var man eljest kom åt.”11 En rad teman återkommer år efter år: smattrandet från maskinerna (som i denna artikels inledning), att de manliga deltagarna är få, den goda uppslutningen, bestyren med att ställa in stolar och maskiner, uppvärmningen med gymnastik, cigaretter, kaffetermosar och vantar, själva fot arbetet under tävlingsskrivandet, den goda lydnaden när tävlingen blåstes av och diskussioner om förlagan var enkel eller svår. En närmast obligatorisk detalj i rapporteringen är de reparatörer som skyndsamt rycker ut för att laga en trasig maskin mitt under brinnande tävling. Förutom långa refererat från själva evenemanget innehöll tidningarna också rapporter från prisutdelningarna, publicering av listor över vinnarna i de olika klasserna och kringartiklar där framstående maskinskriverskor intervjuades. Artiklarna flankerades inte sällan av reklam för olika skrivmaskinsmärken, maskinskrivningskurser, kontorsmaskinsverkstäder och förbrukningsvaror som färgband och karbonpapper.
Att tidningar arrangerade olika evenemang och tävlingar som sedan kunde bli stoff till de egna spalterna var inte ovanligt. Maskinskrivningstävlingar är ett exempel på så kallad aktiv journalistik. Under 1910-talet började tidningarna marknadsföra sig genom att arrangera tävlingar,
priser och insamlingar. Just Dagens Nyheter bidrog ekonomiskt till att Vasaloppet drogs i gång och tidningen arrangerade även flyguppvisningar. Ett annat exempel är Svenska Dagbladet som sedan 1925 delar ut bragdmedaljen.12 Förutom att marknadsföra tidningen och ge stoff åt dess sidor innebar tävlingarna också att man fick attraktiva annonsplatser.
Dagens Nyheters maskinskrivningstävlingar innebar att en annars anonym yrkeskår trädde fram som individer. Alla deltagare som uppnått godkänt resultat fick sitt namn tryckt i tidningen. Den klarast lysande stjärnan i Sverige var Emmy Karlson (1898–1964). Hon var sexfaldig svensk mästarinna i maskinskrivning och dominerade tävlingarna under 1930-talet. 1936 satte hon ett svenskt rekord med 16 649 bruttonedslag på halvtimmens skrivning. Ett rekord som förmodligen står sig än i dag. I pressen jämfördes hon med sina nästan 10 nedslag i sekunden med de snabbaste skrivarna från USA och Europa, som maskinskrivningsstjärnorna Margaret Hamma och Albert Tangora. Hamma satte världsrekord på en elektrisk skrivmaskin från IBM 1941 med 149 ord per minut under en timmes skrivning och Tangora hade rekordet från 1923 med 147 ord per minut. Precis som sina amerikanska motsvarigheter fick Karlson genom sina bedrifter en rad uppdrag och var ansiktet utåt i marknadsföring för skrivmaskinsrelaterade produkter. Hon var med i bedömningsgruppen i Åtvidabergs tävling om att föreslå svensk standard för tangentbordets hjälptecken och hon satt i tävlingskommittén för SM i maskinskrivning efter avslutad tävlingskarriär. Hennes namn sattes på produkter som ”Åtvidabergs kopieförstärkare” och hon visade upp sin skicklighet på marknadsföringsjippon på NK i Stockholm. Karlson omnämndes i facktidskriften Kontorsvärlden som ”maskinskrivningseliten” och var under hela sitt yrkesliv anställd på Bar-Lock-institutet, först som lärare i maskinskrivning och sedermera som sekreterare till institutets rektor.
Det statistiska begäret
Eftersom tävlingsreglerna i stort var oförändrade över åren fanns i de tusentals tätskrivna folio- och A4-arken ett robust dataset att spåra mönster i. Dagens Nyheter framhöll att reglernas likformig-
het över tid innebar att tävlingsresultatet var ”den enda objektiva mätare på skicklighet i maskinskrivningskonsten som står till buds i vårt land över [sic] skolbetyget”.13 Tävlingen sågs närmast som en motsvarighet till handelskammarproven för kontorsstenografer. Rapporteringen från SM i skrivmaskin är likt sportsidorna fulla av siffror. Den samlade, och i någon mening standardiserade, datan innebar att en rad uträkningar, jämförelser och slutsatser kunde göras. När den under tävlingarna producerade mängden text skulle visualiseras för läsaren användes många olika sätt. Något år liknades det vid att under tävlingen sammanlagt skrivits motsvarande ett band av Nordisk familjebok, ett annat år jämförde man med 64 tidningssidor, vidare med 1 750 000 nedslag, 1 000 nedslag i sekunden och med 3 500 foliosidor. Tävlingen var över på en halvtimme men resultatet tog veckor att rätta. Om detta var skissartade överslagsräkningar så fanns det också annan och precis data. Över åren basunerade rubrikerna ut huruvida det sammanlagda resultatet blivit bättre än föregående år, vilken stad som presterat bäst angående hastighet och säkerhet och hur många procent som uppnått godkänt resultat. ”Stegrad hastighet, minskad felprocent, glänsande resultat” lät rubriken ett år. Skrivmaskinen förstods som en ytterst modern företeelse och förbättrade prestationer passade perfekt i den rådande framstegskulturen. Bättre resultat innebar att maskinskriverskorna bidrog till den samhälleliga konkurrenskraften och i slutändan till nationen Sverige. Tillväxt- och utvecklingskurvan pekade ständigt uppåt.
Resultaten bröts också ned i ålderskategorier. Amatörer och professionella särskildes, första gångstävlanden och veteraner. Man gladdes över felprocentens minskning över tid och över de tilltagande deltagarskarorna. Tidningen hade såklart ett intresse av att förmedla att tävlingarna var en framgång. I tidningen kommenterades också enskilda deltagare och deras olika prestationer över tid. Likt Vasaloppet var många deltagare med och tävlade år efter år. ”Urveteranen”
Ruth Greijer hade vid den näst sista tävlingen 1957 deltagit i alla upplagor sedan starten. Skrivmaskinstillverkarna var inte sena att använda resultaten i sina annonser – om man var lyckosam och hade goda resultat det vill säga. Olivetti ståtade i en annons 1957 med att ha tävlingens snab -
baste elektriska skrivmaskin. Royal radade upp utmärkelser tjugo år tidigare i en stor annons, med framskjutna placeringar såväl i Malmö och Stockholm som internationellt. Maskinen som världseliten skrev på ”måste även vara överlägsen i det dagliga rutinarbetet på kontor och annorstädes”, hävdades det.14
Den kanske allra intressantaste användningen av tävlingsdatan var den statistik som togs fram 1938 av Kvinnliga kontoristföreningens ordförande Edith Lindblom. Här bröts prestationen ned efter ålder för att lyfta fram hur maskinskriverskorna presterade bättre och bättre ju äldre de blev. Detta gick på tvärs mot den allmänna uppfattningen enligt vilken man var för gammal redan vid trettiostrecket. Vad som framkom genom statistiken var betydande skillnader: de över 35 år – det vill säga seniorklassen – presterade långt bättre än de yngre åldersgrupperna. Skillnaden uppgick till nästan 2 000 tecken. Seniorerna hade också färre antal fel. Publiceringen av denna statistik var ett sätt att vederlägga ”att ’fruar’ äro mindre lämpliga som kontorister” och resultatet från tävlingen visade på att ”äktenskapet inte försämrat deras arbetsprestation”. Som ordförande i Kvinnliga kontoristföreningen visste Lindblom också att bakom uppfattningen om de äldre kvinnornas mindre lämplighet låg krassa ekonomiska intressen. Det var helt enkelt billigare att anställa unga flickor än äldre kvinnor.15 När facktidskriften Kontorsvärlden återpublicerade artikeln i sin helhet gavs den rubriken ”Maskinskriverskans optimala prestationsålder”, ett ordval som kanske är belysande för hur maskinskriverskan uppfattades i kontorsorganisationskretsar: mer som en maskin än en människa.
Att tänka statistiskt kring maskinskriften knöt an till en allmän strömning inom kontorsektorn i stort. Det maskinskrivna tecknet blev till skillnad från handskriften en beräkningsbar enhet genom sina standardiserade teckenbredder. När pappersformaten standardiserats 1946 kunde precisa beräkningar göras för hur mycket information ett A4-ark kunde rymma och hur många tecken en hyllmeter arkivhandlingar kunde lagra. Den pappersbaserade informationen kunde nu enkelt mätas och beräknas och kvantifiering utgjorde en viktig grund i arbetet med att utforma standarder för blanketter. Under 1950-talet vidtog ett intensivt utvecklingsarbete av utform-
ningen av blanketter i Sverige. Detta fick konsekvenser för maskinskriverskorna eftersom majoriteten av skrivandet skedde på just blanketter. Standardiseringskommissionen tog fram en rad standarder och rekommendationer för mått och design med målet att skapa den moderna blanketten. Denna präglades av en enhetlig form som skulle gälla för alla dokumenttyper och genrer som användes inom kontoren. Det hela mynnade ut i standarden ”Systematisk maskinskrivning” som låg till grund för de skrivinstruktioner som togs fram under 1960- och 70-talen såväl inom offentlig förvaltning som privat verksamhet. I denna standard definierades mängden tecken per rad (breddsteget) kombinerat med radavståndet (skrivmaskinens höjdssteg) och uppdelningen av blankettytan i kolumner gjorde att en uniform design för alla administrationens dokument kunde skapas. Utvecklingen på blankettområdet
medförde ett skifte där maskinskriverskan inte längre skulle skriva långa texter i hög hastighet utan i stället stega sig fram med tabulatortangenten och fylla i data.
I år är det hundra år sedan Dagens Nyheters första maskinskrivningstävling hölls. ”Det är den moderna tiden som sjunger sin sång”, konstaterades det i ett referat från den första maskinskrivningstävlingen 1924. Långt senare beskrev Friedrich Kittler skrivmaskinen som en diskursiv kulspruta. Han avsåg då nog inte ljudet utan den mängd tecken som skrivmaskinen spred över världen. Slamret som var en spännande sonor upplevelse för dagspressens reportrar var i realiteten ett arbetsmiljöproblem. På grund av oljudet skedde maskinskrivning inte sällan i separata rum på kontoren. Diskussionen om dessa så kallade skrivmaskinscentralers vara eller icke vara debatterades i fackpressen. Inte för inte kallades de för trälhav.
NOTER
1. ”Buddaattityd [sic.] 1/2-timme med undantag för nyporna”, Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, 28.2 1944.
2. Sign. Knort, ”Stockholms första skrifmaskinstäflan: Aftonbladets och Dagens täflan på söndagen”, Aftonbladet, 18.3 1912.
3. Charles Oden, Evolution of the typewriter (New York: 1917).
4. Martyn Lyons, The Typewriter Century: A Cultural History of Writing Practices (Toronto: University of Toronto Press, 2021), s. 42.
5. Craig Robertson, The Filing Cabinet: A Vertical History of Information (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2021).
6. John Guillory, ”The Memo and Modernity”, Critical Inquiry 31 (2004), nr 1, s. 110–11.
7. Lennart Schön, En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och omvandling under två sekel (Lund: Studentlitteratur, 2014), s. 185.
8. James Beniger, The Control Revolution: Technological and Economic Origins of the Information Society (Cambridge: Harvard University Press, [1986] 1997).
9. ”Dagens Nyheter utlyser maskinskrivningstävlan. Var tionde prisbelönas”, Dagens Nyheter, 6.5 1924.
10. ”Anmälan från måndag till SM på skrivmaskin”, Dagens Nyheter, 1.9 1957.
11. ”DN:s maskinskrivningstävling: Blind deltagare imponerande snabb”, Dagens Nyheter, 7.3 1932.
12. Johan Jarlbrink och Andreas Nyblom, ”Aviatik och journalistik. Flygbaronen och medierna kring 1910”, Scandia: Tidskrift för historisk forskning 78 (2012), nr 2.
13. ”Ett ’Sesam, öppna dig’ för maskinskrivarna” Dagens Nyheter, 24.1 1938.
14. Annons från Åtvidabergs industrier, ”Royal dominerade på Maskinskrivningstävlingen”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1.12 1936.
15. Edith Lindblom, ”Medelåldern tar revansch”, Dagens Nyheter, 18.5 1938.
Bild på tävlingspokal från världsmästerskapen i maskinskrivning som hölls i USA under de första årtiondena på 1900-talet.
Maskinskrift
Jag utformar idén ensam i min kontorsvrå, Jag undertecknar planen här, isolerad, Avskild till och med från den jag är.
I närheten, ett dystert enformigt ackompanjemang, Det eviga smattret från skrivmaskiner.
Vilket kväljande liv!
Vilken fördömelse, denna regelbundenhet!
Vilken dvala, denna tillvaro!
En gång i tiden, när jag var någon annan, fanns det slott och riddare (Illustrationer, måhända, från någon barnbok),
En gång i tiden, när jag var trogen min dröm, Fanns vidsträckta landskap i norr, täckta av snö, Fanns söderns mäktiga palmer, överdådigt grönskande.
En gång i tiden.
I närheten, ett dystert enformigt ackompanjemang. Det eviga smattret från skrivmaskiner.
Vi har alla två liv:
Det sanna, som är det vi drömmer om i barndomen, Och som vi fortsätter att drömma, vuxna mot en fond av töcken; Det falska, som är det vi lever tillsammans med de andra, Som är det praktiska, det funktionella, Det som slutar med att vi läggs i en kista.
I det andra finns varken kistor eller död. Där finns endast barnboksbilder:
Stora kolorerade böcker, att titta i men inte läsa; Stora sidor i färg att minnas långt senare.
I det andra är vi oss själva, I det andra lever vi;
I detta dör vi, vilket är vad det att leva betyder; I denna stund, av illamående, lever jag i det andra…
Men i närheten, ett dystert enformigt ackompanjemang. Det eviga smattret från skrivmaskiner höjer sin röst.
”Dactilografia” ur Poesias de Álvaro de Campos (Lissabon: Ática, 1944). Ursprungligen publicerad 1939 i tidskriften Presença. Översättning: Kristina Lundblad. Fotot på sidan 16 visar manuskriptet till en dikt av Pessoas heteronym Alberto Caeiro.
kristina lundblad
Fernando Pessoa och skrivmaskinen
En fotnot till Álvaro de Campos Dactilografia
Det vackra, portugisiska ordet dactilografia betyder ordagrant fingerskrift. Svenskans maskinskrift har en brutalare karaktär, men eftersom Álvaro de Campos i sin ungdom tog intryck av Marinettis futuristiska diktning fångar titelns översättning ändå en aspekt av det litterära universum som var hans. Dikten tillkom mot slutet av de Campos diktarbana, en period präglad av sorgsen uppgivenhet. Industrialismens rationalitetsideal och ingenjörsideologi – hos de italienska futuristerna uttryckt i aggressiv maskindyrkan –hade demaskerats och massproduktionens löftesrika drömmar om individuell expansion förbytts till en insikt om fabrikernas och kontorens fördömda regelbundenhet. Stånghamrarnas, kugghjulens och skrivmaskinstangenternas ljud och rörelser speglade den tröstlösa monotoni som blivit industrimänniskans dominerande livsform.
Álvaro de Campos föddes 1890 i Tavira, Portugal. Han avlade ingenjörsexamen i Glasgow och begav sig efter en tids arbete i Irland med båt mot Fjärran Östern. Det ska ha varit på denna resa, när fartyget seglade genom Suezkanalen, som de Campos skrev sin första dikt, Opiário. Tillbaka i Europa arbetade de Campos ett par år i England innan han vid 36 års ålder återvände till sitt hemland. Han slog sig ned i Lissabon där han stannade till sin död, som tros ha inträffat 1935.
Álvaro de Campos är en av den portugisiske författaren Fernando Pessoas heteronymer, en människa med liv, historia och självständig verksamhet – fast uppdiktad. de Campos hade kommit till, berättar Pessoa i ett brev till sin vän Adolfo Casais Monteiro, ja, hade uppstått för honom genom en kraftig impuls en dag när Pessoa kände stark lust att skriva men inte visste vad han skulle skriva: ”I ett svep vid skrivmaskinen, utan avbrott eller ändringar, föddes Alvaro Campos ‘Triumfatoriskt ode’ – odet med detta namn och människan som var denne man”.1
Skrivmaskinen kunde alltså assistera det egentliga jagets inre processer, det sanna liv som i dikten kontrasteras mot arbetslivets själsdödande tristess, men den kunde också föra en bort från det, kväva det med sin matta av smattrande oljud. de Campos tillkomsthistoria och dikt omfattar sålunda skrivmaskinens hela spektrum. Samtidigt visar Pessoa att det sanna livet, när det omvandlas till litteratur, övervinner döden.
NOT
1. Brev från Fernando Pessoa till Adolfo Casais Monteiro, 13 januari 1935. Återfinns i Correspondência 1923–1935, red. Manuela Parreira da Silva (Lissabon: Assírio & Alvim, 1999). Min övers. Fernando Pessoa föddes den 13 juni 1888 och dog i samma stad den 30 november 1935.
Tillstånd för innehav och användning av skrivmaskin enligt Dekret 98/1983 utfärdat av polisen i februari 1984 i staden Cluj.
a rina s toenescu
Skrivmaskiner under övervakning
Icentrum för denna redogörelse står skrivmaskinen i det kommunistiska Rumänien och hur den politiska makten betraktade skrivmaskinen som ett potentiellt hot mot sin ställning. I Statsrådets Dekret nr 98/1983 om hanteringen av kopieringsapparater, nödvändigt material för reproduktion av skrifter samt skrivmaskiner har jag kunnat närstudera hur skrivmaskinägandet skulle kontrolleras och hotet avvärjas.1 I dekretet finns det också prover på blanketter som användes vid registrering av skrivmaskiner. Även några skönlitterära skildringar där skrivmaskinen står i centrum finns att tillgå som exempelvis en av Rumäniens mest kända dissidentförfattare Ana Blandiana i Falsk traktat om manipulering (Fals tratat de manipulare), 2013, och Carmen Bugans självbiografi Den begravda skrivmaskinen, 2014.2 Ytterligare material utgörs av ett antal notiser i svensk dagspress från Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som tar upp hanteringen av skrivmaskiner under kommunisttiden och strax efter. Under åren 1950–1989 krävdes licens för att äga en skrivmaskin, och därefter registrering hos polisen (Miliția) samt periodiska kontroller av varje maskins teckenavtryck.3 Regimens oro för användning av grafiska och typografiska verktyg inom masskommunikation var tydlig och manifesterades bland annat genom årliga inspektioner av skrivmaskiner. Skrivmaskiner betraktades som potentiellt subversiva verktyg och var föremål för strikt kontroll. Registreringen av skrivmaskiner inleddes på 1950-talet. Övervakningen omfattade även alla kopieringsmaskiner och material för textduplicering, såsom karbonpapper och bläck.
Specifik lagstiftning, skapad och reviderad 1950, 1962 och slutligen 1983, reglerade noggrant ägandet av skrivmaskiner och annan grafisk reproduktionsutrustning.4
Dissidenter och skrivmaskinsinnehavare
Den rumänska författaren och dissidenten Ana Blandiana (född 1942), pseudonym för Otilia Valeria Rusan, beskriver i sin bok Falsk traktat om manipulering hur det gick till när hennes ärvda skrivmaskin skulle kontrolleras i slutet av 1980talet. Efter en kallelse infann hon sig, tillsammans med många andra, på det lokala poliskontoret. På grund av pappersbrist tvingades skrivmaskinsägarna ta med eget papper, och den påtvingade texten som skulle kopieras bestod ofta av politiska citat.
De fyra borden i väntrummet på Militia-kontoret var upptagna av dem som hade varit inbokade tidigare, men som inte hade lyckats uppfylla sina skyldigheter (att tre gånger skriva av samma sida, fylld med rader bestående av versaler, gemener, skiljetecken i en meningslös, slumpmässig ordning, avbrutna av ett citat från Scânteia). […] en röst vid luckan bredvid mig ropade ut ”Kamrat Rusan Otilia Valeria” och en hand sträckte likgiltigt fram kopieringsmallen till mig. Mallen var ett nästan sönderrivet, smutsigt A4-ark med vikta hörn, där bokstäverna som skulle kopieras knappt var urskiljbara. Jag tittade på citatet längst ner på sidan: det var samma som förra året, vilket betydde att mallarna inte hade bytts ut på minst ett år. […] Medan jag noggrant tryckte ner
tangent efter tangent tänkte jag på om hela denna börda kunde ha något annat syfte än det profylaktiska, den förnedring och rädsla den ingav oss, som hindrade oss från att skriva manifest eller andra subversiva texter. Jag undrade om det i så fall skulle vara möjligt att identifiera en manifestförfattare genom att jämföra bokstäverna med dessa hundratusentals plågade sidor. Jag tvivlade på det.5
Blandianas minne är starkt och suggestivt, nästan ikoniskt för detta fenomen knutet till kommunisttiden. Det fångar ett fragment av livet för en medborgare som äger en skrivmaskin i ett samhälle där till och med vanliga föremål utsattes för strikt övervakning. Givet den begränsade medvetenheten om typografi även bland yrkesverksamma, och troligen ännu mer inom poliskåren, var Ana Blandianas tvivel välgrundade.6 Målet med registreringen av skrivmaskinernas bokstavsavtryck var att göra alla skrivmaskiner
spårbara, så att myndigheterna kunde identifiera källan till maskinskrivna dokument. Teoretiskt sett var detta möjligt genom att jämföra avtryck från ägarens årliga besök på poliskontoret. Texter skrivna med fastbreddsbokstäver skapade en spårbar ”singularitet” som avvek från det annars enhetliga typografiska trycket. Texter skrivna på skrivmaskin signalerade inte bara att texten var producerad utanför den polygrafiska industrin, som tryckindustrin kallades enligt sovjetisk modell, utan också att den kunde ha undgått polisens granskning och potentiellt innehålla förbjuden information.7 Även om Blandiana blandar självbiografiska och fiktiva element i sin bok för att reflektera över den totalitära regimens inverkan på människors liv, förmedlar hon en bredare berättelse om censur, statlig kontroll och begränsad yttrandefrihet. En liknande historia kommer från Dodo Niță (född 1964), som under samma period skrev för science fiction-studentmagasinet
Två skrivmaskinsmodeller från kommunisttiden: Consul (1962, Tjeckoslovakien) med tangenter för ungerska tecken och Flying Fish (1980, Folkrepubliken Kina) med rumänska bokstäver med diakritiska tecken â, ă, î, ș och ț. Dokument visar Dodo Nițăs tillstånd att ”äga och använda skrivmaskin enligt lag”, med en tabell för aktuellt innehav på baksidan. Ett inköpskvitto från Mercur-varuhuset i Craiova anger datum, pris och adress. Underst finns en tillståndsansökan från den judiska församlingen i Mediaș (1959) med tillhörande tabell.
Orion. 8 Vid denna tid krävdes att man först skulle säkerställa köpet av en skrivmaskin, även skrivmaskiner var en bristvara, för att sedan ansöka om godkännande från den lokala polismyndigheten. Niță hade tur när varuhuset Mercur i Craiova fick in kinesiska skrivmaskiner av märket Flying Fish. Pantbutiken Consignația sålde också skrivmaskiner, men de var ofta gamla och ibland skadade. Trots att de kinesiska skrivmaskinerna var små och bärbara kostade de nästan en månadslön. Nițăs far hjälpte honom att köpa skrivmaskinen efter att ha visat säljaren intyget från polisen. Vid ansökan om tillstånd blev Niță uttryckligen varnad för att använda skrivmaskinen för subversivt skrivande, vilket han heller inte gjorde.9
I mars 1983 körde regimkritikern Ion Bugan (1935–2022) sin bil in i centrala Bukarest med en stor hög flygblad som han snabbt delade ut till förbipasserande. Flygbladen fördömde det kommunistiska styret och var ett av få uttryck för den rumänska samizdatkulturen. Bugan hade två skrivmaskiner och skrev flygbladen sent på kvällarna tillsammans med sin fru, och multiplicerade dem med karbonpapper. De brukade dela ut flygbladen genom att lägga dem i brevlådor. Han hade licens för den ena skrivmaskinen, tack vare ett byråkratiskt misstag, eftersom personer med kriminell bakgrund inte fick äga skrivmaskiner (han hade försökt lämna landet illegalt). Den andra skrivmaskinen, som var olaglig, grävdes ner i trädgården när den inte användes för regimkritisk verksamhet. Efter sin öppna aktion i centrala Bukarest blev han snabbt gripen, och den nedgrävda skrivmaskinen hittades och användes som bevis för hans subversiva aktivitet. Han dömdes till tio års fängelse. Trots förföljelse fick Bugan och hans familj till slut politisk asyl i USA . 10
Denna typ av subversiv aktivitet var sannolikt en av anledningarna till att den rumänska diktatorn Nicolae Ceaușescu (1918–1989), samma månad som Bugan greps, undertecknade ett dekret som förstärkte de befintliga kontrollerna av kopierings- och skrivmaskiner. Anneli Ute Gabanyi (född 1942), analytiker vid Radio Free Europes avdelning för forskning och analys, skrev en rapport som uppmärksammade ”de nya restriktionerna för användningen av skriv- och kopieringsmaskiner” och refererade till de ”orwellska
bestämmelserna” om skrivmaskiner i Rumänien. Hon noterade att efter att skrivmaskiner registrerats på det lokala poliskontoret, senast 30 dagar efter köpet, analyserade samma myndighet de privata ägarnas ansökningar och kunde besluta om ”att godkänna eller avslå tillstånd för innehav” av skrivmaskiner.11
”Orwellska bestämmelser”
Efter registreringen av en privat skrivmaskin var en årlig inspektion av maskinens teckenavtryck obligatorisk. Niță berättade: ”Varje januari fick jag en kallelse att ta med den [skrivmaskinen] till polisstationen. Där fanns alla möjliga människor. Jag tror att jag var en av de yngsta. De flesta klagade på sina gamla skrivmaskiner, som såg ut som gamla dragspel. […] En gång såg jag en gammal man som tog sin skrivmaskin till polisstationen på en släde.” Skrivmaskinägaren kallades till det lokala poliskontoret, identifierades enligt en lista av en tjänsteman och fick en liten papperslapp (kanske en tredjedel av ett A4) med texten som skulle skrivas. A4-arket för skrivmaskinprovet skulle däremot medtas av ägaren på grund av landets pappersbrist. ”Tjänstemannen läste upp våra namn från en lista, och om någon saknades väntade han [med att starta sessionen]; vi var tvungna att acceptera det. Det verkar roligt nu, men då… […] Vi satt alla i ett stort rum och skrev en dum text. Jag minns särskilt ett fragment: ’kapitalismens förfall’ [marasma capitalismului].” Alla bokstäver och siffror på tangentbordet måste skrivas på samma ark, tillsammans med skrivmaskinens namn och serienummer. Efter att skrivandet slutförts enligt instruktionerna, daterades och undertecknades exemplaret och samlades in av polistjänstemannen för arkivering i respektive skrivmaskins akt.12
Uttrycket ”kapitalismens förfall” förekom ofta i Sovjetunionen och återkom i en av de artiklar som ofta användes som skrivprovstext vid de årliga skrivmaskinskontrollerna. Artikeln hade publicerats 1952 i Luptătorul (Kämpen), tidning för Rumänska Arbetarpartiets (PMR) regionalkommitté och folkfullmäktige i Bacău, och hade sitt ursprung i den stora sovjetiska ungdomstidningen Komsomolskaia Pravda. 13 Artikelförfattaren Paramonov hävdade att den ”globala kapitalismens förruttnelse och förfall är uppenbar genom
Herta Müllers specimen med bokstavsavtryck från hennes Grundig Tippa Sskrivmaskin, en gåva från släktingar i Västtyskland. Proven på tangenternas gemena och versala tecken följdes av ett citat om kapitalismens förfall, som skrivmaskinägarna tvingades kopiera vid årliga kontroller.
att de ’stora’ imperialistiska staterna blomstrar och berikar sig genom plundringskrisg och exploateringen av mindre mäktiga kapitalistiska länder.” Uttrycket levde kvar i den rumänska kommunistiska pressen och dök upp igen 1983 i en artikel i dagstidningen România liberă (Det fria Rumänien).14 Citatet som hundratals skrivmaskinsägare tvingades kopiera under den årliga kontrollen på den lokala polisstationen publicerades på tidningens sista sida under rubriken ”Underutveckling och ekonomiska skillnader”.15
De växande svårigheterna som utvecklingsländerna nyligen har stött på – särskilt de allra minst utvecklade – kan främst tillskrivas den förvärrade globala ekonomiska krisen. Det är inte bristen på beslutsamhet, ansträngning eller ineffektivitet i utvecklingsprogram i dessa länder som har lett dem till deras nuvarande tillstånd av ekonomiskt förfall, utan snarare de ogynnsamma externa förhållandena som är beroende av utländska faktorer. Det är den förlängda recessionen, protektionismen och den restriktiva penningpolitiken i industrialiserade kapitalistiska länder som har bidragit till att sakta ner exporten från utvecklingsländerna. Det påverkar deras huvudsakliga källa till utländska valutaintäkter.16
Samma citat nämndes av den rumänske författaren Ștefan Foarță (född 1942) när han tog sin skrivmaskin till det lokala poliskontoret i januari 1984, det orwellska året. Han kallades in klockan
Textavsnitt för citat som polisen använde vid skrivmaskinens kontroll. Publicerat 1983 i dagstidningen România liberă
15:00 och var fortfarande inte klar vid 21:00. Stycket som innehöll frasen ”det ekonomiska förfallet” skrevs med både versaler och gemener, medan ett annat stycke skrevs enbart med versaler. Kunde användningen av enbart versaler vara en metod för att visa prov på hur ett samizdatflygblad kunde se ut och därmed träna polisanställda att upptäcka samizdat? Eller var denna
påtvingade uppgift ytterligare ett sätt att förmedla propaganda, i förebyggande syfte, som Blandiana tidigare nämnt? Kontrollen ägde rum nästan ett år efter att den strängare lagstiftningen med den invecklade och noggranna titeln Statsrådets Dekret nr. 98/1983 om hanteringen av kopieringsapparater, nödvändigt material för reproduktion av skrifter samt skrivmaskiner antogs. Dekretet inkluderade även ”Föreskrifter nr 2107 från 1983 gällande registrering och förvaring av duplicerings- och skrivmaskiner samt tillhörande material som ska delges Miliția-myndigheten av socialistiska enheter och andra organisationer.”17 De långa och invecklade namnen på dessa föreskrifter signalerade till medborgarna och ansvariga organ att ingenting lämnades åt slumpen.
Den rumänsk-tyska nobelpristagaren i litteratur Herta Müller (född 1953) var också tvungen att ansöka om tillstånd 1983 för att äga och använda sin skrivmaskin, en Adler Tippa S, som hon hade fått av sina släktingar i Västtyskland 1977. Det var samma text som Müller kopierade men när citatet nådde poliskontoret i Timiș län hade uttrycket ”det ekonomiska förfallet” ändrats till ”den ekonomiska vägen” (”mersul economic” i stället för ”marasmul economic”). Kanske berodde förändringen på en förenkling av det udda klingande ordet ”marasm” (förfall) eller mindre kritik mot den kapitalistiska ekonomin, orsaken förblir oklar. I sin ansökan behövde Müller specificera vem som hade tillgång till skrivmaskinen, eftersom det var förbjudet att låna ut den utan polisens vetskap. Därmed registrerades även Richard Wagner, författare och redaktör för Brașov-tidningen Karpathenrundschau (Överblick över Karpaterna) som användare. Herta Müllers insikt om typografins uttryckskraft kan mycket väl ha väckts på poliskontoren under kommunisttiden och hennes intresse för textens materialitet kan ses i diktsamlingen med typografiska collage, Är det Ion eller är det inte (Este sau nu este Ion) från 2005.18
Dekretet
Statsrådsdekretet från 1983 fastslog att ”individer får endast inneha skrivmaskiner för personligt bruk” och att de ”är skyldiga att på begäran av polismyndigheten uppvisa dokument relaterade till innehav av skrivmaskiner. Polismyndigheten kommer även att genomföra inspektioner av hur
dessa används och förvaras”.19 Förordningen fastställde vidare att ”privat innehav av skrivmaskiner är tillåtet endast med tillstånd från polisen. Personer som, på grund av brottsregister eller beteende som utgör fara för den allmänna ordningen eller statens säkerhet, kan inte auktoriseras för innehav”.20 Individer som nekades tillstånd tvingades att sälja, donera eller överlämna sina skrivmaskiner för återvinning till socialistiska metallinsamlingsföretag, som var skyldiga att ta emot dem. Efter destrueringen, i närvaro av en kommission, skulle den förstörda skrivmaskinens teckenarmar (med bokstäver, siffror och skiljetecken) överlämnas till den lokala polismyndigheten. Kravet på att lämna in dessa delar efter att skrivmaskinen redan förstörts visar övervakningens omfattning och myndigheternas rädsla för att de kunde användas för att tillverka nya, oregistrerade skrivmaskiner.
Orsakerna till ett nekande behövde inte alltid motiveras, och en person som Ion Bugan fick tillstånd för en av sina skrivmaskiner endast på grund av ett misstag från myndigheternas sida, då han redan var under Securitates bevakning efter regimkritisk verksamhet och ett flyktförsök 1961.21
Den strikta lagstiftningen infördes efter att han gripits för att ha spridit flygblad i centrala Bukarest, skrivna på hans illegala andra skrivmaskin. Kontrollen var rigorös, och ”socialistiska enheter och andra organisationer” var skyldiga ”att bevara en akt innehållande avtryck från skrivmaskinens alla tecken på avdelningen för hemliga dokument eller hos en ansvarig person”. Akten skulle uppdateras årligen, men kontrollen skedde på plats. På vissa arbetsplatser var skrivmaskinerna fastkedjade vid borden, enligt en Namn och Nytt-notis i Dagens Nyheter om tiden strax efter regimens fall.22 Alla reparationer som ändrade skrivmaskinens teckenavtryck krävde ett nytt besök på poliskontoret inom fem dagar för att lämna in ett nytt prov. Brott mot dekretet resulterade i höga böter (upp till en månadslön) och konfiskering av skrivmaskinen. Det kunde även klassificeras som ett brott enligt strafflagen, vilket gjorde det möjligt för myndigheterna att åtala politiska dissidenter utan att behöva åberopa politiska motiv. Ion Bugan dömdes till sex års fängelse innan han frigavs i oktober 1989, bara ett par månader före kommunistregimens fall.
Omslag, innehållsförteckning och bilagor för Dekret nr 98/1983 om hantering av skrivmaskiner och kopieringsapparater, samt Norm nr 2107/1983 om rapportering och bokföring av dessa till polisen.
Skrivmaskiner fanns i alla ”socialistiska företag” eller ”socialistiska enheter”, som de generellt kallades. Deras användning och underhåll följde de strikta regler som stipulerades i Statsrådets Dekret nr 98/1983 om hanteringen av kopieringsapparater, nödvändigt material för reproduktion av skrifter samt skrivmaskiner. Dessa enheter användes också för att producera och filtrera information från både öst och väst. Ett exempel på en sådan socialistisk enhet var Nationella Institutet för Vetenskaplig och Teknisk Information och Dokumentation, som 1972 erbjöd kursen ”Metoder för sättning av dokument” för att utbilda specialister i sättning av vetenskapliga, tekniska och ekonomiska dokument. Skrivmaskiner klassificerades som ”typsättningsutrustning” och delades in i ”standardskrivmaskiner” och ”specialskrivmaskiner”. Som specialskrivmaskiner räknades även de som användes för att skriva Ceaușescus tal, vilka använde ett större typsnitt och saknade seriffer.23
”Skrivmaskiner blott åt trogna kommunister”
Svenska tidningar skrev ofta om den rumänska skrivmaskinslagstiftningen och redan från dess tillkomst. Rapporteringen inleddes på 1950-talet när Dagens Nyheter publicerade en notis från United Press Wien-kontor som rapporterade att: ”I Rumänien krävs nu ett särskilt tillstånd från polisen för att inneha en skrivmaskin, enligt ett regeringsdekret som syftar till att förhindra antikommunistisk propaganda. Alla individer i Rumänien som äger en skrivmaskin måste registrera sig hos polisen. Försäljningen av skrivmaskiner har satts under statlig kontroll.” Följande dag publicerades på tidningens Namn och Nytt-sida en kort vers med en tillhörande illustration som kommenterade absurditeten i den rumänska nyheten om skrivmaskinsägande.24 Richard Swartz skrev i Svenska Dagbladet att ”Tidigare straffade liksom personer vars vandel innebär en fara för den allmänna ordningen eller statens säkerhet kommer att få sina skrivmaskiner konfiskerade”.25 Vidare, någon månad före Ceaușescuregimens fall, sammanfattades situationen med att ”[i] ett land där polisen har skriftprov på varenda skrivmaskin är det inte lätt att etablera en underjordisk rörelse.”26 Det var en av förklaringarna till
Svenska tidningar, som DN och SvD, rapporterade tidigt om registreringen av skrivmaskiner och följde utvecklingen genom åren. Här är några texter om den första och sista lagstiftningen rörande skrivmaskiner, från 1950 respektive 1983. Minnen av diktaturens kontroll över det fria ordet levde kvar länge, och 2014 påminde DN:s bild av en låst skrivmaskin läsarna om Storebrors eviga liv.
varför rumänsk samizdatkultur, framställd med grafiska medel var nästan obefintlig. Och bara några dagar efter regimens fall nämndes skrivmaskinen igen, denna gång av Rumäniens ambassadör Ioan Ceterchi, under den korta rubriken ”Skrivmaskin”. Ceterchi lyfte fram att ”Just nu håller många av de gamla lagarna på att upphävas”, och bland dessa fanns ”bestämmelsen om att man måste ha särskilt tillstånd för att inneha en skrivmaskin. Det gäller den hårda abortlagen och det gäller förbudet mot att besöka vissa städer”.27 Det var ett anmärkningsvärt urval av absurda och grymma lagar som belyste diktaturens stränghet.
Men hur var det med säkerhetspolisen Securitates praxis kring skrivmaskiner? Generaldirektoratet för folkets säkerhet, som det officiella namnet löd, bildades 1948. Tillsammans med den 1949 reformerade polisstyrkan (under det nya namnet Milisen), var Securitate ansvarig för att skydda den kommunistiska regimen mot både inre och yttre fiender.28 Båda enheterna höll befolkningen under ständig övervakning och skapade rädsla och misstro bland medborgarna. Securitate skapade tusentals akter, bland annat om poeten Ana Blandiana, dissidenten Ion Bugan, författaren
Herta Müller och antropologen Katherine Verdery (född 1948). Verdery var som forskare under omfattande övervakning av Securitate under Ceaușescuregimen. Hon gjorde en viktig iakttagelse rörande typsnitten i sina övervakningsfiler som hon efter 1999 kunde ta del av genom Nationella rådet för studier av säkerhetstjänstens arkiv: ”alla som är av betydelse kommer att få sin text maskinskriven. Faktum är att i min egen fil, och några andra jag har tittat på, framträder avsändarens betydelse i typsnittet: normala fallrapporter är maskinskrivna med en stil som liknar Times Roman 12 punkter, medan dokument från toppgeneraler har en annan som liknar Tahoma 16 punkter.”29 Verderys kommentar lyfter fram två distinkta typsnittskategorier – seriftypsnitt representerade av Times Roman, och sanserif, representerade av Tahoma. Viktiga rapporter, möjligen avsedda för Nicolae Ceaușescu, skrevs på skrivmaskiner med sans-seriftypsnitt medan mindre viktiga skrevs på maskiner med de vanligare serift yperna. Åtskillnaden mellan skrivmaskinstypsnitt enligt detta mönster framträder inte i Securitates handlingar före Ceaușescus styre. Men det är en annan historia.
Maskinskriven text i sans-seriftypsnitt för ett av Nicolae Ceaușescus tal, liknande den bokstavsform som förekom i Securitate-handlingar under hans styre.
1. Decretul Consiliului de Stat Nr. 98/1983 privind regimul aparatelor de multiplicat, materialelor necesare reproducerii scrierilor și al mașinilor de scris Dekretet publicerades i Rumäniens officiella publikation Buletinul Oficial nr 21, 30 mars 1983.
2. Ana Blandiana, Fals tratat de manipulare (Bukarest: Humanitas, 2013). Carmen Bugan, Den begravda skrivmaskinen: En uppväxt i skuggan av Securitate, övers. Ylva Mörk (Stockholm: 2244, 2014).
3. Polisens namn under kommunisttiden var Miliția och den spelade en viktig roll i statens kontroll av sina medborgare.
4. Decretul Consiliului de Stat Nr. 98/1983 (Bukarest, 1983), s. 3–10. Lagstiftningen från 1983 reglerade även de normer enligt vilka socialistiska enheter och andra organisationer skulle registrera och förvara kopieringsapparater, skrivmaskiner samt det material som krävdes för reproduktion av skrifter. Registrerad information skulle rapporteras till polisen. Se Normele Nr. 2107/1983 (Bukarest 1983), s. 11–15.
5. Blandiana, Fals tratat de manipulare, s. 319–23. Min övers.
6. Arina Stoenescu, ”Learning the Letters: The Education of Romanian Typographers during the Communist Era 1948–1989”, i Boghistorie i Skandinavien, red. Henning Hansen m. fl. (Århus: Aarhus University Press, 2023), s. 353–83.
7. Jag har mitt eget barndomsminne av en ”förbjuden”, maskinskriven text. Den var mindre subversiv men gick ändå emot de normer som fastställts av den rumänska lagstiftningen. Det var ett horoskop, omsorgsfullt bundet mellan svarta pärmar. Jag fick absolut inte ta ut det från bokhyllan och läsa, vilket jag naturligtvis gjorde så fort jag var ensam hemma.
8. Science fiction-studentmagasinet Orion publicerades i Craiova och trycktes vid Gnistans Hus Polygrafiska Kombinat i Bukarest.
9. Dodo Niță, författare och ägare av den portabla kinesiska skrivmaskinen Flying Fish, i intervju med Stoenescu 7 augusti 2024 via Messenger, Craiova-Stockholm.
10. Bugan, Den begravda skrivmaskinen. Se också Ahrvid Engholm, ”Burying the typewriter”, Wired online, 22.6 2015. BBC gjorde en ljuddokumentär om fallet 2014, ”The Man Who Went Looking for Freedom”, https://www.bbc.co.uk/programmes/ p01wf9fj (BBC, 2014).
11. Anneli Ute Gabanyi, The Ceauşescu Cult: Propaganda and Power Policy in Communist Romania (Bukarest: Romanian Cultural Foundation Publishing House, 2000), s. 399–400.
12. Niță (i intervju 2024), se ovan, not 9.
13. N. Paramonov, ”Marea superioritate a sistemului economic sovietic.” Luptătorul. (Bacău: Organ al Comitetului Regional PMR și al Sfatului Popular Regional Bacău, 23.9 1952)
14. Den rumänska dagstidningens fullständiga namn var: Den Fria Rumänien. Tidning för Nationalrådet för Fronten för Demokrati och Socialistisk Enhet (România liberă. Cotidianul Consiliului Național al Frontului Democrației și Unității Socialiste). Det var den näst viktigaste dagstidningen efter partiorganet Gnistan (Scînteia).
15. Trots de rumänska dagstidningarnas ringa omfång på fyra eller högst sex sidor sparades inte på utrymme för propagandistiskt innehåll på bekostnad av annan information.
16. Radu Negrea, ”Subdezvoltarea şi decalajele economice, realităţi care acuză II” România liberă (Bukarest 11.4 1983), s. 6.
17. Decretul Consiliului de Stat Nr. 98/1983, (Bukarest, 1983), s. 11–15.
18. Herta Müller, Este sau nu este Ion (Ia şi: Polirom, 2005).
19. Decretul Consiliului de Stat Nr. 98/1983 (Bukarest, 1983), s. 3. Se Kapitel I, Allmänna föreskrifter.
20. Decretul Consiliului de Stat Nr. 98/1983 (Bukarest, 1983), s. 5. Se Kapitel III, Artikel 15.
21. Bugan, Den begravda skrivmaskinen, s. 244.
22. Erik Eriksson, ”När muren föll blev skrivmaskinen fri,” Dagens Nyheter, 15.11 2014, s. 36.
23. Institutul Național de Informare și Documentare Științifică și Tehnică, Procedee de tehnoredactare a documentelor. Manual pentru tehnoredactori (Bukarest: Consiliul Național pentru Știință și Tehnologie, 1972), s. 5–6.
24. UP Wien, ”Skrivmaskiner blott åt trogna kommunister,” Dagens Nyheter, 27.11 1950, s. 6A. Se även ”Namn och Nytt,” Dagens Nyheter, 28.11 1950.
25. Richard Swartz, ”Sovjets tryck ökar på Rumänien. Förteget om kinesiskt toppbesök,” Svenska Dagbladet, 14.5 1983, s. 5.
26. Bukarest TT, ”Ceaușescu omvald. Avvisar reformer”, Svenska Dagbladet, 25.11 1989, s. 4.
27. Kerstin Vinterhed, ”Vi har alla levt under förtryck”, Dagens Nyheter, 28.12 1989, s. 11.
28. Direcția Generală a Securității Poporului var Securitates egentliga namn. Distinktionen mellan gamla regimens ”polis” och den nya, kommunistiska ”milis” var också viktigt och sammanblandning kunde få allvarliga konsekvenser.
29. Katherine Verdery, Secrets and Truths: Ethnography in the Archive of Romania’s Secret Police (Budapest: Central European University Press, 2014), s. 37–39. Nationella rådet för studier av säkerhetstjänstens arkiv (Consiliul Național pentru Studierea Arhivelor Securității, CNSAS) grundades 1999 och är den rumänska myndighet som ansvarar för att hantera och studera arkiven från Securitate. Min övers.
r ikard h eberling
Skrivmaskinsstil
På vintern 1891 rapporterar amerikakorrespondenten för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om ett besök vid skolan Cooper Union i New York, där han just bevistat utbildningen för kontorister. Centralt i undervisningen är det nya teknikvidundret: Remingtons skrivmaskin. I lektionssalen skramlar det så att man knappt hör sin egen röst när de tjugofem eleverna sätter igång. Korrespondenten vittnar om det fantastiska, att eleverna skriver med alla fingrarna, utan bläck och penna, genom att trycka på tangenter märkta med alfabetets bokstäver, och händerna rör sig i ett rasande tempo som vid ett piano: ”Huj! hvad det går undan för dem, som ha öfning! – det är annat slag än att peta med handen på papperet och pennan i de af kramp hopdragna fingrarne.” Att skrivhastigheten ökade var en uppenbar fördel med skrivmaskinen och ett av de främsta försäljningsargumenten. Men även läsandet effektiviserades. I jämförelse med den krävande handskriften, observerade korrespondenten, var maskinskriften ”prydligare, tydligare, mindre tröttsam och påkostande för ögonen”.1
Den märkliga bokstavsformen, skrivmaskinsstilen, liknade ingen annan. Skrivtecknen hade jämntjocka linjer och kraftiga seriffer. Typsnitt med dessa egenskaper, så kallade egyptienner, var visserligen vanliga vid tiden för skrivmaskinens genombrott, men de förekom mest i annonser och rubriker – sällan i löpande text. Därtill var skrivmaskinens bokstäver, siffror och skiljetecken anpassade så att varje tecken upptog lika stor yta på papperet. Bokstaven I hade samma bredd som M. Eftersom maskinen flyttade arket
ett bestämt avstånd vid varje nedslag krävdes att samtliga tecken hade enhetlig bredd. Bokstäverna ordnades på papperet som i ett rutmönster. Borta var ligaturer och andra drag av handskrift; med skrivmaskinen behövde man inte längre avkoda dålig handstil. Apparaten kunde visserligen skriva fel, men den kunde inte skriva oläsligt. Ändå hände det att skrivmaskinsstilen möttes av motvilja, särskilt i förtroliga sammanhang, då den uppfattades som opersonlig och kall – en stil utan stil. Maskinskrift i brev till nära och kära var därför inte att rekommendera.2 Likafullt kunde Sherlock Holmes vid samma tid konstatera att en skrivmaskin ”har lika mycket individualitet som en människas handstil. Så vida inte maskinerna är alldeles nya, skriver den ena aldrig likadant som den andra.”3
Den nya stilen väckte också förargelse bland boktryckare och typografer. Att alla bokstäver hade samma bredd var ett brott mot det latinska alfabetets klassiska proportioner och uppfattades som fult. Samtidigt gagnade skrivmaskinen typograferna i deras arbete eftersom maskinskrivna manuskript – befriade från kråkfötter – underlättade sättningen.4
Efterhand som skrivmaskinen kom till större användning tedde sig bokstavsformen mindre stötande. En bidragande faktor var ett växande antal maskinskrivnings- och renskrivningsbyråer. Stockholms Dagblad rapporterade 1893 om hur verksamheter av detta slag blivit allt vanligare i England och USA, där de anlitades av företrädelsevis affärsmän som ville sända ett stort antal cirkulär med lika innehåll till sin kundkrets.5
Imitation av skrivmaskinsstil (Smith Premier), ur provbok från American Type Founders, Jersey City, 1923.
Broschyr från Berlingska Stilgjuteriet, Lund, ca 1946.
Man kunde enkelt gå in på en renskrivningsbyrå och diktera sitt meddelande till en skrivmaskinsoperatör, varefter upplagan snabbt blev klar för utskick. För att framställa en handfull kopior användes karbon- eller silkespapper, exemplaren skapades då direkt i skrivmaskinen. Upplagor om upp till ett femtiotal exemplar kunde åstadkommas med en hektograf, och för ännu större kvantiteter fanns det stencilapparater som kunde generera flera tusen kopior. Stockholms första maskinskrivningsbyrå öppnade 1893 och fler skulle följa.6 Allmänna Maskinskrivningsbyrån grundades 1901 och erbjöd förutom renskrivning med maskin av alla slags skrivelser såsom brev, cirkulär, kontrakt, protokoll och offerter, även undervisning i maskinskrivning, råd vid inköp av skrivmaskiner samt uthyrning av skrivmaskiner.7 Initialt var skrivmaskinsstilen exklusiv för skrivmaskinen. Stämplarna med bokstäver och andra tecken konstruerades antingen internt av tillverkaren eller av specialiserade underleverantörer. Men snart spred sig den nya bokstavsfor-
men även till tryckeriernas verksamhet då producenterna av boktryckstyper, stilgjuterierna, började framställa skrivmaskinsstilar för användning i tryckpress.8 I fackförbundsorganet Svensk Typograftidning uppmärksammades vid sekelskiftet att affärscirkulär allt oftare tillverkades med boktryckstyper som efterliknade skrivmaskinsstil, så att det massproducerade dokumentet skulle ge sken av ”ett å skrifmaskin framstäldt originalbref”.9 Den nyss så opersonliga stilen hade på kort tid blivit bekant, till och med i brev, och nu ville man reproducera maskinens personliga, direkta tilltal i större skala. American Type Founders, ett av tidens mäktigaste stilgjuteriföretag, kunde 1897 erbjuda fem skrivmaskinsstilar för boktryck, vilka explicit beskrevs som medel för att dupera läsaren: ”a circular in this type will readily mislead the recipient, and make him believe he has received an important business communication”.10 I Sverige lanserade Berlingska Stilgjuteriet i Lund, Skandinaviens största tillverkare av boktryckstyper, sin första skrivmaskinsstil för samma ändamål omkring 1897, för att, som det heter i deras provkatalog, ge affärscirkulär i stora upplagor ”betydelsen och utseendet af en originalskrifvelse”.11
När skrivmaskinen nått spridning dröjde det alltså inte länge innan den maskinskrivna texten började associeras med individualitet och autenticitet. Skiftet i attityd visar hur snabbt medieteknologier integreras som något naturligt bland användarna. Maskinskrift likställdes vid sekelskiftet med ”genuine correspondence”.12 I det avseendet verkade stilen nu som ett slags handstil, om än en mekanisk sådan. Inom boktrycket blev den ett komplement till skripterna, de typsnitt som imiterar eller åtminstone ska föra tankarna till handskrift och skrivstilar, för användning i trycksaker med personlig karaktär. Samtidigt lanserades allt fler skrivmaskinsstilar som efterliknade handskrift, såsom kursiv och fraktur. Och marknaden för skrivmaskiner sträckte sig förstås även till många andra skriftsystem än det latinska alfabetet.13
Skrivmaskinsstilen innebar en betydande ekonomisk vinst för stilgjuterierna och tryckerierna. År 1901 gjordes en uppskattning att stilen hade slagit alla försäljningsrekord och att ingen annan trycktyp hade spridits i sådan omfattning. På marknaden fanns då cirka tvåhundra olika skriv-
Imitation av skrivmaskinsstil, ur provbok från Berlingska Stilgjuteriet, Lund, ca 1909.
maskinsstilar för boktryck.14 Berlingska Stilgjuteriet skulle som mest erbjuda tre varianter. Större leverantörer hade i regel fler alternativ. Tyska Bauersche Giesserei saluförde omkring 1915 åtta olika skrivmaskinsstilar, varav två kursiv och en fraktur.15 American Type Founders demonstrerade i 1923 års katalog drygt tjugo sådana typsnitt.16 I stilgjuteriernas provböcker trycktes skrivmaskinsstilarna ofta med blå eller lila kulörer för att så troget som möjligt simulera maskinskriftens utseende.
Sedan de första serietillverkade skrivmaskinerna lanserades på 1800-talet har skrivmaskinsstilar anpassats och utvecklats genom ny teknologi för produktion och konsumtion av text. Via den
elektriska skrivmaskinen (som möjliggjorde tecken med olika bredd), sättmaskinen och fotosättning har bokstavsformen levt vidare i persondatorn och våra dagars digitala medier. Principen för de ursprungliga skrivmaskinsstilarna med samma bredd för varje tecken har givit upphov till en omfattande kategori av monospace-typsnitt. I digital form har dessa typsnitt bara ökat i antal och de tillämpas numera i alla tänkbara sammanhang.17 Framför allt har de betydelse som standard för att skriva och återge källkod, och som urtyp för programmeringsspråkens bokstavsform kommer skrivmaskinsstilen säkerligen att bestå för en lång tid framöver.
NOTER
1. ”Från Amerika”, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 13 februari 1891.
2. ”… ett maskinskrifvet bref [saknar] all individuell prägel och är därför illa omtyckt af många för enskild brefväxling bland vänner”, påpekar den ovan citerade amerikakorrespondenten. Fler exempel på denna uppfattning ges i Friedrich A. Kittler, Gramophone, Film, Typewriter [Grammophon Film Typewriter, 1986], övers. Geoffrey Winthrop-Young och Michael Wutz (Stanford: Stanford University Press, 1999), s. 186, 199.
3. Arthur Conan Doyle, ”Dubbelspel (Den försvunne brudgummen)” [”A Case of Identity”, 1891], i: Sherlock Holmes äventyr: första samlingen, övers. Ellen Ryding (Stockholm: Nordiska förlaget, 1911), s. 91. Ö versättning modifierad.
4. ”De olika försöken att på icke mekanisk väg förenkla sättningen”, Svensk Typograftidning, årg. 13 (1900), nr 7, s. 31.
5. ”Ny renskrifningsbyrå”, Stockholms Dagblad, 24 maj 1893.
6. Ibid.
7. Annons för Allmänna Maskinskrivningsbyrån, Svenska Dagbladet, 30 november 1901.
8. Den första skrivmaskinsstilen för boktryck lär ha tagits fram 1883 av Central Type Foundry i St. Louis, USA. ”Typewriter Type”, Printers’ Ink: A Journal for Advertisers, vol. 34 (1901), nr 7, s. 13.
9. ”De olika försöken att på icke mekanisk väg förenkla sättningen”, Svensk Typograftidning, årg. 13 (1900), nr 7, s. 31.
10. Se ”Typewriter No 30” i katalogen Specimens of Printing Types (New York: American Type Founders, 1897), s. 64.
11. Se ”Skrifmaskinsstil” i katalogen Stilprofver från Berlingska Stilgjuteriet, Lund: ny följd (Lund: Berlingska Stilgjuteriet, ca 1900), opag.
12. ”Typewriter Type”, Printers’ Ink: A Journal for Advertisers, vol. 34 (1901), nr 7, s. 13. För en studie av hur skrivmaskinen påverkade utformningen av korrespondens, se: Sue Walker, ”How Typewriters Changed Correspondence: An Analysis of Prescription and Practice”, Visible Language, vol. 18 (1984), nr 2, s. 102–117.
13. För en inblick i mångfalden av skrivmaskinsstilar, se: Alan Bartram, ”Typewriter Type Faces”, Typographica, nr 6 (1962), s. 42–59.
14. ”Typewriter Type”, Printers’ Ink: A Journal for Advertisers, vol. 34 (1901), nr 7, s. 13.
15. Se ”Schreibmaschinen-Schriften” i katalogen Hauptprobe in gedrängter Form der Bauerschen Giesserei (Frankfurt: Bauersche Giesserei, ca 1915), opag.
16. Specimen Book and Catalogue (Jersey City: American Type Founders, 1923).
17. För exempel på digitaliseringar av skrivmaskinsstilar, se: Our Polite Society, The Facit Model: Globalism, Localism, Identity (Leipzig: Spector Books, 2019); María Ramos Silva, Type Design for Typewriters: Olivetti (Reading: Department of Typography and Graphic Communication, University of Reading, 2015).
Skrivmaskiner med frakturstil såldes främst på den tyska marknaden. Imitation av skrivmaskinsstil lanserad vid tiden för första världskriget, ur provbok från Bauersche Giesserei, Frankfurt, ca 1915.
”Bortse från stavfelen i brevet, jag har skrivit det utan att titta på tangenterna och har ännu så länge för lite övning i den tekniken.” Även om Malling-Hansens skrivmaskin kom att tillverkas i en särskild modell för Braille, var blinda människor aldrig hans primära målgrupp. Varför han skrev brevet utan att titta på tangenterna är okänt. Kanske försökte han leva sig in i hur det är att skriva om man inte kan se. Fotot publiceras med tillstånd av The International Rasmus Malling-Hansen Society.
Skrivmaskinen och de blinda
Iett brev till sin bror 1876, redogjorde den danske dövstumläraren Rasmus MallingHansen, som även var verksam som präst, för arbetet med att förbättra den skrivmaskinsmodell som han hade tagit patent på 1870. Brevet, som genomgående var skrivet i röda versaler, var författat på maskinen i fråga, den sedermera berömda skrivkulan, en halvklotformad apparat med tangenterna spretande utåt som på en igelkott.
Malling-Hansens maskin var inte i första hand uppfunnen för synskadade, som ofta görs gällande, utan skulle göra det möjligt att skriva snabbare och mer ergonomiskt genom att skrivmaskinens tastatur gavs en kupig form i stället för den pianoliknande modellen där tangenterna breder ut sig horisontellt, sida vid sida. Uppfinningen slog dock aldrig igenom på allvar. Filosofen Friedrich Nietzsche beställde förvisso ett exemplar men maskinen visade sig vara svåranvänd för såväl honom som för andra köpare och fick aldrig den distribution som Malling-Hansen hade hoppats på.1 Tack vare sin säregna form skulle den trots detta bli en fixstjärna på skrivmaskinshistoriens himmel.
I brevet till brodern framgår det att MallingHansen även reflekterade över möjligheten att använda maskinen till att skriva utan ögats vägledning. Metoden användes faktiskt i samma brev men texten blev bemängd med så många fel att Malling-Hansen såg sig nödgad att avsluta brevet med följande ord: ”NU SKAL DU IKKE ÄRGRE DIG OVER SKRIFTEN OG FEJLENE I DETTE HERSENS: JEG HAR SKREVET DET UDEN AT SE PAA TANGENTERNE”.2
Att skriva utan att se, att skriva fastän man inte kan se
Att skriva utan att titta på tangenterna var inte så vanligt i skrivmaskinens barndom men skulle med tiden utvecklas till en särskild teknik eller metod inom kontorsutbildningen. Metoden kom att kallas touch typing på engelska och blindschreiben på tyska; namnen tog alltså fasta på helt skilda kvaliteter. På ett fotografi taget i den tyska staden Mülheim cirka 1910, ser vi en klass på den privata läroanstalten Schwenzer öva maskinskrivning utan att titta på tangenterna. Eleverna sitter rakryggade vid sina skrivmaskiner, flickorna för sig och pojkarna för sig. Bilden togs sannolikt i publicitetssyfte och hade inte väckt någon större förundran om det inte hade varit för att eleverna har förbundna ögon. Övningen gjorde skäl för sitt namn, blindschreiben eller blindskrivning. Här fanns ingen möjlighet att kisa på skrivmaskinen utan eleverna skulle lära sig att hitta rätt bland tangenterna endast med hjälp av känseln. Att skriva snabbt utan att titta på tangenterna kom under 1900-talet att bli den skicklige skrivmaskinistens signum.3
Det finns ett historiskt samband mellan Malling-Hansens valhänta försök att skriva utan att se på tangenterna och Schwenzerskolans metodiskt anlagda lektioner med förbundna ögon, och det är de blindas och synskadades bruk av skrivmaskiner för både punktskrift och latinska bokstäver. Skrivmaskinens tidigaste historia är nämligen direkt förbunden med framväxten av en särskild skriftkultur för människor med synnedsättning. En av de första skrivmaskinsproto -
På skolor som Schwenzers Handels-Lehreanstalt utbildades framtidens kontorister. På väggen i salen hänger två tavlor som illustrerar fingrarnas position på tangentbordet respektive tastaturen på Remingtonmaskinen. På tavlan till höger står det om Remington-maskinen att den skrev synlig skrift, vilket vill säga att man omedelbart kunde se texten som man skrev, något som i det här fallet inte spelade någon roll eftersom eleverna skrev med förbundna ögon.
typerna togs fram på 1840-talet av fransmannen Pierre François Victor Foucault, elev på blindinstitutet Institut National de Jeunes Aveugles i Paris. Raphigraphen, som maskinen kallades, åstadkom bokstäver i relief på papperet. Maskinen skrev alltså inte Braille utan det latinska alfabetet i taktil form. Syftet med Foucaults maskin var att främja den skriftliga kommunikationen mellan blinda och seende personer. Med hjälp av Raphigraphen skulle synskadade människor kunna läsa/ känna vad de seende skrev och, vice versa, seende personer läsa / se vad de synskadade skrev. Förhoppningen var att med skriftens hjälp bryta blinda människors isolation och verka för deras sociala integration. På den här punkten fick Foucaults uppfinning betydelse, även om Raphigraphen aldrig fick någon genomslagskraft utanför blindinstitutet i Paris.
Idén att blinda människor kunde integreras i samhället om de bara fick lära sig läsa och skriva var en viktig drivkraft bakom etableringen av särskilda skolor för blinda och synskadade under 1800-talet. Öppningsadressen på den andra inter-
nationella kongressen för blindpedagoger i Dresden 1876, underströk målet med undervisningen, att införliva de synskadade i samhället eller som det stod i den tyska originaltexten, få dem att återvända till det borgerliga samhället.4 Skriften hade alltså en dubbel funktion i blindundervisningen. Den försåg de synskadade med nyckeln till kunskap och bildning samtidigt som den förberedde dem för ett framtida liv i ett samhälle som till stora delar byggde på synen och den visuella varseblivningen. Integrationsfrågan var ett viktigt argument för att lära ut maskinskrivning i blindskolan, även om motsättningen mellan dem som kunde se och dem som inte kunde se tydligt återspeglades i skrivmaskinernas konstruktion, marknadsföring och bruk.
Skrivmaskinens utvecklingsformer
Fastän skrivmaskinen introducerades vid ungefär samma tid för både seende och synskadade användare, laddades den med vitt skilda innebörder. För den seende världen kom skrivmaskinen
att förknippas med industrisamhällets framstegsanda. Här fanns nu en apparat som överträffade pennan i hastighet och som skrev fullt läsbara blockbokstäver, oberoende av vem som satt vid tangenterna. Marknadsföringen av skrivmaskinen lyfte fram dess potential för såväl näringsliv som offentlig förvaltning. I reklamtrycken från olika tillverkare framhävdes ofta skrivmaskinen i utvecklingsoptimistiska ordalag. Skrivmaskinsfabrikanten Bar-Lock gjorde exempelvis reklam för sin modell genom att presentera den som kulmen på århundraden av skrivtekniska uppfinningar. Med hjälp av skrivmaskinen kunde kontorister, journalister och byråkrater skriva snabbare och uthålligare och producera mer text på kortare tid. Den kvantitativa aspekten underlättade jämförelsen mellan skrivmaskinen och andra industriella innovationer, som ångmaskinen och den mekaniska vävstolen.
Om vi skiftar fokus och närmar oss skrivmaskinen från de synskadades perspektiv, så som det framställdes i tidens blindpedagogiska litteratur, träder emellertid ett helt annat budskap fram. Här fanns ingen produktionsinriktad retorik eller samhällsekonomiskt raster. I stället framhävdes skrivmaskinens betydelse för de blindas och synskadades självkänsla och medborgerliga status. Genom att tillägna sig skriften och dess olika tekniker, gjorde sig människorna som bodde på blindinstituten redo att träda in i samhället som fullvärdiga medlemmar. Skriften hade naturligtvis samma viktiga funktion för seende människor men till skillnad från dessa hade de synskadade två olika skrivsystem att förhålla sig till, Braille (punktskrift) samt det latinska alfabetet. Medan den förra utvecklades av blinda för blinda, utgjorde det latinska alfabetet för blinda människor en bro över till de seendes värld. Den som lärde sig att behärska det latinska alfabetet i skrift, gjorde också en ansats till att bli erkänd som de seendes gelike. Om skrivmaskinen stärkte de synskadades sociala anseende var det alltså i förhållande till dem som kunde se. Eller som det hette i en notis i tidskriften The Mentor, ”skrivmaskinen gör det möjligt för dem [de blinda] att skriva till de seende”.5
En annan viktig skillnad mellan de seendes och de blindas skrivmaskiner, var att de senare inte lanserades i enlighet med framstegstankens linjära syn på samhällsutvecklingen. För de
blinda framställdes inte skrivmaskinen i skarp opposition till pennan utan snarare som ett komplement till en rad olika skrivtekniker som togs fram vid ungefär samma tidpunkt: apparater för punktskrift, hjälpmedel för att skriva latinska bokstäver för hand och skrivmaskiner i en rad olika tappningar. Det viktiga var inte skrivhjälpmedlens effektivitet utan deras pedagogiska och kommunikativa förtjänster.
Ett av alla de skrivhjälpmedel som framställdes under denna period var den danske blindpedagogen Carl Edvard Guldbergs skrivapparat. Appa raten, som togs fram 1862 och som bestod av en platta med en rörlig skena, gjorde det möjligt för synskadade människor att skriva en läsbar handstil på papper. Till skillnad från Foucaults Raphigraph, vars upphöjda bokstäver kunde läsas av såväl blinda som seende, var skriften som skrevs på Guldbergs apparat endast förnimbar för seende personer. Man kan fråga sig vad det var för vits med en skrivapparat som exkluderade den skrivande från sin egen text. Men frågan är felställd. Det viktiga för Guldberg var att skriften efterliknade de seendes handstil i så stor utsträckning som möjligt.6 Apparaten var designad för externt bruk och ämnad för situationer där de blinda behövde kommunicera med de seende på dessas eget vis. Precis som i notisen i tidskriften The Mentor här ovan, betonade Guldberg vikten av att kunna meddela sig med det omgivande samhället.
Skriftens integration och desintegration
När Louis Brailles punktskriftsystem började spridas under andra hälften av 1800-talet, florerade redan en mängd olika typer av relieftryckta alfabet och teckensystem i blindundervisningen. De uppkallades efter sina uppfinnare, Galls system, Lucas system, Freres system och Moons system, och uppvisade stora olikheter i bokstävernas taktila former och grammatiska organisation. Uppfinningsrikedomen vittnade om en filantropisk välvilja, typisk för 1800-talets liberala samhällen, men i realiteten kom de olika systemen att motarbeta varandra. Den som lärde sig läsa enligt Galls system av upphöjda triangulära bokstäver, kunde inte identifiera tecknen i Moons mer arbiträra system och vice versa. De olika systemen försvårade det pedagogiska utbytet mellan olika
blindskolor nationellt och internationellt och grumlade ambitionen att göra de synskadade till likvärdiga invånare i samhället.
Inte heller de nedskrivningssystem som togs fram för blinda människor var särskilt kompatibla. Skrivmaskiner för punktskrift varvades med skrivmaskiner för det latinska alfabetet. På vissa modeller kunde man både skriva punktskrift och latinska bokstäver. Stenografiapparater presenterades som särskilt lämpliga för dem som inte kunde vägledas av synen men krävde givetvis inlärning av ytterligare ett teckensystem. Nya skrivmaskinsmodeller visades ofta upp på de internationella kongresserna för blindpedagoger. Kongressen i Paris 1900 ägnade en särskild utställning åt skrivmaskiner. Bland modellerna som ställdes ut märktes etablerade märken som Remington och Hammond men även maskiner tillverkade i ren humanitär anda av privata aktörer.7
Skillnaden mellan skrivmaskinen för punktskrift och skrivmaskinen för bläckskrift återaktualiserade frågan om vem de blinda egentligen skrev för. Precis som i exemplet ovan, där Guldbergs apparat för handskriven text inte kunde läsas av de synskadade själva, förblev texterna som skrevs på maskinerna med färgband oåtkomliga för de blindas varseblivningssfär. Punktskriftmaskinen, å andra sidan, skrev taktila rader som var obegripliga för seende människor. Om skriftens uppgift i blindskolan var att integrera de blinda och synskadade i samhället, var det till priset av en skrivpraxis som desintegrerade i skärningspunkten mellan visuell kultur och taktil kultur. Skriften sanktionerades av det seende samhället, införlivades i blindskolornas dagliga verksamhet, materialiserades i de olika skrivhjälpmedlen, för att slutligen återvända till samhället via den blindes fingertoppar.
Med Jacques Rancière kan vi beskriva introduktionen av skrivmaskinen bland blinda människor som en växelverkan mellan integration och desintegration. Genom att lära sig skriva maskin blev de blinda och synskadade delaktiga i den skriftliga kulturen, men, beroende på om maskinen var konstruerad för punktskrift eller bläck, skiftade de sensoriska förutsättningarna för denna delaktighet. Rancière använder sig av begreppet partage du sensible (ungefär: fördelningen av det sinnligt förnimbara) för att analysera de politiska mekanismer som tilldelar människor
olika sociala roller. Franskans partager betyder både dela och separera. För att dela något måste man även separera det som delas, något som enligt Rancière leder till att vissa grupper i samhället hamnar utanför det gemensamma. ”Människor binds samman genom en särskild sensorisk väv”, skriver Rancière, ”en specifik fördelning av det förnimbara som definierar det sätt de är tillsammans på”.8 I grunden är det också detta delande och separerande av samhällsväven som avgör vilka människor som hamnar innanför och vilka som hamnar utanför en bestämd samhörighet. Genom att lära sig skriva maskin, bemäktigade sig blinda och synskadade personer skriftens centrala funktion i kulturen. Om maskinen var konstruerad för punktskrift kunde de även läsa vad de just skrivit men om den endast skrev vanliga bokstäver kunde de inte ta del av sin egen text. I ena fallet stärkte skrivmaskinen de blindas identitet som en minoritet med ett eget skriftsystem. I det andra däremot framhävdes deras alienerade belägenhet i det visuellt dominerade samhället. Låt oss nu med ett par konkreta exempel se hur denna växelverkan mellan skriftens integration och desintegration kunde se ut i praktiken.
Självtillit och yrkesmöjligheter
Ett markant exempel på att skrivmaskinen kunde fylla en blind person med tillit och självförtroende, omnämns i rapporten från blindlärarkongressen i Amsterdam 1885. Det var föreståndaren för blindinstitutet i Nürnberg, Karl Schleussner, som inför kongressförsamlingen prisade sin skrivmaskin, en Remingtonmodell för vanlig skrift, som han använde för att hålla kontakt med samhället utanför institutet. Schleussner saknade alltså synförmåga och kunde själv inte läsa vad han skrivit på sin Remington, ett faktum som emellertid inte gjorde honom nedslagen. Tvärtom framhöll han hur skrivmaskinen underlättade hans arbetsbörda. Med hjälp av den kunde han sköta korrespondensen med myndigheter och facktidskrifter, betala räkningar, hålla reda på kvitton och skriva rekommendationsbrev, kort sagt administrera alla de uppgifter som driften av institutet förde med sig.9
Schleussners belåtenhet med skrivmaskinen ska sättas i relation till samhället utanför blindin-
stitutet. Maskinen var obrukbar inom institutet men fyllde en viktig funktion i kommunikationen med yttervärlden. Att Schleussner var föreståndare för blindinstitutet gjorde naturligtvis sitt till. Han var den symboliska länken mellan de blinda och de seende och garanten för att institutet försåg eleverna med de nödvändiga kunskaperna för ett framtida liv bland seende människor. Långt ifrån alla föreståndare för 1800-talets blindskolor var synskadade, något som Schleussner säkerligen var medveten om. Inför sina seende kollegor framstod han som någon som både behärskade den taktila regimen inom institutets väggar och var förtrogen med den syncentrerade kulturen i det omgivande samhället.
Schleussners övertygelse om att skrivmaskinen hade ett stort värde för blinda människor, även om den inte skrev punktskrift, bör förstås mot bakgrund av den ovisshet som mötte de synskadade när de lämnade blindinstituten för att skapa sig ett liv i det seende samhället. Att hitta en försörjning i de folktäta städerna var inte lätt ens för människor som hade alla sina sinnen intakta. Typiska jobb för blinda och synskadade var vid denna tid korgflätning och borsttillverkning, hantverksyrken som kunde utföras utan ögats vägledning.
Skrivmaskinen var även på agendan när blindpedagogerna träffades för en ny kongress 1888. I anslutning till mötet arrangerades en särskild utställning med skrivapparater av kända och okända tillverkare. Förutom regelrätta skrivmaskiner visades även nya kommunikationstekniker upp, som till exempel Bartolomewstenografen, en nedskrivningsmaskin som registrerade orden i form av upphöjda tecken på papperet. I annonsen för utställningen stod det om Bartolomewstenografen att den blinde med hjälp av denna apparat kunde skriva ner det talade ordet lika snabbt som någonsin en seende person.10 Dessutom kunde stenografen ledigt transkribera tecknen till maskinskriven text. Därmed framställdes skrivhjälpmedlen inte endast som ett stöd för de synskadade utan även som ett medel med vilket de kunde konkurrera med de seende på arbetsmarknaden.
Låt oss ta ett annat exempel från samma utställning. Remingtons skrivmaskin, som vid det här laget hörde till ett av de mer kända och spridda märkena i världen, ställdes ut i en modell som
endast skrev vanlig skrift. För att övertyga kongressdelegaterna om att maskinen var minst lika användbar för blinda, lät tillverkaren en synskadad person skriva på den inför publik. Den inkallade personen var Karl Rittner, en kontorist som tack vare sina framstående färdigheter i maskinskrivning hade fått anställning på krutfabriken Pulverfabrik Rottweil-Hamburg, ett företag som tillverkade patroner för jakt- och krigsändamål. Enligt annonsen för utställningen skrev Rittner med en hastighet av femtio ord i minuten.11 Även här presenterades skrivmaskinen som en tänkbar väg in i samhället för synskadade människor. Fastän oförmögna att använda sina ögon, kunde de blinda lära sig att bemästra de nya skrivteknologierna så till den grad att de kunde tjäna till sitt uppehälle som maskinskrivare.
Utställningen av skrivmaskiner på kongressen 1888 introducerade ett nytt element i de synskadades förhållande till den maskinellt nerskrivna texten, konkurrensen om jobben och vikten av att vara attraktiv på arbetsmarknaden. Det finns en signifikativ skillnad mellan institutföreståndare Schleussners bruk av skrivmaskinen och kontoristen Rittners. Båda skrev på en Remington med färgband och båda var oförmögna att läsa sin egen skrift. Ändå representerade de två skilda sätt att skriva maskin på. För Schleussner var skrivmaskinen en kanal ut till samhället, en förbindelselänk mellan blindinstitutets värld och den seende omvärlden. Rittner å sin sida, var verksam i en kontext där seendet utgjorde normen. Ur stånd att läsa skriften på sin Remington, fick han förlita sig på sina snabba och pålitliga fingrar. Det var hastigheten och säkerheten i skrivandet som tryggade honom en anställning på krutfabriken, inte orden han skrev ner på sin maskin.
För både Schleussner och Rittner hade bemästrandet av skrivmaskinen olika innebörder. Kanske bidrog den nya skrivtekniken till att integrera dem i samhället. Om inte, medverkade den i alla fall till att värdefulla kontakter knöts mellan blinda och seende. Samtidigt kan man inte bortse från det faktum att den maskinskrivna texten var fullständigt oläslig för både Schleussner och Rittner. Eftersom läsakten för blinda människor är sammanbunden med fingertopparnas förmåga att urskilja kontraster i punktskriftens eller reliefalfabetets organisation, kan man beskriva den
Nulla blandit quis turpis eu dictum. Nullam vestibulum augue a elit tempor, in finibus mauris imperdiet. Donec suscipit dapibus orci, vitae pretium neque placerat tincidunt.
Hammond-skrivmaskinen som denna skolklass övar på var anpassad för synskadade människor och blev känd för sina utbytbara typsegment med olika alfabeten och typsnitt. Tillverkarens slogan var ”for every nation, for every tongue”. Fotot publiceras med tillstånd av Perkins School for the Blind, Watertown, USA.
text som Schleussner och Rittner skrev på sina Remington som obegriplig i fenomenologisk mening. I samma ögonblick som skriften blev till, separerade skrivmaskinen skrivakten från läsakten och skrivmaskinisten från sin egen text.
Den emanciperade skrivmaskinisten
I takt med att färdigheter i maskinskrivning började efterfrågas i sekelskiftets samhälle, gjordes maskinskrivning till ett stående ämne i blindskolornas curriculum. Hur en maskinskrivningslek-
tion för synskadade personer kan ha tett sig framgår av ett fotografi taget någon gång under perioden i fråga. På bilden ser vi en grupp kvinnliga studenter öva maskinskrivning på en skola för blinda i Upper Norwood, England. De sitter inte bredvid varandra utan borden har placerats i en hästskoformad halvcirkel, möjligen för att ljudet från tangenterna inte skulle distrahera så mycket. Längst till höger i bild sitter en kvinna med en hopslagen bok i händerna. Gissningsvis var hon lärare på skolan och hade till uppgift att läsa upp texten som eleverna skulle skriva ner. Att döma
av sättet hon håller huvudet på var hon själv blind. Om så var fallet läste hon med fingrarna och boken hon höll i var en punktskriftsbok.
Längst bak i klassrummet står två män intill varandra, Francis Joseph Campbell, som var en av grundarna av Royal National College for the Blind och själv blind, och, till höger om honom, James Hammond, uppfinnaren av Hammondskrivmaskinen. Hammond var troligtvis på plats för att bevittna hur hans skrivmaskinsmodell för synskadade människor kom till användning. Modellen hade både tangenter för vanliga bokstäver och Braille så eleverna kunde ledigt växla mellan dessa två.
Relationen mellan blinda och seende har genom historien kännetecknats av misstro, fördomar och okunskap, framför allt för att de båda grupperna sällan kom i kontakt med varandra och huvudsakligen hämtade sina kunskaper och erfarenheter från olika sensoriska regimer. Ett av syftena med att lära ut maskinskrivning på blindskolorna var just att förbereda de blinda för ett framtida liv bland seende. Genom att ta anställning på ett kontor skulle de synskadade integreras i samhället. Det fanns emellertid de personer som tyckte att blinda skrivmaskinister inte skulle nöja sig med att vara anställda på kontor som drevs av seende. Henry Stainsby, förespråkare
En skrivmaskinsbyrå där synskadade kvinnor arbetade. På skylten som hänger på väggen står det ”typewriting done here, author’s manuscripts, plays & parts copied, balance sheets, tabulated statements, etc., etc., mimeograph and duplicate work a specialty, estimates given”. Fotot publiceras med tillstånd av Perkins School for the Blind, Watertown, USA.
för de blindas rättigheter och verksam som lärare på blindinstitutet i Birmingham, pläderade för etablerandet av skrivmaskinsbyråer som drevs av de blinda själva.12 Enligt Stainsby var detta fullt möjligt. Med hjälp av nya medieteknologier som stenografapparaten och fonografen kunde de blinda ta sig an allt fler arbetsuppgifter inom den växande kontorssektorn.
Skrivmaskinsarbetet på det slags byrå som Stainsby förespråkade, och som också tycks ha startats på sina håll, skilde sig från det som bedrevs på ett företag som krutfabriken där Karl Rittner jobbade. Medan Rittner var anställd för att sköta korrespondensen med återförsäljare och andra företag inom den industriella produktionen av handelsvaror, ägnade sig de blinda och synskadade kontoristerna som drev egna skrivmaskinsbyråer åt att framställa maskinskrivna dokument åt allmänheten, en tjänst som vid det här laget hade kommit att bli alltmer efterfrågad. Om vi knyter tillbaka till Jacques Rancières idéer om fördelningen av roller i samhället, kan vi säga att skrivmaskinsbyrån omformade föreställningen om vad blinda människor var kapabla till. Skrivmaskinsbyrån introducerade ett nytt subjekt i samhället, den blinde skrivmaskinisten
som själv rådde över sin verksamhet och som själv tilldelade sig en ny plats i det sociala rummet, en plats där blinda och seende blev jämbördiga.13
Ett fotografi från åren kring sekelskiftet fångar detta tillstånd av sensorisk jämlikhet. Bilden ger oss en inblick i verksamheten på en skrivmaskinsbyrå knuten till ett blindinstitut i England. Sex synskadade kvinnor är i färd med att skriva på olika skrivapparater. Att döma av de långa remsorna som ringlar ner i papperskorgarna, håller tre av dem på att transkribera stenografiskrift till maskinskriven text. De andra tre hanterar var sin skrivmaskin. En sjunde kvinna håller sitt pekfinger mot en uppslagen bok med texten i braille. Längst in i rummet sitter en man försjunken i ett pappersblad som han håller i handen. Till skillnad från kvinnorna kan mannen se. Kanske var han en kund som behövde få sitt handskrivna dokument nerskrivet på maskin. Här möttes blinda och seende på lika villkor, maskinskrift för bläck användes jämte maskinskrift för braille, läsning i tryck ägde rum samtidigt som läsning i punkskrift. Den taktila kultur som synskadade tillägnade sig tycktes inte oförenlig med den värld som endast framträdde för synen.
NOTER
1. Om Nietzsches bruk av skrivkulan se Friedrich A. Kittler, Gramophone, Film, Typewriter, övers. Geoffrey Winthrop-Young och Michael Wutz (Stanford: Stanford University Press, 1999).
2. Brev från Rasmus Malling-Hansen till brodern Thomas Jørgen Hansen, 13 juni 1876, The International Rasmus MallingHansen Society.
3. Se Charlie Järpvalls artikel i detta nummer.
4. Der II. Europäische Blindenlehrer-Congress in Dresden am 25, 26 und 27 Juli 1876 (Dresden, 1876), Vorwort.
5. ”Typewriting for the Blind”, The Mentor 1 (1891), nr 1, Januari, s. 16–17; mitt tillägg inom klammer.
6. Nordisk Tidskrift for Blinde-, Dövstumme, og Aandesvageskolen (1877), s. 81.
7. Congrès Internationale pour l’Amélioration du sort des aveugles (Versailles, 1900), s. 290. Som Sharon Snyder och David Mitchell påpekat, verkade 1800-talets tillverkare av terapeutiska hjälpmedel för människor med dysfunktioner, inom ett system som före -
nade filantropiska värden med den kapitalistiska handelsvarans premisser. Se Snyder och Mitchell, Cultural Locations of Disability (Chicago: University of Chicago Press, 2006), s. 62.
8. Jacques Ranciére, The Emancipated Spectator, övers. Gregory Elliott (London: Verso, 2009), s. 56.
9. Verhandlungen des V. Blindenlehre-Congresses in Amsterdam am 3, 4, 5, 6, und 7 August 1885 (Amsterdam, 1886), s. 193.
10. ”Anzeigen betreffen Schreibapparate, welche auf der Blinden-Unterrichtsmittel-Austtellung vorgef ührt wurden”, Verhandlungen des VI. Blindenlehrer-Congresses zu Köln am Rhein am 6, 7, 8, 9 und 10 August 1888 (Düren: Verlag der Rhein, Provinzial-Blindenanstalt zu Düren, 1888), s. 2.
11. Se föregående not.
12. Henry Stainsby, ”Typewriting for the blind”, The Blind, No. 2, April 20, 1898, s. 100.
13. Jacques Rancière, Dissensus. On Politics and Aesthetics, övers. Steven Corcoran (London: Continuum, 2010), s. 42.
Artikeln har skrivits med stöd från Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning.
De blindas skrivmaskiner
EEn av Europas förnämsta samlingar av skrivmaskiner för blinda finns på Musée Valentin Haüy i Paris. Museet är inhyst på l’Institut national des jeunes aveugles och uppkallat efter blindinstitutets grundare som 1785 startade en av världens första skolor för blinda. På dessa sidor presenteras ett urval skrivmaskiner ur museets imponerande samling. De härstammar alla från åren runt sekelskiftet 1900. De avancerade tekniska lösningarna och omsorgen om de estetiska detaljerna vittnar om den betydelse som tillmättes skrivmaskinen i arbetet med att införliva de blinda i skriftsamhället.
Vänster: Detalj av Ricordans Diplograph
Överst: Kleidograph, en maskin konstruerad för ett annat punktskriftsystem än Braille, nämligen New York Point. Uppfinnaren, William Bell Wait, var föreståndare för institutionen för blinda i New York. Under till höger: Pichts skrivmaskin för braille. Oskar Picht var verksam som lärare och föreståndare på blindinstitutet Steglitz i Berlin. Han är även ihågkommen för sin skrivmaskin för punktskrift som han konstruerade 1892. Det speciella med Pichts maskin var att tangenterna var av olika längd. Under till vänster: Halls skrivmaskin för braille. Frank Halls skrivmaskin för punktskrift kom samtidigt som Pichts. Hall var föreståndare på blindinstitutet i Jacksonville i USA och förevisade 1892 sin uppfinning vid ett möte med det amerikanska sällskapet för blindpedagoger.
Diplograph. Bilden visar den prototyp till diplographen som uppfinnaren Ernest Ricordan lät ta fram hos Société genevoise d’instruments de physique i Genève 1878. Maskinen på bilden är tillverkad i trä och metall. På diplographen kunde man skriva både punktskrift och vanlig skrift.
Stainsby-Waynes skrivmaskin för blinda. Denna apparat är en brailleskrivmaskin utformad för portabelt bruk. Maskinen skrev omvänt från höger till vänster. En klocka applicerad på vänster sida varskodde användaren när det var dags att mata fram en ny rad. Henry Stainsby konstruerade skrivmaskinen på 1880-talet. Det var en av de första maskinerna som introducerades på bred front för synskadade människor.
Mignon. Med AEG:s Mignon kunde punktskrift transkriberas till vanlig skrift på papperet. Transkriptionen gjordes bokstav för bokstav, och maskinens användare avläste punktskriften med hjälp av den avancerade anordningen som på maskinens vänstra del guidade pekfingret över punktskriftstecknen.
Stenograph. Stenografi är konsten att föra snabba anteckningar med hjälp av ett särskilt skrivsystem bestående av förkortningar och symboler. Eftersom den skrevs med penna var den inte anpassad för blinda människor. Vid sekelskiftet 1900 framställdes emellertid speciella stenografiapparater framtagna för synskadade användare. Med hjälp av apparater som den på bilden kunde de blinda både skriva och läsa stenografi i punktskrift.
IWerner och Wide
– skrivmaskinens knatter och tystnad
en underbart charmfull liten film får man se Signe Lund Aspenström berätta om hur hon smyger ut till sin make Werner Aspenströms skrivarstuga på Kymmendö och på avstånd hör knattret från författarens skrivmaskin.1 Denna skrivmaskin, eller om det är någon annan av Werners maskiner, ligger numera ute för försäljning hos antikvariat Hundörat. Antikvariatsbokhandlaren Peter Bodén har kommit över resterna av Aspenströms maskinpark. I hans magasin förvaras en Odhner Nr P 271.000 från 1961 och en Facit Privat Nr P 672.982 från 1968, fortfarande osålda. Bägge ter sig som klassiska reseskrivmaskiner med fodral redo att fraktas ut till Kymmendö eller andra orter för att fylla semestertider och arbetshelger med koncentrerat knatter.
Skrivmaskinens ljudvärld återfinns även i Lars Gustafssons sista diktsamling Etyder för en gammal skrivmaskin som utkom några månader före hans bortgång 2016. Dikten ”American typewriter” skildrar hur författaren minns ljudet av skrivmaskinen ömsom som vågor mot en strand, ömsom som ett muntert knattrande. En ensam Remington kan brusa upp i en ”kaskad av nedslag för att plötsligt tystna igen” och detta i en tid ”när man ännu kunde höra människor tänka”.
Med andra ord förknippas skrivmaskinen hos Gustafsson med både ljud och icke-ljud eller tystnad – när skrivandet är i gång kan knattret liknas vid musik. Och tystnaden motsvaras av tänkandet. Att hantera en skrivmaskin kan kännas som att med kroppen erfara skapandets hjärtslag. Tystnaden i tänkandet får sin förlösning i ljudet av skrivmaskinens knatter. Det är lite som en g unnel
Werner Aspenströms Odhner och Facit.
varm omfamning – allt faller på plats i en fullständig närvaro då kropp och själ är i balans. I moderna termer kallas det kanske flow. Kroppen har liksom skrivmaskinen kommit i rätt takt och tänkandet är färdigt. Man erfar den overkliga känslan av att vara ett medium för något oändligt och fullkomligt. Nog har alla skapande författare och älskande människor erfarit den mystiken. Disciplin, koncentration och tålamod präglar det som vill komma till uttryck.
Åsa Beckman skriver i en krönika i Dagens Nyheter den 9 juni 2024 om betydelsen av den fysiska platsen där författare befunnit sig när de skrev. Skrivbordet är oftast fundamentet där litteraturen manifesteras i den fysiska verkligheten. Skrivmaskinen blir dess exekutör. Ett arbetsrum med omgivande boksamling och en skrivmaskin blir litteraturens synliga plats. Möjligen minskar magin när skrivandet nu blivit ett osynligt hantverk i datorernas hårddiskar, spekulerar Beckman. Skrivmaskinen är trots allt mer frekvent förekommande på författarmuseer och författarfotografier än en igenslagen laptop på ett kliniskt bord.
Skrivmaskinen kan också vara en symbolisk färdkamrat för tankarnas väg ut i världen. Fleur Jaeggy väljer att i essäsamlingen De möjliga liven (2022, orig. 2009) framstå som en gammaldags person. Hon skriver sina minibiografier om några utvalda författare på sin gamla skrivmaskin döpt till Hermes efter de grekiska gudarnas budbärare. På samma sätt har cyklar fått namnet Hermes för att symbolisera en frihetlig aktivitet i likhet med skrivandet. En inventarielista över alla fantasifulla namn på skrivmaskiner vore en uppsats i sig och skulle kunna jämföras med cyklar tillverkade under varumärken som Solid, Nordstjernan och Rex. Personer som skaffar cyklar idag väljer ibland att namnge sin cykel efter namnsdagen den dag då man köpte den. Men man ska minnas att både skrivmaskiner och cyklar så långt in som på 1950-talet inte var en självklarhet för gemene man. Fattigare familjer med många barn kunde inte ha råd med denna lyx.
Långt mer ödesdigert ter sig innehavet av en skrivmaskin i den rumänska författaren Carmen Bugans uppväxtskildring Den begravda skrivmaskinen: En uppväxt i skuggan av Securitate (2014, orig. 2012). Carmens far var oppositionell mot diktatorn Ceaușescu i Rumänien och familjen började förföljas av Securitateagenter. Man tvingas
gräva ner en illegal skrivmaskin av märket Erika tillverkad i Östtyskland och fadern blir 1983 fängslad för sitt motstånd. Familjen lämnar Rumänien för USA i slutet av 1980-talet. Senare i livet letar Carmen i den hemliga polisens arkiv och finner fotografiskt bildmaterial där den gömda skrivmaskinen har grävts upp. Att man hävdade att skrivmaskinen användes till att skriva dikter och annat oförargligt var inget som säkerhetspolisen trodde på. Skrivmaskinen blev ett hot mot makten.
I Litteraturbanken under rubriken Ljud & Bild ställs ett foto av en behändig Royal i centrum för en notis. Dick Claésson berättar att man i samband med en utställning på webbplatsen i mars 2020 om Anna Greta Wide (1920–1965) grävt djupt i privata samlingar och att man funnit en skrivmaskin i gömmorna. Genast börjar han fantisera om hur denna tysta relik kan ha låtit när författaren laddade tangentbordet med sina tysta tankar. Den antas vara Wides sista skrivmaskin och ”typerna tecknar fortfarande rätt skarpa bokstäver när de slår ner mot papperet. Men vilka ord blev Wides sista? Vilka skatter gömmer det torkade färgbandet? En närmare forensisk undersökning får vänta. Just här och nu nöjer vi oss med en närbild. Ett stillnat maskineri.” Wides skrivmaskin har tystnat men fascinerar ändå för att ha varit just hennes – en författare som ofta laborerade med tystnaden i sina dikter.
Jag ställer frågan – skulle dessa maskiner ha uppmärksammats om de hade varit datorer. Tveksamt. Kanske inte ens olika skrivdon fått samma uppmärksamhet som Werners och Wides arbetsredskap med undantag för Strindbergs stålpennor. Däremot kan säkert en långsamt skrivande författare idag markera sin exklusivitet genom att säga att hen föredrar papper och penna framför dator.
Skrivmaskinen kom synbarligen att bli en symbol för författaryrket under större delen av 1900-talet. För Aspenström och Wide var den en naturlig del i det vardagliga författarlivet. Man kan fråga sig varför just skrivmaskinen blivit särskilt ikonisk som ett författarattribut. Troligen har det ett samband med den allmänna medieutvecklingen och författarskapets professionalisering, som ett litterärt sidospår till moderniteten. När Irja Browallius i slutet av 1960-talet gör den unge pojken Bengt Martin en tjänst i hans
författarblivande lånar hon som äldre erfaren professionell författare ut sin skrivmaskin. Själv avbildade hon sig gärna i hemma hos-reportage stillsamt sittande i ett koncentrerat rum med skrivmaskinen vid sin sida.
Några andra författares förhållande till skrivmaskiner kan stärka antagandet om skrivmaskinen som en vardaglig, modern och naturlig tingest i författarlivet. Nils Ferlin och andra författare syntes ofta med Remington Portable på fotografier. Eyvind Johnson valde att skriva på Remington Noiseless enligt äldre pressfoton. Han brukade även varva med en Hermes Baby. Walter Ljungquist syns på ett pressfoto från 1957 med en Corona – ett äldre skrivmaskinsmärke som tillverkades på 1920-talet. De tekniska hjälpmedlen vid skrivandet byttes inte ut lika ofta då som nu när nya versioner av datorer hetsar till snara byten och inköp.
Skrivmaskinens symboliska betydelse kan manifesteras med olika utgångspunkter. Ivar LoJohansson skriver humoristiskt i Författaren från 1957 om hur de unga författarna flockades kring syrentorpen på 1930-talet. ”I stugan, där fordom
en skräckslagen torpare någon gång vartannat år med möda präntat sitt bomärke under ett uselt torparkontrakt, tronade nu skrivmaskinen.”
Sven Edvin Salje, en av våra folkförfattare, numera bortglömd, minns 1969 tillbaka på hur man behövde skrivmaskin för sekreterarsysslor inom nykterhetsrörelsen. ”De två första [skrivmaskinerna] skulle i dag ha lockat tusentals turister till min fornstuga. Det började med en tandad halvcirkelplåt vänd mot skrivaren. I varje hack fanns en bokstav. Genom att föra en spak över den där tandraden och trycka till då man hittat rätt bokstav, åstadkom man en skrift av något slag. Den andra maskinen, som jag placerat några enkronasaktier i, var stor som en liten kammarorgel och tung som en flygel. Behövde man komma åt något i dess innandömen, och det behövde man ofta, så måste man gå runt den. Att lyfta den var nästan ogörligt.”
I Astrid Lindgrens debutbok Britt-Mari lättar sitt hjärta från 1944 spelar skrivmaskinen en central roll. Britt-Mari får sin mammas gamla skrivmaskin som var ett ”stort, åbäkigt skrälle, vars blotta åsyn skulle kunna stämma blod på en skrivmaskinsreparatör. Så dålig är den nämligen. Det låter förskräckligt när jag skriver på den.” Brodern Svante gillade inte systerns hamrande på skrivmaskinen – motsatsen till Lars Gustafssons dikt som liknade skrivmaskinsljudet vid havets vågor.
I ett par moderna romaner från de senaste decennierna spökar skrivmaskinerna. Hans Gunnarssons första roman, En jävla vinter från 2003, har ett dråpligt kapitel om inköpet av en skrivmaskin i Finspång vintern 1986. Runes Cykel & Sport skyltar med två skrivmaskiner, en Facit från sent 1970-tal och en rostbrun Olympia. Gunnar, romanens unge huvudperson i tjugoårsåldern, påminns om skrivmaskinövningarna i gymnasiet och går in och frågar om priset. Cykelhandlaren är osäker och påpekar att efterfrågan inte är särskilt stor. Men han vill ändå hävda att skrivmaskiner i allmänhet är fina grejer som ”Hemington” skrivit på. Gunnar får rätta cykelhandlaren med att det nog måste ha varit Hemingway han menar. Cykelhandlaren ber Gunnar provskriva och ange ett pris under tiden som han hämtar väskan till den utvalda Olympia-skrivmaskinen.
Helt plötsligt dyker Gunnars svensklärare Bergman upp. Han börjar fråga om den unges
Anna Greta Wides Royal.
Ett reklamblad för Remingtons tysta skrivmaskinsmodell, Noiseless, tänkt att dämpa smattret i de allt större kontorslandskapen.
studieplaner och får syn på skrivmaskinen. Den gamle läraren tycker det är en bra idé att skaffa en sådan till kommande studier. Själv ska han bara ha ett sadelskydd. En diskussion uppstår om prissättningen och läraren hjälper Gunnar att pruta ner priset till 125 kronor. Skrivmaskinen bidrar till att ett skrivande börjar utvecklas i det för övrigt stillastående Finspång. Gunnar Hansson börjar bli författaren Hans Gunnarsson.
Om Gunnarssons roman är hårdkokt och konkret blir däremot Fredrik Ahlfors i sin roman Remington från 2020 vildsint och surrealistisk. En litteraturkritiker, Arne Ljunghed, får problem med att hans kära skrivmaskin Remington får feber, tangenterna börjar hånflina och trilskas. Arne tvingas använda en bordsfläkt för att minska överhettningen i skrivmaskinen. Men slut ligen lugnar maskinen ner sig när den blivit preparerad med en medicin mot diverse psykotiska tillstånd. Arne kan återigen bruka sin skrivmaskin. ”Kanske är han lyckligare än någonsin. Kanske är också Remington lyckligare än någonsin. De skriver om livet och litteraturen, dess oskiljaktighet. En essä, tänker han, det är en essä.”
Ahlfors egensinniga roman är från 2020 och skrivmaskinens gyllene era är över, men behåller ändå sin dragningskraft. Den har blivit sällsynt och framstår som ett samlarföremål. Nyproduktionen är obefintlig, men som Språktidningen uppger 2013 är den på väg tillbaka och efterfrågan ökar.2 Man meddelar att Ernest Hemingways sista skrivmaskin sålts för 65 000 dollar. Allt fler längtar efter knatter, pling och färgbandsfläckiga fingrar. Skrivmaskinsreparatörer har fullt upp med att renovera skrivmaskiner åt personer som vill ägna sig åt slow writing. Effektiviteten vid skrivandet kan till och med bli bättre, eftersom det är betydligt svårare att skriva om och rätta fel på en skrivmaskin. Man får lov att skärpa sig! Dock togs skrivmaskinen fram för att man just skulle kunna skriva snabbare. Varför då kalla skrivmaskinsskrivandet långsamt? Troligen beror det på att utövandet idag framstår som en aktivitet utförd av ett mekaniskt maskineri, som i sig kan uppfattas som långsammare än moderna tangentbord och det snabba petandet på smarta mobiler.
Skrivmaskinen hör inte bara ihop med författarlivet. Den kan också utgöra en fetisch för envisa samlare. I ett inslag i början av 2024 i Sveriges Radio uppmärksammar man att Victor Eriksson, 16 år i Färgelanda, har börjat samla på skrivmaskiner. Till P4 Väst säger Victor att han fängslats av att skrivmaskinen har en så tydlig mekanism, man ser konkret vad som händer från trycket på tangenten till att bokstaven skrivs på papperet. Ljudet när skrivmaskinens armar slår mot valsen var förr i tiden vanligt på kontoren men är sällsynt idag. Den unge Victor har hunnit skaffa sig ett tjugotal skrivmaskiner som han fått eller köpt på loppis. Målet är att öppna ett skrivmaskin-museum i framtiden.
Bara en månad senare gör man ett inslag i P4 Dalarna om Grim Norstedt. Han har kommit mycket längre och äger 240 skrivmaskiner och dessa ställs ut på Falu stadsbibliotek. Först skaffade Grim skrivmaskiner för inredningens skull, men charmen med skrivmaskinen har fler dimensioner. Grim författar nu själv romaner på sina skrivmaskiner och upplever att texten blir mer levande och besjälad. Felskrivningarna syns och han tycker att skrivsättet med skrivmaskin skapar en närmare kontakt med forna tiders författare.
Göran Tunström fnyste åt datorerna i sin sista intervju år 2000, någon månad innan han avled. Hans röda reseskrivmaskin av märket Olivetti Valentine på det trärena bordet konstateras vara hans främsta arbetsredskap. ”Han vill ha motståndet i tangenterna, där varje nedslag är dyrbart.”
Skrivmaskinen kunde således under 1900-talet exempelvis vara en författarsymbol i syrentorpen, en nödvändighet för föreningsaktiva och en motor i en flickbok. Och hos Tunström blir skrivmaskinen både varumärke och fysiskt föremål –ett igenkännbart redskap för tankens nedslag på papperet. Ofta snabbt och knattrande.
NOTER
1. Intervjun med Signe Lund Aspenström, daterad 15 oktober 2009, återfinns på Youtube.
2. ”Skrivmaskinen på väg tillbaka”, Språktidningen 2013, nr 8, https://spraktidningen.se/artiklar/skrivmaskinen-pa-vag-tillbaka/
j onas t hente
William S. Burroughs och skrivmaskinen som vapen i kriget mot ordlinjerna
Här har vi en filmscen som är svår att glömma när man en gång har sett den: författaren William Lees skrivmaskin transformeras till en levande kropp och våldtar honom. David Cronenbergs filmatisering av William S. Burroughs roman The Naked Lunch från 1991 vänder på det traditionella styrkeförhållandet mellan författare och skrivmaskin som tematiserats i litteratur och film. Man kan säga att Cronenberg anammar den sadomasochism som gärna dyker upp i Burroughs skoningslöst civilisationskritiska oeuvre, och fullt ut gestaltar språket som konsensuell förövare i ett intimt maktspel.
Tidigare har skrivmaskinen fungerat mer som ett viljelöst vapen i författarens händer. Tänk på legenden om hur Jack Kerouac – en av Burroughs adepter – skrev sin genombrottsroman On the Road i inspirerat raseri på en enda telexrulle som fick rinna genom skrivmaskinens valser. Vilket ledde till problem med att sälja in manuset, som transporterades i sin originalform, som en torarulle, från förlag till förlag av en annan av Burroughs adepter, Allen Ginsberg. Eller begrunda alla de filmer där skrivmaskinen har haft en både aktiv och passiv roll bredvid, eller snett nedanför, författarens huvudroll. Wim Wenders hyllning till noir-deckaren – Hammett från 1982 – inleds med att författaren Dashiell Hammett sitter i ett uselt hyresrum och hamrar fram sina fiktioner på en sjaskig Underwood. Kameran letar sig upp genom tangenterna för att fokusera på den koncentrerade författaren, och man kan nästan känna den särskilda doften av färgband, olja och mekanik.
En av de mest klassiska filmscenerna med en skrivmaskin i framträdande biroll finns förstås i Stanley Kubricks The Shining (1980) där den av skrivkramp plågade Jack Torrance maniskt sitter och hamrar nonsens på en Adler Tippa S i ett enormt rum på det vintrigt ödsliga Overlook Hotel. Rakt motsatta loci finns i otaliga filmer kring journalister och tidningsredaktioner, där smattret ligger som ett täcke över ljudspåret. Men det kan också te sig som i James Marshs exempellösa Wisconsin Death Trip (1999). Filmen bygger på Michael Leasys dokumentära bok med samma namn från 1973 och följer, via lokaljournalisten och redaktören för tidningen Badger State Banner, Frank Cooper, småstaden Black River Falls i Wisconsin. Grundmaterialet till filmen är faktiska tidningsartiklar- och notiser som publicerades åren 1885–1910. Det genomgående temat är ljudet av redaktörens skrivmaskin, som jämte puffarna från fotografen Charles Van Schaicks kamerablixtar markerar hur tiden far fram genom en hårt härjad småstad full av nordeuropeiska flyktingar, bisarra dödsfall, svält, vansinne, men också en och annan lycklig tilldragelse. Liksom i flera andra filmer tjänar alltså skrivmaskinen till att suggerera fram historieskrivningen. Historien och själva tiden som sådan.
Om man i alla fall till hälften vill dra tråden vidare så har vi den emblematiska bilden av punkgruppen The Clashs frontman Joe Strummer på musiktidningen New Musical Express omslag den 3 januari 1981. Strummer poserar på ett tak i New York som en punkversion av den klassiske noirjournalisten, med vit skjorta och slips, cigarett i
Skrivmaskinen och dess fysiska anslag är alltjämt viktig för att signalera uppror. Här ser vi punklegenden Joe Strummer.
Från slutet av 1970-talet blev William S. Burroughs och hans oppositionella ideologiska estetik en inspiration och affischpelare. Här med The Clashs frontman Joe Strummer.
mungipan, och med vad man utgår ifrån är en rebellisk punktext utmatad som en telexutskrift från en skrivmaskin. Man associerar förstås till Kerouacs On the Road, men med tanke på att det också finns bilder av Joe Strummer och William S. Burroughs på var sida om en skrivmaskin i den senares så kallade bunker, så kan man tänka sig mer närliggande associationer. Strummers tonårs-
hjälte David Bowie använde ju sig flitigt av Burroughs/Gysins cut-upmetod.
Den australiensiske bloggaren Robert Messenger, som koncentrerar sig på skrivmaskiner i subkulturen, står för mina referenser här. En annan webbplats uppger att Strummer ägde flera skrivmaskiner, men att hans mest använda var en tyskproducerad Wanderer-Werke av modellen Continental, som främst inriktade sig på utrikeskorrespondenter.
Man bör i sammanhanget konstatera att kvinnor framför skrivmaskiner inte tillåts bära samma laddning. Jag har försökt hitta kvinnliga motsvarigheter till de manliga exempel jag nämner ovan, men bara hittat rakryggade sekreterare som disciplinerat skriver med åttafingersfattning och sällan på eget bevåg men utifrån order från de kreativa krafterna uppifrån. Skrivmaskinen som attackvapen är manligt kodad.
Men åter till den film där skrivmaskinen vänder på kuttingen och blir den dominerande parten i samspelet: David Cronenbergs Naked Lunch. Det hör till mänsklig anständighet att applådera även ett fallerat försök. Festtalaren som bygger upp till ett crescendo men tappar tråden efter fem minuter och aldrig återfinner den. Grannen som vill kröna middagen med en russin- och konjakssufflé gjord och havererad i en mikrovågsugn. Coverbandets tragiska ansats att spela ”Kashmir” som extranummer. David Cronenberg när han filmatiserar William S. Burroughs roman The Naked Lunch. Det är en storartad film, inte tu tal om annat. Visuellt imponerande och med några utsökta skådespelarprestationer. Men även David Cronenberg insåg helt tydligt att det inte går att transponera en så utomordentligt textuell text som The Naked Lunch till ett annat medium. Det torde även den extremt filmintresserade William S. Burroughs ha begripit, eftersom han försökte men gav upp.
Burroughs publicerade sin första roman 1953 under pseudonymen William Lee. Den heter Junky och är en socialrealistisk skildring – utan tvekan till allra största delen självbiografisk – av en amerikansk narkoman och hans liv i framför allt New York. Vid tiden då den publicerades ansågs den av förlaget vara så kontroversiell att utgåvan för säkerhets skull publicerades back-to-back med en självbiografisk berättelse författad av en numera
Omslaget till intervjuboken The Job, där William S. Burroughs bland annat diskuterar sina litterära metoder.
bortglömd narkotikapolis. Det är fascinerande att läsa Junky parallellt med den banbry tande roman som sex år senare gavs ut på det kontroversiella Parisförlaget Olympia Press, The Naked Lunch. Den senare romanen ter sig nämligen som en upprepning av den förra, men tolkad på nytt som genom en skrattspegel, eller snarare som genom ett helt galleri av skrattspeglar där verkligheten förvrängs in i det groteska för att slutligen, sammanlagt, uppfattat som en helhet, mynna ut i ett kompromisslöst motståndsmanifest.
Ett manifest mot vad?
Jag hittar inte en exakt källa men jag tror det är i romanen The Ticket that Exploded och i diverse intervjuer, som Burroughs har jämfört språkets inverkan på oss med hur vi kan få en melodi på hjärnan. Om jag skriver ”You are the dancing queen / Young and sweet, only seventeen / Dancing queen / Feel the beat from the tambourine” – så fyller du antagligen i med ett ”oh yeah” och du kommer dessutom att ha denna Abba-låt i huvudet ett bra tag. Det är så Burroughs närmar sig språket, som man närmar sig ett virus med alla möjligheter att ta över våra hjärnor och själva vår metabolism, precis som tunga droger gör. Språket används, resonerar Burroughs i intervjuboken The Job (1974, ursprungligen publicerad 1969 i Frankrike som Entretiens avec William Burroughs) av regeringar och medier som ett kontrollinstrument, som suggererar oss att tänka i somliga önskade dikterade banor. Man märker i dessa intervjuer med kritikern Daniel Odier att Burroughs kämpar med att förklara vad han menar med språket som kontrollinstans och hur han försöker avväpna det. Vid ett tillfälle kan man nästan höra honom sucka när han säger ”Jag tror nog att, generellt, om någon är rejält insnärjd i
William S. Burroughs var länge en underground-författare vars mer kuriösa texter släpptes på småförlag. Denna text publicerades i samlingen White Subway från det engelska förlaget Aloes Books (1973 och senare utgåvor).
ord så kommer denne inte uppleva någonting alls när de läser mina böcker, förutom ett automatiskt missnöje”.
De tekniker som Burroughs använde för att avslöja och avväpna språket var många. Han använde sig av film, bandspelare, tidiga datorer och allehanda märkliga studier i gamla och nya tekniker från William Reichs orgonackumulatorer till Maya-almanackan. Han letade efter sin sanning hellre i vår västerländska civilisations förkastade och förlöjligade fenomen än i de överenskomna konventioner han misstänkte vara korrumperade och automatiserade i det moderna mänskliga medvetandet. Däri liknade han poststrukturalistiska teoretiker som Michel Foucault och Jacques Derrida. Välkänd är den cut-upteknik Burroughs använde i den så kallade Novatrilogin (The Soft Machine 1961, The Ticket That Exploded 1962 och Nova Express 1964) och som ursprungligen uppfanns av konstnären och vännen Brion Gysin. I korthet går tekniken ut på att man klipper sönder en text och fogar samman den på ett nytt sätt, för att i bästa fall få fram en ny och oväntad mening. Burroughs talar om att ”klippa ordlinjerna”. Man skulle också kunna kalla det för, med hänvisning till Birger Sjöberg, ett blodigt syntaxuppror. Metoden utvecklades på olika sätt – med exempelvis fold-in, där man viker en text på mitten och låter den korsa en annan text, som en tidningsartikel. Poängen här är emellertid det taktila i metoden och skrivmaskinens betydelse för Burroughs försök att manipulera språket och tämja det.
Det är bara alltför enkelt att påstå att Burroughs hade varit mer betjänt av samtidens datorer och ordbehandlingsprogram för att genomföra sina rebelliska experiment. Han avled 1997, då persondatorn och internet stod inför sitt publika genombrott men flera år före de sociala mediernas uppfyllande av hans allra värsta farhågor. Redan på 60-talet började han samarbeta med det unga datorsnillet Ian Sommerville för att utforska den nya teknikens möjligheter, men det ledde ingen vart. Det fysiska hantverket framstår som utomordentligt viktigt för William Burroughs. Att klippa en skriven text med en fysisk sax. Att skriva en passage med en skrivmaskin, med den naturliga formatering som kommer sig av papperets begränsning, typsnittets fason och de felaktiga nedslagens helvete. Vad det är frågan om är alltså en sorts jämvikt mellan författaren
och skrivmaskinens externa och slumpmässiga inverkan.
En av de mer besynnerliga effekterna som en cut-up kan få, enligt Burroughs, är att den kan förutspå framtiden. Han exemplifierar i The Job med en passage han fått fram med hjälp av tekniken, där han som underlag använt en artikel av miljardären Jean Paul Getty och där meningen ”Det är en usel sak att stämma sin egen far” uppenbarar sig. Tre år senare stämdes Getty av sin son, konstaterar Burroughs. När man klipper av ordlinjerna (”the wordlines” – det dubbeltydiga i engelskans användning av ”lines” i främst militär terminologi, som i ”supply lines”, alltså integrerade system för att transportera drivmedel och andra förnödenheter, faller bort i svenskan) kanske framtiden läcker ut, säger han. Och det kan man himla med ögonen åt, eller hävda att förr eller senare måste ju något som kommer att hända ha skrivits förr. Nostradamus, Bibelns malört och så vidare. Men så stöter jag på en passage som Burroughs sammanfogade 1961 på det legendariska Beat Hotel i Paris där han mötte Brion Gysin och utvecklade den brittisk-kanadensiske konstnärens cut-up:
cut word lines
shift tangle cut all words lines
”I said the Chief of Police skinned alive in Bagdad not Washington D.C”
CUT CUT ”Cholera epidemic in Stockholm” ”Scotland Yard assassinates the Prime Minister in a Rightest [sic] coup”
Detta kan man skratta åt, eller välja att låta håren resa sig en aning på armarna, åtminstone för en stund. *
En alldeles för hetfuktig sommar i mitten av 1990-talet hängde jag utanför porten till William S. Burroughs så kallade bunker vid 222 Bowery på Manhattans Lower East Side. Alla somrar i nordöstra USA är heta och fuktiga, lärde jag mig vid den tiden. En kille i 30-årsåldern dök upp och undrade vem jag var innan han slog in portkoden. Jag frågade om han visste att han bodde i samma fastighet som WBS hade bott i. Han svarade vänligt att han trodde att han hört talas om denne författare, och att han hade bott där, men
Uppslag från Murder can be Fun med undertiteln (Anti-) Sex Tips For Teens Antagligen från andra hälften av 1990-talet.
att han inte på rak arm hade mer att komma med i frågan.
Det var den sommaren jag föll djupt ned i det paranoida kaninhål som Burroughs skrivit om, och kanske varit delaktig i att skapa. Jag hade varit där flera år tidigare, på Manhattans undersida, och pratat med människor som gjorde fanzines. Vid S:t Mark’s Place – en klassisk gatusträcka på Lower East Side som kanske skulle kunna jämföras med Londons Carnaby Street, men ett desillusionerat decennium senare och på en annan och mer brutal kontinent – fanns det en fanzineaffär några trappor ner som hette SeeHear, jag vet inte varför. Affären var långsmal med hyllor fyllda av trycksaker på var sida och en gäspande expedit vid ingången. Många av fanzinen var gratis, som ett hastigt handslag eller som när man håller upp en dörr åt någon för att känna sig som en del av något mer än en själv. Ja, för att nå en annan människa helt enkelt.
När jag alltså återkom i mitten av 1990-talet hade allting förändrats. Varje fanzineskapare var samtidigt sin egen dörrvakt som noga kontrollerade ens bakgrund och motiv. Saken var nämligen den, att affärskedjor som försökte attrahera olika subkulturer – men också de kundgrupper som absolut inte hörde till subkulturen men väldigt gärna ville framstå som att de gjorde det – hade tagit för vana att anlita parasitära reklambyråer. Dessa firmor köpte fanzines på gatan, som de sedan analyserade, kopierade och förvrängde så att deras estetik kunde användas som reklamblad av uppdragsgivarna. Vid kassorna hos de stora klädkedjorna kunde man alltså hitta gratis trycksaker som väldigt mycket påminde om autentiska, personliga fanzine. Men som var raka motsatsen.
Så paranoian spred sig. Somliga fanzine kunde man bara få tag på genom att byta mot ett eget, öga mot öga, hand i hand. Jag minns hur jag fick ett telefonnummer till en av fanzineskaparna
Sida ur ”Profane Existence” nummer 33, andra hälften av 1990-talet. Redaktörer: Dan, Duke och Jon.
Sida ur fanzinet ”Pit Magazine” nummer 4, med undertiteln ”The Manson Family Album”. Okänd utgivare.
Uppslag ur det svenska fanzinet ”Shocking Poison” från 1998, av Josefin och Sara.
från en annan, och att hon också råkade vara en hyfsat känd rockstjärna i vissa kretsar, och att hon var helt förfärad över att jag ringde och förhörde mig om hur jag hade fått hennes kontaktuppgifter. Jag kände mig som en av de skurkaktiga myndighetspersonerna i någon av Burroughs böcker och försökte förklara så gott det gick. Autenticiteten hade blivit som en illegal drog i den här kulturen, med allt vad det innebar av kodord och särskilda kännetecken som skiljer en seriös köpare från en snut utsänd av en reklambyrå som jobbar för HM
Fanzinescenen hade blivit ett kapitel i en Burroughsroman, och jag tror att den gamle cynikern hade fnissat eller nickat vist åt alla paradoxer som detta innebar.
Vad det alltså var frågan om, var ett krig om autenticitet i en värld av bländverk och lögner. Eftersom vare sig formen eller språket längre kunde identifieras som äkta, hade den monetära ekonomin regredierat till byteshandel.
Detta var en logisk utveckling. Begreppet fanzine uppstod i början av 1940-talet och stod för de hastigt sammansatta och amatörmässigt tryckta häften som skapades gemensamt av amatörläsare och etablerade science fiction-författare på amerikanska sf-konvent. Fanzinen var gratis, och subkulturerna var vid denna tid inte nog intressanta för de stora affärskedjorna att exploatera. Mer demokratiska – det vill säga billigare – trycktekniker såsom stencileringsapparater och skrivmaskiner möjliggjorde för ickekonforma röster att göra sig hörda. I Sverige kan man peka på hur nya litterära grupperingar kunde profilera sig med hjälp av den nya tekniken. Vi har 1950-talets Metamorfosgrupp (Paul Andersson, Birgitta Stenberg, Petter Bergman, Öyvind Fahlström med flera), konkretismen på 1960-talet (Åke Hodell, Bengt Emil Johnson, Lars Norén med flera) och Vesuvius på 1970-talet (Bruno K Öijer, Eric Fylkeson, Per-Eric Söder med flera).
Egenpubliceringen bortom det etablerade blev ett manifest. Men de etablerade aktörerna började naturligtvis så småningom vittra en stadigare försörjning, på samma sätt som deras motsvarigheter på musikens område skulle göra så småningom.
Fanzinen – eller kort och gott -zinen, eftersom man kan tillsätta vilket prefix man vill – fick sitt definitiva genombrott med punken. Det berodde
på att förkortningen diy med musiken fick sitt dittills mest kraftfulla uttryck. Do It Yourself. Bortom de etablerade medierna, bortom bolagen och säsongens trender. Här blev plötsligt William S. Burroughs metoder att sabotera ordlinjerna för att avväpna alla varianter av myndigheter till ett allmänt credo, och författaren själv till en subkulturell celibritet. I 1970-talets slut klipper man och klistrar med reklambilder, tidningsrubriker och andra mediala narrativ. Man river och sliter i raseri med reklambudskap och tendentiösa, myndighetslika rubriker. När man själv skriver använder man en skrivmaskin, och tar med de förargligt felaktiga nedslagen som för att understryka budskapets äkthet. Skrivmaskinstyperna blir som en kompromiss mellan den egna handstilens extrema intimism och maskinens demokratiska, mer lättlästa kommunikationssyfte. Vi ska inte glömma att skrivmaskinen en gång uppfanns som ett hjälpmedel för synskadade.
Om skrivmaskinen användes som ett analogt vapen i filmer, litteratur och fanzinepraktik före digitaliseringen, så ser vi i samtida filmer om författare som skriver oftast datorns ordbehandlingsprogram som en krävande erövrare. För hur många gånger har vi inte sett filmbilden av en markör som står och blinkar på ett tomt dokument? Det är en tacksam bild, förstås, men en bild som också kan stå för något annat. I och med den digitalisering som överrumplade oss i 1990talets sista år, ungefär när William S. Burroughs dog i en hjärtattack, började fanzinen försvinna. De kallades e-zines i början, när de flyttade ut på nätet och proklamerade fullständig frihet. Men de var helt enkelt inte samma sak som de handgripliga, uselt hophäftade fanzine man kunde köpa på till exempel SeeHear. De förintades i det allmänna, försvann i en samplad digital kör på internet och dog slutligen på de sociala mediernas kyrkogård av algoritmer, pornografi och kattungar. Strävan efter autenticitet i fanzinen finns kvar, men manifesteras numera mest som handritade serier. Kanske har misstänksamheten mot det skrivna språket blivit för stark i den digitala spridningens och politiska masslögnens tid. Skrivmaskinerna knattrar inte längre, har blivit samlarobjekt och nostalgiifetischer. Ordlinjerna är mer effektiva och strömlinjeformade än någonsin. Men än används skrivmaskinen då och då för att skapa en mer intim relation mellan författare
Flåskpåle var ett av de första svenska fanzinen, och ett av de mest stilbildande.
Utgivare var antagligen
Lars Larsson och fanzinets huvudsakliga intressen var pingviner och den då tonbildande intellektuelle Sven Stolpe.
och läsare. Samma dag som jag skickar iväg denna text nås jag av Per Hagmans nya roman, Johannes och du. På insidan av de bakre flikarna kan man läsa råmanuset till en av romanens sidor, med skrivmaskinens typiska variation i tangenternas tryck på färgbandet, och med handskrivna korrigeringar.
William S. Burroughs avslutar sin sista roman
The Western Lands (1987) med att svepa in skriv-
maskinen i sitt skyddsfordral: ”The old writer couldn’t write anymore because he had reached the end of words, the end of what can be done with words”. De allra sista orden i detta sista stycke lånar han ödesmättat ur T. S. Eliots dikt ”The Wasteland”, och åkallar pubens uppmaning om att dricka ur vid stängningsdags: ”Hurry up please, it’s time”.
n iklas Qvarnström
Hermes Baby
Jag satt och tänkte på min gamla Hermes Baby. En grågrön reseskrivmaskin från trettiotalet, tillverkad i Schweiz, på vilken jag renskrivit mina prosadikter och första bokrecensioner i tjugoårsåldern. Möjligen samma grågröna reseskrivmaskin som min mormor använt för att fylla kartotekskort med recept från ransoneringstiden under kriget; bara för att det rådde brist på många varor behövde det inte utesluta att man åt gott och näringsriktigt. Tvärtom, i en del avseenden.
En läkare jag träffade – på den tiden man fick träffa en specialistläkare om man till exempel hade magproblem, det vill säga ungefär samtidigt som jag renskrev mina första bokrecensioner i början av nittiotalet – hävdade att den genomsnittlige svensken aldrig haft bättre fungerande mage i modern tid än under andra världskriget. Förklaringen var, huvudsakligen, rotfrukter. Med freden gick det utför med maghälsan igen.
När jag satt och tänkte på min gamla Hermes Baby hade det blivit 2017. Vattnet hade fått en bro att flyta under mellan Malmö och Köpenhamn ett par kilometer från mitt skrivbord, och den digitala eran var i sin tur tillräckligt gammal för att oundvikligen ha lett fram till en vurm för den analoga teknologi som förpassats till historiens soptippar. En vurm på bred front, som med vinylskivor. På smalare, som med mekaniska kameror och skrivmaskiner.
Hipsterismens retrotrender, tänkte jag – och det var ingen särskilt originell tanke – var i sig själva något som gick igen. Under nittiotalet hade de avlöst varandra i allt snabbare takt inför det
hägrande år noll, som om det snart insomnade seklet passerade revy. Samplat och utportionerat med spöklika ekoeffekter. Många av oss som var unga då kände av det utdragna och extatiska dödsögonblicket. Bokstavlig dekadens. Och i skarven mellan industrialism och postindustrialism, mellan en analog och en digital tidsålder och så vidare, möttes det förflutna och det kommande praktiskt taget under våra fötter. Som tidvatten från två håll på en smalnande och alltmer sank strandremsa.
Inom kort skulle den slukas upp och försvinna ned i djupen. Renoveringskontrakten löpte ut. Våra slitna innerstadsvåningar blev eftertraktade, liksom de containerfynd vi fyllt dem med. Utrensade skolplanscher och sockerlådor; otympliga sittmöbler och förkastad bric-à-brac från tidigare generationers finrum.
Min grågröna Hermes Baby hade jag inte hittat i någon container eller på loppis, jag hade ärvt den efter mormor. Eller den hade råkat hamna hos mig, för att jag behövde något att skriva på och färgbandet inte var helt uttjänt än. Av skäl man skulle kunna kalla mytografiska gillade jag namnet. Hermes, min favoritgud på den tiden i grekernas panteon (han skulle senare få konkurrens av Hefaistos). Tjuvarnas och talarnas gud. Vägvisaren till underjorden, med sin emblematiska association till olika ockulta läror som jag och mina vänner tyckte om att förhålla oss till. En retrotrend i egen rätt, ungefär som under renässansen, fast i mindre skala och halvt på skämt.
En och annan i bekantskapskretsen hade rekvirerat extra studiemedel för att köpa en dator.
Det vill säga en maskin för ordbehandling. En Mac Plus, till exempel; den saknade hårddisk och tog en halv evighet av diskettinmatning på sig för att starta upp. Datorernas vevgrammofon.
Själv nöjde jag mig med att uppgradera till elektrisk skrivmaskin. En institutionsgrå Epson Stylus i hårdplast, med tangenter det räckte att nudda vid, men proceduren var densamma från ax till limpa innan en mödosamt framknådad bokrecension blev brödtext i någon av de landsortstidningar jag skrev för. Först en handskriven version, därefter en på maskin: ett par tre A4-ark (22 rader per sida, cirka 60 nedslag per rad), smuliga av Tipp-Ex och tobaksflagor. Om klockan inte hunnit bli sex kunde man så traska ned till stadsbiblioteket för att kopiera (två kronor per sida), frankera ett kuvert (porto cirka 2.80) och snällt lägga försändelsen på lådan. Jag har för mig att sista postgången var vid midnatt på kortsidan av centralstationen. En eller ett par dagar senare blev texten ”inskriven”, och i bästa fall genomgången och korrekturläst, på redaktionen i Norrköping eller Sundsvall, Ängelholm eller Trelleborg; ibland i alla städer samtidigt eftersom det var fullt accepterat för frilansare att dubbelsälja samma text så länge avstånden var tillräckliga, och det var de ju i regel i vårt på den tiden lite mer avlånga land.
Avlångt och vidsträckt, inte bara på väderlekskartan. Sluttampen på den analoga tidsåldern, med låga hyror och dyra rikssamtal, innan tidningskrisen och en förtätande ägarkoncentration homogeniserat det mediala landskapet – och nätet, naturligtvis, förändrat det i grunden.
Från min utsiktspunkt 2017 kändes allt det där så avlägset att det lika gärna kunnat vara min mormors minnen, som jag blandat ihop med mina egna. Det användes visserligen både skrivare och fax, men också bläckblått karbonpapper – om man ville spara in på kopieringskostnaden och istället lägga sina två kronor på ett samtal i en telefonkiosk.
I princip hade dessa flerstegsoperationer varit nästan lika främmande redan sjutton år tidigare, men varken jag eller den digitala eran var tillräckligt gamla då för att reflektera över skillnaderna. Slå oss ned på varsin bänk och begrunda tidens gång – på ett annat sätt än att återkalla olika tider före min och mina vänners födelse, med hjälp av romaner och filmer och tunga möbler som fyrtio -
talisterna fick ångest av och därför hivade iväg när deras föräldrahem skulle tömmas.
Bland de filmer vi tog intryck av när vi möblerade var ett par nya, men förlagda till tidigare och i våra ögon elegantare årtionden av det döende nittonhundratalet. Miller’s Crossing av bröderna Coen fick oss att vilja förverkliga förbudstidens Shenandoah Club i våra vardagsrum, deras Barton Fink att vurma för murriga tapeter som redan i filmens fyrtiotal var tänkta att frammana en bedagad känsla. Så mycket bättre.
Barton Fink var också en av två filmer från 1991 där skrivmaskiner spelar en inte obetydlig roll. Naturligt nog: den handlar om en alltför seriös stackars östkustdramatiker med skrivkramp i Hollywood (skisserad på Clifford Odets, vars motvilliga gästspel i drömfabriken bland annat resulterade i manuset till en noir-film från 1946 med den i sammanhanget träffande titeln Deadline at Dawn).
Den andra av dem gick ett steg längre och lät skrivmaskinerna få regelrätta, bärande biroller –med dialog och agenda och förmågan att diktera vad som ska skrivas på dem. I sin mycket fria tolkning av William S. Burroughs Den nakna lunchen från 1959 – en roman som på grund av sin fragmentariska karaktär och sina många verklighetsplan ansetts ofilmbar – slog David Cronenberg ihop tre motiv till en kompositgestalt: Clark Nova. Lika delar skrivmaskin, insekt och hemlig agent, med uppdrag från det diffusa högkvarter många paranoiker och narkomaner under avtändning upplever att de står i förbindelse med. Ingen spelplats, det skulle jag själv få en aning om, lämpar sig bättre för ändamålet än det Nordafrika till vilket författaren förlagt sitt Interzone.
I ett par år drömde jag om att hitta en riktig Clark Nova i någon undanskymd vrå på mina loppisrundor, innan internet kom och det gick att räta ut en del frågetecken man samlat på sig som krokiga spikar. Numera talas det ju mycket om all desinformation som färdas snabbare än de lögner som enligt det arabiska talesättet hinner gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler, och det är onekligen ett av digitaliseringens många gissel. Varje mynt har två sidor, men också en högkant att balansera på. Kanske inte bitcoins, men de man förr i världen grävde upp ur fickan när man ville
köpa en kopp kaffe eller kopiera några manussidor på biblioteket. Många av oss som minns hur de kändes att väga i handen – både mynten och manussidorna – verkar däremot ha glömt hur lättduperade vi var före sökmotorernas tid. Vi kunde mycket väl gå med på att Gene Simmons i Kiss, precis som Dracula, kom från Transsylvanien (och inte Israel). Att Marlboro egentligen ägdes av Ku Klux Klan (snarare än av Philip Morris). Att Clark Nova var märket på den reseskrivmaskin Burroughs använt när han skrev Den nakna lunchen (och inte ett uppdiktat fabrikat).
Vad skrev han på då? En Underwood som Barton Fink? En maskin från Burroughs Corporation, grundat av författarens farfar (under det ursprungliga namnet American Arithmometer Company)?
Det är först när jag googlar runt för att hitta lite produktinformation och historik till den här texten jag av en händelse får ett svar på det. I likhet med Philip K. Dick och Ho Chi Minh, med Joseph Brodsky och Max Frisch och en illuster drös med andra författare som råkat fastna på bild med ett eget exemplar, använde William S. Burroughs en grågrön Hermes Baby. Nästan identisk med den jag satt och tänkte på 2017, fast det visste jag inte då.
Likväl fick den mig att associera till den talande – och dikterande – skrivmaskins- och skalbaggshybriden i Cronenbergs film. Till hur jag gått omkring i tweedkavaj och sandfärgad filthatt i olika nordafrikanska basarer något halvår efter att jag sett den (på en sedan länge nedlagd Sandrews-biograf på Södra Förstadsgatan i Malmö, inte så långt från den kyrkogård ”mitt i stan” som omnämns i romanförlagan). Som om jag medverkade i en uppföljare, förlagd till ett diffust femtiotal av de enkla hotellrum att döma som jag och mitt resesällskap fastnade för – efter att ha kilat trappa upp och trappa ned, på jakt efter ett slags lämpliga locations.
Säga vad man vill om ungdomen, men den tar sina inspirationskällor på allvar. Eller, som i
mitt och mina vänners fall i början av nittiotalet, halvt på skämt – men väldigt konsekvent.
Att det årtiondet sammanföll med att jag för egen del var mellan tjugo och trettio fick det att så här i efterhand kännas som en generationsroman jag inte kunde påminna mig om att ha läst, så jag fick lust att skriva den. Halvt på skämt, halvt på allvar. Retroaktivt. Jag fick lust att återkalla en tid som i så hög grad gått åt till att återkalla olika tider, medan vi praktiskt taget snubblade på osynliga trösklar till en kommande. Och allt det här för att ett minne från en undanskymd vrå av det döende nittonhundratalet fått mig att tänka på min gamla reseskrivmaskin från trettiotalet. Vart hade den tagit vägen? Förlorad, som så mycket annat. Vinylskivor och vänskaper och förkastad bric-à-brac från tidigare generationers finrum. Hattar och tweedkavajer. Alla sidenslipsar jag köpt för en tia styck på Myrorna. Men påfallande mycket fanns också kvar i olika osorterade gömmor. Även vänskaper, under lager av skyddande damm. Jag blåste bort det och började skriva ett kapitel om en gammal kompis som en tjugofem år tidigare alltid lyckades ha ännu mindre pengar än alla andra och ändå brukade insistera på att få bjuda – innan han när notan kom frågade om han fick låna ett par hundringar för ändamålet. Alla kände till rutinen. Den var en tyst överenskommelse.
Han är inte i livet längre. Förlorad sedan många år, men inte i anden. Jag hörde honom skratta åt alla skämt på hans bekostnad jag tillät mig, tills jag upptäckte att jag hade något som liknade en roman i ett tumnagelstort dokument på skrivbordet. Datorns skrivbord. Den digitala erans piktogram kan föra tankarna till en flygplats, där skyltarna snart ersatt det som avbildas på dem. Lätt att irra bort sig om man till exempel letar efter utgången.
Inuti dokumentet identifierade jag snarare en strand. En smalnande strandremsa, mellan tidvatten som närmar sig från två håll. Andra kapitlet heter ”Hermes Baby”.
nyheter & noterat
Förlaget Éditions des femmes fyller 50!
När psykoanalytikern Antoinette Fouque (19362014) grundade förlaget Éditions des femmes var hon sedan länge aktiv inom det kvinnopolitiska fältet, bland annat som en av medgrundarna till den franska kvinnorörelsen Mouvement de libération des femmes.
Förlaget startade hon av såväl politiska som litterära anledningar. Samtidigt som hon öppnade ett vidöppet fönster mot omvärlden ville hon lyfta fram nyskapande verk och kvinnans kreativa kraft. Förlaget skulle bli en mötesplats. En oberoende, intellektuell fristad. Med dessa ideal har utgivningen blivit brokig och överraskande. Essäer, romaner, dramatik och poesi. Litteratur som vittnar om våld mot kvinnor. Serier som lyfter fram glömda författare. Biografier. Brevsamlingar. Serierna La Philosophe och La Psychanalyste. Franska pionjärer.
Ett nedslag i förlagets förteckning över författare och verk visar att klassiker samsas med nyskriven litteratur. Kända författare med okända. Några författarskap är särskilt omhuldade; Clarice Lispector är utgiven närmast i sin helhet. En annan författare man satsat på är argentinska Silvina Ocampo. Nawal El Saadawi är väl representerad liksom Hilda Doolittle. Verk av Antoinette Fouque själv liksom av feministerna Andrea Dworkin, Kate Millett och Juliet Mitchell finns i förlagskatalogen där även en del nordiska författare listas: Ibsen, HC Andersen, Karen Blixen och från Sverige Mai Zetterlings Oiseau de passage (Flyttfågel). Kollektivt författade böcker från olika länder är en livaktig kategori.
Antoinette Fouque var även ljudbokspionjär. Hon var först i Frankrike med att erbjuda ljudböcker för vuxna, en verksamhet hon startade 1980. I ljudboksbiblioteket, som omfattar ca 180 titlar, läser stora franska skådespelare som Fanny Ardant, Isabelle Huppert och Catherine Deneuve
texter av bland andra Marguerite Duras, Patti Smith och Virginia Woolf. Hélène Cixous läser egna texter.
1974, samma år som förlaget gav ut sin första bok, öppnade Fouque Europas första feministiska bokhandel: Librairie des femmes, en bokhandel och träffpunkt i Paris.
Éditions des femmes spelar en livaktig roll i den franska kultur- och förlagsvärlden medan bokhandeln bygger ut verksamheten med böcker från fler förlag samt en mångfasetterad och pigg programverksamhet. I bokhandeln inryms en större lokal för utställningar, debatter, föreläsningar och möten. Antoinette Fouques planer är genomförda men fortlever och utvecklas. Under dessa femtio år har över tolvhundra titlar publicerats och nya generationer läsare och författare tillkommer oavbrutet. Grattis!
Ingr I d s vensson
Augustpriset, Tony Samuelsson och Nostratien
I föregående nummer av Biblis ägnades Franz Kafka uppmärksamhet. Namnet Kafka ingår även i författaren Tony Samuelsson idéroman Kafkapaviljongen, utgiven för ett decennium sedan. Samme författare fick hösten 2024 det skönlitterära Augustpriset för sin originella roman Kungen av Nostratien. Berättelsen är en ekokammare för andra författare, särskilt Ivar Lo-Johansson. På ett lekfullt sätt väver Samuelsson in den gamle arbetarförfattaren i handlingen, som växer till en betraktelse över vad litteratur och språk kan betyda.
John Forsman får av det stora förlaget i uppdrag att avsluta den bästsäljande Göran Frids roman efter att denne drabbats av en stroke och mist sitt språk. Själv har spökskrivaren Forsman drömt om att bli författare, men har inte haft några större framgångar. Under uppväxten har han med sin ensamstående mamma umgåtts med Ivar Lo-Johansson och romanen utspelas i kända Stockholmsmiljöer, ofta i Bastugatans närhet. Romanens upplösning blir dock inte någon kommersiell klang- och jubelföreställning med upphaussade bokreleaser. Den stilistiskt skicklige Samuelsson har en annan röst än Kerstin Ekman då hon i Grand final i skojarbranschen från 2011
på ett mer satiriskt sätt driver med förläggarvärlden. Tony Samuelsson använder bokbranschen enbart som kuliss för ambitionen att fördjupa samtalet mellan Forsman och Frid om språkets möjligheter och ursprung.
Vad menas med titeln Kungen av Nostratien? Göran Frid upplever efter stroken att han kommit närmare språkets källor i barnets joller. Han börjar intressera sig för språkfilosofi och lingvistik och låter en expert urskilja ord i ett urgammalt språk kallat just nostratiska – ett språk som talades i Mellanöstern för femtontusen år sedan. Frids nya barnsliga språk förutspås förändra synen på människornas hjärnor.
Det allra sista partiet i Samuelssons roman rubriceras ”Nostratiska”. Fortfarande ledsagas spökskrivaren John Forsman av Ivar Lo-Johansson som blivit en verklig mentor för John. Han ger honom råd inför skrivandet på liv och död. ”Kampen för att bli en mästare kräver mod, karaktärsstyrka och uthållighet”, säger Ivar. Han framstår som en författare som tar sitt uppdrag på allvar.
Det sista kapitlet i Tony Samuelssons roman utmynnar i en koncentrerad scen från Ivar LoJohanssons bostad på Bastugatan 21. Den unge John Forsman och hans mamma besöker i mitten av 1970-talet författarlyan. På skrivbordet i arbetsrummet står en skrivmaskin med ”silver i tangenterna och spakarna, glänsande och glindrande. Jag kan inte ta ögonen från den. [– – –] Jag försöker förstå hur skrivmaskinen fungerar men det är svårt. Jag vågar knappt röra vid den men så sträcker jag ut ett finger och drar i en spak. Det klingar till. Arket som sitter i är det vitaste
Les Très Riches Heures de Duc de Berry, folio 9 v och 10r.
Les Très Riches Heures de Duc de Berry, folio 4v och 5r.
papper jag sett. Jag trycker ner en tangent med pekfingret, en efter en. Det smäller till på pappret. Hårdare. Jag lystrar, det är tyst. Jag kan bokstäverna men det här är något nytt.” När pojken och mamman lämnar författarens bostad tänker han på skrivmaskinen och hela boken avslutas med meningen: ”På något vis fattar jag att det är ur den som böckerna kommer ut i världen.”
Det fysiska föremålet skrivmaskinen som slitstark symbol och budbärare av ordet avslutar en prisbelönt roman år 2024, liksom den varit temat i föreliggande Biblis-nummer.
gunnel furuland
togs det kostbara bokbandet från 1800-talet isär och därför kan flera sidor nu ställas ut på en gång. Det är alltså ett unikt tillfälle att få överblick över manuskriptet innan det åter binds in.
Biblis medlemmar kan nu anmäla sitt intresse att delta i resan till Chantilly och Paris genom att skicka ett mail till vice ordföranden Per Cullhed på percullhed@hotmail.com
Studieresa till Paris
Föreningen Biblis planerar en studieresa till Paris i september 2025. Huvudattraktionen är den unika utställningen i slottet Chantilly strax norr om Paris där Les Très Riches Heures de Duc de Berry kommer att ställas ut under sommaren och hösten 2025. Manuskriptet är ett av de mest kända exemplen på bokmåleri och det är få som inte känner igen månadsbilderna från detta 1400-talsmanuskript.
Boken är en tidebok, alltså en samling med böner kopplade till olika tider på dagen och året. Även om bönerna var offentligt välkända var själva tideboken en privatägd bok som därför brukade förses med individuellt utförda bilder och ju högre stånd ägaren hade, desto kostbarare blev boken. Det är tveksamt om någon annan tidebok kan sägas vara lika vackert utsmyckad som denna. Boken gjordes i början av 1400-talet åt Jean de Berry, den franske kungen Karl den V:s bror, av nederländska konstnärer, de så kallade Limburgbröderna från Nijmegen i dagens Gelderland i Nederländerna. Både Jean de Berry och de tre Limburgbröderna Herman, Paul och John dog 1416, förmodligen i pesten. Jean de Berrys egendomar skingrades senare och boken kom att ägas av hertigen av Savojen och andra fram till 1856 då den köptes av hertigen av Aumale, Henri d’Orléans. Han införlivade den med sina samlingar på slottet Chantilly som han ärvt från släkten Condé och innan sin död testamenterade han egendomen till Institut de France. Boken, som ställdes ut 1956 och 2003, har sedan dess digitaliserats och konserverats. För att kunna göra detta
Exakt datum är ännu inte fastställt men vi siktar på ett besök under antingen vecka 39 eller 40 med ev. utresa antingen den 12 eller 19 september. Biljetter till utställningen kommer att förmedlas via Biblis, resa och uppehälle får man själv beställa men vi kommer under våren att presentera ytterligare programpunkter för bokliga besök i Paris i samband med besöket på slottet i Chantilly, liksom föreläsningar på hemmaplan. Eftersom tidskriften utkommer med långa mellanrum är det viktigt att skicka in intresseanmälan så att all kommunikation angående biljetter, resa och ytterligare program kan ske via e-post. Skicka intresseanmälan senast 14 mars.
per cullhed
Medverkande Biblis 108
á lvaro de c ampos, poet; per cullhed, konservator, bokbindare och tidigare kulturarvschef vid Uppsala universitetsbibliotek; gunnel f uruland, bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap; rI kard h eberl I ng, doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet; c harl I e Järpvall , fil. dr i mediehistoria och lektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Linnéuniversitetet; k r I st I na lundblad, docent i bokhistoria; Jan e r Ic olsén, fil. dr i idéhistoria och bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek; f ernando pessoa , författare; a r I na s toenescu, doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet och adjunkt i medieteknik på Södertörns högskola; IngrId svensson, tidigare förste bibliotekarie vid Kungliga biblioteket, Biblisredaktör 2004–2018; Jonas t hente , litteraturkritiker och kulturredaktör på Dagens Nyheter; nI klas Qvarnström , litteraturkritiker och författare till bl a romanen Turba (Lund: ellerströms, 2019) där Hermes Baby figurerar.
Nästa uppslag: Ur instruktionshäftet Minikurs i maskinskrivning, för Facit Privat. Cirka 1970.
föreningen biblis
Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis
Styrelse : Jonas Nordin (ordförande), Ulf Jacobsen (skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen
Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Helena Hegardt, Arvid Jakobsson, Lars Paulsrud
Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer
Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening
tidskriften biblis
Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år
Ansvarig utgivare : Jonas Nordin
Redaktör : Gunnel Furuland, gunnel.furuland@gmail.com
Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist, Ingrid Svensson
Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering
Utges med stöd från Statens kulturråd
medlemskap i föreningen biblis / prenumeration
Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor
Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år
Studerandeavgift 200 kr/år
pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden
Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden
Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com
Biblis 108 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2025
Typografi: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson (Sabon Next och Frutiger)
Layout och produktion : Johan Laserna
Omslag: Kristina Lundblad
Bildredigering: David Laserna
Bildkällor: s. 8 Digitalt museum; s. 11, 12 foto: LUB; s. 15 C.V. Oden, Evolution of the typewriter, 1915; s. 16 Biblioteca Nacional de Portugal; s. 20, 22–23, 25 överst, 27, foto: Arina Stoenescu; s. 23 nederst, foto: Anton Răzvan; s. 25 nederst Arcanum; s. 28, 29 höger, foto: DN:s historiska arkiv; s. 29 vänster, foto: SvD Historiskt sidarkiv; s. 30, Petre Opriș; s. 32 University of WisconsinMadison Libraries; s. 34–36 foto Rikard Heberling; s. 38 The International Rasmus MallingHansen Society; s. 40 privatsamling; s. 44–46 Perkins School for the Blind, Watertown, USA; s. 48–51 foto: Kristina Lundblad; s. 52 Wikipedia; s. 53 foto Gunnel Furuland; s. 55 Litteraturbanken; s. 56 foto: LUB; s. 58, 61–69 foto Jonas Thente; s. 70, 73 Museum für Gestaltung Zürich; s. 74 foto: Johan Laserna; s. 75 Ivar Lo sällskapet; s. 76 foto: Chantilly, Bibliothèque et archives du château.
Tryck : Livonia Print, Lettland 2025