Biblis 109 (Våren 2025)

Biblis 109

kvartalstidskrift för bokvänner

Våren 2025 sek 125

Biblis

nummer 109 våren 2025 redaktör gunnel furuland

2 Bokstäver, bilder, bokband.

Vandringar i böckers fängslande värld. The Georg Svensson lecture 2024 Anna Perälä

30 Ett silhuettalbum från Tistad Carolina Brown

46 Stammen och Roto.

Boktryckaren Simon Söderstam och Nordisk Rotogravyr

Magdalena Gram

64 En festskrift till vardagstrycket

Lena Johannesson

72 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslaget: Ett träsnitt från Paris 1575 kopierar en berömd bild i Sebastian Münsters Cosmographia universalis från 1544. Münsters kollektion av havsvidunder hade i sin tur ikonografiska förlagor i äldre källor, bland andra Olaus Magnus Carta Marina (1539) För besläktade bildåterbruk, se Anna Peräläs artikel, s. 12–15.

a nna Perälä

Bokstäver, bilder, bokband

Vandringar i böckers fängslande värld

the georg svensson lecture 2024

Bästa åhörare

Vi har alla i denna sal intresse för böcker och andra tryckalster. Vårt intresse har uppstått och utvecklats under varierande omständigheter och från olika synvinklar – och förmodligen även fått oväntade knuffar i nya riktningar. Böckerna har närt våra känslor och tankar och vi har uppskattat författarnas förmåga att öppna dörrar till det förflutna. Och vi har betraktat böcker som föremål som vi har i våra händer.

Jag har varit en ivrig läsare sen barnsben, men här kommer jag att berätta om några anhalter under min vandring som bokhistoriker.

Min far har berättat att min farfars farfar, Christian Ludvig Hjelt, var boktryckare i Åbo, men att hans hem, boktryckeri och boklager blev utplånade under Åbo brand som i september 1827 förstörde en stor del av staden. Men min far kunde också berätta att två dagar efter branden hade farfars farfar fattat beslutet att grunda ett nytt tryckeri, och före årsskiftet åkte han till Stockholm för att skaffa tryckpressar, bokstavstyper och andra oumbärliga redskap. Detta köpte han från Olof Grahn som nyligen lagt ned sitt tryckeri.1

Nästa sommar öppnade Hjelt sitt nya boktryckeri som han skötte ända till sin död 1849. Han var ingen yrkesmässig boktryckare utan en godsägare med sinne för affärer, och från första början blev han också förläggare och bokhandlare. Åbo Underrättelser, den tidning som Hjelt grundade, firar i år 200-årsjubileum. Det är den äldsta tidningen i Finland som fortfarande utkommer.

I något skede under 1970-talet började jag gå i antikvariaten, titta på vad som fanns på deras hyllor, leta efter böcker och skrifter från min förfaders boktryckeri, sådant som jag i något skede började kalla Hjeltiana. De var kanske mina första steg in i böckernas fängslande värld i någon annan mening än som läsare.

Enligt folktron hade skallemossa botande egenskaper. Icones novae av Elias Til-Landz, 1683.

En överraskande fråga

Jag hade i många år arbetat vid fackförbundet Tieteentekijäin liitto –Forskarförbundet. Under sommaren 1990 kände jag att jag inte ville fortsätta med det ända till min pensionsålder. Jag är politices magister, och eftersom jag under årens lopp hade lärt mig ett och annat kunde jag fortsätta på frilansbasis, tänkte jag. Jag berättade om mina planer för förbundets dåvarande ordförande Jussi Nuorteva, och ett par veckor senare meddelade jag förbundets styrelse officiellt mitt beslut att säga upp mig. Då Jussi och jag efter detta möte skulle ta farväl, ställde han en överraskande fråga till mig om jag kunde tänka mig att delta i ett projekt vid Helsingfors Universitetsbibliotek, numera Nationalbiblioteket.

Det var fråga om ett omfattande gemensamt projekt vid Helsingfors Universitetsbibliotek och kyrkohistoriska institutionen, ”Finlands retrospektiva nationalbibliografi” (1488–1800). Projektet tog fart efter att Kansallis-Osake-Pankki, numera Nordea, i samband med bankens 100-årsjubileum 1989 donerade en betydande summa till Helsingfors universitet för sammanställandet av en nationalbibliografi över den äldsta litteraturen i Finland, det vill säga gammal fennica.2

Som en separat del av nationalbibliografin ville man ha en typografisk atlas, med en kartläggning av det typografiska materialet som använts vid de äldsta boktryckerierna i Finland, alltså från och med 1642 då ett boktryckeri vid Kungliga Akademien i Åbo inrättades som det första i Finland. Men gammal fennicalitteratur blev ju under dessa år tryckt också i det svenska rikets västra del och i viss mån i andra länder.

En stor del av gamla tryckalster har ofullständigt impressum, och många sällsynta tryckalster har förlorat sitt titelblad eller det sista bladet med uppgifter om ort och år. Man ville alltså utreda ursprunget till sådana tryckalster genom att kartlägga vilka typografiska material som använts. Det gällde alltså både stilar och dekormaterial som vinjetter, överstycken, rössjor med mera som använts vid finska boktryckerier under 1600- och 1700-talen fram till Åbo brand 1827. Avsikten med atlasen var att identifiera gamla skrifters ursprung och tidsbestämma fennica från boktryckerierna i Finland. Detta var alltså bakgrunden till Jussi Nuortevas fråga. Min anställning vid projektet började i juni 1991, och man räknade med att arbetet skulle ta två år. Jag började gå igenom gammal fennica år från år och genre för genre: akademiska avhandlingar, personskrifter, författningar, religiös litteratur, skrifter i ekonomi, geografi, skilling-

tryck och så vidare – från 1642 ända fram till 1827 då Åbo brand lade stadens tryckerier och akademins bibliotek i aska.

Jag tog kopior av tryckalster med olika stilar och dekorationsmaterial, tog bildprov av dem och skrev ned alla tryckår som jag noterat för var och en av dem. En del av det material jag hade inom räckhåll var kopior eller fotostatkopior från samlingar i olika svenska bibliotek, en del även från andra länder, och många av dem utan uppgifter om tryckort eller tryckår.

Det fanns således skäl att åka till Stockholm och se vad jag kunde hitta för att öka min kännedom om materialet från olika boktryckerier. Under två veckor i december 1992 tillbringade jag dagarna vid KB:s kortkataloger, i forskarsalen och i specialläsesalen.

Under min första arbetsdag här på KB kom en ung man till mig i läsesalen, frågade efter mitt namn och bad mig följa honom ut. ”Jānis Krēsliņš Ph.D.”, läste jag på hans visitkort. Han var den person som tidigare skickat mig kopior av ett par fennica-tryck i KB och bett att jag skulle bedöma deras tryckår. Jag kunde faktiskt hjälpa honom. Nu erbjöd han mig all den hjälp jag kunde tänkas behöva.

Det fanns inget verk om typsnitt och stilar vid de finska boktryckerierna från 1600- till 1800-talen, och de tidigaste stilproven utgavs först 1787 och 1792 av Johan Christopher Frenckell II. Men jag hade bekantat mig med Type Studies: The Norstedt Collection of Matrices in the Typefoundry of the Royal Printing Office; A History and Catalogue av Christian Axel-Nilsson (1983). Matriser är formar för att gjuta lösa typer.

Innan resan till Stockholm hade jag tagit kontakt med Christian Axel-Nilsson, då chef för Röhsska museet i Göteborg, och meddelat att jag gärna önskade träffa honom om han råkade vara i Stockholm under min vistelse. Vi träffades. Egendomligt och förvånande att någon är intresserad av typografi, tyckte han, men tydligt belåten.

Vårt två timmar långa möte började med lunch i KB:s restaurang, då inrymd i en barack eftersom huvudbyggnaden renoverades. AxelNilsson berättade om samlingarna vid Norstedts och om hans lärofader Bengt Bengtsson. Under sina 16 år vid Nordiska museet hade han även haft en del med museets matriser att göra. En betydande samling finns också vid Kulturen i Lund, upplyste han och tillade att chefen för detta museum var en ung professor, Per Soldan Ridderstad. ”Om honom kan man vänta mycket under de kommande 10–15 åren”, trodde han.

Mellan raderna kunde jag även läsa ett råd till mig, rådet att studera grafiska tekniker: ”Först efter att man lärt känna tekniken lär man sig

att förstå”, menade han. Ett annat råd till mig var att hälsa på Sten G. Lindberg – att skriva till honom och skicka material i förväg gällande mitt arbete.

Senare på eftermiddag då jag satt i forskarsalen kom Marianne Landqvist till mig med en inbjudan till en tillställning på Nationalmuseum där engelsmannen Michael Twyman skulle ha en föreläsning om ”Early Lithographed Books”. Hans föreläsning blev den första i serien ”The Georg Svensson Lectures”.

Efter Twymans föredrag presenterade Jānis Krēsliņš mig för Sten G. Lindberg. – ”Jaha, det är alltså du som lånar alla stilprov i Sohms samling”, konstaterade Lindberg, pensionär sedan tolv år, men som tycktes vara välinformerad om vad som var på gång i biblioteket. ”Tänka sig att någon i våra dagar blir intresserad av bokstäver, sånt som man tänker är smutsigt”, utropade han. Redan under de här dagarna i Stockholm fick jag kopior av hans omfattande anteckningar.

Under mina första dagar på KB blev jag också bekant med Gunilla Jonsson, sakkunnig expert i typografins och boktryckeriernas historia i Sverige. Björn Dal träffade jag i antikvariatet Libris på Kommendörsgatan, där den största delen av antikvariatets böcker redan var nedpackade i lådor för att flyttas till antikvariatets nya utrymmen vid Nybrogatan, och nästa dag skakade jag hand med Per S. Ridderstad.

Under några få dagar hade jag redan haft lyckan att träffa många sakkunniga bokhistoriker och bibliotekarier vilkas expertis sedan dess varit till stor nytta och glädje för mig.

En afton under dessa dagar började jag fundera: tänk om också jag hade haft en handledare för mitt arbete. Där hemma hade jag endast fått en nyckel till ett järnskåp som innehöll bibliotekarien Toini Melanders efterlämnade material, främst kopior av personskrifter och referenslitteratur med hennes anteckningar. I fråga om referenslitteratur hade jag hänvisats till Isak Collijns och Carl-Rudolf Gardbergs verk.3 Men ganska snart hade jag själv hittat två utmärkta bokhistoriker som fungerade som handledare, visserligen i det tysta: Bengt Bengtsson genom sin doktorsavhandling Svenskt stilgjuteri före år 1700 (1956) och Arthur Sjögren genom sina talrika artiklar som publicerats under flera årtionden från början av 1900-talet, många av dem i tidskriften Nordisk Boktryckarekonst. ”Först efter att ha lärt känna tekniken lär man sig att förstå”, hade Axel-Nilsson sagt. I september 1993 hade jag möjlighet att göra en arbetsresa till Antwerpen. Där, i Plantin-Moretus museum, kunde jag dyka in i det storslagna boktryckeriet som blev det största i Europa,

Prov på träsnittsdekorer visar också förändringar och skador hos tryckstockarna.

Del I innehåller typografiskt material som använts i Akademins i Åbo boktryckeri, del II material i de övriga tryckerierna i Finland.

med redskap som bevarats under trehundra år från och med ca 1550talet – tryckmaskiner, kaster, sättningar, samlingar av bokstavstyper och gjutinstrument, gamla stilprov, dekormaterial o.s.v., i sina ursprungliga utrymmen.

Senare under nittiotalet besökte jag KB och Uppsala universitetsbibliotek flera gånger, och några nyttiga uppgifter kunde jag hitta också vid olika arkiv i dessa städer.

Finsk typografisk atlas 1642–1827 i två delar utkom år 2000. Projektet tog alltså inalles nio år. Förutom många andra hjälpsamma bibliotekarier får jag även tacka Wolfgang Undorf för översättningarna till tyska av mina artiklar i atlasen.

Atlasen innehåller alltså prov på alla stilar och allt dekormaterial som jag noterat i tryckalstren från finska boktryckerier under perioden i fråga. I kommentarerna till bildproven anges uppgifter om användningsperioden utifrån mina observationer. De innehåller också uppgifter om användning av samma eller liknande dekorer vid boktryckerier i Sverige och i några fall även på spridda observationer av tryckalster från Tyskland och Reval. Sådana uppgifter har jag samlat även i specifika bilagor i Atlasen.4

Mina besök i Stockholm, Uppsala och senare i Lund var trevliga också ur den synvinkel att det fanns så många antikvariat i närheten av de bibliotek jag besökte. Under åren blev jag bekant med några svenska antikvariatsbokhandlare också genom deras kollega i Finland, Andrew Eriksson. Då jag redigerade Andrews 50-årsfestskrift skrev två av dem, Mats Petersson och Mats Rehnström, bidrag till boken. Och nu senare

har jag noterat att en av Föreningen Biblis styrelsemedlemmar är Lars Paulsrud, som formgav denna festskrift Löysin jotakin hauskaa – Jag hittade något trevligt (2008).

Illustrationer i fennicaskrifterna

Under mitt arbete på atlasen kunde jag inte förbise illustrationerna i de gamla tryckalstren. Det som intresserade mig var tryckplattornas ursprung: Var dessa träsnitt inhemska eller var de skurna någon annanstans? Kunde man identifiera träsnidaren i fråga och den individuella prägeln i bilderna? Vilka bilder var kopior eller modifikationer av tidigare illustrationer och vilka var original?

Det fanns skäl att också i detta sammanhang ta hänsyn till dekorativt material för att analysera och jämföra stilen i dem med stilen i illustrationerna.

Flera av de tidigaste illustrationerna åskådliggör innehållet i matematiska och astronomiska skrifter. Den mest aktiva perioden i Åbo var under åren 1680–1694, och de flesta bilderna trycktes i dissertationer. Få av dem var egenhändiga illustrationer – de flesta hade sina förebilder i svenska eller utländska skrifter, kända eller hittade av professorer, studenter och andra som haft tillgång till akademins eller privata bibliotek, kunde jag konstatera.

Det finns mycket litet information om personer som gjort träsnitt för boktryckerier i Finland. Dekorativt material till våra äldsta boktryckerier har enligt min uppfattning kommit från utlandet, närmast från Tyskland, både via svenska tryckerier och direkt. Men i synnerhet från 1669 har man tydligen mer och mer anlitat personer som i Åbo tagit kniv och stickel i hand. Det blev konkurrens mellan akademitryckeriet och det nya tryckeriet som drevs av biskop Johannes Gezelius d.ä.

Signerade träsnitt förekommer endast undantagsvis, och sällan känner man till vem som står bakom initialer eller monogram. Endast fyra personer som skurit illustrationer under perioden i fråga känner jag vid namn. De är Jonas Grimsteen, Jakob Liebeck, Daniel Medelplan och Gustaf Eriksson Hagner. Endast två av dem, Grimsteen och Liebeck, har signerat några av sina träsnitt. Dessutom kan man hitta monogrammet NR i tio illustrationer och signaturen H.L.S. i en illustration och i flera dekorer.5

Jonas Grimsteen från Närke blev inskriven som student vid Akademien i Åbo 1669. Åtta år senare (1677) skrevs han in vid Uppsala univer-

Hedniskt tempel signerad av Jonas Grimsteen i dissertationen De sveo-gothis av Petrus Bång med Grimsteen som respondent, 1673. Bilden till höger i De eclipsibus (solförmörkelse) av Johannes Flachsenius 1672 är sannolikt av Grimsteen. Samma bild förekommer samma år i Encyclopaedia synoptica av Johan Gezelius d.ä.

sitet, knappt två år senare återkom han till Åbo och blev magister. Inom kort flyttade han tillbaka till Sverige och prästvigdes där. Det enda jag fått veta om hans tidigare härkomst är att han var föräldralös, vilket framgår av Åbo Akademis protokoll och deras bilagor. Man kan också se, att de träsnitt som han åstadkommit inte var övningsstycken. De träsnitt jag tillskrivit honom är först och främst dekorer, och de flesta förekommer i tryckalster från Gezelianska boktryckeriet i Åbo.

Jakob Liebeck var student, stipendiat vid Akademin, och närmast har han blivit känd för sina runstensbilder som han skurit till en dissertation i serien Historia ecclesiae Sveo-Gothicae, som respondent under Petrus Bångs presidium 1675.

Vagnmakarens son Daniel Medelplan var kanske den ende som kan betecknas som en professionell träsnidare med årlig lön. Mellan åren 1678–1694 hann han tjäna de tre äldsta boktryckerierna i Finland: Akademiens i Åbo, biskop Johan Gezelius den äldres boktryckeri, även det i Åbo, och Viborgska gymnasiets boktryckeri, grundat av biskop Petrus Bång 1689. Enligt min uppfattning har Medelplan skurit cirka 400 illustrerande bilder, cirka 150 vinjetter och andra dekorer samt åtminstone cirka 350 bokstavstyper i trä – men samtliga av dem utan signering.

Hagner hade kommit från Sverige med professor Anders Wanochius år 1691, och år 1694 togs han ”under Academiae hägn och förswar”. Han

En av

bilderna som Jacob Liebeck skurit efter Johannes Bureus arbeten om svenska runinskrifter. Diss. Historia ecclesiae Sveo-Gothicae, preses Petrus Bång, respondent Jacob Liebeck, 13 febr. 1675.

Ovan: Träsnitt av Daniel Medelplan i Benedictus Ulholms dissertation De panspermia rerum, 1689, kopior av illustrationer i Mundus subterraneus av Athanasius Kircher, Amsterdam 1678 (nedan) .

Till höger: Medelplans träsnitt i Icones novae av Elias Til-Landz, 1683, den första floran i svenska riket. Latinska växtnamn har skurits i tryckstockarna med bilderna. Man kan följa utvecklingen av Medelplans handstil i trä genom att jämföra den på olika sidor. På s. 6–7 finns handskrivna anteckningar av läsare: Hiernehwarffsroot, I.P och IÄNEXEN-RUOHO (jäniksenruoho).

Träsnittsillustrationer av Gustaf Eriksson Hagner i dissertationen De quatuor generibus mulierum av Christiernus Alander, resp. Laurentius N. Qvist, 1698.

har skurit träsnitt till dissertationer i astronomi, bilder av djur i flera dissertationer och bland annat av svenska mynt efter bilder i Thesaurus nummorum sveo-gothicorum, thet är en skatt af swenska mynt av Elias Brenner.

Som ett resultat av mitt detektivarbete med gamla träsnidare utkom år 2003 boken Tiedon ja taidon kuvat. Suomalaisten painotuotteiden puupiirrokset ja niiden tekijät 1647–1713 (Bilder på kunskap och färdighet. Träsnitt och träsnidare i Finland under 1647–1713).

Bokband

Men innan dess, år 2000, hade jag fått en annan överraskande fråga, denna gång från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS). Det var fråga om att bearbeta en bibliografi och bandbeskrivning över en samling som den kända bibliofilen och boksamlaren Jarl Pousar ett par år

tidigare donerat till SLS. Jarl och jag kände varandra sedan början av 1980-talet. Vi var bägge medlemmar i det finskspråkiga och det svenskspråkiga sällskapet av bokvännerna i Finland, och han var mångårig redaktör för det finskspråkiga sällskapets tidskrift Bibliophilos och vi blev vänner.

Redan innan jag blev anställd vid SLS hade arbetet kring Pousars samling påbörjats genom att en särskild databas hade skapats för bibliografin med bokbandsbeskrivning och bilder på bokband. Senare utvecklades databasen med tanke på ytterligare information av speciellt bokhistoriskt intresse, som ett fält för proveniens.

Donationen innehöll cirka 2500 inbundna volymer som omfattar cirka 2 900 titlar, några av de äldsta från 1400- och 1500-hundratalen. Antalet volymer i finska avdelningen i samlingen är cirka 900, antalet svenska volymer cirka 400 och ett mindre antal av böckerna är från andra europeiska länder, främst Tyskland, Frankrike och Danmark. Av särskild betydelse för Pousar var att se böckernas fysiska och visuella egenskaper i deras ursprungliga skick. Papperet, trycksvärtans färg, typografin och pärmarna på ett originalexemplar speglar den rådande tidsandan vid bokens utgivning, men hans största intresse riktade sig emellertid mot förlagsband från 1800-talet i klotpärmar.

En del böcker såldes ju ursprungligen endast som häftade, med eller utan omslag. För en mindre del av dem hade förläggaren kanske beställt pärmar som skulle inbindas efter förfrågan. Många skrifter såldes inte så snabbt som förläggaren hade önskat eller förväntat och man lärde sig att vara försiktig. Därför lagrade man oinbundna inlagor eller till och med lösa ark för att vänta på bättre tider. Inte så sällan kunde sådana tider komma först efter flera år eller årtionden då nya typografiska eller andra slags visuella inriktningar och trender rådde. I stället för att sälja gamla oinbundna böcker eller gräva fram gamla pärmar lät många förläggare förfärdiga nya, moderna pärmar för de gamla häftade böckerna.

Genom att jämföra svenska och tyska bokband och leta i arkiv kunde jag konstatera att vissa böcker från boktryckerier i Finland hade sina pärmar från utlandet. Det var alltså inte fråga om privatband på uppdrag av bokens ägare, utan om förlagsband beställda av förläggare i Finland. Det fanns olika och förståeliga skäl för detta förfarande. Under 1840-, 1850-, 1860- och 1870-talen saknade bokbinderierna i Finland sådan teknisk utrustning som flera svenska bokbinderier hade, t.ex. Herzogs bokbinderi i Stockholm från början av 1862. Marknaden i Sverige var förstås viktig för utgivarna av svensk litteratur i Finland.

Böcker av finska författare i klotband.

Ovan: Julqvällen av J. L. Runeberg, Helsingfors 1851, antagligen bunden av J. A. Linden i Helsingfors ca 1865; Dramatiska dikter av Z. Topelius, Stockholm 1861 (bunden hos Isak Elkan).

Nedan: Fosterländskt album av H. Kellgren, R. Tengström och K. Tigerstedt på A. C. Öhmans förlag, tryckt i Helsingfors 1845, bunden hos P. Herzog i Stockholm; Finsk anthologi, utgiven av Robert Tengström i Helsingfors 1845 och inbunden hos Herzog i Stockholm, antagligen på 1870-talet.

Bokband i Pousars samling åskådliggör efterfrågan på illustrerande pärmbilder på klot fr.o.m. senare delen av 1800-talet. T. v. pärmar signerade av Alf Wallander och Eva Mannerheim-Sparre (E. S.), t. h. av Louis Sparre (L. S.) och Alexander Federley (AFey). Pärmbilden på bönboken Palmblätter är av Peter Schnorr. Boken om vårt land (uppl. 1879) innehåller illustrationer efter teckningar av Carl Larsson och Robert Wilhelm Ekman.

En annan försvårande omständighet uppstod efter att Sverige och Finland skiljts åt 1809. I Sverige införde man hög införseltull på svenska i utlandet tryckta böcker.6 Men det fanns sätt att kringgå tullen: ett sådant skedde i gott samförstånd mellan bokhandlaren och förläggaren Alexander Constantin Öhman i Borgå och Adolf Bonnier i Stockholm. Öhman skickade tryckta ark till grannlandet som makulatur och Adolf Bonnier försåg dem med sitt titelblad eller förlagsmärke och lät inbinda och sälja detta ”makulatur” i dekorerade hårda pärmar. Sådana insmugglade verk var bl.a. J. L. Runebergs Julqvällen (1841), Nya dikter (1843) och Kung Fjalar (1844), den periodiska publikationen Joukahainen I (1843) och Joukahainen II (1845), Ljungblommor I av Zacharias Topelius (1845) och Fosterländskt album I–II av H. Kellgren, R. Tengström och K. Tigerstedt (1845).7

Lösa vackra pärmar skickades till förläggare i Finland åtminstone av bokbindarna Peder Herzog och Nathan Elkan i Stockholm. Förläggaren och bokhandlaren Konrad Emil Holm inledde sin förlagsverksamhet i Helsingfors år 1867 och efter ett par år etablerade han affärskontakter med Elkan. Holm skickade sina beställningar till honom, och Elkan skickade prov med olika alternativa material. Holm och bokhandlaren och förläggaren Gustaf Wilhelm Edlund beställde pärmar även från Leipzig, Holm från Knaur och H. Horn, och Edlund åtminstone från Hübel & Denck.8 Också den tyskfödde litografen och förläggaren Ferdinand Tilgmann var en av dem som på 1870-talet ansåg att det fanns skäl att samarbeta med tyska bokbinderier. Min bok om Jarl Pousars samling, Vackert, vittert, lärt, utkom 2010. Men det betydde inte att jag slutade intressera mig för bokband.

Mikael Agricolas verk

I januari 2004 deltog jag i ett seminarium vid det finskspråkiga universitetet i Åbo. Kring bordet i mötesrummet satt en mängd filologer, forskare i finska språket. Man presenterade ett projekt med temat Vetenskaplig edition och morfosyntaktisk databas över Mikael Agricolas verk. Mikael Agricola (ca 1507–1557), det finska skriftspråkets fader, utgav de första tryckta böckerna på finska fr.o.m. 1543 till 1552. På detta seminarium planerades den första editionen som skulle utkomma 2007 för att fira hans 500-årsjubileum. Jag blev ombedd att i en inledande artikel till den kommande editionen presentera Agricola från en bokhistorisk synvinkel, med avseende på typografin.

Mikael Agricola utgav nio böcker på finska, delvis översättningar av religiös litteratur på olika språk, den viktigaste av dem Se Wsi Testamenti (Det Nya Testamentet). Då jag bläddrade i facsimilen av hans tryckta verk var det vissa detaljer i dem som jag fäste uppmärksamhet vid. Under arbetet ökade antalet frågor och det blev mera text än planerat. Slutligen omfattade min granskning typografi och illustrationer i samtliga av Agricolas verk.

Man kan se att de flesta träsnitt för illustrationer och stora dekorativa initialer i dem redan tidigare har blivit använda i andra verk. Många av tryckplattorna har mer eller mindre tydliga slitage och kommer från Tyskland. Men jag fäste mig särskilt vid den svenska Kungliga boktryckaren Amund Laurentssons typografi, i synnerhet den från 1540talet, och hans förträffliga förmåga att trycka i två färger, i svart och rött. Den planerade inledningen resulterade slutligen i 260 sidor: boken Mikael Agricolan teosten painoasu ja kuvitus (Typografi och illustratio -

Mikael Agricolas bönbok tryckt av Amund Laurentsson i Stockholm 1544. Den är den andra boken tryckt på finska, den första var Agricolas ABC-bok. Detta exemplar har tillhört Elias Brenner.

Två uppslag ur Agricolas bönbok, den övre i kalendarium där bilderna åskådliggör instruktioner för att använda ”söndagsbokstav” och ”den gyllene siffran” som stöd för tideräkning. Motiv för bilden nedan är känd som ”Jesus och den kanaaneiska kvinnan”. Denna bild är en kopia av Lucas Cranach d.ä.:s illustration till bönen Fader vår av Philipp Melanchton, tryckt i Dresden 1527. Träsnittet har antagligen skaffats från Tyskland.

nerna i Mikael Agricolas verk) utgavs under jubileumsåret 2007, liksom språkforskarnas edition Mikael Agricola, Abckiria med min inledning.9

Tryckplattornas övergång

Då det första boktryckeriet i Finland inledde sin verksamhet hade cirka hundra år gått sedan Agricolas första verk, Abckiria, utkom i Stockholm. Jag kunde konstatera att Peder Wald, den första boktryckaren i Finland, hade levandegjort sina tryckalster bland annat med gamla träsnittsplattor och -initialer som andra tryckerier ratat. Där fanns sådana som jag sett i Agricolas verk och annan produktion från Kungliga

boktryckeriet under Amund Laurentssons tid. Och en del av dessa träsnitt hade redan tidigare blivit använda hos Georg (Jürgen) Richholff d.ä. i Lybeck och hos Richolff d.y. i Uppsala.

Det har inte varit ovanligt att gammalt material cirkulerat från tryckeri till tryckeri under flera generationer. År 1713 flyttades de båda Åbotryckeriernas material undan det stora nordiska kriget till Stockholm, och den största delen av deras dekormaterial blev kvar i Sverige.

Då jag blev bekant med min farfars farfars Christian Ludvig Hjelts produktion kunde jag notera att några vinjetter och överstycken som från och med 1680-talet blivit använda i Åbo Akademis tryckeri och efter evakueringsåren blivit kvar i Sverige, på 1800-talet hade kommit tillbaka till Åbo. Det hände genom att Olof Grahns material övergått till Hjelts ägo.

Vasa stad i Österbotten fick sitt första tryckeri 1776 med George Wilhelm Londicer från Stockholm som boktryckare. Hans vinjetter, överstycke och initialer i Vasa hade tidigare använts av flera svenska boktryckare, bland annat av Henrich Keyser d.y., Nathanael Goldenau, Georg Gottlieb Burchardi, Johann Laurentz Horrn och Lars Salvius, kunde jag notera.

Till Lund

Då mitt intresse för illustrationer hade vuxit ville jag bekanta mig närmare med träsnittsplattor. Jag hade tidigare i förbigående sett sådana på museet på Skansen, men mot slutet av 1990-talet var inte det möjligt, eftersom man hade flyttat träsnittsförrådet någon annanstans, antagligen till Kulturen i Lund, fick jag höra. I december 1999 åkte jag alltså till Lund.

Tyvärr kunde jag inte se det material jag letade efter, men i Lund pågick en utställning av kistebrev och jag fick se bl.a. träsnitt för kistebrev. Kistebrevsillustrationer kan kanske inte beskrivas som konstnärliga, och ofta uppfattas de som mer eller mindre grova eller roande, eftersom tecknarna sällan hade någon särskild konstnärlig talang. Men de original som träsnittsplattor jag såg kunde enligt min uppfattning avslöja goda hantverksfärdigheter av träsnidare, färdigheter som kommer fram bl.a. genom schatteringar i olika tekniker och behärskad användning av instrument som inte lämnar hack eller sprickor i träet.

Till läsesalen i Lunds universitetsbibliotek beställde jag personskrifter, som ju är de tryckalster som är mest generösa med dekorer och

T.v. En av de tre tryckta bröllopsdikter som tillägnats boktryckargesällen Johan Winter och Christina Ertwins Dotter Herweg som vigdes 1668 i Strängnäs. Nästa år började Winter sitt arbete som den första boktryckaren i Johannes Gezelius nya boktryckeri i Åbo.

T.h. Bröllopsdikt till Kongl. Carolinska Academiens boktryckare Carl Gustaf Berling och hans brud Anna Fråstman i Lund 1745. Dekorerna är handkolorerade, och genom diktens underskrifter får man veta namnen på gesällerna i Berlings tryckeri.

varierande typografi. En dag stod jag i kö i universitetets tambur och väntade på min tur för att telefonera – det var fortfarande de fasta telefonens tidevarv. En dam som stod bakom mig väntade på sin tur och frågade mig vad jag forskade i; hon hade lagt märke till att jag beställt fram liknande material som hon. Efter att vi båda var klara med våra telefonsamtal ville hon visa materialet som hon hade i sin forskarvagn och i sitt skåp i läsesalen från tidsperioden, som hon trodde kunde intressera mig. Hon hette Valborg Lindgärde, och hon höll på att utarbeta ”Samlade dikter av Sophia Elisabet Brenner” på uppdrag av Svenska Vitterhetssamfundet.

Åtta år senare, i februari 2008, fick jag ett brev av Valborg. ”Vi har träffats en gång för många år sedan. Du var i Lund…” Hon berättade att ett Brenner-symposium skulle äga rum i Lund, och hon frågade om jag

Exempel på två persondikter med dekorationer som krävt ovanligt mycket tid och yrkeskunnighet av sättaren. I båda av dessa ettbladstryck reser sig pelare satta av typografiska ornament, alltså små figurer som gjutits i metall. Med Ähre-Torn gratulerar man Matthias Syngman för att han efter sina lärlingsår nu, år 1681, blivit boktryckargesäll. Från slutet av år 1693 / början av år 1694 arbetade Syngman som boktryckare i östra delen av riket, i Gymnasietryckeriet i Viborg, som Daniel Medelplans efterträdare. Medelplan var den första boktryckaren i Viborg under åren 1689–1693.

Sättaren av bröllopsgratulationen till David Kämpe och Margareta Magdalena Eberdt nöjde sig inte med att sätta torn, utan utförde dikten som en figursättning. I denna skrift, även den från år 1681, och från samma boktryckeri som Ähre-Torn till Syngman, har sättaren passat in den tämligen långa texten i väven med regelbundna bågar och korsande stigar. Allt har förmodligen inte lyckats på första försöket. Men ”spetsduken” med bröllopsdikten blev färdig.

skulle vilja vara med. Jag deltog i Brenner-symposiet, och ca två år senare utkom den digra boken Wår lärda Skalde-fru Sophia Elisabet Brenner och hennes tid innehållande artiklar av föreläsare i symposiet och några andra Brenner-specialister. Mitt tema ”Att beskåda dikter” behandlade visuella särdrag i Sophia Elisabet Brenners personskrifter i särtryck.

I april 2016 ställde Valborg en ny fråga till mig: Har jag tid att delta i en konferens om tillfällesdiktning med rubriken ”Att dikta för livet, döden och evigheten”? Kunde jag hålla ett föredrag, gärna utgående från de synvinklar jag behandlade under Brenner-symposiet? Så följande år presenterade jag tillfällesdikter för boktryckare och konstförvanter, alltså bröllopsdikter, gratulationer och gravdikter, under rubriken ”Wärcket prisar Mästaren”. Enligt arrangörernas önskemål hade jag även denna gång fokuserat på publikationernas visuella särdrag och typografi.

Den digra samlingen artiklar från konferensen av olika författare under titeln Att dikta för livet, döden och evigheten: Nya teorier, metoder och infallsvinklar i forskningen kring tillfällesdiktningen 1500–1800 utkom 2020.

Efter denna konferens ville jag återvända till dikter till boktryckare och boktryckargesäller, men nu med särskilt intresse för dikternas innehåll. Vad kunde de berätta om adressaterna och deras yrke, liv och öden? Om detta kan man läsa i boken Boktryckarnas ädla konst: Persondikter 1605–1764 som utgavs ifjol av Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell förlag. Boken innehåller på månget sätt intressanta personhistoriska uppgifter och uppgifter om gamla kutymer, citat ur lustiga dikter och talrika bilder som konkretiserar det som jag berättar.

Korrigeringar till äldre forskning

Det som jag under min Georg Svensson Lecture föreläsning i detta fina och vetenskapligt betydelsefulla bibliotek till sist vill fästa er uppmärksamhet på gäller behovet att korrigera vissa uppgifter i äldre forskningslitteratur och uppmärksamhet vid nya uppgifter som kommit fram genom material till Boktryckarnas ädla konst. G. E. Klemmings och J. G. Nordins Svensk boktryckerihistoria 1483–1883 (Stockholm 1883) är ett grundläggande verk i svensk bokhistoria och fortfarande en viktig referens. Men man kan förstå att Klemming saknade en del av det källmaterial som numera är tillgängligt. Hans avsnitt i boken innehåller luckor och felaktiga uppgifter som traderats både i forskningslitteratur och på nätet.

Denna bröllopsgratulation till Nathanael Goldenau och Maria Mattheis är en av de personskrifter som korrigerar tidigare uppgifter om Goldenaus hustru. Överstycket i barockstil är signerad Bald sc., alltså av Johan Emanuel Balduin.

Ett exempel på vad som kommit fram i persondikterna är att det har funnits två personer inom boktryckarbranschen med namn Lars Wall, inte en såsom Klemming trott och som påverkat hans uppgifter gällande Herich Keyser d.y., hans anställda och kontroverserna kring honom. Den ena av dem som förekommer med namnet Lars Wall var Keyser den yngres faktor Lars Hansson Wall som dog 1679, den andra var Lars Larsson Wall, som grundade sitt tryckeri 1686 och dog fem år senare.

Henrich Keyser d.y. hade också lärt sig att gjuta stilar. Han dog 1699. ”Med Keyser dog den blygsamma stilgjuteritradition som sedan inkunabeltiden existerat i Sverige. Först under frihetstidens merkantilism

återupplivades yrket”, skrev Bengt Bengtsson i sitt verk Svenskt stilgjuteri före år 1700. 10 Men denna uppfattning tycks inte stämma. År 1707 dog en av Keyser d.y.:s söner, Henrich Keyser III. Den anonyme författaren av hans gravdikt har skrivit bl.a. följande verser:

I Tryck och Binde-kånst han många likar haar; Men i Skriftgjutning är i Swerige ingen qwar; Then kånst medh honom här sin morgon haft och qwäller.

De flesta felaktiga uppgifterna gäller vissa boktryckares verksamhetsår och uppgifter om deras makar – vem som varit gift med vem, och detta kan ha sin betydelse för hur och när man blivit boktryckare – rättare sagt vem som blivit boktryckare efter att ha gift sig med en boktryckaränka.

När en boktryckare dog övergick hans tryckeri till änkan eller någon annan arvinge. Många änkor fortsatte boktryckeriets verksamhet under ledning av en yrkesmässig faktor. Om änkan senare gifte sig med sin faktor eller en annan boktryckare eller boktryckargesäll övergick boktryckarrättigheterna till hennes nye make. Men om änkan däremot gifte sig med en man som hade något annat yrke, så förlorade hon, enligt den gamla sedvanerätten, rättigheten att driva boktryckeriet och inte heller fick den nye maken boktryckarrättighet.

Enligt Klemming gifte sig Nathanael Goldenau sig med Sara von der Holtz, vilket inte stämmer. Sara von der Holtz första man var boktryckaren Michael Laurelius, som dog 1719. De facto gifte sig Goldenau med Maria Mattheis (1696), och senare, efter att ha blivit änka gifte sig Maria Mattheis med Julius Georg Matthiae och hennes tredje man var Johann Laurentz von Horrn. Jag har även fäst läsarens uppmärksamhet vid andra felaktiga uppgifter av liknande slag.

Då Maria Simonsdotter Thorsman, en boktryckaränka i Strängnäs, gifte sig med boktryckaren Anders Laurelius 1714 uttryckte diktaren Olaus Lindsteen i sin bröllopsgratulation efterfrågan på boktryckaränkor med dessa rim:

Och Herr LAURELIUS Han wärckligt war den Samme/ Som lijkte Änkan bäst, och Trycket kund förstå/ Ty gjorde Han med hast at J fick bägge twå.

Till slut några rim av Jonas Nordvall ur hans postulatsgratulation till den nybekransade boktryckargesällen Daniel Hofberg 1736:

Nu frågas: hwad för Konst dyrbarast månde wara?

Jag tror jag svarar rätt / och twekar ej att swara:

Bok-Tryckar’ Konsten bör i främsta rummet stå / Af then man bästa fruckt och nytta hafwa må.

Min vandring i böckers värld har gått framåt i samarbete också med svenska bibliotekarier, forskare och bokvänner, många av dem personer och personligheter som på ett eller annat sätt fortfarande har en del i mitt liv. Varmt tack!

Jag kommer att fortsätta min vandring.

NOTER

The Georg Svensson Lecture, 30 november 2024, Kungliga biblioteket, Stockholm. Arrangör Föreningen Biblis med stöd från Stiftelsen Georg Svenssons fond. 1. Enligt Nordin såldes tryckeriet till professor G. G. Hällström i Åbo, men Hällström hade tydligen fungerat som mellanhand i affärsaktionen. Se G. E. Klemming och J. G. Nordin, Svensk boktryckerihistoria 1483–1883 (Stockholm: P. A. Norstedt & Söner, 1883), s. 407 och Anna Perälä, Tilanomistaja kirja-alalla. Christian Ludvig Hjelt kirjanpainajana, kustantajana ja kirjakauppiaana 1823–1849, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 207 (Helsingfors: Finska Vetenskapssocieteten, 2019), s. 125. Se även min artikel ”Christian Ludvig Hjelt, en godsägare i bokbranschen”, Historisk Tidskrift för Finland 106 (2021), nr 3, s. 383–405.

2. År 1996 utkom bibliografin Suomen kansallisbibliografia, Finlands nationalbibliografi 1488–1700 av Tuija Laine och Rita Nyqvisti. Senare utkom en bibliografisk databas för perioden 1701–1800.

3. Carl­ Rudolf Gardbergs Boktrycket i Finland I–III (Helsingfors: Helsingfors grafiska klubb, 1948–1973) är ett grundläggande bokhistoriskt verk i Finland.

4. Atlasen fick den internationella antikvariat föreningen ILAB:s (The International League of Antiquarian Booksellers) bibliografiska Breslauer­pris 2002

5. Övriga signeringar som jag noterat i dekorationer: ICH (Johan Christoffer Höjer?), H.L.S., HLS, HS, JSP, IEH (eller IPH eller ISH) och D.J.W. (Daniel Johan Wall). I flera vinjetter och överstycken i akademitryckeriets förråd finns monogrammet JLW, det

tyder på Johan Larsson Wall som boktryckeriets föreståndare.

6. År 1824 infördes 50 % tulltaxa, år 1826 sänktes taxan till 33 1/3 % och fyra år senare till 20 %. Närmare om processen ända till 1857 se Sven Rinman, Studier i svensk bokhandel: Svenska bokförläggarföreningen 1843–1887 (Stockholm: P. A. Norstedt & Söner, 1951), s. 184–194. Uppgifter om tulltaxans storlek i några 1800 ­talets skrifter är något varierande, och till och med i StigBjörn Nybergs studie från 1982 står att under bröderna Öhmans tid var den svenska införseltullen för svenskspråkiga böcker tryckta i Finland 33 1/3 %. Stig­ Björn Nyberg, Den Öhmanska bokhandeln 1839–49: En studie i bokhandels- och förlagsförhållandena i Finland under 1840-talet , Historiska och litteraturhistoriska studier 57, utgivna av Torsten Steinby (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1982), s. 112.

7. Karl Otto Bonnier, Bonniers, en bokhandlarefamilj: Anteckningar ur gamla papper och ur minnet , II , Adolf Bonnier och hans Bröder, I, 1830 ­ och 1840 ­talen (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1930), s. 61; Nyberg, s. 112; Rinman, s. 479, 481; Anna Perälä, Vackert, vittert, lärt: Jarl Pousars boksamling (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2010), s. 227–28.

8. Perälä, ibid., s. 226–31.

9. Kaisa Häkkinen (red.), Mikael Agricola: Abckiria Kriittinen editio, SKS:n Toimituksia 1121 (Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura), 2007.

10. Bengt Bengtsson, Svenskt stilgjuteri före år 1700: Studier i svensk boktryckerihistoria (Stockholm: Skolan för bokhantverk, 1956), s. 187.

Böcker tryckta hos Christian Ludvig Hjelt i Åbo.

carolina brown

Ett silhuettalbum från Tistad

Ett litet album klätt med stänkmålat papper har nötts genom århundradena. Innanför pärmen står skrivet med stora snirkliga bokstäver: ”N’oubliez jamais Me[l]ker. Adieu” (”Glöm aldrig Me[l]ker. Farväl”).1 De numrerade sidorna upptas av sexton silhuetter.2 En svag blyertsanteckning anger på varje sida vilka de åtta kvinnorna och sex männen är – två av de avbildade finns representerade med två olika silhuetter vardera. Det så kallade Tistadalbumet förvaras idag i Kungliga biblioteket där den utgör en liten del av en omfattande samling av silhuetter.3

Ett släktgalleri?

Silhuetter har kallats 1700-talets fotografier.4 Det var ett nytt sätt att avporträttera, snabbare och billigare än det anspråksfulla oljemåleriet. Silhuetten ansågs sann, som ett ”avtryck” av verkligheten, snarare än en konstnärlig tolkning. Med namninskriptionerna blir silhuettsamlingen dessutom ett personhistoriskt dokument av alldeles särskilt slag.

De avbildade personerna hade alla en anknytning till Tistad slott i Bärbo socken i Södermanland. Det faktum att silhuetterna ordnats som en samling antyder att de avbildade hade inbördes relationer. Hur såg dessa ut? En kort presentation av de avbildade kan ge en bakgrund. Albumets proveniens till Tistad leder tillbaka till dess ägarpar under 1700-talets senare hälft, friherre Fredrik Bengt Rosenhane och grevinnan Eva Sophia Stenbock (3 och 4). Släkten Rosenhanes huvudgård var emellertid det närbelägna Torp i Vrena

socken, från vilken riksrådet Shering Rosenhane d.ä. under det tidiga 1600-talet hade utökat familjens egendomar, bland annat med Tistad. Fredrik Bengt Rosenhane, kammarherre hos kung Adolf Fredrik, kom dock att bli den store byggherren på Torp.

Släkten Stenbock hade anknytning till den baltiska adeln. Eva Sophia, dotter till det livländska lantrådet greve Bengt Ludvig Stenbock och friherrinnan Beata Sophia Creutz, föddes i Tallin och växte upp på godset Kolk (Kolga) i Kusals socken i Estland. Efter moderns och tre bröders tidiga död flyttade Eva Sophia och hennes syster Christina Magdalena till Sverige och mostern Hedvig Eleonora (Nora) Creutz omvårdnad på Täckhammar, angränsande gods till Tistad och släktens Creutz stamgods.5 Silhuetten av Nora Creutz (1) intar den första sidan i albumet, vilket möjligen talar för hennes framträdande roll och betydelse.

Följande sida visar ”Fröken Brita Wrede” (2), äldst i sällskapet. Hon slutade sin levnad på Torp 1775. Nora Creutz och Brita Wrede var de två ogifta kvinnliga släktingarna som med ålderns rätt intog de första och främsta placeringarna i silhuettalbumet.6 Det var först på 1760-talet som Tistad kom att spela en ny roll i makarna Rosenhanes liv. En ny huvudbyggnad skulle nu ersätta det tidiga 1600-talets träbyggning och arkitekten Fredrik Wilhelm Hoppe fick 1766 uppdraget att rita ett stenhus i tre våningar i klassicerande stil. Fem år senare stod det nya Tistad klart. Under åren hade också fem barn fötts. En av sönerna avled i späd ålder och när även sonen Johan Gustaf

1. ”Fröken Nora Creutz” / Hedvig Eleonora Creutz (1698–1777).

drunknade i sjön Långhalsen vid Torp övergav Rosenhane planerna för släktgården Torp och familjen bosatte sig på Tistad.7

Silhuetten av Eva Sophia Stenbock finns i två versioner. Var hon möjligen missnöjd med den första? Den ena visar henne med mer upprätt haka och mer framträdande detaljer. Även den ena silhuetten av Gustaf Philip Creutz har på motsvarande sätt rätats upp i hållningen. De finskättade bröderna Gustaf Philip och Jakob Ernst Creutz (5 och 7) tillbringade långa perioder hos släktingarna på Täckhammar och etablerade sig efter hand, Jakob Ernst med en militär bana och Gustaf Philip med uppdrag som kanslist och därefter med tjänst vid hovet som kavaljer till prins Fredrik Adolf. Kontakterna med de litterära kretsarna i huvudstaden, där Hedvig Charlotta Nordenflycht och medlemmarna i Tankebyggarorden ingick, ledde fram till hans genombrott 1762 med dikten Atis och Camilla och versnovellen Daphne. 8 I maj samma år utnämndes Creutz till envoyé i Madrid och ett drygt år senare lämnade han Stockholm för ett nytt liv.9 Hans resväg via Paris kom att bli en omvälvande upplevelse. Snart övergavs Madrid för en ministerpost i Paris, vilken varade fram till 1783. Avbildad i silhuetterna har han ännu dessa upplevelser framför sig. Silhuetterna 6 och 7 visar Eva Sophia Stenbocks syster Christina Magdalena och hennes make Jakob Ernst Creutz, kapten vid kungliga livgardet och senare överstelöjtnant i armén. Hon är nyss fyllda trettio och snart skulle parets första och enda barn födas, dottern Hedvig Eleonora Creutz. Till familjesilhuetterna fogades även de av den närmaste vänkretsen. Hit hörde Catharina Charlotta Fleming af Liebelitz (8), gift 1760 med Fabian Casimir Wrede, vilkens faster var mor till bröderna Creutz. Under de kommande åren födde Catharina Charlotta fyra barn, men dog strax efter yngsta sonens födelse, endast 25 år gammal. Silhuetten tillkom under hennes ungdom. Frisyrens fladdrande band och hatten hon bär ger bilden av en modeintresserad ung kvinna. Fabian Wredes silhuett saknas i albumet. Han hade just utsetts till överste för Skaraborgs regemente, vilket 1760 deltagit i det pommerska kriget.10

Även Carl Adam Wachtmeisters liv präglades av hans militära värv, vilket började vid Skaraborgs regemente 1756 och förde honom några år

senare rakt in i det pommerska kriget (9). Hans syster Ulrica avbildas också i albumet (10). Där broderns senare karriär vid hovet är omskriven i källorna, finns ytterst lite som kastar ljus över hennes liv. Utan eget hushåll förefaller hon ha levt hos vännerna på Tistad.11 I början av 1800talet kom såväl Torp som Tistad att tillhöra släkten Wachtmeister. Greve Gustaf Wachtmeister, ägare till Tistad 1810, gifte sig 1787 med Henriette Elisabeth Falkenberg af Bålby, dotter till Melcher Falkenberg (11). Falkenberg, en återkommande gäst på Tistad, var en inflytelserik och omtalad ämbetsman och en förmögen godsherre. Hans bröllop med Hedvig Eleonora Wachtmeister firades på Tistad, en julidag 1761.

Silhuetten på sidan 12 visar ”Fröken Greta Gyldenstolpe”, drygt trettio år och gift med majoren Carl Bengt Skytte, ägare till Vi sätesgård i Östergötland. Genom sin bror hovmarskalken och överkammarherren Gustaf Filip Gyldenstolpe, kom hon att utgöra en länk till det hovliv som också delades av flera andra i kretsen kring Tistad. Vid sin död drygt tio år senare efterlämnade hon sex små barn. Bouppteckningen från 1773 visar spåren av de nöjen och förpliktelser som hörde högreståndslivet till. Praktiska färdigheter liksom kultiverade intressen gör sig påminda genom noteringen om en knyppeldyna, en tvärflöjt och spinett, men även en konstsamling med porträtt, miniatyrer, kinesiska målningar och kopparstick.12

Paret Rosenhanes äldste son Shering föddes på Torp 1754 (13). Silhuetten visar en ännu liten pojke, iförd peruk och spetskrås. Förväntningarna var högt ställda på den förstfödde. Förmanad men också uppmuntrad hade uppväxten på Torp och Tistad förberett hans bildning och livslånga intresse för historia. Han kom att följa en ämbetsmannakarriär och vann erkännande som en av sin tids stora humanister.13 Albumet avslutas med Christina (Stina) Eleonora Hastfehr, en avlägsen släkting till Fredrik Bengt Rosenhane (14). Silhuetten visar henne iförd en hatt med uppvikta brätten och fladdrande band, liknande Catharina Charlotta Flemings. Under 1750-talet hade hon förlorat sina föräldrar. Bruket att bereda plats för ensamstående släktingar gjorde henne till en del av livet på Tistad.14

Tistadalbumet ger skäl för tanken att det är ett släktgalleri som här presenteras. Merparten av de

2. ”Fröken Brita Wrede” / Brita Wrede (1687–1775).

4b. ”Grefvinnan Rosenhane” / Eva Sofia Stenbock (1728–1807).

7. ”Grefve Jacob Creutz, Capitaine af gardet” / Jacob Ernst Creutz (1727–1778).

3. ”Baron Fredrik Rosenhane” / Fredrik Bengt Rosenhane (1720–1800).

5. ”Grefve Gustaf Philip Creutz” / Gustaf Philip Creutz (1731–1785).

4a. ”Grefvinnan Rosenhane” / Eva Sofia Stenbock (1728–1807).

6. ”Grefvinnan Creutz, Christ. M. Stenbock” / Christina Magdalena Stenbock (1731–1792).

9.

/

8. ”Catharina Charlott Fleming gift med Baron Fabian Wrede” / Catharina Charlotta Fleming (1739–1764).

”Carl Adam Wachtmeister”

Carl Adam Wachtmeister af Björkö (1740–1820).

10. ”Ulrica Wachtmeister” / Ulrica Wachtmeister (1734–1797).

11. ”Melcher Falkenberg” / Melker Falkenberg (1722–1795).

12. ”Fröken Greta Gyllenstolpe g.m. Skytte” / Margareta Catharina Gyldenstolpe (1730–1773).

13. ”Shering Rosenhane” / Shering Rosenhane (1754–1812).

14. ”Fröken Stina Eleonora Hastfehr” / Christina (Stina) Eleonora Hastfehr (1731–1804).

avbildade var förenade genom släktband. Det är likväl uppenbart att släktskap och vänskap var nära sammanflätade. Det tidigmoderna familjebegreppet syftade på en betydligt mer heterogen skara än vad senare tider avser.15 Den överordnade ståndsgemenskapen bidrog också till att en ”familj” ofta kunde inkludera änkor, ogifta släktingar, föräldralösa barn och andra som behövde sörjas för. Det omgivande grannskapets ståndsmedlemmar ingick även i denna breddade krets. De stora hushållens ”trotjänare”, informatorer, guvernanter, lakejer och mamseller kunde också ingå i den utökade familjebilden. Kretsen och dess position inom det vidare högreståndsnätverket utgjorde också en maktfaktor. Flera av de avbildade i Tistadalbumet intog framträdande positioner i tidens sociala, kulturella och politiska liv. Olika bevekelsegrunder och intressen, som kontakter inom hovet, kyrkan, loger och samfund, ämbetsverk eller akademier, kunde även stärka de inbördes relationerna. Även om albumet åskådliggör släkt- och familjerelationer ger det främst uttryck för en gemenskap som identifierar de avbildade som en sammanhållen grupp inom tidens ståndssamhälle. Albumet som fysiskt föremål förstärker intrycket. Silhuetternas likartade form och montering håller kretsen samman som en enhet och albumets skyddande pärmar omsluter och bevarar den.

Ett minnesvärt ögonblick

Silhuetten var ett porträtt skapat i stunden, en skildring av ett ögonblick. När kan denna stund ha infallit för sällskapet på Tistad? Vi får föreställa oss en kväll, kanske under årets mörkaste tid då skuggorna framträdde som skarpast när ljuskällan tändes framför silhuettpapperet. Hade sällskapet lämnat stadslivet och samlats på Tistad inför stundande helger? När mörkret föll redan under tidig eftermiddag var alla sysslor som kunde fördriva timmarna eftertraktade och särskilt de som inte krävde lika mycket ljus som läsning eller sömnad. Kanske utspelade sig denna kväll under ett år då det fanns särskilda anledningar till en sammankomst.

Albumets papper har vattenstämplar som visar bokstäverna HVH och det holländska lejonet på en vapensköld. Länge dominerade Holland pappersmarknaden. Det var först på 1760-talet som

vattenstämplat papper kunde tillverkas i Sverige med hjälp av inflyttade holländska pappersmakare, men importen fortsatte under lång tid.16 De holländska papper ur vilka silhuetterna från Tistad har klippts ut kan dateras till 1777.17 På stilistiska grunder kan silhuetterna antas vara gjorda av en och samma person och antagligen vid ett och samma tillfälle.18 Mycket tyder dock på att de ritades tidigare, men förminskades, klipptes och monterades vid ett senare tillfälle. Mot slutet av 1770-talet hade flera redan lämnat kretsen och några även för gott. Albumet har istället daterats till 1760-talet, möjligen året 1762–63, då sällskapet hade flera skäl att samlas.19 Det var året då Jacob Ernst Creutz och Christina Magdalena Rosenhane firade bröllop och Gustaf Philip Creutz fick sitt litterära genombrott och utnämnande till envoyé. Samma år föddes en son hos familjen Rosenhane på Tistad och äldsta sonen Shering började som student i Uppsala och mot slutet av 1762 återkom Carl Adam Wachtmeister från kriget i Pommern, med livet i behåll. Profillinjerna som i stunden tog form framför silhuettramen blev inte bara minnen av en gemensam kväll, silhuetterna var dokument över ett minnesvärt år inom vänkretsen.

En samtida silhuettsamling

Dateringen av silhuetterna kan styrkas av en jämförelse med andra samtida samlingar. Före 1760 var silhuetter relativt ovanliga i Sverige och samlingen från Tistad tillhör därmed de tidiga i landet. Silhuetter hade då främst en anknytning till hovmiljöerna. I den Sondénska samlingen på Kungliga biblioteket återfinns ett tjugotal silhuetter i full storlek som alla härrör från det tidiga 1760-talets svenska hov. De dateras stilistiskt utifrån dräkt och frisyr, men också av att två av de avbildade, Ture Gabriel Bielke och Olof von Dalin, dog 1763. Posthuma silhuetter förekom förvisso, men var då utförda efter förlagor och även tillkomna i ett annat syfte och sammanhang. Flera av silhuetterna är gjorda ad vivum med profilen vänd mot vänster. De raka nederkanterna visar att de ritats på ett papper fäst vid en silhuettram och därefter klippts ut och monterats mot en svartmålad bakgrund. I flera fall har även en korrigerad version av silhuetten skapats, där nederkanten klippts i en svängd båge. Silhuetterna

av den åldrade krigsmannen och riksrådet Ture Gabriel Bielke (1684–1763) är tydliga exempel. Originalet som tecknats vid ramen visar figurens tyngd. Huvudet har en lätt framåtlutande hållning som antyder den sittande gestalten utanför ramen, medan den korrigerade versionen vänts åt motsatt håll och rätats upp vilket ger den en fristående, nästan svävande form. Ett liknande förfarande ligger bakom silhuetterna i Tistadalbumet.

Denna subtila korrigering gav framställningen en mer formell karaktär. Ögonblicksskildringen har med små medel givits en mer tidlös form. Dessa korrigerade silhuetter lämpade sig också väl för fortsatt kopiering och spridning.

De stora silhuetterna i Sondénsamlingen avbildar delar av hovet under Frihetstiden. Här finns bland annat silhuetterna av Nils Philip Gyldenstolpe, bror till Greta Gyldenstolpe i Tistadalbumet och Olof von Dalin, vars uppdrag som kavaljer till prinsarna senare innehades av Gustaf Philip Creutz. Flera av personerna i Tistadalbumet hade följaktligen beröringspunkter med de avbildade i hovkretsen. Rimligen bör de sociala och professionella nätverken delvis ha överlappat varandra, med släkt- och vänskapsband, allianser och kotterier – vid det kungliga slottet liksom hos adelspersonerna på Tistad. Kontakterna väcker frågan om hur influenser från hovets sällskapsnöjen också påverkade den vidare högreståndskretsens umgängeskultur vid samma tid.

Ture Gabriel Bielke (1684–1763), klippta silhuetter, Sondénska porträttsamlingen, Kungliga biblioteket, Stockholm.

Silhuetterna av eliten och den livsstil och de nöjen denna förknippades med kopierades och spreds – till ståndspersoner med anknytning till denna krets och till det vidare ståndssamhället runt om i landet.

Silhuetter av kända personer hade följaktligen ett intresse även utanför den innersta kretsen. Det bekräftas bland annat av den omfattande silhuettsamling som prästen vid Tyska kyrkan i Stockholm, Christoph Wilhelm Lüdecke (1737–1805), insamlade under 1700-talets senare hälft och ur vilken Sondénsamlingen delvis härrör.20 Hans samling av illustra och celebra personers porträtt ansågs vara en av Sveriges största vid tiden. Hit hörde exempelvis silhuetterna av drottning Lovisa Ulrika och hennes hovdamer från det tidiga 1760-talet, vilka torde hänga samman med de ovan nämnda stora originalen som idag finns på Kungliga biblioteket.21 Dessa silhuetters spridning i tidens högreståndskretsar kan illustreras av det album som prästen och riksdagsledamoten Andreas Lanærus i Lund roade sig med under lediga stunder.22 Här samlade han silhuetter av vänner och bekanta, men även av kända personer. En del är signerade, som de som utfördes av kaptenen Fredrik Jägerskiöld, andra hade Lanærus fått genom ”Conducteur Wennberg” (möjligen syftande på boktryckaren Lars Wennberg) eller från sin vän målaren Samuel Hoffmeister, elev till Sergel. Flera ritade och klippte Lanærus även själv. En av dessa, från 1768,

är en fri kopia av en silhuett som troligen föreställer den omtalade hovfröken Fredrika Charlotta (Lolotte) Stenbock.23 I albumet har silhuetten placerats intill en graverad emblematisk bild föreställande en bedjande amorin vid en kvinnogestalt. Gravyren är hämtad ur ett tyskt emblematiskt verk och illustrerar devisen ”Comburentem adoro” – ”det som bränner mig, dyrkar jag”.24 Lanærus låter bildsidan åtföljas av en egen vers: ”En wördad Grace här tecknad står, / Så witt en Skügga dett förmår; / Tÿ mÿcket finnes bland Behagen, / Som Sküggan wisar ej i dagen”. Arrangemanget visar hur silhuetten av en känd person besatt ett nyhetsvärde, men också ett prestigefullt underhållningsvärde när den sammanfogades med en mångtydig devis och vers. På motsvarande sätt finns även en silhuett av den beryktade Charlotte du Rietz, född de Geer, känd 1768 för en påstådd kärleksrelation med kronprins Gustaf. I albumet återanvände och återskapade Lanærus silhuetter av kända personer och placerade dem i en ny kontext genom sina kompositioner, citat och verser.

Uppkomsten av silhuetterna i det tidiga 1760talets hovkretsar, här exemplifierat av delar ur Sondénsamlingen, och deras vidare kopiering och spridning till samlare och amatörer runt om i landet visar hur silhuettkonsten i Sverige fick ett tidigt genomslag under 1700-talets andra hälft. Tistads silhuetter uppstod följaktligen inte i ett tomrum utan i en nära interaktion med det omgivande ståndssamhället.

Amatörkulturen

Silhuetterna i Sondénsamlingen visar hur profilerna som ursprungligen ritades inom hovkretsen, i flera fall korrigerades och modifierades, kopierades och spreds. I förlängningen gav de upphov till nya sociala praktiker inom tidens amatörkultur. Originalen var möjligen utförda av någon i hovkretsen, snarare än av en anlitad professionell silhuettör.25 Det fanns flera i det avbildade sällskapet som var konstnärligt aktiva – riksråden Adam Horn af Ekebyholm och Nils Adam Bielke var båda skickliga tecknare och amatörmålare. Horn blev även ledamot i Konstakademien och Bielkes hustru Fredrika Eleonora von Düben hedersmedlem. Militärer inom for tifikationen, som den avbildade Hans Gustaf Rålamb,

var även utbildade i teckning och kunde ägna sig åt konstnärlig verksamhet vid sidan av ämbetet.26 Liksom vid hovet var silhuetterna i Tistadalbumet sannolikt utförda av en habil amatör.

Silhuetterna i Tistadalbumet uppvisar några smärre bristfälligheter. I ett par fall har modellen uppenbarligen inte placerats helt parallellt i förhållande till papperet, vilket resulterat i en något förskjuten profil (6 och 11). I något fall har en påbörjad profillinje övergivits och en ny påbörjats (3). I flera fall har saxen lämnat små ojämnheter i den urklippta silhuettens kontur. Perfektion förefaller inte ha varit syftet med silhuetterna, snarare bör de betraktas som tidsdokument. De färdiga silhuetterna var förvisso minnesbilder av vänkretsen, men de var framför allt minnen av en samvaro och en gemenskap. Amatörsilhuetterna representerade därmed något som de professionellt utförda inte kunde tillgodose. Amatörkulturen var en viktig del av 1700-talets högreståndskultur. Distansen till det professionella utövandet var utmärkande. En professionell silhuettör verkade på en marknad styrd av tillgång och efterfrågan, medan amatörens arbete var ett tidsfördriv där färdigheter och förkovran fyllde en bildande och danande funktion enligt klassiskt tankegods. I tidens handböcker hänvisas till silhuett konsten, styrd av handlag och estetisk blick, men också av kunskap i optik och teknik. Framför allt ansågs amatörskapet buret av intresse istället för det professionella livets näringsdrift. Detta synsätt kom visserligen att omvärderas under inflytande av de borgerliga tyska och engelska samhällsförändringarna under 1700-talets senare hälft.27

Vid sidan av det praktiska utövandet var amatörkulturen också förknippad med samlandet som identitetsskapande och performativ handling – ett bildningsprojekt med lång historia inom högreståndskulturen. Även samlandet av silhuettporträtt i ett album bör således räknas som ett utslag av tidens amatörkultur. För de adliga amatörer som ägnade sig åt silhuettkonsten som sällskapsnöje, fungerade skapandet som en socialt och emotionellt sammanhållande kraft, där känslan snarare än nyttan var den aktiva beståndsdelen. Silhuetterna, i egenskap av vänporträtt arrangerade i ett album, var därmed både resultatet av amatörkulturens praktik och samlarintresse.

Handen bakom verket?

Det var inte minst kvinnor som bereddes plats för sitt konstnärliga skapande inom ramen för amatörkulturen. I sin forskning om kvinnligt kodade, konstnärliga ”färdigheter”, lyfter konsthistorikern Noël Riley fram silhuettkonsten som ett exempel i raden av skapande aktiviteter.28 Broderi, miniatyrmåleri, decoupage och andra klippta pappersarbeten kan här betraktas som besläktade konstnärliga uttryck.29 Handens skickliga arbete vid sömnad, tecknande, målande och klippande, liksom musicerande eller brevskrivande med säker piktur, var en särskild form av statusfylld, social koreografi, genom vilken kvinnor kunde uttrycka sig.30

I en handbok över silhuettkonsten från 1780 framhålls silhuettklippandet som en syssla som särskilt intresserar kvinnor.31 De lyser likafullt med sin frånvaro i raden av professionella silhuettklippare i Sverige under 1700-talet, men döljer sig sannolikt bakom många amatörsilhuetter. I Tistadalbumet dominerar kvinnorna bland de avbildade, men detta ger ingen indikation på silhuetternas upphovsperson. Eva Sophia Stenbock tränades förvisso tidigt i sömnad och konstnärligt handlag. Bibeln hon som nioåring signerade i Kolk markerar de dygder och färdigheter hennes fostran omfattade – from, men också nätt och skicklig i handens arbete. Med säker hand har den lilla flickan låtit sin elaborerade handstil och dekorativa sirater täcka hela försättsbladet.32 Denna identitetsformande praktik fortsatte genom hela hennes och hennes medsystrars liv.

När Eva Sophia Stenbock senare skänkte en egenhändigt broderad kalkduk till Husby-Oppunda kyrka nära Tistad var detta en fortsättning på den tradition hon skolats i från unga år. Inte endast duken som fysiskt föremål, använd i kyrkans ceremonier och synlig inför den offentliga församlingen, utan även överräckandet av den som gåva utgjorde en signifikativ, identitetsproducerande handling. Med det broderade årtalet 1766 och initialerna E.S.S. markerade hon både sina färdigheter och sin agens. Sömnader, som den broderade duken eller Fredrika Eleonora von Dübens broderade landskapsvyer, utgjorde härvidlag ett konstnärligt utövande som representerade kvinnliga färdigheter i enlighet med roll och position i ståndssamhället och som sådana även passande för omvärldens bedömande blickar.

Det är troligt att deras skapande också tog sig andra, mindre offentliga uttryck. Eva Sophia Stenbock tillhörde en konstnärlig släkt, där bland annat hennes farfar Magnus Stenbock utmärkt sig både som målare och skulptör. I hennes bohag fanns inte mindre än tio saxar och åtta par glasögon, vilket också talar för ett aktivt skapande liv.33

De avbildade kvinnorna i Tistadalbumet hade sannolikt de färdigheter som krävdes för att utföra silhuetterna av vänkretsen. Bouppteckningarna efter Margareta Catharina Gyldenstolpe och Catharina Charlotta Fleming visar hur kvinnorna var del av en rik visuell och materiell kultur. I deras hem hade det funnits konst och böcker, möbler särskilt utformade för kvinnors sysslor, liksom skåp och lådor fyllda med föremål och tillbehör för dessa arbeten.34 Kvinnorna hade förvisso förutsättningarna, men det är i utkanten av denna adliga amatörkultur som andra tänkbara upphovsmän träder fram.

Förminskade silhuetter och medhjälpare med redskap

Silhuetterna i albumet är urklippta ur separata ark – likt en schablon – och därefter monterade på svartmålade papper. Den djupa och jämna svärtan visar att de utförts av någon som var van vid att hantera materialen. Men framför allt utmärks silhuetterna av att de alla är förminskade. I albumet har små versioner av de avbildade samlats, varierande mellan 9–13 cm i höjd.

I Christopher Müllers Ausführliche Abhandlung über die Silhouetten från 1780 framhålls de många förtjänsterna med förminskade silhuetter, vilka i fullskalig storlek var sköra men även svåra att betrakta. De stora svarta ytorna kunde ha en negativ inverkan på betraktaren, upphängda på en vägg framstod de lätt som dystra.35 En förminskad silhuett, däremot, tedde sig alltid vackrare: ”alla små bilder smickrar ögat mer än stora […] Detta är orsaken till varför vi finner ett sådant stort nöje i betraktandet av ett landskap i en camera obſcura […] och varför föremålen inuti verkar sötare för oss i sin förminskning än när vi ser dem i naturen i dess verkliga storlek.”36 Små silhuetter var även enklare att förvara, bevara och förflytta och de lämpade sig ypperligt för samlande i album.37

Claude Langlois, Figure du Pantographe, perfectioné par C. Langlois, ingenieur du Roy. Gravyr av pantograf efter Vivier, 1744.

Troligen har en pantograf (även kallad transportör eller storksnabel) använts för att förminska silhuetterna.38 Det var en relativt enkel konstruktion som bestod av fyra sammanlänkade stavar som arbetade parallellt. Pantografer hade funnits länge, men utvecklades under 1600-talet till den variant som användes även under 1700talet. Johan Gabriel Oxenstiernas dagboksanteckningar från 1766 bekräftar hur silhuettkonsten tidigt praktiserades av amatörer och att förminskning med hjälp av en pantograf var en känd metod inom denna grupp: ”Jag har låtit en snickare göra pantogrefer som man använder för att [rita] silhuetter och kort.”39 Sannolikt åsyftas även en pantograf i den annons som fanns att läsa i Daglig Allehanda, den 4 februari 1803:

I Porcellains-Boden midt emot Kongl. Opera-huset, finnes nu igen til köps den Mekaniska särdeles Compendieusa Machin til at afrita Skugg-Porträter, Modeller och alt dylikt med största lätthet och säkerhet.40

Formuleringen att maskinen var ”compendieus” syftar på att den var behändig och lätt att använda och att den därtill var till salu igen visar att det fanns en efterfrågan. Intresset för silhuettkonsten hade inte avtagit en bit in på det nya århundradet. Bland porslinsbodens nya och praktiska hushållsredskap fanns således även verktyg till försäljning som hörde till hemlivets sociala scen.

Efter att kaffet serverats i kaffekoppar från ”Porcellains-Boden” kunde sällskapet samlas kring pantografen som ett fashionabelt nöje. Amatörkulturen påverkade följaktligen även den materiella kulturen. Enligt den franska upplysningens inredningsideal skulle manligt kodade skrivrum och bibliotek med fördel utrustas som ett ”laboratoire” för vetenskapligt arbete.41 I Claes Julius Ekeblads biblioteksrum på Stola herrgård förvarades inte bara skrivdon utan även en ”Electricitets Machine”, ett teleskop, en kompass, barometrar och termometrar och ett fodral med ”Mathematiska Instrumenter”. Där fanns också både en ritlåda och en målarlåda, en mässingslinjal, diverse modeller, ett myntkabinett och en ”Camera Clara” – en variant av en camera obscura.42 Det fanns ingen tydlig gräns härvidlag mellan det vetenskapliga och det konstnärliga arbetet. Silhuetter fordrade spännramar, ritstift, saxar, pincetter och pantografer för att förfärdigas. Ekeblads fodral med ”Mathematiska Instrumenter” kan i sammanhanget lika gärna ha varit ett så kallat ”ritbestick” där alla olika slags linjaler, passare, gradskivor, ritstift, pappersknivar och andra redskap förvarades.

Även på Tistad förekom dessa praktiska hjälpmedel. När fortfikationsofficeren och löjtnanten Fredrik Wilhelm Hoppe anlitades som arkitekt för den nya huvudbyggnaden 1766 kom hans kunskaper inom ritkonstens olika tekniska aspekter

Fredrik Wilhelm Hoppe, Ett Cabinet uti wenstra Flygeln i Tistad Trägård, war Grefvinnan Rosenhane mäst passerade dagen, innan Corps de Logiet blef färdig. Detta stycke är Ritat uti Cammer obscura af Öfverste

Lieut: Hoppe. Grefvinnan Rosenhane, född Stenbock, sitter och knypplar, Riks Rådinnan Falkenberg, född Friherinna Wachtmeister står frammanför Sophan, hennes Man Riks R. Falkenberg håller en Bok i handen. 1767–1768. Laverad pennteckning, 19,8 × 27 cm.

att tas i bruk. Det var inget ovanligt att ingenjörsofficerare anlitades för civila uppdrag som byggnadsarkitekter, stadsplanerare och trädgårdsarkitekter. Utbildningen omfattade undervisning i bland annat frihandsteckning, kartritning, konstruktionsritning och byggnadsritning liksom träning i ”allehanda figurer, vinklar, paralela linier och [att] lära sig väl hålla Contouren.”43

Utöver ritningar efterlämnade Hoppe under byggåren även en rad andra bilder där flera av de inblandade i Tistadalbumet återkommer. Bilderna var porträtt av det familjeliv han observerade genom en camera obscura. En av de laverade teckningarna återger ett kabinett där Eva Sophia Stenbock arbetar vid knyppeldynan i sällskap av paret Hedvig Eleonora Wachtmeister och Mel-

cher Falkenberg.44 Genom camera obscuran har Hoppe fångat det infallande ljuset. Det skapar en dramatisk skugga mot vilken grevinnan Stenbocks ljusa profil, likt en omvänd silhuett, avtecknar sig mot det omgivande dunklet. Liksom en silhuett var ett porträtt taget i stunden, bar bilden i en camera obscura något av stundens autenticitet, sett genom ”camerans” lins. Det är också känt att silhuetter kunde förfärdigas med hjälp av en camera obscura.45 Hoppe hade även nytta av ”cameran” när han utförde de arkitektoniska ritningarna till Tistad, men här vände han den istället mot de som vanligtvis betraktade hans arbete. Det är förevigade ögonblick från 1767.

I ytterligare bilder har Hoppe istället använt sig av sax och pincett, liksom sylvasst ritstift och

Fredrik Wilhelm Hoppe, Les amusements de la vie privée, omkr. 1766–1770. Découpure i form av laverad och målad pennteckning med tygapplikationer, 37 x 26 cm.

pensel. Decoupeuren av grevinnan Stenbock som intar posen efter konstnären Chardins berömda ”Les amusements de la vie privée” var en parafras som alla i kretsen kände igen.46 Ytorna innanför bildens tecknade konturer har fyllts med tygbitar, vilka med penna och pensel försetts med skuggor och schatteringar. Bilden dedicerad till grevinnan Stenbock är signerad ”Par son tres humble et tres obeissant Serviteur F:W:Hoppe.” (”av sin mycket ödmjuka och mycket lydiga tjänare F:W:Hoppe”). Avsikten torde ha varit att både underhålla och hedra värdpar och byggherrar, men också att inför sina beställare framhålla sina initierade kunskaper i såväl elitens bildkultur som i olika material och tekniker.

Var det Hoppe, van vid att hantera ritinstrument, som även var upphovsmannen till silhuetterna i albumet? Liksom dessa, var decoupeuroch camera obscurabilderna knutna till sociala, performativa sammanhang. Bilderna fordrade inte endast teknisk utrustning eller allehanda saxar, penslar, ritstift, färger, papper och lim. För decoupeurerna krävdes även tillgång till tygbitar av olika kvaliteter, liksom förlagor i form av graverade planscher. Hoppes möjlighet att utföra dessa olika bilder förutsatte en samverkan och kanske medverkan från herrskapet på Tistad. Det var inte enbart genom motiven som bilderna speglade tidens umgängeskultur, de visar också hur familj- och vänkrets själva aktivt formade en bildkultur genom sitt skapande arbete, handlingar som var en viktig del i högreståndsgemenskapen. Det är dock svårt att veta om eller på vilket sätt Fredrik Wilhelm Hoppe var delaktig i denna ståndsgemenskap. Hans uppdrag att rita den nya huvudbyggnaden på Tistad kanske inte oreserverat gav honom tillträde till familjekretsens sällskapsliv, sin yrkesskicklighet till trots.47 Det var en sak att betrakta kretsen, en annan att vara en del av den. Frågan är huruvida Hoppe ens fanns i grannskapet vid tiden för silhuetternas tillkomst 1762, då hans uppdrag på Tistad inleddes först fyra år senare. Däremot kan ha utfört förminskningen av silhuetterna och arrangerandet av albumet, ett antal år senare.

Mer troligt är dock möjligheten att det är Johan Björnstierna, informator till Shering Rosenhane, som utfört de ursprungliga silhuetterna.48 Även Björnstierna hade förvisso ett förflutet vid fortifikationen, men hans år som volontär under

1750-talet kom inte nämnvärt att prägla hans fortsatta verksamhet. Istället ledde hovtjänsten som informator för de kungliga pagerna 1758 vidare till familjen Rosenhane. Samma år som han adlades, 1760, lär han ha antagits som informator på Tistad. Det har påpekats att Björnstierna genom detta uppdrag inte bara etablerade en livslång vänskap med familjen Rosenhane, utan via den fick fler förbindelser med hovet och även tjänsten som kronprins Gustafs bibliotekarie 1762.49 Björnstiernas delaktighet i det kungliga hovlivet och hans långa relation till Tistadkretsen, där särskilt Gustaf Philip Creutz kom att bli en nära vän, talar för att han hade kännedom både om hovets amatörkultur och dess motsvarighet på Tistad.50 Björnstiernas position och kontakter öppnade sannolikt för en närmare delaktighet i det ståndsmässiga sällskapslivets olika praktiker. Denna gemenskap byggde, som framgått, inte enbart på släktskap utan i lika hög grad på nära, sociala relationer inom eliten, från vilken såväl ytterligare kontakter som kulturella impulser emanerade. I detta sammanhang fungerade amatörkulturen som ett nav kring vilket en rad olika intressen kretsade, där inte minst samlandet av litteratur, konst, numismatik eller naturalier och mineralier ingick och även interagerade med olika former av skapande verksamheter. I samlandet som ett kulturellt, socialt, intellektuellt och kreativt projekt kan Björnstierna ha fungerat som en länk mellan hovets praktiker och adelsfamiljerna i dess närhet.51

Johan Björnstierna ägde inte endast ett omfattande bibliotek utan även en ansenlig konstsamling. Inte mindre än 46 ”taflor” upptas i bouppteckningen efter hans död 1797, tillika med en rad byster efter antika förebilder liksom medaljonger av några av tidens kända vetenskapsmän. Skrivskärm och ”ecritoire” – ett ställ för bläck och skrivdon – ingick förstås i bohaget och under rubriken ”Mathematiske instrumenter” återfinns bland annat teleskop, kikare, termometer och barometer, linjaler och vinkelhakar, men också ett litet ”Bok-tryckeri” och en ”Camera Optica med tillbehör.52 En ”camera optica” användes vid bildvisning, där en optisk lins skapade illusionen av perspektiviskt djup, men kunde även fungera som ett redskap vid ritövningar.53 Björnstierna som långvarig gäst på Tistad kan möjligen ha bistått med såväl optiska instrument som silhuett-

Alexander Roslin, Gustaf Philip Creutz, 1764.

O.p.d., 65,5 × 55 cm, Göteborgs konstmuseum (GMK 0292).

porträttens utförande. Även Melcher Falkenberg och Hedvig Eleonora Wachtmeister, som i bibliotek och garderobsrum på Brokind förvarade såväl camera obscura som ”Transporteur af träd”, kan ha varit behjälpliga.54 Intresset för optiska tekniker inom amatörkulturen bekräftas av återkommande notiser i dagspressen under 1700-talets senare hälft och 1800-talets början.55

Personliga porträtt

Före den nya huvudbyggnaden på Tistad stod klar i början av 1770-talet fanns merparten av familjeporträtten samlade på Torp och Täckhammar. De stora inramade oljemålningarna fyllde en viktig representativ funktion. De var påkostade och anspråksfulla manifestationer av familjens plats och roll i det offentliga ståndssamhället och de var uttryck för genealogins betydelse och kontinuitet. De var också utförda av välkända konstnärer som Johan Stålbom och hovmålaren Gustaf Lundberg. Målningarna skiljde sig på väsentliga punkter från de personligt utförda porträtt som även hörde till herrgårdsmiljön –egenhändigt klippta silhuetter och decoupeurer,

Gustaf Philip Creutz (1731–1785), klippt silhuett, Tistadalbumet (5b), Kungliga biblioteket, Stockholm.

teckningar utförda med hjälp av en camera obscura och vänporträtt av olika slag.56 Dessa bilder var möjligen resultatet av de många och långa timmar som i all anspråkslöshet tillbringades i sällskap med familj och gäster och till skillnad från porträtten som hängde inramade på väggarna var de ofta förbehållna en mindre krets.

Porträttens funktion att representera individen genom att på olika sätt skapa igenkänning och likhet var en grundläggande förutsättning för genren. Genom konstens historia hade uttryck för social identitet bidragit till porträttlikhet genom exempelvis skickligt återgivna kläder och accessoarer, liksom ståndskaraktäristik i form av konventioner kring kroppshållning och mimik. Under 1700-talets senare hälft började dessa porträttkonventioner ifrågasättas och nya synsätt utvecklades. Silhuettens framgång vid denna tid har sin förklaring i dessa förändringar. Trots att ögonens färg, ansiktets karnation, leenden och dräktdetaljer uppslukades av skuggporträttens mörker, uppfattades de nu som mer verklighetstrogna och sanningsenliga avbildningar än andra porträttformer. Avskalad ytans störande detaljer och ståndsmässiga rekvisita framträdde istället

individen på ett nytt sätt. År 1772 skulle även den schweiziske prästen och författaren Johann Caspar Lavaters Von der Physiognomik ta Europa med storm och ytterligare bidra till silhuettens popularitet. Med detta följde ett nytt sätt att se på porträttbildens funktion – i mindre grad av betydelse för den formella representationen och mer i samklang med individuella och känslomässiga värden.

Alexander Roslins porträtt av Gustaf Philip Creutz, utfört två år senare, kastar ljus över silhuet tens porträttlikhet. Anletsdragen, peruken, även de rundade uddarna i spetskråset överensstämmer med vad som uppenbarligen var ”likt” Creutz vid denna tid. När silhuetten ritades kunde alla närvarande uppleva denna likhet och fylla den svarta skuggan med liv. Idag, 250 år senare, agerar Roslins porträtt ställföreträdare för denna blick. Silhuetterna som samlades i Tistadalbumet var att betrakta som personligt och känslomässigt investerade porträttbilder av familj och vänner. Att de besatt porträttlikhet fyllde dem med autenticitet och närvaro. De var tillkomna i en tid då porträttkonsten var under påverkan av begynnande förromantiska strömningar som radikalt kom att omvärdera tidigare formella och konventionella representationer. I Gustaf Philip Creutz diktverk Daphne från 1762 tas alla sinnen i anspråk. Skönheten ligger här inte bara i betraktarens öga, den känslofyllda blicken besjälar hela existensen –

”Du allt med nöjets synglas ser”. Creutz var banbrytande i denna litterära, utlevande sinnlighet.57 Dikten utgavs samma år som silhuetterna på Tistad tillkom. Betraktade genom känslans ”synglas” fick porträtten av vännerna, med Creutz ord, en fördubblad skönhet. De var mer än estetiskt tilltalande föremål, de var skuggor laddade med känslor.

Vid sidan av familjeporträtten skulle Shering Rosenhane fortsätta att utvidga bildsamlingen under hela sitt liv. Det omfattande porträttgalleri i form av gravyrer, silhuetter, teckningar, mynt och medaljer som han hopsamlade fungerade som biografier, där porträtten inte endast förknippades med de avbildades fysiska personer, utan även med deras värv, verk och levnadsöden. Denna typ av bildsamlingar skiljde sig dock från det personligt laddade persongalleri som silhuettalbumet av den nära vänkretsen utgjorde, som anknöt till familjens och platsens historia. Snarare hade det karaktären av ett album amicorum, ett vänskapsalbum i vilket personliga hälsningar eller dikter skrevs till ägaren som minne av högtider, festligheter eller avsked. I Tistadalbumet, litet och bärbart och alltid nära till hands, tog silhuetten den skrivna signaturens eller hälsningens plats. Porträtten aktiverade de vänskapsband och allianser som knutits kring Tistad och som samlats till åminnelse av ett händelserikt och känsloladdat år, möjligen 1762.

NOTER

1. Kungliga biblioteket, Stockholm, Handskriftssamlingen, KoB Sh. Alb.1.

2. Albumets storlek är 16 × 20 cm och arken med silhuetterna 19 × 15 cm. Silhuetterna har en varierande storlek med en höjd 9–13 cm.

3. Tistadalbumet har sporadiskt uppmärksammats av tidigare forskning. Se Carl U. Palm, Silhuetter i Nordiska museet (Stockholm: 1897), s. 70–71 och Carolina Brown, ”Bilder, sällskapsliv och herrgårdskultur. Madskeradporträtt, silhuetter och andra bilder från 1700 ­talets Tistad”, Historisk Tidskrift för Finland, 2013:2, s. 185–215.

4. Arthur Sjögren, ”Silhuetter, 1700 ­talets fotografier”, Hela världen: Illustrerad månadstidskrift. s. 1598–1611 (Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1918).

5. Lena Böklin, Täckhammars gårds historia (1959), s. 15 och RA, Riksarkivets ämnessamlingar. Personhistoria, SE/RA/756/756.1/S/ S70.

6. Brita Wrede af Elimä (1687–1775) var släkt med bröderna Carl Philip och Jacob Ernst Creutz föräldrar, Carl Creutz och Barbro Helena Wrede af Elimä. Hedvig Eleonora (Nora) Creutz (1698–1777) var syssling till bröderna Creutz och moster till systrarna

Eva Sophia och Christina Magdalena Stenbock.

7. Johan Gustaf Rosenhane (1762–1782) inledde en militär bana och hade uppnått fänriks grad när han 1782 drunknade vid ett fall från en båt i sjön Långhalsen, https://soldatregister.arsenalen.se/ soldier/johan­ gustav­rosenhane/

8. ”Atis och Camilla” publicerades i Tankebyggarordens Witterhets-arbeten 1762, men ett särtryck fanns redan 1761.

9. Riksarkivets ämnessamlingar. Personhistoria, SE/ RA/756/756.1/C/I/C 16.

10. Efter hustruns död presenterade Wrede och Carl Johan Cronstedt den nya effektiva kakelugnsmodellen med rökkanalssystem.

11. Fredrik Bengt Rosenhanes korrespondens visar att en syssloman utsågs för Ulrica Wachtmeisters räkning, RA, ämnessamlingar, personhistoria.

12. Göta Hovrätt. Huvudarkivet (SE/VaLA/03825/01), vol. E XI BA, nr 45, Landsarkivet i Vadstena.

13. Peter Gillgren, ”Danad från sjelfva barndomen till samlare och granskare”. Något om Schering Rosenhane d.y. (1754–1812)”, Biblis 104 (Vintern 2023/24), , s. 4–9.

14. Göran Gustaf Rosenhane (1678–1754), kusin till Fredrik Bengt Rosenhane, var gift med en moster till Christina Hastfehr, Charlotta Maria Taube af Odenkat (1691–1764).

15. Johanna Ilmakunnas, ”Familjerelationer”, Flitiga och sysslolösa: Essäer om 1700-talets Europa (Stockholm: Appell Förlag, 2024), s. 231.

16. Birgitta Conradson, Pappersmästarna: Om holländarna på 1700-talets Tumba bruk (Stockholm: Nordiska museets förlag, 1994).

17. W. A. Churchill, Watermarks in Paper: In Holland, England, France; ETC in the XVII and XVIII Centuries and Their Interconnection (Amsterdam: Menno Hertzberger, 1935), s. 71, plansch LXX–IV. Vattenstämplarna hänvisar till de sju provinserna i norr, de så kallade Förenade Nederländerna.

18. Silhuetterna i två versioner av Eva Sophia Stenbock och Gustaf Philip Creutz kan dock vara utförda vid olika tillfällen.

19. Datering till 1763 har gjorts av Mats Rehnström som kartlagt de avbildade personerna i albumet.

20. Leif Jonsson, ”Silhuetter ur det gustavianska musiklivet. En preliminär inventering”, Svenskt musikhistoriskt arkiv, Bulletin 29 (Stockholm: Statens musikverk, 1995).

21. Bland andra Fredrika Eleonora von Düben; Sara Margaretha von Düben; Ulrika Sperling; Eleonora Charlotta (Nora) Groth; Fredrika Mörner; Fredrika Charlotta (Lolotte) Stenbock och Lovisa Ulrika Vernon. De kopierade silhuetterna finns i UUB, Kart­ och bildsamlingarna, se databasen Alvin.

22. Andreas Lanærus, ”Samling af mina små­ saker”, 1700talets senare hälft, Lunds universitetsbibliotek, Ämnesordnade handlingar: Vitterhet Sv. [Lanaerus], urn:nbn:se:alvin:portal:record­434456 (nbn).

23. Fabian Persson, Servants of Fortune: The Swedish Court between 1598 and 1721 [diss.] (Lund, 1999).

24. Emblematische Gemüths-Vergnügung bey Betrachtung 715 der curieusten und ergözlichsten Sinnbildern mit ihren zuständigen Deutsch-Lateinisch-Francös. u. Italianische beyschrifften (Augspurg: Kroniger u. Göbel, 1693).

25. Antagandet kan göras på stilistiska grunder genom att jämföra med professionellt utförda silhuetter, vilka även kunde vara monterade och signerade.

26. Bo Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär i det svenska 1800-talet [diss.] (Uppsala, 1999).

27. Sten Dahlstedt, ”Amatörernas idéhistoria”, i Amatörkultur: Vetenskap och verklighet; Seminarierapport, Svenska Unescorådets skriftserie nr 1/2002 del I (Stockholm: Svenska Unescorådet, 2003), s.16. Angående 1700 ­talets amatörkultur, se även Ann Bermingham, Learning to Draw: Studies in the Cultural History of a Polite and Useful Art (New Haven och London: Yale University Press, 2000).

28. Noël Riley, The Accomplished Lady: A History of Genteel Pursuits c. 1660–1860 (Plymouth: Latimer Trend, 2017).

29. Anna Lena Lindberg, En mamsell i akademien: Ulrica Fredrica Pasch och 1700-talets konstvärld (Stockholm: Signum, 2010), s. 47ff. Fredrik Boije af Gennäs, Grundlig undervisning för fruntimmer at förfärdiga alla slags arbeten i papp, til nytta eller tidsfördrif (Stockholm: Carl Deleen, 1830) ger en inblick i kvinnligt ”pappersarbete” under det tidiga 1800 ­talet.

30. Språkvetaren Andrew Hewitt använder sig av begreppet ”social choreography” när han undersöker förhållandet mellan ideologier och estetiska uttryck. Konstnärliga färdigheter fungerar här som performativa, sociala handlingar interagerande med en normativ samhällsordning. Se Andrew Hewitt, Social Choreography: Ideology as Performance in Dance and Everyday Movement (Durham, NC: Duke University Press 2005).

31. Christopher Müller, Ausführliche Abhandlung über die Silhouetten (Frankfurt och Leipzig: Philipp Heinrich Perrenon, 1780), s. 36.

32. Biblia, Das sist Die ganze Heil.Schrift Altes und Neues Testa -

ments, Nach der Tuetschen Uberseßung D. Martin Luthers (Halle, 1724), privat ägo.

33. Riksarkivet, Svea Hovrätt, Adliga bouppteckningar, SE/ RA/420422/01/E IX b/177 (1807).

34. Margareta Catharina Gyldenstolpe: Göta Hovrätt. Huvudarkivet (SE/VaLA/03825/01), vol. E XI BA, nr 45, Bouppteckningsregister – Landsarkivet i Vadstena; Catharina Charlotta Fleming: Göta Hovrätt. Huvudarkivet (SE/VaLA/03825/01), vol. E XI BA, nr 30, Bouppteckningsregister – Landsarkivet i Vadstena.

35. Müller 1780, s. 124

36. Ibid.

37. Müller 1780, s. 173

38. Dagligt Allehanda den 25 april 1812: ”en veritabel och wäl gjord Engelsk Transportör eller Storksnabel, af Messing i foder”.

39. Johan Gabriel Oxenstierna, Ljuva ungdomstid: Dagbok 1766–1768 (Uppsala: Bokgillet, 1965), s. 40 och s. 57.

40. Dagligt Allehanda, 4 februari 1803.

41. Jean François Neufforge, Recueil élémentaire d’architecture, IV (Paris, 1761).

42. William Karlsson, Ett svenskt herremanshem på 1700-talet. Claes Julius Ekeblads inventarium över Stola 1796 (Lund: Gleerup, 1940), s. 67ff.

43. KrA, Krigsskolans arkiv, Militäravd., D VIII, Tjänstgöringsinstruktion, citerat i Lundström 1999, s. 54.

44. ”Ett Cabinet uti wenstra Flygeln i Tistad Trägård, war Grefvinnan Rosenhane mäst passerade dagen, innan Corps de Logiet blef färdig. Detta stycke är Ritat uti Cammer obscura af Öfverste Lieut: Hoppe. Grefvinnan Rosenhane, född Stenbock, sitter och knypplar., Riks Rådinnan Falkenberg, född Friherinna Wachtmeister står frammanför Sophan, hennes Man Riks R. Falkenberg håller en Bok i handen.”

45. Peter Benes, ”Machine ­Assisted Portrait and Profile Imaging in New England after 1803”, i Painting and Portrait Making in the American Northeast, The Dublin Seminar for New England Folklife Annual Proceedings, red. Peter Benes (Boston: Boston University, 1994), s. 146.

46. Carolina Brown, Den bekväma vardagen: Kvinnor kring bord på 1700-talets Näs (Stockholm: Carlssons, 2020), s. 100ff.

47. Möjligen uteslöt tidens hierarkiska synsätt honom från en adlig gemenskap. Hoppe, vars far var klädesfärgare i Göteborg, kom från en enkel bakgrund i sammanhanget.

48. Tanken har presenterats av Mats Rehnström som även kartlagt de avbildade personerna i Tistadalbumet.

49. https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18336, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024­11­11.

50. En anekdot i Stockholms Posten den 14 november 1798 visar Creutz delaktighet i hovlivet. Där framhålls även Creutz bibliotek som ”Det enda privata Bibliothek af wärde i Stockholm”, vilket kastar ljus över Creutz och Björnstiernas gemensamma intressen.

51. Björnstierna var ledamot av Musikaliska akademien 1783 och av Vitterhetsakademien 1793 samt av Kungliga Patriotiska Sällskapet.

52. Svea Hovrätt, Adliga bouppteckningar, SE/RA/420422/01/E IX b/152 (1797 1/8 ­22/12).

53. https://www.swaen.com/articles­about­prints/optical­prints.

54. Svea Hovrätt, Adliga bouppteckningar, SE/RA/420422/01/E IX b/174 (1806).

55. Stockholms weckoblad, 1 maj 1762; Inrikes Tidningar, 21 maj 1772; Dagligt Allehanda, 30 april 1782; Stockholms Weckoblad, 6 juni 1778 eller Linköpingsbladet, 12 oktober 1806.

56. Carl August Ehrensvärd, Shering och Sophia Rosenhane, c. 1785 (Nationalmuseum, NMH. 280/200; 104/1876); laverad teckning av Johan Björnstierna, signerad M.C.G. (Margareta Catharina Gyldenstolpe) 1765, Kungliga bibliotekets samlingar.

57. Gustav Philip Creutz. Dikter och brev, red. Horace Engdahl och Marianne Molander Beyer (Stockholm: Atlantis, 2010).

magdalena gram

Stammen och Roto

Boktryckaren Simon Söderstam och Nordisk Rotogravyr

Boktryckarvärlden under tidigt 1900-tal präglades av starka profiler som Hugo Lagerström, Waldemar Zachrisson och Carl Z. Hægggström. Var och en av dem var kung i sitt rike, sitt tryckeri. De hade också en gemensam plattform i tidskriften Nordisk Boktryckarekonst, startad 1899 av Carl och Hugo Lagerström. I branschen fanns även uppstickare, som Erik Åkerlund vid Åhlén & Åkerlund, ett företag som var både tryckeri och förlag.

Boktryckaren Simon Söderstam, ”Stammen”, var i hög grad ett med företaget Nordisk Rotogravyr, ”Roto”. Söderstam debuterar som egen företagare ett stycke in på 1900-talet, och hans karriär belyser utvecklingen inom tryckeri- och förlagsvärlden under seklets första 50 år. Ett fåtal uppgifter finns om hans privata liv. Söderstam föds i Stockholm 1882 som son till ”järnvägaren” Gustaf August, född Andersson, och hans hustru Emma Kristina. Gustaf Augusts idé att ta sig efternamnet Söderstam kom via hans anställning vid Statens Järnvägar och hans anknytning till södra stambanan som omväxlande packmästare, tågmästare, konduktör och stationskarl.

Orterna där familjen Söderstam bor eller är mantalsskriven är oftast kända järnvägsknutar. När Simon är tre år gammal går en flytt till Storvik i Ovansjö socken, 1888 bär det vidare till Uppsala. 1892 dör Emma Kristina, och Gustaf August står ensam med fem barn, Simon är mellanbarn. 1895 ingår Gustaf August nytt äktenskap och får med sin nya hustru två barn.

I Uppsala går Simon Söderstam några klasser i folkskolan men tränas snart i att stå på egna

ben, bland annat genom att bära ut Uppsalatidningen Fyris. 1 1894 anställs han vid Almqvist & Wiksells tryckeri, först som ”springschas”, senare som sättarlärling. 1896 fortsätter han yrkesbanan vid olika tryckeriföretag i Stockholm. 1897 arbetar Söderstam som iläggare vid Svenska Tryckeribolaget. 1899 anställs han vid Iduns tryckeri där han 1901 avancerar till arbetsledare. 1905 gifter sig Simon Söderstam med Gerda Augusta Nilsson. Makarna får tre barn.

Den tidiga yrkeskarriären

Simon Söderstams yrkeskarriär fortsätter i olika ledarroller. 1909 är han förman vid Victor Pettersons tryckeri, 1910 faktor hos Hasse W. Tullberg. Vid Tullbergs företag finns boktryckaren Ehrnfried Nyberg, och när denne 1911 startar eget boktryckeri följer Söderstam med som tryckeriföreståndare. Tyngdpunkten i Nybergs företag ligger på tryckningen av Nordiska förlagets billigböcker. 1913 uppgår Nordiska förlaget i Åhlén & Åkerlunds förlag som är inriktat på veckotidningar och jultidningar. 1910 hade Åhlén & Åkerlund inrättat en fotogravyranstalt för tryckning av Illustrerad Veckojournal, från och med 1912 med titeln Vecko-Journalen. Ehrnfried Nyberg, som samverkar alltmer med Åhlén & Åkerlund, åtar sig att installera en rotationsdjuptryckpress för tryckning av veckotidningen, och 1913 åker Söderstam till Tyskland för att studera djuptrycksmetoden. En djuptrycksanläggning, den första i Sverige, köps av ett konsortium bestående av Ehrnfried Nyberg, Johan Petter Åhlén

Nordisk Rotogravyr firade 25-årsjubileum 1943 och flyttade till det nybyggda Thulehuset på Sveavägen. Bilden är hämtad från Rotos jubileumsskrift, utgiven samma år i stort tidskriftsformat.

och Erik Åkerlund. 1914 är den installerad. Tio år senare berättar boktryckaren Harald Nyholm om arbetet med djuptrycksanläggningen: ”Under denna tid hade Nyberg såsom faktor i sitt tryckeri en yrkesman med gott gry och som var honom till stor hjälp – vår nuvarande djuptryckare par préférence, Simon Söderstam.”

I ett ”introduktionsnummer” av Vecko-Journalen 1914 slår utgivaren på trumma för ”den första tidskrift i Skandinavien” som utförts i ”fotogravyr eller s.k. djuptryck”, en metod baserad på ”nutidens mest storartade uppfinning på det trycktekniska området – rotationstryckmaskinen”.

Den nya tekniken får snart spridning, och samma år som Åhlén & Åkerlund triumferar med sin anläggning ger Nordisk Boktryckarekonst ut ett ”djuptrycks-nummer”. Omkring 1915 gör Hasse W. Tullberg reklam för ”koppardjuptryck” som kunde lyfta även ”den enklaste reproduktion” till en konstnärlig nivå.

När Ehrnfried Nybergs företag 1917 går upp i Åhlén & Åkerlund följer Simon Söderstam något motvilligt med. I en ”praktupplaga” av Vecko-Journalen, utgiven till Erik Åkerlunds 40årsdag 1917, presenteras Söderstam och hans kollega Harald Olsen som två nyckelpersoner vid Åhlén & Åkerlunds fotogravyranstalt. Samma år avslutar Söderstam sin anställning, och tillsammans med Olsen grundar han 1918 Nordisk Rotogravyr.

Modern djuptrycksteknik

”Djuptryck” och ”rotogravyr” används ibland som synonymer, men djuptryck är i själva verket en bredare term. En föregångare till rotogravyren är konsten att gravera i koppar för att åstadkomma bildtryck, kopparstick, utvecklad i Tyskland under 1400-talet. Den moderna rotogravyren är en fotomekanisk reproduktionsmetod, och tryckningen sker i rotationstryckpressar. Parallellt med ”rotogravyr” förekommer benämningarna ”koppardjuptryck” och ”rakeldjuptryck”, båda med anknytning till olika moment i tryckprocessen. Rotogravyrtekniken utgår från en cylindrisk tryckform, oftast av  koppar, som prepareras genom etsning.2 Tryckformen får rotera i ett färgbad och överskottfärgen skrapas av med en rakel. Rotationstryckpressarna kunde därefter leverera ett stort antal bilder.

Graveringen av cylindern var kostsam. Tekniken lämpade sig därför för tryckning av stora upplagor och fångades upp av tidnings- och tidskriftsföretag. Jämfört med boktrycket, som är en högtrycksmetod, gav rotogravyr möjlighet till större bildformat och en friare layout. Boktrycket gav texten en distinkt svärta och skarpa konturer, rotogravyren gav bilder med både tonskärpa och en rikedom på valörer.

Besläktad med rotogravyren är den handtryckta fotogravyren som inte har något pålagt raster.3 Rotogravyren måste däremot tryckas mot ett tunt raster.4 Fotogravyrtekniken användes bland annat av porträttfotografen Henry B. Goodwin. Som piktorialist betonade han den hantverksmässiga sidan av fotografens arbete och fotografi som en konstart.5

Tidiga bilder i rotogravyr tonades ofta i sepia för att ge ett intryck av färg, men tekniken utnyttjades snart även för det kostsammare färgtrycket, till en början ofta tvåfärgstryck i rött och svart . När tre- och fyrfärgstryck blev vanligare ökade kraven på korrekt färgåtergivning.

Företagsbildning och expansion

Simon Söderstam ledde Nordisk Rotogravyr, Harald Olsen var företagets djuptrycksexpert. Olsen var även fotografiskt fackkunnig och drev parallellt med arbetet vid Roto ett vykortsförlag inriktat på stockholmsmotiv.6

Till en början arbetade Nordisk Rotogravyr som beställningstryckeri med djuptryckillustrationer som specialitet. Lokalerna låg de första åren på Gamla Brogatan, och personalstyrkan uppgick snart till tio personer. När den första rotationstryckpressen installeras i januari 1919 har Roto redan fått sin första beställning: Dagens Nyheters söndagsbilaga. Första numret utkommer i mars 1919.7

Henry B. Goodwin hade 1917 väckt uppmärksamhet med Konstnärsporträtt, ett album med handtryckta fotogravyrer framställda vid ett tyskt företag Två år senare utmärker sig Nordisk Rotogravyr genom bildtrycket i en festskrift till skådespelaren Anders de Wahl. Texten trycks vid Bröderna Lagerström, Goodwin är utgivare och fotografen bakom porträtten av de Wahl. I festskriften upplystes om att varje bild var ett av Goodwin omarbetat negativ och en under hans

Tryckningen av Dagens Nyheters illustrerade söndagsbilaga blev för det nystartade Roto en viktig ekonomisk komponent. Det sepiatonade djuptrycket var för många läsare något av en sensation.

Gustaf Samuelsson, ”Samuel”, anställs 1919 som faktor vid Roto och blir snart Simon Söderstams, ”Stammens”, högra hand. Deras samspel illustreras på omslaget till Rotohispan 1950.

Anders Billow kombinerar 1929 sin asymmetriska layout i en festskrift med en titeletikett som alluderar på det tidiga 1800-talets typografi.

ledning framställd ”originalkopia i fotogravyr, etsad och tryckt av Nordisk Rotogravyr Söderstam & Olsen Stockholm”.

Nordisk Rotogravyr återkom snart som aktör i en exklusiv utgivning. Till Svensk-Franska Konstgalleriets utställning 1920 med oljemålningar av Anders Zorn ger P. A. Norstedt & Söner ut Tolf oljemålningar af Zorn. C. G. Rosenberg hade fotograferat målningarna, bokkonstnären Akke Kumlien formgav katalogen, Roto tryckte bildmaterialet.

Roto expanderade stadigt och ny personal rekryterades. Som faktor anställs 1919 Gustaf Samuelsson, och han blir snart Simon Söderstams högra hand. När Anders Billow 1923 knyts till Roto som konstnärlig ledare finns ett femtiotal anställda, och ledningen av företaget utvecklas alltmera till ett lagarbete mellan ”Stammen”, Billow och ”Samuel” (Gustaf Samuelsson). Till Rotos framgång bidrar även skickliga typografer, bland dem sättaren Tage Larson, ”Späden”. Samverkan med fotografer blir en viktig förutsättning för de många bildverken.

Från 1925 driver Nordisk Rotogravyr en förlagsrörelse med en utgivning av 20–30 titlar per år, ofta uppmärksammad för produkternas höga kvalitet. 1926 flyttar företaget till lokaler på Tunnelgatan, maskinparken kompletteras och beställningarna ökar. Roto utvecklas till ett av de ledande tryckerierna i Norden och lyckas även kombinera rollen som lönsamt beställningstryckeri med utgivningen av praktverk. Vid tryckning av illustrerade böcker kombineras efterhand högtryck och djuptryck.

Flera dotterföretag införlivas mot slutet av 1920-talet i Nordisk Rotogravyr, bland dem klichéanstalten Grafiska AB Hofving & Myrberg och Ljunglöfs Litografiska. Flera tidskriftsföretag tillkommer: Svenska Journalen, Foto, Trädgårdstidningen och Populär Radio. Omkring 1930 har Roto 200 anställda. En intern, ofta skämtsam belysning av utvecklingen ger Rotohispan, en årspublikation sammanställd av företagets personalklubb.

Anders Billows insatser fick stor betydelse för Rotos framgång. Billow hade erfarenhet av konsthistorisk forskning och arbete i museimiljö. Under 1920-talet hade han varit anställd vid P. A. Norstedt & Söner. Som formgivare utgår han från manuskript och bild och behandlar varje bok som en individ. Hans form- och färgsinne präg-

lar allt från typsnitt till omslag och band. Ofta anknyter Billow diskret till gustaviansk tradition eller tidigt 1800-talstryck. Mot slutet av 1920-talet börjar han tillämpa en asymmetrisk layout, 1929 i en festskrift till Johnny Roosval, året därpå i Carl Fries naturskildring I svenska marker. Inom svensk bokformgivning får Billow en betydelse jämförbar med Gunnar Asplunds inom arkitekturen. Böcker från Roto uppmärksammas också i det årliga urval böcker som sedan 1933 görs av institutionen Svensk Bokkonst.

När Harald Olsen avlider 1934 blir Simon Söderstam ensam ägare av Nordisk Rotogravyr. I en minnesartikel av fotografen John Hertzberg beskrivs Olsen av som ”en framstående representant för den fotomekaniska reproduktionstekniken och en pionjär inom sitt specialfack, djuptryckstekniken.”

Nordisk Rotogravyr utvecklades alltmer till en koncern. Flerfärgstryck i litografi och offset utfördes på företagets litografiska anstalt, på klichéanstalten tillverkades både en- och flerfärgsklichéer. Vid slutet av 1930-talet erbjuder Roto tjänsten ”Telegrafbild”, baserad på nyfotografering eller material i företagets bildarkiv. På 1940-talet finns en reklam- och porträttateljé, sedan 1950-talet en bokbinderiverksamhet. Vid mitten av 1940-talet inleds ett närmare samarbete med reklambyrån Ervaco som fanns i Rotos kundkrets.

Tryckeriverksamheten var och förblir dock Rotos kärna. Företagets stilprov från 1940, sammanställt av Anders Billow, omfattar både klassiska typsnitt i nyskärningar och nyskapade. Här finns även ramverk av olika slag. Billow valde omsorgsfullt ur denna typografiska palett. Antagligen är det vid tiden för stilprovets färdigställande som Nordisk Rotogravyr får sitt boktryckarmärke. Centrum i kompositionen är en tampon, det verktyg som boktryckare i äldre tid använde för infärgning av valsarna.

När Roto firar 25-årsjubileum 1943 samlas de anställda och ett stort antal inbjudna gäster i Kungl. Tennishallen. En häftad, bildrik jubileumsskrift i stort folioformat ges ut. Huvudredaktör är Anders Billow. Söderstam utnämns av Gustav V till ”Kunglig boktryckare”, en ärebetygelse som det skämtas om i Rotohispan. 8

Sedan Nordisk Rotogravyrs lokaler köpts upp av Thulebolagen nybygger detta försäkringsföretag 1938–42 ett helt kvarter. Successivt flyttar Roto

Nordisk Rotogravyrs boktryckarmärke, förmodligen tecknat av Eva Billow, användes som dekor på bandet till Simon Söderstams exemplar av Rotos stilprov från 1940

in i Thulehuset, ett flexibelt kontorskomplex ritat av Gustaf Clason. Rotos adress under senare år skiftar mellan Luntmakargatan, där tryckeriet låg, och Sveavägen med Thulehusets fasad. På den placeras slutligen Nordisk Rotogravyrs neonskylt.

Kulmen i Rotos framgångssaga var ännu inte nådd. I syfte att kunna expandera, koncentrera och rationalisera verksamheten förvärvar företaget 1945 en stor tomt i Solna, och 1952 firar Söderstam tillsammans med anställda och inbjudna gäster sin 70-årsdag i de nya lokalerna. Trogna medarbetare belönas med Kungl. Patriotiska Sällskapets guldmedalj, Söderstam själv mottar Samfundets för svensk folklivsforskning medalj. Firandet blir boktryckarens sista stora publika framträdande, i juni 1952 avlider han hastigt. Ernst Kulling, mäktig aktör inom den grafiska branschen, skriver om Söderstam i en runa: ”Han önskade leva i spänning och har också lagat, att han hela sitt liv fått göra det […]”.

Väldiga strukturomvandlingar hade vid denna tid inletts inom branschen, och flera företag slukades av det växande Esselte. I årsredovisningen för Rotogravyrkoncernen 1952 konstateras att en kraftig expansion ägt rum inom företaget och att flera åtgärder måste vidtas för att förbättra likviditeten. Bokförlagsrörelsen var under översyn, de stora praktverkens tid var kanske snart förbi. Efter Simon Söderstams död får hans två söner ledande roller inom Nordisk Rotogravyr. 1965 övertas företaget av Esselte och splittras i tre delar: f örlagsverksamheten kommer att ingå i Norstedts, tryckeriverksamheten i Esselte, tidskriftsutgivningen i Åhlén & Åkerlund som 1929 förvärvats av Bonniers. 1989 går Roto upp i Interprint, bildat 1988 av Esselte och Bonniers. 1993 går Interprint i konkurs. 2004 avvecklas Roto.

Jubileumsåret 1943 kunde Roto ståta med en neonskylt på det nybyggda Thulehusets fasad.

Rotos samarbete med Nordiska museet inleddes med en svit ”stilböcker” utgivna av museet 1924–26. Anders Billow stod för typografi och layout.

Nordisk Rotogravyrs kunder

När Anders Billow 1923 knöts till Nordisk Rotogravyr hade böckerna som framställdes där en huvudsakligen teknisk inriktning. Efter en rekommendation av Billow låter Nordiska museet samma år trycka två böcker författade av anställda vid museet. Parallellt pågår en diskussion om att det 50-årsjubilerande museets publiceringsverksamhet saknade stöd av ett förlag. Billow lägger fram ett förslag till riktlinjer för en förlagsförverksamhet i museets egen regi, och en sådan kommer till stånd under ledning av museets styresman och Billow. Samarbetet mellan Nordiska museet och Nordisk Rotogravyr tydliggörs redan i samband med utgivningen av museets ”landskapsböcker” och ”stilböcker”. Södermanland i Nordiska museet (1924), den första titeln i den förstnämnda kategorin, skildrar landskapets allmogekultur. De fyra stilböckerna, utgivna 1924–26, skildrar med utgångspunkt från föremål i museets samlingar olika konsthistoriska stilperioder. Ansvarig för urvalet av föremål är intendenten Sigurd Wallin. Han kommer även att stå bakom flera stora, rikt illustrerade bokverk som Nordiska museets möbler från svenska herremanshem (1–3, 1931–35) och Grönsö: Hemmet i ett stort uppländskt herrgårdshus (1952). Framgången i

En detalj i den uppländska herrgården Grönsös miljö, en stofftapet, återges på en av bildsidorna i det vetenskapliga bildverket Grönsö (1952). Anders Billow tog upp mönstret i sin komposition av bandet till boken.

Anders Billows nya layout i Svenska turistföreningens

årsskrift 1932 inkräktade på boksidans marginaler till förmån för den fotografiska bilden.

C. G. Rosenbergs fotografier satte sin prägel på flera böcker från Svenska turistföreningen och Nordisk Rotogravyr. Denna bild ur Svenskar i dagens gärning (1935) visar hans djärva fotografi från en industrimiljö.

Årets bilder gavs ut 1933–58 av Svenska Turistföreningen. Enligt förordet till första årgången skulle bildverket skildra Sveriges land och folk i vardagen.

Vid formgivningen av Lewis Mumfords Stadskultur (1942), utgiven av KF:s förlag, lät Anders Billow text och bild samspela på en begränsad och väl utnyttjad yta.

När Sveriges riksantikvarie kommenterade Ernst Kleins Bilder ur Sveriges historia (1931–32) betonade han illustrationernas betydelse för att väcka intresse för originalföremålen.

samarbetet mellan museet och Roto förtydligas då Söderstam i samband med sin 60-årsdag 1943 mottar Hazeliusmedaljen i silver.9

Nationalmuseum, som saknade eget förlag, vände sig tidigt till Nordisk Rotogravyr för bildtryck och 1920 presenteras en planschserie med fem av museets mest kända målningar. C. G. Rosenberg hade fotograferat verken, utgivare var Svenska Teknologföreningens förlag.10 1928 trycker Roto ett planschverk med tjugofem konstverk i museets samlingar, bland dem Rembrandts ”Claudius Civilis”, jämte text av Sixten Strömbom. Snart anlitas Roto även för tryckning av flera andra böcker från Nationalmuseum, bland annat omfattande samlingskataloger.

Sedan 1920-talet trycktes Bellmanssällskapets publikationer, inklusive bilagor med faksimil, vid Roto, och Anders Billow formgav dem med fin känsla för den historiska bakgrunden. Han står även bakom den asymmetriska formgivningen av Tekniska museets årsbok Dædalus, tryckt vid Roto sedan starten 1931.

Svenska Turistföreningen (STF) hade eget förlag och utnyttjade tidigt fotografier i sin dokumentation och utgivning. Både amatörer och professionella fotografer bidrog, huvudfotograf var sedan 1921 C. G. Rosenberg. Stor spridning hade föreningens årsskrift. Redaktör under perioden 1929–37 är Carl Fries som själv var en skicklig fotograf.11 I syfte att ge bildmaterialet större utrymme omformar Anders Billow 1932 årsskriftens layout. Roto spelar ännu inte någon roll i sammanhanget, men träder in som tryckeri då STF börjar ge ut fotografiskt illustrerade böcker i massupplagor. Den alltmer populära genren fotobildböcker och en växande skara amatörfotografer var en bakgrund till sviten Årets bilder (1933–58). Bildkavalkaden i första årgången var ett resultat av en fototävling mellan STF:s medlemmar, och syftet var att visa vardagens Sverige. Roto stod för tryckningen, Billow var redaktör, och boken kom med i Svensk bokkonsts urval 1933.

Flera fotobildböcker från STF och Roto präglades av C. G. Rosenbergs fotokonst. Kännetecknande för hans bildspråk är en tidstypisk saklighet som samtidigt fångar ljuset i landskap och miljöer. I Svenskar i dagens gärning (1935) skildras arbetets värld. Carl Fries skriver bildtexter till Rosenbergs fotografier, Billow ger boken grafisk

form. Flera förlag blev tidigt kunder hos Nordisk Rotogravyr. Jättarna Albert Bonnier och P. A. Norstedt & Söner anlitade företaget för tryckning av bildmaterial . I kundkretsen märks även fotografer och vykortsförlag, bland dem Henry B. Goodwin och Axel Eliassons Konstförlag. Under 1920-talet börjar flera vykortsförlag ge ut tryckta album med ”vykort” och små portföljer med fotografiska vyer över olika platser. Stockholms första generalplan ger 1928 särskild anledning till dokumentation, och Roto står bakom tryckningen av ett album Vyer från Stockholm (1928) från vykortsförlaget Nordisk Konst. Vid ungefär samma tid trycks Harald Olsens Vyer från Stockholm med omgivningar.

En fototävling arrangerad av Svenska Dagbladet resulterar i bildreportaget 1 000 svenska barn (1930). Andra böcker tryckta vid Roto har en mer exklusiv prägel. Rosenbergs fotokonst och Billows formgivning präglar Svenska trädgårdskonsten sådan den till våra dagar bevarats i anläggningar vid slott och herresäten (1–2, 1930–31), utgiven av Arkitekturminnesföreningen.

Massproducerade tidskrifter utgjorde en viktig delmängd av det material som trycktes vid Roto, flera av dem inom radioteknik, odling och trädgård, som Populär Radio (1929–53) och Allmän Svensk Trädgårdstidning (1929–46) fortsatt av Trädgårdstidningen (1946–55). Stor spridning får den av Läkarmissionen utgivna Svenska Journalen (1925–52) med ett brett innehåll och omfattande bildreportage. Svenska Journalen var också ett aktiebolag med utgivning av fotobildböcker, som Ernst Kleins Bilder ur Sveriges historia (1–2 1931–32) med Billow som formgivare. Kooperativa Förbundets (KF) Konsumentbladet trycks sedan 1929 vid Roto, och uppdraget fortsätter sedan tidskriften 1937 förvandlats till Vi. 1932 blir KF:s bokförlag kund hos Roto. Bland böckerna producerade inom ramen för detta samarbete kan nämnas Lewis Mumfords Stadskultur (1942), formgiven av Billow, och Stockholm – sommarstaden (1946) med Erik Asklunds text och K.W. Gullers svartvita fotografier.

Jämte böcker och tidskrifter präglades tryckproduktionen vid Roto av produkter som annonser, bokomslag, brevpapper, kuvert, matsedlar, reklamtryck, visitkort, planscher och affischer. Liljeholmens stearinfabrik är en av kunderna, och både Anders Billow och Eva Billow involveras

Liljeholmens stearinfabrik beställde tryckning av reklammaterial hos Roto. Anders Billow formgav bland annat Levande lågor i kyrkans tjänst (1933).

Lyrikantologin Nordens stämma (1. uppl. 1940) gavs ut av KF:s förlag och föreningen Nordens Frihet. Här en inledande dikt ur Havamal med vinjett av en okänd konstnär.

i formgivningen av företagets reklamtryck, C. G. Rosenberg fotograferar.

Under krigsåren 1939–45 figurerar Roto som tryckeri i en utgivning med drag av motståndshandling. Lyrikantologin Nordens stämma (1. uppl. 1940), illustrerad av olika konstnärer, trycks i flera upplagor. Utgivare är KF:s förlag och föreningen Nordens Frihet, Billow är formgivare. Billow formger även den av KF:s förlag utgivna Norge forteller (1941) med bidrag av norska författare.12 Norge under järnhäl (1942) ges ut av Svenska Norgehjälpen. Bildhäftet belyser platser och byggnader i Norge före och efter den tyska ockupationen i april 1940.

En stor beställning vid Roto blir informationsbroschyren Om kriget kommer. Första upplagan 1943 trycks i 2,5 miljoner exemplar och delas ut till alla svenska hushåll. Utgivare är Statens Informationsstyrelse i samverkan med Försvarsstaben.

Första upplagan av informationsbroschyren Om kriget kommer trycktes vid Roto 1943 och delades ut till alla svenska hushåll.

Nordisk Rotogravyrs egen utgivning

Det massproducerade trycket gav Nordisk Rotogravyr intäkter som möjliggjorde den egna utgivningen. Broschyrer i katalogform över förlagets egna böcker ges ut sedan 1930-talet, flera större verk presenteras i påkostade reklambroschyrer. Sedan 1938 informeras bokhandlarna om nya titlar i Aktuellt från Nordisk Rotogravyr. 13 En viss inblick i f örlagsprofilen ger Anders Billow: Mellan kast och press hos Nordisk Rotogravyr 1923–1959 (1960), en festskrift till den 70-årige Billow. Det digra verket presenterar i bild – flera i faksimil – och sparsam text ett urval av böcker och småtryck som Billow formgivit. Bakom festskriftens typografi står Billow och hans medarbetare Eva Tengbom. Troligen har Billow även formulerat de sakkunniga kommentarerna. Eva Billow komponerade bandet, bok- och lärdomshistorikern Sten G. Lindberg skrev en inledning.

Festskriftens presentation kan kompletteras med ett mer kvantitativt perspektiv på utgivningen. Odling, trädgård och växter var en nisch. En succé och klassiker blir Björn Ursings flora, Svenska

Flera fackmän samverkade i Svenskt silversmide 1520–1850 (1940-45). Svartvita fotografier i djuptryck fångade silvrets lyster.

växter i text och bild (1–2, 1944–49). Återkommande är även handböcker inom jordbruk, ekonomi och teknik. Efterkrigstidens ekonomiska uppsving sätter spår i flerbandsverk som Ingenjörshandboken (1–5, 1947–50), en utgivning som krävde stora redaktionella insatser. Jämte sådan praktiskt inriktad litteratur präglades förlagsprofilen av fotobildböcker och vetenskapliga verk, och det var främst denna utgivning som Billow tog sig an. En folkbildande ambition är märkbar i flera fotografiskt illustrerade verk. Ofta gäller nyfotografering, och genom fotografens närhet till föremål och miljöer kunde illustrationerna tillfredsställa såväl fackmän som amatörer och fotointresserade. Uppmärksammade blir praktverk som Sigurd Erixons Folklig möbelkultur i svenska bygder (1938) och flerbandsverket Svenskt silversmide 1520 –1850 (1–3, 1940–45) där silvret framträder med utsökt lyster i svartvita fotografier.14 I Arkitekturens formspråk (1–10, 1945–61) lyfter Erik Lundberg fram arkitekturen som konstnärligt uttrycksmedel.15 Den uppmärksamma blicken präglar flera naturskildringar där författare och

fotograf ofta är identiska. Carl Fries står bakom en rad titlar inom genren. Svante Lundgren belyser i Skogen och älven (1951) djur- och naturliv i en viss trakt och iakttar samtidigt följderna av olika vattenregleringar.

Facklitteratur inom fotoområdet var också en del av Rotos utgivning. Huvudredaktör för årsboken Nordisk fotografi (1934–39) var fotografen Helmer Bäckström som samverkade med Billow. En relativt lång livslängd får periodiska publikationer som Tidskrift för foto och film i Skandinavien (1939–66), Foto (1939–2015) och Fotografisk årsbok (1945–70).

Skönlitteratur för vuxna vägde aldrig tungt i Nordisk Rotogravyrs utgivning. Under 1930talet märks ”Berättelsebiblioteket” med bästsäljare paketerade i ”guldfilm”. Under samma decennium ger Roto ut några romaner av den norske författaren Lars Hansen, känd som skildrare av kust- och ishavsfiskarnas liv. En novellpristävling 1939 utmynnar i De utvalda tio bästa (1939). Samma år ger Roto ut en roman av den populäre vildmarksskildraren Bernhard Nordh. Kvalitets-

Huvudpersonerna i Karin Fryxells barnbok Sotlugg och Linlugg (1941) var dockor som författaren själv skapat och som fotograferats i de miljöer där figurernas äventyr utspelar sig.

Pojkarna Igelkotts vinterskor, 1948. Eva Billow skrev, illustrerade och textade flera barnböcker. I Nordisk Rotogravyrs skönlitterära utgivning blev hennes böcker en stor framgång och en fjäder i hatten.

mässigt mer betydande blir utgivningen av illustrerade barnböcker. Eva Billow bidrar med text och bild i titlar som Resan till Stockholm (1933) och Pojkarna Igelkotts vinterskor (1948), och hennes nyskapande bilderböcker lovordas av kritiker. Uppmärksammad blir även tecknaren Kerstin Frykstrands Trollungar (1938). Karin Fryxells Sotlugg och Linlugg (1941) är den första i Rotos utgivning under 1940- och 50-talen av en rad fotografiska bilderböcker för barn.

Reproduktion och konst

Den fotomekaniska reproduktionstekniken och dess produkter betraktades sedan genombrottet på 1890-talet inte sällan som en konst i egen rätt. Tekniken blir också omhuldad av konsthistoriker, konstbildare och förläggare av konstlitteratur. Flerfärgstrycket var länge både dyrbart och vanskligt, men intresset för bilder i färg ökade stadigt. Frågan om autenticitet, förhållandet mellan original och kopia, får samtidigt en delvis ny laddning.

Nordisk Rotogravyrs utgivning av konstböcker startade i företagets tryckeriverksamhet. En inledning blir den ovan omtalade Tolf oljemålningar af Zorn 1920. När Roto samma år trycker planscher med fem av Nationalmuseums mästerverk rapporterar Svenska Dagbladet om ”de mest originaltrogna och välgjorda planscher i stort tavelformat, som för närvarande kunna åstadkommas.” Vid jubileumsutställningen i Göteborg 1923 är Nordisk Rotogravyr representerat inom kategorin ”konsthantverk”, närmare bestämt med illustrationstryck. 1924 uppmärksammas bildverket Två gustavianska mästare: Niklas Lafransen och Elias Martin i samtida gravyrer, utgivet i 24 häften av Wahlström & Widstrand. Karl Asplund skriver inledning och kommentarer. Merparten av planscherna framställs vid Roto. Det moderna djuptrycket stimulerade även nytryck av handskriftsmaterial. 1927 trycker Roto Bellmansällskapets faksimilupplaga av Carl Michael Bellmans visbok till Elisabeth Westman med akvareller av Elias Martin. Ulrik Thersners bildverk Fordna och närvarande Sverige, påbörjat 1817 och utgivet i häftesform under flera decennier, trycks vid Roto 1946 i en nyutgåva med drygt 400 planschsidor, redigerad och kommenterad av Gerda Boëthius och C.-Th. Thäberg. Vid

samma tid engageras Roto i utgivningen av teckningarna till Suecia antiqua et hodierna, Erik Dahlberghs topografiska planschverk över stormaktstidens Sverige. Först 1963 kommer en första volym med teckningarna från Stockholm, därefter övertas utgivningen av Norstedts.

Under 1930-talet börjar Roto ge ut prisbilliga konstnärsmonografier. Gunnar Mascoll Silfverstolpes Prins Eugens konst (1935) formges av Anders Billow. Den separata bilddelen i sepiaton, som bygger på C. G. Rosenbergs fotografier, är mera omfattande än den illustrerade textdelen. 1939 inleder Torsten Svedfelts bok om Erik Werenskiold en svit konstnärsmonografier av enhetlig karaktär. Utmärkande är bland annat ett gemensamt format, en inledande essä och bildmaterialets företräde. Illustrationerna går huvudsakligen i svartvitt. Antalet färgreproduktioner ökar något i senare monografier, bland dem Helene Schjerfbecks konst (1940) med en inledning av konstkritikern Gotthard Johansson. Boken omfattar ett nittiotal svartvita illustrationer och ett fåtal monterade färgplanscher.

I utgivningen av konstlitteratur ingick även mer påkostade verk. Andreas Lindbloms Sveriges konsthistoria (1–3, 1944–46) har cirka 500 illustrationer i djuptryck och ett flertal färgplanscher. I Nils G. Wollins Allmän konsthistoria (1947) koncentreras merparten av de genomgående svartvita illustrationerna till en separat planschdel. Gerda Boëthius Zorn: Tecknaren, målaren, etsaren, skulptören (1949) har drygt 300 illustrationer i djuptryck, därtill 37 färgreproduktioner i både offset och flerfärgsboktryck.16 Skulpturboken: Europeisk skulptur (1–3, 1947–50), som gavs ut i samverkan med Jørgen W. Cappelens förlag i Norge, bygger på svartvita fotografier och texter av bland andra Vagn Poulsen, Axel Gauffin och Nils G. Wollin. Inom färgtrycket satsar Roto stort 1951 med Nyttokonst: En bildrevy med kommentar. Boken kom även ut i en engelskspråkig upplaga, utgiven av ett amerikanskt förlag, och visar svensk nyttokonst skapad för hemmet. Arthur Hald och Erik Skawonius skrev texter, fotograf var Lennart Sääf. Flertalet illustrationer var framställda i fyrfärgs boktryck, och enligt Simon Söderstam skulle den ekonomiska kalkylen inte gå ihop även om hela upplagan blev såld. En speciell nisch blir under 1930-talet ”konstmappar” eller konstportföljer i numrerade upp -

Nordisk Rotogravyr gav ut flera konstmappar.

Flertalet planscher i mappen med Tyra Kleens Vajang (javansk teater) (1930) trycktes i färg.

Roto stod bakom fotografering, klichéer och tryck i färg till bildrevyn Nyttokonst (1951). Denna interiör illustrerar de väl formgivna böckernas givna plats i ett modernt hem.

lagor. 1930 ger Nordisk Rotogravyr ut Tyra Kleens Vajang (javansk teater), dels i ett häfte med konstnärens introducerande text, dels ett häfte med 24 separata planscher, flertalet i färg och tryckta vid Bengtsons Litografiska.17 Tempeldanser och musikinstrument på Bali (1931) omfattar en inledande text av Kleen och ett femtiotal separata planscher, omväxlande i flerfärgstryck, sepiaton och svartvitt.18 1945 ger Roto ut mappen Helene Schjerfbeck med en essä av Gotthard Johansson och 48 reproduktioner i djuptryck, monterade i passepartouter och genomgående hållna i en svart-grått-vitt-skala.

Under 1940-talet presenterar Nordisk Rotogravyr vid flera tillfällen broschyren Förnämliga konstreproduktioner: Vackra och vä rdiga prydnader för varje hem och varje arbetsplats. Förväntningar på reproduktionernas likhet med originalen ökade, men när Roto började ge ut inramade tryck i färg reagerade vissa konstvänner. Kritiken fångas upp i Rotohispan 1943 där det skämtas friskt om en reproduktion av Anders Zorns ”Stickande kulla” (1901) eller ”Kål-Margit”, en av de mest reproducerade målningarna i Nationalmuseums samlingar. 1944 annonserar Roto ”Stickande kulla” som ett verk i sviten Nordisk Rotogravyrs konstreproduktioner

Ett visst missnöje vid Nationalmuseum med dessa reproduktioner var anledningen till att Svenska Dagbladet 1947 intervjuade Simon Söderstam. Boktryckaren förklarar att stora resurser lades ner på att få trycken att ligga så nära originalen som möjligt, samtidigt som en uppgift på deras baksidor upplyste om att det rörde sig om just en reproduktion. 1952 uttalar Karl Asplund i Svenska Dagbladet ett varningens ord riktat mot företeelsen konstmappar. Som exempel nämner han en portfölj med reproduktioner av Zornetsningar utgivna 1926 av Konstbörsen AB och tryckta vid Bengtsons Litografiska. Zorns ursprungliga signatur i blyerts hade i detta fall på ett förrädiskt sätt återgivits i litografi i margen.

Simon Söderstam som chef och ledare

Simon Söderstams växlingsrika uppväxt påverkade antagligen hans utveckling som individ och yrkesman. I en kort självbiografisk text beskriver han sin uppväxt som präglad av ett gott

familjeliv men också av knappa ekonomiska förhållanden.

Söderstam gick den långa vägen och skaffade sig på egen hand teknisk och typografisk fackkunskap. Med tiden fick han flera styrelseposter inom den grafiska branschen, men uppdragen blev kortvariga, den jäktade yrkesmannen var framför allt en praktiker. Söderstams historiska intresse och konstintresse var samtidigt genuint, och i en uppsats redogör han för utvecklingen av ”koppardjuptryck” från 1400-talet till nutid.

Starten av Nordisk Rotogravyr i första världskrigets slutskede innebar betydande svårigheter. Söderstam tog sitt företag igenom dessa krisår och lyckades även senare bemästra olika problem. Som chef och ledare var han en entreprenör med sinne för PR och marknadsföring och även ett drag av spelare. Belysande är hans egen berättelse om sitt agerande i samband med Dagens Nyheters planer på att starta en söndagsbilaga. På ett tidigt stadium föreslår Söderstam dagstidningen att bilagan ska tryckas på den djuptryckspress som han avser att förvärva. Dagens Nyheter avvisar tills vidare boktryckarens förslag att tidningen ska bistå vid finansieringen, men går ändå i borgen för det banklån Söderstam lyckas ordna i sockensparbanken i Ovansjö.19

Söderstam framtonar som en robust personlighet med en naturlig auktoritet och ett sinnelag som kunde lysa upp och värma även i motgångar. Dagligen gick han en rond genom Rotos lokaler för att uppmuntra, inspirera och hålla ”Rotoandan” vid liv. När det gällde företagets prestationer talade Söderstam inte i jag-form, det var ”vi” och Roto som gällde. En mera prestigefylld chef kunde ha fått svårigheter att hantera Anders Billow som ofta argumenterade rationellt men som i hög grad arbetade experimentellt och utifrån summariska skisser. Arbetsprocessen kunde också bli utdragen och kostsam. Söderstam uttalar sig 1944:

Kostnaderna må stiga i höjden, men de betalar sig ändå, om man ser sakerna icke för dagen utan på lång sikt. En affärsledare, som har en god bokkonstnär, bör böja sig för dennes direktiv. Även om jag stundom tycker vår egen Anders Billows förslag är onödigt dyra, godkänner jag dem. Det har visat sig att konstnären har rätt.

Eva Billow minns Söderstam i en intervju efter hans död 1952: ”Han lät mig hållas och skydde inga kostnader för att böckerna skulle bli riktigt vackra.” Gustaf Näsström beskriver 1969 förhållandet mellan Söderstam och Billow: ”Simon Söderstam gnuggade sina släggor till händer, men ibland knöt han dem under näsan på Billow därför att denne aldrig förstod sig på att passa kontorstider.”

Simon Söderstams livsverk är imponerande. Av hans företag med den väldiga maskinparken återstår endast spillror på Tekniska museet. Bestående är däremot det kulturella kapital han skapade i en produktion och utgivning där konst, vetenskap och folkbildning ofta gick hand i hand. Gustaf Samuelsson och Billow var de medarbetare som starkast bidrog till detta resultat.

NOTER

1. Fyris grundades av Robert Almqvist och Julius Wiksell 1882. Samma år startar de boktryckeriföretaget Almqvist & Wiksell.

2. Vid tryckning av tidningar och tidskrifter sker etsningen av text och bild samtidigt.

3. Fotogravyr, ibland kallad heliogravyr, utvecklades på 1870talet.

4. Det begränsade antalet rasterpunkter bidrar samtidigt till att bilder tryckta i rotogravyr kan uppfattas som fotografiska kopior.

5. Piktorialismen var en internationell rörelse inom fotografikonsten.

6. I Rotos orderböcker förekommer Olsen som kund sedan 1921.

7. Uppdraget gäller fram till 1925 då DN börjar trycka bilagan i färg.

8. Titeln har anor sedan Gustav Vasa och boktryckaren Georg Richolff. I samband med Söderstams utnämning gav Nordisk Rotogravyr ut Karl Löfströms Kungliga boktryckare från Gustaf Vasa till Gustaf V (1943).

9. Hazeliusmedaljen delades ut första gången 1893 till Artur Hazelius, Nordiska museets grundare. Den har senare delats ut till personer och institutioner som bidragit till svensk folklivsforskning och kulturminnesvård.

10. Svenska Teknologföreningens förlag hade en viss utgivning av konst­ och kulturhistorisk litteratur.

11. Fries var zoolog och 1937–43 intendent vid Skansens naturhistoriska avdelning.

12. Antologin inleds med Arnulf Øverlands ”Vort land”. Øverland var motståndsman och fängslades 1941 av nazisterna.

13. Publikationen, troligen startad 1938, kom ut oregelbundet, under 1940 ­talet med flera års uppehåll.

14. Verket var nära knutet till Nordiska museets samlingar men belyste även silverföremål i andra samlingar. Märta Claréus, Nordiska museets fotograf, hade en viktig roll vid fotograferingen.

15. Lundberg var arkitekt, konsthistoriker och byggnadsrestauratör, under flera år verksam vid Skansens kulturhistoriska avdelning.

16. Flerfärgsklichéer var dyra, därför föredrogs i vissa fall offsettryck.

17. Bengtsons Litografiska, som var kund hos Roto, gick 1920 upp i Åkerlund & Rausing, startat av Erik Åkerlund och Ruben Rausing. 1938 förvärvas Åkerlund & Rausing av Esselte.

18. Uppgift saknas om vilket företag som tryckt planschmaterialet.

19. Ett tryckt inventarium daterat den 31 december 1918 visar att Dagens Nyheter slutligen ställde upp som långivare. 1923 hade Roto återbetalat lånet , sannolikt genom tryckningen av söndagsbilagan.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

litteratur och skriftliga källor

Asplund, Karl. ”Ett varningsord”. Svenska Dagbladet, 13.5 1952. –Om konstmappar.

Bagge, Fredric. ”Anders Billow: Den nya saklighetens typograf”. Biblis 1965, s. 9–27. Stockholm: Föreningen för Bokhantverk, 1965.

Bergman, Bosse. Stockholm – en vykortsdröm. Ett fotografiskt stadsporträtt under 1930- och 1940-talen. Monografier utgivna av Stockholms stad, 82. Stockholm: Kommittén för Stockholmsforskning, 1987.

Bolin, Greta. ”En idylliker med artisteri i barnbok”. Svenska Dagbladet, 9.8 1952, sign. ”Corinna”. – Intervju med Eva Billow.

Curman, Sigurd. ”’Hednatidens barbari’ och ”Medeltidens mörker’”. Svenska Dagbladet, 31.12 1931.

Druker, Elina. Eva Billow: Bilderbokskonstnär och författare. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 124. Göteborg och Stockholm: Makadam, 2014. Festskrift till Er ik Åkerlund, femtioårsdagen den 9 augusti 1927 Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1927.

”God bokkonst är även god förlagsekonomi”. Stockholms-Tidningen, 29.4 1944. – Här bl.a. uttalande av Simon Söderstam. Gram, Magdalena. ”Simon Gustaf Ansgarius Söderstam”. Svenskt biografiskt lexikon, 173, s. 466–69. Stockholm: SBL, 2023. ”Hur har ni det efter kritiken i Nationalmuseum […]. Svenska Dagbladet, 12.4 1947. – Intervju med Simon Söderstam. Hertzberg, John. ”Harald Olsen †”. Nordisk tidskrift för fotografi 18, (1934), s. 89–90. ”I Stockholmsvimlet”. Svenska Dagbladet, 8.5 1949. – Intervju med Simon Söderstam.

Johansson, Gotthard. ”Simon Söderstam 70 år”. Svenska Dagbladet, 2.2 1952, sign. G. J ­n.

Kulling, Ernst. ”Simon Söderstam död”. Svenska Dagbladet, 12.7 1952.

Ljungquist, Ivar. ”Krigets år och efterkrigstidens”. I Ur Dagens Nyheters historia, d. 2, 1889–1921: Kampen om läsarna, s. 277–310 samt s. 299–301. Stockholm: Bonnier, 1953. Lagerström. Hugo. ”Simon Söderstam †”. Nordisk Boktryckarekonst 53 (1952), nr 8, s. 233.

Lindberg, Sten G. ”Anders Billow. Typograf och ekonom”.

I Anders Billow: Mellan kast och press hos Nordisk Rotogravyr 1923–1959, s. [5]–[19]. Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1960. – Även i förf:s Boktryckare och banbrytare: Essäer. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1994.

Löfström, Karl. Kungliga boktryckare från Gustav Vasa till Gustav V. Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1943.

Medelius, Hans. ”Publiceringsverksamheten”. I Nordiska museet under 125 år, [redaktion Hans Medelius, Bengt Nyström och Elisabet Stavenow­ Hidemark], s. 468–71. Stockholm: Nordiska museet, 1998.

Nordisk Boktryckarekonst. Djuptrycks-nummer, 15, 1914, 2. Nordisk Rotogravyr 1918 –1943. Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1943.

Nyholm, Harald. ”Boktryckare Ehrenfried Nyberg 55 år”. Nordisk Boktryckarekonst 25, 1924, sign. H.N., s. 220–22. Näsström, Gustaf. ”Bokkonstnären Anders Billow”. Svenska Dagbladet, 21.2 1969.

”Rotogravyr bygger för 10 miljoner kr. i Solna”. Svenska Dagbladet, 16.1 1947.

Rotohispan. Stockholm: Nordisk Rotogravyr 1929?–. ”En praktfull festskrift till de Wahl­jubileet”. Svenska Dagbladet, 9.2 1919, sign. G.B.

Sandstedt, Sven. ”Rotohuset i födelsedagsgåva till 70 ­ årige Simon Söderstam”. Svenska Dagbladet, 5.2 1952, sign. Svale.

”Simon Söderstam död”, Vi, 1952, 29, s. 4.

”Simon Söderstam 70 ­ årshyllad vid Rotohusets invigning”. Grafiskt forum 57 (1952), s. 99–100.

Nilsson, Gustav V. ”Stammen och Roto”, text: Jeff, foto: K. W. Gullers, Vi 1952, nr 5, s. [13]–14, 27.

”Storstilad planschserie. Nationalmuseums konstskatter i reproduktion”. Svenska Dagbladet, 4.12 1920.

Samueliana: En samling ballader och berättelser tillägnade Gustaf Samuelsson. Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1945. – I Gösta Bergs samling av tillfällestryck, Kungl. biblioteket.

Söderstam, Simon. ”Från 1400 ­talets koppartryck till nutida koppardjuptryck”. I Näringsliv och kultur: En samling uppsatser, [redaktionskommitté: Ragnar Blomqvist …], s. 351–57. Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1945.

Söderstam, Simon. ”Liten intervju – om djuptryck”. Dagens Nyheter, 24.11 1943.

Söderstam, Simon. ”Sockensparbank bakom söndagsbilagans press. Simon Söderstam berättar”. I Anteckningar rörande Dagens nyheters förstasidor 1900 –1945, red. Gunnar Gunnarsson, s. 74–77. Stockholm: Dagens Nyheters tryckeri, 1951.

Söderstam, Simon. ”Stockholmspojken som blev Kungl. boktryckare”. Rotohispan, 1952, 2 opag. s.

Till S S, Nordisk Rotogravyr, 4 februari 1942. Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1942 – I Gösta Bergs samling av tillfällestryck, Kungl. biblioteket.

”Tio år svensk nyttokonst praktutställning i bok”. Svenska Dagbladet, 20.11 1951, sign. P­r. – Om Nyttokonst

Tullberg, Hasse W. Koppardjuptryck. A.B. Hasse W. Tullberg Stockholm. [Stockholm: Hasse W. Tullberg, 1915?]

Vecko-Journalen. Introduktionsnummer, 5, 1914.

Vecko-Journalens verkliga praktupplaga. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1917. – Utgiven till Erik Åkerlunds 40 ­ årsdag.

”1 000 jubileumsgäster i tennishallen”. Svenska Dagbladet, 12.11 1943.

Nordisk Rotogravyr väckte uppmärksamhet 1919 med bildtrycket i en festskrift till Anders de Wahl med fotografen Henry B. Goodwins porträtt av skådepelaren, hantverksmässigt framställda som fotogravyrer.

l ena Johannesson

En festskrift till vardagstrycket

Nuets närhet, det förflutnas samtid: En antologi om vardagens tryck. Redaktör Eva Nilsson Nylander, medredaktör Mats Larsson. 338 s. Lund: Lunds universitet, Universitetsbiblioteket, 2024. isbn 978-91-985432-4-7

En imponerande rik volym om ett vitalt kunskapsfält men med en förbryllande titel. Nuets närhet, det förflutnas samtid är – trots en lätt Borgeston – inte den mest lyckade rubriken på en satsning på att väcka intresse för det anonyma vardagstryckets kulturella potens. Det hjälper inte att undertiteln, En antologi om vardagens tryck, är tänkt att vara mer informativ. Den är nämligen placerad nedtill för långt ifrån huvudrubriken på omslaget för att ge det omedelbara svar på gåtan man förväntar sig. En av 1800-talsreklamens klassiska handpilar, en så kallad reklamhand, har förstorats till kolossalformat och återges i engelskt rött och riktas uppåt mot huvudrubriken medan en liten normalversion i det sedvanliga svarta pekar nedåt mot den lågt placerade underrubriken. Arrangemanget förstärker olyckligtvis bokens splittrade rubricering. Lunds universitetsbibliotek vill dock med den forskningssatsning som ligger bakom volymen uppmärksamma omfattningen av anonymtryck i våra pliktbibliotek, så kallat vardagstryck. Det är en ytterst vällovlig satsning, då de svenska biblioteken rymmer omfattande och unik vardagsdokumentation jämfört med de flesta andra länders universitets- eller nationalbibliotek. Den som sökt motsvarande materialkategorier i utländska sam-

lingar vet hur nyckfullt de kan vara representerade. Det är inte en slump att exempelvis den brittiska historieskrivningen rörande detta fenomen härrör från en enskild individs passion för ”printed ephemera”. Den sedermera kände chefen för Oxford University Press, John Johnson, började i unga år samla allt från spårvagnsbiljetter till maskininstruktioner och teaterprogram och organiserade dessa i lämpliga kategorier. Med tiden men

A.-B. Wilh. Sonessons & Co Hufvudkatalog från 1920, en ovärderlig källa till svenska ord, flitigt utnyttjad av redaktionen för SAOB.

först 1967 och ett decennium efter Johnsons död integrerades hans samling – genom testamente –med Bodleian Library, men den är fortfarande unik och i somligas ögon aningen kuriös för att vara inslag i ett universitetsbibliotek.

Det unika och månghundraåriga svenska systemet med insamling av allt tryck (med bokstavstryck) har dock långt ifrån varit känt eller uppskattat i vårt eget land – främst förstås på grund av materialets lågstatuskaraktär. När jag började arbeta med min bok Den massproducerade bilden: Ur bildindustrialismens historia (1978) var det med viss skepsis man på Uppsala Universitetsbibliotek granskade min begäran att få komma upp i magasinen för ”oacciderat småtryck”, som det då kallades. Jag fick endast komma dit när den väl betrodda bibliotekarien Harriet Wallman hade tid att följa med mig uppför de smala, öppna trätrapporna. Lyckligtvis gav hon upp ”bevakningen” efter en vecka och jag fick fortsättningsvis röra mig fritt där uppe i de tysta, dunkla magasinen på mezzaninvåningen med de små ljusinsläppen. Hur sällan någon arbetat där avslöjades, när jag i en kapsel med cirkusaffischer, fann en handskriven lånesedel utställd på ”Alf Liedholm 1936.” Liedholm, som doktorerade i konsthistoria, medverkade länge återkommande i Esseltes årsskrift med uppsatser om skilda sorters materialkategorier och han medverkade även i Gregor Paulssons Grafiska Yrken från 1939, där han skrev om ”Affischer, Annonser, Begravningsbrev, Brevhuvud, Bröllops- och förlovningskort, Etiketter, Exlibris, Födelsedagskort, Förpackningar, Gratulationsoch vykort, Inbjudningskort. Konstpapper och tapeter. Kuvert, Leksaker, Matsedlar och placeringskort, Näsdukar (tryckta), Program, Prospekt och kataloger, Reklamkort (adresskort), Religiöst tryck, Räkningar (fakturor), Signeter och firmamärken, Spelkort, Spetspapper, Teater- och konsertbiljetter, Visitkort, Väggalmanackor.” Förteckningen är en representativ redovisning av den centrala innebörden i vad man har kunnat avse med ”oacciderat småtryck”.

Givetvis betraktades småtrycket även om det var av excellent visuell kvalitet länge inte som konst i vanlig mening utan hamnade i den konstteoretiska kategorien ”minor art” eller ”Kleinkunst”. Inte heller i denna volym uppmärksammas primärt det konstnärliga kapital materialet representerar, och där många tidigare förbisedda

konstnärer haft sin start eller huvudsakliga försörjning. Det är den sociala bredden i dessa dokument som historiska källor som främst åberopas som deras värde. Det är också där lundasatsningen lägger den huvudsakliga betoningen.

Boken byggs upp kring sex temata: Politik och arbetsliv, Fritid och rekreation, Drömmen om ett bättre liv, Döden, Ord, bilder och bruk samt Insamling och struktur. Ett trettiotal skribenter har bidragit, från forskande akademiker till journalister och bibliotekarier. Mångfalden representerade discipliner är imponerande: Idrottsvetenskap, textilvetenskap, kemi, etnologi, sociologi, konstvetenskap, historia, antikens kultur och samhällsvetenskap, idé- och lärdomshistoria, digitala kulturer, journalistik samt givetvis bokhistoria, biblioteks- och informationsvetenskap. Eva Nilsson Nylander, som varit avdelningschef för samlingarna på Universitetsbiblioteket i Lund, presenterar inledningsvis projektet och dess uppläggning. Man får dock ingen inblick i hur projektet har varit organiserat och det ges inget intryck av att det har handlat om ett samordnat forskarlag som enats om metodologisk hållning och gemensam analys av källmaterialet. Ett trettiotal uppsatser om vitt skilda ämnen från bland annat filmvetenskap, cirkuskonst, cykelhistoria, och korsettillverkning till fotbollshistoria, kuranstalter och arsenikvatten, folkhögskolepedagogik och begravningsskick behandlar sina ämnen disciplinärt med tillskott av vardagstrycket som extrapolerande och ofta ”illustrerande” sidokälla. Detta gör att helhetsbilden av vardagstryckets betydelse i forskningsprocessen endast kan vaskas fram genom läsning uppsats för uppsats och sällan lyfts fram genom förklarande metakommentarer eller summering och analys av materialet i sig. Jessica Enevold Duncan, forskare i digitala kulturer och etnologi, som skriver om ”husdrömmar i mäklarreklam”, hör till dem som beskriver sin arbetsgång: ”Med hjälp av det efemära reklamtrycket pusslar jag ihop en vardag, en populärkulturell historisk bild av tidens idéer och drömmar om en egen bostad … Som komplement till annonsforskningen har jag gjort observationer av visningar och fastigheter och jag dyker nu också ner i dagstidningar och vardagstryck.” Idrottsforskaren Torbjörn Andersson konstaterar att hans studier i svensk fotbollshistoria kompletteras väsentligt av att vardagstrycket

Svenska Typografförbundet uppmanar till bojkott av ”borgarpressens lögnorgan”, 1919.

bland annat kunnat avslöja de små arbetaridrottsföreningarnas existensvillkor och därigenom hur hårt motståndet mot nationell elitidrott en gång var. Det är också i vardagstrycket som det tidigare omfattande illegala fotbollstipset kommer i dagen, påpekar han. ”Detta hör till de mindre kända delarna av idrottens ekonomiska historia” och sanerades slutligen genom att AB Tipstjänst inrättades 1934.

Vissa discipliner har en upparbetad förtrogenhet med material av detta slag. Valforskare och politiska kommentatorer som här Per Svensson, Lars Edgren och Anders Kjellberg rör sig obesvärat inom 1900-talets affischpopulation, där särskilt affischutbudet i samband med det så kallade kosackvalet 1928 utgör en tydlig vattendelare för hur den partipolitiska bildretoriken skulle komma att utvecklas i Sverige. Andra välbekanta genrer är varukatalogerna, för postorder eller enbart säsongsinformation, och som Charlotte Nilsson, som tidigare närstuderat Åhlén & Holm sammanfattar med sin huvudrubrik: ”Varuexposé, nyhetsmedium och förströelselektyr”. Även här märker man att förtrogenheten med fältet gynnar resultaten i fråga om avläsningen av reklammediet. Solfrid Söderlind extrapolerar de ledande stockholmsvaruhusen NK:s och PUB:s exklusiva fysiska miljöer där ”dekoratörernas visuella magi” firade triumfer mot företagens säsongsvisa katalogutgivning, som ”vande kundkretsen vid återbesök flera gånger per år”. Katalogerna fungerade som en elegant fjärrstyrning av modets know how. NK, som redan var ledande inom skrädderisektorn spred effektivt kännedomen om sin satsning på ”högkvalitativa och kundanpassade möbler inom fast och lös inredning av kontor och exklusiva hem”, medan PUB, som sålde såväl konfektionssytt som måttbeställt herr-och dammode, satsade på statusmarkerande fritidssysselsättningar som ”jakt, segling och motorsport”. Söderlind lyfter fram den företagsekonomiska analysen, att NK:s kreditsystem

Efter brytningen med högern 1934 gick Sveriges nationella förbund till val 1936 under beteckningen De nationella.

Vårens och sommarens flanörer visar upp sina eleganta klädedräkter under promenaderna. Paul U. Bergström, omslag till kataloger 1914–1918.

kom att hämma företaget i det långa loppet, medan PUB:s handfasta krav på kontantbetalning länge höll företagets ekonomi i balans. Marie Cronqvist har tagit sig an den idag bortglömda –och nog saknade – telefonkatalogen, ”1900-talets sannolikt mest spridda publikation” och följer dess ökande sociala betydelse som samhällelig informationskanal utöver dess dominerande funktion för individkommunikation. Cronqvist kommenterar även katalogomslagets estetiska faser.

Till bokens många förtjänster hör att nestorn inom forskningen av tillfällighetstryckets historia Per S. Ridderstad medverkar. Alltsedan hans avhandling Konsten att sätta punkt om den så kallade stenstilens historia kom 1975, har hans kunnande varit en given historisk referenspunkt i detta tryckhistoriska forskningsfält. Med uppsatsen ”När det var tryck på begravning och bröllop” ger han en elegant överblick över hyllnings- och tillfällighetsskrifternas historia och

socialhistoria från 1600-talet till genrens tynande under 1800-talet, då många alternativa publicistiska kanaler ställdes till buds. Han påpekar att i fråga om de ”vardagstrycket efemärer” som han studerar borde de hellre kallas ”högtidstryck”.

Boken avslutas med att de sakkunniga bakom bokprojektet och tillika bakom vardagstryckets professionella vård och villkor vid Lunds universitetsbibliotek kommer till tals. Det betyder att det är bibliotekarier och ordboksredaktörer, formgivare med flera som tar till orda. Här ges inblickar i arbetsfält vi kanske känt till lite till mans men inte vetat hur de organiserats över tid, och hur de hanteras i den dagliga verksamheten. Till dessa hör arbetet med SAOB, som Cecilia Bergman presenterar under rubriken ”Kanslichef, skolmåltidsföreståndare och svettskrapa. Svenska Akademiens ordbok och vardagstrycket”. Arbetet förlades till Lund på 1880-talet och redaktionens fysiska placering nära universitetsbiblioteket visade sig vara en oumbärlig resurs. Om någon instans i Sverige har haft behov av att regelbundet anlita vardagstrycken, eller ”småtrycket” som ordboksredaktörernas benämning är, så är det SAOB. Genom uppfinningsrikt sökande i framför allt varukataloger har man kunnat finna lämpliga fackuttryck för otaliga verktyg och yrkesjargonger. Vi presenteras för A.-B. Wilh. Sonessons & Co Hufvudkatalog från 1920, som är ”både större och tyngre än Gustav Vasas bibel”, och där redaktörerna genom åren har fått hjälp med att bekanta sig med otaliga verktyg och tekniska benämningar. NK:s och Åhlén & Holms kataloger liksom telefonkatalogens yrkesdel har även varit flitigt anlitade. Arbetet med ordboken har krävt stor uppfinningsrikedom och allt från årsredovisningar till universitets- till antikvariatskataloger har anlitats. Begreppet svettskrapa återfanns, för övrigt, i en katalog från Hööks sadelmakeri. Uppsatsen väcker minnen från min barndom, då jag och mina kompisar kunde sträckläsa Clas Ohlssons i Insjön kompakta lilla postorderkatalog, som visade upp allt från skruvdragare till ritningar för hemmabyggen av bilar i masonit. Johan Laserna, som är bokens formgivare, skriver om ”De efemära tryckens ateljéer och anstalter” och beskriver såväl de stora officinernas organisation som de små lokala tryckeriernas segertåg kring sekelskiftet 1900, då experimentlustan inom stilgjuteriet var extra hög. Tyska stilgjuterier var

framgångsrika på den växande svenska marknaden, och Waldemar Zachrissons expansiva tryckeriföretag i Göteborg, känt som Wezätas, kom genom sin kundtidning – Wezätas månadshäfte –att informera brett om fältet och nå riksspridning. ”Wezäta tog sig an alla slag tryckeriarbeten och bidrog gärna med idéer och skisser och med förslag på illustrationstekniker, materialval och tryckmetoder”. Man hade egen reproduktionsateljé och egen klichéanstalt. Wezäta kom att bidra till att 1800-talets Stockholmsdominans inom tryckeribranschen kom att brytas.

Jan Eric Olsén lyfter fram låntagarna bakom vardagstrycket. Där många av oss kanske trott att det var universitetsforskare resp. amatörforskare som lokal- och föreningshistoriker som företrädesvis anlitade samlingarna, visar Olsén hur samlingarna blivit alltmer angelägna för den så kallade allmänheten; man söker underlag för sin egen historia i exempelvis bevarade skolfoton eller mönsterförebilder till möbler från idag nedlagda fabriker. Att ”allmänheten” också länge varit en ofta uppammad målgrupp i småtrycksammanhang för samhällsinformation av olika slag, uppmärksammas också.

Kristina Lundblad lägger ett fenomenologiskt perspektiv på vårt vardagstryck, och hon konstaterar att ”Materialet i vardagstrycksamlingarna ingår exempelvis inte i den stora nationella satsningen på digitalisering som nu genomförs”. Hon påpekar att därmed ”[u]tan minsta väsen eller dramatik omvandlas här de tusentals trycksakerna från något som i många fall varit just vardagligt, till något som är sällsynt eller till och med unikt”. Hon fortsätter: ”Alla dessa trycksaker – som vi tagit för givna – håller nu i rasande takt på att försvinna.” De ersätts av digitala versioner. Det gäller tågbiljetter, museibiljetter, vykort, visitkort med mera ”som fram till helt nyligen var en naturlig del av vår vardag, har i den digitala kulturen reducerats till ett enda format – skärmens…”.

Huvudredaktören Eva Nilsson Nylander bidrar med uppsatsen ”Ordning är samlingens själ” och går som bakgrund igenom ett antal bibliografiska systematiseringstraditioner från antiken till idag. Många kan i efterhand te sig fantasifulla och för oss idag svåra att logiskt härleda. Som till exempel det sena 1800-talsbruket att placera ”Restaurangmenyer, matsedlar från stadshotell och

Accidenstryck är den grafiska branschens namn på de trycksaker som biblioteken kallar vardagstryck.

gästgiverier liksom vinlistor” under ”Kommunikationer”. Allt på grund av den då kända logiken att mycket restaurangätande skedde i samband med resor. Sveriges väg från nationella bibliotekssystem till internationella diskuteras liksom systemens bundenhet till samtid och kultur. Nilsson Nylander skriver att hon ”kan känna en viss ömhet vid tanken på alla dessa hårt arbetande bibliotekarier och deras stundtals fåfänga försök att skapa ordning och förstå och ordna sin omvärld.” Hon slutar med ett citat från Jorge Luis Borges om klassifikation av djur ur en kinesisk encyklopedi med upptakten ”a) de som tillhör Kejsaren; b) balsamerade djur; c) de som är dresserade…” Man behöver dock inte gå till en exotiserad forntid för att finna tankeflyktens anda seriöst prövad. Konsthistorikern Aby Warburg byggde i början av 1900-talet sitt unika bibliotek på den organiska associationsprincipen ”the law of the good neighbour” – trycket nästintill det du söker kan ha svaret på din fråga – och än idag är det en ren fröjd att följa detta experiment bland hyllorna på The Warburg Library i London.

En lös bilaga i Wezätas månadshäfte 1906 visar prov på fyra litograferade brevhuvuden på tryckeriets eget postpapper.

Till sist: Det som tydligast förklarar och redovisar såväl projektets som bokens intentioner är den överdådiga illustreringen. Som bilderbok är denna kulturhistoriskt rika bok njutbar. Enda reservationen man kan ha i fråga redigeringen är den minimala graden på bildernas vertikalt placerade tryckdata. Eftersom de flesta uppsatserna är skrivna med lätt hand bjuder boken som text på en angenäm – och festlig – läsning med otaliga besked om vardagstryckets förmåga att komplettera och berika historien. Men naturligtvis finns här ett oroande memento mori: den allra sista uppsatsen återkommer till frågan om vardagstryckets framtid i en digitaliserad tid och i utredningarnas vacuum. Gertrud Berger skriver:

Nuvarande regelverk för pliktinsamling går inte i takt med mediaomvandlingen. Luckor i kulturarvet kan ge oönskade konsekvenser för samlingarnas forskningsbarhet. Material som inte omfattas av leveransplikt kan varken levereras, tas emot, beskrivas, bevaras eller tillhandahållas.

nyheter & noterat

Decadent Women: Yellow Book Lives

Jad Adams. 388 s. London: Reaktion Books, 2023 isbn 978-1-78914-789-6

Vilket party! Man skulle varit med på det där hotellet i London den 16 april 1894 när ett femtiotal författare, konstnärer, redaktörer, förläggare och litteratörer i största allmänhet samlades inför lanseringen av kvartalstidskriften The Yellow Book tillsammans med dess förläggare John Lane, redaktör Henry Harland och konstredaktör Aubrey Beardsley. Det var livat och proppfullt. Alla var sugna på att skaka om etablissemanget och skapa något nytt och annorlunda. Och det skulle man komma att göra med denna avantgardistiska tidskrift som under en kort period var litterärt och publicistiskt tongivande. The Yellow Book utkom på John Lanes förlag Bodley Head mellan 1894 och 1897 med tretton volymer. I dag är tidskriften ett eftertraktat samlarobjekt.

Historien om The Yellow Book är ingalunda okänd men författaren, forskaren och 1890-talsexperten Jad Adams anlägger ett nytt perspektiv. Han koncentrerar sig på kvinnorna. Hans syfte är att ge liv och röst åt några av de i dag tyvärr bortglömda kvinnor som skrev i tidskriften. Eftersom inte mindre än fyrtiosju av de 137 – alltså drygt en tredjedel! – medverkande i The Yellow Book var kvinnor har han fått göra ett urval. Han har arbetat utifrån tre kriterier. För det första har han valt dem vars litterära alster håller hög kvalitet och är läsvärda idag. Ett andra krav var att de inte skulle ha varit föremål för någon biografi

(med ett undantag, han kan inte motstå Charlotte Mew). Och för det tredje måste de ha lämnat spår i arkiv eller i andra sammanhang eftersom avsikten var att lyfta fram både liv och verk. Det blev till slut elva kvinnor som han kom att koncentrera sig på och som presenteras i bästa life and letters-tradition: Gabriela Cunninghame Graham, Olive Custance, Ella d’Arcy, Mabel Dearmer, Ménie Muriel Dowie, George Egerton (Mary Chavelita Dunne g. Bright), Leila Macdonald, Ethel Colburn Mayne, Charlotte Mew, Evelyn Sharp och Netta Syrett.

Adams dyker ner i arkiven och visar vilken spännande, utmanande och omvälvande period 1890-talet var för den engelska kvinnan. Teknikutvecklingen skapade nya arbetstillfällen inom flera områden. På mediesidan blev det allt enklare och billigare att producera tryckalster vilket resulterade i att tryckproduktionen expanderade och fler skribenter och illustratörer efterfrågades. Frilansande tog sig kvinnorna in i denna värld av böcker, tidskrifter och tidningar. Adams konstaterar att på 1890-talet fanns kvinnan överallt inom detta fält.

Kvinnorna som Adams porträtterar kom från olika håll i samhället och hade skilda intressen. De hade rört sig mellan kontinenter, länder, städer; Sydamerika, Australien, USA, Irland, Kanalöarna, Yorkshire, Kent, Paris, London, Oslo… De flesta saknade tillgångar, någon var rik. De var arbetare och aristokrater, somliga var akademiskt förankrade, endast en var aktiv feminist, två var socialister. De hade nog fullt upp med att leva, skriva och styra sin tillvaro mot ekonomisk

Omslaget till Decadent Women återger Ramon Casas målning Jove decadent. Després del ball (Ung och dekadent. Efter dansen”) från 1899.

självständighet och sexuell frihet. Olikheterna till trots, vad som förenade dem var deras egensinniga personliga och litterära stil, som Harland och Lane uppmärksammade och värdesatte. Deras ämnesval var ofta djärva och brännande: utomäktenskapliga förbindelser, olyckliga äktenskap, androgynitet, aborter, samkönade relationer, våld inom familjen, alkoholism, cross-dressing. Ämnesvalen kombinerades med stilmässigt utforskande. Exempelvis skrev George Egerton modernistiskt före modernismen i sin undersökning av det kvinnliga psyket och det undermedvetna. I hennes novellkonst ser Adams drag som senare kommer att utvecklas av James Joyce och Virginia Woolf.

Att en dryg tredjedel av The Yellow Books författare var kvinnor var på sin tid uppseendeväck-

ande. Både förläggare Lane och redaktör Harland var mycket förtjusta i kvinnligt sällskap. Men det fanns fler skäl till att kvinnorna fick så stort utrymme. Redan syftet med tidskriften låter som en beskrivning av den moderna kvinnan: att göra något nytt, modernt, djärvt, annorlunda, distingerat. Därtill ville Lane gärna utnyttja att the New Woman var en trend, vilket också gjorde honom attraktiv för självständiga kvinnor. Han sökte efter okända författare och rebeller, som var mer intresserade av att bli publicerade än av att få ett stort arvode. Kvinnor var helt enkelt billigare än män och tidskriftens ekonomi var begränsad. Adams menar att ”gender” var det stora ämnet 1894 och på The Yellow Book fanns ett motstånd mot den viktorianska synen att kvinna och man var varandras motsatser. Också i det samman-

hanget passade kvinnorna in. Men det var en etablerad man som för säkerhets skull fick inleda det första numret av The Yellow Book: Henry James med texten ”The Death of the Lion”, som handlade om könsidentitet. Den första volymen innehöll texter av tre kvinnor – Ella D’Arcy, George Egerton och John Oliver Hobbes (Pearl Craigie) –och femton män. Snart skulle balansen justeras. Harland och Lane var väl medvetna om att kvinnorna inte hade tillgång till männens nätverkande klubbmiljöer och pubar. De underlättade kontaktskapandet för dem genom att erbjuda mötesplatser i sina hem. Harland bjöd in till samkväm på lördagskvällarna. Något att dricka, smörgåsar och rökverk serverades – och samtal. Lane inviterade till te och hans tepartyn blev berömda. Där fick man trängas med litterära och konstnärliga kändisar. Dessa kvällar hos Harland och Lane blev ovärderliga för det kreativa arbetet. Samtalen flödade om de egna verken och om den franska novellistikens mästare, vars novellkonst var förebild och inspirationskälla; The Yellow Book och andra tidskrifter skapade en ny marknad för novellen. Hos Harland och Lane kunde kvinnor och män nätverka på lika villkor. Lane hade tre stora intressen: poesi, kvinnor och bokkonst. I The Yellow Book möttes dessa i upphöjd harmoni. Poesi skriven av kvinnor fick

Henry Harland, Florens i oktober 1900.

en framträdande plats i The Yellow Book som trycktes likt en bok för att markera att det inte rörde sig om en efemär skrift utan om något hållbart, permanent. Den kostade också som en bok, 5 shilling. Den enda reklam som förekom gällde böcker och då främst från Lanes förlag Bodley Head. The Yellow Book fungerade därmed som Bodley Heads skyltfönster. Med volym fem (1895) hade tidskriften funnit sin form, som innebar: teckning av Beardsley på pärmens framsida, rygg och baksida; en inlaga på mellan 250 och 325 sidor satta i typsnittet Caslon Old Type; drygt tjugo litterära bidrag och knappt tjugo illustrationer. Typiskt för The Yellow Book var att illustrationerna tog plats i egen rätt, inte för att belysa texterna. Banden var gula eftersom gult signalerade dekadens. (Läs mer om den gula dekadensen i Hillevi Hellberg, nu Norburg, ”Dekadensens gula böcker” i Biblis 74.) Gult var prerafaeliternas älsklingsfärg och den franska romanens omslagsfärg. För många kritiker var den nya kvinnan och den dekadente mannen sammanlänkade i sin kritik av äktenskapet och den traditionella viktorianska moralen. Man ansåg att den dekadenta konsten var omanlig och att den nya kvinnans författarskap var perverst och okvinnligt. Ingen kvinna på 1890-talet använde begreppet dekadent om sig men bland kritikerna fanns en oro för upplös-

George Egerton, fotograferad av Walter Benington någon gång under 1930-talet.

Samtliga tretton nummer av The Yellow Book, 1894–97.

ning! Den 5 april 1895 arresterades Oscar Wilde. Visserligen överlappade Wildes och The Yellow Books cirklar varandra men Wilde hade inte något att göra med tidskriften. (Senare kommer The Yellow Book-författaren Olive Custance att gifta sig med Wildes älskare Lord Alfred Douglas.) Men eftersom The Yellow Book förknippades med dekadens kopplade man ändå ihop Wilde med publikationen. Till råga på allt påstods det att Wilde hade en volym av The Yellow Book under armen när han arresterades, men troligen rörde det sig om en fransk roman med typiskt gult omslag. Associationerna dekadens – Wildes livsstil –Beardsleys teckningar gjorde att Beardsley fick lämna The Yellow Book efter påtryckningar från några av Bodley Heads författare. Lane ville rädda förlaget, Harland ville rädda tidskriften –Beardsley offrades. Han fortsatte dock som illustratör inom Bodley Head; Lane betraktade honom som en modern Hogarth. Naturligtvis var det en konstnärlig förlust att Beardsley lämnade tidskriften men för kvinnornas del kan konstateras att efter det att Beardsley hade slutat som konstredaktör förekom fler kvinnliga konstnärer i tidskriften. Beardsley tyckte om att teckna kvinnor men inte att ge dem uppdrag.

Arkivforskare Adams bok är av litteraturvetenskapligt, tidskriftshistoriskt, kvinnohistoriskt och socialhistoriskt intresse. Han är synnerligen omsorgsfull och noggrann i sina redogörelser även om personregistret saknar några namn. Det är lätt att förlora sig i alla detaljer men framför allt är det lätt att vara tacksam över att han har lyft fram dessa kvinnor som medverkade till att The Yellow Book blev en sådan succé. Tidskriftens utgivningsperiod blev kort, vilket troligen främst berodde på att konceptet inte bara inspirerade andra tidskrifter utan även efterapades, med varierad framgång. Efter tre år var The Yellow Book helt enkelt inte unik längre. Och då var det inte någon poäng för John Lane att fortsätta utgivningen. Flera av de elvas karriärer fortsatte efter 1897. Adams följer deras öden och citerar ur deras verk, korrespondens och annat arkivmaterial i Decadent Women, som är ett kraftfullt, viktigt och roligt bidrag till kunskapen om 1890-talet. En riktig bladvändare som visar hur glädjefull och relevant arkivforskningen är!

i ngrid s vensson

Räddningsaktionen

Hur Walter Ljungquists arkiv blev forskningsbart på Kungliga biblioteket och dess outgrundliga vägar dit

En räddningsaktion genomfördes 2017 av Antikvariat August och Antikvariat Hundörat, två av Stockholms ledande antikvariat. Antikvariat August drivs sedan länge av Lars Harder och är beläget på Drottninggatan i Stockholm. Antikvariat Hundörat har i snart 35 år legat på olika adresser i Stockholm och drivs av Peter Bodén, som också skriver denna artikel. Nuvarande adresser är Östgötagatan 20 och Grindsgatan 31.

Att jag kallar artikeln ”Räddningsaktionen”, beskriver exakt vad som hände med Walter Ljungquists arkiv när det skulle kastas på soptippen. Lars Harder hade kontakt med den antikhandlare som köpt dödsboet där arkivet fanns. Antikhandlaren sade till Lars: – Ta vad du vill, allt som är kvar ska kastas.

Walter Ljungquists arkiv hade hamnat hos litteraturvetaren Bengt Nerman. Han mötte Walter Ljungquist redan 1955 och vänskap dem emellan uppstod. Bengt Nerman kom att skriva sin avhandling om Walter Ljungquist 1976 under titeln Den skapande processen: En studie i Walter Ljungquists diktarmetod.

2017 gör jag ett av mina många besök på Antikvariat August. Vi bokhandlare köper ju böcker av varandra och det har bokhandlare gjort i alla tider. Men det speciella med detta besök var att jag vid det tillfället blev ägare till Walter Ljungquists arkiv.

Jag frågade Lars Harder vad som fanns i lådorna som stod på golvet. – Det är Walter Ljungquists arkiv och det skulle slängas, så jag tog hand om det, svarade Lars. – Är det till salu, frågade jag. – Ja, visst, svarade Lars. Jag köpte arkivet och såg det som en bra affär. Då i stunden var jag den lyckligaste bokhandlaren i hela världen. Betalade, beställde en taxi och så var arkivet mitt.

Arkivet bestod vid en närmare besiktning av Walter Ljungquists brev, anteckningsböcker, teckningar, färdiga outgivna romaner och även fragment till romaner. Jag vill minnas att det innehöll en experimentell outgiven roman som skrevs innan debuten Ombyte av tåg från 1933. Arkivet rymde även spännande kartor som Walter ritat över sina romanlandskap. En stor skatt

tornade upp sig bland lådorna. Jag har sedan tidig ungdom läst Walter Ljungquists romaner, att de dessutom betytt mycket för mig, gjorde inte saken sämre.

Det låter kanske märkligt att ett så omfattande arkiv, efter en så viktig författare, skulle slängas på soptippen, troligen brännas och endast bli till värme i slott och koja. Fram till att arkivet skulle slängas fanns det som tidigare nämnts hemma hos Bengt Nerman. Han hade fått ”låna arkivet” av Walter. Att han fick tillgång till hela arkivet berodde nog mycket på deras vänskap. Arkivet hade innan vår räddningsaktion inte varit tillgängligt för någon forskare. Forskare hörde under åren av sig till Bengt, men fick alltid nobben.

Under en övergångstid då arkivet befann sig i Antikvariat Hundörats lokaler talade jag med några personer i Bengt Nermans närhet. En av de intervjuade sade att Bengt var av ”possesiv natur”. Det förklarar en hel del. Det som inte förklaras är varför inte några i Walters närhet begärde tillbaka arkivet. En tragisk konsekvens av att Bengt betedde sig ”possesivt” var att ingen annan forskare kunde närma sig detta viktiga författarskap arkivvägen. Numera är det tack vare vår räddningsaktion forskningsbart på Kungliga biblioteket. Arkivet låg till sig på hyllorna i mitt antikvariat och jag njöt av det var dag. Det befann sig i säkerhet och som jag brukar med finare böcker, handskrifter och annat närbesläktat, umgås jag med materialet ett tag innan det går till försäljning. I detta fall var det givet att erbjudandet först skulle gå till Kungliga biblioteket. Jag får ofta frågan om hur jag kan sälja så fina böcker. Vill du inte behålla det finaste? Då brukar jag svara att jag behåller materialet en stund och umgås med det. Jag passar även på att visa upp och skryta med det finaste för lämpliga kunder. Efter den proceduren är det dags att sälja. Bokhandlare ska inte samla på det andra vill köpa. Vi bokhandlare endast förmedlar det fina till samlarna.

En dag får jag ett telefonsamtal. En annan dag eller samma får jag ytterligare ett samtal och ännu ett. Vid det andra samtalet hör jag rösten som först presenterat sig säga att, och jag citerar; ”Det har kommit till min kännedom att Walter Ljungquists arkiv har kommit att hamna i kommersiella händer…” Detta telefonsamtal gjorde mig bestört. Ni som har läst denna artikel så här långt vet ju att jag är en av de två som räddat arki-

vet. Nu är jag helt plötsligt ”boven i dramat”. Jag ringer upp en bekant till mig som är pensionerad polis. Han bekräftar för mig att jag köpt arkivet i ”god tro”. Den ”onda tron” har upplösts på vägen. Efter någon dag ringer jag upp den ansvariga för Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning. Jag berättar hur det ligger till och att jag känner mig jagad av personer som verkar tycka att det är jag som gjort fel när det i själva verket är någon helt annan för arkivet viktig person som verkar begått felet. Berättar även att jag naturligtvis hade tänkt att sälja arkivet till Kungliga biblioteket, men att jag känner mig väldigt obekväm med att ha att göra med människor som vill lägga vantarna på arkivet utan att veta viktiga detaljer i frågan. Kungliga bibliotekets representant säger de frigörande och förlösande orden; – Säg att du redan har inlett en förhandling med KB. Jag känner mig mycket nöjd och lugnad med det beskedet. För säkerhets skull ringer jag upp Gerda Antti som är Walters änka sedan han dog 1974. När jag presenterar mig utbrister hon; – Jag vet minsann vem du är. Jag noterar att ryktet om den omoraliske bokhandlaren har sprungit före mig. Efter en stund när vi samtalat i lugn och ro, berättar jag att hennes makes arkiv nu kommer att hamna på KB. Då säger Gerda; – Det skulle Walter ha tyckt om. Dessa ord gladde bokhandlaren mycket. Jag frågade Gerda Antti om arkivet eftersom jag var nyfiken på varför inte Bengt Nerman lämnat tillbaka det han lånat. Gerda säger i samtalet att, och jag citerar; – Teckningarna tog han i alla fall. Ambivalensen i detta svar väcker frågan om BN fått eller långlånat delar av, eller hela arkivet. De teckningar Gerda nämner kunde hon senare köpa på Antikvariat August. Enligt en artikel i Östgötacorrespondenten donerade hon sedan dessa teckningar till Kisa museum. Artikelns skribent Torbjörn Lindqvist tackade även antikvariatsbokhandlarna för deras räddningsinsats.

Som ni nu läst och förstått är det ofta en snårig väg för det material vi bokhandlare köper och säljer. Vi handlar med allt tryckt och handskrivet material från de senaste 500 åren. Om något går snett eller som i detta fall uppstår missförstånd är det ”alltid bokhandlarens fel”. Det är något vi i branschen får leva med.

Vad jag förstått i efterhand är att alla inblandade i räddningsaktionen har agerat riktigt. Alla har handlat utifrån sin kärlek till Walter Ljungquist

och hans efterlämnade arkiv. Nu befinner sig Walter Ljungquists arkiv på det bästa av bibliotek – Kungliga biblioteket. Arkivet är nu ordnat och forskningsbart samt tillgängligt för hela svenska folket i alla tider.

Men en skugga faller över Bengt Nerman som inte under sin livstid säkerställde arkivets framtid.

Motsatsen till detta är det ljus Kungliga biblioteket bringar genom att säkerställa arkivet efter en av den svenska 1900-talslitteraturens märkligaste författare – Walter Ljungquist. Att det kunde bli en sådan lösning berodde på två antikvariatsbokhandlares kärlek till och omsorg om materialet.

peter bodén

Bøger minder om et langt og varmt venskab Viggo Naae (1899–1973) anses for at være en af de bedste bogtilrettelæggere i Danmark i det 20. århundrede. Udlært håndsætter hos den fine provinsbogtrykker Niels P. Thomsen i 1919, rejste han i begyndelsen af 1930’erne til København, gjorde først karriere som driftsleder på det store trykkeri Egmont H. Petersen, inden han omkring 1940 blev selvstændig bogtilrettelægger. I mange år stod han bag udformningen af bøgerne fra de danske brugsforeningers forlag – hvor han var pioner i forhold til at skabe nye, mere læsevenlige bogformater – og i 1936 var han en af stifterne af den typografiske sammenslutning Grafisk Cirkel, hvor 12 unge typografer samledes om at eksperimentere med tidens typografiske nybrud.

I 1948 blev han gift med den 24 år yngre billedkunstner Carin Steenberg. De to udgjorde et harmonisk par, de var hinandens soul mates, og Carin Naae satte sin karriere på pause for at støtte den anerkendte bogkunstner, hvor mange af tidens fremtrædende skikkelser inden for kunst og kultur kom i deres hjem på Lyngbyvej i København.

Samme år, som de blev gift, tilrettelagde Viggo Naae en dansk oversættelse af Thoreaus Livet i Skovene – der blev så stor en salgssucces, at indtægterne fra bogen satte ham i stand til at købe et fritidshus i Bisserup på Sydsjælland. Her flyttede parret permenent ned i de allersidste af Viggo Naaes leveår, plaget af sygdom som han var.

Carin Naae overlevede sin mand med præcis 50 år. I oktober 2023 døde hun, 100 år og ti må-

neder. Mæt af livet, men åndsfrisk. Og denne signatur har haft det store privilegium at kunne kalde hende for min ven gennem drygt 25 år. Det første møde mellem os skyldtes tilblivelsen af en artikel, jeg skulle skrive, om den donation af nogle af sin mands bøger, hun havde givet museet i hans hjemby, Holstebro. Men det blev til mange, mange møder gennem de følgende år, hvor historierne om nogle af dansk boghåndværks fineste udøvere blandede sig med Carin Naaes imødekommende nysgerrighed over for det omgivende samfund. Hun var en kvinde med klare og stærke holdninger, og en diskussion med hende var altid givende, forfriskende og interessant.

For godt ti år siden beskikkede hun som godt 90-årig sit bo og spurgte, om jeg ville sørge for, at hendes – og dermed også Viggo Naaes bogsamling – ville få et godt liv, når hun en dag ikke længere levede. Ganske vist var der dryppet en hel del bøger ud fra samlingen gennem årene; på en auktion, da parret rykkede fra København i begyndelsen af 1970’erne, siden fulgte en donation til Danmarks Grafiske Museum, heriblandt den håndpresse, Viggo Naae havde stående i privaten til fremstilling af små, forfinede privattryk – og endelig en portion bøger og brevmateriale til Holstebro Museum. Men det lille, kønne bind-

Viggo Naae, porträtterad av Carin Naae omkring 1950.

ingsværkshus rummede stadig talrige reoler med bøger.

Dem fik jeg så mulighed for at gå på jagt i efter Carin Naaes død. Jeg kendte sådan set udmærket indholdet af reolerne, for ofte resulterede samtalen i, at enten hun eller jeg gik på opdagelse i reolen for at finde bøger, der kunne understrege eller vise en pointe i det, vi talte om. Alligevel var det en helt særlig oplevelse at være overladt til reolerne uden Carin Naaes medlevende kommentarer – jeg følte nærmest, jeg kunne høre hende kommentere, mens bøgerne gik gennem hænderne.

Der dukkede talløse sjove bøger op – som typograf havde bogbind ikke som sådan interesseret Viggo Naae. Han havde dog bekostet et smukt helbind af Anker Kyster til det lille privattryk, han lavede sammen med sin ven Andreas LundDrosvad, mens de begge var læringe i Holstebro; En Fisketur langs Karup Aa – der med et oplag på kun 75 eksemplarer altid har været særdeles eftertragtet blandt lystfiskere. Ligeså havde han med veneration fået indbundet sin lærebog i typografi, Emil Selmars håndbog, i et smukt helbind af Jakob Baden. Et par helbind af pergament, udsmykket af vennen, tegneren Mads Stage, stod også i reolen.

Desuden rummede en del bøger hilsner fra forfattere og illustratorer, både til Viggo og Carin Naae – som vidnesbyrd om, at parret var en enhed, man gerne gæstede. Det var bla. illustratorer som Sven Havsteen-Mikkelsen og Ernst Hansen og en forfatter som Martin A. Hansen. Jeg hjemtog stakkevis af bøgerne fra Viggo og Carin Naaes reoler. Og endnu har de ikke fundet deres særskilte pladser i min reol. Jeg lader dem ligge samlet – lidt endnu. Som et kært, kært minde om et langt og spændende venskab, der havde bøgerne som tændsats, men som blev til en mellemmenneskelig forbindelse af de helt sjældne. Den slags kan bøger nemlig også skabe. henrik højgaard sejerkilde

ATypI-konferensen 2025

Antikvariat morris har återigen fått förtroendet att förestå den officiella bokhandeln på ATypIkonferensen, som detta år är i Köpenhamn, 22–26 april. ATypI (Association Typographique Internationale). Det är en internationell organisation som håller konferenser varje år runt om i

världen. I år kommer cirka 550 delegater. Vi sänder ned två pallar med böcker om typografi & grafisk design. Vi som förestår bokhandeln i år är Örjan Nordling (Identitype) och jag.

glenn sjökvist / antikvariat Morris

Biblis julgåva

I mellandagarna 2024 landade en mycket speciell produkt på våra medlemmars dörrmattor som årets julgåva. Under hösten förfärdigade Björn George den i sin risograf på Kungsholmen. Björn hade skrivit texten, gjort den grafiska formen och tryfferat skriften med flera finurliga finesser. Denna exklusiva trycksak fick Biblis som en gåva av Björn och Ingrid George och deras verksamhet kring Bostadsrättsföreningen Kronobergsgården. De förser sina medlemmar med vackra trycksaker, som skapas av Pränteri Kronobergsgården i källaren på S:t Göransgatan. Med yttersta omsorg och klurighet bjuder Björn George oss på en vindlande färd under den talande titeln: Nördigt så det förslår; lite om pappret vi trycker på. En liten bok om hur vi valde leverantör av papper, men också om boktryckaren Hugo Lagerström – han vägledde oss –som levde och verkade alldeles intill här på Kungsholmen.

Föreningen Biblis ber att få framföra sitt varma tack för denna hängivna och nördiga gåva som bevisar att kärleken till bokens materiella sidor i allra högsta grad lever.

Medverkande Biblis 109 peter bodén, antikvariatbokhandlare; carolina brown, docent och lektor i konstvetenskap vid Uppsala universitet med huvudsaklig inriktning mot konstens historia under den tidigmoderna perioden; Magdalena gra M, fil.dr i konstvetenskap; henrik højgaard sejerkilde , boksamlare, bokhistorisk författare, krönike- och debattredaktör på Jyllands-Posten; lena johannesson, professor emeritus i konstvetenskap; anna perälä, bokhistoriker och hedersdoktor; glenn sjökvist, antikvariatbokhandlare, specialiserad på typografi och grafisk form; i ngrid s vensson, fil.lic. i litteraturvetenskap och utgivare av Klara Johansons dagböcker.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse : Jonas Nordin (ordförande), Ulf Jacobsen (skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen

Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Helena Hegardt, Arvid Jakobsson, Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Redaktör : Gunnel Furuland, gunnel.furuland@gmail.com

Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist, Ingrid Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 109 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2025

Typografi: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson (Sabon Next och Frutiger)

Layout och produktion : Johan Laserna

Bildredigering: David Laserna

Bildkällor: s. 2, 10–15 Finlands nationalbibliotek; s. 7 foto: Johan Laserna; s. 17–21 Svenska litteratursällskapet i Finland; s. 30–36 KB; s. 39 Wikimedia Commons; s. 40–41 foto: Hans Thorwid; s. 43 Göteborgs konstmuseum; s. 43, 47–63 KB; s. 64 LUB; s. 65, 67 foto: Johan Laserna; s. 68, 69, 71 LUB; s. 71 foto: Johan Laserna; s. 73 Museu de Montserrat; s. 74 National Portrait Gallery, London; s. 75 Wikimedia Commons.

Tryck : Livonia Print, Lettland 2025 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-497-1