Biblis 76 (Vintern 2016/17)

Biblis 76

Biblis 76 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2016/17 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBYOs6e FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-334-9

Biblis

nummer 76 vinter n 2016/17 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Det nya lärandet och typografins utveckling 1470–1530

Håkan Lindström

18 Svensk tryckfrihet började för 250 år sedan med 1766 års TF Johan Hirschfeldt

25 Qvinnan och kvinnan inom litteraturen: Något om våra första kvinnobibliografier Olof Kåhrström

32 Förlaget Folket i Bild för bibliofiler: Konst och dikt i Ivar Öhmans antologier Gunnel Furuland

37 Peter Mendelsund: Bokomslag

43 Shaftesbury på svenska: Moralisterna, Richard Hejll och översättandets konst Karl Axelsson

49 Botanik i Åbo på 1600-talet: Elias Tillandz Panu Turunen

55 Hjärna, trivium och natur Mårten Rasch

58 Runor som blindskrift: Konstförvanten Carl Isaac Fahlgrén Sten Gustavsson

65 Nyheter & Noterat · NordNytt

80 Föreningen Biblis

Framsida Jörgen Hammar, illustration till Ovidius Metamorfoser, 14:e boken, ‘Hon log vänligt och glatt’.

(Ett urval Ovidiusillustrationer av Jörgen Hammar är Föreningen Biblis julgåva 2016.)

Baksida Peter Mendelsund, omslag till Fernando Pessoa, The Book of Disquiet (New Directions, 2017).

2

håkan lindström

Det nya lärandet och typografins utveckling 1470–1530

V

arje dag är det via antikvan jag tar in allt jag läser och samma gäller läsare i Europa och stora delar av världen. Inget annat alfabetiskt skriftsystem har större geografisk spridning än det latinska.

Antikvan stod en gång för något gammalt men var i själva verket det nya. Ett sidoprojekt i den stora omvandlingen mot slutet av 1400-talet.

Med sina väl balanserade bokstavsformer och tydliga ordbilder var den själva sinnebilden för humanismens idé om det nya lärandet och redan från början av vår bekantskap i slutet av 1950-talet förstod jag helt och hållet varför den hade kommit att dominera över andra bokstavsformer. Se-

En tidebok från slutet av 1400-talet Tidebok för Giovanni II Bentivoglio, Bologna, från slutet av 1400-talet. En sirlig humanistantikva i kombination med tydligt markerade tecknade majuskler som ingår i en dekorativt behaglig utstyrsel. Så kan man betrakta denna storslagna gåva till en av maktens män men man kan för ro skull även se den som exempel på grafisk kommunikation och konstatera att majusklerna fungerar som effektiva ingångar till texten. Som sätt för vägledning mer eller mindre det enda möjliga för den skrivna boken – en begränsning som inte gäller för den tryckta med dess olika metoder för sökning; rubriker på olika nivåer, kolumntitlar, paginering, sakregister, notsystem etc. Idag när vetandet i allt större utsträckning finns digitaliserat kan det räcka med att i datorn skriva in det man söker, till exempel en översättning av ‘Miserere mei Domine quoniam infirmus sum sana ...’ så kommer svaret momentant – från flera håll.

nare har jag insett att vägen mot detta övertag i själva verket inte varit så självklar.

Historien om hur det gick till har fortsatt att locka och jag har gång på gång sökt mig tillbaka för att få bättre grepp om skeendet. Men även om detaljerna blir flera så glider helheten undan. Det blir så när ‘kända fakta’ inte kan verifieras, som till exempel historien om Nicholas Jenson som hade sänts till Mainz av Frankrikes regent Karl VII för att lära sig om boktryckarkonsten, dessutom direkt av Gutenberg. Idag är endast en sak säker och det är att han var född i Sommervoire i Frankrike!

Kommer så frågan – är det möjligt att skriva en kortfattad översikt över utvecklingen från 1470 ca och sextio år framåt när den sammanhängande berättelsen saknas. Kanske – eftersom vi har en mängd ny information, inte minst på nätet, såväl text som bilder, ofta i tilltalande hög upplösning.

Och även om framställningen måste bli något kalejdoskopisk, kan det vara värt ett försök.

När bröderna de Spira kom till Venedig Den 18 september 1469 utfärdades ett dokument1 enligt vilket Johannes de Spira erhöll privilegium under fem år att med ensamrätt för staden Venedig fortsätta sin gärning som boktryckare. I texten beskrivs verksamheten konkret och utförligt, likaså de villkor ‘mäster Johannes’ arbetar under.

Man får en sällsamt levande insyn i tidens verklighet. Nästan som vore man där!

Tillsammans med brodern Wendelin, hust­ run, barnen och hela sitt hushåll hade han året

3

de Spiras typer När man betraktar Johannes de Spiras typer utifrån vår tid, med vår precision vid skapandet av nya typsnitt, är det bristerna man ser: en något osäker radhållning, ojämna teckenmellarum, varierande bokstavshöjder. Några bokstäver borde ha en bättre form, bokstaven h ser nästan ut som ett b, versaler som C och P håller sig till ett annat, litet ståtligare, formideal än det som gäller för de gemena etc. Från andra hållet sett är typerna i stället en imponerande teknisk landvinning som mycket väl duger för sitt ändamål.

Under nästa fas, bara ett år senare, under utvecklingen mot en mer enhetlig antikva skulle för övrigt det mesta ha rättats till. Märkligt nog är det en företeelse som kommer att hänga med under hela inkunabeltiden och det är de alltför små i-prickarna. Dem har antikvan lånat över från hopträngda gotiska skrifter. Vissa ord som minimum behövde små tunna snedställda streck för att kunna läsas. Det var så vi fick den, pricken över i.

före genomfört resan från Mainz där det långa Brennerpasset möter i slutfasen, bara det en beundransvärd bedrift, för att inrätta sig i staden, bygga upp tryckeriet och komma igång. Och det hade man sannerligen lyckats med, storligen.

Som stöd för sin ansökan om särskilda rättigheter redan följande år kunde han visa upp dels en upplaga av Ciceros Epistulæ ad Familiares, redan detta ytterst imponerande, och så Plinius Historia naturalis, ett så omfattande arbete att det är en gåta hur man hunnit med att sätta och trycka även detta verk, en ‘editio princeps’.2 Tanken har framförts att det funnits intressen som verkat för att få någon som behärskade den nya konsten att etablera sig i staden och att privilegiet var ett led i den processen. Och med hänsyn till omständigheterna är det faktiskt ganska troligt. Något som på ett märkvardigt sätt för saken närmare vår tid.

XXX Tyvärr skulle Johannes de Spira bara ha glädje av sitt privilegium under kort tid. Han avled efter mindre än ett år och längst ner på privilegiebrevet står: Det är nu ej längre i kraft eftersom mästaren och innehavaren är död.

Rimligen har detta varit en mycket allvarlig motgång för familjen men verksamheten kunde trots det fortsätta. Namnet Wendelin de Spira fortsätter att dyka upp under det kommande decenniet.

4

För stadens styrande var händelsen möjligen en lättnad eftersom den utveckling redan var igång, som innebar att under de närmaste tjugo åren skulle inte mindre än omkring etthundrafemtio tryckerier komma att etableras i Venedig.

Historia naturalis I typografins historia berättas sällan något om själva arbetet, om den tekniska framställningen med all dess möda och hårda villkor. Vanligen får vi bara veta vad boken heter, vem tryckaren var, vilka typer han använt, om dessa bedöms vara bra eller mindre bra, men inte varför man tycker så. Blir efterhand tämligen ointressant.

Men, just ifråga om Historia naturalis har vi så mycket information om tiden, personerna, platsen och inte minst om boken i sig att det kan vara värt utrymmet att översiktligt beskriva och resonera kring själva tillverkningen.

Tryckeriet. Hade man en eller flera tryckpressar? Vid tryckningen av den 42-radiga bibeln i Mainz halvtannat decennium tidigare arbetade enligt senare tids beräkning tjugo personer vid sex pressar. Med tanke på omfattningen av det aktuella projektet bör man nog ha haft minst två pressar och och i så fall fyra tryckare igång hela tiden. Pressarna är byggda på plats, fast installerade med stöd även från taket.

Trycktyperna. Om utformningen av dem följer mer längre fram. Båda bröderna hade kompetens

Historia naturalis Det man fick som köpare av verket var själva texten med utsparade ytor för senare komplettering med manuellt utförda initialer etc. Nytt för den tryckta boken var att denna del av processen blev valbar. På nätet finns exempel där ingenting alls gjorts, de sparade ytorna är fortfarande tomma, och i andra änden, raka motsatsen, det dekorativt mest omfattande. Det exempel jag valt att visa ligger mitt emellan. Uppgiften gällde trettiosex större och ett stort antal mindre begynnelsebokstäver. Arbetet är inte utfört med mästarhand, men på något sätt fint ändå. En funktionell, icke-illustrativ bokkonst. Ett annat skäl att välja just denna bild är att den kommer ur det exemplar som finns på Bibliothèque Sainte-Geneviève i Paris och som finns att ladda ner för envar – samtliga 712 sidor som högupplösta jpg-filer. Bilden visade sig mer intressant än jag räknat med. Jag valde den via ett annat exemplar av boken. Där var bokstaven V och här istället E vilket är fel. Meningen börjar: Vt nihil instituto operi desit, gemmae och handlar i sin helhet om nödvändigheten att ta itu med ädelstenar för att verket i och med denna, den trettiosjunde boken, skall bli komplett. Hur kunde skrivaren hamna så fel? Möjligen såg han inte den lilla bokstaven v under övre tvärstrecket utan istället lilla c ovanför till vänster och tog det för ett e. Längre ner syns för övrigt som anvisning för den mindre initialen ett litet h med inåtböjd och nerdragen skänkel, typiskt för den skrivna antikvan men som Nicholas Jenson förändrade för sitt typsnitt.

5

vad gäller typernas framställning varför de nog tog hand om själva tillverkningen av stämplar och matriser. Möjligen hade de hjälp med den tidskrävande gjutningen. Av privilegiebrevet framgår att man hade särskild personal anställd.

För sättningen behövde man, beräknat på åtgången per sida, ha tillgång till minst tjugofyratusen typer vilka alltså göts för hand, en och en.

Papperet. Måste säkerligen beställas i god tid eftersom formatet var stort och det behövdes inte mindre än 18 000 ark. Varje ark formades ett för ett av pappersmakaren. I Bologna finns en marmorplatta från slutet av 1300-talet med de för stadens pappersmakare gällande råformaten, Imperialle, Realle, Meçane och Reçute. Kanske gäller samma mått för pappersmakarna i Venedig. I så fall är det Realle (60,8 × 44 cm) som ligger närmast.

Manuskriptet. Att få tillgång till en textförlaga var nog inte så svårt som man kan tro. De avskrifter av manuskript vi idag betraktar som samlarobjekt sågs då mer som material för studier etc.

Trots omfånget finns av Historia naturalis inte mindre än två hundra avskrifter från olika tider.

Alla är dock inte kompletta eller helt ‘korrekta’.

Specifikationer. Upplaga 100 exemplar i folioformat, 32 × 42 cm, bredd × höjd. Varje sida bestod av 50 eller 52 rader och antalet blad 356 med tryck på bägge sidor, inalles 712 sidor. 4 000 typer/tecken per sida. Totalt omfång 2 800 000 tecken per bok.

Arbetsgången. All text sattes för hand, typ för typ. Kanske arbetade man med fyra, fem sidor i kontinuerlig följd. Vartefter de lästs och korrigerats kunde de gå till tryck, en eller möjligen två sidor i taget, ett hundra tryck, vändning av arket, två nya textformar, och ytterligare ett hundra tryck. Efter tryckning löstes textformarna upp och samtliga typer lades var och en tillbaka i ‘rätt’ fack, varifrån de kunde hämtas upp på nytt för nästa form.

Tidsåtgång. Om vi utgår från att arbetet med sättning och tryckning kom igång alldeles i början av år 1469 och slutfördes under åtta månader fram till början av september hade man tvåhundra dagar på sig, vilket innebär att man måste klara av att för hand sätta upp, trycka och lägga av näst intill fyra sidor med sammanlagt 16 000 typer varje dag.

6

Stigbergets Stamp och Press Kunskapen om äldre hantverk och teknik finns vanligen i dokument och hos föremålen själva men möjligheten att ‘leva’ historien kan även prövas vilket är just vad konstnären, grafikern Richard Årlin har sysslat med under många år i sin ateljé och verkstad uppe på Fjällgatan i Stockholm.

Det började med att han ville göra papper för att trycka sina egna bilder på, senare även tillsammans med text. Engagemanget djupnade för att till slut omfatta hela processen från framställning av pappersmassa och papperstillverkning till gravyr av egna stämplar, i formen inspirerad av de första tryckarnas alster, och tillverkning av matriser samt gjutning av de egna typerna. Där är han nu sedan flera år, väl känd och erkänd runtom i världen i de kretsar där man arbetar med olika aspekter av boktryckarkonsten sådan den var under de första hundra åren.3 Humanistantikvan Mot slutet av 800-talet, under den karolingiska renässansen, utvecklades den minuskelskrift som humanisterna kallade ‘littera antiqua’. Men detta var sex sekler senare när de fann den i avskrifter av manuskript från den klassiska antiken och fornkristen tid, vilka uppenbarligen kunde uppfattas som betydligt äldre än de i själva verket var.

Den karolingiska minuskeln var tydlig och klar till formen, och den var lätt att läsa. Till en början var den i det närmaste helt utan det slags förkortningar (abbreviaturer) som vanligen försvårar läsningen av såväl tidigare som senare handskrifter.

Med dessa egenskaper låg den helt i linje med de ideal som Francesco Petrarca i mitten av 1300-talet formulerade för hur en skrift borde vara – enkel, klar och ortografiskt korrekt!

Benämningen minuskelskrift innebär för övrigt att den karolingiska minuskeln bestod av enbart ‘små’ bokstäver med sparsamma inlån av anfanger och ‘stora’ bokstäver ur äldre fristående majuskelskrifter. Här snuddar jag vid något som kommer att vara litet av ett tema framöver, nämligen det besvärliga i att förena små och stora bokstäver i en typografiskt homogen form.

Poggios handskrift Poggio Bracciolonis handskrift från första delen av 1400-talet är kraftfull, ytterst driven och lättläst, och med sina små majuskler i direkt anslutning till minusklerna en njutning att ta in, ord för ord, rad för rad.

Stigbergets Stamp och Press Stämplar, eller patriser, för Richard Årlins senaste typsnitt. De används för att tillverka matriser av koppar, som på plats i gjutinstrumentet fungerar som gjutform för själva typgravyren.

Innan det kommer så långt måste matrisen justeras med stor omsorg för att passa in i instrumentet. Den blir nämligen något deformerad i det ögonblick patrisen tränger in i den mjuka metallen. Det man förr handlade med var främst gjutna typer eller matriser, såväl helt färdiga som ojusterade, på engelska ’strikes’.

I undantagsfall såldes själva patriserna.

Karolingiska minuskeln Karolingiska minuskler från slutet av 900-talet kombinerade skrivna uncialer och byggd kapitalis med klassiska proportioner.

Rörelsen hos de ledigt skrivna minusklerna i kontrast mot de tillagda majusklerna lyfter helheten. Låg prick står för komma, så följer kolon : och därefter punkt upptill. Metoderna för interpunktion varierade från tid till annan och region till region. Först med den tryckta boken utvecklades ett generellt system.

Littera antiqua Eusebius, De Evangelica Præparatione,1470. Utförandet av Nicholas Jensons antikva präglas av en precison som är obegripligt hög med tanke på tidens mekaniska resurser. Radhållningen och överensstämmelsen i linjebredder och bokstavshöjder talar för sig själv. Men typernas form är en sak, hur de bildar ord en annan. Något som har med med tillriktningen att göra och som handlar om att för varje bokstav välja rätt bredd hos typkroppen. Och därefter att avväga placeringen av typens gravyr, ibland på mitten, ibland något till höger, eller vänster, beroende på bokstavens form. Ett arbete som traditionellt har tagit lika lång tid som att tillverka stämplarna. Målet var att för alla bokstavskombinationer ha ett så litet mellanrum som möjligt utan att det det inre utrymmet i bokstäver som u och o börjar att verka som ’hål’ i ordbilden. Även i denna del av framställningen överglänser Jensons insats mycket annat, flera decennier framåt. Det är med beundran man betraktar resultatet; optimalt täta ordbilder tillåter små ordmellanrum vilket gör att raderna, var och en, framträder alldeles självklart tydligt i textytans helhet. Den typografi illustrationen visar är på så sätt förebildlig, än i dag. Första lektionen i varje typografiutbildninig kunde med fördel ägnas åt Jensons antikva.

7

XXX Längre fram under det tidiga 1400-talet när humanisterna utvecklade en egen skrift, humanist­ antikvan, var det med den karolingiska minuskeln som källa och förebild.

I jämförelse med den är humanistantikvan mer upprättstående och likartade drag hos olika tecken har givits en enhetlig form. Den är klassiskt måttfull och utstrålar lugn och balans. Även om grundformen alltid är densamma varierar det grafiska uttrycket från det sirligt eleganta till det robust dynamiska, helt enkelt genom att skrivhastigheten och linjebredden ändrades.

I mer exklusiva sammanhang kunde grundskriften kombineras med enstaka dekorativt utformade majuskler. I mer vardagsnära, som avskrifter av äldre dokument, kunde de skrivas in i direkt anslutning till minusklerna. De fick då en tydlig kalligrafisk form och gjordes tämligen små, uppenbarligen för att ‘flyta in’ i helheten.

Bästa exemplet på den varianten är Poggio Bracciolonis handstil. Vid sidan av tjänsten som hög tjänsteman vid den romerska kurian levde han som engagerad humanist för uppgiften att söka upp och skriva av äldre manuskript. I detta var han framgångsrik men icke desto mindre är han för eftervärlden mer känd för sin skrift än för sin gärning som forskare.

Littera antiqua Bröderna de Spira var inte bara först med att producera Historia naturalis utan även med att trycka med typer som helt klart är en antikva, särskilt om man ser till själva satsbilden. Allt var inte på plats ännu men den fungerade i praktiken. Den är första vågen i en process som mycket snabbt skulle leda till mästerskap.

Hur hade det gått till? Svaret är: om det vet vi ingenting. Det är bara att konstatera att man hade typerna till reds. Vidare att inom loppet av några år skulle ytterligare tre antikvasnitt tas i bruk – i Rom, Augsburg och ett i Venedig. Arbetet med att i metall tolka den skrivna antikvan låg av allt att döma i tiden.

Varifrån kom förebilden? Poggio Bracciolini har nämnts. Möjligen, men hans mest aktiva period låg ett halvsekel tillbaka och vi kan konstatera en

8

principiell skillnad mellan hans skrift och de Spiras typer och den gäller de stora bokstäverna. Dem hade Poggio arbetat in i minusklerna och nu var idealet istället de monumentala majuskelformer som i antikens Rom brukades för inskriptioner på olika typer av offentliga byggnadsverk.

Med passare och linjal hade Felice Feliciano och andra engagerade dokumenterat de med mejsel och hammare skapade bokstavsformerna och något av detta intresse hade spillt över i det typografiska tänkandet.

Versalerna i de Spiras typsnitt har en något annan karaktär än de gemena. Man kan se det hos bokstäver som B, C och P, de är dels aningen kraftigare, dels verkar de vara konstruerade från början, inte skrivna, ett verk av öga och tanke mer än handens rörelse, mer balans än dynamik.

Om detta fenomen har Harry Carter skrivit – ‘The marriage of inscriptional capitals and penmade small letters whether in handwriting or in type is not a perfectly happy one!’ 4 Problemet är att de formmässiga skillnaderna mellan versaler och gemena fanns men den var för otydlig, blev mest som ett visuellt gnissel. Lösningen var antingen att minska eller öka skillnaden.

XXX Nicholas Jenson bestämde sig för det första alternativet för den antikva han började använda 1470 men till skillnad från Poggio valde han tvärt om att anpassa de små till de stora bokstäverna genom att såväl ned- som upptill förse b, d, f, h, i, l, m, n, p, q, r, u, v och x med tydliga och enhetligt utformade seriffer.5 Ett snilledrag. Men han gjorde mer än så. Förutom samordningen gemena/ versaler såg han till att forma gemena bokstäver med likartad byggnad enligt en och samma mall.

Ett tydligt exempel är bokstaven h som hos de Spira liknar ett b. Den fick nu formen av l med tillägg av n.

Helt och hållet har versalerna egentligen aldrig förenats med de gemena, i detta har Carter helt rätt, eftersom de så snart de uppträder i ensamt majestät kräver särskild behandling, såväl spärrning och i större grader även optisk utjämning.

Hade Jenson någon förlaga, eller flera? Hos en mindre känd skrivare, Battista Cingulano, med liten produktion har man funnit vissa överensstämmelser men de är främst av ortografisk art.

I övrigt är det svårt att förstå att han skulle ha

Littera moderna Old English, en märkvärdigt lättläst textura, här som mäktig förstastämma sekunderad av antikva för sido­fakta, en fin kombination. King James Bible, Robert Barker, London, 1611. Rotunda i Nicholas Jensons skärning från 1474. Gotikens svärta och antikvans rundade former. Rotundan blev latinets typform norr om Alperna. I Sverige redan 1487. Schwabacher, Johann Schoeffer, Mainz,1509. Gemena f och långa s sticker ner under baslinjen och slut-s liknar sifran 8. Andra bokstäver att jämföra är a, d, g, h och o. Harry Carter skriver – ‘I think it is comfortable and pleasant to read because it looks as though it had been delightful to write’.

haft särskilt mycket att hämta från just Battistas skrift. Mer sannolikt är då att han arbetade vidare utifrån de Spiras modell, i synnerhet som han kan ha varit med i arbetet med denna.

Nicholas Jenson var innovativ, hade en formkänsla som få och ägde en enastående hantverksskicklighet. Det märkvärdiga är att hans insats ligger så alldeles i början av antikvans utveckling till trycktyp.

Harry Carter får avsluta – ‘There was little left for the makers of Roman type in Italy in the way of designing but to copy Jenson.’ Så skulle det förbli under närmare tjugofem år, ända fram till 1495.

Littera moderna ‘Ser man till antalet i antikva tryckta inkunabler – och proportioner hör också till fakta – skall man emellertid finna, att de utgör en mycket liten del av de sammanlagt omkring 40 000 böcker

som trycktes före 1500, bland vilka de antika författarna är representerade med en ännu mindre procent. Det är en synpunkt som med hänsyn till antikvans enorma betydelse för eftervärlden lätt kommer i skymundan och därför inte kan understrykas nog starkt.’

Den citerade texten är ur en uppsats av Sten G. Lindberg, ‘Vicentino och hans verk’ från 1958. Även om siffran 40 000 idag möjligen kan korrigeras kvarstår som faktum att en mycket liten del trycktes med antikva.

Bara några år in på 1470-talet började marknaden svikta för den litteratur som naturligen sattes med antikva. På bara några år hade de texter som fanns tillgängliga kommit i tryck. Tillkom alltså att tillströmningen av förhoppningsfulla aktörer blivit allt större. Man har identifierat fler än hundra tryckerier i Venedig före 1490; tjugotre var fortfarande aktiva under följande decennium men endast tio var med in i nästa sekel.

9

Detalj av tryckform, 1983 För att få rätt avstånd mellan kursiva typer göts de med visst överhäng vilket innebar att ett litet stycke upptill på typen fick sticka ut för att vila på nästa typ. Man ser det tydligt på ordet ‘dess’ där den första bokstaven s vilar på den andra som i sin tur hänger utanför i ordmellanrummet.

Lösningen även för väl etablerade officiner var att inrikta sig på ämnen som juridik, teologi och medicin. Där ökade efterfrågan men för dessa var det den samtida bokstavsformen som gällde – Littera moderna. Den som knöt an till gotikens formideal. Ett stort område som här endast skall representeras med några av de mest utbredda typformerna – Rotunda, Schwabacher och den nederländska textura som i några varianter först exporterades till Frankrike och vidare till England där den under kategorin Black letter, med namn som Old English, höll sig kvar längre än någon annanstans.

Skriven Rotunda är ett bidrag från söder om Alperna, en antikva med gotiska drag. Wendelin de Spira skar en första variant 1472 och två år senare kom Nicholas Jenson med sin version. Rotundan uppskattades norrut i Europa och kom där att användas speciellt för texter på latin. Bartholomeus Ghotan tryckte med rotunda redan 1487 i Stockholm.

Schwabacher var från början en kursiv avvikelse från Texturan, kursiv i bemärkelsen löpande, vardaglig. Med sin växling mellan runda former och skarpa hörn är den ett mellanting mellan rotundan och texturan. Den skall märkligt nog ha dykt upp som färdig form 1472 samma år som

10

rotundan. Namnet kom dock senare. Från omkring 1490 känd som Schwabacher var den den dominerande trycktypen i Tyskland fram till mitten av 1500-talet men har sedan fungerat som sekundärt snitt tillsammans med frakturen.

Littera moderna blev efter hand den ‘gamla’ stilen, reserverad för tryck av bibeln, annan uppbyggelselitteratur och sådant som folk i allmänhet läste. Schwabacher och liknande bokstavsformer var det man kände sig trygg med och ville behålla, de upplevdes som läsliga till skillnad från antikvan som man upplevde som främmande och så var det för många läsare långt fram i tiden.

Lärare, förlagsman och boktryckare Aldus Manutius kom till Venedig 1490 för att starta tryckeri och för att ge ut de grekiska klassikerna i väl redigerade och väl producerade utgåvor. I varje fall var det vad han började med men det blev en hel del på latin också, faktiskt några fler än på grekiska även om storverken är de senare.

Han hade varit lärare i båda språken vid universitetet i Ferrara men 1482 blivit kallad till furstefamiljen Pio i Carpi som informator för bröderna Alberto och Lionello och det var med ekonomiskt stöd från familjen, framför allt från

Alberto, och även andra utanför den kretsen som han fyrtioettårig kunde inrätta sig som boktryckare och förlagsman.

I Venedig var det fortsatt bekymmersamt för tryckerierna, många hade som nämnts blivit tvungna att slå igen, en hel del utan att ha tryckt en enda bok, men för Aldus var huvudsyftet att säkra det grekiska textarvet och där, just där i den staden, fanns erfarenheten hos yrkeskunniga medarbetare och inte minst lärdomen och kunskaperna i grekiska, samlade och bättre representerade än någon annanstans.

De grekiska typerna. Förberedelserna tog tid, mer än fyra år till första titeln, Constantine Lascaris Erotemata, en populär grekisk grammatika. Den kom i mars 1495 men redan i början av november kom Organon, Aristoteles sex skrifter om logik samlade i en volym, vilken vid sidan av allt annat är ännu ett av dessa inkunabeltidens produktionstekniska storverk. Fram till och med 1499 gav han ut Aristoteles övriga skrifter i fyra stora volymer samt därtill ytterligare fler än trettio titlar, varav tretton på grekiska.

Som förebild för de grekiska typerna hade Aldus naturligt nog valt den ‘bysantinska kursiven’, vid den tiden den helt dominerande grekiska skriftformen, den som de lärde och alla skrivare dagligdags praktiserade. I likhet med andra kursiva (löpande) skrifter innehöll denna en mängd förkortningar och sammandragningar och dess­utom många accentuerade tecken. De förstnämnda förenklade skrivarens arbete och de sistnämnda var till hjälp för den som skulle uttala orden.

För att få med allt detta krävdes ett omfattande arbete vid framställningen av stämplar och ma-

triser. Förutom versaler och gemena skulle en ofantlig mängd ligaturer, specialtecken och bokstäver med varierande form av accenter skäras, gjutas och sorteras. Man förstår att det måste gå några år innan det första verket kunde gå i press.

Arbetet med typerna var alls inte avslutat med den första versionen. Redan 1496 kom en ny, denna gång i mindre typgrad, sannolikt för att spara utrymme. Kostnaden för papper var hög, då som senare, och lägre åtgång betydde självfallet en hel del för bokens pris. I denna mindre storlek blev typografin dock svåröverskådlig. En tredje version från 1499 är visserligen lika stor men förenklad i formen, framför allt är ligaturerna färre.

Varje upplöst ligatur underlättade såväl läsning som sättning.

Odyssevs, 1504 Formatet är ca 9 x 16 cm, en behändig volym betydligt mindre än dagens pocketbok. Typografin fint disponerad i den enda typstorlek man hade, växelvis grekisk/latinska versaler och kursiv, och så det som gör titeln så storartad, den stora delfinen och ankaret. Kanske var det den enda storleken man hade och som var anpassad för större format men likväl tog man in den. Dristigt! Vem utom Aldus kan ha kommit på att göra det. Förutom all annan kompetens förefaller han även ha haft känsla för form.

11

En fjärde version kom 1502. Den utgick från Aldus egen skrift och var ännu något mer förenklad, men det var den tredje som Claude Garamond utgick ifrån när han skar sin Grec du Roi och det var den som kom att kopieras och användas runtom i Europa ända fram mot slutet av 1700-talet om än mer sällan. Det har sagts att den komplexa sättningen med den stora mängden ‘sorts’ egentligen inte var något större problem så länge den gjordes för hand, det var en del av hantverket helt enkelt. Problem blev det först i och med den industriella mekaniseringen.

Fyra hundra år senare kom kritiken. Robert Proctor hade kommit till British Museum hösten 1893 som bibliograf. Han blev snart expert på 1500-talets typografi genom att gå igenom och

beskriva varje känt typsnitt som tagits i bruk i Europa före 1520 och kom att utveckla en stark aversion mot Aldus grekiska typer, egentligen mot valet av förebild. Han menade att detta fört med sig att spridningen av det litterära arvet liksom lärandet av det grekiska språket försinkades med nära tre hundra år. Själv hade Proctor som förlaga föredragit den äldre skrift från 1000-talet som legat till grund för de grekiska typer som använts i den flerspråkiga bibel som hade tryckts i Spanien 1514!

Aldus hade då, två decennier tidigare, naturligt nog rättat sig efter den verklighet han befann sig i. Hur skulle han i praktiken ha kunnat göra på annat sätt? Först åttio år efter Proctors kritik tog Nicolas Barker 6 upp frågan på nytt med resultatet

Griffos antikva Pietro Bembo, De Aetna, 1495. Griffos antikva har väl avvägda proportioner och, i jämförelse med Jensons typer, enkla metodiskt genomförda detaljer. Dessutom visar den större kontrast mellan tunna och kraftiga partier. Detta och genom att det vertikala är något mer betonat gör att Griffos antikva har ett visst mått av värdighet och tyngd. Ordbilderna har inte samma självklarhet som hos Jenson men de håller samman ändå genom den högre svärtan. Hur skall en bokstav se ut? För snart hundra år sedan hade Stanley Morison kommit fram till att Griffo varit inne på rätt väg och den åsikten dyker ofta upp i den typografiska litteraturen. Jenson hade varit mer ‘artistic’

och Griffo mer ’workmanlike’. Nog så slående uttryckt men tänker man efter kan det lika väl vara tvärtom. Det Jenson gjorde var att hantverksmässigt föra över skriftens form till ett nytt medium medan Griffo gick vidare och kom fram till något delvis nytt, något som visade framåt. Tron på den neutrala bokstavsformen, den där spåren från den skrivna antikvan inte längre ’störde’ läsningen, slog rot hos många, ofta bland dem som skrev om typografi under 1900-talet. Men tro och tyckande är inte vetenskap och trots all forskning på läslighet finns ännu inte belägg för att någon speciell typvariant är klart överlägsen alla andra. Däremot accepterar vi numera idén om att ’man läser bäst, det man läser mest’.

12

att det val Aldus gjort befanns både tekniskt och estetiskt vara en förnyelse och av stor betydelse för det grekiska språket. Men då hade 1900-talets typografiska litteratur upprepat kritiken mer eller mindre kraftfullt under flera decennier.

Vad hade för övrigt hänt om Aldus Manutius inte med sådan bestämdhet, sitt ekonomiska stöd och övriga kunskapsmässiga förutsättningar hade sett till att säkra den grekiska klassiska litteraturen? 7 Griffos antikva. Samma år som Aldus började använda de grekiska typerna blev Francesco Griffo da Bologna även färdig med det antikvasnitt han haft i uppdrag att framställa. Griffo var den stämpelskärare som genom åren hade skurit alla

Hemliga hober, litet på lek Jenson och Griffo på svenska, för direkt jämförelse, litet på lek.

Jensons antikva är den lättare, mer energisk, präglad som den är av den skrivna antikvan. Man ser det i tvärstrecken hos bokstaven e men även i ‘draget’ i bågarna hos bokstaven m och i ‘uppnosigheten’ hos bokstaven b. Bokstaven g ser ut att ta sats framåt, uppåt och samma intryck ger de något snett uppåtriktade nedre serifferna hos flera av bokstäverna. I Jensons typer verkar rörelsen inbäddad.

I Griffos antikva råder lugn, där är stadga och jämvikt. De rundade formerna är långsamma, verkar nästan konstruerade, och övergår där så är möjligt snabbt i en vertikal stapel. Bästa exemplet är bokstaven m, men samma lodräta strävan ser man i bokstäverna g och b, allt i jämförelse med Jensons typer. Ett intressant undantag dock, bokstaven h med den lätt inåtböjda skänkeln, en egenart som fick hänga med 1929 i nyskärningen av typsnittet Bembo.

Den egenskap Griffo främst lovordats för är detta att versalerna är lägre än bokstäver som d och h och därigenom mindre framträdande i samspelet med de gemena bokstavsformerna.

Jenson har däremot kritiserats för att han inte förstod detta.

Om det är inte mer att säga än att utvecklingen av antikvan var

hundratals stämplar för de grekiska typerna och nu skulle han komma att inleda en ny fas i antikvans utveckling.

Den första bok som trycktes med dessa latinska typer blev Pietro Bembos De Aetna, 1495, som inte är den blivande kardinalens mest centrala litterära insats utan mer har karaktär av tillfällighetstryck. Den förekommer inte i den mer allmänna informationen om Bembo men i typografins historia är den viktig eftersom den har betraktats som källa till antikvans vidare utveckling i Frankrike några decennier in på 1500-talet.

Det hade börjat som en bearbetning av Jensons typer, allt enligt Giovanni Mardersteig, men av allt att döma hade Griffo sökt sig vidare mot en bokstavens ‘sanna’ grundform, som mindre

en process, som allt annat, där allt inte var på plats från början.

Det gäller faktiskt även Griffo. Om man jämför hans versala H med övriga står det ut i sammanhanget. Det är en helt klart något fetare, svartare, än övriga bokstäver.

Versalerna är i själva verket samma som Griffo formade för den första uppsättningen grekiska typer och i De Aetna är de aningen för kraftiga, men vid publiceringen av Hypnerotomachia Poliphilus 1499 skar han nya ljusare versaler. Därmed hade utvecklingen på ett sätt nått vägs ände, mer förenade i en helhet än så, har de stora och de små bokstäverna inte blivit. Intressant nog blev det till slut en utveckling enligt Poggios modell.

I senare tid har det gjorts försök att skapa typsnitt med bara en nivå, alltså endast ett a, ett b och så vidare, med inslag dels av gemena, dels av versala bokstavsformer, beroende på vilken variant som skiljer ut tecknet ur helheten på bästa sätt. En tanke, som på 1920-talet utvecklades i Tyskland med Bauhausskolan som främsta kanal ut mot omvärlden, var att helt enkelt endast använda gemena. Ingen av dessa idéer fick riktigt fotfäste men det intressanta är nu att datorn sällan gör skillnad på om man söker med Versaler på rätta ställen eller bara med gemena.

13

Aldus grekiska Aristoteles, Organon, 1495. Antal sidor 468, format 205 x 306 mm. Det första stora grekiska verk som tryckts på originalspråket. Satsbilden är utsökt, någons känsla för form är tydlig. Bokstäver vi inte kan läsa kan likväl betraktas – länge, och gång efter gång.

än tidigare skulle vara påverkad av den skrivna antikvan. Allt kunde han inte lämna, de runda formernas diagonala karaktär finns kvar, men på det hela taget har han följt ett förhållandevis ensartat formschema.

Nytt format, en ny typform. Det vore intressant att veta mer precis hur det gick till när Aldus bestämde sig för att ge ut latinska, och grekiska, klassiker i små volymer som genomgående var satta med typer av en art som ännu inte fanns.

Vi kan läsa att han ansåg att för att vinna läsare borde man gå ner i format och vinna utrymme genom att använda typer som skulle bygga på den skrift som användes i påvens kansli. Gott och väl men hur hade han kommit på det. Kan vi komma litet närmre? Kanske!

Genom att upphovsmannen till en lång rad

14

med kursiv skrivna manuskript kunde identifieras 1947 finns en möjlig förklaring. Skrivaren hette Bartolomeo Sanvito, han var född 1433 i Padua och senare verksam där och i Rom. Med början 1494 hade han, med sin utsökt fint formade humanistkursiv, skrivit av några eller om det var ett och samma av Ciceros verk, på samma nätta format som många samtida bönböcker, även de skrivna för hand.

Ett exemplar fanns i Bernardo Bembos bibliotek. Bernardo, far till Pietro, ingick liksom denne i kretsen kring Aldus. Kopplingen är självklar eftersom vi vet att Aldus hade tillgång till detta bibliotek, vilket på inte sätt förminskar Aldus rätt till idén; det var han som såg möjligheten och förstod hur den kunde utvecklas, och det var Francesco Griffo som sedan skapade de första i metall skurna, kursiva typerna, och så

Simon de Colines Jean Ruels De Natura Stirpium Libri Tres, Simon de Colines, 1536. Ett av de typografiska arrangemang jag gärna åtekommer till. Allt är i rätt läge och i rätt storlek. En lycklig tillfällighet kanske men likväl, ett mästerstycke! Det vi ser är en rubrik med stora gemena typer, något helt nytt vid denna tid, en fint spärrad rubrik med versaler, en kraftfull initial i criblé-teknik, den tabellariskt behandlade kapiteluppgiften, de små perfekt insatta ornamenten och inte minst den tredje versionen av de Colines antikva i typgraden Gros Romain, 16 punkter, tydligt större än den vi vanligen möter i löpande text.

Aldus kursiv Den, som i förstoring, ser Francesco Griffos kursiv kan nog undra över att vissa ord har den enhetliga rytm som kännetecknar kursiva typsnitt, medan andra står ut som mer ojämna, vad gäller såväl lutning som avstånd mellan typerna. I första fallet består orden vanligen av en eller flera ligaturer, till exempel ‘iunctarum’ som har tre – ‘un’, ‘cta’ och ‘um’ – och i det andra fallet av enbart enskilda bokstäver, som ‘discordia’ i samma rad och ‘præbebat’ och ‘reparabat’ i raderna nedanför. Det här betyder nu inte så mycket för själva läsningen för i den lilla typstorlek det rör sig om, mindre än 8 punkter eller mer precist 1,5 mm höjd för bokstäver som c, e och o syns inte ojämnheterna lika tydligt. Det är som om alla ligaturer ger raderna tillräcklig stadga. Och ändå är det för de många ligaturerna Aldus fått kritik, återigen under förra århundradet. Man har räknat till mer än sextio olika gjutna teckenkombinationer och sagt att det skulle ha försvårat själva sättningen och visst gav det sättaren mer att tänka på men samtidigt var detta en del av yrkeskunnandet och i praktiken fungerade det nog så bra, även med fler valmöjligheter. Problemet med de ensamstående bokstäverna minskade snart vartefter tekniken att gjuta små typer med överhäng utvecklades. Vad detta innebär förklaras i bilden med en detalj av en tryckform från 1983 (se sidan 10).

15

framgångsrikt lyckades fånga in den av den löpande skriften präglade formen.

Kursiven kombinerades med tämligen små raka versaler. Som versbokstäver i början av raderna och på ett litet extra avstånd från första ordet är de alldeles lagom stora och likaså när de generöst spärrade sattes till ord eller hela rader.

Samspelet mellan versaler och kursiv i de små aldinerna är lika säkert som den dag volymerna lämnade trycket. Överhuvudtaget är typografin i Aldus latinska klassikerserie väl värd att studera, just därför att han får ut så mycket med enkla medel, en typgrad, två varianter och så hans boktryckarmärke därtill. Stort och kraftfullt med bara några små textrader – utsökt!

Vem var Aldus? Om man utgår från kända eller uppenbara fakta skulle det kanske kunna bli ungefär som följer!

Språkvetare och lärare med social kompetens, orädd nog att som fyrtioettårig ge sig in i ett helt nytt verksamhetsområde och där vara tvungen att visa eller utveckla kunnande som förlagsman och företagsledare med respekt och förståelse för gällande tekniska villkor, med uthållighet, till exempel i det utdragna arbetet med nya versioner av grekiska typer, med kreativ förmåga att uppfatta de möjligheter till nya lösningar där förutsättningar fanns, till exempel utgivningen av de små klassikerna, aldinerna, som var något helt nytt vad avser format, kategori av typer och förlagsmässigt tänkande. Dessutom måste han rent intuitivt ha haft eller utvecklat en betydande konstnärlig skicklighet.

Om detta vittnar en nästan obegripligt omfattande verkförteckning.

När de till synes ständigt pågående så kallade italienska krigen trängde för nära inpå Venedig var han tvungen att under några år lägga ned rörelsen men kom igång på nytt 1508. Han var då närmare sextio år gammal men fortsatte som förut, de sista åren med tydligt vacklande hälsa.

Arbetet i den aldinska officinen hade uppenbarligen varit hektiskt. Martin Lowry8 har i ett ofta återgivet citat beskrivit den som en blandning av ‘sweat-shop, boarding house and research institute’ och så hade det varit under alla år utom alltså när kriget hindrade.

Genombrottet När Venedig blev centrum för typografins utveckling var det av merkantila skäl. När Paris blev det var det mycket av kulturella skäl. Frans I av Frankrike hade kommit på tronen 1515 och inlett sin tid som regent med att militärt falla in i norra Italien där han, som det beskrivits, inte föll för motståndet men väl för den italienska kulturen. Följden blev att han bjöd in arkitekter, skulptörer, dekoratörer och målare för medverkan vid uppförandet av Fontainebleau. Märkligt nog även Leonardo da Vinci som väl omhändertagen kom att stanna i Frankrike livet ut.

Geoffroy Tory – språkvetare, skriftställare, föreläsare, och som mycket ung, professor vid Paris universitet, praktiserande grafiker, under sina sista år med titeln ‘imprimer du roi’ – hade sedan hemkomsten efter många års studier i Italien verkat som introduktör, inspiratör och pådrivare av den italienska stilen. Han avled 1533 men arvet, en ny syn på böckers grafiska utstyrsel, och en mängd anfanger, ramverk och grafik genomsyrade den franska bokkonsten under lång tid.

Geoffroy Tory Geoffroy Torys första tidebok i tryck av Simon de Colines, 1525. Det ljusa och lätta anslaget ligger i ornamentiken, inte i typerna som är aningen kraftiga och med ett snedställt tvärstreck hos bokstaven e. Det skulle dröja några år, närmare bestämt till 1531 då ett typsnitt som kan sägas tillhöra Garamonds ’skola’ togs i bruk och då av samme tryckare.

16

Simon de Colines, boktryckare och stämpelskärare, hade redan 1531 kommit med en ny version av sin antikva som visar att något av den italienska kulturens lätthet och finess var på väg in i den franska typografin.

För boktryckarkonsten var regentens stöd viktigt. Han talade inte latin men lät trycka klassiker satta med antikva i översättning, en viktig del av initiativet. Avsättningen var försumbar men han fortsatte med ytterligare två verk. Möjligen var det just antikvan som tog emot men det skulle snart vända. För detta talar inte minst att officiella skrivelser i hela landet snart skulle komma att utformas på franska och sättas med antikva.

Processen var redan igång när detta stadgades den 10 augusti 1539. Ännu en viktig kunglig insats var de grekiska typer, Grecs du Roi, han lät beställa av den främste tryckaren, Robert Estienne i samarbete med Claude Garamond, sedd som den främste bland tidens stämpelskärare. Kontrakt skrevs 1540 och arbetet kom att omfatta ytterligare två snitt och skulle pågå under hela tio år.

Det föregående decenniet hade varit intensivt.

Man har beräknat att mer än fyrtio nya antikvor

hade tillkommit, bara i Paris, och därtill kursiver samt grekiska, hebreiska och arabiska typer. Inalles fler än sex hela uppsättningar typer varje år.

Robert Estienne presenterade 1533 inte mindre än fem nya typsnitt. En typgrad av varje som det nu var på den tiden. De beundrades för sin jämnhet, tydlighet och stilla elegans. Man har antagit att det var Claude Garamonds verk men säkert är det inte. Och så är det ofta, om inte för det mesta med Garamond. Vi vet inte säkert utom i fråga om det Berner-Egenolffska stilprovet 1592 där det står att det är hans typer som visas. Och ändå är Claude Garamond av goda skäl förgrundsgestalten bland alla Paris stämpelskärare.

Allt sammantaget förefaller det som att tiden var inne för antikvans vidare förmedling till övriga Europa. Faktiskt var det så att redan under århundradets andra decennium hade Richard Pynson fört den med sig till London. Norrut skulle den mestadels färdas via Basel. I Sverige hade vi den tillsammans med kursiva typer 1559, från början avsedd och använd uteslutande för sättning av latin. Svensk text med antikva eller kursiv var en sällsynthet långt in på 1600-talet.

N OTER 1. För att läsa texten, i original och översättning till engelska, med kommentarer av Joanna Kostylo samt se bild av originalhandlingen i hel storlek, skriv in http://www.copyrighthistory. org. Sök sedan på Location – V som i Venice – och 1469.

2. Editio princeps – den först tryckta upplagan av ett verk som tidigare funnits endast som manuskript.

3. För en serie korta filmer som visar tillverkning av stämplar och gjutning av typer för hand, sök på – Richard Årlin YouTube – Klicka sedan på Uploads from Richard Årlin.

4. Harry Carter, A View of Early Typography up to about 1600 (London: Hyphen Press, 2002).

5. Troligen efter holländskans ‘schreef’ – rispa, kort, hastigt

pennstreck. Carter, s. 48.

6. Nicolas Barker, Aldus Manutius and the Development of Greek Script & Type in the Fifteenth Century (New York: Fordham University Press, 1992).

7. ‘The central achievement of the Italian Renaissance was the reintroduction of the literary and learned works of classical antiquity, particularly Greek, in their original languages’ – H. George Fletcher, In Praise of Aldus Manutius: A Quincentenary Exhibition (New York: Pierpont Morgan Library, 1995).

8. Martin Lowry, The World of Aldus Manutius: Business and Scholarship in Renaissance Venice (Oxford: Blackwell, 1979).

ursprunget till artikeln presenterades på ett halvdagsseminarium den 9 oktober 2015 vid öppnandet av utställningen aldus manutius: från inkunabler till modernt tryck, 1494–1515 på carolina rediviva

17

johan hirschfeldt

Svensk tryckfrihet började för 250 år sedan med 1766 års TF föredrag hållet på föreningen biblis årsmöte 2016

I

många länders grundlagar behandlas tryckfriheten och andra former av yttrandefrihet helt kort i en paragraf där rättigheten stipuleras. Sedan finns de egentliga detaljerade rättsreglerna på vanlig lagnivå. Så är det till exempel i våra nordiska grannländer. Den svenska ordningen är radikalt annorlunda. Den vilar på att de egentliga bestämmelserna om tryckfriheten när det gäller straff, process och administration står direkt i 1949 års tryckfrihetsförordning, TF, och 1991 års yttrandefrihetsgrundlag, YGL . Den innehåller dessutom offentlighetsprincipen, rätten att få ta del av dokument från myndigheterna.

Liksom beträffande TF är 1991 års YGL:s til�lämpningsområde grundat på de olika tekniska tillämpningarna. Man brukar säga att regleringen är teknikberoende eller medieanknuten.

Grundlagarnas tillämplighet beror på vald teknik, inte på ändamål och innehåll.

TF och YGL reglerar alltså två grupper av yttrandeformer som genom sitt tekniska framställningssätt avgränsas från andra former av yttranden. Utanför de båda grundlagarna är skyddet för yttrandefriheten svagare. Så är fallet beträffande en tredje grupp av yttrandeformer som teater och utställningar samt andra yttranden, tankar och känslor i tal, bild eller på annat sätt.

Denna tredje del av skyddet för yttrandefriheten gentemot det allmänna regleras genom ett par principiella stadganden i regeringsformen, RF, och i övrigt genom vanlig lag. Här är reglerna uppbyggda mer i enlighet med vad som kanske kan kallas en internationellt vanlig standard.

Sverige är alltså unikt genom att reglera offent-

18

lighetsprincipen tillsammans med tryckfriheten i en särskild grundlag. Denna speciella ordning tillkom redan 1766. Nästan ordagrant lever portal­ bestämmelserna fortfarande kvar i dagens grund­ lagar om tryck- och yttrandefrihet. På detta område finns idag ett viktigt levande idégods att förvalta.

Då gällde det ansvar och anonymitetsskydd för publiceringar i tryckt skrift, nu gäller samma frågor bloggarna på nätet. Då gällde det att inte reta Ryssland, nu handlar det om sådant som Muhammedbilderna. Då gällde det att skydda samhällsordningen, överheten och enskilda personer mot smädelser. Nu gäller det yttrandefrihetsbrott som hets mot folkgrupp och den personliga integriteten. Då gällde det offentlighetsprincipen som stöd för fri åsiktsbildning, respektive statens behov av sekretess. I dag handlar det om precis samma frågor: offentlighetsprincipen, meddelarfriheten, förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare (efterforsknings- och repressalieförbudet) och ansvarssystemet.

Bakgrunden ute i Europa Med boktryckarkonsten följde möjligheten att föra ut det tryckta ordet men också statsmaktens intresse av att reglera tryckerinäringen med exklusiva privilegier och att kontrollera det tryckta ordet med censur. Arkiven stod inte öppna för studier utan var gömmor för statshemligheter.

Sådant var läget i stort i Europas länder när 1700-talet gick in. Så också i Sverige, även om man också kan peka på att en viss öppenhet sedan gammalt här präglade lokalsamhället och

dess förvaltning genom förhandlingsoffentligheten med de öppna muntliga förhandlingarna på tinget och vid sockenstämman.

Holland var tidigt ute med tryckfrihet och 1695 hade censuren fallit i England. Där började också argumenten för tryckfriheten formuleras under 1600-talet och det tidiga 1700-talet av författare som John Milton och Daniel Defoe, filosofer som John Locke och David Hume samt jurister som William Blackstone.

Formuleringen i § 86 1809 års RF om censurförbudet, ‘inga i förväg lagda hinder’, har en bakgrund i Blackstones berömda formulering om ‘no previous restraint upon publication’. Den skotske filosofen Hume har varit en annan inspirationskälla. Hume underströk att en tryckfrihetslag måste vara detaljerad och strängt fixerad: ‘No action must be deemed a crime but what the law has plainly determined to be such; no crime must be imputed to a man but from a legal proof before his judges.’

I England gavs tryckfriheten ett funktionellt skydd genom att vanliga rättegångsprinciper til�lämpades i tryckfrihetsmålen som skulle avgöras i vanliga domstolar under medverkan av jury.

Tryckfriheten blev en del av common law och fick en konstitutionell dimension även om England inte hade någon skriven författning. Det utvecklade sig här till en motståndskraftig skyddsordning. England blev något av en förebild när de franska upplysningsfilosoferna tog sig an samhällsfrågorna. Det gäller förstås särskilt Montesquieu. Idéerna om mänskliga fri- och rättigheter och inte minst yttrandefriheten utvecklades sedan närmare av flera franska filosofer.

1766 års TF Också i Sverige började frihetstiden (1718–72) med censur och hemliga arkiv. I 1720 års regeringsform fanns ett förbud mot att lämna ut protokollen från riksdagen – inte ens kungen hade rätt att ta del av dem! Men samtidigt började en ny offentlighet att ta form. På 1730-talet blev det exempelvis tillåtet att trycka av och ge ut rättegångshandlingar för allmän läsning.

Med hjälp av tryckfrihetsförkämpar som den engelskinspirerade skribenten Anders Nordencrantz, Linnélärjungen Peter Forsskål, och den yngre mössan och finske prästen Anders Chyde-

nius beslöt riksdagen 1766 om tryckfrihet och offentlighet för myndigheternas handlingar.

Nordencrantz, som var inläst också på och citerade Montesquieu, såg i sitt arbete 1756 Oförgripelige tankar, om frihet i bruk af förnuft, pennor och tryck tryckfriheten som ögonstenen för folkets frihet.

Forsskål fick sitt arbete 1759 Tankar om den borgerliga friheten godkänt av censorn men sedan indraget av regeringen. Forsskål knöt ihop tryckfrihet och vikten av offentlighet. Han skrev: Skrivfrihet uppdriver vetenskaperna till sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättvisa och är regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike. Ty den gör hela menigheten kär i ett sådant regeringssätt. […] Äntligen är ock det en viktig rättighet i ett fritt samhälle, att fritt få bidraga till det allmännas väl. Men skall det ske, så måste samhällets tillstånd kunna bliva bekant och en var fritt därom få yttra sina tankar. Där det saknas är friheten ej värd sitt namn.

Det är Chydenius som ligger bakom motiveringen till 1766 års TF nämligen att meddelade erfarenheter och upplysningar så småningom bereder insikter, ljus och kunskaper och att det säkraste medlet till detta är ‘frihet i pennor och tryck’.

Den 2 december 1766 utfärdades Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten, alltså 1766 års TF. Förordningen proklamerades som grundlag och samtidigt beslöt riksdagen om ett grundlagsbegrepp. För att ändra en grundlag skulle krävas två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Så är det än idag. Tryckfrihet som rättsligt begrepp fanns som nämnts sedan slutet på 1600-talet i England. Men idén om att reglera den utförligt och exklusivt i grundlag var radikalt ny för världen. Det här är ju något som sker före de amerikanska och franska rättighetsförklaringarna.

Tala om ett finskt-svenskt intellektuellt världsarv!

Med tryckfriheten kombinerades en rätt för var och en att få ut handlingar hos myndigheterna för att kunna trycka dem. Den princip som vi senare kommer att kalla offentlighetsprincipen var född. Man kan säga att i detta koncept var offentlighetsprincipen egentligen det viktigaste – tryckfriheten fick man så att säga på köpet.

Bakgrunden handlade om att öppna möjligheten för granskning och diskussion av den förda politiken. De yngre mössorna ville göra upp med

19

hattarnas tidigare regeringsinnehav. För finnen Chydenius gällde det inte minst att få bort det s.k. bottniska handelstvånget eller att få ett genomslag för Österbottens krav på frihandel.

Praktisk politik alltså, snarare än Voltaireska grundsatser om tankefrihet, även om Chydenius även var engagerad för religionsfrihet.

1766 års TF lade grunden i fyra viktiga avseenden för än i dag gällande tryckfrihet: · Censurförbud (utom på det teologiska om­ rådet). · Oberoende domstolsprövning. · Exklusivitets- och legalitetsprinciperna. Det är den så kallade exklusivitetsprincipen som betyder att endast brott angivna i själva TF kan straffas. Legalitetsprincipen innebar frihet att trycka allt som förordningen inte uttryckligen förbjuder. · Ansvarskedja och anonymitetsrätt. Författaransvaret kunde gå över på boktryckaren. Författaren kunde förbli anonym under förutsättning att boktryckaren bevarade en skriftlig namnsedel som först under vissa förutsättningar fick brytas. Det var i själva verket långt fram i tiden mycket vanligt att författarna inte framträdde öppet utan publicerade sig under anonymitet.

Anonymitetsrätten är en intressant nyskapelse.

Den kan ses som embryot till det ensamansvar för utgivare av periodisk skrift som fördes in 1810 och som sedan blivit en kärnpunkt i dagens tryckfrihetsrättsliga system.

1766 års TF kom att upphävas av Gustav III. Til�lämpningen av den hade dock medfört svårigheter redan under frihetstiden. Mössorna fick snart smaka på sin egen medicin när hattarna med stöd av offentlighetsprincipen började publicerade kritik mot dem.

Genom regeringsformen 1772 avskaffades alla grundlagar. År 1774 kom Gustav III:s TF som inte var en ny grundlag utan bara en kunglig förordning. Nu skulle tryckfriheten inte i första hand gynna den politiska debatten, utan vara ett medel för kungen att bli informerad. Offentlighetsprincipen inskränktes, och dödsstraff infördes för den som kritiserade den nya grundlagen eller kungen. En faktisk förhandscensur och indragningsmakt utvecklades. Efter mordet på

20

Gustaf III 1792 tändes förhoppningar om ökad tryckfrihet, men tryckfriheten försämrades snarare efter Gustav IV Adolfs trontillträde. Frågan engagerade nu en rad personer som tagit intryck av utvecklingen efter den franska revolutionen.

Det var sådana som Hans Järta, Axel Gabriel Silverstolpe. Nils von Rosenstein, Georg Adlersparre och Carl Gustaf af Leopold.

Den endast 18-årige andre sekreteraren i Konungens kabinett Hans Järta gav på annandagen 1792 in en protestskrivelse till Kungl. Maj:t som där betecknades som en ‘stark föreställning emot all inskränkning nu mera i den förut lovgivna tryckfriheten’. Axel Gabriel Silverstolpe skrev i Stockholms-Posten om frihet och jämlikhet och sökte finna en reformväg utan revolutionärt våld. Hans inträdestal till Svenska Akademien innehöll djärva ord om frihetstiden, då tankarna sades ha fått föremål värdiga en människa och medborgare.

Den unge kronprinsen Gustav Adolfs lärare och Svenska Akademiens sekreterare Nils von Rosenstein skrev Försök till en avhandling om upplysningen, som är en central skrift för förståelsen av tidens andliga klimat. Han betonade vikten av lagbunden frihet. Den skulle befrämja sällheten så att alla skulle få tillfredsställa sina önskemål utan att andras rätt träddes för när. Han var också en stark anhängare av tryck- och yttrandefrihet.

Reuterholm reagerade mot texten och suspenderade Svenska Akademien 1795.

Järta kom också att medverka, bland annat med en artikel om den för tryckfrihetsfrågan viktiga engelska juristen Blackstone, i tidskriften Läsning i blandade ämnen. Denna gavs ut från 1797 av Georg Adlersparre. Den var inflytelserik och kallades också för ‘Läsning i brännbara ämnen’ – en nog så riktig karaktäristik. Artiklarna skrevs vanligen anonymt men författarskapen är ofta klarlagda. Adlersparre var själv mycket engagerad i tryckfrihetsfrågan och pekade i en artikel på den allmänna opinionens betydelse.

Enligt Adlersparre kunde endast en upplyst opinion bli ett värn för medborgarens personliga frihet, liv, egendom och hela samfundssällheten.

Han betraktade tryckfrihet och offentlighet som kärnvärden i en konstitution. Adlersparre kallar tryckfriheten för konstitutionens verkliga hägn.

Särskilt Adlersparre ser alltså den allmänna opinionens makt och betydelse som en sorts högsta instans att appellera till.

Leopold skrev om tryckfrihet redan 1797 i första numret av Läsning i blandade ämnen. Essayen hade titeln ‘Om svenska tryckfriheten. Försök att bestämma dess nu varande lagliga gränsor’.

Huvudtanken i essän är densamma som hos filosofen Hume. Den enskilde skall dömas av lagen och inte av ämbetsmannagodtycke. Särskilt försvarar Leopold satiren och författarens frihet: Ponera blott de i alla stater möjligaste saker: en politisk förföljelse, en tjänstfärdig actor (ung. tjänstvillig, inställsam åklagare), en rädd eller tankesvag domare, och vem ville i sådant fall ansvara för utgången? Till den grad är då misstydningen lätt, sanningen underkastad vanställningar, och skribentens yrke äventyrligt, så länge lagens mening icke har sin fastställda gräns, och så länge det är möjligt att utsträcka den lika långt med kedjan av förledande slutföljder.

Leopolds huvudsynpunkt i artikeln var att lagbestämmelserna på tryckfrihetsområdet måste vara noggrant fixerade och entydiga, så att inte något rum lämnas för en åklagares eller en domares godtycke. Leopold säger vidare att texten kan vara otillbörlig och efter den egna känslan vämjelig men så snart frågan är om brottslighet efter lag, då är det nödvändigt att hålla sig bokstavligen till lagen och att icke förblanda denna straffbarhet med sina enskilda moraliska omdömen. Problemet är att så länge lagens begrepp är osäkra och vacklande samt är beroende av tolkning och härledning, med därpå byggda slutsatser och ett visst facit av troliga förmodanden, så beror också oskuldens trygghet på domarens blotta redlighet och fina urskiljning och det är två egenskaper som inte alltid båda kan förutsättas med samma visshet. Det får inte vara så att de nyttigaste sanningarna skräms bort, handen på pennan hejdas och själva tanken i själen hotas genom osäkerhetens fruktan för andras huvudens tillfälliga felaktiga begrepp, missförstånd eller farhågor. Det gäller att sätta upp en gräns för ett nit som självt illa förstår det rätta och nyttiga. Nitets natur är att med en överflödande kärlek för allmän ordning, i frågor om medlen därtill, vanligen bedra sig. Det gäller att hålla tillbaka egna övertygelser, förtrytelser och farhågor.

Leopold avslutar artikeln med att ställa frågan: Var är möjligheten att ge åt lagarnas föreskrifter på en gång den vidd och den inskränkning att de å ena sidan inte förlorar sin natur av bjudande korthet, å den andra ingenting lämnar åt domarens ur-

skillning – eller så att lagarna själva blir på en gång lagar och lagtolkning. Leopold skriver ytterligare artiklar, bland annat om anonymitetsrätten, som han försvarar eftersom författaren då kan bli djärvare i sitt sanningssökande. Inför rätta ska dock författarnamnet inte kunna döljas inför domaren.

Att hävda anonymitetsrätten motiverades av litteraturens allmänna osäkerhetstillstånd.

I en artikel 1799 om den borgerliga friheten hävdar Leopold att yttrandefriheten är den borgerliga frihetens tryggaste beskydd. Ett folk som har andra friheter men saknar yttrandefrihet hade dem blott till låns av godheten. Här markerar alltså Leopold den än idag grundläggande principen att yttrandefriheten hör till den svenska konstitutionens kärnvärden. Den fria åsiktsbildningen betonas nämligen redan i 1 kap 1 § andra stycket 1974 års RF. Också A. G. Silverstolpe skriver om tryckfriheten i Läsning i blandade ämnen. Han delar Leopolds uppfattning om behovet av klara lagregler. Han menar också att man inte kan förbjuda tryckfrihet för dess missbruks skull. Brotten mot tryckfriheten får bestämmas efter yttrandets ‘moralité’, eller orättvisa och oriktigheter, det vill säga illvilliga och osanna omdömen om personer och begrepp. Silverstolpe betonar den moraliska sidan av opinionens makt. Det gäller att dana ett folks förnuftiga och sedliga opinion. Ju mer skrivfriheten ökas ju mer förlorar det skadliga sin effekt. Att kväva tryckfriheten, som ska nyttjas med moderation, strider mot naturens egen ordning.

Erfarenheter av censur och censurfrihet fanns vid den här tiden också från Danmark. Där hade all censur, även den teologiska, upphört 1770 med den upplyste och enväldige Strueense. Han skrev brev till Voltaire om denna reform. Men två år senare vid Strueenses fall återinfördes censuren. Det blev också en erfarenhet av den franska revolutionen och Napoleontiden att det inte räckte med vackra proklamationer för att förverkliga rättigheter. I den franska konstitutionen infördes tryckfriheten i 1791 års författning men upphävdes av Napoleon 1799. Censur kunde partiellt återinföras och tryckfriheten kunde begränsas på andra sätt.

Det är bland annat mot denna bakgrund som den unikt svenska idén att tryckfriheten ska regleras i grundlag på ett detaljerat sätt är av stort intresse även om inte heller en sådan ordning alltid har full motståndskraft eller är utan problem.

21

Våren 1809 och 86 § RF Så kom den dramatiska våren 1809. Gustav IV Adolf avsattes genom en statskupp i mars. Kriget mot Ryssland hotade rikets fortsatta existens.

Tryckfrihet proklamerades snabbt och regeringen beslöt tillsätta en kommitté för att utarbeta en ny TF. Saken upptog nu grundlagsfäderna i konstitutionsutskottet (KU). Vi vet av anteckningar att Hans Järta frågar: Hur vitt må tryckfrihetens sträcka sig? Huru bevaras? Och A. G. Silverstolpe svarar i sin berömda broschyr Hvad synes allmänna opinionen önska till en, nu möjlig, förbättring af svenska statsförfattningen?: Att, till opinionens upplysande och beredande, tryckfriheten till en viss utvidgad, men bestämd grad, må i själva grundlagen ovillkorligen stadgas. Enligt Silverstolpe måste alltså frågan om tryckfrihetens gränser tas upp i grundlag. Detta uttalande knyter an till traditionen från 1766 års TF och ligger helt i linje med den fortsatta svenska författningsutvecklingen.

Silverstolpe skiljer på den allmänna opinionen (= den stora pluraliteten av tänkesätten i landet) och den upplysta opinionen (= en upplyst minoritet). Den upplysta opinionen vill omskapa konstitutionen från grunden men måste ta hänsyn till den allmänna opinionens försiktigare synsätt.

Silverstolpe blir med detta realistiska perspektiv modererande i författningsfrågan men har också särskilt starka skäl att sätta frågan om tryckfrihet och offentlighet i centrum. Det är efter dessa linjer han också argumenterar i KU. I KU:s memorial till regeringsformen från juni 1809 utvecklades den ideologiska grunden i tryckfrihetsfrågan. Den berömda presentationen av de styrande, lagstiftande och dömande makterna föregås av några reflektioner kring sammanhanget mellan opinion och författning. Där sägs att författningen på en gång skapar, förutsätter och stärker ‘ett allmänt tänkesätt’. Detta tänkesätt utvecklar och stöder sedan författningen i sig. A. G. Silverstolpe var inne på denna tanke redan i sin artikel från 1790-talet och kom tillbaka till det i broschyren. Detta är alltså en grundbult inte bara för honom utan också för 1809 års författning.

Riksdagen förde in i den nya regeringsformen en bestämmelse som angav att det skulle finnas

22

en TF och att denna också skulle ha ställning av grundlag. Vidare stadgades i 86 § RF: Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter; att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

Den formuleringen är nästan ordagrant kvar i 1949 års ännu idag gällande TF och ger ramen också för 1991 års YGL .

Förslaget till ny TF lades fram i augusti 1809.

Det handlade främst om tryckfrihetens gränser och hur utrymmet för domarens tyckande i en process skulle begränsas. När det gällde missbruk av de ‘förhöjda skrivarterna’ – satir, allegorier och ironi – ansåg kommittén att det inte skulle vara möjligt att ingripa mot dessa. Här ligger grunden till en viktig men språkligt krånglig formulering i ännu gällande TF: Vid prövningen ska domstolen ‘alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet, och alltid utan rättighet att, i vilket fall som helst, draga obestämda slutföljder av uttrycken’. – I september i år har Mediegrundlagskommittén lagt fram ett betänkande (SOU 2016:58). Ett av många förslag är just att försiktigt omformulera denna passus.

På en punkt var tryckfrihetskommittén banbrytande. Den föreslog att författare skulle ha äganderätt till sina alster. Så blev sedan också fallet, och en bestämmelse om denna rätt stod kvar i TF fram till 1876 då regleringen om upphovsrätt överfördes till vanlig lag.

Kommitténs lagförslag var mångordigt, rättsligt och tekniskt bristfälligt. Bland annat förordades teologisk censur. Vad förslaget förenligt med 86 § RF? Detta blev omdiskuterat.

1810 års TF I prästeståndet ansågs att 86 § RF inte lade hinder i vägen för en teologisk censur. En sådan censur skulle ju ‘bevara allmänt lugn, utan att undanhålla allmän upplysning’ ansåg man. Tre skilda linjer utkristalliserade sig. De ortodoxa ansåg en teologisk censur nödvändig, se hur illa det gått i Frankrike och Danmark! Neologins företrädare

(de som stod för en mer upplyst syn på teologin) menade att man borde nöja sig med en partiell censur, exempelvis av läroböcker i kristendom.

En tredje linje förordade KU:s förslag och menade att om fri forskning tilläts så skulle allmänhetens intresse för religion väckas. Till slut motsatte sig prästeståndet ändå KU:s förslag och önskade att Gustav III:s TF skulle återupplivas åtminstone intill nästa riksdag.

I januari 1810 återkom KU. Utskottet vidhöll uppfattningen att en allmän teologisk censur var oförenlig med § 86 RF. Detta förslag antogs i februari 1810 av de tre världsliga stånden. Prästeståndet kände sig pressat och accepterade ett villkorligt antagande av TF intill nästa riksdag och KU:s förslag kunde antas. Anonymitetsskyddet stärktes, bland annat genom den än i dag viktiga regeln om ensamansvar för utgivare av periodiska skrifter. I mars 1810 utfärdades TF. För att motverka en alltför hård tillämpning förde man vidare i 1810 års TF in en bestämmelse som bland annat angav att en domare hellre ska fria än fälla i tryckfrihetsmål. Den regeln, den så kallade instruktionen, finns kvar i våra dagars tryck- och yttrandefrihetsrätt. I samma syfte kom 1810 också frågan om behovet av en lösning med jury i tryckfrihetsmål upp till diskussion.

Men redan sju månader senare …

Den nya friheten kom genast till livlig användning av många debattörer. Samtidigt fortsatte oron i landet med kronprins Carl Augusts död, mordet på Axel von Fersen i juni 1810 och valet av ny tronföljare. En ny utrikespolitik skulle föras där Ryssland inte längre var fienden. En del artiklar gav anledning till skarpa reaktioner från Ryssland och Frankrike. Vinden från våren 1809 hade nu vänt. Redan efter sju månader fanns ett starkt missnöje med 1810 års TF. I oktober 1810 uttalade KU att ‘författare icke alltid rätt förstått bruka den frihet lagarna dem förunna’. Utskottet föreslog därför nya begränsningar. Dagblad och veckotidskrifter skulle ställas under polisuppsikt, granskningsexemplaren skulle ges in tre timmar före utgivning och kvarstad skulle omedelbart kunna beslutas om texten kunde leda till osämja med främmande makt. Slutligen föreslogs inrättande av jury i tryckfrihetsmål. Frågan förklarades sedan vilande till nästa riksdag.

Vid 1812 års riksdag lades en proposition om ändringar i 1810 års TF. Där föreslogs rätt för regeringen att dra in periodiska skrifter och att dessa skulle förlora sin framtida utgivningsrätt (indragningsmakten). För att åstadkomma denna nyordning insköts några ord (kursiverade här) i 1810 års TF så att tryckfriheten kom att gälla ‘rättighet att, utan några av den offentliga makten, i förväg lagda, av tryckfrihetsförordningen ej föreskrivna, hinder, utgiva skrifter’. Man förbisåg då att denna ordning stred direkt mot motsvarande ordalag i § 86 RF. Den paragrafen föreslogs inte ändrad! Dessutom antog riksdagen 1812 års tryckfrihetsförordning på ett inkonstitutionellt sätt, alltså utan två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Jury infördes sedan 1815.

Offentlighetsprincipen kom till omfattande praktiskt bruk redan på 1820-talet. Det blev snart rutin i den nya dagspressen att begära ut handlingar från regeringen och de statliga förvaltningsmyndigheterna, som normalt också lämnade ut det begärda. Tidningarna skrev sedan om samtidens politiska frågor, om oegentligheter med mera. Det skärpte tonläget i rapportering och debatt.

Sedan Aftonbladet utkommit under ett flertal olika utgivare för att kringgå indragningsmakten avskaffades den 1844. Tio år senare var det dock dags för en ny diskussion om inskränkningar av tryckfriheten. Efter 1848 års Parisrevolution, oroligheter i Stockholm och Krimkriget föreslogs i en proposition att TF:s ställning av grundlag skulle upphöra och att den skulle nedsjunka till att bli en vanlig lag. Förslaget genomfördes inte. Riksdagen gick nämligen emot det, inte minst bönderna var måna om det skydd som offentlighetsprincipen gav mot överhetens maktmissbruk. Den orättvisa och omoderna ståndsrepresentationen i riksdagen sågs också som ett gott skäl för att upprätthålla en garanti för en öppen samhällsdebatt.

Offentlighetsprincipen kommer sedan att utvecklas i praxis. Det sker under 1800-talet i en sorts symbios mellan publicisterna och JO. Den preciseras så småningom genom domstolarnas praxis. Också i fråga om exklusivitetsprincipen, meddelarfriheten samt efterforsknings- och repressalieförbuden kan utvecklingen ända fram i våra dagar sägas vara ett resultat av denna symbios. Lagstiftningen har på dessa punkter successivt reformerats. En principiellt viktig förändring blev att de närmare offentlighets- och sekretess-

23

reglerna bröts ut från TF till vanlig lag 1937. Det kan ses som en försvagning men samtidigt infördes en rätt att få en myndighets vägran att lämna ut en handling prövad av domstol som kan ändra myndighetens vägransbeslut.

Konfiskering och transportförbud Ett par bortglömda bestämmelser i TF från 1810–12 om åtgärder mot skrifter med kritiska omdömen om främmande makt levde plötsligt upp under andra världskriget, och 1941 fördes de nyss nämnda tilläggsorden ‘av tryckfrihetsförordningen ej föreskrivna’ in också att gälla i 86 § RF. I 1812 års TF fanns en bestämmelse om att skrifter som – utan att vara brottsliga – var smädliga mot främmande makter skulle kunna konfiskeras utan rättegång. Den bestämmelsen hade dock aldrig tillämpats utan att ett beslag hade alltid följts av rättegång. Under andra världskriget använde regeringen bestämmelsen för att konfiskera skrifter med hänsyn till andra stater, främst Tyskland och dess allierade. Sammanlagt ägde 315 sådana konfiskationer rum under kriget.

Men det stannade inte vid det. Efter beslut vid riksdagarna 1940 och 1941 infördes i TF också – efter häftig debatt med bland andra Östen Undén som en ledande kritiker – en lag om censur att kunna gälla vid krig och krigsfara.

Till åtgärderna mot den periodiska pressen kom också transportförbudet, infört redan 1940, som innebar att tidningar och tidskrifter som ansågs kunna skada rikets förhållande till främmande makt inte fick transporteras med post och järnväg.

Statsmakterna kritiserades för sin hantering av tryckfriheten under andra världskriget, och denna kritik blev utgångspunkten för den tryckfrihetsförordning som antogs 1949. Den kommitté som då utredde saken, såg till att tryckfriheten stärktes. Man bevarade 1809–10 års formuleringar. En detalj som kan nämnas är att man i TF också lade in en uttrycklig regel som ska hindra transportförbud. Nu är det PostNord som i egenskap av ‘postbefordringsföretag eller annan allmän trafikanstalt’ ska iaktta den.

Och idag …

Dagens svenska tryckfrihets- och yttrandefrihetsreglering hade varit betydligt svagare om

24

inte 1809 års män varit väl förberedda och snabbt passat på det unika tillfälle som situationen gav.

Hade grunden till dagens tryckfrihetsrätt lagts år 1812 i stället för år 1809 hade den sett mycket annor­lunda ut.

Idag möter nya svåra problem främst på grund av begränsningar av registreringen av persondata samt den informationstekniska utvecklingen och den ökade vikt som fästs vid den personliga integriteten i övrigt. En fråga gäller om nuvarande detaljerade reglering på grundlagsnivå ska behållas eller om ökade delar av regleringen ska flyttas ned på vanlig lagnivå. Hittills har vårt samlade politiska system motsatt sig det. Men frågan lämnar inte dagordningen.

Inför EU-anslutningen uttalade KU att riksdagens ställning som det främsta statsorganet inte fick genom överlåtelse av normgivningskomptens till EU urholkas i väsentlig grad och att det område som inte kunde anses öppna en möjlighet till överlåtelse omfattade området med bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Utskottet pekade härvid särskilt på den fria åsiktsbildningens stora betydelse för vårt statsskick. Andra grundläggande principer som utskottet nämnde är offentlighetsprincipen, meddelarfriheten, förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet samt andra viktiga principer i TF och YGL som har stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Det här sätter gränser för de förändringar som är realistiska när det gäller TF och YGL även om EU trycker på.

Samtidigt ger domstolarnas utvidgade lagprövningsrätt och deras ökade erfarenhet av til�lämpning av EU-rätten och Europakonventionen dem goda möjligheter att svara för en långsiktig rättsstatlig tillämpning av de centrala tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna även för det fall grundlagsregleringen på området avsevärt skulle minska eller förändras. Men räcker det för att vårda det levande arvet från 1766 års TF? XXX För vidare referenser se Fritt ord 250 år: Tryckfrihet och offentlighet i Sverige och Finland – ett levande arv från 1766. Stockholm: Sveriges riksdag, 2016. – Den innehållsrika jubileumsboken på 733 sidor går att beställa kostnadsfritt (mot porto 65 kr) direkt från Riksdagen, och kan även laddas ned digitalt.

olof kåhrström

Qvinnan och kvinnan inom litteraturen Något om våra första kvinnobibliografier

I

dag skulle nog de flesta – och med goda skäl – se en kvinna framför sig om de blev ombedda att föreställa sig en bibliotekarie. Så har det förstås inte alltid varit och före kvinnornas breda intåg på arbetsmarknaden under 1900-talet var bibliotekarien nästan undantagslöst en man. Detta återspeglas även i den äldre bibliografiska litteraturen, där biblioteksmän som Gustaf Edvard Klemming, Hjalmar Linnström, Leonard Bygdén, Johan Axel Almquist och Bernhard Lundstedt blivit närmast ikoniska inom den svenska biblioteks- och antikvariatsvärlden. Deras efternamn har ofta kommit att beteckna specifika bibliografier och till exempel omnämns Hjalmar Linnströms Svenskt boklexikon: Åren 1830–1865 (1867–1884) vanligtvis endast som ‘Linnström’.

Till ovanstående uppräkning av klassiska namn inom svensk bibliografi skulle även kunna läggas ‘Leijonhufvud & Brithelli’, en beteckning som samtidigt skiljer ut sig från den manliga mängden ovan genom att syfta på två kvinnliga bibliografer, båda med förnamnet Sigrid. Verket de kommit att förknippas med bär titeln Kvinnan inom svenska litteraturen intill år 1893: En bibliografi och utkom sistnämnda år. Under vad som med goda skäl har betraktats som en guldålder för svensk bibliografi, inte minst genom insatser av de ovannämnda biblioteksmännen, utförde Leijonhufvud och Brithelli ett kvinnligt pionjärarbete inom genren, vilket i sig bör vara skäl nog att studera deras bidrag lite närmare.

Innan vi övergår till Leijonhufvud och Brithelli finns det dock goda skäl att ta ett steg till-

baka ett par decennier i historien. Ett kanske mindre känt faktum är nämligen att Kvinnan inom svenska litteraturen faktiskt har en föregångare på samma tema. 1873 utkom en liten skrift med titeln Qvinnan inom svenska literaturen: Bibliografiskt försök af två damer – enligt titelbladet utgiven av redaktionen vid Tidskrift för hemmet.

Bakom den tidstypiskt blygsamma anonymiseringen döljer sig två då rätt unga kvinnor, Karin Alcyone Adlersparre (1851–1938) och Elvira Huss (1847–1926). Om Huss är inte så mycket mer känt än att hon hade en borgerlig bakgrund – hennes far var assessor och läkare – vilket med viss automatik bör ha inneburit att hon åtminstone fått en grundläggande skolning i bland annat språk och litteratur. Vad gäller Adlersparre, som senare även utgav en samling religiösa sånger, var hon dotter till sjöofficeren Axel Adlersparre, vars segling till Nordamerika och Västindien med fregatten Norrköping 1861–1862 väckte åtskillig uppmärksamhet i samtiden. Mer intressant i sammanhanget är ändå hennes styvmor Sophie Adlersparre (1823–1895, signaturen Esselde), som under devisen ‘kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan’ grundat Tidskrift för hemmet 1859 och senare skulle ta initiativ till bildandet av Fredrika Bremer Förbundet. Det är väl ingen djärv gissning att det var den viljestarka kvinnosakskvinnan Sophie som med sin omvittnat goda blick för människor och deras förmågor var den som satte styvdottern och Elvira Huss i arbete med bibliografin.

Bakgrunden till utgivningen av Qvinnan inom svenska literaturen tecknas i förordet, som in-

25

Sigrid Leijonhufvud. KB KoB Fc1. Fotograf Atelier Kaudern.

leds med en hänvisning till världsutställningen i Wien 1873, där en sektion ‘var afsedd att gifva en föreställning om qvinnoarbetets ståndpunkt hos de olika folken’. Inom den svenska damkommittén beslutades att man till utställningen skulle försöka åstadkomma en förteckning över svenska kvinnors skrifter, tillsammans med en kort historik över kvinnan inom den svenska litteraturen. Förordet informerar vidare om att redaktionen vid Tidskrift för hemmet åtog sig uppgiften, men att ‘oförutsedda hinder och svårigheter’ medfört att förteckningen inte kunnat färdigställas i tid till utställningen. Istället, meddelas det, kommer skriften att distribueras genom bokhandeln till den svenska allmänheten, vars överseende man räknar med, då det rör sig om ‘ett tillfällighetsarbete, i första rummet afsett för utländingen’. Att det senare var fallet bekräftas av att förteckningens hänvisningar och kommentarer är på tyska, liksom av det faktum att en tysk upplaga, med titeln Die Frauen auf dem Gebiete der Schwedischen Literatur, utkom samma år som den svenska. De båda upplagorna skiljer sig åt endast genom de olika titelbladen och

26

den inledning som bara återfinns i den svenska upplagan. Tryckningen utfördes enligt förordet gratis av Norstedts i Stockholm, medan själva arbetet med förteckningen bekostades av två ej namngivna damer. Namngivna är däremot två i bibliotekssammanhang bekanta herrar, nämligen Hjalmar Linnström och G. E. Klemming, som båda avtackas för ‘råd och dåd’. Linnström hade ställt till förfogande uppgifter om kvinnliga författare ur Svenskt boklexikon: Åren 1830–1865, då under utgivning, medan den välbekante riksbibliotekarien Klemming delat med sig av förarbetena till sin Birgittabibliografi, som skulle utkomma 1883.

Inledningen till Qvinnan inom svenska literaturen författades av Sophie Adlersparre och har betecknats som vår första, svenska kvinnolitteraturhistoria. Texten, som enligt förordet är baserad på förarbetena till en större historik över den svenska kvinnan, omfattar ett tjugotal sidor, vilket medför att den historiska översikten med nödvändighet blir skissartad. Adlersparre tar avstamp i den nordiska folkdiktningen – visdomen hos Eddans kvinnliga gudagestalter betonas – och sveper snabbt över landslagar och rimkrönikor, där ‘det manliga elementet [är] helt gällande.’ I övrigt känns hennes val av kvinnor ur den svenska litteraturhistorien rätt väl igen från senare översiktverk och kronologin omfat-

tar därmed välkända namn som Birgitta, Drottning Kristina, Brenner, Nordenflycht, Lenngren, Bremer och Flygare-Carlén. Mot slutet behandlas även tidskrifterna som plantskolor för kvinnligt skrivande och i synnerhet Tidskrift för hemmet, med dess uttalade ambition att förbereda kvinnor för en friare ställning, lyfts här fram. Några mycket korta nedslag görs avslutningsvis även i barnboks-, brev-, dagsboks-, folk- och hushållslitteraturen. Inom den senare, konstaterar Adlersparre, ‘har den qvinliga pennan varit synnerligt flitig’, och hon finner därför att den inte kunnat uteslutas ur den förteckning som följer.

Den uppdelning i olika genrer som i viss mån görs i Sophie Adlersparres litteraturhistoriska skiss återkommer inte i den efterföljande bibliografin, som är enkelt men funktionellt uppställd från A till Ö efter författare och inom varje författarskap kronologiskt. Totalt omfattar den 65 sidor med i huvudsak originalupplagor samt översättningar från utländska språk, de sistnämnda till och med 1830. Posterna är onumrerade men en översiktlig genomräkning ger besked om att de är drygt 1 000 till antalet. På slutet återfinns en pseudonymförteckning, vars relevans blir särskilt påtaglig i en bibliografi över kvinnliga författare, som i äldre tid regelmässigt utgav sina verk under pseudonym eller – ännu oftare – anonymt. Det faktum att kvinnor fram till 1900-talets början

Elvira Huss. KB KoB Sv.P. Fa1. Fotograf Robert Roesler.

sällan förväntades publicera sig under eget namn återspeglas också närmast övertydligt i själva förteckningen, där var och varannan post avslutas med ‘Anon.’ eller ‘Pseud.’ Posterna har annars en del gemensamma drag med dem i Linnströms ovannämnda Svenskt boklexikon, till exempel genom de korta biografiska uppgifter som ibland följer efter författarnamnet. I Qvinnan inom svenska literaturen infogas här ofta en hänvisning till författarens flicknamn och – i varierande utsträckning – födelse- och dödsår, liksom uppgifter om giftermål, alternativt faderns namn. För en del författare, som först publicerat sig under sitt flicknamn, görs hänvisningar till deras efternamn som gifta. Yrkestitlar förekommer förstås sparsamt och ett typiskt undantagsfall är kanske Henrietta Sophia Widerberg, som presenteras som ‘Schauspielerin und Sängerin’. Det biografiska avsnittet följs sedan av titelinformation – på några ställen förkortad – utgivningsort, tryckår, format (folio, 4:o, 8:o etc), samt, i regel, antal sidor. I kortfattad kommentarform redovisas dessutom eventuella översättningar av förteckningens svenska originalutgåvor, till exempel

27

‘Deutsch 1772’, liksom bidrag i antologier och tidskrifter, till exempel ‘Uppsatser i tidningar’.

Sammanlagt förtecknas verk av ca 250 författare och översättare (översättningar har dock som nämnts endast medtagits till och med 1830) i Qvinnan inom svenska literaturen, vilket räcker för att ge läsaren en god översikt av den mångsidiga litterära verksamhet som bedrivits av svenska kvinnor fram till 1873. Att förteckningen endast omfattar svenska kvinnor är för övrigt en sanning med viss modifikation, då även finlandssvenska författare verksamma efter 1809 har inkluderats. Som exempel kan nämnas kvinnosakspionjären Lovisa Adelaida Ehrnrooths (1826– 1905) romaner och noveller, vilka delvis hade emancipatoriska teman. De svenska gränserna överskrids även språkligt, till exempel på Birgittaavdelningen, där de utländska upplagorna snarare är regel än undantag. Ett annat exempel finns i Eva Marga­retha Frölichs (ca 1650–1692) religiösa författarskap, tryckt på tyska och holländska i Amsterdam efter författarens landsförvisning från Sverige 1685, vilket upptar en dryg sida av förteckningen. Även om redaktionen gjorde en bred tolkning

28

av begreppet litteratur upptar skönlitteraturen i form av dikter, noveller och romaner ändå den största delen av sidutrymmet i Qvinnan inom svenska literaturen. Bland författarnamnen är vissa säkert fortfarande välbekanta för många läsare – några har redan nämnts – men i likhet med de flesta bibliografier finns här en majoritet av skriftställare som med tiden försvunnit ur det allmänna medvetandet. Få lär exempelvis numera ha hört talas om Marie Sophie Schwartz (1819– 1894), vars romaner och noveller tillhörde de mest lästa i Sverige under 1800-talets andra hälft.

De var dessutom de mest översatta – bland annat till danska, tyska, franska och engelska – och i denna bibliografi fyller Schwartz verkförteckning nästan tre sidor. Ett ännu större utrymme ges åt Wilhelmina Stålberg (1803–1872), som även hon var en i alla bemärkelser populär författare under sin livstid, men sedan snabbt föll i glömska. Bortglömda är också många av de skribenter som under samma tid var aktiva inom andra ämnesområden, vilket inte hindrar att till exempel Mathilda Foys och Gustava Röhls religiösa skrifter, Amalia Augusta de Freses och Hilda Kobbs språkläror, Sara Charlotta Götreks och Rebecka Löfströms hushållsböcker samt Theresa Greys och Maria Lindebergs reseskildringar på olika sätt speglar sin tids kunskaper, värderingar och tankegångar, och därför är värda att åter studera.

Qvinnan inom svenska literaturen framstår sammanfattningsvis som en påfallande modern och konsekvent genomförd förteckning, väl återspeglande den gradvis ökande systematiken och noggrannheten inom 1800-talsbibliografin. Detta hindrar inte att förordet innehåller en passus om att ‘bristande erfarenhet och öfning hos de tvänne unga damer, som utfört arbetet, hafva föranledt brister, som för fackmän säkert äro i ögonen fallande’, följt av slutsatsen att ‘det anspråkslösa försöket sålunda ur bibliografisk synpunkt är af ringa värde’. Det möjligen taktiskt betingade självförringandet vägs i någon mån upp av det därpå följande konstaterandet att bibliografin nog är ett ‘ej alldeles oviktigt’ bidrag till litteraturhistorien. För en nutida läsare är det inte svårt att instämma och inte heller svårt att imponeras av den kartläggning av kvinnliga författarskap som Adlersparre och Huss på kort tid lyckades genomföra i en tid då bibliografen hade att utgå ifrån handskrivna bibliotekskataloger och de för-

Karin Alcyone Adlersparre. KB KoB Porträttalbum 61:39. Fotograf August Roesler.

hållandevis få tryckta översiktsverk som fanns att tillgå. Att det sedan ur ett modernt bibliografiskt perspektiv går att anmärka på saker som förkortade titlar och delvis moderniserad stavning får ses som naturligt – utvecklingen på det bibliografiska området har knappast stått stilla sedan 1873.

I förordet till Qvinnan inom svenska literaturen väcks tanken på ‘en fullständigare, af skickligare krafter utförd, katalog öfver svenska qvinnors skrifter’. Tjugo år senare skulle en sådan också bli verklighet genom Leijonhufvuds och Brithellis bibliografi, som även den framställdes till en världsutställning, denna gång i Chicago 1893.

Otvivelaktigt var det också två betydligt mer skolade forskare som tog vid där Adlersparre och Huss slutat. Sigrid Leijonhufvud (1862–1937) var brorsdotter till Sophie Adlersparre, som vi tidigare sett var den drivande kraften bakom 1873 års bibliografi. Adlersparre ska även ha utgjort ett stöd när Leijonhufvud enligt egen uppgift övertalade sin motvillige far att få studera. Uppenbarligen lyckosam med denna övertalning kunde hon efter avlagd mogenhetsexamen vid Lyceum för flickor i Stockholm 1884 inleda sina högre studier vid Stockholms högskola. Året därpå övergick hon till Uppsala universitet, där hon blev FK 1888. Hennes examen omfattade bland annat

romanska och nordiska språk, latin, teoretisk filosofi samt konst- och litteraturhistoria.

Säkert påverkad av att karriärmöjligheterna för kvinnor med akademisk examen ännu var mycket begränsade dröjde Leijonhufvud något med sitt yrkesval, men 1892 började hon att arbeta som lärare vid den Åhlinska skolan i Stockholm – en av Sveriges första flickskolor. 1901 tillträdde hon dessutom en tjänst som bibliotekarie vid Vitterhetsakademiens bibliotek, där hon blev kvar fram till pensionen 1930. Genom sin faster Sophie drogs hon tidigt in i den svenska kvinnorörelsen och blev liksom henne en mycket aktiv medlem i Fredrika Bremer Förbundet. I synnerhet medverkade hon i förbundets tidskrifter Hertha och Dagny med många recensioner och artiklar. För eftervärlden är Leijonhufvud kanske mest känd som historisk forskare och utgivare; bland annat skrev och sammanställde hon en rad arbeten om Carl Gustaf Tessin och personerna i hans omgivning, av vilka många var kvinnor.

Hon avslutade också sin faster Sophies stora verk Fredrika Bremer (1895–1896) och författade själv biografin Sophie Adlersparre (Esselde): Ett liv och en livsgärning, vilken utkom 1922–1923.

Genom sin tjänst vid Vitterhetsakademiens bibliotek blev Leijonhufvud en av de första kvinnorna i Sverige att ta steget in i yrket som forskningsbibliotekarie. Hennes medredaktör Sigrid Brithelli (1855–1924) var i än högre grad en kvinnlig pionjär på området och förvärvade sina första katalogiseringskunskaper vid Kungliga biblioteket. 1890 fick hon i uppdrag att katalogisera Karolinska institutets bibliotek, som då till största delen var oförtecknat. Detta omfattande och krävande projekt fortlöpte fram till 1903 och efterhand kom Brithelli även att delta i bibliotekets löpande arbete. Under många år tjänstgjorde hon i dess låneexpedition, där hon enligt minnesordet i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1925 var en högt skattad medarbetare.

När Leijonhufvud och Brithelli påbörjade arbetet med Kvinnan inom svenska litteraturen intill år 1893 var de båda i början av sina respektive karriärer. Med den förstnämndas litteraturhistoriska kunskaper och den senares katalogiseringskompetens bör de å andra sidan ha kompletterat varandra väl. Inget sägs i förordet om arbetsfördelningen mellan de två, men däremot informeras läsaren om att arbetet med den nya förteckningen

29

baserats på den gamla från 1873. Några förändringar i urvalet görs också tydliga: alla prosaöversättningar från främmande språk har uteslutits medan ‘en del författarinnor, som varit verksamma inom den periodiska pressen, men icke publicerat något självständigt arbete’ har inkluderats.

Endast i undantagsfall verkar dock tidskrifter ha excerperats – vad som i praktiken har tillförts är en rad särtryck av de aktuella författarnas artiklar. Vidare har en teknisk förändring gjorts i de bibliografiska posterna genom att uppgifterna om anonym eller pseudonym publicering ersatts med utrymmesbesparande klammer kring författarnamnet (eller parentes om namnet anges någonstans i skriften), ett bruk som ju numera är vedertaget. I övrigt känns de små biografiska notiserna efter författarnamnen igen från 1873 års förteckning – nu syns de förekomma i ännu fler fall – liksom kommentarerna om översättningar till andra språk och vilka tidskrifter författarna lämnat bidrag till.

Kvinnan inom svenska litteraturen intill år 1893 inleds liksom sin föregångare av en litteraturhistorisk översikt, vilken är något förkortad i jämförelse med den äldre texten. Samma grundpelare – från Birgitta till Bremer – i de svenska kvinnornas litteraturhistoria behandlas återigen och utrymme ges även till de författarskap som tillkommit efter 1873. Här märks särskilt Ann-Charlotte Leffler och Alfhild Agrell, vilka lyfts fram både för sin novellkonst och sina skådespel. De senare beskrivs oförblommerat som ‘skoningslös satir mot tidens orättvisa och förtryck, i synnerhet så vidt de drabba kvinnan’. Vidare nämns en debutant vid namn Selma Lagerlöf, vars debutroman Gösta Berlings saga (1891) sägs ha mottagits ‘med lika varm förtjusning å ena som häftig kritik å andra sidan’. Ny på författarscenen sedan 1873 var också Ellen Key, som omnämns både för ‘ypperliga litterärt-biografiska uppsatser’ i Tidskrift för hemmet och för sin biografi över Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson).

Bland de vetenskapliga skribenter som behandlas i översikten märks Ellen Fries, Sveriges första kvinnliga filosofie doktor, som 1893 hunnit lämna omfattande bidrag till sitt ämnesområde, bland annat genom monografin över Erik Oxenstierna (1889) och sina porträtt av Märkvärdiga kvinnor (1890–1891). Sveriges första medicine doktor, Karolina Widerström, hade å sin sida en-

30

dast publicerat smärre uppsatser vid denna tid, men får naturligt nog ändå ett omnämnande.

Det utbildningspolitiska ärende som bildar naturlig fond till Kvinnan inom svenska litteraturen blir särskilt tydligt när genomgången av vetenskapskvinnor når fram till Sonja Kovalevsky, som ‘ehuru ryska, genom större delen av sin vetenskapliga verksamhet tillhörde Sverige’. Den då nyligen bortgångna matematikern – som var god vän med Ann-Charlotte Leffler och även publicerade skönlitterära arbeten – hade på Stockholms högskola varit den första kvinnliga innehavaren av en matematikprofessur. Förordsförfattaren avslutar förväntansfullt med iakttagelsen att rätt många kvinnor numera studerar naturvetenskap vid högskolan, vilket resulterat i ‘åtskilliga förtjänstfulla afhandlingar’, publicerade i en av Vetenskapsakademiens serier.

Ser vi till själva den bibliografiska förteckningen är Kvinnan inom svenska litteraturen betydligt mer omfångsrik än föregångaren. 65 sidor har nu – med ett kortare tillägg på slutet – blivit 198 med motsvarande stilstorlek och satsyta, inklusive en anonym- och pseudonymförteckning.

Antalet författare har samtidigt fördubblats till ca 500, medan mängden separat redovisade titlar ökat från dryga 1 000 till ca 1 500. Skillnaden i antalet titlar mellan de båda bibliografierna kunde möjligen förväntas vara större, men då får man samtidigt minnas att de rätt mångtaliga prosaöversättningarna i Qvinnan inom svenska literaturen har uteslutits av Leijonhufvud och Brithelli.

Annars beror förstås ökningen av antalet titlar till stor del på den allmänna expansionen av bokutgivningen under 1800-talets senare del och det går mycket riktigt att hitta många exempel på böcker tryckta efter 1873 i förteckningen. Några av de ovannämnda, större författarskapen upptar förstås en god del av utrymmet och till exempel fyller Ann-Charlotte Lefflers produktion nära två sidor.

Vi behöver dock bara bläddra framåt någon sida på bokstaven L, till Anna Maria Lenngren, för att se ett annat viktigt skäl till det ökade omfånget, nämligen en allmänt högre ambitionsnivå när det gäller att täcka in en författares tryckta produktion. I fallet Lenngren blir det särskilt tydligt, då hon i Qvinnan inom svenska literaturen är representerad endast genom sina postuma Skaldeförsök (1819) och en hänvisning

till nya upplagor av denna samling. Eftersom Lenngren under 1800-talet behöll sin popularitet kan Leijonhufvud och Brithelli dels nämna ytterligare upplagor av Skaldeförsök, bland annat en praktupplaga med illustrationer av Carl Larsson. Framförallt har de dock – enligt egen uppgift med hjälp av Karl Warburgs monografi Anna Maria Lenngren (1887) – identifierat en rad förstagångspubliceringar av dikter och översättningar som inte ingår i samlingsupplagorna. Denna nya del av Lenngrenbibliografin, som även innehåller en del uppgifter om var dikterna tryckts om, omfattar i sig ca två sidor. Ett liknande mönster av utökade verkförteckningar återkommer på andra ställen i Kvinnan inom svenska litteraturen.

Ett tydligt exempel utgör Sophia Elisabeth Brenner, som 1873 endast är representerad med tre större verk. 1893 har däremot en lång rad av hennes tillfällesdikter fångats upp, vilket medför att listan över Brenners skrifter nu sträcker sig över fyra sidor. Nämnas kan slutligen även drottning Kristina, vars bibliografi 1893 har vuxit märkbart genom en till synes noggrann genomgång av såväl svenska som utländska källsamlingar, ur vilka framförallt hennes brev kunnat hämtas. Även om det tryckta källmaterialet med tiden har utökats för vissa av de bibliograferade författarna – som ibland också blivit föremål för personbibliografier – bidrar all ovan beskriven utförlighet och rikedom på skrifter till att Kvinnan inom svenska litteraturen fortfarande är en i högsta grad användbar bibliografi. Med detta sagt vore det förstås intressant att se hur mycket nytt material som kunde tillföras Leijonhufvud och Brithelli med hjälp av de biblioteksdatabaser och bibliografiska redskap som idag finns tillgängliga; troligen skulle i synnerhet en rad mindre författarskap, omfattande kanske ett eller två arbeten, då kunna läggas till. Ett exempel på detta finns i Ann Öhrbergs avhandling Vittra fruntimmer (2001), där ett stort antal tidigare okända kvinnliga författare från frihetstiden presenteras.

Att bläddra sig igenom ett bibliografiskt arbete innebär i någon mån alltid möten med olika tankevärldar och det är avslutningsvis värt att framhålla att Kvinnan inom svenska litteraturen är ett mycket stimulerande exempel på detta. Nog är det exempelvis svårt att inte känna nyfikenhet inför Selma Amalia Billströms tidiga djurrättspamflett Om vivsektioner och djurplågeri i allmänhet

(1884) eller Elisabeth Gyllenborgs En svensks tankar öfver den 22 junii 1756 (1756) – ett inlägg i frihetstidens politiska debatt. Och visst vore det intressant att veta något mer om Nanny Lagerborg, en ung finländska, född i Cannes 1866.

Leijonhufvud och Brithelli förtecknar hennes Études sur la variation des indices de réfraction et de la densité du sel gemme sous l’influence de la température (1888) och från annat håll kan vi hämta uppgiften om att Lagerborg 1890 blev den andra kvinnan – efter Sonya Kovalevsky – att inväljas i Société mathématique de France. Framme vid bokstaven S väcks å andra sidan det rätts- och socialhistoriska intresset av namnet Sophie Sager (med felaktigt födelseår 1830 – ska vara 1825) och artikelsamlingen Sagerska målet (1848), vars innehåll speglar ett av de första anmälda våldtäktsförsöken i Sverige och den efterföljade rättsprocessen, som Sager vann.

På detta vis går det att fortsätta uppräkningen av intresseväckande titlar i Kvinnan inom svenska litteraturen, alltfrån mer oförargliga kokböcker till vassa feministiska romaner, vilka på olika sätt speglar kvinnors verksamhet från medel­ tiden fram till 1890-talets början. Det är dock dags att avsluta denna korta överblick med konstaterandet att Leijonhufvuds och Brithellis bibliografi numera går att studera även på internet. Samtidigt bör noteras att detta inte gäller den överväldigande merparten av det rikhaltiga material de förtecknat. För den som vill ta del av de världar de gläntat på i sin bibliografi gäller det fortfarande att styra stegen mot närmaste bibliotek eller antikvariat, något som i alla bemärkelser torde vara värt besväret.

L ITTERATUR Huss, Elvira och Karin Alcyone Adlersparre, red. Qvinnan inom svenska litteraturen: Bibliografiskt försök af två damer. Stockholm: Norstedt, 1873. Digitalt tillgänglig: http://hdl.handle. net/2077/33579 Huss, Elvira och Karin Alcyone Adlersparre, red. Die Frauen auf dem Gebiete der Schwedischen Literatur: Ein bibliographischer Versuch von zwei Damen; Herausgeben von der Redaction der ‘Zeitschrift für den häuslichen Herd’. Stockholm, 1873.

Leijonhufvud, Sigrid och Sigrid Brithelli. Kvinnan inom svenska litteraturen intill år 1893: En bibliografi utarbetad med anledning av världsutställningen i Chicago. Stockholm: Norstedt, 1893. Digitalt tillgänglig: http://hdl.handle.net/2077/33651.

Faksimilutgåva 1978 (Stockholm: Rediviva).

31

gunnel furuland

Förlaget Folket i Bild för bibliofiler Konst och dikt i Ivar Öhmans antologier

T

idningen Folket i Bild, som började utges 1934, blev hemvist för ett stort antal samtida svenska konstnärer och författare. Redan från början var Ivar Öhman (1914–1989) en uppslagsrik redaktör.1 Utifrån stoffet i tidningen fortsatte Öhman arbetet med att sprida litterära och konstnärliga bidrag i bokform via Folket i Bilds eget förlag. Den mest bekanta utgivningen blev förlagets billigböcker (Folket i Bilds Folkböcker), som utkom 1941–60 och fick stor spridning. De romaner som ingick i denna serie var tidigare publicerade svenska original och följde den litterära smaklinje som Öhman pekade ut – vardagliga folklivsskildringar. Dessa billigböcker utgavs i standardformat och enkelt utförande.2 I detta forum vill jag emellertid särskilt lyfta fram Ivar Öhmans medvetna arbete med de antologier som han redigerade, vilka till skillnad mot folkböckerna, ägnades större omsorg i typografiskt och konstnärligt hänseende.

Redaktör Öhmans goda kontakter med de samtida författarna exemplifierades redan i Mitt möte med boken (1943) där tjugo svenska författare, komna ur folkets djupa led, berättade om sig själva. Givetvis deltog här Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson. I förordet målar Öhman upp bilden av ett samhälle präglat av brinnande krig. I detta läge försökte Folket i Bild göra en fredlig motoffensiv under devisen ‘Boken till heders’. Genom att utgå från det egna landets dikt och vardag skulle kontakterna mellan författarna och den svenska publiken stärkas. Sammanhanget det kunde utföras i var förstås folkrörelsernas med

32

boken som vapen och kraftkälla. Vi behöver ett vaket folk i våra folkrörelser, manade Öhman.

ABF:s studierektor Gunnar Hirdman bidrog med en uppsats om bokpropagandans metoder. Året därpå kunde Öhman summera tio år för Folket i Bild med en jubileumsbok med trettio stora namn ur årgångarna i ett urval noveller, dikter, artiklar och bilder. I och med denna utgåva 1944 inledde Öhman på allvar sitt fruktbara samarbete med bildkonstnärer kring böckernas utstyrsel. På titelbladet anges här att Otto G. Carlsund gjort vinjetter och typografi. Öhman betonar i sitt förord att Folket i Bild inte bara vill förströ utan också tala allvar. Goda svenska författare ställs självklart i främsta ledet. Några exempel på bidragen är en berättelse av Irja Browallius: ‘Knut gör rätt för sig’, Ivar Lo-Johanssons ‘Statarpojkarna’ samt Fredrik Ströms artikel ‘När jag var August Strindbergs förläggare’.

Novellantologierna Ivar Öhman uppmärksammade prosan i tre vackra antologier under samlingstiteln Berömda berättare. Den första utkom 1948 och innehöll tolv noveller illustrerade av Bertil Bull Hedlund (1893–1950). Det var en blandning av svenska och utländska berättare. I förordet förfasade sig Öhman över de populära veckotidningarnas urvattnade noveller. Öhmans urval ur FIB sökte i motsats till veckopressens lättsmälta stoff presentera den realistiska berättarkonstens pionjärer, såsom August Strindberg, Hjalmar Söderberg, Herman Bang och Anton Tjechov. Öhman artikulerade

tydligt att boken var ett försök att ‘nå ut till den stora publiken med en konstnärligt illustrerad bok. Vackra och påkostade böcker är i ännu hög­ re grad än vanliga böcker lyxvaror för gemene man. Behöver de verkligen vara det?’, frågar sig Öhman. Han avsåg i och med sina antologier att ändra på det förhållandet.

Den andra antologin i serien från 1949 bar undertiteln Den bästa novellen och fick en helt annan karaktär. Illustratören Björn Jonson (1903–1991) med sina gracilt drömska och stillsamma bilder skiljde sig mycket från Bull Hedlunds robusta uttryck. Här var det enbart svenska författare som valts ut. I förordet diskuterade Öhman arbetardikten på ett intressant sätt. Den kan numera närmast kallas klassisk, då de sociala förhållanden som varit dess förutsättningar, blivit historia. Öhman resonerade att arbetardikten var ‘en litteratur som spänner mellan mull och kosmos och författarna har färgats och präglats av olika litterära strömningar och ideal’. Arbetarförfattarna hade det sociala ursprunget gemensamt och detta förhållande bidrog starkt till att litteraturen kommit att täcka en större del av verkligheten.

Men de personliga upplevelserna formulerades av var och en på eget sätt.

I den tredje delen av Berömda berättare år 1952 samlades klassiska och moderna noveller av både svenska och utländska författare. Två kvinnliga författare fick utrymme – Tora Dahl och Marika Stiernstedt och två modernare författar­ t yper som Gunnar Ekelöf och Walter Ljungquist deltog. Bertil Bull Hedlund återkom som illustratör trots att han avlidit 1950. I förordet lyfte därför Öhman särskilt fram Bull Hedlunds gärning.

Bulls starka ställning som grafiker och bokkonstnär fick dock inte skymma hans arbete som illustratör i pressen, betonade Öhman. En god illustratör borde vara både hantverkare och artist, måste både underordna sig och vara fri och vara lojal mot tekniken och mot sig själv. I sitt utförliga förord formulerade sig Öhman djupt inkännande om en av de illustratörer som stod honom nära.

Sammanlagt utkom de tre novellantologierna i dryga 20 000 exemplar och bevisar att Folket i Bilds förlag även sökte uppfostra sina läsare till bibliofiler. Intresset för att göra vackra böcker bottnade säkerligen i att Öhman stod i nära förbindelse med de unga tecknarna som förekom i

33

tidningen. Det blev naturligt att dessa också fick uppdrag att försköna antologierna. Ofta fungerade tecknarna inte bara som illustratörer utan tog ett helhetsansvar för den typografiska gestaltningen i böckerna.

Grafik, teckning och bokkonst Ett exempel på Öhmans intensiva konstintresse är en utställningskatalog från 1947 då tecknarna i Folket i Bild ställde ut vid De ungas konstsalong på Vasagatan 4 – givetvis med ett förord av Öhman. Statusmässigt fick tecknarna även en god introduktion genom en uppsats om ‘Veckopress och illustrationskonst’ av intendenten vid Nationalmuseum Ragnar Hoppe. I utställningskatalogen lyckades Öhman infoga en reklamsida för Folket i Bild: ‘En stor veckotidning med anspråk på sig själv, med stark tro på sin läsekrets, med öppen dörr för goda författare, med fri och obunden ställning, med vilja att uppfostra och roa, med allt större anseende, med allt större upplaga.’ Öhman var en mästare på att kombinera höga kvalitativa krav med en självklar strävan att nå ut brett till många.

Kronan på verket i fråga om bildkonsten blev inrättandet av Folket i Bilds Konstklubb 1948.

Denna klubb gav från 1949 ut medlemsbladet Konstvännen. Även här var Ivar Öhman primus motor. Redan i det första numret (med Per Anders Fogelström som redaktör) kunde Öhman stolt meddela att Konstklubben hade närmare 5 000 medlemmar och inom tio år låg antalet på 50 000. Målsättningen med verksamheten var att underlätta för breda befolkningslager att nå en friare och rikare uppfattning av konsten. En konkret uppgift blev att utge grafiska blad av de konstnärer som också ofta förekom i Folket i Bild.3 När Lena Johannesson i en studie om arbetarrörelsens bildvärld påpekar att Folket i Bild aldrig blev estetiskt ledande bland kulturtidskrifterna på grund av den rikliga illustreringen som associerades med populism och anpassning till lässvaga kan det i en mening vara riktigt.4 Men man bör tillägga att tidningstecknarna genom Öhmans försorg ofta också blev bokillustratörer och på så sätt utvecklades i sitt konstnärskap.

Att Öhman vårdade sig om illustratörerna som konstnärer och inte bara hantverkare är något

34

som behöver lyftas fram för att belysa frågan om huruvida företaget Folket i Bild med alla sina avknoppningar var estetiskt ledande.

En vital gren av verksamheten blev ju Folket i Bilds Konstklubb som 1952 publicerade en bok om 50 nutida svenska grafiker med inledningstext av Aron Borelius och en uppsats om grafik av läraren vid Konstakademiens etsningsskola Harald Sallberg.5 Sallberg satt tillsammans med Öhman och Ragnar Hoppe med i juryn för FIB:s utgivning av grafik. Året därpå utgav Folket i Bild boken 25 nutida svenska tecknare med fina självporträtt och reproduktioner. Flera av tecknarna var verksamma i tidningen Folket i Bild och hade också blivit uppmärksammade vid de två utställningar som Öhman anordnat. Öhman hoppades i förordet att föreliggande sammanställning skulle fördjupa intresset för ‘bokens och pressens bildkonstnärer’. De två arenorna var i hans ögon kommunicerande kärl.

Lyrikantologierna Öhmans metoder att sprida intresse för lyriken följde samma linjer som dem han utvecklade i samband med bildkonsten; antologier, medlemsklubb och ständigt samspel med tidningen som fick bli skyltfönstret och megafon för aktiviteterna. Man kan förundras över hur Öhman orkade hålla igång på alla fronter.

Antologin De bästa dikterna av tolv moderna författare (1952) illusterades av Harald Sallberg (1895–1963) och utkom i hela 40 000 exemplar. Urvalet av författare var varierat alltifrån Nils Ferlin till Werner Aspenström samt även Maria Wine.

Redaktören lämnade fältet öppet för författarna själva att presentera sina alster. Greppet innebar ett personligt tilltal som skapade intimitet.6 Öhman deklarerade i förordet att de tolv lyrikerna som nu tog plats vid sidan av prosaisterna bland FIB:s folkboksförfattare förhoppningsvis även de skulle nå många. Antologin syftade till att ‘vidareutveckla folkbokspublikens sinne för det väsentliga i all konst: det personliga och självvuxna’. Värt att notera är att samtliga de tolv lyrikerna förutom harald forss utkommit på Albert Bonniers förlag. Året därpå följde antologin Tolv moderna poeter med teckningar av Stig Åsberg (1909–1968). Åsberg bidrog flitigt i FIB och var vid det här laget

högt respekterad som grafiker och bokillustratör. Han samarbetade med bland andra Gustav Sandgren, Olof Lagercrantz och Gunnar Ekelöf.

Debuten som tecknare skedde i Spektrum 1932.7 Urvalet av författare som Ivar Öhman gjorde följde hans spårsinne både för etablerade och kommande namn. Även i denna utgåva fick författarna presentera sina dikter som de fått välja själva (förutom Pär Lagerkvist och Arne Nyman). Ebba Lindqvist och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg sticker ut i urvalet.

En tredje samling 1954 med Svensk poesi från Bo Bergman till Axel Liffner hade Mark Sylwan (1914–1993) som illustratör. Karin Boye, Elsa Grave och Folke Dahlberg kan särskilt noteras i urvalet. Den moderna svenska poesin i folkboksform hade blivit en succé och gick nu ut i en upplaga på 23 000 exemplar. Öhman hade i sina antologier inte för avsikt att lyfta fram någon särskild skola eller generation utan ville främja lyrikläsning överhuvudtaget. Antologierna representerade både tradition och nydaning och gav en relativt fullständig bild av den samtida svenska lyriken.

Efter de tre framgångsrika lyrikantologierna kunde läsarna fortsätta att odla sitt intresse genom Folket i Bilds Lyrikklubb. En motsvarighet till Konstklubben och Konstvännen vad gäller ordkonsten startades 1953 och 1954 började tidskriften Lyrikvännen utkomma med Stig Carlson som redaktör fram till 1971. På några år hade

man lockat 15 000 medlemmar.8 Lyrikklubbens så kalla­de bibliotek inleddes 1953 med Diktarröster: Nio kritiker om fjorton svenska lyriker. Som nummer två 1954 kom Nils Ferlins urval av Dan Anderssons Ballader och spelmansvisor med illustrationer av Mats Nilsson (1920–2006). Den tredje boken i serien blev Stig Sjödins Sotfragment (orig.

1949) i en andra upplaga på 10 000 exemplar med illustrationer av Björn Jonson. Sammantaget trycktes 35 000 exemplar av de tre första volymerna i lyrikbiblioteket.

I det första numret av Lyrikvännen 1954 meddelades att Lyrikklubbens råd den 21 oktober 1953 haft en sammankomst i FIB:s Konstklubbs lokaler för att se utställningen av modern grafik.

Lyriken och grafiken hängde ihop. FIB:s klubbar syftade till att tona ned exklusiviteten kring dessa konstriktningar. Rådet hade som uppgift att utgöra ett moraliskt stöd till FIB:s Lyrikklubb och bestod av 26 personer. Som exempel på bredden i uppslutningen kan några av namnen nämnas: Stellan Arvidson, Gunnar Brusewitz, Carl-Emil Englund, Ingegerd Granlund, Harry Martinson, Ragnar Oldberg, Gunnar Tideström och Gösta Östling.

Ivar Öhman och hans redaktörsaktiviteter vilade på en solid grund genom Folket i Bilds VD Gustaf Lindgren (1888–1978) och förlagets försäljningschef och senare förlagschef Einar Ebe (1897–1983). Ekonomisk stabilitet och försäljningsorganisation krävdes för att kunna bedriva

35

den utåtriktade rörelsen i Folket i Bild. Ebe var en marknadsförare av Guds nåde, som drev på ombudsförsäljningen. När Ebe fyllde 60 år 1957 samlade man sig till antologin Juliblomster. Den rymde en lång rad av de författare som deltagit i Folket i Bilds tidning och förlag samt även nio illustratörer såsom Gösta Kriland, Stig Södersten, Björn Jonson, Claes Bäckström och Stig Åsberg.

Det var typiskt för Folket i Bild att illustrationen fick en självklar plats i boken. Något mer förvånande är att varken Ivar Öhman eller Ivar Lo-Johansson deltog som gratulanter.9 Hur som helst blev Juliblomster en vacker bok som knöt an till Ivar Öhmans förkärlek att samordna bild- och ordkonst i utsökt utförda bokverk.10 De sex antologier av dels prosa i novellform och dels samtida svensk lyrik som Ivar Öhman satte samman 1948–54 blev helgjutna och vällyckade tack vare det högklassiga litterära innehållet och den konstnärliga illustrationen som gjorde böckerna till bestående typografiska uttryck.

Som redaktionssekreterare i Folket i Bild hade Öhman skaffat sig ett brett kontaktnät av konstnärer och författare. Men det krävdes en god redaktör för att sammanfoga och avväga materialet i antologierna. Där var Ivar Öhman suverän.

Efter det att Bonniers förlag 1947 hade börjat ge ut en egen billigboksserie under namnet Bonniers Folkbibliotek stegade Tor och Kaj Bonnier upp i Sveriges Litografiska Tryckeriers lokaler (från 1970 under namnet Esselte) och klagade på Folket i Bilds framfart. Det gamla ärevördiga förlagshuset insisterade på att ha lärt svenska folket att läsa böcker – detta skulle inte FIB ta patent på!

Så berättade Gustaf Lindgren i en intervju som Karl Elfred Kumm gjorde 1965.11 Hur FIB:arna svarade på bröderna Bonniers angrepp lär vi aldrig få veta. Vad vi i alla fall vet är att under en period från tidningens begynnelse 1934 och framemot slutet av 1950-talet var Folket i Bild med sitt förlag och sina klubbar en allvarlig utmanare till Bonniers dominans på det skönlitterära området. Mycket av framgången låg i spridningssystemet via folkrörelser och ombud. Att företaget blev ett alternativ och en motkraft till den borgerliga hegemonin inom kulturvärlden och ett försvar för författares och konstnärers integritet och status var i hög grad Ivar Öhmans förtjänst. Han lyckades därtill göra vackra böcker. Det bär antologierna vittnesbörd om. Även redaktörer kan vara värda en mässa.

N OTE R 1. Redaktionssekreterare 1934–39, redaktionschef 1940–45 och chefredaktör 1946–62 då Folket i Bild i sin dåvarande form lades ner och såldes. Se vidare Folket i Bild: Tidningen som var en folkrörelse.

Del 1, 1934–1949; Del 2, 1950–1962 (Stockholm: Tidens förlag, 1984).

2. Om Folket i Bild och dess förlag, se Litteratur och samhälle, nr 34 (1967), s. 1638–42. Johan Svedjedal, Bokens samhälle, 2, Svenska Bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943 (Stockholm: Svenska Bokförläggareföreningen, 1993), s. 724–28.

3. Folket i Bild: Tidningen som var en folkrörelse, 1 (1984), s. 6f i Ivar Öhmans inledningstext.

4. Lena Johannesson, ‘Funkis utan hus. Om den grafiska funktionalismen och arbetarrörelsens publicistiska formspråk’, i Arbetarrörelse och arbetarkultur: Bild och självbild (Stockholm: Carlssons, 2007), s. 284.

5. I Svensk illustration: En visuell historia 1900–2000 (Malmö: Arena, 2013), s. 136ff. skriver Andreas Berg om kopplingen mellan grafik och bokkonst bland annat utifrån exemplet Harald Sallberg.

6. Jfr Staffan Björck, Swenska språkets skönheter: Om den lyriska antologin i Sverige – dess historia och former (Stockholm: Norstedts, 1984), s. 162ff.

7. Se vidare Göran Martling, Stig Åsberg: En svensk grafiker (Stockholm: Atlantis, 2003) som bygger vidare på Gunnar Jungmarkers forskningar. I Folket i Bilds Konstklubbs serie Svenska mästargrafiker utgör Erik Asklunds skrift 1953 om Stig Åsberg nummer 1.

36

8. Jonas Ellerström har skrivit en temaartikel om Lyrikklubbens betydelse för den svenska lyrikens vitalitet under efterkrigstiden i Svenskt översättarlexikon (www.oversattarlexikon.se).

Folket i Bild: Tidningen som var en folkrörelse, 1 (1984), s. 7.

9. Ivar Lo-Johansson skildrar livet kring Folket i Bild i sina memoarer Frihet (Stockholm: Bonniers, 1985), s. 170–77. Han påpekar s. 174 att Ivar Öhman inte skrev så mycket i tidningen men ‘som tidningsredaktör och antologiutgivare var han ytterligt verksam’.

I en senare passus s. 176 inflikas att Lo-Johansson och Öhman inte drog jämnt.

10. Av de illustratörer som deltog i Öhmans sex antologier förekommer Bertil Bull Hedlund, Harald Sallberg, Mark Sylwan och Stig Åsberg i Iwan W. Fischerström, Bokens konstnärer: Tolv svenska bokillustratörer (Stockholm: Bröderna Lagerströms förlag, 1950) I Rune Johansson, Svenska bokillustratörer (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1959) förekommer Björn Jonson och Stig Åsberg. I 50 nutida svenska grafiker (Stockholm: Folket i Bild, 1952) förekommer Harald Sallberg och Stig Åsberg. I 25 nutida svenska tecknare (Stockholm: Folket i Bild, 1953) förekommer Björn Jonson, Harald Sallberg, Mark Sylwan och Stig Åsberg.

11. Litteratur och samhälle, nr 34 (1967), s. 1641. Jfr Ivar Lo-Johansson, Frihet (1985), s. 177. Denna konkurrens kommer jag att behandla i mitt arbete om billigboksutgivning i Sverige efter 1943 för en kommande antologi som Svenska Förläggareföreningen avser att utge 2018 då man fyller 175 år.

Peter Mendelsund Bokomslag

James Joyce fรถr Vintage Books

37

38

Franz Kafka fรถr Schocken Books

39

40

Italo Calvino fรถr Mariner Books (med Oliver Munday)

41

Vid sidan av den stora presentationsboken Cover (New York: PowerHouse Books, 2014) har Peter Mendelsund även givit ut What Do I See When I Read: A Phenomenology with Illustrations (New York: Vintage Books. 2014). Se även webbplatsen www.petermendelsund.com, särskilt den del som ägnas Italo Calvino, ‘Thinking with images’: http://whatweseewhenweread.tumblr.com

42

karl axelsson

Shaftesbury på svenska Moralisterna, Richard Hejll och översättandets konst

Översättarens synder I artikeln ‘The Art of Translation’, publicerad 1941 i The New Republic, beskriver Vladimir Nabokov (1899–1977) tre synder som varje översättare bör känna till. Den första synden tycks vara enklast att ursäkta, nämligen att översättaren gör misstag för att hen är obildad.1 Om jag exempelvis översätter raden ‘A Poet could not but be gay’, från andra versen av Wordsworths I wandered lonely as a cloud (1807), till ‘en poet kunde inte annat än att vara homosexuell’, ja, då har jag belagt min okunnighet om ordens historiska valör.2 I Wordsworths dikt känner sig poeten glad och ledig, inget annat. Konnotationen av gay i betydelsen homosexuell är inte spridd och gångbar förrän i mitten av 1900-talet.3 Den andra synden begås när översättaren hoppar över ord eller hela meningar. Kanske finner översättaren vissa ord moraliskt stötande, kanske är hen rädd för att orden ska irritera läsaren. Här är det förtjänt att skilja på den som uppsåtligt utelämnar ord och den som snarare blir ett offer för språkets komplexitet eller ordens placering och fördenskull misslyckas med översättningen. Nabokov ger ett talande exempel på när översättaren låter sig styras av ängslan att förtreta läsaren. I ett stycke i Tolstoys Anna Karenina (1873–77) frågar Vronsky hur det står till med Anna. I den engelska (viktorianska) översättningen svarar Anna överraskande nog på ryska: ‘I am beremenna.’ Många läsare undrade säkert

vilken hemsk sjukdom som drabbat Anna, bara för att översättaren själv inte vågade översätta beremenna till pregnant (gravid).4 Den tredje synden utförs av den översättare som ger sig själv uppgiften att putsa till ursprungsverket i hopp om att det ska passa samtida läsares förväntningar och förutfattade meningar. Nabokov betraktar detta som den verkliga dödssynden. Här riskerar översättarens avsikter att nå sin samtid att ta över och översättandet förvandlas till ett slags perverterat författarskap av någon annans verk.5 Moralisterna, Hejll och nazismen Nabokovs artikel är full av goda råd om översättandets natur. En kollega rekommenderade mig att läsa den innan jag började översätta den tredje earlen av Shaftesburys (1671–1713) bok ‘THE MORALISTS , A Philosophical Rhapsody. BEING A RECITAL of certain Conversations on Natural and Moral Subjects’ från 1709, sedermera nyckel­texten i den tre volymer tjocka Characteristicks of Men, Manners, Opinions, Times (1711). Förlagan till Shaftesburys verk publicerades anonymt 1704 med titeln ‘THE SOCIABLE ENTHUSIAST; A Philosophical Adventure, Written to PALEMON’. En svensk översättning av utgåvan från 1709 gjordes av Richard Hejll 1926, med titeln Moralisterna.

Moralisterna handlar framför allt om Philocles omvälvande möte med Theocles. Philocles rekapitulerar mötet – som även inkluderar samtal med flera

Richard Hejll. Foto: Okänd.

43

andra personer – som en lindring för sin melankoliske vän Palemon. Theocles blir ett slags sokratisk vägledare som lotsar Philocles fram till en självkunskap som får honom att upptäcka skönheten, kärleken och godheten som utmärker samhället och naturen (den egna moraliska naturen och dess relation till Guds sköna natur). Philocles inledande ord om Theocles beskriver en till synes fulländad själ, fjärran de irrationella och vidskepliga så kallade entusiasterna: ‘Jag måste medge’, sade jag, ‘att han saknade det ociviliserade sätt som är så typiskt för de vanliga entusiasterna. Hans uppförande var rofullt, milt och harmoniskt. Entusiasmen påminde mer om den älskvärda hänförelse som kännetecknade äldre tiders poeter, än om det brutala och avvisande sätt som utmärker moderna zeloter – dessa stela och grova män som övervakar religionen på samma sätt som översittare vaktar på sin älskade, och som till råga på allt ger oss ett ytterst kallsinnigt omdöme om sin dams förtjänster och sitt eget förstånd, genom att beundra något som de själva varken undersökt eller tillåtit någon annan att granska ordentligt. Men här fanns sannerligen ingen förklädnad eller något smink. Alltsammans var ärligt, öppet och äkta, precis som naturen själv. Det var i själva verket naturen som han var förälskad i. Det var naturens lov han sjöng. Och om det någon gång funnits en människa med en riktigt naturlig älskarinna, så var det vår vän, vars hjärta redan var bortlovat. […]’6

Jag läste Moralisterna för första gången när jag var student. Det är nästan tjugo år sedan. Läsningen lämnade mig lika upprymd som förvirrad. Det måste ha varit första gången som jag på allvar insåg att de främsta historiska texterna aldrig förblir enbart historiska. Shaftesbury må ha tänkt och skrivit i början av 1700-talet, men resultatet – texten själv – medgav inga som helst gränser.

Moralisterna talade till mig då för tjugo år sedan och har fortsatt att göra det varje gång jag öppnar boken, ensam eller tillsammans med nyfikna studenter. Det märkliga är att jag efter alla dessa år och läsningar inte kan säga att jag obetingat förstår eller ens gillar Moralisterna. Textens suggestiva kvalitéer låter sig helt enkelt inte fångas av den sortens insikt eller omdöme. Varje ny läsning erbjuder istället ett tillfälle att nagelfara det jag tidigare trodde mig veta – men som nu inte längre tycks gälla. Som läsare utsätts jag för en

44

självprövning som rent av påminner lite om den som Philocles erfor.

I Hejlls översättning lyder den fullständiga titeln Moralisterna: En filosofisk rhapsodi utgörande en redogörelse för vissa samtal rörande naturfilosofiska och moraliska frågor. En nära hundra år gammal översättning kan givetvis framstå som stel för dagens läsare. Redan den ordagranna översättningen av titeln – med presensparticipformerna av utgöra och röra – klingar en smula byråkratisk. Överhuvudtaget framgår det av Hejlls kommentarer till översättningen att han hade ett ambivalent förhållande till Shaftesburys filosofi och formuleringskonst. I förordet jämför Hejll den brevväxling som finns bevarad mellan Shaftesbury och hans protegé Michael Ainsworth, och fastslår föga förvånande att breven är mer ‘naturligt och personligt’ hållna än de filosofiska texterna, vilka lider av en ‘förunderlig stelhet och onaturlighet, som understundom verkar rentav motbjudande’.7 Stilen är enligt Hejll ‘ej heller den bästa’, rent av ‘överlastad och förkonstlad’.8 Det är inte utan att man undrar varför Hejll alls gav sig på att översätta en så pass komplex 1700-talstext som Moralisterna – kanske undrade han det själv, i förordet understryker han att textens knackiga stil i själva verket gör den ‘svår att återge på främmande språk’.9 Hejll var en flitig och ambitiös översättare av europeisk filosofi och skönlitteratur i början av 1900-talet. Sett i det ljuset var Moralisterna på intet sett central. Intresset för Shaftesburys filosofi vid svenska universitet var marginellt och Hejlls översättning och kommentarer ändrade inte på den saken. Däremot passar Moralisterna bra in i Hejlls imponerande översättargärning, det mesta utgivet i Björck & Börjessons serie ‘Berömda filosofer’ eller i Bonniers serie ‘Moderna tänkare’, ‘Bonniers klassikerbibliotek’ eller ‘Världslitteraturen: De stora mästerverken’. Under de första decennierna på 1900-talet översatte Hejll i högt tempo bland andra Kierkegaard (Valda stycken ur Sören Kierkegaards tankevärld, 1916; Fruktan och bävan: dialektisk lyrik, 1920; Kierkegaard, i urval, 1926), Rousseau (Om samhällsfördraget eller Statsrättens grundsatser, 1919; Tvenne avhandlingar om kulturen och människan, 1920), Kant (Kritik av rena förnuftet, 1922), Meister Eckhart (Undervisande tal jämte andra predikningar, 1922), Francis Bacon (Essäer, 1924), Nietzsche (Schopenhauer såsom uppfostrare: Otidsenliga betraktelser 3, 1925), Henry

Fielding (Historien om Tom Jones, ett hittebarn, 1925–26), Pascal (Tankar och smärre skrifter: jämte Voltaires anmärkningar av år 1734, 1929), Laurence Sterne (En sentimental resa genom Frankrike och Italien, 1931) och Oliver Goldsmith (Lantprästen från Wakefield, 1934). Dessutom gav Hejll ut egna verk samt Den enskilde: Tidskrift för de ensamma mellan 1945 och 1963. Som sagt, Hejll stod för en betydande översättningsinsats under dessa år – en insats som det hade varit enklare att uppskatta om han inte beskuggat sin gärning genom att bekänna sig till Hitlers nationalsocialism.

Idéhistorikern Conny Mithander har förtjänstfullt visat hur Hejlls ställningstagande växte fram under flera decennier av ideologiskt sökande.10 Hejlls väg till en oförblommerad nazism kulminerade 1933, då han anslöt sig till Sven Olov Lindholms Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (NSAP). Det märkliga (om det nu är rätt ord i sammanhanget) är att Hejll fortsatte att jämställa Hitler med Jesus och förneka folkmordet på judarna ända in på 60-talet.11 Hejlls ställningstagande omöjliggör nu inte läsningen av hans kommentarer om Shaftesburys filosofi helt och hållet, men det placerar onekligen dagens läsare i ett spänt och villrådigt tillstånd. Hade Hejll några dolda avsikter med sin översättning? Hur nära var han att begå den tredje stora synden som Nabokov skriver om?

När Hejll framhåller att Shaftesbury beundrade den klassiska epokens kultur, filosofer och poeter på grund av deras ‘glödande’ ‘fosterlandskärlek’ och att det i själva verket var en sådan dyrkan till nationen som lade grunden till Shaftesburys egen korta tid i parlamentet, ja, då har Hejll visserligen rätt i sak, men likafullt fel ändå.12 Shaftesbury idealiserade onekligen den grekiska kulturen (the politest of all Nations)13 och han satt i underhuset (1695–98) och var aktiv i överhuset (1699/1700–2), men han var också en genuin kosmopolit och hans ideal var en tolerant världsmedborgare.14 Den politiska fosterlandskärlek som Hejll har i åtanke har inget att skaffa med Shaftesburys filosofi. Det råder visserligen ingen tvekan om att den engelska statsvälvningen (the Glorious Revolution) 1688–89 spelade en viktig roll för Shaftesburys liberala politiska ställningstaganden, bland annat vad gäller synen på en begränsad monarki, men revolutionen var å andra sidan central för så gott som alla brit-

tiska upplysningsförfattare. Inte heller fann sig Shaftesbury väl till rätta i de realpolitiska sammanhangen i Westminster.15 Mot bakgrund av Hejlls groende nationalsocialism, blir också hans förvissning om att Shaftesburys filosofi främst bestod av en granskning av ‘tillvarons innersta drivkrafter, vars mål är att befria oss från allt, som hämmar och snedvrider vår personliga utveckling’, en smula olustig.16 Shaftesbury satte givetvis individens frihet i centrum, men han argumenterar i så gott som alla sina texter för hur en sådan frihet alltid är förbunden med sociala och naturliga känslor (natural affections) som ständigt binder samman alla människor, samhällen och allt liv i naturen med varandra.17 Den naturliga godhet, generositet, kärlek och längtan efter kosmologisk samhörighet som Shaftesbury betonar, rimmar onekligen illa med en nationalsocialistisk offermoral för en arisk rasgemenskap. I sin ansträngning att leda Philocles till insikt om hur vänskap och generositet alltid är förbundna med hela mänskligheten, sammanfattar Theocles sin moraliska grundsyn i ett par frågor till Philocles: ‘Och vad givmildheten beträffar, så ber jag dig svara: Bör vi bara visa den gentemot de som förtjänat den? Är den endast till för en god granne eller släkting, en far, ett barn eller en bror? Eller lär vi oss inte snarare av naturen, förnuftet och humaniteten att göra gott mot en far eftersom han är en far, och mot ett barn eftersom det är ett barn, och på samma sätt i alla livets relationer?’18

Den ‘rena’ Shaftesbury Det ska i rättvisans namn sägas att Hejlls kommentarer till Moralisterna också är informativa och initierade. Själva översättningen är dessutom saklig, även om den idag framstår som en aning odynamisk med sina ständiga semikolon för att skilja staplandet av de långa huvudsatserna från varandra. Däremot är det svårare att förbise Hejlls utläggningar om den filosofi han så hjärtligt fördömde: den vetenskapliga filosofin. Det kan låta egendomligt, men Hejll sammankopplar filosofins ‘vetenskapligt objektiva uppgift’ med synen på filosofin som endast ett ‘roande diskussionsämne’.19 Mot detta ställer han ett tänkande som är en ‘personlig sak’.20 Utifrån Hejlls politiska övertygelser blir det i enlighet med detta rimligt att påstå att Shaftesbury med sin ‘rena personlighet och livs-

45

föring’ tillhörde den senare kategorin (i ett annat sammanhang hävdar Hejll att den tyske idealisten Johann Gottlieb Fichtes fläckfria ‘livsåskådning’ gör honom till ‘den första tyske nationalsocialisten’21). I Hejlls förvirrade utläggning sammanfogas en sådan ren själ med en hånfull överlägsenhet. I Shaftesbury ser han plötsligt en själsvän i kriget mot all form av svaghet och enträgen detaljkunskap. Hejll beskriver bland annat hur Shaftesbury hyser ett ‘suveränt förakt’ för en ‘uppblåst’ och ‘högfärdig’ skolastik.22 Den vetenskapliga filosofin och dess ‘akrobatkonster’ avfärdas sedan kategoriskt av Hejll själv eftersom den inte har det ‘ringaste med livet självt att göra’.23 Hejlls oresonliga syn på filosofin och föreställningen om att det var Shaftesburys ‘rena personlighet och livsföring’ som gjorde hans tänkande angeläget passar väl in i den ideologiska förändring som Hejll genomgår. Mithander skildrar hur Hejll går från framtidsoptimism och tillit till vetenskapen i början av 1900-talet, mot mörk kulturpessimism under 1910-talet. I Hejlls svartsyn ryms ironiskt nog precis den föreställning som Shaftesbury avfärdade genom sin kritik mot Thomas Hobbes (1588–1679), nämligen idén om att ‘människan till sin natur är ond’.24 Efter första världskriget drar Hejll ännu mer åt höger. Han kombinerar nu enligt Mithander sin nationalism med apokalyptiska larm om nationens förestående undergång.25 Det längsta kapitlet i Hejlls bok Ragnarök: Otidsenliga betraktelser (1932) ägnas talande nog åt det ‘djupt och sant svenska’26 och åt att definiera ‘det ursprungliga och sanna’ hos det svenska ‘folket’, ett folk som genom en kultur som ‘rena[r] och förädla[r] det ursprungliga’ också kan räddas undan allsköns undergång.27 Att läsa Ragnarök är som ett lyssna på en inskränkt rättshaverists politiska credo à la 2016. Här finns det mekaniska hatet mot en storstadsjournalistik som bara ‘vänder kappan efter vinden’,28 föraktet mot de intellektuella (i synnerhet ‘smaklöshetens beskyddare’ i Svenska Akademien) som inte talar till det riktiga ‘svenska folket’,29 förlöjligandet av ‘småsinnet’ hos de etablerade politiska partierna,30 varningarna om den Stockholmskulturens ‘onatur’ som strider mot den ‘svenska folkkaraktären’,31 och så den obligatoriska antisemitismen i form av hätska utläggningar om den ‘osannfärdighet och orättrådighet, den feghet och inställsamhet, som så ofta utmärker juden’.32

46

Mithander understryker att det framför allt är svårt att klarlägga Hejlls ideologiska föreställningar under 1920-talet, eftersom han mest publicerar översättningar.33 Men kanske är det möjligt att skönja ideologin även i Hejlls kommentarer till översättningarna. Jag tror det. Den Shaftesbury som framträder i Hejlls version av Moralisterna är hursomhelst tydligt präglad av tiden då den översattes och till viss del av en översättare som sökte bekräftelse för sin personliga över­tygelse i ett av estetik- och filosofihistoriens viktigaste verk. Problemet för Hejll är givetvis att just den sortens betydande verk inte enkelt lånar sig till sådana synder (för att tala med Nabokov). Hur Hejll överhuvudtaget stod ut med läsa och översätta Moralisterna, ett verk som går stick i stäv med all form av totalitarism, censur, ideologisk propaganda och etnisk nationalism, är en gåta i sig.

Historia, samtid och framtid Har man en gång försökt sig på att översätta ett historiskt verk så vet man hur lätt det är att begå Nabokovs tredje synd. Alla översättningar är ofrånkomligt uppsnärjda i sin samtid. Mitt modersmål och min tid är inte Shaftesburys språk och tid. Inte heller delar jag och Hejll det svenska

Anthony Ashley-Cooper, tredje earlen av Shaftesbury, av Francis Kyte. Efter okänd konstnär. Mezzotint. National Portrait Gallery, London. NPG D4 190.

språket fullt ut. Tiden kan gå illa åt en översättnings envisa strävan att tala med sin samtid utan att förvandla ursprungstexten. Och det är trots allt bara Shaftesburys historiska text – idéernas kvalité och den språkliga briljansen – som förtjänar att få fortsätta tala med sin eftervärld.

Samtidigt upplever jag att den största glädjen med att översätta Moralisterna är den tilltagande känslan av att historien – den drygt trehundraåriga upplysningstid som vi alltjämt är så upptagna av – förvandlas till ett gripbart tidsavsnitt; ett historiskt skede där till synes förlegade religiösa, politiska och estetiska ideal och begrepp plötsligt övergår i begripliga former och färger. Nabokovs rädsla var givetvis att den historiska texten skulle reduceras till ett ändamålsenligt instrument för dagens läsare och på så sätt syfta till att lösa sam-

tida problem. Istället måste den översatta berättelsen bli en perfekt beräknad passepartout som visserligen hjälper läsaren att fokusera nutiden, men utan att den historiska utsagan berövas sin unika tidslighet.

Mot bakgrund av sitt utomordentliga översättningsarbete kände säkert Hejll till fallgroparna.

Faktum är att själva översättningen av Moralisterna som sådan inte behöver inbjuda läsaren till de problem jag skissat på här. Shaftesburys förespråkande av tolerans och fördomsfrihet överlever givetvis varje översättares egna intressen. Men det måste ändå ha varit en svårsmält ironi för Hejll att det var just hans kommentarer vid sidan av själva översättningen, och inte minst den egna ideologiska personligheten och livsföringen, som kom att fjärma framtida läsare från Shaftesburys filosofi.

N OTER 1. Vladimir Nabokov, ‘The Art of Translation’, The New Republic, 4 augusti 1941, https://newrepublic.com/article/62610/the-arttranslation 2. William Wordsworth, ‘I wandered lonely as a cloud’, i Poems, in Two Volumes, and Other Poems, 1800–1807, red. Jared Curtis (Ithaca, New York: Cornell University Press, 1983), s. 207–8.

3. Se ‘gay’ i Fowler’s Concise Dictionary of Modern English Usage, red. Jeremy Butterfield (Oxford: Oxford University Press, 2016).

4. Nabokov, ‘The Art of Translation’.

5. Ibid.

6. Min prel. övers. av Shaftesbury, ‘THE MORALISTS, A Philosophical Rhapsody. BEING A RECITAL of certain Conversations on Natural and Moral Subjects’, i Standard Edition, II, 1, Moral and Political Philos­ophy, red. Wolfram Benda, Gerd Hemmerich och Ulrich Schödlbauer (Stuttgart-Bad Cannstatt: FrommannHolzboog, 1987), s. 72. Jfr Shaftesbury, Moralisterna: En filosofisk rhapsodi utgörande en redo­görelse för vissa samtal rörande naturfilosofiska och moraliska frågor, övers. Richard Hejll (Stockholm: Björck & Börjesson, 1926), s. 51.

7. Hejll, ‘Inledning’, i Shaftesbury, Moralisterna, s. 12.

8. Ibid.

9. Ibid.

10. Conny Mithander, ‘Kärlek till en stor idé. Richard Hejlls väg till nazismen’, i I skuggan av samtiden: En vänbok till Sven-Eric Liedman och Amanda Peralta (Göteborg: Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori, 2006), s. 327–46.

11. Se ibid. Mithander understryker att Hejll visserligen kritiserade nationalsocialismen 1945, men att han alltjämt förnekade folkmordet på judarna och avfärdade Nürnbergrättegångarna.

Mithander sammanfattar (s. 344): ‘Det finns inte ett spår av ånger eller skuldmedvetenhet i Hejlls efterkrigstexter. Han ger inte uttryck åt något personligt ansvar för nazismens illdåd.’

12. Hejll, ‘Inledning’, s. 8–9.

13. Shaftesbury, Miscellaneous Reflections on the Preceding Treatises, and Other Critical Subjects, i Standard Edition, I, 2, Aesthetics, red. Wolfram Benda, Gerd Hemmerich, Wolfgang Lottes och Erwin Wolff (Stuttgart-Bad Cannstatt: Frommann-Holzboog, 1989), s. 280.

14. Se Shaftesbury, Askêmata, i Standard Edition, II, 6, red. Wolfram Benda, Christine Jackson-Holzberg, Patrick Müller och Friedrich A. Uehlein (Stuttgart-Bad Cannstatt: Frommann-Holzboog, 2011), s. 81.

15. Se ‘Introduction’, i Askêmata, s. 22. Redaktörerna uppmärksammar hur Shaftesburys syn på sina politiska uppdrag i London framträder i brev till John Locke: ‘Shaftesbury’s hopes that he might be for a while ’more Conversant with the Antients, & less with the People of the Age’, exchanging ’the unprofitable & Ungratefull study’ of his contemporaries at Westminster for ’a hearty Application to ye Antients’ (letter to John Locke, 9 April 1698) were to be fulfilled after July of the same year, when he was able to leave London for a prolonged retreat in Rotterdam.’

16. Hejll, ‘Inledning’, s. 14.

17. Om sociala ‘natural affections’ se Shaftesbury, An Inquiry Concerning Virtue, or Merit, i Standard Edition, II, 2, Moral and Political Philosophy, red. Gerd Hemmerich, Wolfram Benda och Ulrich Schödlbauer (Stuttgart-Bad Cannstatt: Frommann-Holzboog, 1984), exempelvis s. 156–98.

18. Min prel. övers. av Shaftesbury, ‘THE MORALISTS, A Philosophical Rhapsody, s. 102/104. Jfr Shaftesbury, Moralisterna, övers.

Hejll, s. 68.

19. Hejll, ‘Inledning’, s. 13.

20. Ibid.

21. Mithander, ‘Kärlek till en stor idé’, s. 339.

22. Hejll, ‘Inledning’, s. 14.

23. Ibid.

24. Mithander, ‘Kärlek till en stor idé’, s. 333.

25. Ibid., s. 335–36.

26. Hejll, Ragnarök: Otidsenliga betraktelser (Stockholm: Seelig & Co:s förlag, 1932), s. 113.

27. Ibid., s. 130.

28. Ibid., s. 166.

29. Ibid., s. 162–63.

30. Ibid., s. 162.

31. Ibid., s. 160–61.

32. Ibid., s. 168.

33. Mithander, ‘Kärlek till en stor idé’, s. 336.

47

48

panu turunen

Botanik i Åbo på 1600-talet: Elias Tillandz

D

et finns många vackra gamla böcker i magasinet i Åbo universitetsbibliotek. Här skall jag berätta om två botaniska böcker, Catalogus plantarum (1683) och Icones novae (1683), skrivna av Elias Tillandz (1640–1693). Varför har jag valt just de här två? Jag försöker att beskriva det historiska ursprunget till en intressant vetenskaplig tradition, som fortsätter i Åbo än idag.

Naturvetare och läkare vid båda universiteten i Åbo (det svenskspråkiga Åbo Akademi och det finskspråkiga Åbo universitet) har grundat en samarbetsorganisation, BioCity Turku, för stöd och samverkan inom biovetenskap och molekylär medicin. Den här organisationen är historiskt medveten och delar varje år ut ett pris, Elias Tillandz-priset. Priset utdelas till forskare, som under året har publicerat de bästa biovetenskapliga artiklarna.

På organisationens webbsida konstaterar man, att priset bär Elias Tillandz’ namn, eftersom det var Tillandz som införde de empiriska vetenskaperna i Finland och publicerade den första vetenskapliga artikeln i Åbo. Han var både naturvetare och läkare, och därför representerar han just sådant samarbete mellan vetenskaperna, som BioCity Turku strävar efter. Och som pricken över i:et, Både Catalogus plantarum (2. uppl.) och Icones novae publicerades 1683. Böckerna hade samma läsekrets, och därför har det ofta hänt, att bokbindaren har bundit samman böckerna. Också Åbo universitetsbiblioteks exemplar innehåller två böcker i ett band. På bilden ses den sista sidan i Catalogus plantarum och titelbladet till Icones novae.

kan man på goda grunder säga, att Tillandz var den första forskaren i Finland, som arbetade med läkemedelsutveckling. Läkemedelsutvecklingen är en viktig del av forskningen vid BioCity Turku.

Studier i Åbo, Uppsala och Leiden Elias Tillandz, ursprungligen Tillander, föddes i Rogberga i Småland. Hans far, Erik Tillander, var kyrkoherde och modern var dotter till apotekaren och läkaren Henrik Gildemeister i Stralsund. Famil­jen råkade i stor fattigdom, när Erik Tillander dog 1651. Hösten 1659 skrev Elias in sig vid Åbo Akademi, där han blev stipendiat. Universitetet, som hade grundats 1640, var ännu litet och resurserna för undervisning och forskning i medicin var bristfälliga. Därför flyttade Elias till Uppsala universitet i november 1663, där han hade två utomordentligt goda lärare: Petrus Hoffwenius, professor i medicin och fysik, och Olof Rudbeck d. ä. i anatomi och botanik. Tillandz betraktade senare i livet Rudbeck som sin verklige lärofader.

Tillandz var nästan färdig med sina studier, när han fick en rekommendation av sin professor Hoffwenius, och blev följeslagare till Johan Casimir Fleming på en kurortsresa till utlandet.

Under resan kunde Tillandz bekanta sig med berömda läkare och deras forskningsmetoder i Amsterdam, Antwerpen, Bryssel, Utrecht och Leiden. Särskilt viktig för Tillandz’ karriär var hans vistelse i Leiden, där han fick nya insikter och inblick i nya metoder i universitetets anatomiska operationssal och i den botaniska trädgården.1 Tack vare Franciscus Sylvius (1614–1682),

49

som var den tidens toppforskare i medicin, hade Leiden blivit det mest framträdande universitetet i medicinska studier norr om Alperna. Sylvius’ viktigaste verk Praxeos medicae idea nova (En ny idé om medicinsk praktik) kom ut 1671. I Leiden låg den anatomiska och fysiologiska forskningen på hög nivå.2 Likheter mellan Olof Rudbeck d. ä. och Elias Tillandz Det blev avgörande för Tillandz’ karriär, att han hade Rudbeck som sin lärofader. Det finns intressanta likheter mellan Rudbecks och Tillandz’ vetenskapliga arbeten. Naturvetenskaperna och medicinen utvecklades snabbt, och det behövdes mer empirisk forskning. Under 1600-talets första hälft började anatomin angripa problemen med kroppsfunktionerna. Rudbeck undersökte i början av 1650-talet kärl och körtlar från dissekerade döda djur och blev en av de första, som förklarade lymfkärlssystemet i stora drag. Han blev berömd och kunde fortsätta sina anatomiska forskningar i Holland och träffa andra framtående forskare där. Rudbeck vistades i Leiden från hösten 1653 till sommaren 1654.3 Tillandz blev aldrig berömd som Rudbeck, men också han kunde fortsätta sina anatomiska forskningar i Leiden. Tillandz’ anatomiska uppsats är 14 sidor lång och heter De atrophia. Atrofi eller förtvining av kroppens vävnader eller organ behandlar Tillandz med en mångsidig granskningsmetod. Han hänvisar till Hippokrates och andra antika författare, men han gör också många empiriska observationer, bland annat om rätt föda i vården av atrofipatienter. Han skriver också om ärftlighetsfaktorer i vissa fall av atrofi.4 Dissektionerna av döda djur var viktiga enligt Rudbeck, inte bara som demonstrationer för studenterna utan också för forskningen. Gunnar Eriksson skriver: ‘En tydligen spektakulär anatomisk demonstration genomförde Rudbeck år 1664 på ett människolik.’ 5 Vad Rudbeck gjorde i Uppsala, det gjorde Tillandz i Åbo några årtionden senare: ‘det heter om Tillandz, att han i sitt eget hus ofta gjorde anatomiska sectioner samt att han även inrättat sig en egen “Anatomisk Theater”’.6 År 1686 utförde Tillandz en offentlig akademisk dissektion på ett människolik i Åbo Akademis stora föreläsningssal. Eeva Ruoff skri-

50

ver: ‘Dissektioner hörde i teorin till programmet vid de nordiska universiteten vid denna tid, men i praktiken förhöll man sig negativt till dem. De svenska myndigheterna ville ogärna överlåta ens brottslingars lik för detta ändamål.’7 Den botaniska trädgården i Uppsala anlades av Rudbeck 1664. Redan tidigare hade Rudbeck samlat växter. I Holland gjorde han stora inköp av lökar, frön och rötter före hemresan sommaren 1654. I Åbo grundade Tillandz på 1670-talet en botanisk trädgård, där han skötte medicinalväxter. Beslutsfattarna förstod ändå inte, hur nyttig en botanisk trädgård kan vara, och efter Til�landz’ död förföll trädgården.8 Catalogus plantarum Per Brahe (den yngre) var generalguvernör av Finland och också kansler för Åbo Akademi.

Han kunde meddela i september 1670, att han i anslutning till akademins begäran och med beaktande av hela landsortens behov utsett medicinedoktorn Elias Tillandz till efterträdare åt framlidne Erik Achrelius. C. M. Schybergson skriver: ‘den dag, den 29 november 1670, då Tillandz tog säte och stämma i det akademiska konsistoriet i Åbo, är en märkesdag i Finlands universitetsannaler.’9 Vid denna tidpunkt stod botaniken helt i medicinens tjänst. Tillandz började skriva en liten bok, vars syfte var att lära medicinstudenterna att identifiera växterna och ge information om vilka växter som är nyttiga för läkarens arbete.

Den första upplagan av Catalogus plantarum blev färdig i maj 1673. Ruoff berättar, att boken är en katalog över 498 växter, varav cirka 100 växter är trädgårds- eller odlingsväxter. Växtnamnen står i alfabetisk ordning på latin.

Den andra upplagan av Catalogus plantarum publicerades 1683. Boken innehåller en katalog över 536 växter, varav 406 är vilda växter. Kanske kunde man tänka, att den andra upplagan inte skiljer sig så mycket från den första upplagan: boken torde vara samma bok, något utökad. Men så är det inte – den andra upplagan har en annorlunda karaktär. Den här upplagan innehåller korta uppgifter om växternas medicinska egenskaper (på latin) och också svenska och finska växtnamn. Växternas namn trycktes på latin i boksidornas vänstra spalt. Det är anmärkningsvärt, att det också finns svensk och finsk text i en

bok, som användes vid universitetet. I den andra upplagan av Catalogus plantarum finns det svensk och finsk text i boksidornas högra spalt. På så sätt blev boken en ännu bättre vägledning vid botaniska exkursioner för de medicine studerande, som hade svenska och finska som modersmål.

Låt oss granska, som ett exempel på bokens innehåll, den sista sidan av växtkatalogen, som vi ser på bilden. Där kan man läsa det latinska namnet Uva crispa major, minor och de svenska namnen ‘Kruusbäär, Stickebäär’. Sedan kommer Xanthium s. lappa minor, sanguinaria. Man blir nyfiken, eftersom sanguinaria betyder ‘blodtörstig’. Tillandz översätter namnet till svenska: ‘Affwundzört / frätande Ringormsgifft’. På finska heter växten ‘Wihan ruoho’, det vill säga ‘fientlighetsgräs’. Den här växten är en sorts kardborre (Lappa). Den följande växten på listan heter Yucca palustris septentrionalio. Det svenska namnet är ‘Svensk Aloe’ och det finska namnet ‘Aina wihjerjäinen Yrti’ [alltid grönskande ört]. Det är underligt, att en aloe, som är en sydlig växt, förekommer i Tillandz’ katalog, som beskriver växter i Åbotrakten. Otto E. A. Hjelt, som har undersökt naturhistoriens studium i Finland, skriver, att den här växten är Stratiotes aloides.10 På internet finner man det svenska namnet vattenaloe (dyborre). Den sista växten i katalogen är Zizania, lolium. Här kan man läsa: ‘malè feriatorum capita turbat’. Det latinska verbet turbare betyder ‘trakassera, förbrylla, trassla till’, Zizania har alltså egenskapen att illa trassla till huvuden på dem, som går sysslolösa. Zizania har det svenska namnet ‘Swinnel, Ogrääs i Hwete’ och det finska namnet ‘Paha Ruoho’. Den latinska beskrivningen av Zizania visar, att Tillandz’ bok innehåller också nyttiga varningar för växter, som är ohälsosamma.

Det finns ganska många trädgårdsväxter i boken. Vad smakade gott på 1600-talet? Till exempel Sisarum, ‘Sockerroot, Wälsk Moroot. Himoruoca-Juuri’. Den här växten är för oss en kulturarvsgrönsak, som används på samma sätt som palsternackor.11 Sjukvårdsförhållandena i 1600-talets Åbo var mycket bristfälliga. En apotekare nämns i ett officiellt dokument redan år 1599, men därnäst nämns en apotekare först år 1637. Magistraten antog då som stadsapotekare Kristian Zimmerman, som utövade yrket ända till sin död 1666.12 Efter hans

död var det svårt att hitta en apotekare, och under många år fanns det inget apotek i staden. Tillandz försökte avhjälpa den bristen: han ‘inrättade sig ett eget Laboratorium, der han sjelf tillredde sina medicamenter’.13 BioCity Turku hän­visar till det här laboratoriet, där Tillandz arbetade med läkemedelsutveckling.

Modersmålets ställning i den akademiska undervisningen År 1623 gav Gustaf II Adolf ett direktiv till läro­sätena att översätta ett akademiskt arbete i fysik till studenternas eget modersmål. Men det var omöjligt, eftersom många professorer inte kunde skriva svenska.

Inte bara i fysiken, utan också i andra vetenskaper var det sällsynt eller omöjligt att använda det svenska språket. Ett manuskript av Johan Franck­enius (1590–1661) hittades i Uppsala på 1850-talet och fick namnet Botanologia. I bokform har manuskriptet 140 sidor, men bara tolv svenska ord, nämligen: brensjuka, elgblääst, fleen, frillogrääs, halsbrenna, hampfrömjöl, hiernehvarffzroot, mor­ sveda, tallkåda, ätikia, olia, lumbrik.14 Skepparnabb hänvisar till Georg Brandells bok Svenska undervisningsväsendets och uppfostrans historia, band 2, Ortodoxiens tidevarv (Lund: Gleerup, 1931), s. 74. Brandell skriver, att när Olof Rudbeck år 1677 utgav ett program på svenska, väckte det en storm av förbittring. Professorerna ansåg, att det var vanärande för universitetet: ‘Man skulle i utlandet kunna tro, att universitetet vore föga bättre än en trivialskola.’

I en akademisk skrift var det inte vanligt att använda så många svenska och finska ord, som Tillandz använde i sin bok. Man vet inte, hurdan färdighet han hade i det finska språket. Det är klart, att han samarbetade med finskspråkiga åbobor. Det var nyttigt för språkutvecklingen, att båda de inhemska språken (som man säger i Finland) användes i boken. Här gjorde Tillandz en viktig insats.

Ofta får en växt många parallella namn i boken. Till exempel Chamomilla är ‘Kamilleblomma, Söötblomster, Gärdeblommor’ och på finska ‘Johannexen Cuckainen’. Några få växter får bara svenskt namn. Till exempel tulpanen, som var så viktig för ekonomin i Holland på 1600-talet, finns i växtkatalogen på svenska (den heter ‘Tulipaan’), men inte på finska. Trädgårdsväxten

51

portlak (på latin Portulaca) känner man redan på svenska: i katalogen heter den ‘Portzellack’. Något finskt namn ges inte. Man kan dra slutsatsen, att den svenskspråkiga befolkningen kände nya trädgårdsväxter bättre än den finskspråkiga befolkningen. Vem vet – kanske hade Tillandz köpt tulpanlökar i Leiden, för att odla tulpaner i Åbo.

Icones novae Den här boken innehåller 160 sidor eller 10 tryckark. Cirka en tredjedel av de växter, som Tillandz nämner i Catalogus plantarum, har fått en bild i Icones novae. Övre bilden visar Ranunculus Nemorosus och Origanum. I växtkatalogen står det: ‘Ranunculus nemorosus albus. Hwijtsippor, Tjäle­ blommor. Wuohensilmä.’ Om Origanum sägs det: ‘Origanum vulgare. Gemeen dosta, Konung.

Metzä Mirrami.’ Otto E. A. Hjelt skriver, att Ranunculus nemorosus naturligtvis är Anemone nemorosa.

Nedre bilden visar Filix och Polypodium. För Filix finns det tre olika namn både på svenska och på finska. Så många namn visar, att den har varit en allmän växt och att man talat mycket om den.

På svenska nämner Tillandz ‘Stoorbräken, Orma­ bunke, Mångfalla’ och på finska ‘Sänä Jalca, Canerwa, Härkyläinen’. ‘Sänä Jalca’ låter bra, och växten heter nuförtiden ‘sananjalka’. Det finns en växt, som på finska heter ‘kanerva’, men den växt, som visas på bilden, är inte samma växt. Polypodium heter ‘Steensööta’ på svenska och ‘Mäen Makeus’ på finska. Hjelt påpekar, att det finns många arter av Polypodium. I bilden ser man Polypodium vulgare.15 Enligt Ruoff varierar planschernas kvalitet: en del av planscherna är mycket vackra och tydliga, men en del bidrar knappast alls till identifiering av växterna. Man trodde länge, att bilderna var nya, ritade i Åbo för att fylla medicinundervisningens ändamål. Boktiteln lyder Icones novae, alltså Nya bilder. Men så var det inte – bilderna var till största delen kopior av tidigare arbeten. Varifrån kommer då bokens titel? Boktrycket i Finland var bara 40 år gammalt, och illustrerade böcker var mycket sällsynta. Kanske hänvisade bokens titel till det, att bilderna var nya för studenternas ögon.

På 1930-talet började man tvivla på bildernas originalitet. Då visade K. Wein, att Tillandz hade valt 41 bilder ur Jakob Tabernaemontanus’

52

berömda tyska örtbok Neuwe Kreuterbuch (1588).

Lilli Skepparnabb gjorde ännu nogrannare jämförande forskning och visade, att 64 bilder, som Tillandz hade använt, finns i Tabernaemontanus’ bok. Skepparnabb visade också, att ‘omkring 80 Icones novae-figurer påträffas i MatthiolusDioscorides Materia medica’.16 Pietro Mattioli (Matthiolus) var en italiensk botaniker, som 1558 publicerade en illustrerad örtbok, vilken var en kommentar av Dioscorides växtkatalog Materia medica från antikens Grekland. De botaniska kunskaper, som läsare av Tillandz’ två böcker fick lära sig, härstammade delvis från antiken!

Boktryckeriet Titelsidan visar boktryckeriets hemstad, namn och tryckår: Aboa, Joh. L. Wallius, Anno 1683.

Uppsala hade fått ett akademiskt tryckeri år 1613, och år 1642 fick Åbo sitt akademiska tryckeri, som var Finlands första tryckeri. Ägaren var Peder Eriksson Wald, som var född 1602 några kilometer söder om Uppsala och dog 1653 i Åbo. Arbetet fortsattes av hans änka och sedan av Peter Hanson (1653–1679). Under åren 1679–1710 förestods tryckeriet av Johan Wall, och tryckningen av Icones novae gjordes i den här perioden.17 Daniel Medelplan (1657–1737) arbetade som figurstickare vid boktryckeriet, det vill säga han skar träsnitt. Det är sannolikt, att han gjorde det konstnärliga arbetet för Icones novae.

Svenska och finska örtaböcker på 1400-talet och 1500-talet I Åbotrakten skrev man om örter redan 200 år före Tillandz. Malörten var kanske den viktigaste örten, eftersom den förekommer i alla gamla texter, också i Tillandz’ växtkatalog. Arkeologen Elias Brenner hittade i slutet av 1600-talet en sönderriven manuskriptsamling i ett rum i Åbo domkyrka. På första sidan stod det, skrivet med en medeltida handstil, nadhen dals closters book. Skrifterna omfattade 268 sidor i 15 kapitel, av vilka det femte kapitlet nuförtiden är känt som Nådendals klosters läke- och örtabok. Hundra år senare fick Kungliga biblioteket motta manuskriptet.

Klostret i Nådendal var ett birgittinerkloster, och huvudklostret låg i Vadstena. En del av manuskriptet är sannolikt skrivet i Vadstena, men

Ur Icones novae: vänstersidan Ranunculus Nemorosus, högersidan Origanum.

Ur Icones novae: vänstersidan Filix, högersidan Polypodium.

53

Vadstenas örtabok är mycket olik Nådendals bok. Nådendals örtabok är liten: den beskriver bara åtta örter. Om malört läser man till exempel: ‘romara halda gefua malyrt att drikka fore at göma manz helso, ok prisa hona til läkedom mera en gull ok silf ’ [romarna ansåg malörten befrämja och bevara hälsan och prisade medicinen högre än guld och silver].18 Mikael Agricola (ca 1507–1557) var Finlands reformator och landets första evangeliska biskop.

Hans finskspråkiga Rucouskiria (Bönbok), som trycktes 1544 i Stockholm, innehåller en kalenderdel för folkupplysning. I boken finns det dikter och råd för hälsovård. Här beskrivs 22 hälsosamma örter, till exempel malörten.19

Astrid Lindgrens bok På 1960-talet redigerade Bo Setterlind en dikt­ antologi, som heter Sommarbukett. I bibliotekets katalog kan man läsa mera om boken: ‘illustr. från Tillandz’ Åboflora’. Ett exemplar av boken ingår i Astrid Lindgren-samlingen i Kungliga biblioteket, som i Libris har katalogiserat dedikationen till Astrid Lindgren: Kära Astrid, En varm lyckönskan på din dag med lite ‘gamla’ blommor som jag tror alltid behålla sitt värde. Din gamla vän Maj.

Tillandz’ Åboflora är en värdefull del av svensk och finsk historia.

N OTE R 1. Eeva Ruoff, ‘Elias Tillandz’, i Biografiskt lexikon för Finland, 1, Svenska tiden (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland; Stockholm: Atlantis, 2008), s. 687–89.

2. Anto Leikola, Oppineisuuden hirmu (WSOY: Porvoo 1980), s. 158–60.

3. Gunnar Eriksson, Rudbeck 1630–1702: Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (Stockholm: Atlantis, 2002).

4. Ruoff 2008, s. 688.

5. Eriksson 2002, s. 69.

6. Frans Johan Rabbe, ‘Elias Tillandz’, i Finlands minnesvärde män: Samling af lefnadsteckningar, 1 (Helsingfors: J. C. Frenckell, 1854), s. 168.

7. Ruoff 2008, s. 689.

8. Rabbe 1854, s. 163 9. Carl Magnus Schybergson, Per Brahe och Åbo akademi, 2 (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1940), s. 136.

10. Otto E. A. Hjelt, ‘Försök att bestämma de af Elias Tillandz i hans Catalogus plantarum upptagna vexter’, Notiser ur Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar, 10. häftet (Helsingfors 1869), s. 244.

54

11. Sium sisarum är en nära släkting till Sium latifólium (på svenska: vattenmärke). Pohjolan luonnonkasvit, 3. delen (Borgå: WSOY, 1960), s. 1333–34. Baserar sig på Vilda växter i Norden, red. av Torsten Lagerberg (Stockholm: Natur och kultur, 1947–1952).

12. Raimo Ranta, Åbo stads historia 1600–1721, 2 (Åbo: Åbo stad, 1977), s. 601.

13. Rabbe 1854, s. 166 14. Lilli Skepparnabb, Elias Tillandz’ växtbilder och växtnamn (Lovisa, 1961), s. 47.

15. Hjelt 1869, s. 236.

16. Skepparnabb 1961, s. 27. Skepparnabb, ‘Förebilderna till Elias Tillandz’ växtfigurer’, Memoranda Societatis pro Fauna et Flora Fennica (1938–1939).

17. Carl-Rudolf Gardberg, Boktrycket i Finland intill freden i Nystad (Helsingfors universitet, 1948), s. 70, 99, 133–35.

18. Seija och Rauno Tirri (red.), Naantalin luostarin lääke- ja yrttikirja / Nådendals klosters läke- och örtabok (Nådendal: Wanha Naantali Kauppa, 2011), s. 51, 91.

19. Kaisa Häkkinen och Terttu Lempiäinen, Agricolan yrtit (Åbo: Kirja-Aurora, 2007), s. 73–75.

mårten rasch

Hjärna, trivium och natur

D

är, i skyltfönstret, låg den. Boken med den kryptiska titeln Curiopticals: Amazing Optical Illusions av Gianni A. Sarcone (2009). En bok med nog så kuriöst innehåll. Det var mest illustrationer, som verkade vara tillkomna i akt och syfte att lura ögat. Det var fixeringsbilder varierande med trompe-l’œil-skapelser som frestade till beröring.

Boken gjorde mig förbryllad. Den fick mig som läkare att börja fundera över hjärnans förmåga (och oförmåga) att taga till sig intryck från omvärlden och kanske omforma dem.1 Mina tankar gick till en av ‘De lärde’ i Lund, framlidne hjärnforskaren David Ingvar.

Mycket hade vi resonerat med varandra om Fritiof Nilsson Piraten och dennes skildringar av ett dimhöljt Skåne. Och om allt skrymt och skrock kring vattenkvarnar och bottenlösa mörka dammar rymmande monstruösa diaboliska varelser i skepnad av en jätteål och slikt.

Väl minns jag, hur David Ingvar berättade om vissa forskningsresultat kring människohjärnans förmåga att taga till sig och bearbeta även mycket svaga sinnesintryck. Vilka även de ibland kunde utlösa ‘omedvetna emotioner’.2 ‘Det räckte nog med att Nilsson Piraten såg några dansande dimmor över slätten, så satte han igång’ – mumlade min sagesman med ett leende. ‘Och’ – tillade han – ‘vi har så många hjärncentra i utvecklingshistoriskt äldre partier, som även de tar emot ingående sinnesintryck. Och som, liksom

övriga centra, stimulerar ett hormonellt flöde från hjärnan, vilket skapar skiftande känslostämningar, pendlande mellan sorg, oro till glädje och kreativitet.’

Det var, som om David Ingvars fascinerande utläggningar stimulerade till många tankar hos mig, obotliga bokmal!

‘Hur är det med de signaler, som sänds från ett ord, en mening med klang uti? Hur bearbetas de i hjärnan? I vilka minnescentra lagras de?’

Det är förvisso något speciellt med vissa ord.

Hur de väcker associationer, hur de väcker slumrande minnen till liv, som Madeleinekakan hos Proust!

Sant diktade förvisso Karl Ragnar Gierow i Kvar på bryggan (1981): Ting som vi aldrig anat, ord av förborgad klang, som fått liv och danat bevingade sammanhang,

– ‘bevingade sammanhang’ – för mig svävade de över ordet ‘trivium’, hoc est antikens namn på en helig plats där trenne vägar strålade samman.

Tankarna går till Rom, till ett olivträd som slagit rot i Forum Romanum. Här vid trädet med sina blågröna blad var det, som jag inbillade mig att Via Appia tog sin början. Ity att vid den knotiga trädroten anades en vägbeläggning lika åldrig som de antika minnena omkring mig. Via Appia, den stenlagda vägen, som grenade

55

sig ut över det romerska imperiet. Det var ett genialt uttänkt vägnät med trevägskorsningar på regelbundna avstånd.3 Ett ‘trivium’ blev liktydigt med en plats för vila och offer. Här härskade gudinnan Hekate (latin Trivia) – Den trehövdade.

Hon var alla vägfarandes, alla trötta resenärers beskyddarinna, desslikes underjordens härskarinna.4 Hekate, även kallad Mångudinnan, var det som när gryningen nalkades, omvandlades till Artemis, djurens och jaktens beskyddarinna.

Vid månget ‘trivium’ skådades hennes stod, eller Herm avbildad som en tregestaltad varelse, blickande ut mot de sammanstrålande vägarna.

Här vilade sig trötta legosoldater, handelsmän med tunga bördor och andra vägarnas folk. Före fortsatt resa bjöd seden att Hekate skulle hyllas.

Vilket skedde genom att man med ett bortvänt ansikte offrade vid stoden.

Hekate var gudinnan som även härskade över häxeri och trolldomsväsende. Under mörka nätter, då månen var i nedan, drog hon omkring med sitt följe av spöken, onda andar och ylande hundar.5 Shakespeare låter i En Midsommarnattsdröm en skådespelare brista ut i monologen: And we fairies, that do run.

By the triple Hecate’s team.

Även på våra breddgrader besjunges Hekate ibland.6 Sigfrid Siwertz anar henne till och med i stadsmiljö – i en gatukorsning vid tolvslaget på natten. I sin diktbok Ekotemplet (1930) kväder han i ‘De mörka tolvslagens sång’: Dong, dong. Tunga av rymdens mörker sväva de svarta tolvslagen ned.

Gammal är natten – själva ljuset föddes ur mörkrets kved.

Dong, dong. Gatornas korsvägar når den spökande klangen dovt och förstämt.

Nattliga Hekate blandar sin ludna kör med klockornas klämt.

Fascinerande är det att finna, hur vissa symbolladdade ord och meningar under tidernas lopp omvandlas. För att ibland rent av ‘trivialiseras’!

– Som trivial sprunget ur ‘trivium’. Dock, i vårt land minner prefixet ‘trivial’ även om något lärdomsmättat, allvarligt, konservativt. Trivialskolan var en institution med ett undervisningsprogram baserat på triaden poetik, logik och

56

dialektik (det sistnämnda innefattande, slutledningskonst, disputationskonst).7 Härom skall ej mer ordas, mångomskrivet som ämnet är särskilt i äldre biografisk och lärdomshistorisk litteratur.

‘Tri’ i trivial leder desslikes in tankarna på ‘tre’ i treenighet, det fundamentala begreppet i kristen tro.8 Liksom i gammalsvensk folklore med det traditionella tretalet som dyker upp i sagor och sägner.9 En gång i tiden har ordet ‘trevägskorsning’ i vårt land ibland varit förknippat med något magiskt, något kusligt. Månne ett arv från antiken?

Ibland hände det sig att en missdådare avrättades vid en trevägskorsning och att kvarlevorna begravdes på platsen.

Inte ovanligt var att vissa trevägskorsningar ansågs vara förknippade med allsköns signerier och häxerier. Ibland förmäldes de kunna vara en omtyckt rastplats för kvastburna häxor på väg till Blåkulla. Vid en sådan minneskringvärvd vägkorsning ryggade hästen, medan den uppskrämda körkarlen mumlade sitt ‘Fader Vår’.10 Sommardagen var skön. Planlöst vandrade jag på en skogsväg i Sörmland. Då det hände – det som Gunnar Ekelöf upplevde i sin dikt om en gammal väg.

Om varje vägkrök ett mysterium av färgernas och ljusets egenliv.

Förtrollad stannade jag vid en glänta där trenne åldriga vägar möttes. Det var som om en mild melodi svepte genom nejden. Intonerad av granars allvarliga dova sus, björkars glada smatter och hasselbuskars rassel. Den intensiva färgprakten från högsommarens alla blomster fick mig att börja tänka på Harry Martinson; läsminnen och personliga minnen.

I Vagnen (1960) diktar han, gripen av ögonblickets skönhetsupplevelse:11 Det var i den lyckliga timmen då ingen som rastar sitt sinne i ljusnande lundar har någonting otalt med tiden och tingen men glömmer de dagar och tider som stundar.

Väl mindes jag en vardaglig episod jag upplevt med diktaren. Jag hade hjälpt honom med en kappsäck då han lämnade Huvudstaden på väg till sitt Tusculum i Sörmland. Jag hade tagit mig friheten att skämtsamt utbrista : ‘Nu skall Du väl få uppleva sköna dagar och ligga på rygg i grön-

gräset och tänka på rymden!’

Martinson stod då på det gamla tågets öppna plattform, tåget satte igång. Med ett milt leende viftade han farväl till mig och genmälde eftertänksamt: ‘Nej. Mårten, visst kommer jag att ligga i gröngräset. Men jag kommer nog att ligga på magen, skåda in i en blomkalk och tänka på rymden.’

En korps hesa kraxande fick mig att återvända till nuet. Dock, sommarlätta tankar dristade sig att åter ge sig ut på vandring.

Till Königsberg, till filosofen Immanuel Kant, känd för att aldrig vilja lämna sin stad. Jag skulle vilja ha honom här vid min sida. Tillsammans med David Ingvar!

Hur var det? Kant var en filosof som i hög grad intresserat hjärnforskaren i Lund. Ambitiöst hade han försökt tränga in i den kantianska filosofins grundelement. Och desslikes sökt samordna dem med, där så var möjligt, sina egna forskningsresultat. Kant talade ju bland annat om trenne kategorier, grundläggande för människans varseblivning – rum, tid och orsakssammanhang (kausalitet).

David Ingvar såg som sin uppgift att i hjärnan söka lokalisera centra för dessa sinnesförnimmelser, vilket han lyckades med.

Förvisso kände jag Lifsens egen pulserande närvaro här i den dunkelgröna blandskogen. Färger, ljud, dofter strömmade emot mig. Liksom ett

kantianskt varseblivande.12 Även tidsbegreppet blev levande kring mig. Asplövens daller minde om tidens snabba flykt, räknad i sekunder. Sekunder som försvinner i år. Årens gång som avlästes på barrträdens grenkransar. En ny grenkrans för varje år. År, som adderade sig till sekler. Försvinnande till fjärran tidsrymder då jordskorpan formades i Skandinavien.

Då flytande magma stelnade till slingrande formationer som en skön dekoration på ett flyttblock intill vägkorsningen.13 Kausalitet, orsakssammanhang, var den tredje kategorin. Väl minns jag hur David Ingvar berättade för mig om hur viktig hjärnans framlob var, då det gällde bearbetning av inströmmande sinnesintryck, för uppordning av dessa i orsakssammanhang. Hur det i främre delen av hjärnan skedde ett slags ‘djupdimensionell’ bearbetning av dessa. Och hur resultatet inte sällan blev, att ett flöde av angenäma känslor strömmade ut ur hjärnan.

Månne det icke var därför som jag kände mig så fylld av inre glädje här i skogsgläntan. Dock, sant diktade förvisso Karl-Ragnar Gierow i sin bok Kvar på bryggan.

Dömd är sången, som sjöng i mitt öra, att begravas i ömkliga ord.

N OTER 1. Gabor Hont, ‘Människans längtan efter att låta konsten lura ögat’, Läkartidningen, 2008, nr 46, s. 3363–65.

2. David Ingvar, ‘Hjärnan och Kants medvetandemodell’, understreckare Svenska Dagbladet 27 maj 1997.

3. Carl Fries, Vägen till Rom (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1953), s.138–39; Dietmar Grieser, Historische Strassen in Europa (München: Keyser Verlag, 1983), s. 18.

4. Martin P:son Nilsson, Olympen, andra uppl. (Stockholm: Prisma, 1964), s. 98.

5. Mårten Rasch, ‘Harlekin och hans följe’, i Strövtåg (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1993), s. 66–81. I den indoeuropeiska kulturkretsen talas om Harlekinupptågen, knutna till den tidiga Harlekingestalten. Månne ett arv från Hekates nattliga upptåg?

6. Gunnar Söderström, Grekisk-romersk kult och mytologi: Med anknytning till den svenska diktningen (Stockholm: Norstedt, 1955),

s. 60. I vår vitterhet har för övrigt Snoilsky, J. G. Oxenstierna och Sven Lidman besjungit Hekate.

7. Anders Palm, Möten mellan konstarter (Stockholm: Norstedt, 1985), s. 13–-14.

8. Dick Helander, Kristna symboler: En orientering (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1949), s. 12.

9. Anna Birgitta Rooth, Folklig diktning: Form och teknik (Stockholm: Almqvist & Wicksell, 1965), s. 82–86.

10. James Frazer, The Golden Bough, ny utgåva (London: Wordsworth, 1993), s. 557, 561, 625; Stig Strömholm,‘Häxjakten hade en fornnordisk förhistoria’, understreckare Svenska Dagbladet 30 mars 2011.

11. Harry Martinson, Vagnen (Stockholm: Bonnier, 1960), s. 86.

12. Erik Wallrup, ‘Örat förtjänar en skön plats i vårt tänkande’, understreckare Svenska Dagbladet 19 december 2010.

13. Arne Mellberg, ‘Insikten om nuets före och efter’, understreckare Svenska Dagbladet 6 juli 2011.

illustr ation av gunnar brusewitz, kvar på bryggan av k arl r agnar gierow.

57

sten gustavsson

Runor som blindskrift Konstförvanten Carl Isaac Fahlgrén

I

dén att blinda kan använda en taktil skrift för läsning och skrivning går långt tillbaka i historien. Det är emellertid vid sent 1700-tal och särskilt under 1800-talet som den stora mängden förslag ser dagens ljus. Man kan uttrycka det så att många kände sig kallade men få blev utvalda.

Till gruppen kallade kan Carl Isaac Fahlgréns namn fogas, veterligt den ende svensken i skaran.

Carl Isaac Fahlgrén föds i Uppsala i en mindre bemedlad familj. Han kommer tidigt i boktryckerilära hos den kände Vilhelm Fredrik Palmblad (1788–1852) som från 1810 drev Akademiska tryckeriet i staden.

Det är troligt att Fahlgrén arbetar kvar till 1837 och att han lämnar Uppsala samma år. Efter avslutad grundutbildning företar han omfattande resor utomlands, framför allt till Tyskland, för att ytterligare ‘fullkomna mig i mitt yrke’ som han senare kom att uppge. Fahlgrén bor tidvis fram till 1856 i Stockholm, avbrutet av perioder då han är i ‘condition’ utomlands, bland annat i Leipzig.

Nämnda år flyttar Fahlgrén till Umeå och året därpå till Askersund där han samma år grundar Askersunds Tidning. Han är verksam i staden till sin död 1878.

Efter år av förkovran i yrket publicerar Fahlgrén den typografiska läroboken Handbok i boktryckarekonsten för unga sättare, Stockholm 1853 (i fortsättningen kallad Handbok). Det är framför allt med detta arbete som Fahlgrén, vid sidan av sin blindskriftsuppfinning, blir känd och aktad inom svensk typografi.

G. E. Klemming och J. G. Nordin uppger i

58

Carl Isaac Fahlgrén 1815–1878. Foto återgivet i Joel Haugard, Askersundiana (Örebro, 1940). Okänd fotograf.

Svensk boktryckerihistoria 1483–1883 (Stockholm 1883) om Fahlgrén: ‘Han intresserade sig mycket för tryck för blinda, för hvilka han dels uppfann typer (runor i olika ställningar) dels förbättrade sådana (vanliga antiqvastilar prickade).’ Vidare nämner författarna hans Handbok, ‘den enda som fanns att tillgå till 1881’.

Innan vi går in på Fahlgréns egen blindskriftsuppfinning är det nödvändigt att beakta de system som han kände till eller kunde ha hört talas om.

I Handbok redogör Fahlgrén inledningsvis för boktryckets historia, en text han säger sig bygga på ett arbete publicerat 1840, nämligen Peter Adam Wallmarks Johan Gutenberg: Hans uppfinning, dess utbredande och framsteg (Stockholm: P. A. Norstedt & Söner).

Wallmark har även ett kort avsnitt om ektypografi (det vill säga upphöjt tryck för blinda) som Fahlgrén i sin tur nästan ordagrant återger: ‘Denna konst uppfanns i Paris år 1784 af läraren vid Institutet för blinda, Hr. V. Haüy, och har sedermera blifvit förbättrad af en föreståndare vid nyssnämnda Institut, Hr. Guillié.’

Parisinstitutet var det första som anordnade en organiserad blindundervisning och Valentin Haüy (1745–1822) var världens förste blindpedagog. Haüy lanserade vanliga latinska bokstäver i heldragen relief som blindskrift.

I anknytning till referatet av Wallmarks text tar Fahlgrén så upp en typ av blindskrift skapad av Louis Braille (1809–1852) kallad Raphigraphie (av grekiskans raphe = söm och grafein = skriva).

Skriften bestod av latinska bokstäver i punk­ terade linjer. Raphigraphien skall inte förväxlas med Louis Brailles punktskrift (1825), med säker­het okänd av såväl Wallmark som Fahlgrén vid denna tid.

Louis Braille hade velat komplettera sin punktskrift med raphigraphien som kunde läsas i lika mån av blinda och seende. Braille, medveten om att få seende behärskade punktskrift, förutsåg en användning av raphigraphien endast för korrespondens mellan seende och blinda, medan punktskrift skulle användas för tryckning av böcker och självfallet som medel för blindas egna anteckningar och mellan blinda.

Cirka 1840 kom en skrivmaskin, kallad rap-

Raphigraphe, konstruerad ca 1840 av Foucault. Med hjälp av de tio tangenterna ‘sömmar’ man prickade, taktila bokstavsformer.

Bild från internet.

higraphe, som konstruerats av en blind vän till Louis Braille, Pierre François Victor Foucault (1797–1871). Maskinuppfinningen blev mycket om­skriven och Foucault fick flera utmärkelser för den, främst vid världsutställningen i London 1851. Det är troligen den utmärkelsen Fahlgrén hört talas om.

Fahlgrén skriver: ‘Gravyrerna på typerna utgöres af små puncter, hvilka bilda skrifstils-caracterer, som dock äro så små och otydliga att det endast med en blind persons utomordentligt fina känsel är möjligt att genom blotta vidrörandet med fingertopparna kunna läsa den. Ehuru det blifvit mycket taladt och skrifvet om denna uppfinning, så tyckes den dock icke ännu vara bragt till fullkomlighet.’ Det är möjligt att Fahlgrén särskilt ville kommentera denna skrift eftersom han enligt Klemming/Nordin (op. cit.) även arbetat med ‘vanliga antiqvastilar prickade’.

För sin raphigraphie var Louis Braille troligen inspirerad av den s.k. stachelskriften (av tyskans stachel, nål eller udd). Denna har anor från fransk och österrikisk miljö på 1700-talet. Det rör sig om latinska bokstäver i punkterad relief. Metoden kom att i organiserad form tas upp av grundaren till blindinstitutet i Wien, Johann Wilhelm Klein (1765–1848), som från tidigt 1800-tal använde tekniken för blindundervisning och taktila boktryck.

59

Även i Storbritannien förekom ett livligt blindskriftsarbete. På 1830-talet anordnades en tävling i blindskriftsidéer av The Society of Arts for Scotland som inbringade inte mindre än ett 20-tal förslag. Intressant nog var ett av dessa, James Gall (1833), till dels inspirerat av runtecken.

Fahlgrén uppger 1845 att flera blindskriftsidéer framlagts det ‘senaste decenniet’. Det är svårt att idag avgöra vilka han avser. Formuleringen tyder i vart fall på att han kände till fler än de han tar upp i avsnittet om ektypografi i Handbok. Som vi skall se i det följande har Fahlgrén arbetat under många år med sitt blindskriftsystem.

Fahlgrén berättar ingenstans varför han valde runor som tecken att uttrycka sin blindskrift. Kan han ha inspirerats av det brittiska run­exemplet?

Kanske slogs han av tanken att runskrift inmejslad på sten alternativt ristad på trä eller annat material i sig är en taktil skrift, då i nedsänkt form?

En bidragande orsak kan ha varit att runforskningen upplevde ett uppsving vid denna tid.

Hur som helst torde han ha hämtat idén till sina typer från den 16-typiga, vikingatida futharken/normalrunor. Denna finns även återgiven i ett kort avsnitt om runor i Handbok.

1854 utger han Neue Erfindung von Relief-Buchstaben für blinde Personen (Stockholm: Druck von M. P. Dahlskog & Comp). Den korta skriften hade tillägnats Kungl. Patriotiska Sällskapet.

I ett inledande avsnitt, daterat den 31 maj 1845, presenterar Fahlgrén sin blindskriftsidé som redan då är klar i sina huvuddrag. Fahlgrén anger som sin målsättning att skapa ett blindskriftsystem med två grundfigurer som i olika lägen kan bilda 28 bokstäver, 8 skiljetecken samt 10 siffror.

Han påpekar att många försök gjorts det senaste decenniet men att hans torde vara det enklaste.

Hans referenser förefaller mestadels vara tyskspråkiga och redan genom att publicera sitt häfte

på tyska hade han förmodligen förutsett läsare framför allt i tyskspråkiga länder. Han avsåg även att sända sin skrift till blindinstitut i utlandet.

Typerna skulle framställas av kluven mässingstråd. Varje typ, försedd med en slags platt ‘köl’ skulle vila på en tunn metallskiva med utstansade korstecken (+). ‘Kölen’ trycktes ned i utstansningen som medgav en fixerad placering i fyra alternativa lägen – uppåt, åt höger, nedåt, åt vänster.

En blind skulle lätt kunna skilja typerna från varandra. Han förvarar typerna i en kast. Med tillräckligt antal kan han nu börja trycka. Enligt Fahlgrén behövs för det ändamålet endast en brevpress alternativt en vals överdragen med tunt tyg. Papperet måste vara ganska tjockt och därtill fuktas innan pressning. Vid tryckning i press läggs papperet direkt ovanpå typerna – som ligger rättvända för taktil läsning – och över papperet läggs två fina tyger. Degeln släpps långsamt ned och trycket förmeras så småningom. Därefter dras degeln långsamt bort liksom dukarna.

Papperet måste sedan ligga kvar en stund på typerna och tas därefter försiktigt bort för att omedelbart torkas, så att den upphöjda skriften inte riskerar att plattas till.

Fahlgrén förmodar att någon kan invända att hans alfabet inte har någon likhet med det latinska. Detta gör mindre, menar han, för en barndomsblind som ändå inte känner dess utseende.

Ungefär som att seende kan lära sig det grekiska, hebreiska eller arabiska på kort tid.

Fahlgrén påpekar slutligen att en blind som har ett litet sortiment av dessa relieftyper och dessutom undervisats i hanteringen, har, om än litet kostsamt, ett verktyg att korrespondera med, eller att för framtiden bevara många härliga tankar, mycken skön diktning och annat i livet erinransvärt. Hans sorgliga liv underlättas.

Exempel på stachelskrift. Flera stilstorlekar har förekommit. Vid handskriven stachel är det glesare mellan punkterna. Vid en jämförelse med raphigraphie inses lätt att denna de facto är en form av stachelskrift. I ett brev av den 11 juli 1840, skrivet med raphigraphe, erbjuder för övrigt Louis Braille nämnde Klein ett exemplar av maskinen som gåva. Exemplet hämtat från internet.

60

Fahlgréns blindskriftstyper. Observera hur Fahlgrén genom att utnyttja varje typ i fyra olika positioner, kunde minimera det antal bokstäver som behövdes. Jämför med runraden där samma tecken i något fall används i två lägen. Fahlgrén utökar lägena till fyra. Med tillägg eller borttagande av något tvärstreck, skapar han fyra nya bokstäver etc. Fahlgréns taktila i slutgilitig utformning. Tablån finns återgiven i inledningen av Läsning för blinda 1 (Askersund, 1866).

Skriftens andra del avslutas med en tablå (tyskoch svenskspråkig) över Fahlgréns alfabet i relief.

Här framgår klart hans grundtyper. Två skrivexempel ges: ‘Fürchte Gott und ehre den König’ samt ‘Svea folk!’. Fahlgrén gör i tablån ingen skillnad på versaler och gemena.

I ett slutord, daterat Stockholm den 3 juni 1854 och på svenska, förklarar han att skriften avfattats på tyska för att kunna nå utanför landets gränser.

Han hänvisar även till provtryck utfört i början av 1854. Tackar ‘Stilgjuteriegaren’ Herr Riis som graverade och göt typerna (för relief). För denna skrift förfärdigade Gördelmakaren Herr Sporrong typerna (för svartskrift), Boktryckaren Herr Dahlskog tryckte boken, ‘allt med en konstfärdighet, som säkerligen kommer att erkännas af såväl landsmän som af utlänningar’.

Fahlgrén kommenterar även typernas storlek och nämner att en blind med träning senare kan läsa mindre bokstäver, ‘för vinnande av utrymme’.

Vid eventuellt framtida tryck rekommenderar Fahlgrén stereotypering. Fördelen med det är att endast ett litet sortiment typer behövs, ‘emedan en sida i sender kan stereotyperas’.

Aftonbladet (13/2 1854) samt Folkets Röst (som 15/2 1854 citerar Aftonbladet) införde recension av den tyskspråkiga delen, som troligen förelåg innan Fahlgrén lägger till sin text av den 3 juni 1854, med följande innehåll: En härstädes vistande typograf, hr Fahlgrén, som förlidet år utgaf en handbok i boktryckerikonsten, har gjort en ganska vacker uppfinning af ett nytt slags upphöjda typer för blinda, eller s.k. ectypografi. Hans alfabet består endast af 7 typer, liknande runor, hvilka genom fyra särskilda lägen kunna uttrycka 28 särskilda bokstäfver. Denna uppfinning, hvartill klaven varit gifven af en engelsman, Mr Moon, som dock ej kom längre i inskränkning af

Den 16-typiga, vikingatida futharken/normalrunor. Observera det tredje sista samt sista tecknet i raden som i två olika positioner – uppåt resp. nedåt – betecknar bokstäverna M samt R. Tecknet har stora likheter med en av Fahlgréns grundtyper. Bild och text från NE, 1995.

61

typernas antal än till 16, har den fördelen att äfven blinda kunna sätta och trycka med så beskaffade typer, hvilka dessutom hafva den fördelen att intaga betydligt mindre plats än de vanliga upphöjda typerna. Lyckade försök lära också redan dermed vara anställda vid Manilla.

Recensionen måste ha varit mycket välkommen för Fahlgrén. Hans arbete uppmärksammades.

Olycksbådande nog apostroferar den också Mr Moon. William Moon (1818–1894) hade 1845 skapat ett blindskriftsalfabet, förenklade latinska bokstäver i heldragen relief.

Detta system hade 1853 introducerats på Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla på Djurgården. Starka krafter, inte minst institutets direktor Ossian Edmund Borg (1812– 1892), verkade för Moonskriften och i den konkurrensen skulle Fahlgrén snart visa sig chanslös.

Fahlgrén hade egentligen flera fördelar gentemot Moon. Hans typer kunde kännas direkt av fingerblomman utan förflyttning, medan Moons tecken beroende på stilstorlek ibland måste identifieras genom att röra fingret, något som sinkar läsningen. Fahlgrén hade här en klar favör som han för övrigt delar med den Brailleska punktskriften.

Dessutom kunde blinda vid denna tid endast läsa Moonskrift. Vi har sett att Fahlgrén inte minst var angelägen att blinda också skulle kunna skriva.

I juni 1854 publicerades även Ny ectyphographi: Alphabet för blinda, en kort skrift med tablå över Fahlgréns system. I denna andra skrift framgår att Fahlgrén under resans gång ändrat i sitt alfabet. Till exempel hade siffror i den första versionen en punkt som ett slags sifferförtecken. Denna punkt är borta i den andra versionen.

I första versionen (den tyskspråkiga från början av 1854) verkar grundformerna mer slumpartat fördelas på bokstäverna. I den andra versionen följer Fahlgrén alfabetet, det vill säga a, b, c, d är en form, e, f, g, h en ny etc., så som framgår av tablån ovan.

Den 10 juni 1854 sänder Fahlgrén ett brev till Kungl. Patriotiska Sällskapet vari han ber sällskapet att uppmärksamma hans blindskriftsuppfinning samt hoppas han att ‘den toges om händer af förmögna samt för det goda nitälskande personer’. Han bifogar ett exemplar av sin först utgivna, tyskspråkiga skrift.

Folkets Röst inför 21/6 1854 en artikel med anledning av Fahlgréns hänvändelse till KPS. Där understryks att systemet till låg kostnad kan såväl ‘sättas som läsas af blinda’.

Den 9 augusti 1854 sänder Fahlgrén ett nytt brev till KPS. Det är en förnyad vädjan om stöd parat med en viss bitterhet över ‘dem hvilka af åtskilliga skäl söka meddela andra sitt tvifvel om methodens användbarhet’.

Moonalfabetet, här med tillägg av Å, Ä och Ö. I tryckt Moonskrift är bokstäverna större. Hämtat från Moontryck utfört på Manilla; fanns ofta i inledningen till varje bok.

62

KPS behandlar i september 1854 Fahlgréns framlagda idé och beslutar tillfråga direktorn vid Manilla, Borg, vilken i november 1854 noterar i sin dagbok att han besökts av representanter för KPS ‘angående Fahlgrenska typerna för blinda’.

30 november 1854 refereras i KPS Borgs åsikt att Fahlgréns ‘uppfinning i flera afseenden vore sinnrik och ej saknade värde, men kunde i viss mån förenklas och derigenom blifva mera praktiskt användbar’. Styrelsen vill avvakta att Fahlgrén personligen inställer sig för ett samtal.

Efter detta datum finns hos KPS inga vidare noteringar om Fahlgrén. Det är okänt varför Fahlgrén inte velat inställa sig hos KPS trots eventuell anmaning därtill. Troligen rör det sig om mothugg han fått vid den försöksverksamhet som skall ha ägt rum på Manilla.

Man får ett intryck av att Fahlgrén, frustrerad över mottagandet av sin idé, under senhösten 1854 ger tappt för Manillas och därmed KPS hållning. Kanske inser han också att oddsen visavi Moon inte är på hans sida.

d’écriture de M. Fahlgrén. C’est de tous ceux que je connais un des plus simples. Beaucoup de tentatives analogues ont été faites; mais cela n’empêche pas que le type de M. Fahlgrén ne soit le résultat d’un travail original, qui dénote un esprit refléchi.

Fröken! Jag har precis testat Herr Fahlgréns skriftsystem. Det är ett av de enklaste av alla dem jag känner till. Många liknande försök har gjorts; men detta hindrar inte att Fahlgréns stil är resultat av ett självständigt arbete, som visar på en reflekterande begåvning.

Omdömet måste ha glatt Fahlgrén även om det knappast hjälpte hans sak.

Till skillnad från Fahlgréns publiceringar 1854, kan någon uppmärksamhet i samtida press inte återfinnas om denna utgåva 1862. Kanske det berodde på att en utgivning i Askersund riskerade att passera obemärkt?

Sist lämnar Fahlgrén ett engelskspråkigt exempel i svartskrift respektive taktilt Fahlgréntryck: I have resolved to study very hard to get more improved

Efter några års vila från blindskriftsarbetet, genomför Fahlgrén oförtrutet en ny lansering av sin uppfinning 1862. Han har vid det laget hunnit bli etablerad som tidningsutgivare och boktryckare i Askersund. Han publicerar nu skriften Kurze Beschreibung von der Buchdruckerei für die Blinden, erfunden vom Carl Isaac Fahlgrén, Askersund, Druck von Carl I. Fahlgrén, 1862, 4 s.

Häftet inleds med tablå över Fahlgréns alfabet.

Flertalet tecken har här samma utseende som i juni 1854. Till exempel z är dock ändrad liksom siffrorna. Bokstaven Å tycks Fahlgrén av ett förbiseende ha glömt.

Fahlgrén förklarar att poängen med att en typ kan bilda fyra bokstäver är att stilbehovet då minskas.

Texten har stora likheter med den från 1854 men är mer utförlig.

Fahlgrén nämner att han 1856 visat sitt system för föreståndaren vid Blindinstitutet i Lausanne, Schweiz, professor H. Hirzel. Denne avgav strax ett mycket smickrande omdöme för uppfinnandet av dessa typer i ett brev till ‘die weltberühmte Demoiselle Fredrica Brehmer (sic)’, som då vistades i Lausanne: Mademoiselle! Je viens d’examiner le système

Samma år, 1862, deltar Fahlgrén i världsutställningen i London som tilldelar honom en välförtjänt mention honorable.

XXX Läsning för blinda I: Vitterhetsstycken af svenska författare och författarinnor.

Upphöjdt tryck med rörliga typer. Tryckt i Askersund, 1866, hos Carl I. Fahlgrén.

Innehåll: Den blinde; En suck från altaret. Af Vitalis; Den enda visheten. Af. J. O. Wallin; Aftontankar.

Af E +++++ (H. K. H. Prinsessan Eugenia); Grafven.

Af E. J. Stagnelius; Yttersta Domen. (Drömsyn.) Af Fredrika Bremer

Konstfull inbindning. Den vackert utsmyckade pärmen har titeln angiven med nedsänkta latinska bokstäver, därmed även tydbara för en blind läsare.

Den har en mycket god, taktil läsbarhet i de upphöjda runinspirerade tecknen. Vid försök med en nutida avancerad punktskriftsläsare konstateras att typerna är relativt lätta att särskilja med fingertoppen.

Boken inleds med tablå – svartskrift samt taktilt

63

– över Fahlgréns system. Ingen versalmarkering.

Alfabetet här utvidgat med å, æ, ç, œ, ü, á, à, é, è, ë. Det ger vid handen att Fahlgrén förutsåg tryck även på andra språk än svenska. Inte minst menade han nog att även en blind person skulle ha möjlighet att själv trycka exempelvis en brevtext på franska. All text i boken är på svenska. Här avstår Fahlgrén, till skillnad från sina tidigare publikationer, från förklaringar av sitt system.

Tablån får tala för sig själv.

Endast texten till Den blinde, det första bidraget, återges även i svartskrift i anslutning till blindskriften. Parallelltexten var troligen tänkt som en självinstruerande hjälp – tillsammans med den alfabetiska tablån i bokens inledning – för nybörjaren som med hjälp av en seende kunde öva i läsning. Även denna utgåva blev föga uppmärksammad. Sorgligt för Fahlgrén som nog ansåg detta vara hans magnum opus. Upplagan är okänd. I dag finns såvitt känt endast en handfull exemplar bevarade. År 1866 hade blindskriftsutvecklingen sprungit förbi Fahlgrén. Utöver hans bok publicerades samma år tre olika slags taktila tryck på Manilla – Moon, latinsk relief samt de första punktskriftstrycken. Sanningen är nog den att hans chanser upphörde redan 1854 i samband med Moonintroduktionen i vårt land. Om han lanserat sin idé några år tidigare kunde han möjligen ha fått en tids respit i väntan på att den Brailleska punktskriften skulle slå igenom.

Fahlgrén avlider den 1 februari 1878. Dödsannonser med omnämnanden av hans blindskrift samt Handbok inflöt i bland annat Dagens Ny­ heter, Nerikes Allehanda, Post- och Inrikes Tidningar samt Askersunds Tidning. I den senare infördes

64

även, den 11 februari 1878, en osignerad nekrolog.

Det framgår av den att Fahlgrén ‘under många år varit sjuklig och under de sista åren sällan eller aldrig lemnat sitt rum. Han fortfor dock allt intill sin död att sköta sitt tidningskall’. Dödsrunan betonar även Fahlgréns bildningsgång som via Palmblads tryckeri i Uppsala samt ‘widsträckta resor i utlandet’ förvärvat honom en ‘owanligare skicklighet i boktryckerikonsten … Sin wack­ raste minnesstod har Fahlgrén rest sig sjelf genom sina arbeten med ett upphöjdt alfabet för blinda, för hwilket han i London erhöll mention honorable’.

Namnet Carl Isaac Fahlgrén kommer för alltid att vara inskrivet i den svenska blindhistorien.

Det är oundvikligt att inte imponeras av hans mer än tjugoåriga kamp att vinna erkännande för sitt system. Det måste ha kostat honom en oändlig mängd arbete liksom kännbara utgifter.

Inte minst var han besjälad av uppgiften att förse blinda med ett hanterligt sätt att nedteckna korrespondenser och egna hågkomster med mera.

Det som förvånar är att han hela tiden tycks ha arbetat som ‘ensamvarg’, föga medveten om andra lösningar och då särskilt den Brailleska punktskriften. Att bli besegrad av denna var ett öde som Fahlgrén kom att dela med alla andra blindskriftskonstruktörer. Om han uppehållit kontakten med Manilla efter 1854 – kanske oöverstigligt efter att ha upplevt sig ratad – skulle han förmodligen hållit sig mer uppdaterad.

Punktskriften blev knappast känd för en bildad allmänhet utanför Manilla förrän efter 1870 och Fahlgréns slutpunkt sattes såvitt känt redan 1866 med Läsning för blinda I. Denna bok förblir ett vackert äreminne över en man vars syften och ambitioner visavi den tidens blinda var allt­ igenom goda.

nyheter & noter at

Leoparden och Berättelser

Giuseppe Tomasi di Lampedusa.

Nyöversättning Viveca Melander. 535 s.

Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016. isbn 978-91-0-012553-0 Ämnet för Giuseppe Tomasi di Lampedusas mästerverk Leoparden är först som sist Sicilien. Romanen utspelar sig i några tidsmässiga nedslag mellan 1860 och 1910, och tecknar hur Sicilien politiskt ansluts till det italienska nationsenandet samtidigt som man kan säga att det egentliga temat är hur ön inte ansluter sig till Italien på ett kulturellt plan. Skeendet gestaltas med hjälp av en siciliansk adelsfamilj som kränger till av förändringarna men samtidigt tillämpar den urgamla sicilianska kulturens förmåga att ducka under historiens politiska ytskikt.

Men eftersom Sicilien med sin ofantliga erfarenhetsmassa är jämnårigt med västerlandet finns här en berättelse som är angelägen långt utanför öns gränser. Ja, jämnårigt förresten, på senare decennier har en del antikhistoriker låtit påskina möjligheten att den grekiska stadsstaten, polis, på 700-talet före Kristus rentav uppstod i de så kallade kolonier som grekiska migranter byggde upp efter Siciliens kuster – Naxos, Syrakusa, Leontini, Megara Hyblaia etc. – för att sedan importeras till ursprungsorterna i Grekland.

Siciliens grekiska ursprung är ingenting som det görs någon större affär av i romanen, men det ligger där som en självklar fond för det aristokratiska medvetande som för pennan, och det blänker då och då till på det liksom nedtonade

sätt som är så typiskt för den som är och därför inte behöver påstå.

Så dyker detta ursprung upp i prins Don Fabrizios medvetande när han är ute på jakt och det historiska nuet förbleknar till förmån för tystnaden

65

i den sicilianska herdeidyllen, och en annan sorts Platon än den som en tid bodde i Syrakusa rinner upp i hans tankar: Man var med ens långt borta från allting, både i rum och ännu mer i tid. Donnafugata med sitt palats och sina nyrika låg på knappt två mils avstånd, men var som förbleknat i minnet liksom de landskap man ibland skymtar i en järnvägstunnels avlägsna mynning; dess bekymmer och prakt tycktes ännu mer betydelselösa än om de hade tillhört det förflutna, för jämfört med denna oföränderliga avsides trakt var det som om de tillhörde framtiden, som om de inte var av sten eller kött utan av stoff från en framtid som ännu var en dröm, hämtade från ett Utopia som en lantlig Platon föreställt sig och som med minsta påverkan även hade kunnat ta sig helt andra former eller till och med upphöra att existera; i avsaknad av den lilla laddning energi som allting i det förflutna fortfarande besitter, kunde de alltså inte längre orsaka irritation.1

Därpå grubblar Don Fabrizio på ett tiotal sidor över sina problem men kommer så in i en snårskog. Han tänker att ‘landsbygd’ innebär jord som förvandlats genom arbete medan den snårskog där de halkade omkring och rev sig på taggar såg likadan ut för de greker som landsteg på Sicilien, ‘detta antikens Amerika’. Dessa hade också tröttat ut sig och rivit sig för tjugofem sekler sedan: ‘[D]e såg samma växter, deras kläder var genomblöta av samma klibbiga svett, samma ihållande havsvind lekte i myrten och ginst och spred doften av timjan. När hundarna plötsligt fundersamt stannade upp och stod i en patetiskt spänd väntan på bytet, var det precis på samma sätt som på den tiden man åkallade Artemis för en god jaktlycka. När livet reducerats till dessa väsentliga beståndsdelar, och man tvättat rent ansiktet från bekymrens krigsmålning, tedde sig tillvaron uthärdlig.’2 Vad är det då för bekymmer prins Don Fabrizio har?

De består djupast sett i den omvandling av västvärlden som orsakats av upplysningen och den franska revolution som när Italien enades runtom i Europa malt sönder urgamla aristokratiska traditioner. Inte ens Don Fabrizios karaktär har lyckats motstå den nya tidens idéer. Han kan visserligen känna avund mot de möjligheter till erotiska utsvävningar med bondflickor som

66

skulle varit öppna för honom om han levt för trehundra år sedan, men samtidigt rodnande skämmas i sitt innersta över brutaliteten i detta atavistiska begär. För detta hans innersta har, om än med hjälp av många filter, med tiden ‘färgats av rousseauanska skrupler’. Över huvud ägnas Don Fabrizios själsliv romanen igenom skurar av intressanta reflektioner, ofta med den mättade humor som endast sanningen kan vara bärare av. Lampedusas fru var psykoanalytiker och Freuds namn kommer till och med upp i anslutning till en felsägning, och förutom i relation till sexual- och familjefenomen avtäcks adelsmannens omedvetna framför allt genom ‘ofrivilliga idéassociationer’ med historiesociologisk karaktär. Prinsens associationer irriterar honom ofta då de på subtila sätt ringar in hans sociala sjunkande, hans allt större beroende av människor som hans leopardnaturs stora labb tidigare utan vidare spisning kunnat fösa åt sidan.

Vid ett tillfälle när han promenerar genom sitt palats känner han sig väl till mods, ‘som en imponerande Leopard med slät fäll och väldoftande päls, som gjorde sig beredd att slita itu en liten räddhågad schakal’. Men så kommer en av dessa ‘ofrivilliga idéassociationer’, minnet av en fransk historiemålning ‘där österrikiska marskalker och generaler, tyngda av fjäderbuskar och ordnar, tågar förbi en ironisk Napoleon som de kapitulerat för; de är utan tvivel elegantare, men triumfatorn är den lille mannen i sin gråa rock; och därför var det istället en irriterad Leopard som steg in i rummet, förorättad av dessa olämpliga minnen från Mantova och Ulm’. Prinsen saknar den tid när han kunde säga precis vad som föll honom in och varje tanklöshet mottogs som ‘ett ord ur evangeliet’ och varje spydighet som ‘furstlig nonchalans’. Hans kärlek till astronomin mäls samman med hans aristokratiska höghetsideal. Det sägs att hans själ svingar sig upp mot stjärnorna, ‘de okränkbara, de ouppnåeliga’ som skänker glädje utan att kräva något i gengäld. Stjärnorna ‘köpslår inte’! De är långt borta, allsmäktiga, men fogar sig medgörligt efter hans beräkningar, i motsats till människorna som är för nära, svaga och upproriska. Prinsen kan grubbla över historiens gång och känner hjälplöshet inför ‘ödets flod’, och kommer att tänka på morfin, som nyligen upptäckts, och som gör det möjligt bli opererad utan smärta och förbli lugn mitt i olyckan.

Han känner förakt för detta kemiska surrogat för hedendomens stoicism och kristendomens undergivenhet. Hans eget surrogat var mer raffinerat: astronomin. Och han skjuter undan bilderna av några förlorade gods ‘och dök ner i det senaste numret av Journal des savants. “Les dernières observations de l’Observatoire de Greenwich présentent un intéret tout particulier …” ’.

Men Don Fabrizios omedvetna kan även förmå stjärnorna att svika. För en gång när han vänder sig mot dem för att söka tröst, ser han dem, istället för att avteckna sig i sina vanliga mönster, bilda ett trekantigt ansikte som förkroppsligar de problem han har här på jorden. Vid detta tillfälle finner han endast tröst i sin hund, som i sin trofasthet liksom stjärnorna är underbart outrannsaklig men utan förmåga att frammana hemska spöken på himlen.

På en rent personlig nivå består bekymren i förlorad makt över jord och lokalsamhälle och i de turer av socialt nedstigande som en giftemålsallians med en representant för den uppstigande och nyrika klassen innebär. Alliansen består i att Don Fabrizios systerson Tancredi gifter sig med

dottern till den närige, inte särskilt laglydige, men rike och ständigt rikare och mäktigare Don Calogero Sedàra. Denne blir till stor nytta för prinsen, vars ekonomiska problem av olika slag kan redas upp i ett nafs av Don Calogero, befriad som han är ‘från de hundratals hinder som ärlighet, anständighet och till och med en god uppfostran’ dikterar för andra. Han tar sig fram ‘genom livets djungel med säkerheten hos en elefant som rycker upp träd och trampar ned lyor på sin väg rakt fram, utan att ens märka skråmorna från taggarna eller gnyendet från de nedtrampade’.

Lampedusas skildring av mötet mellan den förfinade adelsfamiljen och den grova men rika familjen Sedàra är fylld av psykologiskt-humoristiskt skarpsinne. Långsamt förstår Sedàra hur de som han har att göra med är skapta. Att börja med upplever han dem som en skock får vars enda uppgift är att lämna ifrån sig sin värdefulla ull och sitt prestigefyllda namn till hans dotter. Men i mötet med Tancredi studsar han. För denne unge adelsman visade sig lika hård som han själv när det gäller att tillvälla sig andras favörer och tillgångar, men han gör det med hjälp av leenden,

67

titlar, charm och älskvärdhet. Don Calogero börjar uppskatta adelns belevade sätt, förstår att en måltid inte måste vara ‘en orkan av smaskande tuggande och fettfläckar’ och att ett samtal inte behöver ‘likna ett hundslagsmål’. Han inser hur behagligt det är att umgås med en väluppfostrad man, och förstår att hemligheten består i att en sådan i grund och botten bara är ‘en person som eliminerar de obehagliga yttringar som är en så stor del av människans livsvillkor och utövar ett slags lukrativ altruism (en formel där adjektivets effektivitet fick honom att blunda för det meningslösa substantivet).’ Det är på detta sätt genom människornas kalkylerade nytta av varandra som det historiska förloppet tar sig fram genom tiden hos Lampedusa, men de litterärrealistiska trollkonsterna gäller egentligen hur människorna psykologiskt hanterar den obevekliga händelseutvecklingen. Så utvecklar Don Fabrizio ett ogillande, som också kan flamma upp som hat, mot Don Calogero, som ju är sinnebilden för de förlorade aristokratiska privilegierna, och det händer att han måste hålla sina överklassreaktioner i strama tyglar för att nyttan inte ska gå förlorad.

På en politisk nivå består bekymren i de förändringar som det italienska nationsenandet drar med sig. Don Fabrizios djupt avhållne systerson Tancredi fattar den politiska galoppen och ansluter sig till Garibaldinerna. Hans huvudtanke uttrycks i romanens mest citerade ord, nämligen: ‘Om vi vill att allt ska förbli som det är, så måste vi ändra på allting.’ Innebörden är att opportunistiskt gå med på att byta ut Kungadömet de bägge Sicilierna mot Italien, konservatism och ståndssamhälle mot en dos liberalism, kyrka mot stat, men samtidigt se till att dessa förändringar blott förblir ytfenomen så att den gamla ruljangsen kan fortgå som vanligt under det nya sättet att prata. Med ord vänder sig Don Fabrizio mot sin unge skyddslings planer och försvarar det syditalienska kungarike som har sitt centrum i Neapel och vars monark är en personlig vän till prinsen. Men när Tancredi ska ge sig iväg upp i bergen, ‘för att komma tillbaka med trikoloren’, förnimmer den gamle adelsmannen att den nya tidens idéer färgat av sig en smula på den unge mannen. Men ändå inte, för i hans nasala röst finns något som dämpar de högtravande orden om nationen Italien. ‘En sån pojke!’, tän-

68

ker prinsen. ‘Han pratar strunt och avfärdar det samtidigt.’ Och så springer han efter honom och stoppar en rulle guldmynt i fickan på honom, vilket får Tancredi att tacka och skrattande undra om morbrodern nu ger bidrag till revolutionen.

Och den som ska utveckla filosofin om Siciliens förändringsobenägenhet är just Don Fabrizio. Det sker när han får besök av piemontesaren Chevalley (verklighetens Cavour, det vill säga arkitekten bakom det italienska nationsenandet), som vill övertyga den sicilianske adelsmannen att ta plats i den italienska senaten. Chevalley blir förvirrad av den kultur han möter på Sicilien.

Orolig i magen av den främmande maten och uppskrämd av alla historier om ond bråd död ser han lönnmördare i varje vaktmästare. Väl framme på prinsens gods möts han av den sicilianska gästfrihet, som även får den som drabbas av den idag att associera till kidnappning. Don Fabrizio tar god tid på sig att förklara varför han tackar nej till erbjudandet om att bli senator.

Han förklarar att Sicilien varit en koloni under tjugofem århundraden. Trots att sicilianarna tillhör ‘den vita rasen’ lika mycket som drottningen av England så har de lytt under storartade och heterogena kulturer, men aldrig har någon spirat ur dem själva. Detta har kapslat in den sicilianska kulturen i ett slags orörlighet. Chevalley är bara den siste i raden som tror att han kan föra in Sicilien i världshistoriens flöde. Det viktiga är inte om någon gör något bra eller dåligt, för den synd som sicilianare aldrig förlåter är ‘att man helt enkelt gör något’. Don Fabrizio pekar på den sicilianska kulturens upptagenhet av döden, och på att den glödheta sommaren, då det ‘snöar eld’ liksom över bibelns fördömda städer, varar i sex månader och omöjliggör arbete. Därefter vidtar de hejdlösa regnen som störtar ned i de uttorkade flodbäddarna och dränker människor och djur på samma plats där de två veckor tidigare höll på att törsta ihjäl. Sicilianarnas själ betingas både när det gäller historien och naturen av ‘yttre ödesbestämdhet’. Prinsen ber om ursäkt för sitt myckna pratande och ber Chevalley hälsa regeringen att han är tacksam för erbjudandet som han dock måste tacka nej till. Han tillhör en olycklig generation som står mitt emellan den gamla och den nya tiden och känner sig illa till mods i dem båda. Han är bunden till den gamla regimen, mer av anständighet än av tillgivenhet.

Men framför allt saknar han illusioner. Senaten skulle inte ha någon nytta av honom, en oerfaren lagstiftare som saknar förmågan att lura sig själv, en egenskap som är mycket viktig om man vill leda andra påpekar Don Fabrizio. Vad som be­ hövs är unga människor, sådana som mer frågar hur än varför, och som har förmågan att maskera – här rättar sig prinsen till förena – sina privata intressen med ‘vaga politiska ideal’. Och så re­ kommenderar han regeringen att istället utnäm­ na Calogero Sedàra till senator.

I mina ögon löper många av romanens trådar samman i detta samtal mellan Don Fabrizio och Chevalley. I det här mötet finns också den skill­ nad mellan norra och södra Italien som sedan i mer än etthundrafemtio år ska utveckla sig till den ‘syditalienska fråga’ som alltjämt marte­ rar den italienska nationen och är långt ifrån att finna sitt svar. Den lyder: Varför utvecklas inte södra Italien ekonomiskt? Norditalien hör till Europas rikaste områden och i perioder har arbetslö­sheten legat nära noll trots en ständig ström av migranter från södern, samtidigt som massarbets­löshet alltid plågat södra Italien. Ge­ nerationer av samhällsforskare har brottats med frågan och teorierna har varit lika många som det finns om samhället över huvud taget.

Lampedusas svar är kulturellt. Det kan med Tancredis ord formuleras som ‘förändra allt för att allt ska förbli vad det är’ eller med Don Fa­ brizios att männi­skor behövs som kan maskera/ förena sina privata intressen med vaga politiska ideal. Det har aldrig spirat ett politiskt system ur sicilianarna själva. De har hukat under och spelat falskt med främmande makter, men i realiteten av nödtvång surrats allt hårdare till sina ‘privata intressen’, den lilla gruppen, familjen.

Lampedusas tes är att ‘idealitet’ är en bristvara på Sicilien, och genom den tanken kan man kom­ ma över den svindlande tanken att den moderna världen på andra håll framför allt kännetecknas av en idealitetens svårbegripliga seger över snäva privata, familjemässiga och lokala intressen. För är inte den mest precisa beskrivningen av det som händer i västvärlden i den franska revolu­ tionens följd en förbluffande tillväxt i idealism inom ramen för väldiga kollektiv? Ideal som na­ tion, liberalism, socialism rensar ut familjebase­ rad klientilism ur statsapparaterna. Man upphör med att köpa och sälja statliga ämbeten, skattein­

drivningen fråntas de privata företagen – skatte­ förpaktarna – och genomförs av tjänstemän, kri­ gen utkämpas av värnpliktsarméer och inte som dittills av legoarméer. I land efter land samlas miljontals människor som inte känner varandra under idéer som i helhetens namn motverkar smågruppsegoism, korruption och klientilism.

På Sicilien gick det, som Lampedusa konsta­ terar hundra år efter nationsenandet, trögare.

Här brottades man alltjämt med sina maffia­ familjer som föröder alla kollektiva resurser, här drevs skatterna ända fram till 1984 in av ett privat företag, vars ägare var medlemmar av maffian, här tror mycket få att politiker, oavsett deklare­ rade ideal, gör något annat än att sko sig själva och sina närstående, och här för kollektiva orga­ nisationer ofta en tynande tillvaro. Men det finns en personlig nerv och konkretion i allt som har med Sicilien att göra.

Kanske kunde man även säga att kärleken till sanningen är ett slags modern idealitet. Lampe­ dusa framhåller att ingenstans är sanningen så kortlivad som på Sicilien. Något kan ha hänt för fem minuter sedan och redan har dess ursprung­ liga innebörd försvunnit, ‘blivit fördold, förskö­ nad, förvrängd, undertryckt, förintad av fantasin och av egenintresset; skam rädsla, generositet, ondska, opportunism, barmhärtighet, alla lidel­ ser goda liksom onda, störtar sig över det inträf­ fade och sliter det itu; strax är det borta’.

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att Leoparden på det konstnärliga planet saknar den idealitet som präglar den mest avan­ cerade moderna litteraturen. Det finns i Lampe­ dusas direkthet en koppling till en äldre italiensk tradition, alla genremässiga skillnader till trots, från Dante över Machiavelli till Leopardi. Den sistnämndes livspessimism tog Lampedusa idé­ mässiga influenser av vilket det också finns spår av i Leoparden, möjligen med en viss blixtrande siciliansk twist, som när Don Fabrizio tänker ‘Så länge det finns död finns det hopp’. Lampedusa har ofta liknats vid Proust, och det är ingen hem­ lighet att han själv var djupt påverkad av Stend­ hal. Men jag skulle säga att där både Stendhal och Proust på sina ytterst raffinerade vis liksom bosatt sig inne i den horisontlösa idealitet som den moderna tiden öppnat för det estetiska ut­ forskandet av världen så lämnar aldrig Lampe­ dusa livet och historien. Hans stilmedel är inte

69

mindre raffinerade, men de syftar till att med förbluffande ekonomi träffa livet självt i dess flykt mot döden.

Vem känner till exempel inte att något storslaget formuleras om livet och döden på romanens berömda bal? Don Fabrizio känner till en början äckel över de näriga och stillösa borgare som kommit in i salongerna genom maktens och pengarnas lika uråldriga som ömsesidiga attraktion. Han betraktar två unga dansande. De är blinda för varandras fel och döva för ödets varnande stämma och fyllda av illusionen att hela vägen genom livet kommer att vara lika jämn som balsalens golv. De är båda beräknande och har hemliga mål i sikte, men de är förtjusande och rörande och deras falskspel upphävs av de skämtsamma ord den unge mannen viskar i den unga kvinnans öra, och av doften från hennes hår och av den ömsesidiga beröringen av deras kroppar, kroppar som är dömda att dö. Fler par dansar förbi och alla var de offer för en kortvarig förblindelse. Lampedusa skriver: Don Fabrizio kände hur han veknade; hans avsmak gav vika för medkänsla med dessa förgängliga varelser som försökte njuta av den ynka stråle ljus de förunnats mellan de bägge mörkren: före vaggan och efter de sista dödsryckningarna. Hur kunde man vara rasande på dem som man säkert visste skulle dö? Då var man lika usel som fiskmånglerskorna som för sextio år sedan ropade glåpord åt de dödsdömda på piazza del Mercato. Även de små aphonorna på puffarna, även hans vänner, de gamla dumskallarna, var det synd om, de var lika ohjälpligt förlorade och rörande som boskapen som på natten råmar när den förs till slakt genom stadens gator; en dag skulle det pinglande som han hade hört tre timmar tidigare bakom Sam Domenico höras i alla de närvarandes öron. Det var inte tillåtet att hata något annat än evigheten.3

En god sak med den här utgåvan av Leoparden som Bonniers utger i år är att den innehåller Lampedusas noveller och fragmenten i Berättelser. Därmed finns hela Lampedusas författarskap samlat i en volym på svenska. Jag har mindre förståelse för att Leoparden underkastats en nyöversättning då Eva Alexanderssons översättning från 1960 i mina ögon har närmast unika kvaliteter när det gäller italiensk litteratur som överförts till svenska. Det finns imponerande passager i ny-

70

översättningen, men som helhet når den inte upp till Alexanderssons språkliga precisions­a rbete, poetiska tonsäkerhet och lediga hantering av romanens idéinnehåll. Det är också olyckligt att nyöversättningen försöker gestalta de dialektala avvikelser från riksitalienskan som förekommer i romanen. Det blir inte bra när det klingar svensk pilsnerfilm om kungen av Neapel. tomas lappalainen q Noter Q 1. Jämför Eva Alexanderssons översättning tidigare översättning (1960): Med ens var man långt borta från allt, i rum och än mera i tid.

Donnafugata med sitt palats och sina nouveaux riches låg på knappa två mils avstånd, men stod i ett förbleknat minne liksom de landskap man stundom skymtar genom en järnvägstunnels avlägsna mynning. Dess bekymmer och dess ståt tedde sig ännu mer betydelselösa än om de tillhört det förflutna, ty i jämförelse med oföränderligheten i denna avsides trakt tycktes de snarare höra samman med framtiden, skapade icke av sten och kroppslig materia utan av stoff ur en framtid som ännu var en dröm; de tycktes hämtade ur en av en lantlig Platon hopfantiserad utopi, som av minsta anledning kunnat anta helt andra former eller rent av upphöra att vara till. Sålunda berövade även den ringa inneboende kraft som det förgångna alltjämt äger kunde de inte längre förorsaka förargelse.

2. I Eva Alexanderssons översättning: De såg samma föremål, deras kläder blev lika klibbiga av svett, samma oavbrutet blåsande havsvind kom myrten och ginst att böja sig och doften av timjan att sprida sig. När hundarna plötsligt målmedvetet stod orörliga i patetiskt spänd väntan på bytet, var det på exakt samma sätt som på den tid då man åkallade Artemis för att få en god jakt. När livet reducerats till dessa enkla väsentligheter och man tvättat bort alla bekymmer från ansiktet som smink, tedde sig livet uthärdlligt.

3. I Eva Alexanderssons översättning: Don Fabrizio kände sitt hjärta vekna. Avsmaken efterträddes av medkänsla med alla dessa dagsländevarelser i deras försök att fånga den fattiga stråle av ljus som förunnades dem mellan tvenne mörker, före vaggan och efter deras sista krampryckningar. Hur skulle man kunna vredgas på dem som man med säkerhet vet ska dö? Då vore man lika tarvlig som fiskmånglerskorna, som sextio år tidigare skymfade de dödsdömda på Piazza del Mercato. Även de små aporna där på sofforna, även de gamla dumhuvudena, hans vänner, var det synd om, de var lika räddningslöst förlorade och lika rörande som boskapen som råmar i nattmörkret när den genom stadens gator förs till slaktbänken. En dag skulle den klockklang som han hört tre timmar tidigare bakom San Domenico ljuda i öronen på var och en av dem som fanns här. Det var inte tillåtet att hata någonting annat än evigheten.

Mellan evighet och vardag: Lunds domkyrkas martyrologium · Liber daticus vetustior (den äldre gåvoboken); Studier och faksimilutgåva

Redaktör Eva Nilsson Nylander. Skrifter utgivna av Universitetsbiblioteket i Lund, ny följd 10. 281 s., 142 pl.-s. Lund: Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, 2015. isbn 978-91-7874-181-6 Faksimilutgåvor av medeltida handskrifter är en exklusiv gren av bokutgivning. De är ofta kostsamma att producera och komplicerade att åstadkomma. Upplagorna är små och vänder sig till en avgränsad målgrupp. På senare tid har faksimiltryck fått konkurrens av digitala versioner av handskrifter, som är billigare att framställa och kan nå en större läsekrets om de publiceras på nätet. Därför blir man glatt överraskad att under senare år flera faksimiltryck av de svenska medeltida handskrifterna har publicerats. De är viktiga för svensk medeltidsforskning.1 Det senaste i raden är en utgåva av Liber daticus vetustior (‘Den äldre gåvoboken’), en handskrift från ca 1135 som idag finns bevarad i Lunds universitetsbibliotek. Benämningen Liber daticus vetustior (LDV), som introducerades i slutet av 1200-talet, syftar på handskriftens funktion som Lunds domkyrkas gåvobok. LDV innehåller nämligen ett stort antal anteckningar rörande olika gåvor till domkyrkan och stipulerade motprestationer från kyrkans sida gentemot givarna.

De första notiserna är från omkring 1140 och sista från början av 1400-talet.

LDV är även känd såsom Lunds domkyrkas martyrologium. Beteckningen martyrologium syftar på ett slags helgonkalender med korta biografiska notiser som bildar handskriftens huvudcorpus tillsammans med ett nekrologium eller obituarium. Det sistnämnda kan beskrivas som en minnesbok över personer som hade varit domkyrkans vänner i både andlig och världslig bemärkelse och som skulle ihågkommas på sina dödsdagar.

LDV hör till domkyrkans äldsta bokbestånd.2 Handskriften har varit föremål för en flitig forskning. Gåvo- och nekrologienotiserna gavs ut separat ett par gånger och martyrologiet publicerades för några år sedan.3 Ett digitalt faksimil av LDV finns publicerat på nätet sedan år 2000.4 Handskriften var alltså inte otillgänglig när man bestämde sig att ge ut den i ett nytt faksimil

för att återge föremålets fysiska karaktär på ett mera påtagligt sätt än på skärmen och samtidigt presentera en genomgripande och i viss mån ny belysning av handskriftens historiska kontext, innehåll samt paleografiska och konsthistoriska egenskaper. Resultatet blev en diger volym med 142 blad faksimil och nästan lika många blad kommentar.

Bokens redaktör Eva Nilsson Nylander inleder volymen med en presentation av bokens innehåll och en beskrivning av handskriftens historik i Lunds universitetsbibliotek. Hennes artikel åtföljs av Dick Harrisons uppsats som handlar om den miljö i vilken LDV tillkom och användes.

Därpå kommer tretton uppsatser grupperade i tre avdelningar som analyserar handskriftens fysiska aspekter, innehåll, förhållande till andra motsvarande texter och historiskt sammanhang samt tilläggstexter som finns i gåvobokens början och slut.5 Det ambitiösa och omfattande upplägget är publikationens styrka, men också dess svaghet.

Volymen saknar stundtals en fast redaktionell hand vilket gör att helheten har blivit ojämn och spretig. Vissa uppsatser har en klar vetenskaplig prägel, andra är mera populärt hållna, några rör sig i marginalen för publikationens ämnen, andra behandlar sina teman alldeles för utförligt.

Det brister ibland i samordning mellan artiklarna och det saknas på vissa ställen referenser till de forskningsresultat som finns publicerade på annat håll i volymen. Det är beklagligt eftersom publikationen på många sätt är imponerande.

Första avdelningen ägnas åt bokens fysiska egenskaper, som kallas materialitet. Det behandlas i fyra uppsatser. Den första är av A.-M. Lindskog-Midtgaard och handlar om handskriftens fysiska tillstånd, skador, lagningar och bandstruktur. Artikeln är innehållsrik, lätt tillgänglig och rikt illustrerad. Den rör sig mellan en allmän beskrivning av ämnesområdet och analysen av själva handskriften. Undersökningen är dock endast ‘en utgångspunkt för ett vidare arbete med mer omfattande utredningar’. Synd. Man saknar till exempel granskning från vilket djur handskriftspergamentet kommer liksom närmare datering av det nuvarande bokbandet.6 Inte heller skulle det skada att ha förklaringar till diverse tekniska termer gärna illustrerade med exempel ur handskriften, som har använts i avdelningen

71

‘Tråd och häftning’ för att beskriva bokbandets olika element.7 I nästa uppsats analyserar Gunilla Björkvall handskriften ur paleografisk synpunkt. Analysens tonvikt ligger på martyrologiet. Det är en gedigen, väl illustrerad undersökning där författaren granskar skriften i stort liksom dess enskilda element.

Martyrologiets skrift är enhetlig och är av så kallad protogotisk typ, en bokskrift karaktäristisk framför allt för 1100-talet. Då den typen av skrift i allmänhet saknar framträdande regionala särdrag är det svårt att närmare lokalisera och datera texten på paleografiska grunder. Emellertid är interpunktionen delvis särskiljande. Björkvall föreslår såsom martyrologiets tillkomstplats ett område mellan Nederländerna, Flandern, östra Frankrike och Rhenlandet. Närmare precisering går knappast att göra trots att några helgonnamn i martyrologiet är skrivna helt eller delvis i majuskler, som kan vara signifikativt, men deras konstellation går inte att tolka entydigt.

Thomas Rydén behandlar handskriftens konsthistoriska aspekt. Han betonar den stora betydelsen av bildmaterial i handskriftsforskning för att kunna ‘urskilja skillnader och lik­ heter mellan olika skriptorier liksom förändringar i tid inom ett och samma skriptorium’. Tyvärr, är det inte så lätt alla gånger eftersom det ofta tryter ett relevant jämförelsematerial för att identifiera ett skriptorium. Därför pratar man snarare om regioner än enskilda skriptorier. Dessutom förflyttade sig många bokmålare mellan olika platser redan på 1100-talet och under senare medeltid anlitades ofta professionella verkstäder.

Om man bortser ifrån ett par teckningar senare tillagda i marginalen är LDV:s dekoration begränsad till tolv utsmyckade KL-monogram.8 KL står för Kalendae – månadens första dag enligt romersk tideräkning. Monogrammet för januari är det största och rikast dekorerat med bladslingor, två drakar och ett lejon. De andra är mycket mindre och utsmyckade endast med lövverk utom ett för februari som även innehåller en drake. Monogrammen för maj och november skiljer sig från de övriga i karaktären. Det för maj är enfärgat med kompakt stapel och enkla, endast i färgsilhuetten återgivna småblad.9 Rydén konstaterar att dekorationernas stilmässiga förbindelser pekar entydigt mot Frankrike

72

och i synnerhet mot klostret Corbie. Han ser klara stilistiska paralleller mellan LDV och några Corbiehandskrifter särskilt Corbielektionariet från 1140-talet. Dess konstnär har varit knuten till Corbie från omkring 1120 till åtminstone 1140, det vill säga under LDV:s tillkomsttid.10 Detta samband bör enligt Rydén beaktas även när det gäller handskrifternas ‘textmässiga och skriftmässiga faktorer’. Därför, säger han, är det rimligt att anta ‘att en skrivare från Danmark, dock inte nödvändigtvis av dansk härkomst, kopierar texten i Corbie och tillför vissa anpassningar för danskt bruk’.11 Detta antagande finner dock inget stöd i analyser av Björkvall och Borgehammar som har undersökt martyrologiets skrift och innehåll.12 Rydén målar en bred bild av Lunds kyrkosituation från 1100-talet framåt. Skildringen är intressant men den glider lätt in i de andra författarnas ämnen, ibland utan att beakta deras slutsatser.

Kristina Lundblads efterföljande artikel om faksimil som fenomen avslutar volymens första del. Den är tankeväckande, men berör bara marginellt publikationens huvudtema.13 Stephan Borgehammar inleder volymens nästa del som är ägnad åt handskriftens text och historiska kontext. Hans genomgång av martyrologiets innehåll ger en värdefull introduktion i ämnet liksom i LDV:s textmässiga och historiska sammanhang.14 Han refererar och analyserar forskningresultat av P. Ó Riain, som gav ut Lunds martyrologium tillsammans med tre andra martyrologier från Metz, Köln och Dublin.15 Ó Riain har slutgiltigt fastställt att martyrologier från Dublin och Lund innehållsmässigt står närmast varandra. Deras gemensamma bottenskikt utgörs av den tredje förkortade versionen av den så kallade Ados martyrologium från ca 875 som har kompletterats med drygt hundra år senare tillägg. Det vittnar om att förlagor till de båda handskrifterna har ett gemensamt förflutet i eller i närheten av Köln i en miljö under irländsk påverkan.16 Däremot är martyrologiernas ytskikt skilda och speglar Danmark/Lund respektive Irland/Dublin. Lunds martyrologium är daterat till omkring 1140 och fungerade som ett levande dokument åtminstone till andra hälften av 1230-talet.

Lunds martyrologium innehåller även ett antal nekrologienotiser, det vill säga dödsnotiser

om Lunds domkyrkas kaniker, vänner och välgörare. Liknande notiser finns även i ett kalendarium i Necrologium Lundense (NL), en handskrift som i sin ursprungliga gestalt är från 1100-talet liksom LDV.17 NL innehåller dock även andra texter som tillgodoser kapitelsamlingens behov och kunde därför enligt vissa forskare ha använts som domkyrkans kapitelbok. Vad LDV hade för funktion är däremot inte helt klart. Den kunde ha varit ett komplement till NL . Eller så ersatte den möjligen NL när domkyrkans kaniker hade slutat leva gemensamt under en regel någon gång mellan 1139 och 1146. Men år 1293 förvandlades LDV till en liggare för dokumentation av ett stigande antal gåvor till domkyrkan och dess prästerskap. Domkyrkans liturgiska utveckling var troligen en bidragande orsak.18 Inbördes förhållande mellan nekrologienotiserna i LDV och NL analyseras av Michael H. Gelting. Han anser att nekrologium i LDV och det i NL går i sina äldsta delar tillbaka på en äldre nu förlorad förlaga. LDV tycks vara dess bästa källa. Det är en hypotes som redan C. Weeke, LDV:s förste utgivare, har framkastat, men som senare hårt kritiserats av Lauritz Weibull.19 Gelting vill datera LDV till tidsintervallet 1139–1146 eller t.o.m. 1137/38.20 Olika aspekter av nekrologie- och gåvonotiser beskrivs och analyseras i fyra andra uppsatser.

Bertil Nilsson betonar deras värde som historiskt källmaterial och ger en generell översikt. Han redogör för notisernas struktur och karaktär, samt exemplifierar deras olika typer.

Tore Nyberg visar i en utmärkt uppsats att dödsnotiserna vid sidan om andra skriftliga källor äger ett självständigt källvärde och har en forskningspotential för belysning av skånska klostren när de stod i en broderlig bönegemenskap med domkapitlet under den äldsta tiden.

Per Stobaeus utnyttjar notiserna för att ge en glimt av medeltida Lunds vardag. Och Göran Hallberg till slut demonstrerar notisernas betydelse för språkhistorisk forskning då de innehåller en stor samling av person- och ortnamn.

Strax efter 1293 anlade man en ny gåvobok kallad den yngre gåvoboken, Liber daticus recentior (LDR).21 Denna handskrift är föremål för Erik Petersens artikel.Det är svårt att fastställa relation mellan den äldre och den yngre gåvoboken då notiserna i den yngre finns redan i den äldre.

Petersen menar att ett dokument från 1293 av ärkebiskopen Jens Grand, som finns på LDR :s sista sida, skulle kunna tyda på att LDR bör betraktas som revision av LDV som var svår att använda efter alla år. Domkyrkans kaniker behövde en ny, ‘fräsch’ gåvobok för konsultationer i frågor rörande godsräkenskaper och andliga plikter. I synnerhet då den gamla gåvoboken inte fick, enligt Jens Grands dokument, avlägsnas från sakristian utan särskilt tillstånd. Med hänsyn till dokumentet, notisernas innehåll och deras paleografiska egenskaper vill Petersen ändra dateringen av LDR till ca 1293–1355. Dock kvarstår frågan varför LDR inte fördes vidare efter ca 1360 liksom att LDV avslutades ca 1410.

LDV:s två texttillägg behandlas i publikationens sista del. Christer Pahlmblad skriver om det tillägg som finns på handskriftens första sju blad.

Det är från slutet av 1200-talet, men häftades in i handskriften först i senmedeltiden. Det kommer troligen från en liturgisk bok kallad lectionarium breviarii, som innehåller läsestycken för tidegärdens nattliga gudstjänst, matutinen.22 Det rör sig om tre serier. Två av dem omfattar nio läsningar och relaterar med sitt innehåll till handskriftens huvudcorpus. Den första är avsedd för Alla själars dag när avlidna bröders minne firas, den andra för avlidna bröders årsdag. Den tredje serien med bara sju läsningar är inkomplett och hänger innehållsmässigt inte ihop med handskriftens övriga texter.

Pahlmblad tolkar läsningarnas teologiska innebörd och analyserar deras liturgiska bruk.

Han undersöker ingående dödsofficium som finns i några bevarade breviarier med anknytning till Lund både när det gäller deras struktur och innehåll och jämför det med nordisk, tysk och engelsk tradition liksom dominikanskt och romerskt liturgiskt bruk. Mycket utrymme ägnas åt responsorier, sångstycken som följer efter läsningar.23 Själva tillägget i LDV innehåller inga responsorier. Christer Pahlmblads omfattande analys står inte riktigt i proportion till tilläggets karaktär och betydelse i gåvoboken. Texten belastas ytterligare med fotnoternas talrika latinska citat med svenska översättningar. Åslaug Ommundsen behandlar det andra texttillägg som är daterat till sent 1100-talet eller omkring 1200. Det innehåller tre sekvenser, det vill säga mässans självständiga sångstycken som

73

sjöngs före evangeliet vid vissa kyrkliga hög­tider.

De har troligen skrivits av samma skrivare som har gjort marginalanteckningar i martyrologiet och därför kan representera Lunds tidiga sekvensförråd. Ommundsen ger en koncis analys av sekvensernas texter, liturgiska kontext och utbredning. Hon konstaterar att de är ett intressant exempel på fransk-engelska impulser i Lund, där man annars räknar med en stark tysk påverkan.

Mellan evighet och vardag är trots vissa brister en imponerande prestation. Den lyckas belysa den äldre gåvobokens komplexitet, revidera gamla forskningsresultat, komma fram till nya slutsatser och peka på nya spörsmål som bör prövas.

Delar av handskriften som tidigare inte hade undersökts blir nu granskade. Tack vare faksimilet kan vi bekanta oss med själva källan och studera frågor som berörs i artiklarna. Vi får en tydlig bild av handskriftens viktiga roll i medeltida Lund. Faksimilutgåvan av Liber daticus vetustior är ett starkt bidrag till nordisk medeltidsforskning. a nna wolodarski NOTER 1. Under åren 1943–67 gavs ut 21 faksimilvolymer av medeltida handskrifter i serien Corpus codicum Suecicorum medii aevi. Det rörde sig om texter både på svenska och latin. Sedan 1998 har fem stycken faksimil av svenska medeltidshandskrifter utgivits: Vallentunamissalet, utg. 1998, Liber scolae virginis, utg. 2003, Skaramissalet, utg. 2006, Visbyfranciskanernas bok, utg. 2008, Äldre Västgötalagen och dess bilagor, utg. 2011. Dessutom har man publicerat i faksimil två inkunabeltryck som innehåller medeltida svenska liturgiska texter: Horae de Domina (1495), utg. 2008, Breviarium Scarense (1498), utg. 2011.

2. LUB Medeltidshandskrift 7. Mellan evighet och vardag: Lunds domkyrkas martyrologium Liber daticus vetustior (den äldre gåvoboken) : studier och faksimilutgåva / redaktör: Eva Nilsson Nylander.

–2015.

2. Andra bevarade lundahandskrifter från 1100-talet är Necrologium Lundense, tre evangeliarier, två epistolarier och ett par bibelhandskrifter. De finns bevarade i LUB, UUB och Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Tillsammans utgör de den största boksamling som finns kvar från en nordisk domkyrka.

3. Gåvoboken och nekrologium utgivna i: Sven Lagerbring (red.), Monumenta scanensia 2:1 (Lund, 1748); Jacob Langebek (red.), Scriptores rerum Danicarum medii ævi, 3 (Hafniæ, 1774); C. Weeke (utg.), Libri memoriales capituli Lundensis: Lunde domkapitels gavebøger og nekrologium paa ny udgivne ved (Selskabet for Udgivelse af Kilder til dansk Historie), 1884–1889. Martyrologium utgiven i: Pádraig Ó Riain (red.), A Martyrology of Four Cities: Metz, Cologne, Dublin, Lund (London: Henry Bradshaw Society, 2009).

4. Lunds universitet, universitetsbiblioteket, Medeltidshandskrift 7 (Liber daticus Lundensis vetustior), http://laurentius.ub.lu. se/volumes/Mh_7/ 5. 1. Bokens materialitet: A.-M. Lindskog-Midtgaard, Liber daticus vetustior, material och teknik; G. Björkvall, Enhetlighet och

74

mångfald, om skriften i Liber daticus vetustior Lundensis; T. Rydén, Visuellt och visionärt – dekorationerna i Liber daticus vetustior; K. Lundblad, Återge eller återskapa? Faksimilen som verktyg och konstverk; 2. Martyrologiet och gåvoboken: S. Borgehammar, Liber daticus vetustior – ett martyrologium från 1100-talet; M. H. Gelting, Förholdet mellem Liber daticus vetustior og Memoriale fratrum; E. Petersen, Liber daticus ecclesie et capituli Lundensis – om den lundensiske gavebog GKS 845 2o i København; B. Nilsson, Kleresi och lekfolk i gåvobokens anteckningar; T. Nyberg, Broderlig bönegemenskap i 1100-talet och 1200-talens Lund; P. Stobaeus, Lunds äldre gåvobok – om människorna i domkyrkan och i staden; G. Hallberg, Åkarp, Totte, Ljusa gatan och Sune tröjstickare – om namnen i Liber daticus vetustior; 3. Texter för dödsofficiet och helgonofficiet: Ch. Pahlmblad, ‘När vi firar de avlidna brödernas dagar’ – texter för dödsofficiet i Liber daticus vetustior Lundensis; Å. Ommundsen, Fransk-engelsk musikk i Lunds eldre gavebok.

6. Att analysera pergamentet skulle troligen inte vara särskilt komplicerat då det finns bevarade hårstrån på vissa pergamentblad, se s. 30. Bandet är visserligen betydligt senare än handskriften, men det vore ändå intressant att få det daterat.

7. Ett par fel har smugit sig in i artikeln. Det stämmer inte att skriftliga beskrivningar om tillverkning av pergament kommer först på 16-, 1700-talet, se s. 30. Sådana finns redan från medeltiden, jfr Peter Rück, (red.), Pergament: Geschichte, Struktur, Restaurierung, Herstellung (Sigmaringen: Thorbecke, 1991), s. 145–46, not. Bläcket i martyrologiet beskrivs som ljusbrunt igenom hela volymen fast från bl. 43r skiftar bläckets färg till mörkbrunt, jfr G. Björkvalls beskrivning av bläcket på s. 40. Bl. 28, som är senare tillagt i mitten av det tredje lägget (bl. 24–32), är inte nämnt i läggbeskrivningen.

8. Enligt uppgiften på s. 57 ska det finnas en teckning av en stående man på fol. 52v, som inte gick att hitta. Är det möjligen en felskrivning för fol. 29r? På s. 57 anges felaktigt att KL-monogram finns på fol. 36r i stället för fol. 36v.

9. Den typen av initialer kallas för silhuettinitialer och var bruklig på 1100- och 1200-talet, se Ch. Jakobi-Mirwald, Medeltida bokmåleri: Illustrerat konsthistoriskt lexikon (Stockholm: Signum, 2012), s. 54. Samma typ av ornament är även sparsamt applicerat till några enkla initialer. Kan de vara verk av samma hand?

10. Se s. 61.

11. S. 54f.

12. Jfr Björkvall, s. 43 och Borgehammar, s. 125. Inte heller tolkar G. Björkvall helgonnamn skrivna i majuskler lika entydigt som Rydén, se Björkvall, s. 43.

13. På s. 92 påstår författaren att bokförlagen ADEVA och Scriptorium ligger i Schweiz i stället för Österrike.

14. I not 2 säger Borgehammar att fragmentforskningen har genererat nyare kunskap om nordiska martyrologier, men de är inte sammanställda än. Tyvärr, i Riksarkivets stora samling av pergamentfragment finns det bevarat bara ett martyrologiefragment, Fr 8230, som dessutom kommer från de baltiska områdena.

15. Se not 5.

16. Rydéns påstående att LDV lades upp i Corbie stämmer inte riktigt överens med dessa slutsatser, se Borgehammar s. 125.

17. LUB Medeltidshandskrift 6. NL är daterat till 1123.

18. Se s. 127.

19. C. Weeks utgåva, se not 5. L. Weibulls ansåg att NL var en förlaga till LDV:s nekrologium, se Necrologium Lundense: Lunds domkyrkas nekrologium, utg. Lauritz Weibull (Lund: Monumenta Scaniae Historica, 1923).

20. S. 148.

21. Köpenhamn, Det Kongelige Bibliotek, sign. GKS 845 2o.

22. Pahlmblad preciserar inte ur vilken bok bladen kommer ifrån.

23. Begreppen responsorium och antifon introduceras utan en närmare förklaring.

Buntpapier – ein Bestimmungsbuch Decorated Paper – a Guidebook Sierpapier – en Gids

Susanne Krause och Julia Rinck, inledning av Frieder Schmidt 296 s., med 182 färgillustrationer.

Stuttgart: Hauswedell Verlag, 2016. isbn 978-37762-0516-9 Andre utgave av guideboken om dekorert papir er i år utgitt av det velrenommerte tyske forlaget Hauswedell. Buntpapier – ein Bestimmungsbuch / Decorated Paper – a Guidebook / Sierpapier – en Gids er skrevet av Susanne Krause og Julia Rinck i samarbeid med Frieder Schmidt, Henk Porck og Ida Schrijver. Første utgave kom ut i 2009 og ble raskt utsolgt.

Denne reviderte og utvidede utgaven på tre språk; tysk, engelsk og nederlandsk er en kjærkommen gave til alle som er interessert og glad i dekorert papir enten man er arkivar, antikvar, bibliotekar, forsker, konservator, håndverker, kunstner e.l.

Boken er meget pedagogisk lagt opp – innledningsvis får man en veiledning om hvordan guiden bør brukes for at man skal kunne gjenkjenne og identifisere sitt eksempel. Kapitlene er ordnet etter teknikk. Hvert kapittel innledes med en

generell beskrivelse av teknikk og materialbruk samt en kort historikk. Deretter følger utvalgte og representative eksempler, som er godt illustrert. Eksemplene er ledsaget av kortfattede beskrivelser på tysk, engelsk og nederlandsk. De presise beskrivelsene er et utmerket hjelpemiddel for klassifisering. Guiden holder seg konsekvent til tesaurusen Decorated and Decorative Paper Terms (Boston), som er utarbeidet etter internasjonal standard av eksperter som siden 2004 årlig møtes i en Arbeidsgruppe for dekorert papir i det tyske Nasjonalbiblioteket i Leipzig.

Et morsomt og interessant tillegg i denne utgaven, er kapittelet om bruk av dekorert papir i sammenhenger vi ikke så ofte støter på, for eksempel som overtrekk på trekkspillbelger.

Til glede for alle som søker en dypere innsikt i dette fascinerende materialet, avrundes boken med en fyldig bibliografi.

Nettopp fordi innholdet holder så høy kvalitet, kunne man ønsket at forlaget hadde lagt litt mer penger i produksjonen.

Guideboken har et brukervennlig og hendig format (165 × 215 mm). nina hesselberg-wa ng

75

Nationalbiblioteket i Helsingfors

Sällskapet Bokvännerna i Finland inledde sin höstsäsong med att besöka Finlands Nationalbibliotek, så kallat sedan 2006. Den närmaste orsaken till besöket var att biblioteket hade öppnat på nytt efter en genomgående renovering.

Då Finlands fram till 1919 enda universitet, den kungliga akademien i Åbo, grundades 1640, innefattade universitet också ett bibliotek. Dimensionerna var blygsamma, men ett antal donationer såsom den Stålhandskeska från 1646 om ungefär 1 000 böcker, främst danska krigsbyten från åren 1643–45, stadgade bibliotekets innehåll.

Flere professorer vid akademien utökade bokförrådet under följande år. Under Åbo brand 1827 lades också biblioteket i aska och därmed gick den lilla men rara skatt av böcker tryckta i Finland under 1600- och 1700-talen förlorad.

Följande år flyttades universitetet med sitt bibliotek till Helsingfors och fick då namnet Alexanders-Universitetet efter kejsaren som bestämt om flyttningen. Hans byst jämte den av grundaren drottning Kristina pryder nu universitetets aula.

Från självständigheten ändrades namnet till Helsingfors Universitet. År 1845 fick universitetsbiblioteket sin berömda av Carl Engel ritade byggnad, vars kupolsal med rätta väcker besökarens beundran. Byggnaden har sedan utökats bakåt och nedåt, men fasaden mittemot Helsingfors domkyrka har behållit sina klassiska linjer och lyser efter 2016 års renovering fram i ny glans.

Vid en adminsitrativ reform ändrades namnet till Finlands Nationalbibliotek. Det av studentkåren vid universitetet 1852 inrättade biblioteket fick nu överta det gamla namnet Helsingfors Universitetsbibliotek och den gamla uppgiften att tjäna som studerandenas bibliotek.

Den vid branden förlorade gamla fennica-litteraturen har under 1800- och 1900-talen återskapats. Därtill var en viktig källa pliktexemplaren som enligt lagstiftning från svenska tiden skulle inlämnas av tryckerierna. Efter 1809 utvidgades dessa till tryckerierna i Ryssland, men den kontakten bröts vid revolutionen 1918.

76

Också privata boksamlare har bidragit. Jag skall nämna två. Matti Pohto, en självlärd österbottnisk bonde, samlade under vandringar runt om i landet i medlet av 1800-talet ihop 3500 gamla finska tryck, vilka han donerade till Alexanders Universitets bibliotek och några gymnasier på landsorten. Sällskapet Bokvännernas hedersledamot, bokförläggaren Heikki A. Reenpää donerade 2005 en nära fullständig samling gammal fennica-litteratur till Helsingfors Universitetsbibliotek. Böckerna som är i bästa skick och välinbundna pryder nu en egen sal i biblioteket. henrik degerma n Bokmesse på Litteraturhuset i Oslo

Norsk Antikvarbokhandlerforening arrangerte 7.– 9. oktober 2016, ‘Bokmesse’ den tredje i rekken, på Litteraturhuset i Oslo. God annonsering og forhåndsomtale ga årets messe enda bedre besøkstall enn tidligere, med tilfredsstillende salgomsetning for både norske og svenske deltakere.

Messekatalogen, https://issuu.com/martin2006/ docs/nabf_katalog_2016 ga fyldig presentasjon av de deltakende antikvarbokhandlerne, med fristende eksempler på bøker til salgs. 17 antikvariater deltok, av dem 4 svenske. I tillegg var bokbindere representert og ikke minst et av Norges mange litterære selskaper, Asbjørnsenselskapet www.asbjornsenselskapet.no/ Selskapet har som formål å ‘fremme kjennskapen til alle sider ved Peter Christen Asbjørnsens liv, virke og forfatterskap’. Det står også som utgiver av årsskriftet Juletræet. Asbjørnsen var en anerkjent vitenskapsmann, forstmann, folklorist, folkeopplyser, friluftsmann og eksemplarer fra han forfatterskap var til salgs på bokmessen. Mest av alt er han kjent som folklorist og folkeminnesamler – for de fleste i Norge er ‘Asbjørnsen-og-Moe’ nærmest synonymt med norske folkeeventyr.

Flatøybok, Kongegaven

Flatøybok, bind 3, ISBN: 978-82-91640-84-6 (bd 1 og bd 2 omtalt i hhv Biblis 68 og 73) er nå ferdig og ble lansert 14. oktober. Med sine 609 sider og vekt på 2.7 kg er dette det største bindet i Flatøybok-serien. Bindet fullfører det som sannsynlig-

vis var Flatøyboks opprinnelige omfang i 1387, den såkalte ‘Kongegaven’. Det har vært antatt at storbonden Jon Hákonarsson hadde en visjon for dette verket: det skulle gis i gave fra islendingene til den norske kongen. Gaven ble imidlertid ikke avsendt til Norge, for i 1387 kom meldingen om at mottakeren, den 17 år gamle norske kongen, Olav 4., var død.

Det tredje bindet inneholder hovedsakelig Olav den helliges saga og avsluttes med Sigvat skalds død – en tid etter Olavs fall på Stiklestad.

Forlaget, Saga Bok AS , har laget en spesialboks for de tre bindene som utgjør «kongegaven», for å markere denne utgivelsen. Bøkene er bundet i skinn og verket har forord av HM kong Harald V, HM dronning Margrethe II og HE Islands president Ólafur Ragnar Grímsson. berit ch. nielsen

@ i gamla stilprovskataloger

Snabel-a finns faktiskt med i några kataloger med stilprover från förra sekelskiftet, eftersom det är ett specialtecken som har haft andra funktioner än att vara en sammanlänkande symbol i en adress i e-post.

I vintras bläddrade jag i Bertholds jättetjocka gråa katalog som gjorde reklam för olika typsnitt som användes när man tryckte högtryck/letterpress. Jag satt inne på kontoret på Rosenlöfs tryckerimuseum och försjönk i alla olika sorter av bokstavsstilar, vackra dekorationer, linjer och vinjetter som redovisades sida upp och sida ned. Plötsligt fick jag syn på en grupp moderna tecken, nämligen @. De återfinns på avdelning-

en med matematiska stilprover som kallas för ‘rechnungs-, maß- und gewichts-zeichen’ på sidan 695. Alltså gjutna lösa typer som användes vid handsättning av text och som såldes av företaget H. Berthold. Tecknet har ju långt senare återupptagits och har fått en ny innebörd i samband med datorerna och de elektroniska breven.

Snabel-a var ett udda tecken som inte ingick i normaluppsättningen, så inget tryckerimuseum åtminstone i Sverige har gamla @ i någon kast.

Man fick beställa dem särskilt. Detta har medfört att det många gånger har svarats när någon har frågat, att snabel-a inte har existerat som gjuten typ förr i tiden och att tecknet kom till när vi började med e-post. Och ändra skrivsätt som prepositionen á, har föredragits vid till exempel prisangivelser. Men att det har använts tidigare går att läsa i Wikipedia under uppslagsorden ‘snabel-a’ och ‘at sign’, men då rör det sig om att det är skrivet för hand eller bland annat har funnits som tecken på skrivmaskiner. Tack vare mitt intresse för trycksakens konstruktion och tillblivelse i ett historiskt perspektiv kan jag alltså här lämna klart besked om att tecknet @ visst har

77

universitetsbibliotek är rätt ställe att vända sig till för att i stilprovskataloger leta efter fler äldre @ för trycktekniken som kallas för boktryck. Det man i modern tid fått göra är att gjuta nya och det utan att titta på riktigt gamla. Självklart har man letat i kast och lådor med siffror och mera ovanliga tecken, men där har legat sådana som kunde tänkas komma till användning.

Första helgen i oktober handsatte jag en mening på Rosenlöfs tryckerimuseum i Kungsgården tillsammans med Kjell Andersson, som sedan tryckte den på en Heidelberg Vinge. Första tecknet är ett snabel-a som är nygjutet av Einar Ljungström, som han har levererat i olika storlekar i en liten plastpåse. Texten är satt i stilen romanische som var kontorsfabrikens favoritstil. carina broma n funnits i bly före datorernas tidevarv. Och efter att ha lustläst en annan katalog sent en kväll, från Flinsch som också hade ett ‘schriftgiesserei’, fann jag också där snabel-a i form av två små. Många besynnerliga tecken redovisades på siduppslaget så det behövdes lupp för att vara säker på att det verkligen rörde sig om det eftersökta at-tecknet på sidan 254. Båda katalogerna saknar tryckår, eftersom de skulle vara gångbara länge och för att de hörde ihop med den grafiska verksamheten. Men jag bedömer att volymerna kommit till mellan åren 1890–1910. Vilka tryckerier som köpte in @ från de tyska företagen Berthold och Flinsch, som göt bokstäver och symboler i bly, framgår inte och inte heller hur många gånger de kom till användning. Men utomlands borde det väl någonstans existera gamla lösa metall-@, även om de verkligen var sällsynta. Och det visar sig att även firman Stephenson Blake, som också de var ett ‘type foundry’, har tryckt något enstaka tunt litet snabel-a i sina kataloger. I en från år 1900 radas tecknet upp i gruppen med ‘commercial signs’ och drygt tio år senare finns det med på sidorna där man marknadsförde de speciella lådor som ett sätteri förvarade sina typer i och som kallas för kast. Så använt snabel-a har man gjort, för de finns åtminstone presenterade i stilprovskataloger för eventuella köpare.

Och så klart att jag grubblar över var det finns något småtryck i vilket tecknet finns med, men i några utländska priskuranter borde det finnas.

Och Svenskt bokmuseum som finns på Lunds

78

Ny studie av Gunilla Jonsson

I sin nya studie ‘Tryckerierna, tidningarna och tryckfriheten på Gotland under 1800-talets första decennier’ tecknar Gunilla Jonsson en fyllig bild av vad som försiggick i Visbys tidningsvärld under början av 1800-talet. Publicerad i Gusem 7 (2016), Tidskrift för Historiska föreningen på Gotland.

Alumnerna.

Bevara för framtiden: texter från en seminarieserie om specialsamlingar.

Åren 2014 och 2015 arrangerades tre seminarier om specialsamlingar vid bibliotek, i ett samarbete mellan Göteborgs universitetsbibliotek, Skara stifts- och landsbibliotek, Umeå universitetsbibliotek, Uppsala universitetsbibliotek och Västerås stadsbibliotek med stöd från Kungliga biblioteket.

Nu har Uppsala universitetsbibliotek givit ut ett urval av föredragen i sin skriftserie Scripta minora Bibliothecae regiae Universitatis Upsaliensis.

Redaktör är Peter Sjökvist. Det mångfasetterade materialet är indelat i tre avdelningar. Under rubriken ‘Två tidigmoderna genrer’ presenterar Bo Lindberg äldre akademiska dissertationer medan Rikard Wingård uppmärksammar folkböckerna.

I avdelningen ‘Krigsbyte’ redogör Emma Hagström Molin för krigsbyten i Uppsala universitetsbibliotek på 1600-talet. Ulf Göranson förklarar den rättsliga bakgrunden utifrån Hugo Grotius resonemang och Lars Munkhammar tar upp en fråga som ställs nu och då: om återlämnande. Per Ambrosiani informerar om projektet och databasen Cyrillic and Glagolitic Books and Manuscripts in Sweden, som beskriver och tillgängliggör krigsbyten. Bokens tredje och avslutande del bjuder på internationella perspektiv, ‘International Perspectives on Rare Books Librarianship’. Kristian Jensen, Head of Collections and Curation vid British Library, skriver om digitalisering av kulturarvssamlingar. Alex Alsemgeest från De Koninklijke Bibliotheek i Haag berättar om forskningar efter äldre holländska publikationer i svenska bibliotek och avslutningsvis presenterar Alison Cullingford från universitetsbiblioteket i Bradford specialsamlingarna vid sitt bibliotek.

rande Talboks- och punktskriftsbiblioteket. nina hesselberg-wang är bok- och papperskonservator NKF-N, Nasjonalbiblioteket i Oslo. johan hirschfeldt, justitiekansler 1992–96, president för Svea hovrätt 1996–2007. olof kåhrström är frilansande bibliotekarie med inriktning på katalogisering av äldre böcker. tomas lappalainen är författare. håkan lindström är grafisk formgivare. peter mendelsund gör bokomslag åt Alfred A. Knopf och andra förlag. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk bok og bibliotekhistorisk selskap. mårten rasch är livmedikus och författare till ett flertal bokhistoriska böcker och artiklar. panu turunen är bibliotekarie vid Åbo universitetsbibliotek. anna wolodarski, tidigare bibliotekarie vid enheten för Handskrifter, kartor och bilder, Kungliga biblioteket.

Nytt år med kalender från 42-line

Kalendern för 2017 från 42-line är denna gång fylld med bilder från Letterform Archive (som i dagarna fått motta en stor arkivdonation från Emigre). På omslaget en detalj från Gradübersicht der EhmckeAntiqua, und Stückverzeichnis des Ehmcke-Schuckes (Frankfurt am Main: Schriftgiesserei Flinsch, 1909). www.42-line.com www.letterformarchive.org

Medarbetare i Biblis 76

karl axelsson (FD i estetik) är verksam vid University of Cambridge och Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, samt forskare i det kommande projektet ‘Estetikens århundrade i nytt ljus: estetisk heteronomi från Shaftesbury till Schelling’ vid Södertörns högskola, 2017–2020. carina broman är bibliotekarie vid enheten Vardagstryck, Kungliga biblioteket. henrik degerman är ordförandeför Sällskapet Bokvännerna i Finland. gunnel furuland är bibliotekarie och fil.dr i litteraturvetenskap. sten gustavsson är f.d. bibliotekarie vid dåva-

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Tomas Lidman, Johan Melbi och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Modig Redaktörer : Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Gunilla Eldebro, e-post : gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post : ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 76 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2016 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Håkan Lindström s. 2–16; Olof Kåhrström s. 26–28; Kungliga biblioteket s. 26–29; Peter Mendelsund s. 37–42; National Gallery s. 46; Hanna Oksanen, Åbo universitet s. 48, 53; Albert Bonniers förlag s. 65, 67; Carina Broman s. 77–78 Tryck : Livonia Print, Lettland 2016 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-334-9

80

Biblis 76

Biblis 76 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2016/17 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBYOs6e FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-334-9