Biblis 72 (Vintern 2015/16)

Biblis 72

Biblis 72 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2015 /16 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBWUwS0 02 0044

isbn 978-91-7000-322-6

Biblis

nummer 72 vinter n 2015/16 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Föreställningar om förlag. Gränser mellan produktion och förmedling i den svenska bokvärlden, 1600-tal till idag

Kristina Lundblad

12 Bokförhållanden Gunilla Jonsson

33 Bibliografen Johan Axel Almquist Olof Kåhrström

43 I en boksamlares ögon. Bernardo Tasso Johan Mannerheim

51 Erik Gambys Bokgillet. Förlag och bokklubb för exklusiv litteratur Gunnel Furuland

63 Bokcafét. Politisk och social mötesplats i 1970-talets röda Lund Ragni Svensson

70 Nyheter & Noterat · NordNytt

80 Föreningen Biblis

Omslag: Bokryggar från Weimartiden, ur The Book Cover in the Weimar Republic. © Taschen 2015

kristina lundblad

Föreställningar om förlag Gränser mellan produktion och förmedling i den svenska bokvärlden, 1600-tal till idag

I

sin Den svenska förlagsbokhandelns historia, skriver Henrik Schück apropå en av Sveriges allra första tryckare, verksam på 1490-talet, att ”Fabri tycks emellertid icke hava varit blott boktryckare åt andra förläggare, utan även själv börjat en förlagsverksamhet, som röjer en viss affärsblick”.1 Till Henrik Schück måste alla som behandlar äldre, svensk bokhistoria förhålla sig och redan genom huvudordet i titeln på sitt inflytelserika, historiska översiktsverk – förlagsbokhandel – etablerade han ett perspektiv som sedan kommit att i hög grad dominera synen på omständigheterna kring bokproduktion och bokutgivning i äldre tid, nämligen just förlagsperspektivet.

Utgångspunkten för föreliggande artikel är begreppen upplägga, bekosta och förlägga och det övergripande temat relationen mellan produktion och förmedling. Syftet är att problematisera det förhållandet att specifika ordningar – exempelvis hur bokutgivning finansieras och vad som krävs för att betraktas som förläggare eller författare – ofta framstår som bestämda och naturliga medan de egentligen snarare är tillfälliga arrangemang betingade av sin tids samhälleliga struktur. Begreppen och orden är viktiga och jag visar hur användningen av dem speglar förändringar av praktiker och uppfattningar inom det jag kal�lar bokvärlden, men det är inte den semantiska analysen som är målet utan transformationsprocessen och dess resultat. Därför förhåller jag mig inte till begreppshistorien och dess teoretisk-metodologiska terminologi.

Mitt teoretiska perspektiv ansluter istället till Mary Pooveys historiska epistemologi där

upprättandet av skilda domäner och institutioner – det vill säga av ”entiteter [exempelvis ”bokmarknad” och ”förlag”] som har tydliga gränser [bokmarknaden sysslar inte med kläder] och regler [upphovsrätt, förlagskontrakt och dylikt] och där ojämlika förhållanden kodifieras och genom upprepning efterhand naturaliseras och framstår som självklara [exempelvis att man i modern tid inte uppfattas som en riktig författare om man gett ut sin bok själv]” – beskrivs som resultat av transformationsprocesser.2 Poovey har i sin forskning bland annat visat hur idén om ”a social body”, befolkningen som social och samhällelig entitet och massa, formerades i det viktorianska Storbritannien, hur ”fakta” utvecklades till det moderna samhällets mest favoriserade kunskapsform och hur skilda föreställningar om värde formerades genom en successiv distinktion under 1700- och 1800-talen mellan texter och skrivande om ekonomi, å ena sidan, och om fiktiva skeenden, å den andra – en process som bland annat bidrog till formerandet av disciplinerna ekonomi och litteraturhistoria (literary studies).3 Med ”bokvärld” åsyftar jag alla fält, verksamheter och uppfattningar som har med böcker att göra – författare, texter, litteratur, tryckare, förläggare, läsare med mera, samt synen på dem, motsägelsefullheterna och den ständiga föränderligheten i det hela – samtidigt som jag undviker att genom begreppet slå fast att ett visst fenomen nödvändigtvis har med exempelvis marknad (bokmarknaden) eller litteratur (det litterära kretsloppet, litteraturens samhälle) att skaffa.4

3

Jag gör nedslag och hämtar exempel från 1600-talet till idag och den historiska förenkling som följer av det långa tidsspannet motiveras av möjligheten att skissera de grova dragen i en mång­ hundraårig transformationsprocess. Mitt pri­ märmaterial består av till Kanslikollegium inkomna skrivelser rörande trycket, material ur Svenska Akademiens Ordboks arkiv, förlags­ historisk forskningslitteratur samt de svenska forskningsbibliotekens samkatalog Libris. Artikeln ingår i en större studie och presenterar ramverket för frågor jag hoppas kunna behandla i större detalj i ett annat sammanhang.

Upplägga 1642 förhör sig den nyligen grundade akademin i Åbo om möjligheten att få hjälp med att lösa de problem som det nyinrättade tryckeriet lider av: Aldenstundh trycket, som hijt öfuer nu i höst an­ ko(m)met är, förslår ganska ringa, ty man icke öfuer ½ ark af ena handa stijlo i sender kan vpläggia, befrågar sigh Rector Magnificans, om Senatus kan betänckia någon medel, huar igenom det kunde något förmehras.5

Tryckaren i Åbo har uppenbarligen försetts med ett så litet förråd av stil, alltså av blytyper att sätta text med, att det endast räcker till att upplägga ett halvt ark åt gången med ett och samma typsnitt.

Verbet upplägga betecknar alltså det vi idag kallar sätta, det vill säga att sammanfoga lösa blytyper till tryckbar sats.

Storheten i den uppfinning som tillskrivs Gutenberg var inte tryckpressen utan den lösa trycktypen, bokstavsstämpeln med vars hjälp texter effektivt kunde massproduceras genom att man göt stora uppsättningar av alfabeten och andra nödvändiga tecken, sammanfogade dessa till texter och kopierade upp dem i upplagor genom tryckning. Att sätta en text var en högt specialiserad konst som krävde lång träning och speciell, dyrbar och ofta svåråtkomlig utrustning. Det var ett långsamt arbete – man har beräknat att en sättare kunde sätta två till fyra sidor per dag – och i ett samhälle där tryckta texter fortfarande var något mycket ovanligt måste själva förvandlingen av den unika handskriften med sina individuella särdrag till den tryckta och mångfaldigade sidan med sin mekaniska skrift av regelmässiga

4

bokstavsformer ha uppfattats som betydligt mer anmärkningsvärd än den kom att göra när tryckkulturen etablerats som ett normaltillstånd.6 Tydligare än vårt sätta pekar verbet upplägga på själva den praktiska handlingen att lägga upp blytyperna, att lägga upp texten så att man kan trycka den eller, som det ofta heter i äldre texter, avtrycka den, ett ord som mer direkt än trycka relaterar till själva blysatsen. I en handling från 1701 som rör Johan Henrik Werners ansökan om ställningen som Uppsala universitets boktryckare framgår det att Werner förband sig att införskaffa de stilar som behövdes ”till akademiske werks upläggande och aftryckande”.7 Den materiella utrustningen och det tekniska kunnandet var en förutsättning för bokutgivningen. Äldre texters noteringar om uppläggning kan alltså syfta på själva sättningstekniken och, om man så vill, förvandlingskonsten men de flesta känner kanske främst igen ordet upplägga som ett slags synonym till utgiva, vilket i sin tur ofta används som en synonym till förlägga. I de svenska forskningsbibliotekens katalogiserade samlingar finns omkring elva hundra utgåvor, från 1605 och in på 1840-talet, där orden vplagd, vpplagdh, uplagd, uplagdt eller upplagd förekommer på titelsidan eller i inlagans slut. I en utgåva av Nya Testamentet från 1605 heter det exempelvis att boken är ”vpplagdh och bekostat aff Bengt Nilsson, borgemestare j Nyköpingh”.8 Här ska ”upplagdh aff” inte förstås som att borgmästaren själv stått vid kasten och satt texten, det har tryckaren Anundh Oluffson eller någon av hans sättare gjort. Istället ska formuleringen tolkas som att Nilsson initierat tillverkningen av boken och därmed dess utgivning.

N.T.-utgåvan från 1605 utgör det tidigaste belägget i Svenska Akademiens Ordbok för användning av ordet upplägga i samband med böcker.9 De efterforskningar jag gjort i SAOB:s arkiv och annat material visar att upplägga användes som synonymt med sätta åtminstone in på 1700-talets mitt men att innebörden redan från tidigt 1600-tal, eller kanske tidigare, utvidgas till utge.10 Betydelseförskjutningen kan ha skett genom konstruktionen ”upplägga på/av trycket” vilken möjligen i sin tur kan ha uppstått genom en förändring av uttrycket ”upplägga och avtrycka”.

I en text från 1617 heter det ”Så wele wij medh thet förste på trycket låtha uppläggia samma ord-

ningh” och 1638 skriver man ”Öfwer den Finska Biblians oppleggiande aff trycket, will H. K. M:t nådigt försorg bära”.11 Går man fram till 1700-talet har ledet ”på/av trycket” ofta fallit bort: ”Boktryckaren … Momma sade sig wela å nyo uplägga denna korta Tractaten” heter det 1738 och 1746 skriver Celsius att ”Det Catholska Presterskapet … hafva dock icke kunnat hindra, at ju boken [dvs. om Gustav Vasa] öfveralt blifvit läst, berömd, och flera gånger uplagd”.12 Kopplingen till trycket försvagas alltså efterhand, och innebörden ”sätta” försvinner helt.

När Lagerbring 1769 skriver att det är ”skada, at Havamal ännu intet blifwet helt och hållit med en skicklig öfversätningh uplagdt” kan man förmoda att betoningen ligger på utge.13 Och när vi kommer in på 1800-talet, och ordet förläggare börjat närma sig den innebörd det har idag, kan upplägga i ett uttalande som det följande ganska bestämt tolkas som helt synonymt med utge: ”en förläggare i hufvudstaden var […] så fast öfvertygad om verkets […] främmande ursprung, att han på denna grund vägrade att upplägga detsamma” (1835).14 Betydelseförskjutningen framgår också tydligt vid en jämförelse mellan SAOB:s förklaring av ordet – ”(låta trycka o.) utgiva; äv.: trycka” – och förklaringen i Samuel Schultzes Ordbok från omkring 1755 som lyder ”Låta trycka, låta utgå genom tryck […] Han uplägger många böcker.. Upplägga en bok å nyo”. 1755 förekommer inte utgiva alls, i SAOB har det blivit förklaringens huvudord.15 Tendensen i förändringen av innebörden i upplägga under perioden 1600-tal till 1800-tal kan tolkas som en återspegling av tryckkulturens successiva etablering. Transformationer äger, som Poovey påpekat, rum på både representationsnivå och på materiell nivå och i takt med att trycktekniken sprids och trycket naturaliseras förskjuts fokus från själva produktionen till den kulturella nivån i den nya kommunikationskultur tekniken möjliggör.16 Betoningen på förmedlingsledet, på utgivandet ökar successivt innan upplägga helt faller ur språkbruket och ersätts av utge.

Ett mycket viktigt och med uppläggas tidiga innebörd sätta direkt relaterad ord lever dock kvar, nämligen ordet upplaga. Som bibliografisk term betecknar upplaga de exemplar som är tryckta från samma sats eller sättning. En utgåva består av de exemplar som trycks vid ett och

samma tillfälle, och om satsen står kvar – s. k. stående sats – och man senare trycker nya exemplar blir det en andra tryckning (utgåva) av samma upplaga. Gör man däremot en ny sättning eller ändrar i den första sättningen, ja, då får man också en ny upplaga.

Bekosta De historiska omständigheterna kring begreppet utge, när och hur det dyker upp i samband med böcker, finns det inte utrymme att gå in på här men man kan konstatera att det i modern tid ofta används som synonymt med förlägga. Ordet förlägga betecknar ursprungligen, och en bra bit in på 1800-talet, förskott av pengar eller material som produktionsekonomisk modell. Upplägga kommer som vi sett att efterhand bli synonymt med utge, men har för den sakens skull till en början inte någon koppling till den ekonomiska aspekten. På den tidigare citerade titelsidan till N.T.-utgåvan från 1605 är utgivningsinitiativet och det ekonomiska ansvaret angivet som separata företeelser: ”vpplagdh och bekostat aff Bengt Nilsson, borgemestare j Nyköpingh”. Det är bekostandet, det ekonomiska ansvaret, som i modern tid kommer att bli den avgörande faktorn i definitionen av förlag och förläggare.

Liksom i nutida språkbruk har bekosta i äldre tid vid sidan om den så att säga neutrala betydelsen ”bestrida/stå för kostnaderna eller utgifterna för något” vanligen också haft innebörden ”kosta på”, ett uttryck som antyder en gest av generositet och välvilja och som liksom riktar strålkastarljuset mot den som betalar snarare än mot det som betalas. Ett belysande exempel är meningen ”Then som thenna Kiyrkomålning bekåstat, hafwer i samma Kyrkiofenster … låtit vthsättia sitt wapn” från 1710.17 Här framkommer det att generositet ibland har ett pris och kan rymma ett moment av egenintresse. I bokvärlden motsvaras blyfönstrets vapensköld av tryckta vapensköldar och/eller dedikationer till den mecenat som betalat författaren och/eller tillverkningen av boken. Men man kan också uppfatta titelsidans uppgifter om bekostnad som ett uttryck för den blandning av penning- och symbolekonomi som kunde ligga bakom fenomenet att låta tillverka en prestigefylld artefakt, eller att sprida uppbygglig eller nyttig information. Då författaren själv stått för

5

kostnaderna, alltså agerat förläggare åt sina egna texter, tyder valet att ange detta på att bekostandet var något man ville påtala. Även när ordet bekosta fungerar som neutral information om vem som betalat utgivningen, speglar ordet en annan bokvärld och en annan ekonomi än den industrikapitalistiska och postindustriella där bestridandet av kostnader och utgifter i samband med utgivningen av böcker utvecklats till en egen profession – förläggarens. I dessa senare ordningar skulle man aldrig formulera det som att Bonniers bekostade utgivningen av Paul Austers Vinterdagbok eller att Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen gavs ut på bekostnad av Norstedts. Dels skulle sådana uttryck ha förskjutit fokus från den moderne förläggarens symboliskt viktigaste aktivitet – att välja rätt författare och texter för sin utgivning, en aktivitet som hänger ihop med gott litterärt omdöme – dels skulle det ha exponerat författarens beroendeförhållande till förläggaren på ett för författaren ofördelaktigt sätt och dolt det faktum att förläggaren också är beroende av författaren. Det ligger överhuvudtaget varken i förläggarens eller författarens intresse att i själva boken, på titelsidan eller någon annanstans, alls beröra frågan om ekonomi.18 Den estetikens symbolekonomi som, först i sakta mak och med industrialiseringen i allt snabbare takt, utvecklats parallellt med att penningekonomi växte fram som en egen domän med egna värden, institutioner och begrepp, bygger på en separation från penningen. Separationen är för båda parter i hög grad simulerad – kapitalismens ekonomiska tillväxt är beroende av bytesvärdet hos varor och här spelar estetik en central roll och att Konsten och dess intressenter också opererar i en värld av pengar är en självklarhet – men den är avgörande för etableringen av föreställningen om det intresselösa, om estetikens och konstens autonomi.19 Thomas Carlyles beskrivning av det moderna förlaget som en kombination av ”börs och katedral” ringar in den tveeggade karaktären och har citerats många gånger.20 Förekomsten av information om betalningsansvar i böcker skulle i detta perspektiv kunna uppfattas som en indikation på huruvida det är produktionen eller förmedlingen som har betingat högst kulturellt värde vid tidpunkten för utgivningen. Ordet bekosta förekommer som mest fre­

6

kvent i tryck från 1700-talet. Av de omkring 1 600 utgåvor i Libris där ordet betecknar det ekonomiska ansvaret härrör cirka 75 procent från detta sekel och under 1800-talet minskar förekomsten successivt. Frågorna behöver undersökas närmre men redan nu går det att skönja att det moderna förlagsväsendet konstituerats som en distinkt domän genom en allt strängare gränsdragning mellan produktion och förmedling. Tryckaren, som i den tidigare ordningen stod i centrum, har förpassats till marginalen och förvandlingen av en text från manuskript (också om det inte längre är skrivet för hand) till tryck har kommit att framstå som något som kräver en förläggare. Att bekosta tillverkningen av en bok och explicit meddela detta i boken ifråga har successivt transformerats till en implicit del av en verksamhet som professionaliserats och blivit till ett yrke vilket utåt manifesteras som ett utövande av smakomdöme, litteraturuppodlingen och bildningsbefordran. I takt med den moderna bokmarknadens framväxt och den explosionsartade utgivningen från 1800-talets avslutande decennier och framåt är det litteraturen, själva utgivandet av den och fenomenet att bli utvald av en förläggare och genom utgivning sanktioneras som författare som genererar kulturellt värde. Gränsförflyttningarna samspelar också med förändringar inom skrivandets och texternas värld. Från romantiken och framåt omvandlade vissa författargruppers anspråk på konstnärligt värde litteratur till en estetisk kategori, till skönlitteratur.21 Som ett resultat av detta, och av transformationsprocessens övriga skeenden, kom boken som sådan, liksom tillverkningen av den, att uppfattas som en efemär faktor, så efemär att företrädare för den förlagshistoriska forskningen kunnat hävda att ”[n]är man köper en bok, är det inte papperet och trycksvärtan och pärmarna man köper, det är innehållet. Allt annat är sekundärt” eller, i samma anda, ”[r]ent fysiskt har boken som produkt och handelsvara ingen materiell funktion”.22 Föreställningen att ”innehållet” kan separeras från den materialitet som möjliggör dess förmedling spelar en viktig roll i legitimeringen av förlagets ”katedral-sida”. Det faktum att en handbok i gödselhantering kostar lika mycket som en hyllad poets diktsamling om de är tryckta på likadant papper och omfattar lika många sidor visar dock att det som förlag säljer snarare är böcker

än litteratur. Förlagens ”börs-sida” har emellertid med nödvändighet tonats ned för att främja förlagets och utgivningens kulturella värde.

Förlägga ”Förlag är et ord, som efter all min öfwertygelse, i sin werkan, lagt grund til den mesta nöd, som, både i förra och nyare tider, tryckt Bergslagen”, skriver Erik Fernow 1779 och 1791 diktar Bellman att ”hade Fredman blott förlag, sågs här i hvart ett hörn / En målad kanna med beslag, Och på dess lock en örn”.23 Som framgår har ordet förlag tidigare i historien haft andra betydelser än den vi normalt lägger i ordet.24 Förlag betecknade ofta ett förskott eller utlägg av pengar eller varor, det vill säga av det som är en förutsättning för produktion. I den tidigaste källa SAOB anger, Konung Gustav den förstes registratur från 1548, avses pengar: ”Thenne Salttpetter Siudere … haffuer waritt her och begäredt Förlagh aff oss ock föregiffuitt, att han wille förskaffe oss en heell hoop Sal­petter igen”.25 I en källa från mitten av 1700-talet handlar det istället om varor. Källan omnämner en man som ”sonderade … oss om vi ville gjöra förlag af skinn och silke, så ville han begynna at sy handskar”.26 Uttrycket ligga under förlag var besläktat med uttrycket att stå i skuld och förlag har också, bland annat, kunnat betyda kreditgivning, utlägg, tillgångar, som i Bellman­ citatet, samt lager, som i en ansökan från Carl Deleen till Kansli­kollegium 1797: Sedan Bokhandlaren Johan Dahl redan den 22 Maj detta år med döden afgått, och jag af des Arfvingar för en betydlig Summa tilhandlat mig hela des efterlemnade Förlag i Böcker, får hos Eder Excellence och höglofl. kongl. Collegium jag underdån-ödmjukast anhålla om vinnandet af Privilegium til Bokhandels drifvande här i Staden.27

Den innebörd som helt dominerar bland det femtiotalet excerpter i SAOB:s arkiv som rör bokvärlden är dock den som har med att stå för omkostnaderna för produktionen av något att göra.

Ett exempel hittar man i ett brev från Linné 1757: ”Voro desse brefven [dvs. Löflings bref till Linné under sin resa] på latin, behöfde de ingen manum obstetricantem, men som inom fäderneslandet få hafva gått in i denna Vettenskapen, lärer Uppläggaren icke stort båta på förlaget, hvarföre han

borde understödjas”.28 Fortfarande vid 1800-talets slut är förlag aktuellt som beteckning på en modell för produktionsfinansiering. ”[D]et förhållande att en näring drives på sådant sätt att en kapitalist lämnar råvaror åt en tillvärkare samt övertager hans produktion”, lyder förklaringen till ”förlag” i en handbok i nationalekonomi publicerad 1891–1902.29 Vid det laget var dock den process i full gång som skulle leda till våra dagars sätt att förstå ordet.

Det tidigaste belägget i SAOB för användning av ordet förlag i den bemärkelse det har idag är från 1906 och kommer från Uppfinningarnas bok där förlag definieras som ”affär som sysslar med utgivandet av böcker o.d.”.30Användningen har, som SAOB förklarar och som framgått ovan, utvecklats ur uttrycket att en bok är utkommen på eller med någons förlag och det tidigaste belägget för detta bruk kommer från Schultzes ordbok, ca 1755, där exemplet lyder ”Dänna bok är utkåmmen på dän mannens förlag”.31 När man under 1700-talet, och en stor del av 1800-talet, sa att ”denna bok är utkommen på NNs förlag” menade man dock inte att NN hade ett förlag eller att han eller hon var förläggare i vår mening. Ordet förlag avsåg inte en affärsverksamhet eller rörelse som sådan utan betecknade den ekonomiska ansträngningen. Söker man efter den successiva begränsningen av ordets innebörd för att finna den punkt där man med förlag och förläggare förstår orden som vi förstår dem idag, utan bibetydelser, får man söka sig in på 1900-talet. Att i detalj följa den processen låter sig inte göras här men några viktiga steg i förändringsprocessen ska nämnas.

En helt avgörande faktor i formeringen av förlaget som en tydligt avgränsad institution i den moderna bokvärlden var utvecklingen av den ekonomiska struktur som låg i den fria marknadens genomslag och som kom med det man för enkelhetens skull brukar kalla industrialiser­ ingen. Till det som betecknar en fri marknad i modern mening hör bland annat genomförd penningekonomi, fri konkurrens, etableringsfrihet och att människor arbetar för en lön.32 Att marknaden dessutom är så pass stor att man kan leva på att enbart förlägga böcker är givetvis också en förutsättning. När det gäller Sverige anses vanligen den industriella omvandlingen ha inletts under 1870-talet.

7

Av stor betydelse för utvecklingen av förlagsväsendet var också bildandet av Svenska Förlagsföreningen 1843. Föreningen bytte 1853 namn till Svenska Bokförläggareföreningen och namnbytet vittnar om den konsolideringsverksamhet som var föreningens syfte men det speglar också den pågående omvandlingen av begreppet förlag och föreställningar och praktiker som var knutna till det.33 I en svensk förening för förlag kunde i princip alla möjliga näringsidkare ingå, men med en förening för bokförläggare upprättade man en begreppsmässig gräns mot andra näringsfält och etablerade beteckningen på den yrkesgrupp föreningen var till för. Intressant nog tycks det dock ibland ha dröjt länge innan föreningens medlemmar själva kallade sig förläggare.

Ofta fortfor man att benämna sig boktryckare eller bokhandlare och förlagsbokhandel var länge gångbart som en synonym till förlagsväsen.34 Så dras gränserna upp Huvudsyftet med Svenska Bokförläggareföreningen var att utveckla bokhandeln, återförsäljningsledet, till en specialiserad profession. Det professionella förläggandet var beroende av en ordentlig bokhandel och man ville bli av med den bokhandel som bedrevs vid sidan av andra verksamheter, av bokbindare, lanthandlare, skollärare med flera. Dessa icke-specialiserade bokhandlare motsvarades inom bokutgivningen av så kallade privatförläggare och självförläggande författare, grupper som fortfarande vid mitten av 1800-talet utgjorde en stor andel av de svenska förläggarna. I en beräkning från 1854 är omkring 70 av 161 förläggare privatförläggare.35 Sven Rinman beskriver i sin historik över Svenska Bokförläggareföreningen privatförläggarna och de självförläggande författarna som ”primitiva inslag i den svenska bokförläggarvärlden” och hänvisar till Henrik Reuterdahl som redan 1841 kritiserade ”hela detta system eller brist på system”.36 Reuterdahl hävdade bland annat att de svenska författarna i hans samtid ”vilja i allmänhet sjelfve vara förläggare, för att erhålla all den vinst, som deras arbeten kunna gifva, och göra derigenom både sig sjelfve och literaturen en icke så ringa skada”.37 Rinmans omdöme om det tidiga 1800-talets själv­förläggande författare och privatförläggare är anakronistiskt på ungefär samma sätt som när

8

Henrik Schück och andra kallar de tidiga tryckarna för förläggare. Uppfattningarna låter ana att den roll och betydelse förlag och förläggande kommit att få i modern tid, som också är den tid då förlagshistorien skrivits, i så hög grad impregnerat förståelsen av relationerna mellan böcker och litteratur, författare, tryckare och betalare att man inte kunnat frigöra sig från den egna samtidens perspektiv.

I Schücks fall kan en förklaring vara att hans studie över ”förlagsbokhandelns historia” skrevs på beställning av P.A. Norstedt & Söner som 1923 firade sitt 100-årsjubileum. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 började det kulturella värdet av teknisk produktion att kraftigt försvagas till förmån för affärsidkandets, förmedlingens och den symboliska produktionens betydelse.

Aktiebolagsformens, börsens och bankernas växande betydelse, professionaliseringen av reklamoch marknadsföringsverksamheter och den explosionsartade framväxten av varumärken är några av uttrycken för detta. Det skulle därför ha varit betecknande för sin tid att Norstedts till sitt jubileumsfirande ville lyfta fram förlagsverksamheten och inte tryckeriverksamheten, trots att Norstedts startat som ett renodlat tryckeri och därtill var det kungliga boktryckeriet, och trots att drygt 80 procent av Schücks studie handlar om tiden före 1810 och att endast få sidor ägnas 1800-talets avslutande decennier, den tid då den moderna förlags- och förläggartypen etableras och bokförläggande alltså blir en enskild och specialiserad profession.38 Värdeförskjutningen från produktionen av det konkreta till produktionen av det abstrakta, som jag här försökt spåra, rörde sig om en generell utveckling förbunden med den expanderande kapitalistiska moderniteten, och ledde till ett växande och så småningom ensidigt fokuserande på förmedlingen av produkterna, på efterfrågestimulation och identitetsbyggande kring varor som någon trots allt måste ha tillverkat. Vem denne någon var skulle dock, med hantverkssamhällets övergång i industrisamhälle, allt färre personer komma att ha kännedom om och i våra dagar aktualiseras frågan nästan enbart när förhållandena inom produktionen når så skanda­lösa former att fabriksarbetare begår självmord eller dör under nedstörtade rasmassor.39 Precis som vi inte vet vem som tillverkat våra mobiltelefoner

eller sytt våra kläder, men är högst medvetna om vilket märke, företag och designer som ligger bakom dem, finns det knappast någon idag som kan nämna namnet på ett samtida tryckeri, för att inte tala om en samtida tryckare – en idag helt avpersonifierad yrkeskår, medan de allra flesta kan namnge åtminstone ett par kända förläggare, för att inte tala om förlag.

Vad är det då förläggaren producerar? Det är inte texter, för de tillverkas av författare, och det är inte böcker, för de tillverkas av tryckerier. När tryckare före 1800-talets mitt agerade ”förläggare”, så betydde det i praktiken att de tryckte en upplaga av en bok utan att ha en beställning på den.

Vid denna tid var det ovanligt att producera på spekulation – det är exempelvis osannolikt att en möbelsnickare före det sena 1800-talet skulle ha tillverkat ett större antal stolar utan att någon beställt dem. Så småningom, med industrialiseringen, blir tillverkning på spekulation och utan beställning dock det normala men det gör inte att man kallar sko-, möbel-, bil- och alla andra fabrikanter för förläggare, en benämning som ursprungligen, och under största delen av sin förekomst, avsett den som betalar produktion – vilken produktion som helst – i förskott och spekulationssyfte. Man kallar dem för skofabrikanter, biltillverkare och så vidare.

Tryckarna hörde till de tidigaste massproducerande tillverkarna och de kalla­de sig tryckare också när de tillverkade böcker på egen bekostnad. Först med den ordning som växer fram från 1800-talets senare decennier, utkristalliseras förläggandet till en egen och specialiserad profession och förläggare etableras som yrkesidentitet.

Verksamheten handlar i grund och botten om förmedling – förmedling mellan författare, tryckerier, bokhandel och läsare. Av Bo Peterson har den, i Escarpits efterföljd, karaktäriserats med verben välja och sälja. Escarpit själv talar om välja, tillverka och distribuera vilket är märkligt eftersom avsaknaden av egen produktion är betecknande för den moderne förläggaren som inte trycker böcker utan låter trycka dem.40 Distributionen köps också normalt in och återförsäljning sköts av andra yrkesgrupper, så de verb som verkligen betecknar verksamheten är snarast betala och välja, och betala (i förskott) är, som framgått, just vad förlägga ursprungligen betydde.41 Att kunna betala för den produktion och dis­

tribution som någon annan utför är en förut­ sättning för att kunna välja och väljandet en nödvändig följd av kostnaderna. Att betalningsfunktionen fått en så avgörande kulturell betydelse har att göra med att det alltid varit dyrt att få en text satt, tryckt och bunden. Distributionen av upplagan har också varit kostnadskrävande om spridningen ska bli effektiv. Den ekonomiska risk utgivningen innebär tvingar fram ett urval.

Texterna i urvalet måste fungera på ett sådant sätt att det ekonomiska systemet fungerar varför förmågan att välja rätt texter blir viktig. Förläggarens betalningsfunktion ligger på detta sätt till grund för den konsekrationsmakt man gärna lyfter fram när man talar om den moderne förläggarens betydelse i samhällskulturen.42 Estetiken får sin plats i kalkylen men dess värde måste göra skäl för sig i förlagets balansräkning.

På samma sätt måste förlaget som fenomen göra skäl för sig i kulturen. Rent ontologiskt behövs ju inte förlag och förläggare för att förfat­ tare, böcker och litteratur ska existera. Egen­ skapen att som författare eller bok vara utgiven på ett förlag är en accidens, det vill säga något som, ontologiskt sett, inte ligger i sakens natur, inte är definierande. När man betraktar bokhistorien i ett längre perspektiv ser man emellertid att det som sker med etableringen av den moderne förläggaren är att egenskapen ”förlagsutgiven” manifesteras som en essens, alltså som en egenskap som är nödvändig för att en författare ska vara en författare och, nära nog, en bok en bok.

Förhållandet ger förlaget tolkningsföreträde och en betydelsefull maktposition och ordningen bekräftas av det faktum att fenomenet självförläggande har ett så lågt kulturellt värde att det diskvalificerar den som skrivit en text och gett ut den ”på eget förlag” från att överhuvudtaget betraktas som författare.43 Det leder oss också till ett möjligt svar på den tidigare ställda frågan: Förläggare producerar inte texter (det gör författaren), de producerar inte böcker (det gör tryckaren) – de producerar författare. Betalningsfunktionen sanktionerar förläggarens makt att välja, urvalet sanktionerar förläggarens position, den skrivandes rätt att kalla sig författare och textens förvandling till bok och därmed till en entitet i det vi kallar litteraturen.

Bokvärlden har alltid hängt samman med den större världen, och det är först när tingens ord-

9

ning förändrats som de begrepp med vars hjälp tingen representeras får nya innebörder. När man verkligen kan börja försörja sig som bokförläggare kommer det professionella att framstå som en essentiell egenskap i förläggandet på motsvarande sätt som ”förlagsutgiven” uppfattas som en nödvändig egenskap för att en författare ska vara en författare. Självförläggandet och privatförläggandet kan därmed sorteras ut och betraktas som just ”primitivt”, som ett slags låtsasförläggande.

Så dras gränserna upp och, med Mary Pooveys formulering, ”ur det som en gång framstått som ett odifferentierat flöde av praktiker och idéer skapas nya och mer specialiserade konceptuella – eller föreställda – entiteter”.44

Ett annat exempel på ett ord och begrepp som fått en ny innebörd till följd av transformationer i tingens ordning är upplägga. Att lägga upp en text har som vi sett betytt att sätta den, att låta trycka den och att utge den. Idag betyder det att publicera den på internet. Jag har i denna artikel velat undersöka och visa på några av ingredienserna i de historiska förlopp som lett fram till samtidens föreställningar om relationen mellan produktion och förmedling i bokvärlden. Den tryckta pappersbokens tekniska och materiella natur spelar en viktig roll i denna relation. Med den digitala tekniken har förutsättningarna förändrats helt och nya gränsförflyttningar är med största sannolikhet att vänta.

noter 1. Henrik Schück, Den svenska förlagsbokhandelns historia (med varianttiteln Festskrift författad av Henrik Schück på uppdrag av P. A. Norstedt & Söner i anledning av dess 100-årsjubileum nittonhundratjugotre) (Stockholm: Norstedt), del 1, s. 39.

2. Mary Poovey, Making a Social Body: British Cultural Formation, 1830–1864 (Chicago: The University of Chicago Press), 1995, s. 5. För ”historisk epistemologi” (termen är ursprungligen Lorraine Dastons) se ibid., kap. 1. Ett formaliserat uttryck för att man inte är en ”riktig författare” om man gett ut sin bok själv är att man, för att kunna bli medlem i Sveriges Författarförbund, måste skicka in sina ”verk” för bedömning när man ansöker om medlemskap, något som inte är nödvändigt om man blivit utgiven genom ett etablerat förlag. Se SFF:s webbplats: http://www.forfattarforbundet.se/medlem/ansokans-innehall/. Jfr Ann Steiner, Litteraturen i mediesamhället (Lund: Studentlitteratur, 2012), s. 50f.

3. Se Pooveys Making a Social Body 1995; A History of the Modern Fact: Problems of Knowledge in the Sciences of Wealth and Society (Chicago: The University of Chicago Press, 1998) och Genres of the Credit Economy: Mediating Value in Eighteenth- and NineteenthCentury Britain på samma förlag 2008.

10

4. ”Bokvärlden” är ingen modell, snarare motsatsen. För en svensk översikt och diskussion av befintliga modeller som rör böcker och litteratur, se Ann Steiner, I litteraturens mittfåra: Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet (Göteborg: Makadam, 2006), s. 17–27.

5. Excerpt för uppslagsordet ”upplägga” ur Samlingar till Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien. Lund, (hädanefter SAOB:s Samlingar).

6. Uppgiften om sidantal/dag kommer från Per S. Ridderstad, ”Den grafiska tekniken under 500 år”, i Det tryckta ordet: Svensk tryckeriteknik under 500 år, red. Marianne Landqvist (Stockholm: LT, 1986), s. 6.

7. Samuel E. Bring, Boktryckerierna i Uppsala: Historik på uppdrag av Almqvist & Wiksells boktryckeri (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1964), band II, s. 12f.

8. Thet Nyia eller wår eendeste frelsares och återlösares Jesu Christi salighgörande Testamente […] (Stockholm 1605).

9. SAOB, band 36 (Lund, 2012), spalt U568.

10. SAOB:s Samlingar (se not 5) omfattar cirka 170 excerpter där ordet upplägga förekommer i samband med böcker. Drygt

hälften av de 142 excerpter som framstått som meningsfulla för undersökningen är hämtade från 1700-talstexter och en knapp tredjedel från 1600-talstexter. Omkring femton procent kommer från texter publicerade på 1800-talet och endast fyra procent från 1900-talskällor. Exempel på ordets användning från 1700-talets mitt finner man på andra håll också, exempelvis i boktryckaren Lars Lindeblads intygan, i samband med hans anhållan 1756 om att bli boktryckare i Kalmar, att han inte krävde annan ersättning för att få starta sin verksamhet än ”allenast skälig betalning för vad han kommer för någotdera att upplägga och avtrycka”. Bengt Hallvik, Tryckt i Calmar hos Lars Lindeblad: En boktryckare från 1700-talet och hans produktion, Sancte Christophers Gilles Chroenica, XXVI–XXVII (Kalmar, 1957), s. 8.

11. Excerpter för uppslagsordet ”upplägga” ur SAOB:s Samlingar.

12. Ibid.

13. Ibid.

14. Ibid.

15. SAOB, band 36 (Lund, 2012), spalt U568. Schultzes Ordbok, cirka 1755, handskrift i SAOB:s arkiv.

16. Pooveys Making a Social Body, s. 5. I vår egen tid tyder begrepp som ”digital humanities”, ”e-learning” och liknande på att ”det digitala” fortfarande inte nått en fullkomlig naturalisering.

Det är ju nämligen som att säga ”print humanities” eller ”print learning”, något som idag skulle låta ungefär lika märkligt som att säga ”jag ska på trycket låta upplägga en bok” istället för ”jag ska ge ut en bok”.

17. SAOB, band 3 (Lund, 1906), spalt 962.

18. Med den så kallade bestsellerismen är det annorlunda. Den bygger rent definitionsmässigt på kvantitativa värden. Dessa kan ibland övergå i ett specifikt slag av kulturellt värde där (den stora) kvantiteten blir en kvalitet, om än inte estetisk. På samma sätt, fast tvärtom, ligger det till med det som är ”smalt”, som kommer i ”begränsad upplaga” eller på andra sätt signalerar att den ringa kvantiteten är en kvalitetsstämpel.

19. Se exempelvis John Guillory, Cultural Capital: The Problem of Literary Canon Formation (Chicago: The University of Chicago Press, 1994), kapitel 5 och Poovey, Genres of the Credit Economy, kapitel 5.

20. Carlyle ska närmare bestämt ha sagt att ett förlag är – eller bör vara – ett mellanting av börs eller katedral. Var han har sagt det tycks svårt att ta reda på. Jfr Store norske leksikon, uppslagsordet ”Børs Og Katedral”, https://snl.no/b%C3%B8rs_og_katedral.

21. Jfr Bo Bennich-Björkman, Termen litteratur i svenskan 1750– 1850, Meddelanden utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturhistoriska institutionen i Uppsala, nr 4 (Uppsala, 1970), särskilt s. 99–121 och Poovey, Genres of the Credit Economy, kapitel 5.

22. Sven Rinman, Studier i svensk bokhandel: Svenska bokförläggareföreningen 1843–1887, Diss. (Stockholm: Norstedt, 1951), s. 9; Bo Peterson, Boktryckaren som förläggare: Förlagsfunktion och utgivningspolitik hos P. A. Norstedt & Söner 1879–1910, Diss. (Stockholm: Norstedt, 1993), s. 41.

23. Excerpter för uppslagsordet ”förlag” ur SAOB:s Samlingar.

24. Jfr Peterson, Boktryckaren som förläggare, s. 44f.

25. SAOB, band 9 (Lund, 1928), spalt F2840.

26. SAOB, band 9 (Lund, 1928), spalt F2840.

27. Brev från Carl Deleen till Kanslikollegium, inkommet 13 december 1797, Riksarkivet: Kanslikollegiums arkiv: Inkomna

handlingar: Skrivelser angående böcker och trycksaker, EXIII: 15.

28. Excerpter för uppslagsordet ”förlag” ur SAOB:s Samlingar.

29. SAOB, band 9 (Lund, 1928), spalt F2841.

30. SAOB, band 9 (Lund, 1928), spalt F2842.

31. SAOB, band 9 (Lund, 1928), spalt F2842.

32. Se exempelvis Lennart Schön, En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och omvandling under två sekel (Stockholm: SNS förlag, 2000), s. 85f. och passim.

33. Föreningens historia har skildras ingående i Rinman, Studier i svensk bokhandel och i Johan Svedjedal, Bokens samhälle: Svenska bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943 (Stockholm: Svenska bokförläggareföreningen, 1993). Studierna ger även en detaljerad bild av den svenska bokmarknaden i vidare mening.

34. Jfr Peterson, Boktryckaren som förläggare, s. 63.

35. Rinman, Studier i svensk bokhandel, s. 220.

36. Rinman, Studier i svensk bokhandel, s. 219.

37. Rinman, Studier i svensk bokhandel, s. 40.

38. Om den moderne förläggarens genombrott i Sverige se Rinman, Studier i svensk bokhandel, s. 243; Bo Peterson, Välja & Sälja: Om bokförläggarens nya roll under 1800-talet, då landet industrialiserades, tågen började rulla, elektriciteten förändrade läsvanorna, skolan byggdes ut och bokläsarna blev allt fler (Stockholm: Norstedt), 2003, s. 90–95; Svedjedal, Bokens samhälle, 1993, s. 330.

39. Kända exempel är den självmordsvåg som ägde rum 2010 bland arbetare på kinesiska fabriker som tillverkar Iphones åt Apple och de textilfabriker i Bangladesh, som bland annat tillverkade kläder åt H&M, som störtade samman exempelvis 2005 och 2013. Under senare år har intresset för vem producenten är vuxit när det gäller mat, och mjölkförpackningar kan ibland t.o.m. ha foto på mjölkbonden och hans kor.

40. Peterson, Välja & Sälja, s. 9 och Peterson, Boktryckaren som förläggare, s. 27 med vidare referenser.

41. Det vill säga om man betraktar verksamheten ur det perspektiv jag anlagt i denna artikel. I refererade studier av Rinman, Svedjedal och Peterson är perspektivet och syftet ett helt annat.

Det gäller också Johan Svedjedal, Författare och förläggare och andra litteratursociologiska studier (Hedemora: Gidlunds, 1994), där kapitel 1 exempelvis behandlar förläggarens roll som medskapare till författarnas texter.

42. Det kulturella värdet skapas givetvis inte av förläggaren ensam utan uppstår i samspel mellan själva texten, läsarna, kritiken, litteraturforskningen, medierna och andra instanser, men det är förläggaren som har den avgörandet makten att tacka ja eller nej till ett manuskript och därigenom att bestämma om en viss text skall produceras i bokform och ges ut eller ej.

43. Även om pengar grundläggande kan sägas vara en neutral ekvivalent, representerar alltså en och samma summa pengar helt olikartade värden på en kulturell nivå. Betalas bokens produktion och distribution av den som skrivit texten blir utgåvans och upphovsmannens värde lågt – så lågt att vederbörande inte riktigt kan benämnas författare – men om det är någon annan som betalar produktionen och distributionen – en som gjort till sitt yrke att göra det – blir det högre. Jfr Anna Nordenstam, ”Snabba cash?

Pengar, makt och värde på det litteraturvetenskapliga fältet”, Tidskrift för litteraturvetenskap 44, nr 2–3 (2014), s. 43–45 och Steiner, Litteraturen i mediesamhället, s. 50f.

44. Poovey, Making a Social Body, s. 5.

Manushylla (s. 2) och färgboll (s. 10), museum Plantin-moretus, foto Kristina Lundblad forskningen bakom artikeln har bedrivits med stöd av vetenskapsrådet. Diarienummer 2012-951

11

gunilla jonsson

Bokförhållanden

R

edaktörerna för Biblis har bett mig om en artikel om analytisk bibliografi, ett begrepp som förmodligen är okänt för många. Den följande framställningen kommer inte att ge någon heltäckande redogörelse, dels för att en sådan inte skulle rymmas i ett Biblisnummer, dels för att det redan finns utomordentliga sådana av mycket kunnigare författare. Jag skall i stället genom ett litet antal praktiska exempel försöka ge den till äventyrs oinvigde läsaren en uppfattning om vad det handlar om. Det blir därefter anledning att också helt kort beröra ”Functional Requirements for Bibliographic Records” (FRBR) och hur den modellen förhåller sig till analytisk bibliografi.

För uttömmande redogörelse för och diskussion av den teoretiska överbyggnaden samt den rika och delvis varierande terminologin hän­visar jag till Mats Dahlströms avhandling Under utgivning (2006) och Rolf Du Rietz Den tryckta skriften (1999).

Praktiska exempel kan dock inte beskrivas utan tillgång till verkliga böcker, och stort tack går till personalen vid otaliga bibliotek i Sverige men även till ett antal europeiska bibliotek. Alla har beredvilligt svarat på mina mer eller mindre konstiga frågor, eller skickat sina exemplar på fjärrlån till KB, där jag kunnat inspektera dem. Vissa har jag hemsökt mer än andra, och med särskild tacksamhet tänker jag på Per Stobaeus vid Lunds universitets bibliotek, Universitetsbiblioteket, Thomas Drugg vid Östersunds bibliotek, Niklas Åkerlund vid Umeå universitetsbibliotek och Sven-Olof Ask

12

Stifts- och landsbiblioteket i Skara. Alldeles särskilt tillmötesgående har jag mött i Uppsala universitetsbibliotek, Kulturarvet (Carolina), och i Hagströmerbiblioteket. Tack, Laila Österlund med personal, Carolina, och Ove Hagelin och Gertie Johansson, Hagströmerbiblioteket. Sist, och sannerligen mest, tack till personalen på KB och Roggebiblioteket, ingen nämnd, ingen glömd, som gjort allt för att underlätta för mig.

Ett varmt tack går slutligen till Mats Dahlström, för uppmuntrande tillrop, men framför­allt för välgrundade synpunkter, som inneburit avgörande förbättringar.

Innan jag går in på mina exempel är det nödvändigt med en kort orientering. Analytisk bibliografi är en undersökningsmetod, eller snarare ett antal undersökningsmetoder, som syftar till att klarlägga hur texter1 mångfaldigas och förmedlas till offentligheten.2 Den har starka beröringspunkter med det textkritiska fältet – något hårdraget kan man faktiskt hävda att en textkritisk utgåva är (eller kan vara) den mest utförliga bibliografiska beskrivningen av en ”bok” som kan göras.3 Uppgiften för analytisk bibliografi är att genom undersökning av ett antal fysiska egenskaper hos boken fastställa den tryckta textens status i förhållande till mer eller mindre avvikande, andra tryckta representationer av ett verk. ”Boken” är här en term som avser ett eller flera fysiska föremål. Det finns en specialiserad terminologi inom det materialbibliografiska området, till vilket analytisk bibliografi räknas.4 Eftersom den nog måste antas vara obekant för de flesta

skall jag emellertid försöka klara mig med ett minimum av termer, och i vissa fall väljer jag också att använda mer traditionella beteckningar än de specialtermer som myntats allteftersom behovet av precisering växt.

Helt utan termer klarar jag mig dock inte, och den första som måste behandlas är idealexemplar, ”ideal copy” på engelska. Själva beteckningen måste sägas vara olyckligt vald, och den har också blivit både missförstådd och missbrukad inom biblioteksområdet internationellt. De flesta katalogisatörer eller katalogiseringsexperter tror att termen betecknar ett ”fullständigt och perfekt exemplar”. Misstagen här är dels att ”ideal” i ideal copy skulle implicera perfektion i ordets vardagliga betydelse, dels föreställningen att det alltid går att identifiera ett exemplar som äger giltighet för en hel upplaga. Den bibliografiska beskrivningen av idealexemplar syftar till att beskriva en art,5 inte ett enskilt exemplar. Beskrivningen kan baseras på ett exemplar eller på många, men så länge den inte beaktat samtliga exemplar som producerats för en specifik emission (se nedan) måste den betraktas som en hypotes, som kan bli föremål för revidering varje gång man får tillfälle att granska ett nytt exemplar.6 Den bibliografiska analysen resulterar i vad man kallar bibliografisk klassificering, vilket inte har något med ämnesklassificering att göra. De viktigaste kategorierna i en bibliografisk klassi­ ficering är sättning, tryckning, stat, emission, vilka tillsammans förverkligar en sällan helt entydig representation av ett verk, i sin tur ett abstrakt begrepp.7 Sättning avser registreringen av en text, antingen den har skett med lösa metalltyper eller vid ett tangentbord. Sättning är, i motsats till upplaga, en entydig beteckning. Sättningen är grunden för en eller flera tryckningar. Det finns ofta stater, ändringar som görs under tryckningens gång, mellan olika tryckningar, men ibland även efter tryckningen och till och med under publiceringens gång. Det är alltså långt ifrån självklart att alla exemplar som framställs med en viss sättning som bas är helt identiska. En beskrivning av ett idealexemplar redovisar alla stater som bibliografen identifierat. Det finns olika meningar om i vilken ordning stater skall redovisas. Det kan tyckas att en ändring som uppenbart vidtagits för att förbättra texten skall behandlas först, så

att man så att säga inom beskrivningens ram fastställer vilken textversion som har företräde. En sådan ansats kan vara rimlig i enklare fall, men kan också leda till överväganden, för vilka man ganska snart saknar beslutsunderlag. Jag ansluter mig hellre till Thomas Tanselle, som förordar att stater listas i den kronologiska ordning de fysiska vittnesbörden i exemplaren anger – även om det kan finnas komplicerande faktorer med den principen också.8 För att man skall kunna tala om en helt ny sättning (ny upplaga) måste större delen av texten ha satts om, registrerats på nytt. Emission9 är helt enkelt utgivning, antingen av första och kanske enda tryckningen av en sättning, eller av en del av en tryckning, som presenteras för marknaden under sken av att vara något nytt. Ett typiskt exempel är Gjörwells (1731–1811) vana att skicka ut ark av samma sättning i olika konstellationer och med olika titelblad. Ett intressant fall av senare datum är Natur & Kulturs försök att publicera Hermann Rauschnings Samtal med Hitler (1940), i svensk översättning av Alf Ahlberg. Den utgavs i fem emissioner, från och med den andra kal�lade upplagor. Samtliga konfiskerades prompt,10 och förlaget försökte på olika sätt lista ut vad som var orsaken och genomföra partiella ändringar.

En granskning avslöjar, bland annat genom identiska typskador, att det är samma sättning som grund i samtliga.

Vanliga, nutida och mer triviala exempel är ”pocketupplagor” producerade från samma sättning som den första. På 1980-talet trycktes ofta en första upplaga med påfallande stor grad för att tillåta fotografisk förminskning med bibehållen läslighet i den från början planerade pocket­ emissionen. Förlagens bruk att mer eller mindre slumpmässigt döpa en ny tryckning till ny ”upplaga” hör också hit.

Metoder och terminologi inom analytisk bibliografi är från början utvecklade för handpresstidens tryckalster. Det har sin naturliga förklaring i att texter som blir föremål för vetenskaplig utgivning tenderar att vara äldre än samtiden, och att dess bärare alltså representerar en äldre teknik än dagens. Den bibliografiska klassificeringens kategorier är emellertid generellt giltiga för alla tiders bokproduktion, och kännedom om med vilken teknik den bok eller de böcker man undersöker har producerats är nödvändig för bibliografen.

13

Den enligt min åsikt bästa läromästaren när det gäller handpresstidens teknik är alltjämt McKerrow, An Introduction to Bibliography for Literary Students (1928), kompletterad av Gaskell, A New Introduction to Bibliography (1972, 2. tryckningen 1973). På svenska har vi Bengt Bengtssons oumbärliga redogörelse, Äldre typografisk teknik (1943). För att på ett standardiserat och för alla begripligt sätt kunna beskriva de resultat man kommer fram till genom den bibliografiska analysen använder man deskriptiv bibliografi. I den bibliografiska litteraturen sätter man ibland likhetstecken mellan analytisk bibliografi och deskriptiv bibliografi, och sant är att begreppen lätt glider ihop, men jag skall försöka skilja på det ena och det andra. Fredson Bowers, Principles of Bibliographical Description (1949) är den grundläggande ledsagaren på den deskriptiva bibliografins område, på svenska kompletterad av Rolf Du Rietz, Den tryckta skriften (1999).

Min avsikt är inte att bidra till teoribildningen inom området utan att genom ett litet antal konkreta exempel demonstrera vilken direkt, praktisk betydelse den analytiska bibliografin har, inte bara i textkritiska projekt. En insikt som snabbt infinner sig är att den redaktionella processen kan fortsätta även efter att ett korrigerat och redigerat manuskript lämnats till mångfaldigande, till och med efter dess publicering. Ändringar under tryckningens gång eller mellan olika tryckningar är vanliga och för det mesta triviala. En vanlig metod, som kan observeras även i nutida publikationer, är kancellering, dvs. ”ersättning”, i äldre tryck ofta utförd genom att ett ursprungligt blad skärs bort med tillräckligt mycket kvar på ena sidan av mittfalsen för att til�låta häftning av viket. Ett nytryckt blad tillfogas för att av bokbindaren eller köparen klistras fast på stumpen. Det avlägsnade bladet kallas kancellandum, ”det som bör ersättas”, och det nytryckta kancellans, ”det som ersätter”. Kancellering kan också ske genom överklistring, ibland av bara enstaka ord, eller genom utskrapning och till och med överskrivning med bläck. I de senare fallen måste man naturligtvis kunna konstatera samma åtgärd i flera exemplar för att våga dra slutsatsen att det är fråga om kancellering och inte bara ingrepp av någon ägare.

I KB finns ett stort antal pliktleveransexemplar från tiden omkring 1800 och framåt med

14

både kancellanda och kancellanser bevarade.

Kancellanda är då för det mesta utmärkta antingen genom en rivning eller ett klipp, oftast från överkanten och en bit ner i bladet, och kancellansen är löst påklistrad. Man kan anta att tryckaren för säkerhets skull levererade allt som framställts, men troligen avspeglar det också den normala rutinen vid försäljning av obundna exemplar direkt från tryckeriet. De ändringar man hittar är oftast rättelser av tryckfel, utelämnade eller omkastade ord etc. Man kan knappast vänta sig att någon av dessa publikationer kommer att bli föremål för textkritisk utgivning, men för den som läser en av texterna är det viktigt nog. Kancellansen representerar med nödvändighet ett senare stadium i textbearbetningen än kancellandum. Kancellansen, inte kancellandum, är avsedd för publicering.

När det gäller rättelser, som är den absolut vanligaste orsaken till åtgärden, är det klart att kancellansen representerar författarens eller förläggarens ursprungliga intentioner. Dessvärre medförde en rättelse inte sällan att nya fel introducerades, så även om kancellanda är avsedda att kastas bort är det inte en åtgärd som skall vidtas utan noggrann kontroll. En bibliograf eller en textutgivare – och ett bibliotek – sparar naturligtvis både kancellanda och kancellanser, de utgör vittnesbörd om textens historia – och om tryckerirutiner! Det finns också många fall när det inte är självklart att kancellansen har något att göra med författarens avsikt.

Innan jag övergår till mina exempel måste jag betona att jag kommer att begränsa analysen till en ganska enkel nivå av den fysiska beskrivningen. Kolumntitlar, kapitelrubriker, typsnitt, m.m., m.m. lämnar jag därhän. Det kommer heller inte att bli mer än en första ansats till beskrivningar av idealexemplar, eftersom det inte har varit möjligt att göra detaljerade jämförelser av alla olika fysiska exemplar jag haft möjlighet att se, och jag har dessutom inte kunnat personligen undersöka alla exemplar som redovisas i det följande.

Som första exempel väljer jag en av de i mitt tycke märkligaste böcker som har givits ut i Sverige, Lars Robergs anatomiska handbok Lijkrevnings tavlor, 1718. Men först några ord om Lars Roberg (1664–1742). Efter en mångårig utbildningsresa, som gick genom Tyskland, Holland,

Plansch och titelsida ur Skara stiftsbiblioteks exemplar. Tillhör den stat som beskrivs under nr 1 i bilagan.

Frankrike och England kom han tillbaka till Sverige och blev professor i medicin vid Uppsala universitet 1697. Han lämnade professuren först 1740. Roberg var en spränglärd man och en skicklig tecknare. Han var både teoretiker och praktiker och genom det Nosocomium (sjukhus) som han lyckades få till stånd i Uppsala 1708 räknas han som Akademiska sjukhusets grundare. Åke Dintler11 säger i sin biografi att Roberg i många stycken var så långt före sin tid att han hade svårt att få uppskattning av sina samtida. Biografin som publicerades i Tidningar om the lärdas arbeten strax efter hans död är dock mycket uppskattande.12 Än mer uppskattande är Johan Gustaf Acrel i sitt tal i vetenskapsakademien 1796.13 Hans karakteristik av Roberg är värd att citera: ”Hans skrifsätt var aldeles eget, likasom han ock affecterade en egen Orthographie, dock utan reglor och bestånd. Qvick, ordhittig och munter befanns han alltid god

Latinare, och kände mycket, men kunde ofta ej hålla sit Satiriske lynne inom gränsor.”14 Ännu har ingen gett sig på att göra en textkritisk utgåva av ”likrevningen” (ordet, Lars Robergs egen uppfinning, betyder obduktion eller dissektion). Det finns däremot en hel del skrivet om boken under 1900-talet i artikelform och med lite olika fokus: planschen (eventuellt planscherna), typografin,15 vinjetterna, språket.

Utgivningshistorien rymmer ett antal mystifikationer och har gett upphov till gissningar och spekulationer, men någon egentlig, bibliografisk analys finns inte publicerad.

Den första uppgiften för undersökningen är att fastställa formatet, dvs. det man brukar kalla ”bibliografiskt format”. Formatet står i ett oupplösligt förhållande till sättning och tryckning, antalet typsidor i tryckformen avgör formatet.

Med användning av den gängse metoden att beteckna formatet kan man omedelbart inse att i

15

en 1:o (patentfolio med en äldre beteckning) har tryckformen haft en typsida som krävde hela formen, i en 2:o (äldre beteckning folio) har det varit två typsidor i formen, i en 4:o (kvarto) fyra, osv. Eftersom arket oftast trycktes på båda sidorna krävdes för det mesta två tryckformar för att trycka ett ark, och typsidorna måste placeras i formarna, med en äldre tryckeriterm ”skjutas ut”, så att sidorna i det färdigtryckta arket efter falsning (vikning) kom i rätt ordning.

Det finns däremot bara ett indirekt samband mellan det bibliografiska formatet och bokens storlek i centimeter och millimeter. En 2:o från början av 1500-talet, som är tryckt på ett ark av ungefärlig storlek 40 × 33 cm och i en trä­press med mindre tryckyta (för att medge marginaler), kan vara mindre än en 4:o från 1800-talet, tryckt på maskingjort papper tillskuret i betydligt större ark och i en metallpress som kunde ha mycket större tryckyta. Eftersom man inte haft möjlighet att stå bredvid pressen och konstatera antalet typsidor vid tryckningen är man hänvisad till att avgöra formatet utifrån bokens papper, ark och lägg (observera att ark och lägg inte är samma sak – ett lägg i en 2:o består till exempel i en någorlunda omfångsrik trycksak regelmässigt av flera ark. I

en trådhäftad bok skulle ryggen annars växa till ohanterlig tjocklek). I en bok tryckt på handgjort papper ger vattenlinjernas riktning och eventuella vattenmärkens lägen, liksom den tryckta ytans proportioner, viktiga ledtrådar till formatbestämningen. Undantag från huvudreglerna finns, men de är ovanliga.16 Robergs anatomiska lärobok är en omisskännlig 8:o. Efter formatbestämningen följer en noggrann kollationering av ark och arkföljd, och den noteras med användande av arksignaturerna, oftast en bokstavsföljd. Under äldre handpresstid var det vanligt att de första bladen i arket, ibland t.o.m. första bladet efter mittviket, var signerade.

Längre fram i tiden blev det brukligt att bara signera det första bladet.

Så här lyder kollationen för den tidigaste staten av boken, med uppgift om sidtal tillagda:17 8:o. π1, A–D8 E4(-E4, =π1?). 36 blad, ss. [2] 70.18 Här är att märka att tecknet π används för att beteckna osignerade, preliminära blad, delark eller ark, en upphöjd siffra används för att beteckna en hel enhet. A–D8 säger att de fyra första arken är kompletta med 8 blad i varje. Det säger också att bladen är konjunkta (= sammanhängande) vilket vid behov noteras sålunda: A1.8, A2.7,

Lars Robergs anatomiska handbok Lijkrevnings tavlor, 1718. A8r; A8v.

16

A3.6, A4.5, B1.8 osv. OBS! två blad som är hopklistrade med varandra är inte konjunkta utan disjunkta. Det sista arket, E4, är ett halvark och saknar dessutom det sista bladet. Noteringen E4, med siffran på samma rad, anger att det handlar om det fjärde bladet i arket, inte om hela arket.

E1, (första bladet i halvarket) måste ha varit konjunkt med det sista, något annat vore en fysisk omöjlighet, och det är ett rimligt antagande att det sista bladet i det avslutande halvarket användes till att trycka titelbladet på, men i avsaknad av exemplar i det skicket får det förbli en gissning. – Tryckning i halvark var vanlig för trycksaker av mindre omfång och, som i det här fallet, när den avslutande texten bara fyller ett halvt ark. Förfarandet innebar att en och samma form, med i det här fallet åtta typsidor, användes för att trycka båda sidorna av ett ark. När arket hade tryckts på ena sidan vändes det helt enkelt så att man fick två halvarksexemplar av ett ark, vilket var ett förnuftigt sätt att spara på det dyra papperet. – Metoden används fortfarande men kallas i dag omkastark.19 Det disjunkta titelbladet är påträffat i inte mindre än sex stater (”varianter”). De har olika

Nordisk boktryckarekonst 1930, s. 112. Sjögrens eget exemplar, som jag inte kunnat lokalisera.

citat på titelsidan och versosidan, vilket ägnats utförliga beskrivningar utan att kronologin mellan dem kunnat fastställas.20 Sättningen av själva titeln och impressum är dock densamma i alla, även om raderna kan variera lite i position, vilket inte är konstigt med tanke på att citaten på titelsidan växlar och man måste ha justerat om typsidan flera gånger.21 I många exemplar är ett blad kancellerat, nämligen A8 (s. 15–16), vilket beskrivs på följande sätt: 8:o. π1, A8(±A8) B–D8 E4(-E4, = π1?).

Detta utläses som att A8 är ett kancellandum och ersatt med ett annat blad, kancellansen.

Texten på A8 ingår i andra kapitlet, ”Den andra tavlan”, som behandlar människans könsdelar, dess funktioner och namn. Roberg redovisar namn på många olika språk, framförallt grekiska och latin, men också svenska. Ett av hans viktigaste syften var just att etablera svenska termer för anatomin. Det har hävdats att Roberg fick kritik för sina svenska termer, som ansågs för talspråkliga,22 och det är troligt men svårbelagt.

Roberg hade för vana att lägga till och dra ifrån i sina publikationer efter att de första exemplaren redan spritts, och publicering alltså måste anses ha ägt rum.23 Just i det här fallet bidrog sannolikt ändå samtida reaktioner till de stegvisa revideringar Roberg vidtog. I de svenska beteckningarna för människans könsdelar hade han gett sin uppfinningsrikedom och sitt sinne för konkretion fritt spelrum. Gliringen mot de ”vrånga” och den tillagda noten på kancellansen tyder på att han ändrade sig under viss protest.

Kronologin A8 A(A8) är given, men däremellan ligger en intressant mellanform, kancellering i form av överklistring, beskriven av Arthur Sjögren 1930,24 som hade ett eget exemplar i det skicket.

Som synes är kancelleringarna inte utklippta ur A(A8), utan kommer från en annan sättning och tryckning. Kancelleringsmetoden är långt ifrån ovanlig, och kan antas utgå ifrån en ”kancelleringsremsa” eller, med Rolf Du Rietz term: lappkancellans,25 som medföljt vissa exemplar – att hanteras av en bokbindare eller köpare efter eget behag. Jag har inte sett något sådant exemplar, men en kollation skulle kunna se ut på följ­ ande sätt: π1, A–D8 E4(-E4, =π1?); 1 lappkancellans.

Not: Lappkancellansen innehåller ersättningstermer att klistras in på A8v.

17

Lars Robergs anatomiska handbok Lijkrevnings tavlor, 1718. Östersunds bibliotek, MS013.

Först i slutet av 1900-talet har innehållet på A8 åter behandlats av forskare. Torsten Weimarck har skrivit en uppskattande artikel om Robergs ”poetiska anatomi”26 och har till och med en bild av A8v (s. 16), men utan tydlig upplysning om att det är kancellandum som återges. CarlMichael Edenborg har återgivit hela kapitlet ”Den andra tavlan” men blandar ogenerat versionerna från kancellandum och kancellans utan någon som helst markering.27 Gunnar Broberg återger en del av A(A8)v, alltså kancellansen, men utan att säga att det finns en tidigare version.28 Även Broberg flyttar om i texten utan att berätta det, och både Edenborg och Broberg presenterar sina bearbetningar i en pastischtypografi som ger den oinvigde läsaren intrycket att det är fråga om någon sorts faksimilåtergivning, vilket alltså inte är fallet.

Gustaf Bernström, å andra sidan, avfärdar 1951 textändringarna på följande sätt:

18

I en del exemplar är ett textblad omtryckt och ett s.k. kartongblad29 insatt i dess ställe. Ett par svenska benämningar ha också blivit överklistrade och ersatta med latinska. Men dylika ändringar äro icke ovanliga i dåtida tryck och knappast värda mer än ett omnämnande.30

Man kan finna Bernströms nonchalanta inställning till kancellering häpnadsväckande (möjligen kan man misstänka att det var prydheten som slog till i det här fallet), men han undslipper sig en intressant upplysning: i en del exemplar är ett textblad omtryckt (min kursivering).

Många exemplar har faktiskt både kancellandum och kancellans. Lunds universitetsbibliotek har ett exemplar i det skicket, och på ett interfolierat blad följande anteckning: ”Obs. Motstående sidd. 15, 16 utgöra ett omarbetadt omtryck af den här förut befintliga ursprungliga redaktionen, hvilken ansetts anstötlig.” Det är av stilen att

döma en anteckning från senare delen av 1800-talet, och enligt förmodan i Lund av prästen och bibliotekarien Peter Wieselgren (1800–1877). Ett av Carolinas exemplar med både A8 och A(A8) återfinns i ett kolligatband31 som enligt upplysning i bandet är ”hopsatt” 1903 av två olika band i biblioteket, det ena skänkt av medicinprofessorn J. A. Waldenström (1839–1879). Den handskrivna innehållsförteckningen från Waldenströms band är medbunden i kolligatbandet men stämmer naturligtvis inte med innehållet i den 1903 konstruerade samlingen. Den innehåller emellertid en anteckning om Lijkrevningstavlorna, sannolikt från 1700-talet, som är intressant: At Titelbladet och pagg. 15 och 16 blifvit omtryckta, ses af det Exemplar, som finnes inbundet i 11 vol. af L. Roberg Opuscula. Hvilketdera Titelbladet blifvit först tryckt, är svårt at säga, dock tyckes det med epigraphi ur Ruffus [sic] Ephesius vara äldst, emedan epigrapherna ur Horatius och Apulejus på den ena tydligen syfta på någon Critik, som på skriften blifvit giord. At pagg. 15 och 16 med qui Curios simulant etc. Noten är en ny uplaga, är så mycket vissare som detta Blad, då Boken träffas i Exemplar, icke hänger tilhopa med första arket, utan är tilklistradt.32

Skribenten känner uppenbarligen bara två varianter av titelbladet och anger en förmodad kronologi emellan dem. Uttrycket ”i exemplar” betecknade trycksaker som förelåg i obundet och oskuret skick, i lösa ark. Det var så tryckerierna spred sina produkter före förlagsbandens tid, antingen till bokbindare eller direkt till en köpare, som själv fick ombesörja eventuell bindning.

Av de 28 exemplar jag antingen sett eller har upplysningar om, har 10 enbart kancellandum och sju både kancellandum och kancellans.33 Då återstår 11 som endast har kancellans samt Sjögrens mellanform med överklistringar, som kronologiskt bör befinna sig före kancellansens tryckning. Flertalet har alltså kancellansen, men en rimlig slutsats är ändå att ett betydligt antal exemplar spritts innan kancellansen trycktes. Exemplaren med kancellering representerar senare stater. Förekomsten av exemplar med både kancellandum och kancellans visar att köpare som förvärvat boken i exemplar föredragit att spara båda textversionerna.34 Jag har inte heller sett något exemplar med reva eller klipp i A8.

Kollationen för exemplar med både kancellandum och kancellans skulle se ut så här: 8:o. π1, A8(A8+1) B–D8 E4(-E4, =π1?), indikerande att ett extra blad är insatt efter A8. I en not måste man naturligtvis upplysa om att det extra bladet har en alternativ version av texten på A8.

Frågan är om det går att bestämma en definitiv version av texten i Robergs Lijkrevnings tavlor.

Måste man överhuvudtaget välja? De överlevande exemplaren visar att samtiden inte alltid gjorde det. De visar också med stor sannolikhet att de första exemplaren av boken spreds innan tryckningen var avslutad, och att texten bearbetades under tryckningens och publiceringens gång.

Det kan vara dags att titta på nästa exempel, och jag har valt Jöns Eric Ange­linis Tankar i särskilta ämnen, 1–2, Stockholm 1802.

Angelini, eller Angelin, som han också kallade sig, levde 1779–1807. Han studerade i Lund och blev antagen som extra ordinarie kanslist i inrikes civilexpeditionen den 28 maj 1802. Han var annars verksam som författare och översättare, för vilket han rönte blandad uppskattning såväl av samtiden som av eftervärlden. W. Carlgren i SBL är ganska nedlåtande men tillerkänner honom förtjänsten av att ha introducerat nya metoder i historieundervisningen. Tankar i särskilta ämnen avfärdas som en schablonmässig samling ”sammanförda aforismer rörande ’dygd och last’, ’uppfostran och undervisning’, ’konster och vetenskaper’, olika yrken osv.”.

Boken, som består av två delar, publicerades under sommaren 1802, på författarens förlag.

Författaren förkunnar sig i titeln stolt som ”Konduktör vid Kongl. Museum. Ex. Ord. Kanzlist i / Kongl. Inr. Civil Expeditionen”, och det var alltså efter den 28 maj. Företalet är daterat 10 juni 1802.

Den återfinns på Delén och Forsgrens trycklista fram till september 1802 och annonseras i Dagligt allehanda 30 augusti 1802. Priset är 1 Rd i Utters boklåda. Omfångsuppgiften i trycklistan är 18 ¼ ark – en något förbryllande uppgift, som vi återkommer till.

Endast sex exemplar kan lokaliseras via Libris.

Av KB:s två exemplar betecknas förra delen som Ex. A och B, implicerande att de är i princip identiska, medan senare delen betecknas var. a och b, vilket alltså betyder att det finns skillnader. I

19

själva verket har vi att göra med ”varianter”, dvs. stater, även av förra delen. Två olika papperssorter förekommer bland de kända exemplaren. Den ena är ett tämligen enkelt, olimmat tryckpapper, dock av hyfsad kvalitet. Den andra är ett fint holländskt, svagt gröntonat papper. Vattenmärket är en variant av vad Churchill kallar ”Horn”, dvs. ett krönt posthorn inom en girlangram, i detta fall från Jan Kool (π1 och 17 i KB:s exemplar), som var verksam 1728–1800.35 Olika papperssorter var inte ovanligt och brukade betinga olika pris, men i det här fallet har jag bara sett en prisuppgift, 1 Rd (riksdaler), vilket också är noterat med bläck i trycklistan.

De sex exemplaren fördelar sig på två stater, varav den senare har ett stort antal kancellanser med intressanta textskillnader. Hälften av de undersökta exemplaren har kancellanserna, hälften har enbart kancellanda. ”I drastiska fall kan originalstaten av en viss emission vara helt utan kancellanser, under det att en variantstat formligen vimlar av kancellanser – samtidigt som titel-

blad och omslag förblir desamma” skriver Rolf Du Rietz,36 och det är exakt ett sådant fall vi har att göra med här. Exemplar med det holländska papperet finns i båda grupperna. De exemplar jag har sett är markerade med *.

Exemplar med kancellanda *KB: Ex. B + var. b – det holländska papperet t.o.m. s. 128 av senare delen. Samtida hårdpärmsband med bleknat, rosa pappersöverdrag *Stockholms stadsarkiv (SSA), Wernerska biblioteket – enkelt tryckpapper, samtida hårdpärmsband med bleknat, rosa pappersöverdrag. Äldre exlibris: ”Jan. Walheim”, nyare exlibris ”K. F. W. Kolibri”.

Umeå universitetsbibliotek – enkelt tryckpapper, band från mitten eller senare delen av 1800-talet. Exemplaret saknar titelbladet till senare delen.37 Ägaranteckning ”Hilma Boström 1875”.

Jöns Erik Angelini, Tankar i särskilta ämnen, senare delen, s. 116–117 i KB:s var. b.

20

Kollation: Förra delen 8:o. π8, 2π4, 1–88 94. 80 blad, ss. [24] 136.

Senare delen SSA, Umeå universitetsbibliotek: 8:o. π2 , 1–78 84 (84 blankt blad). 62 blad, ss. [4] 116 [117–120].

Not: s. 117 rättelser.

Titelblad och företal måste, som ovan påpekats ha tryckts efter den 10 juni 1802, men tryckningen av själva innehållet har förmodligen pågått under betydligt längre tid. I en notis på titelbladets versosida i förra delen ursäktar sig författaren: Till respektive subskribenterne. Emot löfte i min prospektus till detta arbete, saknas en artikel om Samhälle, lagar och samfundsordning. Men för att begagna nuvarande sjölägenheter och tillfredsställa respektive subskribenters väntan på arbetets utgifvande, har jag nödgats afbryta det utlofvade arktalet, och i följd deraf nedsätta priset för subskribenterne till 40 skill.

Här finner man förklaringen till KB:s ”var. b”, som avviker på flera sätt från ”var. a.”.

Senare delen *KB , var. b: 8:o. π2 , 1–108; 1 rättelseblad. 83 blad, ss. [4] 145 [2] s., s. 146–147 [2] s., s. 148–149 [2] s., s. 150–151 [2] s., s. 152; 1 rättelseblad.

Not: Till och med ark 8 tryckt på holländskt papper, från och med ark 9 (s. 129ff.) tryckt på vanligt tryckpapper, bortsett från det disjunkta rättelsebladet, som är tryckt på det holländska papperet och måste ha tillfogats från ett annat exemplar. Ark 10 är ett korrekturavdrag, med tryck endast på ena sidan av arket.

På s. 116 i KB:s var. b av senare delen följer det kapitel som enligt notisen i förra delen hade uteslutits.

Eftersom notisen bara finns i förra delen måste båda delarna ha publicerats samtidigt och KB:s var. b vara resten av den första ansatsen, som avbröts, sannolikt efter korrekturavdraget för halva ark 10. Trycklistans omfångsuppgift, 18 ¼ ark för båda delarna inkluderar dock inte nionde arket.

Den stämmer däremot precis om ett fullständigt åttonde ark räknas in – det sista arket på holländskt papper. Man kan utgå ifrån att detta var allt som levererades som pliktexemplar från Delén och Forsgren. Men texten på s. 128 (sista sidan

i åttonde arket) slutar mitt i en mening, och KB:s var. b har alltså ytterligare två ark. Tionde arket, det sista, har talrika rättelser med bläck och utgör sannolikt Angelinis eget korrektur. Sidföljden (se ovan) visar också att det inte var meningen att andra sidan av arket skulle tryckas. I ett normalt tionde ark skulle sidföljden för yttre formen bli 145, 148, 149, 152, 153, 156, 157, 160. Bandet bör vara Angelinis eget exemplar och representera en aldrig utgiven version. Det var alls inte ovanligt att tryckarna levererade ark som aldrig givits ut – i KB:s svenska så kallade Rar-samling finns talrika exempel – men det framstår som gåtfullt varför då inte nionde arket levererades. Typsnitt och tillrättaläggning tyder utan tvekan på att även detta ark, liksom korrekturarket, är tryckt hos Delén och Forsgren. Min gissning är att det kan ha med de olika papperssorterna att göra, men där får spekulationerna stanna.

Exemplar med kancellanser *Roggebiblioteket – enkelt tryckpapper, samtida mjukt pappersband med blått överdrag.

Oskuret och delvis ouppsprättat exemplar. *KB: Ex. A+var. a – enkelt tryckpapper, biblioteksband från 1900-talet, dock bundet så att kancellanserna är tydligt urskiljbara. *Växjö stadsbibliotek, Stiftsbiblioteket – det holländska papperet, samtida mjukt papperspand med blått överdrag. Exemplaret har tillhört Jacob Adlerbeth.

Kollation: Förra delen 8:o. π8, 2π4, 18(±17) 28(±23) 38(±31, 33, 34) 48, 58(±56) 68(±61, 62) 78(±76) 88(±86), 94. 80 blad, ss. [24] 136.

Senare delen 8:o. π2 , 1–28 38(±38) 48(±43, 44, 46) 58(±51, 5838) 68 78( ±75) 84 (84 blankt blad). 62 blad, ss. [4] 116 [117–120].

Not: s. 117 rättelser.

Skillnaderna mellan kancellanda och kancellanser är i vissa fall bara en annan stavning, men oftast är ändringarna mer eller mindre drastiska, och inte sällan är det nästan som om kancellandum och kancellans argumenterar emot varandra.

Man kan till exempel jämföra följande textställen:

21

Jöns Erik Angelini, Tankar i särskilta ämnen förra delen, 76r; 7(76)r (s. 107), om bondens villkor.

Förra delen 17v (s. 14): ”Våp och dårar möta inga hinder på lyckans väg. Alla unna dem godt; ty de äga ej de dygder, – de talanger, som kunna föda afund. Man ser derföre att dårar blifva, liksom på folkets skuldror, burne till ära och värdighet, just derföre att de äro dårar. De bekläda stora embeten, just för det att de dertill äro ovärdige.”

1(17)v: ”Om vi antaga denna sats som gifven, att menniskan är i stånd att kunna förkofra sig, och att hon inom sig sjelf äger en böjelse till framsteg och en drift till fullkomlighet, kan man ju icke med skäl påstå, att hon afvikit från sitt naturliga tillstånd, då hon begynte höja sig, eller att hon råkat i en belägenhet, hvartill hon icke var ämnad, emedan hon, likasom de andra djuren, endast följt sin drift, och nyttjat de krafter som naturen förlänt.”

23 (s. 21): ”i menniskohjertat finnes ingen

22

ursprunglig elakhet” – Detta låter misstänkt likt ett förnekande av arvsynden.

2(23): ”Man upptäcker i menniskohjertat ingen last, som man ej kan säga huru, och hvarigenom han uppkommit.”

Senare delen 38v (s. 48): ”Att lägga band på en menniskas tankar, och tvinga henne att ej yttra dem, är väl dessutom det skymfeligaste och galnaste försök i verlds-historien.”

3(38): ”Om snillet är en lycklig förening af alla våra själsförmögenheter; måste det nödvändigt äga frihet och mod, ty dessa egenskaper äro nödvändiga villkor för allt stort och ädelt.”

44r (s. 55): ”Ord utgöra ick någon corpus delicti; de stanna endast inom en idé. Oftast betyda de ingenting genom sig sjelfve, utan blott genom det sätt på hvilket man säger dem. Ibland, då man åter säger samma ord, säger man icke samma tanke: denna tanke beror på den

förening orden hafva med andra ord. Någon gång uttrycker sjelfva tystnaden mer än alla tal. Orden och tankarnas frihet är således ett nödvändigt villkor för all annan loflig frihet.”

4(44)r: ”Den mest utmärkta karakteren på menniskan är hennes frihet. […] hos menni­ skan är friheten grunden till hennes laster eller hennes dygder. Endast den frie kan säga: jag vill eller jag vill icke, och endast denne kan, i följd deraf, vara värd beröm eller tadel.

Utrymmet tillåter inte en fullständig redovisning av textskillnaderna, men det flesta går i samma riktning, dvs. beskrivning av missförhållanden eller tämligen radikala yttranden har skrivits om till något mer diffust, som knappast kan tolkas som kritik mot rådande förhållanden i det dåtida Sverige. Intressant nog återfinns också en del av kancellansernas formuleringar på de outgivna arken. Jämför till exempel citatet från förra delen, 1(17)v, ovan med följande stycke från 85r (s. 121): Om vi antaga den satsen som gifven, att menniskan är skicklig att kunna förädla, och att hon inom sig sjelf äger en böjelse till framsteg, samt en drift till fullkomlighet, så synes det icke rimma sig att säga, det hon afvikit från sitt naturliga tillstånd, då hon begynte höja sig, eller att hon råkat i en ställning, hvartill hon icke var ämnad, då hon likväl, likasom de andra djuren, endast följt sin drift, och nyttjat de krafter som naturen förlänt.

Kancellanserna bör alltså ha tryckts efter beslutet att utesluta kapitlet om samfundsordningen, och kanske var det inte bara tidsutdräkten som spelade roll. Det bör nu påpekas att Tankar i särskilta ämnen publicerades under det som kallas för ”järnåren” i svensk tryckfrihetshistoria. Det var den tid då Gustaf IV Adolf släppte sin politiska paranoia lös, och övervakningen av tryckerierna skärptes. Kanslikollegiet, som tidigare, bland många andra uppgifter, hade haft ansvaret för censuren i landet, hade lagts ned den 17 februari 1801. I stället tillsattes en hovkansler, Christoffer Bogislaus Zibet (1740–1809), som skulle övervaka tryckerierna, bokhandeln, lånbiblioteken och bokauktionskamrarna i riket.39 Det nya systemet innebar inte en allmän förhandscensur av det som lämnades till tryckning men måste ändå betecknas som censur, eftersom man försökte hindra misshagliga trycksaker att komma ut i

handeln. Till sin hjälp hade hovkanslern Kungl. bibliotekets chef, Pehr Malmström (1758–1834), som skulle censurera det som lämnades till tryckning i ett antal särskilt påpassade tryckerier samt en boktryckeriombudsman med obehindrad tillgång till boklådor, tryckerier och lånbibliotek och med uppgift att förhindra tryckning och spridning av skrifter som i något avseende kunde strida mot tryckfrihetslagarna – samt andel i de böter som blev utdömda till följd av hans anmälningar.40 Boktryckeriombudsmannen hette Johan Samuel Ekmanson (1760–?), under 1790-talet bokhandlare, boktryckare och förläggare i Stockholm. Hans tryckeri övertogs 1799 just av Delén och Forsgren, de som tryckte Angelinis Tankar. I sin nya funktion gjorde han sig stundom till ovän med tidigare konkurrenter, men det finns inga spår av någon kontrovers med Delén och Forsgren i hovkanslersämbetets arkiv i Riksarkivet.

Det är ändå en rimlig gissning att ändringarna i Angelinis Tankar tillkommit antingen på direkt uppmaning av Ekmanson, eller som ett fall av självcensur, kanske påkallad av Delén, för att undvika en kollision med de svårtolkade tryckfrihetsreglerna. Då återstår emellertid att förklara de tre exemplar som saknar kancellanser. Ett av dem, KB:s var. b, bör som påpekats ovan ha varit Angelinis eget exemplar, och det vore ganska naturligt om han sparat ett exemplar med hela den ursprungliga texten för sin egen räkning.

Stockholms stadsarkivs exemplar är svårare att förklara, men det är ett tänkvärt faktum att det är bundet i ett likadant band som Angelinis exemplar i KB. Det är dock inte tryckt på det bättre papperet. KB:s exemplar kan knappast ha varit i omlopp i den samtida handeln, men om stads­ arkivets bok är privat förmedlad av Angelini eller faktiskt fanns i bokhandeln 1802 kan inte av­göras. Förekomsten av ytterligare ett exemplar med enbart kancellanda gör det dock lite mer troligt att exemplar av denna ursprungliga stat faktiskt fanns i cirkulation.

Kronologin måste se ut så här: beslut tas att utesluta kapitlet om samfundsordningen, exemplar framställs utan det kapitlet, beslut tas om kancelleringar och kancellanser framställs, bland annat med användande av en del text (dock omsatt) från det uteslutna kapitlet. Så långt är omständigheterna klara. Jag tillåter mig emellertid

23

att fylla i med några spekulationer: kapitlet om samfundsordningen utesluts, kanske på grund av tidsbrist, kanske på grund av påpekande från Ekmanson eller för att Delén började få kalla fötter – boktryckaren var ju nämligen ansvarig för det som utgick från hans officin och kunde ställas under censur eller mista privilegiet om han tillät alltför mycket misshagligheter.

Ett antal exemplar hinner skickas ut till bokbindare och bokhandlare, innan Ekmanson reagerar, Angelini får lov att revidera texten och kancellanserna framställs och infogas i de exemplar som ännu inte lämnat tryckeriet. Gissningar, ja, men inte helt osannolika. I en bibliografisk beskrivning har den sortens spekulation dock ingen plats.

Bibliografisk analys kan naturligtvis göras på ett enskilt exemplar, och kan resultera i en beskrivning av ett idealexemplar som står sig. Men det har väl framgått ovan att det inte räcker för att dra några säkra slutsatser om textens status.

En komplicerande faktor när det gäller tiden innan förlagsbanden blev vanliga är att köparen själv bestämde om både kancellandum och kancellans skulle sparas. Det är å andra sidan en trist omständighet att senare inbindningar eller ombindningar ofta har avlägsnat viktiga, fysiska vittnesbörd eller gjort dem omöjliga att se.

Trycksaker från vår egen tid bjuder inte sällan ett värre motstånd än handpresstidens böcker. I den moderna bokproduktionen kan man tro att man har facit direkt – så som boken läggs på bokhandelsdiskarna, så är den avsedd att se ut, och det är förrädiskt lätt att tro att den mer industrialiserade framställningen resulterar i exakt överensstämmande exemplar. Men missöden inträffar även nu under och mellan olika tryckningar, och ändringar och rättelser kan bli aktuella även efter publiceringen. Teknikskiftena de senaste decennierna har också gjort analysen betydligt svårare. De fysiska omständigheter som för bibliografen kan avslöja vilken textversion som varit avsedd för publicering kan i princip fortfarande observeras på trycken själva när det gäller handpresstryck. I den moderna tekniken är väldigt mycket av de direkta vittnesbörden avlägsnade innan boken når köparen. Inte minst kan det vara i praktiken omöjligt att avgöra om man har att göra med samma sättning av en text eller inte.

Efter att datorsättning blivit regel är metoderna

24

än mer sofistikerade, graden och typsnittet kan ändras direkt i textfilen, som ligger till grund för produktionen, och möjligheterna att identifiera en specifik sättning, speciellt i efterhand och utan tillgång till tryckeriets dokumentation (om den alls existerar) är obefintliga.

Olika framställningssätt ger olika typer av fel.

För senare tider får man vända sig till den grafiska branschens handledningar av olika slag, vilka vi har ganska gott om på svenska. För mer detaljerade tekniska beskrivningar måste man kanske gå till maskintillverkarnas manualer – som dock kan vara svåra att få tag på. En utomordentlig insats för teknikhistorien gjordes av Bo Berndal med Tyma till Berling matris: Kring tillverkningen av sättmaskinsmatriser i Sverige 1946–1966, 1997.41 Det räcker dock inte alltid med tekniska beskrivningar, man behöver också känna till arbetsrutinerna på trycke­rier och förlag, och det kan vara en svårare uppgift.

I min egen bokhylla finns ett par intressanta exempel som belyser hur fel det kan bli. Det första är ett arbete av den finlandssvenske ornitologen Ivar Hortling (1876–1946), Svenska fågelnamn: Försök till tydning av deras innebörd,42 Stockholm, Natur & Kultur, 1944, en parallellemission till samma bok, Helsingfors, Söderström & Co, 1944, tryckt på Centraltryckeriet i Helsingfors.

Boken är tryckt i högtryck. Kollationen följer här: 8:o. π1, [18] 2–188 194 (194 blankt blad); tr.omslag.

149 blad, ss. [2], 293 [294–296].

Mitt exemplar ser emellertid ut på följande sätt: 8:o. π1, [18] 2–98 288 11–188 194 (194 blankt blad); tr.omslag. 149 blad, ss. [2], 1–144, 2117, 146–147, 2 120, 2113, 150–151, 2116, 2125, 154–155, 2128, 2121, 158–159, 2124, 161–293 [294–296].

Not: yttre formen i tionde arket upprepar sidorna från yttre formen i åttonde arket. Inre formen är den korrekta formen för tionde arket.

Yttre formen är den från vilken första sidan i ett färdigfalsat ark har tryckts, och inre formen är följaktligen den från vilken andra sidan i arket tryckts. Idag används oftast termerna prima och sekunda.43 En upphöjd siffra före en ark- eller sidangivelse indikerar att samma siffra uppträder för andra (tredje etc.) gången. I det här fallet får man också

Ivar Lo-Johansson, Lastbara berättelser (Stockholm: Bonniers, 1974), s. 242 med lappkancelleans, mitt exemplar.

användning för tekniken att redovisa på vilket/ vilka blad i arket arksignaturerna finns. I beskrivningen av ett idealexemplar skulle man lägga till ”[$1 signerade]” efter kollationsformeln. Det betyder att första bladet i varje ark är signerat. Det avvikande, felaktiga exemplaret är en stat, och man lägger till en upplysning i not: ”$1 signerade, utom i ark 288, där signaturen finns på 283.” Det är nämligen inte bara så att man har använt typsidorna från yttre formen i åttonde arket till yttre formen i tionde arket, man har dessutom placerat dem i fel ordning. Den korrekta sidföljden vore 113, 116, 117, 120, 121, 124, 125, 128. – Arket går att falsa så att denna sidföljd uppnås, men då kommer i stället sidorna i inre formen i fel ordning.

Det här exemplaret skulle naturligtvis inte ha kommit ut i handeln utan borde ha kasserats på tryckeriet. Boken finns på minst 11 bibliotek och institutioner i Sverige, och samtliga deras exem-

plar är korrekta, vilket hjälpsamma bibliotekarier har kontrollerat åt mig. Det är naturligtvis trist att texten är inkomplett i mitt exemplar, men här visas tydligt att man aldrig kan ta en bok för given, och det är i sig ett viktigt memento. Det är givet att typsidor här har hamnat i fel tryckform, men att de också lagts i fel ordning är svårbegripligt. Ett lärlingsinhopp? Det är omöjligt att veta, men en redogörelse för tryckeriets rutiner och förhållanden skulle kanske kunna ge en förklaring.

För mitt sista exempel, Ivar Lo-Johansson (1901– 1990), Lastbara berättelser, 1974,44 har jag dessbättre tillgång till en sådan skildring. Boken, som är tryckt på Bonniers boktryckeri i Stockholm, är av åttonde-elfte tusendet. Första tryckningen, utan tusendesiffra, är tryckt samma år.

Det här är tiden när blyet och högtrycket fasa-

25

des ut för att gradvis ersättas av fotosättning och offsettryck. Boken är dock tryckt i högtryck, vilket inte är helt lätt att fastställa med okulärbesiktning, men den felaktighet som jag strax skall beskriva kan inte förklaras med någon annan framställningsmetod. Boken är häftad och oskuren, och kollationen lyder: 8:o. 1–198 (198 blankt blad); tr. omsl., tr.skyddsomsl. 152 blad, ss. 301 [302–304].

I sanningens namn stämmer denna beskrivning för den första tryckningen, som alltså inte har någon tusendesiffra. I åttonde-elfte tusendet har något gått på tok med 161v, s. 242. Nästan en tredjedel av sidan är tom, de två sista raderna i första stycket saknas, och av det följande stycket saknas det mesta, och de fyra rader som finns är delvis omkastade. Med mitt exemplar följde lyckligtvis en kancellans för sidan 242. Rolf Du Rietz vill inte tänka sig termen ”lappkancellans” för en hel sida, men jag tycker nog att det är praktiskt i sammanhanget. Den är givetvis avsedd att klistras in och täcka den felaktiga sidan, och är alltså en kancellans för en sida, inte för ett blad.

Förfarandet är inte unikt, jag minns från början av 1980-talet att en årgång av en bibliografi, som skulle stå i referensbiblioteket på KB , hade precis samma kancelleringsmetod för en sida som det blivit fel på.

Kollationen skulle kunna se ut så här: 8:o. 1–198 (198 blankt blad); 1 lappkancellans, tr. omsl., tr. skyddsomsl.

Not: lappkancellansen avsedd att klistras över s. 242, där en del av texten fattas.

Jag har förhört mig med Håkan Lindström, grafisk formgivare och väl förtrogen med hur man arbetade i Bonniers Boktryckeri vid den här tiden. Jag är Håkan tack skyldig för den detaljerade redogörelse som följer! Till att börja med var texten säkerligen framställd i en radgjutande sättmaskin, Linotype eller Intertype. De gjutna raderna ordnades i trycksidor, samma antal för varje sida plus en rad med sidans nummer. I nästa fas fördelades sidorna i en spännram av metall i sådan ordning att texten i det falsade arket skulle komma i rätt följd och dessutom vara placerad så att marginalen upptill skulle bli densamma boken igenom, likaså den något mindre marginalen mot ryggen. Avstånden reglerades med fast ’lågmaterial’ och alltsammans hölls på plats med

26

hjälp av ’slutsteg’. Därefter togs den tunga tryckformen i sin ram in i press.

Efter första tryckningen transporterades formen så till det bord där formatpåläggningen utförts, textraderna frigjordes och runt varje sida fäste man ett kolumnsnöre varefter de flyttades undan för att sparas för en eventuell tilltryckning, som alltså i det här fallet blev aktuell ganska snart, vilket innebar formatpåläggning på nytt osv. Det bör vara i detta skede som något har hänt med raderna på sidan 242. Hela sidan eller delar av den kan ha gått i golvet, varvid en del av texten skadats eller bara ’åkt in’ under något. Det kan ha inträffat under transport till annan avdelning, kanske ner i källaren. Tryckeriet var stort med en under ’blytiden’ ofantlig mängd stående sats.

Man kan anta att avsikten varit att sätta om de saknade eller skadade raderna, men någonstans i processen föll detta uppenbarligen bort, och som sidan vid hastigt påseende kanske kunde tas för en utgångssida fick den passera. Hur som helst borde felet ha upptäckts när tryckerifaktorn fick in ’ställningsarket’ men – det var ett tilltryck från stående sats, och kanske var det under kvällsskiftet, varför det är begripligt om uppmärksamheten inte var helt på topp.

De färdiga arken har i vanlig ordning gått till falsning, plockning och bindning, en produktionslinje där ett fel av det här slaget normalt inte kan upptäckas. Enligt Håkan Lindström är det mest sannolika att felet upptäckts genom att en köpare hört av sig och klagat – något som enligt honom inte var ovanligt när felaktigheter av olika slag slunkit ur kontrollnäten och hamnat på bokhandelsdiskarna. Därefter har bladet med ersättningssidan producerats och bladats in i de exemplar som fanns kvar i lager samt kanske också skickats ut till bokhandeln. De saknade raderna måste ha satts om för lappkancellansen, men några tecken på omsättning mellan de båda tryckningarna kan svårligen upptäckas. Återigen enligt Håkan Lindström är det inte alls säkert att en sådan omsättning kan identifieras med blotta ögat.

Boken finns på minst 15 institutioner i Sverige, ibland i mer än ett exemplar. De flesta har första tryckningen och alltså komplett text på s. 242. I Umeå universitetsbibliotek liksom i Lunds universitetsbibliotek finns exemplar av åttonde–elfte

tusendet, och i båda fallen är sidan 242 inkomplett. I båda fallen saknas också lappkancellansen. Om den gått förlorad eller aldrig funnits i just dessa exemplar kan man inte veta.

En sida på en offsetplåt kan naturligtvis också genom olika missöden råka bli inkomplett, men rader i fel ordning skulle inte kunna förekomma.

Det finns säkert en och annan bibliotekarie som läser den här framställningen, och nu undrar över hur analytisk och deskriptiv bibliografi, materialbibliografi, förhåller sig till Functional Requirements for Bibliographic Records, FRBR, och jag skall ägna några ord åt detta. FRBR lanserades av IFLA (International Federation of Library Associations) 199845 som en struktur för att organisera katalogposter på ett sätt som skulle göra det enklare för användaren att orientera sig i de bibliografiska databaserna. Modellen startar med det abstrakta verket, till exempel ”Pippi Långstrump”, går vidare till uttrycket, till exempel en översättning av ”Pippi Långstrump” till något annat språk. Därefter följer manifestationen, den fysiska realiseringen av ett specifikt uttryck, till exempel den första engelska upplagan av ”Pippi Långstrump”, och sist kommer exemplaret, som alltså är ett fysiskt objekt som exemplifierar en manifestation. Jag måste erkänna att jag var väldigt entusiastisk när FRBR först lanserades, modellen visar absolut en förståelse för att man behöver skilja på abstrakta och konkreta företeelser, något som bibliotekskataloger ofta varit dåliga på. Entusiasmen svalnade dock när jag satte mig in i definitionerna för de olika nivåerna i FRBR, som steg för steg låser varandra. Det förutsätts nämligen att alla exemplar av en manifestation är likadana – vilket vi vet att man inte kan ta för givet. Det deklareras också att enstaka, små ändringar i en text konstituerar ett nytt uttryck av ett verk, vilket innebär att varje stat betraktas som ett nytt uttryck och rätteligen skall ha en egen katalogpost. Det skulle vara en högst oönskad konsekvens, såväl för katalogisatörer som för användare, och det är inte den organisering som den deskriptiva bibliografin tillämpar. 46 I FRBR-rapporten utgår man

ifrån att uttryck i de flesta fall kommer att til�lämpas på en ganska generell nivå (till exempel översättning), men att den strikta definitionen skall vara användbar främst när det gäller katalogisering av handpressmanifestationer. Både denna förmodan och hela modellen avslöjar en avsevärd okunnighet, både om hur bokproduktion går till och om deskriptiv bibliografi, vilket väl får sägas vara en liten smula genant.

Om man håller sig till den mer generella nivån i definitionerna kan modellen ändå vara till nytta för den trots allt ganska begränsade mängd verk som utkommer i mer än en upplaga.

Analytisk bibliografi syftar till att klargöra en emissions produktions- och pub­liceringshistoria.

Den befattar sig med innehållet i den mån innehållsskillnader kan beläggas fysiskt, av partiella omsättningar till exempel. Den lämnar grundläggande bevismaterial till den som försöker komma fram till en giltig textversion, ”to establish the text”, som engelsmännen säger. Analytisk bibliografi är ytterst relevant även för den som tror att tryckerirutiner eller papperssorter är utan betydelse för ”verket”. För att någon skall kunna ta del av en text måste den materialiseras på något sätt, det krävs en bärare, och även dagens ”Internetdokument” existerar i en direkt fysisk bemärkelse på ett minnesmedium av något slag, bara så mycket mer svåråtkomliga än äldre tiders böcker.47 Grundläggande från textkritisk synpunkt är insikten att textens bärare och den teknik med vilken bäraren producerats påverkar texten i flera avseenden, för att inte säga att den styr vad vi överhuvudtaget uppfattar som ett verk.48 Det senare är inte minst avläsbart i den vardagliga användningen av ordet ”bok”, som ofta används just i betydelsen ”verk”.

Sist, men inte minst, bokproduktion är en komplicerad process med många led och många människor inblandade. Det är mycket som kan gå fel utan att vare sig författare eller förläggare har varit inblandade. Den i slutänden publicerade texten, med eventuella, slumpmässiga felaktigheter, är icke desto mindre den ”text” som existerar.

27

noter 1. Jag tillåter mig att använda termen ”text” med skiftande innebörd utan precisering. Det är ett komplicerat och debatterat begrepp, som ägnats många lärda mödor. Se Du Rietz 1999, kapitlen 9–12 och Dahlström, s. 63–70 samt kapitel 3.4.

2. Se Gaskell, s. 321: ”[I]f a group of books is described analytically and in detail the result may be an investigation of their manufacture and distribution which can elucidate the transmission of their texts directly and can also increase our understanding of the transmission of other texts of their period.”

3. En väsentlig del av Mats Dahlströms avhandling ägnas just förhållandet mellan vetenskaplig utgivning och bibliografi.

4. Definitioner och gränsdragningar kan svaja en aning i den bibliografiska litteraturen. Jag rekommenderar gärna Neil Harris, Analytical Bibliography: An Alternative Prospectus (Lyon: Institut d’histoire du livre, 2004). – Institut d’histoire du livre i Lyon har för övrigt ett antal texter av intresse för materialbibliografin på sin hemsida.

5. Se Du Rietz 1999, s. 61.

6. Se Du Rietz 1994; Du Rietz 1999, kapitel 15; Tanselle, s. 18, s. 22, s. 24–25.

7. För en utförlig redogörelse, se Du Rietz 1999, s. 153–54.

8. Tanselle, s. 30–31.

9. Se Du Rietz 1999, s. 168; Bowers, s. 40 (Issue).

10. Enligt dåvarande TF:s tredje kapitel, nionde paragrafen, moment två, den så kallade 3.9.2, som vid den här tiden flitigt til�lämpades på skrifter varigenom ”missförstånd” med främmande makt uppkommit.

11. Dintler, 1959.

12. von Celse.

13. Acrel, 1796.

14. Acrel, 1796, s. 126.

15. Den är satt med antikva, ovanligt för tryck på svenska vid den här tiden, men typiskt för Roberg.

16. För en utförlig redogörelse, se Du Rietz, 1999, kapitel 31. Se också McKerrow, s. 164–74 och Gaskell, s. 80–107.

17. Det bör anmärkas att det finns en plansch i några exemplar, bland annat i Robergs eget, men den saknas för det mesta och det råder osäkerhet om huruvida den hör hit. Planscher, som trycktes i en speciell press, är alltid disjunkta, ofta tryckta på ett särskilt papper och inbegripes aldrig i själva kollationen utan uppgiften tillfogas, när man är säker på att de skall vara med, efter semikolon.

18. Noteringen följer Bowers, 1949. Jag använder ”ss.”, ”sidor” före siduppgiften.

19. Heine, s. 261.

20. Se Bernström, Dahlberg, Rudbeck, Sjögren.

21. Se vidare bilagan.

22. Weimark, s. 49.

23. Se Bring, s. 40, 46, 52–53.

24. Sjögren, 1930, s. 112.

25. Du Rietz 1999, s. 99.

26. Weimarck, ”’Lijkrevning’, det är ’anatomi på svenska’”. Om

Lars Roberg och hans poetiska anatomi på svenska”, Artes 1991:2, s. 45–51.

27. Köttets poesi. 1. Könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist (Sthlm 1995, 2. uppl. 2007), s. 107–16. – Edenborg nämner i sin avslutande kommentar att han blandat olika textversioner, men inte hur.

28. Broberg, ”Medicinens svenska begrepp”, i Til at stwdera läkedom, s. 358.

29. Kartongblad är en äldre beteckning för kancellans.

30. Bernström, s. 97–107.

31. Kolligatband, av lat. colligo, sammanbinda. Sammanfogning av olika trycksaker i ett gemensamt band.

32. Rudbeck 1924, liksom Sjögren 1930, tar för givet att innehållsförteckningen och anteckningen är gjorda av Waldenström, trots att både uttryckssätt, bläck och handstil signalerar 1700-tal.

En jämförelse med Waldenströms handstil på dokument i Wallersamlingen i Carolina bekräftar att anteckningen inte är av Waldenströms hand.

33. Se vidare bilagan. – Jag bortser från ett defekt exemplar i Lund, Universitetsbiblioteket, det saknar både titelblad och A8.

Dess historia är beskriven i Sjögren 1930, s. 116.

34. Jfr Du Rietz 1999, s. 100.

35. Churchill, s. 15, vattenmärket: s. ccxlix–cclviii.

36. Du Rietz 1999, s. 170.

37. Detta är en tillfällighet som rör just detta exemplar och noteras inte i beskrivningen av ideal­exemplaret.

38. Man kunde ha väntat sig ett kancellansvik här, ”58(±51. 58)”, men så är inte fallet.

39. Kongl. Maj:ts nådiga instruction för des hof-cantzler, i afseende på det honom updragne inseende öfwer bokhandelen och boktryckerierne i riket. Gifwen Stockholms slott den 23 februarii 1802. Stockholm 1802.

40. Klemming och Nordin, s. 331–32.

41. Tyma till Berling matris: Kring tillverkningen av sättmaskinsmatriser i Sverige 1946–1966; En episod i svensk boktryckerihistoria; Anteckningar, intervjuer och tidningsklipp (Bandhagen: Parvium förlag, 1997). ISBN 91-630-5283-0.

42. Biblioteken i Sverige har samt och synnerligen placerat den på facket zoologi och bortsett från det etymologiska syftet och innehållet.

43. Heine, s. 261.

44. Stockholm, Albert Bonniers förlag, ISBN 91-0-039346-0.

45. IFLA Study Group on the Functional Requirements for Bibliographic Records, Functional Requirements for Bibliographic Records. Final Report (München: K. G. Saur, 1998).

46. Se en utförlig diskussion i Jonsson, och en detaljerad jämförelse mellan FRBR:s och materialbibliografins kategorier i Dahlström s. 92–97.

47. Jfr Dahlström, s. 71–73.

48. Dahlström, s. 216: ”För realismen, och i förlängningen konstruktivismen, är inte verk och deras texter något som föregår dokument och dessas texter, utan något som posteriori konstrueras ur dessa.”

publicerad med stöd från stefan jonheimers donation

28

bilaga

Kontrollerade exemplar av Robergs Lijkrevnings tavlor Nedan följer en lista över de exemplar jag antingen sett (markerade med en asterisk) eller fått upplysningar om, med uppgifter om titelbladsvariant och kancellandum/kancellans. Bibliotekets signum eller exemplarbeteckning är angiven inom parentes när biblioteket har mer än ett exemplar.

På titelbladets rectosida förekommer antingen ett citat från Rufus Ephesius eller från Horatius.

På versosidan finns ett bibelcitat ur Hezekiel, eller ett Apulejus-citat på latin, eller dito på svenska, eller en vinjett med fågel Fenix, enligt Bernström med säkerhet ritad av Roberg.1 Det finns alltså två stater av titelsidan och fyra varianter av titelbladets versosida, vilket resulterat i sex kända kombinationer.

Arthur Sjögrens två exemplar har jag inte sett eller lyckats lokalisera, och de är inte med i nedanstående förteckning. Jag hänvisar till hans artikel i Nordisk boktryckarekonst, 1930.

Numreringen är slumpmässig, men nr 1 är det titelblad som tidigare antagits vara det första, förmodligen efter anteckningen i Carolinas kolligatband (signum Cr 7: 154). Som synes är detta den vanligast förekommande varianten. Det är också det titelblad som finns i Robergs eget exemplar. Det som oftast förekommer tillsammans med kancellandum borde annars kunna antas vara det tidigaste, och det är nr 2, som också är näst vanligast.

Det danska antikvariatet Lynge & Søn ILAB LILA fäster stor vikt vid hur ordet ”Vederbörandes” i titeln har hamnat och antar att titelblad med ordet ovanför raden är av den första tryckningen. Som synes nedan varierar placeringen inom varje titelbladsstat, så det är en förhastad slutsats. Det är överhuvudtaget vanskligt att uttala sig om hur många tryckningar som gjorts, och det var dessutom ovanligt med flera tryckningar vid den här tiden. Tryckerierna hade helt enkelt inte tillräckligt med stil för att spara typsidor till en eventuell, senare tryckning. Det var däremot fullt möjligt att byta ut en eller två typsidor i tryckformen under tryckningens gång, liksom

att justera en typsida om man efter ett antal avdrag fann att det behövdes. Just i det här fallet kan man ändå tänka sig att formen till sista halvarket sparades, och att flera tryckningar gjordes, eftersom ett antal stater av titelbladet kan ha varit planerade från början.

Det är som sagt inte helt otänkbart att flera stater av titelbladet var förutsedda. Å andra sidan är de verkligen väldigt många i det här fallet, och man har kanske lättare att tro att Roberg när produktionen redan pågick kom med nya idéer för åtminstone några av staterna. För att om möjligt bringa reda i frågan behövde man göra en noggrann jämförelse av hela sista arket i de olika exemplaren, inte minst för att fastställa om titelbladet verkligen är tryckt på sista bladet i sista arket. En sådan jämförelse är tyvärr i det närmaste omöjlig, eftersom exemplaren är geografiskt vitt spridda. Man kan komma en bit på väg med hjälp av digitalisering, som biblioteken ofta generöst erbjuder, men den måste vara gjord enligt samma specifikation, och helst med en och samma utrustning, och en analys av papperet, som vore en avgörande del i det här fallet, kan inte göras med hjälp av digitaliserade bilder.

Robergs eget exemplar är tryckt på fint papper med ett vackert vattenmärke. Alla övriga exemplar jag sett är tryckta på vanligt, oftast dåligt, tryckpapper utan vattenmärken.

1 *KB: Rufus Ephesius-Hezekiel – kancellandum Vederbörandes på raden – Ett extra exemplar av samma titelbladsstat är insatt i boken. Det är av samma sättning men har Vederbörandes en smula under raden.

Biblioteksband från början av 1900-talet.

· *Skara, Stifts- och landsbiblioteket: Rufus Ephesius-Hezekiel – kancellans Vederbörandes på raden Samtida, marmorerat pappersomslag. Inte häftat utan ”stickat”2 , dvs. arken hålls ihop genom att man stuckit en tråd igenom dem upp och ned från ovansidan. Det var en vanligt förekommande metod att hålla ihop en publikation för försäljning. Det går ändå att se i Skaras exemplar att A8 är bortrivet. Har plansch.

· Östersunds bibliotek, Zetterströmska biblioteket: Rufus Ephesius-Hezekiel – kancellans (66-18)

29

Vederbörandes förhöjt

· *Uppsala universitetsbibliotek, Kulturarvet: Rufus Ephesius-Hezekiel – kancellans (Cr 9:372) Vederbörandes förhöjt (1700-tals hårdpärmband med skinnrygg och hörn, brunsprängt pappersöverdrag. Har varit stickat. (Detta ex. har ursprungligen tillhört Medicinhistoriska museet och är nu deponerat där.)

· *Uppsala universitetsbibliotek, Kultur­ arvet: Rufus Ephesius-Hezekiel – kancellandum+kancellans (D. 301) Vederbörandes en aning under raden. Kancellansen inklistrad före kancellandum. Robergs eget ex., interfolierat, bundet i pappersband med överdrag av klistermarmorerat papper.

Gott tryckpapper med vattenmärke, på A2A6, övre, inre kanten. Planschen löst inlagd, men har kanske varit inklistrad. Stort antal av Robergs planscher som hör till olika andra arbeten följer. Ett litet antal av Robergs egna anteckningar, dock inget om A8.

· Milano, Biblioteca Braidense: Rufus EphesiusHezekiel – kancellandum + kancellans Vederbörandes förhöjt – Har tillhört Albrecht von Haller, som skrivit sin namnteckning i bandet 1746. (Haller hade för övrigt de flesta av Robergs publikationer. Allt finns i Biblioteca Braidense.)

· London, Wellcome library: Rufus EphesiusHezekiel – kancellandum Vederbörandes förhöjt

2 *Hagströmerbiblioteket: Rufus Ephesius-Apulejus, lat. – kancellandum Vederbörandes förhöjt – Anders Adolf Retzius ex. 1815. (Överfört från Karol.institutet.)

· *Hagströmerbiblioteket: Rufus Ephesius-Apulejus, lat. – kancellandum Vederbörandes i stort sett på raden – Gåva av Erik Nordenson 1930.

1700-talsband.

· Östersunds bibliotek, Zetterströmska biblioteket: Rufus Ephesius-Apulejus, lat. – kancellandum (82-24) Vederbörandes på raden

· Västerås stadsbibliotek, Stiftsbiblioteket: Rufus Ephesius-Apulejus,lat. – kancellandum Vederbörandes något under raden I blått pappersomslag, 1700-tal.

· Niedersächsische Staats- und Universitäts-

30

Bibliothek Göttingen, Historisches Gebäude: Rufus Ephesius – Apulejus lat. – kancellans Vederbörandes under raden

· *Exemplar i privat ägo: Rufus Ephesius – Apulejus lat. – kancellans Vederbörandes på raden – Har tillhört Petr.

Ekerman 1731 och Petrus Sandel.

1700-talsband

3 *Göteborgs universitetsbibliotek Biomedicinska biblioteket Rufus Ephesius-fågel Fenix 3 – kancellans Interfolierat kolligatband från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal

· Lynge & Søn4: Rufus Ephesius-fågel Fenix – kancellandum Vederbörandes förhöjt

· Helsingfors, Nationalbiblioteket i Finland: Rufus Ephesius-fågel Fenix – kancellandum Vederbörandes förhöjt (H.R. 46 VII46(a.)

· *Hagströmerbiblioteket: Rufus Ephesius-fågel Fenix – kancellans Vederbörandes förhöjt (Ex.B)

4 *Uppsala universitetsbibliotek, Kulturarvet: Horatius-Apulejus, svenska – kancellandum+kancellans (Cr: 7:154) Vederbörandes något under raden (kancellansen inklistrad före kancellandum. Har planschen. Anteckning om bandet på främre flygande blad: ”Detta samlingsband hopsatt 1903 med användande af dels 11:117 (se detta nr i Invent. Dels ett Waldenströmsex. (Jämför Bygdéns anmärkn. Å nästa blad)”. Bygdéns anmärkning berättar bara att innehållsförteckningen kommer från Waldenströms band.)

· Lund, Universitetsbiblioteket: Horatius-Apulejus, svenska – kancellandum + kancellans Vederbörandes förhöjt

· Östersunds bibliotek, Zetterströmska biblioteket: Horatius-Apulejus, svenska – kancellandum (83-71) Vederbörandes förhöjt

· *Hagströmerbiblioteket: Horatius-Apulejus, svenska – kancellans Vederbörandes i stort sett på raden (Ex.a, Jacob Åkerman tidig ägare)

· *Hagströmerbiblioteket: Horatius-Apulejus, svenska – kancellandum + kancellans Vederbörandes förhöjt (kolligatband, troligen sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal)

· Köpenhamn, Det kongelige Bibliotek:

Horatius-Apulejus, svenska – kancellandum + kancellans Vederbörandes i stort sett på raden (kolligatband, 1700-talet)

5 *Uppsala universitetsbibliotek, Kulturarvet: Horatius-Hezekiel – kancellandum + kancellans (Obr.14:293) Vederbörandes lätt förhöjt Häftad i blått, styvt pappersband, sannolikt från senare delen av 1700-talet.

· *Hagströmerbiblioteket: Horatius-Hezekiel – kancellandum Vederbörandes förhöjt (Ex.C)

6 Östersunds bibliotek, Zetterströmska biblioteket: Rufus Ephesius-Apulejus, svenska – kancellans (MS013) Vederbörandes på raden

· Helsingfors, Nationalbiblioteket i Finland: Rufus Ephesius-Apulejus, svenska – kancellans Vederbörandes på raden (H.R.46 VII.11(1.)

noter 1. Bernström 1951.

2. Engelska ”stabbed”, se McKerrow, s. 123 med not 1, som antar att det var en metod som bokhandlarna använde för tunnare trycksaker, vanlig omkring 1600. Den användes även senare i England, se Gaskell, s. 234. I Sverige var den vanligt förekommande ända in på 1800-talet.

3. Rudbeck utgick 1924 från att fågel Fenix och en mindre vinjett var Werners tryckarmärken. Bernström (1951), visar mycket övertygande att det inte handlar om Werner. Det är vinjetter tecknade av Roberg och använda i flera sammanhang.

4. Annons på Internet för Lynge & Søn ILAB-LILA i Köpenhamn sommaren 2015.

L itteratur Acrel, Johan Gustaf. Tal, om läkare-vetenskapens grund-läggning och tilväxt vid rikets älsta [sic] lärosäte i Upsala, hållet vid praesidii nedläggande uti Kongl. Vetenskaps Academien den 10 augusti 1796. Stockholm, tryckt hos Joh. P. Lindh, 1796.

Bengtsson, Bengt. Äldre typografisk teknik. Stockholm: Skolan för bokhantverk, 1943.

Bernström, Gustaf. ”Lars Robergs Lijkrevnings tavlor”. NTBB 1951, s. 97–107.

Bowers, Fredson. Principles of Bibliographical Description. Reissue av första upplagan, Princeton 1949. New York: Russell & Russell, 1962.

Bring, Samuel E. Boktryckerierna i Uppsala, Band II, 1701–1810.

Uppsala: Almqvist & Wiksells boktryckeriaktiebolag, 1964.

Broberg, Gunnar. ”Medicinens svenska begrepp”. I Til at stwdera läkedom: Tio studier i svensk medicinhistoria, red. Gunnar Broberg, s. 343–68. Lund: Sekel; Stockholm: Svenska läkaresällskapet, 2008. von Celse, Magnus. ”Framledna Professorens vid Kongl. Universitetet i Upsala, Herr Doctor LARS ROBERGS Lefverne.”

Tidningar Om The Lärdas Arbeten, För Septembris Månad, År 1742, s. 152–59. Stockholm, 1742.

Churchill, William Algernon. Watermarks in Paper in Holland, England, France, Etc., in the 17 and 18 Centuries and Their Interconnection. Amsterdam: Hertzberger, 1935.

Dahlberg, Ragnar. ”Ännu en variant av Robergs Lijkrevningstavlor”. NTBB 1926, s. 97.

Dahlström, Mats. Under utgivning: Den vetenskapliga utgivningens bibliografiska funktion. Akad.avh. Borås: Valfrid, 2006.

Dintler, Åke. Lars Roberg: Akademiska sjukhusets grundare. 2. uppl. (1. uppl. 1958.) Uppsala: Lundequistska bokhandeln, 1959.

Du Rietz, Rolf. ”Buyer’s Emissions and Ideal Copies”. Text 5 (1994), nr 1, s. 2–38.

Du Rietz, Rolf. Den tryckta skriften: Termer och begrepp; Grunderna till bibliografin för biblioteken och antikvariaten, för

bibliografer och textutgivare, för bokhistoriker och boksamlare.

Uppsala: Dahlia books, 1999.

Gaskell, Philip. A New Introduction to Bibliography. Oxford: Clarendon Press, 1972. Andra tryckningen från 1973 som har talrika rättelser bör användas.

Harris, Neil. Analytical Bibliography: An Alternative Prospectus.

Lyon: Institut d’histoire du livre, 2004. http://ihl.enssib.fr/en/analytical-bibliography-an-alternativeprospectus Heine, Arne. Arne Heines bok om typografi. Askersund: Bild & Kultur, 2005.

Jonsson, Gunilla. ”Cataloguing of Hand Press Materials and the Concept of Expression in FRBR”. Cataloging & Classification Quarterly 39 (2005), nr 3–4, s. 77–86.

Klemming, G. E. och J. G. Nordin. Svensk boktryckeri-historia 1483–1883. Faksimil av upplagan 1883 med tillägg av boktryckarlängder och senare tryckfrihetshistorik. Bromma: Mannerheim & Mannerheim, 1983.

Köttets poesi: Könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist. Urval och översättning Carl-Michael Edenborg. 2. uppl. (1. uppl. 1995.) Stockholm: Vertigo, 2007.

McKerrow, Ronald B. An Introduction to Bibliography for Literary Students. Reprint av andra, korrigerade tryckningen från 1928. Oxford: Clarendon Press, 1967.

Rudbeck, Gustaf. ”Bibliografiska anteckningar om några svenska tryck från 1600- och 1700-talen”. NTBB 1924, s. 205–9.

Sjögren, Arthur. ”Lars Robergs Lijkrevnings-tavlor. I.” Nordisk boktryckarekonst,1929, s. 141–46.

Sjögren, Arthur. ”Lars Robergs Lijkrevnings-tavlor. II”. Nordisk boktryckarekonst, 1930, s. 107–16.

Tanselle, Thomas. ”The Concept of Ideal Copy”. Studies in Bibliography 33 (1980), s. 18–53.

Weimarck, Torsten. ”’Lijkrevning’, det är ’anatomi på svenska’.

Om Lars Roberg och hans poetiska anatomi på svenska”.

Artes 1991:2, s. 45–51.

31

32

olof kåhrström

Bibliografen Johan Axel Almquist

N

är Johan Axel Almquist föddes 1870 var det i en tid av stark ekonomisk expansion, teknisk innovation och efterfrågan på bildning inom olika samhällsklasser. 1864 års näringsfrihetsreform och ståndsriksdagens avskaffande 1865 följdes inom några år av de första folkhögskolorna, som snart utvecklades till viktiga kunskapsspridare på den svenska landsbygden. Även universitetsvärlden växte genom grundandet av högskolor i Stockholm 1878 respektive Göteborg 1891. Under större delen av 1800-talet pågick dessutom en utveckling inom såväl tryckeriteknik som papperstillverkning, vilket ledde till en ökad tillgång på böcker, dagstidningar och tidskrifter. Den närmast explosionsartade utvecklingen på området medförde att det snart också uppstod ett behov av en förbättrad överblick över litteraturflödet, både i allmänhet och inom specifika ämnesområden.

Ett centralt verktyg härvidlag blev den bibliografiska förteckningen, som förstås inte var något nytt påfund – det i Sverige första utgivna arbetet på området, Johannes Schefferus biobibliografi Svecia literata, utkom redan 1680. Generellt får dock de bibliografier som framställdes fram till 1800-talets mitt sägas ha varit samlar- och biblioteksmanualer med en relativt begränsad publik.

Ett av de mest berömda utländska exemplen är Jacques-Charles Brunets Manuel du libraire et de Almquists boksamling innehöll ett stort antal småskrifter som han själv regelmässigt försåg med omslag, handskriven titel och ägarstämpel.

H. M. Konungens Bibliotekarie Fil. Dr Johan Axel Almquist.

KB KoB LS 1.

l’amateur de livres (första upplagan 1810), medan Carl Gustaf Warmholtz Bibliotheca historica sueogothica (1782–1817) står fram som den klassiska litteraturhandledningen för de historiska ämnesområdena i ett svenskt sammanhang. Inriktningen mot bibliotek och boksamlare märks också i ett så pass sent arbete som Gustaf Edvard Klemmings Sveriges dramatiska litteratur (1863–79), där läsaren vid sidan av omsorgsfulla titelupptagningar och kollationeringar även kan ta del av

33

uppgifter om de förtecknade verkens sällsynthet.

I jämförelse med den legendariske riksbibliotekarien Klemming är Johan Axel Almquist ett mindre känt namn i våra dagars biblioteks- och boksamlarkretsar. Om vi skall tro hans vän och levnadstecknare Bengt Hildebrand skulle detta knappast ha stört honom, likgiltig som han åtminstone på ytan tycks ha varit för andras omdömen. Till detta medverkade med all säkerhet Almquists bakgrund inom en solid stockholmsborgerlighet där hans far var framgångsrik grosshandlare och bruksägare. En kombination av ärvda pengar och gott omdöme i förvaltandet av dessa gjorde honom efterhand ekonomiskt oberoende och i hög grad fri att följa sina egna intressen. De senare färgades i sin tur säkerligen av uppväxten inom kultursläkten Almquist, fylld av präster och professorer och inte minst känd för den avlägsne släktingen Carl Jonas Love. Med denna familjehistoria låg akademiska studier givetvis nära till hands även för Johan Axel och efter examen från Beskowska skolan i Stockholm – en privatskola som bland eleverna haft både Hjalmar Branting och den blivande Gustav V – började han 1889 studera i Uppsala. Han inriktade sig framförallt på historieämnet och disputerade våren 1895 på en avhandling om riksdagen i Gävle 1792. Vid denna tid hade han redan inlett sin yrkeskarriär som e.o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek och lämnade samma vår Uppsala för att tillträda två nya motsvarande tjänster, den första vid Riksarkivet och den andra vid Kungliga biblioteket (KB). Amanuens­ tjänsterna inom den statliga förvaltningen var vid denna tid uselt betalda och dubbla tjänster var därför en normal lösning för den som sökte insteg i denna sfär.

Den parallella förankringen i arkiv- respektive biblioteksvärlden kom också att känneteckna Almquists fortsatta karriär. 1896 påbörjade han en tredje amanuenstjänst vid slottsarkivet och blev efter några år v. slottsarkivarie, ett arbete han behöll fram till 1908, då han blev extra arki­ varie i Riksarkivet. Arkivkarriären kröntes 1909 med utnämningen till förste arkivarie och chefsposten vid Riksarkivets nyinrättade fjärde sektion. Almquist tjänstgjorde för övrigt som tillförordnad riksarkivarie 1923–24 och såg med all säkerhet fram emot att bli ordinarie innehavare av denna tjänst. Vid tillsättningen av ny riksar-

34

kivarie 1926 fick han dock se sig förbigången av sin yngre kusin, historikern Helge Almquist, en episod som rimligen efterlämnade en del sår.

Almquists biblioteksverksamhet utgjorde en i jämförelse mindre del av hans yrkeskarriär. Vid sidan av tjänstgöringen i KB , som avslutades 1903, var han var Riksarkivets bibliotekarie 1899–1906.

I denna egenskap gjorde han omfattande insatser med omordning av samlingarna och upprättandet av en ny katalog. 1906 blev han bibliotekarie hos kungen och 1908 även hos drottningen – två poster som säkert passade den värdige och statusmedvetne Almquist väl. Rent arbetsmässigt var dock de båda tjänsterna inga sinekurer då det blev hans uppgift att sammanföra, ordna och katalogisera de spridda kungliga boksamlingar som vi numera känner som Bernadottebiblioteket.

Vid sidan av tjänstgöringen vid arkiv och bib­ liotek bedrev Almquist under ett par decennier ett omfattande historiskt författarskap, vilket bland annat resulterade i viktiga monografier över Uddeholmsverken (1899) och Södermanlands läns kungl. hushållningssällskap 1814–1914 (1914).

Fortfarande aktuella referensverk är också Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637–1857 (1909) och Kommerskollegium och riksens ständers manu­ fakturkontor samt konsulsstaten (1912–15), båda med undertiteln ”Administrativa och biografiska anteckningar” och utgivna i samband med tjänstgöringen på Riksarkivet. Almquists intresse för biografi och personhistoria fick dessutom ett utlopp i redaktionskommittéerna för Personhistorisk tidskrift respektive Svenskt biografiskt lexikon och under årens lopp bidrog han flitigt till båda dessa publikationer.

Almquists debut som bibliografisk författare skedde redan under studietiden i Uppsala genom Almquistiana eller förteckning på de tryckta arbeten, som författats eller utgifvits af medlemmar af den från kyrkovärden Erich Abrahamsson i Löfsta af Almunge socken och Upland härstammande slägten Almquist (1892). Det rör sig närmast om ett privattryck, säkerligen primärt riktat till släktens medlemmar, och upplagan är endast 100 numrerade exemplar. Av förordet framgår att förteckningen baseras på egna samlingar och redan vid 22 års ålder ger sig således samlaren Almquist tillkänna, om vilken mer skall nämnas senare. Samtidigt sällar han sig sig till skaran av svenska bibliografer, från Warmholtz och framåt, för vilka det

egna boksamlandet var en viktig komponent i deras bibliografiska arbeten.

Almquistiana har den tidsenligt blygsamma undertiteln ”Bibliografiskt försök” men framstår i själva verket som ett påfallande moget och genomtänkt arbete, särskilt med tanke på att det utfördes i en tid då bok- och biblioteksvärlden fortfarande trevade efter bibliografiska grundprinciper. I förordet noterar Almquist att han så långt som möjligt ”gått tillbaka till sjelfva originalen, och i de fall, der dessa ej kunnat återfinnas, har för hvarje gång derom gjorts anmärkning”.

Sammanlagt omfattar förteckningen 665 poster – böcker, småskrifter, dissertationer, tidskriftsar-

tiklar, riksdagstryck, bidrag i uppslagsverk med mera – systematiskt och därefter kronologiskt ordnade under respektive författare; sexton män och en kvinna. Systematiken är inte konsekvent genomförd genom hela bibliografin utan anpassad efter respektive författares produktion, en inkonsekvens som kanske skorrar mot moderna standarder men framstår som begriplig i ett sammanhang med många sinsemellan olikartade författarskap.

Vad gäller urvalsprinciperna för det tryckta material som redovisas har Almquist enligt egen utsago uteslutit tidningsartiklar, vilket är en rimlig och vanlig begränsning även i nutida biblio­

Det enkla och stilfulla omslaget till Almquists bibliografiska förstlingsarbete, Almquistiana (1892).

En sida ur släktbibliografin Almquistiana, där de bibliografiska posterna inte sällan är försedda med utförliga kommentarer. En del inslag i posterna – tankestreck mellan beskrivningens olika delar, förkortningen av tryckorten Stockholm samt plustecken mellan preliminärblad och huvudpaginering – får sägas avvika från vad som idag är praxis. Noterbart är också att det är tryckort och tryckare som anges i posten; våra dagars standard med förlagsort och förlag infördes långt senare.

35

grafier. Ett undantag har dock gjorts för dagspressmaterial författat av C. J. L. Almquist. Detta undantag framstår också som naturligt med tanke på den sistnämndes redan på 1890-talet framträdande position i den svenska litteraturhistorien. Törnrosens diktare får även en särskild behandling i den bemärkelsen att hans arbeten är de enda i förteckningen för vilka även recensioner noteras. Till det som uteslutits hör vidare ett antal cirkulär från Härnösandsbiskopen E. A. Almquist, eftersom de ”nästan utan undantag ej innehålla ett ord, som kan antagas hafva haft sin grund i något personligt inlägg”. Också i detta fall får Almquist sägas uppvisa ett gott biblio­ grafiskt omdöme.

Titelupptagningen i Almquistiana är ett annat område där sammanställaren framstår som modern och framsynt genom sitt i förordet redovisade beslut om ”ett troget återgifvande af originalets titeltryck”, även om han samtidigt noterar att detta lett till ”förbistring i stafningssättet”. Han gör ett undantag från sin princip när det gäller stavningen av det egna släktnamnet, som i synnerhet C. J. L. Almquist ofta stavade Almqvist. På sätt och vis föregripande senare tiders diskussioner om auktoriserade namnformer bestämmer han sig därför för att genomgående använda sig av stavningen Almquist. Beslutet blir dock logiskt svårbegripligt i en bibliografisk förteckning ägnad en enda släkt – variationen i stavningen av släktnamnet är ju i själva verket intressant – och det går väl inte att undvika misstanken att det döljer sig en viss snobbism bakom den bördsstolte Almquists val av namnform; antagligen var det viktigt för honom att inordna släktens store diktare i stavningsledet.

Vid en närmare granskning av de bibliografiska posterna i Almquistiana framgår det att att Almquists ambition att troget återge de förtecknade verkens titelsidor har sina begränsningar. Vi kan exempelvis jämföra med Klemming, som för material i Sveriges dramatiska litteratur tryckt före år 1700 försöker återge alla ortografiska detaljer på titelbladen – radbrytningar, stil (fraktur eller antikva), ord satta med versaler, gemener och i kursiv etc. Almquist nöjer sig å sin sida med att följa originalstavningen och att markera ord satta i versaler med en inledande versal när han reproducerar titeltexten. Det senare skrivsättet är inte helt ovanligt även i senare bibliografier – tanken

36

är rimligen att göra de bibliografiska posterna mer lättlästa genom undvikandet av versal ”skrikighet” – men får också sägas vara problematiskt.

Kompromissen med att endast återge begynnelsebokstaven versalt i ett ord som i original­texten helt är satt med versaler är nämligen svår att uppfatta som meningsfull i ett bibliografiskt perspektiv och leder snarast till förvirring om hur användningen av versaler respektive gemener på titelbladet egentligen ser ut. Om detta kan uppfattas som en brist i Almquistiana (en brist som förstås saknar betydelse för de flesta användare) är å andra sidan redovisningen av skrifternas format och kollationering föredömligt enkelt och överskådligt genomförd, med bland annat inledande och avslutande opaginerade sidor inom parentes enligt en modell som idag är standardmässig.

Efter utgivningen av Almquistiana dröjde det nästan tio år innan det blev några nya bibliografiska arbeten från Almquists hand. Som en del i arbetet vid Kungliga biblioteket sammanställde han då supplement till två andra av Klemmings förteckningar, Samtida skrifter rörande Sveriges förhållanden till fremmande magter (1901) och Kongl. bibliotekets samling af samtida berättelser om Sveriges krig (1902). Här behöver inte nämnas så mycket mer än att de båda supplementen är utformade i linje med huvudförteckningarna, vilket bland annat innebär fullständiga titelupptagningar och kollationeringar. Noteras bör också att såväl Klemmings originalförteckningar som Almquists supplement fortfarande är oundgängliga verktyg för både historiska forskare och antikvariat som behöver leta efter och hantera detta rikhaltiga och svåröverskådliga material.

Både Klemmings ovannämnda originalförteckningar och Almquists supplement utkom i en tid av starka nationalistiska strömningar som säkert också bidrog till tillkomsten, från 1860-talet och framåt, av flera andra retrospektiva bibliografier med nationell spännvidd. Hjalmar Linnströms Svenskt boklexikon: Åren 1830–1865 (1867–84), Bernhard Lundstedts Sveriges periodiska litteratur 1645–1899 (1895–1902) och Leonhard Bygdéns Svenskt anonym- och pseudonymlexikon (1898–1915) hör alla fortfarande till standard­ verken inom svensk bibliografi. Detsamma gäller i hög grad Almquists bidrag till denna flora, Sveriges bibliografiska litteratur (1904–12), vars

omfattande grepp om ämnet knappast har sin motsvarighet någonstans i världen. Enligt förordet inleddes arbetet redan under författarens anställning vid Kungliga biblioteket på 1890-talet och det första resultatet av projektet syntes 1904, då en Förteckning öfver tryckta skrifter angående Kungliga biblioteket i Stockholm, ett ”Proftryck af ett större arbete” publicerades. Sveriges bibliografiska litteratur kom så småningom att omfatta tre delar om sammanlagt 1 100 sidor med totalt 5 810 poster. Arbetet är uppdelat på så vis att den första delen ägnas egentlig bibliografi, den andra och mest omfångsrika delen arkiv- och biblioteks­ väsen, medan den tredje och avslutande delen inrymmer typografi, bokhantverk och bokhandel. Denna del innehåller även supplement till

Omslaget till det första häftet av Almquists Sveriges bibliografiska litteratur. Det skulle dröja till 1912 innan hela verket var fullbordat.

de föregående delarna och ett omfattande personregister. Verket publicerades dock inte i tre delar utan häftesvis som åtta bilagor till Kungliga bibliotekets handlingar.

Med tanke på att det är mer än 100 år sedan Sveriges bibliografiska litteratur utkom kan det framstå som anmärkningsvärt att verket innehåller så många som 5 810 poster. Förklaringen ligger i en synnerligen hög ambitionsnivå som blir tydlig redan i arbetets första del, vilken alltså omfattar den egentliga bibliografin. Delen innehåller sammanlagt 1910 poster i tre avdelningar, Bibliografier, omfattande alla slag af ämnen och författare, Biobibliografier samt Bibliografier öfver särskilda ämnen och vetenskaper. Vid en genombläddring av dessa avdelningar blir det snart tydligt att Almquist tagit ett brett grepp om ämnet, och då han själv inte angett några urvalskriterier i sitt korta förord kan det vara värt att här försöka säga något om vad verket kommit att innehålla.

För det första intresserar sig Almquist inte enbart för förteckningar över svenskspråkig litteratur och litteratur utgiven i Sverige. Därför medtas till exempel allmänna bibliografier över samiska och finska skrifter – även sådana som förtecknar litteratur utgiven efter 1809 – i den första av de tre avdelningarna i den inledande delen. Vidare, och kanske mer självklart, förtecknas också arbeten med nationalbibliografisk inrikning rörande den svenska litteraturen i Finland. Dessutom inkluderas bibliografier med i huvudsak tysk- och latinskspråkig litteratur utgiven i de gamla svenska Östersjöprovinserna, liksom några svensk-amerikanska litteraturförteckningar. Skälet till att ett arbete medtas i Sveriges bibliografiska litteratur kan också vara att det helt enkelt har en svensk upphovsman, vilket exempelvis gäller orientalisten Carlo Landbergs Catalogue de manuscrits arabes provenant d’une bibliothèque privée à ElMedina et appertenant à la maison E. J. Brill, tryckt i Leiden 1883. En sådan generositet i urvalet kan förstås ifrågasättas på principiella grunder, men i praktiken bör vi idag endast glädjas åt resultatet.

Ser vi närmare på avdelningen med fackbibliografier framgår det snart att Almquist även här har grävt djupt bland källorna. Många bibliografier har han till exempel funnit i insprängda i större arbeten och som ett exempel i mängden kan nämnas förteckningen på tryckta och otryckta skrifter om Johan III i företalet till Ægidius Girs

37

Konung Johan den III:des chrönika (1745). Även periodika, alltifrån Lärda tidningar och Gjörwells många 1700-talspublikationer till senare tiders facktidskrifter har excerperats flitigt. Ett flertal av de bibliografiska hänvisningarna är också till utländska – i synnerhet tyskspråkiga – tidskrifter, vilket återigen vittnar om Almquists ambition att få med allt med någon bäring på Sverige och svenska förhållanden i sin förteckning.

Ambitionen att leta vitt och brett i både svenska och utländska källor återspeglas även i den andra delen av Sveriges bibliografiska litteratur, omfattande arkiv- och biblioteksväsen. På avdelningen Sverige i utländska arkiv och bibliotek återfinns exempelvis A. H. H. van der Burghs ”Chronologische lijsten van zweedischen akten in het nederlandsch rijksarchief aanwesig”, återgiven i densammes Gezantschappen door Zweden en Nederland wederzijds afgewaardigd gedurende de jaren 1592–1795 (1886). I det utlandssvenska sammanhanget var förstås material rörande drottning Kristina särskilt viktigt och Almquist har följaktligen letat rätt på ett flertal annars svårfunna förteckningar med anknytning till detta ämne.

Nämnas kan till exempel Paul Fabres ”Note sur quelques manuscrits de la reine Christine”, i Bibliothéque de l’Ecole des chartes, T. 54 (1893) och Friedrich Blumes ”Die Bibliothek der Königin Christine von Schweden in der Vaticana”, i Iter italicum, Bd 3 (1830). Förhoppningsvis säger dessa få stickprov ur mängden något om det djup som Almquists verk uppvisar när det gäller svenskrelaterade bibliografiska arbeten utgivna fram till åren strax efter sekelskiftet 1900.

Den andra delen av Sveriges bibliografiska litteratur är något av ett ymnighetshorn vad gäller källmaterial till svensk bibliotekshistoria. I denna del förtecknas till exempel en stor mängd bibliotekskataloger, både över de större institutionernas bestånd och över provinsiella boksamlingar från Norrbotten till Skåne. Läroverks- och sockenbibliotek är förstås rikligt representerade och i vissa fall tycks Almquist ha grävt särskilt djupt i källorna. Så är exempelvis fallet med en artikel om det Tollska biblioteket i Halmstads allmänna läroverk, återfunnen i nr 123 av Hallandsposten 1888. Den intresserade finner även tecken på den gryende arbetarrörelsens verksamhet, exempelvis genom en Katalog öfver Malmbergets arbetarekommuns bibliotek (1901). I den aktuella posten,

38

liksom i anslutning till de flesta bokkataloger som förtecknas, anges dessutom hur katalogen är uppställd (i detta fall alfabetiskt) samt antalet förteckande nummer (695). Enligt Almquist utkom en ny upplaga 1909 och biblioteket hade då växt till respektingivande 1 517 nummer. Det går således att få fram intressanta statistiska uppgifter om olika svenska bibliotek och boksamlingar enbart genom att bläddra i Sveriges bibliografiska litteratur. Den torra uppräkningen av hundratals bibliotekskataloger från decennierna kring förra sekelskiftet bär i sig också på en berättelse om den bildningslängtan som rymdes inom breda samhällslager vid denna tid.

Av stort intresse ur både bok- och personhistorisk synvinkel är den stora mängd kataloger över enskilda personers bibliotek som förtecknas kronologiskt i slutet av verkets andra del.

De tidigaste exemplen är baserade på senare arkivstudier, till exempel en ”Förtekning upå några böcker, som [tillh. skalden Lars Johansson Lucidor († 1674) och] er verderad upå [mäster Johan] Groops begäran d. 26 sept. 1674”, som återges i Samlaren 1898. En bit in på 1700-talet börjar de tryckta auktionskatalogerna att dominera materialet och från denna period finner vi exempelvis en förteckning över den svenske teknikpionjären Mårten Triewalds efterlämnade bibliotek, som omfattar 24 sidor och 427 nummer. Särskilt värd att nämna är också en 272-sidig katalog om 10 832 nummer över förläggaren och boktryckaren Lars Salvius väldiga boksamling.

Ur det digra 1800-talsmaterialet förtjänar bland annat katalogen över Ludvig Manderströms berömda boksamling, förtecknad av vännen och riksbibliotekarien G. E. Klemming, att lyftas fram. Sammanlagt innehåller den 8 386 nummer och samlarnaturen Almquist anger nogsamt att ”Några få ex. trycktes på velin och försågos med Manderströms porträtt”. Klemming citeras även i kommentaren till en annan auktionskatalog i förteckningen, Bibliographie des ouvrages de poésie et de théatre français faisant partie de la bibliothèque de feu M. de baron de *** (1882). Det rör sig om en boksamling tillhörig en annan känd KB medarbetare, Christoffer Eichhorn, vilken enligt uppgiften från Klemming från början planerades säljas i Vaxholm ”med egaren och bokh. Eskilsson som enda kunderna, med kännedom om buden öfverbjudande hvarandra. Intet blef af och

ingen utdelning af katalogen [skedde] i Sverige.

Utomlands ansågs det hela som en mystifikation.

Endast ett anbud inkom.” Vi kan väl nästan ana Almquist roat leende vid sitt skrivbord.

Den tredje och avslutande delen av Sveriges bibliografiska litteratur omfattar alltså typografi och bokhantverk samt bokhandel, ett material som dock endast fyller 40 av de 269 sidorna, som annars innehåller supplement till de tidigare delarna och ett omfattande register. Även i denna del är Almquist generös i sitt urval och inkluderar till exempel en artikel av den välrenommerade danske bokbindaren Anker Kyster om ”Nyere danske bokbind” eftersom den återfinns i den svenska publikationen Boktryckeri-kalender 1901.

I andra fall får istället innehållet styra och därför medtas exempelvis den danska utställningskatalogen Kunstfærdige gamle bogbind indtil 1850 (1906), som bland annat förtecknar en del bokband tillhöriga KB i Stockholm. Här, liksom i ett flertal andra poster i Sveriges bibliografiska litteratur, innehåller kommentaren även en hjälpsam hänvisning till en recension av arbetet, i detta fall i Nordisk boktryckarekonst 1907. Avslutningsvis är det svårt att inte nämna förteckningens mest svåremotståndliga titel på underavdelningen Bokhandel, Theodor Ekelunds anonymt utgivna En stund på bokauktionskammaren. Hvad-du-vill, i en akt, med in- och utfall, ut- och inrop, gurgel, brumningar, knuffningar m.m. Sammanrafsadt af Putte Snabbfot (1890). Som alla återkommande läsare av bibliografier vet kan de också bjuda på god underhållning!

Sveriges bibliografiska litteratur blev föremål för en tämligen fyllig recension i den första årgången (1914) av Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, författad av föreståndaren för KB:s handskriftsavdelning Robert Geete. Recensionen inleds charmfullt med en fundering kring bibliografens mödosamma och otacksamma lott, oförstådd av den breda allmänhet som ”går förbi med en axelryckning”. Geete menar både trosvisst och luttrat att den allmänna likgiltigheten kompenseras av ”några få lärdas varma välsignelser” och konkluderar vackert med att bibliografens uppgift kan liknas vid biets: ”att samla honung för andras munnar”. Tankarna sägs ha framkallats av Almquists arbete, som med tidens något mässande språkbruk ”vittnar om trägna mödor, djup lärdom och varmt nit”.

Almquist dedicerade ett exemplar av Svensk genealogisk litteratur till KB-medarbetaren Robert Geete, som senare skulle komma att recensera hans Sveriges bibliografiska litteratur.

Geete konstaterar att Almquists bibliografi är den första i sitt slag och gör en välinformerad jämförelse med Bernhard Lundstedts skissartade småskrift Aperçu de la principale littérature bibliographique de la Suède (1900), författad till en bibliografisk kongress i Paris samma år. Det första recensenten annars fäster sig vid är att Almquists förteckning visar på hur Sverige kan visa upp en lång tradition av bibliografiskt arbete med namn som Aurivillius, Berch, Celsius, Gjörwell, Klemming, Lagerbring, Lidén, Bring, Collijn, Lundstedt m.fl. Han övergår därefter till en redogörelse för bibliografins struktur och innehåll, där hans enda mer betydande anmärkning gäller den omfattande avdelningen med biobibliografier – 773 nummer – som inte ordnats alfabetiskt efter föremålens namn utan efter dödsår. Högst begripligt finner han denna ordning synnerligen opraktisk, men menar också att den mindre lyckade sorteringen räddas upp av det i hans tycke förträffliga registret. Geete avslutar sin berömmande recension med konstaterandet att ”man behöfver ljus och lykta för att finna föremål för anmärkning i detta solida verk”, varefter han meddelar att han just i registret lyckats hitta ett par småfel.

Det är kanske inte underligt att Almquist inte utkom med något annat större bibliografiskt arbete efter den tour-de-force som var Sveriges bibliografiska litteratur. Några andra förteckningar hann han dock åstadkomma, varav den kanske viktigaste var Svensk genealogisk litteratur (1905), som i likhet med hans debutarbete speglar hans starka intresse för släkt- och personhistoria. Enligt förordet baseras bibliografin på Kungl. bibliotekets samling av svensk genealogi och Almquist betonar att ambitionerna varit begränsade:

39

Titelbladet till Almquists Svensk genealogisk litteratur (1905), ett pionjärarbete i sitt slag.

Ett exempel på den prydliga bibliografiska utformningen och innehållet i Almquists Sveriges bibliografiska litteratur, i detta fall skrifter rörande Linköpings stiftsbiblioteks rikhaltiga samlingar. Som vanligt är Almquist frikostig med kommentarer.

40

”Till denna stomme har jag lagt en del i andra arbeten införda släktledningar, som kommit till min kännedom, utan att därmed hafva afsett någon fullständighet.” Sammanlagt omfattar den lilla 78-sidiga volymen 455 poster och i likhet med Almquistiana finns här en systematisk grundstruktur. Förteckningen inleds med en kortare orubricerad avdelning med arbeten om genealogi i allmänhet, följd av Kungliga ättelängder.

Den senare avdelningen omfattar endast arbeten från 1785 och framåt, eftersom Almquist valt att hänvisa till motsvarande avdelning i Warmholtz ovannämnda bibliografi för äldre skrifter i ämnet. Därefter följer avdelningar för Medeltidssläkter, Släkter i nyare tid och avslutningsvis Särskilda släkter, av vilka den senare är alfabetiskt ordnad efter släkterna. I ett genealogiskt sammanhang blir förstås indexeringen särskilt viktig och Almquist har följdriktigt försett sitt arbete med ett omfångsrikt register, omfattande både person- och släktnamn. Trots de begränsade ambitionerna får Svensk genealogisk litteratur betraktas som något av ett pionjärarbete, vilket såvitt denna artikelförfattare kunnat se utgör en av de allra första nationella översikterna inom ämnesområdet.

Utöver de ovannämnda skriftena åstadkom den mångsidige Almquist även några mindre arbeten av bibliografisk karaktär. Till dessa hör handskriftsförteckningen ”Nordiska museets pergamentsbref från tiden före år 1600. Med angifvande af innehållet förtecknade”, som publicerades i Meddelanden från Nordiska museet 1902. Från tiden som bibliotekarie hos kungen härstammar Hans Majestät konung Oscar II:s genom trycket utgifna skrifter 1849–1907 (1908), en förteckning som även utkom i en variant tryckt i Bologna samma år. Hans sista arbete på området blev ”Tornérspelet vid kröningen 1617. Ett bidrag till 1600-talets bibliografi” i festskriften till Anders Grape, Donum Grapeanum (1945).

Efter tre decennier av intensiv verksamhet upphörde Almquist i början av 1920-talet att producera nya bibliografiska verk av någon omfattning.

Han kom dock även fortsättningsvis att arbeta flitigt och framförallt ägnade han sig nu åt en omfattande recensionsverksamhet för Personhistorisk tidskrift, artikelskrivande till Svenskt biografiskt lexikon och en tidskrävande utgivningsverksamhet med bland annat delar av Stockholms stadsböcker

från äldre tid (1876–1948). Till utgivningsprojekten hörde också inte minst den monumentala översikten Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden (1931–76), där de sista banden utkom långt efter Almquists bortgång 1950. Trots allt detta fanns kanske hos honom – vilket Bengt Hildebrand är inne på – ändå en besvikelse över att de många meriterande tjänsterna och arbetena inte hade resulterat i den efterlängtade posten som riksarkivarie. Utan behov av en regelbunden inkomst kunde han istället dra sig tillbaka och ägna tid åt sin privata boksamling, som med tiden växte till väldiga proportioner.

Samlingens storlek framgår med all tydlighet av den auktionskatalog i sexton delar som Stockholms stads bokauktionskammare utgav mellan åren 1951 och 1960 med anledning av försäljningen av Almquists bibliotek, som alltså påbörjades ett år efter hans frånfälle. Sammanlagt förtecknas 23 147 nummer – en del är samlingsposter med flera arbeten – och ämnesområdena återspeglar i stort vad han intresserat sig för i sitt bibliografiska och historiska författarskap.

Samlingen var därmed närmast helt inriktad på svensk eller svenskrelaterad litteratur från 1500- till 1900-talet inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesområdena. Avdelningarna med topografi, genealogi, personhistoria, nationalekonomi, historia, kyrkohistoria, bibliografi, hyllningsskrifter, begravningstryck och Almquistiana alla välfyllda, och inslaget av sällsynta skrifter genomgående märkbart. För den som under någon tid haft kontakt med den svenska antikvariska bokmarknaden är det också välbekant att Almquists boksamling var särskilt välförsedd med småskrifter av olika slag, vilka inte sällan dyker upp till försäljning. Regelmässigt är de av Almquist själv försedda med enkla omslag med prydligt handskrivna titlar och hans runda namnstämpel i rött eller svart.

Arbetet med att hantera de växande samling­ arna lär ha krävt åtskilligt av Almquists tid på senare år och det känns passande att lämna före­ målet för denna artikel i hans omvittnat smakfulla våning på Hovslagargatan 5B, med utsikt från arbetsrummet över Nybroviken, lugnt sysselsatt med sina böcker. Kanske var det få som intresserade sig för hans bibliografier medan han ännu levde, men som alla välgjorda arbeten på om­ rådet har de ett fortsatt liv långt efter för­fattarens

bortgång. Den som söker finna deras värdefulla innehåll i digital form letar för övrigt ännu förgäves. Tiderna förändras men fortfarande är vi hänvisade till en fysiskt påtaglig bokhylla för att konsultera många bibliografiska standardverk av Almquist och andra trägna bin i böckernas trädgård.

Almquists ägarstämpel förekommer i både en svart och en röd variant – här ett exempel på den senare.

L itteratur Almquist, Jan Carl. ”Joh. Ax. Almquists tryckta skrifter. Bibliografisk översikt”. Personhistorisk tidskrift 1953, s. 8–14, 1955.

Almquist, Johan Axel. Almquistiana eller förteckning på de tryckta arbeten, som författats eller utgifvits af medlemmar af den från kyrkovärden Erich Abrahamsson i Löfsta af Almunge socken och Upland härstammande slägten Almquist. Bibliografiskt försök.

Uppsala, 1892.

Almquist, Johan Axel. ”Nordiska museets pergamentsbref tiden före år 1600 med angifvande af innehållet förtecknade”. Meddelanden från Nordiska museet 1902, s. 147–183, 1904.

Almquist, Johan Axel. Sveriges bibliografiska litteratur. Stockholm, 1904–1912.

Almquist, Johan Axel. Svensk genealogisk litteratur. Stockholm, 1905.

Almquist, Johan Axel. Hans Majestät Konung Oscar II:s genom trycket utgifna skrifter 1849–1907. Stockholm, 1908.

Almquist, Johan Axel. ”Tornérspel vid kröningen 1617. Ett bidrag till 1600-talets bibliografi”. I Donum Grapeanum. Festskrift tillägnad Anders Grape på sextiofemårsdagen den 7 mars 1945, s. 1–7, 1945.

Boëthius, Bertil. ”Johan Axel Almquist”, Svenskt biografiskt lexikon, Bd 1 (1918), s. 516.

Hildebrand, Bengt. ”Joh. Ax. Almquist 1870–1950. Minnesord”.

Personhistorisk tidskrift 1953, s. 1–7, 1955.

publicerad med stöd från stefan jonheimers donation

41

Tv책 exempel p책 Carl Gustaf Tessins standardband.

42

johan mannerheim

I en boksamlares ögon · Bernardo Tasso

F

ör snart två år sedan köpte jag åter igen en bok jag inte kan läsa. Boken är fylld av verser på italienska, sida upp och sida ner i två spalter, ett storverk på sexhundratio sidor, plus ett rättelseblad.

Den är skriven av Bernardo Tasso, som levde till 1569, och tryckt i Venedig 1560. Jag kan se att den är skriven på ottave rime, det versmått som hans mer berömde son Torquato använde, när han skrev Det befriade Jerusalem (Gerusalemme liberata), en bestseller genom århundradena, ett underlag för många illustrerade utgåvor och översatt till svenska fyra gånger på artonhundratalet.

Bernardos epos bygger på spanska riddarberättelser från 1200-talet med Amadis från Gaul som hjälte. De gavs ut i tryck första gången 1508 av Garci Rodríguez de Montalvo, som redigerade dem och skrev egna tillägg. Bernardo Tassos italienska version heter L’Amadigi och det är första upplagan. Men det var inte detta som fick mig att fastna för boken.

Det första jag såg var nog titelsidan med ett våldsamt stort boktryckarmärke med Fågel Fenix i centrum. Under fågeln har Giolito satt sina initialer GGF och den latinska devisen ”Semper eadem”, Alltid densamma. Den hade använts av Henrik den åttondes andra drottning, Anne Boleyn, som hade avrättats 1536. Devisen var aktuell igen, eftersom hennes dotter Elisabet den första, hade infogat den i sin vapensköld vid sin kröning till Englands drottning 1559. Över fågeln, som kommer att återuppstå som ny ur sin aska, ringlar ett band med ”De la mia morte

eterna vita io vivo” på italienska, Genom min död får jag evigt liv.

Och visst lever Gabriel Giolito från Ferrara vidare genom sina böcker. Han föddes i en venetiansk boktryckarfamilj omkring 1508 och blev familjens främste förläggare och boktryckare med en produktion på cirka 850 böcker. Han specialiserade sig på italiensk litteratur och översättningar till italienska och konkurrerade med Aldus’ efterträdare och familjen Giunta. Han var intresserad av böckernas formgivning och bidrog till utvecklingen av utsmyckningar i form av överstycken, ramar och initialer. Vid sin död 1578 räknades han som Italiens mest betydande boktryckare.

Sedan bläddrade jag i boken och såg de illustrerade initialerna. Varje initial är innesluten i en kvadrat tillsammans med en berättande bild.

På engelska kallas de ”historiated initials”, men

43

vilken historia berättar de? De går tillbaka till medeltiden, då man ofta utsmyckade illustrerade handskrifter som skulle vara särskilt praktfulla med bilder också i initialerna. Bilderna kunde an­ passas till den text som följde på initialen.

När man började trycka böcker i stället för att skriva dem, i mitten på fjortonhundratalet, var det inte ovanligt att man lämnade ett rejält utrymme runt en liten, liten initialbokstav för att ägaren till boken skulle kunna anlita en bokmålare till initialerna. Hade han råd kunde han beställa illustrerade initialer mer eller mindre i samklang med texten. Men nu på femtonhundra­ talet skar man istället initialer i trä eller metall och de blev en integrerad del i den tryckta sidan.

Man gjorde hela initialalfabeten, anpassade till olika format och stilar. Men möjligheten att knyta an till texten gick förlorad. Nu berättar varje initial sin egen lilla historia.

L’Amadigi består av hundra sånger, det blir hundraen initialer med förordet. De är enhetligt utförda och täcker nästan hela alfabetet, bara sex bokstäver saknas. I bokstaven Q känner jag igen tvillingarna Romulus och Remus som suger i sig mjölk från en varginna. I bokstaven L finns berättelsen om Laokoon och hans söner och hur de dödas av ormar. De flesta berättelserna känner jag inte igen, men de är fint tecknade och berättar tydligt sin historia. Många är hemska och beskriver förföljelse och död. Tre män överfaller en fjärde, en med en kniv i högsta hugg. En gubbe står framför en kvinna som hängts i ett träd. En krigare jagar ifatt en naken kvinna och lyfter en klubba för att slå till. Liemannen tar två barn, i

44

Bernardo Tasso 1560.

bakgrunden flyr en kvinna med ett tredje i famnen. Några bilder är litet lugnare. Det måste vara en ung Dionysos eller Bacchus, som sitter på sin tron omgiven av nymfer och satyrer, en har en panflöjt i knät. Och en man står och ser upp mot en staty, som liknar honom själv.

Nu tittar jag på texten. Hela boken är tryckt i kursiv, förutom några rubriker och en kort dedikation i början. Det var Aldus Manutius som gav Francesco Griffo i uppdrag att skära den första kursiven till en Vergiliusutgåva i oktavformat, som kom ut i april 1501. Kursiven blev populär och kom att användas i olika varianter till brödtext under hela femtonhundratalet, särskilt i

skönlitterära böcker i litet format. Därefter blev den förvisad till att användas för citat och betoningar och ett och annat förord. Aldus använde raka versaler till sin kursiv. Kursiven i L’Amadigi liknar Aldus, men den har fått kursiva versaler, ibland med en liten dekorativ släng.

Boken innehåller också ett fint tecknat, samtida porträtt av författaren, Bernardo Tasso. Efter­som han föddes 1493 är han här i sextiofemårsåldern.

Omkring honom har Giolito monterat en av sina pampiga ramar. I en kartusch under porträttet rinner en flod. Vid stranden står en enhörning beredd att dricka av vattnet. Varför?

En bok som är mer än fyrahundrafemtio år

45

Bok jag inte kan l채sa.

46

Titelsidan med ett av Gabriel Giolitos boktryckarm채rken.

47

gammal har ofta varit med om en del sedan den trycktes. Det gäller också det här exemplaret. En tidig ägare har satt sig före att numrera verserna i varje sång. Det har han också gjort, men när han skulle börja med den trettionde sången orkade han inte mer. Men han har gjort det viktigaste, fört in alla rättelserna. Längst bak finns ett rättelse­blad med ett femtiotal rättelser. De är alla införda för hand och när korrigeraren var färdig drog han eller hon ett kryss över rättelsebladet.

Nedre högra hörnet på titelbladet har gått sönder. Efter att papperet lagats har någon fyllt i den förlorade texten och imiterat typsnittet så bra att man inte genast ser det. Värre är att tredje bladet från slutet, märkt med signaturen QQ, saknas och det har blivit en lucka i pagineringen. Korri­ geraren har inte varit rådlös utan har gett sig på bladet efter, QQ ii, med raderkniven och ändrat sidnumret 611 till 609 och sidnumret 612 till 610 så skickligt att det inte syns.

Nu behöver det inte vara Carl Gustaf Tessin, som har gjort detta. Han är den ende ägaren vars namn står i boken. Han har som vanligt själv skrivit sitt namn på titelsidan, i det här fallet två gånger. Tessin var det svenska sjuttonhundratalets största boksamlare. Han föddes 1695 i Tessinska palatset på Slottsbacken i Stockholm. Han ärvde det 1728 och hade sin jättelika boksamling där tills han kom på obestånd och måste sälja huset 1755.

Böckerna såldes 1757 och 1758 till den omyndige kronprins Gustav och blev sedan en viktig del av Kungliga bibliotekets äldre samling. En del räddades undan till Åkerö, där han tillbringade sina äldre dagar och byggde upp en stor boksamling igen.

Tessin har låtit binda om boken i sitt enkla standardband, skinnrygg med svartstänkt brunt överdragspapper. Spegeln är marmorerad, men till det främre flygande försättsbladet har bokbindaren använt ett vitt holländskt papper med ett stort vattenmärke, Pro Patria med jungfrun och lejonet i den trädgård som symboliserar Holland. På det här papperets baksida finns noteringar i brunt bläck från Tessinska tiden. Jag ska nu ge mig ut på spekulationens gungfly och ge anteckningarna en tolkning, som mycket väl kan vara riktig.

Det första som skrivits är ett hyllsignum, L IV 188. Det betyder att Tessin förvärvade boken till sin boksamling i Tessinska palatset. Han gick till fjärde regalen i sitt bibliotek och placerade boken högst upp på elfte hyllan ner­ifrån, märkt L. Där

48

Rättelsebladet.

Sidan 612 förvandlad till sidan 610.

Tessins noteringar.

stod redan 187 numrerade böcker, L’Amadigi blev den 188:e. (Systemet har beskrivits av Sten G. Lindberg i Carl Gustaf Tessin och konsten, 1970, s. 123.)

I samband med den stora katastrofen 1754–55, då han sparkades som kronprinsens informator och ”guvernör”, bestämde sig Tessin för att behålla boken, streckade över signum och skrev ”Nya Bibliothequet” för att ta den till Åkerö och sin

nya tillvaro där med sin högt älskade hustru Ulla Sparre. Han skrev en åtta i övre vänstra hörnet för att boken skulle stå på någon av oktavhyllorna där.

Men det var irriterande med det skadade och lagade titelbladet och att ett blad saknades i slutet av boken. Han sökte ett bättre exemplar och till sist lyckades han lokalisera ett. När det anlände till Åkerö kunde han byta ut det mot det gamla.

I den gamla boken skrev han in ordet ”doublet” och kände sig ganska nöjd.

Nu skulle han sälja sitt gamla exemplar och konsulterade Osmonts nya lexikon över rara böcker, där boken beskrivs som mycket sällsynt.

Någon noterade detta i boken för att få ett bättre pris, inte Tessin själv, utan en medhjälpare eller antikvariatsbokhandlaren. Det här måste ha skett 1768 eller 1769, eftersom Osmonts lexikon kom ut 1768. Den sjunde januari 1770 dog Carl Gustaf Tessin, sjuttiofyra år gammal.

Sju år yngre var Bernardo Tasso när L’Amadigi kom ut, men han kände sig kanske trött efter

att ha skrivit sitt storverk. Rättelsebladet, som inte ingår i bokens register, har på baksidan en vers och en bild, där den italienska bergskedjans Fader Appennino trött och gammal hängt upp sin cittra på grenen till en ek som växer ur hans kropp. Han liknar Bernardo Tasso.

Som barn bodde jag långa tider hos min mormor och morfar, som då var pensionerade. De hade flyttat från Uppsala till mormors barndomstrakter på Östgötaslätten. Från deras hus på landet åkte jag rälsbuss till skolan mitt allra första skolår och mina femte och sjätte, då jag gick i realskolan. Eftersom vi bodde vid Ombergs fot fick jag ofta höra berättelser om Ombergs drottning, den mystiska Mor Omma och hennes borg.

Mormors hus var omgivet av gamla ekar och gården hette Ekhaga.

Jag är inte heller så ung längre, men jag har friska ögon. Det här är vad jag såg i mitt exemplar av Bernardo Tassos L’Amadigi tryckt i Venedig 1560 av Gabriel Giolito.

Fader Appennino. samtliga bilder, foto johan mannerheim

49

50

gunnel furuland

Erik Gambys Bokgillet Förlag och bokklubb för exklusiv litteratur

S

om bokhistoriker med fokus på 1800-talet har jag många gånger sänt en tacksamhetens tanke till Erik Gamby och hans förlag Bokgillet för faksimilutgivningen 1961 av Hjalmar Linnströms Svenskt boklexikon 1830–1865.

Det är värt att ägna detta förlag och bokklubb uppmärksamhet i dagens läge då vi har en flora av småförlag med olika profilering, som heroiskt ägnar sig åt utgivning av sådant som inte lockar de kommersiellt hårt drivna förlagen. Det kan gälla klassiker som gått ur bokhandelns lager, kuriösa skrifter eller översättningsverk som har svårt att nå ut. Alternativa förlag har alltid haft en plats i bokvännernas hjärtan.

Författaren Erik Gamby (1908–1996) drev förlaget/bokklubben Bokgillet i stort sett som ett enmansföretag under en kort och intensiv period från 1955 till 1967. Utgivningen omfattade i genomsnitt fyra böcker per år och lagret bestod slutligen av ett sextiotal titlar. Förlaget hade sin hemvist på Gambys olika adresser i Uppsala. Man kan kanske kalla det ett källarförlag. Fortfarande finns det en och annan som minns hur Gamby stod försjunken i uppslagsverken på Carolina i envis jakt efter sakuppgifter och arkivfynd för framtida publikationer.

Planen för bokutgivningen i Bokgillet var mycket ambitiös och utgick från bokklubbsidén.1 Basen för medlemskadern i bokklubben var bokligt intresserade akademiker i Uppsala, men även den krets av arbetarförfattare som Gamby var bekant med, såsom Jan Fridegård och Ivar LoJohansson, blev medlemmar. I Gambys Bokgillet möttes akademien och folkbildningen på ett

sällsynt konkret sätt, vilket framgår av subskriptionslistorna i vissa böcker.

Erik Gamby var i grunden numismatiker, historiker och en trägen arkivforskare med ett starkt engagemang för klassisk bildning. Han hade vuxit upp i Uppland, Skåne och Västerås under enkla förhållanden. Den riktige fadern träffade han aldrig och den unga ogifta modern lämnade honom till uppfostran hos sina föräldrar. Mormor och morfar blev hans närmaste. Fina skildringar av uppväxten med den äldre generationen återfinns i Gambys efterlämnade papper på Carolina.2 Han hade långt framskridna planer på att skriva sina memoarer.

Modern gifte om sig och sonen Erik Jönsson, som han då hette i efternamn, fick en styvfar.

På grund av den speciella uppväxten lärde sig Gamby tidigt att leka ensam utan andra barn: Jag har från min tidigaste barndom varit en ensamvarg. Inte så att jag varit skygg för människor eller undvikit att vara tillsammans med folk. Men jag har aldrig haft behov av att ha någon som sysselsätter mig. Jag har alltid kunnat sysselsätta mig själv utan att bli utled på det.3

Gamby var studiebegåvad med gott minne. Efter handelsstudier och studentexamen studerade han några terminer historia i Lund för Lauritz Weibull och Sture Bohlin. Gamby var således utbildad i den källkritiska skolan. För sin försörjning tog han arbete inom ett handelsföretag i Malmö och hade vissa anställningar på museer.

Men Gamby satsade alltmer på skriftställeri och närde en författardröm. Han hade vittomfattande

51

intresseområden både inom historia och litteratur. Men han var ingen isolerad kammarlärd.

Särskilt kom han att engagera sig i sin samtids kulturliv och blev något av en tvärvigg i kampen mot de stora aktörerna i huvudstaden. Han intog ofta en märklig outsiderposition i kulturdebatten.

Redan 1943 skrev Gamby en informativ bok om lagarna inom litterär, musikalisk, konstnärlig och fotografisk äganderätt. En mer tillspetsad och kritisk bok utgav han på Frilansens förlag i Uppsala 1949 med den talande titeln Träsket: En bok om författarskapets villkor. Här utmärkte sig Gamby som en stridbar person, särskilt hävdande författarnas rättigheter.

På sitt eget förlag Bokgillet samlade Gamby 1958 egna studier och debattinlägg i Boken i kulturlivet – en fortfarande pigg och informativ skrift där de grundläggande villkoren på bokmarknaden skärskådades med vass penna. Ett pamflettartat inlägg, Kulturkrav och profitbehov i svensk bokdistribution, levererade Gamby 1962.

Till sist kom han det symboliska året 1968 med en tolv sidors stencilpublikation om Kulturrevo­ lutionen i Uppsala: Stadsfullmäktige tillägnad, som på ett ganska tragiskt sätt illustrerar den uppgivne skriftställaren och kulturarbetaren. De ekonomiska förhållandena hade inte förbättrats på något avgörande sätt. Men i en dröm föreställer sig här Gamby att några av Uppsalas ledande socialdemokratiska politiker skulle införa en fast kulturarbetarlön.4 Gambys kulturpolitiska stridsskrifter grundade sig i hans egna hårda erfarenheter av att knappt kunna försörja sig på sin penna. I en ansökan 1967 till Sveriges Författarfond kunde konstateras att han ”[S]edan slutet av 1920-talet arbetat som kulturjournalist på frilandsbasis – sedan 1936 har jag helt levt på att skriva. Jag har under åren 1936–56 skrivit i genomsnitt 200 kulturartiklar om året, vilka publicerats i dagspress och i tidskrifter. […] En mycket stor del av de artiklar jag skrivit har av ideologiska skäl publicerats i arbetarpressen, vilken alltid haft låga honorar och i stor utsträckning hävdat uppfattningen att man borde skriva gratis av idealitet. På grund av de låga honoraren har en jämförelsevis stor produktion av artiklar varit nödvändig för att uppehålla livet. […] Att jag och min familj under dessa förhållanden har kunnat existera har berott

52

på att min hustru genom förvärvsarbete bidragit till familjens försörjning. Under hela den tid jag levt som skribent har jag och familjen emellertid måst leva på svältkost.”5 Erik Gamby var inte bara en stridens man.

Han hyste också en skönlitterär ådra, som dock bara glimtvis gavs tid och tillfälle att utvecklas.

Diktsamlingen Årsgång som Gamby fick utgiven 1945 på Wahlström & Widstrand var tämligen traditionell. Några år senare stod Gamby som utgivare för Österland: Tolkningar av modern turisk och japansk lyrik på samma förlag och 1949 gjorde han en verstolkning av Tagores bengaliska saga Ostdockan. Det finaste bidraget till verskonsten lämnade emellertid Gamby 1952 i den lilla boken Kråkan satt på tallekvist på LTs förlag, där han samlat gamla barnvisor, rim och ramsor som gjordes särskilt vacker genom illustrationerna av Ingrid Årfelt Svalander. Prosaberättelsen Åt alla lycka bär utgav Gamby 1953 på eget förlag efter att detta manus blivit refuserat.6 Förutom kulturpolitiska inlägg och egna litteraturövningar ägnade sig Erik Gamby hela livet åt att utforska den svenska arbetarrörelsen. Även inom detta område gick han sin egen väg.

De bortglömda och kuriösa ödena fängslade.

Gamby utgav till exempel så tidigt som 1939 en liten skrift om Folkviljan, som var Sveriges första socialistiska tidning.

De mängder recensioner och kulturartiklar som Gamby skrev i olika tidningar och tidskrifter handlade oftast om ämnen som berörde arbetarrörelsens person- och kulturhistoria. Han var en stående recensent i Upsala Nya Tidning sedan 1952 och man slås av hur långa och grundliga anmälningarna var på den tiden. Till exempel fastnar jag för en artikel från 12/10 1971 om ”Mysteriet Joe Hill”, ett ämne som är aktuellt i år genom hundraårsminnet av hans död.

Men det viktigaste verket inom ämnet arbetarrörelsen författade Gamby på gamla dagar långt efter att han givit upp det slitsamma arbetet med Bokgillet. Tidens förlag utgav 1978 Pär Götrek och 1800-talets svenska arbetarrörelse – en studie som byggde på Gambys noggranna arkivstudier. Samma år som Götrekboken publicerade Gamby sin sista lilla skrift på Bokgillet om en tysk boktryckargesäll, En socialistisk agent på fotvandring i Sverige och Norge år 1847, där utgivaren som vanligt gjorde en saklig presentation.7 Att Gamby räkna-

des som auktoritet på den tidiga arbetarrörelsens historia bevisas av att han 1983 i ett verk om Marx i Sverige skrev den inledande uppsatsen om hantverkskommunismen i Sverige på 1840-talet.8 Erik Gamby var således hela sitt liv en synnerligen fri skriftställare och förläggare – stridbar och orädd. I allt han företog sig hade han en hög ambitionsnivå. I och med sin förlagsutgivning hamnade han i flera rättsprocesser och motarbetades ofta av de stora etablerade drakarna inom förlags­väsendet i Stockholm. Bokförlaget Bokgillet anlitade för det mesta tryckerier i Uppsala.

Särskilt flitigt nyttjade Gamby det lilla Uppsalatryckeriet Fyris Tryck. I samband med mer krävande faksimiltryck eller tryck av konstnärligt värde anlitade Gamby tryckerier i Stockholm.

Hur fungerade Bokgillet organisatoriskt? Bokgillet var en bokklubb med medlemsavgifter.

Gamby upprätthöll kontakten med medlemmarna genom en bokklubbstidning, som han förstås skrev själv. Den längsta livslängden hade publikationen Bokgillet: Populär tidskrift för exklusiv litte­ ratur 1956–61. Ett nytt försök att sprida Bokgillets utgivning gjorde Gamby 1963 med Kulturliv: Medlemsblad för Bokgillet i Uppsala och detta blad var tänkt att ges ut som tidskrift med åtta nummer per år. Men endast ett nummer finns bevarat på Kungl. biblioteket.

Inte nog med detta – Gamby startade också flera utgivningsserier på sitt förlag såsom en klassikerserie, en småskriftsserie, ett kulturbibliotek och en estetikserie. Alla dessa fylldes med några nummer under 50- och 60-talen, men serierna blev aldrig särskilt långlivade. Serierna utformades ofta i samarbete med olika experter. Gamby hade ju en hel del kontakter med det akademiska Uppsala.

I sitt första medlemsblad i juni 1956 hävdade Gamby att man hade svårt att orientera sig i mängden i bokutgivningen och att böcker med allvarligt ärende eller exklusivare form fick svårt att nå ut. Den seriösa litteraturen kunde inte konkurrera med underhållningslitteraturen.

Gamby gjorde också jämförelser mellan poesins och prosans ställning: ”Nils Ferlin, som är vår mest läste poet, har en läsekrets som motsvarar en tjugofemtedel av Vilhelm Mobergs”, skriver Gamby. ”Det är i överensstämmelse med lägets allvar som Sveriges Författareförening sedan någon tid håller på med en utredning om hur man

ska kunna stödja författare som inte kan få förläggare för sina böcker utan måste ge ut dem på egen bekostnad.” Just frågan om hur författare som inte var kommersiellt gångbara skulle beredas möjlig­heter till utgivning och försörjning var något som låg Gamby varmt om hjärtat. Han hade länge diskuterat dilemmat i sina kulturpolitiska inlägg i bokform och artiklar.

Trots att branschen var tuff bedömde Gamby läget vara sådant att han vågade bryta in på bokmarknaden. Med tillförsikt basunerade förläggaren ut sitt budskap: ”Det är ingen tvekan om att den exklusiva litteraturen har framtiden för sig och att en propaganda för böcker av kvalitet i det långa loppet måste löna sig.” Bokgillet började sin medlemsvärvning vid årsskiftet 1955/56. Det är inte märkvärdigare än att bilda en hembygds­ förening eller en avelsförening för rödbrokig svensk boskap, tyckte Gamby. En grundförutsättning för Gambys arbete med Bokgillet var följande kulturpolitiska konstaterande: ”Det är ingenting mindre än en skandal att många av världslitteraturens verk inte finns tillgängliga på den svenska bokmarknaden, antingen därför att de aldrig blivit översatta eller för att de upplagor som en gång kommit ut är utgångna i bokhandeln och inte kan tryckas om.”

Bokgillet byggde till en början sin verksamhet på abonnemangssystemet. Varje medlem förband sig att köpa minst en bok i kvartalet av de böcker som Bokgillet gav ut eller distribuerade. Inledningsvis distribuerade Bokgillet redan utgivna böcker av bland andra Erik Blomberg, Ivar LoJohansson, Sven Alfons, Olof Högberg med flera, men detta var bara ett provisorium i väntan på att den egna utgivningen skulle komma igång.9 Man räknade med att ge ut den första egna boken i juni 1956 – Carl Jonas Love Almqvists Dikter i landsflykt. Hur nära Bokgillets verksamhet låg Erik Gambys egna personliga intressen bevisas av att han i Sveriges Radio 10/4 1956 höll ett föredrag om Almqvist i landsflykten. En av Gambys försäljningsmetoder var att medlemmarna i Bokgillet i sig själva blev ambassadörer för Bokgillet. De som lyckades värva nya medlemmar erbjöds premier. Typiskt är att den som värvat flest medlemmar kunde vinna Svenskt författarlexikon – en publikation som låg väl i linje med Gambys lexikografiska och person­ historiska intressen.

53

I sitt medlemsblad publicerade Gamby information om vilka medlemmarna i Bokgillet var.

Listorna påminner om 1800-talets subskriptionslistor, som ofta bifogades det tryckta alstret. Till Bokgillet anslöt offentliga bibliotek från Alvesta till Östersund – hela 48 bibliotek förutom Uppsala (!). Privatpersonerna ordnades alfabetiskt och presenterades med titel och bostadsort från Alingsås till Visby. I första medlemsbladet presenterades 173 privatpersoner och här följer några nedslag bland författarna i listan: Owe Husahr Borlänge, Erik Blomberg Bromma, Albert Viksten Färila, Ebbe Linde Kolmården, Tora Dahl Mölnbo, Ingeborg Erixson Saltsjöbaden, Johannes Edfelt Rönninge, Carl-Emil Englund Spånga, Ragnar Holmström Stockholm, Ivar Lo-Johansson Stockholm, Helmer Grundström Tullinge, Jan Fridegård Uppsala, Folke Isaksson Uppsala, Per Wästberg Uppsala och Lars Englund Vindeln. Vidare kunde man notera kyrkoherden Bertil Ekman Korpilombolo, docent Harald Elovson Lund, rektor Gunnar Furuland Malung, glasmästeriarbetare Olle Karlsson Skövde, fru Rosa Hjelm-Svensson Tingsryd, typograf Georg Rydén Tranås, sjuksköterskan Eivor Ahlin Uppsala och fröken Ingrid Flodman Viggbyholm.

Bokgillet expanderade snabbt. Efter drygt ett år hade bokklubben över 900 medlemmar, varav ca 100 folkbibliotek. Kring Bokgillet samlades eliten av Sveriges biblioteksfolk, författare, akademiker och kulturpersoner. Man stödde företaget genom sitt medlemskap. Gamby drev sin firma med energi och tydlighet. Affärsidén var sålunda: ”Bokgillet arbetar som en bokklubb, där varje medlem får en bok i kalenderkvartalet. Dess uppgift är att skapa en skandinavisk marknad för böcker som riktar sig till en elit av litterärt och kulturellt intresserade personer, som på grund av sin ringa avsättning har svårt att få förläggare.”

I sitt medlemsblad presenterade Gamby förstås sin utgivning, men han använde också den anspråkslösa tidskriften som ett språkrör för egna kulturpolitiska och forskningsbaserade utspel. I nummer 2 1958 kallade Gamby mikrofotografering av tryckt material för en revolution på bokmarknaden. Detta är ett intressant inlägg i en pågående arbetsprocess på forskningsbiblioteken. Gamby var ingalunda en bakåtsträvare på teknikområdet, utan insåg fördelarna med

54

mikrofotografering. Eftersom utgivningen av böcker var kostsam kunde de utrymmesbespar­ ande mikrokorten erbjuda en god möjlighet att bevara gammalt tryck. Men Gamby påpekade att det fordrades läsapparater, som än så länge var tämligen dyra. Mikrofilmning av till exempel tidningsmaterial kom alltsedan 1950-talet att bli det vanliga sättet att bevara vår nationella presshistoria, men börjar nu ersättas i en trögrörlig digitali­seringsprocess.

I Bokgillets tidskrift nummer 3 1958 uppmärksammade Gamby att det var författarhustrurna som bar upp den moderna litteraturen tack vare att de genom eget förvärvsarbete bidrog till familjens uppehälle. Gamby hävdade att det var praktiskt taget omöjligt att försörja sig genom litterär verksamhet i Sverige.

Gamby var i grunden historiker, en utpräglad forskartyp, med omättlig aptit på arkivmaterial.

Efter tre års intensivt uppbyggande av Bokgillet kände Gamby att han behövde avlastning. Det måste ha varit ett oerhört drygt arbete att vara allt-i-allo som förläggare, redaktör, textetablerare och författare av inledningar och baksidestexter.

I slutet av år 1958 meddelade Gamby sina medlemmar att en omorganisation var på gång. Den mångsidiga bokutgivningen (till och med 1958 inalles 11 titlar men flera på gång) hade vunnit gott renommé i bokhandeln och medlemsstocken vuxit över förväntan.

Det var nu omöjligt att driva verksamheten som enmansföretag. En rationalisering måste göras. Från och med 1959 skulle årsavgiften bli fixerad vid 10 kronor. För denna summa fick medlemmarna fyra nummer av medlemsbladet och två böcker, en större och en mindre volym.

Genom att införa en så låg årsavgift som 10 kronor tog Bokgillet ett första steg mot en popularisering av verksamheten. Tanken var nämligen att de större upplagorna för årspublikationerna skulle finansiera små upplagor av de svårsålda.

Som facklitterär medarbete presenterades bibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek, Åke Dintler. Erik Gamby kvarstod som förlagschef.

Men några tecken på att omorganisationen lättade på Gambys arbetsbörda kan inte märkas. En dramatisk vändning tog Bokgillet genom att under 1961 ta sig före att utge Hjalmar Linnnströms Svenskt boklexikon 1830–1865, som är en av de noggrannaste och utförligaste bibliografier över

nyare litteratur som utgivits i något land. Verket omfattade 1 996 sidor när det utgavs 1879–85 och kostade Linnström hans förmögenhet. Sent omsider belönades han med en statlig pension för sin insats. Styrkan i Linnströms legendariska bibliografi bestod i att den var ett mellanting mellan bokkatalog och författarlexikon. Allteftersom historikers och släktforskares intresse för 1800-talet växte ökade också behovet att i biblioteken få tillgång till Linnströms boklexikon, hävdade Gamby. Jag kan själv som bokhistorisk forskare intyga att Svenskt boklexikon utgör en guldgruva för all forskning i 1800-talets litteratur och personhistoria.

Det dåvarande priset (ca 750 kr) för detta verk gjorde att det praktiskt taget var omöjligt att förvärva för en privatforskare. Men tack vare nya fotolitografiska metoder (faksimil) fann Gamby det möjligt att förbilliga produktionen, varigenom det fanns goda utsikter att få fram också en liten upplaga till överkomligt pris. Bokgillet erbjöd subskription på den nya upplagan, och så snart ett tillräckligt antal subskribenter anmält sig kunde arbetet sättas igång. Priset skulle bli 200 kr för båda delarna. Upplagan planerades bli 375 exemplar och tryckas i samarbete med firmorna Temo-Tryck och Nike-Tryck i Stockholm. Det är bara att konstatera att Gambys initiativ var klokt och framsynt. Efter några år var verket slutsålt.

Gamby hade för avsikt att fortsätta med att ge ut Svensk Bokkatalog 1901–05. I detta läge gick Svenska Bokförläggareföreningen till angrepp mot Bokgillet. Man gjorde anspråk på upphovsrätten till denna publikation, men Gamby hävdade att upphovsrätten på kataloger enbart gällde i tio år. Han hade dessutom försäkrat sig om rättigheterna hos de efterlevande till bibliograferna. Svenska Bokförläggareföreningen invände att det rörde sig om ett litterärt verk med upphovsrätt 50 år efter upphovsmannens död och kallade Gambys utgivning för ”olovligt efter­t ryck”. Konflikten gick så långt att man hos Åklagarmyndigheten i Uppsala begärde beslag på upplagan. Åtalet nekades 17/11 1961 och beslaget av Bokgillets tryckplåtar hävdes. Föreningen sände trots detta ut cirkulär till bokhandlare och bibliotek, förtigande rådhusrättens utslag, och uppmanade beställarna att vägra motta katalogen och returnera Bokgillets exemplar.

Stockholmsförläggarna ville ge ut en egen upp-

laga till ett billigare pris än Bokgillets. Gamby tolkade det hela som en aktion för att skada Bokgillets goda rykte.

Erik Gambys arbete med Bokgillet rönte uppskattning av medlemmarna, men stötte på hårt motstånd från de mer etablerade förläggarna.

Den lokala etableringen i Uppsala var både en fördel och en hämsko. Gamby respekterades i lärdomsstaden. Att etablera relation med boksynta personer även i andra delar av landet, var en av hans styrkor. Men genom sitt radikala och antikommersiella anslag var han en nagel i ögat på de etablerade förläggarna.10 Förlagets fysiska plats och kontor var densamma som Gambys bostadsadresser, som växlade ofta. Han bodde på Idrottsgatan 33 D, Götgatan 6, Torsgatan 7, Börjegatan 52 och Tunagatan 7 under decenniet med förlaget. I början av 1960-talet försökte han även anordna konstutställningar i sina lokaler, exempelvis med Uppsalakonstnären Ragnar Johansson som hörde till hans vänkrets.

Bland Kungl. bibliotekets vardagstryck finner jag ett fint litet informationshäfte från 1964 om Bokgillets program, verksamhet och publikationer. Här lägger Gamby ut texten om syftet med Bokgillet. Hans engagemang är obrutet efter nästan ett decennium av hårt arbete med förlaget.

Här pläderar han för behovet av att presentera originalverk i deras ursprungliga skick: ”Ingen djupare bildning kan emellertid nöja sig med referat av originalverken – lika litet som en studerande kan hämta sitt vetande ur konstnärsromaner. Litteraturälskaren läser många klassiska diktverk i antologier och omtryck med reviderad text, ortografi och interpunktion, men verkliga insikter får han först med utgångspunkt från originalversionerna.” Här är det arkivforskaren och historikern som talar.

Det lilla häftet utgör också förläggarens egen historieskrivning av sitt hjältemodiga arbete: När jag hösten 1955 startade Bokgillet var det för att göra en insats för den svårtillgängliga litteraturen.

Tanken var att man genom en subskriberad utgivning skulle skapa en marknad för böcker som var av exklusiv karaktär men fyllde en uppgift i kulturmiljön. Det borde, resonerade jag, i Sveriges land finnas många som tänkte på samma sätt som jag och var villiga att hjälpa till att finansiera en utgivning vid sidan om de vanliga förlagslinjerna.

55

Bokgillet möttes till en början av olyckskorpars kraxande. Men detta till trots lyckades Gamby samla en skara idealister som 1964 utgjorde 2 500 subskribenter och företaget mottogs positivt av kritikerkåren. Hälften av subskribenterna bestod av akademiker och studenter. Flera projekt måste av naturliga skäl skjutas på framtiden av brist på medel. Gamby poängterade att det alltid kommer att finnas böcker som riktar sig till en begränsad läsekrets och som har svårt att nå ut via bokhandeln. Bokgillets kulturella uppgift var kort och gott att föra den svårsålda bokens talan.

I ett intressant brev till Folket i Bilds förlagschef Einar Ebe 21/10 1960 svarar Gamby på dennes propå att inleda någon typ av samarbete.

Brevet andas självsäkerhet och självständighet gentemot det långt mer publikt framgångsrika förlaget Folket i Bild: Vad Bokgillet beträffar, så är det ju en pygmé i jämförelse med Ditt förlag. Finansieringen rör sig följaktligen också med mindre siffror än som är aktuella för ett större förlag, men trots allt kraxande av svarta korpar har det gått hyggligt, och numera går alla böcker med ett litet överskott. Utan medlemsstocken som verkligen utgöres av stora bokkonsumenter skulle det naturligtvis inte gå. Det har kostat mycket arbete att bygga upp den.

När jag började kände sig bokhandlarna illa berörda av att jag sålde böcker billigare till medlemmarna, men nu har man accepterat detta förhållande. Den viktigaste förklaringen till att jag klarat mig så länge är väl att jag lagt ner en mängd personligt arbete utan att så noga tänka på belöning. Jag arbetar med små kostnader och lägger ner rätt mycket arbete på varje bok. Lyckligtvis är de flesta böckerna sådana som säljs kontinuerligt, också åratal efter att de kommit ut.11

Ett nytt initiativ hade Gamby tagit hösten 1963 genom att i sina lokaler på Börjegatan 52 i Uppsala inrätta en specialbokhandel för lyrik.

Denna genre kom lätt i skymundan i bokhandeln. I Bokgillets lyrikbokhandel exponerades nu över 700 titlar med omslagssidan utåt vilket gjorde att besökaren kunde få en mycket bättre översikt över lyrikutgivningen än i en blandad bokhandel. Även här stötte Gamby på motstånd från centralt håll. Svenska Bokförläggareföreningen tolererade inte denna specialisering inom bokhandeln och tvingade förlagen att blockera

56

Bokgillet för inköp av ny svensk litteratur i prisläget över tolv kronor. Gamby tolkade det som att hans lyrikbokhandel jämställdes med tobaksoch pappershandeln. Bokgillet tvingades inrikta sig på utländsk litteratur, som stod utanför dessa restriktioner.

Låt oss göra några nedslag i förlagskatalogen.

Den första förlagsprodukten var Carl Jonas Love Almqvists Dikter i landsflykt (1956). Gamby hade skrivit en lång inledning där han fördjupade sig i Almqvistkatastrofen 1851 och gjort ett personligt urval av 65 dikter ur Almqvists manuskript i Nordiska museets arkiv.

Gamby odlade hela sitt liv nära relationer med finlandssvenska författare, särskilt bedrev han forskning kring Gunnar Björlings författarskap.12 Det är därför inte förvånande att han tog sig an den österbottniske författaren Leo Ågren och hans roman Hunger i skördetid. Romanen hade pub­ licerats hos Söderströms i Helsingfors 1954. I ett brev till Gamby 2/7 1956 berättar Ågren att det var Ivar Lo-Johanssons God natt, jord som givit honom uppslaget. Leo Ågren ber i brevet Gamby hälsa Jan Fridegård och tacka för hans Lars Hård-böcker.13 De två första skönlitterära böckerna som Bokgillet gav ut kan ses som typiska för Gambys sätt att arbeta. Han sökte upp gamla manuskript som han tyckte var värda att lyfta fram och han odlade kontakter med samtida nu levande författare, företrädesvis arbetarförfattare. Både Almqvist och Ågren sålde slut.

Nästa år 1957 satsade Gamby på två utgåvor av 1600-talspoeten Lars Wivallius. Gamby redigerade och skrev introduktioner till Dikter i urval och Självbiografi. Denna inhemska klassiker blandade Bokgillet med en översättning av Friedrich Schlegels tyska romantiska berättelse Lucinde (översatt av Erik och Ilse Gamby) och en bok om Jan Fridegård till dennes 60-årsdag 1957. Den senare titeln hade förstås Erik Gamby som redaktör och inleddes med en lång tabula över gratulanter till den store Upplandsförfattaren. Gamby skrev här en artikel om Fridegårds förfäder och avslutade med en bibliografi, som hade utarbetats i samband med att Gamby levererat ett porträtt av författaren i Verdandis skriftserie samma år. Att Gamby hade en särskild känsla för Fridegård berodde säkert på att han tillbringat barndomsåren hos sina morföräldrar i en typisk statarsocken i Enköpingstrakten.14

År 1958 utgav Bokgillet två samtida svenska författare. Gunhild Tegens Resan hem var en romantisk berättelse, grundad i en självupplevd resa till USA där paret Tegen tvingades kvar på grund av andra världskriget. Poeten och akademikern Sture Axelson hade disputerat på Claudianus och publicerade hos Bokgillet Claudianus: En poets självbiografi i ett slags romanform.

Gambys egna insatser detta år var minst sagt imponerande. Han sammanställde studier och debattinlägg i Boken i kulturlivet med ett snyggt omslag av Upsala Nya Tidnings kände tecknarpenna Yngve Svalander. Ett krävande arkivfynd upptog Gambys mödor genom Måns Hultins Resa till Amerika 1864 med emigrantskeppet Ernst Merck.

Utgivarens inledning växte ut till en lärd uppsats om den tidiga 1800-talsemigrationen till Amerika.

I sitt medlemsblad berättade Gamby att det tagit tid att framställa Hultin-boken på grund av illustrationsarbetet. Han hade gått igenom samtliga svenska, danska, engelska och franska tidskrifter från 1840–60-talen på Carolina i sin jakt på illustrationer: ”Det innebär att tiotusentals bilder har passerat revy för den som skriver dessa rader.

Värdet av bildmaterialet belyses av att Uppsala universitetsbibliotek i april beslöt använda det för en emigrantutställning, som för övrigt blir öppen hela sommaren. Även Sveriges Radio grep tillfället i flykten och visade i samband med Minnesotajubiléet en Tv-film, som väsentligen var uppbyggd kring detta material.”15 Kontakten med Jan Fridegård fortsatte att odlas och 1959 utgavs en tidigare otryckt text, Muren, med omslag och teckningar av Per Silfverhjelm. Två svenska skönlitterära författare – Bertil Bodén och Uno Eng – gav ut smärre arbeten hos Bokgillet detta år. Ålänningen Atos Wirtanen, typograf och självlärd filosof, var övertygad socialist och riksdagsman. Han publicerade hos Gamby den samhälls- och kulturkritiska skriften Tekniken, människan, kulturen.

Erik Gamby själv låg inte på latsidan. Han skrev en inledning till Fredric Cederborghs Grefve Jaques Pancrace von Himmel och Jord. Och förkärleken för Carl Jonas Love Almqvist fortsatte i och med utgivandet av Om poesi i sak till åtskillnad ifrån poesi i blott ord med ett förord av Gamby i en nystartad småskriftserie.

Utgivningen på Bokgillet utvidgades betydligt år 1960 med tolv titlar, varav flera var faksimiler

av gamla texter och några hade karaktären av konsttryck. Man får nästan ett intryck av att det blir en alltför stor blandning. Lars Wivallius två andliga visor gjordes i ett faksimil efter original på Kungl. biblioteket. En liten konstbok i fickformat med Grafik av Börje Veslen var ett försök att bryta sig in i bildkonstens värld.

August Strindbergs tidigare icke utgivna sorgespel Det sjunkande Hellas fick en djärv utstyrsel.

Formatet var originellt och till omslaget hade Gamby städslat Sven X-et Erixson, konstnären som var Ivar Lo-Johanssons omslagsmakare. I ett brev till X-ets hustru Ingeborg Erixson 23/5 1960 sände Gamby sin förfrågan om ett omslag: ”Jag betalar för mina omslag, men har inte råd med alltför mycket. För Murnis betalade jag 250 kronor”, skriver Gamby. X-et erbjöds 300 kr och 10 eller fler friexemplar.16

57

På baksidan till Carl Otto Mörners Hur marskalk Bernadotte blev Sveriges kronprins: Minnen från kurirfärden till Paris 1810, som Bokgillet utgav i faksimil, kan man notera planerad utgivning av Dalins Sagan om hästen och Fridegårds De magra åren. Men dessa planer blev aldrig realiserade.

Däremot åstadkom Gamby ett snyggt pappband tryckt på Nike-Tryck i Stockholm inneslutande en faksimil av Linnés Systema naturae från 1735.

Den estetiska serien fortsatte med småskrift no 2 – Horatius Ars poetica: Konsten att dikta. På baksidan inflikades den radikale litteraturprofessorn Victor Svanbergs omdöme att det lönar sig att bli medlem i Bokgillet om man vill se spöken halshuggas. De spöken Svanberg syftar på är symbolernas, konventionernas och humbugens villfaror.

I Bokgillets serie Kulturbibliotek utgavs Den heliga Birgittas himmelska uppenbarelser i urval.

Gustav IV Adolfs Memoarer försågs med en inledning av historieprofessorn Sten Carlsson. Almqvists Murnis eller De dödas sagor fick en omslagsteckning av Martin Lamm. Här satsade Gamby på en större upplaga – 1 500 för medlemmarna och 1 500 för bokhandeln. Man kan se det som en pendang till den romantiska Schlegel-romanen Lucinde.

Ett tekniskt besvärligt företag måste tryckandet av 52 litografier av Sverige år 1840 efter en fransk reseskildring ha varit. Bilderna utgör ett värdefullt material för etnografin, men man kan knappast tänka sig att denna satsning blev någon större framgång. En udda utgåva var också ett faksimil av ett manuskript i Uppsala universitetbibliotek med H. C. Andersens berättelse Grantraeet med band­illustration efter oljemålningar av Ragnar Johansson. Detta var ingen lyckad skapelse med sina bjärta färger som dåligt harmonierade med 1800-talstexten.

Det enda samtida bidraget år 1960 var Gunhild Haller-Augots roman Mina ormar små med omslagsbild av Antonio Saura. Författaren blev dock missnöjd med utstyrselns färgsättning.17 Man kan anta att det blivit något missförstånd, vilket inte är förvånande efter detta minst sagt omfattande och spretiga utgivningsår för Bokgillet.

Efter 1960 års bildexcesser kan 1961 ses som en återgång till mer textbaserade utgivningsföretag.

Det gällde främst de tidigare nämnda faksimilerna av Linnströms Svenskt boklexikon 1830–1865 och Svensk bokkatalog 1901–1905. I 1961 års publi-

58

kationslista fanns två diktsamlingar. Den ena var skriven av den 16-årige debutanten Krister Holmström från Köping och den andra författades av den 66-årige bokhandlaren Anders Aleby. Estetikserien fortsatte med I. A. Richards Vetenskap och dikt i översättning och efterskrift av uppsalabon Teddy Brunius.

Det arbetarlitterära spåret fortsatte Gamby genom att tillsammans med Lars Furuland utge Gustav Hedenvind-Erikssons i bokform ej tidigare publicerade prosa under titeln På minnets älv.18 Utgåvan försågs med en essä om Hedenvind av Eyvind Johnson och 450 exemplar av upplagan på 2 000 innehöll en subskriptionslista och trycktes med titeln Prosa 1906–60.

Tre mindre arbeten av arkivfyndkaraktär hann Gamby med under 1961: Böttigers självbiografiska anteckningar, Marcus Bergs beskrivning från 1754 om sjöröveri i södra Medelhavet och Erik Bergs lilla drabbande Minnen från Hungersverige. Den senare utkom endast som gåva till medlemmarna och fanns inte att tillgå i bokhandeln. En längre dikt av Almqvist, Tyskiaden, som tidigare inte varit publicerad, sändes till Bokgillets medlemmar som kvittens för årsavgiften.

Det enda faksimilet detta år var Johannes Bureus Runa ABC-boken.

Endast fem titlar utkom 1962. Margareta von Konows diktsamling Den stängda porten var tillägnad den nyligen avlidne maken Ulf. Teddy Brunius fortsatte sitt estetiska översättningsarbete med David Humes Liv, tragedi och smak. Gamby själv

sände ut brandfacklan Kulturkrav och profitbehov i svensk bokdistribution. Han gjorde dessutom en översättning av en ung östtysk flickas självbiografiska roman, Kedjan om din hals. Här satsades på en upplaga om 3 000 exemplar. Gambys kontakter med Tyskland på båda sidorna muren var väl utvecklade, vilket framgår av hans arkiv.

En faksimilutgåva av Edvard Lidforss översättning av Dantes gudomliga komedi kom väl till pass, eftersom den var eftertraktad för kursläsande studenter.19 Att professor Teddy Brunius i Upsala Nya Tidning 9/8 1963 skrev en artikel om ”Erik Gamby – kulturarbetare” var inte förvånande. Det var ju som en oförtröttlig sådan som man uppfattade honom i hans frenetiska arbete för kultur och bildning. År 1963 återgick Bokgillet till en mer modest utgivningsnivå med fyra utgivna titlar. Nu fick Leif Furhammar översätta och kommentera Edgar Allan Poes estetiska skrifter i urval. Charles Baudelaires Ondskans blommor fortsatte satsningen på att förse studenterna med klassiska texter.

En liten medlemsgåva fick man i ett särtryck ur Ernst Moritz Arndts reseskildring Om skjutsväsendet i Sverige.

Som vanligt ville Gamby blanda upp den kulturhistoriska inriktningen med en samtida författare. Olof Hedrén, född i Uppsala 1922, som varit tivoliarbetare och yrkesluffare, debuterade med Polare: En roman om oromantiska existenser.

Ett reklamblad för boken från 1963 har återfunnits bland Kungl. bibliotekets vardagstryck: Chockroman. Medföljer veckans kommissionssändning. Olof Hedrén Polare Olof Hedrén, som när han nu debuterar är i 40-årsåldern, har ända sedan pojkåren levt bland luffare, bettlare, alkoholister, tattare och andra lösa existenser och känner deras miljö och levnadsförhållanden i detalj.

I Polare berättar O H om uppsalaynglingen Oskar Hedlund, hans barndom och uppväxt under trista förhållanden, och de miljöer han får stifta bekantskap med. Det har blivit en Uppsalabok som starkt avviker från vad man vanligen förbinder med ”den eviga ungdomens stad”, och där finns heller ingenting av ”den ljusnande framtid”. Oskar Hedlunds vardag är genomdränkt av brännvin och sinnlighet och helt präglad av hopplöshet och illusionslös förtvivlan.

Polare är en alltigenom allvarlig roman om fruktansvärda sociala förhållanden. Men mitt i tristessen blommar galghumorn i ett mustigt och färgrikt språk som fräckt bryter mot den konventionella prosan.

Polare avslutas med en ordlista över tattarspråket för att underlätta för läsaren att orientera sig bland tattarorden i romanen.

År 1964 utgavs faksimiler av Olaus Magnus och kommentarer till Dante. Gamby sammanställde även en antologi med minnen från studentlivet i Uppsala. För utsnittet ur Hugo Hamiltons Hågkomster ersatte han, på Olof Lagercrantz inrådan, dottern Florrie på Högfors bruk med att sända tio friexemplar av boken.20 Tillsammans med Lennart Hjelmstedt utgav Gamby Pelle Molins samlade skrifter och därtill förklarades dialektuttrycken av Karl-Hampus Dahlstedt. Till sist utgav Gunhild Tegen diktsamlingen Årens tröst på Bokgillet. År 1965 finner vi den första svenska översättningen av Johan Gabriel Oxenstiernas på franska avfattade dagbok från 1766–68. Tre samtida författare kan noteras i förlagskatalogen: Ragnar Åslund, Ebba Richert och Holger Oijens. Göteborgskonstnären Oijens diktsamling Vilse i vind var illustrerad av författaren själv och visar släktskap med Folke Dahlberg. En svit dikter tillägnas Carl Jonas Love Almqvist och präglas av en drömsk ton. Almqvist var också aktuell för Bokgillet detta år genom att Gamby utgav Det går an i faksimil av 1839 års upplaga.

Mest uppseendeväckande 1965 blev pseudonymen Christoffer Palems Man i bur: Bekännelser av en homosexuell. För denna utgivning blev Gamby ställd inför rätta, men domen i Stockholms rådhusrätt 9/9 1965 friade honom från anklagan om otillåten framställning i tryckt skrift. Gamby svarade att publikationen inte sårade tukt och sedlighet och bestred yrkandet om konfiskering.

Gamby och hans advokat fick ersättning för utlägg och tidsspillan.21 Det kulturarvsbevarande uppdraget fortsatte Gamby genom att 1966 i faksimil återge Nya Testamentet på svenska från 1526 – det verk som lade grunden till vårt svenska skriftspråk. Kontakten med språkforskaren Karl-Hampus Dahlstedt fortsatte genom att denne hos Bokgillet gav ut sin far läkaren Helge Dahlstedts minnesanteckningar.

59

arbeta för kulturen som skribent och forskare. I brevet ger han också en fin inblick i vänskapen med Jan Fridegård, som avlidit i september samma år: Man blir äldre och vänner börjar försvinna. Efter Jan Fridegårds bortgång är Uppsala inte detsamma som förut. Träffade honom i våras innan jag for till Finland, och han verkade vid god vigör och hade återfått något av sin levnadslust. Men den senaste månaden var han mycket sjuk, kunde knappt äta och hade tappat lusten att leva. Det känns så vemodigt att man inte mer skall få se hans goda leende.

Här saknar man dock ett personregister och en baksidestext. Den gamle Brand-redaktören Carl Johan Björklund fick hos Gamby publicera diskussionsinlägget Solidaritetsmoralen: Ett socialt, ekonomiskt och politiskt problem.

Det sista utgivningsåret för Bokgillet som ett aktivt förlag var 1967. Bibliotekarien och lyrikern Marianne Linder redigerade för Bokgillet en samling poesi under den tidstypiska titeln Studie­ grupp Poesi 1967. Örebroförfattaren Erik Gösta Elf, som ofta publicerade sig lokalt, utkom hos Bokgillet med den lilla romanen Den okände.22 Till sist försökte Gamby att saluföra fem litografiska blad – Panorama över Stockholm av C. J. Billmark från 1845 – märkta Bokgillets bildarkiv.

Dessa tre avslutande projekt är typiska för Bokgillets utgivning. En grupp lyriker, en udda och glömd autodidaktförfattare och ett faksimil över Erik Gambys älskade Stockholm under det 1800tal som han var så välbekant med.23 I ett brev till Erik Asklund den 2 november 1968 har Erik Gamby ärendet att tillfråga denne om han vill ställa upp på en intervju för Avdelningen för litteratursociologis intervjuer med autodidakterna bland författarna. Gamby hade utfört ett tiotal av de femtiotal som dittills gjorts, varav flera med finlandssvenska författare.24 Bokgillet var nu ett i stort sett avslutat kapitel. Det hade varit en krävande verksamhet och affärerna gick aldrig riktigt ihop. Gamby fortsatte dock att

60

Det närmsta decenniet skulle Erik Gamby ägna framförallt åt den tidiga arbetarrörelsens historia. Hans politiska hemvist var det aldrig något tvivel om, men han förhöll sig alltid kritisk och självtänkande. Bokhandlaren och den privatlärde Pär Götrek, som på 1830- och 40-talen bedrev socialistisk propaganda i Stockholm, fängslade Erik Gamby. Hans biografi om Götrek utkom 1978, men då på Tidens förlag.25 I denna person förenades engagemang, aktivism och lärdom i en sällsam blandning. Det finns uppenbara likheter mellan Götrek och Gamby. Liksom Götrek levde i en slags kulturell exil i Karlskrona där han slutade sina dagar 1876, hamnade den gamle Gamby i Gustavsberg på avstånd från de arkiv och bibliotek han så flitigt nyttjat. Gamby lämnade 1987 sitt kända centrum – det lärda Uppsala där han 1981 hade blivit utsedd till hedersdoktor. I ett avskedsbrev till låneavdelningen på Carolina tackar han för åren med sitt forskarbord på ett av de mest trivsamma vetenskapliga biblioteken i Europa.

Den sirliga vänlighet som brevet andas är sällsynt rörande från en biblioteksbesökare till ett kärt bibliotek: Jag tackar hjärtligt för Ditt vänliga brev i anledning av att jag sagt upp mitt forskarbord på Carolina och för hälsningen från låneavdelningens personal samt för den trevliga lilla skriften om Carolinas byggnadshistoria. Under de många år jag har arbetat på Carolina och haft förmånen att utnyttja biblioteket och kommit i beröring med dem som arbetat där har jag alltid glatt mig åt den trivsamma miljön där och all vänlighet som har strömmat mig till mötes från personalens sida. Jag vågar nog säga att Carolina är ett av de mest trivsamma vetenskapliga biblioteken i hela Europa, och det är med vemod jag nu

har lämnat Uppsala. Jag ber Dig att till personalen på låneavdelningen överbringa ett tack för all den beredvilliga och personliga vänlighet som jag fått del av under den tid jag så att säga tillhört bibliotekets ”möblemang”!

För övrigt kan jag påpeka, att jag fick mitt första forskarbord på Carolina redan i januari 1950 men gjorde ett kort avbrott i mitten av 1950-talet.26

Gambys avslutande knastertorra formulering visar att han såg det som ett kort avbrott från forskarlivet när han i mitten av 1950-talet startade Bokgillet. Efter drygt tio år med sitt förlag/bokklubb återgick han till forskarbordet, som en del av möblemanget. Där var han lycklig. När han nu lämnade forskarbordet var det med ett stänk av vemod.

noter 1. Om bokklubbarnas historia hos Ann Steiner, I litteraturens mittfåra: Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet (Göteborg/Stockholm: Makadam, 2006) s. 86–93, som dock inte nämner Bokgillet.

2. Erik Gambys arkiv på Carolinabiblioteket, Uppsala universitetsbibliotek (UUB), innehåller material för fortsatt forskning.

3. Erik Gambys arkiv Nc 1623 Uppsala universitetsbibliotek (UUB).

4. I Kulturrevolutionen i Uppsala: Stadsfullmäktige tillägnad (Uppsala: AB Boksam, 1968) s. 6 konstaterar Gamby bittert att ”De flesta författarna förtjänar mindre än skrivbiträdena på stadsbiblioteket.”

5. Gambys skrivelse till Sveriges Författarfond 8/10 1967 i Erik Gambys arkiv Nc 1612 UUB. Några av många exempel på hur Gamby sökte försörjning och utbyte för sin bokliga verksamhet finns i brev till Thure Nyman i Bokvännernas arkiv R 58:1 Kungl. biblioteket.

6. Brev från Arne Björnberg på Tidens förlag 2/7 1952 i Erik Gambys arkiv Nc 1612 UUB. 7. Ett tackbrev från Willy Brandt 14/11 1978 i Erik Gambys arkiv Nc 1612 UUB. Hustrun Ilse Gamby hade översatt efterskriften till tyska.

8. ”Hantverkskommunismen i Sverige 1845–1851”, i Marx i Sverige: 100 år med Marx i svensk historia, vetenskap och politik (Stockholm: Centrum för marxistiska studier, 1983), s. 9–25.

9. Exempel på Bokgillets bokurval: Viktor Rydberg Vapensmeden, Pär Rådström Stjärnan under kavajslaget, Tage Aurell Bilderbok, Willy Kyrklund Ångvälten, Ralf Parland Avstånd, Tito Colliander Träsnittet, Paul Andersson Elegi över en förlorad sommar, Ivar Lo-Johansson Stridsskrifter och Elisabeth Tykesson Tolv essäer.

10. Erik Gambys attacker mot de mäktiga på bokmarknaden retade till exempel upp Natur & Kulturs chef Johan Hansson, som 19/7 1949 skrev ett ironiskt brev och tyckte att Gamby själv betedde sig som en gangster i sin kamp mot ”gangsterförläggarna”. Erik Gambys arkiv Nc 1624 UUB. 11. Erik Gamby till Einar Ebe 21/10 1960 i Erik Gambys arkiv Nc 1624 UUB. 12. Gamby deltog så sent som 1992 i ett Björling-symposium i Åbo enligt material i hans arkiv Nc 1622 UUB. 13. Erik Gambys arkiv Nc 1612 UUB. 14. I Erik Gambys arkiv Nc 1623 UUB finns en röd pärm med barn- och ungdomsminnen. Det är framförallt Vallby socken som nämns, där morfadern var rättare på ett gods. Gambys riktige fader var måleriarbetare från Enköpingstrakten, men han smet från sitt ansvar och rymde till Amerika. Modern måste försörja sig som piga.

15. Inlagan blev även utgiven av Söderströms förlag i Helsing-

fors samma år och med detta förlags namn på titelblad, framsida och baksida.

16. Brevet i Eriks Gambys arkiv Nc 1624 UUB. 17. Brev från författaren till Gamby i dennes arkiv Nc 1624 UUB. 18. Gustav Hedenvind-Eriksson skriver i ett brev till Erik Gamby 6/1 1961 Nc 1624 UUB: ”Naturligtvis är jag ganska glad åt att detta urval blivit gjort av så litterärt skolade och ambitiösa män som Du och Furuland. Denne unge högakademiker värderar jag, inte därför att han skrivit något om min diktning (den saken bryr jag mig inte om), men jag har sett hans analyser av andras alster, vilka vittnar om kunnighet, insikt och redbarhet.”

19. Docent Staffan Bergsten skrev ett brev till Gamby 26/6 1962 om att Danteutgåvan var välkommen för den litteraturhistoriska undervisningen och undrar om studenterna kunde få köpa Dante utan att bli medlemmar i Bokgillet. Gamby svarade att han rekommenderar ett medlemskap. Nc 1624 UUB. 20. Brev från Erik Gamby till Florrie Hamilton 17/12 1964 och tackbrev från Florrie Hamilton 23/12 1964. Nc 1624 UUB. 21. Erik Gambys arkiv Nc 1612 UUB. I samband med den moraliska upprördheten skrev Vilhelm Moberg ett stödjande brev till Gamby 8/5 1965, som Gamby svarade på 11/5 1965. Enligt detta hade Moberg erbjudit sig att hjälpa Gamby med ev. böter. Gamby vädjade i sitt brev om att Moberg med sin opinionsbildande kraft kunde föra Gambys talan. L 144:1A Kungl. biblioteket.

22. Korrespondens med Erik Gösta Elf finns i Erik Gambys arkiv Nc 1624 UUB. 23. I brevet till Erik Asklund 2/11 1968 skriver Erik Gamby att han lider av Stockholmsnostalgi. Det var ju där han föddes och han höll på att söka sina rötter i samband med att han skrev ner sina minnen. Erik Gambys arkiv Nc 1624 UUB. 24. Brevet i Gambys arkiv Nc 1624 UUB. Föreståndaren för Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala docent Lars Furuland skrev den 6 september 1968 ett intyg om Gambys värdefulla insatser som intervjuare av autodidaktförfattare och detta intyg finns bevarat i Erik Gambys arkiv Nc 1612 UUB. 25. I januari 1982 fick Erik Gamby ett brev från Tidens förlag som gått igenom sitt lager och funnit 1 864 exemplar i ark av Götrek-boken och erbjuder honom arkupplagan. Gamby skaffar en offert från Kristianstads boktryckeri för inbindning av arken och överlåter upplagan till Bokcafé Branting på Vasagatan 42 i Stockholm som får ta hand om inbindningen. Erik Gambys arkiv Nc 1612 UUB. 26. Brev till bibliotekarie Viveca Halldin Norberg, Uppsala universitetsbibliotek 15/6 1987 i Erik Gambys arkiv Nc 1631 UUB.

61

62

ragni svensson

Bokcafét Politisk och social mötesplats i 1970-talets röda Lund

L

okalen är svagt upplyst och fylld av en tät cigarettrök som ytterligare försämrar sikten. Det går dock att urskilja klungor av människor. Unga män i fluffiga skägg och polotröja, långhåriga kvinnor i runda glasögon, de flesta av dem klädda i lång slängkappa och med en axelremsväska slängd över ena axeln. Ungdomarna studerar koncentrerat innehållet i någon av de många bokhyllor som skymtar i det mörka utrymmet. Tre studenter sitter vid ett bord och dricker kaffe samtidigt som de antecknar flitigt i varsitt block, en tjej i lockigt hår flyttar en schackpjäs på ett bräde. I bakgrunden spelas Röda bönors ”Ellen sa nej” från skivan Sånger om kvinnor: ”Om ni ser min kropp som kapital, så borde ni betala mig en passande lön!”1 Den beskrivna scenen är hämtad ur ett inslag i TV2:s kulturprogram Direkt från november 1972, i vilket man har besökt Bokcafét i Lund. I reportaget kommenterade en manlig speakerröst bilderna från den rökiga lokalen: Bokcafét tillhandahåller ungefär 3000 titlar och driver också en omfattande postorderverksamhet i hela Norden. De som söker sig hit är mestadels studenter, lärare, akademiker. På Bokcafét får de den service de önskar sig.

Bokcafét, som låg på hörnet av Petri Kyrkogata och Winstrupgatan i Lund, slog först upp sina dörrar i mars 1970. Gunnar Olofsson, numera professor i sociologi, som var inblandad i verksamheten har beskrivit det som ”en av lundavänsterns dynamiska institutioner” under 1970-talet.

Verksamheten gick igenom flera faser, från den

blomstringstid som beskrivs i tv-reportaget, till en häftig ekonomisk nedgång och en därpå följande konkurs i början av 1980-talet. Grogrunden för det hela var, enligt Olofsson, ”ett par studentgenerationers engagemang, av underbetalda anställda, av aktivisters frivilliga arbete.”2 Bokcafét fungerade som en distributör av och producent till olika slags mediematerial med vänsterinriktning, såsom böcker, tidningar, broschyrer och andra trycksaker. Det var dessutom en viktig mötesplats för personer inom studentstaden Lunds olika vänsterrörelser.

I en egenproducerad katalog från år 1974 beskrevs Bokcafét som en ”specialbokhandel för marxistisk och radikal litteratur inom politik och ekonomi” med den ytterligare huvuduppgiften ”att tillhandahålla väsentlig litteratur inom samhällsvetenskaperna, filosofi, vetenskapsteori, historia, psykologi och psykoanalys, litteraturvetenskap och konstteori…”3 I TV2:s reportage beskrevs Bokcafét i Lund som ett framgångsrikt exempel på den nya, specialiserade nischbokhandel som var en av följderna av avregleringarna av svensk bokmarknad år 1970. Dessa avregleringar hade bland annat inneburit att bokförsäljningen släpptes fri, till skillnad från tidigare då det hade varit Svenska Bokförläggareföreningens privilegium att välja ut och godkänna bokhandlare. Dessutom gav reportaget en levande illustration till Bokcaféts betydelse som samlingsplats för studenters och andra ungdomars mediekonsumtion och politiska skolning i Lund vid 1970-talets början.

Syftet med denna artikel är att undersöka sam-

63

spelet mellan 1970-talets vänsterrörelse i vid mening och dess bokhandelsväsende, utifrån exemplet Bokcafét i Lund. Perspektivet är inspirerat av bokhistorisk och mediehistorisk teoribildning, där dokumentens distribution och kulturella betydelser studeras i ljuset av bok- och mediemarknadernas utveckling och förändring.4 På vilka sätt fungerade Bokcafét som ett uttryck för en särskild tidsanda och en viss politisk kontext, närmare bestämt Lunds studentledda vänsterrörelse? Hur kopplades dess politiska bevekelsegrunder samman med den faktiska bokhandelsverksamheten? Det är frågor som jag avser att besvara i det följande.

Bokcafét som medieproducent och upplysare Denna undersökning baseras i första hand på en genomgång av olika trycksaker som producerades under Bokcaféts flagg mellan åren 1970 och 1982.5 I Bokcaféts lagerkatalog listades alla de böcker och trycksaker som salufördes. Dessa kataloger gavs ut vid två tillfällen, 1973/1974 och 1977/1978 och innehöll förutom listor på böcker även ämnesmässiga översikter skrivna av personer i kretsen kring cafét. Syftet med de ambitiösa katalogerna var att de skulle fungera som bibliografiska handböcker, men också att de skulle ”komma till användning vid litteraturval för kurser för skolor och universitet, för studiecirklar och ge impulser och idéer för din egen läsning”.6 En stor del av Bokcaféts försäljning skedde via postorder. Postorderverksamheten sträckte sig över hela Norden och bidrog till att göra Bokcafét i Lund känt som en av de mest välsorterade butikerna i sitt slag. Ur denna verksamhet växte med tiden fram produktionen av en månadstidning, kallad Bokcaféts Månadsbulletin, producerad mellan åren 1974 och 1982.

I bulletinen listades nya böcker enligt kategorier som ”Marx/Engels”, ”Biografier”, ”Kvinnans frigörelse”, ”Politik, ”Sociologi” eller ”Afrika”.

Dessutom recenserades och diskuterades nyutkommen litteratur på teman som ”USA”, ”Klassförhållanden” och ”Barnböcker”.

När jag såhär ett fyrtiotal år efter publikationsdatum läser igenom dessa tidskriftsnummer slås jag av den höga ambitionsnivån. Mer eller mindre orutinerade redaktionsmedarbetare skrev initierat om allt från barnkultur till internatio-

64

nell politik. Dessutom framstår tidskriften som anmärkningsvärt odogmatisk. Tonfallet i Månadsbulletinen var ett helt annat än den kategoriska interna debatt som fördes i tidningar som maoistiska Gnistan, exempelvis. I bulletinen kan man än idag följa hur litteraturdebatten formerade sig bland en krets av politiskt aktiva under ett på många sätt dynamiskt decennium. Samtidigt ger de en inblick i vilka teorier och filosofiska spörsmål som var aktuella i en större, europeisk intellektuell kontext vid samma tid. Bland skribenterna fanns, förutom representanter från den egna redaktionen, kända profiler från dåtida lundavänster och från universitetet, såsom Göran Therborn och Svante Nordin.

Bokcaféts icke-sekteristiska grundinställning tog sig i Månadsbulletinen ibland lekfulla uttryck vilket märks i citat som det följande, hämtat från en läsanvisning till Marx och Engels skrifter: Det [kan inte] bli tal om några detaljerade anvisningar, så länge man inte känner läsaren. Är han/ hon en kommunist som söker vägledning i kampen för proletariatets frigörelse? […] Är han/hon en student som sitter uppe om nätterna, dricker franskrost, röker Commerce och jagar en passande livsåskådning? Eller kanske en ekonomiprofessor med stipendium från SAF och ledighet betald för att vederlägga läran om klasskampen? Självfallet blir det här fråga om vitt skilda läsarter.7

En politisk och social mötesplats Bokcafét var från början avsett att vara mer än enbart en bokhandel. I en broschyr som gavs ut

med anledning av Caféts femårsjubileum år 1975 skrev man att begreppet ”bokcafé” betecknade ”en liten och anspråkslös boklåda med marxistisk och annan progressiv litteratur, dito grammofonskivor och affischer samt en anslutande servering. Om den sistnämnda saknas får vi en vänsterbokhandel.”8 Ett av verksamhetens huvudsakliga syften var att fungera som en mötesplats för aktivister och grupper med olika vänsterpolitisk inriktning: Det fanns ju många. Det var FNL-grupperna, det var Chile… Afrika… Det fanns ju massor. Då. De åren i början på sjuttiotalet så hände det ju väldigt mycket i världen.9

I detta var Bokcafét inget mindre än en länk i en lång historisk tradition. Johan Jarlbrink har i en artikel analyserat 1800-talsinstitutionen Blanches Café i Stockholm utifrån ett mediehistoriskt perspektiv. Här visar Jarlbrink hur cafémiljön som sådan organiserade gästernas mediekonsumtion genom exempelvis arkitektur, möblering och belysning, samt hur man därigenom konstruerade såväl läsare som läsarter. Under det sena 1800-talet utgjorde caféer som Blanche viktiga mötesplatser för huvudstadens många ogifta män ur borgarklassen. Där kunde de inta sina måltider, umgås och läsa tidningar samtidigt som de fick tillfälle att ta plats i det mer eller mindre offentliga samtalet.10 Jag menar att Bokcafét i Lund spelade en motsvarande roll i sitt respektive sammanhang. Det skulle fungera som ett ”vänsterns depeschkontor”, för att låna en formulering från mitt material.11 Bokcafét distribuerade och producerade ett enormt utbud av olika slags medier,

65

framför allt trycksaker. Dessutom kom det, vilket Lisa Borgemeister konstaterat i sin undersökning av tysk bokcafékultur under 1960- och 70-talen, att bli spelplats för en helt ny typ av läs- och diskussionskultur.12 Bokcafét utgjorde under några år ett centrum för den vänsterpolitiska och litterära debatt som fördes i studentstaden Lund. Att döma av det TVinslag som refereras i början av denna artikel så fungerade det som en mötesplats för politiskt och kulturellt intresserade människor, kanske främst studenter och annat universitetsfolk. Inom caféts väggar kunde man unna sig en kopp kaffe och en kanelbulle samtidigt som man diskuterade aktuella världshändelser, den senaste demonstrationen eller svårbegriplig politisk teori med sina bordsgrannar. Eller åtminstone spela ett parti schack medan man kurerade sin baksmälla och bommade en cigarett av någon ur personalen. Det förekom att denna caféts sociala funktion kommenterades i Månadsbulletinen med en blandning av stolthet och sarkasm. Så skrev till exempel Karin Lentz en lång dikt till alla de cafébesökare som tycktes tro att de idkade politik enbart genom att fika bort många och långa timmar i lokalerna: Du tror att du gynnar Bokcafét för att du sitter 2 till 3 timmar med en kopp kaffe som Du fyller på ett par gånger och spiller ut på bord och tidskrifter vet Du egentligen vad kaffe kostar?

[– – –] Vi avbetalar kaffeapparaten får stå för lagerhyran för böckerna och så vidare medan du sitter och fikar – va???

Du lånar – he-he – ett huvudvärkspiller ett kuvert, telefon, 40 kronor, en cigarett.13

Bokcafét i mediesystemet Bokcafét i Lund kan sägas ha utgjort en nod i det mediesystem som var den västeuropeiska bokcafé-kulturen i stort. Denna rörelse växte fram under ett antal år under 1960- och 70-talen.

Ett väldokumenterat internationellt exempel är Caffe Mediterraneum, mer känt som Caffe Med, i Berkeley, en gång i tiden hemvist för både beatpoeter och Black Power-aktivister.

66

Bokhistorikern Lisa Borgemeister har, med Roter Stern i Marburg som exempel, beskrivit hur den tyska bokcaférörelsen växte fram i slutet av 1960-talet, bland annat som ett resultat av vänsteraktivisters frustration gentemot den traditionellt ”borgerliga” bokhandeln.14 Det lundensiska bokcafét hade sin direkta förebild i Bokcafét på Malmtorgsgatan 5 i Stockholm. Båda institutionerna initierades av personer i kretsen kring tidskriften Zenit. Logotypen till Månadsbulletinen gjordes av en gammal Zenit-medarbetare och tillika en av initiativtagarna till bokcafét i Stockholm, nämligen den grafiske formgivaren Leif Thollander. Det fanns också etablissemang liknande dessa i Göteborg, Århus och Köpenhamn, till exempel. Dessutom uppstod under 1970-talet en mängd alternativa bokhandelskedjor med vänsterinriktning, ofta i blygsamma lokaler och med begränsade öppettider. De hette sådant som Barrikaden, Oktober, Röda rummet, Röda stjärnan och Set Persson och fungerade som organ för de många, sinsemellan konkurrerande, vänstergrupper som etablerade sig vid denna tid. Att ha många boklådor innebar en prestigevinst för de olika fraktionerna och som mest fanns över 150 dylika butiker spridda över landet.15 Bokca-

fét i Lund skilde sig, vilket tidigare nämnts, från dessa genom sitt bemödande om att spegla hela spektrat av vänsterpolitisk debatt.16 Man var, till skillnad från exempelvis de maoistiska Oktoberbokhandlarna, partipolitiskt obunden. Konflikterna mellan olika vänstergrupper tog sig ändå uttryck bland annat i annonseringen i caféts lagerkatalog. I en annonstext för tidningen Mullvaden – organ för Revolutionära marxisters förbund, RMF som publicerades i Bokcaféts lagerkatalog, står exempelvis att läsa: Dagens Nyheter och Aftonbladet ljuger varje dag.

Ny Dag och Proletären några gånger i veckan.

I Mullvaden talar vi om sanningen en gång i månaden!

Det är belysande att betrakta Bokcafét mot bakgrund av den breddade mediekultur som var på framväxt vid samma tid. Som mediehistorikern Kathrin Fahlenbrach konstaterat så innebar 1960och 70-talens studentrörelse och vänsteraktivism bland annat en ny förståelse av offentligheten.

Hon menar att den ”motoffentlighet” som denna rörelse utgjorde präglades av en ny sorts interaktivitet, där medbestämmande och mellanmänsklig kommunikation var viktiga byggstenar.

Denna nya attityd möjliggjorde mediehändelser som massdemonstrationer, gatuteater och andra tidstypiska happenings, men även närvaron av en politisk, social och medial samlingspunkt som Bokcafét i Lund.17 Lokalerna på S:t Petri Kyrkogata var i sin tur spelplats för olika typer av mediehändelser. Till exempel beskriver Gunnar Olofsson hur invigningen av Bokcafét år 1970 råkade sammanfalla med produktionen av ett specialnummer av Zenit som rapporterade från LKAB-strejken i Kiruna. Strejken var en högst aktuell mediehändelse vid denna tidpunkt och Zenit-rapporten var en av många röster som konkurrerade om att sprida sin version av händelsen. Tidskriftsnumret trycktes upp i 20 000 exemplar och kom från pressarna samma dag som Bokcafét öppnades. Enligt Olofsson firade man detta genom att masskylta med de nytryckta alstren och man sålde snabbt flera hundra exemplar.18 Reportage om Bokcafét gjordes inte enbart i TV:s kulturprogram utan även i radio och vissa större dagstidningar. Cafét annonserade i tidskrifter som Zenit, Ord & Bild och Häften för kri-

tiska studier samtidigt som dess lokaler fungerade som fysisk mötesplats för Zenits redaktion, vilken hyrde ett av rummen för sina sammankomster. I butiksdelen såldes och lästes böcker från svenska förlag som Cavefors, Oktoberförlaget, Coeckelbergs, danska Mellemfolkeligt Samvirke, Modtryk och Kurasje, tyska Dietz Verlag och Suhrkamp, engelska Stage 1 och franska Gallimard. På tidskriftshyllan fanns förutom de ovan nämnda, även internationella motsvarigheter som New Left Review. Enligt en ung man med mörklockiga polisonger som intervjuades i TV2:s Direkt hade Bokcafét det bästa utbudet av just hans favoritläsning: marxistisk litteratur, ekonomi och litteraturkritik, gärna på franska.

Solidaritet i praktiken Gunnar Olofsson beskriver hur hälften av startkapitalet till det utdelningsfria Aktiebolaget Lunds Bok och Tidskrifts AB tecknades hemma vid köksbordet hos en av tidskriften Zenits redaktionsmedlemmar. De närvarande bidrog efter bästa förmåga och den andra hälften tecknades av Clarté. Tillsammans fick man ihop 30 000 kronor att investera i böcker, lokalhyror, inventarier och annat. Som tidigare nämnts hade Bokcafét i Lund endast en liten kärntrupp av avlönade anställda. Verksamheten var helt beroende av ett stort kontaktnät av frivilliga som kunde ringas in vid behov: De kunde alltid ringa till oss och säga att ”ja, vi behöver nån i kassan, tvåtimmars-pass” och så kom det nån upp från kollektivet där vi bodde.19

Det fanns en strävan mot en platt organisationsstruktur och en stor del av verksamheten bedrevs

67

inom olika arbetsgrupper som hade ansvar för sådant som bokbeställningar, cafédelen eller anställning av ny personal. Denna strävan mot ett slags praktisk solidaritet är tydligt märkbar i det tryckta material som utgör den huvudsakliga empirin för denna artikel.

I Månadsbulletinen publicerades upprop där man sökte samla in pengar till förmån för bokcaféer som Morianen i Stockholm eller Köpenhamns Bokcafé när dessa hamnade i ekonomiska trångmål. Liknande initiativ togs även för andra slags kulturella verksamheter som man sympatiserade med, exempelvis det ambulerande Tältprojektet.20 Ett annat exempel på samma förhållningssätt är Bokbäraren, den alternativa bokdistributionscentral som personer bakom Bokcafét startade år 1976. Det var ett uppkäftigt initiativ som grundades i ett starkt missnöje med jätteföretaget Seelig & Co:s monopolsituation, vilken man uppfattade som ”ett hot mot tryckfriheten”. Seeligs distributionsnät omfattades inte av alla bokhandlare (exempelvis stod många vänsterbokhandlare utanför) vilket gjorde det svårt för förlag som ville sälja sina böcker där. Bokbäraren skulle enligt initiativtagarna vara en hjälp framförallt för sådana förlag, så att de skulle slippa att sköta den olönsamma distributionen själva. Bokbärarens distributionsnät kom snabbt att omfatta femhundra bokhandlare i hela Norden, inklusive så gott som alla vänsterbokhandlarna. Projektet var, skrev Joachim Retzlaff i Månadsbulletinen, ”speciellt angeläget […] för vänstern, vars förlag och bokhandlare redan idag är hårt drabbade, och som i rådande konjunktur i klasskampen måste utvidga sitt arbete.”21 Den solidariska attityd som förespråkades av gruppen bakom Bokcafét hade även sina avigsidor. En sådan nackdel var svårigheten att planera långsiktigt när man hade att förlita sig på frivillig arbetskraft. En annan var besvikelsen gentemot mer bekväma ”kamrater” som tycktes ta resultatet av cafémedarbetarnas hårda arbete för givet.

Dessa personer fick sig en uppsträckning i Karin Lentz en gång tidigare citerade dikt: kom och städa – det är politik det också städa åtminstone efter Dig ställ upp – för fan.

68

Avslutning Bokcafét i Lund uppfattades under 1970-talet som en självklar institution i ”det röda Lund”.22 Verksamheten var välkänd och omfattande, bland annat med en postorderservice som sträckte sig över hela Norden. Genom sitt sortiment och den mötesplats som lokalerna utgjorde, tillsammans med den medieproduktion och de politiska kampanjer som ingick i verksamheten, hade Bokcafét en avgörande betydelse för såväl 1970-talets vänsterrörelse som för synen på bokhandelns sociala funktion, inte minst på ett lokalt plan.23 Å ena sidan var Bokcafét spelplats för en tidstypisk social och politisk kultur, å den andra fungerade det som faktisk medskapare av densamma.

Projektet kämpade dock i en ständig ekonomisk motvind, vilket inte minst blev tydligt för Månadsbulletinens läsare som påmindes därom i flertalet annonser och redaktionstexter. Fram emot slutet av decenniet blev svårigheterna allt större. Gunnar Olofsson förklarar detta med att studenternas ekonomiska situation skärptes under dessa år men även med att vänsterns politiska kultur förändrades.24 Till saken hör att traditionella bokhandlare vilka i början av

1970-talet skulle ha ansett det som otänkbart att ta in vänsterlitteratur till försäljning, efterhand började anpassa sig efter tidsandan och kundernas efterfrågan på dessa böcker. Den allmänna attitydförändringen gentemot vänsterpolitiska texter som Bokcaféts verksamhet i sig hade bidragit till, blev med detta synsätt en av orsakerna till dess undergång.25 Möjligen spelade det kostsamma arbetet med en ny bokkatalog även en viss roll för Bokcaféts försämrade ekonomi. En ny upplaga av den lagerkatalog som kommit ut i två utgåvor under mit-

ten av 1970-talet planerades till våren 1981. Den förra upplagan av katalogen hade med sitt innehåll av cirka 15 000 titlar från mer än tusen förlag haft ambitionen att vara ”världens mest omfattande bibliografi över progressiv litteratur”.26 Trots att man i annonser uppmanade Månadsbulle­ tinens läsare att betala in ”hur mycket som helst” på angivet postgirokonto, verkar projektet till slut ha strandat.

I början av 1980-talet gick Bokcafét i konkurs och den tredje upplagan av lagerkatalogen kom aldrig att bli verklighet.27

noter 1. Direkt [TV-program], Sveriges Television, TV2, 11 november 1972.

2. Gunnar Olofsson, ”Apropå Lunds Bok och Tidskrifts AB ’BokCafét’: Från entusiasm till konkurs”, i Vid pass 8000 rutor: En festskrift till Gunnar Sandin (Lund, 1990).

3. Bokcaféts lagerkatalog 1973/74, Bo Cavefors förlagsarkiv, Lunds universitetsbibliotek, s. 1 .

4. Se till exempel Robert Darnton, ”What Is the History of Books?”, Daedalus 111, nr 3 (sommaren 1982), s. 65–83; ”’What Is the History of Books?’ Revisited” Modern Intellectual History 4, nr 3 (2007), s. 495–508; Roger Chartier, ”Texts, Printing, Readings”, i The New Cultural History, red. Lynn Hunt (Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1995); D. F. McKenzie, Bibliography and the Sociology of Texts (Cambridge: Cambridge University Press, 1999); Solveigh Jülich, Patrik Lundell och Pelle Snickars, ”Mediernas kulturhistoria: En inledning”, i Mediernas kulturhistoria, red.

Solveigh Jülich, Patrik Lundell och Pelle Snickars, Mediehistoriskt arkiv, 2008; Lisa Gitelman, Paper Knowledge: Toward a Media History of Documents (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2014).

5. Dessutom har intervjuer genomförts med några före detta medarbetare vid Bokcafét. Citat från dessa intervjuer används i det följande främst som illustrativa exempel.

6. Bokcaféts lagerkatalog 1973/74, s. 1 .

7. Elsa Svensson, ”Läs Marx och Engels’ texter!”, Bokcaféts lagerkatalog 1973/74, s. 10.

8. ”Bokcafét. Jubileumsfest, af, Lund, 25-26.10” (1975), [otryckt broschyr], Bo Cavefors förlagsarkiv, Lunds universitetsbibliotek.

9. Intervju med Katarina Tornborg, Lund, 5/8 2015.

10. Johan Jarlbrink (2010), ”Lässcener: Publik och medier på café och sockenbibliotek”, i 1800-talets mediesystem, red. Jonas Harvard och Patrik Lundell, Mediehistoriskt arkiv, s. 44.

11. Per Amnestål, Henrik Hultberg och Kerstin Lindqvist, ”Bokcafét Morianen i nödläge”, Bokcaféts Månadsbulletin, nr 19–20, 1977. Epitetet ”vänsterns depeschkontor” används här om Bokcafét Morianen i Stockholm, men med tydliga paralleller till Lunds motsvarighet.

12. Jfr Lisa Borgemeister, ”Politische Buchhandlungen im Kontext mit der 68er Bewegung in der BRD – Am Beispiel der Marburger Buchhandlung ’Roter Stern’”, i Die Politisierung des Buchmarkts: 1968 als Branchenereignis; Hans Altenhein zum 80. Geburtstag gewidmet, red. Stephan Füssel (Wiesbaden: Harrassowitz, 2007).

13. Karin Lentz, ”Bokcaféts höstfest”, Bokcaféts Månadsbulletin, nr 13 1976, s. 21–25.

14. Lisa Borgemeister, ”Politische Buchhandlungen im Kontext mit der 68er Bewegung in der BRD – Am Beispiel der Marburger Buchhandlung ’Roter Stern’”. Se även Århus Bogcafé revisited: Ti år (Århus 1982).

15. ”Trots ’bokhandelsdöden’ – Oktoberkedjan växer”, Gnistan, nr 11 1979; Lennart Nylund, ”Men vad hände med alla vänsterpolitiska boklådor?”, Svensk Bokhandel, nr 4, 2001.

16. Bokcaféts lagerkatalog 1973/74, Bo Cavefors förlagsarkiv, Lunds universitetsbibliotek, s. 1 .

17. Kathrin Fahlenbrach, ”Protestinszenierungen. Die Studentenbewegung im Spannungsfeld von Kultur-Revolution und Medien-Evolution”, i Handbuch 1968 zur Kultur- und Mediengeschichte der Studentbewegung, red. Martin Klimke och Joachim Scharloth (Stuttgart: Metzler Verlag, 2007), s. 14.

18. Olofsson, 1990, s. 33.

19. Intervju med Kjell E. Eriksson, Malmö, 5/9 2015.

20. ”Stöd tältprojektet!”, Bokcaféts Månadsbulletin, nr 12 1976.

21. Joachim Retzlaff, ”Bokcaféts distributionsverksamhet”, Bokcaféts Månadsbulletin, nr 10 1976.

22. Jfr Kim Salomon och Göran Blomqvist, Det röda Lund: Berättelser om 1968 och studentrevolten (Lund: Historiska media, 1998).

23. Jfr Lisa Borgemeister, ”Politische Buchhandlungen im Kontext mit der 68er Bewegung in der BRD – Am Beispiel der Marburger Buchhandlung ’Roter Stern’”.

24. Olofsson, 1990, s. 35.

25. Mailkorrespondens med Kjell E. Eriksson, 14/10 2015.

26. Se till exempel ”Bokcaféts katalog 77/78”, Bokcaféts Månadsbulletin, nr 12 1976.

27. ”Vad bör göras”, Bokcaféts Månadsbulletin, nr 46 1980.

bilder av dea trier mörch s. 62, 68 och 69; bild av christer themptander s. 64

69

nyheter & noterat

Bengt Bergius, Tal om läckerheter

Oavkortad illustrerad utgåva av en global mathistorisk klassiker med appendix för excerpter ur gamla reseskildringar av Bengt Bergius, tillika försedd med utförliga förteckningar över i talet använd litteratur och i detta nämnda orter, folkgrupper, djur och växter samt nyskapat sakregister.

Redaktör Jakob Christensson. 672 s. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden, 65. Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, 2015. isbn 978-91-86573-51-5

70

Än en gång, frestas man säga, har Kungl. Skogsoch Lantbruksakademien lyckats med bedriften att ge ut ett standardverk inom sina verksamhetsområden som kommer att ha en särdeles lång livscykel. 2009 gav man ut Columellas Tolv böcker om lantbruk, 2014 en storartad uppdatering av Per Magnus Hebbes bibliografi över lantbrukslitteratur. I år har man gett ut Catos Om jordbruket och Varros Samtal om lantbruket och även nu Bengt Bergius Tal om läckerheter, med kommentarer av Jakob Christensson. Tal om läckerheter är en helt unik och svårbeskrivbar översikt över mathållning och matkulturer globalt, baserad på en genomgång av den tidens samlade kunskap i form av resebeskrivningar och botanisk och zoologisk litteratur. Hur anmäler man ett sådant verk med respekt för den oerhörda lärdom författaren representerar?

Som tur är får läsaren en initierad och synner­ ligen värdefull introduktion på 76 sidor av idé- och lärdomshistorikern Jakob Christensson. Han tar oss med på en vindlande resa genom verket. Han kommenterar texten kunnigt men också lustfyllt och på ett underhållande sätt och med viss distans till Bergius storverk. Jag får intryck av att han haft riktigt roligt när han skrivit sin inledning. För att förenkla för läsaren så anger han i marginalen vilka olika företeelser och egenheter han kommenterar. Vi får många lästips och Christensson väjer inte för kuriositeter, men i huvudsak analyserar han texten utifrån vissa kriterier; syfte, vilka var Bergius huvudkällor, hur behandlar han dem, när skriver han, varför är vissa företeelser mer utförligt behandlade än andra, varför saknas en be-

skrivning av landets egen fauna, hur ser böcker­nas tillkomsthistoria ut, m.m.? Utan Christenssons bearbetning hade boken mist mycket av sin attraktionskraft. Den sträckläsning som Christensson rekommenderar i en avslutande kommentar hade knappast blivit aktuell.

Bengt Bergius föddes 1723 som son till häradshövding Bengt Bergius och prostdottern Sara Dryselia. Han blev tidigt faderlös och omhändertogs av förstående släktningar. I Lund studerade han för historikern Sven Lagerbring men han hade svårt att få ekonomin att gå ihop och försökte sig bland annat på brödskrivande. Brodern Peter Jonas, som var en berömd läkare, fick ofta rycka in som försörjningsstöd. 1762 fick han till slut anställning som bankokommissarie i Riksbanken och övergav därmed en osäker historikerkarriär.

Hans intresse kom att alltmer riktas mot naturalhistorien och 1766 valdes han in i Vetenskapsakademien. Biblioteket han byggde upp och som han delade med brodern växte till imponerande 200 hyllmeter och är nu deponerat på Stockholms universitetsbibliotek. Det ligger i huvudsak som grund för boken som egentligen är ett tal han höll som preses i akademien 1780. Talet trycktes i två delar. En första del 1785 behandlande ”växtriket”, och en andra, redigerad av Samuel Ödman, två år senare avhandlade ”djurriket”. Båda delarna utgavs efter hans död 1784.

Läckerhet var enligt Bergius ”varje sådant ämne, som, då en frisk människa det njuter, på ett ljuvligen förnöjande sätt retar dess nerv-papiller på tungan och i gommen, blivandes läckerheten ofta förhöjd, då en behaglig lukt därmed instämmer”. Dock är det inte bara förnödenheter som människan generellt gillar som avhandlas, utan Bergius tillägger att smaken är olika, vad den ene finner smakligt kan den andre finna ”vidrigt” – ”det går icke an att förklara någondera smaken för felaktig”. Varje företeelse eller rättare, varje frukt, grönsak, bär, fågel eller fisk får ett eget litet avsnitt i en huvudtext som kompletteras med ett imponerande notsystem. Det redovisar källor och litteratur som dels belägger de synpunkter

som han anför, dels ger vägledning till vidare läsning. Ofta är huvudtexten ganska sparsmakad, exempelvis för tobak, där Bergius skriver att: ”Tobaken, som har en så motbjudande smak, såsom var och en vet, är dock nu för tiden i värde nästan överallt i världen, oaktat den myckna svårighet man har att vänja sig därvid, vartill orsaken väl i förstone var ett fattat förtroende för honom, såsom förment ypperligt hälso-medel, vilket ock en del ännu kan tro honom vara; men största hopen, som nu brukar honom, har ofelbart icke blivit bragt därtill, utan av moden och av det man velat synas karlaktig.” Notsystemet är däremot flödande rikt och upptar fyra hela sidor. Och så fortsätter det. Huvudtexten är förhållandevis återhållen medan notsystemet är alldeles överväldigande.

Den encyklopediska kunskap och den lärdom Bergius avslöjar är i sanning imponerande. Hans kännedom om den samtida flerspråkliga litteraturen är oerhört imponerande.

71

Bergius originalverk är svårfångade på den antikvariska marknaden, och det är verkligen glädjande, att de nu blivit tillgängliga i en ut­ gåva med ambition att komma den ursprungliga texten så nära som möjligt. Vi får en inblick i 1700-talets vetenskapssyn och tankevärld, speglad i en av den tidens yppersta representanter, därtill får vi en synnerligen välskriven introduktion i ämnet. Skall jag våga mig på någon liten kritik i marginalen, handlar den om bokens tyngd, dvs. vikt. Man läser den inte gärna i sängen, utan hellre som man gjorde på Bergius tid, på en särskild ställning. tomas lidma n Boken Tal om läckerheter har av Måltidsakademien i ”Årets Svenska Måltidslitteratur 2015” utsetts till vinnare i kategorin ”Historisk måltidslitteratur” samt även, särskilt smickrande, till vinnare i kategorin ”Bäst alla kategorier”.

Adolph Törneros brev och dagboksanteckningar: Kommentar

Torkel Stålmarck. 311 s. Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet XX , femte delen (tionde häftet). Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet, 2015. isbn 978-91-7230-175-7 De stora brevskrivarna inom den svenska litteraturen kan delas upp i två grupper. Den första och största rymmer de författare för vilka brev var en självklar del av det dagliga arbetet, personer vars korrespondens med förlag, kolleger, älskade, vänner och fiender fyller volym efter volym. De tjugotvå banden Strindbergsbrev utgör inte bara en fantastiskt detaljerad karta över författarens vardag utan också den rikast tänkbara gruvan när det gäller att söka kunskap om hans verk.

Utgivningen av Esaias Tegnérs brev stannade vid elva volymer, men man gjorde också ett urval i två delar 1982 därför att skalden ansågs mer lättillgänglig och engagerande i sin epistolära prosa.

Klara Johansons brev bildade en naturlig post i hennes samlade skrifter, och den förrförra året avslutade utgivningen av Hjalmar Bergmans brev kommer säkert att efterhand framstå som en lika intressant självbild och arbetsjournal.

Och så finns den andra, mycket mindre gruppen som består av de personer som enbart skrev

72

brev eller dagböcker, men vilka vi inte tvekar att betrakta som författare. Här finns hovmannen och diplomaten Johan Ekeblad från 1600-talets andra hälft, utan vars brev vi skulle veta betydligt mindre om livet vid drottning Kristinas hov, här finns Märta Helena Reenstierna på Årsta vars dagböcker ger en ovärderlig inblick i det dagliga livet på en 1700-talsherrgård, här finns salongsvärdinnan Malla Silfverstolpe i det romantiska 1800-talets Uppsala, och här finns en person som skymtar förbi i utkanten av hennes lysande krets av adelspersoner, akademiker och poeter, nämligen Adolph Törneros.

Han var en stillsam person, tystlåten och lyssnande i större sällskap men känd för sin humor och formuleringsförmåga. Det ryktet fick han knappast för sina fåtaliga publicerade uppsatsers och recensioners skull, utan för de brev som han älskade att skriva, främst under sin sommarledighet från slitet som latinlärare vid universitetet.

Det hindrade inte att han blev förargad när några brev enligt tidens sed lästes högt bland vänner.

Kanske ville han inte glänsa, kanske menade han att deras fint personliga tilltal inte var avsett för det stimmande salongslivet utan för den förtroliga situation som uppstår mellan den tyste läsaren och det handskrivna brevarket. En gång planerade han visserligen en bok, en reseberättelse med titeln ”Sommarodyssé” – men den bestod till sin huvuddel av sammanförda brev som sänts till vännen, den slarvige skalden Karl August Nicander, och Törneros publicerade den aldrig.

Däremot utgavs den lite mer än hundra år senare, 1932, av förste bibliotekarien vid Kungl. biblioteket Nils Afzelius. Förlag var Föreningen för bokhantverk och Bertil Lybeck, varm i kläderna efter att ha illustrerat Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, gjorde illustrationerna. Utgåvan blev ett slags första steg i Afzelius mångåriga arbete med att utge Törneros brev, som på allvar inleddes 1950 då det första häftet av volym XX i Svenska Vitterhetssamfundets serie Svenska författare utkom. Adolph Törneros: Brev och dagboksanteckningar publicerades i fyra delar fördelade över nio häften fram till 1962, och därefter skulle arbetet fortsätta med en utförlig kommentar.

En sådan behövs nämligen. Inte i den första utgåvan av ett urval Törnerosbrev, vilken utkom året efter hans död, 1840. Men redan när Richard

Bergström 1891 publicerade ett nytt, större urval såg han behovet av att i fotnoter ge personhistoriska och geografiska fakta. John Landquist gjorde 1925 den första moderna utgåvan i två band, och fogade mängder av upplysningar och ordförklaringar till den. Törneros var en man av sin tid, han använder latinska fraser och uttryck som den naturligaste sak i världen och refererar flitigt till de klassiska verk han alltid bar med sig på sina skakiga diligensfärder genom Sörmland och Östergötland, liksom till samtida verk av engelska, tyska och franska författare. Den lekfulle Laurence Sterne och den vindlande Jean Paul är ett par av hans favoriter och förebilder, Mme de Staël läser han i solnedgången under en knölig ek med utsikt över en östgötsk sjö, och lord Byrons dikter betraktar han med misstanke men tar sig ändå för att översätta ett längre stycke.

Allt detta, i förening med Törneros just lekfulla och vindlande stil och hans jättelika ordförråd, gör att vi idag inte kan läsa hans fängslande brev med full behållning utan omfattande förkunskaper eller en välgjord kommentar. Jag utförde själv textetableringen och skrev ordförklaringar och kommentarer till det urval Resebrev som Per Wästberg gjorde för Svenska Akademiens klassikerserie 2009, så jag talar av erfarenhet.

Nils Afzelius blev aldrig färdig att trycka sin kommentar. Det berodde dels på uppgiftens omfattning och svårighetsgrad – han ville ju till skillnad från sina föregångare utge alla kända brev – och dels på hans ambitionsnivå. Vid hans död 1970 förelåg ”ett omfattande material i form av register, excerpter och personalia”, och detta har nu Torkel Stålmarck (som jag just citerade) utökat och fullbordat till en fullständig kommentar av Törneros brev efter Afzelius utgåva.

Det första kommentarhäftet, det tionde i hela sviten, har just utkommit, och att det hunnit gå femtiotre år sedan huvudtextutgivningen avslutades kan man ta lätt på när man ställs inför ett så fantastiskt arbete som Stålmarck utfört.

Går det att ge en föreställning om genom ett citat? Nej, egentligen inte, men i alla fall. Här ett utsnitt från s 119 (på köpet får man en förklaring till titeln på en deckare av H K Rönblom och en fin jämförelse mellan språket i Karl XII:s bibel och vår tids): ”weit ausholen (ty.) ta i ordentligt; adducere flagellum (lat.) svänga gisslet; miserere (lat.) förbarma dig; commiseration (fr. commisé-

ration) medlidande; Konungaboken […] vildkurbits syftar på berättelsen om hur profeten Elisas tjänare plockar vildkurbits till ett mos. ’Och tå the gåfwo thet up för männerna til at äta, och the åto af moset, ropade the och sade: O Guds man! Döden i grytone: ty the kunde icke ätat.’ (2 Kon. 4:40) I bibelöversättningen av år 2000 tillagar tjänaren en soppa av vilda pumpor och männen som smakar på den utropar att det är gift i grytan.”

Jag hade just fått den rejäla luntan på 300 sidor och sprättat den, men inte hunnit maila till Torkel Stålmarck och gratulera, när jag slog upp tidningen och fick se den dödsruna över honom som Barbro Ståhle Sjönell och Petra Söderlund i Vitterhetssamfundet skrivit om sin mångårige medarbetare. Stålmarck blev 86 år gammal och satt i samfundets styrelse mellan 1975 (året efter hans disputation) och 2008. Han utgav 1700-tals­ antologierna Våra försök och Vitterhets-arbeten, medverkade i utgåvorna av Jacob Wallenbergs och Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter och har därutöver skrivit en rad utmärkta biografier över författare som Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht och Carl Michael Bellman.

Torkel Stålmarck, lågmäld och seriös, var också en flitig skribent åt databasen Svenskt översättarlexikon, som jag periodvis arbetat som redaktör åt. Hans artiklar var alltid de som krävde minst bearbetning, och när jag någon gång hade ett ändringsförslag möttes det alltid med vänligt intresse. Han hjälpte mig med ett par knepiga personupplysningar till Akademiens Törnerosutgåva; jag ser i vår mailväxling att Torkel hade datorproblem den våren så jag fick föra in dem i det absolut sista korrekturet. Jag skickade honom min kommentarfil men skall inte smickra mig med att tro att han kan ha haft mer än marginell nytta av vad jag letat reda på.

Det enda viktiga är att han fick sin stora Törneroskommentar färdig, att han slutförde vad andra inte hunnit eller orkat. Det nu föreliggande häftet täcker de två första delarna av brevutgåvan; när det andra och avslutande häftet i sinom tid är satt och korrekturläst och tryckt kommer det att bli en påminnelse om vilken insats Torkel Stålmarck gjort för svensk litteratur. jonas ellerström

73

The Book Cover in the Weimar Republic / Buchumschläge in der Weimarer Republik

Red. Jürgen Holstein. Förord Christoph Stölzl.

452 s. Köln: Taschen, 2015. isbn 978-3-8365-4980-6

Man får nog säga att The Book Cover in the Weimar Republic är ganska snäv och specialiserad.

Weimarrepubliken varade mellan 1919 och 1933.

Den 11 augusti 1919 antogs en demokratisk och parlamentarisk författning som höll fram till den 30 januari 1933 då det demokratiska experimentet Weimarrepubliken, som på många sätt var mycket lovande, tog en ände med förskräckelse när Adolf Hitler utnämns till rikskansler.

74

Av bokhandlaren och boksamlaren Jürgen Holsteins introducerande text att döma var Weimarrepubliken en verklig blomstringstid för bokbranschen. Berlin var centrum för bokproduktion och avantgardistisk grafisk design. Det fanns gott om bibliotek, 1 879 registrerade bokhandlar, om man räknar med dem som lånade ut böcker.

Dessutom fanns det gott om antikvariat, bokförsäljning längs trottoarerna, särskilt vanligt i närheten av universitetet, samt bokauktioner.

Förlagsbranschen gick för högtryck, det startades många nya förlag, men det var också många som gick omkull. Inte desto mindre, enligt Berlins officiella register fanns det 625 förlag 1920.

Motsvarande siffra 1927 var 929 förlag och de gav samma år ut sammanlagt 7 545 nya publikationer.

Det var en fjärdedel av hela Tysklands bokproduktion. I Sverige finns det idag uppskattningsvis omkring 300 förlag som har en professionell, regelbunden utgivning av böcker.

Ungefär 1895 började skyddsomslag till böcker tas i bruk i Tyskland. Albert Langen och hans team av illustratörer gjorde de första iögonenfallande omslagen till satirtidskriften Simplicissimus. Ungefär vid sekelskiftet hade skyddsomslaget fått mer eller mindre allmän spridning.

Det innebar att duktiga illustratörer och grafiska designers började efterfrågades i större utsträckning, och det var inte direkt någon brist på dem i Berlin heller.

Den bastanta volymen innehåller foton på ungefär 1 000 bokomslag av de mest skiftande slag.

I boken delar man upp illustratörer och grafiska designers i traditionalister och moderna. Några av de förra var Fritz Helmuth Ehmcke, Hans Meid, Emil Orlik och Emil Rudolf Weiß. De moderna är ofta tydligt inspirerade av expressionism, konstruktivism, Bauhaus och Dada.

Deras namn är mer bekanta: Herbert Bayer, George Grosz, John Heartfield, George Salter, Jan Tschichold och Paul Urban.

The Book Cover in the Weimar Republic är som sagt en stadig volym och på de 450 sidorna finns det gott om utrymme för omslagen att breda ut sig. Den introducerande texten av Holstein är exemplarisk, och förklarar vissa av Weimarrepublikens egenheter och ger en inblick i en bokbransch som förändras snabbt och går för högtryck, med särskilt fokus på de faktorer som påverkar designen av omslag.

Texten handlar också om samlande, det är väldigt underhållande. Bland annat berättas en längre anekdot om jakten på en särskilt svårfunnen bok, Jack der Aufschlitzer (Jack uppskäraren) av Paul Althaus. Anledningen till att den är så sällsynt, tror Holstein, kan vara att den i slu-

tet av 20-talet rensades bort i så kallade Schmutz und Schund-kampanjer riktade mot förment skräpkultur. Eller så gallrades den bort senare, av nazisterna.

Det märks verkligen att det är riktiga boksamlare som satt samman den här boken. Alla böckerna ingår eller har ingått i Jürgen Holsteins samlingar. Han föddes 1936 i Berlin och har drivit antikvariat sedan 1996. Han har publicerat åtskilliga volymer i ämnena böcker och formgivning av böcker.

Tidigt i boken hedras också sex av Weimarrepublikens mest kända förläggare, samtliga vän­stersinnade eller liberala och några av dem av judar: Samuel Fischer, Wieland Herzfelde (Malik-Verlag), Gustav Kiepenheur, Erich Reiss, Ernst Rowohlt och Louis F. Ullstein (PropyläenVerlag). Förläggarna presenteras med foton och en kort text. Fischer dog 1934, de andra drevs i exil eller tystades när nazisterna tog makten.

Erich Reiss deporterades till Sachsenhausen 1937, men tack vare ingripanden från Selma Lagerlöf och Karin Michaelis kunde Reiss ta sig till USA via Sverige.

75

Varje förläggare presenteras dessutom med en bok som de gett ut och som blivit en osedvanlig framgång. Jag fastnar särskilt för två av böckerna, Samuel Fischers utgåva av Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin samt Ernst Rowohlts utgåva av Der Mann ohne Eigenschaften av Robert Musil.

The Book Cover in the Weimar Republic är både lärorik och genuint underhållande. Den stora behållningen är naturligtvis bildmaterialet i sig.

Men två andra saker bidrar också – de korta texterna som ledsagar bildmaterialet och att bokomslagen är ordnade tematiskt. Omslagen sorterar under flera överrubriker som politik och samhälle, förläggare och förlag, konst och konstnärer, bokdesign samt litteratur och författare. De är i sin tur indelade i mängder med underrubriker.

När man bläddrar och läser fungerar omslagen som tidsspeglar och självklart berättar många av dem om tidens oro, kriser och motsättningar. Ovanligt tydligt speglas det av omslaget till Deutschland – so order so? (Germany – Fascist or

Soviet?) av H. R. Knickerbocker utgiven av Rowohlt 1932. Omslaget delas på mitten av ett fält för titeln. Ovanför titeln syns en tecknad arm utsträckt i Hitlerhälsning. Under titeln syns en annan tecknad arm, som i en framåtsyftande gest sträcker fram hammare och skära.

Jag tror kanske inte att man ska välja The Book Cover in the Weimar Republic om man i första hand är intresserad av estetiskt tilltalande bokomslag. Väldigt många av omslagen är snygga och spännande rent grafiskt, men jag tror inte att det har varit det främsta urvalskriteriet, snarare snygga och intressanta bokomslag, omslag som speglar Weimarrepublikens dynamik och dess rika utbud av banbrytande litteratur, filosofi och konst. Materialet är oerhört rikt, det rymmer omslag till allt från barn- och ungdomsböcker till pulp fiction och litterära klassiker. Det är en fantastisk bok, inte minst för den kulturhistoriskt intresserade. ola wihlke

Nyt fra den boghistoriske forskningsfront Den 30. oktober holdt Det Kongelige Bibliotek i København traditionen tro sit årlige Bogseminar, som afholdes den sidste fredag i oktober hvert år.

Seminaret gav indblik i fem forskeres boghistoriske arbejde. Der var tale om vidtfavnende og spændende foredrag om forskning, hvoraf flere allerede findes i trykt form og andre snart vil være at læse på skrift. Af den grund vil følgende omtale af de fem foredrag forhåbentlig også kunne inspirere til videre læsning for de interesserede.

en andens stemme. Fænomenet er velbeskrevet i litteraturen, men selve karakteren af upålideligheden er mindre udforsket. Udover rene forfalskninger kan der nemlig også være tale om brug af ’ironisk fakticitet’, hvor skriftet påkalder sig en fakticitet, der dog afslører sig selv som usand.

Foredraget byggede på Tue Andersen Nexøs monografi Ikke de voldsomme: Politisk offentlighed og offentlig skønlitteratur, England 1640–1750, der udkom sidste år på Museum Tusculanum.

”En labyrint af utællelige fiktioner”: Den trykte offentligheds former i England efter den engelske borgerkrig

Manuskriptets ”opfindelse” og bogens fremtid

tue andersen nexø, lektor ved Københavns Universitet: – Omdrejningspunktet for dagens første foredrag var den udbredte upålidelighed, som kendetegnede den trykte offentlighed, der opstod i England efter borgerkrigen i 1640’erne.

Det kan for eksempel dreje sig om deciderede forfalskede småtryk, hvor afsenderen overtager

76

christian benne, professor (MSO) ved Københavns Universitet: – Fra midten af 1700-tallet begynder forfattere i stigende grad at bevare deres manuskripter og i 1800-tallet eksploderer antallet af manuskripter ligefrem. Denne opfindelse af manuskriptet forløber i seks faser, som er beskrevet i Christian Bennes Die Erfindung des Manuskripts: Zu Theorie und Geschichte literarischer Gegenständlichkeit, der er udkommet i år på forla-

get Suhrkamp/Insel, og som dannede baggrund for dagens foredrag. Christian Bennes forskning kredser om den litterære genstand og litteraturens ’Gegenständlichkeit’ som en måde at overvinde den dualistiske tankegang, der adskiller det strukturelle og abstrakte fra det rent materielle. De to kan ikke skilles ad. Efterhånden som bogen bliver allemandseje ønsker flere sig eksklusiviteten tilbage, hvorfor manuskripter begynder at cirkulere mellem læsere. Desuden skaber manuskripterne en kropslig forbindelse til forfatteren. Christian Benne kom også med et bud på bogens fremtid, der nok vil glæde de fleste bogvenner: Han ser digitaliseringen som noget af det bedste, der kunne ske for kodeksen. For bogen kommer ikke til at forsvinde, men den vil sandsynligvis blive genopfundet, så vi i fremtiden måske vil have færre, men bedre og skønnere bøger.

Universität Mainz, og som efter planen udkommer i bogform til næste år. Pristed gav et fascinerende indblik i et ikke-vestligt bogmarked udviklingen fra et sovjetisk-russisk bogmarked til en postsovjetisk kulturindustri, der i høj grad er præget af skødesløse omslag, men også indbefatter bogæstetiske perler. Kulturindustrien betyder blandt andet, at mange titler udkommer i forskellige indpakninger, hvilket slører for den omstændighed, at udvalget i virkeligheden er ret lille og styret af få store forlag, mens mindre forlag forsvinder. Pristed beskrev desuden receptionen og udgivelsen af den omdiskuterede engelske krimiforfatter James Hadley Chase, der fra at være et vindue til vesten blev en del af Kremls ’politainment’. Den interesserede kan læse mere i Pristeds kommende bog eller i hendes allerede udkomne artikler.

Montager, matricepap og mediearkæologi. Nye perspektiver på Asger Jorn og Guy Debords kunstnerbog ”Fin de Copenhague”

Bogtrykkervirksomhed og statslig censur i København, ca. 1730–1770

thomas hvid kromann, forsker ved Det Kongelige Bibliotek: – Thomas Hvid Kromann er til daglig forsker ved Det Kongelige Bibliotek, hvor han blandt andet arbejder med det situationistiske kunstværk Fin de Copenhague fra 1957 af Asger Jorn og Guy Debord. Værket består af ark som Jorn malede, hvorpå der er monteret udklip fra aviser. Værket blev indbundet i matricepap, et restprodukt fra avistrykning. Ifølge myten blev værket lavet i løbet af 24 timer, men en materiel analyse af værket viser, at det ikke kan passe, fordi nogle avisudklip er senere end de påståede 24 timer. Hvid Kromann har lavet en mediearkæologisk undersøgelse af værket, hvor han gennem et større detektivarbejde bl.a. har forsøgt at lokalisere konkrete reklamer fra avisudklippene samt flere af de singulære indbindinger i matricepap.

Foredraget byggede på en artikel, der kan læses i det kommende nummer af Fund og Forskning, der udgives af Det Kongelige Bibliotek i København.

jesper jacobsen, ph.d.-stipendiat ved Københavns Universitet: – Jesper Jacobsen sprang med få timers varsel ind som dagens sidste taler på grund af et afbud. Han afsluttede dagen med at præsentere nogle foreløbige resultater fra sit igangværende ph.d.-projekt. Her fik vi indblik i tilstanden på bogmarkedet i 1700-tallet og brugen af censur, der ikke ubetinget var til bogtrykkernes ulempe, da den statslige regulering kunne være med til at cementere deres positioner på bogmarkedet. Jesper Jacobsens præsentation var et spændende indblik i et igangværende forskningsarbejde, der forhåbentlig på sigt resulterer i en artikel.

Bogseminaret var præget af et højt fagligt niveau, og undertegnede gik opløftet og beriget fra seminaret. krista stinne greve r asmussen

Den nye russiske bog. En grafisk kulturhistorie fra sovjetiske statsforlag til et frit/beskidt bogmarked

birgitte beck pristed, adjunkt ved Aarhus Universitet. – Foredraget præsenterede resultater fra Birgitte Beck Pristeds ph.d.-afhandling, der blev forsvaret sidste år ved Johannes-Gutenberg

77

Hva er en gammel bok? bøker, småtrykk og trykte blad utgitt før 1821 i land som produserte bøker etter europeisk mønster (Katalogiseringsregler 2.12) eller chiefly those produced prior to the introduction of machine printing in the nine­ teenth century (ISBD(A))

I forbindelse med Nasjonalbibliotekets bokhistoriske seminar 18. mai i år (kfr NordNytt i Biblis 71), ble det 19 mai arrangert ”Workshop: Katalogisering av eldre bøker”. På bakgrunn av en kort presentasjon av regelverk, katalogiseringsregler og nyttige hjelpemidler tok hovedbibliotekar Marianne Troldmyr, Nasjonalbiblioteket/Oslo, opp problemer knyttet til katalogisering av eldre bøker. Med utgangspunkt i konkrete eksempler fra Nasjonalbibliotekets samlinger fikk deltakerne en gjennomgang av de viktigste avvik fra vanlige regler, både i beskrivende katalogisering, ordningsord, og særlig nyttige hjelpemidler som ISBD(A), International Standard Bibliographic Description for Older Monographic Publications (Antiquarian) 1991, videre DCRM(B), Descriptive Cataloging of Rare Materials (Books), 2007, som bygger på AACR2 og ISBDA(A) og blir brukt av bibliotek som bl.a. Library of Congress.

Et av målene med denne workshop’en var å lage et nettverk for dem som jobber med katalogisering av eldre bøker, og det er nå opprettet en diskusjonsliste: kat-eldre-boker@nb.no. Her kan man diskutere stort og smått som har med katalogisering av eldre bøker å gjøre, for eksempel katalogisering av spesifikke bøker, tolking av katalogiseringsreglene, tips om nettsteder og andre hjelpemidler som er nyttige ved katalogisering.

Eller man kan informere om interessante bøker, aktuelle prosjekter.

Som et av få antikvariater utgir de fortsatte trykte papirkataloger, men finnes naturligvis på Facebook, www.antikvariat.net, og ikke minst kan besøke dem i butikken – to etasjer fylt med gleder for bokentusiaster.

Ytringsfrihet med mer

Vi har hatt gleden av å møte Roger Darnton på to ganger i Oslo denne høsten: 14 oktober holdt han foredrag om den raske teknologiutviklingenvi er midt oppe i, om Google som gir oss uendelige mengder informasjon. Hva vinner vi med denne raske utviklingen? Hva går tapt? Og hvordan kan bibliotekene – kunnskapsformidlerne – bruke endringene til sin fordel? Darnton er foregangsmann i den amerikanske debatten om digital litteratur og hevder at opplysningsfilosofens drøm er et digitalt verdensbibliotek hvor kulturarven er åpen for alle, og at dette er et det naturlige skrittet videre i bokens historie.

15 oktober deltok han på seminaret ”Mot loven – Tre perspektiver på sensur fra 1700 til 1950”. I boken Censors at Work nyanserer Robert Darnton vårt bilde av sensuren i Frankrike før revolusjonen, i indisk kolonitid og i Øst-Tyskland. Ellen Krefting, professor ved Universitetet i Oslo, setter søkelyset på publisistens rolle i boken En pokkers skrivesyge som ble utgitt 2014. På 1700-tallet tøyde flere aviser og tidsskrifter sensuren i DanmarkNorge, til tross for rettsforfølgelse og kritikk fra egne rekker. Forskningsbibliotekar Trond Haugen har gjennom arbeidet med Nasjonalbibliotekets utstilling Den røde rubin. Erotiske overtredelser i norsk litteratur undersøkt hvordan norske forfattere som Hans Jæger og Agnar Mykle hevet taket for lovlige ytringer i norsk offentlighet. Altså tre perspektiver på ytringsfrihetens historie. berit ch. nielsen

Norlis Antikvariat

Norlis Antikvariat ble åpnet 15 mai 1890 i Universitetsgaten i Oslo, og markerte sine 125 år med en egen jubileumskatalog. Olaf Norli startet en vanlig bokhandel, men mente også at kjøp og salg av brukte bøker ville være en riktig satsing. Slik har antikvariatet alltid vært en del av driften i bokhandelen, og de eier fortsatt Katalog nr. 1 over billige bøker fra Olaf Norli’s antikvariat som vises på første omslagsside im jubileumskatalogen: http://issuu.com/norlisantikvariat/docs/125web

78

Antikvariat och deras lockande kataloger

Monographs on Architects är titeln på Antiquas innehållsrika katalog nummer 20. Samlingen är katalogiserad av Johan Dahlberg, omfattar inte mindre än 1 475 nummer och sträcker sig från Aalto till Zoelly. Katalogen avslutas med några sidor under rubriken ”Partnerships, Firms and other Joint Monographs”. www.antiqua.se

Travel & Exploration, utgiven av Charlotte Du Rietz Rare Books som katalog nummer 46, innehåller 97 utförligt beskrivna verk, främst rörande Asien ur olika aspekter. Här finns Über das Conjugationssystem der Sanskritsprache in Vergleichung mit jenem der griechischen, lateinischen, persischen und germanischen Sprache men även citat av Mao Zedong och japanska kolorerade träsnitt. www.durietzrarebooks.com

”För 200 år sedan, i oktober 1815, lämnade de sista svenska soldaterna och ämbetsmännen Svenska Pommern, som då i ungefär 170 år varit en svensk provins. Istället blev det en del av Preussen.” Så inleder Mats Petersson Centralantikvariatets senaste katalog, nummer 80, Pommern. Katalogen innehåller böcker om och från Pommern och de har tillhört Victor von Stedingk. Ätten von Stedingk är en av Pommerns äldsta adelssläkter. Katalogen förtecknar 141 poster och avslutas med ett register över pommerska tryckare och tryckorter. www.centralantikvariatet.se

Librairie Paul Jammes katalog nummer 294, Littérature, är indelad i fyra avdelningar: ”Littérature avant 1800”; ”Littérature après 1800”; ”Estampes littéraires” och ”Fous littéraires”. Som vanligt väcks habegäret. Här finns handskrift av Robert de Montesquiou. Förstaupplagor av Proust och Rimbaud, Maillol, Remy de Gourmont, Valery Larbaud…

Bland författarporträtten hittar jag en etsning av Anders Zorn föreställande Paul Verlaine. www.librairiejammes.com

Svenska Akademien

Svenska Akademien ger ut en hel mängd böcker inom sina verksamhetsområden språk och litteratur. Utgivningen sker i samarbete med Norstedts förlag och Bokförlaget Atlantis, med några

undantag. Äntligen har Akademien publicerat en katalog över samtliga tillgängliga titlar och där återfinns en del bok- och bibliotekshistoria!

Olof Kåhrströms text om Nobelbibliotekets äldre boksamling har vi redan tipsat om i Biblis. Men det finns mer! Bland annat Bo Svenséns En skingrad skatt: Svenska Akademiens gamla biblioteks öden och äventyr och Jonas Ellerströms Rainer Maria Rilke och James Joyce: Två specialsamlingar i Svenska Akademiens Nobelbibliotek. www.svenskaakademien.se

Stéphane Mallarmé

den 15 oktober 2015 såldes Stéphane Mallarmés bibliotek på Sotheby’s i Paris. Vid Mallarmés död 1898 övertog hans dotter biblioteket och efter 120 år i privat ägo skingras nu samlingen, som i Sotheby’s katalog omfattar 283 nummer. Och vilken samling!

Här finns Mallarmés brev till bland andra Beardsley, Huysmans, Berthe Morisot och Verlaine samt brev till honom från exempelvis Manet, Whistler och Wilde liksom böcker som hans författarkollegor Gide, Huysmans, Leconte de l’Isle, Verlaine och Zola skickat till honom och förstås Mallarmés egna verk samt mängder av hans manuskript och översättningar. I dag befinner sig dessa skatter hos privata samlare, i Bibliothèque nationale de France och Musée Paul Valéry. Synd att man inte lyckades hålla ihop samlingen, som i splittrat tillstånd såldes för sammanlagt 4 456 151 euro.

Medarbetare i Biblis 72

jonas ellerström är skribent och förläggare. gunnel furuland är bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap. gunilla jonsson, tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket. olof kåhrström är frilansande bibliotekarie med inriktning på katalogisering av äldre böcker. tomas lidman, tidigare riksbibliotekarie resp. riksarkivarie. kristina lundblad är fil. dr och lektor i bok­historia, Lunds universitet. johan mannerheim, tidigare biblioteksråd vid Kungl. biblioteket. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk bok- og bib­liotekhistorisk selskap. krista stinne greve rasmussen, ph.d., videnskapelig assistent vid Institut for Nordiske Studier og Sprogviden­skab, Københavns Universitet. ragni svensson är doktorand i bokhistoria, Lunds universitet. ola wihlke driver sedan 2013 bokbloggen BearBooks, http//: bearbooks.se

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Tomas Lidman, Johan Melbi och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Modig Redaktörer : Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Gunilla Eldebro, e-post : gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post : ulf.jacobsen@telia.com Biblis 72 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2015 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Kristina Lundblad s. 2, 11; Skara stiftsbibliotek s. 15, Gunilla Jonsson s. 16, 17, 20, 22; Östersunds bibliotek s. 18; Peter Ragnarsson s. 25; Antikvariat Mats Rehnström s. 32, 35, 37, 39–41; Kungl. biblioteket s. 33; Johan Mannerheim s. 42–49; Kungl. biblioteket s. 50–60; Ragni Svensson s. 62–69; Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien s. 70, 71; Taschen s. 74, 75; Librairie Paul Jammes s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2015 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-322-6

80

Biblis 72

Biblis 72 kvartalstidskrift för bokvänner Vintern 2015 /16 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBWUwS0 02 0044

isbn 978-91-7000-322-6