Biblis 71 (Hösten 2015)

Biblis 71

Biblis 71

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2015 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBV/qrP FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-319-6

Biblis

nummer 71 hösten 2015 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Några romanska handskrifter i Gunnar Tilanders samling på Kungl. biblioteket Yvonne Olrog Hedvall

16 Whittington Press Ulf Jacobsen

34 Arkivernes telepati. En introduktion til Susan Howes værk Maria Jørgensen

43 Bokbränning – realpolitik eller rening ? Helen Hartelius

49 Münchhausens äventyr i katalogvärlden Eva Abrahamsson

53 Finns det fortfarande riktiga författare i Sverige ?

Carl Henrik Svenstedt

57 Typografin behöver sitt kollektiva minne ! Almqvist & Wiksells sättningsregler från 1961 Lars E. Pettersson

64 Firma Bäckmann & Stolpe · Band som förenar Peter Ejewall

67 Färd i Fontaneland Anders Björnsson

70 Nyheter & Noterat · NordNytt

80 Föreningen Biblis

Framsida Gertrude Steins skrivbok ”Sentences” 1928–29, Beinecke Rare Book and Manuscript Library, Yale University Baksida Trätyp av Louis Jean Pouchée, Matrix 33 (från pärmens framsida) © St Bride Foundation

Cod.Til.Fr.4. Heures de la Vierge. 1400-tal. Perg.

yvonne olrog hedvall

Några romanska handskrifter i Gunnar Tilanders samling på Kungl. biblioteket

G

unnar Tilander föddes den 22 juli 1894 i Tranemo i Västergötland. Han var son till lanthandlare Alrik Gotthard Tilander och dennes maka Levina Larsson.

Tilander avlade studentexamen 1914 i Göteborg. Tidiga planer på att följa faderns bana övergavs och Tilander började läsa tyska vid Göteborgs högskola. Nästa ämne blev engelska och slutligen romanska språk. Han blev fil. mag. 1919, fil. lic. 1921 och disputerade 1923 vid Göteborgs högskola på avhandlingen Remarques sur le Roman de Renart. Avhandlingen ledde inte till docentur förrän senare.

Tilander tillbringade längre perioder i Frankrike och Spanien och hade kända romanister som lärare, till exempel Joseph Bédier, Antoine Thomas och Ramón Pidal.

För sin försörjning tjänstgjorde Tilander ett par år som lektor i tyska, engelska och franska vid Samskolan i Saltsjöbaden. Han fick docentkompetens och en docentur i Lund 1927. År 1934 blev han forskningsstipendiat i Lund, där han fortsatte sitt arbete med att förbereda utgåvor av handskrifter.

Gunnar Tilander kallades till den nyinrättade professuren i romanska språk vid Stockholms högskola 1937 och innehade denna tjänst till sin pensionering 1960.

Tilanders forskning inom äldre fransk jaktterminologi och äldre spanskt lagspråk är banbrytande. Hans insatser uppmärksammades internationellt och bidrog till att han invaldes i flera akademier och lärda sällskap i Europa.

Tilander grundade tre serier i romanska språk,

Studia romanica Holmiensia ; Leges Hispanicae medii aevi och Cynegetica. Här skall nämnas några av de mest uppmärksammade verken i serierna.

Los fueros de Aragón, 1937 ; Los Fueros de la Novenera, 1951 ; Vidal mayor 1956 ; La Vénerie de Twiti. Le plus ancien traité de chasse écrit en Angleterre 1956 ; Dancus rex. – Guiellmus falconarius. –Gerardus falconarius 1963 ; Du Fouilloux, Jacques, La Vénerie et l’Adolescence 1967 ; Gaston Phébus 1971. Vid sidan av forskningen började Tilander tidigt lägga grunden till ett omfattande bibliotek bestående inte minst av handskrifter.

Tilanders mest utmärkande karaktärsdrag var noggrannhet, rättframhet och sparsamhet. Han hade en utpräglat asketisk läggning och fordrade mycket av sig själv och av andra.

Han skrev också en bok inom ett helt annat område än språkvetenskap, nämligen Stång i vägg och hemlighus, 1968. Hans produktion består även av en mängd artiklar inom olika ämnen och han författade också många insändare. Han undertecknade några insändare i Lunds Dagblad med ”Vän av natur och pietet” och ”En ädlingarnas och småfåglarnas vän”. I sina minnen skriver Tilander att han värnar om småfåglar och tycker att det finns för många katter.

Gunnar Tilander var sedan 1939 gift med Margareta Krüger. Hustrun var alltid ett stort stöd för honom. Äktenskapet var barnlöst. Förutom åt vetenskapen ägnade han sig åt trädgårdsskötsel och föredrog en lantlig miljö med blommor och småfåglar. År 1970 lämnade paret villan i Sollentuna och flyttade till hans hembygd. Gunnar Tilander dog 13 juni 1973 i Ulricehamn. Han

3

testamenterade sitt bibliotek och arkiv till Kungl. biblioteket. Margareta Tilander avled 1990.

I nästan alla handskrifter har Gunnar Tilander satt in sitt exlibris och ofta ett signum. Exlibris visar en ryttare i full rustning med draget svärd på en stridshäst med plym beredd till strid eller jakt.

En springande hund ses i förgrunden. Texten lyder : Qui latuit bene vixit – : – Carpe diem. (Den som levt i stillhet har levt väl. Tag vara på dagen.)

A Harald Bohrn, Gunnar Tilander : Publications 1918– 1973 ; Bibliographie établie en l’honneur du 50ième anniversaire de sa soutenance de thèse (Acta Biblio­thecæ Regiæ Stockholmiensis, 15; 1973). Björn Dal presenterade Tilanderska jaktsamlingen i årsboken Biblis 1993–94.

Gunnar Tilanders handskrivna katalogkort förvaras i två kortlådor på Enheten för handskrifter, kartor och bilder, Kungl. biblioteket. Gunnar Tilander, Minnesbilder (Ulricehamn 1972, stenciltr.).

Franska handskrifter De franska handskrifterna är flest till antalet men endast några få förefaller särskilt intressanta.

Bland de äldsta är två böcker med religiöst innehåll, en tidebok, Livre d’heures och en bönbok, Livre d’oroyson. Det religiösa språket intresserade inte Tilander i lika hög grad som den franska jaktterminologin, men hans kunskaper i äldre franska sträckte sig till alla områden.

Böckerna var uppställda enligt ett mönster.

Det religiösa innehållet var tillrättalagt för läsning i hemmet, till exempel påpekar Tilander att Livre d’oroyson var skriven för en kvinna. Tideböcker har behandlats av Dom Beyssac och V. Leroquais och efter dem av flera forskare, här skall nämnas Pierre Rézeau, som i sitt arbete ägnat sig åt kartläggning av franska bönböcker och en kort historik över livres d’heures. Tideböckerna började dyka upp i mitten av 1200-talet för att bli vanliga under 1400-talet, vidare hänvisar Rézeau till Tilanders utgåva Les Oraisons de Gaston Phébus (Cynegetica ; 19). Boken utkom postumt genom fru Margareta Tilanders och Rolf Wistedts försorg. Tilander tillägnade verket sin lärare Joseph Bédier.

Språket i böckerna har betydelse för lexikon i medeltidsfranska. Det liturgiska bruket intres-

4

serar religionshistoriker. I Sverige har Margareta Diot uppmärksammat Heures de la Vierge och Diot påpekar att språket inte innehåller några särskilda dialektala egenheter. Handskriften tillhör en familj på sex andra texter. En stor del av boken är översatt från latin.

Cod. Til. Fr.4. ”Sannolikt unik fransk livre d’heures från 1400-talet”. Heures de la vierge är skriven på pergament. Den består av 96 blad med 21 rader per sida. Måtten är 148 × 98 mm. Boken innehåller Calendarium, Obsecro, Stabat Mater dolorosa, bön på vers och utdrag ur evangelierna, Sainct Jehan, Sainct Marc, Sainct Mathieu och Sainct Marc. Marc förekommer två gånger och Tilander har på katalogkortet antecknat ”(Lukas ?) efter Markus”. Därefter följer de olika bönerna, som i les livres d’heures brukar vara skrivna på prosa, men här är på vers. Domine labia mea aperies, psalmer av David, Les sept pseaulmes en français och Kyrie eleison. Dikterna har olika versmått.

Texten slutar med en Oroison de Saincte Barbe på blad 95v., blad 96 är blankt liksom ett blad före kalendariet och blad 66.

I kalendariet är högtidsdagar, vissa helgons namn och rubriker skrivna med rött bläck. Majusklerna är omväxlande skrivna med rött och blått bläck. Det är ett gammalt band i röd sammet med inpressade ornament på båda pärmarna och på ryggen och med förgyllt snitt. ”Handskriften är av stort intresse, emedan den är skriven på vers, då livres d’heures äro mycket sällsynta, skrivna på vers och avfattade på annat språk än latin.” Abbé V. Leroquais nämner i sitt monumentala arbete Les livres d’heures, manuscrits de la Bibliothèque Nationale (Paris 1927) vol.

II s. 288–304 att endast elva livres d’heures är skrivna på franska med större eller mindre antal inströdda verser. Enligt Tilander ger kalendariet inte någon vägledning för lokalisering av handskriften.

Texten i tideboken slutar med en bön till Saincte Barbe. Tilander menar att handskriften har skrivits för en person i en ort, där detta helgon ägnades särskild dyrkan och ”Det skulle vara av intresse att få handskriften utgiven”. Handskriften köptes av Tilander från Sotheby & Co, London. I Sothebys katalog för 6–8 oktober 1947 har den nr 614. Priset är som nästan alltid överstruket eller inte nämnt.

Cod.Til.Fr.4. Heures de la Vierge. 1400-tal. Perg.

Den andra boken är en bönbok från 1300-talet med signum Cod.Til.Fr.60.

Livre d’oroyson är en fransk pergamenthandskrift från andra hälften av 1300-talet. Den omfattar 148 blad och mäter 133 × 97 mm. Blad 140–148 är blanka med undantag för några blyertsanteckningar på blad 147v. Handskriften är bunden i skinnband från 1400-talet. Den är försedd med exlibris : ex bibliotheca Clementis A. J. Deltenre Angiensis, Juris Romani et hodierni doctoris etc. Sidney C. Cockerell har beskrivit handskriften på första försättsbladet.”På andra försättsbladet läser man : Bought by the Revd E.S. Dewick F S A (d. 1917) at Puttic’s April 11 1898 lot 702 library of a wellknown collector.”

Den inropades 11 april för £ 3.15.0. [jfr blad 147v.]

– (Härliga tider !) kommenterar Tilander på katalogkortet. Tilander köpte den från Sotheby’s i London år 1958.

Blad 140–143 är upplinjerade med rött bläck med breda till synes oskurna marginaler. På blad 139v. efter textens slut har en senare hand tillagt : Seigneur ayez pitié de moi faites moi misericorde fin de cette prière. Boken är skriven med vacker,

stadig handstil, som nederst på blad 58 blir något annorlunda och mindre. Sedan fortsätter den ursprungliga stilen.

Handskriften har vackra vinranksdekorationer i guld och blått. Reklamerna är till och med blad 54v. infällda i en dekoration innehållande en fisk till vänster. Tilander kommenterar detta med ”måhända hette därför skrivaren Poisson”. Något liknande finns i ms.lat.16437 i Nationalbiblioteket i Paris.

Boken har vackra anfanger i olika färger och guld, rubrikerna i rött, skärt och blått, efter blad 91 endast i rött. Bönerna är skrivna på fransk prosa så när som på två som är på vers. Endast fyra helgon omnämns, Katerine (bl.77), Christofle (bl.

78), Barbe (bl.102) och Anne (bl.137v.) Bönboken har skrivits för en kvinna, ty man läser : moy ta chabeliere, moy pecheresse et ta petite et chetive serve, ta serve indigne.

Tilander framhåller att ägarinnan av bönboken synbarligen var av hög rang, ty hon bönfaller den Högste à conserver et garder l’estat de mon honeur et de ma seigneurie … Hon ber också om skydd mot fiender och motståndare. En bön

5

Cod.Til.Fr.60. Livres d’oroyson. 1300-tal. perg. Uppslag med exlibris, uppslag med anfang.

6

riktar sig till kungen, riket och dess barn : Pour le roy et la rayne et ses enfans.

För ytterligare uppgifter om de franska handskrifterna se Jean-Baptiste Camps, Catalogue des manuscrits français de la collection de Gunnar Tilander utgiven i Kungl. bibliotekets actaserie som nummer 87, 2014.

Spanska handskrifter Bland de spanska handskrifterna dominerar förordningar, testamentshandlingar och köpebrev av olika slag från 1600–1800-talen. Där finns också flera så kallade Carta ejecutoria varav två enligt Tilander är märkliga för att de skrevs 1491 och 1495. Vanligtvis är dessa handlingar från 1500-talet eller senare.

Professor Tilander köpte flera handskrifter från bokhandlare Luìs Bardón López i Madrid.

Tilander intresserade sig särskilt för äldre spanskt juridiskt språk. Den äldsta spanska handskriften, Cod. Til. Esp.1 i samlingen är från 1300-talet och behandlar morernas lagar i Spanien.

Leyes de los moros de España är en pappershandskrift och bunden i ett 1700-talsband. Omfånget är 88 blad och den mäter 280 × 200 mm. Tilander köpte handskriften hos Sotheby’s i London den 18 februari 1951 (no 419 i försäljningskatalogen).

Priset är överstruket. Med hjälp av Sotheby’s kataloguppgifter har jag fått veta att handskriften såldes för 45 £.

Skriften är enligt Sotheby’s semi-gothic i rött och svart. Den är liten och r har en stapel neråt.

Förkortningarna för nasaler är de för tiden brukliga. I Sotheby’s katalog står ”An extremely rare text”. Tilander anser att denna unika handskrift på spanska från 1300-talet bör ges ut.

Nedan återges en del av Tilanders uppgifter : Handskriften innehåller lagar för mudéjares, det vill säga araber som var underlydande kristna furstar, och är av utomordentlig betydelse för kännedomen om mudéjares levnadsförhållanden.

Handskriften förvarades i Alcalá de Henares, men kom under Napoleonkrigen på avvägar och ansågs förlorad. En 1700-talskopia av handskriften finns i biblioteket i Real Academia española i Madrid. Den utgavs 1853 som nummer 5 i Memorial Histórico Español. Denna kopia är mycket dålig, full av luckor och felaktigheter.

Enligt Tilander bör handskriften ges ut på nytt

Cod.Til.Esp.1. Leyes de los moros de España. 1300-tal.

Papper. Innehållsförteckning.

och utgivaren bör ha kunskaper i arabiska. På främre försättsbladets undersida anges ett föregående pris 75 £.

De araber som valde att bo kvar i Spanien och fortsätta att vara vasaller till de kristna konungarna fick rätt att behålla sina seder och bruk. De behövde inte heller överge sin religion. De använde arabiska ord och uttryck men var tvungna att tala spanska. I offentliga handlingar användes spanska men flera arabiska termer behölls. Från 1100-talet existerar mudéjares i bland annat Castilla y Aragon och i Aragon y Valencia. Deras lagbok respekterades i riket och hade samma status som en ”codigo civil”. En mufti, som är ett arabiskt ord för en musulmansk tolkare av juridiska spörsmål, hade auktoritet och rättighet att teckna juridiska dokument. Hans beslut betraktades som lag för mudéjares. I förordet till 1700-talstexten påpekar utgivaren att uppställningen av verket inte överensstämmer med Koranen men att någon levnadsregel kan vara hämtad därifrån.

Den tryckta versionen av 1853 är, som Tilander angett, en kopia från 1300-talet som bevarades på biblioteket i Colegio mayor de S. Ildefonso de

7

Alcalá. Texten kopierades av D. Manuel Abella i slutet av 1700-talet. På den av Abella kopierade texten kopierades två exemplar som ägs av Real Academia. I inledningen till Leyes de moros del siglo XIV (Tratados de legislación musulmana, Memorial Histórico Español)1 står att originaltexten är förlorad, men Tilander lyckades alltså hitta den och köpa den från Sotheby’s. Utgivaren av 1700-talskopian beklagar att originalet är försvunnet bland annat för att det var ett unikt dokument både språkligt och historiskt. Den utgivna kopian, som Tilander ansåg dålig, kan dock vara till hjälp vid en tolkning av 1300-talstexten.

Den ursprunglige kopisten har antagligen haft svårt att tyda bokstäverna och kanske inte heller förstod de arabiska termerna, vilka dock är skrivna med det latinska alfabetet. Under 1300och 1400-talen talar man om ett speciellt språk med arabismer, vilket förekom i litterära texter (palabras aljamiadas).2 Leyes de moros i 1700-talsutgåvan är försedd med ett glossar där arabiska termer förklaras. Vissa ord är försedda med en arabisk etymologi och termen återgiven med arabisk skrift. I texten är de arabiska termerna skrivna med latinska bokstäver. Med säkerhet har en mudéjar, antagligen en mufti förtrogen med koranen, författat den ursprungliga versionen.

Tilanders handskrift kan vara originalet eller en relativt samtida avskrift, troligtvis av en mufti eller i varje fall av en mudéjar.

1300-talstexten har titeln Leyes de los moros de España och inleds med en innehållsförteckning av lagarna. 1700-talstexten kallas Leyes moros och innehållsförteckningen har placerats i slutet.

Den andra spanska handskriften Cod.Til.Esp.2. behandlar landskapslagar, så kallade fueros.

Hordenanças de Benavente är en pappershandskrift från slutet av 1400-talet. Den mäter 286 × 198 mm. Omfånget är 83 blad med samtida foliering. Vid bindningen i samtida skinnband med 5 metallknappar på vardera pärmen har blad 74–77 och 79 vänts upp och ned.

Handskriften innehåller lagar och förordningar för staden Benavente i provinsen Zamora. Därefter har olika händer från 1500-talet tillfogat ytterligare hordenaças samt några få anteckningar av annan art.

Tilander köpte handskriften hos Luis Bardón López i Madrid i januari 1952. Handskriften är av

8

stort intresse och bör enligt Tilander utges, i första hand de äldsta hordenanças på blad I–XXVI. Handskriften inleds med en innehållsförteckning : Tabla de las hordenanças de la Villa Benavente. Förordningarna är 45 stycken, numrerade med latinska siffror. En senare hand har gjort korta anteckningar i marginalen. Skriften är halvkursiv rund och ganska liten, skriven med svart-brunt bläck. Efter numren på förordningen följer en foliohänvisning.

Den första förordningen handlar om att man inte säljer, köper, grovarbetar eller utför annan syssla som kan vara skadlig för själen under helgdagar, påsken, andra högtider eller under mäs�san. Man fick inte uppröra Gud eller utsätta sitt själsliv för fara. Förordningarna förklaras ingående inne i texten och här tas upp allt från att hålla gatorna rena, sälja sardiner, hyreskontrakt, boskapsförsäljning, vinhantering med mera, rättigheter och skyldigheter i en stad på medeltiden.

Vissa fueros är försedda med ett exempel. Äldre spanska landskapslagar var länge ett outforskat område och Tilanders utgåvor väckte stor uppmärksamhet bland romanister. Han gav 1951 ut ett intressant och värdefullt manuskript, Los Fueros de la Novenera. Handskriften med signum 944 är från slutet av 1200-eller början av 1300-talet och tillhör Biblioteca de Palacio de Madrid, där Tilander tillbringade sommaren 1933. Tilanders edition innehåller ett komplett glossar. Den ingår som nummer 2 i serien Leges Hispanicae Medii Aevi, grundad av Tilander. Editionen är tillägnad hans systers minne, Valborg Tilander, död 10 juli 1944.

Lagarna behandlar till exempel hemgifter, försäljning med falska mått, arv och vissa straffregler. Bland de senare har jag valt att återge en ålderdomlig lag av Tilander kallad ljusprovet ”i analogi med de svenska uttrycken järnprov, kittelprov, o.s.v.”.

I festskriften till professor Nils Stjernberg har Tilander noggrant beskrivit denna lag. Den brukades endast i Navarra med omnejd. Ljusprovet är enligt Tilander antagligen ett försök att humanisera gudsdomarna. Vanligtvis dömdes icke adelsmän till ljusprovet utan de hade privilegiet att lösa sina fejder med tvekamp. Men enligt några lagar anges att även adelsmän kan dömas till denna gudsdom medan i andra uttryckligen sägs ”att adelsmän skall bevisa sin oskuld med tvekamp, den ofrälse med ljusprov”.

På spanska används termen dar candela eller arder candela, bränna ljus. I den stora landslagen för Navarra återfinns en noggrann redogörelse för hur man skall gå tillväga vid gudsdomen att bränna ljus, De bathalla de candela. I andra lagar nämns den bara vid straff för diverse förseelser och alla förstår vad som menas. För övrigt skall tilläggas att gudsdomarna avskaffades från mitten av 1200-talet och förekom antagligen inte längre i konungariket Navarra, och glömdes sedermera bort.

Ljusprovet tillgår sålunda. Tre vittnen skall stöpa ljusen av samma vax som används vid påskfirandet och dela vaxet i två lika stora hälfter med samma vikt och tillverka två exakt lika stora ljus.

Den övre fristående delen av veken bör på båda ljusen antingen hänga ner eller stå upp. Därefter skall de dra lott om vilket ljus den anklagade och den klagande skall ha. Sedan skall ljusen ställas på altaret i kyrkan på var sin stenplatta och ljusen fästas på var sin lika stor metallspets på plattorna. Sedan tänder vittnena ljusen och den vars ljus först brinner ned, förlorar processen och erlägger 60 sueldos i böter. Tilander skriver om likheter med tvekampen där de stridande använder vapen och ljusen får föreställa vapnen. Ljusen skall liksom vapnen vaktas i kyrkan dagen innan avgörandet. Att tända ljus har stor betydelse i katolska kyrkor, man tänder ett ljus framför Jungfru Maria, ett helgon eller för en anhörig, en sed som förekommer än idag och även anammats av protestantiska kyrkor.

Landskapslagar från Aragon, Fueros aragoneses desconocidos…, har också behandlats av Gunnar Tilander och banat väg för forskning i ämnet.

av falkonerarna Moamin och Ghatrif. De brukar ofta nämnas tillsammans. Båda texterna är översättningar till italienska från latin. Två handskrifter är så kallade veterinärtraktater som beskriver hästuppfödning, hästsjukdomar och deras botande.

Cod.Til.It.3. är ett välbevarat pappersmanuskript med en intressant historia som Tilander berättar på katalogkortet. I handskriften ligger ett katalogblad, där texten skiljer sig något från katalogkorten : Moamin. Liber de scientia venandi per aves in quo continetur theorica venationis que fit per aves rapidas. Ai cure manifestarum et occultarum infirmitatum cum modo educandi et gubernandi dictas aves, translatus in maternam linguam per Sebastianum de Martinis de mileximo.

Texten är översatt från latin till italienska och den latinska skriften är en översättning från arabiska, Handskriften är daterad 1517. Den har ett runt vattenmärke, som föreställer en kvinnofigur

Italienska handskrifter Det finns 23 italienska handskrifter från 1300– 1800-talen med blandat innehåll. Fyra av dem är enligt Tilander av särskilt intresse och de presenteras nedan. Nämnas bör också en elegant handskrift från Florens, en krönika från 1400-talet i vilken flera olika ämnen är behandlade och innehållet ger en intressant bild av livet på 1400-talet i staden och på den italienska som talades och skrevs i Florens.

Handskrifter med jakt- och veterinärhistoriskt innehåll hörde till Tilanders specialområden.

Två texter handlar om falkjakt och är skrivna

Cod.Til.It.3. Moamin. 1517. Papper.

9

i bröstbild, 47 blad, 207 × 137mm. Samtida skinnband med inpressningar. En etikett på pärmens rygg med titeln Caccia. Bandet är lätt maskstunget vid kanten på första bladet och överst på det bakre innerbladet och något på bakre bladet i boken. Fol. 2 den latinska titeln, nämnd ovan, fol.

3–5 har kapitelrubriker, fol. 6–42 den italienska översättningen av Moamin, vilken slutar med : Finisse il libro de la scientia di cacciare per augelli di rapina, et de loro medicine necessarie a piu infirmitade. Fol. 43–47 är blanka. ”En annan handskrift av denna italienska översättning av Moamin förvaras i Archivio di Stato i Turin, no J.a. VII, 10, likaledes av år 1517. Av denna handskrift har jag en mikrofilm.” Det finns ingen mikrofilm i Tilanders samling på Kungl. biblioteket. Det manuskriptet är beskrivet av Håkan Tjerneld i Moamin et Ghatrif, Stockholm 1945, s. 6, not 3. Tjerneld skriver om denna översättning : ”Ce texte n’est qu’un résumé de Moamin, avec beaucoup de raccourcissements et de nombreuses lacunes. La langue abonde en latinismes.”

Tjerneld informerar vidare om litteratur rörande manuskriptet.

Tilander skriver på katalogkortet : Handskrif­ ten har tillhört den berömda Schwerdtska sam­ lingen och är i detalj beskriven i Hunting Hawk­ ing Shooting Illustrated in a Catalogue of Books Manuscripts Prints and Drawings Collected by C. F. G. R. Schwerdt vol. IV, London, 1937, sid 118 med fak­simile av bandets framsida och fol. 8 av handskriften (plate 62, 63), vari nämns ytterligare litteratur om handskriften. Schwerdt köpte handskriften vid försäljningen av Ulrico Hoeplis samling den 3/12 1929. Själv inköpte jag handskriften på auktion hos Sotheby & Co i London den 12/3 1946, då Schwertds handskrifter försåldes. I försäljningskatalogen bär handskriften nr 2234, sid 356. Priset för handskriften var £ [överstruket] omkring [överstruket] kr. Översättningen bör utgivas efter de två kända handskrifterna.

Den latinska översättningen av den arabiska texten tillägnades maestro Theodor. Falkjakt ansågs vara en högt uppskattad och elegant sysselsättning och uppfödning av fåglar förekom i de flesta av de kungliga palatsen.

En falkonerare hade en hög position. En adelsman till häst med en falk ses ofta avbildad i konsten. Man kunde antagligen finna boken om Moamin i de flesta palatsbibliotek.

10

Professor Tilander har satt sitt exlibris på insidan av bandet och Cod. Til.It.3 i Stockholm och No J.a.VII.10 i Turin tycks vara de enda kända exemplaren av denna översättning från 1517. De måste betraktas som mycket sällsynta. Moamins text däremot, förekommer mycket ofta och det finns ett stort antal olika versioner och översättningar till de flesta europeiska språk.

Moamin var arab och man vet inte mycket mer om honom än att han var en skicklig falkonerare.

Han levde på 1200-talet och var en tid verksam som falkonerare vid Fredrik II av Hohenstaufens (1194–1250) hov i Syditalien. Moamin skrev sin falktraktat under första hälften av 1200-talet, den översattes från arabiska till latin av mäster Teodoro, Fredriks hovfilosof, De scientia venandi per aves. Fredrik II som talade flera språk skall själv ha kontrollerat översättningen. Kejsaren uppmuntrade att italienska och inte bara latin skulle användas vid universiteten och han grundade det första statliga universitet i Neapel 1224 och han förnyade läkarskolan i Salerno.

Kejsaren var själv en ivrig falkjaktsjägare och var intresserad av fåglar och han författade det storslagna verket De arte venandi cum avibus (1250). Boken är rikt illustrerad med kolorerade teckningar av fåglar, djur och natur. Det orientaliska inflytandet var stort i Europa under medeltiden och Moamins falktraktat har med säkerhet haft betydelse för kejsarens arbete med De arte venandi och för falkjaktens spridning i väst.

Ursprunget att jaga med falkar och andra fåglar antas ha uppstått i Orienten och sedan förts till Europa. Gustaf Holmér disputerade för Gunnar Tilander 1960 med en fransk översättning av kejsarens bok, Traduction en vieux français du De Arte venandi cum Avibus.

Det är, som redan påpekats, vanligt att Moamin och Ghatrif nämns tillsammans, men det handlar om två skilda traktater som båda behandlar jakt med fåglar, uppfödning och ”undervisning” av fåglarna. I Tjernelds utgåva är Moamins bok den största (s. 87–254), Ghatrif (s. 257–99).

I förordet nämner Tjerneld varianter av Moamin, Moaminus, Moamus, Moamon, Moamoino och Moamyn, Även om Tjernelds utgåva heter Livre de ”Moamyn fauconier” … är Moamin den etablerade formen och nämnd av Werth, Tilander, v. Wartburg och Tjerneld. Den franska text Tjerneld har tolkat är förmodligen den äldsta

franska versionen och visar betydelsen av falkjakt i Europa. Texten är influerad av italienska och den har också flera ord med orientaliskt ursprung. Både språket och innehållet i boken har stor betydelse för jakt- och veterinärhistoria, farmakologi och inte minst för lexikografi.

Tjerneld kände inte till Tilandermanuskriptet, han avled i en olycka 1945, men han nämner och kommenterar det italienska manuskriptet Moamin i Turin. Enligt Tjerneld är den italienska texten starkt förkortad och med lakuner. Inte förrän 1946 lyckades Tilander förvärva den andra boken, nämligen den som finns i samlingen på Kungliga biblioteket i Stockholm se ovan.

Slutligen visar det stora arbetet av Martin Diet­ rich Glessgen Die Falkenheilkunde des Moamin im Spiegel ihrer Volgarizzamenti 1996 de italienska översättningarna av Moamin. Det är en omfattande genomgång av den tekniska terminologin i de italienska versionerna och en uppräkning av de olika italienska manuskripten. Glessgen anger också de italienska editionerna av Moamin (se också van Den Abeele) och han refererar till både Tilander och Tjerneld.

A Gustaf Holmér, Traduction en vieux français du De Arte venandi cum Avibus de l’Empereur Frédéric II de Hohenstaufen (Paris/Stockholm 1960). Gunnar Tilander, ”Världens största privata handskriftssamling”, NTBB 39 (1952), s. 81–92. Ill. Håkan Tjerneld, Moamin et Ghatrif : Traités de fauconnerie et des chiens de chasse (Stockholm/Paris 1945).

Cod.Til.It.4. – Den andra italienska handskriften om falkjakt är också en översättning från latin till forn- italienska. Det är en pappershandskrift från slutet av 1300-talet på 34 blad, 203 × 140 mm, inbunden i ett modernt pappband. Överst på ff.

6, 10, 23, 27 och 30 skymtar ett vattenmärke. Vattenmärket föreställer olika delar av en bevingad drake, jfr 1028–1039 i Aurelio Zonghis verk om vattenmärken (Zonghi 1953) där hela draken syns. Dessutom förekommer ränder med ca 4 cm mellanrum, av vilka 1 och 34 är blanka. Fol. 2 har av bokbindaren felplacerats och bör anbringas efter fol. 33. På fol. 1 v finns en del oläsligt klotter.

Titel och innehållsförteckning saknas. Tilander köpte handskriften 1946 på Sotheby & Co. Den

tillhörde den berömda Schwerdtska samlingen, vars exlibris återfinns på främre pärmens insida.

Tilander har satt in sitt exlibris på samma sida.

Handskriften betecknas i Schwerdts katalog Hunting, Hawking, Shooting som ”highly important” och är daterad till 1380–1390. Det är en samlingsvolym som förutom Ghatrif, här kallad Gadrip, innehåller följande texter : ff.3r–27v : Dix Gadrip persico ff.27v–31r. Incipit alius de earum infirmitatibus. Gerardus falconarius. ff.31r–32r. Qui comenza lo libro de Teodosio Imperatore a Grisofo medico de la cura di gli occelli de chaza. ff. 32r–32v. [Inc :] S’ello retene la burgadura e voi che la gieti fuora. ff. 32v–34r. [Inc. :] A conosere el sparviero che è de bona fazon Vid jämförelse med den franska översättningen av Ghatrif i Tjerneld finns en viss likhet med den italienska texten. Ghatrif var från Persien och han levde troligtvis på 1100-talet. Han var liksom Moamin en känd falkonerare. Handböcker i falkonerarkonsten var nödvändiga för att kunna sätta sig in i hur avel, skötsel och uppfostran av fåglar gick till. Vissa falkonerare blev väldigt skickliga och fick ofta anställning vid något hov eller hos någon furste. Damer ägnade sig också åt falkjakt. Liksom Moamin skrev Ghatrif en utförlig bok i ämnet på persiska som översattes till olika språk. Det framgår inte vem som översatt texten till italienska.

En vit jaktfalk från Grönland eller Island ansågs vara den mest överlägsna. Handel bedrevs med de värdefulla rovfåglarna. Falkjakt var ett omtyckt motiv i manuskript, på tavlor och på kalkmålningar. I Risinge kyrka i Östergötland finns en målning av en falkenerare, vilket tyder på att man jagade med rovfågel på östgötaslätten. Tilander skriver att högreståndspersoner, både damer och herrar gärna lät avbilda sig med en jaktfalk på vänster hand. I Sverige är jakten med rovfåglar förbjuden sedan 1969, men på kontinenten, i England och i Orienten förekommer den fortfarande.

A

11

Gunnar Tilander, Dancus Rex, Guillelmus Falconarius, Gerardus Falconarius, Cynegetica IX (1963) . Håkan Tjerneld, Moamin et Ghatrif (1945) och Yvonne Olrog Hedvall, Ghatrif (2000) . Gunnar Tilander, ”Den krönte falkeneraren i Risinge kyrka och forna tiders falkjakt”, Fornvännen 59 (1964).

Cod.Til.It.2. Pero Andrea. Libro de Mareschalcia av år 1481. ”Italiensk pergamenthandskrift skriven år 1481 av Francisco de Pavia. Fol. 3–8 Tabola, fol. 9–97 texten, därefter 15 oskrivna blad. Tavolan är skriven med omväxlande blått och rött bläck, rubrikerna med rött bläck, liksom linjeringen i handskriften, 26 rader per sida, 237 × 170 mm.

Samtida blindpressat kalvskinnsband med de­ kor i vertikala rader efter parisiskt mönster.

Pärmarna innehöllo också flera gamla franska juridiska handlingar och korrekturblad av inkunabler. Handskriften har bundits i Frankrike.

Unik handskrift av den fornitalienska översättningen av Pero Andreas på katalanska skrivna, förkomna verk rörande fostran och dressyr av hästar, olika hästraser samt allehanda hästsjukdomar och deras botemedel.

Såväl med avseende på innehållet som ur språklig synpunkt värdefull, outgiven handskrift, som tillhört den store samlaren Sir Thomas Phillipps, där den bar numret 3012, som tryckts på en liten lapp, som fastklistrats nederst på pärmens rygg och antecknats nederst på fol. 2 under en stämpel föreställande ett lejon, under vilken läses Middle Hill, där Sir Thomas Phillipps länge residerade.” skriver Tilander. Gunnar Tilanders exlibris saknas i denna handskrift, märkligt nog.

Tilander har beskrivit Sir Thomas Phillipps handskriftssamling i NTBB 39 (1952).

Enligt professor Gerhard Rohlfs är handskriften ”von Umbrien bis nach Neapel möglich abruzzisch, altromansch”. Rohlfs såg handskriften i januari 1948. Den är inköpt hos Sotheby & Co i London 1/12 1947.

Bokens sista rader visar att den är skriven av mäster Pero Andrea, expert i hästkonsten och anställd hos kung Fernando av Aragon och att den är översatt från katalanska till italienska av Francisco de Pavia 1481.

Finisce el libro de Mareschalchia [sic] de Misser Pero Anrea. Homo antiquo et expertissimo nel arte equestre de la inclita M:ta del S:re Re Don

12

Ferrando de Aragonia et per comandamento de Sua S. M:ta scripto et traducto da cathalano in idioma italiano per mano de me Francisco de Pavia desiderosissimo et obesquioso servo et schiavo de quella in anno domini millesimo quatricentesimo octuagesimo primo (fol. 97v).

Piero Andrea var marescalco, vilket också innebär att man var veterinärkunnig, hos kung Alfonso av Spanien och senare under kung Ferdinand av Aragon. Andrea skrev en handbok om hästens skötsel, åkommor och deras botemedel enligt klassiskt mönster på medeltiden. Man kan tala om en marescalciaperiod, då ett flertal så kallade marescalchi författade mer eller mindre utförliga handböcker om hästar. Andrea intresserade sig i synnerhet för hästens färg och han har också utförliga beskrivningar över hästens färger.

Han beskriver ett stort antal färger och varje färg har en förteckning med olika kvaliteter. Han beskriver bland annat baio och rohan, på svenska bay och roan, bruna nyanser som ansågs ha många fördelar.

Enligt Ercolani, Smith och andra veterinärhistoriker var Andreas diagnoser och beskrivningar av sjukdomarna inte av samma kvalitet som Rufus och Rusius studier. Sir Frederick Smith beskriver Andrea som en mindre mästare ”a minor master”. Men Smith påpekar att Andrea var helt befriad från vidskepelse, som var vanligt förekommande under medeltiden. Andrea kritiserade allt ”hokus pokus”, i synnerhet bestred han de representanter inom läkar- och veterinärkonsten som varnade för månens skadliga strålar.

A Giovanni Battista Ercolani, Ricerche storico-analitiche sugli scrittori di veterinaria (Turin 1851) . Frederick Smith, The Early History of Veterinary Literature and Its British Development, Vol. 1 (London 1976).

Cod. Til. It.6 [Giordano Ruffo].

Bland de italienska manuskripten är jag särskilt intresserad av Til.It.6. I Tilanders samling finns en anonym handskrift rörande veterinärmedicin eller veterinärkonst som det hette på medeltiden och i början av renässansen. Författarens namn, titel på verket och innehållsförteckning saknas.

Verket innehåller 60 rubriker med namn på hästens sjukdomar. Efter en diagnos följer beskriv-

Cod.Til.It.6. Trattato veterinario. [Giordano Ruffo] 1400-tal.

13

ning på hur sjukdomen skall behandlas, ingredienser och hur de skall användas. Från och med blad 54 är rubrikerna onumrerade. Mötet med handskriften ägde rum för åratal sedan då bibliotekschefen vid Kungl. Veterinärhögskolans bibliotek Margareta Åkesson bad mig se på den. Genom mitt intresse för kejsar Fredrik II av Hohenstauften (1194–1250) fick jag genom olika biografier om kejsaren kännedom om hans marescalco, vilken närmast kan liknas vid en överhovstallmästare, som också skall vara kunnig i veterinärmedicin. Mare­ scalcon hette Giordano Ruffo och härstammade från den syditalienska släkten Ruffo. Även Pietro Ruffo, farbror eller far till Giordano, var verksam vid Fredrik II:s hov. Det nämns också i flera av biografierna över kejsaren att Ruffo hade författat en stallbok.

Nedan följer min redogörelse för hur jag kom fram till att denna handskrift är det största kapitlet av Ruffos verk, det om hästens sjukdomar och deras botande. Först några uppgifter om själva handskriften. Det är en italiensk pappershandskrift från slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet. Den är bunden i samtida träpärmar, överklädda med läder på ryggen och på en 5 cm bred bit av pärmen närmast intill. Fragmentariska rester av ett bokspänne återstår, fastspikat med 3 små spikar på främre och bakre pärmen.

Blad 46 är bortrivet så när som på en ringa bit.

Exlibris Thome Braccioli 1585 pryder boken liksom professor Tilanders exlibris. Handskriften är inte särskilt elegant, den är avsedd för användande, en typisk brukshandskrift. Skriften är ovårdad och en bibliotekarie och paleograf, doktor Richard Palmer på Wellcome Institute, London, kallade den oövad. Doktor Palmer och paleograf Suzy Marcon på Marciana-biblioteket i Venedig har hjälpt mig att datera skriften. Den är med stor sannolikhet skriven i slutet av 1400-talet.

Enligt Sten G. Lindbergs utlåtande har den varit bunden endast en gång och pärmen är samtida.

Tilander köpte den från Librarie Querenil i Paris omkring 1930.

Texten börjar med en dikt på 16 versrader över en god hästs egenskaper, som till antalet bör vara 20. Avere un cavallo che sia ben perfetto Di vinte cose vole essere dotato Ben pelo a dosso, alegro nell aspetto …

Veterinärhistoriska arbeten kunde hjälpa mig härleda Ruffos arbete. Professor Hieronymus Mo-

14

lin gav ut ett komplett manuskript på latin med titeln Hippiatria 1818 i Padova. Ett exemplar av boken finns på Biblioteca Marciana i Venedig och Ultunabiblioteket i Uppsala har också ett exemplar. Titeln Hippiatria är missvisande då den för tankarna till Laurentius Rusius traktat med samma titel. Rusius levde ungefär femtiosextio år senare än Ruffo. I Rusius’ Hippiatria finns åtskilliga hänvisningar till Ruffo. Molins text har återtryckts och översatts till italienska av Maria Cusati Vanni år 2000. Efter jämförelser med den texten, en tysk dissertation, en fransk version av Ruffo, och flera italienska manuskript från 1400-talet, kunde jag konstatera att Tilanders handskrift utgör den största delen av Ruffos verk, nämligen den om sjukdomarna och deras behandlande. Det var en fantastisk känsla och mycket spännande att ha belagt handskriften.

För några år sedan fick jag kännedom om en handskrift i Siena. Intressant nog innehåller den endast sjukdomsdelen men är försedd med titel och index. Det är en pappershandskrift på italienska från 1400-talet. Man ställer sig genast frågan om det existerar flera versioner av endast sjukdomsbeskrivningarna ?

I de flesta handskrifterna ger Ruffo inga hänvisningar till de gamla mästarna. Hur Ruffo ursprungligen gjorde vet vi inte då något original mig veterligen inte finns kvar. Några av de nämnda texterna, kopierade av olika skrivare från 1200till 1400-tal, har stora likheter i innehållet. De skulle kunna vara nära en eventuell originaltext.

Men allt är hypoteser. Man kan med säkerhet utgå ifrån att Ruffo var insatt i de antika verken.

Till exempel använde han sig av humoralpatologin av Galeno, som bygger på de olika vätskorna i kroppen. Ruffo hade utan tvivel tillgång till Fredrick II:s bibliotek, vilket var välförsett. Kejsaren skrev ju själv ett verk De Arte venandi cum avibus, ett omfångsrikt illustrerat arbete om jaktfåglars uppfödning och vård. Dessutom var Fredrick II intresserad av hästuppfödning. Hästen var vid denna tid oumbärlig.

Ruffos traktat användes som rättesnöre och tjänade som modell för senare verk i ämnet. Enligt vissa veterinärhistoriker skall detta ha inverkat menligt på utvecklingen av veterinärkonsten.

Flera versioner av Medicina equorum, som den latinska titeln lyder, har utgivits. Här skall några av dem nämnas. Den första tryckta upplagan kom

Ruffo-texter för att komma så nära den ursprungliga texten som möjligt.

Det förekommer varianter av namnet Jordanus Ruffus, Rufus, Giodano Ruffo, Rosso, Jordanu Russu, Risso, Rusto och Jourdain Ruf. I de latinska manuskripten förekommer Jordanus Ruffus och i de italienska för det mesta Giordano Ruffo. Men ett manuskript från 1200-talet har formen Russo.

Traktater om falkar och om hästar var ofta komponerade med uppgifter från olika källor.

Hänvisningar till tidigare författare förekommer inte alltid. Det samlade vetandet från antiken förvaltades muntligen och skriftligen från generation till generation och betraktades som ett slags allmängods.

1492 i Venedig, nästa 1554, 1561, 1563, 1611 och slutligen en 1640. Texten varierar i hög grad jämfört med flertalet manuskript. Den tryckta texten förefaller också starkt förkortad.

Några handskrifter på italienska och franska är utgivna.

Handskriften är med all säkerhet outgiven och bör ges ut, då den är av språkligt och veterinärhistoriskt intresse. Tilander har inte studerat manuskriptet eller jämfört det med liknande traktater.

Utmärkande för Giordano Ruffo är att han är totalt befriad från vidskepelser, trolldom eller övernaturliga metoder, vilket var ovanligt vid denna tid. Hans metoder får betraktas som vetenskapliga. Få personliga uppgifter är kända om Giordano Ruffo. Enligt Sir Frederick Smith, Yvonne Poulle-Drieux och andra kan han ha fötts i Gerace i Kalabrien, men det är bara antaganden.

Släkten Ruffo härstammar från Syditalien.

Inledningen till boken är borta och en del til�lägg har gjorts på slutet.3 Kanske en privatperson har skrivit av endast sjukdomsdelen för eget bruk eller haft en kopia som bara upptar det kapitlet.

Det finns åtskilligt att tillägga om denna handskrift, och min förhoppning är att kunna ge ut den med hänvisningar till andra av mig kända

n ote r 1. Tom 5 består av två verk : 1. Leyes de moros del siglo XIV. 2. Suma de los pricipales mandamientos… Año de 1462.

2. Jfr Aljamiada, lengua y letteratura i GER, Gran Enciclopedia Rialp. T. 1. (Madrid 1971).

3. Jfr Y. Olrog Hedvall, ”En medeltida handskrift”, Svensk veterinärtidning 40, nr 15 (1988), s. 751–61 ; ”A Veterinary Treatise from the Middle Ages”, Historia Medicine Veterinariae 13, nr 1–2 (1988), s. 16–20 ; ”Några läkemedelsväxter i veterinärmedicinen”, Kungl.

Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift 130, nr 3 (1991), s. 144–47.

A Handskrifter i Gunnar Tilanders samling på Kungl. biblioteket Cod.Til. Fr.4. Heures de la Vierge. 1400-tal. Perg.

Cod.Til. Fr.60. Livres d’oroyson. 1300-tal. Perg.

Cod.Til.Esp.1. Leyes de los moros de España. 1300-tal. Papper.

Cod.Til.Esp.2. Hordenanças de Benavente. 1400-tal. Papper.

Cod.Til.It.3. Moamin. 1517. Papper.

Cod.Til.It.4. Gadrip [Ghatrif]. 1300-tal. Papper.

Cod.Til.It.2. Pero Andrea. Libro de Mareschalcia 1481. Perg.

Cod.Til.It.6. Trattato veterinario. [Giordano Ruffo] 1400-tal.

I Kungl. bibliotekets Actaserie har utkommit Catalogue des manuscrits français de la collection de Gunnar Tilander : Conservés à la Bibliothèque nationale de Suède, författad av Jean-Baptiste Camps. Acta Bibliothecæ Regiæ Stockholmiensis, 87. 160 s. Stockholm : Kungl. biblioteket, 2014.

15

ulf jacobsen

Whittington Press

Den av John och Rose Randle 1971 skapade privatpressen Whittington Press har på många sätt kommit att bidra till att gjuta nytt liv i trycktraditioner som helt hotade att dö ut. På inbjudan av Föreningen Biblis håller John Randle årets Georg Svensson Lecture i Kungliga biblioteket.

Den inspiration och grafiska uppfinningsrike­ dom som strömmar ut från denna småskaliga privatpress och dokumenteras i en rik bokutgivning och i årsboken Matrix framstår som något

Samtliga affischer har vänligen ställts till Biblis förfogande av Leif Lindén och John Randle 1 2 3 4 5 6

7 8

9

16

Affisch tryckt 2007. Text av Hilary Pepler, trägravyrer av Hellmuth Weissenborn. I Matrix 27.

Guido Morris på St Ives. ”Whittington Summer Show”, augusti 2009.

Pingstdagen 14 maj 1967. Linoleumsnitt av Andrew Anderson. I Matrix 27. ”Progressing backward”. Lowell Bodger 1999. ”Whittington Summer Show” 6 september 2003. Linoleumsnitt av Judith Verity. ”The Qxford Guild of Printers Fine Press Book Fair” 30 augusti 1997. Trägravyr av Howard Phipps. ”Whittington Summer Show” 3 september 2011. Trägravyr av Miriam Macgregor. ”A Vision of Order”, 32 linoleumsnitt av Andrew Anderson. Öppet hus Whittington Press 3 september 2011. Öppet hus Whittington Press 6 september 2003.

av det mest hoppingivande och oundgängliga i dagens medielandskap. Tillsammans med Parenthesis som utges av The Fine Press Book Association, fungerar Matrix som en samlingspunkt för allt som rör bok- och tryckhistoria, och särskilt då med hantverkskonstnärliga förtecken. Allt­sedan starten har dessutom affischskapandet varit ett viktig inslag och vi visar här ett urval. – Och ja, Whittington Press finns på Facebook. https ://www.facebook.com/whittingtonpress

10

11

12 13

14

”Vance Gerry – the Engravings & Drawings”.

Pochoir-tryck. För ”Oak Knoll Fest”, Delaware Oktober 2007.

The English Scene, en bok med trägravyrer John O’Connor, utgivna av The Whittington Press 2004. Keepsake tryckt av Francis Randle för ”Whittington Show”, 7 september 2002.

Utställning Nordiska Museet 22 mars–24 april 1994. Trägravyrer av Miriam Macgregor.

Till ”Whittington Summer Show” 1 september 1984. 90 exemplar. Färglagd för hand av Sylvia Stokeld.

Matrix på tröskeln till sitt tredje decennium, 2000. Årsbokens karaktär har träffande beskrivits sålunda – ”a clear & spacious attic, whose dormer windows overlook fields and trees, and in which one comes accross new or forgotten, sometimes exotic, treasures”.

] Årets volym av Matrix presenteras på s. 32–33.

17 1

18 2

19 3

4

21 5

22 6

23 7

8

25 9

26 10

27 11

28 12

29 13

14

32

Matrix 33. Trägravyrer av Hellmuth Weissenborn, baserade på skisser han skickade hem till sin far under första världskriget, här använda som illustrationer till Anna Nyburgs artikel om sin bok Emigrés : The Transformation of Art Publishing in Britain (ovan) och linoleumgravyrer av Jon Mac­ Naught resp. Louise Cunningham, illustrerande Nick Hands reseberättelse ”Adana Ride to Mainz” om sin färd på en specialutrustad cykel som även kunde transportera minsta sortens tryckpress från Bristol till Mainz och möjliggöra tryckandet av vykort som kunde postas längs vägen (nedan). – Omslagets linoleumgravyr av Joe McLaren.

Som alltid med Matrix är det många saker som hänger ihop och går in i varandra, berättelserna kompletterar och fördjupar tidigare årgångar.

Bokkonsten är aldrig mer alert kreativ än mellan pärmarna i Matrix. Med alla sina instick och bilagor och specialtryck är Matrix en outsinlig bibliofil glädjekälla, och dess intresseområden har bara vidgats under senare år. Spännvidden denna gång går från infogade pappersprover från tre århundraden presenterade av Enrico Tallone, protesttryck från 1960-talet, trätypernas återkomst, till bidrag av Richard Årlin och Gay­lord Schanilec. Det är inspirerande och mycket lärorikt.

33

34

C01

maria jørgensen

Arkivernes telepati En introduktion til Susan Howes værk

D

en amerikanske lyriker Susan Howe (f.

1937) har netop udgivet en lille bog, som samler op på hendes livslange udforskning af Nordamerikas og i særdeleshed New Englands litteratur- og kulturhistorie. Bogen, der bærer titlen Spontaneous Particulars : The Telepathy of Archives, er en trykt version af et foredrag, som hun har præsenteret adskillige gange i løbet af 2014, senest i The Woodberry Poetry Room, Harvard University, den 7. oktober 2014. Mens Howe foredrager sit essay, eller måske nærmere sit prosadigt, toner det ene historiske manuskript frem på lærredet efter det andet : manuskripter fra lyrikere som Emily Dickinson, William Carlos Williams, Hart Crane, Gertrude Stein ; fra den puritanske teolog Jonathan Edwards, fra filosoffen C. S. Peirce og fra leksikografen Noah Webster, som grundlagde den store amerikanske ordbog, der bærer hans navn. Howe beskriver selv sit værk som »en svanesang i collageform til den gammeldags facon« (»a collaged swan song to the old ways«).1 Arkivet er på en gang motiv, metafor og poetisk praksis for Susan Howe. Howes seneste bog hylder de materielle effekter, som står i fare for at forsvinde i det digitale arkiv. Hendes værker tager ofte deres begyndelse i tilfældet, eller måske rettere lykketræffet, når en hidtil ukendt bog eller et uregistreret dokument dukker op.

Spontaneous Particulars dvæler ved dokumentets randområder, ved de livstegn, der ikke befinder sig i dokumentets centrum, men derimod i marginalia og brugsspor. Howe er optaget af dokumentets håndgribelige nærvær, dets materialitet.

Med udgangspunkt i Spontaneous Particulars vil jeg i det følgende introducere en række af hendes værker, der alle på hver deres måde forholder sig til arkivet og dets litterære potentialer.

Medier og græenser Arkivets gammeldags facon, som Howe kalder det, står i modsætning til den umiddelbare tilgængelighed og overskuelighed, vi har vænnet os til gennem brugen af digitale platforme : »The nature of archival research is in flux ; we need to see and touch objects and documents ; now we often merely view the same material on a computer screen – digitally, virtually, etc.«2 De nye medier gør fortidens dokumenter lettere tilgængelige, men samtidig bliver de også mere uhåndgribelige : Håndskriftets materialitet bliver erstattet af digitale koder, som gengiver hver eneste fold og plet, men det er ikke længere omgivet af papiromslag, mapper, pulte, skranker. I stedet er vi kun et museklik væk fra Emily Dickinsons manuskripter. Arkivet er ikke længere kun et fysisk sted, men også et digitalt ikke-sted.

I Howes værker er de arkiver, hun arbejder i, ofte beskrevet ned til mindste detalje,3 og netop denne rumlige dimension af arkivarbejdet har med digitaliseringen mistet sin uomgængelighed.

Digitaliseringen af arkivet har ifølge Howe konsekvenser for den måde, hvorpå vi benytter os af arkivet som sted og som institution : Den, der vil se Dickinsons manuskripter, kan blot konsultere http ://www.edickinson.org. Hun be­ høver ikke nødvendigvis overvinde arkivets tærskel, som

35

Howe beskriver som smerteligt intimiderende i værket »Scare Quotes II«, der senest er trykt i digtsamlingen The Midnight fra 2003.4 I dette værk bliver Harvards manuskriptbibliotek Houghton på den ene side fremstillet som et litterært valfartssted, på den anden side som en kinesisk æske af bureaukratiske skranker, der får den udefrakommende til at føle sig lille : »Standing at the center of this reservoir set apart for public traffic but empty as a church, I feel myself the parasite object of the Institutional Gaze. What is being evaluated ?«5 I al sin ophøjede ro forbeholder arkivet sig retten til at åbne og lukke for adgangen til historien. Selvom Howe gennem mange år har undervist i litteratur på amerikanske universiteter,6 fik hun aldrig selv en universitetsgrad, og i sine værker identificerer hun sig ofte som en udefrakommende. Howe fremstiller sig selv som en snigløber af institutioner, en digter på rov i arkiverne.

Arkivets ærefrygtindgydende effekt stammer ifølge Howe ikke alene fra den autoritative aura, som arkitekturen udstråler, men fra selve det organisationsprincip som ligger til grund for arkivet. På lignende dobbelttydig vis beskriver Howe Yales Beinecke Rare Book and Manuscript Library i Spontaneous Particulars : »The structure displays and contains acquisitive violence, the rapacious ‘fetching’ involved in collecting, and, on the other hand, it radiates a sense of peace.«7 At samle er på en gang at bevare og at beherske fortiden. Magt og kontemplation følges ad i det gammeldags arkiv, ifølge Susan Howe.

Først og fremmest er arkivet dog for Howe et sted, hvor det er muligt at komme i berøring med historien, og en højstemt, næsten religiøs, tone afslutter Spontaneous Particulars : »The inward ardor I feel while working in research libraries is intuitive. It’s a sense of self-identification and trust, or the granting of grace in an ordinary room, in a secular time.«8 De medietekniske landvindinger, der er med til at opløse arkivets grænser, er paradoksalt nok dem, som gør det muligt for Susan Howe at præsentere sin svanesang til arkivet. Uden powerpoints og digitale faksimiler ville det ikke være muligt at lade en række af Nordamerikas væsent­ligste, litterære dokumenter passere revy på en time eller to. Rammen for Howes foredrag, Harvards Thompson Room, har samme pseudo­

36

sakrale arkitektur som Houghton Library. Fra gulv til loft er Thompson Room beklædt med paneler i ædeltræ, og på væggen hænger udskårne plaketter til minde om berømte Harvard-alumner som fx forfatterne Ralph Waldo Emerson og Henry Wadsworth Longfellow. Den aften formåede arkivalierne ikke at undslippe institutionens hellige haller.

Cut-ups i arkivet At læse Susan Howes lyrik er som at læse over skuldrene på en opmærksom arkivgæst, der nedskriver excerpter fra de mest forskelligartede kilder : romaner, lyrik, dagbøger, breve, museumskataloger, bibliografier, m.m. Hendes værker er stykket sammen af citater, ikke blot enkelte og spredte, men et hav af dem. Ligesom kulturfilosoffen Walter Benjamin, der i Bibliothèque nationale i Paris tålmodigt afskrev mange hundrede siders excerpter til sit ufuldendte Passagenwerk fra et væld af tekster, lige fra efemere teksttyper som bedagede guidebøger og aviser til historiske og filosofiske afhandlinger, er Susan Howe optaget af arkivet og dets forskelligartede former for tekstlige vidnesbyrd. Næsten trefjerdedele af Passagenwerk består af citater,9 og selvom jeg ikke har talt efter, vil jeg tro, at visse af Howes værker har en lignende fordeling. For at genbruge lyrikforskeren Marjorie Perloffs betegnelse er Susan Howe et »uoriginalt geni« : Howes værker er næsten altid skrevet oven på allerede eksisterende tekster.10 Nogle gange gengiver Susan Howe teksterne, som var de citeret i en akademisk afhandling med bibliografiske henvisninger. Andre gange bliver afskrifter klippet sammen til nonlineære digte, hvor linjerne spreder sig over bogsiden i alle retninger eller knuger sig sammen til kugler af tekst. Susan Howe begyndte sin kunstneriske karriere som billedkunstner, hvor hun komponerede billeder af udklippet skrift på væggen,11 og det er denne visuelle sensibilitet, som går igen i hendes måde at bruge arkivet. I hendes bøger glider citeret, genskrevet og original tekst ofte umærkeligt over i hinanden, og ofte må man nærstudere ordvalg og ortografi for at spore sig ind på tekstens oprindelse. Citatcollagen er det centrale organisationsprincip i Howes værker, og dermed stiller hun sig i forlængelse af en gennemgående tendens i moderne, amerikansk lyrik,

nemlig den direkte inkorporering af fremmede tekster i egne værker. I flæng kan nævnes lyrikere som T. S. Eliot, hvis langdigt The Waste Land indeholder citater fra bl. a. Dante, Baudelaire, Verlaine og Andrew Marvell, og Marianne Moore (en anden selvkommentator), der brugte citater fra så forskellige kilder som filosoffen Duns Scotius og baseball-reportager i sine værker. I en helt anden genre kan man finde en forfatter som William S. Burroughs, der lavede cut-up-tekster af aviser, klistret sammen efter et tilfældighedsprincip.

Susan Howes værker kan beskrives som en slags lyrisk arkivforskning. Som lyriker er hun optaget af de citerede arkivalier historicitet : hun dvæler ved bibliografiske detaljer, ved historiske stavemåder og ved biografiske anekdoter. Essaylignende passager veksler med fortættede digte, som føjer nye lag af citater og allusioner til værkets udgangspunkt. Hendes nyere bøger ledsages ofte af et rigt billedmateriale, der fx kan bestå af manuskriptsider, gamle bogillustrationer, indskudte pergamentblade, prikkebreve til knipling, slidte avisudklip og krøllede bogmærker.

Susan Howes værker udgør i sig selv en slags miniaturearkiver : de mimer arkivets logik ved at samle, afskrive, klassificere og kontekstualisere,12 men ud fra et fabulerende, associativt udvælgelsesprincip.

Detaljens spontanitet Titlen på Susan Howes seneste bog, Spontaneous Particulars : The Telepathy of Archives giver dermed fingerpeg om, hvad det er, Susan Howe leder efter i arkivet, nemlig detaljens magi. Titlen hentyder til det øjeblik, hvor arkivmaterialet overrumpler sin læser med et pludseligt spor af levet liv, en uforudset forbindelseslinje til andre værker. Det er disse ofte uventede spor af nærvær, som interesserer Howe, hvilket hun beskriver på følgende vis : Often by chance, via out-of-the-way card catalogues, or through previous web surfing, a particular »deep« text, or a simple object (bobbin, sampler, scrap of lace) reveals itself here at the surface of the visible by mystic documentary telepathy. Quickly – precariously – coming as it does from an opposite direction. / If you are lucky, you may experience a moment before.13

37

Susan Howe beskriver sin fascination af det øjeblik, hvor et dokument i al sin håndgribelighed peger udover sig selv. Bogen slutter sigende nok med en faksimile og en afskrift af en lille stump af Noah Websters noter til ordene fra »transplant« over »transplendent« til »transporter«.14 Både titel og undertitel indeholder denne fascination af mødet mellem det håndgribelige og det mystiske : detaljerne og arkivet på den ene side, det spontane og telepatien på den anden. For Howe rækker tekst rækker ud over sig selv i en nærmest epifanisk oplevelse.

Såvel bogen som foredraget i særdeleshed vidner om Howes interesse for konstellationen som kompositorisk princip. Howe citerer lyrikeren Robert Duncan, der beskriver, hvordan et litterært billede kan vække genklang i et andet : »one image may recall another, finding depth in the resounding.«15 Ofte er det et enkelt ord, en metafor eller et citat, der skaber forbindelsen fra William Carlos Williams til Hart Crane, og videre fra Crane til Emily Dickinson – en slags litterært dominospil af citater, hvor det ene citat knytter sig til det næste og sender teksten i nye retninger som en mæanderbort af associationer.16 Essay-foredraget ledsages af et billedspor af arkivalier, mens bogens tekst er illustreret med et mindre udvalg af de samme dokumenter. Nogle gange kommenterer teksten dokumentet, men ofte er de knyttet sammen af en fælles detalje eller et motiv : Howe citerer en passage fra Nathaniel Hawthornes novelle »Young Goodman Brown«, hvor hovedpersonen i fortvivlelse råber ordet »tro« (»faith«) i skoven og svares af et drillende ekko.17 Citatet ledsages af en faksimile af Jonathan Edwards falmede notesbog, hvor ordet »faith« står skrevet to gange, først midt på siden, dernæst er ordet vendt på hovedet, nærmest som spejlingen på et billedkort. Gentagelsen af ordet bliver en slags visuel ækvivalent til citatets ekko.

Andre gange er forbindelsen mindre direkte : Filosoffen C. S. Peirces henkastede penneprøve, der med brede, blå strøg gentager sætningen »How is this for blue ?«, er i bogen stillet over for Howes beskrivelse af den trøstesløse strand ved hendes hus i Connecticut.18 Howe inviterer sin læser og tilhører til at udforske relationen mellem digt og dokument og dermed til at skabe sine egne telepatiske forbindelseslinjer.

38

Marginalia Jonathan Edwards papiromslag og C. S. Peirces penneprøve, som begge indgår i Spontaneous Particulars, er karakteristiske for Susan Howes tilgang til litteraturhistorien. Selvom hendes værker for det meste handler om kanoniserede amerikanske forfattere, tager hun ofte udgangspunkt i deres mest uanselige efterladenskaber.

Howes digtsamling Pierce-Arrow, der omhandler filosoffen C. S. Peirce, er ledsaget af fotografier af hans henkastede tegninger og kruseduller i marginen af manuskripter og af diagrammatiske beskrivelser af sætningsstrukturer. I The Midnight er det Howes mors, skuespilleren Mary Mannings historie, som rekonstrueres gennem de læsespor, som er afsat i familiens højtskattede bogsamling : dedikationer, marginkommentarer, understregninger og indlagte avisudklip. The Midnight er rigt illustreret med nærbilleder af bøgernes brugsspor.

Et af Howes mest fascinerende værker, »Melville’s Marginalia« fra digtsamlingen The Nonconformist’s Memorial (1993) tager udgangspunkt i et bibliografisk værk om Melville, som hun ved et tilfælde fandt på Temple University Library i Philadelphia. Tobindsværket Melville’s Marginalia er udgivet af litteraturforskeren Wilson Walker Cowen, der transskriberede de notater og understregede passager, som Melville indførte i sine bøger : Names who are strangers out of bounds of the bound margin : I thought one way to write about a loved author would be to follow what trails he follows through words of others : what if these penciled single double and triple scorings arrows short phrases angry outbursts crosses cryptic ciphers sudden enthusiasms mysterious erasures have come to find you too, here again, now.19

Også her fremstiller Howe sin oplevelse af mødet med Melvilles læsespor, som om det er dem, der finder hende i en mystisk form for samtidighed og ikke omvendt. Howe beskriver i den essaylignende indledning, hvordan hun fascineredes af det digre værk og gik i gang med at omskrive tilfældigt udvalgte stykker marginalia til de digte, som kan findes i digtets hoveddel. Undervejs stødte Howe på en understregning i introduktionen til en glemt irsk digter, James Clarence

Mangans værker. Via det, hun kalder for »poetisk telepati«,20 gik det op for hende, at den forhutlede, men oprørske digter og kopist måtte have været forlægget for skriveren Bartleby i Melvilles novelle af samme navn.21 Selvom kronologien umiddelbart ikke passede sammen (novellen er fra 1853, mens Melvilles udgave af Mangans værker er fra 1859), satte Howe sig for at udforske korrespondenserne mellem de to. Værket parallelfører brudstykker af Mangans biografi med en række fortættede digte, skrevet oven på sporene af Melvilles læsninger. »Melville’s Marginalia« arbejder på den måde med to former for marginalitet : på den ene side

bibliografisk, på den anden side litteraturhistorisk. Det marginale kan på den ene side findes i forfatterens læsespor og tilføjelser, på den anden side som en betegnelse for en placering (eller måske rettere manglen på samme) i en litteraturhistorisk kanon. Mens Melville blev negligeret i sin levetid og først begyndte at blive berømt i 1920’erne, er en forfatter som Mangan så godt som glemt i dag. Howes værk udgør en ahierarkisk form for litteraturhistorieskrivning, der forsøger at rekonstruere forfatterens læsninger i et poetisk mulighedsrum. For Howe er det marginale en mulighed for at skabe en anden fortælling om arkivet. Hun er optaget af de tekstlige

39

metaforer fra så forskellige forfattere som Henry James, Gertrude Stein og Hart Crane. Tekstilet er dog ikke blot metafor og oprindelse, men står også i et modsætningsforhold til teksten. Spændingen mellem de tekstlige vidnesbyrd og deres tekstile modstykker finder Howe hos den lærde Edwards-familie i 1700-tallets Connecticut, som hun beskriver både i That This (2010) og Spontaneous Particulars (2014). Mens den puritanske teolog Jonathan Edwards’ dommedagsprædikener er bevaret i stort tal, er der kun overleveret få vidnesbyrd om hans lærde søstre, der som børn havde fået den samme undervisning i teologi, filosofi og klassiske sprog som Jonathan : But almost all that remains from this 18th-century family’s impressive tradition of female learning are a bedsheet probably woven by Jonathan’s mother, a tiny blue fragment of his wife Sarah Pierrepont Edwards’ wedding dress, a journal kept by Esther Edwards Burr (their oldest daughter) and several raggedy scraps from his younger sister’s private writings.23

vidnesbyrd, der er i fare for at gå under registraturens radar. Man kunne sige, at hendes poesi tager sin begyndelse, hvor den officielle litteraturhistorieskrivning slutter.

Tekst og tekstil Det marginale er nært beslægtet med et sidste aspekt, som jeg vil fremhæve ved Susan Howes poetik, nemlig hendes interesse for det tekstile, som både er et tema og et kompositionsprincip en række af hendes værker, bl.a. i Spontaneous Particulars. For Howe er tekstiler en indgangsvinkel til det historiske på lige fod med teksterne : »In research libraries and collections, we may capture the portrait of history in so-called insignificant visual and verbal textualities and textiles. In material details.«22 Igen befinder vi os med Susan Howe i historiens grænseområder og udkanter.

Etymologisk set er ‘tekst’ og ‘tekstil’ nært beslægtede : Ordet ‘tekst’ fra det latinske »textus«, der er perfektum participiumsformen af verbet »texere«, som betyder at væve eller at sammensætte. I bogen samler Susan Howe tekstile tekst-

40

Howe udtrykker ingen eksplicit kritik af dette misforhold, men en vis indignation over overleveringens sparsomhed kan alligevel fornemmes, idet hun parallelfører sin (igen) tilfældige opdagelse af Hannah Wetmore Edwards optegnelser i Jonathan Edwards’ arkiv med historien om Henry James kusine, Minny Temple. Man mente, at Temples breve var gået tabt, indtil de dukkede op i en afskrift i 1980’erne. Originalerne havde James destrueret, efter han havde anvendt dem i sin selvbiografi.24 På samme måde som de andre former for marginalia, der interesserer Howe, befinder kvindernes forsvundne og genopdagede tekster og tekstiler sig i arkivets randområder.

Howes overvejelser over familien Edwards’ dokumenter fremhæver ikke blot på tekstilet som et alternativt, om endt noget spagt, vidnesbyrd, men peger samtidigt på det tekstile i teksterne.

Overgangen mellem tekst og tekstil synes porøs, idet Howe beskriver Jonathan Edwards’ teologiske afhandlinger, som om de var gjort af stof og tråd. Hun fremhæver, hvordan hans manuskripter er skrevet på resterne af snitmønstre og silkepapirsvifter, mens teksten selv begynder ligne broderier : »pen strokes begin to resemble textile thread-text«.25 Værkets komplekse overgange mellem tekst og tekstil kan derfor læses som en metafor for

Howes egen poetiske praksis. Anvendelsen af teksten som tekstil kan findes i hendes måde at flette udklippede ord og sætninger sammen fx i værket »Frolic Architecture«,26 som bygger på Hannah Edwards Wetmores optegnelser. Howe skaber fortættede fragmentdigte af transskriberede tekststumper, der væves tæt sammen til klynger af stemmer, der signaleres gennem brugen af forskellige skrifttyper. Gennemklippede bog­staver (som Howe læser op som brud­stykker af stavelser og fonemer) omgiver de læselige ord som en påmindelse om, hvordan værket er skabt af et allerede eksisterende materiale. Howes sprogfragmenter har flossede kanter. Når de citerede forfattere (Stein, Crane, James) beskriver tekster som vævet af et allerede eksisterende materiale, nemlig sproget, er Howes værker helt bogstaveligt vævet af andre tekster, som hun selv beskriver det i Spontaneous Particulars : Quotations are skeins or collected knots. »KNOT, (n. not …) The complication of threads made by knitting ; a tie, union of cords by interweaving ; as, a knot difficult to be untied.« Quotations are lines or passages taken at hazard from piled up cultural treasures. A quotation, cut, or closely teased out as if with a needle, can interrupt the continuous flow of a poem, a tapestry, a picture, an essay ; or a piece of writing like this one.27

Arkivets poetik Susan Howes arkivaliske svanesang kredser om en række materielle effekter, som det digitale arkiv har svært ved at eftergøre : rummet, tilfældet, berøringen. Hendes værker udforsker arkivet som et konkret sted, en arkitektonisk ramme for samlingen, der giver mulighed for at få adgang til historien, men som også besidder magten til at lukke for adgangen igen. Rummet trækker på en gang grænser og skaber en nærmest religiøs ærefrygt ifølge Howe. Tilfældet, som dukker op igen og igen i Howes værker, er en hændelse, som indtræffer i det konkrete møde med samlingerne. End ikke udkommet af den mest veltilrettelagte algoritme kan virke så berusende som det øjeblik, hvor man står med et uventet fund i hænderne. Det er netop mødet med det håndgribelige dokument eller værk, med de spor af liv, som andre har afsat i bøgerne, der for Howe har

en nærmest magisk effekt.28 Howes poetiske arkivarbejde tager udgangspunkt i arkivet som et fysisk sted.

På samme tid er Susan Howes tilgang til arkivet i bogstaveligste forstand excentrisk. Hendes interesse retter sig mod fænomener, der befinder sig på arkivets yderkant : marginaliserede skikkelser og udtryksformer, bøgernes marginalia, spontane koblinger mellem tilsyneladende forskelligartede værker, mystiske oplevelser på kanten af det rationelle. Howes interesse for arkivets gammeldags facon er ikke blot en nostalgisk dyrkelse af fortidens vidensformer, men også en kritik af samme. Hendes værker kredser om de fænomener, som ofte udgrænses af arkivets organisation.

Med sin interesse for det tilfældige, det usagte,

41

det ikke-repræsenterede, det kvindelige, det subjektive og det mystiske peger hun på områder, hvor arkivet ofte kommer til kort.

Med sit værk kaster Howe et dobbelt blik på arkivet : På den ene side er hendes værk en hel-

hjertet hyldest til arkivets »gammeldags facon«, på den anden side tager hendes værker udgangspunkt i fænomener, som det gammeldags arkiv har svært ved at adressere. Susan Howe er en poetisk grænsegænger i arkivet.

n oter 1. Susan Howe, Spontaneous Particulars : The Telepathy of Archives (New York : New Directions), 9.

2. Howe, Spontaneous Particulars, s. 9.

3. I That This indgår en beskrivelse af Yales Beinecke Rare Book and Manuscript Library, Susan Howe, That This (New York : New Directions, 2010), s. 30–31. Pierce-Arrow begynder i kældrene under Yales Sterling Library, Susan Howe, Pierce-Arrow (New York : New Directions, 1999), s. 5–6.

4. Susan Howe, The Midnight (New York : New Directions 2003), 113-146. For en udførlig gennemgang af denne scene, se Marjorie Perloff, Unoriginal Genius : Poetry by Other Means in the New Century (Chicago : The University of Chicago Press, 2010), s. 120–22.

5. Howe, The Midnight, s. 121–22.

6. Siden 1991 har Howe været professor i engelsk ved State University of New York, Buffalo.

7. Howe, Spontaneous Particulars, s. 43.

8. Howe, Spontaneous Particulars, s. 63.

9. Richard F. Sieburth, »Benjamin the Scrivener«, Assemblage, nr 6 (1988), s. 17.

10. I sin bog af samme navn fremhæver Perloff den hyppige anvendelse af citeret materiale som en væsentlig tendens i det 21. århundredes lyrik. Perloff, Unoriginal Genius, s. 17.

11. Interview af Maureen N. McLane, »Susan Howe, The Art of Poetry No. 97«, The Paris Review, nr 203 (2012). http ://www.theparisreview.org/interviews/6189/the-art-of-poetry-no-97-susan-howe.

12. Perloff beskriver Howes fremgangsmåde på følgende vis : »Yet only by adopting the language of the library and the database – the language of facts, dates, historical ledger, map, dictionary, biographical entry, literary quotation – can the contemporary poet create what is paradoxically a new poetic sphere.« Perloff, Unoriginal Genius, s. 122.

13. Howe, Spontaneous Particulars, s. 18.

14. Howe, Spontaneous Particulars, s. 63–66.

15. Howe, Spontaneous Particulars, s. 17.

16. Den lille bog vrimler med fugle, som trækker forbindelseslinjer mellem Gertrude Steins kladdehæfte og teologen Jonathan Edwards søster, hvis dagbogsoptegnelser begynder med et citat fra Salmernes bog 55.7, »Gid jeg havde vinger som duen, så ville jeg flyve bort og finde et bosted«. Bibelstedet fører videre til Henry James’ roman The Wings of the Dove og dens tuberkuløse heltinde, videre derfra til John Keats’ »Ode to a Nightingale« og slut til Walt Whitmans fugl, der igen og igen hvisker ordet »død« : »Lisp’d to me the low and delicious word death, / And again death, death, death, death.« Howe, Spontaneous Particulars, 56.

17. Howe, Spontaneous Particulars, s. 42–43.

18. Howe, Spontaneous Particulars, s. 36–37.

19. Susan Howe, The Non-Conformist’s Memorial (New York : New Directions, 1993), s. 100.

20. Howe, The Non-Conformist’s Memorial, s. 115.

21. I Melvilles novelle holder skriveren Bartleby op med at skrive retsdokumenter af, og med sin stille insisteren tvinger han til slut sin arbejdsgiver til at opgive sin forretning.

22. Howe, Spontaneous Particulars, s. 21.

23. Howe, Spontaneous Particulars, s. 45.

24. Howe, Spontaneous Particulars, s. 52–55.

25. Howe, Spontaneous Particulars, s. 46.

26. Senest trykt i Howe, That This, s. 37–95.

27. Howe, Spontaneous Particulars, s. 31.

28. Mange boghistoriske blogs dyrker, måske næsten symptomatisk, de spor af levet liv, som kan findes i arkivets dokumenter, se fx erikkwakkel.tumblr.com. Blot fordi arkivet har bevæget sig ind i den digitale tidsalder, er vi ikke sluppet af med længslen efter nærvær.

Bilder. s. 34 foto Thomas Smillie, 1890 Smithsonian Institution Archives, Washington, DC ; s. 36 Rebekah White (1753–1823), silkebroderi, detalj, North Salem, Mass. 1766, The Antonio Ratti Textile Center, The Metropolitan Museum of Art, New York ; s. 39 och 41 The Charles Sanders Peirce Papers, Houghton Library, Harvard University ; s. 40 Gertrude Steins skrivbok ”Sentences” 1928–29, The Gertrude Stein and Alice B. Toklas Papers, Beinecke Rare Book and Manuscript Library, Yale University. Ovan : Susan Howe i Dublin 2016, New Dublin Press

42

helen hartelius

Bokbränning – realpolitik eller rening ?

B

ränning av böcker är censur tillämpad i efterhand. Översåtar har i alla tider drömt om att inte bara kontrollera sina undersåtars gärningar, utan även deras tankar. Då har censuren spelat en viktig roll. I dag tänker man kanske främst på censur som något som tillämpas i förväg. När censur tillämpas i efterhand kan det ske genom indragning av hela upplagan av en utgiven bok. Bokbränning är en våldsam form av censur som använts av myndigheter för att ge entydiga signaler till allmänheten om det förkastliga budskapet i de brända böckerna. De flesta reagerar starkt på det symboliska i att bränna böcker, eftersom brända och därmed förintade böcker utgör det yttre tecknet på förintade idéer.

I en tid då staten hade tillgång till den enda nationella informationskanalen, det vill säga kyrkorna, var bokbränning ett effektivt sätt att hindra spridningen av misshagliga tankar och idéer, samt att statuera exempel. Det var vanligt att inte bara författaren straffades. Enligt Örebro stadga från 1617 skulle boktryckaren, likväl som den som spred och den som innehade en otillåten skrift få samma straff som författaren. Även boken skulle straffas med rening genom eld. Många gånger sågs bokbränningen som ett värre straff än det straff som författaren utsattes för. Jonas Gelsenius, som var präst i Småland i slutet av 1600-talet, dömdes för att ha skrivit texter som misshagade biskop Haquin Spegel i Linköping.

Efter att ha fått sin dom, skrev Gelsenius till både kungen och änkedrottningen för att be om nåd, inte för sig själv utan för sina skrifter. Han nämner överhuvudtaget inte sitt eget straff, men skri-

ver att han är beredd att göra vad som helst bara de inte bränner hans skrifter i hans närvaro. Det förakt och den försmädelse bränningen skulle utgöra ber han mångordigt att få slippa. Han blev inte bönhörd.1 Boken som symbol En bok har många egenskaper, som skiljer ut den från andra medier. Författarförbundets dåvarande ordförande, Jan Gehlin, påpekade i sin försvarsskrift Sju teser om boken2 att boken bland annat är överallt till hands, tekniskt omedelbar och relativt oförstörbar. En bok har dessutom ett budskap och vanligtvis också en författare, som dock kan vara anonym.

Alla dessa karakteristika ger boken en särskild position som medium i alla civilisationer, eftersom den kan fungera som : · en bärare av ett budskap, som Darwins Om arternas uppkomst, · en symbol för en idé eller rörelse, som Marx Kommunistiska manifestet, · en symbol för social tillhörighet, som när amerikanska kyrkobesökare bär med sig en egen bibel för att visa sin tro, eller som · en symbol för förmögenhet eller beläsenhet genom att utgöra en del av ett stort personligt bibliotek.

När man bränner böcker bränner man inte främst ett ting, man bränner en symbol för tankar och idéer och det är det som gör autodafén så hatad. Kate Flint skriver i The History of Reading3

43

att bilder av böcker som bränns blir till symboler för kulturellt vanhelgande. Boken är både ett ting och en symbol, ett medium för att förmedla tankar, till skillnad från en läsplatta som enbart är ett ting. I boken går det inte att separera meddelandet från mediet, det vill säga papperet. Hur många läsplattor man än bränner kan meddelandet alltid spridas vidare digitalt, men om man bränner en hel upplaga böcker har det meddelande de innehöll gått förlorat.

Det är värt att notera att vi långt ifrån alltid upprörs över böcker som förstörs. Ingen reagerar i dag när överupplagor av skönlitteratur mals ned för pappersåtervinning eller bränns för energiåtervinning. Här är kontexten en annan, boken har då inget symboliskt värde och texten finns redan arkiverad på bibliotek och i privata bokhyllor. Vi blir upprörda över förstörelsen så länge det finns ett värde i ett ting och det är uppenbart att det krävs ansträngning och tid för att tillverka det. I dag, när de populäraste författarna kommer med en ny bok per år och dessa säljs i massupplagor tryckta på billigt papper, eller i digitalt format som inte kostar något att mångfaldiga, är boken som ting inte längre värd något.

Boken som värdefullt ting eller makulatur kan jämföras med hur väl man tar hand om det man stickat själv och hur enkelt det är att slänga ett massproducerat plagg.

Det krävs ytterligare en sak för att vi ska bli upprörda över att skrifter bränns – oenighet. Om konsensus råder om att en skrift är omoralisk, kättersk, överflödig eller vad orsaken kan vara till dess misshaglighet, är det ingen som reagerar med avsmak och bestörtning när den bränns, utom möjligen författaren.

Bokbränning som realpolitik I Kina har det funnits böcker i fyratusen år,4 men den första beskrivna autodafén inträffade inte förrän drygt tvåtusen år senare. Ch’in Shihhuang-ti (modern stavning Qin Shi Huangdi5), den första kejsaren av Kina, utfärdade år 213 f. Kr. en order att alla böcker i riket, med få undantag, skulle brännas.6 Varför dröjde det så länge ?

Så länge böcker inte har någon större spridning eller innehåller några kontroversiella tankar, utgör de inte något hot mot makten och då finns det ingen anledning att bränna dem. Det

44

är sällan så enkelt att det är hat och religionsiver som drivit censuren och förstörelsen av böcker.

Tvärtom är motivet ofta realpolitiskt, som i fallet med kejsaren av Kina. Kejsaren, som var taoist, lät bränna alla konfucianska skrifter. Konfucianismen utgjorde grunden för det feodalvälde som kejsaren besegrat för att ena Kina. För att behålla makten var han tvungen att förstöra feodalväldets maktbas, dvs. konfucianismen. Det är en sak att erövra ett land, en helt annan att hålla det och få det att fungera som en enhet. Kejsaren hade, med vårt sätt att se, en komplex personlighet. Han var känd för stor grymhet,7 men även för att han lät bygga den kinesiska muren till försvar mot angripare. Han byggde vägar som förbättrade handeln, införde enhetliga mått och vikter och standardiserade de kinesiska skrivtecknen,8 alltihop sådant som bidrar till en fungerande administration och i förlängningen till att hålla ihop ett imperium.

Det är lätt att tro att bokbål bara utförts i andra länder, men till och med Lunds universitet har haft sitt bokbål, även om det verkställdes i Malmö. Den 16 december 1677 brändes professor Caspar Weisers hyllningskväde till den danske kungen. I augusti året före hade den danske kungen stått segerrik utanför Lund och Weiser skrev sin hyllning. Redan i december återtog den svenske kungen makten efter slaget vid Lund och Weiser dömdes till döden. Han benådades och fick gå i landsflykt, men hyllningsskriften brändes och biskop Winstrups trycke­ri som tryckt den förhatliga skriften stängdes.9 Bokbål är inte heller endast en historisk företeelse eller något som anordnas av överheten. Den amerikanska pastorn Terry Jones hotade 2010 med att bränna tvåhundra exemplar av koranen på nioårsdagen av 11 september-attackerna. Hotet gav upphov till starka protester i Mellanöstern och Asien under vilka minst tjugo personer dödades. Jones genomförde inte det tillkännagivna bokbålet, men redan året därpå höll han något som han kallade en rättegång mot koranen.

Skriften befanns skyldig och brändes av Jones kollega Wayne Sapp. Bränningen följdes av ännu kraftigare protester, bland annat i Mazar-e Sharif i norra Afhganistan där minst trettio personer dödades.10

Bokbränning som rening I det snäva perspektivet är bokbränningen realpolitiskt betingad. I ett bredare perspektiv kan den vara en form av rening. Redan i Gamla testamentet finns föreställningen om elden som renande process. Profeten Hesekiel skrev att ”Som man samlar silver, koppar, järn, bly och tenn i en ugn och blåser under elden för att smälta detta, så skall jag i flammande vrede samla er, kasta in er och smälta er”(Hesekiel 3:20). I Uppenbarelseboken uppmanas människor att ”köpa guld som renats i eld” (3:18), alltså att rena sig från synd.

Elden och smältningen blir ett sätt att få bort allt som inte ska vara med, det som inte får bestå. Ray Bradbury, författare till Fahrenheit 451,11 har skrivit att nazisternas bokbränningar fick honom att skriva långnovellen ”The Fireman” som senare utgjorde grunden till hans kända roman. I boken är det brandmännens uppgift att bränna det mest förbjudna som finns, det vill säga böcker.

Brandmännens uppgift blir att genom eld rena samhället från oönskade idéer.

Bokbränning som realpolitik är ett aggressivt uttryck för makt och rädsla för omstörtande tankar. Om man däremot ser bokbränningen som rening, blir den till en autodafé i ordets verkliga betydelse, nämligen en bränning av kätterska skrifter på bål. En autodafé har alltid minst fem nödvändiga faktorer : en författare, en bok, en kontext, en eld och en förövare. Om någon av dem saknas, blir det inget bokbål.

Först kommer författaren, för utan denna skulle det inte finnas någon skrift att bränna. Författaren straffas för sina kätterska, upproriska eller osedliga ord. Bokbränningen blir en varning till andra och kan kombineras med frihetsberövande, dödstraff eller landsflykt, det senare i fallet med Weiser.

Boken är den konkreta symbolen för författarens missgärning, antingen genom sitt specifika budskap eller sin roll som representant för en religiös, politisk eller litterär tradition. Så var till exempel fallet med den judiska litteratur som brändes i Nazityskland, där bokbål organiserades regelbundet. Steget är inte långt från att bränna böcker till att bränna människor.

Heinrich Heine skrev 1821 i sin pjäs Almansor att ”Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen”. Ett drygt sekel senare brändes hans böcker på nazisternas bokbål på

Opernplatz i Berlin och i förintelselägren brände nazisterna människor.

Den realpolitiska kontexten för en bokbränning har alltid varit en period av våld och brutal maktutövning. Till sin natur är bokbränningen ett övergrepp och ett intrång i det vi i dag räknar som mänskliga rättigheter. Dramaturgin i form av offentlig bränning under överinseende av myndighetspersoner eller aktionsgrupper, gärna utförd nattetid då eldslågorna avtecknar sig mot den mörka himlen, med mediebevakning och proklamationer, ger händelsen stort symbolvärde. Kontexten gör bokbränningen till rit, med allt vad det innebär av symbolhandlingar.

Elden är den process som förvandlar boken till aska och förbränningsgaser. Böcker tillverkades i äldre tid – och tillverkas huvudsakligen alltjämt – av papper och möjligen läder eller tyg för bandet. Trots den av Gehlin påpekade relativa oförstörbarheten hos boken som allmänt medium brinner en bok tämligen bra. Bränningsprocessen är enkel att ordna, eftersom alla inslag är tillgängliga i vardagen. Bränningen ger dessutom synliga resultat, främst i form av lågor och aska.

Att bränna böcker är således en enkel process rent fysiskt. I historiska översikter över bokbränning har elden fått mindre uppmärksamhet än de övriga fyra faktorerna. Elden har dock sedan den mänskliga civilisationsprocessens början haft en avgörande betydelse, inte bara för att bereda föda och ge värme, utan även för att forma den mänskliga föreställningsvärlden. Erövrandet av elden förekommer i myterna hos de flesta kulturer, till exempel i den grekiska mytologin där Prometheus stal elden från gudarna och gav den till människorna.

Förövaren, det vill säga den som beordrar eller utför bokbränningen, kan stå i centrum såsom den part vilken vill utöva makt, värna sin position eller peka vägen mot en ny tid. I ett sådant perspektiv blir bokbränning endast en av många metoder för att markera makt.

Psykoanalytikern Gaston Bachelard påpekar i Eldens psykoanalys12 att elden kommit att bli en symbol för renhet. Grund för detta är sinnesintrycken. Det första är att ”elden renar allt därför att den borttar de vämjeliga lukterna”, eftersom ”[d]et stekta köttet innebär framför allt att ruttnandet besegrats”. Vidare noterar Bachelard att

45

Långnovellen ”The Fireman” av Ray Bradbury, förlagan till Fahrenheit 451. Galaxy Science Fiction nr 2 1951. Via www.archive.org

”elden skiljer materier åt och utplånar materiella orenheter. Annorlunda uttryckt, det som har genomgått eldprovet har vunnit i enhetlighet och alltså i renhet”.

Syftet med bokbränningen blir dubbelt. Elden prövar böckerna samtidigt som den förstör dem.

Eftersom böckerna inte längre existerar, blir askan ett bevis för att de var orena. De bestod inte eldprovet.

Elden som renande process finns också i legenden om Fenix, en fågel som bränner sig själv vid hög ålder för att ny stiga ur askan, och i den katolska läran om skärselden. Själva ordet skärseld kommer från verbet ”skära” som betyder rena sig, på samma sätt som det katolska purgatorium kommer från latinets ”purgatorius” med betydelsen renande.

Bokbränning som rening kan mycket väl övergå i realpolitik, som i fallet med Terry Jones. Hans strävan efter rening fick snabbt internationella konsekvenser med både våldsamma upplopp och fredliga protester. Regeringar över hela världen fördömde hans agerande och USA:s utrikesminister Hillary Clinton beklagade att en pastor i Florida kunde få världens uppmärksam-

het för sin ”outrageous and distressful, disgraceful plan”.

Om bokbränning ses som realpolitik är det främst yttre faktorer som orsakar den. Om bokbränning däremot ses som rening är orsaken främst inre faktorer inom förövaren. Förövaren, som ofta är en man, vill befria sig från andras orena tankar och påverkan, men även från egna orena inflytelser och tankar, kanske till och med tvivel. Med fokus på reningen genom eld blir bokbränningen ett yttre uttryck för en inre tärande reningsprocess – genom att rena andra, renar man sig själv.

Om vi förstår elden som en reningsprocess måste vi hålla mental beredskap för möjligheten att vi riskerar att fortsätta konfronteras med människor, vilka som en reaktion på allt mer av främmande och obehagliga inslag i tillvaron griper till eld för att få bort det som stör och rena sig själva.

Långt efter att pappersboken – kodexen – förlorat sin betydelse som informationsbärare och därmed inte längre utgör ett realpolitiskt hot, kommer det finnas människor som fortsätter utföra autodaféer. Elden är alltför viktig för förövarens egen, inre rening för att bokbålen ska upphöra.

n ote r 1. Bengt Åhlén, Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria (Stockholm: Ordfronts förlag, 1986), s. 43f.

2. Jan Gehlin, Sju teser om boken (Stockholm: Svenska bokhandlareföreningen, 1973).

3. Kate Flint, ”Books in Photographs”, i The History of Reading, Volume 3, Methods, Strategies, Tactics, red. Rosalind Crone och Shafquat Towheed (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2011), s.

170.

4. J. S. Edgren, ”China”, i A Companion to the History of the Book, red. Simon Eliot och Jonathan Rose (Chichester: Wiley-Blackwell, 2009), s. 97.

5. Wikipedia, ”Qin Shi Huangdi”, http://sv.wikipedia.org/wiki/ Qin_Shi_Huangdi, 2013-09-23.

6. Edgren, s. 102. Även Alf Henriksson och Hwang Tsu-Yü, Kinesisk historia (Stockholm: Bonniers, 1978), s 65–69.

7. Henriksson och Tsu-Yü, s 67.

8. Kaianders Sempler, ”Bokbrännaren som blev språkbyggare”, Ny Teknik, 2004-06-22. http://www.nyteknik.se/popular_teknik/ kaianders/article237125.ece. Henriksson & Tsu-Yü, s 65.

9. Åhlén, s. 38.

10. Wikipedia, ”Dove World Outreach Center Quran-burning controversy”, https://en.wikipedia.org/wiki/Dove_World_Outreach_Center_Quran-burning_controversy, 2015-02-23.

11. Romanens titel syftar på den temperatur vid vilken papper brinner.

12. Gaston Bachelard, Eldens psykoanalys (Lund: Skarabé, 1993), s. 126–28.

Referenser Bachelard, Gaston. Eldens psykoanalys. Lund: Skarabé, 1993.

Edgren, J. S. ”China”. I A Companion to the History of the Book, red. Simon Eliot och Jonathan Rose, s. 97–110. Chichester: Wiley-Blackwell, 2009.

Flint, Kate. ”Books in Photographs”. I The History of Reading, 3, Methods, Strategies, Tactics, red. Rosalind Crone och Shafquat Towheed, s. 156–73. Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2011.

Gehlin, Jan. Sju teser om boken. Stockholm: Svenska bokhandlare­ föreningen, 1973.

Henriksson, Alf och Hwang Tsu-Yü. Kinesisk historia. Stockholm: Bonniers, 1978.

Sempler, Kaianders. ”Bokbrännaren som blev språkbyggare”. Ny Teknik, http://www.nyteknik.se/popular_teknik/kaianders/ article237125.ece, 2004-06-22.

Wikipedia. ”Qin Shi Huangdi”, http://sv.wikipedia.org/wiki/ Qin_Shi_Huangdi, 2013-09-23.

Wikipedia. ”Dove World Outreach Center Quran-burning controversy”, https://en.wikipedia.org/wiki/Dove_World_Outreach_Center_Quran-burning_controversy, 2015-02-23. Åhlén, Bengt. Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria. Stockholm: Ordfronts förlag, 1986.

47

48

eva abrahamsson

Münchhausens äventyr i katalogvärlden

I

september 2013 dök det upp en nyutgåva av Münchhausens äventyr bland de inkomna böckerna levererade av Bokrondellen till Nationalbibliografin, från en av de nya publiceringstjänsterna Dejavu.1 Med viss tidigare erfarenhet av Münchhausen, så visste jag att det var ett riktigt snårigt ormbo i Libris med olika författaringångar till samma verk. Denna nyutgåva katalogiserades och fick helt enkelt ligga kvar på mitt bord, för jag var osäker på hur jag skulle gå vidare med problemet. Två månader senare utkom ytterligare en nyutgåva, nu från Telegram förlag och i en modernare översättning. Problemet lät sig inte skjutas upp längre, hur skulle man förhålla sig till författarskapet till de olika versionerna av Münchhausens äventyr ?

Svårigheten i Libris bestod i att det fanns tre olika författare till samma utgåvor. Detta förhållande är absolut inte hållbart i en katalog, inte ens i en samkatalog. Charles Ammi Cutter2 formulerade redan 1876 några enkla regler för hur en katalog ska fungera, bland annat den att katalogen ska visa alla verk av ett visst författarskap. Med den utgångspunkten uppfyllde inte Libris detta enkla kvalitetskriterium för den mycket omfattande Münchhausenlitteraturen. I Libris fanns då cirka 70 poster med den faktiska personen Karl Friedrich Hieronymus von Münchhausen angiven som författare, ett trettiotal med Rudolf Erich Raspe som upphovsman samt mer än femtio med Gottfried August Bürger som huvudingång.

Ofta när man som katalogisatör ställs inför olika svårlösta frågor rörande titlar eller upphov, kan man få utomordentlig hjälp av de stora bib-

liotekskatalogerna, framför allt Library of Congress (LC), Deutsche Nationalbibliothek och Bibliothèque nationale de France. Men med fallet Münchhausen gav sökningarna ingen riktig ledning. Library of Congress, liksom det spanska nationalbiblioteket, betraktar Münchhausens äventyr som ett anonymt verk, det vill säga den saknar författare. I LC:s auktoritetspost anges i en intern anmärkning : ”attributed to R. E. Raspe, but he was not the author, merely the recorder or compiler” och utan att Raspe finns ens som en hänvisning i auktoritetsregistret. Deutsche Nationalbibliothek och Bibliothèque nationale de France gav inte heller någon hjälp, där fanns Raspe och Bürger om vartannat som författare och jag kunde inte hitta några förklarande auktoritetsposter.

I allmänna uppslagsverk såsom Nationalencyklopedin, Encyclopedia Britannica och Wikipedia står Raspe entydigt som författare. Men hur man ska värdera Bürger i förhållande till Raspe, enbart som översättare eller som författare ? Det som stod utom tvivel var att det inte kunde vara von Münchhausen själv som var författaren, eftersom han aldrig utgivit några skrifter. Först sedan jag anlitat mer specialiserad litteratur har själva upphovsmannaskapet blivit klargjort i sin helhet. Erwin Wackermann3 visar i sin bibliografi Münchhausiana övertygande bevis för att Erich Rudolf Raspe inte bara var författare av den allra första Münchhausenboken med titeln Baron Munchausen’s Narrative of His Marvellous Travels and Campaigns in Russia (utgiven i England 1785), utan också att han är upphovsman till de allra

49

Baron von Münchhausens sällsamma resor och äfventyr till lands och vatten, 1872.

tidigaste Münchhausenhistorierna publicerade i Vade Mecum für lustige Leute (bd 8, 1781 och bd 9, 1783), en serie skämtsamlingar utgivna med långa mellanrum. Raspes Münchhausen kom snabbt ut i utvidgade upplagor och från den tredje engelska upplagan översatte Gottfried August Bürger boken tillbaka till tyska och utvidgade texten samt lade till egna nya äventyr. Wackermann visar att Bürgers version utvidgades med 30 procent mer text. Både Raspe och Bürger publicerades anonymt, ingen av dem ville befläcka sitt vetenskapliga rykte med denna typ av folklig litteratur. Raspes version kom att utges framför allt i de angloamerikanska länderna, medan Bürgers version spreds i många översättningar och blev oerhört populär i resten av världen.

Utifrån dessa nya kunskaper om skrönornas upphov, beslöt jag mig för att ändra alla poster i Libris med K. F. H. von Münchhausen som upphovsman. Till min hjälp hade jag en sida i

50

Wackermann där början av Raspes och Bürgers versioner till Münchhausens äventyr i Ryssland visas parallellt. Alla böcker som katalogiserats med K. F. H. von Münchhausen som författare beställdes fram, så att texten i den aktuella boken kunde granskas mot de två versionerna. Det visade sig att nästan bara Bürgers version hade använts, endast en ensam dansk utgåva höll sig till Raspes text. Några av dessa utgåvor var i sin tur bearbetade som ungdomslitteratur av andra författare och då ändrades upphovet i katalogposten till bearbetarens namn.

Men hur skulle man behandla Bürger, enbart som översättare eller som bearbetare ? Eftersom Bürger inte bara översatt utan också förbättrat språket och utvidgat med nya äventyr, beslöt jag att betrakta honom som författare i egen rätt. Senare har även de böcker som katalogiserats med Raspe som författare gåtts igenom på samma sätt, och rätt många av dessa poster har fått upphovet ändrat till Bürger i stället. Några enstaka poster är inte genomgångna då böckerna varken funnits i Kungliga bibliotekets eller i Svenska barnboksinstitutets samlingar. För att underlätta för biblioteken, har alla ändrade poster med von Münchhausen som författare försetts med ämnesfältet ”Münchhausen, Karl Friedrich Hieronymus von”. Poster som fått huvuduppslaget ändrat från Raspe till Bürger har dessutom försetts med en hänvisning från Raspe och den engelska originaltiteln, så att man ändå kan återfinna dessa ändrade poster relativt lätt.

Det enklaste hade kanske varit att följa Library of Congress metod att betrakta Münchhausens äventyr som ett anonymt verk, som en folkbok som den ju de facto är. Poster med den uniforma titeln Baron Munchausen’s Narrative of His Marvellous Travels som huvudingång finns numera i Libris i form av elektroniska resurser och de får ligga kvar så i basen utan ändring. Det är faktiskt omöjligt att hålla på att rätta samma titel och författare gång på gång så fort Libris försetts med poster för nya elektroniska resurser. Det som saknas är ett genreämnesord för alla olika författarskap som gett ut Münchhausenböcker, där hela den omfattande Münchhausenlitteraturen skulle kunna samlas i basen. Det finns visserligen ett KB-slagord ”Münchhausiader” som förekommer två gånger i basen, men det gäller bara för verk som behandlar Münchhausenlitteraturen som

ämne. Tills vidare fungerar ämnesordet för Karl Friedrich Hieronymus von Münchhausen hjälpligt som en samlande ämnesingång.

För att man ska kunna identifiera, samla och återfinna alla utgåvor och översättningar har alla Raspes och Bürgers bibliografiska poster försetts med en uniform titel, kompletterad med översättningsspråk. Sedan har originalutgåvorna och översättningarna auktoriserats så att alla titelvarianter (de är många) är sökbara. Förhoppningsvis råder nu en bättre ordning när det gäller Münchhausenlitteraturen i Libris, om än inte fullständig.

Både Rudolf Erich Raspe och Gottfried August Bürger var kända vetenskapsmän på sin tid, Raspe snarare ökänd, på grund av förskingring med påföljande landsflykt till England. Det är ett ödets ironi, att hade inte Raspe och Bürger skrivit sina Münchhausenböcker, så hade de varit bortglömda idag. Även om de under sin livstid inte ville kännas vid författarskapet, så bör de stå som erkända författare av Münchhausen, och inte behandlas så otillfredsställande som i Library of Congress. De stora Münchhausenexperterna Erwin Wackermann, John Carswell4 och Ruth

P. Dawson5 är alla överens om att Raspes författarskap är oomtvistat, likaså att Bürger i sin tur är att betrakta som författare till sin version av Münchhausen. Efter kontakt med Library of Congress har de nu ändrat sin auktoritetspost för Baron Munchausen’s Narrative of His Marvellous Travels så att anmärkningstexten kort anger ”Attributed to R. E. Raspe” samt gjort en hänvisning till honom tillsammans med titeln. Så slutar Münchhausens äventyr i katalogvärlden med en viss förbättring även i Library of Congress. noter 1. Dejavu har upphört under 2014.

2. Charles Ammi Cutter, Rules for a Dictionary Catalog. 4. ed.

Washington : Government Printing Office, 1904.

3. Erwin Wackermann, Münchhausiana : Bibliographie der Münch­­ hausenausgaben und Münchhausiaden ; Mit einem Beitrag zur Geschichte der frühen Ausgaben. Stuttgart : Eggert, 1969.

4. John Carswell, The Romantic Rogue : Being the Singular Life and Adventures of Rudolph Eric Raspe, Creator of Baron Munchausen. New York : Dutton, 1950.

5. Ruth P. Dawson, ”Rudolf Erich Raspe and the Munchausen Tales”, Lessing Yearbook, 16 (1984) : 205–20.

51

carl henrik svenstedt

Finns det fortfarande riktiga författare i Sverige ?

S

veriges Författarförbund har hållit stämma hos Erstastiftelsen på Söders höjder i Stockholm. Sol och magnifik utsikt över Gamla Stan, Djurgården och Norrmalm, friskt bett i vinden. Strindbergskt, även med alla krucifix och korsfästa på väggarna. Ave crux, spes unica.

Hygglig deltagarsiffra, gott humör. Ordföranden meddelar att vi nu är över 3 000 författare i förbundet. Tretusen ? Det väcker en huvudfråga.

Finns det fortfarande riktiga författare i Sverige ?

Som yrkesgrupp. Strindbergare, sysselsättningsmässigt sett. Individer som ägnar sin professionella tid åt att skriva och har det som sin försörjning. Tretusen.

Jovars, än finns en skara heltidsförfattare i Sverige. Gruppen smälter dock undan snabbare än isen i Antarktis. Man kan nämligen inte vara det om man inte är pensionär, privatförmögen eller deckarförfattare och begår minst ett mord om året. Men de tappra tretusen, på vilka kriterier har denna tillströmning anslutits till förbundet ?

Den enklaste förklaringen är att kriterierna för inval i SFF också smält bort jämfört med tidigare. Då krävdes två böcker utgivna på etablerade förlag för att passera nålsögat. Kokböcker och trädgårdsmanualer gjorde sig icke besvär. Säkert inte heller klippböcker från kurser och föreläsningsturnéer. Det skulle vara ”riktig litteratur” i en klassiskt snäv mening, helst i inbundna band.

Jag är inte nostalgisk, kvalitetsgranskning är säkert förlegat. Här lägger jag inte heller kvalitetsmässiga eller moraliska kriterier på mitt resonemang. Tvärtom vill jag fokusera på det mest angelägna och konkreta : utkomstmöjligheterna,

för alla dessa skrivande som omfattas av definitionen ”författare” i 2015 års Författarförbund.

Och belysa vad vi får för den medlemsavgift vi betalar. Netto i plånboken. För att ”lyfta frågan” lämnade jag in följande motion till stämman. a ngå ende ga r a ntihonor a r På nätet ligger ett råd till debutanter från vårt förbund rörande garantihonorar. Rådet börjar : ”Förlaget betalar ett garantihonorar när du lämnar in ett tryckfärdigt manus. Garantihonoraret bör motsvara minst hälften av den beräknade royaltyn för första upplagan…”

Rådet är missvisande. Regeln idag är att de flesta förlag håller inne med garantihonorar eller inte betalar ut det alls. Det gäller även stora och etablerade förlag.

Själv fick jag ett avtal med ett av De fem stora för snart två år sen. Där stod inget om garantihonorar.

Förlagschefen svarade på förfrågan att ”det tog vi bort för länge sen”.

Förbundets ombudsman granskade kontraktet och bedömde att det nog var bara att skriva på. Så det gjorde jag. Vad blir då konsekvensen ?

Konsekvensen blir att jag, författaren, inte får ett öre för sitt långa arbete förrän tidigast vid förlagets avräkning, i mitt fall efter 2 ½ år.

Det ska understrykas att författare numera inte bara skriver boken utan därtill är djupt engagerad i produktionen med korrekturläsningar, personlistor, bildanskaffning samt ett stort ansvar i marknadsföringen.

Slutligen – säljer inte boken kommer det ingen ersättning alls.

53

Motion. Garantihonoraret är i grunden enda säkra inkomsten för författarens arbete. Jag föreslår att stämman ger förbundet i uppdrag att konsekvent och prioriterat verka för att garantihonorar – motsvarande minst hälften av den beräknade royaltyn av första upplagan – verkligen säkras i varje förlagsavtal.

Motionen bifölls av styrelse och stämma. Den var ju mycket vänligt skriven. För att inte säga konciliant. Jag vågade vara skarpare vid den muntliga kommentaren och påstod helt fräckt från talarstolen att både jag själv och en bedövande majoritet av församlingen framför mig ”aldrig haft det sämre – som författare”. Vilket motsade ordförandens ljusa rundmålning av läget. Men jag har femtio års perspektiv på yrket med tjugofem egna titlar i bagaget, lugn och jämn takt, i snitt en bok vartannat år. I år skulle jag kunna fira guldbröllop med förbundet. Det är ett bra tillfälle sa jag, att pröva om vi ska gå vidare till diamanten, eller ta ut skilsmässa. Av ekonomiska skäl, inget annat.

Vid debuten 1965 stod jag under det s.k. normalkontraktets paraply. Alla seriösa förlag hade alltså ett enkelt och rejält avtal som genast gav författaren i handen detta ”garantihonorar” som skulle vara minst hälften av royaltyn för första upplagan.

Beloppet utgick innan ett enda exemplar av boken sålts. I förskott helt enkelt. Garantihonoraret kunde också ses som en ersättning för det arbete författaren redan utfört. Nämligen att skriva själva verket. Vid slutet av epoken kunde förskott uppgå till 40–50 000 kronor. Bra pengar för de flesta i yrket, ofta en förutsättning för att kunna fortsätta.

Normalkontraktet brakade samman kring förra sekelskiftet vid den första strukturella efter­ krigskrisen för förlagen. Författarna hamnade i ett avtalslöst läge. Anständiga förlag kunde undantagsvis fortfarande betala förskott, andra som Bonniers konstruerade sina egna regelverk.

Och så är det än idag. Bonniers sägs betala garanti som tidigare. Andra betalar – ingenting. Trots oändliga möten och manglingar har Sveriges Författarförbund bara lyckats övertala fyra förlag av de hundratals motparterna att betala garanti­ honorar, meddelar stämmounderlaget. Netto.

Konsekvenserna blir absurda.

I mitt eget fall kontaktas jag hösten 2013 av ett av de stora förlagen om en ”memoar” vilket

54

jag såg som en enastående chans att få berätta historier igen. Vi kom muntligt överens i god stämning och i februari 2014 följde ett kortfattat skriftligt avtal. Det var enkelt och korrekt fram till den punkt där garantihonoraret skulle skrivits in. Men den paragrafen hade plockats bort.

När jag frågade förlagschefen svarade hon som sagt att ”det tog vi bort för länge sen”. Jag kontrollringde hennes företrädare, en personlig vän.

Han sa att ”det kan du bara drömma om”. När jag regelmässigt låtit förbundets ombudsman granska avtalet fick jag det korta svaret att så ligger det till, inget avtal finns med detta förlag. Jag fick trösta mig med att SFF vägrar kalla detta ett ”förlagskontrakt” utan ser det som ”en affärsöverenskommelse” bland andra. Korrekt formulerat, se nedan. Jag skrev på.

Säkert är jag alldeles för naiv, men nästa märklighet blir lika chockerande. Innan en s.k. avräkning från förlaget kan ske, kan jag heller inte få ut någon ersättning från försäljningen av verket.

Fast vi lever i en digital epok med ögonblickliga redovisningar för såväl enskild firma som storkoncern kan inte förlaget räkna in slantarna löpande. Nu ges min bok ut på senhösten 2014 men avräkning kan ske först ett år efteråt, möjligen ännu senare. I skrivande stund har jag alltså inte fått en krona i ersättning för mitt arbete under de snart två år vi haft avtal om bokens produktion.

Förläggarna har således lyckats driva igenom ett verkligt skred i skrivandets villkor. Författaren är den ende i produktionskedjan som inte uppbär lön, till skillnad från samtliga redaktörer, formgivare, försäljare etc som vi möter uppe på förlaget eller över bokhandelsdisken. Från att ha varit kontraktsanställda för vår bok har vi blivit ”jämlika” partners i en affärsöverenskommelse. Marx hade rätt, vårt arbete är en vara. Men ojämlikheten är ju skriande. Vi har inget kapital, ingen back-up, ingen alternativ produkt. Skulle varan, alltså boken, inte sälja, utgår ingen ersättning alls.

Det är läget.

Vilka är de omedelbara konsekvenserna ? Att alltså ingen utan privatekonomi eller garantiförsörjning från pension eller stipendier kan vara författare på heltid. Har verket hög och krävande svårighetsgrad blir det dessutom omöjligt att extraknäcka på kultursidor, med kurser och föreläsningar eller annat som kräver tid och koncentration. Verket ockuperar helt sin upphovsperson. Jag

minns att Myrdal från stämmopulpeten på ABFhuset varnade för utvecklingen redan på 60-talet.

Författarskrået kommer att befolkas av fritidsskrivande docenter, departementssekreterare och överläkare som har sin försörjning på annat håll, röt han. ”Riktiga författare” blir pelikaner som hackar fram sitt eget blod för att nära kreativiteten. Myrdal får stå för sin profetia, men när jag ser ut över stämmoförsamlingen ser jag rader av kända ansikten där jag vet att det gnags ända ner till benen för att hinna skriva. Dessvärre att där också måste tas beklämmande genvägar för att komma vidare. En försörjning som författare kräver en bok om året. Som säljer. Också det är läget.

Hur kunde vi hamna här ? Att i Sverige år 2015 går tretusen kapabla människor omkring som inte uppbär arvode eller lön för utfört arbete. Det är därtill en utveckling som inte bara berör den skrivande utan också den läsande, bokens väldiga kulturkrets. Är då inte Sveriges Författarförbund en fackförening som ska skicka upp trängda och utnyttjade medlemmar på barrikaderna ? Nej, SFF är ingen ”riktig” fackförening, för det saknas grundläggande kriterier. Förbundet är en sammanslutning för gemensamma intressen vars enda egentliga argument är ordet. Som vapen, brukar vi säga sinsemellan.

Det finns alternativ. När jag nu ska bildsätta nästa bok ingår fotografier med rättighetsinnehavare. Det är då en självklarhet också för förlaget att fotografen kontaktas för att få betalt. Lika självklart är det för fotografen att referera till den prislista för bild som Fotografernas Förbund etablerat. Inget snack, faktura följer. Varför finns inte en lika bindande prislista för ord ? SFF utger visserligen rekommendationer för arvoden. Men som förslag utan krav. Vore vi en reguljär facklig organisation skulle den kräva att var och en som ansluter sig följer ”avtalsenliga villkor”. Bryter man mot regelverket, underbjuder och svartjobbar, riskerar man uteslutning. Det är ett överlevnadsvillkor för ett fack. Översättarsektionen inom Författarförbundet har uppenbarligen lyckats med det första ledet, fast prissättning per boksida.

Men jag fruktar att vårt dilemma går djupare än

så. Det som i grunden reser hinder för bred och konkret aktion, att medlemmarna sätter sig i rörelse mot ett så uppenbart missförhållande, är mer uppenbart deras vitt skilda arbetsförhållanden.

Men lika elementärt är att mellan författarna och förlagen finns upprättat en klassisk intressegemenskap som kan påminna om statarepoken. Författaren står andligen med mössan i hand på förlaget och ber om att få bli utgiven. Nio författare av tio tar idag hellre ett uselt avtal än att inte bli utgiven.

Den tionde i raden är bästsäljaren som har marginal att ackordera, eller byta utgivare.

Rena 1600-talet faktiskt. Ewan Clayton skriver i sin magnifika studie The Golden Thread : The Story of Writing (2013) : The rush to print was still not an obvious choice for an author in the early seventeenth century ; he was lucky to be paid by a printer for the use of his work.

Most authours were simply given a specified number of free copies. They were expected to be writing not for profit but for some higher purpose, be that scholarly, religious, philosophical or political. They relied on private income or held public office. John Milton, Latin Secretary to the Commonwealth’s Council of States, was paid just 5 pounds for the rights to print his masterpiece Paradise Lost (1667), and another 5 when the edition of 1 300 copies was sold out. Jonathan Swift had to be persuaded by Alexander Pope to accept any money for the publication of Gulliver’s Travels (1726).

Det framstår kanske som en alltför radikal tanke att Författarförbundet, i stället för att luckra upp kraven för medlemsanslutning, skulle skärpa dem. Först då kan ju författaren luta sig mot ett konkret regelverk som alla solidariskt förbundit sig att stödja. Och varför är det inte en självklarhet att författarna som alltså redan behandlas som partners, sitter i förlagens styrelser, i etablerad facklig ordning. På förbundsstämman i år framfördes logiskt nog från Biblioteksrådet ett lika radikalt, men egentligen självklart förslag, nämligen att författarna tar plats i styrelsen för de bibliotek där deras vara brukas. Nämligen boken. Ordet. Vårt enda hopp, spes unica.

Sveriges Författarförbund och Bonnierförlagen AB slöt den 1 september 2015 ett samarbetsavtal med grundvillkor, en förlagsavtalsmall för undertecknande av författare och förlag – och minimiroyaltyvillkor inkluderande garantihonorar.

55

56

lars e. pettersson

Typografin behöver sitt kollektiva minne !

Almqvist & Wiksells sättningsregler från 1961

A

tt inleda en text om boktypografi år 2015 med konstaterandet att den typografiska produktionsformen drabbats särskilt hårt av teknologiska och därmed ekonomiska förändringar under de senare decennierna, det kan nog för en utomstående låta både inskränkt och gnälligt.

Att vetenskapliga upptäckter, och som en följd därav produktiva uppfinningar, snabbt utvecklats till revolutionerande tillverkningsmeto­ der som medfört att högt specialiserade yrken helt försvunnit och ersatts med digitala mjukvaror där, delvis, tidigare yrkens kunskaper och färdig­ heter inprogrammerats och därefter utföres av ickespecialister, det är na­turligtvis ett stort kulturellt framsteg ! Eller hur ?

Vem kan säga emot utan att bli betraktad som bakåtsträvare ?

Den digitala revolutionen innebär enorma framsteg inom i princip alla områden där människan är verksam. Det är ställt utom allt tvivel.

Men, med detta sagt, återstår mycket att säga.

Vid alla så kallade kulturella para­digmskiften vinner man vissa kvaliteter på andras bekostnad ; oftast är det så att de som inte helt förtvinar och försvinner överlever i någon form, men marginaliserade och utan ekonomisk betydelse.

De odlas av entusiaster som små isolerade öar, alltmer akterseglade.

För typografins del har den digitala revolutionen inneburit en ef­fektiviserad produktion som snabbt förändrat de yrken som berörs.

Den tidigare teknologin hade vuxit fram jäm-

förelsevis långsamt under sekler med språngvisa förändringar knutna till samhällelig och ve­ten­ skaplig utveckling. Typografi är en förlängning av skriften, det skriv­na språket. En fast struktur med etablerade konventioner i grammatik och skrivregler har tagits över men omvandlas genom typografins speci­ella verkningsmedel.

Det är här som digitaliseringen blir problematisk. Den tröghet som i tidigare teknik så väl överensstämde med språkets fasta strukturer upp­hör plötsligt. De erfarenheter som under århundraden investerats i den typografiska materian försvinner. Storlekar, avstånd m. m. sådant som typografi är uppbyggt av, kan plötsligt manipuleras helt fritt och utan förbehåll. Erfarenheter och kunskaper fanns inte längre inbyggda i den typografiska materien. Materien i sig har upphört och ersatts av ettor och nollor som man inte kan ta på eller hålla i ! Kunskap som behövs för att utföra typografi blir plötsligt historielös.

Formgivare och typografer kunde tidigare, bokstavligen, använda sig av materialiserade erfarenheter. Exempelvis typernas fixa storlekar som göts i de storlekar som visat sig nödvändiga. De minsta typstorlekar­na (4–8 pt) tillverkades bredare och kraftigare än de vanligare textstorle­karna (10–12 pt) om inte så var fallet uppfattade ögat dem som svårläs­ta. I dag förminskas och förstoras (oftast) en och samma design (t. ex. 12 pt). Formgivaren kunde bygga sin typografiska arkitektur med fasta enheter på (tämligen) stabil grund.

Efter den digitala revolutionen måste plötsligt alla byggen börja från början med egna kunskaper som enda fundament. Det kräver kun­skaper

57

som ickespecialisterna, de som producerar typografi i dag, inte be­sitter. Det är därför den typografiska kulturen genom den digitala revolu­ tionen fått problem som ännu inte är lösta. Men, om vi förmår formulera de kunskaper — och färdigheter — som behövs hos de som producerar ty­pografi under dessa nya, revolutionerande omständigheter finns det an­ledning att se ljusare på framtiden ; då först kan intresserade som önskar vara verksamma inom det typografiska kunskapsfältet få en levande fö­reställning om dess möjligheter.

Det har ända sedan böcker började produceras rått ett spänningsförhål­lande mellan boken som vara på en marknad och bokens inneboende möjlighet som artefakt.

Bokmarknaden är, det vet alla som är intresserade av böcker, ett stort antal mycket olika marknader. Målgrupper, detta märkliga be­ grepp, differentieras och förändras, krymper och växer ; är ena stunden lönsamma för att i nästa försvinna och bli ekonomiskt obsoleta. Boken som snabbrörlig konsumtionsvara har kunnat utvecklas i symbios med den digitala tekniken.

Minskade produktionskostnader och effektivt pro­duktionsflöde med bara de elementära konsumtionskraven uppfyllda fungerar i princip på alla ekonomiskt intressanta marknader.

Nästa steg i utvecklingen är e-boken. Boken som är bok utan att existera som bok. Den är fortfarande en vara på marknaden, men den gamla konflikten mellan boken som vara och dess möjlighet som artefak­t upphör att existera. Boken, som vi lärt känna den som sinnligt ting, som i sina bästa stunder talar till seendet, känseln, lukten, hörseln och minnet ! upphör att existera och blir nu en digital programvara som enbart upptar synsinnet. Kvar av den ursprungliga boken finns läsningen ; att läsa ! Bas­ta !

Men, trots detta ! Ett förslag : vi som älskar böcker och typografi bör be­jaka den snabba förändringen och försöka, att med öppna sinnen, in­tressera oss för e-bokens typografiska möjligheter.

Typografin har överlevt och anpassat sig till förändrade teknologi­er under 600 år ; den har visat sig var mycket livskraftig. Den kan miss­handlas, den kan vara eländig (det kan vi räkna med att den fortsatt kommer att vara) men den kan ock-

58

så var vidunderligt skön, för att inte säga vacker !

Det finns ingen anledning till uppgivenhet. Nödvändigheten av en kvalificerad typografi har lika starka argument nu som tidigare ; nämligen att maximera läsandet som sinnlig upplevelse.

En boktypografisk auktoritet myntade det fortfarande kontroversiella begreppet »den osynliga typografin». Med det menade hon en typogra­fisk framställning som maximalt, med utnyttjande av typografins alla möjligheter, gjorde läsningen, utan störande arrangemang, så njutnings­ full som möjligt.

Det har varit lockande för (tämligen) många kvalificerade typografer att systematiskt formulera sina erfarenheter hur en sådan typografi bäst skall utformas. De mest uppmärksammade försöken är sannolikt Stanley Morisons, Jan Tschicholds och på senare år Jost Hochulis bidrag.

Alla deras texter är värda att läsa och ta ställning till även i dag. De utgår från antikvans former, de raka och de lutande, små och stora bok­stäver samt siffror — hur de bäst behandlas för att maximera deras po­tentiella uttrycksmöjligheter i boktypografi. Morisons First Principles of Typography (1930) är en kort principiell text om typografins grunder (finns översatt till svenska) medan Tschicholds I bogens tjeneste (på dans­ka 1951) har en allmän del om boktypografi samt en mer detaljerad med konkreta anvisningar.

En varning till den samtida läsaren ! Dessa män är auktoritära (speciellt Morison och Tschichold).

De drar sig inte för att tala om hur det är. Läsningen kan bli minst sagt magstark för oss, med sina att atty­der och skrivsätt, det bör dock inte hindra oss från att ta del av deras auk­toritativa kunskaper.

De är båda av ungefär samma generation ; deras texter är formulerade i mitten av nittonhundratalet. En styrka med bådas texter är att de är föredömligt klara och bestämda. De är med andra ord också lätta ett polemisera emot. Bästa sättet att kritiskt tillägna sig bådas texter är nog att praktiskt, experimentellt tillämpa och därmed pröva de­ras teser. Nu kan vi ju var och en, med en dator och rätt programvara själva försöka.

Några motsvarande, originella texter har inte skrivits på svenska. De försök som gjorts har på ett eller annat sätt byggt på Morison och Tschichold.

De »sättningsregler» som dessa texter uttrycker gäller bokens ty­pografiska gestaltning ; de har alla en estetisk dimension. De inbegriper naturligtvis vad vi vanligen menar med »regler» med de är egentligen auktoritativa erfarenheter starkt formulerade — normerande, djupa kun­skaper.

Både Morison och Tschichold förutsätter i sina texter, det på deras tid självklara förhållandet att det fanns kunniga, utbildade typografer som omvandlade manus till typografi. Dessa typografer följde etablerade sätt­ningskonventioner ; konventioner som etablerats över tid huvudsakligen för läsarens skull, men naturligtvis också för tillverkningens skull. Det vore ickerationellt att godtyckligt lösa ett typografiskt problem på ett sätt den ena gången och på ett annat sätt den andra.

Konventionerna skiljde sig (och skiljer sig även i dag) delvis åt mellan länder. Men de skiljde sig också åt mellan sätterier/tryckerier ; och vissa konventioner var starkare än andra. Den uppmärksamme läsaren kan själv se hur tecken för anföring växlar, hur tankstrecks längd skiftar osv., i böcker från olika tryckerier före den digitala revolutionen. Dessa omständigheter visar att många konventioner inte var absoluta. Det är dock inte så att dessa konventioner kan jämföras med språkliga dialek­ter. I det här fallet vore en enhetlig »riksdialekt» att föredra ; den typo­ grafiska kulturen skulle bli starkare.

På femtiotalet växte det fram fram en ökande medvetenhet i Sverige och de främsta inom branchen verkade för en spridning av typografisk kvali­tet. Grafiska institutet hade »stjärnseminarier» där bl.a. Jan Tschichold medverkade. Och Wezäta i Göteborg gav ut en ambitiös skriftserie med syfte att öka medvetenheten.

Almqvist & Wiksell i Uppsala var ett ambitiöst vetenskapligt tryckeri med en kvalitetsmedveten ledning. Vetenskapliga verk produce­rades på flera språk, både engelska, franska, spanska och tyska förutom på svenska och det är lätt att föreställa sig behovet av interna regler att följa då praktiken visade att de olika länderna hade olika fasta typogra­fiska konventioner som skulle följas. Exakt varifrån initiativet kom att skriva en omfattande typografisk handbok med sättningsregler inte bara gällande svenska kon-

ventioner utan även de andra språken vet vi inte men den är författad av W. N. Lansburgh, faktor på tryckeriet. I föror­det tackar han ett antal internationella auktoriteter för deras bidrag och synpunkter. »Denna handbok vänder sig till sättaren och korrekturläsaren i ett vetenskapligt tryckeri …», så inleds förordet. Den vänder sig alltså till den yrkeskunnige sättaren, den som redan kan grunderna.

Boken fick titeln Almqvist & Wiksells sättningsregler (1961, andra uppl. 1964). Det är röran­de att i dag ta del av innehållet och föreställa sig det systematiska, tids­ödande arbete som ligger bakom resultatet. För svenska förhållanden är boken av sensationell kvalitet, den håller hög internationell klass. Mori­ sons bestämda uppfattning att typografi främst är praktisk och därefter estetisk får sitt direkta uttryck här. Men det blir också klart att de båda delarna utgör en enhet ; de kan inte verka utan varandra. Lansburgh ut­talar nästan aldrig estetiska värderingar men i de delar av framställning­en som är tidsbundna ligger naturligtvis den tidens omedvetna, tidsbund­na smak. I dessa delar, och i de delar som direkt är relaterade till dåtidens Monotype-teknik är inte innehållet tillämpligt i dag, men i övrigt är inne­ hållet giltigt ! Vi vet inte hur spridd boken blev bland övriga sätterier i landet när den kom ut på marknaden 1961, men bara det att man beslöt sig för utgivning säger något om stämningen i branchen ; en tro på typo­grafins betydelse och dess möjligheter speglas i utgivningsbeslutet.

Innehållet är disponerat i fyra avdelningar : Allmän sats, Matematisk sats, ett Appendix som behandlar manuskriptets redigering samt ett Sakregis­ter, innehållsrikt som ett uppslagsverk !

För en nutida läsare är sakregist­ret en utmärkt introduktion till bokens användbarhet även för pografiska praktik. Ja, A & W:s sättvår tids ty­ ningsregler är värd att läsa bara för sakregistrets skull ; här visar sig författarens djupa, praktiska typografi­kunskaper.

För att ge läsaren några exempel på hur innehållet behandlas, här några exempel från huvudtextens första avdelning Allmän sats under ru­ briken Satstecken.

Långt minus (som är minus på helfyrkant) behandlas utförligt. Texten löper över drygt två

59

60

61

sidor och är disponerad på samma sätt som i sakregistret men utförligare och mer detaljerat. Därefter behandlas Kort minus, som är minus på 1/2 fyrkant utan kött. Texten löper här över tre och en halv sida ! och det visar sig befogat. Utrymmet tillåter inte att åter­ge hela texten, men här några smakprov : 1. Utslutning 1. Kort minus sättes i princip utan utslutning mellan eller intill de enheter som det tillhör : 1952–55 ; bd 1–2 ; 17–21 °C ; pp. 86–97 ; Uppsala–Göteborg ; Bibl. Katal. Vol. 1– , 1955– . [I det sista exemplet dock en fjärdedels ljusrum för de icke utsatta volymoch årssiffrorna.]

Grupperar sig flera än två led omkring strecket, så gäller i princip samma regel, dvs. kort minus utan utslutning, oberoende av skrivsättet i manus. Exempel : …

11. Användningsområden för kort minus 1. I betydelsen »till». Exempel : 15–30 september ; 1953–54 ; pp. 44–45 ; avståndet A–B ; Uppsa­la–Stockholm ; San Francisco–Buenos Aires ; svensk kustzon–internatio­nellt farvatten (ej utslutning). Däremot med en fjärdedels utslutning : 15 aug. – 30 sept. ; okt. 1953 – nov. 1954 ; pp. 44, 3 – 52, 4. …

»Förkortningen» 5–600 osv. i betydelsen 500–600 är ej tillåten på något språk och sättes, när denna betydelse uppenbarligen föreligger, med fullt utsatta siffror, alltså 500–600 osv.

2. Vid samband och inbördes förhållanden av ord sättes kort mi­nus. Exempel : Relationen inkomster–utgifter ; the gold–silver ratio [ofta !] ; ord­gruppen pater–fader–far ; sambandet teater–folkets park ; …

Ett ytterligare exempel, Citationstecken : 1. Förhållande till andra skiljetecken 1. Citationstecken i förhållande till andra skiljetecken placeras i alla språk som på svenska. Därav följer bl. a. : »Vid självständiga citat placeras punkten i alla språk innanför citationstecknet.» — Vid osjälv­ständiga citat »placeras punkten utanför». … a) Som självständigt citat gäller i regel även en citerad mening efter kolon (i engelskan även efter komma) om den citerade meningen börjar med en versal. Exempel :

62

Detta förekommer även i tyskan : »Mein Vater ist nicht zu Hau­se.» Detta förekommer även i tyskan : »zu Hause».

God said, “Let there be Light.”

Denna regel kan endast tjäna som allmänt rätte­ snöre. Det finns ty­värr många kombinationer som måste bedömas från fall till fall. …

11. Språkligt olika citationstecken De nedan beskrivna språkliga olika citationstecknen rättar sig vid språkblandning efter arbetets språk, ej efter språket av den för tillfället citerade texten, ty annars skulle den typografiska enhetligheten bli lidande. …

Språkligt olika citationstecken (översikt) Gäller om ingen annan anvisning lämnats.

Språk

Utancitat

Innancitat

Filologiskt citat

Ditotecken

Danska »m« »m«a m » Engelska “m” ‘m’ m „ Franska « m » « m »a m » Italienska « m » « m »a m » m » Norska «m» «m»a ‘m’ Ryska «m» „m“ m » Spanska “m” ‘m’ m „ Svenska »m» ’m’ m » Tyska „m“ ‘m’ m „ Övriga “m” ‘m’ m „ a Om manuskriptet tydligt skiljer mellan utanoch innancitat, sättes ‘m’ vid innancitat.

Låt oss ta några exempel ur Sakregistret där vår nuvarande typografiska praktik är vilsen : hur tank­streck, alltså en pausering i texten, ska mar­ keras. Under uppslagsordet Tankstreck kan vi läsa följande : Allmänt. Tankstreck sättes med långt minus på en fyrkant utan kött (29). Förfarande när stilen saknar denna typ : 29.

Avdelning. Det slutande tankstrecket får helst ej avdelas från föregående ord (29).

Dialogstreck. (»pratminus») : Vanligt tankstreck (långt minus), följt av fast utslutning (en tredjedels fyrkant) när strecket inleder ett nytt stycke (30).

Engelskt tankstreck. Långt minus utan utslutning (29–30, med huvud­ fall. Undantagsvis ord­utslutning när tecknet mot engelskt bruk förekom­ mer mellan två självständiga meningar (30) [redaktionellt : 412–413]. — Engelskt tankstreck får varken föregås eller efterföljas av komma (29). — Språkligt blandade arbeten : 30, 38–39. — Tekniskt förfarande att åstad­komma engelskans köttlösa helfyrkantstankstreck i stilar som saknar en sådan typ : 29.

Franskt uppräkningsstreck, dvs. streck istället för numrering av enskilda stycken, sättes principiellt i likhet med dialogstrecket (se ovan i detta av­snitt). Exempel : 30–31.

Vanligt tankstreck (utom engelskan) : Långt minus med ordutslutning (29). Får utom i franskan ej föregås av komma (29). Övrigt. Se Mynt, Valensstreck.

Siffror hänvisar till sidor i boken där frågan behandlas. I tidens anda använder författaren begreppet »stil» där vi i dag använder typsnitt.

Beteck­ningen »en tredjedels fyrkant» är adekvat för dåtidens blyteknik, i dag talar vi om delar av en fyrkant i termer av enheter. I övrigt gäller texten fortfarande som den är skriven.

Vi skulle kunna fortsätta citera. Boken är på 457 sidor ! Den enkla slusatsen är : vi behöver en sådan här handbok för vår tid !

Skrivregler är inte det samma som sättningsregler ; de följer av skrivregler men typografin har sina egna uttrycksformer, former, som oberoende av formspråk, både läsare och tillverkare tjänar på att följa. Lansburghs arbete behöver inte vara industrihistoria för oss. Den bästa hyllningen och beviset på dess kvalitet vore en omarbetning med bibehål­len struktur som gjorde den giltig i alla delar i dag, efter den digitala revo­lutionen.

Revolutioner brukar göra sig historielösa. Det gamla är förbrukat ! ge plats åt det nya. Låt oss bevisa att vi lärt något av historiens misslyck­anden, låt oss använda giltig kunskap även efter revolutionen !

63

peter ejewall

Firma Bäckmann & Stolpe

Hösten 2014 utkom biografier över två udda i svensk litteratur – Sigrid Combüchens Den umbärliga om Ida Bäckmann och Svante Nordins Sven Stolpe : Blåsten av ett temperament. Här följer som bonus några citat från ett samarbete de båda profilerna en gång hade.

Sven Stolpe kom under Ida Bäckmanns sista decennium att ställa upp som litterär och ekonomisk rådgivare med början 1940, han 35, hon 73 ; de första breven inleder Ida med ”Doktor Stolpe” men övergår snart till ”Kära Sven”. Ida Bäckmanns färgband i maskinen tog för alltid slut nyåret 1950 ; hon skriver en sista gång till Stolpe hösten 1949, sammantaget blev det drygt 80 brev som idag finns i Sven Stolpes arkiv, UUB. Hos Ida B däremot tycks Stolpes epistlar levt farligt ; blott fyra stycken (alla daterade 1949) är bevarade från honom bland hennes efterlämnade papper på KB. Via skriftväxlingen med Ida Bäckmann initieras Stolpe i en exklusiv kvinnogemenskap. Klara Johanson sitter i Stockholm och stryker i det IB skickar för granskning och som ska bli Mitt liv med Selma Lagerlöf, en skildring byggd på 30 års korrespondens och vänskap. I huvudstaden fanns samtidigt läkarna Ada Nilsson, Gerda Kjellberg, Lilly Paykull och Alma Sundquist (nyss avliden), av Ida dubbade till ”doktoratet”, stöttande vänner som funnits länge i hennes liv ; ett dedicerat exemplar av Idas Frödingbok 1913 dök upp antikvariskt 2014 – osprättat : ”Till Lilly Paykull från Ida Bäckmann med tack för sträng tuktan oafsedt resultatet.” Karin Hallén, Lindesberg och Fanny Karlsson i närheten av Askersund hörde också till

64

Idas krets. Själv bor Ida Bäckmann på en gård utanför Lindesberg. Sven Stolpe med familj byter vid tiden bostad, rör sig mellan herrgårdarna Valåsen och Lidetorp i trakterna av Karlskoga och Degerfors.

Arbetet med Idas selmabok tog flera turer utgivningsåret 1944. För det mesta är Ida full av arbetslust och kampvilja, som då Eva Andéns namn dyker upp i Ida Bäckmanns brev, advokaten vilken bevakar sterbhuset efter Selma och stundtals hotar att skjuta utgivningsprojektet i sank. Ibland blir Ida dock trött av allt redigeringsarbete och vill slippa ifrån medan Stolpe vid sidan av sitt eget författarskap slåss med förlagen för deras gemensamma sak i jakten på en utgivare som kan betala.

Ur Ida Bäckmanns brev till Sven Stolpe 1/2 1944 : Kära Sven, jag visste att det skulle komma brev från dig i dag och vet du varför ? Jo, jag drömde i natt om Gustaf Fröding. Innan ditt förra brev kom drömde jag att jag var tillsammans med Selma Lagerlöf. Jag försökte båda gångerna då jag vaknade rekapitulera drömmen och det gick först men sedan försvann tydligheten. Jag tror att de vakar över oss nu och jag tror att de vill att vi ska slå in på den väg jag vid olika tillfällen föreslagit men som du inte tycks ha förstått, nämligen att du skriver boken med dokumenten som material.

Ur Sven Stolpes brev till Harry Blomberg 15/2 1944 : Malmöförlaget Norden har jag noga känt på pulsen.

[…] Jag tänker icke gå över dit naturligtvis, men jag tänker där placera en del folkligare saker. […] De ger också 8000 kr [en bra bit över 150 000 idag] i förskott åt Ida Bäckmann för hennes korrespondens med Selma Lagerlöf, som hittills alla förlag blankt refuserat, och som jag skiver en inledning till !

Stolpes fickdagbok 18/5 1944 : Bil Valåsen [Karlskoga]–Lindesberg. Middag Halléns [Karin och Lars Erik, bekanta till både Stolpe och IB]. Morkulle-jakt.

Stolpes fickdagbok 19/5 1944 : Kl. 11 Storå ! [Lindesberg] Ida Bäckmanns manus med [Idas vänner] G.[erda] Kjellberg och Lilly Paykull [hemma hos Ida].

Stolpes fickdagbok 20/5 1944 : Dito ! Hemfärd Lidetorp [Degerfors]. Benkts bekännelse [sonen, 11 år] allt svartnar. [?]

(Harrie-striden ! [Stolpe blev beskylld för nazistsympatier och angreps av Ivar Harrie i DN] Gengasförgiftad)

Ur Ida Bäckmanns brev till Sven Stolpe 22/5 1944 : Jag tänker nu på titeln. Det var synd att den första inte dugde och jag har grubblat och grunnat. Jag undrar om inte ett citat av Fröding skulle passa bra.

Ett av Selma bleve ju blott ett tillskott av den fåniga publikationen ”Mårbackablomster” som Impen [kort för Impressarion, Idas öknamn på Valborg Olander] gav ut på Bonniers förlag [1933]. Jag frågade en gång Selma om de kunde examineras efter Linnés sexualsystem. Hon ville inte gärna höra talas om dem.

Stolpes fickdagbok 27/6 1944 : Arbete med Ida Bäckmann hos Fanny Karlsson [född Köcher, Idas avhållna vän] på [Norra] Björnfall[et] [Askersund]

Stolpes fickdagbok 28/6 1944 : Dito.

Stolpes fickdagbok 29/6 1944 : Hämtade nya bilen [en Opel Admiral, röd med suflett] i Örebro. Hem !

Ida Bäckmann-Selma Lagerlöf-boken är nu klar och under sättning. Den blir bra.

Stolpes fickdagbok 25/7 1944 : Ida Bäckmann här på middag.

Ur Sven Stolpes inledning till Ida Bäckmanns Mitt liv med Selma Lagerlöf (1944) : Ida Bäckmann tror på sina uppenbarelser, på samma sätt som Birgitta […]. Liksom Birgitta och de andra stora inspirerade mystikerna var totalt obekymrade om vilket intryck de gjorde på en oförstående omvärld, går också Ida Bäckmann sin väg rätt fram : hon har ett budskap att framföra, ett ord att säga, en inre röst att lyda. Och vilka slags svårigheter som än möter – framför hon budskapet, säger hon ordet, lyder hon rösten.

Ur Ida Bäckmanns brev till Sven Stolpe 9/8 1944 : Tack skall du ha för förordet [23 sidor långt]. Det var vackert och lagom.

Ur Sven Stolpes recension i Aftonbladet 29/10 1956 av John Landquist, Gustaf Fröding : En biografi : Jag kände Ida Bäckmann, därför att jag en gång utgav hennes korrespondens med Selma Lagerlöf. Jag hann under denna tid iaktta hennes oförmåga att hålla sig till sanningen, hennes ogenerade ändringar i brev och hennes parasitmanér. […] Jag kan förstå Landquists vrede och motvilja mot denna svårartade kvinnotyp, men jag tror han dömer henne för hårt, att han inte alltid rätt förstår hennes värmländska tokjargong [PE kurs] och förvånar mig över att han inte kan tycka en liten smula synd om henne.

Ur Ida Bäckmanns brev till Sven Stolpe 3/6 1944 : Jag har läst något ur Elin Wägners bok [om Selma som kom till parallellt med Idas]. Den är säkerligen ypperlig, men den har ingenting att göra med den Selma Lagerlöf jag skriver om. Fru Wägner skriver älskvärt att jag spelat en stor roll i Selma Lagerlöfs liv. Jag har en och annan gång känt det då jag skrivit till henne och undertecknat breven med The perfect Fool. Det är min roll och min största förtjänst är att jag ibland varit vaken för det. […] Du är världens löjligaste människa sade Fröding en gång och det kände jag mig smickrad över.

Ur Sven Stolpes brev till Harry Blomberg 8/7 1944 :

65

band som förenar

Bäckmann med två n, Svenson med ett s – vilka egon ! Det är Ida som slår första slaget. Hon skriver frimodigt och gör anspråk på att hennes uppfattning är vår verklighet. Och det stör – alldeles särskilt Frey Svenson som svarar hennes Frödingbok 1913 med en egen 1916 ; han vill helt enkelt ge igen. Där Ida Bäckmann är levande och subjektiv i ett upplägg före sin tid skriver Frey Svenson tidsbundet konstlat och abstrakt ; hans vördnad tar kål på framställningen. Svenson är överläkare – den siste i raden att ha ansvar för Fröding på Uppsala hospital – och den som 1904 verkställde avstängningen av Ida Bäckmann från vidare besök hos skalden. Frey Svenson hade efter några försök skrinlagt sina författardrömmar och istället valt att bli psykiatriker ; med den kvicka och kreativa Ida Bäckmann (på god väg i skribentkarriären) nära sin berömde patient blev det lite väl mycket att hantera i Fajten om Fröding.

66

Ida låter pryda sin bok med ett litograferat träsnitt signerat vännen Gustaf Fjaestad varvid Frey Svenson, som inte vill vara sämre, för bibliofilupplagan (500 ex) av sin väljer till frontespis en fotogravyr efter pigmentbild av bekantingen Henry B Goodwin. Motivet kom i båda fallen från negativ tagna av Johan Morén, Uppsala hospitals uppsyningsman tillika fotograf (se Biblis 55). Ida Bäckmann ger ut på eget förlag via prestigefirman i den grafiska branschen göte­borgsbaserade Waldemar Zachrissons som står för repro, tryck och distribution. Frey Svenson kommer ut på Bonniers.

Av ren sympati tyckte jag det behövdes en nutida jämkning mellan Ida Bäckmann och Frey Svenson så på min inrådan band Uppsala universitetsbiblioteks Roger Johansson in de båda frödingböckerna i två enhetligt sobra och avväpnande kartonnage. Fotograf Magnus Hjalmarsson, UUB la en sista inkännande hand vid projektet och tog bilderna.

anders björnsson

Färd i Fontaneland

D

et var en lördag i mitten av oktober. Lokförarna på Deutsche Bahn skulle just gå i strejk, och det fanns inte en hyrbil att uppbringa i hela Berlin. Vi tog sista tåget via Potsdam till Stadt Brandenburg. Där fanns det en.

Försiktigt närmade vi oss landskapet: flodkrökarna, gles bebyggelse, en lätt kuperad terräng.

Från staden valde vi småvägar runt motorleden från Berlin till Hamburg – långa sträckor allébevuxna, slingrande sig genom ådalar, förbi väldiga lövskogsbestånd. Här och var gigantiska trankolonier, här och var tätt anlagda vindkraftsparker. Övergivna banvallar, mängden av jakttorn. Vägarna skar rätt genom byarna, var och en med sin evangeliska helgedom. Några herresäten syntes ej ; de måste ha legat inbäddade i lummig grönska som ännu inte hunnit rodna och tappa sina blad.

Dessa trakter väst och nordväst om Berlin har något övergivet över sig. Man känner att historien står stilla här. En bygd att hasta igenom, hoppa förbi ; Berlin är metropolen där allting händer, det här är utmarker, platser för förlorare, arbetslösa, också nostalgiker. Vill man få en bild av gamla DRR – så gammalt blev det nu inte – kan man göra denna färd. Mycket är orört. Vårt syfte var ett annat. Vi ville resa i Fontaneland, i Mark Brandenburg, kärnområdet i det som en gång var Preussen och Tyska riket, de vidder bortom Elbe där Otto von Bismarck, järnkanslern, hade sina främsta uppbackare.

En av hans skeptiska beundrare var den närapå jämnårige Theodor Fontane (1819–1898), enligt ett berömt uttalande av Heinrich Mann den moderna romanens uppfinnare i Tyskland. Han föd-

des och växte upp i Neuruppin där fadern drev apotek. Familjen var av hugenottätt, kalvinister förblev de och sonen tog också han apotekarexamen men lämnade yrket efter bara några år.

Neuruppin, på sex mils avstånd från Berlin, bär idag tillnamnet Fontanestadt ; en av lyxkrogarna heter Theo. Garnisonsstad med anor. Sedermera Fredrik den store var kommendant för ett infanteriregemente här. Staden har kallats ett ”KleinPotsdam”, och den tyske historikern Christian Graf von Krockow ansåg i en bok där han följde Fontane i spåren att den är ”den mest preussiska av alla städer i Preussen”.

Gamla staden med samma namn brann 1787, ett år efter Fredriks död. Så gott som allt, utom ringmuren, skattade åt förgängelsen. Byggdes upp enligt rutnätsmönster i klassicistisk anda.

Två väldiga torg, det ena omgivet av låg bostadsbebyggelse: de goda borgarna skulle kunna se hur soldaterna exercerades. Mäktigaste byggnaden blev varken rådhus, kyrka eller garnison utan latinläroverket. Ovanför dess portik står alltjämt devisen: civibus aeri futuri – åt framtidens medborgare. Allting doftar senupplysning i denna stad på drygt 30 000 invånare. 1 maj 1945 kapitulerade den för en framryckande sovjetarmé och undslapp helt förstörelse.

Visst doftar här också socialism, även om den sura kolstanken är borta ! Huvudgatorna bär namn efter Karl Marx, Friedrich Engels, August Bebel, Erich Mühsam. I parken intill lyceet står en byst av Marx och ett minnesmärke i sten ägnat fascismens offer, en typisk DDR-relikt. Flertalet byggnader är varsamt renoverade ; man anar

67

att de som återstår kommer att bli det. Vid sjön Ruppin utanför muren ligger ett nyuppfört badoch konferenshotell. På fasaden till apotekshuset sitter en plakett som upplyser om Fontane. En annan utmärker det hus varifrån boktryckaren Gustav Kühn sände ut sina handkolorerade bilderböcker till världens alla hörn, ett slags berättelser om tidshändelserna – företaget pågick under ett hundratal år fram till 1940. Att detta var bildhuggaren Karl Friedrich Schinkels uppväxtstad undgår ingen.

Neuruppin är centrum i Theodor Fontanes litterära mikrokosmos. Han gjorde detta känt för en en större publik genom sina Wanderungen durch die Mark Brandenburg i fem volymer mellan 1862 och 1889. Det var historielektioner ute i terrängen, reportageresor till städer och minnesmärken, slott och kloster, men också beskrivningar av det undersköna landskapet, vattenvägarna, de goda människorna, och detta kom för Fontane själv att fungera som förstudier till de romaner som han skrev under sina tjugo sista levnadsår. Första bandet av ”vandringarna” handlar om just grevskapet Ruppin. I de följande uppsöker han andra distrikt i det forna kurfurstendömet: Oderland, Havelland, Spreeland. Böckerna utlöste en turistvurm från de större städernas borgerskap som mot slutet av 1800-talet började bygga villor och sommarställen på platser som Fontane hade skildrat under sina vandringar.

En sådan plats är Neuglobsow vid sjön Stechlin, del av ett sjösystem nära gränsen till Mecklenburg. Sjön spelar huvudrollen, har många menat, i Fontanes sista roman med samma namn, Der Stechlin (1898), utkommen bara ett par veckor före författarens död. Vid sjön låg fram till 1882 ett glasbruk som slogs ut av stordriftskonkurrensen under Tysklands Gründerjahre. Istället för glasarbetare tog sig nu sommargäster hit ut till obygden. Hans Fallada beskriver i en memoarbok hur han tillbringade en feriesommar i en närmast fallfärdig arbetarstuga i skogen. Sjön, omgiven av bokar, är känd för sitt rena vatten, perfekt för simning och limnologi, och det har florerat en legend som Fontane fångar upp i sin roman om att den har underjordiska förbindelser med andra delar av jordklotet, så att när det sker en jordbävning på Java eller Hawaii, så reser sig en hög vattenstråle från dess yta. Vid särskilt stora katastrofer som den i Lissabon 1755 följer

68

det med en röd tupp som gal så att det hörs över hela nejden.

Och naturligtvis ser man den röda tuppen på skyltar överallt i den lilla orten Neuglobsow ! Alldeles bredvid ett av värdshusen, kallat Fontanehaus efter författarens besök där 1893, ligger Villa Bernadotte. En tuppskylt på staketet upplyser om att denna präktiga villa med torn och tinnar gavs i bröllopsgåva av herr Anton Patzek till dottern Erica när hon år 1934 gifte sig med prins Sigvard av Sverige. Patzek hade gjort sig en förmögenhet under första världskriget genom leveranser till tyska armén, senare till väg- och järnvägsbyggen.

Efter att ha förvärvat egendomen renoverade han huset i slottsstil. Den svenska kopplingen skulle troligen ha roat Fontane.

Denne var nämligen synnerligen medveten om att detta hans Mark hade varit härväg för svenska soldater genom århundraden. Referenser till slaget vid Fehrbellin, någon mil därifrån, är legio i Fontanes verk. Det var då, den 28 juni 1675, som kurfurstliga styrkor besegrade en svensk här under halvbröderna Karl Gustaf och Wollmar Wrangel. Befälhavare på Brandenburgsk sida var en av Fontanes absoluta favoriter, Georg von Derfflinger, stor slagskämpe som ständigt sågs berusad, bondson som började sitt liv som skräddare och först gick i svensk militär tjänst, en karl utan någon högre utbildning (det hade inte Fontane heller), med svårigheter att avgöra om substantivet skulle stå i dativ eller i ackusativ. Om honom skrev Fontane i en av sina tidiga ballader att ”även i skräddarhänder / kom en gång hjältens svärd”. Med Derfflingers seger över svenskarna börjar Brandenburg-Preussens definitiva uppstigande till militärmakt. Under den ”store kurfursten” Fredrik Vilhelm genomförs en målmedveten militärbyråkratisk omdaning som ställer den gamla adeln under furstens fruktade färla. Ordningen cementeras under ”soldatkungen” Fredrik Vilhelm I av Preussen och triumferar under sonen, Fredrik II, Gustav III:s morbror.

Romanen Stechlin kan läsas som en lamentation över den gamla märkiska adelns tillkortakommanden i en tid av snabba industriella förändringar, där politik inte längre bygger på traditioner utan på idéer, där entreprenören utmanar visdomen och där småpratet, i salonger och på trädgårdsgångar, inte räcker långt sedan agitatorerna har kommit på benen. Handlingen

framstår som en flämtning: solnedgångarna är oräkneliga. Ståndshögfärd paras med saktmod.

Men framförallt gör Fontane i denna bok, liksom i Effi Briest (1895), en roman om otrohet och dess följder, och Irrungen, Wirrungen (1888), en vemodig berättelse om kärlek över klassgränser, de samhälleliga konflikterna till sitt huvudtema.

Det ädla och rena får vika för det fläckiga, det oborstade, det udda och vilsna, sådant som enligt Mann blev så nydanande – och fulländande ! – med Fontane.

Theodor Fontane var inte diktare, inte upphöjd, han gjorde sig bekant med vardagens problem. Efter att ha kommit in i unglitterära kretsar stod han revolutionsåret 1848 på barrikaderna med frihetsfanan i näven. Några år senare finner man honom som korrespondent i den konservativa tidningspressen, under en tid preussisk pressattaché i London. Som intellektuell är han en litet-av-varje-människa. Gör sig namn som teaterkritiker. Rapporterar från fransk-tyska kriget 1870–71, där han fängslas av fransmännen

misstänkt för spioneri och, enligt myten, räddas från avrättning genom Bismarcks personliga ingripande. Porträtterar militära härförare och fromma protestantiska stiftsjungfrur. Hans förstlingsroman Vor dem Sturm (1878), om Preussens kamp mot Napoleon 1813, var länge förberedd.

Dramat i Stechlin utspelas mellan småstaden Gransee, anhalt på den då nyanlagda Rostockbanan, och slottet Rheinsberg, dit kronprins Fredrik kom i mitten av 1730-talet efter att ha levt en fånges liv på fästningen Küstrin vid Oder, dömd till plågor av sin grymme fader. Hit for också det unga förälskade paret i Kurt Tucholskys debut Rheinsberg (1913), ett angrepp på den borgerliga moralen, och i en av slottsflyglarna finns ett Tucholskymuseum, med föremål från de år i svensk exil då hans skrev en av sina sista böcker, Schloss Gripsholm. På DDR-tiden var här ett vårdhem för diabetiker. Parken med obelisken över Henrik, Fredriks bror, som gjorde slottet till oppositionsnäste under monarkens livstid, har enorma dimensioner. Svanar speglar sig i höstvattnet.

Gustav Kühn 688, ca 1830. ”Der Hahn geht stolz einher und fährt den Herr zur Stadt…” Källa : SGKJ/ AGJMBorms.

69

DEN ENSKA TBRUKS­ RATUREN N ÄLDSTA D T.O.M. R 1850

nyheter & noterat

Den svenska lantbrukslitteraturen från äldsta tid t.o.m. år 1850: Bibliografisk förteckning uppgjord av Per Magnus Hebbe

Faksimilutgåva med korrigeringar, kompletteringar och tillägg av Olof Kåhrström. 848 s. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden, 62. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien, 2014. isbn 978-91-86573-44-7

DEN SVENSKA LANTBRUKSLITTERATUREN FRÅN ÄLDSTA TID T.O.M. ÅR 1850 bibliografisk förteckning uppgjord av

cknad av

. hebbe

PER MAGNUS HEBBE

milutgåva

FAKSIMILUTGÅVA med korrigeringar, kompletteringar och tillägg

edaktör

av

OLOF

OLOF KÅHRSTRÖM

HRSTRÖM

70

I den svenska bibliografiska litteraturen intar Per Magnus Hebbes verk om den svenska lantbrukslitteraturen i vid mening en märkesplats. Genom sin tydliga disposition och sin höga detaljnivå är det en ovanligt lättanvänd källa till förståelsen av de areella näringarnas historia. Det mönstergilla arbetet som utkom i två delar åren 1939–1945 har också alltsedan dess varit flitigt använt av forskare och andra som velat veta mer om äldre tiders kunnande om gödsling och växtföljder, skogshushållning, husdjursskötsel, lantbruksekonomi med mera. På senare år har emellertid ”Hebbe” varit svår att få tag på och de exemplar som gått att driva upp antikvariskt har betingat ett pris som avskräcker de flesta.

Det är därför synnerligen glädjande att Enheten för de areella näringarnas historia vid Kungl.

Skogs- och Lantbruksakademien tagit initiativet att återutge bibliografin och det även i gammal hederlig pappersversion. (Den digitalt hugade kan ladda ner boken på ANH:s hemsida som gratis pdf-filer). Vår informationssökning må alltmer gå mot att nyttja databaser, som har sina fördelar i snabbare överblick, men läsförståelsen blir aldrig densamma. Att långsamt bläddra genom den nya ”Hebbes” 848 sidor och låta ögat stanna vid titlar som Tankar om gammal åker och gammal äng, Om kiärr och mossar, eller Upmuntran och underrättelse til nyttiga plantagers widtagande i Finland är som att läsa poesi i sak.

Redaktionen har lagts i bästa händer: Olof Kåhrström, som är en av vår tids främsta bibliografer/bokhistoriker. Den typografiskt sobert utformade nyutgåvan är klokt nog till större delen

en faksimilutgåva, men ambitionen har varit att samtidigt rätta fel och fylla på med bibliografiska poster som Hebbe missat. Sammantaget har den nya ”Hebbe” berikats med ett femtiotal sidor rättelser, kompletteringar och tillägg. I flera fall är nyutgåvan betydligt mer finmaskig än sin föregångare. Bland nytillskotten finner man således artiklar och kapitel i bland annat Reineri Reinerus Broocmans En fulständig swensk hus-hålds-bok (1736), Lorens Wolter Rothofs Hushålls-magasin (1762), Carl Carlesons Hushålls-lexicon (2:a uppl.

1769) och Johan Fischerströms bara alltför ambitiösa Nya swenska oeconomiska dictionnairen (1779–92). Även ett hundratal almanacksuppsatser har vunnit insteg i nyutgåvan – välmotiverat, med tanke på att dessa verkligen lästes till skillnad från många andra bidrag till den föga publikfriande svenska lantbrukslitteraturen.

Agrarhistorikern Janken Myrdal bidrar med en intressant genomgång av genrens guldålder, 1700-talet. Med utgångspunkt i Hebbes bibliografi visar han hur Sveriges internationella bidrag inom lantbrukslitteraturen då var förhållandevis stort och pekar också på hur den ekonomiska diskussionen gick i vågor: arbetsförhållanden, biskötsel och plogar kom i fokus på 1770-talet, rior och skattefrågor på 1780-talet, potatis och myrodling i början av 1800-talet och så vidare. Den enskilda skriften var kanske inte alltid nydanande, men litteraturen tagen i sin helhet speglade ett samhälle i förändring och en mentalitet som hyllade förnuftet. Lantbrukslitteraturen intar ett viktigt rum i den svenska upplysningens historia.

Alla boksynta och alla de agrar- och ekonomhistoriker, etnologer, idéhistoriker, topografer med flera som studerar Sverige före industrialismens genombrott är att gratulera till att detta arbetsverktyg nu finns i uppdaterat skick. jakob christensson

Material Worlds: Queen Hedwig Eleonora as Collector and Patron of the Arts

Lisa Skogh. 359 s. Bidrag till Kungl. vetenskapsakademiens historia, 44. Diss. Stockholms universitet.

Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien, 2013. isbn 978-91-7190-184-2 Idag är det ett angeläget företag i alla historiska vetenskaper att uppmärksamma kvinnornas insatser inte minst inom kulturens många fysiska och sociala dimensioner. Detta gäller även den svenska kulturhistorien. Här går de olika perioderna och disciplinerna ibland parallellt med varandra, ibland följer de varandra i märkliga tidsförskjutningar. Ju närmare vi kommer vår egen tid, desto mer berättigad uppmärksamhet ges åt kvinnligt kulturskapande. Vetenskapliga arbeten som ägnas åt forna tiders kvinnor är vi dock inte bortskämda med, av olika anledningar. Detta gäller särskilt den bokhistoriska disciplinen och moderna framställningar av kvinnligt boksamlande.

Desto gladare blir man då när man upptäcker ett arbete som det som ska recenseras här. Konstvetaren Lisa Skoghs i flera avseenden mångsidiga undersökning av änkedrottningen Hedvig Eleonoras aktiviteter inom konsten och den kungliga representationen tar upp tråden som tappades av svenska bokhistoriker för mer än en generation sedan. Sten G. Lindbergs och Per S. Ridderstads arbeten om Drottningholms slottsbibliotek på 1970-talet fick visserligen en sen efterträdare i Fogelmarcks, Ankarcronas och Zanders presentation strax före millennieskiftet. Skogh tycks dock vara den första som ägnar Hedvig Eleonora större uppmärksamhet, bland annat genom att försöka placera hennes insatser som bokägare, samlare och beskyddare inom ramen för en större kulturell helhet bredvid konstsamlingar och ”wunderkammer”. Därtill placerar hon, att döma av referenserna i fotnoterna, Hedvig Eleonora och de objekt som dokumenterar hennes kulturskapande, i ett aktuellt akademiskt internationellt paradigm. Skoghs mål är att visa änkedrottningens roll och betydelse vad gäller uppbyggandet och uppbärandet av den svenska monarkins visuellt-kulturella identitet. Detta är vad, enligt Skogh, Hedvig Eleonoras kulturella ambitioner i samverkan med det faktum att hon överlevt så många andra familjemedlemmar leder till (s. 12–13).

71

Utifrån detta övergripande mål specificerar hon ett antal mer konkreta mål. Hon skriver att hon undersöker vilka samlingar som var tillgängliga för Hedvig Eleonora eller som skapades av henne under perioden 1660–1715, vilka politiska och dynastiska funktioner samlingarna hade samt slutligen hur Hedvig Eleonoras roll som samlare och mecenat ryms inom kontinentala kungliga traditioner (s. 13). I enlighet med de kontinentala arbeten Skogh citerar, är det bara konsekvent att hon inkluderar Hedvig Eleonoras boksamlande och mecenatskap inom litteraturen i detta sammanhang. Jag ska i den här recensionen inte fördjupa mig i de konsthistoriska delarna av hennes avhandling, jag är inte rätt person att bedöma dessa.

Julia Svensson har i sin recension i Dagens Nyheter 10 april 2014 helt koncentrerat sig på avhandlingens mest lättillgängliga konsthistoriska innehåll och visat att dessa drar till sig tillräckligt intresse såsom de mest och lättast tillgängliga aspekterna av änkedrottningens kulturroll.

Vad gäller hennes kapitel om boksamlingen kan dock så mycket sägas redan nu att det syns tydligt att hon varken är särskilt fast rotad i vederbörliga historiskt-akademiska arbetssätt eller förtrogen med nutida bokhistoriska arbetssätt och frågeställningar, vilket drar ner betyget för boken. Låt oss börja med det grundläggande, det historiskt-vetenskapliga hantverket: Skogh slarvar med att exakt identifiera sina källor och referera till dessa på ett korrekt, otvetydigt sätt. Där hon skriver att ”The play is in the Royal Library, Stockholm” (s. 243, fotnot 935), då borde hon även ha angett bokens signum. Detta hade varit korrekt. Hon slarvar med signumangivelsen på flera ställen.

Ett centralt problem uppstår i andra halvan av kapitel ”V. A Learned World” som under rubriken ”A Book Collection and an Inventory” (s. 241–57) ägnas åt Hedvig Eleonoras bokinnehav och litterära mecenatskap. Den boklista Skogh bygger det allra mesta av sin analys på beskrivs som ett inventarium daterad 1718 i Nikodemus Tessins arkiv (s. 241). Hon anger inte inventariets nuvarande ägare och signatur. Några få hänvisningar i fotnoterna 934 och 935 indikerar att inventariet kan ha Uppsala universitetsbiblioteks signatur Westin 321. Letar man sig längre bak i avhandlingen hittar man i appendix 8 en lista med till synes två bokserier sorterade efter format. Denna lista anger Skogh just som Westin

72

321 (s. 302). Samtidigt motsäger hon sig själv då hon på ett annat ställe identifierar boklistan i appendix 8 med ”the 1719 inventory of Ulriksdal palace” (s. 254). Men inte ens beskrivningen på sidorna 254–55 är korrekt: formatet ”In sedecimo” finns inte och antalet böcker stämmer inte in på någon av listorna.

Så vi har en omfångsrik och myndigt skriven analys baserad på en källa som inte reproduceras, men får i gengäld syn på en annan boklista. Visserligen hittar man de av henne citerade titlarna i appendix 8, men dess identitet förvrängs hela tiden.

Appendix 8 motsvarar ingen av Skoghs beskrivningar: Den första beskrivningen, ”The arrangement is, as was common in the period, by size …, but sometimes the list is arranged by subject” (s. 242) för tankarna till en lista där varje formatkategori skulle finnas en gång. Samma indikation ges på ett senare ställe vid beskrivningen av det andra inventariet från 1719: ”the clerk recording the private prayer chamber of Hedwig Eleonora made special mention of a group of books. These were organised by size In folio, In quarto, In Octavo, In duodecimo, and In sedecimo” (s. 254). I stället innehåller dock appendix 8 två listor av böcker eller en lista i två delar, var och en sorterad efter format från folio ner till duodes (första listan) respektive oktav (andra listan).

Det finns fler listor med böcker som kan härledas till Hedvig Eleonora. Men Skogh förbigår ”other inventories” av böcker som hon nämner i samband med fotnot 930 på s. 242. Av hennes tystnad att döma saknar dessa inventarier värde för avhandlingen. Men detta borde ha motiverats utförligare.

När det gäller Hedvig Eleonoras böcker når Skogh inte sitt eget uppsatta mål att visa hur de har blivit ett uttryck bland andra för ”her cultural ambitions […] a visual identity of the monarchy” (s. 13). Detta blir exempelvis tydligt i avsnittet om de dramer på franska och tyska som återfinns i slutet av appendix 8 (s. 243–44). Anta att Skogh har rätt att samlingen av dramerna skulle ha varit Hedvig Eleonoras ”purely personal” ägodelar – jämfört med vilka andra tryckta verk ? – så är hennes argumentation ändå rätt svag när hon ställer dramerna och änkedrottningens väldokumenterade intresse för hovteatern från mitten av 1660-talet mot innehållet i Gutermuths furstespegel från tiden runt 1700.

Skogh drar alltför stora växlar på Gutermuths teaterfientliga inställning, samtidigt som hon bortser från att drottningens teaterintresse med all sannolikhet måste ses som ett uttryck för en dimension av hennes offentliga persona. I och med det avviker hon från Dahlbergs framställning från 1999 om drottningarnas roll som beskyddare av bland annat teaterkonsten vid det svenska hovet, utan att hon går närmare in på sin avvikande tolkning. Dahlberg placerar de svenska drottningarnas insatser i det större panoramat av den europeiska hovkulturen. Alla drottningar under 1600och 1700-talen har uppmuntrat samt verkat för etablering av både utländska och svenska teaterkompanier. Under Hedvig Eleonoras tid skapades med ”Hennes Kongl. Maijt:s Comædiehuus” den första fasta teatern i Stockholm.1 Där Skogh ser ett rent personligt intresse för teatern hos Hedvig Eleonora, påpekar Dahlberg att ”Man får förutsätta att ’teaterdrottningarna’ drevs av ett personligt intresse för dramatiska förströelser. Mycket talar emellertid för att de också avsåg andras nöje och nytta och kungahusets ära. […] Ett ansvar för hovets nöjen tycks ha ingått i furstinnerollen från renässansen till 1700-talets slut.” 2 Några argument till stöd för sin avvikande uppfattning presenterar inte Skogh ; det bokhistoriska källmaterialet tillåter det enligt min mening definitivt inte.

Skogh försöker sig i sin avhandling på en omfattande analys av änkedrottningens böcker, samlande och mecenatskap. Men vi får alltså inte ens veta hur många böcker som egentligen kan härledas till Hedvig Eleonora eller hur många som är bevarade idag. Skogh gör sig även skyldig till en för en historiker oförlåtligt slarvig hantering av sina källor. Man får inte skriva som hon gör utan att klargöra att man verkligen har identifierat alla titlar och man publicerar den listan tillsammans med så mycket information som möjligt om varje enskild titel, exempelvis böckernas format.3 Problemet ur ett akademiskt perspektiv är nämligen att en annan bokhistoriker inte kan gå tillbaka till Skoghs källor för att kolla upp hennes identifikationer (som förövrigt är mycket bristfälliga och inte utförda på basis av moderna bibliografiska hjälpmedel) eller slutsatser.

Skogh tackar i slutet av boken ett stort antal personer som hon säger har hjälpt henne under arbetet med avhandlingen. Jag misstänker dock att det bland dessa inte finns någon redaktör. Boken

innehåller nämligen en irriterande stor mängd stav- och interpunktionsfel, från små men irriterande felstavningar till bristande kontroll av den bokhistoriska vokabulären, samt är skriven på en stundom knagglig engelska. På sidan 241 använder hon begreppet ”funeral sermons”, på nästa sida ”funerary sermons”. Med hjälp av sökfunktionen i sitt ordbehandlingsprogram hade hon lätt kunnat skapa enhetlighet i den här frågan. Dessutom hade boken blivit attraktivare och enklare att ta till sig för såväl inhemska som utländska läsare.

Skoghs avhandling är placerad inom ett dynamiskt internationellt forskningsfält. Kapitlen som berör Hedvig Eleonora som central aktör i Sverige med internationella högadliga förbindelser och som mecenat eller beskyddare av samlingar av objekt med konstnärligt och vetenskapligt värde tycks verkligen tillföra denna forskning ett väsentligt svenskt bidrag. Men det gör alltså inte avsnittet om Hedvig Eleonora och böckerna. För det krävs en helt annan disciplin vad gäller akademiska metoder, beredning av underlaget och stringens i presentationen av resultaten. Utgångspunkten borde vara identifikation och transkription av alla titlar i de bevarade bokinventarierna, inte bara av de få som nämns på olika ställen i avhandlingen i fotnoter. Det bör följas av en utvärdering av boklistorna. De dokumenterade och bevarade böckerna ska analyseras avseende titlarnas para- och epitexter, de fysiska böckernas bokband och provenienser, klassificering, placering och funktion (personlig– repre­sentativ–offentlig). Först därefter kan vi tala om att ha fullgjort det bokhistoriska uppdraget kring Hedvig Eleonoras boksamlingar. wolfga ng undorf noter 1. Gunilla Dahlberg, ”Till hovets nöje och tronens glans. Om drottningarnas insatser för teatern”, i Drottningar: Kvinnlighet och makt, utg. AnneMarie Dahlberg (Stockholm: Livrustkammaren, 1999), s. 53–68, här s. 58.

2. Dahlberg, ”Till hovets nöje”, s. 63.

3. Man skulle kanske kunna skriva som så att böckerna i oktavformat är ordnade efter innehållet, men det är de ju inte här. Boklistan i appendix 8 visar kanske spår efter vissa kluster av böcker som ha liknande innehåll. Ett sådant påstående måste dock bygga på en analys förstärkt med metadata såsom genrebeteckningar. – Vad gäller ansvarsfullt och korrekt presentation och identifiering av tidigt moderna bokhistoriska källor räcker det att hänvisa till Otfried Czaikas senaste arbeten, Elisabet Vasa: En kvinna på 1500-talet och hennes böcker (Stockholm: Föreningen Biblis, 2009) och Sveno Jacobi: Boksamlaren, biskopen, teologen ; En bok- och kyrkohistorisk studie (Stockholm: Kungliga biblioteket ; Skara: Skara stiftshistoriska sällskap ; Helsingfors: Finska kyrkohistoriska samfundet, 2013).

73

Bokvännerna reser till Uppsala

Sällskapet Bokvännerna i Finland har sedan åtskilliga år för vana att med oregelbundna mellanrum företa en utrikes resa. Även om vi vågat oss ut på kontinenten – till Köpenhamn, Oslo, Dorpat, Bryssel, Rom – så har våra huvudmål varit belägna i den västra rikshalvan. Kontakterna dit är ju naturliga, personliga och historiska. Vår fadderförening Sällskapet Bokvännerna i Sverige har visserligen upphört att existera, men den tillgivenhet som rått mellan de respektive organisationerna har överflyttats på föreningen Biblis.

Sjutton medlemmar av sällskapet gjorde den 21–24 april en mycket lyckad vårresa i böckernas tecken till Stockholm och Uppsala, inleder sällskapets sek­reterare Susanna Frostell-Rask sin reseberättelse. Vid det inledande besöket på Kungliga biblioteket i Stockholm hade vi nöjet att återknyta kontakterna med Ingrid Svensson och Gunilla Eldebro från Biblis.

På vägen mellan Stockholm och Uppsala besökte vi två herrgårdar, fortfarande fungerande hem för ägarfamiljerna. Hovjägmästare Gregor Aminoff, gammal finlandsvän, visade oss runt i Margrethelunds vackra rum, fulla av böcker och konst. På Adamsbergs gård mottogs vi av greven och grevinnan Gustaf Lagerbjelke som visade sitt hem med det vackra biblioteket och många pietetsfullt bevarade släktminnen.

Bokvännerna hade inte tidigare besökt Carolina rediviva i Uppsala, men nu fick vi under Krister Östlunds ledning se hela huset. Också Lars Munkhammar, numera pensionerad och gammal bekant till oss, deltog i rundvandringen.

Besöket i Uppsala avrundades med visning av Linnémuseet under guidning av Jesper Kårehed.

Elzevirernas väg till Borgå

Majoren och riddaren av Kongl. Svärdsorden Wenzel Fredrik Rotkirch gifte sig 1770 med fröken Christina Lagerhjelm från Falkenå gård i Kräcklinge strax sydväst om Örebro. Det nygifta paret inrättade sitt hem på det rotkirchska säteriet och sedermera fideikommisset Stensböle i Borgå öster om Helsingfors.

Fru Christina kom ingalunda tomhänt till

74

boet. Mot hennes fasta arv i Sverige tillbytte sig hennes man en utgård i Borgå. Ett porträtt av Karl XII, nyligen restaurerat, gläder oss som vårdar Stensböle gård, sedan 1990 ägd av Svenska litteratursällskapet i Finland, och gårdens många besökare.

En förnämlig boksamling var hopbragt av fru Christinas farfarsfar och ättens stamfar, häradshövdingen Johan Staffander, adlad Lagerhjelm, som studerat bland annat vid den kungliga akademin i Åbo. Boksamlingen donerade makarna Rotkirch 1797 till Borgå gymnasii bibliotek, där den fortfarande förvaras (se Stensböle i Borgå : En herrgård under 700 år, red. Henrik Degerman, Torsten Edgren och Olle Sirén, Svenska litteratursällskapet i Finland nr 666, Helsingfors 2004).

Boksamlingen omfattar 176 volymer, de flesta från 1500- och 1600-talen. Innehållet är främst juridiskt. Speciell blir samlingen genom ett tjugotal elzevirer, böcker tryckta hos den kända nederländska boktryckarsläkten. Böckerna är försedda med Johan Lagerhjelms namnteckning eller rester därav. Av dessa elzevirer är 18 äkta och flera falska.

Sammanlagt har Borgå gymnasii bibliotek 47 elzevirer. Bland dessa tryck finns en speciell kategori, republikerna. Tretton sådana ingick i denna bokgåva. Republikerna är historiska och politiska guideböcker, som på latin beskriver olika stater.

Formatet duodesimo gör republikerna till verkliga pocketböcker. Typografin är utsökt och det graverade titelbladet med den magiska upplysningen Ex officina Elzeviriana deras varumärke.

Länge svävade man i okunskap hur donationen kommit till Borgå. Det var först gymnasiibibliotekets insiktsfulle vårdare Folke Nyberg som 1993 upptäckte det verkliga förhållandet.

Johan Lagerhjelms namn hade klippts bort i en del av böckerna, men gick att rekonstruera och därmed löstes gåtan om hur elzevirerna kom till Borgå (Folke Nyberg, Borgå Gymnasii Bibliotek, Borgå 2002).

Elzevirerna var länge en hörnsten i det klassiska boksamlandet och en källa till stolthet hos den lycklige ägaren. Stundom kunde samlandet övergå i bibliomani, som hos Théodore i Charles Nodiers Bibliomanen (Stockholm 1947). Med sin elzevirometer bestämmer han marginalernas bredd och bokens värde. Hans förtvivlan, då han upptäcker att hans exemplar är en tredjedels linje smalare än

konkurrentens, är omöjlig att bota. Théodore dör med ”en tredjedels linje” som sista ord.

Det är lätt att förstå att man blir fascinerad av dessa små böcker, alster av förnämligt hantverk och högt uppdriven estetisk formgivning. Elzevirer har aldrig varit lätt åtkomliga och saken har naturligtvis inte ändrats med åren. Men lyckokänslan hos ägaren av dessa små mästerverk är densamma som förr. henrik degerma n Bokhistorie i Norge våren 2015 – så jubilerer vi litt igjen …

20 februar inviterte Nasjonalbiblioteket, Universitetet i Bergen og Reformationshistorisk Nætverk Danmark til seminaret ”Reformasjonstidens religiøse bokkultur 1400–1700. Tekst – materialitet – visualitet”. Reformbevegelsene i kirken og boktrykkerkunstens utvikling var tett vevet sammen og på seminaret ønsket arrangørene å se grundigere på religiøse, politiske, kulturelle, sosiale og språklige sider ved reformasjonstidens religiøse bokkultur. Innlegg : Reformasjonen i Danmark-Norge 1500–1700, maktpolitikk og sensur. Øystein Rian, Universitetet i Oslo Latin i Norge. Espen Karlsen, NB Geistlige boksamlinger i Norge. Gina Dahl, Statsarkivet Bergen Senmiddelalderlige fromhedsytringer og dens satire. Om ”Poul Smid … och … Atzer Bonde”. Lars Bisgaard, Syddanske universitet Odense Fromhedens bøger. Religiøse boggenrer og -formater på det dansk-norske bogmarked og i hverdagens fromhedspraksis ca. 1500-1700. Charlotte Appel, Roskilde universitet Djevelbesettelsene i Køge og Thisted – bokhistorie og virkelighetsforståelse. John Ødemark, Universitetet i Oslo Bokens optikk. Bøker, bilder og ”synskultur” i det efterreformatoriske Danmark-Norge. Henning Laugerud, Universitetet i Bergen Bilder og kart i bibler og andaktsbøker 1500–1700. Bente Lavold, NB

18. mai arrangerte Nasjonalbiblioteket ”Bokhistoriske seminar : Bøker, trykkerier og bokkultur i Christiania 1643–1745”. Seminaret er en fortsettelse av de tidligere nordiske bokhistoriske seminarene, og utrykker et ønske om å nå bredt ut til bokfolk

og interessegrupper som forskere, antikvarbokhandlere, bibliotekarer og samlere.

Kunne en boktrykker i Christiania leve av trykkerivirksomheten på 1600-tallet og tidlig 1700-tall ? Folketallet var lavt, med en fåtallig borger- og embetsstand som kunne etterspørre trykketjenester, og trykkeren måtte konkurrere med danske boktrykkere og bokhandlere. Seminarinnledningene drøftet økonomiske, politiske og lesesosiologiske forhold, etterspørsel, sensur, lesekunnskaper, hva slags materiale som ble trykt, teknologiske og økonomiske sider ved trykkproduksjon. Innlegg : Bokkulturen i Norge på 1500-tallet. Karen A. Seip, forskningsbibliotekar ved Nasjonalbiblioteket Samfunn og elite i Christiania ca. 1650–1750. Ola Teige, historiker og forfatter Leseopplæring og lesebehov i norske byer. Ida Bull, professor NTNU Trondheim Sensuren i Danmark-Norge. Øystein Rian, professor IAKH, Universitetet i Oslo Teknologiske og økonomiske sider ved trykkproduksjonen. Tor Are Johansen, førstearkivar Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek Hvem var boktrykkerens kunder og hva ble trykt i Christiania 1643–1745 ? Anne Eidsfeldt, forskningsbibliotekar ved Nasjonalbiblioteket Katedralskolens plass i Christianias bokkultur. Ernst Bjerke, samlingsforvalter Oslo Katedralskole Bøger om norsk historie på det dansk-norske bogmarked i 1600-tallet. Karen Skovgaard-Petersen, seniorforsker ved Det Kongelige Bibliotek, København

På 1600-tallet var Oslo-humanistene en lærd krets med sterk tilknytning til Oslo Katedralskole.

Skolens gamle samlinger omfatter både arkiv, regnskaper og bibliotek og Ernst Bjerke kunne med dette som kilder gi et spesielt interessant innblikk i den betydning skolens innkjøp hadde for bokvirksomheten i byen.

75 års jubileum for profesjonsutdanning forbibliotekarer i Norge

15. januar 1940 ble Statens bibliotekskole åpnet av byråsjef Arne Kildal. Skolen måtte riktignok stenge ganske raskt i løpet av våren på grunn av krigshandlingene, men den var i gang. Dette markeres med diverse fordrag etc gjennom året, og avsluttes med bokutgivelse og seminar 4. desember.

75

År 2011 ikke så påaktet, men viktig fordi da ga

Vilborg S. Hovet ut boka Den illustrerte boka : Historia om norsk bokillustrasjon (Oslo : Unipub). Etter 20 år som norsklektor, kunsthistoriestudier, jobb som kulturjournalist i NRK TV og stilling som høgskolelektor ved Høgskulen i Sogn og Fjordane, tok Hovet i 2006 doktorgraden på forholdet mellom ord og bilde i bokkunsten til Frøydis Haavardsholm. Så gikk hun løs på historien om

illustrert skjønnlitteratur i Norge. Boka tar for seg forholdet mellom ord og bilde i norsk, kunstner­ illustrert skjønnlitteratur for voksne. Et solid og vakkert pionerarbeid som i 14 kapitler gjennomgår bruken av illustrasjon og bilder fra år 900 til år 2000. http ://fabelaktigformidling.no/artikkel/ bildeskjonn er et intervju som gir noe av bakgrunnen og motivasjonen for boka. Les og nyt. berit ch. nielsen

Arne Garborg, Fred, illustrererad av Håvard Vikhagen. Den norske Bokklubben 1997.

Boknotiser

Lars Rydquist var bibliotekschef vid Svenska Akademiens Nobelbibliotek mellan åren 2002 och 2013. Året efter pensioneringen utgav han boken Orden mellan rummen : Om bibliotek och läsning. I denna volym har han samlat texter skrivna mellan 1977 och 2014 om boksamlingar, arkiv och boklådor särskilt ägnade skönlitteraturen. Rydquist pekar även på litterära inspiratörer och ett kapitel ägnas hans företrädare i tjänsten som chef för Nobelbiblioteket.

76

Olof Kåhrström, Nobelbibliotekets äldre boksamling : Några nedslag i Palmstedtsalens bokskåp, utg. av Svenska Akademien, 2015. Svenska Akademiens förste Nobelbibliotekarie, Karl Warburg, hade ambitionen att skapa ett rikt bibliotek med klassisk skönlitteratur och litteraturvetenskapliga verk som stöd för ledamöternas arbete. I samband med en nyligen genomförd inventering av bibliotekets äldre samlingar beslutades att det äldre trycket, ca 500 volymer tryckta före år 1800, skulle placeras i klimatmässigt lämplig miljö i Palmstedtsalen i Börshuset. Kåhrström fick uppdraget att beskriva samlingen och han avslutar sin ge-

nomgång med att konstatera att det är glädjande att böckerna nu är uppställda i Palmstedtsalen. ”Där utgör de kanske framförallt ett minne över den lärde litteraturhistorikern och Nobelbibliotekarien Warburg, som så starkt bidrog till Nobelbibliotekets grundläggande. Den som lyssnar noggrant kan från bokskåpens hyllor också höra ekot av forna seklers författarröster, vilka på olika sätt haft betydelse för den moderna skönlitteratur som utgör bibliotekets uppgift och livsluft.”

Pehr Stenbergs levernesbeskrivning, del 2, 1784– 1789, Forskningsarkivet vid Umeå universitet, 2015. Nu har del två av Stenbergs levernesbeskrivning ”av honom själv författad på dess lediga stunder” utkommit tack vare utgivarna Fredrik Elgh, Göran Stenberg och Ola Wennstedt. Levernesbeskrivningen handlar om en pojkes uppväxt under fattiga förhållanden i byn Stöcke utanför Umeå. Han ges möjlighet att studera, först i Umeå och sedan i Åbo. Efter avslutade studier återvänder Pehr Stenberg till Umeå och Västerbotten där han kom att verka som präst fram till sin död. Stenbergs självbiografi ger en spännande inblick i den gustavianska tidens Sverige.

Sedan hösten 2009 har arbetet med utgivningen av verket pågått. Levernesbeskrivningen omfattar 5000 handskrivna sidor och spänner över åren 1758–1807. Handskriften finns i Kungl. biblioteket. Fem delar kommer att ges ut och utgivningen beräknas vara komplett år 2016. Läs mer om Pehr Stenberg och projektet i Biblis nr 43, 2008 och Biblis nr 62, 2013.

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien

Om jordbruket & Samtal om lantbruket, red. Örjan Wikander och Sten Hedberg. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien har gjort det igen ! Ännu en imponerande, gedigen volym har utkommit i akademiens bokserie. Vi känner alla till Catos yttrande ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras” men här får vi även veta att han författat skriften Om jordbruket, som är det äldsta bevarade prosaverket på latin, nu för första gången i svensk översättning. I Om jordbruket ger han sin son en del tips om hur familjens gård skall skötas. Ungefär 150 år senare, ca 30 f. Kr. skrev Varro Samtal om lantbruket, för att hjälpa sin hustru att sköta gården. Själv var han 80 år och kunde inte delta så mycket i arbetet. Även detta verk utges nu för första gången på svenska. Förutom dessa två texter innehåller volymen tolv nyskrivna artiklar av svenska forskare, som sätter Cato och Verro i sitt historiska sammanhang. Lägg därtill ett flertal register, god formgivning och ett rikt bildmaterial. Resultatet är ett genreöverskridande verk som bör finna många läsare.

Centrum för Näringslivshistoria

På webbplatsen Företagskällan.se har Centrum för Näringslivshistoria samlat ett omfattande ekonomisk-historiskt material som man hoppas skall kunna användas i undervisningen. Här finns artiklar, bilder, filmer och ljud under olika rubriker som exempelvis ”Det moderna Sverige växer fram”. Materialet lämpar sig väl för samarbete över ämnesgränserna i samklang med läro­ planernas idéer om ämnesintegrering och entreprenörskap. Lärarhandledning tillhandahålls och innehållet i Företagskällan får användas fritt !

77

Antikvariat och antikvariatskataloger

Under sommaren har ett antal antikvariatskataloger hamnat på red:s skrivbord. Centralantikvariatet, som numera huserar på Österlånggatan 53 i Stockholm har utkommit med katalog nummer 79 : Varia. Som sig bör en trevlig blandning med bl.a. ett fint exemplar av Sigrid Leijonhufvuds Carl Gustaf Tessin och hans Åkerökrets och Figur-bibel, det är, de förnämste gamla och nya testamentets historier, uti 230 större och mindre tydelige figurer afsatte från 1777. www.centralantikvariatet.se

Antikvariat Werner Stensgård, Gyllenhjelmsgatan 13 C i Strängnäs koncentrerar sig på Bondetåget och försvarsstriden 1911–1914 i sin katalog nummer 6. Katalogen innehåller 221 nummer, främst småtryck och pamfletter men även böcker, klippsamlingar (bland annat Karl Staaffs egen klippsamling), kuriosa och föremål. www.wernerstensgard.se

Mats Rehnström har skickat ut katalog nummer 79, Ur Sten Lundquists referensbibliotek, en katalog som Rehnström ser som ett minne över en skicklig antikvariatsbokhandlare och hans arbetsredskap. Lundquist öppnade sitt antikvariat på Geijersgatan 5 i Göteborg år 1973. Katalogen omfattar 301 nummer. Till omfånget tunnare är Rehnströms katalog 80, Moderniteter, 51 nummer från Ingmar Bergmans Trämålning till Hjalmar Söderbergs Den förvandlade Messias : Jesus Barabbas II med dedikationen ”Till Tomsen från bokens och hans egen fader”. Tomsen är Hjalmar Söderbergs son Tom. www.matsrehnstroem.se

Werner Lansburgh (1912–1990)

Helt ung får Werner Lansburgh en sättkast i present av Kurt Tucholsky, en vän till föräldrarna.

Sättkasten väcker författardrömmar. Som jude tvingas han 1933 lämna Berlin. Han påbörjar juriststudier i Schweiz, är i Spanien under inbördeskriget, och kommer till Uppsala i början av 1940-talet, där han får anställning hos Almqvist & Wiksell. Hans juridikavhandling framläggs slutligen 1942 i Basel. Under pseudonym (Ferdinand Brisson) ger han ut Blod och bläck (1943) och En vintersaga (1944). Efter kriget blir han kvar i Sverige, som faktor hos A&W, men inleder från slutet av 1960-talet ett skriftställarskap med flera arbeten på exiltemat. Efter fyrtio år i exil slår han 1977 igenom med den tvåspråkiga brevromanen ”Dear Doosie” : Eine Liebesgeschichte in Briefen som blir en bestseller. De tio sista åren delar han mellan Uppsala och Hamburg.

Välkommen tredje upplaga

The Form of the Book Book från Occasional Papers har kommit i en välkommen nytryckning (den tredje sedan 2009). Innehåller intressanta och stimulerande analyser av layouten i olika upplagor av klassiker som Ernst Gombrichs The Story of Art och John Bergers Ways of Seeing, minnen av Herbert Spencer, och klarsynta utblickar i det digitala landskapet.

78

Grafisk design : Henrik Nygren

Texter av Hedvig Hedqvist, Sara Teleman, Lars Forsberg och Daniel Birnbaum. 896 s. Orosdi-Back 2014. – Juryn för Svensk Bokkonst 2014 skriver i sin motivering : Imponerande presentation av ett arbetsliv i design­ ens tjänst. Funktionell formgivning med fina de­ taljer som bigningen i ryggen som verkligen under­ lättar läsandet. Att boken ligger i brun kartong är kon­genialt för Nygren och gör boken redo för arkivet !

Red. saknar dock samarbetet kring Svensk Bokkonsts 70-jubileum !

Medarbetare i Biblis 71

eva abrahamsson är bibliotekarie vid Kungl. bibliotekets nationalbibliografiska enhet. anders björnsson är historiker och publicist. jakob christensson är docent i idé- och lärdomshistoria och redaktör vid Svenskt biografiskt lexikon. henrik degerman är ordförande för Sällskapet Bokvännerna i Finland. peter ejewall är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. helen hartelius är fil. mag. i litterärt skapande. maria jørgensen är doktorand vid Institut for Engelsk, Germansk og Romansk, Københavns Universitet, och mag art. i litteraturvetenskap. berit ch. nielsen är verksam inom Norsk Bog- och Bibliotekshistorisk Selskap. yvonne olrog hedvall är fil. dr i italienska, f. d. bibliotekarie vid Kungl. Skogs-och Lantbruksakademien, givit ut Harry Järvs bibliografi. lars e. pettersson är grafisk formgivare. carl henrik svenstedt är författare. wolfgang undorf är förste bibliotekarie vid Kungl. biblioteket.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Tomas Lidman, Johan Melbi och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Modig Redaktörer : Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post : gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post : ulf.jacobsen@telia.com Biblis 71 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2015 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Kungl. biblioteket s. 2–31, 48–51, 79 ; Peter Ragnarsson s. 32–34, 52–63 ; The Metropolitan Museum of Art s. 36 ; Houghton Library, Harvard University s. 39 och 41 ; Beinecke Rare Book and Manucript Library, Yale University s. 40 ; New Dublin Press s. 42 ; www.archive.org s. 46 ; Uppsala universitetsbiblilotek s. 66 ; SGKJ/AGJMBorms s. 69 ; KSLA s. 70, 77 ; Renate Thiele s. 78 ; Occasional Papers s. 78 Tryck : Livonia Print, Lettland 2015 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-319-6

80

Biblis 71

Biblis 71

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2015 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBV/qrP FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-319-6