Biblis 58 (Sommaren 2012)

Biblis 58

Biblis 58

kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2012 sek 125

isbn 978-91-7000-297-7

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBPzjma 02 0044

9 789170 002977

Biblis

nummer 58 sommaren 2012 redak törer ingrid svensson ( tjl ) och ulf jacobsen

3 Svenskars bokstäver på svenska frimärken. Kring tillkomsten av frimärkena Typsnitt Thorsten Sandberg

15 Bokstavsformer och typsnitt på svenska frimärken genom tiderna Gustav Mårtensson

21 Övralidsbiblioteket Allan Ranius

59 140 hyllmeter, 75 000 brev och 100 000 klipp. Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket Lena Törnqvist

73 En hälsning från Fröding på Gröndal Peter Ejewall

75 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Peter Ragnarsson Baksida Verner von Heidenstam, porträtt av H. B. Goodwin, handtryckt fotogravyr 1917

thorsten sandberg

Svenskars bokstäver på svenska frimärken Kring tillkomsten av frimärkena Typsnitt

V

åren 2011 fattade dåvarande ordföranden i Frimärksrådet, PostNords VD och koncernchef Lars G. Nordström ett beslut som från den 10 maj i år har kunnat glädja alla brevskrivande och frimärksintresserade vänner av typsnitt.

Beslutet innebar startskottet på arbetet med fem frimärken, och uppdraget var att välja ut typsnitt tecknade av fem tongivande svenska bokstavskonstnärer från efterkrigstiden, utforma frimärkena, producera dem och distribuera till användare och samlare i Sverige och världen.

Allt detta arbete, från idé till leverans av frimärken, sköttes av Posten Frimärken i Kista norr om Stockholm.

Förslaget till nya frimärken på temat Typsnitt bereddes vid Posten Frimärken och diskuterades i Frimärksrådet före ordförandens beslut.

Ledamöterna var vid beslutstillfället Lars Berghagen, artist och författare, Andreas Falkenmark, VD för Posten Meddelande AB, Camilla Lundberg, musikkritiker, Britt-Inger Hahne, Postens frimärkschef, Jeppe Wikström, fotograf och förläggare, Stina Olofsdotter, designchef vid Posten Frimärken, och Mark Levengood, programledare och författare.

Idag är PostNords VD och koncernchef Lars Idermark ordförande i Frimärksrådet, och Mark Levengood har ersatts av journalisten och programledaren Ebba von Sydow.

Engagemanget för frimärken är stort i landet och varje år inkommer mellan 400 och 500 förslag till nya frimärken från privatpersoner, organisationer, företag, institutioner och föreningar. Ett frimärksår rymmer omkring 60 frimärken fördelade på ett femtontal olika teman.

Svenska frimärken speglar vårt land ur en mängd perspektiv, till exempel natur, konst, betydelsefulla personer i dåtid och nutid, sport, aktuella och historiska händelser. Samma dag frimärkena Typsnitt 3

gavs ut kom även frimärken som hedrar Raoul Wallenbergs gärning, svenska guldolympier från 1912 och vår egen tid samt ängsblommor. Frimärksutbudet denna dag visar bredden i utgivningen.

Svenska frimärken sprids över hela världen på brev och vykort. Varje år passerar omkring tio miljoner frimärkta försändelser den svenska gränsen. På så sätt bidrar frimärkena till att göra Sverige känt och stärker den Sverigebild som också på många andra sätt målas upp inför omvärlden. Nu pryder fem svenskars bokstäver frimärken med porto för utrikes brev. Och dubbelt inrikes porto för dem som skickar litet tyngre försändelser inom Sverige.

En kort tid efter beslutet om frimärkena Typsnitt sammanträdde Designrådet för att diskutera genomförandet där både designfrågor och tekniska frågor ventilerades. Designrådet leds av frimärkschefen BrittInger Hahne och som rådgivare fungerar Hans Cogne, professor i grafisk form och illustration vid Konstfack, Posten Frimärkens designchef Stina Olofsdotter, grafikern och konstkonsulenten Jordi Arkö, projektledaren vid Posten Frimärken Barbro Sjöberg och illustratören Stina Wirsén.

Designrådet utsåg så småningom Gustav Mårtensson att utforma skissförslag till de fem frimärkena. Han är en av landets mest erfarna frimärksformgivare. Mer än sjuttio egna frimärken har det blivit inklusive samutgåvan med Frankrike, Gustav III på Kungliga Operan, som kommer i november i år. Räknar man också in de typografiska lösningar han bidragit med till andra konstnärers frimärksförlagor passeras med råge hundrastrecket.

Typografi är en av Gustav Mårtenssons specialiteter, ja man kan säga passion. Efter studier vid Lunds och Stockholms universitet fördjupade han sig i ämnet och skrev sin Cuppsats i konstvetenskap om bokformgiva­ ren och typografen Anders Billow. Mellan Lund och Stockholm blev det ett år vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg.

Yrkeskarriären som grafisk formgivare in4

leddes på en reklambyrå i Kista och följdes av några år som egen företagare. Efter hand blev Posten Frimärken en viktig kund, och Gustav Mårtenssons känsla för design i det lilla formatet ledde till en fast anställning som grafisk formgivare. ”Jag tycker alla frimärksuppdrag erbjuder spännande utmaningar, och har inte alldeles lätt att välja någon favorit vid sidan om Typsnitt som är den mest spännande utgåva jag fått jobba med hittills. Men jag vill gärna nämna utgåvorna Älgar och Stjärntecken från början av 2000-talet med trekantiga frimärken och minnesfrimärket 2003 över utrikesminister Anna Lindh”, säger han.

Ett uppdrag som innehöll det mesta var Struves Meridianbåge, ett block med två frimärken Gustav Mårtensson utformade under 2010 och som gavs ut våren 2011. ”Här handlade det om att visualisera en abstrakt företeelse. Struves Meridianbåge är en räcka mätpunkter från Ishavet till Svarta havet, var­ av några finns i Tornedalen i norra Sverige. Jag fick möjlighet att använda historiska typografikunskaper och är nöjd med resultatet”, säger han.

Utöver de många frimärkena har Gustav Mårtensson utformat en rad olika frimärksprodukter, bland annat Posten Frimärkens årsbok Svenska frimärken berättar.

På försommaren 2011 hade han en klar idé hur frimärkena Typsnitt skulle gestaltas. Han laborerade med olika förhållningssätt, från att visa bokstavsformerna minimalistiskt rakt upp och ner till att visa dem i sitt sammanhang. Det sistnämnda alternativet lanserades i Designrådet som fattade beslut att han skulle gå vidare på denna linje. De första skisserna visade Berling Antikva och Sispos, resterande tre frimärksskisser – Traffic, Indigo Antiqua och Satura – gjordes klara under sommaren. ”Mina förlagor var färdiga i månadsskiftet september/oktober 2011. Designrådet hade dessförinnan beslutat att frimärkena skulle tryckas i ståltryck utan tillägg av offset. Uppdraget att gravera gick till Lars Sjööblom som arbetade med Berling Antikva och Sispos, och Piotr Naszarkowski som graverade Indigo Antiqua, Traffic och Satura. Sist5

nämnda frimärke trycktes sedan i tre färger medan övriga tryckts i en färg vardera”, säger Gustav Mårtensson.

Frimärkena Typsnitt förpackades i en karta med 50 självhäftande frimärken och fem motiv i varje.

På omslaget till detta nummer av Biblis har ett originalfrimärke anbringats. Eftersom det finns fem olika motiv i utgåvan Typsnitt distribueras Biblis denna gång slump­mässigt i fem olika varianter. Dessutom har tio exemplar försetts med frimärket Ny siffertyp på omslaget. Frimärket tecknades av Karl-Erik Forsberg och gavs ut 1951, samma år hans typsnitt Berling Antikva lanserades. Fri­märket Ny siffertyp nämns i Gustav Mårtenssons exposé över bokstavsformer på svenska frimärken genom tiderna.

Gravyrinstrument.

6

7

Frimärksformgivaren Gustav Mårtensson har studerat kommunikationsvetenskap och konstvetenskap vid Lunds och Stockholms universitet, där han tog fil kand-examen 1995. Han genomgick 1990–91 Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg. Jobbade som Art Director och grafisk formgivare på reklambyrå och i eget före­ tag fram till 2001 då han anställdes vid Posten Frimärken. Sedan 2009 är Gustav Mårtensson medlem av Stockholms Typografiska Gille. Foto: Henrik Karlsson.

Inför skissarbetet konstruerade formgivaren Gustav Mårtensson en grid med 25 rutor. Griden syns tydlig på den tidiga skissen till frimärket Indigo Antiqua och något svagare på skissen för Sispos. B2 ska uttydas BB, det vill säga initialerna för Bo Berndal som utformat typsnittet.

Foto: Gustav Mårtensson (alla foton är av honom där inte annat anges).

8

Tryckcylindern för frimärkena Typsnitt.

När gravyren av ett frimärke är klar härdas stålplattan och bilden förs över till en molett, överföringsrulle. I detta fall gjordes fem gravyrer och fem moletter. I en specialmaskin förs sedan bilderna över frän moletten till en tryckcylinder med stålkärna och kopparyta vilken kromas för att få en hållbar yta. Urfrästa färgvalsar applicerar färgen på rätt plats på cylindern och till frimärkspappret.

9

Den mest självskrivne bokstavskonstnären i en frimärksutgåva med typsnitt från svensk efterkrigstid är Karl-Erik Forsberg. Han utformade Berling Antikva 1951 och fick samma år se sitt bruksfrimärke Ny siffertyp tryckas i mångmiljonupplaga. Karl-Erik Forsberg medverkade på olika sätt i framtagningen av nya frimärken, bland annat har hans monogram för kung Carl XVI Gustaf använts vid ett flertal tillfällen på frimärken med monarkens bild. Karl-Erik Forsberg utnämndes 1974 till hovgrafiker, den förste och hittills ende med den titeln. Foto: okänd.

Berlingska stilgjuteriets typprov från 1950-talet med Berling Antikva i blysats. Berling togs sedan upp och spreds över världen av Esselte Letraset, Meconorma och ett flertal fotosättningssystem.

10

Närbild av de färdigtryckta frimärkena före skärning och packning. Överst Berling Antikva som tryckts i en färg (blå) liksom Indigo Antiqua (blå) och Sispos (grön). Därefter kommer Satura där valören, ordet post och landsnamnet Sverige tryckts i tre olika färger. Nederst Traffic som tryckts i en färg (lila).

Frimärkstryckaren Johan Berg vid en rulle färdigtryckta frimärken Typsnitt. Nu väntar efterbehandlingen där rullen skärs och frimärkena förpackas i kartor om 50 stycken för lagring i väntan på beställningar från Postens närmare 4 000 ombud runt om i landet. Många frimärken säljs också till samlare i Sverige och utomlands.

11

Frimärkena Berling Antikva och Sispos graverades av Lars Sjööblom, anställd vid Posten Frimärken sedan 1983 och upphovsman till närmare 450 frimärken. Flertalet för svenska Posten, men han har också graverat en rad frimärken åt Post Danmark. Lars Sjööblom utexaminerades 1981 från Konsthögskolans unika tvååriga kurs för gravörer av sedlar och frimärken. Bland lärarna fanns Tom Hultgren, formgivare av typsnittet Traffic.

Foto: Thorsten Sandberg.

12

Frimärksgravör Lars Sjööblom graverar frimärket Sispos.

Verktyget är – som för Albrekt Dürer på sin tid – en skarpslipad och härdad stålstickel men Lars Sjööblom graverar i en platta tillverkad av specialstål. Arbetet sker spegelvänt och granskas fortlöpande i ett stereoskop. Som tätast kan man gravera sju linjer i bredd per millimeter vilket betyder 49 små rutor på varje kvadratmillimeter. I närheten av denna täthet har Lars Sjööblom graverat delar av frimärkena Berling Antikva och Sispos.

(1935–2004) tecknade Traffic för Letraset som med sina ”gnuggis”-bokstäver bidrog till att många alternativa skivomslag och flygblad producerades.

år 2000. Den växlande linjetjockleken visar på Indigos historiska förebilder från 1500och 1600-talen vars former ursprungligen tecknades med bredpenna. Med digitalt hantverkskunnande har teckningar av Johan Ström (f. 1936) överförts till digitala kurvor och blivit en favorit i vår boktypografi idag.

Berling Antikva Berling Antikva (1951) tecknades av bokformgivaren och kalligrafen Karl-Erik Fors­ berg (1914–1995), senare hovgrafiker samt upphovsman till kungliga monogram och välkända logotyper. Berlings klassiska proportioner, tydliga ordbilder och goda läsbarhet gav det med tiden nästan en status som kan liknas med ”rikstypsnitt”. Berling Antikva gavs ut av Berlings Tryckeri i Lund och tecknades ursprungligen för att gjutas i bly. Typsnittet finns numera i en prisbelönt digitaliserad version under namnet Berling Nova, framtagen av Pangea Design.

Traffic

Traffic (1973) är en typisk röst från ett 70tal som sökte starka grafiska uttryck för ungdomskulturens nyvunna frihet. Inspirationen kom från andra revolutionära epoker, bland dem Bauhausskolans geometriska formspråk. Formgivaren Tom Hultgren

Sispos Sispos (1973) och dess systertypsnitt Sisneg tecknades av formgivaren Bo Berndal (f. 1924) som en del i standardiseringen av den svenska industrin. Bokstäverna tecknades för största möjliga läsbarhet även ur svåra vinklar. Sispos humanistiska sansserif-former har dominerat svenska bygg­ arbetsplatser, offentliga miljöer och varningsskyltar sedan dess. Trots teknikskiften och internationalisering fortsätter Sispos att försköna våra skyltar. Typsnittet finns digitaliserat under namnet Bosis.

Satura Satura (2011) är ett experimentellt typsnitt och framtaget i samarbete mellan typtecknarna Göran Söderström (f. 1974) och Peter Bruhn (f. 1969). Satura är också en representant för den nya våg av svenska typsnitt som tecknas direkt i digitala verktyg, och sedan erbjuds snabbt och smidigt via Internet. Grundformerna i Satura finns både som sansserif och i den version med horisontella ansvällningar som visas på frimärket.

Indigo Antiqua Indigo Antiqua (1999) är en antikva för långa texter, först använd i Bibelutgåvan

13

Liggande lejon. Utgivningsdag 1 april 1866. Formgivare och gravรถr Pehr Ambjรถrn Sparre. Tryckteknik boktryck.

14

gustav mårtensson

Bokstavsformer och typsnitt på svenska frimärken genom tiderna

A

tt bläddra i ett frimärksalbum är att göra en tidsresa. Från 1850-talets symboler för industriella nationalstater, via folkhemmets olika uttryck till dagens färg- och formrika smörgåsbord av frimärksmotiv.

Alla med frimärksintresse vet att ett frimärksmotiv kan säga mycket om sin tid. Men att ett frimärkes text kan berätta mycket mer än bara vilket värde och ursprung frimärket hade är kanske inte lika känt.

1800-talets frimärkstypografi var en dominerande del av formgivningen. Alltid inordnad i det symmetriska schema som tidens officiella formspråk krävde. Portosiffran var oftast centralt placerad, av modell fet antikva. Men ibland, som på Liggande lejon från 1866 har ”det svenska frimärkets fader” Pehr Ambjörn Sparre valt en ovanligare form. Siffrorna verkar sitta på en manschettknapp och vara formade av polerad metall.

Uppseendeväckande trendigt!

Med nittonhundratalet dyker nya bokstavsformer upp. En tidig grotesk angav portot redan på den första skillingbankofrimärket från 1855. Men den jämntjocka, moderna, i vår tid självklara, sanserifen syns första gången i en elegant version på frimärket Världspostkongressen från 1924.

Olle Hjortzberg gav K:et elegant fot och skruvade till E:na vilket ger frimärket en behaglig känsla av 20-tal.

Sanserifen är annars mest uppskattad för sin förmåga att tränga igenom och skapa ett modernt och kraftfullt anslag. På Gustav V 80 år från 1938 sitter en handtecknad variant av Gill Sans asymmetriskt placerad intill monarken.

Porträttgravyren är den första som är utförd med ett ateljétaget fotografi som förlaga. Det är bara det kungliga monogrammet som dämpar det moderna uttrycket.

Efter andra världskriget får svensk bokstavskonst ett uppsving. Funkisdebatten efter Stockholmsutställningen har lagt sig, undervisningen vid Skolan för bokhantverk fortgår och Grafiska institutets utbildning startas. Till det kommer utökade internationella kontakter och influenser, allt medverkar till en typografisk renässans. På frimärket Andra Lingiaden syns resultatet. En klassisk antikva står jämnt utspärrad under gymnasterna. Bokstavsformer med rötter i antiken och renässansen kompletterade av en portosiffra som känns sakligt modern. Ändå kunde formgivaren Karl-Erik Forsberg inte låta bli att ge R:et ett utdraget ben i dekorativt syfte.

Samma formgivare återkom med ett kalligrafiskt präglat frimärke 1951, Ny siffertyp. Den traditionella bredpennan ger de kursiva bokstäverna deras form. I kalligrafisk anda avslutas också ”g” med en ögleslinga i en stil som för tankarna till koppargravyr. Typografin utgör här hela formgivningen. I folkmun kom detta frimärke att kallas ”snoddas”.

En återgång till en mer integrerad illustration/ typografi och en reaktion mot den formella stilen i Forsbergs siffertyp dyker upp mot slutet av 50-talet i Sven Erixsons, X-ets, Götstålet. Här består bokstäverna av vita tomrum i gravyren, naivt tecknade och lösa i kanterna.

Mot slutet av 60-talet medför nya metoder att

15

reproducera bokstäver att utbudet av professionellt formgivna typsnitt ökar. Gnuggisark och fotosättning ger frimärksformgivarna en bredare palett av kvalitetstypsnitt. Nu syns vanliga typsnitt som Optima, Futura och inte minst Helvetica för första gången på svenska frimärken.

Under 70-talet pryds många frimärken av en formell typografi och det är glest mellan mer experimentella lösningar. Antikvor som Palatino, Baskerville och Goudy Old Style är med och bidrar till decenniets många vackra frimärken. Åttio- och nittiotalets frimärksköpare såg klassiska typsnitt som Garamond och Bodoni men också allt fler typsnitt från reklamens och ungdomskulturens värld. Ett bra exempel är Rock och Pop från 1991 med Lena Philipsson, Roxette och Jerry Williams. Frimärkena är krönta med

16

typsnittet Baby Teeth som föddes 1967 på en Dylan­affisch av designern Milton Glaser. Baby Teeth är ett exempel på hur ett typsnitt allmänt kan komma att förknippas med ett specifikt ämnesområde, i detta fall rockmusik.

Idag spelar persondatorerna och internet stor roll för den typografiska utvecklingen. Nya typsnitt tecknas på skärm och säljs över nätet i en ständig ström. Digitaliseringen har medfört att utbudet ökat och antalet kvalitativa typsnitt har mångfaldigats.

En frimärksdesigner idag har att förhålla sig till inte bara den svenska frimärkstraditionen utan också vår gemensamma grafiska historia såväl som dagliga influenser från hela vår globala värld av idag. Det vore konstigt om inte detta avspeglades i dagens frimärkstypografi.

Åttonde världspostkongressen 1924. Utgivningsdag 4 juli 1924.

Formgivare Olle Hjortzberg och gravör Paul Wilcke.

Tryckteknik ståltryck.

Gustav V 80 år. Utgivningsdag 16 juni 1938. Formgivare Torsten Schonberg efter ett fotografi av Ateljé Jaeger. Gravör Sven Ewert.

Tryckteknik ståltryck.

17

Ny siffertyp. Utgivningsdag 29 november 1951. Formgivare Karl-Erik Forsberg och gravör Sven Ewert. Tryckteknik ståltryck.

18

Andra Lingiaden. Utgivningsdag 27 juli 1949. Formgivare Georg Lagerstedt och gravör Sven Ewert. Typografi Karl-Erik Forsberg.

Tryckteknik ståltryck.

Götstålet 100 år. Utgivningsdag 18 juli 1958. Formgivare Sven Erixson och gravör Arne Wallhorn. Tryckteknik ståltryck.

Roxette, ett av tre frimärken i utgåvan Rock och Pop. Utgivningsdag 5 oktober 1991. Formgivare Martin Mörck och Urban Frank. Gravör Zlatko Jakus. Tryckteknik kombination ståltryck och offset.

19

20

allan ranius

Övralidsbiblioteket

”S

trindberg brukade ibland ställa till tabelras för att få andrum”, skrev Bo Bergman i Liv och läsning, ”och när bokraderna började verka för närgångna behandlade han dem som han behandlade sina vänner i liknande fall: han gjorde sig av med dem. Han behöll bara vad som passade hans livsåskådning för tillfället.” Heidenstams inställning till böcker påminner delvis om Strindbergs. För båda handlar det om tre boksamlingar eller biblioteksperioder. Heidenstams första omfattar barndoms- och ungdomsåren och det första äktenskapet fram till 40-årsdagen 1899, den andra två decennier i Djursholmsvillan och på Naddö och den tredje de femton åren på Övralid 1925–40.

Olshammar och Stockholm Heidenstam omformade sakförhållanden till sin egen fantasivärld och spelade roller som för honom blev till verklighet. Litteraturhistoriker talar om ”inre sanning” men också om ”en falsk herrgårdspojke”, som skapade sin egen bakgrund. 1897 fastslog han i ”Land och stad”: ”På landet är jag född och där är jag bosatt.” ”Född är jag i skuggan av den av Birgittasägner omsvävade kyrkan i Olshammar”, heter det i När kastanjerna blommade. Han var född i Olshammar, men födelsen är inte inskriven i Hammars utan i Klara församlings husförhörsbok i Stockholm. Föräldra­hemmet låg vid Humlegården, från 1876 en nybyggd villa på Träsnitt av Sigge Bergström 1909.

Karlavägen 7, Villa Heidenstam. Gården Olshammar, som under senare hälften av 1800-talet var ett sommarviste, kallade han sitt ”egentliga barndomshem”. Den anspråkslösa mangårdsbyggnaden, knappast större än en medelstor bondgård, uppfördes av morfadern i slutet av 1700-talet. 1891 heter det i ett brev till Axel Lundegård: ”Byggningen är ovanligt ful och landtligt modest.”1 Boksamlingen i Stockholmshemmet omnämns inte i brev och tryckta skrifter till skillnad från Olshammarbiblioteket, som omtalas 1879 i ett brev till Emilia Uggla: ”Här fins nog en mycket stor boksamling efter min morfar, men den består till större delen eller nästan uteslutande af äldre böcker – de yngsta från 1840–50-talet, hvilka bland andra fel har det att genom sin häftning taga mycket rum.”2 Det får en fyllig beskrivning i När kastanjerna blommade, kapitlet ”Min mormor”, där det är kärleken till mormodern som präglar synen på boksamlingen och barndomens läsning.

Det kallades biblioteket på grund av sina hemmagjorda björkskåp, som från golv till tak voro fulla med böcker. Fast litet och anspråklöst förtjänade det ett sådant namn. Vad som fanns i skåpen var mestadels läsvärt och fick för mig stor betydelse då.

Ju äldre jag blev, dess hellre höll jag henne sällskap i det rummet.

Dörrarna till de nedersta hyllorna voro utan glasrutor. Bakom dem låg det massvis med dråpliga gamla tidningar, politiska kalendrar och karikatyrer från tretti- och fyrtitalets riksdagsfejder och vägbrytning för adertonhundratalets borgerliga uppblomstring och rikedom.

21

”Skalderummet” på Olshammar.

Nästa våning hade mer tycke av allvarliga skolsalar, men där man ej sällan ändå glömde sig kvar. Där undervisade Xenofon, Livius, Tacitus, Plutarchos och andra svartryggade greker och latiner på tyska.

[– – –] Men det fanns också andra teckentydare och spåmän. Det var de klassiska svenska skalderna, som med guldmantlade ryggar tronade bakom glas­r utorna i skåpens ljusaste övre hedersboningar.

Hur många främlingar stodo också ej där broderligt mitt bland gustavianer och göter och talade sina ännu svårbegripliga tungomål eller tolkades av översättare, som själva voro skalder. Till och med Vergilius sjöng på svenska: ”Jag, densamma, som förr på den böjliga pipan har spelat …”

I bokskåpen felades ej heller våningar, där adertonhundratalet hade staplat upp sina romanluntors barbariska massa. Det överträffade i vikt och mängd

22

vida allt, vad sjuttonhundratalet lyckats hopa av nu olästa alexandriner. Där rådde en sådan trängsel, att buntade följetonger och romanpackor lågo inklämda ovanpå varandra som likkistor i alltför trånga gravkällare.

I bevarade utkast till När kastanjerna blommade varierar beskrivningen med andra författarnamn och uppdelning av skåpen i fyra avdelningar.

Memoarerna ger även en skildring av släktingars bokliga intressen. I kapitlet ”Ett kvickhuvud” porträtteras ryttmästare Edvard Reuterskjöld (1749–1819), som reste ut och stannade i Frankrike under flera år och förde med sig hem ”en samling franska böcker, bland annat av d’Alembert, Diderot, Marmontel, Boileau och Voltaire”. Han skapade familjens förmögenhet, ett gods, som omfattade 25 000 tunnland och sträckte sig två mil mellan Vättern och Unden3 och han lade

grunden till släktbibliotekets böcker och kartor, som testamenterades till yngste sonen majoren Carl Rütterskjöld (1798–1868), Heidenstams morfar. Denne reste i sin ungdom till Winkelmanns och Goethes Rom där han på Corson mötte Lætitia, Napoleons moder. Åtskilliga böcker köptes, i synnerhet tyska översättningar av grekiska och latinska klassiker tryckta i Stuttgart på 1820- och 1830-talen. Han markerade ägandet genom att skriva sitt namn med bläck i en och annan bok och genom att klistra in sitt bokägaremärke. Det finns ett femtiotal Övralidsböcker med exlibristexten ”Tillhörig Carl Rütterskiölds boksamling”. Han beskrivs av dottersonen som ”gårdens fruktade envåldshärskare”, men ”ärevördig och oförvitlig utan vank”: ”Bad någon att få låna en bok i hans bibliotek svarade han vanligen nej, men sedan hände det att boken kom dagen efteråt sorgfälligt inknuten i ett paket och som gåva.” Olof Robson, son till Heidenstams kusin och trätobroder Rutger Robson, har utan poetiskt skimmer beskrivit brukspatronen, som levde sitt liv på Olshammar som familjepensionär, som ”ofantligt snål och svårhanterlig i ekonomiska ting”.4 Mormodern Beata Rütterskjöld (1802–1884) var huvudpersonen under Heidenstams barndom och fick stor betydelse för hans bokliga umgänge. För henne hyste han ”en hängivenhet utan gräns”. Hon ”hade alltid en bok i händerna och några lågo bredvid henne i soffan”.

Hon var ”hemmastadd i äldre svensk litteratur” och blev en ”vägviserska genom Olympen”. De läste Schiller och Milton och ”hon älskade att slå upp Lidner”. Hennes hjälte var Napoleon. ”Gåfva av mormor till Werner von Heidenstam” står det på försättsbladet i två böcker med Rütterskjölds exlibris: Gudmund Jöran Adlerbeths Poetiska arbeten (1802–03) och Nicolas Boileaus Oeuvres (1812). Hon överlämnade enligt sitt testamente ”alla fransyska clacicer” och ”alla de böcker och plancher som vid min död som min tillhörighet finnes”5 till dottersonen 1882 och 1883.

Modern Magda von Heidenstam (1837–1917) ”hade ej mycket sinne för litterära och konstnärliga tidsfördriv”. ”Det gick en köldlinje genom hennes väsen”6 och den gick i arv till sonen. Boksamlingen var liten. I bouppteckningen redovisas ”1 bokskåp med böcker 75 kr”. Kate Bang har berättat att Heidenstam aldrig talade om modern efter hennes frånfälle, däremot alltid om

fadern, överstelöjtnanten och fyrkonstruktören Nils Gustaf von Heidenstam (1822–1887). De var motsatser, men oupplösligt förbundna. Han var framstående i sitt fack och en mångfrestare, som studerade stjärnhimlen, svarvade, målade, musicerade och strängade sin lyra. Bouppteckningen redovisar ”1 bokskåp i skrivrummet, 1 bokskåp i läsrummet och 3 hyllor med böcker”. Carl Magnus Carlander omnämner i Svenska bibliotek och ex-libris hans boksamling, som ”egentligen bestod av skönlitteratur. Öfver densamma hade han sjelf upprättat en förteckning” som inte finns bevarad. Namnet inskrevs i böcker, omväxlande med en svartstämpel G v H och en relief- eller vitstämpel med namnet Heidenstam över vapenskölden. Det finns drygt hundra volymer med denna proveniens på Övralid, några har både Rütterskjölds exlibris och den heidenstamska reliefstämpeln, det vill säga sonen har använt faderns stämpel. På Övralid finns bland ”familjerelikerna” i entréhallens spanska kista från Mauritzberg en mapp med ”Musikaliska utkast af N. G. von Heidenstam”, flertalet handskrivna men en med fem sånger tryckt i Stockholm utan år.

Efter giftermålet med Emilia Uggla började Heidenstam som ”titellös, oexaminerad, landsflyktig adelsman”7 en ambulerande tillvaro med ständiga resor och uppbrott. Han levde ett packlårsliv under sin sjuåriga bröllopsresa 1880–87 i Italien, Frankrike och Schweiz, med två koffertar och en transportabel bokhylla. Den senare, som är omnämnd i nyckelromanen Ultra montes (1903) av Donald Wedekind, är en resebokhylla för omkring 160 böcker. Den skänktes senare till Gustaf Fröding för att tas över av Cecilia Fröding, som i sin tur donerade den till professor Hjalmar Öhrvall. Slutligen överlämnades den till Övralid 1948 av fru Lisa Öhrvall.8 Heidenstam skickade emellanåt hem ”en lår utlästa romaner samt böcker af hvilka jag ej haft behof för närmsta tiden”.9 När August Strindberg i månadsskiftet juli–augusti 1886 flyttade från Othmarsingen utanför Zürich lämnade han kvar ett par boklårar hos Heidenstam på Brunegg. Ett lån på 50 franc utraderades genom en del av dessa böcker. ”Jag judade mig till halfva din boksamling eller mer i somras”, heter det i ett brev den 17 november 1886 till Strindberg.

23

Av dessa några hundra volymer, huvudsakligen samtida fransk skönlitteratur, kvarstår kanske ett tjugotal, fem med dedikationer från Björnstjerne Björnson, Ola Hansson, L. Roger-Milès, illustratören Carl Larsson och översättaren Birger Mörner.10 En bok av Paul Bourget och två av Guy de Maupassant har anteckningar och några troligen förstrykningar av Strindbergs hand. 1915 skänkte Heidenstam till Fredrik Böök Gustave Flauberts Madame Bovary med talrika anteckningar av Strindberg;11 för Heidenstam var Salammbô den viktigaste Flaubertboken,12 men en gång tillade han: ”Vänta aldrig att jag kostymerar mig efter t.ex. Flaubert.”13 Vandringsårens böcker om­nämns 1920 i ett brev till disponenten Arvid Hernmarck, bibliofil och Heidenstambeundrare och vän under ett tiotal år, såsom ”hoprafsadt hur som helst under tider, då jag var mer nödd att se på styfvern än nu”.14 Heidenstam slog sig ner i Olshammar sedan Villa Heidenstam sålts i maj 1888. Han var kyrkskriven i Hammars församling 1888–93 men vistades där endast kortare perioder, sammanlagt ett år. Den första och enda julen Heidenstam tillbringade där var 1890, då han i ett brev till Oscar Levertin ifrågasatte att bo i ”en så ålderstigen byggnad under de fyra kallaste månaderna”.15 Det oroliga och kringflackande livet fortsatte.

Den 6 juli 1891 publicerade Nerikes Allehanda ”en idyllisk skildring från Olshammar af en vandrande student”: Från skaldens stora och ljusa arbetsrum är utsikten åt alla håll tilldragande. Hvart man vänder blicken är det så tyst, grönt och vackert. Där glänser Vetterns spegel, klar och blå, inramad mellan skogiga höjder. Och låter man blicken hålla sig inom rummet så kan man ej annat än glädja sig åt de stora manuskripthögarne, som, det är man viss på, skola bli en vinst för landets litteratur. Åtskilliga kuriositeter i detta och andra rum röja orientalisten, och på hemtrefnaden har öfver allt den artistiska smaken tryckt sin fina prägel.

Boksamlingen omfattade omkring 3 000 volymer och bestod till drygt 90 procent av ärvda böcker.

Vid ett besök av Oscar Levertin döpte denne arbetsrummet, som låg en trappa upp, till ”skalderummet”,16 ett skrivbord och några öppna hyllor från golv till tak med böcker från Villa Heidenstam. Det Rütterskjöldska släktbiblioteket stod i

24

ett annat rum och en del av faderns böcker förblev troligen nedpackade. Då tidskriften Ord och Bild inför en artikel av Hjalmar Söderberg föreslog fotografering i arbetsrummet tyckte Heidenstam att det var ”narraktigt”.17 Efter den positiva debuten följde ett nytt umgängesliv, en son med Ellen Belfrage och Köpenhamnsskilsmässa 1893. Heidenstam lämnade Olshammar för gott. Han deltog inte själv i ”flyttningsbråket” utan hans mamma och frånskilda hustru ordnade upp inför uppbrottet tillsammans med Robsons på Aspa. Inför auktionen den 25 september skrev han till Emilia om utgallring av bohaget: I det hela tycker jag att så mycket som möjligt bör afyttras alldenstund det mesta i alla fall är gammalt skräp, som ej är värdt att fraktas eller ligga uppbevaradt för en oviss framtid. I öfrigt kan du på platsen bäst själf afgöra om hvad som bör säljas. Härvidlag rättar jag mig efter ditt eget tycke och säjer endast: sälj helre för mycket än för litet.

Alla böcker behålles utom en del gammalt följetongs- och romanskräp, som du efter behag kan utvälja. Mina böcker är väl bäst nedpacka i lårar och låta stå. En enda önskar jag för ögonblicket (dvs. tills i höst) att du försöker medtaga. Det är Flammarions Bebodda världar. Jag tror den står framme på bordet vid fönstret åt kastanjen. Hittar du den ej kan ingen hjälpa.

Inpacka Fryxells historia och Held och Corvins historia och böcker som du sett mig mer begagna i en särskildt lår på hvilken du skrifver ”Historiska böcker” eller sätter något annat märke, i fall jag framdeles vill efterskicka den.18

Åtskilligt av det nedpackade bohaget blev kvar i ”det sönderspruckna huset” och efter några år var det ”illa stäldt med V; saker af mögel, fukt och råttbo i boklår m.m.”19 Det översändes då Heidenstam köpt en villa i Djursholm.

Heidenstams vistelseorter skiftade under de följande sex åren, 1893–99, då de flesta böckerna var nedpackade och hälften avyttrades. 1895 bodde Heidenstam på Artillerigatan 33 i Stockholm, i samma hus som sin mor. I ett brev till Emilia Uggla berättar han om bostaden, utgallring inför bokauktion och det egna behovet av böcker: ”Jag bor här ensam i tre rum och hvar morgon kommer en jungfru och städar. Åtta lårar har i dag afgått ompackade till auktionskammaren och mer

Hellen Lindgren, Arne Garborg, Karl Gjellerup och Karl August Tavaststjerna. Även egna böcker ingick, såsom den norska översättningen av Från Col di Tenda till Blocksberg och kalendrar där han lämnat bidrag såsom Från Mälarstrand, Julqvällen, Nornan och den i Chicago tryckta Linnea.

Exlibris.

Djursholm skall åstad så småningom. Af böckerna behåller jag bara helt litet för två små hyllor.”20 På Stockholms bokauktionskammare såldes större delen av faderns bibliotek tillsammans med flertalet Strindbergböcker och andra böcker den 15 april 1896, ett par veckor före bröllopet på Blå Jungfrun. Den 47-sidiga bokauktionskatalogen upptar 1 531 poster eller drygt 2 000 enheter (volymer, kartor, manuskript). Det var städmani och ingen genomtänkt försäljning. Slutsumman blev 419:85. För 125 poster översteg priset 1 kr. Till rariteterna hörde Carl von Linnés Wästgöta resa (1747) och Skånska resa (1751), som kostade 7 kr respektive 5:50. Ingen Stockholmstidning omnämnde bokauktionen. Hans Lindström har i en artikel i Bokvännen 1956 kommenterat bokförsäljningen.

Han talar om auktionsfördömelse och ställer frågan: Kände han böckerna som en boja för sin fantasi? Han framkastar den gissningen att Heidenstam hade duplettexemplar och enstaka titlar återkommer i Övralidsbiblioteket. Katalogen redovisar några 1600-talstryck, det äldsta av Christophorus Nottnagel, Manuale fortificatorium oder Kurtzes Handbüchlein von der Vestungs-Bawkunst (1659). Drygt 200 är från 1700-talet, medan lejonparten utgörs av 1800-talsböcker. Nästan en tredjedel är skönlitteratur, drygt 200 naturvetenskap och teknik med Beskrifning öfver svenska fyrarne (1872) och lika mycket historia med ett femtiotal Napoleonböcker. Från morfadern härrör ett sjuttiotal häftade tyska översättningar av klassiska grekiska och romerska författare, ett trettiotal militaria och 400 kartblad med ”ett band handritade kanoner m m af C Reuterskiöld”, nr 1524. Åtskilligt följde med i förbifarten, till exempel Gustaf Adolph Montgomerys biografi över Ernst von Vegesack (1827) och flera böcker rörande Ryssland och Karl XII samtidigt som Heidenstam arbetade på Karolinerna. Drygt 90 procent är ärvda böcker, några gåvor av författarkollegor såsom Ellen Key, Birger Mörner, Per Hallström,

Genom ett impulsköp på fyrtioårsdagen blev Heidenstam ägare till en palatsliknande Djursholmsvilla i florentinsk stil med 9 rum, byggd 1894 av grosshandlare Walter Hultin, initiativtagare till de populära 25-öresböckerna. Efter inflyttning fick Oscar Levertin ta del av några kommentarer: ”Villan, snöhvit och af sten, ligger på en hög bergsudde med egen strand och elysisk utsikt öfver öar och vatten. Äfven läget är rätt mycket ur vägen. Gäller nu bara, om jag får vara i fred. Tänker på dörren, rättare grinden, sätta ett: Besök undanbedes.”21 ”Arbetsrummet var luftigt och ljust”, skrev Leonard Ljunglund 1902 i den ofta citerade artikeln ”Hur våra författare arbeta”. ”Genom fönstren lyste fjärden med de furuklädda öarna.”

Sedan de ärvda böckerna starkt decimerats fick boksamlingen en mera personlig prägel.

Uppbyggnaden av ett eget bibliotek började under påverkan av vänner. Albert Engström ritade ett exlibris med granar och stjärnhimmel över en ödslig väg. Heidenstam tackade för teckningen: ”Stjärnhimmeln tilltalade mig mycket, skogsstiliseringen mindre. Därför har jag behållit himmelen men stjälpt ett par millioner lass snö öfver skogen – hvilket gör sig bra.”22 Oscar Björck gjorde en ny teckning med texten ”Verner von Heidenstams bok” och Heidenstam skrev i ett brev till Eva Acke 1899: ”Tanken är af undertecknad själf, men Engström har utfört himelen och Björck marken. Mer kan man ej rätteligen begära af en sådan liten lapp.”23 Tre år senare skrev han till den norska översättarinnan Bolette Pavels Larsen om sitt exlibris, att det ”synes mig något mindre lyckat i själfva utförandet, ehuru den ju kan ha andra goda egenskaper. Ehuru jag har en rätt betydlig boksamling brukar jag ej begagna den och i det hela förekommer här i Sverige – liksom i Norge – ytterst sällan en bok med ett exlibris.”24 Fototypi gjordes samma år och återgavs i tidskriften Varia 1899 och i Carlanders boklexikon.

25

Hos kulturdufvorna. Karikatyr av Edvard Forsström i Söndags-Nisse 1907.

Tor Hedberg, Helmer Key, Verner von Heidenstam och Oscar Levertin (längst till höger).

Storfolk av Knut Stangenberg i Puck 1902.

26

27

För den ständigt läsande författarvännen Levertin var det ”ont om riktiga böcker, lärda böcker i många band”25 och vid Fredrik Bööks visit under Stockholmsbesöket 1902 medgav Heidenstam, att biblioteket inte var vidare rikhaltigt.

Heidenstam bodde och arbetade i villan under drygt fyra år. Trivseln var god till en början, men societetslivet med ”de rysliga stockholmskalasen” och Nils Linders ”pedantiska och barbariska kritik” komplicerade tillvaron. Olga Wiberg, som stod brud på klippön Blå Jungfrun 1896, ledsnade på skaldens ”tråkighet och tankspriddhet och hans evinnerliga landsbygdsfunderingar och reste slutligen själf utomlands och fordrade bestämdt att slippa alla Vättersuddar och i stället få äktenskapet upphäfdt”.26 Skilsmässa uttogs och efter att ha övervägt ett år såldes villan i september 1902.

Naddö När stockholmsåren var till ända upplevde Heidenstam det som att ”ett tredje skede begynt”.

Han återvände till ”hembygden”. Den 16 april 1903 flyttade han in på Naddö och gården presenterades för läsarna av Östergötlands Dagblad den 23 juni följande år.

Naddö gamla corps de logis har undergått en genomgripande inre restaurering. Det hade på ett 30:tal år troligen ej varit använt till vinterbostad, utan blott bebotts om somrarne. Nu voro golfven omlagda, väggarne ombonade och allt nymålat. Möblerna

voro antika, mest i hvitt och en del äfven unika.

En gammal ekmöbel skulle hafva kommit från Visingsborgs slott. Å en del platser stodo kuriositeter och dyrbara minnen af olika slag. Vestibul och trappuppgång pryddes med helgonbilder från Italien och gamla oljemålningar. Uppe i rummen funnos originalmålningar af Zorn och Carl Larsson, gåfvor till skalden; likaså en stor tafla af Acke, en fantasi, föreställande en framtidsstad af bara järn och glas.

Man ser där bl.a. ett stort palats, byggt av järn och med glasväggar, allt strålande i elektrisk belysning. I vattnet nedanför palatset ser man näckrosor och förvånas öfver att ändå finna litet sann natur bland allt konstlat; men hur bedrar man sig ej! Näck­rosorna äro af hvitt glas och lysa med elektriskt ljus. En annan tafla var ett porträtt kallat ”Spökflickan”.

Den övre våningens stora, ljusa biblioteksrum upptog mitten av husets sjösida; även i sällskapsrummet fanns en stor bokhylla. Landshövdingefrun Alice Trolle talade 1917 om ”stora bekväma länsstolar”, ”ett långt mahognybord på hvars blanka skifva ligga strödda böcker och tidningar” och ”hvita bokhyllor fullsatta med böcker i vackra och dyrbara band bland hvilka står öfverst på hyllan Dantes tänkaransikte i mörk brons med lager om pannan”.27 Halva taket i biblioteket rasade i juni 1916 efter att Heidenstam rest sig från bordet och lämnat rummet. 1907 uppskattade Erik Norling boksamlingen till närmare två tusen band, Ruben G:son Berg några år senare till tre tusen.28 ”Jag ärfde efter mina morföräldrar en samling

Exlibris, det första av Albert Engström och Oscar Björck, det andra av Gabriella Möllerberg, som troligen även ritat det tredje.

28

Naddö.

1700-talsböcker, som dekorerade en fondvägg på Naddö. De gyllene ryggarna har visst lyst de besökande alltför starkt i ögonen. Att jag plöjt igenom en stor del af böckerna är …”, heter det i en marginalanteckning i Bööks Sveriges moderna litteratur (1921), som blev stympad vid inbindningen.

Ett nytt exlibrisförsök gjordes 1913. Birger Mörner, nära vän med Heidenstam sedan 1890-talet, engagerade sin kusin Gabriella Möllerberg, född Mörner, som var konstnär. Hon deltog i umgänget med Heidenstams, möblerade Heidenstamrummet på Mauritzberg och kopierade ett porträtt av presidenten Otto Reinhold Strömfelt vid Svea hovrätt åt Heidenstam. 1913 började hon rita exlibris, åt Heidenstam. Mörner tyckte att en uggla ”var för vanligt” och föreslog att hon skulle gå igenom hans exlibrissamlingar för att ha något att utgå ifrån.29 Den 18 februari 1913 skrev Heidenstam till Mörner: ”Pyret har verkligen talang. Jag har ännu inte hunnit tacka henne. Alla tre äro bra, men som den med snömotivet är minst ’adlig’ och står det ursprungliga uppslaget närmast, behåller jag väl den.” En beställning gjordes på 500 stycken hos Aktiebolaget Hasse W. Tullberg i Stockholm.30 Heidenstam inklistrade inte dessa exlibris i sina böcker, utan de var bara objekt för samlare, som ofta hörde av sig. I arbetsrummet på Övralid står

en dansk mahognychiffonjé, där det förutom restlagret finns ytterligare ett exlibris med en vapensköld, av allt att döma av Möllerberg.

För Heidenstam var Naddöåren produktiva, en storhetstid med 50-årsfirande och Nobelpris.

Han var klädd i golfbyxor som en gammaldags lantjunkare och kallades stundom patron. En femminuters filminspelning gjordes 1912.

Den tredje hustrun Greta von Heidenstam erhöll andra priset vid den första svenska skönhetstävlingen 1908. Hon trivdes på landet, skapade hemtrevnad och skötte gård och hushåll mönstergillt. Lantbruket omfattade 90 tunnland, hushållet 9–10 personer. I sina almanacksanteckningar omtalar hon hur tillvaron efter den romantiska förälskelsen blir alltmer fylld av problem. ”Åter ett år fullt af olyckor slut. Måtte det nya året bli bättre i alla afseenden”, blev slutkommentaren den 31 december 1914. Som ”nunna i Naddö kloster” hade ”Lilla hennes nåd” svårt att följa klosterreglerna. Hon släpade Heidenstams namn i smutsen 1905.31 På Naddö blev det endast formell skilsmässa; hon bodde kvar som husfru Greta Sjöberg. Tio år senare rymde hon till Norge med trädgårdsdrängen, ”den vackre Gerhard”.

Skilsmässa uttogs 1916 och två senare såldes gården med inventarier.

29

Biblioteket på Naddö.

”När man skall slå sönder något, lönar ej att räkna splintorna eller att känna efter, om det värker i handen. Hade jag ej ändå fått öfver så många lårar med skräp, så svåra att få förvaringsrum åt i dessa tider, skulle jag ha haft en sorg mindre”,32 heter det i ett brev till Ellen Key. Heidenstam ville vara ”fågelfri” och behöll endast möblerna i ett av rummen.33 ”Man borde aldrig äga mer än det nödvändiga. Af 100 böcker är det kanske fem, som man ibland plockar ned och läser i. Hvad skall man då med de 95?”34 heter det under en av flyttningsdagarna i ett brev till Hernmarck. Men attityden inför biblioteket som en ansamling av böcker kunde ett par veckor senare slå över till nedstämdhet: ”Underligt känns det, för att välja ett beskedligt ord, att plötsligt sitta utan gård och hem och bo i koffertar och lårar.”35 Åtskilliga böcker bortskänktes, Emilia Uggla erhöll en ”halfstor lår”.36 Hernmarck förvärvade några möbler och ”biblioteket på Naddö”, med rätt för Heidenstam att återköpa;

30

”allting inpressades inom ramen af 50 000 kr”.37 Det inköpta förvarades tillsammans med deponerade saker i en flygel på Hässelbyholms slott, två mil från Strängnäs.38 Vid Hernmarcks konkurs 1923 överfördes tillhörigheterna till Stockholm och slottets inventarier utbjöds till auktion. ”Efter mycket bråk och långa förhandlingar” med Södermanlands enskilda bank återfick Heidenstam böcker, silver och möbler.39 När Heidenstam hade sålt Naddö ville han lämna Sverige och slippa ut ur ”detta fängelse, där partiträtan ekar i väggarna och luften har blifvit omöjligare att andas än någonsin. Jag känner mig”, skrev han i ett brev till Hernmarck den 9 januari 1918, ”som en fisk, som långsamt förgiftas och dör innanför glasväggarna i ett akvarium, där inget friskt vatten längre kan sippra in”. Han förde under sju år en rotlös tillvaro i Danmark och vid Rivieran med kortare sejourer på Mauritzberg vid Bråviken och Hässelbyholm.

Boksamlingen fick under den ambulerande tillvaron inte samma tillväxt som tidigare. Av förvärven har endast enstaka böcker bevarats och kontinuiteten bröts för periodica. Fataburen finns från 1906 till 1919, Karolinska förbundets årsbok 1910–1918 och Samfundet Sankt Eriks årsbok 1903–1917. Övralid Kate Bang, som blev bekant med Heidenstam 1916 och hans livsledsagerska under två decennier, ”kämpade” i åratal för en gård i Sverige och helst Övra Lid.40 Under Naddötiden hade det gjorts utfärder nästan varje år till Övra Lid, men Heidenstam ”var osäker in i det sista”.41 Han ville helst bo på landet i ett herrgårdshus utan lantbruk. ”Öfvralid är i mångt det mest tilltalande”, heter det i ett brev till Arvid Hernmarck den 13 juli 1920. ”Frånsidan är behofvet af folk, af sex drängar, och det i en trakt, där folket är elakt. Äfven har själfva rätsidan, den på en gång klassiska och nordiska utsikten, sina faror. Hur kommer den att se ut, när man en vacker dag begynner att hugga ned skogarna? Det såg bedröfligt ut för det lilla stället Åsen.”

Den 22 september 1923 köpte han gården, ”rik på skog och utsikt”. Den gamla huvudbyggnaden, ”träslottet”, hade rivits i slutet av 1800-talet.

Han planerade ett nytt hus och ville ”vara sin egen Tessin”. 42 I september 1925 var det färdigt för inflyttning. Träbyggnaden har beskrivits som ”ett arkitektoniskt självporträtt”, ”hans sista dikt när orden hade övergivit honom”. 43 Heidenstam tyckte om ”tunga och osirade hus, inga grannlåtar”. Han talar om den fäderneärvda herrgårdsstilen, att det ”såg ut som ett slott både utan och innan”. 44 Det var lika många rum som på Naddö, fyra rum på bottenvåningen och sju på den övre, varav tre gästrum. Möbleringen ger grunden för ett hem och det var inte planerat för större umgänge, såsom på Naddö med en stor salong och en blå salong. ”Platserna i Övralids matsal äro begränsade”, 45 skrev Alice Trolle. Heidenstam blev en gång förvånad efter en resa till Italien: ”Jag begriper inte att Övralid verkade så enkelt, när jag kom hem. Det var väl med minnet av våra palatshotell. Nu tycker jag så bra om det. Det är ett hem just som jag önskade det.”46

Borgardömets sångare av Einar Nerman i Fram 1910.

Heidenstam sade alltid Övralid med en hopdragning till ett ord, sanktionerat av professor Adolf Noreen; båda versionerna finns i äldre tid.

Sockenborna i Västra Ny uttalar varje namn för sig och markerar därigenom tydligare höjdskillnaderna mellan gårdarna.

Uppställning av boksamlingen ”Här är oerhördt mycket att ordna på gården”, skrev Heidenstam i början av december 1925 till Sven Hedin, ”och jag vill helst styra därmed nu

31

med ens och så bli fri. Från sju på morgonen till sena kvällen har jag ingen annan sittstund än vid måltiderna, men kaos’ förvandling till reda börjar närma sig. Jag vill tro, att allt skall vara klart till jul.” Bang har beskrivit uppackningen och uppordningen av böckerna på följande sätt: Det var festligt den dag då böckerna, som sovit sin tysta sömn i mörka packlårar under de många år deras herre varit hemlös, åter togs fram i solljuset. Sandell körde dem i fordvagnen från ladan upp till fönstren, där jungfrurna slog dem mot varandra och dammade dem innan H. ställde dem på deras platser. Systematiseringen blev den enklast möjliga. Böckerna i förgyllda franska band, som stammade huvudsakligast från Olshammar, skulle stå så att kvällssolen kunde lysa på de guldsirade ryggarna; historisk och filosofisk litteratur på den hylla, som var lättast åtkomlig.

Geografiska verk, resebeskrivningar och hembygdsböcker stod sida vid sida med böcker om djur och fåglar; uppslagsböckerna sattes nära telefonen och skrivblocket. Med de skönlitterära böckerna var det inte så noga, de skulle vända ryggen från ljuset och

Övralidsbiblioteket.

32

ordnades mest efter inbindningen så att inte rött och blått blandades för bjärt; den boksamling H. köpte av Strindberg på åttiotalet i Schweiz var bunden i röda band. Det var en artist och inte någon biblioteksman, som stod för arrangementet.47

I en svart anteckningsbok, som nu ligger i chif­fon­ ­­jén bakom arbetsbordet i skrivrummet, förteck­ nade Bang lösöret den 1 januari 1926. Boksamlingen anges till 3 100 band och med det antalet började det tredje biblioteket.

Det övre hörnrummet, Bangs skrivrum, var för Heidenstam ”husets vackraste”.48 Böckerna uppställdes i det största rummet (9 × 6 m) med tre fönster och två dörrar. Det var vardagsrum och sällskapsrum. 1932 betecknade Marika Stiernstedt det som ”ett utpräglat maskulint rum med långt biblioteksbord och bekväma läns­stolar. Få prydnadsting.”49 Två år senare beskrev Eva AlkmanMalm det i en intervjuartikel: Verner von Heidenstams bibliotek på Övralid är ett mycket vackert rum. Ett stort hörnrum på nedre botten med krämfärgade, limstrukna väggar, inbyggda

Vykort. Heidenstam vid mahognybordet.

33

bokhyllor i tre hörn, en prelatviolett flossamatta över större delen av golvet, gardiner i exakt samma ton och gamla möbler av blänkande kanstanjebrun mahogny. På väggarna silvergråa stålstick och ett par mörknade familjeporträtt. Ett ljust, vänligt rum med en strålande utsikt över Vättern. Ett förnämt accord, som förhöjs av bokhyllornas innehåll, interiörens enda egentliga smycke.50

Efter femton år omfattade boksamlingen drygt 100 hyllmeter. Två tredjedelar stod i bokrummet, resterande tredjedel var i sämre kondition och magasinerad. Ytterligare ett bokhörn var planerat till vänster om ingången och ”hyllorna låg i reserv på vinden”.51 Men de nio kopparsticken efter Pinturicchios målningar i Siena dombibliotek fick hänga kvar på väggen. Det fanns troligen inte någon annan lämplig plats för hörnmöblerna och björnfällen.

Mitt i rummet står ett gammalt salongsbord, en 70-årspresent, som hade sålts vid försäljningen av Naddö och hamnat på Östgötabanken i Motala.

Bordet var under Heidenstams tid överfullt med böcker. Numera ligger där endast Övralids gästbok, som prins Eugen skänkte den 7 oktober 1925 med inskriften ”Från den förste gästen”. Bokhyllorna närmast dörren vid ett litet telefonbord till höger om ingången innehåller Heidenstams egna utgåvor, geografi med mera. I hörnet på andra sidan fönstren står framför allt historia och vitterhet. Hyllorna bakom mahognybordet, som den mångkunnige Karl Löfqvist på Sjö­hagen, Nedra Lid, hade gjort liksom arbetsbordet i skrivrummet, rymmer huvudsakligen ärvda böcker från föräldrahemmet och Olshammar. De utgör omkring en femtedel av bokbeståndet. Mellan bok­raderna hänger tre miniatyrporträtt av anförvanter.

Mahognybordet längst in i rummet hade ett annat utseende än det har idag. Vid Werner Wolfs besök 1929 fanns ”praktband av heidenstamska verk, dessutom medaljer, mynt och sådana minnen som skalden särskilt ville hedra”.52 Marika Stiernstedt reagerade inte 1932 på det framlagda innehållet53 såsom Bertil Malmberg vid sitt besök fem år senare.

Jag har ingen förmåga att beskriva rum och inredningar men kan inte underlåta att nämna ännu en detalj: det bord där Heidenstam hade sina mångfaldiga äretecken uppradade. Detta dignade under

34

sin bördas överflöd. Ingen av de stora representativa svenska författarna (endast Selma Lagerlöf gör kanske ett undantag) har erhållit lika många officiella utmärkelser som diktaren på Övralid. Jag kan omöjligt påminna mig den vackra kollektionens alla enskildheter: där var nobelprisets ädelt smyckade och textade dokument, där var det svenska hedersdoktorsdiplomet, där var hedersdoktorsdiplomet från Heidelbergsjubileet, en otrolig myckenhet av hyllningar, adresser och medaljer, allehanda minnesgåvor och historiska suvenirer, överräckta av militära staber, vittra samfund och lärda akademier.

Man har ofta låtit mig veta, säger värden spjuveraktigt, att man bör gömma undan sådant här, icke lägga fram det till beskådande. Ty det är ett bevis på obotlig fåfänga. Det är det ju också. Men jag undrar om så är. Icke alla människor ha en naturlig relation till sina troféer. De både överskatta och underskatta dem, älska dem men blygas för sin kärlek och handha dem så som en skåpsupare handhar sin flaska. Heidenstam åter betraktar dem som festliga insignier med det väsentliga ändamålet att dekorera livet. De harmoniera med hans art, livskänsla och levnadsstil, med hans sinne för tecknet, för det symboliska, för den med innehåll mättade åtbörden.54

Heidenstam var i fråga om beröm, hyllningar och utmärkelser ständigt ”sugen som en varg”.55 Den 7 maj 1914 skrev han till Karl Otto Bonnier: ”Tack för guldtian, som vi ha haft roligt åt och tillika med några segertecken redan ligger under glas.” Efter hans död har självförhärligandet nedtonats och bordet domineras av vackra bokband. ”Övralids sobra bibliotek är starkt präglat av en pedantisk ordning med 3 000 välbundna gamla, nya och egna böcker, uppställda efter bandens färg och format och med de förgyllda helfranska banden placerade så att kvällssolen kan lysa på de gyllene ryggarna i de släta vitmålade bokhyllorna. På bibliotekets långbord rymdes ingen skrivmaskin, men väl en stor pennformerare, folianter och brevsamlingar”,56 skrev Ulla Eliasson i en artikel om biblioteksprojekt under 100 år. För Per Gedin är det ”ett magnifikt bibliotek”, där ”bokryggarnas färg symboliserade det land respektive böcker kom från” och ”böckerna var uppställda efter ryggarnas färg för att man lätt skulle hitta bland dem”.57 Men det är en skönandes egen spontana ordning med några grundtankar: en sammanhållning av ärvda böcker, av ny-

bindningar med röda, blåa och bruna band samt en strävan att hålla samman ett par avdelningar.

En närmare hyllkontakt avslöjar, att ibland står del 1 på en hylla och del 2 på en annan, en periodikasvit på ett ställe och en enstaka årgång på ett helt annat, en upplaga av Erwin Guido Kolbenheyers Spinoza-Roman på en hylla och en senare upplaga på en annan. 19 böcker av Selma Lagerlöf står på tre olika hyllor och tre dedicerade böcker i magasinet, Henrik Schücks Svenska akademiens historia 1–7 (1935–39) i biblioteket, arbetsrummet och magasinet.

Från början uppställdes allt i biblioteket och det fanns gott om utrymme. Drygt två tusen band tillkom under Övralidstiden. Det skedde en kontinuerlig uppflyttning till vinden och åtskilliga gåvor överfördes ouppsprättade, såsom Tage Aurells Till och från Högåsen (1934) med anteckningen ”Besv.” En och annan besökare har reagerat inför magasinering av den moderna litteraturen: Gunnar Ekelöfs Sorgen och stjärnan, Harry Martinsons Spökskepp och Resor utan mål och samtliga fem böcker av Artur Lundkvist. De ”dåliga” böckerna stod först i ett rum, den s.k. bokkammaren eller ”Inferno”, namnet därför att det blev så hett under plåttaket på sommaren.58 Då detta iordningställdes som vindsgästrum för Kate Bangs barn flyttades böckerna längst bort utmed gaveln på det allmänna vindsutrymmet, där ett dussin koffertar står uppställda, däribland ovan nämnda resebokhylla och en järnbeslagen koffert med kunglig krona och Adolf Fredriks initialer A F.59 Bokförvärv Heidenstam var inte intresserad av att bevaka nyutgiven litteratur varken i kataloger eller vid bokhandelsbesök. De egna bokinköpen är troligen inte mer än ett hundratal. Några exempel ur korrespondensen. ”Jag har köpt mig en dyr bok ’Kongen’ af Björnson. Den är mästerligt skrifven”, heter det 1882 i ett brev till hustrun.60 I december 1907 inköptes Axel Olriks Nordisk Aandsliv: Vikingetid och tidlig Middelalder (1907).

1921 skrev han till Birger Mörner om När de döda vittna: ”Jag rekvirerade genast Fürst. Det är ju i sin anspråkslösa form en historisk guldgrufva.”61 1925 omtalas förvärv vid ett Stockholmsbesök av två volymer av Guglielmo Ferrero på svenska;62 italienaren var Heidenstams förslag till nobel-

pristagare. Inför förarbeten gjordes enstaka förvärv. När han var i behov av filosofisk litteratur under arbetet på Hans Alienus vände han sig inte till en bokhandel utan till bokförläggaren, som anskaffade Albert Schweglers Grunddragen af filosofiens historia (1856).63 Lundegård erbjöds 1903 en god affär inför gemensamt julfirande på Naddö: ”Vill du göra en god affär och medtaga din Visingsöbok till afsalu, så är jag spekulant.”64 Vadstena bokhandel besöktes, ”en ganska god bokhandel i förhållande till stadens obetydlighet”.65 Några enstaka bokinköp förtecknas separat i hushållsböcker, men bokhandelsräkningarna på sammanlagt omkring 3 500 kr specificeras inte. De innefattar även frimärken och papper, cigarrer och cigaretter.

I biblioteket på Övralid finns några kapslar vid telefonhyllan med ett tiotal kvitton 1926–36 från Walfrid Nilssons bokhandel i Motala, som redovisar Vildros skrivpapper och kuvert, reservoirpennbläck och läskpapper samt ett 30-tal böcker; en tredjedel av dessa finns på Övralid.

Bang var drivande vid förvärv och stod för de flesta bokinköpen under de sista decennierna.66 Hon tog med sig egna böcker från Danmark och övertalade sin fader grosshandlare Joseph Herforth att köpa böcker på auktioner i Köpenhamn. En lista på ett 30-tal inköpta böcker avslutas med följande ord: og mange flere som jeg nu ikke orker at skrive op.

Naturligtvis er der mange du maaske ikke bryder dig om, men du maa huske, at paa en saa stor bogauktion som denne var, salges ofte 3 à 4 bind sammen og vil man have et maa man tage de andre med.

Dertil kom at jeg sögte efter ens bind, saa det kunde blive en vacker serie og det tror jeg det bliver. De er alle ens bundet kun 5 er olika, men disse ogsaa brune og gamle vackra franske band! Hos mig fylder de 3 hylder, paa Övralid sikkert 2. Mindst!67

Åtskilliga böcker har inklistrade ”Exlibris MDCCCLXXXVII Sigurd Trier” eller stämplade ”Hvedholm bibliothek” och ”HolsteinHolsteinborg”, de senare omtalas i ett brev som ”297 härliga gamla empireband”.68 Den mycket läsintresserade Bang drev på och tillsammans köpte de åtskilliga volymer, i synnerhet under de första resorna till Italien. Ett besök i en välförsedd bokhandel i Pisa får följande kommentarer: ”Heidenstam köpte flera av Zolas och

35

Lotis romaner till mig. Alla ingick i Collection Nelson, och på Övralid skulle vi en gång komma att binda dessa enkla små böcker i vackra skinnband; det var ett minne från våra reseår, och Heidenstam satt och klistrade med stor omsorg författarporträtten från de lösa omslagen in i böckerna.”69 I Övralidsbiblioteket finns inga bundna Collection Nelson-böcker. De har troligen borttagits och översänts med hennes övriga bohag i augusti 1937 när hon inte längre var välkommen på Övralid. ”Varje vecka”, heter det i Vägen till Övralid, ”besökte vi bokhandeln i Nizza och köpte nytt förråd. Den boklår, som Caesar [Strobino] hjälpte oss att spika igen och skicka hem, då vi bröt upp från Villa Lottina, blev ganska tung; vi hade formligen slukat franska böcker, mest revolutions- och napoleonslittteratur, vilket hyllorna på Övralid bär spår av.”

Intresset för Napoleon hade hon gemensamt med Heidenstams mormor. Förstrykningarna i Napoleons Correspondance är av hennes hand.

Bangs engelskorientering avspeglas i en samling engelska tidskrifter, som ligger i en koffert på vinden. ”Till min födelsedag”, heter det i Övralid, ”köpte han antikvariskt Starbäcks historia, men det var därför, att den var en gammal bekant och lämpade sig till att läsa högt ur för barnen; i den hittade han lika bra som i Fryxell.”70 Som ledamot av akademier och samfund och medlem av sällskap och föreningar, erhöll Heidenstam flera hundra böcker och periodiska skrifter. Och som ordförande i Stipendiefonden 1901–14 mottog han böcker. 1906 heter det i ett brev till Karl Otto Bonnier: Ja, du sände i våras Kumlagården, Göran Delling, Margot och Källorna. Vidare har jag fått Gertrud, Nattens röster, Jacobssons sista och Lundhs af i våras samt Oscar Stjernes Sol och snö, Melsteds Fantomer och Öbergs Makter och Geijerstams Bröderna Mörk.71

Samtliga ovan nämnda stipendieböcker saknas i Övralidsbiblioteket, liksom en boksändning fyra år senare: Hjalmar Bergmans Amourer, Sven Lidmans Thure-Gabriel Silfverstååhl, Artur Möllers Kroppens komedier, Anders Österlings Blommande träd, Marika Stiernstedts Lilas äktenskap, Gustaf Hellströms Kuskar, Elin Wägners Pennskaftet och Anna Wahlenbergs Sagor.

Albert Bonniers förlag översände bokpaket

36

un­der ett halvsekel. Heidenstam tackade ofta för böcker, som utgjorde betydelsefulla tillskott. Under 1930-talet skötte Kate Bang ”förkråkning­ arna” i julkatalogerna.72 Dessemellan kom bok­­ sändningar, såsom i juni 1927, då ”önskade böcker” översändes efter Karl Otto och Lisen Bonniers besök på Övralid: Axel von Fersens Dagbok, Martin Lamms Strindbergs dramer, Karin Smirnoffs Strindbergs första hustru, Karl Otto Bonniers Gerhard Bonnier och Ludvig Nordströms Stor-Norrland.73 Julafton 1932 tackar Heidenstam för böcker och tillägger, ”vill du sända mig några flere, särskilt av Artur Lundkvist och Harry Martinson.” 1937 bekräftade Bang mottagandet av det sista bokpaketet: ”Personlig takker jeg for den blå og röde Culbertson, de må studeras i enrum, de passer ikke i Skaldens bibliotek!”74 Utländska författare översände sina böcker till Nobelpristagaren och ledamoten av Svenska akademin, såsom Harimohan Banerjee 1925–27, Armand Godoy (26 böcker 1927–39) och Erwin Guido Kolbenheyer (14 böcker 1910–34 genom Otto Höfler och ett förlag i München). De ”vill ha nobelpris förstås”75 var Heidenstams brevkommentar till Carl Milles. Författarkollegor och vänner förärade sina böcker och särtryck. Arvid Hernmarck översände ett tiotal böcker och Harald Schiller recensionsexemplar.

Uppordning och bindning Året efter inflyttningen skrev Heidenstam i ett brev till Kate Bang: ”Lycklig är jag att den stora samvaron äntligen åter börjar. Nu skola vi arbeta.

Bland annat skall du katalogisera hela biblioteket.

Och det bums! Inget dagdriveri längre.”76 Bang gjorde en avskrift av valda delar och citerade ur brevet i sina memoarer, men omnämnde inte önskemålet. Hon ryggade tillbaka inför yrkandet.

Förslaget om en katalog var troligen ett hugskott för stunden. Heidenstam hade inte behov av systematisk ordning på böcker och papper.

Bang övertalade Heidenstam att gå med på ett herrgårdsexlibris och Oscar Björcks nya skisser lades åsido. Hennes pappa föreslog en enkel smal pappersremsa (9 × 3 cm) med texten ”Tillhör biblioteket på Övralid” och lät trycka sådana hos Ferslew i Köpenhamn. Inklistring gjordes i flertalet böcker nedtill på främre pärmens insida, ”Heidenstams såväl som mina”, tillade Bang.77

Böckerna i vardagsrummet är en representativ samling med endast ett hundratal häftade böcker. Under Stockholmstiden lämnade Heidenstam böcker till bindning hos Gustaf Hedberg. Vid telefonhyllan står ett 80-tal blåa klotband med en blomma på bokryggen och Hedbergetiketter. Hushållsböcker för Naddö redovisar inbindningar under elva år för närmare 800 kr, i regel två gånger om året. 1906 skickades en samling böcker till Köpenhamn. ”Jag har inte haft någon annan bokbindare att tillgå än min ordinarie i Vadstena”, heter det i ett brev till Victor von Vegesack 1912, ”så du får mer se till den goda viljan än resultatet. Skickar man till någon i Stockholm, får man vänta ett halfår eller mer.”78 Han åsyftade Gustaf Mårten Peterssons och sonen Uno Peterssons bokbinderi. I Motala anlitades bokbindare Mårten Lindgren, inflyttad till köpingen 1906; firmaetiketter med texten ”M. Lindgrens bokbinderi, Motala” inklistrades stundom i böckerna. Han dog 1927, då Harald Carlsson övertog verkstaden. Lindgrens dotter Stina kunde som 92-årig 2001 erinra sig besök av Heidenstam och Bang i faderns verkstad i källarvåningen på Kyrkogatan 6. För Övralidssamlingen gjordes flertalet i bruna halvband med 4–5 upphöjda bind. Drygt 200 volymer skönlitteratur (svensk, dansk, norsk och fransk) har enhetliga röda bokryggar, häri ingår de av Strindberg köpta böckerna 1886.79 Det finns några verifikationer sparade i en kapsel i biblioteket. Ett kvitto 1924 redovisar 10 band från Bokbinderi Michel Mikkelsen, Helsingör.

Två räkningar från Uno Petersson 1926 upptar 41 band och fem pärminhängningar. Tre fakturor från M. Lindgrens bokbinderi 1926–27 upptar 234 band. Tre kvitton från Harald Carlssons bokbinderi 1934, 1935 och 1936 gäller inbindning av 8 band (Svenska akademiens handlingar, Svenska akademiens ordbok och Erik Lindorms bokfilm över Oscar II).

Birger Mörner översände Turkiska år (1926) och i tackbrevet skrev Heidenstam: ”Jag hann ej mer än ögna på sidorna om Abdul Hamid, förrän jag måste lägga in den i ett stort och gapande paket som just skulle avgå till bokbindaren. Skinnryggens ära väntar den”80 – på hyllan står boken i ett enkelt blått band. 1939 inbands fyra exemplar av Carolus rex, den italienska översättningen av Karolinerna, och ett praktband överlämnades

till Mussolini.81 Stundom skrevs anvisningar in i böckerna. På försättsbladet till Shellys Poetical works står: ”På ryggen skall endast stå ordet Shelly.”

Gallring, utlån och gåvor Heidenstam var generös med sina egna böcker, som lämnades till vänner och översättare. 1916 gjorde Kungliga biblioteket en förfrågan om komplettering av sina 51 utomlands tryckta arbeten av Heidenstam.82 Heidenstam beklagade i svarsbrevet att ”mycket förkommit” och översände inte någon bok. Som svensk representant för en internationell litterär förmedlingsbyrå i Paris bad Elsa Thulin 1928 att få placera Heidenstamverk i olika länder. Kate Bang sände tio böcker och lämnade följande klargörande svar: De önskade upplysningarna skulle självfallet gärna lämnas, om det läte sig göra annat än i högsta grad ofullständigt.

Det har under årens lopp ingått en sådan mängd brev om översättningar och så många auktorisationer lämnats begränsade till endast ett år, att det är omöjligt att minnas dem eller veta vilka som ha uppnått resultat eller ej.

Där några skickade exemplar ha bevisat tryckning, ha de sedan i de flesta fall blivit bortgivna eller förkommit.

Emellertid medsändas här några befintliga exemplar från senare år.

På Riksbiblioteket i Stockholm finns emellertid eller fanns åtminstone förr förteckningar att tillgå över där kända översättningar till främmande språk.

Det enda som härifrån kan meddelas, är följande.

Tyskland. Allt är där översatt och utkommer numer hos Langen, som har ensamrätt.

Ryssland. Karolinerna och kanske någon annan bok påstås vara översatta, men äro i så fall nu antagligen på index.

37

Polen. Karolinerna. Om fler ovisst.

Ungern. Endymion. Sannolikt ej fler.

Prag. En eller två böcker översatta. Ovisst vilka.

Italien. Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Översättning av Karolinerna lär pågå.

Spanien. Sannolikt inga.

Holland. Okänt hur det förhåller sig där.

England. Karolinerna, i två olika upplagor. Folkungaträdet.

Amerika. Ovisst vilka.

Finland. Till finska: Karolinerna, Svenska och deras höfdingar, kanske fler.

Frankrike. Karolinerna. Heliga Birgittas pilgrimsfärd.

Danmark. De flesta. (Gyldendal).

Hur ödeläggande de flesta översättningar äro visar redan en jämförande blick på den engelska och svenska slutversen i Folkungaträdet II. Skulle det någonstädes på allvar bli fråga om en översättning, bedes att då hos Bonnier rekvirera den ifrågavarande boken på doktor H’ räkning.83

Svarsbreven vittnar om bristande kontroll och ringa intresse för översättningar utöver arvodet. Av Heidenstams egna böcker är 92 titlar förtecknade i kataloger på Övralid, 50 svenska och övriga översättningar till 10 olika språk samt en punktskriftsupplaga av dikter från 1933, översänd av De blindas bokfond. I källarmagasinet finns ett hundratal dupletter. Av svenska Heidenstamtryck finns bara en fjärdedel, av översättningar mindre än hälften. De senaste 70 årens tryck, omkring 150 volymer, är mycket dåligt representerade.

Heidenstam skänkte böcker till Manfred Björkquist för Sigtunastiftelsen 1919, till ett sanatorium i Davos 1929. Vid ett besök 1933 tillbringade Werner Wolf ”en god del av den andra eftermiddagen i bokkammaren och plockade ut en ståtlig hop värdefulla verk, som skalden sedan godkände och lovade sända som fraktgods några veckor senare”84 till Tyskland. Bonniers fick mot räkning besörja översändning av Heidenstamböcker till Åbo svenska akademi 1919, Nordische Institut vid Greifswalds universitet 1920 och Deutsches Seminar der Universität Heidelberg 1935.

Boksamlingen blev starkt decimerad vid flyttningar och även i den tredje samlingen på Övralid gallrades hundratals böcker ut. Kate Bang utrensade ”suspekta böcker” och 1937 utplocka-

38

de Otto Frödin ett par hundra exlibrisförsedda Övralidsböcker, då Kate Bangs tillhörigheter översändes till Danmark; bokurvalet gjordes ”på måfå” och prins Eugens tavla ”Utsikt mot Vadstena”, silversaker med mera undanhölls. 85 I brev till Ole Söderström omnämner hon sina böcker, som ”fulgt mig gennem årene och er blevet en del af mit liv. I flere stöder jeg på märker jeg har sat … under de lykkelige Övralidsårene, også märker af H-m, og sådant hjälper og styrker i ensomheden.”86 Bangs boksamling delades mellan barnen Karen och Jörgen och en del av böckerna är bevarade. 87 I Övralid-boken omnämner Bang i ett kapitel om högläsning flera böcker som saknas i biblioteket, till exempel av Hjalmar Bergman, Oscar Block, Charles Darwin, Bror Gadelius, Henrik Ibsen, Johannes Jörgensen, Ernest Renan, Viggo Stuckenberg och Troels Troels-Lund. Andra saknade böcker. Fra Piazza del populo (1867) av Vilhelm Bergsøe, som Heidenstam rekommenderade i brev och omnämnde i ”Marmorfångarne”.

Georg Paulis Mina romerska år (1924) innehåller några sidor om Heidenstams målarstudier i Rom; enligt Bo Lindwall, som utnyttjade boken vid en utställning på Waldemarsudde 1973, hade Heidenstam gjort marginalrättelser i boken.88 Alma Hedin berättar I minnets blomstergårdar att hennes syster Emma tillbringade några månader i slutet av 1930-talet på Övralid och läste högt för Heidenstam ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad (1935–36),89 men boken saknas liksom Sven Hedins Ett varningsord (1912). Av Spektrums 11 nummer saknas ett Gunnar Ekelöf-häfte, nummer 6; häftet fanns på 1990-talet, men försvann senare.

Böcker utlånades ibland. Samma år som Heidenstam flyttade till Naddö flyttade Lundegård till Gränna. Det blev ett flitigt umgänge och många brev utväxlades. Lundegård lånade ur vännens bibliotek, men inför julbesöket 1903 önskade Heidenstam få tillbaka ”hela min af dig bortröfvade folkungalitteratur, som jag nu behöfver”.90 I ett kortbrev till Fredrik Wulff omnämnde Heidenstam en dedicerad gåvobok från denne, ”spårlöst försvunnen sedan åratal. Någon torde ha ’lånat’ den. Och ’låna’ är i Sverige ju en finare form för stöld.”91

Boksamling Heidenstams bokkunskap var ringa. Han var ”en dilettant i sitt umgänge med böcker”.92 Kate Bang skrev i Övralid-boken: ”Det bibliofila intresset, som både Arvid Hernmarck och Birger Mörner odlade, och som gjorde boksamlingarna på Hessel­byholm och Mauritzberg värdefulla, betraktade han närmast med en blandning av löje och förtret.” Likväl, även på Övralid finns det äldre böcker av intresse. Den värdefullaste boken är Johannes Keplers Tabulæ Rudolphinæ (1627), som saknar stämpel och exlibris. På katalogkortet redovisas den med ordningsordet Tycho Brahe, vars namn står på titelbladet, eftersom Kepler utgår från dennes observationer på Uranienborg.

Därnäst följer årtalsmässigt Laurentius Bancks Roma triumphans seu actus inaugurationis et coronatis Innocentii decimi (1645) med Carl Snoilskys exlibris, Casperius Gevartius Icones imperatorum romanorum (1645 ex officina Plantiniana) och Senecas Opera omnia (1665) samt ytterligare fyra 1600-talstryck. 3 procent av beståndet utgörs av 1700-talsböcker, 30 procent av 1800-talsböcker och 67 procent av 1900-talsböcker.

Bokägaremärken ger böcker ett särskilt affektionsvärde. Drottning Hedvig Elisabeth Charlottas pärmstämpel finns på nio volymer, spridda böcker men inte på hennes dagbok, som Heidenstam ”hade mycket roligt åt”.93 Etienne Pavillons Oeuvres (1720) har Carl Hårlemans pärmstämpel i guldtryck. Nya testamentet (1711–13) har initialerna F R S som superexlibris, det vill säga konung Fredrik I. Utöver de danska bokförvärven på 1920-talet har endast några böcker inklistrade utländska exlibris.

Bertil Malmberg skriver i sitt reportage 1937, att ”alla väggar är täckta med kostbart bundna böcker”. 1998 ger också Anna Ingemark en överdriven bild av Övralid och den aristokratiske Nobelpristagaren som föredrog värdefulla dyrbara möbler och antikviteter och ”lät binda alla klassiker i skinnband”.94 Men exklusiva band är sällsynta och tillkomsten av möblerna är inte anmärkningsvärd. Heidenstam tyckte att den överlastade salongen på Naddö var ”avskyvärd”. ”Jag har aldrig innehaft några L-XVI-möbler – annat än tillfälligt som hyresgäst på olika ställen”, skrev han till Birger Mörner den 18 juli 1922. På mahognybordet ligger några hyllnings-

adresser, det vill säga diplom med påkostade pärmar i skinn: 50-årsdagen 1909 av Sveriges allmänna folkskollärareförening, hedersdoktorat 1909 vid Stockholms högskola, Nobelpriset 1916, 70-årsdagen 1929 av Svenska adelsförbundet, Helsingfors svenska studentkår vid Finlandsbesöket 1934, Ehrendoktor 1936 vid Ruprecht Karls Universität i Heidelberg och 80-årsdagen 1939 av Svenska akademien.

Vid bokauktionen 1896 avyttrades åtskilliga skolböcker, men några kvarstår tillsammans med flera av ungdomsårens viktiga böcker. I ett tiotal volymer har Heidenstam skrivit sitt namn, stundom med årtal från 1870-talet, såsom Tausend und eine Nacht (1838–41) och Gudmund Jöran Adlerbeths översättning av Aeneiden (1804).

I den senare står på pärmens insida ”Carl Rütterskiöld Stockholm d. 1 juni 1811” och på försättsbladet ”W. von Heidenstam 1875”. Clas Theodor Odhners Lärobok i fäderneslandets historia (1877) medtogs troligen på Orientresan med Carlo Landberg, då den på försättsbladet har arabisk skrift. Ovidius Metamorphoses (1869) i urval för elementarläroverken har metriska anteckningar av Heidenstam som skolpojke. Från skoltiden härrör också Atlas öfver allmänna historien av Carl Fredrik Wiberg och Thure von Mentzer. Två gröna volymer av Johan Ludvig Runebergs Samlade skrifter (1876) inköptes för egna sparpengar och Runeberg blev en viktig läromästare som han försvarade gentemot fadern.95 Bengt Lidners Samlade arbeten (1796), där det med bläck på titelbladet står ”Verner von Heidenstam”, fick en brevkommentar 1900, då Karl Warburg översände en skrift om Lidner.

Tack för din vänliga gåfva, hvars innehåll jag studerar med aldrig sinande intresse. Själv har jag utan tvifvel påverkats av Lidner, fast spåren länge sedan sopats igen. Med ledsnad ser jag i din monografi, att min gamla Lidnersupplaga af 1796, som jag gått och varit stolt öfver och i hvilken stearinfläckarna ännu blänka sedan pojkårens nattliga läsningar, rätteligen bör räknas till de dåliga.96

Oscar Wieselgren omnämner i ett brev till Fredrik Böök ”den fattiga knapadelskrets (VegesackRytterskiöld-Heidenstam) varur Heidenstam kom. Ty att rubricera H. som aristokrat, vilket ofta sker, visar en närmast komisk okunnighet om den svenska adelns sociala struktur. Den

39

rika hov- och godsägaradeln erkände aldrig en släkt som Heidenstams som vederlikar.”97 Som privilegierad rikemansson hade Heidenstam höga föreställningar om sin börd och var mån om sin värdighet. ”Jag är bara adelsman och lider av att det finns grevar”, sade pseudonymen X [Heidenstam] till Johan [Strindberg] i Tjänstekvinnans son II. ”Skioldebref för archiatern Peter von Heidenstam”, daterat den 19 december 1775, ligger på en hylla bland Olshammarböckerna, med ett stort sigill i en svarvad trädosa; hans porträtt, ”pastellgubben Pasch” som Heidenstam brukade säga, hänger i biblioteket ovanför den gustavianska byrån. Om släktanknytning erinrar några böcker. I Charlotte von Heidenstams bibel från 1845 har fogats inklistrade blad och en antavla på pärmens bakre insida. Juristen Karl Wistrand skänkte i början av 1910-talet en liten avhandling om hemorrojder, som försvarades 1772 under Carl von Linnés presidium av Ernest von Heidenstam, son till Adolf Fredriks livläkare Peter Petersen, Gustav III:s förste livmedicus, Heidenstams farfars far och ättens stamfader. Dennes Beskrifning af kongl. rese-apothequet jämte en kort underwisning huru de sjukdommar, som wanligast påkomma resande, igenkiännas och botas (1766) saknas, liksom den tyska översättningen 1769. Det orientaliska låg i blodet hos familjen Heidenstam och flera Heidenstammar har vistats i Orienten vid svenska beskickningar. På Övralid finns två exemplar av Carl Peter von Heidenstams Några underrättelser samlade under en resa ifrån Turkiet och Persien af en svensk officer (1841). På spinnsidan gick härstamningen i elfte led tillbaka till Karl VIII Knutsson, som ligger begraven framför altaret i Riddarholmskyrkan98 och den anknytningen anförs med samma anstolthet av Heidenstam som av tant Molly (Magdalena von Vegesack).

På hyllsektionen bredvid sköldebrevet står Olaus Petris En svensk cröneka, en avskrift av Marcus Sigfridsson från början av 1600-talet, som inte är redovisad i Efraim Lundmarks 1940 utgivna översikt och gruppering av handskrifterna. Till samma kategori hör några handskrivna tonsättningar och Fanny von Wilamowitz-Moellendorffs röda volym med till tyska översatta Heidenstamdikter med tillskriften ”Till Verner von Heidenstam ur vad som hoppas bli en större samling”; ytterligare några av hennes översätt-

40

ningar finns i brevsamlingen och på Kungliga biblioteket. Därtill kommer kopior av protokoll från Svenska akademiens sammanträden, en klippbok från Finlandsresan 1934 och ett tjugotal mappar med tidningsklipp.

Heidenstams kvinnor har kvarlämnat minnen och Kate Bang har i allra högsta grad satt sin prägel på boksamlingen. Från Emilia von Heidenstam finns en bok, Puck Munthes Små skizzer (1888) med dedikationen ”Masse från Millan 6 juli 1888”. Greta von Heidenstams namnteckning finns i fyra böcker av Alexandre Dumas, som Heidenstams mamma uttog ur sin boksamling och överlämnade till henne som julgåva 1903.

Sigge Bergström ritade ett exlibris med texten ”Gretas bok”, men det är inte inklistrat i böckerna. Åtta böcker har Olga von Heidenstams namn och dedikationstexter. Levertin informerades om Heidenstams läsråd, om hennes läsning av Goethes samtliga skrifter och särskilt hennes förtjusning i Tasso.99 Bang, den mest bildade och intellektuella av kvinnorna, är den främsta tillskyndaren av Övralid. Hon hade gärna velat ha en balkong, men ritningarna till byggnaden kunde hon inte påverka, däremot är inredningen i mycket hennes verk. Hon ”led ibland fruktansvärt av den högtravande, profetiska eller furstliga ton, som alltid skulle anslås då Hedin eller Milles eller grevinnan Wilamowitz och andra av H:s vänner hälsade på” och hon försökte ”avhögtidligsera” Heidenstam.100 Det kvarstår sex böcker med dedikationer, Otto Hausers bok Människan för 100 000 år sedan (1918) som hon har bundit in och några böcker med utsuddat namn av Louis Bertrand, Frantz Funck-Brentano, Pierre Loti, Pierre de Nolhac och Emile Zola.

Boksamlingen ämnesvis I Övralidsbiblioteket finns få standardverk av referenskaraktär. Ett fyrtiotal uppslagsböcker är inställda här och var i biblioteks- och arbetsrummet eller överförda till magasinet. Nämnas må Herman Hofbergs Svenskt biografiskt handlexikon (1876), fem volymer av Sveriges adels­ kalender 1860–1926, några kartböcker, geografiska lexika och ordböcker. Det finns 21 band av Nordisk familjebok (1876–99) samt fem band av senare upplagor (1923–28), som Ruben G:son Berg översände.101

Nästan alla böcker rörande bok- och biblioteksväsen har magasinerats, bland annat Isak Collijns Sveriges bibliografi intill år 1600 (1927–38) och Strövtåg i Linköpings stiftsbibliotek, som greve Carl Magnus Stenbock översände med uppropet om Samfundet Linköpings stiftsbiblioteks vänner. Heidenstam hade varit en av de 45 inflytelserika undertecknarna och han anmälde sig som ledamot av stödföreningen. Alice Trolle tog honom med sig till stiftsbiblioteket102 och landsbibliotekarie Nils Gobom besökte Heidenstam på Övralid 1935 tillsammans med borgmästare Bertel Hallberg.

Det finns drygt hundra teologiska böcker. Nya testamentet av Gezeliusbibeln, tryckt i Åbo 1711– 13 och den äldsta av sex biblar, ligger på mahognybordet. I en 1871 utgiven bibel har modern skrivit ”Werner von Heidenstam d. 24/12 1872” och sonen lagt till med blyerts ”Rom.bref 8:15”, det senare troligen vid konfirmationsundervisningen för pastor Gustaf Beskow 1875–76. En ”godtköpsupplaga” har tryckåret 1882. Akademikollegan Esaias Tegnér d.y. överlämnade ett exemplar av Gustav V:s kyrkobibel med gåvoskrift. Bertil Waldén talade vid ett föredrag 1948103 om Heidenstams fantasilek vid Dorés bibelplanscher, men det finns inte något illustrerat bibelarbete från 1800-talet, ej heller bland de böcker som avyttrades 1896. Av nio psalmböcker är en finsk (1857) och två gåvor från modern med tryckåret 1868. Det röda bandet av Koranen (1843) i Fredrik Crusenstolpes översättning, som övertogs från Strindberg, hade Heidenstam med sig på resan till Istanbul 1890, men ”mycket litet studerat den”. Det finns ett tiotal predikningar samt några böcker om Vadstena kloster och den heliga Birgitta. På nattduksbordet ligger Erik Fries Religiositeten hos Verner von Heidenstam (1934).

Kyrkor var för Heidenstam minnestempel, som inte besöktes annat än i Italien. ”Med den stela protestantiska kyrkbänken försvinner templet och föreläsningssalen begynner.”104 ”Forskningsfärder på dödens marker”105 gjordes, men om kyrkogårdar finns det bara ett särtryck rörande Stockholms södra begravningsplats (1915), däremot ett flertal om eldbegängelse. Fadern kremerades ”i största tysthet” som den femte i Sverige och askan ströddes i Vättern. Per Lindells fyra häften om likbränning (1888) inköptes, men avyttrades vid bokauktionen 1896. Året dessför-

innan anslöt sig Heidenstam och Emilia Uggla till Svenska eldbegängelseföreningen.106 I början av 1900-talet drevs krematoriesaken framför allt av stadsombudsmannen Gustav Schlyter i Helsingborg, som lyckades få med Heidenstam i byggnadskommittén för ett krematorium i Helsingborg och gjorde honom till hedersordförande i kommittén för eldbegängelseutställningen och 6:e världskongressen i Göteborg 1923. Heidenstam redovisade sin syn på eldbegängelse i en skrivelse den 7 mars 1927 till kommittén för uppförande av krematorium i Helsingborg samt i ett par dikter, ”Eldtemplet” och ”Bön vid lågorna”.

Det finns 13 skrifter av Schlyter i biblioteket samt ytterligare några eldbegängelseskrifter, bland annat av redaktören för Ignis Oscar Övdén, som 1929 översände ett tryck med ”förhoppning om benäget intresse”. Två bevittnade Heidenstamintyg från 1917 och 1922 i handskriftskapsel 65 bestyrker, att ”kroppen efter min död skall förbrännas”. Men ”som åren gick skyggade han alltmer tillbaka”107 och utträdde ur eldbegängelseföreningen på 1930-talet. Det blev jordbegravning tillsammans med moderns och den första hustruns urnor i Övralidsgraven.

Heidenstam hade en filosofisk läggning, var fritänkare liksom fadern, ”bestämt och utan prutmån, men jag vet ganska väl, att jag i det stora hela ej tänker så särdeles mycket friare än en liten fattig bondpräst borta i Lappland”.108 I ett enquêtesvar på 50-årsdagen skrev professor Vitalis Norström: ”I allt sitt djupsinne är Heidenstam icke filosof, ty han har icke vunnit öfvertygelse på tänkandets väg”. Det finns böcker av Platon, Kant och Fichte, men mer använda var böcker i levnadskonst, såsom Seneca, Marcus Aurelius och Schopenhauer. Av den sistnämnde finns två ärvda böcker och fyra från 1900-talet. Om döden och det odödliga (1917) blev inbunden i ett halvband med skinnrygg och låg på nattduksbordet109 men står numera på en bokhylla vid telefonen. 1886 översände Strindberg en bok av Eduard von Hartmann, som ”beundrades”; Verldsprocessens väsen eller Det omedvetnas filosofi (1877) såldes vid bokauktionen 1896. Genom Strindberg kom Heidenstam även i kontakt med Friedrich Nietzsche. I brev till Levertin varierade åsikterna: från ”tillbakastötning av Nietzsches brutalitet och storordighet” och föraktfullt tal om ”amatörfilosofen”, till omtumlande läsning 1902, då han

41

tagit del av Wilhelm Peterson-Bergers översättning Tragediens födelse: ”Jag roar mig som bäst med att återknyta bekantskapen med Die Geburt der Tragödie, som icke synes mig ha förlorat på den svenska förkortningen. Och oupphörligt faller jag i förtjusning. Filosoferna äro de enda, som förstå oss diktare och den heliga altareld, som det åtminstone är vår åstundan att få vakta.”110 Alla fem Nietzscheböckerna i biblioteket är översättningar. Harald Höffding lästes de första vintrarna på Övralid och Ledande tankar under det nittonde århundradet (1921) har många streckningar. Ännu fler noteringar har gjorts i Albert Schweglers filosofihistoria. Heidenstam såg från början en meningsfrände i Hans Larsson, då han kände igen ”inbillningens logik” hos denne, men utgallrade boken Intuition (1892) inför auktionen 1896. Han reagerade mot Larssons inlägg 1909 om åttitalet, röstade inte in honom i Svenska akademien och betraktade hans filosofi som ”en blek och menlös flora på tidens stora allmänning”.111 I biblioteket står Reflexioner för dagen (1911) och Idéerna i Stabberup (1918), utan dedikationer. Voltaires Dictionnaire philosophique 1, 3–14 (1809) och nio andra Voltairetitlar har Rütterskjölds exlibris.

För Heidenstam, som gjorde ett besök på Ferney efter att ha läst sin Bædeker, gällde radikalism à la Voltaire liksom för mormodern men inte för fadern.112 Beundran framväxte i Genève under vintern 1883–84, delvis genom animositet mot Rousseau, heter det i en marginalanteckning i Bööks Sveriges moderna litteratur. Det finns sju böcker av Jean Jacques Rousseau. Tankar uti åtskilliga ämnen (1807) har den Heidenstamska reliefstämpeln samt ”V. v. Heidenstam” med bläck på försättsbladet och titelbladet. ”Rousseau kunde jag aldrig med, inte hans ansikte, inte hans filosofiska äppelgröt”, står det i Tankar och utkast IV. Heidenstam, som ”inte tyckte om satirici”113 skrev ”Filosofen på äventyr” med burlesk humor över svärmeriet för naturtillståndet, som Levertin till författarens förvåning ”gav stora A”.114 Böök var kritisk, men för Martin Kylhammar är den satiriska pastoralen ”en verkligt intressant novell”, som ”inte tidigare bearbetats av forskningen”.

Han ansåg den värd ”ett noggrannare studium” och den tillerkännes ”en central ställning i Heidenstams civilisatoriskt präglade verk”.115 Det finns ett tiotal svenska ordböcker av Fredrik August Dahlgren, Anders Fredrik Dalin, Carl

42

Magnus Ekbohrn, Albert Montgomery, Johan Ernst Rietz samt Ordbok öfver svenska språket från 1898, dessutom ett tiotal lexika i engelska, franska, italienska, latin och tyska. Bland arbetsverktygen på skrivbordet i arbetsrummet står Johan Joakim Flodins Svenskt rimlexikon (1851), Per Emanuel Bergstrands Grunderna för versskrifning (1879) och tre upplagor (1875, 1903 och 1923) av Ordlista över svenska språket. Kate Bang har berättat, att Heidenstam ”var mycket osäker i rättstavning och ofta slog upp de enklaste ord” så att ordlistan ”var så nött och tummad vid årets slut, att en ny blev min årliga julklapp till honom”.116 Nils Linders irriterande Svenska språket i modern diktkonst (1902), som inte har några marginalanteckningar, är magasinerad.

Den litteraturhistoriska avdelningen omfattar drygt 300 volymer. Heidenstam reagerade emellanåt mot det vetenskapliga studiet av litteratur och lidelsefullt då Svenska akademien ”öfvertacklades med litteraturhistoria”117 vid invalet av Martin Lamm som den tredje litteraturprofessorn. Den kritiska inställningen märks särskilt i marginalanteckningarna till Fredrik Bööks Sveriges moderna litteratur (1921) och direktörstalet i Svenska akademien 1922.

Omkring 1 400 titlar består av skönlitteratur med många bortglömda andrarangsförfattare.

Edward Bulwer-Lytton, en av sin tids mest uppskattade romanförfattare från första hälften av 1800-talet, är representerad med ett 20-tal böcker, utplacerade på fem olika hyllor, hälften från Olshammarbiblioteket och nio med faderns namnteckning eller reliefstämpel. Två volymer är tryckta 1918 och 1925. Det finns 12 volymer av Emile Zola varav två från 1922 och 9 av Honoré de Balzac på franska och översättningar från mitten av 1840-talet. Av Charles Dickens, som för Heidenstam var ”dödande tråkig”, finns det 26 band Sämtliche Werke (1841–46) och 10 titlar på svenska, av Friedrich von Schiller 35 volymer från början av 1800-talet och en volym av Lycyrgos lagar (1939). Bellman är endast representerad av en Fredmans epistlar-upplaga (1831), som tillhört fadern och Werner Wolfs gåva av Stefan Georges Gedichte är också den enda boken av denne för Heidenstam centrale författare. Det finns 8 diktsamlingar och tre litteraturhistoriska arbeten av Carl David af Wirsén, ”den diktare som stod Heidenstams hjärta närmast efter Tegnér”.118 En tred-

jedel av beståndet är på utländska språk: 165 på franska, 125 på tyska, 107 på danska och norska, 30 på italienska, 20 på engelska och några enstaka titlar på finska, grekiska, isländska, polska, ryska, spanska, tjeckiska och ungerska.

Konst spelade en stor roll för Heidenstam. Han lovordade Rafaels fresk ”La disputa” och Böcklins tavlor, Josephsons ”Näcken” och Ackes ”I skogstemplet”. Mycket från måleriet återkommer i hans texter och hans stil är i hög grad en målares. Ett hundratal konstböcker med framför allt konstnärsbiografier samt beskrivningar av slott och kyrkor är arvegods och gåvor.

Heidenstam älskade klockspel. Av beundran för orgelmusik fick en till Zacharias Topelius 1882 översänd diktsamling titeln ”Orgelackorder”.

Men för Topelius var det ”en missuppfattning av det poetiska skaplynnet. Det som minst anträffas däri är just musiken.” 1899 skrev Heidenstam från Rom: ”Här har varit en storartad Brahmskoncert. Kyrkmusiken under påsken öfver all beskrifning ljuflig.”119 Han tilltalades av högtidlig och tung musik och skapade en lyrisk höjdpunkt i ”Gustaf Frödings jordafärd”. Heidenstam spelade piano liksom fadern.120 På Naddö stod ett gammalt klaver som besökande vänner använde, Vilhelm Stenhammar i juli 1905, då han i orgiastisk musikyra tonsatte ”Ett folk”121 och Hugo Alfvén tre år senare, då han komponerade en polonäs till Nya dramatiska teaterns invigningsfest.122 På Övralid finns inget piano. Till 50-årsfesten inköptes en grammofon, som numera saknas.123 En bokhandelsräkning från 1934 upptar två grammofonplattor (Sibelius Finlandia och Chopins Nocturne) och i källarmagasinet ligger en Sonoraskiva (Carolus rex och f. d. Kungl. livgardets till häst paradmarsch) samt några nottryck.

Bortglömd i medicinskåpet ligger Schule für die Laute oder Bass-Gitarre av W. Woberstein (1911), medan några nottryck har hamnat i fotografilådorna vid telefonhyllan. Ytterligare noter med tonsatta Heidenstamdikter finns som bilagor till brev från Tage Dahlström, Ture Rangström med flera. Heidenstam yttrade sig positivt om film och biografer vid en intervju 1913 och blev i början av 1920-talet anmodad att skriva en ”novell” för en Karl XII-film, ”men var ej hågad”, däremot senare nyfiken på hur en filmtext tillkommer.124 Det finns bara ett par musikböcker och litteratur om film saknas.

Arkeologi är representerad av ett tiotal tryck, huvudsakligen gåvor. Sven Nilssons Skandinaviska Nordens ur-invånare 1–2 (1862–66) åberopas ofta av forskare som en viktig källa i förhistorisk arkeologi, men den saknar marginalnoteringar.

Av fyra Monteliusskrifter har två Heidenstamanteckningar, första delen av Sveriges historia (1877) och Östergötland under hednatiden I–II (1905). Redan första bekantskapsåret 1915 blev Otto Frödin upphovet till dikten ”Bygdeborgen”125 och som julhälsning 1917 erhöll han en biografisk dikt.126 I bokrummet står Alvastraavhandlingen 1919 sammanbunden med tre andra Frödintryck 1917–22, medan tre småtryck är magasinerade. ”Genom grafundersökningarna, Fürsts epokgörande bok och Frödins storartade fynd i Alvastra börjar ändtligen vår medeltid att få historia”,127 skrev Heidenstam på ett vykort från Davos till Alice Trolle 1921.

Historia var ett livslångt intresse och det näst största facket, drygt 800 volymer, den enda avdelning som har ”en smula omfattning”,128 som Heidenstam uttryckte det. Det är inte systematiskt representerat, utan inriktat på det biografiska och kulturhistoriska. Historiekunskaperna sammanhölls av en rik fond av anekdoter och fördjupades vid museibesök. ”I dag har jag ströfvat med Heidenstam genom hela Nationalmuseet – med särskild uppmärksamhet fäst vid historiska afdelningen”, skrev Erik Norling i ett brev till Axel Lundegård 1908. ”Det var mycket intressant och lärorikt – Fisken [Heidenstam] är ju nu grufligt slängd i allt det fornnordiska och medeltida.”129 Forskare har gått på jakt i bokhyllorna efter ”den historiska benstommen” till Karolinerna, Heliga Birgittas pilgrimsfärd, Folkungaträdet och Svenskarna och deras hövdingar. De har studerat de två oumbärliga, Berättelser ur svenska historien 1–45 (1841– 78) av Anders Fryxell och Sveriges medeltid 1–3 (1879–1903) av Hans Hildebrand och dessutom Anders Magnus Strinnholms Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider 1-3 (1834-54) och Georg Starbäcks Berättelser ur svenska historien 1–11 (1885–86). Det finns ett 30-tal böcker om Karl XII. Heidenstam var Napoleonbeundrare Parisåret 1881, vid ett Korsikabesök 1903 och under en höstresa tillsammans med Kate Bang 1924, då han återupplevde den franska revolutionens Paris. Napoleon förekommer bara

43

några enstaka gånger i Heidenstams texter och i novellen ”Gossen som lärde sig att leva på statens bekostnad”. I biblioteket finns 162 Napoleonboktitlar, flera i åtskilliga volymer. Av Karl Friedrich Beckers Weltgeschichte (1844) i 14 delar finns även en dansk översättning (1841–45), som Bang tagit med från Danmark. Vid läsningen av Sveriges moderna litteratur (1921) gjorde Heidenstam en notering för Illustrerad verldshistoria 1–4 (1846–53) av Friedrich Wilhelm Held och Otto von Corvin, omnämnd av Fredrik Böök som ”en av den äldre rabulismens huvudkällor”. De fyra omfångsrika delarna med flera tusen sidor, som har den heidenstamska reliefstämpeln, lägger tyngdpunkten på folkens rättmätiga kamp mot överheten. Heidenstam använde böckerna som en husbibel och trodde på ”vissa av anarkismens fundamentalsatser”.130 De var grogrunden för Heidenstams revolutionstankar i dikten ”I den röda staden” och Ett folk. Han släpade böckerna med sig i transportbokhyllan under 1880-talet och då han rekommenderade historieböcker åt Bang gällde ”först Fryxell sedan Held och Corvin”.131 Det finns inga böcker om unionskrisen och om bondetåget ett dedicerat exemplar av Sven Hedins Andra varningen (1914) samt Varer svenske (1914), bibliofilupplagan nr 33.

Heidenstam blev under sina Orientresor uppmärksam på ”kulturegendomligheter”, ”olika folklynnen, religioner och samhällsformer eller allt vad arkeologi kunde ha att berätta”. Det blev många inslag om sedvänjor och bruk i hans texter. När han arbetade med Bjälboarvet ”hade han stor glädje af att följa seder och bruk i deras utveckling, exempelvis järntillverkningen, julbocken, luciafesten (Freyjas ljusfest), Blåkulla (den blå = svarta kullan, dödsgudinnan, Hel) osv.”132 För Heidenstam var ”dessa kultursaker det enda reella”133 från medeltiden. Även i Svenskarna och deras hövdingar handlade det inte bara om enstaka historiska episoder utan även att ”bibringa en aning om den sällsamma fantasivärld, som bakom oss fallit i grus”.134 ”Näckens närvaro blir där lika nödvändig som någon reell persons.” Men recensenter reagerade och talade om överbetoning av folktron.135 I biblioteket finns Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Wärend och wirdarne 1–2 (1864–65) och Bror Gadelius, Tro och övertro i gångna tider 1–2 (1912–13). Böök skriver i en fotnot i sin monografi, att ”biblioteket på

44

Övralid ger en ofullständig föreställning om Heidenstams förtrogenhet med den danske kulturhistorikern Troels-Lunds skrifter”,136 endast fyra böcker. Huvudarbetet Dagligt Liv i Norden i det sekstende Aarhundradet anförs ofta som en viktig källa, men av 14 delar finns endast Hverdag og Fest (1884) och Lifsbelysning (1902); de övriga översändes kanske till Kate Bang 1937. Heidenstam var road av historier om spöken och gengångare. Han trodde inte på spöken men var rädd för dem och var mycket orolig på Mauritzberg, där det spökade. Till Sven Hedin skrev han 1921: ”Vår egen fantasi är en försörjningsinrättning för spöken och jag är en lika stor kruka som andra, kanske en ännu större. Men verkligen tro på spöken, tro att saligen afdöda riksamiraler och landshöfdingar ha till befattning att prassla i mörka skrubbar och vrår för att skrämma folk, det är mig blankt omöjligt.”

På Övralid finns en samling Spökhistorier (1914).

1922 bad Heidenstam Birger Mörner: ”Glöm ej den där boken om dödsbruk och dödsriken. Jag skall längre fram begagna den en smula.”137 Det gällde Tinára, Mörners studie över naturfolkens tro och lyckolandet på andra sidan dödens port.

Geografi omnämns i ett brev till Mörner som ett favoritämne i skolan: ”Som pojke var jag ett stort ljus i geografi, men det ljuset lyser verkligen ganska skralt, märker jag, när vi försöker följa dina färder.”138 ”Mina andliga stigar i ungdomen gingo mest över de tyska, franska och italienska betesmarkerna. Viktorianerna i England voro för mig mest dimbildningar, knappt mer”,139 heter det i ett brev till Fredrik Böök. Likväl, i juli 1902 gjordes ett kort men överväldigande positivt Londonbesök.140 Ett trettiotal resehandböcker, flertalet tyska, har många marginalnoteringar och vittnar om att han inte var ”en ytlig turist”. Österlandet, som var den stora ungdomsupplevelsen, är representerat av några böcker: fyra volymer av Tausend und eine Nacht (1838–41), François Coppées Poésies (1869-74) och Österländska berättelser (1884), den sistnämnda med Heidenstams namnteckning; Göran Björkmans översättning kommenterades i ett brev till Levertin.141 I Contes d’Andersen (1877) översatta till arabiska av Carlo Landberg ligger ett löst papper med Heidenstamtext: ”Denna av min reskamrat Carlo Landberg gjorda översättning av Andersens ’Kejsarens nya kläder’ upplästes för inbjudna araber. Deras an-

nars så allvarliga ansikten ljusnade till leenden.

Stycket uppskattades uppenbart strax av dem alla. Det var i Beirout hösten 1877.” ”Rom, Rom, städernas stad, den eviga staden – den enda”, så inleder tecknaren sin dagbok i ”Ängelsborgen”. Ett par år senare, 1901: ”Min passion för Rom tror jag kan formuleras i orden: antik och kyrkmusik. Gotiken passar mig ej; jag älskar basilikan. Och jag tycker om romarna för deras högtidlighet.”142 ”Den besitter en underbart befruktande makt över mitt sinne och för vart nytt besök älskar jag denna eviga stad dubbelt”,143 skrev han till Eva Acke. Carl Bildts bok Svenska minnen och märken i Rom får 1900 följande kommentar: Bildts bok om Rom är närande korn för små flyttfoglar, är en bra Bædeker och med alla sina artigheter mot Hildebrand en längtande blick mot de aderton stolarna, men för resten är den ren strunt och retar mig som all humbug. Där finns intet nytt om Birgitta i den som ej angår relikerna. Hammerich, Flavigny, Marconi äro i öfrigt källorna. Jag har litet reda på litteraturen om henne.144

Av de tre omnämnda Birgittaböckerna finns inte boken av grevinnan de Flavigny på Övralid, den lånades på Kungliga biblioteket. För övrigt finns det bara några få böcker om Rom och ytterligare några allmänt om Italien, som besöktes ett trettiotal gånger. Som erfaren resenär delade han gärna med sig av sina kunskaper, till Ellen Key när hon skulle resa dit 1900, till Hugo Alfvén följande år i ett långt brev och han var en outtröttlig berättare för Kate Bang, väl beskrivet i Vägen till Övralid. Och ändå kunde Agne Hamrin i sitt Övralidstal ställa frågan: ”Blev Rom någonting annat än en kulissvärld för honom?” Ämnesområdet Tyskland är inte särskilt iögonfallande. Från 1910-talet och första världskriget finns ett tjugotal böcker, från 1920- och 1930-talen några nummer av Nationalsozialistische Monatshefte och Under hakkorsfanan samt ett trettiotal böcker om Hitlers Tyskland av bland andra Louis Bertrand, Fredrik Böök, Hans Friedrich Blunck, Hermann Grædener, Paul Grassmann, Hans Günther, Sven Hedin, Rudolf Hoffmann, Bertil Malmberg, Franz Seldte och Fanny von Wilamowitz-Moellendorff. Flertalet är gåvor, ofta indirekt såsom Alfred Rosenbergs Das Wesensgefüge des Sozialnationalismus (1932), översänd av Thilo

von Trotha med en tillskrift. Det mesta av detta är magasinerat. Heidenstam har stundom lämnat spår av läsning såsom i Bööks Hitlers Tyskland maj 1933 med 17 förstrykningar. I korrespondensen omnämns litteratur som numera saknas, såsom Ejnar Vaabens Hagekorset over Tyskland (1931)145 och tidskriften Sverige fritt, som han rekommenderade Carl Milles för läsning.146 Huvudparten av geografiböckerna, den svenska delen, handlar om Närke, Västergötland och Östergötland. ”Hembygdskänslan är den innerligaste tonen i fosterlandskänslan”, sade man under nationalromantiken och det har skrivits åtskilligt om Heidenstams hemlängtan, nationalism och patriotism. Han kände en samhörighet med Vätterlandskapen och dess historiska minnen. Det beredde honom ett stort nöje att visa gamla kyrkor och runstenar och anekdoten var umgängets krydda. Det finns åtskilliga gåvoböcker från hembygdsföreningar och hembygdsforskare som Karl Bäckgren, Anton Ridderstad, Johan Lindström Saxon, Joel Haugard och Ernfrid Tjörne. Heidenstam använde den sistnämndes Från Tivedens hjärta (1924) som en Bædeker. Den handlar om ”födelsebygden”, Aspa och Olshammar. 1909 skrev dövstumläraren Alfred Lindberg och berättade att han arbetade på en bibliografi över Sveriges topografiska litteratur och undrade: ”Hvilka af W. v. H:s skrifter må anses vara af lokalhist. intresse eller i någon mån skildra platser i Sverige?” Svar erhölls med ett par tre dedicerade böcker. Som tack översände Lindberg 1911 två böcker av Daniel Tiselius om Vättern (1723–30), ”den största skrift som finns om denna underbara sjö”. Heidenstam var även hemmastadd i huvudstadens kulturminnen, men det finns endast ett tiotal Stockholmsböcker, samtliga ärvda eller gåvor liksom hembygdsböckerna.

Det korta och uppflammande intresset för sociala och politiska frågor avspeglar sig inte i boksamlingen, som innehåller Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten (1926) och några aktuella böcker i arvs- och testamentsrätt.

Teknik, industri och kommunikationer har endast sju kort i katalogen över Övralidsbiblioteket och det finns ingen mapp med teknikklipp. I källarmagasinet står Erland Bratts Chaufförboken (1922), några instruktionsböcker, bilatlaser och handböcker från K. A. K. Ett mindre antal ekonomiska handböcker

45

anskaffades för praktiska behov, såsom A. Gilljams Inkomst- och förmögenhetsskatten (1925) och Otto Landéns Arvsskatt (1914). Franska kocken eller Kokkonsten i sin fullkomlighet (1826) har en anteckning på försättsbladet: ”Tillhör Olshammars kök”. Av samma ursprung är troligen en illustrerad upplaga från 1840-talet av Jean Anthelme Brillat-Savarin, Physiologie du goût. Charles Hagdahls Kok-konsten, som Heidenstam ”recenserade”, saknas liksom Hanna Winsnes Kogebok. Det goda livet för Heidenstam innebar enkla levnadsvanor, inte ”yppigt lefnadssätt, utsökt mat, vinkännarprat, dyrbara cigarrer, bekvämlighet osv”.147 Mormors pannkakor var favoriträtten och han kunde bjuda på champagne och skorpor.148 ”Trädgård hör till min hustrus departement”,149 heter det i ett brev till Levertin, men han sysslade vid enstaka tillfällen med trädgårdsskötsel. Grovarbetet fick andra göra, men han var med om trädplantering på Naddö i maj 1904 och maj 1907. Vid Anna Maria Roos Naddöintervju 1913 uppgav han, att 68 000 träd hade planterats. Även på Övralid omnämns ett deltagande i arbetet.150 Det finns ett par trädgårdsböcker. Karel Capeks Et aar med min haave (1933) är troligen inköpt av Kate Bang och bortglömd 1937 av Otto Frödin. Hon var den drivande kraften, då stora inköp gjordes av träd och buskar, växter och fröer. Heidenstam talar i brev om den stora och lilla trädgården med två särskilda inhägnader, som låg på sluttningen bakom huset och raserades på 1950-talet.

Om ”stjärnevalvet därovan, det enda som består”, finns tio astronomiböcker och några tidningsklipp. Till Knut Lundmark, som dedicerade och översände Världsrymdens liv (1926), som fått flera förstrykningar, skrev Heidenstam 1924: ”Ni har ett afundsvärdt ämbete, herr docent. Rätteligen borde det anses prästerligt liksom i Babylon.

Ju äldre man blir, dess oftare öfverraskar man sig själf med att stå och stirra i stjärnhimmeln, böckernas bok. Hur skulle det se ut i vår hjärna, om den boken hade varit förseglad?”151 Stjärnsymboler spelade en stor roll i Heidenstams poesi, men Bang avslöjade, att ”Orions bälte var en av de få stjärnbilder Heidenstam kände”.152 Heidenstam var en naturmänniska, som levde i nära kontakt med växter och djur. Han talade om ”fornglädje” och menade ”inte Roms, inte öfverkulturs stormande och förstörande glädje utan

46

naturlifvets stilla och harmoniska”.153 Han längtade efter granskog och ”träd, träd, träd”. Han var uppvuxen med bössa och fiskespö, men upphörde tidigt att jaga. Under Övralidstiden infördes annonser i Motala Tidning: ”All jakt, all skottlossning och bärande av skjutvapen på Övralids ägor förbjudes vid laga ansvar.” Heidenstam var en ivrig djurvän och hade ”djuröga”. Han saknade känslor ”annat än för djur”, som han uttryckte det i midsommarbrevet 1885 till Strindberg. Hunden var hans favoritdjur. Till Gustaf af Geijerstam avsände han 1895 ”en condolenceskrifvelse med anledning af en hunds död”.154 Andra upplagan av bröderna von Wrights Svenska fåglar (1927–29) utkom till förmån för Verner von Heidenstams fond till skydd för Sveriges djurvärld.

Carl-Johan Clemedson har noterat förekomsten av ett 60-tal växtarter i Folkungaträdet och ett 40-tal i När kastanjerna blommade, men han yttrar sig inte om Heidenstams personliga växtintresse.

För Heidenstam gällde inte florakunskaper utan praktisk växtkännedom. N. J. Anderssons Svensk elementar-flora (1875) har inga anteckningar. Då han ett par gånger talade om sin favoritblomma var det mera på skämt: prästkrage 1890, törnros och maskros 1934.155 ”Jag har hela huset fullt af böcker om djur och lilla Greta är en frenetisk botanist”,156 heter det i ett brev till Ellen Key. Naddöbibliotekets naturböcker tillfördes i huvudsak genom Heidenstams tredje hustru och hon tog dem med sig vid skilsmässan157 med ett undantag Handbok för medicinalväxtsamlare (1911) av Nils de Verdier och Erik Lundström. Heidenstam brukade säga, att han var född samma år som Charles Darwin utgav sitt banbrytande verk om arternas uppkomst; en svensk översättning från 1872 såldes 1896. På Övralid finns drygt 100 volymer naturvetenskap.

Det är i huvudsak vetenskapliga gåvoarbeten och inga egna bokinköp. Naturen var ett livsintresse, men boksamlingen vittnar inte om att han hade ett behov att fördjupa sina kunskaper om djur och växter.

Till skillnad från flertalet ämnesgrupper märks egna inköp på den medicinska avdelningen: Gyldne lægeraad (1933) av Johanne Christiansen, allmänna läkarböcker såsom Gunnar Dahlbergs Tidens läkarbok (1926) och handböcker om ålderdom, åderförkalkning och blodets sjukdomar. I sovrummets medicinskåp ligger sjunde upplagan

av Wistrands läkarbok, A. T. Wibergs Handbok i husmedicinen (1881), med inklistrade tidningsklipp på främre och bakre pärmens insidor.

Den har flera understrykningar och en marginalanteckning ”skrofler”. Från Lahmanns Sanatorium Weisser Hirsch i Dresden, som besöktes under 16 dagar i februari–mars 1909, härrör tre medicinska böcker rörande natürliche Heilweise (1905–07) av Heinrich Lahmann. ”Hans skrifsätt tycker jag inte vidare om, men rätt många af hans tankar – exempelvis hans kritik af vårt föråldrade landtbruk. Förmodligen har Lahmann (som de flesta reformatorer) dels orätt och dels rätt. Det gäller därför att snarare tvifla än tro.”158 I en brevkommentar till Lundegård, då denne våren 1909 drabbades av snuva, heter det: ”snufva kommer af själförgiftning, säger Lahmann.”

Dedikationer Omkring 1 000 bokgåvor har genom några rader på bokens titelblad fått ett särskilt egenvärde.

Hälften har tillförts under Övralidstiden. Som en jämförelse må nämnas att det finns dubbelt så många dedikationsböcker till Selma Lagerlöf på Mårbacka. För boksamlare ger sådana exemplar en ”personlig” kontakt med en författare, men Heidenstam har aldrig uttalat sådana tankar. Flertalet är ex dono auctoris, men det finns också associationsexemplar med eget namn i andras böcker. Så gjorde Andrea Butenschön, som skänkte Carl Gustaf Tessins En gammal mans bref til en ung prins (1756) med tillskriften ”Till Verner von Heidenstam som ett tecken på en alltid lika lefvande tacksamhet för ungdomstidens djupaste poetiska intryck. A. B. 1 mars 1935”. 29 kollegor i Svenska akademien är representerade, sex saknas, medan fem inte har några tillskrifter i sina böcker. Fredrik Böök har 43 böcker och särtryck, varav 36 har dedikationer, därnäst kommer Sven Hedin med 31 böcker respektive 20 med dedikationer. Listan över böcker av svenska författare innehåller följande namn: J. A. G. Acke (1 med dedikation) Sigurd Agrell (5, varav 3 med dedikation) Astrid Ahnfelt (4 resp. 2) Edvard Alkman (2 resp. 2) Stellan Arvidson (1 med dedikation) Tage Aurell (2 resp. 1)

Bengt Berg (2 resp. 1) Ruben G:son Berg (20 resp. 15) Bo Bergman (3 resp. 3) Sigge Bergström (2 resp. 2) Carl Björkman (4 resp. 3) Harry Blomberg (3 resp. 3) Karl Bäckgren (4 resp. 4) Fredrik Böök (43 resp. 36) Gösta Carlberg (2 resp. 1) Hans Dhejne (5 resp. 5) Johannes Edfelt (3 resp. 1) Albert Engström (11 resp. 8) Daniel Fallström (5 resp. 2) Torsten Fogelqvist (5 resp. 3) Nils Magnus Folcke (2 resp. 2) Gustaf Fröding (12 resp. 4) Marie Louise Gagner (1 med dedikation) Carl-Erik af Geijerstam (1 resp. 1) Gustaf af Geijerstam (19 resp. 7) Karl af Geijerstam (3 resp. 2) Karl Ragnar Gierow (1 resp. 1) Karl Grimberg (29 resp. 22) Hjalmar Gullberg (4 resp. 2) Per Hallström (13 resp. 7) Joel Haugård (6 resp. 5) Tor Hedberg (10 resp. 7) Gunnar Hedegård (4 resp. 4) Sven Hedin (31 resp. 20) Albert Henning (1 resp. 1) Bengt Hesselman (2 resp. 2) Karl-Gustaf Hildebrand (5 resp. 3) Harald Hjärne (3 resp. 1) Olle Holmberg (10 resp. 8) Walter Hülphers (7 resp. 6) Harald Jacobson (9 resp. 9) Ragnar Josephson (1 med dedikation) Erik Axel Karlfeldt (2 resp. 2) Ellen Key (13 resp. 5) Helmer Key (6 resp. 5) Rudolf Kjellén (2 med dedikationer) Axel Klinckowström (5 resp. 2) Olof Lagercrantz (1 med dedikation) Claes Lagergren (11 resp. 10) Pär Lagerkvist (7 resp. 2) Selma Lagerlöf (22 resp. 13) Carlo Landberg (1 resp. 1) John Landquist (10 resp. 8) Carl Gustaf Laurin (3 resp. 2) Anne-Charlotte Leffler (3 resp. 1) Oscar Levertin (16 resp. 10)

47

Sven Lidman (5 resp. 2) Ernst Liljedahl (13 resp. 13) Giovanni Lindeberg (3 resp. 3) Hellen Lindgren (1 med dedikation) Erik Lindorm (2 resp. 1) Ellen Lundberg-Nyblom (3 resp. 3) Axel Lundegård (18 resp. 11) Hjalmar Lundgren (3 resp. 2) Nils Wilhelm Lundh (10 resp. 10) Bertil Malmberg (3 resp. 1) Alfred Melin (1 med dedikation) Henning von Melsted (6 resp. 6) Birger Mörner (23 resp. 18) Ludvig Nordström (8 resp. 4) Erik Norling (2 resp. 2) Bengt E. Nyström (3 resp. 3) Josef Oliv (3 resp. 3) K. G. Ossiannilsson (13 resp. 1) Adolf Paul (5 resp. 3) Gustaf Petri (3 resp. 2) Bernhard Risberg (5 resp. 4) Anna Maria Roos (12 resp. 9) Waldemar Rudin (1 med dedikation) Karl Johan Rådström (3 resp. 2) Johan Lindström Saxon (11 resp. 5) Harald Schiller (16 resp. 13) Gustav Schlyter (13 resp. 7) Henrik Schück (18 resp. 1) Sten Selander (4 resp. 3) Gunnar Mascoll Silfverstolpe (3 resp. 2) Carl Snoilsky (5 resp. 1) Berit Spong (3 resp. 3) Sven Stolpe (4 resp. 2) Julia Svedelius (7 resp. 7) Hjalmar Söderberg (13 resp. 11) Nathan Söderblom (2 resp. 2) Werner Söderhjelm (12 resp. 6) Esaias Tegnér d. y. (4 resp. 3) Ernest Thiel (5 resp. 5) Fredrik Vetterlund (6 resp. 6) Ewert Wrangel (5 resp. 4) Fredrik Ulrik Wrangel (6 resp. 5) Fredrik Wulff (8 resp. 6) Anders Österling (19 resp. 17)

Hälften av de utländska nobelpristagarna under Heidenstams tid i Svenska akademin är representerade i biblioteket – Gjellerup, Rolland och Sil�lanpää med dedikationer. Flertalet av de utländska dedikationsböckerna är från Norden.

48

Från Danmark: Herman Bang (1), Laurids Bruun (3), Holger Drachmann (2), Karl Gjellerup (2), Gunnar Gunnarsson (3), Harald Nielsen (2) och Valdemar Rördam (1).

Från Norge: Björnstjerne Björnson (1), Johan Bojer (1), Harry Fett (5), Jonas Lie (1), Fredrik Paasche (1) och Nils Collett Vogt (1).

Från Finland: Juhani Aho (7), Gunnar Björling (1), Bertel Gripenberg (1), Jarl Hemmer (5), Veikko Antero Koskenniemi (1), Rafael Lindqvist (4), Mikael Lybeck (12), Hjalmar Procopé (1), Frans Eemil Sil�lanpää (1), Karl August Tavaststjerna (4), Zacharias Topelius (1) och Emil Zilliacus (18).

Från Island: Friðrik Brekkan (2) och Gudmundur Magnússon (5).

Från Frankrike: Armand Godoy (3), Camille Mallarmé (1) och Romain Rolland (3).

Från Tyskland: Hans Friedrich Blunck (1), Gustav Frenssen (3), Paul Grassmann (3), Erwin Guido Kolbenheyer (6), Felix Moeschlin (2), Rainer Maria Rilke (3), Friedrich Stieve (2), Thilo von Trotha (5) och Werner Wolf (11).

Från Ungern: Béla Leffler (5).

Från USA: Jakob Bonggren (1), Aron Ingvall (1), Ernst Skarstedt (2) och Charles Wharton Stork (2).

Karl Asplund bifogade ett brev 1913, där han gav uttryck för sin beundran och tacksamhet. Boken saknas, men brevet är bevarat.

Herr doktor Verner von Heidenstam!

Jag har länge tvekat om jag skulle våga skicka Er ett dedikationsexemplar av den diktsamling, ”Världsliga visor”, som jag givit ut i vår. Tidningarna ha nämligen sagt att jag är alltför mycket påverkad av Edra ungdomsdikter och det lär ju inte vara roligt att se försämrade kopior av sina egna verk. Men jag ville på något sätt uttrycka min tacksamhet för vad Edra dikter givit och lärt mig, och det är ju ursäktligt att en gesäll vill framlägga sitt prov för mästaren. I hopp om att Ni inte anse det alltför pretentiöst av mig, har jag vågat skriva Ert namn i ett exemplar, som jag skickar samtidigt med detta.

1932 översände Gunnar Ekelöf Spektrum nummer 6 med en dedicerad översättning ur Tarjuman elAshwaq av Ibn el-Arabi. I ett bifogat brev berättar han om läsningen av Endymion, diktens tillkomst och den arabiske författaren, som fick stor betydelse för Ekelöf. 1930 översände Ture Rangström

sin tonsättning av ”Hymn” och ett korrespondenskort med texten: Diktaren Verner von Heidenstam Med åtföljande hälsning i toner ber en svensk musikant få frambära ett enkelt, uppriktigt tack till diktens mästare.

Emil Zilliacus inlade sitt visitkort i Aiskylos’ De skyddssökande (1933), överläkare Hans Key-Åberg i Linköping, som ofta skrev ut recept till den beundrade patienten, inlade 1927 ett visitkort med texten: Djärfves vördsamt öfversända min bok ”Hjälmar och Hjärtan” och skulle såsom ett dyrbart minne bevara några af bokens öfverlämnande motiverade rader, därest den värderade mottagaren finner densamma ett omdöme värdig!

Efter tidens författarsed bytte man böcker och porträtt. Dedikationsböckerna, som ger inblickar i Heidenstams kontaktnät, är till en början gengåvor, senare domineras de av gåvor från forskare och skriftställare utan närmare bekantskapsförhållande. En del ville bli sedda, då Heidenstam satt i stipendieutdelande nämnder. Tillskrifterna är av olika slag, alltifrån bekräftelse av vänskap till underdånig vördnad. De flesta är kortfattade och standardmässiga: ”vördnadsfullt”, ”med tacksamhet och beundran”, några personliga och av biografiskt intresse.

Heidenstam ventilerade dedikationsproblem några gånger i brev till nära vänner. I Lifvets fiender (1891) har Levertin en tryckt facsimilededikation till Heidenstam, som blev förbryllad inför tillskriften och förklarade sig närmare i ett svarsbrev, där han antydde rädsla inför Levertins brytning med sina vänner.

Med verklig rörelse läste min hustru och jag de ord i början af din bok, hvilka i sig gömde ett så stort bevis på din vänskap. Jag känner mig en smula tafatt och klumpfingrad, då jag nu skall tacka dig. Du talade ju i Davos om några dina planer i den vägen, men sade mig sedan, att du icke tänkte tillegna mig boken, emedan det kunde väcka ond blod nu strax ovanpå ”Pepitas bröllop”. Jag kom mig då icke för att svara någonting – vete gud hvarför. Jag mins samtalet mycket väl och har sedan ofta ångrat, att jag icke uttryckligen bad dig inställa hela denna tillegnan. Som det nu blef, kunde det synas som om jag af fåfänga eller annan orsak med min tystnad velat

locka dig att kvarhålla din första tanke. Emellertid uppfattade jag saken så, att du sjelf beslutat, att icke tillegna mig boken. Först nyligen väckte några mystiska ord i ett dina bref misstankar om motsatsen.

Jag tänkte då till en början genast tillskrifva dig, om det ej var för sent, du för ingen del skulle anse dig bunden af en förflugen Davosertanke utan tänka på att icke väcka förargelse bland dina gamla vänner.

Men det är pinsamt att röra i så ömtåliga ämnen, äfven om man är så bekant som du och jag, och dina ord voro för öfrigt så beslöjade att jag ej kunde veta, om du ej syftade på någon annan ”öfverraskning” och kunde blifva obehagligt berörd af att ämnet åter uppgräfdes samt missförstå mig. Det kunde till och med af en varelse med så känsliga tentakler som lille-far kunnat missuppfattas ända der hän, att du ansett det som en påstötning. Derför teg jag äfven då.

Nu är saken skedd och på samma gång jag tackar lille-far med hela famnen kan jag endast önska, att det icke på minsta vis måtte vidga den af omständigheterna ju redan betydligt förstorade klyftan mellan dig och ”kotteriet”.159

Levertin kände sig ”ensam som obelisken”,160 då Hasse Z. och andra skämtare i Figaro gycklade med kotteriberömmelsen. Heidenstam betecknades som en ”kotterigud”161 och delvis för att dölja sitt samarbete publicerades ”En Sylvesternatt på Dödens hotell” i kalendern Svea under signaturen ”De två” med grekiska bokstäver; senare har Levertins namn bortfallit vid omtryckningar och översättningar. Kotteriproblemet kvarstod länge.

1910 skrev Fredrik Böök: ”Du har nog rätt i att ditt besök i Lund skulle på sina håll uppfattas som ett bevis på kotteriväsen.”162 Och fyra år senare heter det i ett odaterat brev till Birger Mörner: ”Jag anser att du bör stryka dedikationen … den kunde sedan efteråt ha lockat en del spyflugor att surra.

Allt blir ju hos oss uttydt som kotteriväsen.”

Skönlitteratur är den största litteraturgruppen. Från Edvard Alkman finns en översättning av Ernest Renans drama Caliban (1896) ”fr. vännen förf.” En recension av Modern barbarism utgavs som särtryck, ”Anekdot och konst?”, med tillskriften ”Skämt och allvar från vännen förf.”, åtföljt av Heidenstams fyra frågetecken. Av Bo Bergman finns tre dedicerade böcker, En människa (1908) med texten: ”Hr Verner von Heidenstam med beundran o. högaktning fr. förf.”

Efter två decenniers bekantskap skrev akademi-

49

kollegan en tillägnan i Gamla gudar (1939) ”med vördsam hälsning från förf.”. Gustaf Frödings Efterskörd (1910) har tillskriften: ”Ett förbleknadt visitkort – jag har ej andra, till Verner v. Heidenstam” och Samlade dikter 1–2 (1910): ”Till Verner v. Heidenstam. Gammalt, men vackert inbundet.

G. F.” Stänk och flikar (1896) översändes utan dedikation. Av Hjalmar Gullberg finns tre översättningar, varav en, Euripedes Medea (1931) med dedikation: ”En av de Aderton i Svenska Akademien Fil. Dr. Verner von Heidenstam vördsamt från översättaren”. Per Hallström är representerad med 13 böcker, men de kom varann sällan nära. Nya noveller (1912) har tillskriften: ”Verner von Heidenstam med tack och hälsning från förf.” Av Tor Hedbergs 10 böcker har 8 likartade dedikationer, såsom Rembrandts son (1927): ”Till Verner von Heidenstam av vännen förf.” Heidenstam uppskattade Hedberg, ”ej som tänkare och estetiker, men som menniska. Varm, sympatisk och icke fanatiker.” Vid etableringen av Svenska Dagbladet upptogs han med Levertin som ”tredje person i vänskapens gudom”163 och 1922 i Svenska akademien. Av Karlfeldt finns två böcker, Flora och pomona (1918) och Hösthorn (1927), den förra har tillskriften ”Verner von Heidenstam med kamratlig hälsning. E. A. K.” Diktsamlingen Den enda sommaren (1937): ”En av de aderton i Svenska Akademien Fil. dr. Verner von Heidenstam med djupaste vördnad och tacksamhet från Olof Lagercrantz”.

Pär Lagerkvist skrev ”vänskapsfullt” och ”högaktningsfullt” i två böcker 1914 och 1915.

Heidenstam uppskattade hans böcker och föreslog honom till sin efterträdare i Svenska akademien, men deras tyskorientering var helt olik och Kate Bang var säker på att Heidenstam skulle ha ställt sig kallsinnig till de senare böckerna, Dvärgen och Barabbas.164 Oscar Levertin kom genom Heidenstam till klarhet om sin konstnärliga begåvning och tillsammans skrev de Pepitas bröllop, som gav färdriktningen för 90-talet. Han översände två böcker 1891. Legender och visor (1891) har tillskriften: ”Till min bäste vän Verner von Heidenstam med broderlig hälsning från Oscar Ln” och i ett odaterat torsdagsbrev ”en osynlig dedikation”: ”Du har stått fadder åt dem, utan dig och ditt inflytande skulle jag aldrig vågat komma in på ämnen som dessa i en realistisk tid.” ”Alieno Deo” står det i

50

Axel Lundegårds Titania (1892), där Heidenstam är avritad som diplomatskalden Eric Lindenow, ”svenska litteraturens Don Juan”.165 I Elsa Finne (1902): ”Verner von Heidenstam med beundran och tillgifvenhet Ox-n” och i Drottning Filippa (1907): ”Till Bläckfisken af Ox-n.” Den stora dagen (1911) saknar tillägnan. Bertil Malmberg, som Heidenstam ”mycket senterade”,166 översände Värderingar (1937) med en artikel om sommarens Övralidsbesök: ”Till Fil. Dr. Verner von Heidenstam vördnadsfullt Bertil Malmberg.”

Birger Mörner översände bibliofilupplagans nr 1 av Maria Aurora Königsmarck (1913) med en tryckt pastischtillägnan: ”Välborne Herren herr Verner von Heidenstam till Naddö varder denna krönika om en rosenlängtan honom till välment tjänst och menlöst nöje tusen goda dagar och tusen goda nätter förönskandes tillskrifven af välborne herrens tillförlåtlige gode vän och nabo auctor Mauritzberg oct. MDCDXII.” Ludvig Nordström deltog under Strindbergsfejden i motståndarlägret men ändrade senare ståndpunkt. Han påverkade Heidenstam att göra ett uttalande om Pelmanismens tolv brev rörande självuppfostran och gjorde ett par besök på 1930-talet. I en historik över Jac. Fr. Ljunglöfs tobaksfabrik En gammal Stockholmsfirmas historia (1930) står: ”Verner von Heidenstam med tack för en oförglömlig julikväll på Övralid Ludvig Nordström.” Ossiannilsson, som Heidenstam inte träffade personligen, anspelade på ett gemensamt politiskt intresse i dedikationen till Fädernas arv (1925): ”Till Verner v. Heidenstam med hjärtligt tack för Edra ord i dagarna om Italien. Eder förbundne K. G. Ossiannilsson.” Carl Snoilsky översände Rutger Fuchs (1900) ”Till Karolinernas skald tillgifnast af förf.” Hjalmar Söderberg översände alla sina böcker, varav 13 återstår i biblioteket. Novellsamlingen Den talang fulla draken (1913) har tillskriften: ”Verner von Heidenstam från vännen förf. (’Egyptens präster’ är bäst.)” medan det i sex volymer står ”Verner von Heidenstam från vännen förf.” Heidenstam ”estimerade hans personliga och egendomliga kvickhet”.167 Av Fredrik Vetterlund finns sex böcker, alla med dedikationer och magasinerade. Han betecknades av Heidenstam som en av ”Wirséns aftonbladsdrängar”168 och blev en tung motkandidat 1912 vid invalet i Svenska akademien. Skuggornas

sal (1916) har tillskriften: ”En av de aderton i Sv. akademien herr dr Verner v. Heidenstam med tacksam hälsning F. V.” Heidenstam hade höga tankar om Anders Österling alltifrån den lovande debuten 1904 och föreslog honom till inval i Svenska akademien 1919. Österling översände Bäckahästen (1909) med tillskriften: ”Till Verner von Heidenstam med hjärtligaste hälsning från förf.” och den ställdes ”i julstallets främsta spilta”.169 Runeberg och Topelius spelade en stor roll för Heidenstam och i Finland fanns många vänner. ”Finland betyder mycket för en ny bok af dig”, bekräftade Karl Otto Bonnier 1915.170 Jarl Hemmer, som besökte Övralid 1936, översände Brev till vänner (1937): ”Till Övralid från tillgivne förf.”

På titelbladet till Den röde André: Ett upplyftande skådespel (1917) av Mikael Lybeck står: ”Till Verner von Heidenstam ’dramatikerföraktaren’ – av gamle vännen författaren. O.s.a. Vallmogården (pr Grankulla station – Finland).” Mot uppenbarelsen och andra noveller (1932) har följande dedikation: ”Verner von Heidenstam svenskarnas skaldehövding till minne av vistelsen i Finland i maj 1934. F. E. Sillanpää. Helsingfors 15/V 1934.”

Heidenstam översände debutboken till Karl August Tavaststjerna, som skrev två ”spalter qvasikritik” i Helsing fors Dagblad. Novellsamlingen I förbindelser (1888) har tillskriften: ”Verner von Heidenstam till vänlig erinran fr. förf.” Han besökte Olshammar och översände ytterligare tre dedicerade skrifter, ett särtryck om Bellman ur Ord och Bild 1895: ”Werner von Heidenstam med envis tillgifvenhet fr. Finke Finne.” Zacharias Topelius översände sin sista diktsamling Sånger III Ljung (1889), en gengåva efter Heidenstams debutbok: ”Till Verner von Heidenstam med vänskapens välönskan från det edsvurna äldre ledet till det yngre af Z. Topelius.” Emil Zilliacus, som besökte Övralid 1929, översände Aiskylos skådespel Eumeniderna (1930) tolkat från grekiskan med tillskriften: ”Till Verner von Heidenstam med gammal beundran och ny, personlig tacksamhet Emil Zilliacus.” Choros (1939): ”Till Verner von Heidenstam med hjärtlig hälsning under kanondån och kulsprutknatter, från hans beundrande och tillgivne vän Emil Zilliacus 30.

XI. 1939.” För ett tiotal personer blev dedikationen versifierad. Hjalmar Procopé skrev i Röda skyar (1907):

Ej bland sopor likt Umballa Fann Du Moguls kungaring – Svenska språket gömmer mången skatt från tid som är förgången månget gyllne fynd vid vägen månget skönt och ädelt ting.

Månget smide har Du trägen hamrat ut i sång och sägen starkt och lysande och hårt.

Se, hvart smycke, som Du smider, smed och höfding, ära sprider öfver språket, Ditt och vårt.

Heidenstam försökte tidigt få en fast fot i Norge och i synnerhet Danmark, där bröderna Brandes var normgivande. Det finns sex böcker av Georg Brandes, men ingen dedicerad. Herman Bang, som Heidenstam skrev ett polemiskt ode mot 1890 efter att ha blivit kallad ”en adelig diletant”, översände konstnärsromanen Mikael med dedikationen: ”Werner von Heidenstam fra Herman Bang 4.4.1904.” Det finns 11 böcker av Björnstjerne Björnson. De träffades i Stockholm våren 1888 och Björnson översände På Guds veje (1889), men utan dedikation.171 Heidenstam var en stor beundrare och det var ömsesidigt. Björnson ansåg att Heidenstam och inte Lagerlöf borde ha fått nobelpriset 1909.172 Skådespelet En handske (1883) har en tillskrift till August Strindberg ”Föl dig trygg/ rygg mot rygg/ med hvor mandig man i Norden”. Heidenstam blev tidigt i Italien bekant med Henrik Ibsen, men fyra böcker saknar tillskrifter. Holger Drachmann gästade under tre höstdagar 1906 och det blev en ”Malström af Fester” och ”aandelig entusiasm”. Heidenstam uppskattade Drachmann som lyriker och minnet bevarades, då diktarens porträtt och en inramad Drachmanndikt om Naddö upphängdes i gästrummet där han bott.173 I två böcker har han inskrivit sitt namn, Tusind og en Nat (1889) och Brav – Karl (1897). I den senare står ”Verner v. Heidenstam Digteren och Vennen Tak for de dejlige ,Karoliner’ Holger Drachmann København 3/12 97”. Karl Gjellerup påverkade och stimulerade men de träffades inte och Kate Bang ”mindes ikke at have set H. af seg selv læse i Gj’s böger”.174 Det kvarstår 14 böcker sedan 4 avyttrats 1896.

Som tack för Vallfart och vandringsår översändes Bryllupsgaven (1888) med dedikationen ”Til Dig-

51

teren Hr Verner v. Heidenstam med Tak fra Karl Gjellerup”. Islänningen Gudmundur Magnússons Konen i Hvanndalabjörgum (1917) har dedikationen ”Författaren Verner von Heidenstam vinsamlegast frá höf.” I De gamle fortalte (1923) står en lång tillskrift: ”Under svåra tider ha inga böcker förmått skänka mig större glädje än Edra. Derföre ber jag att Ni vill mottaga denna min första bok som ett synligt vittnesbörd om ödmjuk tacksamhet. Till den svenska skalden Verner von Heidenstam från isländaren Fr. Á:son Brekkan.”

Han översatte Folkungaträdet till isländska.

Heidenstam hade få litterära kontakter utanför Norden. Kontakten med Romain Rolland började i november 1916, då Svenska akademien utdelade två litteraturpris, 1915 års nobelpris till Rolland och 1916 års till Heidenstam. Inför valet skrev Heidenstam till Per Hallström: ”Rolland är en angenäm författare, men någon hjärtesak kan hans kanditatur äfven under andra förhållanden ej bli för mig.” Några brev utväxlades. Rolland föreslog tre kandidater till Nobelpriset och översände tre böcker med dedikationer. I Pierre et Luce (1920) står: ”A Verner von Heidenstam en cordial hommage Romain Rolland. Paris Janvier 1921.” Rilke, som var en stor beundrare av Karolinerna, översände tre böcker 1905–07, Das Buch der Bilder, Die Weise von Liebe und Tod des Cornets Christoph Rilke och Das Stunden-Buch (1905), den sistnämnda med dedikationen: ”An Verner von Heidenstam in Bewunderung und Dankbarkeit: Rainer Maria Rilke. Weinachten 1905.” Gustav Frenssen, som besökte Övralid 1927, har tre dedicerade böcker i biblioteket, succéromanen Jörn Uhl (1913) med tillskriften: ”Herrn Verner von Heidenstam zum Gruss und Geburtstag. Gustav Frenssen Blan Denese Juni 1914.”

I Övralidsarkivet finns brev från ett 80-tal översättare och i biblioteket finns böcker, noveller och dikter i tidskrifter, oftast utan dedikation, såsom Karolinerna, som operasångaren Gustaf Bergman gjorde en ”gratis”-översättning av till tyska.175 Ett ryskt tidskriftshäfte med fyra noveller ur Sankt Göran och draken översändes med tillskriften ”Til Forfattaren hr Verner von Heidenstam med serdeles Agdelse og venlig Hilsen fra A. og P. Hansen.

St. Petersborg 16 Jan. 1911.” Lyyra ja parmenhuilu (1917), som innehåller fyra till finska översatta Heidenstamdikter, har tillskriften: ”Till Verner von Heidenstam med vördsam hälsning. V. A. Kosken-

52

niemi.” Översättaren av Selected poems förärade sin bok till ”Verner von Heidenstam with hopes that many have not unworthily represented his splended genius to readers of English. Charles Wharton Stork Oct. 17. 1919”.

Heidenstam försökte föra fram Carl Grimberg, sin rival som populärhistoriker, såsom kandidat till Svenska akademien, men Ödena ”fann föga nåd inför historiker af facket”.176 Grimberg översände Svenska folkets underbara öden 1–10 (1913–37). I första delen står: ”Till Verner von Heidenstam, Höfdingen för alla, som ur Sveriges häfder hämta kraft till tro på vårt folks framtid, med varmt och ödmjukt tack för allt hvad Karolinernas skapare gifvit den som här sökt teckna svenska öden.” Harald Hjärne, som inledde den så kallade Karl XII-renässansen, översände Karl XII (1902) med tillskriften: ”Verner von Heidenstam från krönikeskrifvaren”. Heidenstam hade samma bildningsaristokratiska ideal som Hjärne och de förde långa samtal. I direktörstalet 1922 erinrade han om Hjärnes inflytande på svensk hävdaforskning, om ”Sveriges mest beläste historiker”, om en ”godhjärtad, lättrörd, myndig och häftig” personlighet, men i ett brev till Levertin om Hjärnes ”blodlösa och virriga storpolitik, som är utan alla rötter i vår tid och vår folkvilja”.177 Vid ett Lundabesök 1906 lyssnade Heidenstam på utläggningar om Karl XII:s fälttågsplan 1708 av Arthur Stille, en av grundarna av Karolinska förbundet och redaktör för årsboken. I Striden vid Bornhöft 1813 (1913) står: ”Herr Dr Verner v. Heidenstam vördnadsfullt af Arthur Stille.”

Amatörforskaren Ossian Håkansson översände sina tre monografier om murarnas, telegrafmännens och rörarbetarnas historia, den senare Stockholms rörarbetare (1926) med dedikationen ”Till dr. W. von Heidenstam. Härmed en ringa och vördsam erinran från en ’proletärfilosof’, vilken aldrig förgätit Eder ädelborna välvilja mot en fattigman i en ödesstund. Stockholm den 17/12 1926.

Eder uppriktigt tillgivne och tacksamme N. H. Ossian Håkansson.” I Övralidsarkivet finns ett 20-tal brev 1911–27, som vittnar om Håkanssons stora kärlek till verktygens historia och Heidenstams respekt och ”handräckning”.

Flera forskare skickade särtryck. Så gjorde Ruben G:son Berg, Småplock ur Bernhard von Beskows dagbok (1932): ”Verner von Heidenstam ett genljud från stolen n:o 12 av avskrivaren R G B”.

Heidenstam njöt av de otaliga anekdoterna och gjorde blyertsstreckningar. Han undertecknade stundom sina brev med litterära namn såsom B. v.

Beskow. Holger Ahlenius översände sin doktorsavhandling Georg Brandes (1932): ”En av de Aderton i Svenska Akademien Verner von Heidenstam med vördnad och tacksamhet från förf.” Marginalanteckningarna talar om ”gissningskonstruktioner utan värde”, ”prat” och ”idel struntprat”. Fredrik Böök, som i sina dedikationer oftast skrev ”från tillgivne vännen”, kommenterade en gång sina bokpresenter: Broder!

Tack för det vänliga brevet! Jag behöver väl inte säga att det var kärkommet, men likväl vill jag anmäla min oförgripliga mening, att Du ingalunda behöver tacka var gång jag skickar Dig en ny bok. Jag vet själv hur det känns att få bokpresenter, som innehålla den besvärliga pretentionen på ett formligt erkännande, ungefär som blomman döljer ett gift. Jag vill gärna att mina böcker skola komma som vängåvor, bara att få ge en smula nöje och erinra om min tillgivenhet, men utan alla förpliktelser. Det finns så mycket mera skäl att säga det nu, som det kan hända, att jag snart uppvaktar Dig med ytterligare en liten volym.178

Sven Hedin, som erhöll flera böcker av Heidenstam, ”tog revansch genom att sända sina reseskildringar”, oftast med likartade tillskrifter. ”Till Verner von Heidenstam från hans gamle vän Resare-Sven” står det i boken om Bengt Bengtsson Oxenstierna (1919). John Landquists Viljan (1908): ”Verner von Heidenstam ett litet tack för alla ädla och rika skönhetsintryck ända från hjärtats tidiga år.” För Landquist, som valde andra sidan i Strindbergsfejden, förblev Heidenstam ”favoritlyrikern”. Professor Waldemar Rudin hade för Heidenstam alltid över sig en särskild tjuskraft, kanske beroende på att han var den förste som i akademien gick Heidenstam till mötes med räckta händer och föreslog broderskap.179 Efter psalmboksarbetet skrev Rudin i sina passionsbetraktelser Den heliga lidandesvägen (1918): ”Verner von Heidenstam med hjärtligt tack för broderligt samarbete. Vid ingången till Fastlagstiden 1918. Från vännen W. R. 1 Korint. 13:13.”

Gentemot Henrik Schück förhöll sig Heidenstam med en blandning av beundran och kritik.

Schücks Birgittagestalt var ett viktigt avstamp för

Heidenstams roman, men han var mycket kritisk till Schücks Gustaf III-porträtt och till professorn i estetik som inte tyckte om estetik.180 Endast en av 18 böcker har en tillskrift, första delen av Sveriges litteratur intill 1900 (1935): ”Verner von Heidenstam med hälsning från vännen Henrik Schück”.

Nils Svanberg översände sin stilhistoriska studie Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding (1934) med dedikationen: ”Herr Författaren, Fil. Dr. Verner von Heidenstam vördnadsfullt från förf.”

Brodern Victor Svanberg, som är representerad med två böcker utan tillskrifter, ”kände en underlig personlig dragning till Heidenstam”, fast hans ”allmänna inställning borde gjort honom snarast osympatisk”.181 Heidenstam uppskattade Poesi och politik (1931),182 men han gjorde inte några marginalnoteringar i boken. Fredrik Wulff, professor i romanska språk, Petracaöversättare och specialist på svensk ljudlära, som föreslog Heidenstam till Nobelpriset 1915 och 1916, översände Svenska rim och svenskt uttal (1898): ”Välborne hr Verner von Heidenstam med tacksamhet och högaktning från vedersakaren F. Wulff”.

Heidenstam trivdes bättre i konstnärskretsar än bland författarkollegor.183 För J. A. G. Acke, en av de käraste målarvännerna, var han även impulsgivare. Osannolika historier (1934) har tillskriften ”Till ungdomsvännen Hans Alienus med julhälsning från Ackes.” Konstnären, som var gift med Zacharias Topelius dotter Eva, målade flera Heidenstamporträtt. Han omnämns som ”det dråpligaste original”,184 ”en inbillningsnaturalist, vår målnings Selma Lagerlöf”. I en brevkommentar heter det, att Acke ”hade i sin originalitet en sällsynt förmåga att berätta på ett befängt roligt sätt. Men när han skref ned sina historier och de synades och gnuggades af honom och hans snälla fru, blefvo de bara vissna blad.”185 I En gyldenne book (1896) står ”Iohanni Alieno amicissimo salutem plurimam Albertus Engstroem”, dessutom en God Jul-hälsning på svenska till Verner och Olga von Heidenstam. På Övralid står i trapphallen en gipsmodell av Milles staty Folke Filbyter och i biblioteket Carl G. Bergstens bok om trädgårdsanläggningen å Lidingön (1917) med tillskriften ”Till Verner von Heidenstam från hans stenknackare Carl Milles”.

Flera hembygdsförfattare översände sina böcker. Förr och nu i Östergötland (1930) har tillskriften: ”Skriftställaren m.m. herr doktor Werner von

53

Heidenstam med utmärkt högaktning ödmjukeligen av Anton Ridderstad.” Johan Lindström Saxon skrev i Närke och närkingarne i sången och dikten (1926): ”Den störste av de närkesfödda diktarne Verner von Heidenstam från hans landsman.” Kyrkoherde Karl Bäckgren i Askersund, som försökte engagera diktaren i hembygdsföreningen, översände flera skrifter, fyra med dedikation. Ett särtryck ur Kyrkohistorisk årsskrift 1933 om Skaga offerkyrka har tillskriften ”Herr doktor Verner von Heidenstam vördsamt från författaren”. Tidskrift för Norra Vättersbygdens hembygdsförening 1929 överlämnades i ett skinnband och en tryckt dedikation: ”Verner von Heidenstam vår hembygds frejdade son och sångare, ägnas på 70-årsdagen dessa blad med vördnad och tacksamhet av Norra Vättersbygdens hembygdsförening.”

Ett tiotal kvinnor är representerade. ”Till Verner v. Heidenstam med hjärtklappning från Alma Hedin” skrev författarinnan i sin Amerikabok Arbetsglädje (1920). Brodern Sven kommenterade: ”Af dedikationen till Dej finner Du att hon hyser en känsla af examensfeber.”186 Heidenstam stod i ett nära och förtroget förhållande till Ellen Key, men han blev förargad på hennes agerande vid skilsmässan 1893, då han på ett visitkort uppsade bekantskapen med henne.187 ”Till Verner von Heidenstam från hans tillgifna E. K.” står det i Kvinnopsykologi och kvinnlig logik (1896) och ”Till Verner och Olga från deras tillgifna Ellen Key” i Människor (1899). Av Selma Lagerlöf finns 22 böcker varav 12 med tillskrifter, favoritboken Gösta Berlings saga saknas. ”Till min älsklingsskald från Selma Lagerlöf”, står det i Jerusalem (1901). ”Till Verner von Heidenstam med beundran och tillgifvenhet från förf.” i Drottningar i Kungahälla (1925). Det fanns en rivalitet mellan författarna och Sophie Elkan tyckte synd om sin väninna ”som måste berömma”.188 Berit Spong, som tilldelades Övralidspriset 1947, översände Kungsbuketten 1929 med den längsta tillskriften: ”Till Doktor Verner von Heidenstam med en beundran, som går tillbaka till en av min barndoms ’roliga’ böcker: ’Karolinerna’. Det var den tid, då man har den urgamla sagohungern i sig och ej ett spår frågar efter författarens namn. Sedermera har jag läst även på ett annat sätt och frågat också – inte så litet. Nu har jag till sist fått den stora upplevelsen att se och tala med Verner

54

von Heidenstam. Som ett ringa uttryck för min glädje över dessa tre, jag måste kalla det sensationer ber jag få överlämna min novell ’Kungsbuketten’. Den kanske säger mera än något annat jag kan skriva till tack. Berit Spong.” Ester Ståhlberg, gift med den finländske presidenten, som Heidenstam träffade under Finlandsresan 1934, översände Mathilda Wredes testamente (1938), som höglästes sista året. Tillskriften lyder: ”Till Verner von Heidenstam. En försenad födelsedagsgåva till 80-årsdagen på Övralid med beundran och tacksamhet av Ester Ståhlberg. Brändö, Helsingfors 12.7.1939.” Översättarinnan Elsa Thulin översände tio dedicerade böcker av André Maurois, Edouard Peisson, Luigi Pirandello, Guy de Pourtalès och Paul Valéry, ”en ful ovana att belamra Övralids bibliotek med mina tolkningsförsök”, som hon uttryckte det.189 Alice Trolles Vad jag såg i Sovjet-Ryssland (1925): ”Till Doktor Verner von Heidenstam. En kväll sutto vi samman på Odinshøj. Jag berättade om min ryska resa. ’Skrif upp det där och gör en bok däraf. Berätta det just på det sättet’, sade Doktorn. Nu har jag försökt så godt jag har kunnat, och här är boken. Den medför hälsning och tack för många sådana stunder som ej glömmas. 16.11.25. Alice Trolle.” ”Till Verner von Heidenstam några blad ur krönikan om min systers rika o korta lefnadssaga från alltid tillgifna Fanny Wilamowitz-Moellendorff Julen 1933”, lyder dedikationen i Carin Göring (1933).

Bland de allmänna bekantskaperna må nämnas Karl Otto Bonnier, som i fjärde delen av Bonniers (1931) skrev: ”Till Verner von Heidenstam slutvolymen från K. O. Bonnier.” Heidenstam karikerade sin färdledare Carlo Landberg, som han skiljdes från i Kairo som ovän under sin andra Orientresa, som dr Blumenbach i Endymion.

Han avyttrade dennes I öknar och palmlunder (1881–82) vid bokauktionen 1896. Senare översände Landberg Till ljuset (1900) med dedikationen: ”Till Verner von Heidenstam i erinran om forna dagar vänligast författaren. Saltsjöbaden d. 8.7.1900.” I biblioteket står åtta delar av Mitt livs minnen (1902–29) av markisen Claes Lagergren till Tyresö med dedikationer i varje volym.

Det är han som vakar (1892) har tillskriften: ”Till min vän Verner von Heidenstam. Det år från den store Leos dagar, då vännen Hans Alienus besökte Vatikanen. Tyresö d. 25 Aug. 1914.”

Carl G. Laurins Svensk självprövning (1912): ”Till

Verner von Heidenstam. Du stötte först i luren som samlade ’Ett Folk’. Från vännen Förf.” I en ofta citerad men föraktad bok står: ”Verner von Heidenstam En samling minnen, som blifvit historia. Med hjärtlig hälsning från Erik Norling 18.10.30.” Den tidigare intime vännens memoarer Mänskligt, som Heidenstam förpassat till magasinet, har åtskilliga marginalkommentarer och på omslaget ”Besv. ej.”

Sammanfattning Övralidsbiblioteket förstärker idealbilden av Hei­ den­stam. Det speglar umgänget, tidens tankevärld och den litterära miljön. Boksamlingen är till stor

del en väggdekoration, som tillkommit genom arv, gåvor och påverkan från andra, i synnerhet Kate Bang. Bokintresset var begränsat och egna förvärv få. Stora utgallringar gjordes inför varje flyttning så att beståndet ändrade karaktär. Under de två första biblioteksperioderna, då boksamlingen stod i olika rum, utnyttjades inte böckerna i någon större utsträckning. Heidenstam har hållit flertalet böcker i sin hand och haft närmare kontakt med kanske en tiondel, men bara en liten del inbjuder till studium av diktarens liv och läsning. Han trivdes bland böckerna i vardagsrummet på Övralid och satt gärna i sin högkarmade stol med Törnrosens bok i handen även då han inga böcker läste mera.

N OTER Flertalet brev finns i original eller kopior i Övralidsarkivet vid Linköpings stiftsbibliotek, övriga har källangivelse.

1. Brev från Heidenstam till A. Lundegård 19/6 1891.

2. Brev från Heidenstam till E. Uggla 16/6 1879.

3. C-J. Clemedson, ”När kastanjerna blommade: Några tankar kring naturmotiv och växter i Verner von Heidenstams diktning”, Tal över blandade ämnen 1987–89, s. 68.

4. Brev från O. Robson till K. Bang 28/10 1943, 3/7 1944.

5. Beata Rütterskjölds testamente 8/10 1882 och 30/10 1883.

6. Heidenstam, När kastanjerna blommade (1944), s. 100, 103.

7. Brev från Heidenstam till A. Strindberg [24/6 1886].

8. Stiftelsen Övralid, protokoll 2/4 1948. ”Heidenstamsrelik införlivas med Övralidsamlingarna”, Mo­ tala Tidning 28/5 1948.

9. Brev från Heidenstam till A. Strindberg [10/10 1886], Heidenstam och Strindberg, Brev 1884–1890 (1999), s. 169.

10. H. Lindström, Strindberg och böckerna, 1 (1977), s. 200.

11. L. Dahlbäck, rec. av H. Lindströms Strindberg och böckerna, 1 (Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 66 (1979), s. 61).

12. Brev från Heidenstam till O. Levertin 28/11 1890.

13. Brev från Heidenstam till G. Nordensvan juni 1889.

14. Brev från Heidenstam till A. Hernmarck 12/1 1920.

15. Brev från Heidenstam till O. Levertin 5/7 1890.

16. Brev från Heidenstam till O. Levertin 22/12 1890.

17. Brev från Heidenstam till E. Uggla 28/3 1892, december 1895.

18. Brev från Heidenstam till E. Uggla 25/6, 25/8 1893.

19. Brev från Heidenstam till E. Uggla 25/3 1899.

20. Brev från Heidenstam till E. Uggla 10/10 1895.

21. Brev från Heidenstam till O. Levertin 22/7 1899.

22. F. Böök, ”Minnen och studier”, Heidenstam, Fragment och aforismer (1959), s. 39.

23. Brev från Heidenstam till A. Engström 24/11 1899.

24. Brev från Heidenstam till E. Acke 17/12 1899.

25. Brev från Heidenstam till B. P. Larsen 15/1 1902.

26. Brev från Heidenstam till F. Böök 24/11 1903.

27. A. Trolle, Om och hos Verner von Heidenstam på Naddö (KB).

28. E. Norling, ”Dagar med Heidenstam”, Dagens Nyheter 21/12 1907.

R. G:son Berg, ”Ingen annan skald har varit mig så kär” (Mårbacka och Övralid NS (1941), s. 416).

29. Brev från B. Mörner till G. Möllerberg 13/1, 19/4 1913 (Örebro UB).

30. Brev från AB Hasse W. Tullberg till Heidenstam 5/5 1913.

31. Brev från A. Lundegård till O. Levertin 18/1 1906.

Brev från Heidenstam till O. Levertin 24/5 1906.

32. Brev från Heidenstam till E. Key 3/7 1918.

33. Brev från A. Hernmarck till F. Böök 10/2 1918 (LUB).

34. Brev från Heidenstam till A. Hernmarck 19/5 1918.

35. Brev från Heidenstam till R. G:son Berg 1/6 1918 (Sv A).

36. Brev från Heidenstam till E. Uggla 12/5 1918.

37. Brev från A. Hernmarck till Heidenstam 9/11 1918, 15/7 1919.

38. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 180.

39. Brev från Heidenstam till A. Hernmarck 22/4 1923.

Brev från L. Levy till Heidenstam 10/6 1923.

Brev från Heidenstam till E. Acke 2/7 1923.

R. G:son Berg, ”Ingen annan skald har varit mig så kär” (Mårbacka och Övralid NS (1941), s. 416).

40. Brev från Heidenstam till S. Hedin 29/8 1925.

41. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 227.

42. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 15/5 1924 (Bonniers).

43. O. Söderström, Heidenstam och våra tystnader (1994), s. 8.

44. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 256.

45. A. Trolle, De voro ett lysande följe, 2 (1944), s. 319.

46. Brev från Heidenstam till K. Bang [1930?].

47. K. Bang, Övralid (1946), s. 31.

48. Brev från Heidenstam till A. Hallin 20/7 1924.

49. M. Stiernstedt, Mest sanning (1948), s. 296.

50. E. Alkman-Malm, ”I biblioteket på Övralid”, Dagens Nyheter 23/12 1934.

51. K. Bang, Övralid (1946), s. 32.

52. W. Wolf, Dagar på Övralid med Verner von Heidenstam (1940), s. 14 och plansch vid s. 28.

53. M. Stiernstedt, Mest sanning (1948), s. 297.

54. B. Malmberg, ”På Övralid hos Verner von Heidenstam”, i Gäs­ ter på jorden: Tal på Övralid 1945–2005, red. A. Nyblom (2005), s. 28.

55. Brev från E. Norling till B. Ollén [1946] (KB).

56. U. Eliasson, ”Från akademiskt prisämne till allhus”, i Biblio­ tek och arkitektur, red. M. Gram (2002), s. 146.

55

57. P. Gedin, Verner von Heidenstam (2006), s. 544. P. Gedin, Var­ för får inte Heidenstam vara den han är? (2011), s. 58.

58. [Sign.:] E. F., ”Hos diktarfursten på Övralid”, i Östgötabygd (julen 1933), s. 4.

59. Heidenstam, När kastanjerna blommade (1944), s. 108.

60. Brev från Heidenstam till E. Uggla 25/7 1882.

61. Brev från Heidenstam till B. Mörner 8/2 1921 (Örebro UB).

62. Brev från Heidenstam till K. Bang 17/4 1925.

63. Brev från Heidenstam till A. Bonnier 8/12 1890.

64. Brev från Heidenstam till A. Lundegård 13/12 1903.

65. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 4/7 1905.

66. B. Arnborg, ”Livsledsagarinnan köpte böckerna”, Svenska Dagbladet 9/7 2000.

67. K. Bang, Liste på af far indköbte bøger t. Övralid (1984:5 vol 66).

68. Brev från Heidenstam till C. Milles 24/7 1926 (KB).

69. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 251.

70. K. Bang, Övralid (1946), s. 32.

71. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 26/11 1906.

72. Brev från K. O. Bonnier till Heidenstam 23/12 1934.

73. Brev från K. O. Bonnier till Heidenstam 21/6 1927.

74. Brev från K. Bang till K. O. Bonnier 10/6 1937.

75. Brev från Heidenstam till C. Milles 12/12 1933 (KB).

76. Brev från Heidenstam till K. Bang 27/9 1926, i K. Bang, Öv­ ralid (1946), s. 86.

77. K. Bang, Övralid (1946), s. 32.

78. B. von Vegesack, ”Farbror Verners brev”, Svensk litteraturtid­ skrift 22 (1959), s. 122.

79. F. Böök, Stiftelsen Övralid och Heidenstams minne. An­ förande 6/7 1943.

80. Brev från Heidenstam till B. Mörner 12/12 1926.

81. S. Hedin, Stormän och kungar, 2 (1950), s. 222.

Brev från A. Ahnfelt till O. Frödin 4/6 1939 m. fl. brev.

82. Brev från Kungliga biblioteket till Heidenstam 19/2 1916.

83. Brev från Heidenstam till E. Thulin mars 1928.

84. W. Wolf, Dagar på Övralid med Verner von Heidenstam (1940), s. 56.

Brev från K. O. Bonnier till Heidenstam 22/2 1935.

85. Brev från F. Böök till A. Lindahl 9/2 1943.

86. Brev från K. Bang till O. Söderström 3/12 1971, 25/7 1972 (KB).

87. Brev från A. Kindt till A. Ranius 25/5 2008.

88. B. Lindwall, ”Målaren Heidenstam”, i Heidenstam och kon­ sten (1973), s. 26–32).

89. A. Hedin, I minnets blomstergårdar (1950), s. 154.

Brev från S. Hedin till Heidenstam 10/9 1936.

90. Brev från Heidenstam till A. Lundegård 13/12 1903.

91. Brev från Heidenstam till F. Wulff 26/12 1910 (LUB).

92. S. Björck, ”Den levande präglingen”, i En Goethebok till Algot Werin, red. Carl Fehrman (1958), s. 281).

Brev från S. Björck till E. Norling 4/2 1944 (KB).

93. Brev från Heidenstam till F. Böök 13/11 1902.

94. A. Ingemark, ”Det privata hemmet som offentlig scen”, Rig 81 (1998) nr 2, s. 76–87.

95. Heidenstam, När kastanjerna blommade (1944), s. 71–72.

96. Brev från Heidenstam till K. Warburg 17/1 1900.

97. Brev från O. Wieselgren till F. Böök 4/1 1944.

98. Brev från Heidenstam till F. Böök 3/6 1901.

H. Alfvén, Några minnen från min bekantskap med Verner von Heidenstam (Mårbacka och Övralid NS (1941), s. 441).

99. Brev från Heidenstam till O. Levertin 13/6, 18/8 1895.

100 O. Söderström, Dagboksanteckningar 5/7 1969 (KB).

Brev från S. Björck till E. Norling 4/2 1944.

101. Brev från R. G:son Berg till Heidenstam 16/3 1929.

102. A. Trolle, De voro ett lysande följe, 2 (1944), s. 350.

103. B. Waldén, ”Heidenstam och konsten”, Bokvännen 4 (1949), s. 10.

104. Brev från Heidenstam till F. Christofferson 21/4 1901.

56

105. Brev från Heidenstam till E. Acke 4/2 1927.

106. Brev från Heidenstam till E. Uggla 3/2 1895.

107. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 243.

108. Brev från Heidenstam till E. Liljedahl 30/6 1923.

109. K. Bang, Övralid (1946), s. 53.

110. Brev från Heidenstam till O. Levertin 19/6 1890, 4/11 1902.

111. Brev från Heidenstam till S. Hedin 21/2 1922.

Brev från Heidenstam till F. Böök 20/6 1911.

Brev från Heidenstam till E Norling nyårsafton 1916.

112. R. G:son Berg, ”Ingen annan skald har varit mig så kär” (Mårbacka och Övralid NS (1941), s. 417).

113. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 24.

114. Brev från Heidenstam till F. Böök 6/11 1904.

115. G. Fröberg, ”Inifrån det svenska”: Studier i Heidenstams ro­ man Folke Filbyter (1994), s. 387.

M. Kylhammar, Maskin och idyll: Teknik och pastorala ideal hos Strindberg och Heidenstam (1985), s. 168, 244.

116. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 59.

117. Brev från Heidenstam till S. Hedin 22/8 1925.

118. K. Bang, Övralid (1946), s. 63.

119. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 5/4 1899.

120. K. Bang, Övralid (1946), s. 68.

Brev från Heidenstam till F. Böök 8/4 1902.

121. Brev från Heidenstam till A. Lundegård 7/7 1905.

122. H. Alfvén, Några minnen från min bekantskap med Verner von Heidenstam (Mårbacka och Övralid NS (1941), s. 435).

123. Brev från Heidenstam till E. Uggla 21/8 1909.

M. Hellberg, Stunder med Heidenstam (Mårbacka och Övralid (1940), s. 439).

K. Bang, Övralid (1946), s. 46.

124. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 25/6, 17/7 1925 (Bonniers).

125. Brev från O. Frödin till Heidenstam 1/12 1915.

126. S. Stolpe, Svenska folkets litteraturhistoria, 7: Verner von Hei­ denstam (1980), s. 235.

127. Brev från Heidenstam till A. Trolle 20/3 1921 (KB).

128. Brev från Heidenstam till A. Hernmarck 12/1 1920.

129. Brev från E. Norling till A. Lundegård 24/11 1908 (LUB).

130. Brev från Heidenstam till F. Christofferson 21/4 1901.

131. K. Bang, Vägen till Övralid (1945), s. 18.

132. Brev från Heidenstam till E. Norling 19/4 1907.

133. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 17/10 1908 (Bonniers).

134. Brev från Heidenstam till F. Böök [hösten 1908].

Brev från Heidenstam till E. Norling odat, Svensk litteratur­ tidskrift 7(1944), s. 28.

135. B. Ollén, Heidenstam som barnboksförfattare: Om ”Svensk­ arna och deras hövdingar” (1992), s. 227.

136. F. Böök, Verner von Heidenstam, 2 (1946), s. 254.

137. Brev från Heidenstam till B. Mörner 9/3 1922.

138. Brev från Heidenstam till B. Mörner 28/3 1914.

139. Brev från Heidenstam till F. Böök 5/11 1933.

140. Brev från Heidenstam till C. Fröding 17/7 1902.

141. Brev från Heidenstam till O. Levertin [januari 1891].

142. Brev från Heidenstam till F. Christofferson 21/4 1901.

143. Brev från Heidenstam till E. Acke 16/4 1900.

144. Brev från Heidenstam till E. Acke 4/1 1900.

145. Brev från Heidenstam till T. von Trotha 5/4 1932.

146. E. Näslund, Carl Milles (1991), s. 276.

147. Brev från Heidenstam till E. Alkman 6/12 1894 (KB).

Brev från Heidenstam till O. Levertin 27/8 1891.

148. M Hemström, ”Från de sista åren på Övralid”, Svensk lit­ teraturtidskrift 22 (1959), s. 135).

149. Brev från Heidenstam till O. Levertin 14/9 1889.

150. K. Bang, Övralid (1946), s. 74.

151. Brev från Heidenstam till K. Lundmark 4/1 1924.

152. K. Bang, Övralid (1946), s. 64.

153. Brev från Heidenstam till O. Levertin odat. 2/7 1889.

154. Brev från Heidenstam till G. af Geijerstam 3/1 1895.

155. Brev från Heidenstam till World’s fair gardens exhibits USA 4/3 1934.

W. Wolf, Dagar på Övralid med Verner von Heidenstam (1940), s. 64.

156. Brev från Heidenstam till E. Key maj 1904.

157. K. Österling, Älskade Verner (1989), s. 227.

158. Brev från Heidenstam till A. Lundegård 18/3 1909.

159. Brev från Heidenstam till O. Levertin 3/4 1891.

Brev från Heidenstam till A. Bonnier 5/8 1891.

160. Brev från O. Levertin till Heidenstam 22/12 1891.

161. Brev från Heidenstam till F. Böök 8/11 1903.

162. Brev från F. Böök till Heidenstam 25/10 1910.

163. Brev från Heidenstam till O. Levertin lördag [1890], fre­ dagen. dec. 1897.

164. O. Söderström, Dagboksanteckningar 9/4 1968 (KB).

165. Brev från Heidenstam till O. Levertin 8/11 1892.

166. S. Stolpe, Heidenstam – klassikern (Mårbacka och Övralid NS (1941), s. 558).

167. Brev från Heidenstam till O. Levertin Djursla söndagen [1890].

168. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 5/4 1905.

169. Brev från Heidenstam till F. Böök annandag jul 1909.

170. Brev från K. O. Bonnier till Heidenstam 27/9 1915.

171. Brev från Heidenstam till B. P. Larsen 6/2 1890.

172. B. Mörner, Ur mitt irrande liv (1925), s. 188.

173. Brev från Heidenstam till E. Norling 14/11 1906.

”Hemma hos Heidenstam”, Stockholms Dagblad 1/10 1912.

174. Brev från K. Bang till F. Böök 14/7 1944.

175. Brev från Heidenstam till K. O. Bonnier 19/7 1905.

176. Brev från E. A. Karlfeldt till Heidenstam 21/11 1915.

177. Brev från Heidenstam till O. Levertin [9/11] 1905.

178. Brev från F. Böök till Heidenstam 15/11 1933.

179. Brev från Heidenstam till S. Hedin 9/1 1921.

180. Brev från Heidenstam till O. Levertin 14/10 1904.

Brev från Heidenstam till F. Böök 23/10 1904, 7/7 1906, 8/7 1908.

181. Brev från V. Svanberg till F. Böök 26/1 1944 (LUB).

182. K-G. Hildebrand, Tre möten med Verner von Heidenstam (Mårbacka och Övralid NS (1941), s. 536).

183. Brev från Heidenstam till prins Eugen 28/12 1929.

184. Brev från Heidenstam till prins Eugen 8/9 1924.

185. Brev från Heidenstam till C. Lagergren 25/6 1925.

186. Brev från S. Hedin till Heidenstam 29/10 1920.

187. Brev från Heidenstam till O. Levertin 29/7 1893.

188. B. Ollén, Heidenstam som barnboksförfattare (1992), s. 207.

189. Brev från E. Thulin till Heidenstam 18/4 1932.

57

58

lena törnqvist

140 hyllmeter, 75 000 brev och 100 000 klipp Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket

D

et sägs att man kan utläsa av August Strindbergs arkiv när han skaffade telefon. Antalet brev minskade märkbart efter nymodighetens införande. Knappt hundra år senare förändrade internet och e-post på nytt kommunikationsvanorna.

Astrid Lindgrens livstid inföll mellan dessa båda tekniska innovationer. Hon föddes 1907, samma år som borgmästaren i hennes hemstad Vimmerby fick telefon på sitt tjänsterum och när hon dog i januari 2002 hade internet nyligen blivit var mans egendom. Astrid Lindgren själv var dock aldrig ”uppkopplad”. Däremot utnyttjade hon gärna telefonen när det gällde att besvara de tusentals och åter tusentals frågor hon fick brevledes. Annars var hon inte särskilt intresserad av tekniska prylar. När Facitkoncernen tillverkat sin sexmiljonte elektriska skrivmaskin skänkte man ett exemplar till författarinnan – som genast gav bort den och fortsatte använda sin gamla manuella trotjänare en bit in på 1990-talet, innan synen och åldern satte stopp för all fortsatt maskinskrivning. Och i den mån kopior av manuskript och utgående brev över huvud taget togs, förfärdigades de medelst genomslags- eller karbonkopior, ibland i både två och tre exemplar.

Arbetet med Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket (KB) har pågått i mer än tio år i

Ett av 660 bevarade stenogramblock, som vittnar om Astrid Lindgrens sätt att arbeta. De maskinskrivna manuskripten är i stort sett utan ändringar. Kungl. biblioteket, HS L 230:5.

skiftande omfattning. Det inleddes 1999 för att sedan göra uppehåll under något år innan Knut och Alice Wallenbergs stiftelse ställde medel till förfogande för fortsatt uppordnande. Under åren 2004–2006 bedrevs arbetet i mycket begränsad omfattning, för att från och med 2007 fortsätta på heltid och avslutas i december 2010. De tre sista åren bekostades arbetet av Saltkråkan AB, det familjeföretag som förvaltar Astrid Lindgrens kvarlåtenskap. Artikelförfattaren har, med ett viktigt undantag, varit ensam om arbetet. Att hantera och bringa reda i stenogrammen krävde emellertid experthjälp. Mer om det nedan.

Inom ramen för projektet har också två utställningar, två böcker och en rad artiklar och presentationer rymts. Förutom i olika svenska sammanhang har arkivet presenterats vid föreläsningar i Finland, Norge, Lettland, Litauen, Ryssland och Australien. Informationsarbetet kulminerade 2007 i samband med firandet av hundraårsminnet av Astrid Lindgrens födelse.1 En första skriftlig presentation kunde Biblis läsare ta del av våren 2006, ett år efter det arkivet av UNESCO utsetts till Sveriges första världsminne.2 Därefter fortsatte arkivet att växa, ur skåp och lådor i Astrid Lindgrens hem på Dalagatan och sommarhuset på Furusund hämtades mer material och pressklippen fortsatte att strömma in. Några verkligt uppseendeväckande fynd har gjorts, däribland tre hittills helt okända färgskisser till omslag för den första Pippi Långstrumpboken 1945. De presenterades också i Biblis.3 Astrid Lindgrens arkiv är KB:s mest omfattande enskilda arkiv och har beteckningen L 230.

59

Närmast jämförbart är Selma Lagerlöfs arkiv (L 1). De båda författarinnornas ställning i sin samtid inte bara som beundrad konstnär, utan även välgörare, trösterska och ”klok gumma”, som förväntades ha svar på alla upptänkliga problem, har också många paralleller. Av de båda arkiven är Lindgren-arkivet störst. Det fyller mer än 140 hyllmeter och består förutom av pappersdokument (även foton) också av ljud- och videoinspelningar. Då det blev känt att Lindgrens syn i slutet av 1980-talet försämrats så att hon inte längre kunde läsa, skickade hennes beundrare i stället brev inspelade på kassettband och man började också dokumentera till exempel skoluppsättningar av hennes teaterpjäser på video. De delarna av arkivet är överförda till KB:s enhet för AV-material (tidigare Statens ljud- och bildarkiv).

Vid årsskiftet 2010/2011 avslutades alltså arbetet med att förteckna arkivet. Däremot är det inte på låga vägar ”färdigt” – det blir det förmodligen aldrig. Grunden är lagd, materialet har strukturerats och mycket har katalogiserats och förtecknats på olika nivåer. Men många fynd kan fortfarande göras och många sammanhang återstår att belägga och belysa. Det blir forskningens och forskarnas framtida uppdrag och det är inget tvivel om att de har ett rikt material att ösa ur.

Dubbla yrkesroller Under ca 25 år, mellan 1946 och 1970, var Astrid Lindgren anställd som redaktör på Rabén & Sjögrens bokförlag och hon blev snart huvudansvarig för barnboksutgivningen, en mycket viktig del av företaget, inte minst ekonomiskt.

Hon samarbetade nära med förlagschefen Hans Rabén. Förlagsarbetet förde samtidigt med sig att Astrid Lindgren snabbt fick det kontaktnät och de kunskaper som behövdes för att, till skillnad från de flesta författare, själv sköta sina översättningskontrakt. Med tiden skulle det arbetet komma att bli mycket omfattande.

Förlagsarbetet innebar många kontakter med svenska författare under en fruktbar period för barn- och ungdomsboken. Samtidigt som Astrid Lindgren skrev egna böcker, som gavs ut av det förlag där hon var anställd, verkade hon alltså som förläggare och många gånger mentor och ”barnmorska” för andra författare – en balansgång som krävde både integritet och omdöme.

60

Hennes två yrkesroller – författarens och förläggarens – avspeglar sig delvis i arkivet, även om dokumenten som rör förläggarrollen är sparsamma. Det mesta blev av förståeliga skäl kvar på förlaget eller gallrades i samband med att hon gick i pension. Däremot har det som fanns i hemmet, både på Dalagatan och Furusund – huvudsakligen sånt som rör det egna författarskapet, som till exempel manuskript, stenogramblock, ekonomiska redovisningar (royaltyn), pressklipp och beundrarbrev liksom brev från familj och nära vänner, dagböcker och kalendrar – undgått detta öde. Dagböcker och en del brev är fortfarande i familjens ägo.

Astrid Lindgren var lika effektiv i båda sina yrkesroller. Helene Ehriander, universitetslektor vid Linnéuniversitetet i Växjö, arbetar sedan flera år med en omfattande undersökning rörande Astrid Lindgren som förläggare. Eftersom Lindgren endast undantagsvis tog kopior av utgående brev – även av brev skrivna i tjänsten – har Ehriander lagt ner mycket arbete på att spåra brev hos mottagarna, författare som Lindgren samarbetade med på förlaget.4 Ett begränsat antal finns också i kopia i arkivet. Oftast gäller det då brev till personer där förläggarrelationen gått över i personlig vänskap.

I allmänhet tycks hon ha varit skicklig i att göra boskillnad mellan privat- och yrkesliv. Den distinktionen blev svårare att upprätthålla efter pensioneringen då ställningen som opinionsbildare och offentlig person, med allt som det förde med sig i form av beundrarbrev, uttalanden och intervjuer med mera, bredde ut sig på privatlivets bekostnad. ”Perfekta” manuskript och okända verk Arkivet speglar framför allt Astrid Lindgren som författare. Bland annat återfinns här manuskript till de flesta av hennes böcker, filmer och dramatiseringar. Det låter måhända en smula vanvördigt, men många av dessa dokument är faktiskt inte särskilt intressanta annat än som artefakter.

Astrid Lindgren skrev på maskin – som utbildad sekreterare var hon skicklig stenograf och maskinskriverska – med flera kopior om det behövdes. Det exemplar som hon behöll och som ingår i arkivet är oftast en genomslags- eller karbonkopia, perfekt utskriven och utan ändringar. Den

Porträtt av Astrid. Ett sent porträtt, taget av John Chang McCurdy 1997. Kungl. biblioteket. HS L 230:14:6.

innehåller föga information utöver den tryckta boken och få upplysningar om den kreativa processen och konstverkets tillkomst.

Trots det går det förstås inte att förneka att det är en speciell känsla att ur en dammig och vattenskadad pappkartong från vindskontoret på Dalagatan fiska upp originalet till Bröderna Lejonhjärta nedstoppad i en trasig och smutsig plastficka, eller att upptäcka att debutboken Britt-Mari lättar sitt hjärta från 1944 från början kallades ”Britt Hagström 15 år” och att det på titelbladet står: ”Insänt till pristävlan om flickbok av sign.

Wolfgang”. I det senare fallet rör det sig dessutom om maskinskrift i original, inte en karbonkopia.

När man vidare på annat ställe i arkivet kunnat utläsa att Wolfgang Amadeus Mozart var Astrid Lindgrens absoluta favoritkompositör så faller ännu en liten pusselbit på plats.

En av de vanligaste frågorna i samband med arkivet har varit om där har återfunnits några okända och opublicerade texter. Svaret måste bli:

inte mycket och inget riktigt sensationellt. Till det mest överraskande hör ett långt filmsynopsis på mer än 50 sidor skrivet av Astrid Lindgren och Per-Martin Hamberg redan 1943, alltså året före hennes författardebut. Titeln är ”När man är kär” och filmen är skriven direkt med tanke på Sickan Carlsson, en klart lysande publikfavorit vid den tiden. Projektet kom aldrig till utförande trots att man av bevarade brevkopior kan se se att utkastet verkligen skickades till ett filmbolag för bedömning.5 Bland manuskripten finns också några mycket tidiga berättelser för barn utan författaruppgift, där upphovet kan vara Astrid Lindgren eller möjligen hennes syster Stina Hergin. De, liksom de berättelser som Astrid Lindgren publicerade i Landsbygdsrörelsens tidskrifter på 1930-talet och som också finns i manus i arkivet, måste dock sägas ha större akademiskt än litterärt intresse och verkar närmast tillkomna för att roa de egna barnen. En kuriositet är att vissa är illustrerade

61

med inklistrade bokmärken, vars motiv har styrt sagans innehåll.6 Sammanlagt innehåller arkivet nära 600 manuskript. Förutom de nämnda kategorierna böcker, filmer och pjäser ingår alltså även noveller och kortberättelser för barn och vuxna, och dessutom artiklar, nekrologer, förord, tal och föreläsningar med mera.

Stenografera – att fånga tankarna i flykten Ur innehållssynpunkt är de 660 bevarade anteckningsblocken med anteckningar i stenogram mer spännande än manuskripten – men också mycket mer svårtillgängliga. Det beror inte enbart på att de kräver tillstånd från donator för att studeras utan också – och främst – på grund av att de är mycket svåra att läsa. Britt Almström, riksdagsstenograf och tidigare lärare i stenografi har ägnat flera år av sin fritid till att inventera blocken. Att tolka dem in extenso har beräknats kräva mer än fem års heltidsarbete.

Resultatet av inventeringen är en förteckning där varje block fått ett unikt nummer och en kort annotation om innehållet. I vissa fall har Astrid Lindgren själv gjort anteckningar i ”långskrift” på omslaget, men oftast har uppgifterna hämtats från noteringarna i respektive block. Innehållet i vissa block är enhetligt men lika ofta är anteckningar från olika tidpunkter och rörande olika ärenden samlade i ett och samma block. Ibland kan blocket samtidigt innehålla manuskript eller andra arbetsanteckningar och privat material. Tvättnotor och kortspelsprotokoll förekommer också.

Att stenografera tycks ha varit Astrid Lindgrens sätt att föra anteckningar, inga andra anteckningsböcker förutom rena telefonböcker finns i arkivet. Ännu en bit inpå 1990-talet steno­ graferade hon, de sista åren med tjock tusch­ penna i vanliga kollegieblock trots att hennes syn vid den tiden var så försämrad att hon inte längre kunde läsa.

För den som är insatt i författarskapet kan en hel del läsas ut av stenogramförteckningen även utan tillgång till själva blocken. Speciellt gäller det i de fall där Astrid Lindgren själv har gjort noteringar på omslagen. Hennes sammanfattning av innehållet i block 238 lyder: ”Emil III om kräftfiske m.m. Skrivet feb 69 på hemvägen, av misstag kommit i händerna på barnbarnen i

62

järnvägskupén.” Omslaget till block 379 ger i koncentrat den dramatiska historien om hur kapitel 8 i Ronja rövardotter kom till, och samtidigt en inblick i Astrid Lindgrens vardagliga författarverksamhet: ”Detta arma kapitel började jag 14 maj 1980 och med många uppehåll gick det fram till 25 juni och fortsatte (i Furusund) med flera uppehåll fram till midsommar då jag fick min gallsten med åtföljande operation och allmän slöhet. Började på nytt 10 juli och hade då inte hunnit längre än till [?] uppdykande. Var färdig 23 juli.”

Stenogramblocken är den del av arkivet som mest direkt avslöjar den kreativa processen. Det är här som formuleringarna prövas, stryks, skrivs om gång på gång och slipas, det är här som utkasten omvandlas till färdiga verk, och det är i de här blocken som bok blir film – eller i några fall tvärtom, film omarbetas till bok. Att frilägga denna process är ett långt och mödosamt arbete som återstår. Ett av de påtagliga problemen i sammanhanget är att det blir allt färre som behärskar stenografi i it-åldern. ”Känd från pressen” Astrid Lindgren blev mycket tidigt i sin karriär en välkänd person i media. Hon debuterade som dramatiker 1944, samma år som debutboken utgavs, och ”Mästerdetektiven Blomkvist” filmades redan 1947. Per-Martin Hamberg träffade hon under andra världskriget i beredskapsarbetet inom brevcensuren och när han 1947 blev chef för radions underhållningsavdelning blev Astrid Lindgren en ofta hörd radioröst, inte minst genom det omåttligt populära programmet ”Tjugo frågor”.

Den dag forskarna vill kartlägga vad som finns bevarat i arkiven i dessa avseenden kommer de att ha stor glädje av det omfattande pressmaterial som ingår i Astrid Lindgrens arkiv. Redan 1945 tecknade hon avtal om pressklippservice och materialet strömmar fortfarande in till familjeföretaget. Fram till och med 2006 överfördes det löpande till KB , därefter fortsätter Svenska barnboksinstitutet att lagra nytt material. Med en svit av mer än 60 års pressklipp från svensk dags- och veckopress torde Astrid Lindgren vara den bäst dokumenterade svenska författaren i det här avseende. Antalet klipp har uppskattats till ca 100 000. Materialet kompletteras också av re-

Fotosamlingen innehåller många föreställningsbilder. Här från helaftonsballetten Ronja rövardotter på Finlands nationalopera 1989. Foto Kari Hakli. Kungl. biblioteket, HS L 230:14:4.

censionspärmar sammanställda av hennes tyska förlag.7 Tyvärr har resurserna inte tillåtit något mer omfattande arbete med pressklippen. De tidigaste årens klipp har Astrid Lindgren själv monterat i klippböcker, därefter ligger det mesta kvar i sina ursprungliga kuvert. Arbetsinsatserna har i huvudsak begränsats till att gem och gummisnoddar tagits bort.

Ett problem med dagstidningsklipp, som det här i första hand rör sig om, är den dåliga papperskvaliteten, där pappret åldras snabbt. Klippen från 1950- och 60-talen har vid något tidigare tillfälle sorterats årsvis och lagts i omslag.

Materialet är mycket skört och borde egentligen säkerhetskopieras. Från 1970-talet och till och med 2006 ligger klippen som sagt oftast kvar i sina ursprungliga kuvert och dessa ligger i huvudsak årsvis, under det senaste decenniet dessutom månadsvis. Det innebär att om man vet när en föreställning haft premiär eller en bok gavs ut borde det inte vara oöverstigligt att leta upp relevanta klipp. Och den som exempelvis söker klipp om 90-årsfirandet eller är intresserad av vad som

skrevs vid Astrid Lindgrens bortgång har rikt material att ösa ur.

I samband med arbetet på utställningen ”Ingen liten lort” 2007 genomsöktes vissa år av klippsamlingen i jakt på material relaterat till några av de debatter där Astrid Lindgren spelat en viktig roll. Resultatet blev ett antal ämnesindelade sviter, exempelvis om husdjurshållning, om kärnkraftsomröstningen och om stadsplanering i Vimmerby. Dessa ansatser till en ämnesindelad klippsamling har behållits.

En särställning intar Pomperipossa-debatten 1976, där Astrid Lindgren själv börjat samlat alla typer av dokument (brev, manus, pressklipp och annat) separat. Materialet (med kompletteringar som återfunnits på andra ställen i arkivet) utgör en av sammanlagt 21 dossiéer, närmast att beteckna som ”samlingar i samlingen”.

Pomperipossadossién är den mest utarbetade av dessa. Där går det att följa pressdebatten dag för dag till och med på insändarnivå i landsortstidningar från hela Sverige. Såväl de ämnesindelade klippsviterna som dossiéerna finns redovisade i arkivförteckningen.

63

Förutom pressklippen finns även en hel del andra tryck i form av förlagskataloger, småtryck, bokomslag, hela tidskriftshäften och liknande.

bodde mer än 75 år i Stockholm var bonddottern Astrid Lindgren hela livet djupt engagerad i dessa frågor.

Dossiéer – ämnesindelade specialsamlingar

Originalillustrationer

Till det som gör Astrid Lindgrens arkiv unikt bidrar dess omfång och bredden på materialet.

Men det innebär samtidigt en komplikation – det blir svårt att orientera sig.

En möjlighet att komma tillrätta med det är att skapa dossiéer, alltså samlingar inom samlingen. I Astrid Lindgrens arkiv bygger samtliga dossiéer utom en på Astrid Lindgrens egen indelning av materialet. När hon själv påbörjat en svit med brev, manus och/eller annat material i ett särskilt ämne, som hon separerat från helheten, har detta fullföljts genom att ytterligare relevant material tillförts under arbetet med att ordna arkivet. Har hon däremot inte särbehandlat ett material finns heller ingen dossié. Det är skälet till att det finns en Lejonhjärta-dossié och en Ronjadossié, men däremot inte någon Pippi- eller Emildito. I vissa fall, som beträffande Pomperipossa ovan, har även manuskript och pressklipp förts till dossién, i andra har de behållits i arkivets huvudsvit. I varje enskilt fall redovisas förhållandet i förteckningen.

Ur användarsynpunkt finns uppenbara fördelar med dossiésystemet. Materialets omfattning gör det svårt att annars orientera sig, och ämnesord liknande de som används då man katalogiserar böcker är svår att tillämpa på brevsamlingar.

Den forskare som är intresserad av Bröderna Lejonhjärta eller Pomperipossa-debatten får betydligt enklare att hitta rätt i den stora brevskörden än den som vill studera läsarreaktioner på Pippi Långstrump eller Astrid Lindgrens engagemang i mottagandet av flyktingbarn. Å andra sidan finns alltid nackdelar med att bryta ut delar ur helheten och möjligheterna till korshänvisningar är begränsade.

Den till omfånget största dossién har fått beteckningen ”Djur och miljö”. Där har huvuddelen av den omfattande korrespondensen i samband med djurhållnings-debatten och 1988 års djurskyddslag samlats men även reaktioner på en kampanj om ”öppna landskap” som initierades av tidningen Land, liksom andra frågor som rör miljö, böndernas villkor och natur. Trots att hon

En särställning bland dossiéerna intar en samling originalillustrationer av Ingrid Vang Nyman.

I samband med utställningen 2003 om Pippi Långstrumps dansk-svenska illustratör gjordes en grundlig inventering av konstnärinnans bevarade original. När arbetet påbörjades levde fortfarande illustratörens son Peder Nyman (1940– 2001), som ägde de flesta originalteckningarna av Vang Nyman till Astrid Lindgrens verk som överlevt till våra dagar. KB lyckades efter utställningen förvärva denna samling, som utgör en omistlig del av det svenska barnlitterära kulturarvet, och det bestämdes att illustrationerna skulle bilda en självständig del av arkivet.

Astrid Lindgrens arvingar har kompletterat samlingen ytterligare, bland annat med samtliga tuschteckningar till Pippi Långstrump som serie.

Ingrid Vang Nymans illustrationerna utgör nu en separat dossié i Astrid Lindgrens arkiv.

64

Olika typer av arkivmaterial Här är inte platsen för en heltäckande presentation av allt material som ingår i arkivet, den intresserade hänvisas till den arkivförteckning som finns utlagd på internet (www.ediffah.org) Avdelningen Biographica innehåller skiftande material. Här återfinns till exempel en förteckning med över hundra belöningar och utmärkelser som Astrid Lindgren tilldelats och som kunnat beläggas i arkivet. Bland de mer originella belöningarna kan Amningshjälpens ”Bröstpris” nämnas. Det överlämnades 1987 då Astrid Lindgren var 80 år! Hon kallades också som ledamot av en rad styrelser och nämnder och var ordförande i Samfundet De Nio i tolv år, ledamot av radionämnden redan på 1950-talet och satt i Världsnaturfondens styrelse under 1970-talet.

Under samma huvudrubrik, ”Biographica”, finner man också bevarad redovisning av Astrid Lindgrens royaltyinkomster både i Sverige och andra länder, med årliga uppgifter om antal tryckta och försålda exemplar, försäljningspris och författarens ersättning, allt redovisat titel för titel.

Den tjeckiska samizdat-utgåvan av Bröderna Lejonhjärta från 1981. Kungl. biblioteket, HS L 230:7:1:7.

Över 800 fotografier har särkatalogiserats, i den mån det har gått att fastställa även med uppgift om fotografens namn. Här finns en del mindre kända Astrid Lindgren-porträtt, men framför allt många föreställningsfoton. Flera fotoalbum från tyska skolor uppkallade efter författaren ingår också. Totalt sett innehåller arkivet många fler foton än dessa 800, men privata bilder på brevskrivare, deras barn och barnbarn, husdjur och krukväxter har fått ligga kvar tillsammans med breven. Det ska understrykas att inga foton från Astrid Lindgrens egen barndom eller hennes privata liv ingår i arkivet.

En egen avdelning i arkivförteckningen bildar de drygt 300 affischer – huvudsakligen utländska teateraffischer från uppsättningar av hennes pjäser – som sorterats efter huvudperson. Inte oväntat dominerar Pippi Långstrump stort.

Ett mycket speciellt objekt, som återfanns i Astrid Lindgrens bibliotek i stockholmslägenheten och fördes över till arkivet placerades efter en del funderande bland översättningar av Astrid

Lindgrens verk i manuskript. Det rör sig om en så kallad samizdatutgåva av Bröderna Lejonhjärta till tjeckiska, såvitt man vet ett av tre bevarade exemplar.8 Astrid Lindgrens bibliotek Samizdatvolymen påträffades i samband med att Astrid Lindgrens privata bibliotek i den bevarade lägenheten på Dalagatan katalogiserades. Det projektet genomfördes av förra chefen för nationalbibliografin Gunilla Larsson och bekostades av Saltkråkan AB. Huvuddelen av de böcker som fanns i sommarhuset på Furusund, och som också ingick i katalogiseringsprojektet, är däremot överförda till arkivet. Det totala bokbeståndet, drygt 4 000 volymer, finns sökbart via LIBRIS och Regina (KB:s lokala katalog) och kan enklast sökas genom att man i sökbilden ”Utökad sökning” skriver in ”Lindgrensamlingen” i fältet för fritextsökning. Vill man avgränsa ytterligare och bara se böckerna från sommarbostaden skriver

65

man ”Lindgrensamlingen furusund”. Böckerna behandlas alltså som om de ingick i KB:s bestånd trots att huvuddelen står kvar i hemmet och inte är tillgängliga för lån.9 Den främsta orsaken till det här något oortodoxa förfaringssättet är att forskare och andra intresserade på det här viset kan få tillgång till de dedikationer som återfinns i många av böckerna, och som redovisas i klartext i det lokala fältet för KB:s exemplar i katalogposten. Själva boktexten däremot får alltså studeras i ett annat exemplar av boken. Bland dedikationerna finns inte bara andra författares hälsningar till Astrid Lindgren.

Där finns även exempel på författarinnans dedikationer till sin man Sture i hennes tidigaste egna verk10.

Bland de okatalogiserade trycken i arkivet finns också en del dedikationsexemplar. Det är böcker och särtryck som återfunnits i vindslådorna och som Astrid Lindgren aldrig införlivade med biblioteken på Dalagatan eller Furusund. Dessa skrifter kommer man därför inte åt via LIBRIS.

14 säckar brev Astrid Lindgrens ställning som populär författare, opinionsbildare, medial ”kändis” (ett ord som hon personligen tyckte mycket illa om), och inte minst biktmor och trösterska för många tusentals människor innebar en osannolikt stor brevskörd och och därav följande arbetsbelastning.

Mängden brev ökade lavinartat efter Pomperipossa-debatten 1976 och den tyska bokhandelns Fredspris 1978 och kulminerade till de jämna födelsedagarna 1987 och 1997. Inför 90-årsdagen 1997 anlände mer än 14 postsäckar med gratulationer från in- och utland, däribland två säckar brev med specialkurir från Litauen.

Så länge hon orkade och kunde satte Astrid Lindgren en ära i att besvara de tusentals och åter tusentals brev som anlände till förlaget eller till hennes privatadress. Ändå försökte hennes utländska förlag hålla undan och själva besvara en del av den beundrarpost som sändes via dem.

Från omkring 1986 nödgades Astrid Lindgren att även för den svenska korrespondensen först

Ett av tiotusentals barnbrev. Evelina, 5 år, skickar lite ved till Nils Karlsson-Pyssling. Kungl. biblioteket, HS L 230:1.

66

börja använda förtryckta svar på födelsedagshälsningar och autografönskningar och så småningom också ta hjälp av en sekreterare för att kunna sköta den ständigt ökande brevskörden.

En försiktig uppskattning av samtliga brev från barn, vuxna, företag och institutioner, inklusive jul och födelsedagshälsningar, förfrågningar om autografer och penningbidrag med mera, med mera, som ingår i arkivet, stannar vid ca 75 000 bevarade brev. Av dessa har en dryg tredjedel (27 000 brev), huvudsakligen från vuxna, katalogiserats efter avsändare. Förteckningen innehåller ungefär 12 000 namn, oftast med bostadsort, avsändarland och för svenska brevskrivare ofta även födelse- och dödsår. De flesta har skrivit ett eller två brev men det finns personer som skrivit mer än hundra brev.

Jul- och födelsedagshälsningar har ordnats årsvis och cirkulär från sammanslutningar och organisationer efter avsändare. Från mitten av 1980-talet har också en del beundrarbrev enbart sorterats kronologiskt, inte katalogiserats. Det gäller i första hand brev med önskan om en autograf, en signerad bok eller liknande. Liksom Astrid Lindgren tvingades även arkivuppordnaren så småningom justera sin ambitionsnivå, som ursprungligen var att förteckna samtliga vuxna brevskrivare.

Barnbreven, som utgör knappt hälften av samtliga brev, ordnas geografiskt efter avsändarland och inom landet kronologiskt, men inga brevskrivarregister har upprättats.11 Barnbrev från avsändare som identifierats som ”filmbarn”, släktingar eller som på annat sätt är av särskilt intresse har införlivats med den katalogiserade brevsviten.

Bland barnbreven finns både individuella beundrarbrev och brev från hela klasser och skolor. En stor mängd barnteckningar finns också där barnen själva illustrerat sina läsupplevelser.

Många brev innehåller frågor om de diktade figurerna, önskningar om flera böcker om favoritgestalten, om hur det är att vara författare, hur man gör och om det är svårt att skriva böcker, hur man kan få vara med att filma och liknande.

Ibland förekommer tankar om livet och döden, om kärlek till böckerna och också mer oväntade funderingar. En förskoleklass frågar: ”Äter hästar glass?”.

Att läsa breven i Astrid Lindgrens arkiv är att göra en tidsresa genom den andra hälften av 1900-talet och i mycket även en geografisk resa.

De flesta brevskrivarna kommer från Sverige och Västtyskland, men de nordiska länderna, USA, Baltikum och Polen är väl representerade och det finns exempel på brev från alla världsdelar.

Många är rena beundrarbrev, andra vill berätta en egen historia, fråga något eller komma med affärsförslag.

En svenska som en tid varit bosatt i Kina berättar hur hon använde Lotta på Bråkmakar­gatan som lärobok i engelska för kinesiska mili­tära gräns­ poliser. Brevskrivaren är osäker på hur mycket engelska de kinesiska eleverna lärde sig, men valet av lärobok ledde till många animerade diskussioner om hur små flickor kan tillåtas uppföra sig. En annan skribent skickar ett tidningsurklipp från Kanada där det står att läsa om hur tre småflickor räddade livet på en ännu mindre pojke som föll ut genom ett fönster genom att, inspirerade av Pippi Långstrump, använda sin picknickfilt som brandsegel, och ytterligare en dam berättar att den enda gången hon hörde sin strama svärmor skratta var när brevskrivaren läste om Bullerbybarnen högt för sina barn och farmor råkade höra på.

Dossién med ”Lejonhjärta-brev” innehåller otroligt starka och rörande brev från föräldrar till dödssjuka barn, som berättar om vilken tröst boken varit både för barnen och för dem själva, men också brev där bokens omdiskuterade slut ifrågasätts. I arkivet finns vidare vittnesmål från invandrarbarn som med Astrid Lindgrens hjälp funnit en fristad i Sverige och från både svenska och utländska barn där hon hjälpt till att betala dyrbara rehabiliteringar eller bekostat hjälpmedel av olika slag.

Bland breven finns också betydligt mindre behjärtansvärda” tiggarbrev”, där brevskrivarna sätter i system att begära pengar för alla tänkbara – och otänkbara – ändamål som tandläkarräkningar, att betala böter för spritsmuggling eller bidrag till fastighetsköp, för att bara ta ett par exempel ur högen. En kvinna ber Astrid Lindgren byta bank för att brevskrivaren på så sätt skulle få möjlighet till ett större lån, en annan återkommer 72 gånger under en period av fjorton år med böner om penninghjälp till hyra, glasögon, bilreparationer och mycket annat.

67

Handskrivna manuskript av Astrid Lindgren är en sällsynthet.

Kungl. biblioteket, HS L 230:4:10:3.

Affärsbreven innefattar förstås korrespondens med bok- och teaterförlag, förfrågningar från filmbolag, musikförlag och liknande. Redan 1946 ville man omvandla Pippi till tecknad serie, och japanerna ville göra tecknad film av samma flicka på 1960-talet. I Sovjetunionen var man inte så petig med upphovsmannarätt så där förekommer flera av gestalterna, i första hand Karlsson på taket, i många olika former, exempelvis som docka och tecknad film, vilket man i efterhand meddelar rättsinnehavaren med både stolthet och förtjusning. Tillstånd och royalty är det inte tal om i de fallen. Men det finns också andra typer av affärsförslag. En skogsägare er-

68

bjuder henne till exempel att köpa ett skogsskifte i Jämtland och en man som suttit i fängelse för hustrumord vill att de tillsammans ska skriva en bok om hans liv.

En aldrig sinande rad av entreprenörer vill använda författarinnans eget namn eller hennes litterära gestalter för egna produkter eller som dragplåster i den egna marknadsföringen i de mest skiftande sammanhang. En plåtslagare Karlsson önskar (förstås) kalla sin nystartade firma ”Karlsson på taket”, någon önskar döpa sin second-hand-butik till ”Nangijala” och landstinget i Västernorrland vill på 1980-talet döpa sitt nya datasystem till Ronja. Astrid Lindgren föreslår i

stället Tjorven, eftersom systemet tydligen förorsakat en en hel del inkörningsproblem. Det förekommer brev från matproducenter, rörfirmor, konsthantverkare, tillverkare av barnstövlar liksom från annonsbyråer som gör reklam för allt från toalettpapper, papiljotter och tandkräm till bilbarnstolar och till och med hela bilar. Någon läsare minns kanske postbilen Tjorven från Kalmar Verkstad.

Många skribenter vill ha råd och vägledning i de mest skilda ämnen. Någon vill ha hennes hjälp att bilägga en mångårig tvist om ägogränser, en vuxen kvinna vill ha råd hur hon ska handskas med sin besvärliga gamla mor, ytterligare någon annan anser sig felbehandlad av läkare och försäkringskassa och vill att Astrid Lindgren griper in. Exemplen kan mångfaldigas.

Det är förledande lätt att raljera över tiggarbreven, säckarna med jul- och födelsedagshälsningar, blåögda entreprenörers förslag och stereotypa och stundtals direkt pockande beundrarbrev som vällde in genom brevinkastet på lägenheten vid Dalagatan och som innebar ett tidskrävande arbete att besvara. Men det är viktigt att understryka att minst lika många brev innehöll fantastiska och rörande vittnesbörd om vad Astrid Lindgrens böcker betytt för enskilda läsare, och att de breven beredde mottagaren mycket glädje.

Förutom på de vanligare europeiska språken förekommer brev skrivna på till exempel japanska, ryska, bulgariska, ukrainska och esperanto, och även brev på braille (blindskrift), bliss (symboler som används av gravt språkhandikappade barn) och stenografi. Ett av breven, ett uppskattande beundrarbrev, är skrivet på toalettpapper i brist på riktigt brevpapper.

En typ av brev som med tiden kan tänkas få stort intresse för socialhistoriker och folklivsforskare innehåller berättelser från brevskrivarens eget liv, i första hand barndomen. Man inspireras av och jämför med Astrid Lindgrens berättelser och skildrar en många gånger ganska svår uppväxt. Och det behöver inte alltid röra sig om minnen. Av ett brev från Tornedalen i början av 1950-talet framkommer att brevskrivaren fött 17 barn, varav 12 lever och bor hemma, ett av dem gravt handikappat.

I några enstaka fall utvecklas en mångårig vänskap ”på distans” ur ett beundrarbrev, kanske

utan att man någonsin träffades personligen. Så skedde med en dam från Schweiz och en dansk familj, där korrespondensen avbröts först i och med Astrid Lindgrens bortgång.

Breven i dossiéerna om Pomperipossa, om kärnkraft- och EU-omröstningarna, om husdjursuppfödning, freds- och miljöfrågor, barnuppfostran, stadsplanering i Stockholm och Vimmerby och en rad andra frågor där hon deltog i debatten kommer rimligen också att vara av stort intresse för forskningen i framtiden.

Här finns brev från barndomskamrater, från författare, och från översättare och förläggare som med tiden blev goda vänner. Ett antal brev från släktingar och familjen ingår. Båda Astrid Lindgrens föräldrar hade många syskon och släkten är stor med förgreningar också i USA. Däremot finns de brev som Astrid Lindgrens föräldrar skrev till varandra under förlovningstiden och som ligger till grund för berättelsen Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult och de brev de tre systrarna från Näs skrev till varandra på 1930-talet och under kriget på annat håll.

Det är yrkeskvinnan och den offentliga personen som dominerar brevsamlingen, inte privatpersonen. Som alltid behöll Astrid Lindgren sitt privatliv för sig själv.

Brev från Astrid Lindgren Siffran för avsända brev är betydligt blygsammare än mottagna dito – ca tusen kopior ingår i arkivet. Som nämnts var Astrid Lindgren sparsam med att ta kopior. En viss uppfattning av hur stor mängden avsända brev i själva verket bör ha varit, kan man få genom siffror som visar antalet avsända brev som hennes sekreterare Kerstin Kvint ombesörjde från 1994 till Astrid Lindgrens död i januari 2002. Under den perioden tog Kerstin Kvint över huvudansvaret för korrespondensen och från dessa år finns cirka 2 600 brevkopior bevarade i arkivet.12 Det är därför ingen orimlig gissning att det totalt finns flera tiotusentals Astrid Lindgren-brev i original spridda över hela världen, tillkomna under de drygt sextio år hon verkade som författare.

Vanliga beundrarbrev besvarades av Astrid Lind­gren i allmänhet på ett par rader på ett korre­­spondenskort. Över huvud taget avslöjar sig Lindgrens effektiva arbetssätt också i brevsam-

69

lingen. I de flesta fall har kuverten sparats tillsammans med breven eftersom de ofta innehåller anteckningar om både när ett brev besvarades och vad svaret blev. Efter några månaders arbete med arkivet insåg jag plötsligt att ett återkommande ”tecken” som skrivits på många kuvert var stenografi och skulle utläsas ”Nej”, det vanligast förekommande svaret på de många förfrågningarna. Ibland förekommer också en temperamentsfull kommentar om innehållet. ”Fy faan” följt av många utropstecken står det med Astrid Lindgrens handstil på ett uttalat rasistiskt brev och på en förhoppningsfull, men föga realistisk förfrågan angående en affärsidé: ”Visserligen är jag galen, men inte på det viset!” Ofta levererades svaret per telefon, inte brevledes.

Så gott som alla utgående brev skrevs på maskin, oftast även de mer privata. Ibland kan man av listan över stenogram utläsa att också dessa brev många gånger koncipierades i stenografiblocken för att sedan renskrivas. Att stenografera och sedan skriva rent på maskin var det naturliga sättet för Astrid Lindgren att fånga och ordna sina tankar. Handskrivna brev och manuskript är sällsynta.

När hon tog kopior rörde det sig ofta om ärenden där hon hade ett behov av att kunna gå tillbaka och belägga vad hon skrivit. Därför innehåller många av de bevarade karbonkopiorna intressanta upplysningar.

Av de brev Astrid Lindgren mottog kan man ofta utläsa att brevskrivaren även tidigare fått brev från henne, ibland för flera år sedan. Det är fascinerande att märka med vilket äkta intresse den världsberömda författarinnan engagerade sig i okända människor som kontaktade henne och i deras privata problem. Stundom framkommer att hon kommit med mycket konkreta och handgripliga råd både då det gäller relationer och personliga förhållanden. Men dessa privatbrev kopierades alltså inte och Astrid Lindgrens reaktioner får man utläsa indirekt genom de inkommande breven.

Kopiorna handlar många gånger om någon aspekt av författarverksamheten. Ibland rör det sig om detaljerade granskningar av översättningen av någon av hennes böcker, där hon direkt märker om översättaren gjort egna tillägg eller missuppfattat texten. ”Du ser att jag vet vad jag skriver och hur jag skriver” förmanar hon sin tyska

70

förläggare efter en lång lista av invändningar mot en översättning.

Andra brevkopior innehåller principiella diskussioner om frågor som rör upphovsrätten. Det var ingen större skillnad om det var en enskild person, en ideell organisation eller en företagare som gjort övertramp, Astrid Lindgren hävdade alltid rätten till sina skapelser. Riktigt irriterad kan man utläsa att hon blev då syndarna var företag och organisationer som borde veta bättre.

Då skräder hon inte orden. Ett brev till ett förlag börjar så här: ”Det är länge sen jag blev så genomförbannad som när jag läste det här antologiförslaget du har skickat mej.” Efter en saklig motivering av orsakerna till ilskan avslutas brevet: ”Av detta hoppas jag du förstår att jag inte, vare sej nu eller framledes, vill ha någon julberättelse publicerad av [ert förlag]. Med tillönskan om vackert väder.” – Ord och inga visor och inget utrymme för feltolkning!

Vanligen var Astrid Lindgren mycket tillgänglig både för journalister och för sina beundrare, trots att hon helst ”ville vara ett litet djur i skogen”, som hon vid ett tillfälle skriver till sin väninnan Elsa Olenius. Vare sig de skrev, ringde eller personligen sökte upp henne bemöttes de oftast både vänligt och generöst. Någon enstaka gång kan man dock utläsa av ett bevarat brevsvar att tålamodet tröt; En tysk far är mycket upprörd och undrar hur den berömda barnboksförfattaren kan förmå sig att oöppnat returnera paketet han skickat, trots att han har lovat sin sjuke son böcker som Astrid Lindgren egenhändigt har signerat. Hur kan hon göra så mot ett barn? Svaret blir en noggrann och pedagogisk redogörelse för hur den en bra bit över 80-åriga författarinnan, som dessutom ser mycket dåligt, ska ta sig till postkontoret, stå i kö för att hämta ut paketet, bära hem paketet, öppna det, skriva sitt namn i alla böckerna, packa in allt i ett nytt paket, adressera det och ta sig till postkontoret igen för att sända det åter till Tyskland. Allt för att infria ett löfte som pappan givit sin son utan författarinnans vetskap! Och utan att han inser att han är en av hundratals som handlar på samma sätt.

När en ung journalist i början av 1980-talet ber om en intervju om Astrid Lindgren syn på barnuppfostran märker man tröttheten. Trots det behåller hon en mycket vänlig och humoristisk ton i sitt svar:

Om du visste vad folk tycker att jag ska göra de närmaste veckorna. Uttala mej om hurdan Jesus var som person […] besvara ett 20-tal brev varje dag, därav en hoper som vill veta ”vad vill ni åstadkomma med era böcker”, ”Hur får ni inspiration till era böcker”, ”Hur kan man uppfostra barn genom böcker” o.s.v. i all oändlighet […] vidare besvara nödrop från gammal mormor som påstår att ”min svärson missbrukar sina barn sexuellt”, besvara nödrop från flyktingchilenska som sitter i Kingston, Jamaica, och vill resa till Spanien, nödrop från svensk mor vars enda son drunknat, vilket tog hennes man så hårt att han fick en hjärtinfarkt och dog, ja, detta är en liten del bara ur de senaste veckornas skörd. […] Alltså, jag örker inte med någon intervju av någon enda, inte om Jesus, inte om fantasi, inte om ”vad kan du ge föräldrar för råd om hur de ska behandla sina barn”, förstår du att man till sist blir galen och att varje ny grej lägger sig som det yttersta halmstrået på åsnan.13

Astrid Lindgrens arkiv i KB har – som framgått – mycket att berätta om författarinnan själv, hennes verk och inte minst hennes läsekrets. Förhoppningsvis kommer det att stimulera till gi-

vande och spännande Lindgren-studier på olika nivåer och bidra till att kunskapen och förståelsen för Astrid Lindgrens unika livsgärning sprids och fördjupas än mer.

En person som har brevväxlat både med en kanin uppkallad efter Gösta Bohman och ett spiritistiskt medium förutom med författarkolleger, förläggare, illustratörer, översättare, forskare, kritiker, busschaufförer, journalister, direktörer, fackföreningar, politiker, präster, frisörer, filmskapare, teaterregissörer, barn, läkare, lärare, bibliotekarier, en afrikansk kung och skogsarbetare med flera, med flera, den personen upphör man inte att fängslas av.

Arkivförteckningen finns tillgänglig på nätet (www.ediffah.org). För övriga frågor, kontakta KB:s enhet för handskrifter, kartor och bilder (hkb@kb.se).

För att få tillgång till brev (utom okatalogiserade barnbrev) och stenogram krävs skriftligt tillstånd av donator. Kontakta Saltkråkan AB (www. saltkrakan.se) e-post: info@saltkrakan.se för tillståndsblankett.

N OTER 1. ”Ingrid Vang Nyman”, utställning som visades i Stockholm (KB) och Vimmerby 2003. I anslutning till utställningen gavs boken Ingrid Vang Nyman ut (Kungl. bibliotekets utställningskatalog; 139). 2007 visade KB utställningen ”Ingen liten lort. Astrid Lindgren som opinionsbildare” och Rabén & Sjögrens förlag gav i samband med detta ut en antologi med samma titel. Redaktörer var Lena Törnqvist och Suzanne Öhman-Sundén.

2. Emanuel Swedenborgs efterlämnade manuskript i Kungl.

Vetenskapsakademien fick samtidigt samma status. Lena Törnqvist, ”Från vindslåda till Världsminne.” Biblis, nr 33 (2006), s. 42–49.

3. Lena Törnqvist, ”Ett märkligt illustrationsfynd”, Biblis, nr 44 (2008), s. 77–80.

4. Se bl.a. Helene Ehriander, ”Astrid Lindgren, förlagsredaktör på Rabén & Sjögren”, Personhistorisk tidskrift 2010:2, s. 121–39.

5. Se Astrid Lindgren-sällskapets medlemsblad 22 (augusti 2008), s. 2–5.

6. Lena Törnqvist, ”Astrid Lindgrens tidiga berättelser”, Barn­ boken 20, nr 2 (1997), s. 2–15.

7. År 2007 uppgav dåvarande företaget Observer att Astrid

Lindgren tillsammans med Svenska Ford och det svenska kungahuset var deras äldsta kund.

8. Beteckningen uppstod i Sovjetunionen då oppositionella underjordiskt spred förbjudna skrifter i kopior. Här rör det sig alltså om en tjeckisk översättning av Bröderna Lejonhjärta från 1981 (HS L 230: 7: 1: 7), som inte fick publiceras för myndigheterna utan spreds underjordiskt i maskinskrivna, inbundna kopior.

Den officiella tjeckiska översättningen kom först år 1992, efter Sammetsrevolutionen.

9. I stort sett samtliga titlar finns att studera i annat exemplar vid något svenskt bibliotek.

10. Sture Lindgren gick bort 1952.

11. Till barn räknas brevskrivare som går i skolan, även i gymnasiet. Systematiseringen av barnbreven rymdes inte inom projektet utan har skett på fritid under 2011 av artikelförfattaren.

12. Astrid Lindgren dog 28 januari 2002. Breven som Kerstin Kvint ansvarat för har fått beteckningen ”KK-brev” (HS L 230: 1: 2: 12–21) och ingår inte i förteckningen över brevmottagare utan har endast ordnats alfabetiskt.

13. Brev till Helene Bergman 1981-11-04. HS L 230: 2.

71

72

peter ejewall

En hälsning från Fröding på Gröndal

D

et hände att skribenter i skvallerspalter sköt in sig på Gustaf Frödings omaka klädsel: ”en betänkligt smutsig, vit kostym med svart oborstad cylinder[hatt]” (Skånska Dagbladet 16/9 1898) eller kombinationen ”vinter­ ulster och sommarhatt” (Figaro nr 42 1896). Han hade då siktats på Uppsalas gator respektive Utö i Stockholms skärgård; som känd person klädde man sig inte ostraffat så avvikande. Och inte nog med det – han hade dessutom uppträtt tankfullt och uttryckslöst, skrev man. Och han var långt ifrån sig lik från porträtten synliga i pressen och hos bokhandlarna – på dekis rent ut sagt.

Transformeringen sker genom att garderoben får två nytillskott, båda omnämnda i Germund Michaneks brevbok Skalden och sköterskan (1973).

Signe Trotzig, Frödings sköterska, skriver från Gröndal (Djurgården) till Gustafs syster Cecilia 29 maj 1908 om nya kläder som är på väg; utöver kostym även ”en kappa” sydd av den skräddare Frödings förmyndare Carl Lagerlöf anlitade. ”Herr Fröding har själv valt tyg m.m. provat två gånger.” Ett år senare 14 juli 1909 meddelar Signe Trotzig från Tullinge där man tillfälligtvis bor att det från hennes syster – gift och bosatt i Costa Rica – anlänt en ”äkta ’Panamahatt’ […]. Skalden helt förtjust, hatten passande och lyckad!” Och ytterligare ett år senare efter återflyttningen till Gröndal tas förmodligen bilden i juli 1910.

Vykortet gavs ut på Grapes Konstförlag i tidens mjuka och välgraderade ljustryck gjort i Tyskland. Uppgifterna om ensamrätt för åren 1908– 1909 i vänster bildkant är en schablon återanvänd från tidigare produktioner. Om innehavaren stått

bakom kameran, stockholmsfotografen Julius Grape (1868–1955), är inte helt säkert. Till saken hör att det finns vykort utgivna på Grapes Konstförlag där fotografen inte är Grape utan bland andra kollegan Anton Blomberg (1862–1936). Det var Blomberg, vår förste pressfotograf, som för veckotidningen Idun besökte Gröndal i juni 1910 inför skaldens 50-årsdag och tog bilder av jubilaren och syster Signe, huset och en arrangerad gruppbild på Fröding med tre gamla studentkamrater på tillfälligt besök; reportaget som följde i nummer 26/1910 hade rubriken Ett sångarbo bland Djurgårdsekarna. Blomberg återkom snart och dokumenterade villa Gröndal rum för rum och ytterligare en gång samma år när skalden och sköterskan firade jul. Vid Frödings bortgång i februari 1911 fotograferade Anton Blomberg honom på lit de parade i Djurgårdshemmet samt även kokerskan Lotten Bister och Signe Trotzig med katten Murre i köket. Julfirandet och köksinteriören finns i Rolf Söderbergs Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893–1914 (1981). Flera av Blombergs inomhusvyer från Gröndal fanns i Iduns hyllningsnummer 34/1910 till Frödings födelsedag, liksom bilderna från begravnings­ dagen i nummer 7/1911.

Det fotografi på Fröding som valdes för vykortstryck ingår i en svit om fyra vi känner från samma tagningstillfälle, troligtvis då Anton Blomberg gjorde sitt andra besök sommaren 1910; förutom vykortsvarianten en översiktsbild av Gröndal med Signe Trotzig, Cecilia Fröding och Gustaf på förstukvisten publicerad i Ruben G:son Bergs Gustaf Fröding: Ett utkast (1910);

73

Fröding i helfigur vid Gröndalsverandan använd i Henry Olssons utgivna Och minns du Ali Baba…

Cecilia Fröding berättar om sin bror (1960) samt huset inbäddat i grönska taget från norr med Signe Trotzig och skalden framför verandan, återgivet hos Germund Michanek, Från Frödings värld (1992).

Mot bakgrund av att vi enligt alla uppgifter betraktar en själsligt bruten och fysiskt sjuk Fröding med mindre än ett år kvar är det kanske märkligt att någon kom på tanken att trycka vykort av karl’n – någon annan än en bildmänniska. Ty fotografiet speglar inte bristerna utan den inneboende styrkan hos en skapande människa som vet sitt värde och sättet att uttrycka det; kaxigt utspökad och bredbent – utan att som vanligt be om

74

ursäkt – står han här i högsta grad närvarande.

Det utgår en självmedvetenhet från bilden; en suverän person i panamahatt (säregen modell med attityd) och ”kappa” av målartyp som omsluter den fylliga gestalten; därtill spanskrör och läderstövlar. Och – vem som än fotograferade Fröding i dessa genomgående ljusa valörer fann tid att avlägsna den annars så störande mörka snodden till pincenén innan bästa bilden satt. ”Kom an djeflar så ska vi slåss!”, som Strindberg skrev på ett av sina självporträtt.

Se Anton Blombergs bilder i Idun på Göteborgs UB:s sida Äldre digitaliserade kvinnotidskrifter www.ub.gu.se/kvinn/digtid/ eller Idun via Libris.

nyheter & noter at

Die Buchhandlung der Gelehrten zu Dessau: Ein Beitrag zur Schriftsteller­emanzipation um 1800

Stephanie Rahmede. Mainzer Studien zur Buchwissenschaft, herausgegeben von Stephan Füssel, Bd 16. 168 s. Wiesbaden: Harrassowitz Verlag, 2008. isbn 978-3-447-05661-8 Stephanie Rahmedes studie om De lärdas bokhandel i Dessau (Die Buchhandlung der Gelehrten zu Dessau) vid 1700-talets slut påminner om flera diskussioner som är aktuella idag.

Trots att det under 1700-talet (och delvis redan tidigare) existerade en viss upphovsrätt, till exempel i form av privilegier, gick många författare miste om sitt levebröd på grund av en lång rad icke-auktoriserade pirattryck. I en viss bemärkelse kan konstateras att Pirate Bay enbart är ett nytt fenomen i den digitala versionen, men att dess förlöpare existerade redan långt tidigare. Eller med andra ord så är kanske den moderna upphovsrätten i själva verket en reglering av marknaden som snarare är undantag än regel.

De lärdas bokhandel i Dessau skulle ge författarna möjlighet att själv kontrollera trycket av sina verk; dessutom skulle det vara en publikationskanal för praktisk taget vilken upphovsman som helst. Särskilda kriterier för antagningen av manus skulle inte förekomma. Även i detta avseende kan vi närmast tänka på den digitala världen som gör det lätt för vem som helst att göra sin röst hörd. De lärdas bokhandel skötte via bokmarknadens existerande distributionskanaler böckernas spridning; till skillnad från en för-

fattare som gav ut en bok på egen hand, erbjöd De lärdas bokhandel således tillgång till själva bokmarknaden. Författaren skulle i sin tur bära en stor del av de ekonomiska riskerna som utgivningen medförde men fick dock i jämförelse med den sedvanliga förlagsverksamheten mycket bättre ersättning för sina verk. En fond för fattiga författare skulle underlätta det ytterligare att få böcker tryckta.

Hela projektet som drogs igång 1781 i det lilla tyska furstendömet Anhalt-Dessau andas således upplysningens idéer, inte minst då fursten Franz hade skapat ett gynnsamt klimat för vetenskaperna.

De lärdas bokhandel i Dessau överlevde dock enbart drygt ett halvt årtionde, redan 1786 började avvecklingen av projektet som hade börjat med stora förväntningar. Innan årtiondet var slut, var De lärdas bokhandel ett minne blott. De få åren av verksamhet lämnar ändå ett ansenligt bokslut: nära 1000 böcker trycktes under dessa år av bokhandeln. Bland författarna som publicerade sina verk i Dessau finns så välkända namn som Johann Gottfried Herder, Gottfried August Bürger, Johann Bernhard Basedow och komponisten Christoph Willibald Ritter von Gluck. Till dessa kommer även en rad utländska författare som Alexander Pope, John Milton och Jean-Jacques Rousseau samt en rad skrifter av antika författare som Plautus, Horatius eller Homeros. Även bokhandelns prenumerationslistor visar att De lärdas bokhandel torde ha haft en rad väl säljande titlar i sin katalog. Det slutgiltiga misslyckandet för hela företaget torde nog i första hand bero på att det inte fanns någon effektiv granskning av

75

manuskripten som antogs. På grund av att författarna ställde upp med egna pengar för att få sina verk tryckta, var bokhandeln nästintill tvungen att anta alla manus, även sådana som knappast gick att sälja. Förlaget själv var dock ekonomiskt beroende av en fungerande försäljningsverksamhet för att kunna överleva. Även om bokhandeln i Dessau inte var någon framgång, fanns det flera liknande förlagsverksamheter i slutet av 1700- och början av 1800-­talet som drevs i nära samband med författarna.

1800-talet medförde sen – åtminstone för Tysklands del – en lagstiftning kring upphovsrätten som i sin tur gav författarna bättre villkor. Ändå är därmed historien inte slut: Rahmede påpekar att författarna ännu idag – under 2000-­talets början – kräver större ekonomisk ersättning av förlagen. Nobelpristagaren Günter Grass gjorde sig år 2005 i en debattartikel publicerad i Frankfurter Allgemeine Zeitung till språkrör för mindre kända författare som knappast får betalt av förlagen trots höga upplagor.

Det finns dock andra implikationer som Rahmede i sin annars mycket läsvärda studie kunde ha fördjupat, nämligen den genom Googles och andra aktörers på den digitala scenen aktualiserade frågan kring upphovsrätten samt författarnas och förlagens synpunkter på detta. Det är faktiskt så att digitala medier i viss mån återupprepar historien kring upphovsrätten. De lärdas bokhandel försökte under 1700-talets slut att erbjuda en lösning för då aktuella upphovsrättsliga frågor, men en uppsjö av litteratur som inte intresserade en bredare publik fick slutligen hela företaget på knä. Visserligen kommer webben säkerligen att bestå, men ett resultat av att alla är potentiella bloggare kommer antagligen att vara att det mesta som skrivs på nätet inte läses.

Rahmedes bok är ett viktigt bidrag till bok- och mediehistorien, eftersom den visar att historien upprepar sig med vissa modifikationer. Därmed kan den också bidra till en bättre och djupare förståelse av vår egen tid. otfried czaik a

76

Die Anfänge von Kiepenheuer & Witsch: Joseph Caspar Witsch und die Etablierung des Verlags (1948–1959)

Birgit Boge. Buchwissenschaftliche Beiträge 78.

554 s. Wiesbaden: Harrassowitz Verlag, 2007. isbn 978-3-447-06001-1 Bokförlagets uppgift är enligt Nationalencyklo­ pedin ”att välja vilka manuskript som skall tryckas, ansvara för produktionen av bokverken […] och att med hjälp av återförsäljare sprida de färdiga verken till läsarna”. Birgit Boges habi­ litationsarbete i bokhistoria visar dock att uppslagsverkets definition snarare är teori och att praktiken kan se helt annorlunda ut.

Som föremål för sin undersökning valde Boge den 1906 i Köln födde Joseph Caspar Witsch, som före andra världskrigets slut verkade som bibliotekarie i Stralsund och Jena. Witsch dog i sin födelsestad år 1967. Efter kriget grundade han tillsammans med Gustav Kiepenheuer det västtyska förlaget Kiepenheuer & Witsch. Kiepenheuer dog 1949 i Weimar och det anrika östtyska förlaget Kiepenheuer som hade grundats 1909 fördes vidare i DDR av hans hustru Noa. Hädanefter existerade i det delade Tyskland två förlag som bar Kiepenheuers namn.

Förlaget Kiepenheuer & Witsch hade under efterkrigstiden i Tyskland en utomordentligt bred utgivning. Witsch vinnlade sig om att introducera – trots ekonomiska förluster – Heinrich Heines verk, som under nazitiden varit förbjudna i Tyskland. Med den österrikisk-danska författarinnans Annemarie Selinkos historiska roman om Desirée, Napoleons fästmö och senare svensk drottning, utgav han dock en av 1950-talets mest lästa romaner i Tyskland. Kiepenheuer & Witschs förlagskatalog innehåller under 1950-talet så välkända namn som William Faulkner, Guy de Maupassant, Väinö Linna, Boris Pasternak och Erich Maria Remarque.

Sist men inte minst gav Joseph Caspar Witsch regelbundet sitt stöd åt unga, okända författare.

Bland dessa fanns den senare nobelpristagaren i litteratur Heinrich Böll, som behandlas i ett mycket omfattande kapitel (s. 149–246). Därmed skriver Boge inte bara förlags- och bokhistoria utan lämnar också ett viktigt bidrag till litteraturhistorien. Förläggaren Witschs stöd åt Böll var uppenbarligen helt avgörande för den unge

författarens karriär. Witsch såg till att Böll, som liksom andra tyskar under 1950-talet befann sig i en mycket pressad ekonomisk situation, kunde tjäna ihop sitt dagliga bröd. Först mot slutet av 1950-talet hade Böll så mycket framgång att han kunde försörja sig enbart som författare; tidigare hade han en rad bisysslor i förlaget Kiepenheuer & Witsch: för förlagets räkning skrev han utlåtanden, översatte (ofta tillsammans med sin fru) från engelskan och verkade som recensent.

Witsch i sin tur byggde medveten upp den kommande stjärnan på den tyska författarhimlen: han uppmuntrade Bölls litterära verksamhet och publicerade hans verk. Inte nog med detta, Witsch kämpade också – mest förgäves – för att Böll skulle tilldelas pris för sin författargärning.

Sist men inte minst var Witsch personligen inblandad i Bölls skrivprocess: regelbundet föreslog han Böll ändringar i texten eller t.o.m. att Böll skulle skriva ett drama; dramaskrivandet gick dock långsamt för Böll, Ein Schluck Erde trycktes först 1962, fyra år efter Witschs första önskan om ett drama.

Redan i kapitlet om Böll presenteras Witsch som en synnerligen aktiv förläggare, vilket fördjupas i de följande delarna av Boges habilitationsskrift.

Gång på gång kan författarinnan visa att Witsch bedrev inte bara en ekonomisk och kulturell verksamhet utan att han också ägnade sig aktivt åt politik – förlagspolitik, litteratur- och kulturpolitik. Ordet politik är i detta sammanhang för övrigt ingen underdrift. Witsch, som i början av trettiotalet möjligen var kommunistiskt påverkad och senare hade blivit medlem i NSDAP, var efter andra världskriget i några år medlem i det social­ demokratiska partiet, som han dock lämnade ganska snart. Boge tematiserar att Witsch högst medvetet anpassade litteraturproduktionen under 1950-talet till Adenauer­ tidens kristdemokratiska värdesystem. Som för många andra i Västtyskland utgjorde även för Witsch ”antikommunismen” ledstjärnan. Witsch bearbetade den tyska utgåvan av Erich Maria Remarques roman Zeit zu leben, Zeit zu sterben, så att ställen som inte passade in i Västtysklands värdesystem omarbetades: kommunisten Immerman omvandlades genom detta som Boge kallar för ”inoficiell förlagscensur” till socialdemokrat, nazismens och Gestapos handlande mjuktecknades, vilket i sin tur ledde till att för innehållet viktiga argumentationslinjer förvan-

skades. Först 1989, i en helt annan politisk situation, kom förlaget Kiepenheuer & Witsch med en reviderad version av Remarques roman som följde författarens ursprungliga manus.

Boge ger också många andra exemplen hur den politiska situationen styrde Witschs förläggar­ gärning: Witsch rentvådde de delvis mycket från nazisttiden belastade författarna Herbert Alfred och Elisabeth Frenzel, som för förlagets räkning skrev en tysk litteraturhistoria (Daten deutscher Dichtung). Trots att Witsch hade sett till att även under nazisttiden förbjuden litteratur upptogs i verket andades Frenzels litteraturhistoria fortfarande i mångt och mycket det tredje rikets värderingar. Litteraturhistorien kom under många år att bli en storsäljare för Kiepenheuer & Witsch och präglade således västtyskarnas syn på den egna litteraturen. Även annat låter läsaren vid 2000-talets början få kalla kårar: Witsch var starkt engagerat i Congress for Cultural Freedom (CFF), som skulle befrämja kulturell verksamhet i Europa. CFF var dock inget annat än en förlängd arm av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA . Under 1950-talet utgav Witsch politiska skrifter i förlaget Rote Weissbücher som skulle upplysa både invånarna i BRD och DDR över Sovjetregimens och kommunismens fasor. Utgivning av dessa skrifter finansierades till stor del med anslag från västtyska inrikesministeriet.

Boge tecknar Witsch som ”homo politicus” – för övrigt en homo politicus som var temporärt ”auf dem rechten Auge blind”.

Vad blir då kontentan av all den faktamängd som Boge lägger fram? Med förlaget Kiepenheuer & Witsch i fokus tecknar hon en mycket spännande bild av den västtyska litteraturmarknaden efter 1945. Hon berättar en historia som kan ge läsaren rysningar; verkligheten kan faktiskt vara mycket färgstarkare än den vildaste fantasi. Hon visar också att uppslagsverkens definition enbart beskriver teorin, men inte praktiken. Boge berättar också att en författare aldrig skriver och publicerar utan det omgivande samhällets påverkan och att denna påverkan kommer till stånd med hjälp av förläggaren; förläggaren, som ju också till stor del är en aktör i näringslivet och vill respektive skall tjäna pengar, har alltså förutom den i uppslagsboken beskrivna funktionen även den att förmedla intentioner och värderingar mellan

77

samhälle och författare. I Witschs fall kunde den förmedlande påverkan på litterära verk ibland vara mycket stark. Den som tror att konsten och litteraturen lever på alldeles egna villkor och enbart bestäms av konstnärens eller författarens genialitet, får med Boges bok en tankeställare. Även om Boges dom över Witsch och den västtyska kulturpolitiken under 1950-talet ibland blir

hård, så är den tyvärr berättigad. Det finns dock en tröst, som Boge förresten gärna kunde ha nämnt: betingelserna för litteraturproduktionen på andra sidan järnridån var inte bättre. Tvärtom, gentemot den i det kommunistiska Östeuropa utövade censuren och förföljelsen av dissidenter, ter sig Witsch ändå som ett oskyldigt lamm. otfried czaik a

Marian: Une collection de revivals, av Paul Barnes är den första volymen i en ny serie i franska förlaget Ypsilons Bibliothèque typo­ graphique: 1 | 1 – ett typsnitt, en formgivare, typografihistoria, alltiett.

Fransk/engelsk parallelltext.

Barnes skänker sin tribut åt de gamla mästarna som tjänat som inspiration till Marian: Granjon, Fournier, Baskerville, Bodoni. Men spelreglerna för typsnittsformgivning är andra idag än vad som gällde under den predigitala eran: borta är den respektfulla strävan att återskapa forna tiders typformer.

Barnes anlägger ett modernistiskt tillvägagångssätt där historien är utgångspunkt inte slutmål.

Boken är mycket välillustrerad och bland förebilder som inspirerat märks den gamla Royalbiografens neonskylt på Kungsgatan i Stockholm, avbildad tillsammans med Svenska Missionskyrkans dito.

78

What is Reading for?, ursprungligen ett föredrag Robert Bringhurst höll 2010, kongenialt överfört till en mer permanent form i utsökt boktryck från digital sättning i en upplaga begränsad till 450 exemplar (Rochester, New York: Cary Graphic Arts Press, 2011).

Bringhurst, författare till den mycket uppskattade hand­boken Elements of Typographical Style (tredje och senaste upplaga 2005), fångar med avskalad känslighet in läsandets hemlighet, bortom och oberoende av alla teknikskiften.

Det går också bra att se och lyssna till Bringhurst via R.I.T.:s hemsida: http://futureofreading.cias.rit.edu/2010/video. php#RobertBringhurst

Christer Hellmarks ytterst läsvärda broschyr Rätten att kritisera överheten: Kring den svenska tryckfrihetens historia (1978) och som behandlade tiden fram till 1949 är nu 2012 glädjande nog åter tillgänglig genom en nyutgåva hos Leopard förlag, denna gång kompletterad med en nyskriven text av Ingemar Folke, som behandlar tiden efter 1949. Det är upplysande att se hur tryck- och yttrandefrihetens vänner resp. fiender grupperat sig likartat i strid efter strid genom seklerna.

Broschyren förmedlar kunskap om hur våra friheter erövrats och vad som kan hota dem idag, och påminner om att de inte skänkts oss en gång för alla utan behöver ett obrutet engagemang för att kunna säkras även i framtiden.

Medarbetare i Biblis 58

otfried czaika är docent i teologi och forskare vid Kungliga biblioteket. peter ejewall är bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. gustav mårtensson är frimärksformgivare. allan ranius är f. d. stiftsbibliotekarie i Linköping. thorsten sandberg är redaktör vid Posten Fri­ märken. lena törnqvist är Astrid Lindgrenkännare och tidigare bibliotekarie vid Kungliga biblioteket.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Gunilla Herdenberg, Christer Jonson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman och Barbro Thomas Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson (tjl), 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 58 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2012 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Posten Frimärken s. 2–19; Kungliga biblioteket s. 58–68; Uppsala universitets­ bibliotek s. 72; Peter Ragnarsson s. 78–79 Tryck: Livonia Print, Lettland 2012 issn 1403-3313 isbn 978-91-7000-297-7

80

Biblis 58

Biblis 58

kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2012 sek 125

isbn 978-91-7000-297-7

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBPzjma 02 0044

9 789170 002977