Issuu on Google+

Biblis 54

Biblis 54 kvartalstidskrift fÜr bokvänner Sommaren 2011 sek 125

isbn 978-91-7000-280-9

9 789170 002809


Biblis

nummer 54 sommaren 2011 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

3 Ulla Sundin-Wickman illustrerar Astrid Lindgren  Magdalena Gram 21 Äldre Västgötalagen  Johnny Hagberg, Per-Axel Wiktorsson, Monica Hedlund, Håkan Tegnestål

45 Det efemära trycket  Olof Halldin

55 Efemera och småtryck  Mårten Rasch

62 Den ivrigt läsande generalen   Ulf Söderberg

71 Jyske lov och Södermannalagen   Otfried Czaika, Jonas Nordin och Ingrid Svensson

72 Digitala kulturgärningar i det tysta   Jakob Sjövall

75 iPad, boken och biblioteket  Pelle Snickars

79 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Programblad Gröna Lund 1967, Nils Sture Jansson Baksida Illustration till H. C. Andersens Sagor och berättelser, Ulla Sundin-Wickman


magdalena gram

Ulla Sundin-Wickman illustrerar Astrid Lindgren

T

ecknaren och illustratören Ulla Sundin-Wickman (1926–2007) utbildades 1943–45 vid Konstfackskolan och fortsatte 1959–62 vid skolan för grafisk konst vid Konsthögskolan. Efter Konstfack arbetade hon en tid vid Saxon & Lindström, Åhlén & Åkerlund och Tidens förlag. Bland hennes bokillustrationer märks de till antologin Rysk lyrik (1950) och till skönlitterära texter av H. C. Andersen, Erskine Caldwell, Colette, Charles Dickens, Gustave Flaubert, Rabindranath Tagore, Carl-Emil Englund, Ola Hansson, K. G. Hildebrand, Harriet Hjorth, Ragnar Jändel, Artur Lundkvist, Evert Taube och Rudolf  Värnlund. Hon har även tecknat för kvalitetstidskrifter som All världens berättare, Folket i Bild och Idun. I Folket i Bild ackompanjeras texter av bland annat Sara Lidman, Elin Wägner och Ernest Hemingway av hennes illustrationer. Ulla Sundin-Wickman har även illustrerat barn- och ungdomsböcker för Rabén & Sjögrens förlag, bland annat titlar av Ann Mari Falk, Astrid Lindgren, Hans Peterson, Edith Unnerstad och Gunborg Wildh. Till sina färgplanscher i bilderboken Andreas i Kungens park (1965) har hon bidragit med egna texter. På 1950-talet var hon representerad vid några utställningar, bland annat Folket i Bilds presentation av sina tecknare på De ungas konstsalong 1951. De två följande åren deltog hon i ”Unga tecknare” på Nationalmuseum. 1956 och 1959 belönades hon med stipendier från tidskriften Vi respektive Boklotteriet. Säkerhet i linjen och analytisk klarhet präglar de främsta resultaten av Ulla Sundin-Wickmans teckningskonst. Spår märks av både samtida dansk teckningskonst och modernister som Ferdinand Léger och Paul Klee.1 Hennes bokillustrationer utmärker sig för en fin anpassning till bokens format, satsyta och typografi och även för litterär lyhördhet och 3


följsamhet. Miljöer och människor är fångade med god blick för det karaktäristiska och tidstypiska. Samtidigt finns ibland något oförlöst och eklektiskt. Som högst når hon decenniet 1945–1955. Anknytningen till folkrörelseförlagen förde Ulla Sundin-Wickman närmare en krets av intellektuella med socialdemokratisk bakgrund. 1952 ingick hon äktenskap med Krister Wickman, vid denna tid statsrådet Gunnar Strängs sekreterare och tillika en i kretsen av skribenter i Tidsbilder, förlaget Tidens 1951 nystartade och kortlivade kulturtidskrift. Inom förlagsvärlden blev Ulla Sundin-Wickman känd som en påfallande elegant kvinna, snabb i rudolf värnlund, den befriade glädjen. repliken och inte sällan chockerande 2 arrogant. I kretsen av sin generations illustratörer framstår hon som en av få kvinnor i en värld präglad av män. Kritikern Åke Janzon omnämnde henne en gång som ”den dristiga flickan”.3 I denna artikel presenteras Ulla Sundin-Wickmans konstnärskap i ett förlagshistoriskt sammanhang. Därefter närgranskas hennes illustrationer till Astrid Lindgrens två tidiga flickböcker. Slutligen placeras det småländska Tranås på den litterära världskartan. Debut på Tidens förlag När Ulla Sundin-Wickman vid mitten av 1940-talet dök upp på Tiden, hade Märta Bohm sedan 1930-talet varit den enda kvinnliga illustra­tören i förlagets stall av tecknare. Den nya medarbetaren fick i uppdrag att teckna omslag och ibland även illustrera inlagan till förlagets nystartade serie Ryska klassiker. Satsningen på illustrerad litteratur ökade 1949, då förlaget fick en ny chef. Flera av periodens bästa svenska tecknare sökte sig nu till Tiden där de lagom tyglades av förlagets grafiska formgivare Stig J. Hedén.4 1949 utlyste förlaget en tävling om illustrationer till Rudolf Värnlunds postuma roman Den befriade glädjen som 1946 publicerats av Tiden i en oillustrerad upplaga. Eftersom de deltagande konstnärerna 4


fick möjlighet att välja typografi och format, väckte tävlingen viss uppmärksamhet även utanför fackkretsarna. Första pris vanns av Ulla Sundin-Wickman, förlagets eget unga löfte. Prisnämnden med Erik Wettergren, Harald Sallberg, Valter Falk och Åke Meyerson motiverade sitt beslut med att ”fröken Sundin” visat ”stark inlevelse i författarnas tankevärld och givit nyanserade och träffande karakteristiker”. I samband med utnämningen uttalade sig pristagaren inför pressen: ”Dagen innan hade jag fått för mig att jag skulle sluta med mitt ’hopplösa’ tecknande och bli tandsköterska […].” Genom deltagande i tävlingen hade hon fått möjlighet att pröva sig själv och ”känna tillfredsställelsen h.c. andersen, sagor och berättelser. över att ha gjort ett arbete grundligt och färdigt”, en erfarenhet som skilde sig från veckopressillustratörens.5 Den nya upplagan av Värnlunds roman utkom 1950 i Tidens bokklubbs samma år nystartade serie i en upplaga på 10 000 exemplar. Ulla Sundin-Wickman bidrog med ett drygt tjugotal illustrationer och Stig J. Hedén ansvarade för typografin. Ett individuellt format, något bredare än första upplagans, valdes och sättning med 11/14 punkter Monotype Garamond på träfritt, tonat papper från Munkedals. Victor Pettersons bokindustriaktiebolag ansvarade för sättning, tryckning och band. Uppmuntrad av framgången fortsatte Ulla Sundin-Wickman att teckna och 1952–54 utkom H. C. Andersens Sagor och berättelser med hennes illustrationer. 1953 presenterades hon i Folket i Bilds katalog 25 nutida svenska tecknare, där hon själv kommenterade sin teckningskonst: ”Det är alltid lika plågsamt att upptäcka att den färdiga bilden så sällan liknar den bild man tänkt utföra.”6 Katalogens självporträtt en face tycktes också vittna om en motsvarande insikt. Som prov på sin förmåga hade Ulla Sundin-Wickman valt ut en illustration hämtad ur H. C. Andersens ”Skuggan”. Motivet upptog i fonden ett stadslandskap i kvällsljus med måne över hustaken. I förgrunden, på en balkong, stod en gänglig gestalt i profil med drag av Andersen, på väg in i huset genom ett par 5


öppna dörrar. Bakom denna gestalt, på en andra balkong, syntes samma motiv som en tydlig skuggbild. Utförandet kännetecknades av ett finstilt arbete med pennan.

Folket i Bild och Rabén & Sjögren Under sin tid som en av Rabén & Sjögrens illustratörer kom Ulla Sundin-Wickman att illustrera Astrid Lindgrens två tidiga flickböcker, debutboken Britt-Mari lättar sitt hjärta (1944) och Kerstin och jag (1945), i två nyutgåvor från 1950-talet. Bakgrunden till uppdraget ska sökas bland annat i hennes roll som tecknare i Folket i Bild och i Rabén & Sjögrens samarbete med Folket i Bilds förlag. Under parollen ”För arbetets ära, bildning och förströelse – mot dålig smak, fjäsk och divakult!” hade Folket i Bild sjösatts 1934 som ett positivt alternativ till den kolorerade veckopressen. Efter en inledande framgång drabbades tidskriften redan 1935 av ekonomisk kris men räddningen kom, sedan Esselte-koncernen trätt in på scenen tillsammans med en rad andra starka aktörer. I förordet till Mitt möte med boken (1943) konstaterade Folket i Bilds förlag: ”All bildning bygger på bokens grund, och de folkliga rörelsernas framtid beror till inte ringa del på om boken kan tränga in i varje hem och på varje arbetsplats.”7 En av förlagets affärs­ idéer var också att låta kända svenska författare skriva i tidskriften för att på så vis väcka ett intresse hos en bredare publik och bana väg för framgång i bokutgiv­ningen. För illu­streringen av såväl tidskriften som böcker­na engagerades kända svenska tecknare och grafiker. Det unga Rabén & Sjögrens förlag var just på väg att ta sig ur en ekonomisk kris, när Astrid Lindgren 1944 fångades upp som författare. 1946 fick hon dessutom ansvaret för förlagets barnboksutgivning och kunde därmed även påverka valet av illustratörer till de olika titlarna, inklusive sina egna.8 Enligt Kerstin Kvint, som från skrivmaskinstypografi i britt-mari lättar sitt hjärta, första upplagan.

6


och med 1952 arbetade nära Astrid Lindgren, valde förlagets barnboksredaktör illustratörer till sina egna böcker med en osviklig intuition.9 Själv har Astrid Lindgren särskilt betygat sin tacksamhet mot Ingrid Vang Nyman, Ilon Wikland och Björn Berg.10 Rabén & Sjögren blev 1948 ett helägt dotterbolag till Kooperativa Förbundet (KF), som jämte litteratur i ekonomiska och sociala ämnen även utgav en del skönlitteratur och barnlitteratur. 1951 bröts Rabén & Sjögren ut ur KF som helägt aktiebolag och Hans Rabén blev förlagets chef. Utgivningen koncentrerades nu till huvudsakligen barn- och ungdomslitteratur med författare som Åke första upplagan. Holmberg, Harry Kullman, Edith Unnerstad och Lennart Hellsing. Böcker­na illustrerades allt oftare och Kerstin Kvint minns från sin första tid vid förlaget besök av de flitiga omslagstecknarna Claes Bäckström, Erik Palmquist, Ulla Sundin-Wickman och Kerstin Thorvall. Hans Rabén var den, som slutgiltigt godkände omslagen och originalen gick därefter direkt till formgivaren, som skulle lägga på omslagstexten.11 När Rabén & Sjögren tillsammans med folkrörelseförlagen Folket i Bild och Lantbruksförbundets tidskriftsförlag (LT) 1952 startade billighetsserien FIB:s ungdomsböcker, en junior motsvarighet till FIB:s så kallade folkböcker, var syftet att sprida den goda litteraturen till en vidare krets av ungdomar. Böckerna hade plastlaminerade band, lockande omslag, spännande illustrationer och, tack vare de stora upplagorna, ett lågt pris. Utgivningen motsvarade en återutgivning av Rabén & Sjögrens pålitliga succéer och varannan titel var pojkbok, varannan flickbok. Nyutgåvan av Britt-Mari lättar sitt hjärta med Ulla Sundin-Wickmans illustrationer kom att utgöra den första delen i serien. Boken utkom samma år som Astrid Lindgrens Bara roligt i Bullerbyn och Kati på Kaptensgatan.

7


Britt-Mari lättar sitt hjärta Första upplagan  Astrid Lindgrens debut som författare är väl dokumenterad. Krigshändelserna hade plågat henne och hennes privata situation var bekymmersam. I väntan på ett besked från Bonniers om det insända manuskriptet till Pippi Långstrump hade hon under 1944 fortsatt att skriva på ett manus som skulle skickas in till Rabén och Sjögrens tävlan om bästa flickbok för åldern 10–15 år. Enligt tävlingsreglerna gällde det att motverka den ”schablonmässighet och förljugenhet”, som ofta präglade flickböckerna. Arrangörerna efterlyste ”realism och litterär kvalitet” och en ungdomslitteratur som främjade ”kärlek till hem och familj samt allvar och ansvarskänsla i förhållande till det motsatta könet”. Ingen ”tendens” fick dock kursiveras så att texten fick ”en pedantisk eller docerande ton”.12 I september 1944 refuserade Bonniers manuskriptet till Pippi Långstrump. På Rabén & Sjögren samlade sig ungefär samtidigt författaren Marika Stiernstedt, barnboksbibliotekarien Elsa Olenius och förläggaren Hans Rabén till en jury som enades om att första priset skulle gå till Stina Lindebergs Ingrid, andra pris till Astrid Lindgrens Britt-Mari lättar sitt hjärta. Astrid Lindgren har senare själv berättat om priset: ”Gladare har jag nog aldrig blivit än när jag fick det beskedet en sen höstkväll 1944.”13 Manuskriptet till debutboken hade skickats in under den sakliga titeln ”Britt-Mari Hagström, 15 år” och den mer känslosamma titel som blev fallet kan antas spegla förlagets kommersiella bedömning.14 Elsa Olenius hade dessutom rekommenderat författaren att komplettera den ursprungliga texten med ett lockande inledningskapitel.15 Innehållsligt följde Britt-Mari lättar sitt hjärta tävlingsanvisningarnas protokoll. I boken för den femtonåriga Britt-Mari Hagström dagbok på sin skrivmaskin och berättar om sitt liv, sina tankar och upplevelser. Familjen Hagström bor i Småstad i Villa Ekeliden och består av mamma, pappa samt fem syskon. I kretsen ingår också familjens allt i allo, Alida. Miljön framstår som intellektuellt frisinnad och lätt bohemisk. Pappan är rektor vid stadens pojkläroverk, mamman översättare. Britt-Mari går i sjätte klass i Småstads flickskola. Bokens förpackning motsvarade Rabén & Sjögrens gängse för de tidiga ungdomsböckerna, en oktav i formatet 12,5 × 19,5 centimeter, trådbindning, linnerygg, ett kolorerat omslag inramat av vita slingor men inga illustrationer i inlagan.16 Brödtexten var satt med liten grad på ett 8


illustrationer till utgĂĽvan i fib:s ungdomsbĂścker.

9


papper av enklare kvalitet. Det genomgående typsnittet växlade i inledningskapitlet med skrivmaskinstypografi, en variation som anknöt till huvudpersonens övningar på skrivmaskinen och som skulle upprepas i senare upplagor av boken. Omslaget med grön bottenplatta upptog ett midjeporträtt av huvudpersonen, baksidestexten introducerade boken för sin tilltänkta läsekrets: ”Britt-Mari lättar sitt hjärta är en mycket rolig bok och man överraskar sig själv under läsningen gång på gång med att skratta högt och önska sig att man vore medlem av den trevliga men ganska slarviga familjen Hagström. Och Britt-Mari är en käck och trevlig flicka, som klarar alla besvärligheter och tidens ryska klassiker. äventyr med rådighet och gott humör.” Omslagstecknarens porträtt av huvudpersonen anknöt delvis till denna presentation. Britt-Mari är placerad vid skrivmaskinen. I fonden syns ett fönster och en ryschig, ljusblå gardin. Till utseendet påminner Britt-Mari om Greta Garbos skönhetstyp. Det blonda, halvlånga hårsvallet förefaller ondulerat, panna och kindknotor är höga, läpparna röda. Sensualismen är dock kontrollerad; Britt-Marie är klädd i rostbrun, rutig hängselkjol och kortärmad blus, prydligt knäppt till sista knappen. Boken om Britt-Mari var inte självbiografisk men hade vissa drag, som skulle bli typiska för sin upphovsman. Det är småstadsmiljön som gäller, naturen är nära och årstidernas växlingar utgör en klangbotten.17 Vissa inslag i debutbokens yttre miljö anknyter diskret till Astrid Lindgrens biografi. Småstad med sin å, ”som är vänlig nog att slingra sig tvärs igenom vår lilla stad”, påminner om Tranås med Svartån på det småländska höglandet och familjen Hagströms Villa Ekeliden har sannolikt Pensionat Ekeliden i samma stad som förebild.18 Antaganden som dessa styrks av några dokumentära omständigheter; Astrid Lindgrens far och mor brukade varje sommar besöka stadens kuranstalt och efter moderns död turades systrarna Lindgren om att hålla fadern sällskap i Tranås. Under sina vistelser i staden bodde systrarna på pensionat Ekeliden i närheten av kuranstalten.19 Astrid Lindgrens gestaltning av huvudpersonen påverkades av täv10


lingsprotokollet men sannolikt också av egna erfarenheter och värderingar. Det feministiska gry som Britt-Mari ger prov på ligger knappast långt från författarens eget. Britt-Mari utbrister vid ett tillfälle: ”Jag vill kunna något riktigt ordentligt, och jag vill försöka bli en riktig människa, som har lite värde i sig själv och inte bara som bihang till en karl. Jag tänker skaffa mig ett yrke, skriv opp det, så att du inte glömmer det.”20 Skrivmaskinens betydelse i Astrid Lindgrens professionella liv speglas i den episod, där Britt-Mari svarar på en annons om extraarbete och får bevisa sin färdighet vid skrivmaskinen. Skildringen tycks direkt referera till Astrid Lindgrens redogörelse för sin erfarenhet i samband med en ansökan 1927 till sin första kontorsplats som nybliven stenograf och maskinskriverska.21 Författarens sociala patos skymtar vid flera tillfällen. Alida påminner om Astrid Lindgrens erfarenhet av pigorna i sin uppväxtmiljö.22 De bortskämda ungdomarna Stig och Mariann bedöms relativt strängt och BrittMari reagerar särskilt mot den behandling av tjänstefolket, som gäller i Marianns hem. Hon anförtror dagboken: ”[…] vore jag slav här i huset, så tror jag nog, att sinnet rann på mig en vacker morgon och jag störtade in till herrskapet med upprorsfanan i högsta hugg och sjöng Internationalen ett tag.”23 Astrid Lindgrens erfaren­heter och värderingar präglar sannolikt även bokens hänvisning till ett judiskt flyktingöde liksom skildringen av romer. Nyutgåvan 1952  Den nya serien FIB:s ungdomsböcker presenterades 1952 i en reklamfolder: ”Spännande – illu­ strerade – inbundna – med tvättbart omslag – endast 2:75”.24 Nyutgåvan av Britt-Mari lättar sitt hjärta, som inledde serien, trycktes i 50 000 exemplar i ett nätt oktavformat. Bandets och omslagets utseende blev seriens känne­tecken: en sandfärgad bottenplatta med inre ram i vitt, en illustration i färg, lågpriset på framträdande plats inom en röd cirkel med gul text utgåvan i fib:s ungdomsböcker.

11


och en skyddande folie som svarade mot reklamens löfte om tvättbarhet. Ulla Sundin-Wickmans signerade omslag presenterade huvudper­ sonen i sittande pose, iklädd gröna långbyxor, rosa jumper och en rosa scarf om sitt lätt bångstyriga hår. Britt-Mari sitter framför sin säng och håller ett dagboksblad i höger hand. I bakgrunden står en säng och ett litet bord med en hyacint i kruka och en skrivmaskin. Baksidestextens lydelse skilde sig från förstaupplagans. Jämte ett längre citat ur bokens effektiva inledning – ”Det började med att jag fick mammas skrivmaskin.” – ingick en jämförelsevis lågmäld presentation av innehållet. Den dagboksskrivande Britt-Mari sägs berätta om ”sin glada och trevliga familj, om skolan och kamraterna, om svärmerier och danser och muntra kostymbaler, om sina framtidsplaner och om hur viktigt det är, att man är lycklig, att man är trofast och hederlig, att man arbetar och att man älskar livet.” Slutklämmen lyder: ”En glad och trivsam bok om familjeliv i en svensk småstad.” Inlagan omfattade ett tjugotal illustrationer, vissa med signaturen ”Ulla”, och upptog omväxlande hela, halva eller tre fjärdedelar av sidan. Papperskvalitén var sämre än originalupplagans men typografin mera läsbar. Britt-Maris skrivmaskin tilldelas en bärande symbolfunktion i de inledande illustrationerna. Titelbladets vinjett visar skrivmaskinen på ett knatterdämpande underlag och en hyacint i kruka. Första kapitlet inleds av en större illustration med ”Britt-Mari Hagström, Villa Ekeliden, Småstad” vid skrivmaskinen, som hon ärvt av sin mor. I bakgrunden syns en bokhylla och intill skrivmaskinen en hyacint. Bokens illustrationer smyger tätt intill berättelsen. I en följande scen öppnar Britt-Maris storasyster dörren till mammans arbetsrum och bildsättningen vittnar om illustratörens intresse för dokumenterande exakthet. Mamman är placerad i en bredsitsig pinnstol, en modell med amerikanska rötter som togs upp av småländska möbelfabrikanter under senare delen av 1800-talet. I en tredje illustration är den skrivande Britt-Mari placerad ”under linden i vår trädgård” och i bakgrunden syns Villa Ekeliden. Runt omkring henne växer ”flox och försenade rosor”. I nästa illustration är familjen på väg till ”lingonplockningsutflykt”, sittande i ”charabang med parhästar”. Det är sen september när Britt-Mari och Bertil, en spirande förälskelse, möts vid hemstadens å, belysta av måne och lyktor. Romantiken växlar till komik i nästa illustration, där Britt-Maris omdöme om den beskedlige Åke som någon man ”gärna vill hålla i hand, när man dör” men inte ”dansa med” under livstiden tar konkret gestalt i en bild­ 12


sättning, där Åke och Britt-Mari tillsammans trillar omkull under en livlig skoldans.25 Britt-Mari i sängen, läsande Onkel Toms stuga, skildras i den följande illustrationen som ansluter till huvudpersonens redovisning av sina älsklingsböcker. I nästa scen där Britt-Mari möter den bortskämde Stig, som bjudit ut henne på kondis, har illustratören väl fångat Britt-Maris distans till uppvaktningen. En följande illustration tar fasta på Britt-Maris mamma och hennes berättelse om sitt oförmodade möte med sin blivande man på ett tåg på väg mot Oxford. Miljön hon anknyter till – tågkupén inklusive reklamen på väggen och människornas klädsel – är väl studerad och återgiven. Naturens olika stämningsvärden återkommer i text och illustra­tioner. I en dagboksanteckning från Första advent skildrar Britt-Mari ett besök vid ett ödetorp. Tecknaren har fångat en natur, som tycks svara mot Britt-Maris vemodiga reflektioner över det liv som en gång varit. Träden dominerar motivet, en svag sol lyser på himlen och på marken syns långa skuggor. Alida i sin ”frodiga gestalt” är huvudmotiv i nästa illustration, som skildrar Villa Ekelidens Lucia och hennes stjärngosse. Den 22 december berättar Britt-Mari om sitt förestående julklappshandlande och bildsättningen tar fasta på hennes lustfyllda fantasier kring besök i överfyllda affärer. I en anteckning från nyårsafton skildrar Britt-Mari sitt besök hos ensambarnet Mariann. Ulla Sundin-Wickman tecknar den scen, där Mariann har smugit sig in i Britt-Maris sovrum och börjat tala förtroligt men avviker från textens berättelse om hur Mariann slår sig ner på BrittMaris sängkant genom att i stället placera Mariann i en elegant pose på en stoppad sänggavel. Avvikelsen accentuerar lyxen i Marianns hem och en viss distans mellan de båda flickorna. Scenen är en av dem, som påminner om att det råder ett visst spegelförhållande mellan Britt-Mari och hennes upphovsman, som själv har gett en ledtråd: ”När jag skrev Britt-Mari lät jag henne få alla de goda egenskaper jag skulle ha önskat att jag själv hade haft i tonåren. Hon blev stark, själv var jag ofta rädd och feg.”26 Uttalandet tycks direkt referera till den scen, där Mariann biktar sig för Britt-Mari: ”Vi måste vara vänner – du är så stark, jag skulle vilja vara som du!”27 I en illustration som skildrar familjen Hagströms morgontidiga födelse­ dagsuppvaktning av Britt-Maris mamma, tar illustratören fasta på de olika familjemedlemmarnas samspel. Nästa tecknade scen ansluter till den skruvade berättelsen om mammans födelsedagsfirande, som skulle utmynna i en kostymbal. Britt-Maris storasyster, utklädd till Marie-­Antoinette och 13


med vrickad fot, bärs över hemmets tröskel av en ung man som kommit till hennes undsättning. I nästa scen tecknas Britt-Mari och Bertil i sportkläder, båda just hemkomna från en skidutflykt tillsammans med sina skolkamrater. Ung­domarna har under en rast samtalat om sina förväntningar på en blivande äktenskapspartner. De olika aktörernas karaktärer förtydligas under samtalets gång och den tystlåtne Bertil lyckas allt tydligare besegra sin rival, den cyniske Stig. Illustratören har fångat Britt-Mari och Bertil i den scen, där Bertil bekänner: ”Jag tycker om böcker. Och barn också!” Orden blir bekräftelsen på att hans värderingar överensstämmer tredje upplagan, utan illustrationer. med Britt-Maris. En dagboksanteckning från mars ackompanjeras av en illustration med ett ”zigenarläger”, som lockat Britt-Maris nyfikne lillebror långt bort från familjens hägn. I stället för att återge det tältläger författaren refererar till, har illustratören tecknat husvagnar, som bildar fond till en romsk dansuppvisning, inte heller den omtalad i texten. Bokens avslutande illustration förenar Britt-Mari och Bertil på en parksoffa, försonade sedan hotet Stig undanröjts. Rabén & Sjögren har senare publicerat Britt-Mari lättar sitt hjärta i flera nya upplagor, senast 2003 i förlagsserien Astrid Lindgrens samlingsbibliotek och då med originalupplagans omslag. Illustrationerna i 1952 års utgåva saknades även i en tredje upplaga från 1959, så när som på Ulla Sundin-Wickmans titelvinjett. Samma illustratör hade också fått bidra med ett nytt omslag, en summarisk teckning i grönt, rosa och gult som skulle ha kunnat tjäna som illustration till ett samtida Stil-mönster. Britt-Mari har vid kjol och markerad midja med skärp. Hennes kortärmade, rosa skjortblus är diskret mönstrad. Britt-Mari är blond och kortklippt och placerad på en stol. Framför henne står skrivmaskinen. Hennes uttryck är drömmande och hon lutar sin ena kind mot sina händer. I fonden syns ett fönster ut mot en trädgård och ett fång rosa tulpaner. 14


Kerstin och jag Astrid Lindgrens debutbok inledde ett långt författarskap. Hon kommenterade i mars 1945: ”För övrigt skriver jag på ’Kerstin och jag’ – det är det roligaste jag har just nu.”28 Kerstin och jag utkom bara ett år efter debuten och samma år som Pippi Långstrump. Boken om Barbro och hennes tvillingsyster Kerstin, liksom Britt-Mari flickor med skinn på näsan, kan läsas som en tidig programskrift för Gröna vågen. Huvudtemat är arbetsglädje och huvudpersonens relation till djur och natur liksom arbetet och människorna på gården förefaller starkare än den spirande erotiken: ”Livets högsta lycka”, säger Kerstin, ”[…], är att arbeta, och hör sen!”29 Flickornas mamma har också förmedlat ett ord på vägen: ”Det viktigaste för en flicka är inte att vara omtyckt av pojkar. Det viktigaste är, att hennes eget kön gillar henne.”30 Bokens utseende var det gängse för Rabén & Sjögrens ungdomsböcker. Bakom omslagstecknarens signatur stod Margareta Klingspor, som bland annat illustrerat läseboken Det är roligt att läsa. Motivet visade tvillingarna i full färd med jordbruksarbetet – man ser deras ryggtavlor, då de vackert lockiga och iklädda snickarbyxor räfsar hö ute på fälten. Förlaget presenterade bokens innehåll i en baksidestext: Kerstin och Barbro är ett par tvillingar i tonåren, som genom en ödets eller rättare sagt en faders nyck råkat hamna på en mindre herrgård på landet. Hur den förfallna gården sätts i stånd trots brist på kontanter, om tvillingarnas del i denna återuppbyggnad och hur de skaffar sig var sin manliga beundrare, därom handlar denna glada och skojfriska bok.

Även i Kerstin och jag fanns stoff från författarens egen barndom och erfarenhet. Det gäller bland annat temat arbetsglädje och, framför allt, första upplagan.

15


kärleken till naturen som även i detta fall förefaller vara det nordsmåländska landskap som Astrid Lindgren vuxit upp i och som hennes barndomsvän Carl Fries skildrat med sådan skärpa.31 I slutkapitlet ser Barbro ut över landskapet kring den egna gården, Lillhamra, och sammanfattar den gångna sommaren: Höstregnen skulle skölja ner över Lillhamras lerjordar, snön skulle falla och begrava hela gården i sin vita famn, men den skulle smälta igen, och blåsippor i tusental skulle krypa fram i parken, min gullvive­ dunge skulle blomma igen, smultronen skulle mogna på pappas smultronställen, och jag skulle vara där och uppleva allt om igen och om igen och om igen.32

När Kerstin och jag 1954 utkom i serien FIB:s ungdomsböcker hade Ulla Sundin-Wickman åter anlitats som illustratör. Nyutgåvan utkom samma år som Astrid Lindgrens två nya titlar Mio, min Mio och Kati i Paris. Omslaget visar tvillingarna i nästan helfigur och riktade mot varandra. Kroppsspråk och mimik är livliga och flickornas utseende i övrigt förenar en viss pojkaktighet med kokett kvinnlighet. Frisyr och klädsel speglar 1950-talets tonårsmode. Tvillingarnas cendréfärgade hår är delvis uppsatt, till sina blå snickarbyxor bär de ärmlösa gul-blårutiga blusar med kort liv och runda, vita kragar med blå rosett. Baksidestexten var ny och efter ett citat från det inledande kapitlet, där tvillingarna och deras inbördes förhållande presenterades, följde ett spänningsförhöjande tillägg: ”Men så hände någonting…”. Inlagan omfattade 19 illustrationer. I centrum stod tvillingarna och jämfört med Ulla SundinWickmans illustrationer till Britt-Mari lättar sitt hjärta är naturskildringen nertonad. Ett tiotal illustrationer upptar dock träd och i tre figurerar lantbrukets husdjur. Trots en massiv satsning blev FIB:s ungdomsböcker aldrig någon kommersiell framgång.33 Utgivningen upphörde och nyutgåvorna av Rabén & Sjögrens böcker lanserades i andra former. Till 1960 års upplaga av Kerstin och jag tecknade Kerstin Thorvall-Falk ett omslag. När samma utgåvan i fib:s ungdomsböcker.

16


titel kom ut 1970 i den så kallade Popserien stod Pia Samuelsson bakom omslaget. Den femte upplagan från 2003 i Astrid Lindgrens samlingsbibliotek hade originalupp­lagans omslag. Astrid Lindgren och illustratören Det är sannolikt att Astrid Lindgren i sina första kontakter med Ulla SundinWickman introducerade henne i de miljöer som inspirerat henne och de värderingar, som styrt henne. Illustratörens sätt att angripa uppgiften tyder på en viss spänning mellan litterär lyhördhet, intellektuell medvetenhet och tidstypisk kvinnlighet. Astrid Lindgrens uppfattning om hennes prestation är inte känd utgåvan i fib:s ungdomsböcker. och det går knappast heller att dra någon bestämd slutsats av det faktum, att hon efter nyutgåvorna av de två tidiga flickböckerna aldrig återkom till Ulla Sundin-Wickman som illustratör till de egna böckerna. Kanske berodde det på att Astrid Lindgren alltmera övergått till ett självständigt litterärt skapande, som krävde andra kvaliteter hos bildsättaren. Ulla SundinWickmans egenskaper som individ och yrkesperson, pendlandet mellan sträng självkritik och arrogans, kan också ha spelat in.34 Astrid Lindgren höll dock kontakt med Ulla Sundin-Wickman genom åren och gav henne även uppdrag, som gällde illustreringen av andra författares böcker. En glimt av parternas förhållande ger tre bevarade brev.35 I det första från 1966 tackar Ulla Sundin-Wickman i ett brev från Gotland för ett trösterikt telegram och försäkrar mottagaren om att ”det här besvärliga livet” redan börjat ”bättra sig”. Brevskrivarens svårighet att kunna försörja sig som tecknare framgår av beskedet, att hon står i begrepp att börja som kulissmålare på Dramaten för att sedan försöka utbilda sig till dekoratör. I ett tredje, odaterat brev avsänt från Florens och sannolikt från början av 1970-talet, tackar Ulla Sundin-Wickman för ett uppdrag och ett välkommet förskott. Hon vill också försäkra sig om att hennes nyligen utförda arbete varit till förlagets belåtenhet. Hennes egen kommentar 17


till resultatet tyder på att Hans Rabén fortfarande hade ett starkt inflytande på böckernas illustrationer: ”Grabbens hund har en överdriven form – men jag vill ha det så – försök att få dr Rabén att acceptera det.” Ulla Sundin-Wickman berättar, att hon ser fram emot att ta itu med ”nästa jättejobb”, Madame Bovary, och att hon redan studerat den litterära gestaltens miljöer på ort och ställe. En anslutande kommentar tyder på insikt om den egna inbillningskraftens begränsning: ”Strängt taget allt från möbler till miljöer är tagna ur verkligheten. Tur för mej!” Det tredje och sista brevet från 1986 inleds av en personlig och taktfull kondoleans, följd av ett tack för en födelsedagspresent, en grammofonskiva med Louis Armstrong. Ulla Sundin-Wickman kommenterar artisten, som hon ”älskar” och som ”lever och återskänker mig hela min ungdom så länge mina öron kan höra […]”. Orden anknöt till hennes föregående uttryck för deltagande i sorgen och berörde temat liv, död och förgänglighet. Personer som haft nära kontakt med Ulla Sundin-Wickman vittnar om att Astrid Lindgren var en av de få personer, som hon djupt respekterade. En yrkeskollega och vän minns ett yttrande av Astrid Lindgren i början av 1960-talet: ”Ulla finner sig inte i något, hon vill vara bäst, annars lägger hon av.”36 Det är en saklig karaktäristik av en komplicerad konstnärsnatur. noter 1. Ivan W. Fischerström, ”Kring några yngre svenska illustratörer”, Nordisk boktryckarekonst 56 (1955), nr 1, s. 19. 2. Samtal med Marianne Eriksson 2011-02-10 och Claes Bäckström 2011-02-20. 3. Åke Janzon, ”Evert Taube och hans förläggare”, Svenska Dagbladet 1978-01-16. 4. Bror Ejve, Det var på Tiden: Till Tidens förlags 50-årsjubileum i oktober 1962 (Stockholm: Tiden, 1962), s. 143. 5. ”Ung konstnärinna vann Tidens pris”, Dagens Nyheter 1949-06-09. 6. Åke Meyerson, 25 nutida svenska tecknare (1953), redigerad av Åke Meyerson och Ivar Öhman (Stockholm: Folket i Bild, 1953). 7. Ivar Öhman, ”Förord: boken till heders”, Mitt möte med boken: Tjugo svenska författare berättar om sig själva och om böcker, Gunnar Hirdman om Boken och folkrörelserna, redigerad av Ivar Öhman (Stockholm: Folket i Bild, 1943), [opag.]. 8. Marianne Eriksson, ”’En bra bok ska vara bra’”, i Allrakäraste Astrid: En vänbok till Astrid Lindgren (Stockholm: Rabén & Sjögren, 2001), s. 81. 9. Kerstin Kvint, Astrid i vida världen (Stockholm: Kvint, 1997), s. 18.

18

10. Lorenz Larson, ”Astrid Lindgren”, Barn och kultur 16 (1970), nr 6, s. 281. 11. Kerstin Kvint, ”Astrid – världens bästa arbetsgivare”, i Allrakäraste Astrid: En vänbok till Astrid Lindgren (Stockholm: Rabén & Sjögren, 2001), s. 121. 12. ”Inbjudan till pristävlan om flickböcker för åldern 10–15 år”, citerad efter Hans Rabén, Rabén & Sjögren 1942–1967: En tjugofemårskrönika (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1967), s. 12. 13. Astrid Lindgren, ”Astrid Lindgren berättar om sig själv”, En bok om Astrid Lindgren, redigerad av Mary Ørvig, med en bibliografi av Lena Törnqvist, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 3 (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1977), s. 12. – Se även Astrid Lindgren, ”’I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden’: glimtar ur ett liv med Rabén & Sjögren”, i Rabén, Sjögren och alla vi andra: Femtio års förlagshistoria, red. Kjell Bohlund m.fl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1992), s. 35–44. 14. Lena Törnqvist, ”Från vindslåda till världsminne: Astrid Lindgrens arkiv i Kungl. biblioteket”, Biblis, nr 33 (2006), s. 46. 15. Lindgren, Astrid, ”’I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden’: Glimtar ur ett liv med Rabén & Sjögren”, Rabén, Sjögren och alla vi


andra: Femtio års förlagshistoria, red. Kjell Bohlund m.fl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1992), s. 37f. 16. Första upplagan utkom i faksimil 1992 och gällde då som fjärde upplaga. 17. Astrid Lindgren har vittnat om betydelsen av barndomens landskap. Se bland annat Astrid Lindgren, Margareta Strömstedt och Jan-Hugo Norman, Mitt Småland (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1987), s. [20]. 18. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 24. 19. Stina Hergin, Det var en gång en gård: Stina i Bullerbyn berättar (Huskvarna: Boa i Näs, 2001), s. 39. För hänvisningen till denna källa tackar jag Magnus Grehn, Tranås stadsbibliotek. – Se även Hans Lindell, Tranås kuranstalt 100 år: Minnesskrift 1899–1999 (Tranås: Kuranstalten, 1998), s. 109. 20. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 39. 21. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 44f. Intervju med Astrid Lindgren i Dagens Nyheter 1953-12-14. 22. Margareta Strömstedt, Astrid Lindgren: En levnadsteckning, 3. uppl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999), s. 131. 23. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 82. 24. Folket i Bild förlag, Nu kommer FIB:s ungdomsböcker (Stockholm: Folket i Bild, 1952).

25. Lindgren, Astrid, Britt-Mari lättar sitt hjärta, [Ny utgåva] (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1952), s. 37f. 26. Citat efter Margareta Strömstedt, Astrid Lindgren: En levnadsteckning, 3. uppl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999), s. 192. 27. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta, [Ny utgåva] (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1952), s. 95. 28. Citat efter Margareta Strömstedt, Astrid Lindgren: En levnadsteckning, 3. uppl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999), s. 243. 29. Astrid Lindgren, Kerstin och jag (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 68. 30. Astrid Lindgren, Kerstin och jag (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 67. 31. I ett brev till Carl Fries tackar Astrid Lindgren för hans förmåga att skildra deras gemensamma barndomslandskap. Se Carl Fries arkiv, Uppsala universitetsbibliotek. 32. Astrid Lindgren, Kerstin och jag (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 155. 33. Per A. Sjögren, ”Ett stort folkrörelseförlag”, i Rabén, Sjögren och alla vi andra: Femtio års förlagshistoria, red. Kjell Bohlund m.fl. (Stockholm, Rabén & Sjögren, 1992), s. 68. 34. Samtal med Marianne Eriksson 2011-02-10. 35. Kungliga biblioteket, Astrid Lindgrens arkiv, L 230: 1. 36. Samtal med Claes Bäckström 2011-02-20.

astrid lindgrens arkiv, l 230: 4 : 1: 1.

19


tal i skara i samband med presentation av utgåvan kring äldre västgötalagen och dess bilagor den 9 april 2011 av johnny hagberg

Det är med stor glädje och tillfredsställelse jag idag, som ordförande i Föreningen för Västgötalitteratur, kan presentera utgåvan Äldre Västgöta­ lagen och dess bilagor. Tanken på en sådan utgivning har varit levande under lång tid och i styrelsen för Västgötalitteratur har frågan varit uppe till diskussion vid ett flertal tillfällen under årens lopp. Som en följd av detta har samtal förts mellan undertecknad och professor Per-Axel Wiktorsson där fokus har varit en utgivning av handskrift B 59 med Wiktorsson som utgivare och undertecknad som redaktör. Detta resulterade i ett möte 2005 i Stockholm med Västgötalitteraturs styrelse och Per-Axel Wiktorsson där det bestämdes att arbetet skulle påbörjas. Vi är idag mycket tacksamma för det stora arbete som Per-Axel Wiktorsson har utfört för detta projekt. Redan från början stod det klart att texten skulle presenteras enligt de utgivningsprinciper som är gängse i vår tid. Likaså att hela handskriften B 59 skulle utges i såväl faksimil som textutgåva samt i översättning till modern svenska. Textutgåvan skulle så nära som möjligt följa handskriftens uppställning och översättningen till modern svenska skulle följa texten i utgåvan. Det gäller inte bara ordalydelserna utan också uppdelningen av texten på sidor och rader. Slutligen är det viktigt att i utgåvan så noggrant som möjligt visa på vad de olika skrivarna i handskriften har bidragit med. Såväl sena tillägg som de äldre partierna berörs av detta. Det var därför viktigt att söka samla in tillgänglig information om de olika skrivarna. En av dessa har nu också framträtt i klar gestalt, nämligen Tyrgils Kristinesson.

Uppdraget till Per-Axel Wiktorsson innebar att han som utgivare hade fria händer att till sig knyta de forskare som kunde behövas. Några av dem som från början var tänkta att medverka har av olika anledningar fallit ifrån projektet. Andra har kommit i deras ställe. I utgåvans förord finns en uppräkning av de forskare som bidragit på olika sätt till förverkligande av denna utgåva. Stora ansträngningar har gjorts för att söka identifiera de texter som hitintills mer eller mindre har varit oläsliga. Genom kontakter med det danska företaget Videometer AS kunde en undersökning med modern apparatur användas så att de förut oläsliga texterna nu kunde bli någorlunda läsbara. Dessa har senare tolkats med stor framgång genom ett flertal forskare. Den så kallade Latinbalken är nu för första gången översatt i en utgåva. Under hela resans gång har Kungliga bibliotekets handskriftsenhet visat stort tillmötesgående för våra behov. Att originalhandskriften utlånades till Skara under några månader visar också på KB:s stora tillmötesgående och intresse för detta projekt. Utan stiftelser och fonder skulle projektet varit svårt att genomföra ekonomiskt. Vi är tacksamma mot dessa, liksom mot de privatpersoner som ställt upp med frikostiga gåvor för projektets förverkligande. Den ytterst svåra sättningen har utförts av John Wilkinsson i Enköping och Fälth & Hässler i Värnamo har gjort ett gott arbete vad gäller trycket och bindningen. Det är nu vår förhoppning att denna utgåva av den Äldre Västgötalagen och bilagor skall bli till glädje för många.

21


per-axel wiktorsson

Äldre Västgötalagens handskrift Cod. Holm. B 59

D

en äldsta landskapslagen i vårt land som har bevarats till våra dagar är Äldre Västgötalagen. Lagen upptar större delen av handskrift B 59 i Kungliga biblioteket. Ibland har lagen litet lättsinnigt kallats ”vår äldsta bok”. Även om man accepterar termen bok för en inbunden handskrift, bör man nog modifiera omdömet äldsta. Mera rättvisande är att säga att man här har att göra med den äldsta bevarade volymen på vårt språk. Cod. Holm. B 59 är nu aktuell genom att Föreningen för västgötalitteratur i år har gett ut en sedan länge planerad utgåva av den. Utgivningsdag var den 9 april 2011. Redan tidigare har själva lagen getts ut ett stort antal gånger: den fornsvenska texten har ederats elva gånger, den har översatts nio gånger och texten har givits ut i faksimil två gånger. Härigenom är Äldre Västgötalagen den i särklass mest utgivna av alla fornsvenska texter. Naturligtvis kan man då ställa frågan om det är befogat att ge ut den på nytt i år. Svaret måste bli ett obetingat ja! För det första kan man säga att varje tid bör få göra sin egen utgåva av en intressant text. För det andra ges nu – för första gången – hela handskriften ut i tryck, alltså inte bara själva lagen utan också de så kallade bilagorna. Att ge ut hela handskriften fordrar ett helhetsgrepp på dess innehåll. Härvid har jag fått utmärkt hjälp av en rad specialister. När det gäller det parti som Lydekinus har skrivit (fol. 59r–66v) har Göran B. Nilsson, Lidköping, visat att det inte är en avskrift av Yngre Västgötalagen, såsom tidigare forskning hävdat, utan att texten är ett led i

22

tillskapandet av en ny lag. Beträffande den latinska juridiska texten i handskriften, den så kallade Latinbalken (fol. 67r–74v) har Nilsson lett i bevis att den inte är en översättning ur Yngre Västgötalagen, utan att den återger kyrkans ståndpunkter inför arbetet med en ny lag. ”Latinbalken” har lästs och översatts av Georg Stenborg, Uppsala. Monica Hedlund, Uppsala, har svarat för läsning och översättning av de latinska partierna i stort. Vissa latinska partier har lästs och översatts av Elisabet Göransson, Lund, och Sara Risberg, Stockholm. Då det gäller ortnamnen har viktiga bidrag lämnats av Svante Strandberg, Uppsala, och beträffande de uppräknade gränsmärkena av Lars-Olof Magnusson, Hestra. Handskriftens nuvarande skick har skapat vissa problem vid utgivningen. Det gäller främst slitaget på några av sidorna. Av handskriftens tre delar (a, b, c) visar c (fol. 77r–v) inget slitage alls. Den utgörs av ett fol., som innehåller dels ett utdrag ur Yngre Västgötalagen, dels ett utdrag ur ”Latinbalken”. Del b (fol. 48r–76v) uppvisar inget slitage på första sidan (fol. 48r) men ett betydande sådant på sista sidan (fol. 76v). Del a (fol. 1r–47v) har däremot ett mycket kraftigt slitage på första sidan (fol. 1r) och ett nästan lika kraftigt sådant på sista sidan (fol. 47v). Detta visar att del a har använts utan pärmar under en ganska lång tid och att del b så småningom har lagts till del a. Efter inte alltför lång tid har de båda delarna bundits in i ett gemensamt bokband. Det nuvarande bandet – från 1600-talet – kan inte vara det första. Ett tidigare band måste ha funnits. Speciella tydningssvårigheter erbjuder fol. 1r.


Sidan är fylld av text, skriven av D-skrivaren (Tyrgils Kristinesson), men med blotta ögat kan man endast läsa ”Wästgötha Laghen” längst ned till vänster samt ordet ”Lagbok” tre gånger uppe till höger. För att kunna tyda nött text inlånades en apparatur från firma Videometer AB i Hørsholm i Danmark till Kungliga biblioteket. Den sköttes av Jens Michael Carstensen. Han hjälpte oss att tyda den skrift, där det finns spår av bläck. Där­ emot kunde utrustningen inte registrera enbart de spår som pennan hade gjort i pergamentet. På fol. 1r har därför endast de fem första raderna kunnat tolkas. Ofta ställs frågan varför just handskriften B 59 har bevarats av en lag, som vi för övrigt saknar hela handskrifter av. Svaret på frågan är att den hela tiden har funnits i arkivmiljö. Handskriften verkar ha färdigställts vid Skara domkyrka och bör snart ha hamnat i dess arkiv. Därifrån kan den på 1530-talet ha förts till Stockholm, när Gustav Vasa berövade kyrkor och kloster deras egendom. B 59 kom då till Kungliga kansliet och där bör den ha använts av Hogenskild Bielke och Johannes Bureus. Jag återkommer till dem. År 1667 skapades Antikvitetskollegiet i Uppsala och där förvarades handskriften med Äldre Västgötalagen – liksom det som skulle bli vår huvudhandskrift av Olof den heliges saga. Där användes laghandskriften av Olof Verelius, Lars Bure och islänningen Jónas Rúgman. År 1692 tillkom Antikvitetsarkivet i Stockholm, och dit följde handskriften med. På 1780-talet delades dessa samlingar upp mellan Riksarkivet och Kungliga biblioteket och B 59 kom i det sistnämndas ägo, där den sedan dess har befunnit sig. Här användes den av vår store lagutgivare Carl Johan Schlyter. Hans Samuel Collins och Carl Johan Schlyters utgåva av Äldre Västgötalagen är från 1827 och den i särklass mest använda av de utgåvor som finns. Här presenterade Schlyter en översikt över textvittnena till västgötalagarna i form av ett stemma (Tab. II, baksidan). Även om användandet av ett stemma den gången var en nyhet och en bedrift, lämnade stemmats beskrivning en del övrigt att önska. Inte heller ger utgåvan någon god bild av handskriften, vilket man kan önska av en textutgåva. 2011 års utgåva vill komma till rätta med denna svaghet genom att trycka av hela handskriftens text både sidrätt och radrätt.

Den fornsvenska texten är i vår utgåva placerad på vänstersidorna och en översättning till modern svenska på motstående högersidor. Också översättningen är arrangerad sidrätt och radrätt. I arbetets första del är handskriften återgiven i faksimil för att underlätta jämförelsen mellan handskrift och tryck. Carl Johan Schlyter är i viss mån förlåten, eftersom detta var den första lag, som han utgav av trycket. Dock hade han höga tankar om sin utgivning och lär vid något tillfälle ha antytt, att när han hade utgivit en handskrift i tryck, skulle själva handskriften kunna makuleras. Riktigt så bra är nog ingen utgivares verk. Låt oss gå över till att diskutera B 59:s skrivare. I viss mån kan Schlyter räknas dit, eftersom han 1827 har antecknat i B 59 att han han brukat handskriften, såsom han gjorde i alla handskrifter som han använde. Men vi går tillbaka till 1600-talets senare del, när handskriften fanns i Antikvitetskollegiet i Uppsala. Vi leds dit av en isländsk anteckning på fol. 47v, som lyder: ”S. Olofz krön. 61: pag. 7 lin. Madr er nefndr emundr af scaurum: han var laughmaðr i gautland vestra etcetera”, vilket betyder: ’Olof den heliges saga, sidan 61, rad 7. En man hette Emund av Skara. Han var lagman i Västergötland etcetera.’ Anteckningen är alltså en hänvisning till det som vi idag kallar Olof den heliges saga på isländska. Eftersom hänvisningen också anger rad, får man tänka sig att det gäller en handskrift. B 59 har säkerligen aldrig lämnat vårt land. Därför bör hänvisningen gälla en handskrift av sagan, som har funnits i Sverige. Vår huvudhandskrift av Olof den heliges saga har signum Sthlm perg. 2, 4:o. Där återfinns det aktuella citatet om lagman Emund på fol. 53r. Men nu har handskriften två fol.numreringar. Sålunda är numreringen av fol. 53, som är utförd av en ganska sen hand, ändrad från en äldre numrering 61. På rad 7 står det ovan återgivna citatet. Det är alltså B 59 och Sthlm perg. 2, 4:o, som någon gång under 1600-talet har mötts i händerna på en islänning, som har fört in hänvisningen i B 59. Sådana handskriftsmöten brukar alltid ge ny information om de inblandade handskrifterna. Var, när och av vem har anteckningen skrivits? Den är införd på en radering av text, som innehåller årtalet 1631. Efter detta år bör den därför

23


vara införd. Den främste utforskaren i vårt land av vår äldre historia var på 1600-talet Olof Verelius (1618–1682), professor i fäderneslandets antikviteter från 1662 till sin död och också riksantikvarie 1662–1675. Han verkade bland annat för att Äldre Västgötalagen och Olofssagan skulle skrivas av och ges ut med en översättning. Den som utförde detta arbete åt Verelius var Lars Bure (1623?–1665), avlägsen släkting till Johannes Bureus och 1658– 1661 professor i historia vid Uppsala universitet. Han skrev av just de båda här aktuella handskrifterna. Efter Lars Bures död föll det på Olof Verelius lott att revidera Bures manuskript för en planerad tryckning. Men manuskriptet kom aldrig att utges av trycket och 1702 förstördes manuskriptet hos Olof Rudbeck vid den stora stadsbranden i Uppsala. Verelius intar genom sitt projekt en nyckelposition när det gäller mötet mellan de båda handskrifterna. Uppgiften att Johannes Bureus skulle ha skrivit den nämnda källhänvisningen måste avvisas, då hans handstil har en annan karaktär. En islänning bör i stället ha skrivit den. Hos Verelius i Uppsala verkade under åren 1662–1679 islänningen Jónas Rúgman (1636–1679). Rúgman kom till Sverige redan 1658 och bör genom sin anknytning till Verelius ha varit den ende som har kunnat göra anteckningen i B 59. Den är därför tillkommen någon gång under hans Uppsalatid, 1662–1679.1 Har de båda handskrifterna sammanförts redan före 1600-talets mitt? I en anteckning på frampärmens insida i den isländska handskriften Sthlm perg. 2, 4:o (Olof den heliges saga) står: ”Oupphörligt anförd och begagnad af J. T. Bure allt från 1611, 12. Sannolikt hitkommen 1449 med Vilkina Sagan (alltså Didrikssagan) samt Barlaam och Josaphat.” Johannes Bureus (1568–1652) hade alltså tillgång till denna handskrift av Olof den heliges saga och han har också skrivit i det som nu är handskrift B 59. Vilka är handskriftens öden före den tiden? En stor samling av isländska handskrifter kom till Sverige 1652 genom att boksamlaren Stephanus Johannis (1599–1650) änka i Köpenhamn sålde den till Magnus Gabriel de la Gardie. Men eftersom Sthlm perg. 2, 4:o redan 1611–1612 fanns i Johannes Bureus händer, måste den ha kommit till vårt land på andra vägar. Det har förmodats att den redan under 1400-talets förra hälft kom till

24

Sverige och en norsk forskare, Magnus Rindal, menar att den då fanns i Vadstena. Det är lockande att tänka sig att B 59 samtidigt fanns kvar i Skara och att i och med Gustav Vasas räfst mot kyrkor och kloster båda handskrifterna togs i beslag. Normalt blev sådana pergamenthandskrifter använda som omslag till räkenskaper i kungens räknekammare, men kanske räddades dessa båda handskrifter av att de inte hade tillräckligt stort format för att komma i fråga för detta ändamål. Ovan har antytts att man skulle kunna tänka sig att de båda handskrifterna vid Gustav Vasas räfst under 1520-talet mot kyrkor och kloster har hamnat i Kungliga kansliet. Där verkar B 59 ha använts av riksrådet Hogenskild Bielke (1538–1605), som var lagman i Uppland under åren 1577–1589. Han bör någon gång under sin lagmanstid ha haft handskriften i sin hand och därvid gjort inte mindre än 27 marginalanteckningar och rubriker. Dessa visar Hogenskild Bielkes intresse för dels historiska ting, dels adelns villkor, sådana de framstår i Alsnö stadga (fol. 56–58). Han kommenterar däremot ingenting ur Kyrkobalken och inte heller ur C-skrivarens latinska text. Som ovan antytts har också Johannes Bureus haft handskriften i sin hand och försett fem partier med röda rubriker ”i modern frakturstil”: 43r

Westgöta Kyrkior

43v–44r

Westgöta Landamären

45r

Westgöta Almenningar

48r

Wästrä Göta Laghmän

59r

Extract ur Westg. Lagen (en felaktig rubrik som markerar Lydekinus minnesanteckningar)

Rubrikerna visar Johanns Bureus intresse för historia. Han var ju också Sveriges förste riksantikvarie. Med sina rubriker har han sökt göra de historiskt intressanta avsnitten i handskriften lättare att hitta. Låt oss nu gå tillbaka till de medeltida skrivarna i handskriften. A-skrivaren brukar också betraktas såsom Huvudskrivaren. Han har skrivit det mesta av B 59a, nämligen fol. 1v–43r. Denne skrivare är en driven bokpräntare och bör ha sysslat med att


skriva av Äldre Västgötalagen på 1290-talet. Det är knappast någon tvekan om att han har varit verksam i Västergötland och Skara samt att han var född och uppvuxen i landskapet. Bortsett från detta har han varit anonym (fig. 1). B-skrivaren har gjort några smärre tillägg med kursiv hand. Jag kallar honom därför Kursivskrivaren. Hans fem bidrag står på fol. 18r, 27v, 30v, 37r och 37v, alltså i det parti som Huvudhanden har skrivit (fig. 2). Tidigare ansågs det att han också har skrivit ett smärre kursivt parti i det avsnitt som Vidhemsprästen har utfört (längst ned på fol. 50r). På det sistnämnda stället står något som i översättning till modern svenska lyder: ’sankt Johannes Döparens kloster’, något som strax därpå kallas ’vår ordens kloster’. Detta ansåg man tidigare peka på att denne skrivare har tillhört Johannes Döparens orden eller johannitorden. Därför kallades han ”Johannitmunken”. Denna tanke måste överges. Ett studium av handstilen visar att det är Dskrivaren, som har skrivit det kursiva partiet som nämner johannitorden längst ned på fol. 50r. Partiet är ett utdrag ur ett avlatsbrev, där de citerade passagerna har övertagits ur brevet. Misstaget hos tidigare forskare är att man inte har skilt på innehåll och form. Eftersom partiet handlar om johanniter, har man ansett att en johannitmunk också har skrivit partiet. Tanken kan inte upprätthållas. Därmed faller tanken på att en johannitmunk skulle ha skrivit i handskrift B 59. C-skrivaren kallar sig själv Lydekinus (i tysk och svensk form Lydeke). Han har skrivit avsnittet på fol. 59r–66r (fig. 3). Lydeke använder här – liksom D-skrivaren – en liten präntstil. Stilen är dock inte lika ledig som hos D-skrivaren. Också här märks inverkan från Huvudskrivaren, eftersom Lydekinus använder m-runan för man. På fol. 66r står avslutningsvis (här i svensk översättning från latinet): ’Återger Lars bok, som Lydeke skrev’. Här förekommer namnet Lars, som man gärna vill anse beteckna prästen i Laske-Vedum (se ovan). Här har forskningen hindrats från misstaget att inte skilja på innehåll och form, eftersom Lydeke själv gör denna åtskillnad, när han talar dels om Lars som förlagans ägare, dels om sig själv som textpartiets skrivare. Man har alltså helt korrekt uppfattat Lydeke som enbart skrivaren. Troligen är innebörden den att Lydeke har skrivit av ur en bok, som Lars ägde

Fig. 1. Blad 17r. A-skrivaren (Huvudskrivaren).

Fig. 2. Blad 37v. B-skivaren (Kursivskrivaren).

Fig. 3. Blad 61v. C-skrivaren (Lydekinus, Lydeke).

25


eller hade ägt. Lydekes parti verkar utgöra ett slags minnesanteckningar, tydligen från en tid då man planerade en ny lag för landskapet, nämligen Yngre Västgötalagen. Denna lag bör ha tillkommit omkring 1310 och ’Lars bok’ bör därför ha sammanställts tidigare. Lydeke är ett tyskt namn, som i B 59b återges med den latinska formen Lydekinus. Namnet var vid denna tid mycket sällsynt i vårt land. Lydekinus är i själva verket den tredje bäraren av detta namn, som vi känner från vårt land. Den förste Lydekinus i Sverige var borgare i Skara och möjligen befryndad med skrivaren Lydekinus. Eventuellt fungerade den sistnämnde som Skarabiskopens skrivare strax efter 1325. Vi känner till en skrivare från Lödöse med detta namn. Säkerligen är det honom som vi här hittar som skrivare i Skara. Lydekinus i Lödöse är kyrkoherde i S:t Olofskyrkan i Lödöse. Han har skrivit ett brev med kursiv stil, daterat den 23 oktober 1330 (DS nr 2809; Norska Riksarkivet i Oslo). Det är Skarakanikerna Sigge i Falköping och Gunnar i Husaby som utfärdar brevet. Visserligen skiljer sig stilen åt i B 59 och i brevet. Det beror emellertid på att Lydekinus i B 59 uppvisar präntad och i brevet kursiv stil. Ett antal bokstäver överensstämmer trots detta, nämligen: a är tvårummigt och lutar upptill något åt vänster d är draget i en enda linje g ser ut som en lutande åtta p har nedtill på huvudstapeln en svag krökning åt höger s ser ut som en liten åtta med två nästan helt slutna rum x har en böj uppe till vänster och en böj nere till vänster y har en böj nere till vänster Det var ofta den yngste närvarande skrivkunnige som fick skriva ett brev. Säkerligen var Lydekinus därför en ung man, när han skrev brevet. Kanske var han född omkring år 1300. Utmärkande för Lydekes handstil är annars följande fem drag. I g utgörs huvudstapeln av en ögla, som är förskjuten något åt höger; längst till vänster går ett tunt sir ned ytterligare mot vänster i omkring 60 graders vinkel. I initialt w- börjar den första och andra stapeln ganska långt åt vän-

26

Fig. 4. Blad 56v. D-skrivaren (Tyrgils Kristinesson).

ster. Den tidens ä (æ) består av ett a med ett diakritiskt tecken i fom av en tunn linje, som har en flagga uppe till höger. Den tidens ö (ø) utgörs av ett o och det diakritiska tecknet består av en tunn linje i omkring 45 graders vinkel med en flagga upptill. I h går bistapeln rakt ned och slutar under raden (Wiktorsson, Skrivare i det medeltida Skara stift, s. 39). D-skrivaren kallades tidigare ”Vidhemsprästen”. D-skrivaren har – förutom fol. 43v–47r i B 59a – också skrivit stora delar av B 59b, nämligen fol. 48r–58v och 66v–76v. Dessutom har han gjort sju smärre tillägg (av vilka fem står i Huvudhandens parti): fol. 15v högst upp (4 rader = IV:1), fol. 16r högst upp (4 rader = IV:2), fol. 26r höger marginal, fol. 36v upptill, nedtill och vänster marginal (= IV:6), fol 43r längst ned (6 rader = IV:9), fol. 50r längst ned (7 rader = IV:17) samt fol. 66r längst ned (11 rader = IV:20:1–4). Man får lätt intrycket att D-skrivaren är något av en redaktör för handskriften (fig. 4). D-skrivaren tar alltså vid efter Huvudskrivaren och efter ett längre avsnitt, fol. 59r–66r, där C-skrivaren är verksam, fortsätter D-skrivaren sedan till slutet av B 59b. D-skrivaren avfattar det förra avsnittet, fol. 43v–58v, på svenska och det senare avsnittet, fol. 66v–76v, på latin. Hans skrivstil kan närmast betecknas som en liten, mycket noggrant gjord präntstil. I ett kortare avsnitt, fol. 44r–45r, använder han dock, såsom tidigare nämnts, en stor präntstil. Att han i sin skrivstil här har påverkats av Huvudhanden (herr Lars, se nedan) är tydligt. Bruket av pränt, särskilt på de första bladen samt bruket av m-runan för ordet


’man’ talar sitt tydliga språk. Förmodligen har herr Lars haft runan inte bara i präntet av själva lagen utan också i sina efterkommande anteckningar, varifrån de övertagits av den avskrivande D-skrivaren (och av Lydekinus). Fol. 47r handlar om Vidhems, det vill säga (Laske-)Vedums, socken och närmast om kamerala förhållanden där. Den som i första hand bör ha känt till dessa förhållanden är socknens kyrkoherde. Denne kallas (rad 5 nedifrån på sidan) Lars djäkn. Man har också här länge blandat samman innehåll och form och trott att det är Lars, som har skrivit i denna del av handskriften och att han är identisk med D-skrivaren (se ovan). På fol. 66r talas också, såsom nämnts, om ’Lars bok’. Lars bok skulle förutom själva lagtexten närmast ha omfattat D-skrivarens fornsvenska parti samt C-skrivarens parti (alltså den textmassa som inflöt på fol. 43v–66r i B 59). Det synes vara angeläget att söka efter D-skrivarens handstil på andra håll i det medeltida materialet. Därför är det viktigt att precisera några särdrag hos denna handstil, vilka man kan söka efter i annat material. Utmärkande för den är (Wiktorsson, Skrivare i det medeltida Skara stift, s. 36–38): g

huvudstapeln dras först åt höger och därefter i en båge kraftigt åt vänster och nedåt samt slutligen upp till bokstavskroppens undersida

w-

här börjar de två första staplarna uppe till vänster

æ

utgörs av ett a med ett diakritiskt tecken i form av ett komma uppe till höger

ø

utgörs av ett o med ett diakritiskt tecken i form av ett rakt streck draget rakt genom bokstavskroppen i omkring 45 graders vinkel

y

huvudstapeln är tunn och går åt vänster nedåt i omkring 30 graders vinkel och bokstaven har en punkt ovanför bokstavskroppen

-n

har en bistapel som är dragen svagt åt höger och stannar på raden

k

har en rak huvudstapel med en flagga upptill. Utformningen av denna bokstav pekar på att skrivaren inte var främmande för att använda präntstil

h

har en bistapel, som är dragen svagt åt vänster och slutar en bit under raden

En handstil med just dessa särdrag hittar man i ett antal av de medeltida diplomen från 1300-talets förra hälft. En grupp bland dessa utgörs av brev med anknytning till hertigarna Erik och Valdemar. Till denna grupp hör följande brev: 1308 21/3 Kungsåra kyrka (DS 1576)

Hertig Erik utfärdar

1315 17/8 Stockholm (DS 2599)

Hertig Valdemar utfärdar

1316 13/9 Uppsala (D 2062)

Förteckning över hertig Valdemars egendomar i Tiundaland

1316 13/9 Uppsala (DS 2063:1)

Förteckning över hertig Valdemars egendomar i Attunda­land och Tiundaland

Denne skrivare skriver alltså åt hertigarna fyra av de viktiga brev, som har bevarats till vår tid. Det ligger därför nära till hands att tänka sig att skrivaren är Eriks och Valdemars sekreterare Tyrgils Kristinesson. Han förestod hertigarnas (och senare hertiginnan Ingeborg Håkonsdotters) kansli. Enligt ett nyligen utgivet arbete, Bengt R. Jonsson, Erikskrönikans diktare, skulle Tyrgils Kristinesson vara författaren till Erikskrönikan. Krönikans främste tillskyndare var lagman Birger Persson. Det är därför intressant att se att denne skrivare också har skrivit ett tidigt brev med anknytning till lagmannen: 1315 23/8 ”Larsta” (DS 2029) Om jord som skall tillfalla Birger Persson Detta stämmer också väl överens med att Birger Persson hela tiden stod på hertigarnas sida (Jonsson, s. 22–23). Om Tyrgils Kristinesson vet vi bland annat följande: Han bör ha varit född på 1270-talet och levde tydligen in på 1340-talet. Tyrgils var möjligen son till Kristina Gustavsdotter, som i sin tur var dotter till Hafrid Sigtryggsdotter (av ätten Boberg) och en Gustav, vilken kan ha varit identisk med västgötalagmannen med samma namn (Jonsson, s. 64). Kristina slutade sina dagar som nunna i Gudhems kloster. Troligen fick hon Tyrgils utanför äktenskapet, möjligen i en förbindelse med en Peter, kyrkoherde i Agnetorps socken (vid det nuvarande Tidaholm) (Jonsson, s. 64–65). Tyrgils blev hertigarnas sekreterare år 1307. Han hade flera skrivare till sin hjälp, bland andra skrivaren Karl. Tyrgils var kanik i Skara 1317 och

27


år 1321 också i Växjö. År 1326 verkar han ha innehaft Allhelgonakyrkan i Skänninge. Han befann sig år 1331 (troligen redan 1330) vid den påvliga kurian i Avignon. Tyrgils nämns sista gången i källorna den 12 juni 1340, då han deltar i valet av ny biskop i Skara (Jonsson, s. 70–73). Ytterligare kunskap om Tyrgils Kristinesson kan man utvinna genom att söka vidare efter hans handstil i diplomen. Den uppträder i ett större antal diplom, vilka alla gäller indrivandet av Peterspenningen och andra avgifter från i första hand svenskt område till den heliga stolen. 1333 9/1 Linköpings domkyrka (DS 2957)

Utfärdat av notarius publicus Johan Nilsson

1333 22/3 (Uppsala) (DS 2970)

Utfärdat av notarius publicus Johannes de Eusebio

1333 4/5 Stockholm (DS 2978)

Utfärdat av notarius publicus Johannes de Eusebio

1333 4/5 Stockholm (DS 2979)

Utfärdat av notarius publicus Johannes de Eusebio

1333 4/5 Stockholm (DS 2980; UUB)

Utfärdat av notarius publicus Johannes de Eusebio

1333 15/5 Uppsala (DS Utfärdat av notarius publicus 2981) Johannes de Eusebio 1333 15/5 Uppsala (DS Utfärdat av notarius publicus 2982) Johannes de Eusebio 1333 5/6 Skara (DS 2989)

Utfärdat av notarius publicus Johan Nilsson

1333 5/6 Skara (DS 2990)

Utfärdat av notarius publicus Johan Nilsson

1334 19/2 Vadstena (DS 3035)

Utfärdat av Petrus Gervasii

1334 19/2 Vadstena (DS 3036)

Utfärdat av Petrus Gervasii

Indrivandet omhänderhades av påvens ombud Petrus Gervasii från Avignon. Tyrgils Kristinesson bör vid sitt besök där 1330–1331 ha varit i kontakt med Petrus. Valet av Tyrgils bör ha varit ganska naturligt med tanke på hans erfarenheter som sekreterare åt hertigarna och genom hans på så vis erhållna kontakter men också på grund av att han var kanik i just Skara stift. Skara stift verkar via Lödöse ha fungerat som en inkörsport

28

till Sverige (och Norge) vid indrivandet av Peters­ penningen. Petrus Gervasii var kanik i Saint-Vozy i Puy och senare även i Viviers, båda i Frankrike. Han avreste från Avignon den 24 november 1330 och kom till Själland den 26 mars 1331. I augusti detta år befann han sig i Lübeck. Där fick han sitt uppdrag utsträckt till att gälla också Sverige och Norge. Påvebreven härom är daterade den 29 januari 1332. Petrus Gervasii kom till Skara den 21 oktober 1332. Därifrån fortsatte han (tillsammans med Tyrgils Kristinesson) till Skänninge, där han vistades den 25 november. I Linköping stannade Petrus över nyåret. (Ett brev är skrivit här av Tyrgils den 9 januari.) Den 12 januari 1333 lämnar Pertrus Linköping och finns i Örebro den 16 januari. Därifrån fortsätter Petrus till Bohus för att träffa kung Magnus. Den 8 februari är han i Lödöse och den 13 februari åter i Skara. Den 17 februari vistas Petrus i Strängnäs och så ännu den 6 mars. Han far den 12 mars vidare till Uppsala, där han finns ännu den 22 mars. (Sistnämnda dag skriver Tyrgils här två brev.) Den 15 april var Petrus i Västerås, den 20 april i Strängnäs och den 25 april i Stockholm och så ännu den 4 maj. (Sistnämnda dag skrev Tyrgils tre brev här.) Petrus var åter i Uppsala den 15 maj. (Denna dag skriver Tyrgils två brev här.) Den 2 juni var Petrus tillbaka i Skara och där fanns han kvar ännu den 5 juni. (Sistnämnda dag skriver Tyrgils två brev här.) Den 8 juni lämnar Petrus Lödöse och den 21 juni är han i Oslo. Han stannar i Norge till långt in på hösten, men i november far han via Bohus till Skåne. Den 19 februari 1334 är Petrus åter i Vadstena. (Då skriver Tyrgils två brev i staden.) Petrus är tillbaka i Lund den 5 mars. Den 6 april beger han sig sjövägen till Lübeck och är åter i Avignon den 27 augusti 1334 (Brilioth, s. 167–178). Att Tyrgils Kristinesson följer Petrus Gervasii under hans resor i påvens tjänst visar att Tyrgils hade ett stort anseende som skrivare. Sammanfattningsvis kan man säga att identifieringen av de olika handstilarna i B 59 ser helt annorlunda ut än vad en äldre forskning har antagit (fig. 5): D-skrivaren, som tidigare har kallats Vidhemsprästen, nämligen herr Lars, har här identifierats


Fig. 5. De viktigaste skrivarna i B 59

med kaniken Tyrgils Kristinesson i Skara. C-skrivaren Lydekinus kan visas ha varit kyrkoherde i Lödöse. B-skrivaren däremot, som tidigare benämndes Johannitmunken, kan inte identifieras och benämns här Kursivskrivaren. Detta uteslu-

ter Vidhemsprästen, herr Lars. Denne är dock så nära knuten till handskriften att han inte kan lämnas åsido. Troligen är det herr Lars, som har skrivit A-skrivarens parti, alltså Äldre Västgötalagens text.

n ot 1. Efter Verelius tid kom en svärm av islänningar till Sverige på 1680-talet: Guðmundur Ólafsson (1681–1695), hans bror Helgi Ólafsson (1682–1686), Arngrímur Jónsson (1683–1691), Jón Vigfús-

son (1684–1691), prästen Loptur Josephsson (1686–1687) och Guðmundur Guðmundsson (1687–1697).

Källor o ch li tteratur faksimil 1889 – Væsgøtæ laghbok [Fototypisk reproduktion af Cod. Holm. B.59, älsta delen, utförd å Generalstabens litografiska anstalt i Stockholm och utg. af Algernon Börtzell och Harald Wieselgren. Stockholm 1889]. 1950 – Lex Vestro-gothica vetustior (Äldre Västgötalagen) e codice B 59 Bibl. Reg. Holm. Suecice et Britannice praefatus. Edidit Elias Wessén. Hafniae 1950. Corpus Codicum Suecicorum medii aevi. XII. utgåvor 1663 – Wäst-Götha Laghbook vppå den stormechtigste, ... herr Carl then ellofftos, befalning vthaff ett off-gammalt MSto, som fins in Archivo Regni, med flijt vthskrifwin och i wisse Balkar, Flockar och §§ sammanfattat af Georg Stiernhielm. Första gången tryckt och vplaght vthi Stockholm Aff Ignatio Meurer. Åhr 1663. 1666 – Sverikes rikes lagh-böker, som äre, landz lagh, stadz lagh, Vplandz lagh, Wästgötha lagh, Östgötha lagh, Södermnl., Wästmanna och Helsing lagh. Nu på nytt medh nyttige con-

cordantier och register förbättrat och vthången. Stockholm 1666. 1695 – Legum W. Gothicarum in Svionia liber / qvem e gotico in latinum convertit Johannes Loccenius, ubrioribus notis ac animadversionibus illustravit Carolus Lundius, edidit autem Olavus Rudbeckius Rudbeck. Vpsalis [1695]. 1812–1822 – Codex juris Vestrogothici ex vetusto Bibliothecæ Regiæ Holmiensis manuscripto transscriptus, quem latine vertit notisque illustravit Ebbe Samuel Bring. Ak. avh. Lundæ 1812-1822. 1827 – Westgöta-Lagen. Utg. af H. S. Collin och C. J. Schlyter. Stockholm 1827. Samling af Sweriges Gamla Lagar. 1. (Nytryck 1976, med Otto von Friesen, Vår äldsta handskrift på fornsvänska. 1904.) 1876 – Äldre Västgötalagen: Normaliserad text [Utg. av Eugène Schwartz och Adolf Noreen] Upsala [1876]. 1883 – Sverges traktater med främmande makter 1 (1877), utg. av O. S. Rydberg och O. Simon. Nr 23. 1897 – Äldre Västgötalagen. Normaliserad text jämte noter och anmärkningar af Herman Vendell. Helsingfors 1897.

29


1906 – The Law of the Westgoths according to the manuscript of Eskil lawman of Westergötland Sweden 1200 D.D. With an introduction and explanatory notes, done into English. Ed. by Alfred Bergin. Rock Island (Illin.). 1906. 1919 – Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text jämte inledning och kommentar, utgiven av Bruno Sjöros. Helsingfors 1919. Skrifter utgivna av Svenska Littertursällskapet i Finland. 144. 1965 – Äldre Västgötalagen, utgiven av Elias Wessén. Københan 1965. Nordisk filologi. Ser.A. Tekster. översättningar 1695 – Legum W. Gothocarum in Svionia liber, qvem e gothico in latinum convertit J. Loccenius. Vpsalis 1695. 1883 – Äldre Västgötalagen, öfversatt och förklarad av Ivar Otman. Ak. avh. Helsingfors 1883. 1889 – La loi de Vestrogothie (Codex antiquior). Traduite et annotée par Ludovic Beauchet. Paris 1889.

1894 – La loi de Vestrogothie (Westgöta-lagen). Traduite et annotée et préd´cée d’une étude sur les sources du droit suedois par Ludovic Beauchet. Paris 1894. 1923 – Äldre Västgötalagen, i nysvensk översättning av Bruno Sjöros. Helsingfors 1923. 1924 – Äldre Västgötalagen, översatt och förklarad av Nat. Beckman. Uppsala 1924. Västergötland. B:3. Bidrag till landskapets kulturhistoria och naturbeskrivning. 1935 – Älteres Westgötalag übersetst von Frh. Claudius Freiherr von Schwerin. Germanenrecht. 7. Schwedische Rechte. Weimar 1935. 1946 – Äldre Västgötalagen, Yngre Västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten. I: Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén. 5. Uppsala 1946. (Nytryck 1979) 1979 – Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén. 5. Uppsala 1946. Omtryck 1979.

Litteratur Magnusson, L. O. Västgöta lagsagas gränser. Fegen – Vättern med historiska utblickar. [2009] Strauch, Dieter. ”Zur Rechtsfortbildung im mittelalterlichen Schwweden”. I: Strauch, D., Kleine rechtsgeschichtlichen Schriften. Aufsätze. 1965–1997, 1998. S. 314–336.

30

Theutenberg, Bo J. ”Ett intressant fynd i B 59”. I: Språk och lag. En vänskrift till Per-Axel Wiktorsson på 70-års dagen 16 mars 2007. Skara 2007. S. 61–78. Wessén, Elias. Äldre Västgötalagen. København 1965. Nordisk filologi. Ser. A. Tekster.


monica hedlund

De ”osynliga texterna” i B 59

D

en här titeln föreslogs mig av Johnny Hagberg inför publiceringssymposiet i Skara, och den är kanske lite i överkant utmanande: osynliga texter går väl inte att läsa och göra något av, och finns det för övrigt osynliga texter i B 59? Ja i varje fall finns det texter som är nätt och jämnt skönjbara för blotta ögat: man kan se att här har funnits skrift, men den är nästan helt utplånad. Var finns den och varför finns den där eller kanske snarare inte, och varför skall man alls försöka läsa den, då de medeltida brukarna av handskriften åtminstone ibland inte verkar ha menat att den var så viktig? För att besvara sådana här frågor måste man tala i termer av kodikologi. Detta är, kan man kanske säga, ett ganska nytt namn på en gammal vetenskap. Man har i hundratals år vetat att det inte räcker att läsa de texter man just är intresserad av i en handskriftsvolym, man måste också veta något om hur texterna har kommit dit, om tid, plats och så vidare för författandet och avskrivandet av texterna, om skrivdon, material och så vidare. Men på senare år har den här ursprungliga hjälpvetenskapen utvecklats till egen fullvärdig disciplin: en handskrift ses som ett före­mål i sin egen rätt, som ska förstås i sin helhet. Man lyfter inte bara ut en text för utgivning, utan man undersöker hela sammanhanget denna text står i och vad detta sammanhang kan säga både om den som framställt handskriften och om dess brukare, i såväl samtid som senare tider. I den nya utgåvan har B 59 behandlats på detta sätt. Det är inte bara den äldre Västgötalagen

som utges utan även dess bilagor, och dessutom har man försökt att få med alla de småtexter som i förstone verkar högst perifera. När man nu ser allt i sammanhang, kan den här volymen säga oss en hel del om den medeltida intellektuella miljön runt Skara domkyrka. Man behöver bara se på bokens snitt för att se att B 59 inte är en enda kodikologisk enhet. Volymen består av flera olika delar, som egentligen skulle kunna behandlas var för sig. Men det intressanta är att se varför man en gång har satt ihop dessa olika delar inom en och samma pärm. I det här fallet är det inget stort problem: man ser ju genast att alltihop handlar om Västergötland och om Skara stift. Blandningen av texter på fornsvenska och typiskt klerikala inslag på latin placerar volymen i en kyrklig miljö; rikets lagmän kunde nog i de flesta fall förstå latin, men de roade sig knappast med att skriva latinska ordspråk och diktcitat i kanten på sina lagtexter. Dessutom har min kollega Per-Axel Wiktorsson undersökt skrivarhänderna i hela handskriften, och han är övertygad (och har nog helt övertygat mig också) om att alla de latinska marginalierna härstammar från en och samma hand, nämligen kaniken Thyrgils Kristinesson. Med den tolkningen blir dessa småtexter också ett sammanhållande band för hela volymen. Mest latin finns förstås i den s.k. Latinbalken, som är inbunden längst bak i volymen. Där är inte bara huvudtexten på latin utan där har vi också de flesta och de intressantaste latinska småtexterna. Men jag ska börja med de allra mest osynliga

31


texterna, nämligen de som finns längst fram i volymen, på handskriftens första blad.1 På bladets versosida börjar Äldre Västgötalagens text; den sidan är välbevarad och mycket vacker. Recto­sidan, däremot, som först möter vårt öga, är riktigt illa faren, sliten och delvis till och med raderad. Senare händer har skrivit olika former av titlar på flera ställen. Men det syns att där har funnits äldre skrift, om bara sliten eller medvetet raderad är svårt för mig att säga, då jag bara haft handskriften i mina händer en kort stund och för övrigt arbetat från fotografier. Men fantastiskt bra bilder, tagna med fotografisk specialutrustning från Köpenhamn, har gjort det möjligt att läsa åtminstone vissa delar. Här ska påpekas att jag själv bara i någon ringa mån kompletterat dessa läsningar: yngre och skarpögdare kolleger som Elisabeth Göransson och Sara Risberg hade redan gjort nästan allt som var möjligt, då jag kopplades in. Och det mesta var också alltför fragmentariskt för att ge någon mening; det framgår av utgåvan hur mycket som gått att få ut. Intressant är att konstatera att det rör sig om en liten samling av

C13 blad 76v.

32

ordspråk och liknande verser, bland annat en rad ur en känd medeltida visa,2 dvs. typiskt sådana textstumpar som cirkulerade i samtiden och som kan ha varit i svang till exempel bland djäknar i en katedralskola. Ett av ”ordspråken” är egentligen ett Ovidiuscitat, hämtat ur Ars amatoria och kan översättas ungefär: ’Ta maten med fingrarna (läs fingertopparna); sättet att äta betyder en del.’3 Längst ner på sidan finns fragment av några verser med musikteoretiskt innehåll, s.k. solmisationsverser; man känner igen kombinationer som sol fa och fa la från do-re-mi-skalan. Elementär musikteori var en av grundbultarna i medeltidens skolväsende och mycket viktigt att lära in för folk i och omkring en domkyrka, så även detta pekar mot en klerikal utbildningsmiljö. Ett nästan lika illa hanterat blad finner vi slutet av handskriften. Det är blad 76; på rectosidan slutar en text som kallas Recta confessio, ”En rätt bekännelse”; den har så att säga ”hängts på” efter Latinbalken. Sidan avslutas med en skrivarvers,4 följd en liten vacker from text, en betraktelse eller en del av en predikan. Både den och skrivarversen är skrivna med mindre och litet slarvigare stil än Confessio, men de är fortfarande fullt läsliga; däremot finns det på tvären i marginalen spår av en text, som vi hittills inte lyckats tyda. Verso­ sidan är nästan lika sliten som handskriftens första blad, men här går det ändå att med blotta ögat läsa en del, och med de goda specialfotografierna och flitigt googlande har nästan hela sidan lästs och texterna också identifierats. Det börjar med tre ganska egendomliga hexameterverser, som kan översättas ungefär så här: ’Jag ber om den utlovade gåvan av britternas ostar. Den där korta osten, som du har förkortat, fast den var lång. Om du hade dragit ut/producerat den, så skulle osten ha varit utdragen/producerad.’5 Det här låter ju inte riktigt klokt, och det är förstås menat som ett skämt, men ett lärorikt sådant. Som alla latinare minns från skolan, bygger klassisk latinsk vers på växlingen av korta och långa stavelser, till skillnad från modern vers, som bygger på tryckaccent. Den första hexameterraden börjar De caseis … osv. Ordet caseus (ost) har lång första stavelse, och De caseis går helt enkelt inte in i början på en riktig hexameter. En sådan ska börja lång-kort-kort; här blir det lång-långkort! Det rör sig alltså om ett slags minnesvers för versmakare; även detta pekar mot en utbild-


ningsmiljö, om också inte av det elementäraste slaget. Det skulle föra för långt att kommentera alla de övriga verserna på sidan: det får räcka med att säga att det rör sig dels om en lite längre text om jungfru Marias släkt,6 dels om mycket kända ordspråk och sentenser. Två av medeltidens mest citerade författare i den genren är representerade, nämligen Alanus de Insulis7 och Petrus Riga.8 Båda är franska 1100-talsteologer och poeter, både behärskade klassiska versmått som hexameter och båda kan ses som representanter för den s.k. 1100-talsrenässansen, den kulturströmning som ser universiteten födas. Alldeles i slutet på sidan finns en liten kortdikt, känd i många varianter. Den börjar Auro quid melius? ”Vad är bättre än guld?”,9 och så jämförs olika saker med varandra i en tankekedja av typ ”råttan på repet”. Den slutar med en typiskt medel­tida misogyn slutsläng: ”Vad är flyktigare än kvinnan? Ingenting.” På tvären i högermarginalen finns några s.k. glossor på fornsvenska. Man kan här tydligt se att just innerkanten av bladet är mörk och fläckad av någon vätska. Man kan nog utgå från att 1800-talsutgivarna herrar Collin & Schlyter använde sig av någon kemisk reagens här, något som förvisso tog fram texten för ögonblicket men på sikt skadade handskriften illa. Upptill finns två rader av ganska obehagliga verb, på modern svenska ”Gäspar, hickar, nyser, äcklas, snarkar / sväljer tuggande, gapar, hostar, rapar och spyr”. Under varje rad står de motsvarande latinska verben, dock inte alltid korrekt återgivna.10 Nedtill finns en samling fisknamn, på motsvarande sätt ordnade på rader med den latinska översättningen underst och respektive svenska ord ovanför. Det här är inte bara trasigt och mycket svårläst, det förefaller också vara ganska förvirrat. Bara några få av de svenska fisknamnen verkar vara helt rätt i förhållande till de latinska. Har nu någon stackars Skaradjäkne suttit och hittat på det här själv? Ingalunda. Den här typen av glossor finns på många håll i Europa, framför allt i handskrifter som härrör från skolmiljöer, och just de här texterna har faktiskt till och med nordiskspråkiga motsvarigheter. I en handskrift som härstammar från Roskilde, det vill säga från en miljö liknande stiftstaden Skara, fann en dansk 1800-talsforskare, Marcus Lorenzen,11 nästan precis samma rad verb (gäspar, hickar och så vidare)

och även glossor med fisknamn och djurnamn. Fisknamnen stämmer inte helt med våra, men det är lätt att se att samma latinska glosor bör ligga till grund – de latinska rader som är någotsånär hela går nämligen att läsa som vers, medan de danska respektive svenska inte gör det. Det här är typisk medeltida pedagogik: minnesverser på latin, lättare att komma ihåg än prosa, och så översättning till folkspråk mellan raderna. Fornsvenska glossor finns på ett annat ställe i handskriften också, nämligen på blad 66v, omedelbart innan Latinbalken börjar. Även detta blad verkar vara skadat av reagens; skadan syns på båda sidor av bladet men man kan se att det är just de fornsvenska glossorna längst ner på sidan man har siktat på, och det har inte gjort dem mera läsbara för oss idag. Möjligen har dessutom någon senare hand varit och fyllt i vissa av dem med nytt bläck. Här är glossorna ordnade i parallella spalter (latin – svenska), inte i rader under varandra. Som framgår av utgåvan, är det fortfarande ganska mycket som är osäkert; klart är dock att de här glossorna handlar om folkliga

C09 blad 74v.

33


saker och termer, inte alltid den vokabulär man oftast stöter på i texter på det lärda språket latin.12 Här har helt klart medeltidens mest använda latinlexikon, den italienske munken Johannes de Januas Catholicon, kommit till användning.13 Överst på den här sidan finns en text av ett helt annat slag, med rubriken Interrogaciones, ”frågor”. Den är också är ett slags minnes­träning: här gäller det att komma ihåg bibliska personer. Det hela är skämtsamt utformat som en serie gåtor. Bara för att ta en rad ur texten: ”Vem talade innan han föddes? Johannes Döparen.” Man brukar kalla hela den här genren för Joca monachorum, ”munkaskämt”. Just den här texten har tidigt uppmärksammats av forskningen och finns publicerad,14 även om vi nu kunde bidra med ett par förbättringar av tidigare läsning. När vi nu är inne på skämtsamheter, så kan vi gå vidare till blad 74, verso. Här slutar Latinbalken lite tvärt med att en senare hand med svartare bläck lagt till början av en bibelvers, nämligen Matt. 5, 20: Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar … Därefter följer en dikt, som börjar Dum mea me mater grauido15 gestaret in alvo. Den är lätt att belägga: den finns i mängder av handskrifter, i mer eller mindre komplett skick. Den kallas för ”Hermafroditen” och tillskrivs en annan stor fransk teolog, kyrkopolitiker och poet, nämligen Hildebert av Lavardin.16 Det är dock inte helt säkert att han författat den, och i varje fall inte hela dikten (ofta citeras bara de första två versparen under hans namn). Men stilen och det skickliga hanterandet av den klassiska versen skulle passa väl in på honom – eller någon annan fransk poet från 1100-talet, en tid då flera franska författare uppvisar en briljant förmåga att imitera klassisk vers. Den här texten innehåller flera referenser till Ovidius. Jag har försökt att återge verserna i samma lite respektlösa stil som originalet har: Medan min moder mig bar in sin alltmer svällande                   mage   Sägs hon gudar ha sport: ”vad för slags barn är                   på väg?” Febus sa då: ”En pojk”, Mars ”flicka”, Juno ”ingetdera”.  När jag se’n väl var född, var jag en hermafrodit! ”Hur kommer barnet att dö?” Gudinnan: ”Det stupar                   för vapen!”   Gudarna: ”korsfäst”, ”i spa’t”: Ödet slog till överallt.

34

Träd över vattnet jag klättrande i – och tappade svärdet   Som jag haft i min hand; ramlade se’n ovanpå. Foten i trädet satt fast men huvet föll rakt ner i floden.  Hon eller han? Inget alls. Vatten och vapen och kors!

Lodrätt, i innermarginalen på samma sida, står en liten kryptisk text.17 Så här har jag tolkat den: Det stiger upp en stjärna i öster; den stigande stjärnan är Österstjärnan, i väster Västerstjärnan. Det finns en sydlig (meridionalis) trakt och en stjärna i den. ’Septentrio’ är Nordstjärnan. Anatholos, dysis, arthos18 och messembrios är jordens delar; av dessa får man namnet Adam.

Texten handlar om väderstrecken och stjärnhimlen, men med en referens till den bibliska historien; här återfinns nämligen ett mycket ofta citerat verspar om Adams namn, hämtat från Petrus Riga.19 De grekiska orden (inte helt korrekt stavade!) motsvarar öster, väster, norr och söder. Inledningsbokstäverna till dem bildar alltså namnet Adam. Den allra sista texten jag ska kommentera finns på blad 75 recto, i undre marginalen nedanför Recta confessio. Den var en riktig nöt att knäcka, och jag fick ta hjälp av mina vänner Georg Stenborg och Håkan Hallberg innan det sista ordet var löst. Det rör sig om två verspar (disticha), som så vitt jag kan se inte hänger ihop med varandra. Det andra versparet lyder på svenska ”Svärd, eld, svält, sjukdom, död och till sist begravning / fastän de var för sig förstör, skadar de inte lika mycket som tungan.”20 Detta har vi hittills inte lyckats belägga, fastän liknande listor av fasor finns här och var i litteraturen. Det första kan översättas ”En jungfru vill hellre förlora sin jungfrudom med våld / än säga om sig själv: Gör nu som du vill”.21 Det här däremot tycks vara ett något förändrat citat från ett mycket populärt medeltida versdrama, kallat Pamphilus de amore, som i sin tur är mycket beroende av Ovidius.22 Även Pamphilus är en 1100-talstext; man vet inte exakt vem författaren är eller varifrån texten kommer, men troligen härstammar den från anglonormandiska kretsar. Den har haft ett enormt inflytande på senare poeter, bland andra Chaucer och Boccaccio. Därmed har jag presenterat de flesta av de latinska småtexter som lagts till i textluckor och marginaler i B 59. Kan man nu sammanfattande


säga något om vad dessa texter i sin tur säger om den miljö B 59 tillkommit i – eller i varje fall använts i? Ja det är helt klart att det är en bildad klerikal miljö, och tydligen också en miljö där undervisning bedrivits. De fornsvenska glossorna tyder på latinstudier på relativt hög nivå (vokabulären i dem hör verkligen inte till språkets vanligaste ord!). Citaten från de riktigt betydande franska 1100-talspoeterna, som verkligen kunde skriva klassisk vers, tyder på både stort litteraturintresse och god beläsenhet. Sådana här citat kan givetvis ha plockats upp från antologier – sådana florerade förvisso under medeltiden – men det finns ingenting som talar emot att de skulle ha funnits i handskrifter i Skara, speciellt som vi vet att Skarakaniker studerat i Paris. Hildebert av Lavardin, Petrus Riga och Alanus de Insulis är alla representerade i ännu bevarade handskrifter som befunnit sig i svensk ägo under medeltiden. En sådan vers som det lilla skämtet om den korta osten understryker också detta: man kan vänta sig att folk omkring Skara domkyrka förstod sig på och i många fall till och med kunde skriva klassisk hexameter, om de ville. Mest tveksamt är det väl om man i Skara haft tillgång till Pamphilus. Det är kanske inte en text som man i första hand förknippar med celibatära miljöer, och utdrag ur den kan man ha funnit i någon antologi. Helt kan man dock inte utesluta att även den funnits i Skara: vi vet att den lästes överallt i Europa omkring år 1300, och den översattes just vid denna tid till grannspråket norska! Allt detta stämmer ju utomordentligt väl överens med Per-Axel Wiktorssons uppfattning att

C11 75r.

hela volymen avspeglar den lärde kaniken Thyrgils Kristinessons verksamhet vid Skara dom­kapitel. Vi har så lätt att tro på jantelagen, men det ska vi inte när det gäller våra medeltida förfäder – det var förvisso inte så många som nådde den här kunskapsnivån, men det fanns ändå runt domkyrkor och i kloster människor som bildningsmässigt stod sig gott i jämförelse med sina samtida kontinentala kolleger.

n oter 1. Jag bortser här från ett par tidigmoderna försättsblad av papper, som väl torde ha satts in vid den ombindning som enligt en anteckning av Hadorph skedde 1687. Liknande eftersättsblad finns också i slutet av volymen. 2. H. Walther, Initia carminum ac versuum medii aevi posterioris Latinorum: Alphabetisches Verzeichnis der Versanfänge mittellateinischer Dichtungen, unter Benutzung der Vorarbeiten Alfons Hilkas bearb. von Hans Walther, Göttingen 1969 (i forts. Walther, Versanfänge), nr 15610. Dessutom har identifierats ett vers­par som börjar Dic ubi tunc esset …, Walther, Versanfänge, 4390. Hela versparet citeras även i H. Walther, Proverbia sententiaeque Latinitatis medii aevi. Lateinische Sprichwörter und Sentenzen des Mittelalters in alphabetischer Anordnung, gesammelt und herausgegeben von Hans Walther, Göttingen 1963–69 (i forts. Walther, Sprichwörter), nr 5578. 3. Carpe cibum digitis; est quiddam gestus edendi; Ars amatoria, 3,755, Walther, Versanfänge, 2516a.

4. Non valet hec penna dicit qui scribere nescit (Den här pennan duger inte säger den som inte kan skriva). 5. De caseis britonum mihi promissum peto donum/Caseus ecce brevis quem productum breuiasti/Si produxisses productus caseus esset. Belagd i Oxford, Balliol College MS 62, se H.O. Coxe, Catalogue of the manuscripts in the Oxford Colleges, Oxford 1972 (ny upplaga med förord av K. W. Humphreys), s. 16 i delen Catalogus codicum MSS. Collegii Balliolensis (varje del har egen paginering). 6. Versus duodecim de familia Beatae Mariae Virginis, Walther, Versanfänge, 12499. 7. Alanus de Insulis (d. 1202 eller 1203) var en fransk munk, poet, teolog och filosof, vars bok Liber Parabolarum (ungefär ”Liknelsebok”) förblev mycket populär medeltiden igenom. Den citeras enligt Patrologia Latina, volym 210, kol. 579–594. Tyvärr saknas där versnummer; de verser vi här har identifierat återfinns kol. 581 och 582.

35


8. Den franske poeten och teologen Petrus Riga (ca 1140–1209) versifierade hela Bibeln. Verket kallas Aurora och finns tillgängligt i en modern utgåva av Paul E. Beichner, Notre Dame, Indiana, 1965. Det var oerhört mycket läst, även i Skandinavien. Vi har här funnit verserna 1–5 av dikt nr XIV (Beichner s. 18). 9. Walther, Versanfänge, 1848. 10. Versen Oscito singulto (gäspar hickar, osv.) är belagd i mängder av handskrifter, se Walther, Versanfänge, 13517. 11. M. Lorenzen, ”Gammeldanske glosser i cod. Arn. Magn. 202, 8vo”, i Småstykker, 1–16. Udg. af Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur, København, 1884–1891, s. 22–77. Motsvarigheter till här diskuterade texter (B 59, fol. 76v) återfinns s. 34–35, med utförlig diskussion och förslag till förbättringar av Schlyters läsningar s. 58–73. Fisknamnen har jag dock hittills inte funnit i precis samma form i någon kontinental handskrift, men Lorenzen visar på liknande texter i tyska handskrifter och menar att ursprunget ytterst är att söka i Isidorus’ etymologier. 12. Även här ger M. Lorenzen (s. 68–69) förslag på goda läsningar. Han kommenterar också utförligt betydelsen av orden och vad där möjligen kan ha stått i latinspalten. De sista, totalt korrupta raderna har han dock ö.h. inte kommenterat. 13. Ordet assula (även astula, här ascula), ’spån’ har förklarats nästan ordagrant i enlighet med Catholicon: id quod cadit de ligno cum dolatur (det som faller från trä då man hugger i det), se du Cange, Glossarium mediae et infimae Latinitatis, s.v. assula. 14. Utg. 1939 av Erik Wahlgren, ”A Swedish-Latin parallel to the Joca monachorum” , Modern Philology 36 (1938–39), s. 239–245. 15. Vår text läser grauido som i källorna varierar med det vanligare grauida; det senare är bättre, eftersom ordet aluus normalt är femininum, inte maskulinum, som formen annars tyder på.

36

16. Walther, Versanfänge, 4902. PL 171, kol. 1446:CD (dikt nummer XI). Hildebert av Lavardin, eller Hildebertus Turonensis, är något tidigare än de tidigare nämnda poeterna, han dog 1133 eller 1134. 17. Est oriens stella in oriente / est oriens stella / østen styærna / in occidente vesten styærna / est plaga meridi<on>alis/ et stella in ea anatholos dysis arthos messembrios orbis est septentrio sunt partes ex hiis nomen habetur adam  norædÞen stiærnæ 18. I utgåvan skriver vi archtor, vilket var rimligt utifrån den bild vi hade till förfogande. En ny, rensad och kraftigt uppförstorad bild visar att man i stället bör läsa arthos, vilket fortfarande inte är en fullt korrekt stavning men ändå mycket bättre. 19. I Beichners tidigare nämnda edition av Petrus Riga, s. 39, verserna 317–18 lyder versparet Anathole, disis, arctos, mesembrios orbis / Sunt partes; ex his nomen habetur Adam. Även Walther, Vers­ anfänge, 954. 20. Rumphea flamma fames morbus mors denique funus/singula dum deleant, non quasi lingua nocent. Ordet rumphea går tillbaka på grekiskans rhomphaia, som är det svärd som går ut ur ryttarens mun i Uppenbarelseboken 19,15. I den latinska bibeln (Vulgata) har det återgetts med det vanliga ordet för svärd, gladius, men med tillägget att det är skarpt på båda sidor. Isidorus av Sevilla förklarar i sina Etymologier (18,6,3) ordet helt i enlighet med bibelöversättningen. 21. Vult pocius virgo vi perdere virginitatem / quam de se dicat: ’Fac modo velle tuum’. 22. Se Thomas Jay Garbaty, ”Pamphilus, de Amore”, The Chaucer Review, Vol. 2:2, 1967, s. 108–134; jfr den engelska översättningen s. 114, v. 113–114.


håkan tegnestål

Hur skrevs Äldre Västgötalagen? Bläck och skrivverktyg under svensk medeltid

N

edanstående text utgör den skrivna sammanfattningen av en föreläsning på Stifts- och landsbiblioteket i Skara i samband med invigningen av utställningen Äldre Västgötalagen den 5 mars 2011, och bör läsas som sådan. Större delen av föreläsningens bildmaterial har utelämnats och i möjligaste mån ersatts med förklarande text. En enklare notapparat och litteraturlista har tillfogats, vars främsta syfte är att ge en någorlunda utökad orientering under läsningen och i någon mån ersätta den dialog och frågestund som föreläsningen erbjöd. Där inget annat anges baserar sig partiet om B 59 på en närstudie (opubl.) av handskriften utförd våren 2001, i samband med en förstudie av arbetsmetoder i nordiska manu­skript inför en kartläggning av medeltida skrivredskap i svenska museimagasin. Codex B 59 i Kungliga biblioteket är otvivelaktigt en av vårt lands allra viktigaste handskrifter. Som bärare av vår äldsta bevarade lag, i sin helhet, är den en ovärderlig källa till information om både språk och samhälle. Miljön för dess tillkomst har diskuterats, och för en sådan viktig informationsbärare har det ofrånkomligt funnits ett intresse för att knyta den närmare sitt ursprungssammanhang i tid och rum. Här skall behandlas något om bokproduktionen, tillkomstprocessen, för B 59 tillsammans med en kortfattad och översiktlig bild av skrivredskap i det medeltida Sverige. Innehållsmässiga aspekter av texten, eller paleografiska, berörs inte här i någon egentlig mening. Ursprungligen utgjordes handskriften av 48 blad fördelade på 6 lägg sammanbundna till en enhet.1 Detta äldsta parti innehåller i huvudsak

Äldre Västgötalagen, men då lagtexten är avslutad på uppslaget fol. 39v–40r i och med Fornamix bolkær och den därpå följande lekarerätten, har samma skrivare fortsatt fram till fol. 43r med att föra in ytterligare texter. Sedermera har nya blad tillfogats vid minst tre tillfällen, främst i samband med att senare skrivarhänder tillfört texter, så att volymen idag i sitt inbundna utförande omfattar 78 blad (31 blad har tillfogats och 1 blad, det ursprungliga andra bladet, har helt skurits ut). Den del som nu skall behandlas, är uteslutande den ursprungliga laghandskriften omfattande de första 6 läggen (fol. 1–47), daterad framförallt på innehållsmässiga grunder till 1200-talets slut. För tydlighetens skull följer artikeln benämningen B 59a för denna äldsta del.2 Innan en bok under medeltiden präntades, var den noga förberedd och planerad för skrivarbetet. Först bestämdes textarrangemanget, layouten, genom att stödpunkter för spaltindelning, marginaler och textrader mättes upp och markerades på sidorna.3 Dessa stödpunkter skulle följas vid linjeringen av sidorna och markerades med en perforering, prickning, av arket. En metod som hade många fördelar, då flera ark kunde markeras samtidigt i ett moment, antingen lagda i hög på varandra eller sammanfogade till lägg. Eftersom prickningarna utfördes med fri hand uppstod ofrånkomligt en viss variation i placeringen. Genom att utgå från denna variation och mäta prickningarnas placering i inbördes relation till varandra, dels i avstånd, men också i relativ vinkel till varandra, framstår ett mönster av prickningar som är unikt för varje blad. Detta mönster

37


kan sedan jämföras bladen emellan för att utröna något av arbetsgången vid layoutförberedelsen. På flera ställen i B 59a saknas vissa av prickningarna till följd av skador på bladen. Särskilt gäller det i början av boken (fol. 1–8) och där främst i nedre delen av bladen. På fol. 1 och 2 är skadan så omfattande att även delar av texten på de nedersta fyra respektive tre raderna gått förlorade. Fol. 1 och 16 har därtill skurits i yttermarginalen, så att dessa blad helt saknar prickningar där. Ytterligare skador förekommer på andra ställen i boken, med förlust av en eller flera prickningar. De återstående prickningarna på varje blad (fol. 1 och 16 undantagna) är dock tillräckligt många för att bilda ett avläsbart unikt mönster.

Bild 1. Prickningsmönstren för fjärde läggets blad (fol. 24–31) respektive fem­te läggets (fol. 32–39). Den rastrerade linjen är tillagd i illustrationen för att lättare åskådliggöra avvikelser i prick­ningarnas placering. Ill. förf.

38

En jämförelse av prickningarna i B 59a visar ett identiskt mönster på varje blad inom ett och samma lägg, men större eller mindre olikheter mellan läggen. Utifrån detta går det att sluta sig till att layouten i B 59a mättes upp på framsidan i det redan hopvikta lägget, och markerades med perforering genom hela lägget. Endast den metoden skulle ge ett identiskt mönster på varje blad inom läggen. Några andra olikheter mellan läggen finns också i själva arrangemanget. Det första lägget (fol. 1–7) är arrangerat för 18 rader, medan radantalet har ökat till 20 i det andra och tredje lägget (fol. 8–23). Trots att antalet rader ökar förblir dock skriftytan i stort densamma, omkring 13 × 10,6 cm, med endast obetydlig variation (denna storlek har skriftytan handskriften igenom). Inrymmandet av fler rader sker genom att radhöjden i dessa lägg något minskar (med endast delar av en millimeter), vilket räcker för att bereda nödvändig plats.4 I det fjärde och femte lägget (fol. 24–39) har prickningar satts för 19 rader,5 medan det sjätte och sista lägget (fol. 40–47) återgår till 20 rader.6 I detta sammanhang tilldrar sig fol. 9–14 ett särskilt intresse. De utgör de 6 inre bladen av det andra lägget (fol. 8–15). På dessa blad återfinns två parallella linjer med prickningar i marginalen. Den ena med ett betydligt mindre radavstånd än det som används i handskriften, men den andra med ett för B 59a överensstämmande radavstånd. Det är följaktligen också den senare som använts vid linjeringen av dessa blad, den som linjerna är riktade efter. Vid en första granskning förefaller det som om bladen först prickats efter ett felaktigt uppmätt radavstånd, vilket sedermera korrigerats med en tilllagd linje av prickningar. Men den slutsatsen kompliceras av att jämförelsen av prickningsmönstren i B 59a visat att bladen i övrigt prickats tillsammans i de färdiga läggen, och de yttre, omslutande bladen i detta lägg (fol. 8 och 15) saknar just den extra linjen av tätare prickningar. Förklaringen till de parallella linjerna av prickningar är en annan. Vid en fortsatt studie av bladen fol. 9–14, framkommer även extra prickningar i övre och nedre marginalen. Sammanbinds de extra prickningarna på detta blad med linjer, framträder en annan sidlayout än den som används i B 59a. Textarrangemanget består här av två spalter med radavstånd för en betydligt mindre text, vilket skiljer sig från B 59a:s enkelspaltiga layout


avsedd för större text. Ytter- och innermarginaler samt spaltmellanrummet har avgränsats med dubbellinjer, ett sätt att avgränsa som inte förekommer i B 59a. Uppenbarligen har dessa blad förberetts för en helt annan bok än B 59a, men inte kommit till användning i sitt ursprungliga sammanhang. Istället har de färdigvikta arken, vilka av allt att döma haft rätt storlek för att passa i B 59a,7 kommit till pass då pergament samlades till denna handskrift.8 Dessa blad har då sammanfogats med ett nytt omslutande ark (vilket utgör fol. 8 och 15), och därefter prickats för B 59a:s layout. Man kunde ju tänka sig, att de olika närliggande prickningarna gjort det besvärligt för skrivaren att linjera dessa blad, och att en risk för sammanblandning av prickningarna legat nära. Så tycks också i ett fall ha skett. På fol. 13r har linjalen riktats mot den äldre prickningen när första linjen på sidan drogs. Den prickningen är också den översta på sidan, så det kan ha fallit sig naturligt att linjalen hamnade mot den. Förfarandet har dock inte upprepats, utan resten av linjerna på sidan är riktade efter ”rätt” perforeringar. Vilken slags bok fol. 9–14 ursprungligen förberetts för, är för närvarande vanskligt att gissa. Tvåspaltig sidindelning förekommer under 1200-talet i såväl biblar och liturgiska böcker som i skrifter av mer profan karaktär, även i böcker med juridiskt innehåll. Däremot förefaller bruket av dubbellinjer i spaltmellanrummet vara minde allmänt.9 Två exempel på handskrifter i svenska arkiv som har dubbellinjer i spaltmellanrummet är Fr 194, Riksarkivet Stockholm,10 samt Skaramissalet, Stifts- och landsbiblioteket i Skara. För att dra ytterligare slutsatser om layouten på bladen fol. 9–14, krävs ett mer omfattande undersökningsmaterial att referera till än vad som nu är tillgängligt.11 När sidlayouten mätts upp och markerats på bladen i en bok, var det dags att linjera sidorna efter dessa markeringar. Marginallinjerna drogs upp, liksom stödlinjerna för textraderna. Detta kunde utföras på många sätt. En tidigt använd metod var att åstadkomma fåror i pergamentsarket med ett spetsigt hårt verktyg. Fördelen var att man samtidigt fick helt synliga upphöjningar på baksidan av arket, och således fick båda sidorna linjerade i ett enda moment. Beroende på pergamentets tjocklek och beskaffenhet, kunde ibland även flera ark linjeras samtidigt ovanpå varandra. Exempel på detta återfinns bland annat i C 664 i

Bild 2. Textarrangemanget, sidlayouten, i B 59a. Här återgiven efter fol. 24r. Ill. förf.

Bild 3. Fol. 9-14 har en extra uppsätt­ning prickningar, som inte använts vid linjeringen av B 59a. Bilden visar ytter­ marginalens parallella linjer av prick­ningar på fol. 11r. Foto: Kungliga biblioteket (montage av förf.)

39


Uppsala universitetsbibliotek, en italiensk handskrift från 800-talet. Under 1200-talet var det istället vanligast att linjera med blylinjer, och under detta sekel börjar även linjer dragna i bläck förekomma. Linjeringen kunde utföras i olika stadier av bokproduktionen. Antingen förbereddes arken helt innan skrivandet tog sin början, som ett eget avskilt arbetsmoment likt prickningen. I det fallet är frågan öppen om det var skrivaren själv som utförde detta förberedande arbete, eller någon annan inblandad i bokproduktionen. Eller så utfördes linjeringen av skrivaren själv i direkt anknytning till skrivandet. I B 59a har linjeringen utförts med bläck och penna. Detta kan eventuellt tala för att skrivaren själv har linjerat bladen, då bläcket till utseendet synes vara samma som i texten (se dock nedan om iakttagelser av bläck). Att linjerna ofta framträder i en ljusare nyans än den skrivna texten är rimligt även om samma bläck använts, då pennan vid linjeringen dragits snabbare och lättare än vid präntandet av texten och genom detta avsatt ett tunnare lager bläck. Denna nyansskillnad visar sig även i andra snabbare dragna linjer, varav de mest före­ kommande finns hos det rikligt representerade diakritiska tecknet över bokstaven 〈 i 〉 men även i hårstreck eller långt dragna underlängder till vissa bokstäver.12 I vissa partier antar också linjeringen en mörkare nyans.13 Några avvikelser i linjeringen finns i det första lägget, där även bly tillfälligt före­ kommer. Linjeringen på fol. 3v–7v ger intrycket, att sidorna först varit linjerade med bly, som sedermera behövt stärkas med bläcklinjer.14 Att skrivaren i B 59a själv linjerat bladen uppslag för uppslag i takt med att skrivandet fortskridit, om inte i hela boken så åtminstone i det sista lägget, förefaller ändå troligt framförallt utifrån det faktum att linjeringen upphör i och med den sista sida, där texten skrivits (fol. 43r). De återstående sidorna i lägget saknar linjering. När linjeringen sker löpande uppslag för uppslag, hamnar den första och sista sidan i varje lägg, de som omsluter lägget, i en speciell position. För att kunna ta riktning med linjalen mot prickningarna i båda yttermarginalerna, måste lägget bredas ut upp och ned med utsidan uppåt då just dessa omslutande sidor linjeras. Således kommer sista sidan i varje lägg att vara linjerad innan de andra uppslagen i lägget blivit det, och innan skrivandet fortskridit dit. Man kunde då

40

Bild 4. Rekonstruktion av den äldre, ogenomförda sidlayouten på fol. 9–14. Det i yttermarginalen mest intakta bla­det fol. 13 har använts som underlag vid rekonstruktionen. Här recto. Ill. förf.

Bild 5. Principen för linjering av ett fär­digt lägg (i detta fall 8-bladigt). För att kunna rikta linjalen efter prickningarna i bladens yttermarginaler, måste lägget bredas ut upp och ned vid linjeringen av den första och den sista sidan, som då exponeras intill varandra. Fol. 1r ham­nar till höger och fol. 8v till vänster. Om båda de i detta läge exponerade sidorna linjeras under samma moment, medför det att den sista sidan fol. 8v kommer att vara linjerad innan de inre sidorna i lägget (fol. 1v–8r) blivit det. Ill. förf.


förvänta sig, trots att linjeringen i B 59a upphör efter fol. 43r, att finna linjer på bokens sista sida, fol. 47v. Denna sida är dock så mörknad och utsatt för slitage att det är mycket vanskligt att dra slutsatser om vare sig befintliga linjer eller avsaknaden av dem. Om linjer saknats här, skulle det innebära att skrivaren först vänt upp och ned på lägget för att linjera endast förstasidan, och sedan upprepat detta moment när det blivit dags att skriva på den sista. Det rationella är att antaga, att båda sidorna linjerats i samma moment redan första gången lägget vänts upp och ned. Båda tillvägagångssätten finns emellertid representerade i handskriften B 23 i Uppsala universitetsbibliotek, innehållande Magnus Erikssons landslag (Schly­ters H-handskrift av MELL). I det första lägget (fol. 1–7) har (troligtvis)15 första sidan linjerats medan endast tre av marginallinjerna dragits på den sista. Linjerna för textraderna har nämligen kompletterats först när skrivaren avancerat fram till denna sista sida. I det tolfte lägget (fol. 90–97) har däremot första och sista sidan linjerats tillsammans i ett moment, innan de övriga uppslagen inuti lägget därefter fått sina linjer i kronologisk ordning i takt med skrivandet.16 När förberedelsearbetet med prickning och linjering av sidorna var avslutade, var det dags att skriva. Skrivaren i B 59a har redan från början avsatt plats för att en inledande anfang skulle komma att målas på fol. 1v, och fortsatt med denna förberedelse vid inledningen till varje balk. I de för anfangerna lämnade utrymmena har dessutom en liten, diskret bokstav skrivits in som vägledning inför det senare utförda anfangmåleriet. På fol. 2r, bakom bokstavskroppen på anfangen U för ordet Uerder, återfinns exempelvis en mindre bokstav v med syfte att ursprungligen upplysa om, vilken anfang som här skulle målas. Nio sådana vägledande bokstäver är avläsbara i handskriften, på fol. 2r, 5v, 10r, 12r, 13v, 18v, 21r, 38r och 40r. På fol. 24v, 30v, 36v och 41r antyds eventuellt rester av vägledande bokstäver. Vid de övriga anfangerna är inga sådana bokstäver synliga. Det skall noteras, att för fol. 43r är situationen avvikande från resten av boken. Där har anfangen I placerats helt ute i marginalen, och förefaller inte ha varit planerad vid präntningen enligt helt samma systematik som de övriga. Innan kemiska anlayser är gjorda, är det vanskligt att försöka bestämma vilket bläck som har

använts vid skrivandet av B 59a. Visuellt kan bläck från denna period i vissa fall uppträda likartade. De bläck som har haft stor spridning under medeltiden är dels kol- eller sotbaserade bläck vilka framställdes med hjälp av sotpartiklar (lampsot) som bands i vätska med hjälp av bindemedel, och dels s.k. järngallusbläck. Järngallusbläcken framställdes genom en reaktion mellan garvsyra och järn, vilken bildar en djup blåviolett svärta. Järngallusbläcken hade en god inträngningsförmåga i skrivytan och var mindre känsliga för fukt och slitage än de sotbaserade. Ett flertal recept finns bevarade för båda typerna av bläck. Ett sotbläck kunde vara förhållandevis enkelt att framställa – ett recept föreskriver att man låter ett vaxljus brinna ut under en upp-och-nedvänd skål. Sedan vänder man på skålen och kokar upp vatten i den för att lösa sotet från ljusbränningen som avsatt sig på insidan. Som bindemedel blandar man samtidigt i gummi arabicum, mjölksaften från akaciaträd.17 För att förbereda järngallusbläck användes gärna galläpplen från ek, ur vilka garvsyra utvanns i ett avkok, ibland med tillsats av vin eller vinäger. I avkoket blandades sedan järnvitriol för att framkalla den kemiska reaktion som bildade svärta.18 Även i dessa bläck användes gummi arabicum som både förtjocknings- och bindemedel. Ett intressant recept återger Theophilus i De diversis artibus på 1100-talet. Där kokas i olika steg barken från hagtorn, ur vilken både bindemedel och en mörk substans utvinns samtidigt. För att förstärka svärtan tillsätts järnvitriol precis innan skrivandet.19 Från svenskt område uppträder nedteckningar av recept på järngallusbläck först under den senare delen av medeltiden,20 men där­ emot har en kemisk analys av ett förmodat bläckhorn i Lödöse indikerat innehåll av järnvitriol. Hornet är relativdaterat till 1200-talets början. (Hornet beskrivs utförligare nedan). Bläckets färg i B 59a är i huvudsak brun, i varierande nyanser. Detta kan innebära att järngallusbläck har använts, vilket ofta över (lång) tid oxiderar och bleknar mot brunt. Dock kan även sotbaserade bläck under vissa omständigheter anta en brunaktig färg. Detta avgörs bland annat av tjärhalten i sotet och förekomsten av andra föroreningar.21 En grundämnesanalys för att undersöka förekomsten av järn och svavel (som en indikation på järnvitriol) kan vara en användbar metod för att i ett första steg särskilja dessa bläck.

41


Bild 6. 2 st knivar i Lödöse. Nederst: GI 1671, Lödöse museum. Överst: Tillfälligt utan fyndnr. Märkning ND. Omkons. 37, Lödöse Museum. Foto: förf.

Från svenskt område förekommer avbild­ningar av skrivare först under senmedeltiden. Från andra europeiska länder finns dock ett tämligen stort antal avbildningar av skrivande personer redan från tidig medeltid och framåt. Mängden information om skrivredskapen dessa bilder ger varierar dock kraftigt. Ofta avbildas en skrivande person med en (fjäder-)penna i ena handen och en kniv i den andra, sittande vid en pulpet med en bok eller ett pergamentsark. Betydligt mer sällan visas andra redskap, men inte helt ovanligt är att finna bläckhorn placerade någonstans i bilden, och då i ett arrangemang där de är fästade i skrivpulpeten eller i ett eget stativ intill. Att inte bara pennan, utan så ofta kniven avbildas, indikerar att även den var en viktig symbol för en skrivande person. Pennorna behövde ofta skärpas till och skäras om för att vidmakthålla en jämn stil, och kniven kom därför flitigt till användning. Men även andra funktioner för kniven bör diskuteras. På flera bilder framstår det, som om kniven liksom pennan är riktad ned i den sida som är under skrivande. En sådan användning kan ha en ganska naturlig förklaring, då pergamentet gärna buktar sig partiellt eller beroende på spänningar lyfter sig lite och inte ligger helt slätt mot skrivunderlaget. Då det var viktigt att inte vidröra pergamentsytan med huden, för att undvika fettavsättningar som även i liten mängd försvårade skrivandet, kunde istället kniven användas till att pressa ned arket och hålla det plant mot pulpetskivan. Kniven skulle

42

då helt motsvara moderna målande konstnärers målarpinne, vilken håller duken i spänn så att den inte rör sig under penseldragen. Också raderingar av felskriven text utfördes med kniv, eventuellt kunde även pennkniven komma till pass i detta sammanhang. I Lödöse museum och Kulturen i Lund finns några knivar som motsvarar medeltida avbildningar. Gemensamt för dem alla är ett kraftigt konkavt urtag vid spetsen, samt att knivbladen är förhållandevis korta, ungefär 6–10 cm. En vanlig typ av bläckhorn i medeltida illustrationer utgörs av kohorn, som hänger genom hål i pulpeternas skivor. Ett motsvarande horn är funnet i Lödöse (ovan omnämnt), vilket har en relativ datering till 1200-talets början. Hornet är fasat sexsidigt och varje fas är upptill dekorerad med en rundad form. Högst upp har kanten gjorts skarp och tunn. Hornet är funnet vid utgrävning av ett kvarter nära den kungliga borgen, ett kvarter som inrymt bland annat en myntverkstad och en guldsmedja. Vid en kemisk analys (opubl.) av en ännu befintlig avlagring på hornets insida

Bild 8. Ett blystift för linjering och an­teckningar. Kv Iris 1–5, Västergötlands museum Skara. Foto: förf.


Bild 7. Horn funnet i Lödöse. A 57 Lödöse museum. Foto: förf.

konstaterades förhöjda halter av järn och svavel, vilket indikerar innehåll av järnvitriol, som är en ingrediens i järngallusbläck. Ett bläckhorn av en annan typ representerad i medeltida illustrationer, finns på Linköpings slottsmuseum. Det utgörs av en svarvad burk i trä, en typ som i avbildningar förekommer placerad ovanpå ett plant parti i pulpeternas överkanter. Bläckhornet är daterat till 1400-talet och rymmer till följd av mycket gynnsamma fyndomständigheter en stor mängd (torkat) bläck. I skrivande stund inväntas svar från en kemisk analys av bläcket. Blystift avsedda för linjering förekommer bland fyndmaterialet från städer och klosteranläggningar. Bland annat finns sådana i Skara, Lödöse, Lund och Alvastra.22 Blystiften fyllde även en funktion som penna, och det är inte ovanligt att finna marginalanteckningar utförda i bly, liksom instruktioner till anfangmåleriet och konturskisser till illustrationer. Medeltida pennor saknas i arkeologiskt material, vilket också är att förvänta med ett så lättförgängligt organiskt material. Men väl värda ett omnämnande är de två pennor från 1580-talet, som upptäcktes i Riksarkivet under arbetet med medeltida pergamentomslag. I en fogderäkenskap för Reval 1585, återfanns en penna nedstucken i bokens rygg. Den har bevarats i ett mycket gott skick, vilket gör flera intressanta studier möjliga. Det är möjligt att i detalj undersöka tillskärningen av den ännu intakta spetsen, samt bilda

sig en uppfattning om hur mycket bläck som fylldes på då pennan doppades vid skrivandet. I en annan fogderäkenskap, för Dagö 1586–1587, återfanns ytterligare en penna, instoppad i ett veck i pergamentomslaget. Även denna penna är välbevarad, ännu med en tydlig rand efter bläckdopp, men har deformerats något av tiden i boken. Vid en fortsatt undersökning kan det visa sig på vilka punkter dessa båda pennor skulle kunna användas som referensmaterial vid diskussioner även om medeltida pennor och skrift. Den ovan nämnda uppsättningen redskap utgör en del av den minsta nödvändiga utrustning som skrivaren av B 59a haft till hands. Till detta kommer linjal, en syl eller pergamentprickare för att perforera arken, en skrivpulpet, ytterligare bläckhorn eller skålar för rubricering och måleri, därtill någon kompletterande utrustning för att blanda (riva) färgpigmenten, eventuellt en pimpsten för att slipa ojämna små partier i pergamentet, samt en betydande uppsättning pennor för att kunna genomföra arbetet med boken. En hel skrivarverkstad, på sitt sätt inskriven i boken liksom lagtexten. Hur anspråkslöst eller professionellt arrangerad den varit, saknas ännu ett tillräckligt systematiskt inhämtat kunskapsunderlag för att dra slutsatser om. Att just denna skrivarverkstad producerat fler böcker än B 59a, och även av annan karaktär, framstår dock som troligt med hänsyn till de ofullgångna, återanvända bladen förberedda för ett annat arbete med mer komplext textarrangemang.

43


n ote r 1. Handskriftens sammansättning har beskrivits vid olika tillfällen. Se Collin och Schlyter 1827 samt Wessén 1950, där framför­ allt Wessén ger en lätt överskådlig uppställning tydligt motsvarande handskriftens olika delar. 2. En benämning som återgår på Collin och Schlyters uppdelning av handskriften, men som använts vid senare beskrivningar. Se Collin och Schlyter 1827 samt Wessén 1950. 3. Undantag finns, exempelvis GKS 2365,4o (Konungsbók eddukvæða), Stofnun Árna Magnússonar Reykjavík, likaså det senare tillfogade, här ej behandlade, b-partiet av B 59, vilka båda är skrivna utan radlinjering. För en jämförelse med just dessa exempel är det dock av betydelse hur man klassificerar skriften i de båda handskrifterna, i vilken grad präntad eller kursiv. 4. Att notera är, att skriften inte påverkas av denna lägre radhöjd, utan behåller sin storlek om ca 3 mm bokstavshöjd. 5. Genom att här skifta till att placera den första textraden ovanpå den översta linjen, har skrivaren ändå upprätthållit 20 textrader. 6. Skrivaren har dock på uppslaget fol. 40v–41r tillfälligt placerat första textraden ovanpå den översta linjen, såsom i fjärde och femte lägget, och således på just detta uppslag skrivit 21 rader. 7. Några av prickningarna i övre och nedre marginalen sitter ganska nära bladkanterna, och någon av dem (fol. 9) förefaller nästan ha skurits bort. Detta kan möjligtvis tyda på att bladen haft ett något större format än B 59a, med i så fall mer generöst tilltagna marginaler, och kanske fått beskäras för att passa. 8. Pergamentskvaliteten i hela det andra lägget, alltså fol. 8 och 15 inkluderade, upplevs som något följsammare och inte fullt lika styvt som pergamentet i resten av handskriften. Men pergamentets kvalitet är även i övriga B 59a skiftande, så någon bestämd slutsats går ej att dra utifrån detta. 9. Dubbellinjer i marginalerna är dock vanliga. Ändamålet med dessa har diskuterats, utan att någon övertygande bestämning ännu har kunnat presenteras. Bland annat har föreslagits att de haft en styrande funktion för anfangmåleri och andra dekorativa inslag, eller att de förberett ett mellanrum för tilläggs­texter och kommentarer i boken. Se exempelvis Derolez 2003, s. 37–38. Förslagen möter dock för många undantag och avvikelser för att problemfritt accepteras. 10. Undersökningen av medeltida pergamentomslag, Fragment 194. Östergötland 1578:7:2, Riksarkivet Stockholm. Fragmentet,

vars skrivare identifierats som Hugo Pictor som var verksam i Frankrike och England under 1000-talets sista del, kommer ur en handskrift med Augustinus predikningar. 11. Dock kan tillfälligt noteras, att några av måtten förefaller ha en skalenlig överensstämmelse med mått i särskilt franska böcker från 1200-talet. 12. Exempelvis fol. 19r rad 10, bokstaven x i ordet hindradax samt snedstrecket (virgulan) mellan orden ‑gæf och ællær på samma rad. 13. Tydliga exempel på detta finns på fol. 17r, linjerna 7–10. 14. Denna avvikelse i linjering kan eventuellt öppna för möjligheten att bladen i även detta lägg, liksom fol. 9–14, har en annan bakgrund än resten av bladen i boken. Att textarrangemanget avviker i fråga om radhöjden och antalet rader, skulle då bidra till att föra tankarna i den riktningen. Dessa båda fenomen räcker dock inte för att göra ett ställningstagande i den frågan. 15. Lägget består av 7 blad, varav fol. 7 är udda till följd av mekanisk skada, men omständigheter på fol. 1 och de närmast följande bladen i jämförelse med fol. 7v möjliggör en rekonstruktion av den angivna arbetsgången. Jfr nedan. 16. I denna artikel finns ej utrymme för att beskriva linjeringen i B 23, men kort sammanfattat kan sägas, att på grund av många byten mellan dels bly och bläck men även mellan olika bläck, ger B 23 en ovanligt tydlig möjlighet till en studie av linjeringsarbetet. Den mycket intressanta paleografiska situationen i B 23 samt handskriftens uppbyggnad och yttre har beskrivits av Wiktorsson 1981 och 1989. 17. A Booke of Secrets. Se Thompson 1996, s. 25. 18. Se bl.a. Wattenbach 1896, De Hamel 1992 och Cullhed 2002. 19. Se Hawthorne och Smith 1979, s. 42 samt Roosen-Runge 1972. 20. Exempelvis C 7 fol. 188r, C 19 fol. 154r–v och C 238 fol. 348r–v i Uppsala universitetsbibliotek. Se Cullhed 2002. 21. En nyttig resurs för grundläggande kunskap om järngallusbläck och bläckkorrosion publiceras sedan 1999 av Rijksdienst voor het Cultureel Erfgoed på internetadressen http://ink-corrosion. org. 22. För blystiften i Lund, se Carelli 2001, s. 350–51; för en utökad diskussion om blystiftens användning, se Biddle och Brown 1990, s. 735–38.

KÄLLOR OCH LITTERATUR De handskrifter vars undersökningar berörs i artikeln är utskrivna på respektive ställe i texten, eller i direkt anslutning med nothänvisning. Biddle, Martin och David Brown. Artefacts from Medieval Winchester: Object and Economy in Medieval Winchester. Oxford: Clarendon Press ,1990. Bischoff, Bernhard. Latin Palaeography: Antiquity and the Middle Ages. Cambridge: Cambridge Univesity Press, 1990. Carelli, Peter. En kapitalistisk anda: Kulturella förändringar i 1100-talets Danmark. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 2001. Collin, H[ans] S[amuel] och C[arl] J[ohan] Schlyter. Företal till Samling af Sweriges Gamla Lagar 1. Westgöta-Lagen. Stockholm, 1827. Cullhed, Per. ”När djävulen stal bläckhornet”. Biblis, nr 18, 2002. De Hamel, Christopher. Scribes and Illuminators. London: British Museum Press, 1992.

44

Derolez, Albert. The Palaeography of Gothic Manuscript Books: From the Twelfth to the Early Sixteenth Century. Cambridge: Cambridge University Press, 2003. Hawthorne, John G. och Cyril Stanley Smith. Theophilus: On divers arts, eng. övers. New York: Dover, 1979. Roosen-Runge, H[einz]. ”Die Tinte des Theophilus”, tysk övers. I Festschrift Luitpold Dussler. München, 1972. Thompson, Jack C. Manuscript Inks. Portland, Oregon: Caber Press, 1996. Wattenbach, Wilhelm. Das Schriftwesen im Mittelalter. 4. Auflage 1896. Faksimilutgåva av 1896 års ed. Graz, 1958. Wessén, Elias. Inledning till Lex Vestro-gothica vetustior (Äldre Västgötalagen). E codice B 59 bibl. Reg. Holm. Suecia et Britannice Praefatus. Edidit Elias Wessén. Köpenhamn, 1950. Wiktorsson, Per-Axel. Avskrifter och skrivare: Studier i fornsvenska lagtexter. Uppsala; Stockholm, 1981. Wiktorsson, Per-Axel (utg.). Magnus Erikssons landslag enligt Cod. Ups. B 23. Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet. Serie 1. Svenska skrifter 78. Uppsala, 1989.


olof halldin

Det efemära trycket

Filosofen Seneca har skrivit om företeelser som är kortlivade och går under namnet ”efemera”:

Kortvarigheten ligger i dess natur; därför fyller den hastigt sitt rum och väcker omedelbart leda och domnar strax av efter kraftansträngningen. Det kan ju inte vara något bestående, vars natur är rörelse, och det som hastigt kommer och hastigt förgår, dömt till förgängelse i och med sin egen funktion, det kan icke äga någon substantiell tillvaro; dess mål är dess eget upphörande, och redan i sin uppkomst skådar det hän mot sitt slut. Seneca, Om livets korthet. Svensk tolkning av Johan Bergman

som ofta har kort aktualitet. Det offentliga rummet är fullt av dem och mycket finns bevarat. I Kungliga biblioteket, Sveriges nationalbibliotek finns de först och främst i de samlingar som numera kallas ”Vardagstryck”. Ett namn som kommer sig av föreställningen om kort livslängd hos trycksaker som möter oss varje dag. Redan

Denna Senecas lite dystra insikt kan emellertid behöva nyanseras något. För även om dagsländans mål är ”upphörande”, betyder detta inte att allt som man benämner efemärt har kortvarig existens. Däremot kan det sägas ha kortvarig aktualitet. I överförd mening, som term för att beskriva karaktären hos särskilda samlingar inom bibliotek och arkiv, finns företeelsen ”efemera” kvar och dess existens är spåren efter vår ”vardag” – och dessa spår kommer att vara det verkligt intressanta för framtidens forskare. Gränsdragningar Innebörden av ”efemera” eller ”dagslända” är med andra ord ”förgänglighet”. Vi kanske inte tänker så mycket på det men fenomenet finns ständigt närvarande i våra dagliga liv. Det handlar bland annat om alla de trycksaker som omger oss och

Program 1967, Nils Sture Jansson.

45


i fornsvenskan hittar vi ”hvardager” med betydelsen ”varje dag”. Inte att blanda ihop med det vardagliga – det mindre festliga eller mindre viktiga som kan kännas förringande. En utställning i KB på 1980-talet kallad ”Från vaggan till graven” tog fasta på företeelsen ”vardagstryck” och visade exempel som blanketter, notifikationerna (sorgbrev, inbjudningar till dop och bröllop m.m.), föreningstrycket, nykterhetslogernas propaganda, valpropaganda, sportprogrammen m.m. Samlingen av vardagstryck är till antalet trycksaker räknat nationalbibliotekets största. Till vardagstrycket har genom pliktleveranser från svenska tryckerier inkommit ca 11 500 hyllmeter eller 10,5 miljoner trycksaker. Då är ändå inte samlingens bortåt 600 000 affischer medräknade. Årligen inkommer omkring 125 000 tryck. Det är en av de största samlingarna i sitt slag i världen. Men efemärt material kan även handla om annat än regelrätta tvådimensionella trycksaker. Det kan vara ”föremål” av mer eller mindre visuell karaktär. Mer om detta senare. Det som här främst skall diskuteras är dokument med innehåll av text och/eller bild. Ett urval med exempel på kategorier av efemärt tryck är: • Affischer • Almanackor • Diplom • Flyers • Institutioners och organisationers årsberättelser • Kataloger av olika slag • Matsedlar  • Notifikationer (inbjudningskort och sorgkort) • Politiska partiers valpropaganda  • Postrar • Skolkataloger • Teater-, konsert- och filmprogram  • Telefonkataloger  • Tidtabeller  • Turistbroschyrer  • Vykort Befinner man sig i ett större bibliotek eller i ett arkiv eller museum där efemärt material samlas, kan man inte undgå att fascineras av de spår som ovan nämnda ”dagsländor” utgör. De karakteriseras av att de offentliggör något för allmänheten, det vill säga de publicerar information om man

46

så vill. Men dess karaktär är också förgänglighet, och många skulle kalla det ”slit och slängtryck”. Privat bevarar man sällan sin gamla IKEA-katalog från förra året, eller en inaktuell reklambroschyr från NK, eller ett informationsblad från Apoteket, särskilt länge. Att botanisera i de efemära samlingarna är få förunnat, och materialet som står uppställt i sina gamla dragbandskapslar lockar i sin egenskap av ”frusen tid” till insikter om olika tiders tankar och idéer. Avgrundsdjupt kan detta avstånd till vår egen tid ibland te sig, och man förstår i vissa fall över huvud taget inte hur man förr i tiden kunde tycka eller tro på ett visst sätt. Tron på den magnetiska salvan som undergörare resulterade exempelvis i otaliga trycksaker som spreds över landet, men där reklamen visade sig vara humbug. Men trots stort avstånd till vår egen tid, och att sammanhangen inte alltid står helt klara för oss, kan det i andra fall vara lika fascinerande när man slås av att så lite ändå har förändrats över tid. Sättet att tänka är detsamma. Synen på till exempel det främmande och de fördomar som ofta blir synliga när det okända diskuteras är ibland skrämmande aktuell. Att botanisera i samlingen kan vid dessa iakttagelser stundtals bli rätt nedslående och fördomsfullheten blir tydlig när man står med trycksakerna framför sig och märker att den broschyr man har i handen skulle kunna vara tryckt idag – samma fördomar finns även idag. Men oftast är ändå skrattet det som ligger närmast till hands om man ska beskriva samlingens karaktär. Det efemära trycket har inte samma press på sig att vara seriöst och behöver inte i samma grad nagelfaras efter eventuella motsägelser eller ovetenskapligheter. Det är mer ”här och nu” och innebörden är att den som vill lyssna får göra det nu, för denna trycksak kommer inte att finnas någon längre tid. Generellt kan sägas att eftersom de efemära trycksakerna har en inbyggd kort aktualitet, och även kort exponeringstid, innebär det att formgivning med rubriker och bilder på ett eller annat sätt behöver vara begriplig och anslående för att fånga vår uppmärksamhet. Språket är oftast för sin samtid lättförståeligt och studerar man exempelvis reklamtrycket kan textbudskap och formgivning interagera på ett sätt som subtilt spelar på betraktarens känslor. Men det är viktigt att budskapet håller sig inom normer och värde-


ringar, för reklamen fungerar endast om man inte går över gränsen för vad som är accepterat. Att budskap som vi idag ser som fördomar kunde uttryckas beror endast på att de var accepterade i sin tid. Därför blir denna typ av trycksaker en tidmätare som i efterhand är ganska oslagbar. Idag ser vi detta tydligt och om tio år eller mer kommer man att se samma sak vad gäller vår tid. Men det finns fler sätt att närma sig gångna tiders tankesätt och det är bland annat genom att studera hur man tänkte och resonerade vid uppordningen av samlingarna – hur man konstruerade ett klassifikations- eller signaturschema. Ett sådant schema är ett redskap som behövs för att systematisera stora samlingar i till exempel arkiv och bibliotek. Klassificering innebär konkret att man organiserar genom att dela in företeelser efter gemensamma egenskaper i ämnesgrupper. Det blir ett sätt att skapa ordning i vår omvärld. Principen användes redan 250 f. Kr. i biblioteket i Alexandria. Av naturliga skäl speglar alltså ett sådant klassifikationssystem den tid då det uppkommit. Systemet återger det samhälle som det är ett resultat av. Sättet att indela är här inte bara styrt av ämnestillhörighet utan också av tryckmängder och viktighetsgrad. Ges en företeelse en egen särskild indelning är det därför att man ansett denna representera en typisk och tillika viktig fråga i vår omvärld, och som dessutom är värdefull att enkelt kunna återfinna. Vid tiden för biblioteket i Alexandria var filosofi, historia och juridik de ämnen som man ansåg viktigast. Hur vi benämner de olika indelningarna och ämnesområdena i systemet är tidstypiska. I Kungliga bibliotekets gamla signaturschema hittar vi exempelvis klassifikationen ”Undervisning/ abnorm/idiot” där man använder benämningar som när signaturschemat gjordes hade annan innebörd än idag. Systemet bildar en sorts antropologisk tidsstudie och blir en beskrivning av Sverige som det uttryckts i publicerad form. Med hjälp av de tryckta samlingarna kan vi därmed återskapa mycket av vår historia. Spåren av de stora händelserna i form av folkomröstningspropagandan eller beredskapstidens klassiker – ”En svensk tiger” finns kvar. Men inte bara det som är storslaget, även de små rubrikerna, med händelserna mer nära var och en i form av flygblad, skolkataloger, föreningstryck m.m. är

bevarade. Ser man i signaturschemat till exempel klassifikationen ”Fångvård” hittar man den mest enkla skrift om hur fången bör uppträda i cellen, men även till exempel ”straffångars berättelser”, där fången ges möjlighet att skildra sin ånger och fördenskull även ångest. Klassifikationen ”Skön konst/kostym” är en källa för klädeshistorikern, etc. Dessa indelningar finns för att tillräckligt mycket av denna art ansetts viktig att publicera. ”De dödas encyklopedi” På ett sätt kan detta liknas vid den fiktiva bild som den jugoslaviske författaren Danilo Kiš ger i sin betraktelse över det samlande vetandet i boken De dödas encyklopedi. Kiš berättar hur huvudpersonen hamnar i underjorden – märkligt nog i

1869.

47


Stockholm och i Humlegården under Kungliga biblioteket – och där rummen representerar olika ämneskategorier med allt vetande samlat och där ”De dödas encyklopedi” är det verk som dessutom samlar ihop allt glömt vetande. I de dödas encyklopedi blir huvudpersonen insläppt på natten av en Cerberusliknande vakt och därinne bland spindelväven är alla rum där man förvarar böcker likadana. Varje rum står för en bokstav i alfabetet (kanske en klassifikation?) och denna bokstav står skriven på böckerna. Böckerna är fastsatta vid hyllorna med tjocka järnkedjor utan lås och fastsmidda vid varandra som galärslavar. Här finner huvudpersonen det unika exemplaret av ”De dödas encyklopedi” som beskriver mänskliga relationer, landskap, hela den mångfald detaljer som ett människoliv består av. Historisk och geografisk information så levande att huvudpersonen så att säga ”ser” informationen istället för att läsa den. Allting finns nedtecknat. Det visar sig att ”De dödas encyklopedi” inte innehåller uppgifter om personer som redan finns i bibliotekets andra uppslagsverk, i de andra rummen. Här är det de mer anonyma som får en chans och precis som på riktiga KB finns de där i skolkatalogerna och i föreningstrycket, i företagens berättelser eller nämnda på någon av alla de otaliga affischerna. De finns där bara man tar sig tid att leta i samlingarna. Jag tror att ni av detta kan förstå, åtminstone på ett ungefär vilken mängd uppgifter som finns införda i De dödas encyklopedi, av dem som tagit på sig den tunga och lovvärda uppgiften att dokumentera – utan tvivel objektivt och opartiskt – allt som står att få reda på om dem som levt sitt jordeliv och vandrat in i evigheten. (Kiš, s. 54)

Personliga, detaljerade, kortfattat nedtecknade, informationsförmedlande, perifera men ändå avslöjande uppgifter finns i ”De dödas encyklopedi”, som huvudpersonen finner i rum ”M” och som alltså även kan bli en beskrivning av den kulturskatt som finns i det verkliga KB, där som sagt det efemära vardagstrycket utgör en historisk, kulturell och antropologisk källa. Danilo Kiš har fångat ”KB-känslan” bra. Klassifikationerna är de olika rummen med de katalogiserade böckerna. Vardagstrycket eller de efemära samlingarna är ”De dödas encyklopedi” som samlar allt glömt vetande. Även om det kan

48

vara glömt – finns det här i ”tryckt(!)” förvar för framtiden att söka fram för den som vill. Oftast är inget borta, även om det ibland kan te sig så. Det gäller bara att förstå att något som inte är katalogiserat och omedelbart sökbart ändå kan finnas och efterfrågas, om än med viss hjälp. Den efemära bilden En del av detta omfattande efemära material utgörs av bilder tryckta på papper och som inte sällan är massproducerade. En del har regelmässigt samlats på bibliotek, arkiv och museer, men mycket har gallrats eller fallit utanför urvalsprinciper och bedömningar för vad som ansets värt att spara. Alltmer blir internet det ställe där den efemära bilden får sin snabbaste och bredaste spridning men också det ställe där insamlingsproblematiken är större och förgängligheten snabbare. För att emellertid ha klart för sig bildens exi­ stentiella förutsättningar och hur en bild kan fungera, måste man se i vilka olika sammanhang den förekommer. Vi behöver härvidlag inte ta hänsyn till om bildens sammanhang är traditionellt analog eller digital som i form av en elektronisk publikation. Bilder finns som ”solitärer”, till exempel ettbladstryck där informationen endast består av objektet självt, vad det föreställer och kanske en tidsangivelse samt upphovsman. Bilden kan också förekomma försedd med bildtext där utgivare eller annat som tillför ytterligare information om bilden finns med. Bilden finns naturligtvis också som illustration som vanligtvis i böcker och broschyrer, men även affischer, där den syftar till att ge ett textsammanhang ett förklarande visuellt innehåll, men där bilden är vald och återgiven med anledning av textens innehåll och sammanhang. Slutligen finns bilden i ett sammanhang där den är själva anledningen till att texten skrivits och således kommenterar texten bilderna som i en konstbok eller en katalog. Frågan man nu kan ställa sig är: för vilka av dessa ovan beskrivna bildsammanhang kan vi använda begreppet efemär? Och svaret torde vara att ”efemär” kan användas som beteckning för allt detta, vilket dock inte betyder att alla dessa sammanhang måste vara efemära. Man kan allt-


Vykort. Foto: Okänd, u.å.

så inte för en bild säga om den är efemär utan att veta bildens funktion, och i vilket sammanhang den uppträder. Den tryckta bilden på papper är en betydande del i den efemära mediegruppen där även andra bärare av bilder finns representerade. För den efemära bilden handlar även om otryckta bilder som förutom de digitala kan vara vikingatida bildstenar och väggristningar, vaxbilder, emaljskyltar och gatuskyltar, bildutsmyckning på keramik, porslin och tyg med flaggor och banér, med mera. Man kan säga att den efemära bilden har funnits så länge bilden som fenomen existerat, men i sanningens namn finns de flesta bildmeddelanden inte längre kvar. De finns endast i liten skala bevarade i bibliotek, museer och arkiv. Och även då bilden tryckts och lagmässigt levererats till olika samlande institutioner, har den fallit offer för gallring. I bästa fall är det vi fortfarande kan se typexempel. Hos gemene man, vid sidan av de samlande institutionerna, har den efemära bilden många gånger av olika orsaker sparats och erbjuds inte sällan till de bevarande institutionerna i efterhand. En sådan mer privat orsak är att den efemära bildens funktion med tiden ändras. Från att ha varit sparad som ett minne blir den senare även förknippad med en svunnen tid, vilket

gör den svårare att slänga. Den har då blivit ett stycke nostalgi. Även om förgängligheten är dess karaktär kan den efemära bilden alltså under vissa förutsättningar få en annan livslängd. När den påminner oss om något får den en särskild, och ofta personlig betydelse. Särskilt stark blir denna upplevelse om formgivningen upplevs estetiskt tilltalande. Då ges materialet en innebörd som det ursprungligen inte haft. Den har med andra ord potential att efter att ha slutat vara aktuell förvandlas till något som påminner oss. För i efterhand känner man igen och minns kvaliteten på tryck och papper, stilen, typografin och estetiken från en speciell tid och kanske en speciell händelse. Är det exempelvis en tidstypisk bild som illustrerar ett textburet budskap och som minner om en viktig händelse i ens liv, förvandlas objektet till ett fulländat historiskt dokument. Är det dessutom så att det finns en marknad som efterfrågar detta dokument eftersom fler upplever likadant, ökar dokumentets värde. Är det slutligen formgivet av ett känt namn kan värdet bli hur stort som helst. Detta kan ses vad gäller efemära bilder gjorda av konstnärer som Henri de Toulouse-Lautrec m.fl. Formgivningen i sig, men framförallt inslaget av bilder, har stor betydelse för hur vi på så sätt

49


Reklam för cykelkedjor på 1896 av Henri de Toulouse-Lautrec.

efter ett tag ser på materialet med andra ögon, och det kan då hända att diskussionen om förgänglighet definitivt skjuts i sank. Trycksaken kan upphöjas till dekoration och är bildinslaget dominerande kan det hamna i gränslandet för vad som kan kallas konst eller konstnärligt. Man bör då emellertid fråga sig – vad var avsikten med denna bild? Och funderar man kring det kommer man snart fram till att trycksakens formgivning som helhet – där bilden ingår – gjordes för ett särskilt syfte, och bildinslaget var då kanske endast avsett att förstärka ett textburet budskap. En sådan illustration kan dock i många fall av egen kraft mäta sig med andra mer solitära bilder, där dessa gjorts enbart för sin egenskap som konstobjekt. Fenomenet blir särskilt tydligt när man studerar bilder i reklamen, då främst affischer, och om dessa är att betrakta som konst eller inte. Många tycker diskussionen är onödig och ointressant men ändå har den påverkat synen på materialet historiskt. Tanken som hägrar är att konsten skall vara fri från styrning, men detta är i själva verket en chim��r, för konst gjord på beställning har alltid funnits. Syftet med att illustrera ett reklambudskap är att bilden beställts för att hjälpa till med försäljningen av en produkt eller att förmedla ett budskap eller en idé. Även om reklamens form-

50

egenskaper sedan 1960-talet använts av många i rent konstnärligt syfte, där man annekterat reklamens språk, ändrar det inte synen på den beställda reklambilden särskilt mycket. Är det då så viktigt att den kreativitet som en reklamtecknare använder för att framställa en bild tävlar i samma division som etablerad konst? Svaret på detta är kanske att affischmakarna de facto har påverkats av denna lite nedlåtande syn på reklambilden i snart 150 år, men även de etablerade konstnärerna har behövt reflektera över fenomenet då de ägnat sig åt reklam. Även om man som konstnär ursprungligen inte tänkt sig att leva på reklamillustration, kunde man av ekonomiska skäl tvingas till detta, som till exempel Birger Lundqvist, vilken är ett exempel där en välrenommerad konstnär även signerat sina reklamaffischer. Var man på 1930-talet konstnär och samtidigt medverkade i reklamsammanhang kunde man behöva vara på sin vakt, och det finns exempel på konstnärer som valt att inte signera sina reklambilder av risken för att hamna i denna estetiska diskussion. Och det är lite sorgligt – för när man valde att inte signera, innebar det att vi idag inte vet vem som gjort vissa ofta formfulländade affischer. I en del fall kan vi gissa, som affischen ”Kärlek och bensin” som troligen gjorts av Otto G. Carlsund. Den var med och skapade


Aktiebrev 1888.

Anonym 1930.

en stiliserad uppfräschad affischstil signifikant för 1930-talet. Men att säkerställa upphovet har hittills varit omöjligt och är en uppgift för framtidens konstvetare. Viljan att signera berodde säkert på olika saker men vissa starka namn slogs för sin sak. I artiklar skrivna av Isaac Grünewald försvarar denne sin egen reklam (Svensk reklam, 1937) för bland annat Pommac och menar att han visst var fri i sin gestaltning – och det kan man nog hålla med om då man ser hans affischer. Det är mer Grünewald än traditionell produktreklam. Och nog är det så att budskapet ofta kom i andra hand hos de etablerade konstnärerna. Bilderna tenderar att bli så ”konstnärliga” att budskapet skyms. Majoriteten av affischmakarna var dock inte etablerade konstnärer och de var mer trogna sina uppdragsgivare och sätter den marknadsförda produkten i centrum på ett annat sätt. De arbetade också med andra volymer, där massproduktion var regel, med följden att varje bild gjordes under tidspress. Hos många av de mer okända upphovsmännen fanns emellertid en vilja att signera sina bilder, om inte annat för att marknadsföra sig själv inför framtida erbjudanden om jobb. Affischmakarna hamnade därför i en situation där de i vissa kretsar ansågs upphöja sig till konstnärer om de signerade, och detta sågs inte alltid med blida

ögon. Men en signatur behövde även godkännas av uppdragsgivaren, för man menade här att en signatur upplevdes ”störande” och inte hade något med reklambudskapet att göra. Om en affisch var signerad handlade det således om etablerade ”säljande” namn inom både konst och reklam. Om affischen istället var osignerad berodde det på uppdragsgivarens inställning till detta, eller på att affischmakaren, konstnär eller inte, självmant av en eller annan anledning inte ville ge sig till känna. I backspegeln kan vi se att i den samlade affischproduktionen är majoriteten av alla illustrerade reklambudskap anonyma. Förgänglighet Det efemära trycket som varje dag möter oss i det offentliga rummet, har ett syfte där förgängligheten är medkalkylerad. Därför slösar man i allmänhet inte på hållbart och arkivbeständigt papper, vilket medför att förgängligheten kan mätas i takt med papperets nedbrytning. Det efemära trycket har traditionellt heller inte samma status som trycksaker av typen böcker. Det omhändertas inte på samma sätt av arkiv och bibliotek och kan vara svårt att nå fram till om det bevarats. Värnar man som Kungliga biblioteket om det förgängliga genom att i stort sett allt svenskt

51


Etiketter och reklammärken tidigt 1900-tal.

tryck tack vare den svenska pliktleveranslagen sparas, uppstår därmed paradoxen att något förgängligt genom nationalbibliotekets försorg kan bli tillgängligt även efter att trycksaken haft sin storhetstid. Men studerar man lagens tillämpning ger den vid insamlandet utrymme för undantag för vissa trycksaker och som historiskt varit av praktisk natur. Mängder av pappersgrafik har därför inte regelmässigt bevarats. Och dessa tillhör de kanske vanligaste trycksakerna. Etiketter, emballage, kassar, spel, visitkort, bokmärken, pappersbonader, omslagspapper, tapeter, exlibris,

52

samlarbilder, dekaler, reklammärken av olika slag, skyltar, flerdelade affischer för stortavlor etc. tillhör denna kategori. Det som finns kvar i museer och arkiv, och som hos nationalbiblioteket i mindre skala insamlats i efterhand, kan endast sägas utgöra exempel på dessa företeelser, så någon fullständig bild av hur det kan ha sett ut kan inte ges. För nationalbibliotekets del är skälet bland annat att det fordras en omfattande bevakning att tryckerierna levererar denna typ av tryck, vilket ansetts svårhanterbart. Men det har också varit mängderna och stor­


Etiketter och reklammärken tidigt 1900-tal.

lekarna på materialet som inte kunnat hanteras. Mer avgörande är dock att det i många fall har definierats som ”föremål” istället för trycksaker, vilket man i och för sig kan tycka inte behöver vara en motsägelse, men som gör att det får en museitillhörighet snarare än en biblioteks- och arkivtillhörighet, och därför hamnar utanför tryckeriernas pliktleveranser till bland annat nationalbiblioteket. Slutligen har där också funnits en delvis nedvärderande syn på det efemära materialet som varande av mindre vikt. Det efemära material som inte ansetts av föremålskaraktär och som därför levererats, drabbades i vissa tider av en oplanerad gallring som till synes skedde helt naturligt genom att till exempel affischer användes som omslagspapper. Idag är tongångarna annorlunda. Det grafiska uttryck som gestaltats i det efemära materialet är tydliga historiska avtryck och kan som få återge och spegla sin tid. Det blir därför extra viktigt vid förståelsen av olika tiders händelser och vid återskapandet av gångna tiders miljöer. Forskningspotential De efemära samlingar som finns på till exempel Kungliga biblioteket har stor forskningspotential

och det är möjligt att använda materialet för att säga något relevant om gångna tider, men också om dagens samhälle. Vid en genomgång av olika exempel på bildmeddelanden från förr bör man emellertid ha klart för sig att eftersom samlingarna av ovan angivna skäl får anses ofullständiga, kan de inte återskapa några fullständiga sanningar. Urvalet haltar med andra ord betänkligt eftersom så stor del av det offentliga rummets bilder tillhör undantagen från pliktleveranser. Det efemära trycket har alltså inte samlats efter enhetligt givna premisser. Det som finns utgör, visserligen medvetna, men slumpvis utvalda urval utifrån tankar om ”rädda det som räddas kan”. Ändå är antalet efemära bilder sammantaget ofantligt men svårfångat. Det döljer sig i olika samlingar och för dem som försöker tränga in i dessa är det också lätt att mångfald kan bli enfald. Alltför många aspekter, allt ifrån det begränsade urvalet till den oöverblickbara mångfalden, måste med andra ord beaktas. Om denna undflyende möjlighet till helhetssyn formulerade konsthistorikern Heinrich Wölfflin (Konsthisto­ riska grundbegrepp, 1915) att ”Allting är inte möjligt vid varje tidpunkt”. Och professor Jan von Bonsdorff skriver om ”en vittomfamnande, men tydligt avgränsad domän, där alla medlemmarna

53


på ett självklart sätt har tillgång till en gemensam entydig kunskapscorpus (’Da Vinci’-syndromet)” men där denna dock får anses vara en ouppnåelig dröm. (http://www.konstvet.uu.se/KV/Startsidan/Ovrigt/Intro-portal/Aldre_konst/Vetenskapliga_premisser/) Är man medveten om denna ofullständighet är det lättare att värdera det som faktiskt finns kvar. Den efemära bilden blir då föremål för analyser av olika slag, och en sådan tvingar oss att få syn på eventuella skillnader mellan olika bilder. Till skillnad från den efemära bilden, tål exempelvis konstbilden bättre att förflyttas, och kan hamna i nya kontexter med delvis nya innebörder, medan den efemära bilden mer är knuten till sin kultur och till sin tid. Konstbildens ofta mångfasetterade tolkningsplan gör den mer tidlös och mindre beroende av kulturella koder för förståelsen. En efemär reklambild kommunicerar i sin tid och är svåröverflyttad från en tid till en annan för syftet, bildens funktion, är annorlunda och avsikten är inte i första hand att gestalta ett konstestetiskt idéinnehåll, utan att på ett visserligen ofta estetiskt och hantverksmässigt skickligt sätt, illustrativt bära och förmedla det budskap som avses i den kommunikativa processen. Med andra ord talar vi då om ”förpackningen” av reklamens budskap. Märk väl att därmed är inte sagt att den efemära bilden saknar djup, konstnärlighet och gestaltningsförmåga, men att syftet är annorlunda. Professor von Bonsdorff menar i detta sammanhang att: alla bilder betyder inte lika mycket: den stabila konstbilden förevisar en äkta polyvalens, medan den efemära bilden oftast bara kan tolkas endimensionellt. Det går inte att utlägga Dürers Melencolia i samma tolkningsrum som en bananreklam från tjugotalet. Detta talar inte emot en seriös behandling av vardagstryck och ”fåbetydande” bilder. (ibid)

Den efemära bilden kan, trots sin nämnda endimensionella tidstypiska och omedelbara prägel, ändå komma att få en annan funktion efter ett

54

tag då den, som tidigare beskrivits, istället fungerar i dekorativt syfte. Många är vi som har hängt upp gamla affischer från förr som stämningsskapare och minnesankare och på så sätt gett bilderna en ny funktion och innebörd. Användningen av ordet ”betyder” i ovanstående citat bör inte tolkas värderande utan helt enkelt att tolkningsmöjligheternas antal men även potential skiljer sig mellan en konstbild och en efemär dito. Det är de facto den efemära bilden som har den största spridningen och som åtmin­ stone på ett ytligt sätt påverkar oss mest genom sin blotta existens. Den utan jämförelse mest spridda svenska bilden torde dessutom vara ett efemärt tryck. Tändsticksaskarna från Swedish Match spreds som få andra bilder över hela världen. När svenska tändstickor började tillverkas i slutet av 1800-talet, var etiketterna en viktig del i marknadsföringen. Etikettkonstnärerna försökte så långt som möjligt knyta an till lokala seder och smakriktningar, men det var svensk formgivning som spreds på detta sätt. Med tiden blev det en mångskiftande flora av exportetiketter – det totala beräknas till 9 000. Det torde vara Sveriges mest spridda trycksaker. Den mest kända är Einar Nermans Solstickan. Men detta tryck har samlats för framtiden med särskilda insatser, för etiketter inbegrips inte i lagen om pliktexemplar till ”minnenas arkiv” och exakt vad mer av samma karaktär som inte samlats är svårt att veta. Det efemära trycket och den efemära bilden är som Seneca inledningsvis menade, ett förgängligt fenomen men också undflyende i den bemärkelsen att den på grund av mängd och urval är svår att överblicka och därmed säga något sanningsenligt om. Men i vilket fall som helst hjälper den oss att hitta tillbaks till kunskaper om hur det en gång var genom att ”påminna”, dels vad gäller budskap och innehåll men även, som med den efemära bilden, genom sin formgivning. Det visuella minnet kan i många fall vara överlägset och fungera som en Madeleinekaka vid återskapandet av vår historia.


mårten rasch

Efemera och småtryck Plock bland Slumpens skördar

”T

ilfældighedernes flock” är ett uttryck man möter hos den danske bibliofilen Ples­ner. I sin bok Mellem Reoler (bokhyllor) be­ rättar han om nöjet av att ibland fördjupa sig i tryckalster, som inte alltid är böcker. Som lättare gods i form av broschyrer, accidenstryck och liknande. [1] ”Tilfældlighedernes flock” står ofta för något dagsländelikt, något som inte sällan förpassas till papperskorgen. Akademiledamoten Per Wästberg har berättat, hur han en gång av en slump råkat på en lår med en samling av bortslängda papper, program, räkningar, reklamlappar. ”Ett sådant flyktigt gods bör sättas i i större sammanhang ” manar han och fortsätter: ”Jag skulle vilja behålla essensen av det gripbara livet.” [2] I bibliotekssammanhang sorteras sådant material i allmänhet in under titeln ”Efemera”. Ett ord som äger sitt ursprung i det grekiska begreppet ”Efämerios”. Fritt översatt: ”Som varar en dag.” Ursprungligen var det en term, som dåtidens stjärntydare använde sig av för att beteckna en tabell eller text markerande himlakroppars positioner vid en viss tidpunkt. Åren 1908–1911 var den engelske papyrusforskaren John Johnson (1882–1956) sysselsatt med att utarbeta en katalog över papyrusrullar överförda till Grekland. [3, 4, 5, 6, 7] Uppdraget föranledde att han även på ort och ställe i Egypten började studera ett alldeles speciellt papyrus­ material. Nämligen rullar av papyrus använda till fyllnadsmaterial i heliga krokodilmumier. Ofta visade det sig att dessa rullar var kasse-

rade byggnadsritningar, arbetsorganisation och liknande. 1925 blev Johnson utnämnd till ”Printer to the University” i Oxford. Det var ett mycket gammalt och aktat ämbete, bland annat innebärande även chefskap för universitetets förlagsverksamhet och tryckeri. Johnson hade tydligen många strängar på sin lyra. Han var känd för sin effektivitet då det gällde att ordna upp småtryck och liknande gods i ett bibliotek. Men även för att taga hand om och dokumentera utgångna tryckeriföremål, häri även inräknat pappersprover, affärshandlingar, sigiller, etc. Snart fylldes ett helt rum på institutionen med dessa hans samlingar. I en vetenskaplig tidskrift döptes rummet till ett ”Sanctuary of Printing”. ”Sanctuary” – ”helgedom, fristad”, benämningen är välfunnen! Utbrottet av världskriget 1939 orsakade naturligtvis avbrott av mycken verksamhet i Oxford, även på biblioteks- och museiområdet. Men efter fredsslutet tog den vid igen med nya krafter. Johnsons samlingar hade då vuxit till en sådan omfattning att universitetsledningen såg sig nödsakad att överföra dem till universitetsbiblioteket Bodleian Library. [6, 7, 8] Samlingarna omfattade nu även rikligt med efemera hörande till områden utanför förlagsoch tryckeriverksamheten. Efemera- och småtryckssamlingen i Bodleian Library, klassificerad som ”Non-book printed materials” (trycksaker ej i bokform), är en ovärderlig källa fram­förallt för studier av ett England i helg

55


och söcken under de sista trehundra åren. – Och naturligtvis även av förlags- och tryckerihistoria – som subskriptionslistor, manuskorrespondens, juloch nyårshälsningar, samt annonser, recensioner, – och på tryckerisidan handlingar rörande inre organisation, personalinstruktioner, avlöningslistor, listor över boktitlar och tryckkostnader. Mången forskare kan säkerligen finna ett och annat guldkorn i samlingarna. En teaterhistoriker intresserande sig för studier av teaterepoker i Öriket, från Shakespeare till musicals, kan hämta ett rikhaltigt material av spellistor, avlöningslistor, recensioner, kontrakt, etc. En forskare, som till äventyrs skulle vilja fördjupa sig i det magistrala temat ”Kortegehyllning av kunglighet” torde finna sitt lystmäte i en brokig samling flaggor som viftats med i samband med olika korteger i London. Länge berättades det i biblioteket, om de heta diskussioner som på sin tid fördes kring en då aktuell frågeställning: ”Huru katalogisera jul- och nyårskort?” – allt lär ha utmynnat i, att en separatkatalogisering skulle ha sprängt det ej datoriserade centrala universitetskartoteket! Även den svenska bibliotekshistorien sysslande med efemera – och småtryckssamlingar – kan ibland vara högst fascinerande, om ej så brokig som i England! Uno Willers har sin synnerligen läsvärda bok Från slottsflygeln till Humlegården (1962) berättat om August Strindberg som e.o. amanuens i Kungliga biblioteket. Det var den legendariske överbibliotekarien Klemming som gav Strindberg i uppdrag att försöka ordna upp samlingen ”Tryck ej klassificerade som böcker” som den dåtida rubriceringen löd. Strindberg lär ha lyckats väl med det hela, vilket framgår av det tjänstgöringsbetyg han sedan erhöll av Klemming. I den svenska bibliotekshistoriens annaler före­ kommer ibland diskussioner kretsande kring skillnaden mellan efemera och småtryck. Icke skall härom mer ordas. Svårt är naturligtvis att alltid kunna skilja mellan trycken. Särskilt ur katalogiseringssynpunkt. Inte nog härmed. Definitionsmässiga problem kan ibland uppkomma. Som till exempel ”Vad är småtryck?” Tunga inlägg i diskussionen har

56

lämnats, bland annat av Per Soldan Ridderstad. [9, 10, 11, 12]

Intressant är även att finna hur i tryckeriteknisk litteratur inte sällan det dyker upp anvisningar för utformning av tryck hörande till efemera- och småtrycksområdet. Och då även ur estetisk sypunkt. Sålunda har en anonym skribent i boken Mo­ dern bokkonst från Norstedt & Söner (1923) pläderat för att till exempel även accidenstryck av mindre omfattning ”kräver konstnärlig omtanke, om det skall motsvara sitt ändamål”. Säkerligen känner mången Biblisläsare igen sig i detta, att ett och annat ”icke boktryck” lätt smyger sig in i en boksamling för att där ofta bli både gömt och glömt. Ibland händer sig att ett tryck i samlingen hemmavid blir till ett slags stimulerande ”solitär” – ett bibliofilt enzym utlösande en kedjereaktion. Det var i en skum antikvariatkällare i Wien som ett annonsblad från ”Adolf Bonniers boklåda å Norrbro” väckte min uppmärksamhet. Tryckår 1851. Utbudet i bladet verkade vara ganska blandat! – författare som Lord Byron, Grillparzer, blandat med en anonym författare till Afskedskyssar samt Lovisa Grönbergs Lärobok i moderna kokkonsten. Postadressen gjorde mig nyfiken! ”Bazaren å Norrbro.” Kort sagt, det skamfilade bladet resulterade i angenäma studier i Kungliga biblioteket och annorstädes. Först kring Boklådan, sedan kring Basaren, själva bron med Strömparterren, det gamla Hovstallet och livet kring Norrbrogatan. Allt så småningom för övrigt resulterande i några publikationer. [13] Ett annat tryck, som även kom att sysselsätta mig mycket, var en vinddriven matsedel jag fann i ett antikvariat på Fiolstræde i Köpenhamn. Det är ett påkostat tryck till den jubileumsmiddag som högtidligen avåts i samband med att Uppsala universitet fyllde 400 år 1877. Förvisso känner jag en viss mättnad skådandes aktstycket. Rätternas antal är legio – jag räknar till sju – beledsagade av lika många ädla drycker. Middagsgästerna var trakterade med väl utvald klassisk taffelmusik. I finalen helt stilriktigt Haeffners ”Låt Dina portar upp!” Den överlastade dekorativa typografin är helt i linje med tidens stilideal. Sköna, frestande druv-


klasar slingrar sig runt Gustavianum och Slottet. Ett doktorsdiplom och en pergamentrulle symboliserar lärdomens Uppsala. Och över alltsamman tronar Upplands vapen med sitt bistra lejon. För att fritt citera Grönköpings Veckoblad – Matsedeln blev den tändande lunta, som fick mig att börja djupborra i ”Studentica” hoc est en nu sällan skådad rubrik i antikvariatskataloger. [15] Under långliga tider skänktes mig många angenäma stunder. Fyllda av studier kretsande kring ofta pekoralistiska sångtexter framförda i Uppsala och Lund. Samt desslikes genomplöjning av entusiastiska reserapporter, chauvinistiska festtal i Skandinavismens anda. Allt kryddat med personhistoria från lärosätena. [16, 17] Framför mig ligger några efemera- och småtryck jag gärna återvänder till. Ibland mest av lite nostalgiska skäl. Som Färg och Forms sista katalog 1968, då huset vid Brunkebergstorg skulle rivas. Konstsalongen med sin välkända skylt, skulpterad i trä av Bror Hjorth. Katalogens förord slutar patetiskt ”– Adjö Brunkebergstorg – Farväl Klara!” Klarakvarteren med sina antikvariat – och Bokauktionskammaren med adress Hamngatan 36. Att räkna antikvariatskataloger höra till efemeras flyktiga skara torde i någon mån vara ett bibliofilt klavertramp. Mer platsar de nog bland kategorin småtryck, värda att spara, kanske för sin originalitet eller som ett slags vägledare i antikvariska jaktmarker. Ibland kanske för sin tidstypiska utformning. Som Björck & Börjessons katalog 276 (1933). Där man på omslaget informeras om att det rör sig om ”Ännu lägsta depressionspriser” – även under 30-talet var det ju även en viss lågkonjunktur! Illustrerade antikvariatkataloger är ett kapitel för sig. Som Thulin & Ohlsons katalog 86 (1934). På första sidan skådas här en avbildning av den djärve F. A. Gjörcke, när han på sina vattenskidor – ”af Höökenbergs uppfinning” – inför jublande åskådare stakar sig fram genom Norrströms virvlande vattenmassor. Året var 1843. Under åren har jag roat mig med att samla på tryck, tillkomna i samband med en officiell statyinvigning i Kungliga Huvudstaden. En genombläddring av den pekoraldoftande samlingen utlöser ett och annat leende.

Som vid konfrontation med festkantatet avsjunget då Karl XII:s staty i Kungsträdgården invigdes. [19] Gripen av stundens allvar får författaren Carl Vilhelm August Strandberg, (”Talis Qualis”) sin text att sväva upp mot eteriska höjder, – helt i tidens anda. [18]    Sålunda kväder han:    Likaså förr, Du går oss till möte.    Stöpt uti bronz, Du kungliga hamn,    Stiger Du upp ur grafvarnes sköte.    Den mäktige skepnaden är icke fallen.   Han lefver, han rör sig i metallen!

Något som fortfarande lever, ibland lätt svajande för hårda vindar, är Stadshustornet. Programmet tryckt till invigningen av Stadshuset midsommaraftonen 1923 är en typografiskt välbalanserad produkt. Månne Akke Kumlien har formgivit vinjetterna? I invigningsfesten ingick även firandet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Vem skulle betros hålla högtidstalet, om inte Nationalskalden Verner von Heidenstam? Bonniers publicerade hans tal i häftesform 1923, – förvisso ett småtryck kring vilket fosterländska tirader svävade, blandade med tillbakablickar på Gustav Vasas intåg i den midsommarskrudade huvudstaden och vad som sedan utspelades. Följd av midsommarens prakt intågade där vår nye sommarkonung, Helge Eriks arvtagare, som från nu skulle hålla sin hand över ax och kaka. […] som gång på gång sedan under sitt liv och ända upp i årens och ärones höjder böjer han sig i ödmjukhet och förundran över sitt öde. Han betraktade sig som en sändeman.

Från högstämt nationellt festfirande till lite lättare muntration – till den värld uti vilken studentikos spextradition frodas! Jag öppnar ett ”Program för spex, givet av Stockholms Högskolas unghumanister den 2 mars 1924. Motto: Biliams åska eller Bättre akt för akt.” – I rollistan presenteras som ”Deus ex machina” regissör Thure Nyman, karakteriserad som ”Kraftig regissör, stark i armarna och i livsåskådningen, övermänniska”, förvisso egenskaper för honom i stundande tider välbehövliga, då han startade Bokvännernas ärevördiga

57


sällskap och desslikes blev tidskriftens redaktör. Att fördjupa sig i ett och annat teaterprogram, anandes lite teaterdamm i luften, är ett subtilt nöje en och annan av Biblis läsare kanske ibland unnar sig. Dramatiska Teaterns program, söndagen den 29 december 1929 ”Kung Lear”, utgör inget undantag. Teaterhistorikern, m.m. Oscar Wieselgren bidrar i häftet med en synnerligen fyllig översikt av Shakespeares produktion och intentioner. Annonseringen i detta, liksom i många andra programhäften från det glada 20-talet, väcker många nostalgiska minnen till livs. – Sålunda, även på äldre dagar ertappar jag mig med att förtjust grymta till, då jag i Dramatenprogrammet skådar en helsidesannons över en splitter ny Cadillac vilken glider fram på Norrbro. I bakgrunden höjer sig Strömparterrens lombardiska popplar. Bilen förmäldes fylla alla krav på att vara unik – tystgående, försedd med kupé, bakväxel, etc., ”till säsongens alla nöjen för den er snabbt, ljudlöst i luxuös komfort”. I drömvärlden säges inget tidsbegrepp råda. Så drömmer jag mig till 1800-talets Norrbro, glider in i den komfortabla Cadillacen för att ”ljudlöst” föras till Djurgårdens pastorala fält – Lindarängen. Annonser i dagspressen har förmält att en tornerspelsbegivenhet där skulle gå av stapeln. I programmet jag håller i handen inhämtas bland annat: ”Stoor lustbarhet oc Torney uti Residentz Stadhen Stockholm uppå Ladugårtzgiärdet in Maijo A. D. 1894.” Förvisso en imposant uppvisning. – 200 militära ryttare tidsenligt uniformerade. – Därjämte ” Olympiska spel och kapplöpning ”, tornerspel och karusell, engelsk räfjagt samt strid mellan fransmän och araber (mitten af 1800-talet)”. [19] 1920-talet är de ståtliga ”biographteatrarnas” tid. En och annan gång under en antikvariatsrunda har jag stött på fylliga programhäften som fått en cineaster att fröjdas. Som när jag bläddrar i A. B. Cosmoramas häfte Filmrepertoar, nr 20, 1 Jan 1924. Under rubriken ”Litterära filmer” dväljes bland annat Elin Wägners Norrtullsligan, Tor Hedbergs Johan Ulfstierna, Oscar Wildes Salome. Under ”Filmnytt” meddelas: ”att Italiens starke man, Signor Mussolini, tänker bli filmskådespe-

58

lare. Han har förklarat sig beredd att spela en roll i Hall Caine-filmen Den eviga Staden som inspelas i Rom av ett amerikanskt filmbolag.” Sagde Signor Mussolini dyker (med helsidesporträtt) även upp i Dramatiska Teaterns programhäfte sommaren 1932. Teatern gav då en jubileumsföreställning för Anders de Wahl som fyllde 65 år. Festföremålet spelade själv ”Napoleon – Fransmännens Kejsare” i De hundra dagarna, ett skådespel av Benito Mussolini och Giovaccino Forzano. Lågtyskans ”slump” betyder ”lyckträff”. – Nog har en lycklig slump spelat in när jag, osystematiskt plockande, fått trenne tryck från Kungliga biblioteket i min hand. Hundra år i Humlegården (u. å.) är en broschyr författad av Uno Willers. Den innehåller en i allo givande översikt alltifrån 1877 (då biblioteket slutade vara underställt Kungl. Majt:s kansli) fram till 1977. Ett bifogat faksimiltryck, (Svensk Författningssamling nr 45, 1877,) visar hur beskedligt det var ställt med personalstyrkan 1877. ”Biblio­tekets ämbets- och tjenstemän äro: Öfverbiblio­tekarien, två bibliotekarier och fyra amanuenser.” Foldern Från en kunglig angelägenhet till hela nationens minne är genomsyrad av stolthet och glädje. – ”Den 2 juni 1997 återinvigs Kungl. biblioteket, Sveriges Nationalbibliotek. Efter en omfattande om- och tillbyggnad har Sverige fått ett Nationalbibliotek, som anstår en av Europas äldsta statsbildningar. Kulturarvet är säkrat för framtiden.” – Dessa stolta, och sanna ord ringer i öronen varje gång jag vandrar in i den monumentala biblioteksporten. Orden har Tomas Lidman till upphovsman. Ett tredje tryck från biblioteket får mig att börja tänka även på omgivningen – Humlegården. Det är en liten typisk efemeraprodukt, en in­ formation om den provisoriska paviljongliknan­ de byggnad, som uppförts framför huvud­in­ gången i akt och syfte att rymma delar av bland annat informationsexpeditionen. Bilden av provisoriet fick mig att studsa till. Enär byggnaden i sin formgivning erinrade om Tessin d. ä.:s skapelse ”Rotundan” som var belägen där Linné står staty bakom biblioteket. ”Rotundan”, som under 1700-talet var en frekventerad teater under Petter Stenborgs ledning. [20] Petter Stenborg fostrade även sin son i den svåra konsten att driva en teater. Sonen, Carl Sten-


borg blev så småningom sin egen, med ”Eriks­ bergsteatern” inte långt från Humlegården. Där, i Eriksbergsområdet, framförde han den 10 april 1782 ett lättsamt commedia dell’ artespel – en ”Opera Comique” – ”Den talande taflan”. Jag bläddrar i rollhäftet och möter de omtyckta figurerna Pierrot, Colombine, Harlekin. [21] Replikerna läser jag med ett leende, visorna smågnolar jag fram till rondot, så karakteristiskt för sin tid.    Den lilla Guden myser,    när ungdom kärlek hyser.

Månne icke strofer som passar in på en vårkväll i Kungliga bibliotekets pastorala omgivning? En speciell utstrålning kan ibland vidlåta en och annan officiell akt, emanerande från över­ heten. Som när Karl XII 1713 utfärdade en instruktion för ”Högsta Ombudsmannaembetet”. Ity att instruktionen är ”gifwen i Timurtasch den 26 October Anno 1713”. I Timurtasch vistades då kungen som sultanens fånge april till november detta år. Nog föder enbart ett ortsnamn ibland mången tanke till livs! [22, 23] Osystematiskt tager jag mig före att bläddra bland ett och annat tryck från 1700- och 1800-talet, tryck ofta framhalade ur en en antikvariathylla, och som vid närmare studium får en icke historiker både att le – och ibland baxna! – som den lilla broschyren med den provocerande titeln: Politiska betraktelser öfver Sveriges och Dannemarks ställning – och Nödvändigheten af dessa tvänne Staters nyaste Samdrägtighet (1775). ”Samdrägtigheten” visade sig innebära: ”En kung – Ett rike!” Ett annat tryck med en annan apell ivrar för en vidgning av Sveriges och Norges maktsfär. Den vidlyftiga titeln lyder: Nya Skandinavien eller om skadligheten för Sverige och Norrige af utflyttningar som nu ske, samt nyttan och nödvändigheten för des­ sa riken att ega kolonier, jemte möjligheten att dem åstadkomma (1846). Saint Barthelemy verkar inte ha varit tillfyllest för författaren! Framför mig ligger några officiella tryck som leder tankarna till tider då även koloniala intentioner förspordes inom statsförvaltningen, i synnerhet åren 1817–45 då besittningen Saint Barthelemy sorterade under K Majts: Kansli.

Talande titlar kring mången akt! Som 1814 års kungörelse, undertecknad av ”Carl Johan”: Hwad iakttagas bör i anseende till Innevånar­ nes å S:t Barthelemy segelfart på Amerika och West­ indien”, eller kungörelsen 1830: Nådig förordning angående ansvar till Slafhandel i allmänhet. Teatrars inrättande, ledning, drift och ekonomi är något, som ofta givit upphov till månget eldfängt tryckalster. Detta särskilt när högre juridiska instanser varit inblandade, Mycket har till exempel skrivits av och om kapten Anders Lindeberg, Carl Johan – tidens teaterledare i Stockholm, myndigheters och censurens sorgebarn. Framför mig ligger aktstycket betitlat: Några upplysningar rörande Kongl. Theatern tillägnade Höglofl. Konstitutions-, Stats- och Ekonomi-utskot­ ten (1834). Lindeberg bestred här Carl Johans rätt att vägra enskild medborgare öppna egen teater. I ett annat sammanhang påpekade Lindeberg att en av Kungens regeringsukaser var dagtecknad en sabbatsdag. Med andra ord, – lagen om sabbatshelg var åsidosatt! Allt resulterande som bekant i att den blivande teaterledaren dömdes till döden för majestätsbrott. [24] Ur min stockholmianasamling dristar jag mig plocka ut och studera en och annan kommunal förordning, avfattad på skön kanslisvenska. Ett språk vars avnjutande ofta bereder svårigheter att förstå, och som kanske inte helt skulle ha levt upp till Svenska Akademiens stadgar: ”att arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet” – detta i anseende till skaldekonsten och vältaligheten nota bene! Kungl. Majt. utfärdade 1752 en förordning, som även gällde hela riket: Förordning och regle­ mente för boktryckare. Boktryckarna ålades här att hålla ett öga på sina gesällers leverne. ”Ity att: – de idka en fri konst och dagligen umgås med böcker och skrifter. Så böra de föregå andra uti goda seder och ärbart lefwerne.” En förordning 1730, signerad Friedrich, utfärdades som: Protectorial för dykeriintressenterne och deras betiente. 1732 ansågs tiden vara mogen för en ”Förordning angående tornwäcktarne i Stockholms Stad”. Några andra förordningar, tidstypiska för sin tid och av ett visst lokalhistoriskt intresse lig-

59


ger framför mig. Som taxan för ”– roddare och rodderskor med tabell över anläggningsplatser i Saltsjön och Mälaren” (1783). Förvisso en god kapacitet för tidens roderinäring! Man kunde bli rodd ända till Sandhamn, Sigtuna, Gripsholm och andra avlägsna destinationer. En bister förordning, daterad 12 Fegruarii Anno 1712, utlöser onekligen ett lätt leende, ity barn och ungdomar

60

är sig lika: ”Inga gåssar eller andra personer skola hädan efter åka kiälkar eller små slädor hwarken i Staden eller Brinkar.” Åter till nutiden ! – Jag öppnar en dansk bok, kringvävd av romantik, fylld av enbart efemera. Allt utspelande sig i Köpenhamn under ”Besættelsens” dagar, interfolierad med sparade småtryck belysande en gryende kärlekssaga mot ett


lyckligt slut. Som i begynnelsen en biobiljett, sedan inköpskvitto på rosor, så småningom en restaurantnota, en inträdesbiljett till ”Zoologisk Have” (!) – och – som ett slags kolofon i boken – en förlovningsannons. [25] Inledningsvis nämnde jag K. F. Plesners ”Tilfældighedernes flock”. Och hur han, sittandes i sin bokkammare ibland tycker sig ana ”Muser-

nes dans”. Icke dansar musor över J.e.d. men väl amor! Vilken musa som dansar runt mig när jag fördjupar mig i efemera och småtryck mäktar jag ej namnge. – I alla händelser har hon lyckats ingjuta hos mig upptäckandets glädje. Musa som ”dansar” kanske är fel ord. – Torde kunna utbytas mot ”hoppar” – !

N oter 1. K. F. Plesner, Mellem reoler (Köpenhamn: Forlaget Forum, 1947). 2. Per Wästberg, Kring Johannes (Stockholm: Höjerings, 1994). 3. John Feather, ”John Johnson and his Sanctuary of Printing”, Art Libraries Journal (1976). 4. John Feather, ”Johnson. John de Monins (1882–1956)”,  A Dictonary of Book History (London: Routledge, 1986). 5. Charles Batey, ”Johnson John de Monins”, Dict. Nat. Biograph, s. 548–50. 6. Svend Dahl, Bogens historie (Köpenhamn: P. Haase, 1927). 7. S. H. Steinberg, Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem sekler (Halmstad: Spektra, 1972), s. 225, 226. 8. Sign. A. H., ”Bodleian Library”, Bokvännen 1952, s. 22. 9. I Kungl. Bibliotekets utställningskatalog nr 135 (2001) har Tomas Lidman i sitt förord tagit upp temat: ”Ephemera – det okända trycket”. 10. I Bokvännen 1985, s. 146, försöker Jerker Persson att rensa upp skillnaden i titlarna: ”Särtryck – Separattryck och fristående tryck.” 11. Per-Erik Lindahl har i sitt inlägg ”Småtryck, småskrifter, originaltryck” varit inne på samma tema. Bokvännen 1983, s. 55– 60. 12. I Personhistorisk tidskrift 1980, s. 25–41, uppehåller sig Per S. Ridderstad vid frågan: ”Vad är tillfällesdiktning?” och söker besvara denna, samtidigt som han går in på begreppet efemera. 13. Mårten Rasch, Stockholmiana, 1–5 (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1972) som handlar om livet runt Norrbro och Strömparterren. 14. Mats Gellerfelt, ”Om krogmenuer”, understreckare i Svenska Dagbladet 14.1 1996.

15. I katalogen från Eric Österlunds Antikvariat nr 7, 1932 finns under rubriken ”Uplandica” och ”Studentica” en rikhaltig samling titlar, tema lärdomsstaden och studentlivet. 16. Mårten Rasch, ”Studentica: handlande mest om serenadsjungandet i Uppsala”, Bokvännen 1984, s. 52–59. 17. Mårten Rasch, ”Studentica II: Uppsalasångarnes resa till Paris 1867”, Biblis, nr 5 (1999), s. 43–46, 18. Adolf Hellander, Stockholmstyper (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1901), s. 130–33. 19. Hugo Swensson, den vittre läroverksadjunkten i Skara har i sin memoarbok Utkast till en människa (Stockholm: Natur och Kultur, 1949), s. 248–62, skildrat tilldragelsen. Som fjortonårig skolgosse hade han befunnit sig bland de entusiastiska åskådarna. 21. Mårten Rasch, ”Thaliatemplet i Humlegården”, Strövtåg (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1993), s. 53–65; Mårten Rasch, ”Harlekin och hans följe”, Strövtåg, s. 66–81. 22. 1977 var en utställning anordnad i Kungliga biblioteket i anledning av att Svenska forskningsinstitutet i Istanbul firade 15-årsjubileum. Ulla Ehrenswärd har i Instititutets meddelanden 2/1977, s. 83, redogjort för Karl XII: s Kansliordning 26.10 1713. 23. Sten G. Lindberg har för övrigt i sin bok Kungliga bibliotekets blomstringstider (1964), s. 13, berättat om hur den konungsliga fången i Timurtasch där även han fastställt en utgiftsstat gällande föregångaren till Kungliga biblioteket i Stockholm. 24. Hjalmar Lindeberg, Anders Lindeberg: Hans liv och verksamhet; Biografisk studie (Stockholm: Norstedts, 1918). 25. Edith Rode, J.e.d.: En roman i breve (Köpenhamn: Carit Andersens forlag, u.å. [1943]).

61


ulf söderberg

Den ivrigt läsande generalen

U

nder min tid som chef för Krigsarkivet (1996– 2009) hade jag anledning att ofta fatta beslut i s.k. sekretessärenden. Forskare hade begärt att få ta del av handlingar som hade stämpeln ”hemliga”; det vill säga ett offentliggörande av uppgifterna i handlingarna hade kunnat skada rikets försvar. Det låg då på Krigsarkivet att fatta beslut om forskaren skulle kunna få ta del av de önskade handlingarna. Till en mycket stor del rörde det sig om handlingar som ingick i en försvarsmyndighets arkiv som levererats till Krigsarkivet. Men i enstaka fall kunde det också gälla s.k. enskilda arkiv som lämnats till Krigsarkivet från en enskild person eller förening. Personen ifråga hade nästan alltid varit hög officer. En av de personer som har lämnat ett stort arkiv till Krigsarkivet var Carl Erik Almgren (1913–2001). År 1995 överlämnades huvuddelen av arkivet till Krigsarkivet. Vissa efterleveranser skedde de närmast följande åren. Innan arkivet överlämnades till Krigsarkivet lade Almgren och en kollega till honom, överste Holger Bjärnlid, ned ett stort arbete med att ordna och förteckna arkivet; ett arbete som åtminstone delvis utfördes i Krigsarkivets lokaler.1 Personen Vem var då Carl Eric Almgren? Han var född i Linköping 1913, där hans pappa Carl var under­ officer vid Första Livgrenadjärregementet som i och med 1925 års försvars­beslut slogs ihop med

62

Andra Livgrenadjärregementet till Liv­­grenadjärregementet. Efter sin pensionering arbetade för övrigt Carl under många år med en imponerande biografisk framställning över underofficerar­na vid Första Livgrenadjärregementet. Carl dog 1952 och hans framställning kom ut året därpå. Carl Eric tog studenten med synnerligen goda betyg. I sin fortsatta skolgång i det militära fick Carl Eric alltid mycket goda betyg. Han var oftast kursetta. Han lärde sig flera språk. Han talade engelska, tyska, franska och ryska flytande. Ryska lärde han sig under en vistelse i Tallin 1939. Han gjorde en snabb karriär. Han utnämndes till generalmajor vid 48 års ålder vilket var mycket ovanligt. På sin väg uppåt i graderna hade han flera viktiga befattningar. Det finns här inte skäl att närmare gå in på hans militära karriär utan det får räcka med de väsentligaste etapperna: 1960–1961 chef för Jämtlands fältjägarregemente, 1961–1967 chef för Försvarsstaben, 1967–1969 Militärbefälhavare i Östra militärområdet och därmed också kommendant i Stockholm samt slutligen höjdpunkten 1969–1976 generallöjtnant och chef för armén. Vid sitt avsked blev han general. Almgren var således under 15 år en av landets högsta militärer. I nekrologer betecknas han som utomordentligt begåvad och synnerligen arbetsam. Det framgår också att han kunde upplevas som hård i sin kritik mot de personer som enligt hans åsikt inte höll måttet. Det framhålls också att han gärna skrev vers som han framförde vid olika tillfällen.


Han hade också en stark kristen tro. Efter sitt avsked engagerade han sig i Frälsningsarmén.2 Bland hans tidigare kolleger är uppfattningen om honom skiftande. Vissa tycker att han var påfrestande. Andra som den ovan nämnde Holger Bjärnlid och general Carl Björeman tyckte om honom. Den senare har berättat för mig att då man föredrog en fråga för honom och kom med ett förslag som Almgren inte tyckte om, så kände man sig som underordnad officer ändå inte nedtryckt. Motsatsen var inte ovanlig.3 Almgrens arkiv och hans läsning Arkivet omfattar 227 volymer.4 En stor del av handlingarna i arkivet skulle och ska enligt Almgrens bestämmande vid överlåtelsen av arkivet sekretessgranskas innan forskaren fick ta del av uppgifterna i handlingen. Beslut om ett eventuellt utlämnande fattades av Almgren själv. Från och med den 25 januari 2001 fattade krigsarkivarien detta beslut.5 Tyngdpunkten i arkivet utgörs av de s.k. Dags-

PM som finns i ett mycket stort antal för tiden 1961–1979. För Almgrens tid som försvarsstabschef respektive militärbefälhavare finns det cirka 4–5 volymer per år. För tiden som chef för armén finns det inte mindre än 7–9 volymer Dags-PM per år. Till en stor del är de skrivna för hand av Almgren själv. Då jag granskade de aktuella Dags-PM:n märkte jag strax att i dem fanns förhållandevis ofta bland alla löpande tjänsteärenden referat av böcker som Almgren läst. Jag tyckte att det var fascinerande och i sinom tid värt en liten artikel. I Dags-PM:n redovisas Almgrens dagar i stor detalj. Här några exempel: Den 31 oktober 1962 Punkt för dagen/klockslag

Rubrik

Antal handskrivna rader i ämnet

1. 0800 FN-tjänst 2. 0820 Kassatjänst 3. 0830 Aspbest 4. 0840 Berlin 5. 0845 Kongo 6. 0900 Kuba 7. 0910 Kongo 8. 0920 Pressen 9. 0930 ÖB 62 och Ny Dag 10. 0940 FK 62 11. 1000 FFD 12. 1015 IR13 Osv., osv.

12 1 + bilaga 5 8 6 15 7 2 24 28 2 3

För denna dag finns ingen punkt om litteratur, men så finns för andra dagar. Här några exempel: Den 1 november 1962 26. Kl 1800 Vers Underrubriken är ”Småstadsförsvar i stormaktskonflikt” och där citeras tre strofer av Pär Lagerkvists ”Nya vapen” och ett uttalande av Richard Sandler. Den 15 oktober 1975 9. Kl 0950 Litteratur Här kommenterar Almgren diverse artiklar ur tidskrifterna Vi i Norden nr 3/1975, Reuma nr 3/1975 och Lyrikvännen nr 4/1975.

63


Den 16 oktober 1975 24. Kl 1500 Bibliotek Här räknar Almgren med bibliografisk noggrannhet upp sex nya titlar som kommit till Arméstabens bibliotek. Den 19 oktober 1975 3. Kl 1200 Litteratur Här refererar Almgren på en handskriven sida Sven Stolpes nyutkomna memoarer del 2, Stormens öga. Den 30 oktober 1975 17. Kl 1810 Litteratur Här omtalar Almgren på 1,5 handskrivna sidor innehållet i Eugene K Bird: Fången i Spandau. Historien om Rudolf Hess, 1975. Den 4 november 1975 19. Kl 1500 Litteratur Sigvard Bernadottes memoarer Krona eller klave, 1975, redovisas på 3,5 handskrivna sidor. Det är ett referat men denna gång finns också kommentarer till det lästa. Almgrens synpunkter på Sigvard Bernadotte är långtifrån enbart positiva.

64

Den 6 november 1975 25. Kl 2200 Litteratur Ett mycket långt avsnitt, 5,5 handskrivna sidor, om Gunnar Hägglöfs Minnen inför framtiden 1961–1971, 1975. Almgren refererar och kommenterar. Han är ovanligt tydlig på vissa punkter. Då Hägglöf skriver om sitt enligt Hägglöf mycket goda förhållande till De Gaulle konstaterar Almgren: ”Synes högst överdrivet, självgott och otroligt.” Men, Almgren tycker uppenbarligen också att det finns delar av boken som är givande, eftersom han som punkt 26, kl. 2230 samma dag, skriver att ett utdrag ur Hägglöfs memoarer ska gå till ”stora sändlistan”, det vill säga regementschefer och andra militära chefer. Den 8 november 1975 3. Kl 0920 Litteratur Två sidors referat och kommentarer till Zenon P. Westrups bok Jag har varit i Arkadien, 1975. Almgren är positiv: ”Vital och spirituell författare. Stark känsla för kulturarvet, starkt konservativ. Genomtänkt personlig stil.”


Den 27 november 1975 18. Kl 2245 Litteratur Ett långt avsnitt om Stig Strömholms romandebut Dalen som av Almgren betecknas som ”Läs- och tänkvärd”.

Till många av de ofta ganska kortfattade notiserna i Dags-PM finns bilagor såsom tidningsurklipp, program vid alla de aktiviteter som Almgren deltog i, tal av Almgren, verser av Almgren hållna vid middagar. Osv., osv. Det är säkert många män och kvinnor i dagens samhälle som har ett motsvarande program, men det är troligen väldigt få som i sådan detalj redovisar det. Almgren redovisar även sina semesterdagar på liknande sätt och med likartat innehåll. En nutida läsare kan inte hjälpa att han börjar fundera på personligheten Carl Erik Almgren. Hur var det möjligt att år ut och år in leva detta så genomorganiserade liv? Det är inte min avsikt att försöka ge ett svar på denna fråga. Det är en utpräglad tjänstedagbok. Det står praktiskt taget ingenting om hans familj. Hans hustru Lisa nämns vid de tillfällen, då hon deltagit i någon middag eller följt med honom på en resa. Litet rörande och kanske utmärkande för Almgren är att han varje gång som han får skjuts med tjänstebilen hem efter en arbetsmiddag så står det inte bara att han får skjuts hem utan också var exakt denna bostad ligger. Av notiserna i Dags-PM får man bara kännedom om en mindre del av Almgrens läsning. Det finns emellertid i hans arkiv handlingar som visar hans totala läsning. Där finns nämligen en volym som innehåller nio stycken svarta små häften som i detalj redovisar vad Almgren läste under tiden 1 december 1929–25 februari 1979.6 I varje häfte är grundtexten på ”titelsidan” densamma: Bokförteckning nr VIII. Böcker o.d. lästa av Carl Erik Almgren. Forts av Bokförteckning nr VII (4/1 1959 – 31/12 1967). Fr o m 31/12 1967

En bibliotekarie skulle säkert uppskatta redovisningen, eftersom den ger osedvanligt ordentliga bibliografiska uppgifter för att vara gjorda av en lekman, som därtill endast var 16 år då redovisningen börjar. Här finns uppgifter om bokens författare, titel, tryckår, särskilt i början ofta sidantal, förlag, från vilket bibliotek Almgren lånat

boken samt datum då boken var färdigläst eller möjligen redovisad. Om boken var en översättning anges originaltitel och översättare. Däremot finns tyvärr aldrig någon kommentar till det lästa; inte heller någon redovisning av innehållet. De nio bokförteckningshäftena är paginerade i en följd, sid 1–1161. Den första boken i redovisningen har nummer 1 – den sista nummer 5746.7 Det är med andra ord ett imponerande antal böcker som Almgren läste under 50 år. Det blir särskilt imponerande om man tar hänsyn till att han under stor del av denna tid gjorde en militär karriär som förde honom till en av de absolut högsta och tyngsta befattningarna i landet. Under den tid som Almgren var aktiv hade Sverige en mycket omfattande freds- och krigsorganisation. År 1972 omfattade till exempel Arméns fredsorganisation 77 förband och skolor.8 De svarta häftena redovisar Almgrens läsning enligt följande: 1. 1929-12-01–1930-12-13. Nr 1–215 2. 1930-12-14–1933-04-27. Nr 216–563 3. 1933-04-27–1940-03-23. Nr 564–924 4. 1940-03-12 (sic)—1944-04-01. Nr 925–1269 5. 1944-04-02–1951-11-23. Nr 1270–1915 6. 1951-11-26–1958-12-31. Nr 1916–2687 7. 1959-01-04–1967-12-31. Nr 2688–3367 8. 1967-12-31–1973-08-23. Nr 3368–4560 9. 1973-08-27–1979-02-25. Nr 4561–5746

Varifrån kom alla dessa böcker? Almgren var en flitig användare av de bibliotek som fanns i hans närhet som stadsbibliotek, bibliotek vid militära förband och staber, släktingars och vänners bibliotek (detta speciellt i Almgrens yngre dagar) samt inte minst Almgrens eget bibliotek. Ibland var han även medlem i en läsecirkel. Detta kan exemplifieras med två års läsning. De böcker Almgren läste under tiden 1 december 1929 till 13 december 1930 lånade han från följande bibliotek: Stadsbiblioteket, Livgrenadjärregementets (I 4) västra bibliotek, I 4:s östra bibliotek, Stifts- och landsbiblioteket, ”V. H:s” bibliotek, K. F. Lagerfeldts bibliotek, Morbror Ernsts bibliotek, Morfars bibliotek, Moster Olgas bibliotek, Farbror Otto Lindgrens bibliotek samt ”Mitt bibliotek”, det vill säga Almgrens eget. Almgren var 16–17 år och bodde i Linköping. Om vi går 30 år framåt i tiden till 1960, då

65


Almgren var 47 år och första tiden bodde i Gävle och sedan huvuddelen av året var bosatt i Östersund som chef för Jämtlands regemente (I 5), kom böckerna från följande bibliotek: ”Mitt bibliotek”, Arméstabens bibliotek, Bo Almgrens (en son) bibliotek, Hälsinge regementes (I 14) utbildningsavdelnings bibliotek, Gävle stadsbibliotek, I 14:s stabsavdelnings bibliotek, Regementsläkare Holmqvists bibliotek, Jämtlands läns bibliotek, Bodens ingenjörregementes (Ing 3) bibliotek, I 5:s officerskårs bibliotek, Folkbiblioteket i Häggenås, Chefen I 5:s exemplar, I 5:s utbildningsavdelnings bibliotek, ”Petterssons, Varberg, bibliotek”, Wisénska bokhandelns i Östersund läsecirkel, ”Löjtnant Schedins, Stockholm, bibliotek”, I 5:s bokförråd samt Officerskårens damers läsecirkel 1960–1961.

Almgren utnyttjade verkligen de möjligheter att låna böcker som stod till buds för honom. Inte minst mängden ”arbetsplatsbibliotek” imponerar på den sentida iakttagaren. Almgren nöjde sig

66

inte med ett bibliotek utan vände sig till en rad bibliotek beroende på vilka böcker han sökte för tillfället. Vad läste då Almgren? Här kan det bara bli några ytliga intryck. År 1930, då Almgren var 17 år, läste han enligt sin läsejournal 198 böcker; det vill säga nästan fyra böcker per vecka. Huvuddelen är naturligtvis skönlitteratur, men enstaka titlar avslöjar med facit i hand den kommande militära levnadsbanan. Hans läsejournal även från dessa unga år visar hans för en sentida läsare närmast ofattbara krav på exakthet. Jag kan inte låta bli att, kanske litet elakt, återge nr 215 i hans läsejournal: ”Vägsignaler och andra säkerhetsanordningar vid korsningar i plan mellan järnväg och väg samt vägfarandes skyldigheter beträffande dem. Utg. Av Kungl. Järnvägsstyrelsen. 1930. Mitt bibliotek. D. 13/12 1930.” Men Almgrens läsning 1930 dominerades av skönlitteraturen och kulturhistoria i vid bemär-


kelse. Här bara några exempel på den långa raden av författare: Carl Laurin, Marika Stiernstedt, Alf Ahlberg, Birger Sjöberg, Anders Österling, Frank Heller, Friedrich Nietzsche, Hjalmar Bergman, Selma Lagerlöf, C. J. L. Almqvist, Edgar Wallace, Stein Riverton, Bo Bergman, Esaias Tegnér, Dante, Pär Lagerkvist, Gustaf af Geijerstam och Sven Stolpe. En del av klassikerna var sannolikt sådana som Almgren skulle läsa i skolan, men det finns också en rad moderna författare som säkert inte ingick i skolans pensum. Almgren var således redan vid dessa unga år intresserad av att ”följa med” utgivningen av modern svensk skönlitteratur. Jag har försökt att för åren 1950, 1960 och 1975 dela in litteraturen i olika grupper för att på detta sätt få en uppfattning om Almgrens intressen. Som alla förstår ska siffrorna i den följande redovisningen inte ses som absoluta. Det finns många gränsfall till vilken grupp en titel ska hänföras. Dessutom har jag fått föra ett antal titlar till en ”osäker” grupp, eftersom jag inte direkt kunde avgöra till vilken grupp dessa titlar skulle föras. Jag har inte ansett det vara värt mödan att ta reda på vad dessa titlar står för. År 1950 Historia: 10 titlar Samhälle: 23 titlar Militärt tryck: 7 titlar9 Försvar/Militaria: 24 titlar Memoarer/biografier: 5 titlar Topografi/resor: 7 titlar Skönlitteratur: 38 titlar Lyrik: 2 titlar. ”Osäkra”: 4 titlar Totalt: 120 titlar, det vill säga drygt två per vecka.

Almgren tjänstgjorde detta år vid Västernorrlands regemente (I 21) i Sollefteå. År 1950 läste Almgren ovanligt litet. Skönlitteraturen dominerar med Samhälle och Försvar/Militaria som de andra stora ämnena för hans läsning. Vilka var då de skönlitterära författare som Almgren läste 1950? Detta år finns ett ganska markant inslag av barnböcker i Almgrens läsning. Hans två söner var uppenbarligen i den ålder då föräldrarna läste högt. Barnboksförfattarna var: Gustaf Lindwall, Annika Saxegaard, Elisabeth McCarthy, Margit Selander, John-Lennart Linder, Gustaf af Geijerstam, Astrid Lindgren, Gösta

Knutsson, Min skattkammare del V och VI, Edith Unnerstad samt H. C. Andersen. De svenska skönlitterära författarna för vuxna var detta år: Vilhelm Moberg, Dagmar Edqvist, Olle Hedberg, Sigfrid Siwertz, Harry Martinson, Ingegerd Stadener, Maria Lang, Irja Browallius, Gunnar Stenelid, Moa Martinson samt BjörnErik Höijer. De utländska författarna var inte många. Några av dem var Sinclair Lewis, Vicki Baum, Somerset Maugham och C. S. Forester. Flertalet av de skönlitterära böckerna kunde Almgren ta del av genom Västernorrlands officerares läsecirkel eller regementsbiblioteket. Ingen av böckerna, med ett undantag, hörde till hans eget bibliotek. Undantaget var Vilhelm Mobergs Utvandrarna. År 1960 Historia: 14 titlar Samhälle: 30 titlar Militärt tryck: 4 titlar Försvar/Militaria: 21 titlar Idrott: 1 titel Memoarer/biografier: 8 titlar Topografi/resor: 6 titlar Litteraturvetenskap/essäer: 9 titlar Skönlitteratur: 35 titlar Lyrik: 3 titlar ”Osäkra”: 10 titlar Totalt: 141 titlar; nästan tre per vecka.

Historia, Samhälle, Försvar/Militaria och Skönlitteratur dominerar också 1960. Vilken skönlitteratur läste då Almgren 1960? Det är minst sagt en blandning av all möjlig litteratur. De svenska författare han läste under 1960 var: Lars Ahlin, Olle Länsberg, Ivan Oljelund, Albert Viksten, Pär Lagerkvist, Sven Edvin Salje, Per Anders Fogelström, Valdemar Hammenhög, Per NilssonTannér och H. K. Rönblom. Med ett undantag var det helt nyutkomna böcker han läste. Undantaget var Min död är min, av Lars Ahlin som kom ut 1945. De utländska författarna är en än mer brokig samling. Det är betydligt fler utländska författare än svenska, varför det följande endast är exempel på de något mer namnkunniga författarna: Dennis Wheatley, Arthur Koestler, Franz Kafka, Eric Linklater, Albert Camus, Nevil Shute, C. S. Forester, Helen McCloy, Dorothy Sayers, Edgar Wallace, Alistair Maclean, Ivo Andri´c och Cornelius

67


Ryan. Också här rör det sig om huvudsakligen nyutkommen litteratur. Jag skulle tro att de nämnda författarna var tämligen vanliga i de svenska bokhyllorna på 50-talet. Jag har i alla fall ett sådant minne från mina egna föräldrars bokhylla. År 1975 Historia: 27 titlar Samhälle: 51 titlar Militärt tryck: 13 titlar Försvar/Militaria: 50 titlar Idrott: 3 titlar Psykologi: 1 titel Memoarer/biografier: 11 titlar Konst: 1 titel Litteraturvetenskap/essäer: 3 titlar Topografi/resor: 10 titlar Skönlitteratur: 25 titlar Lyrik: 15 titlar ”Osäkra”: 11 titlar Totalt: 211 titlar; det vill säga fyra titlar per vecka.

Jämfört med 1960 läste Almgren således än mer 1975; inte mindre än 71 fler titlar. Vissa förskjutningar kan noteras. De för yrket tunga grupperna som Samhälle, Militärt tryck och Försvar/Militaria har fått en än starkare ställning (54 procent). År 1960 var motsvarande siffra 39 procent. Andelen Skönlitteratur och Lyrik hade sjunkit från 26 till 19 procent. Men fortfarande läste Almgren en hel del skönlitteratur och lyrik; 40 titlar är ingen låg siffra. Lyrikdelen hade ju avsevärt ökat 1975 jämfört med läget 1960. Vilka svenska prosaister och lyriker läste då Almgren 1975? De var: Sven Deblanc (2 titlar), Lars Ardelius, Eyvind Johnson (2 titlar), Bertil Petterson, Jan Håkansson, Ivar Lo-Johansson, Reidar Ekner, Jan Mårtensson (deckarförfattaren), Eino Hanski, Kenne Fant, Per Rådström, Rune Pär Olofsson (2 titlar), Stig Strömholm, Theodor Kallifatides, Per Nilsson-Tannér, Pär Lagerkvist, Arthur Lundkvist (3 titlar), Lars Lundkvist, Sture Axelson, Anders Aleby, Jan Mårtenson (lyrikern, 2 titlar), Bo Bergman, Karl Ragnar Gierow, Sten Selander, Elmer Diktonius, Urban Torhamn samt Lyrikvännen. De utländska författarna var väldigt få, bara tre stycken (Robert Ludlum, Nicholas Monsarrat och Irwin Shaw). Även 1975 var huvuddelen av litteraturen nyutkommen; dock fanns bland lyriken en del äldre litteratur. Denna

68

hade Almgren fått låna av sin son Bo. Även 1975 års läsning kan betraktas som ”typisk” för vad en ”allmänt borgerlig” läsare kunde förväntas ha läst. Uttalanden av detta slag kan naturligtvis kritiseras. I bokförteckningarna ingår även i slutet av varje år, från och med år 1944, en redovisning av de tidskrifter som Almgren läste fortlöpande under året. Även i redovisningen av dessa är Almgren lika noggrann: Utgivare, titel, årtal, ofta antalet nummer, bibliotek från vilket tidningen/tidskriften är hämtad. För varje tidskrift anges också datum, vilket korrekt och logiskt alltid anges till 31 december aktuellt år. Almgren läste ju i stort sett samma tidskrifter år från år, men det hindrar inte att samtliga tidskrifter redovisas varje år. De första åren är det inte så många tidskrifter som redovisas, men antalet växer kraftigt med åren som nedanstående sammanställningar visar. År 1944 finns följande tidskrifter: Kungl. Krigs­ vetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, Ny Militär Tidskrift, Officersförbundsbladet samt Mili­ tärteknisk tidskrift. Samtliga tidskrifter kom från Almgrens eget bibliotek. År 1956 hade antalet något ökat: Kungl. Krigs­ vetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, Ny Militär Tidskrift, Officersförbundsbladet, Arménytt, Kontakt med Krigsmakten, Svensk Tidskrift samt Marinnytt. Även detta år är hämtades alla tidskrifter från Almgrens eget bibliotek. År 1962 hade antalet ökat än mer: Kungl. Krigs­ vetenskapsakademiens handlingar och Tidskrift, Of­ ficersförbundsbladet, Arménytt, Svenskt Tidskrift, Ekonomisk revy, Utrikespolitik, Tiden, Vårt försvar samt Effektivt försvar. Detta år hämtades sex av de nio tidskrifterna från Försvarsstabens bibliotek, även Svensk Tidskrift som Almgren tidigare hade köpt. År 1970 läste Almgren dessa tidskrifter: Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tid­ skrift, Arménytt, Ekonomisk revy, Marinnytt, Befäl, Newsweek, Skogssport, Vårt försvar, Officersförbunds­ bladet, Rotary International Norden, Hemvärnsbe­ fäl, NATO letter, Tiden, Svensk underbefälstidning, Flight International, Hemvärnet och Borg-Skum. År 1975 omfattar förteckningen följande 48 (!) tidskrifter i den ordning de redovisas av Almgren: Canada Courier, Ny i Sverige, Departements­ nytt, Blå Stjärnan, Ränneslätt, Tidskriften Heimdal, Bohuslänningarna, Hemvärnsbefäl, Vårt försvar,


Nota bene, Arbetsgivaren, FBU Befäl, Skogssport, Finlandsfrivilligas tidning, I alla väder, Kungl. Krigs­ vetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, Newsweek, Svensk tidskrift, Officersförbundsbladet, Nato letter, Tiden, Flight International, Hemvärnet, Borg-Skum, Arménytt, Marinnytt, Flygvapennytt, International Background, Hästen, Svensk inten­ denturtidskrift, Brukshunden, FRO-Nytt, Militärteknisk tidskrift, Vårt verk (det vill säga Vägverket, förf. anm.), FOA-tidningen, Reuma (Riksförbundet mot reumatism, förf. anm.), Kinesisk bulletin, Försvars-Motor, Rotary Norden, Försvarstjänsteman­ nen, Statsverksingenjören, Plutonofficerstidningen, Sveagardesbladet, Statspensionären, IS-Interna­ tionella studier, Globen, Värnpliktsnytt, Kina och Lyrikvännen. Det stora flertalet av tidskrifterna är hämtade från Almgrens eget bibliotek, men många lånades ur Arméstabens bibliotek. Den överväldigande mängden är föga förvånande knuten till Almgrens yrke. Det bör emellertid noteras att Almgren följde med i den samtida idédebatten med tidskrifterna Tiden, Heimdal och Svensk Tidskrift. Biblis’ läsare konstaterar förhoppningsvis med glädje att Almgren också läste Lyrikvännen, åtminstone de senare åren. Han var klart intresserad av poesi. Almgren läste således mycket. Skrev han mycket? Ja och nej. Han skrev inte mycket som trycktes. Det finns ytterligt få poster av honom i LIBRIS.10 Däremot skrev han massor av s.k. handbrev; det vill säga brev ställda direkt till andra chefspersoner. För Almgren var det framförallt brev till cheferna inom armén, den sektor som han ledde. Man kan tänka sig att i dessa mer fritt formulerade brev än de ”vanliga” tjänstebreven skulle finnas kommentarer till böcker som Almgren läst. En läsare vill ju ofta dela med sig av sina läsupplevelser till andra. Jag har gått igenom ett antal volymer innehållande handbrev för delar av åren 1962, 1970 och 1975 i Almgrens arkiv, men funnit väldigt få sådana exempel.11 Det finns dock uppgifter som tyder på att Almgren delade med sig av sina läserfarenheter. Översten Hoddar Stjernswärd skriver nämligen i sina memoarer: ”Almgren rastade själv på Gotland utan att rosta. Han medförde då en lår med böcker som skulle läsas under semestern. Vid dess slut, då böckerna var lästa, skrev han en PM, i vilken han citerade de enligt hans mening bästa partierna ur böckerna. Denna PM utsändes till förbands- och skol-

chefer så att de skulle få del av den glädje och visdom han inmundigat vid läsningen.”12 Tyvärr har jag inte kunnat återfinna dessa PM. Det hindrar naturligtvis inte att de vid en rejäl dammsugning av arkiven kan återfinnas. Det kan också vara så att Stjernswärds minnesbild inte är riktigt korrekt. Stjernswärds minnesbild är dock värdefull. Den ger en fysisk uppfattning om mängden av Almgrens läsning. Det är inte alla som har med sig ”en lår” med böcker för semestern. Den visar också att Almgren åtminstone vid något tillfälle verkligen vidarebefordrade sina läsintryck till sina underställda chefer inom armén. Den visar också om man tolkar Stjernswärds ord på ett speciellt sätt att förbands- och skolcheferna kunde uppleva Almgrens PM på detta område som en aning tröttande. Vid denna genomgång av en del av handbreven fann jag däremot ett exempel på att Almgren kunde ha klara och kanske litet överraskande synpunkter på det tänkta innehållet i en bok, en historik över Försvarshögskolan 1951–1976. Almgren är kritisk till det framlagda förslaget: ”Före­ slagen innehållsförteckning verkar inte särskilt rolig; snarare byråkratisk hyperlogisk och stel. Vore det inte trevligt, om elever från olika håll finge vara med och inte – eller åtminstone inte enbart – topparna från de olika totalförsvarsgrenarna?” Under slutet av 1960-talet och hela 1970-talet hade förbanden många gånger besvär med att värnpliktiga som trogna tidsandan protesterade mot det mesta i förbanden. Almgren hade många gånger varit tvungen att ta ställning i dessa frågor. Det är rimligt att tänka sig att Almgren påverkats av denna debatt i sitt ställningstagande till dispositionen över Försvarshögskolans historik. Han kunde i och för sig vara lugn för att Försvarshögskolans elever inte skulle skriva några uppsatser med alltför radikala inslag, eftersom samtliga elever hos Försvarshögskolan var personer på hög nivå inom totalförsvaret, men hans förslag till ändrad disposition visar att han medvetet eller omedvetet tagit hänsyn till 1970-talets många diskussioner.13 I Almgrens arkiv finns också drygt 40 anteckningsböcker som han förde hela livet.14 Alla anteckningar rör litteratur och språk. En betydande del av anteckningarna är avskrifter av de frågor och svar om språkliga uttryckssätt och ord som fanns i Dagens Nyheter (Gösta Bergman) och

69


Svenska Dagbladet (Bertil Molde). En del av avskrifterna avser tiden efter Almgrens pensionering men det finns även tidigare avskrifter. Det måste ha varit tidskrävande att skriva av så många frågor och svar. Dessa anteckningar vittnar om ett stort språkintresse. I anteckningsböckerna finns också massor av citat ur litteraturen. Det är svårt att se någon struktur på alla dessa citat. Man kan ju fundera på varför Almgren gav sig tid att skriva av alla dessa små meningar. Det framgår inte heller om han tog dem direkt från någon redan tidigare utgiven citatbok eller om han skrev dem helt på ”egen hand” då han stötte på dem i litteraturen. Ett skäl till alla avskrifter var sannolikt att de kunde vara bra att ha till hands för alla de tal och all den vers som Almgren framförde vid middagar och andra tillfällen. I dessa anteckningsböcker finns också många avskrifter av äldre och nyutgivna dikter. I en av böckerna finns till exempel ett rikligt urval av Bo Setterlinds dikter. I samma häfte finns också dikter av Erik Lindegren.

Carl Erik Almgren var en bokslukare. Han läste förbluffande många böcker trots ett yrkesliv som ställde höga krav på honom och hans närvaro i många sammanhang.15 Detta intresse för läsning hade han redan som tonåring och det följde honom hela livet. Almgren var också en uppmärksam läsare. Han kommenterade gärna på olika sätt det han läste.16 Almgrens intressen var kanske de man trodde att de skulle vara. Historia, samhälle och militaria dominerar. Det var naturligtvis väsentligt för en lovande och karriärsugen och med tiden mycket hög officer att följa litteraturen och debatten på för honom angelägna områden. Det var däremot alls inte nödvändigt för honom från strikt yrkessynpunkt att läsa så mycket skönlitteratur som Almgren gjorde. Det gör ett nästan modernt intryck att han läste så många romaner och så mycken lyrik. Flera s.k. förståsigpåare har ju de senaste åren rekommenderat att till exempel läkare och civilekonomer under sin utbildning borde läsa även skönlitteratur för att därmed skaffa sig en annan och kanske djupare kunskap om människan.

noter 1. Arkivet är en s.k. deposition. 2. Krigsarkivet, Biografica Carl Eric Almgren; nekrologer skrivna av Åke Sagrén, Karl-Erik Holm, Carl Björeman, Sven Nilsson och Erik Norberg. 3. Telefonsamtal med Holger Bjärnlid 2010-10-12 och samtal med Carl Björeman 2010-10-25. 4. Förteckningen över Almgrens arkiv finns publicerad på nätet; www.riksarkivet.se/NAD. 5. Krigsarkivets ämbetsarkiv, ärende 251-2000/442. 6. Krigsarkivet, Carl Erik Almgrens arkiv, accession 1999/1, volym 8. 7. I själva verket omfattar de 50 årens läsning än fler böcker än de 5746, eftersom Almgren i sin redovisning 1960 vid ett tillfälle felnumrerat. Då han redovisat nummer 2949 fick nästa bok av okänd anledning (trötthet/slarv?) nummer 2450 och boken därpå 2451. Det finns m.a.o. två böcker för numren 2450–2949. 8. Svenska försvarsväsendets rulla 1972. 9. Härmed avses tryck som PR Strvkomp som utläses Pansarreglemente. Stridsvagnskompani (1974). 10. Han medverkade dock i fler böcker än vad som framgår av LIBRIS.

70

11. Krigsarkivet, Carl Erik Almgrens arkiv, vol. 12, 82, 164, 165, 166. 12. Hodder Stjernswärd, Berättelser för upp- och avsuttna (Stockholm: Probus, 2009), s. 97. Jag tackar Lars Ericson Wolke för tipset om denna bok. 13. Försvarshögskolan 1951–1976, utgiven av Försvarshögskolans förening under redaktion av generallöjtnant Bo Westin (Stockholm, 1976). Det är inte alldeles lätt att ta ställning till om redaktionen följde Almgrens förslag, eftersom det ursprungliga förslaget inte har påträffats. Troligen skedde det. Almgren har skrivit historikens inledningskapitel. 14. Carl Erik Almgrens arkiv, accession 1999/1 volym 9–11. Endast de första två anteckningsböckerna är daterade (1929–1930). Dessa två första anteckningsböcker är också de enda som är riktigt strukturerade. 15. Enligt Holger Bjärnlid läste Almgren mycket på nätterna; samtal med förf. 2010-10-12. 16. Den i not 12 omtalade Lars Ericson Wolke har berättat för mig att han i sin ägo har en av Almgren ägd bok, K. B Hedqvist, Studie över de operativa enheternas sammansättning av infanteri och artilleri. Militärlitteraturföreningen 1933. Denna bok är fylld av Almgrens kommentarer.


otfried czaika, jonas nordin och ingrid svensson

Jyske lov och Södermannalagen

T

idigare i vår mottog Danmarks nationalbibliotek under stort mediepådrag en laghandskrift från 1280-talet som deposition från sin svenska systerinstitution. Att Kungliga biblioteket i Stockholm samtidigt fick en avskrift av Södermannalagen från 1300-talet väckte mindre uppmärksamhet. Genom utväxlingen bröt de båda nationalbiblioteken mot en inrotad princip: att det offentliga kultur­arvet inte ska vara föremål för byteshandel. Samtidigt bidrog de till att legitimera Dansk Folkepartis grumliga agenda, och partiets oproportionerligt stora inflytande över dansk politik utsträcktes med denna handling även över en svensk myndighet. I oktober 1996 yrkade det nygrundade Dansk Folkeparti (DF) i Folketinget att den danska staten ska återkräva de krigsbyten som Sverige tagit under 1600-talet. En handskrift kallad Codex Holmiensis C 37, tillhörig Kungliga biblioteket, hamnade tidigt i fokus. Den innehåller den äldsta kända avskriften av Jyske lov, den yngsta av Danmarks medeltida landslagar. Förordet inleds med frasen ”Med lag ska land byggas” och lagen har i nationell mytologi fått symbolisera födelsen av den danska rättsstaten. Att C 37 inte är ett ursprungsdokument utan en senare avskrift, och att det inte rör sig om ett svenskt rov från stormaktstiden utan snarare ett köp från 1700-talet, har inte rubbat DF:s inställning. I botten skvalpar nationalistiska mytbildningar och affekter oemottagliga för förnuftsargument. DF har tagit upp frågan i Folketinget och

Nordiska rådet vid sex tillfällen. Varje ny dansk kulturminister har fått påstötningar i ärendet och anmodats att dryfta saken med såväl landets riksbibliotekarie som sin svenska motpart. Frågan har genom denna nednötning lämnat DF och vandrat över till regeringen och ned på myndighetsnivå i Danmark och sedermera Sverige. Personskiften på politisk och administrativ nivå gör att slutligen bara en flera gånger upprepad formell förfrågan lever kvar i minnet. Ärendets olustiga nationalistiska upprinnelse har på så sätt tvättats bort genom en byråkratisk process, som öppnat för ett oaptitligt köpslående. Några äldre handritade kartor som erbjudits ”räcker inte riktigt till som byte” har det sagts från Kungliga biblioteket, som i stället för att avvisa geschäftet slutligen accepterat en praktavskrift av Södermannalagen som passande vederlag. För forskningen spelar handskrifternas hemvist liten roll – de är sedan länge digitaliserade och fritt tillgängliga på nätet. De enda som jublar är de nationalistiska svärmeandar som satt agendan i denna sorgliga affär. Alla vi andra har skäl att bekymra oss. När historien möts med allmän likgiltighet ger det fritt spelrum åt nationalradikala krafter att med sin omoderna dagordning monopolisera tolkningarna, kulturvården tvingas underkänna alla historiska samband som inte överensstämmer med vår tids värderingar, och kulturarvet reduceras till en avskärmad nationell ensak i stället för att betraktas som en gemensam nordisk, europeisk och mänsklig tillgång.

Även publicerad i Svenska Dagbladet den 11 juni 2011.

71


jakob sjövall

Digitala kulturgärningar i det tysta

D

et talas mycket om att digitalisera vårt bokliga kulturarv. Stora satsningar bemöts med argument för och emot, kanske tydligast illustrerat av debatten kring Googles projekt att digitalisera böcker i jätteskala. Också frågan om digitalisering av våra svenska biblioteks samlingar väcker frågor och manar till diskussion. Man kan naturligtvis argumentera för och emot dessa stora och systematiska projekt för att föra vårt bokliga arv ut i etern på olika sätt. Man kan i vart fall konstatera att frågan ligger i luften och att vissa sådana satsningar, både hemmavid och utomlands, redan är i full gång. Frågan är naturligtvis också hur digitalisering i praktiken kan tänkas bli utförd. Man kan tänka sig en katalogliknande databas där man väl också kan få tillgång till skannade kopior av texten. Det blir som en sorts kartotek där varje kort är kopplat till ett färdigkopierat exemplar av boken – men allt sker elektroniskt och man kanske kan få tillgång till det från sin hemmadator. Det är kanske ungefär så de flesta större satsningar är tänkta? Antikvariat och bokhandlar har ju sedan en tid gått över till att kanske framförallt sälja via internet; man kan väl säga att de har anammat kartotek-delen av en digitalisering men istället för att länka till en kopierad text på skärmen länkas man till en beställnings- och betalningssida varifrån man kan beställa hem boken. Man söker helt enkelt efter en bok, ser om den finns och beställer den sedan, alltihop på handlarens hemsida. Vissa bokhandlar har som bekant helt nischat in sig på den här sortens nätförsäljning. En hel del

72

antikvariat har likaså gett upp sina butikslokaler och säljer endast via nätet. Visst kan man ofta få anledning att beklaga att den och den bokhandeln slagit igen, där det var så trivsamt att gå och rota bland böckerna och bli förvånad, road eller entusiastisk över någon bok man dittills inte lagt ögonen på. På en hemsida kan man inte gå och rota så där gemytligt, suckas det, och helt visst ligger det en förlust i detta (även i debatten om s.k. läsplattor undrar t.ex. så pass illustra debattörer som Peter Englund om inte fabrikörerna av dessa tingestar en smula missförstått de upplevelser vi förväntar oss av åtminstone det njutningsinriktade läsandet; i någon mån gäller det nog att ställa sig sådana frågor också inför digitaliseringsprojekt). Måhända är detta en sak också för biblioteken att fundera på inför digitalisering. Naturligtvis kan man inte ersätta den speciella miljö som ett bibliotek eller en bokhandel utgör med en elektronisk motsvarighet; internet är inte annat än mycket metaforiskt en rumslig miljö. På samma sätt kan en datorskärm aldrig helt ersätta en boklunta, om det nu var någon som trodde det. Och det är väl dumt att försöka. Bättre vore väl att se de digitala möjligheterna för vad de rimligtvis är, ett supplement till fysiska böcker, och använda dessa möjligheter så att de kommer till sin rätt; och där kanske en ny sorts rotande redan börjat ta form. Ibland säger man ju att ”allt finns på internet” och den som är en smula ihärdig och letar kan ibland verkligen förvånas av överflödet. Detta gäller faktiskt redan också vad gäller (mer eller mindre osystematiska) digitaliseringsprojekt. Vid sidan


av de stora digitaliseringsprojekten sker där nämligen mindre och privata initiativ från alltifrån småföretagare till rena amatörer och privatpersoner som på olika vis ägnar sig åt att förena bokens värld med internets. Kanske rör det sig framförallt om rena privata digitaliseringsprojekt, där enskilda skannat och lagt upp ofta antikvariska böcker de av någon anledning tycker är värda att visas, men ibland rör det sig också om att helt nya böcker och tidskrifter publiceras på internet med särskild hänsyn till det sätt man navigerar och använder internet, som kontrast till en vanlig bok. Ett exempel är den svenska nättidskriften för poesi Ett lysande namn. Där navigerar man med hjälp av en lekfullt utformad karta mellan artiklarna, vilka fått illustrationer som passar inte bara ämnet utan också går ovanligt bra att visa på en skärm (det gäller verkligen inte alla bilder!). Ett annat exempel är boken Architecture and Memory av Robert Kirkbride som dels publicerats i pappersform endast försedd med text, dels på internet där samma bok finns att tillgå men här försedd med ett rikt bild-, video- och ljud-material (samt förstås texten). Boken behandlar ett konstnärligt utarbetat arbetsrum i ett renässanspalats i Urbino och kanske passar ämnet arkitektur särskilt väl för interaktiva medier; på ett lekfullt vis finns en navigeringsikon för hemsidan som med sitt mönster är en kopia av en intarsia som återfinns i det verkliga rummet boken behandlar. Sådana projekt, om än små i jämförelse med de stora digitaliseringsambitionerna, framstår ändå inte som någon sorts digitaliserande gräsrots­rörelse. Architecture and Memory är t.ex. publicerad av Columbia University Press. Men intressant nog finns det faktiskt en uppsjö mer eller mindre väl genomförda digitaliseringar av enskilda böcker, gjorda av enskilda individer. I de allra flesta fall rör det sig då om illustrerade böcker, eller t.o.m. bara bokband (även om det förekommer privatpersoner som digitaliserat imponerande textmassor). Det är nog ofta det konstnärliga som har snabbast och kraftigast intressegenomslag – inte oviktigt på internet där det trots det oändliga utrymmet råder konkurrens om uppmärksamheten – men det är kanske också det som internetanvändare har lättast att ta till sig; många upplever det nog som sagt inte enbart som lustfyllt att läsa en lång text rakt från en skärm. Men dessa privata digitaliseringar,

alltså, är faktiskt små kulturgärningar i det lilla. Vid ett tillfälle stöter jag på en färgglad mönsterbok för hus från 1800-talet som någon skannat och lagt upp i sin helhet – den anonyma distributören skriver att hon eller han fann boken i en container, redo att förpassas till tippen. På den oerhört framgångsrika hemsidan för amatörfotografer Flickr, www.flickr.com, finns en grupp som samlar medlemmar vilka delar intresset för heraldiska exlibris. Här samlas avfotograferade sådana exlibris genom gruppens medlemmar, inalles omkring tvåhundrafemtio heraldiska bokägarmärken finns att bese och de flesta av medlemmarna har bidragit med endast några få. Kan man här tala om ett exempel på en kanske lite udda men ärlig gräsrotsidigitaliseringsrörelse? Små sådana initiativ tas nämligen hela tiden av entusiaster på internet, ofta specialiserade just på sådant som kanske förbises i de stora digitaliseringsprojekten (vars uppgift ju är en annan). Böcker kopieras och läggs upp på internet, illustrationer och bokband avfotograferas och fotona delar man generöst med sig av, gamla och tidstypiska bokluntor ter sig exotiska för de i huvudsak kanske unga bokintresserade som strövar runt på internet. Och internet tillhandahåller verkligen rätt verk­tyg för denna sortens lågmälda, småskaliga kulturyttringar som kanske i en del fall bara appellerar till en handfull entusiaster, men som också tilldrar sig större uppmärksamhet. Framförallt förutnämnda Flickr och en uppsjö mer eller mindre specialinriktade bloggar erbjuder nätvandraren en sorts navigationsmöjlighet som är unik för webben. Flickr, som är verkligt enormt i sin omfattning, har t.o.m. tilldragit sig verksamma förlags uppmärksamhet och de lägger självmant där upp bilder på bokserier som är avsedda att locka läsare genom sin bokkonst. Ett PR-trick, alltså, men jämför man att förlaget faber & faber lagt upp dryga femhundra boktitlar till allmänhetens beskådande med att gruppen Penguin Paperback Spotter’s Guild, driven framför allt genom enskildas bidrag, entusiasm och engagemang, består av närapå tiotusen avfotograferade pocketomslag från Penguin-utgåvor, framstår Flickr ändå som en arena för framförallt den intresserade allmänheten. Gruppen Handbound Books riktar sig främst till amatörbokbindare som där kan lägga upp smakprov på sin hobby. Den gruppen

73


har fjortonhundra medlemmar och över tio tusen bilder. Och så vidare. Flickr erbjuder ett till synes oändligt material att ösa ut, allt frivilligt avfotograferat av mer eller mindre amatörmässiga entusiaster (i regel är kvalitén på bilderna dock förvånansvärt fin) och man kan med lätthet där också finna hela avfotograferade böcker, med text och allt. Men framförallt: Flickr inbjuder på sitt särskilda internetvis till att rota bland böcker. Grupper är länkade till liknande grupper; söker man med den interna sökmotorn får man förutom sökresultat upp förslag på grupper med näraliggande teman; det finns möjligheter att ta kontakt med likasinnade eller bara kommentera och läsa andras kommentarer. För att vara internet är dessa kommentarer ofta uppfriskande civiliserade, dessutom. I och med att många bibliotek, museer och institutioner upptäckt Flickr har de också ofta skaffat sig profiler där de förutom att lägga upp intressanta bilder också erbjuder länkar till intressanta och professionella informationskällor på och utanför internet (som vanligt på internet skall man ta den information enskilda individer publicerar, även på en hemsida som Flickr, med en nypa salt). Kort sagt erbjuder Flickr för den intresserade vissa möjligheter att utforska ämnet ännu mer inom hemsidans mycket vida ramar och delvis också utanför den. Det finns säkert många liknande hemsidor, men Flickr är kanske den största och mest tillgängliga. Den är dessutom lätt att koppla till bloggar, vilket ofta sker. Bloggar för bokintresserade finns det också i mängder. Allt håller inte hög klass. Allt som skrivs där kan man tyvärr inte lita på. Men den som utvecklat en viss internetvana kan finna bloggare som uppvisar god omdömesförmåga och som ofta både själva publicerar, och länkar till dels andra bloggare, dels institutioner och större digitaliseringsprojekt. Där kan man förkovra sig i nya boktitlar och upptäcka digitaliserade gamla mästerverk eller bortglömda luntor. Ett kort exempel är den engelske grafikern

74

John Coulthart, som driver bloggen feuilleton där han – bland en hel del annat – ofta ägnar sig åt illustrerade böcker; särskilt intresserad är han av jugend-illustrationer och illustrerade utgåvor av Oscar Wilde. Bland annat har han där länkat till ett tyskt digitaliseringsprojekt där hela den samlade utgivningen av konstmagasinet Jugend – som gett konstformen dess svenska namn – finns i digitaliserat, lättillgängligt skick. Så här kan det ta sig uttryck på feuilleton: bloggaren upptäcker en hemsida där ett digitali­ seringsprojekt realiserats eller pågår, på sin blogg skriver han då ett kort inlägg om den konstnär eller bok som digitaliserats, han publicerar någon eller några bilder som han finner särskilt repre­ sentativa så att läsaren kan få ett intryck, och slutligen webbadressen till hemsidan där han funnit stoffet. I de flesta fall rör det sig om hela verk som digitaliserats. Vidare samlar han alla dessa sina inlägg som faller under samma kate­gori i sär­skilda arkiv på bloggen – så har man väl upptäckt att man delar hans intresse har man flera dagars sjå med att ta sig igenom dessa arkiv. Och slutligen – ännu ett verktyg för bokrotande på internet – så bjuder han mycket generöst på länkar till likasinnade bloggare som ägnar sig åt ungefär samma saker. Att läsa en text på en datorskärm är inte samma sak som att bläddra i en bok; att rota efter böcker på internet är inte samma sak som att rota efter böcker i ett bibliotek eller i en bokhandel. Personligen tror jag att båda har sina poänger men inte bör blandas ihop. De stora digitaliseringsprojektens för- och nackdelar har jag svårt att ta ställning till. Allt detta sagt får man dock erkänna att internet och bokvärlden står i ett numera intimt förhållande till varandra. Och i skuggan av de stora, omdebatterade och katalogliknande digitaliseringsprojekten pågår det ständigt små digitaliseringsprojekt som kanske i större utsträckning drivs av enskilda bokälskares entusiasm och vilja att dela med sig. Åtminstone bland dem är det ganska gemytligt att ge sig in och rota en stund framför datorskärmen.


pelle snickars

iPad, boken och biblioteket

P

å min iPad har jag ett program som heter GoodReader. Namnet förpliktigar möjligen, men man läser faktiskt lika effektivt som behagligt med denna lilla, gröna e-boksapp. Den är busenkel att hantera, ganska snygg och många menar att den är främst i sitt slag. GoodReader erbjuder en mängd e-textuella möjligheter, men framför allt tillåter den att samla och spara digitala böcker, texter och pdf-er som man hittar på nätet, liksom förstås egna utkast och textfragment. Använder man GoodReader under en tid har man ganska snart samlat ihop till ett litet nätt, prototypiskt e-bibliotek. Allt i form av böcker som data. En av undermapparna i min GoodReaderapp heter följaktligen ”Kulturarvet som data”, vilket också är arbetsnamnet på den bok jag för närvarande arbetar med. I den finns texter om webbarkivering, om kulturarvssajten Europeana, om WikiLeaks – och om Ted Nelson. Han är en minst sagt udda figur i datorhistorien, kanske mest känd som upphovsman till ”Xanadu”, ett hypertextuellt nätverksprojekt koncipierat i ett lika kalla-krigs-influerat som hippiepåverkat 1960-tal. Visserligen kom Xanadu sedermera helt i skymundan av internetprotokollet World Wide Web, det vill säga det som vi sedan mitten av nittiotalet allmänt kallar för webben – och som inte skall förväxlas med internet. I korthet, är www ett av många kommunikationsprotokoll som använder nätet som bas. Det hindrar dock inte att Nelson ofta lyfts fram som en av pionjärgestalterna bakom internets framväxt. Liksom de flesta kommunikationsformer i mediehistorien

har ju vare sig webben eller internet en ensam, solitär uppfinnare. Snarare ligger det i nätverkets natur att flera personer samtidigt bidrog till dess framväxt. 1974 publicerade Ted Nelson boken Computer’s Lib, en salig blandning av datormanifest, kampskrift och tekno-utopisk vision. Han var då närmast religiöst besatt, eller åtminstone trosvisst övertygad om att datorer skulle utgöra framtidens drömmaskiner. Följaktligen skrev han om såväl hypertext som hypermedia – båda är begrepp som han myntar – men också precis om det som gör en iPad-app som GoodReader så fantastisk, nämligen möjligheten att lagra texter digitalt. ”Datorer erbjuder en intressant dagdröm”, påtalade Nelson entusiastiskt, ”med dem kan man spara saker digitalt snarare än fysiskt”. Uppmaningen var således att nu, och helst omgående skanna böcker och ”digitalisera målningar och fotografier; gör biblioteken till digitala lagringsplatser” – och det vid en tidpunkt under tidigt sjuttiotal när få, om ens någon, föreställde sig att datorer kunde användas till annat än matematisk kalkylering. Lanseringen av den personliga datorn, det vill säga PC:n, låg ju alltjämt några år framåt i tiden. Men för tekno-profeten Nelson var det redan då uppenbart att datorer och digitala e-format var överlägsna analoga lagringsformer. Digitala böcker kunde till exempel automatiskt kopieras och distribueras över nätverk för att garantera beständighet, alltså en form av fildelning av bokarvet avant la lettre. Idag är i princip alla texter och böcker digitala filer (åtminstone till en början), en omställning

75


som också ställvis gäller det äldre bokbeståndet. Genom att digitalisera mer än 15 miljoner böcker har Google visat vägen och hörsammat Nelsons uppmaning, även om man nu av rättighetsskäl möjligen skannat in sig i ett hörn. En av fördelarna med gamla digitaliserade böcker är att de tar minimalt med utrymme. Att lagra text är ju lätt som en plätt, inte minst om man jämför med andra medieformer. Hursomhelst, så är ett och noll numera både informationsflödets liksom kulturens själva defaultvärde. Musikbranschen blev först digital – det är nu faktiskt mer än tio år sedan fildelning via Napster blixtsnabbt spreds över nätet – och sedan flertalet år strömmas också audiovisuella medier som data över webben. Med en sajt som 24symbols, böckernas Spotify, håller även den traditionella boken på att ändra karaktär. E-böcker är sedan något år tillbaka den absolut snabbast växande formatkategorin inom förlagsbranschen i USA. Den främsta anledningen till den förändringen är Amazons läsplatta Kindle och Apples iPad. Visserligen har analysföretaget Simba information gjort upprepade undersökningar som antyder att iPad inte används som läsplatta i så stor utsträckning som bokbranschen föreställer sig; senast uppgav 40 procent av amerikanska iPad-användare att de inte läser e-böcker på den. Vänder man på siffrorna är det likväl nästan två av tre som e-läser på iPad, och därtill finns förstås också en mängd andra läsplattor (Nook, Letto etcetera). Hårddrar man utvecklingen till dags dato handlar det i princip om två slags maskinlitterära grundformat där Kindle marknadsförs mot den ”bokälskande” publiken och iPad mot ett bredare medialt segment (där e-läsande är en funktionalitet bland många). iPad är alltså inte synonym med bokläsande, och som en konsekvens har Apple inte heller lyckats speciellt väl med lanseringen av sin bokaffär iBooks. Med Kindle kan man däremot köpa e-böcker hur enkelt som helst, och Amazon finansierar rentav själva 3Guppkoppling som gör detta möjligt. Hela Amazons gigantiska affärsbibliotek är alltså ständigt bara några knapptryck bort, och även om Kindle initialt framstod som en tämligen rudimentär läsplatta (svartvit, ingen webbläsare, ingen mailfunktion etcetera) så har den blivit populär. Inte minst har den en mer läsvänlig skärm än iPad. Mot denna bokstavliga e-boksläsare står alltså

76

Apples tablet vilken under nio månader 2010 sålde i fler än 15 miljoner exemplar. Den framstår som något av en universalmaskin, som man lika väl kan se melodifestivalen på, läsa böcker, spela dataspel eller skriva en text till Biblis. Den här artikeln är (som sig bör) delvis författad på en iPad, och även om det ofta framhålls att denna apparat främst är en medial konsumtionsmaskin, så utgör Apples eget program Pages ett utmärkt redigeringsverktyg för text. Att arbeta med en iPad (och då företrädesvis i soffan) är rentav något av en medial ”lean-back”-upplevelse, detta i skarp kontrast mot det lika strävsamma som framåtlutande knappandet på datorns tangentbord. Att redigera på skärm är helt enkelt mer lustfyllt; till och med korrläsning är (nästan) en fröjd. Nyligen publicerade Google en så kallad ”Tablet survey” där nästan femtonhundra personer svarat på frågor hur de använder sina läsplattor. Eftersom iPad dominerar marknaden – under 2011 uppskattar branschen att fyra av fem ”tablets” i USA kommer att vara en iPad – så handlar det om ett slags första och tämligen omfattande analys hur denna typ av apparat så sakteliga håller på att förändra västvärldens mer generella mediekonsumtionsmönster. Framför allt använder folk sin iPad till att spela med, men rapportens kanske mest uppseendeväckande resultat är att en av tre respondenter använder läsplattan mer än de ser på TV. iPad är följaktligen tveklöst en multimediemaskin; personligen använder jag den mest för att läsa (och i allt högre grad för att skriva), men för vår äldsta dotter (hon är sju år) är den exempelvis synonym med spel och SVT Play. Att låna e-böcker och läsa på iPad fungerar dessutom långt bättre än att försöka traggla sig igenom e-pubformat eller pdf:er på en datorskärm. Därtill erbjuder appaffären App Store en uppsjö av digitala tidskrifter. Några av dem som jag själv prenumererar på, som Wired eller The New Yorker, är faktiskt långt stiligare att läsa på skärm än papper. iPad föreställer jag mig är den grafiske formgivarens önskedröm; illustrationer till artiklar kan exempelvis plötsligt programmeras till att börja röra på sig; kvinnan i en reklamannons blinkar till en och så vidare. Experimenten är idag lika många som grafiskt slående, och flertalet tidskrifter laborerar med en mängd mediala framställningsformer. Det gäller förstås också dagstidningsbranschen, men


eftersom själva bläddrandet där är centralt går det ibland alltför långsamt att ögna igenom, säg, Svenska Dagbladet på skärm, och det gäller även dagstidningarnas iPad-versioner, åtminstone är det min erfarenhet. Men faktum kvarstår att iPad på många sätt framstår som ett slags omnipotent läsplatta, vilket alls inte är konstigt eftersom det egentligen handlar om en skärm i form av en (tämligen) kraftfull dator. Och även om det idag kan förefalla logiskt att Apples formidabla succé med sin smarta telefon, iPhone, följts upp med en snarlik uppförstorad apparat i form av iPad, så är den tekniska utvecklingslinjen faktiskt den omvända. VD:n för Apple, Steve Jobs, har i olika sammanhang avslöjat att han egentligen först ville utveckla en ny slags läsplatta snarare än en revolutionerande telefon. I början av 00-talet lär han ha frågat sina tekniker om de kunde ta fram en stor, tryckkänslig skärm som det gick att skriva på. Konceptet med skärmen som dator var något Apple då arbetat med en tid, och skärmprototypen var lovande. Men Jobs ändrade sig plötsligt. Tiden var då ännu inte mogen för det som skulle bli iPad, snarare föreföll framtiden ligga i den mobila mediebranschen. Och nog fick han rätt. Men likheterna mellan iPhone och iPad är förstås ändå stora. Hela vägen hem från jobbet läser jag på min iPhone – men alls inte (längre) hemma i soffan. Beträffande böcker och läsande finns just en lika banal som betydande skillnad mellan dessa apparater, nämligen skärmens storlek. Även om denna banalitet inte skall överdrivas; för apputvecklare innebär iPads större skärm exempelvis helt andra möjligheter till grafisk komplexitet. Att läsa på iPad innebär förstås att man har access till olika e-böcker, och själv använder jag just appen GoodReader där jag sparar böcker som möjligen kan vara av intresse framöver. De mappas i filer på ungefär samma sätt som man staplar böcker i vilken bokhylla som helst. Den stora fördelen är förstås att de alltid är med, oberoende av tid och plats, därtill går det blixtsnabbt att plocka fram information ur dem. Vän av ordning skulle kanske anföra att webben fungerar på ungefär det sättet. Och det stämmer – i någon mån. Men böcker är alltjämt, i ett slags abstrakt bemärkelse, högkvalitativt organiserad information på ett sätt som den öppna webben inte är det. Böcker är resultat av en redigeringsprocess,

och erbjuder därför ett lika organiserat som reglerat innehåll. En analogi är just digitala appar, alla dessa små program som ger en direkt access till diverse innehåll utan att gå via en öppen webbläsare (och Googles sökmotor), och därav också den minst sagt udda företeelsen med så kallade ”robotböcker”, som skannar av den öppna webben och automatiskt kopierar allt material – för att sedan trycka denna information i bokform för vidareförsäljning till intet ont anande bibliotek. Som kunskapsbegärlig form är boken fort­ farande herre på täppan. Boken, biblioteket och webben har såtillvida ett tämligen komplicerat förhållande till varandra. Icke desto mindre är de numera de facto länkade på sätt som verkligen skulle kräva grundlig efterforskning. Betraktar man läsplattor i allmänhet, och iPad i synnerhet, som ett slags universalmaskiner framstår biblioteket just som en god metafor för digital funktionalitet i allmänhet, och binärt lagrande i synnerhet. Faktum är att datorn länge (och ofta) liknats vid ett bibliotek. Flera av de texter och böcker jag själv sparat i appen GoodReader vittnar om föreställningen kring det universella nätverksbiblioteket som intimt sammankopplad med diverse skärmteknologiska gränssnitt. Den drömmen har existerat åtminstone sedan mitten av 1800-talet då Charles Babbage och Ada Lovelace – Lord Byrons dotter, tillika den (kanske) första programmeraren – arbetade med den förres matematisktmekaniska ”dator”, The Analytical Engine. Likt Ted Nelson var Babbage en universalmänniska som föreställde sig att maskiner nog en dag skulle kunna börja tänka. Och mellan honom och en annan senare britt, datorns konceptuelle uppfinnare Alan Turing finns också flera kopplingar. Om den senare lade grunden för den moderna datorn genom sin Turingmaskin, samt den (tidigare) teoretiska insikten kring maskinärt beräkningsbara tal, ”computable numbers”, så var Turing dessutom fullständigt övertygad om att det gick att jämföra det mänskliga vetandet (och tänkandet) med en datorlik maskin. För hans matematikkollegor vid Cambridge framstod han visserligen som ”shockingly industrial”, men Turing är egentligen långt ifrån ensam om att kring 1930 inse att teknik och elektricitet, information och mekanik hade potentialen att fullständigt förändra hur vetande skulle samlas och produ-

77


ceras, lagras och distribueras. Det elektro-binära tänkandets av och på – det vill säga, 1 & 0 – är här elementa, men även mer analoga idéer skriver in sig i samma tradition. En annan samtida förelöpare till en snarlik kunskapsmaskin är till exempel Paul Otlets lika analoga som universella kartotek Mundaneum, och under mellankrigstiden finns fler exempel på ett slags maskinär kunskapsutopi – som först andra världskriget, med sitt fokus på nya teknologiska (vapen)system, förmår realisera genom gigantiska forskningsanslag. I tider av krig har medieutvecklingen alltid gjort enorma framsteg. Med undantag av Konrad Zuses sönderbombade datorexperiment i Berlin under krigets slutskede är det emellertid först efter denna mardröms slut som samtidens datordrömmar realiseras. Ofta brukar den kolossala ENIAC lyftas fram som den första datorn, men egentligen är kanske Vannevar Bush hypotetiska Memex-maskin – en mikrofilmsläsare med tillgång till all information, och med vilken användaren kunde interagera genom att lämna spår i det genomrullade materialet – mer intressant. Memex ses idag oftast som en föregångare till webben, och Bush föreställde sig en maskin med vilken man bokstavligen skulle kunna ta på, och enkelt hantera i princip all information och kunskap, ett slags klumpig och skrymmande iPad om man så vill. Samma (över)optimistiska grundsyn återfinns även i Arpanetfinansiären J. C. R Lickliders, Libraries of the Future från 1965, där datorer framstod som bibliotekssektorns enda räddning, liksom alltså i Ted Nelsons kryptiska skrift. I korthet, förenas

78

alla dessa herrar (och en dam) i tron på att universalbiblioteket först kommer att ta form med teknikens hjälp. För det behövs kraftfulla maskiner, samt insikten om att endast datortekniken kan göra denna kunskapsutopi möjlig. ”You can and must understand computers now”, är därför den lika självklara som uppfodrande undertiteln till Ted Nelsons bok Computer’s Lib. Följer man Nelson kan man avslutningsvis fråga sig hur man från ett bok- och biblioteksperspektiv ska förstå vad en läsplatta som iPad egentligen är för slags maskin? Är det måhända med den här typen av skärmteknologier som framtidens bibliotek kommer att realiseras? En iPadapp som GoodReader, fylld av mediehistoriska och gamla datalogiska traktater, kan (möjligen) vara till viss hjälp att greppa den utvecklingslinje av hård- och mjukvara som Steve Jobs ”magiska” lilla apparat för närvarande utgör kulmen av. För det gör den. När iPad lanserades beskrev Jobs den just som magical, och följaktligen bör man (nog) inte reducera dess elektroniska magi till en alltför simpel läsplatta, även om den i hög grad används just så. Och ändå kan iPad – och förstås den senaste varianten iPad2 – förstås som just ett slags digital bok, som i sig innesluter alla andra böcker (det vill säga, ett bibliotek). Formatmässigt liknar ju iPad faktiskt en bok. Faktum är att en av de många böcker som jag har sparad i min GoodReader-app är en av Paul Otlets kartoteksstudier, Traité de documentation från 1934. Och kanhända kommer det inte som någon överraskning att den boken helt stilenligt har undertiteln Le livre sur le livre.


nyheter & noterat

Samlare och Proustälskare?

Medarbetare i Biblis 54

Då får du ditt lystmäte i Lorenza Foschinis bok Proust’s Overcoat: The True Story of One Man’s Passion for All Things Proust (Ecco Press, 2010). Foschini berättar om Jacques Guérin, framgångsrik parfymproducent och bibliofil som tillbringar all ledig tid på antikvariat, som är besatt av Proust och gör allt för att förvärva inte enbart Prousts efterlämnade papper utan även hans ägodelar. Guérin sätter sig i kontakt med familjen. Han Proustsamlande börjar stillsamt med manuskript, anteckningsblock och böcker men går vidare till möbler som säng och bokhyllor innan han avslutningsvis lyckas förvärva överrocken, den som vi sett på så många fotografier. Tack vare Guérins förvärv räddades manu­ skripten till eftervärlden. De finns i dag på Biblio­ thèque nationale de France. Överrocken finns på Musée Carnavalet. Guérin dog år 2000, 98 år gammal.

otfried czaika är docent i historisk teologi och forskare vid Kungliga biblioteket. magdalena gram är biträdande riksbibliotekarie och fil. dr i konstvetenskap med särskild inriktning på bokoch illustrationskonst. johnny hagberg är kyrkoherde i Järpås och ordförande i Föreningen för Västgötalitteratur liksom i Skara stiftshistoriska sällskap. olof halldin är affischspecialist och förste bibliotekarie vid Enheten för vardagstryck vid Kungliga biblioteket. monica hedlund är professor emerita i latin med latinsk paleografi och kodikologi. jonas nordin är docent i historia och forskare vid Kungliga biblioteket mårten rasch är livmedikus och författare till ett flertal bokhistoriska böcker och artiklar. jakob sjövall är statsvetare med livligt intresse för böcker och bibliotek. pelle snickars är docent i filmvetenskap och forskningschef vid Kungliga biblioteket. ulf söderberg är fil.dr i historia och var 1996–2009 krigsarkivarie. håkan tegnestål arbetar på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö som byggnadsminnesguide och samordnare av nordiska språkkurser. per-axel wiktorsson är professor emeritus i svenska språket och sekreterare för Svenska fornskriftsällskapet.

SAB

SAB:s klassifikationssystem för bibliotek har några år på nacken och håller som bäst på att överges. Men i Pequod nummer 47 (2010) lever det! – i form av novellen ”Stycke för SAB-systemet” av Mats Kempe, som avslutar sin berättelse med att bolla vidare till SAB:s efterträdare Dewey. Men med Dewey kan det gå illa, det berättar Harper Lee om i romanen Dödssynden, där en lärarinna försöker undervisa med hjälp av Deweys Decimalsystem.

Vi har förgäves sökt få närmare information om Nils Sture Jansson, upphovsmannen till Jimi Hendrix-bilden på programbladet från Gröna Lund 1967 som pryder årets sommarnr av Biblis.

79


föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jakob Christensson, Per Cullhed, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Gunnar Sahlin, Barbro Thomas och Nina Ulmaja Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 010-709 33 41, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Kristina Lundblad, Stefan Lundhem och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis /  p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55  43  03-8  bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungliga biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 010-709 33 12, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48  48  93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com Biblis 54 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2011 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Kungliga biblioteket om inget annat anges; Håkan Tegnestål s. 38–43; Peter Ragnarsson s. 60–61; Krigsarkivet s. 62–66 Tryck: Livonia Print, Lettland 2011 issn 1403-3313  isbn 978-91-7000-280-9

80


Biblis 54

Biblis 54 kvartalstidskrift fÜr bokvänner Sommaren 2011 sek 125

isbn 978-91-7000-280-9

9 789170 002809


Biblis 54