Gadds skrift trycktes av en av tidens språkivrare och språkvårdare, nämligen Lars Salvius som var känd för sitt intresse för modersmålet och som i praktiken genom sitt tryckeri kom att påverka den svenska ortografin. Fem år senare framlade Johan Kreander sin pro gradu-avhandling Strödde tankar, om kärleken til fäderneslandet och dess utöfning med Gadd som preses. Denna avhandling försvarades i monarkens, Gustav III:s, närvaro, då denne besökte Åbo 1775. Det behövde alltså inte vara lång väg mellan Åbo och Stockholm, mellan den östra rikshalvan och den västra. Både människor och tankar färdades i bägge riktningarna. Tillfällighetsdikter, skillingtryck och visor skrevs på svenska i Finland, och Aurora-sällskapet (1770–1779) gav ut publikationen – Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo med början 1771. En genre med klassiska rötter, nämligen inskriptionstexten, kunde under detta århundrade också utformas på svenska i stället för på latin. Några av de främsta exemplen på sådan lapidarisk text för samtid och eftervärld är författade av Augustin Ehrensvärd på och för Sveaborg, sjöfästningen utanför Helsingfors. Genom att använda svenska nådde
En anonym skrift till modersmålets försvar, författad av Pehr Adrian Gadd 1770. Kungl. biblioteket.
74
Ehrensvärd samtliga läskunniga betraktare, inte endast dem som hade studerat klassiska språk. Sammanfattningsvis kan man om den svenska tiden – som omspände nära sjuhundra år – säga att både den talade och den skrivna finlandssvenskan har varit minst lika socialt skiktad och lokalt färgad, samt domän- och genremässigt mångsidig, som tal- och skriftspråket i Sverige. Den lokala variationen var avsevärd i hela riket också i fråga om en variant som enligt dåtida mått kunde gälla som gemensamt standardspråk. Detta gör det extra knepigt att diskutera förekomsten och arten av finlandssvenska särdrag före riksdelningen 1809. Provinsiella drag var inte sällsynta i svenska texter i det övriga riket heller, men att det fanns skillnader i uttalet, i accentförhållandena, noterade Sven Hof redan 1753. Utgående från det vi vet i dag är den mest rimliga slutsatsen att språket i den östra riksdelen har haft sina provinsiella egenheter redan före 1809. Språkområdet delas itu När den svenske konungen förlorade Finland till den ryske kejsaren genom finska kriget, och denne lovade respektera den rådande ordningen, innebar detta bland annat att det svenska språkets ställning vidmakthölls. Finland hade lagar skrivna på svenska, ämbetsspråket var svenska, skolan och universitetet använde svenska (och latin), i kyrkan förekom bägge språken. Den bildade klassens språk var svenska, med en viss varierande färdighet i finska därutöver. För att använda ett i dag välkänt uttryck: svenskan i det ryska Storfursten dömet Finland var ett komplett och samhälls bärande språk, vilket finskan då inte var. Svenskan fortsatte alltså att fungera som ett slags riksspråk trots att det inte längre var majoritetsspråk. År 1815 var 14,6 procent (motsvarande 160 000 personer) av befolkningen svenskspråkig. Officiella uppgifter om individuell tvåspråkighet bland finsk- och svensktalande från denna (eller senare) tid finns inte. Man får nöja sig med att dra slutsatser utgående från kunskap om enspråkiga och tvåspråkiga bosättningsområden i stället. Att tvåspråkigheten var mer utbredd i samhällets lägre skikt än i dess högre torde stå klart. I och med att Alexander II avlät ett språkmanifest om finskan som ett myndighetsspråk år 1863, med en verkställighetstid på 20 år, förbättrades finskans