Biblis 46 (Sommaren 2009)

Biblis 46

Biblis 46 kvartalstidskrift fÜr bokvänner Sommaren 2009 sek 80

Biblis

nummer 46 sommaren 2009 redak törer ingrid svensson och ulf jacobsen

svensk-finsk a kulturförbindelser under åt tahundr a år gästredaktör jonas nordin Jonas Nordin Svenskar, finnar och lappar på världens amfiteater 4 Otfried Czaika Det kollektiva minnet av reformationen och Mikael Agricola i 2000-talets Finland 15 Heli Therman Tre århundraden, tre riken. Översikt av den finska friexemplarsverksamheten från stormaktstiden till 2000-talet 26 Marita Rajalin Ett gemensamt kulturarv. Om kontakterna mellan Sverige och Åbo Akademis bibliotek 31 Esko Häkli Om kontinuitet och diskontinuitet i Finlands bibliotekshistoria efter 1809. Fallet Matthias Calonius 43 Anna Perälä Heikki A. Reenpää och hans samling 49 Gunnel Stenqvist & Gunnel Furuland Fredrika Bremer i Sverige och Finland 56

Kari Tarkiainen Bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson och spekulationerna om Finlands framtid 63 Marika Tandefelt Språket vi äger samman 70 Torbjörn Söder Svensk påverkan på värmlandsfinska 84 Anders Björnsson Om det finska och det svenska. Samtal med Nils Erik Villstrand 92 Göran Bäärnhielm Sverige och Finland på kartan genom tiderna 101 Maria Gussarsson Wijk Kartan och kriget. Finska kriget 1808–1809 i Krigsarkivets samlingar 112 Janis Kreslins En lybsk lyxvara. Om Robert Schweitzer och hans syn på Östersjöområdets historia 121 Medverkande 127 Föreningen Biblis 128

Omslag Geardus Mercators atlaskarta Svecia et Norvegia cum confiniis 1595, handkolorerat exemplar från 1630-talet. Kungl. biblioteket

inledning

År 1809 upphörde Finland att vara en del av det svenska riket efter mer än sex seklers sammanlevnad. Detta år brukar få markera ömsom slutet på en epok, ömsom begynnelsen på en annan.

Hur man än ser på saken utgör det en peripeti, en avgörande vändpunkt i de bägge ländernas relationer. Något egentligt brott innebär det dock inte och fortfarande tvåhundra år senare är förbindelserna täta socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. När detta skrivs pågår Sveriges televisions valvaka från EU-parlamentsvalet där de vanliga svenska studioinslagen interfolieras med den finskspråkiga redaktionens rapporter från valet i såväl Finland som Sverige – en bild av de gamla sammanhangens transformering under nya omständigheter.

Trots eller kanske på grund av de nära banden finns det goda skäl att aktivt erinra om hur de gestaltat sig historiskt. Det brukar sägas att det levande kollektiva minnet som mest sträcker sig över tre, kanske fyra generationer. Vi kan emotionellt leva med i de upplevelser som våra far- och morföräldrar förmedlat och uppfattningar och intryck som vi fått med uppfostran kan vara svåra att utplåna. Det historiska minnet måste däremot underhållas aktivt för att inte falla i glömska. Även om varje generation organiskt hör samman med de närmast föregående riskerar djupare sammanhang att gå förlorade om vi inte också påminns om förhållanden i det avlägsna förflutna. Kanske finns det inget självändamål som gör de svensk– finska banden viktigare än andra relationer i en globaliserad värld, men så länge de täta kontakterna spontant består finns det alla skäl att vidga kunskaperna om och fördjupa innehållet i dem.

Temat för detta nummer av Biblis är svensk– finska kulturförbindelser från medeltiden till i dag.

Någon egentlig röd tråd finns inte bortsett från att kontakterna över havet återkommer i alla bidragen.

Min egen inledande uppsats behandlar bilden av det finska och det svenska under det gemensamma rikets dagar. Otfried Czaika berör hur samma ämne speglas över tid i synen på en enskild gestalt: reformatorn Mikael Agricola. Bok- och bibliotekshistoriska perspektiv lämnas av Heli Therman, Marita Rajalin, Esko Häkli och Anna Perälä. Av Gunnel Stenqvists och Gunnel Furulands liksom av Kari Tarkiainens bidrag framgår hur personer och tankar fortsatt att obehindrat röra sig mellan Sverige och Finland även efter 1809. De personliga nätverkens betydelse framkommer också i samtalet mellan Anders Björnsson och Nils Erik Villstrand. Däremellan har Marika Tandefelt behandlat svenskan i Finland och Torbjörn Söder aspekter av finskan i Sverige. Göran Bäärnhielm och Maria Gussarsson Wijk har båda sin utgångspunkt i vad kartor kan berätta. Janis Kreslins, slutligen, för en diskussion som går utöver kontakterna mellan Sverige och Finland och påminner om att hela Östersjöområdet är en region med täta relationer.

Temanumret är naturligtvis föranlett av tvåhundraårsminnet av riksklyvningen 1809, men kulturens inneboende tröghet ger den ett värde över det momentana i en sådan enskild händelse.

De följande sidorna kan ses som ett uttryck för och förhoppningsvis bidra till att underhålla de nära banden mellan Sverige och Finland, vilka bestått många omvälvningar till trots.

Jonas Nordin

3

jonas nordin

Svenskar, finnar och lappar på världens amfiteater

F

öre 1809 var den vanliga uppfattningen att det svenska riket beboddes av tre folkslag: svenskar, finnar och lappar.1 Vanligen omtalades de som nationer, ett begrepp liktydigt med folkslag. Däremot hade ordet nation ännu inte fått den i dag vanliga synonymbetydelsen ’stat’.

Nationsbegreppet var huvudsakligen kulturellt betingat – etniskt, skulle vi säga i dag – även om det till sitt ursprung hade genetiska kopplingar.

Det latinska natio kom av verbet nasci, ’födas’ – med detta antyddes tänkta blodsband mellan nationens medlemmar. Under tidigmodern tid (perioden cirka 1500–1800) kunde denna släktbindning stundom vara latent eller underförstådd, men i allt väsentligt definierades nationerna ut­ ifrån kulturella särdrag: religion, klädedräkt, materiell odling och andra levnadsomständig­heter.

Tveklöst viktigast var dock språket, som var en nations mest påtagliga särdrag.2 Några fullt konsistenta och sammanhållna gränser försökte man sällan dra upp mellan olika nationer; det behovet fanns inte och bestämningarna var mestadels intuitiva och flytande. ”Borgar­ena i staden”, skrev exempelvis naturalhistorikern Olof Rudbeck d.y. om Åbo vid 1600-talets slut, ”äro till större delen finnar, ehuru och många swenska, förutan de af hofrätten och academien, som alla äro swenska eller åth­ minstone kunna tala swenska i finland födde”.3 De som bodde Finland uppfattade han i första hand som finnar och finska förutsattes vara deras modersmål. Åtskillnaden mellan svenskar och de Finlandsfödda som ”åtminstone” talade svenska torde han ha gjort på dialektala grunder (se Ma-

4

rika Tandefelts bidrag i detta nummer). Närmare bestämning behövde han inte göra eftersom det inte fanns några juridiska skillnader mellan riksdelarna, men den nationella sammansättningen i Åbo var ändå tillräckligt intressant för att inte lämnas okommenterad.4 Nationaliteten saknade mestadels politiska konnotationer. På individplanet hade den liten eller ingen betydelse vid erhållandet av statsborgarskap i ett annat rike; i de fallen var religionen oftast en viktigare fråga (även om den, som redan antytts, många gånger räknades till de komponenter som bestämde nationaliteten). Men även om det under 1700-talet fanns ett filosofiskt ideal som hyllade kosmopolitismen och varje människas rätt att fritt välja sitt hemland – sitt Wahlheimat eller pays d’adoption – så ansågs man ofta också ha särskilda förpliktelser mot födelseorten.

Det var exempelvis fullt naturligt för officerare och soldater att gå i främmande tjänst, men om riket hamnade i krig förväntades man omedelbart ställa sig i fäderneslandets tjänst. Vid fredsslut förekom det att den allmänna amnesti som brukade utfärdas gjorde undantag för sådana infödda landsmän som valt att gå i fiendens tjänst. ”Det är sant”, skrev den tyske skriftställaren Johann Adolf Hoffman, at infödda soldater gifwa större hopp til lydna och nyttigare bruk. Kärleken til fäderneslandet och sina anhöriga, böjelsen för sin Öfwerhet, landsmanskapet emellan soldaterne och deras bekantskap från ungdomen, jemte annat mera, som gjer en menniskja åtrå at befrämja sit egit folkeslags företräde, äro

fördelar, som kunna förwäntas af landets infödda barn, men aldrig af utländska soldater, eller sådane, som wärfwas för penningar.5

Det skall poängteras att Hoffman talade om infödda undersåtar men att han i det avseendet inte gjorde någon uttrycklig skillnad mellan de olika nationaliteter som kunde finnas i ett rike.

Karl XI:s krigsartiklar, som reglerade soldaternas skyldigheter, utsatte särskilt hårda straff för den knekt som kom ”i träta med annan, och ropar hielp […] hos sin nation”.6 Detta var väl särskilt av nöden i stormaktstidens mångnationellt sammansatta, ofta värvade krigsmakt, men bestämmelsen levde kvar till 1795. När Gustav IV Adolf detta år utfärdade nya krigsartiklar betonade han för övrigt att de skulle vara gällande i Sverige, Finland och Pommern. I juridisk mening var det en pleonasm eftersom Sverige och Finland var oskiljaktiga, men av just sådana instinktiva skäl som diskuteras i denna artikel ansågs det ändå värt att påpeka.7 Intresset för olika nationers särdrag tog sig också uttryck som vi i dag skulle benämna antropologiska. I den vetenskapliga antropologins barndom på 1800-talet yttrade detta sig ofta i en upptagenhet vid folkslagens fysiska skillnader.

Under tidigare århundraden var uppmärksamheten mera riktad mot kulturella uttryck, inte minst klädedräkten. Kartblad från 1500-talet och framåt omgavs gärna av kartuscher med bild­serier av olika folkslags dräktskick. I dessa framställningar avbildades inte sällan allmogedräkter. De hög­re stånden förhöll sig ofta till ett internationellt mode – under 1600- och 1700-talet mestadels dikterat i Frankrike – och deras klädvanor kunde därför inte lika enkelt illustrera kulturella särdrag bland folken. Det faktum att ett folkslag rep­resenterades av en person eller ett par uppklätt à la mode kunde i gengäld signalera nationens upphöjda och kultiverade ställning. Så tedde sig nämligen gärna hierarkin mellan folken: den var ännu kulturell och därför föränderlig; inte genetisk och beständig, som den kom att uppfattas under 1800-talet.

En nyöppnad amfiteater över världens folk Ett storslaget uttryck för det antropologiska intresset utgavs i Tyskland på 1720-talet. I Neu-eröff-

netes Amphi-Theatrum … alle Nationen presenterades alla världens kända folkslag i bild och text med beskrivning av olika länders läge, klimat, och beskaffenhet, förnämsta städer, biskops­dömen, universitet och hamnar, fästningar, handel, statsintresse och styrelseskick, sevärdheter, myntslag, territoriella anspråk, förnämsta riddarordnar samt statsvapen med mera.8 Verket behandlade i första hand kulturkretsar och folktyper; de senare kunde vara både etniskt och socialt avgränsade. I skildringen av Europa gjordes huvudsakligen politiska och etniska avgränsningar medan den volym som ägnades det mångnationella ottomanska väldet mer än skiftande nationaliteter behandlade olika yrkeskategorier. I detta fall fanns dock en generell bestämning i det faktum att oavsett ställning var alla de beskrivna grupperna muslimer, en överordnad och särskiljande kulturell markör.

Arbetet tycks vara ganska rart i komplett skick och omfattar då fem foliovolymer.9 Europa behandlas under 53 folkslag. De 23 första beskrivningarna är mer kortfattade för det att de enbart har tryck på ena sidan – en gissning är att de ursprungligen producerats som ettbladstryck för att senare samlas till detta större arbete. (Utgivningsplanen förefaller rent allmänt att ha utvidgats successivt. Sammelbandets titelblad bär årtalet 1723 medan delen om Europa är tryckt 1722. Detta kan tyda på att tanken att beskriva hela världen väcktes efter hand.) Efter länderbeskrivningarna följer särskilda redogörelser över de förnämsta europeiska riddarordnarna och de främsta europeiska makternas statsvapen. Dessa skildringar sträcker sig över flera sidor och saknar illustrationer.

Den politiska indelningen paras med ett kulturkretstänkande som illustreras av att skildringen av Tyskland inleds med ”Teutschland überhaupt” följt av mer detaljerade beskrivningar av de olika rikskretsarna och deras befolkningar. Italien behandlas under en rubrik (undantaget Sicilien och Sardinien) men de katolska och de reformerta Nederländerna separat. Det är omväxlande män och kvinnor som avbildas, men med några få undantag bara en person per bild. Gestalterna representerar olika stånd, från adel till allmoge; i några fall avbildas historiska dräkter, såsom i fallet med Böhmen-Mähren, som illustreras med en riddare, och schweizaren, som bär renässansklädsel.

5

I Kungl. bibliotekets exemplar är tre av beskrivningarna (Europa nr 31–33) handkolorerade. Vem som gjort detta är omöjligt att säga.

Den andra delen (räknat utifrån tryckåret 1723; i Kungl. bibliotekets exemplar bunden sist i volymen) behandlar Afrika. Det är den tunnaste delen – 96 sidor och 37 illustrationer. Olika länder och folkslag från hela kontinenten beskrivs på omväxlande två och fyra sidor. Dispositionen är densamma som i den första volymen och avslutas följaktligen med konstaterandet ”Ritter-Orden und Wappen giebts hier nicht”.

Den tredje delen (tryckt 1723, bunden näst sist) handlar om Amerika. Delen inleds med historien om kontinentens upptäckt. Ett porträtt av Columbus, ”der erste Erfinder von America”, följs av Vespucci och Magellan, därefter vidtar skildringar av folkslagen. De 124 paginerade sidorna innehåller 34 numrerade bilder och därutöver en handfull onumrerade.

Den fjärde delen (tryckt 1724) saknar ordningsnummer på planscherna. Denna del – 172 sidor plus register – behandlar bara ett rike: ”Turcicum”, det osmanska väldet. Den sammanhållna texten är ett långt sammandrag av den turkiska historien.

På vartannat uppslag pryds högersidans övre halva av helfigursbilder. Men i stället för olika folkslag är det här olika yrkeskategorier eller samhällsklasser som avbildas. Den första bilden visar ”Der falsche Prophet mahomet”.

Den femte och sista delen (tryckt 1728) behandlar södra Asien och kombinerar upplägget från flera olika av de tidigare delarna. Illustrationerna avbildar ömsevis folkslag och yrken och texten är något mer sammanhållen men inte fortlöpande genom hela boken. Bilderna är numrerade upp till 26. Några bildnummer saknas emellertid och i ett par fall (bild 20, 24/25) återkommer samma illustration två gånger. Delen innehåller 142 pagi­ nerade sidor och det är med andra ord glesare mellan illustrationerna i denna jämfört med de tidigare delarna.

Vilka källorna till framställningen varit kan inte utrönas i detalj. Förmodligen var de mångskiftande och det är sannolikt flera författare som bidragit till de olika volymerna och länderbeskrivningarna. Underlag till bilderna från världens mer exotiska delar hade bland annat hämtats ur familjen de Brys många illustrerade böcker från 1600-talets första hälft.10

6

I de delar som berör Sverige var boken anmärkningsvärt korrekt och uppdaterad. Exempelvis genomgicks den svenska författningshistorien kortfattat men sakligt och den senaste regementsförändringen efter Karl XII:s död beskrevs med goda iakttagelser. Sålunda noterades att Sverige, i brist på deciderad tronföljare, återigen blivit ett valrike. Detta var en konstitutionell subtilitet som hävdades av ständerna för att kunna genomdriva inskränkningarna av kungamakten. Även villkoren i Fredriks konungaförsäkran 1720 redovisades med blick för de viktigaste punkterna.

Det svenska rikets nationer och deras egenskaper Sveriges tre nationer – ursprungsbefolkningar skulle de kallas med modernt språkbruk – beskrevs under varsin huvudrubrik i Amphi-Theatrum. De avbildades i en fallande grad av exotism, från den moderiktigt klädde svensken, över den rustike finnen till den sällsamme lappen på skidor och med båge i hand. Denna visuella gradering motsvarades i beskrivningen av de olika nationernas egenskaper.

Svenskarna, hette det, hade fina ansiktsdrag, reslig konstitution och starka lemmar. Till humöret var de tappra, ståndaktiga och uppriktiga, i konversationen hövliga. Svensken var av naturen född till soldat och i ett fullt sekel hade nationen skapat sig en ogemen ryktbarhet i krig. I studier, konster och vetenskaper nådde svenskarna skäligen högt och det enda man ännu kunde lägga dem till last var att deras framgångar (”Glück”) gjort dem högmodiga och odrägliga gentemot främmande nationer (41:iv).11 Lapparna bestods en helt annan och långt mer kritisk beskrivning. På grund av röken i deras kåtor eller pörten hade de gulaktig hy. Deras huvuden var tjocka, pannorna breda och de hade djupt liggande kattögon. Till fots rörde de sig snabbare än ett rådjur på öppna fältet. Till läggningen var de trohjärtade, medlidsamma och generösa.

Bland deras laster märktes främst tjuveri, hor och ett fientligt sinnelag; mot främlingar var de dock frikostiga. I sin religionsutövning – försåvitt kristendomen hade slagit rot – var de utomordentligt devota. De var rentav så ivriga att följa kristna levnadsregler att de mjölkade sina renar på ett särskilt vis om söndagarna, påstods det. Svärord och förbannelser såg de som något ohyggligt. De-

Willem Blaeu, Europa, 1617 och senare upplagor. I ramen visas Europas stora städer och dräktskicket hos olika folkslag.

ras mest tadelvärda egenskaper var lathet, feghet och klenmod. Därför dög de intet till i krig även om en och annan författare felaktigt uppgav att det fanns särskilda lappregementen i den svenska krigsmakten. Till deras oduglighet i fält bidrog deras känslighet för klimatväxlingar, vilken gjorde att de inte kunde uthärda ens i Sverige (42:iv).

Om lapparna snarast framställdes som svenskarnas motsats placerades finnarna däremellan. De hade till både kropp och humör mycket gemensamt med lapparna, berättades det. Deras ansikten beskrevs som svartgula. De var tämligen kortväxta, men hade välbyggda och starka lemmar. Däremot skilde de sig från lapparna genom sitt mod och sin tapperhet, egenskaper som gjorde dem till oförlikneliga soldater. Ja, de utgjorde rentav den svenska krigsmaktens kärna, inte minst genom förmågan att uthärda de allra största strapatser. Fria konster

och studier, i synnerhet naturvetenskapliga (”der Mathesi”), var utbredda hos dem. Deras lärda män visade en särskild fallenhet för latinsk vers som gjorde dem berömda. Allt som allt var finnarna långt mer civiliserade än sina grannar lapparna, ansågs det (43:iv).

Sveriges geografi I sammanhanget kan det också ha sitt intresse att översiktligt beröra hur Amphi-Theatrum beskrev det svenska rikets geografi. Till det geografiska Sverige räknades Götaland, Svealand (”Schweden in engern Verstande”) och de norra landskapen upp till lappmarkerna – de senare beskrevs ju i ett separat avsnitt. Skåne, Halland och Blekinge behandlades okonstlat som gammalsvenska landskap medan den som ville läsa

7

om Bohuslän – ”Den Schwedischen Antheil an Norwegen” – hänvisades till Norges beskrivning.12 Ingermanland och Livland hade däremot tillfallit moskoviten under det senaste kriget, framhölls det. De tillhörde därför de områden på vilka Sverige hade territoriella anspråk och som i övrigt inbegrep de tyska besittningar som gått förlorade (41:vi, xiii). På det hela taget följdes en rätt förnuftsbaserad geografisk indelning i vad som ansågs vara provinsernas egentliga hemmahörighet – oavsett vart vapenmakten sedermera hade fört dem. Lappland beskrevs som ett stort men ”uns Teutschen grösten theils unbekannte Land” som delades mellan tre herrar: Danmark, Sverige och Moskoviet. Lappmarkerna var följaktligen ett geografiskt område som sträckte sig över flera statsgränser.

Under Finland begreps Egentliga Finland, Nyland, Kajaneborg, Savolax, Tavastehus, Karelen och Kexholm, men inte Åland, som fördes till Svealand. Fordom, då Finland hade haft egna regenter, var dess makt större än nu och blodiga krig hade ofta utkämpats mot svenskarna, hette det. Finlands styrka var likväl inte att förakta och utan svårighet kunde 20 000 tappra finnar ställas i fältet även om dess statsintresse numera låg i händerna på suveränen, det vill säga den svenske kungen. Sverige, fick läsaren i gengäld veta på annat håll, hade under det nya seklets första nio år uppvisat en betydande slagkraft och beständigt hållit 70 à 80 tusen soldater på benen, men allt detta förändrades efter Poltava – ”so ist von Jahren zu Jahren die Schwedische Macht mehr und mehr geswächet” (41:viii; 43:vi, ix).

I senaste kriget delades Finland mellan Sveriges kung och Rysslands tsar, berättades det. Den förre styrde sin andel genom en generalguvernör, den senare genom en guvernör. Denna beskrivning gav intryck av en mer påtaglig finsk särställning än som i verkligheten var fallet. Som svensk generalguvernör nämndes Berndt Otto Stackelberg.

Amphi-Theatrums skildring är här inte riktig. Finland hade visserligen haft sina generalguver­nörer under 1600-talet, men Stackelberg var i själva verket enbart befälhavare över försvarsväsendet i Finland. Utnämningen skedde i april 1722, just efter hans hemkomst från rysk fångenskap, så uppgiften visar under alla omständigheter på en uppdaterad information (43:vi, ix).

Jämförande folkstudier före antropologin

Neu-eröffnetes Amphi-Theatrum, titelsida 1723.

8

Så långt Amphi-Theatrums skildring. Ingenting i detta var originellt på något vis. Den beskrivning som gavs var helt i överensstämmelse med kända handböcker. Ett vida spritt arbete var rättshistorikern Samuel von Pufendorfs geografisk-historiska beskrivning av Europas länder.13 Eftersom han var svensk rikshistoriograf kom Sverige att avhandlas i ett särskilt arbete, utgivet 1686: Continuirte Einleitung … Worinnen deß Königreichs Schweden Geschichte … insonderheit beschrieben werden.14 I slutet av detta verk fanns en beskrivning av ”Eigenschaffte¯ der Schwedischen Nation” samt ”Beschaffenheit des Landes”. Ett beroende mellan Pufendorfs arbete och AmphiTheatrum är inte osannolikt även om det inte gått

att omedelbart belägga. Skildringarna hade liknande upplägg och var helt och hållet överensstämmande i sina slutsatser; anmärkningsvärt nog var Pufendorf aningen mer återhållsam i sitt prisande av svenskarna. ”Uti Wettenskaper, Konster og Handtwärken,” skrev han om dem, ”hafwa de Skikkelighet nog til att fatta de första principia, men de äro få som hafwa Tolamod till att lära någon Sak så fullkommligen som sig bör.” Lapparna behandlades inte av Pufendorf, ”Men Finnarne”, berättade han, ”äro helt ehn annan Nation uti Språk og Seder ifrån de Swänske åtskilde; hwilke gode Soldater wara månde enär de först wäl öfwade og underrättade blifwa. Uti dät öfrige äre de ett enwettigt, hårdt og arbetsamt Folk, men mera bekwäme tungt Arbete, änn som något Konstigt till att förrätta”.15 Ett omfattande engelskt arbete, Atlas Geographus: or, A Compleat System of Geography, som utkom i fem volymer mellan 1711 och 1717 vilade tungt på Pufendorf. Han beskrevs som en infödd svensk författare, vilket skulle förklara en viss tendens hos honom. Sveriges historia och geografi behandlades utförligt på 56 tätt satta sidor och skildringen visade en genomgående skepsis mot svenska historiker, inte minst Olof Rudbeck och bröderna Johannes och Olaus Magnus. ”[T]his Folly of tracing the Original of Kingdoms higher than is consistent with History, is not peculiar to the Swedish Historians”, medgav man dock. ”Those of most other Nations have their Share of it.”16 Denna geografi gjorde ingen egentlig uppdelning mellan Sverige, Finland och andra regioner.

Riket indelades i åtta områden: det egentliga Sverige (Svealand), Götaland, Skåne, Bohus guverne­ ment, Norrland, Finland, Ingermanland och svenska Livland. De tyska provinserna var en del av kejsarriket och behandlades under Tyskland.

Det fordom självständiga Finland hade inför­ livats med Sverige under medeltiden. ”They had Kings of their own, till they were conquer’d by St. Erick, King of Sweden.”17 Svenska språket beskrevs som ”a Dialect of the Teutonick, but rougher, and less capable of Improvement than either the Danish or High-Dutch”.

Silverbibeln, Codex Argenteus, som nyutgivits i Uppsala visade dock att svenska språket var en variant av det gamla götiska språket, framhölls det. ”The Finlanders have a sort of Gibberish of their

Svensk.

own, altogether different from the Swedish. They send their Children when young to learn Foreign Languages, before they learn their own; for a Finlander, if he pass 14 Years of Age, is utterly unca­ p­able of speaking or learning any other Tongue but his own.”18 Även i detta arbete gjordes med andra ord kulturella rangindelningar av folken.

Amphi-Theatrums beskrivning av lapparna torde till största delen ha hämtats från Johannes Schefferus’ Lapponia, som utgavs på latin första gången 1673 och innan seklets slut hade översatts till tyska, holländska, engelska och franska.

Schefferus’ arbete byggde på berättelser insamlade från präster i lappmarkerna och kom att utöva ett enormt inflytande. Alla Amphi-Theatrums omdömen återfinns där i en eller annan form.19 Den nära associationen mellan finnar och lappar illustreras av att den holländska översättningen

9

högsta stadier utan ställde rentav självgoda italienare och fransoser i förundran. Det bör tilläggas att Erfurt, där boken trycktes, låg i den över­ saxiska kretsen.

Graderad civilisering

Finländare.

av Lapponia försågs med ett bihang om Finland.

Författaren till detta tillägg menade att ryska var huvudspråket i östra Finland, svenska talades längs kusterna, medan finnarna hade sitt eget språk i mellersta delen av landet.20 I Amphi-Theatrums skildring av Sverige hän­ visa­des också till dess tyska besittningar, som beskrevs under det tysk-romerska rikets översaxiska krets (nr 27). Här tycks man ha tangerat civilisationens krona. Kretsen var en av de bästa, om inte den bästa, i hela Tyskland, hävdades det. ”Die Einwohner können vor dem Kern der Teutschen Nation paßiren.” Allt gott som tidigare sagts om tyskarna kunde här återfinnas i överflöd. Den högtyska som talades i kretsen var sirlig och ren, och med det djupsinne dess invånare besatt fattade de inte endast alla konsters och vetenskapers

10

De stereotypa kategoriseringarna av svenskar, finnar och lappar följde ett i samtiden rätt konventionellt mönster. Den finske historikern Anssi Halmesvirta har undersökt hur finnarnas nationella egenskaper uppfattades av 1800-talets antropologer, framför allt i Storbritannien. Det var, menar han, vanligt att kategorisera i civiliserade, halvciviliserade och barbariska folkslag. Med en sådan grovindelning bedömdes olika nationers kulturella ställning och framsteg. Tolkningarna varierade beroende på vilka studieobjekt man hade att sammanlikna och de var delvis politiskt konjunkturbundna. Även om denna typ av värderingar länge hade gjorts genomgick de en kvalitativ förändring under 1800-talet. Äldre tiders jämförande folkstudier var alltid monogenetiska, det vill säga alla människor ansågs vara besläktade med varandra.

Denna uppfattning var grundad i Bibelns skapelse­ ­berättelse. I konsekvens därmed sågs alla kulturella skillnader som provisoriska och föränderliga.

Under 1800-talet, i den framväxande raslärans spår, beskrevs egenskaper och förstånds­gåvor allt oftare som nedärvda och olikheter mellan folken började uppfattas som permanenta. Det uppträdde rentav polygenetiska tolkningar, enligt vilka människosläktet inte menades ha samma rot utan i stället ansågs utvecklas längs parallella stammar med olika inneboende kapaciteter. En svart afrikan kunde, enligt detta synsätt, aldrig bli lika civiliserad som en vit europé hur mycket under­visning han än bibringades.21 Dithän hade tänkandet inte nått i 1700-talets början. Att man yvdes över den egna nationens företräden behövde inte betyda att den inhemska kulturen upphöjdes till norm. Fastmer kunde det egna folkets civilisatoriska mognad framhållas genom anpassning till de förhärskande kulturella idealen. Ett tydligt exempel på detta tänkesätt är tsar Peter den store, som mycket aktivt ville höja Ryssland till rang av europeisk kulturnation genom att införa personer, innovationer och polityr från västeuropeiska föregångsländer:

Nederländerna, Frankrike, Tyskland. Inspiration hämtades rentav från Sverige, som självt hade genomgått en liknande transformation kort tidigare.22 För den framväxande svenska stormakten hade det inte varit tillräckligt att diktera politik på slagfältet – för att tas på allvar vid internationella rådslag krävdes även en kulturell upprustning. Under loppet av 1600-talet genomfördes den målmedvetet och med hjälp av värvade utlänningar inom snart sagt varje betydelsefull samhällssektor – förvaltning, handel, utbildning, konstliv. Inom ett par tre generationer lyckades Sverige också bli självförsörjande på kompetens på de flesta av dessa områden.

Lika symptomatiskt är att dessa förändringar i första hand berörde de övre samhällslagren – folkets stora massa var många gånger ett ansiktslöst staffage i denna kulturella tävlan, något som inte minst avspeglade ståndssamhällets betingelser.

Men sådana kollektiva kategoriseringar uteslöt inte att man även vid denna tid kunde se nyktert och fördomsfritt på en persons individuella prestationer. Det faktum att de höga och de lärda allmänt ringaktade en fåkunnig allmoge hindrade inte att man kunde uppskatta dugligheten hos enskilda individer ur dess led. Det var hellre praktiska svårigheter än rigida ståndsfördomar som ställde sig i vägen för en mer omfattande social klättring bland allmogen. Krigsmakten och prästeståndet var de två institutioner som erbjöd möjligheter till avancemang för bondsöner.

Detta resonemang kan överföras på relationen mellan olika folkgrupper. Att litteraturen uttryckte en fallande hierarkisk ordning mellan svenskar, finnar och lappar innebar inte att alla individer befann sig i motsvarande relation till varandra och enskilt representerade sin nations dominerande karaktärsdrag. Många finnar svingade sig utan hinder upp till rikets ledande poster och de finska stånden stod inte i något lägre förhållande till sina svenska ståndsbröder.

För att uttrycka det enkelt: finnarna var lika goda undersåtar som några andra men ansågs på ett generellt plan något mer provinsiella.

Med lapparna såg det delvis annorlunda ut eftersom de till levnadsomständigheter och religion markant skilde ut sig från de jordbrukande svenskarna och finnarna. I deras fall var också försörjningskulturen en väsentlig del av det nationella särskiljandet – lapp ansågs man vara lika

Lappländare.

mycket för att man bedrev jakt- och fångstnäring och förde en nomadiserande tillvaro som för att man talade ett visst språk. De lappar som blev bofasta torde rätt snart ha uppgått i den omgivande svenska eller finska befolkningen. Förhållandet till lapparna präglades också av att de bodde i rikets mest avlägsna delar. Därför kunde man se positivt på deras näringsfång, som innebar att även Sveriges mest otillgängliga periferi kunde utvinnas ekonomiska nyttigheter. Myndigheternas misstro mot dem var i första hand religiöst betingad – lapparna ansågs inte fullt pålitliga i sin lutherska renlärighet. Men detta var den grundläggande orsaken till vaksamhet; i övrigt rönte de egentligen ingen kvalitativt annorlunda behandling än någon annan grupp undersåtar som drabbades av kronans disciplinerings­strävanden och centraliseringspolitik.

11

Attityderna blev mer specifikt samefientliga under 1800-talet, dels på grund av nationalismen, som upphöjde språklig och kulturell enhet till norm, dels på grund av raslärornas intåg, och dels på grund av att gruvdrift och nyodling öppnade nya möjligheter till ekonomisk vinning där rennäring, jakt och fiske inte längre sågs som nyttiga hanteringar utan som hinder för exploatering.23 Verkan av den nationella åtskillnaden Det faktum att finnarna i många sammanhang beskrevs som en särskild nation innebar inte att de medvetet utestängdes eller diskriminerades politiskt eller socialt. Finland var en fullt integrerad och oskiljaktig del av riket. Däremot är det fullt möjligt att den upprepade åtskillnad som gjordes mellan svenskar och finnar i verk som Amphi-Theatrum skapade en mental förberedelse för den påtvingade riksklyvningen 1809.

Jag vill här erinra om Johann Adolf Hoffmans tidigare citerade ord från 1760 om att infödda soldater var att föredra. Han gjorde ingen skillnad på olika nationaliteter och före 1809 var det ingen som på allvar betvivlade de finska soldaternas lojalitet mot kronan. Vi har sett att man ändock skilde mellan svenskar och finnar och det var inte alls ovanligt att de finska undersåtarna osynliggjordes i olika sammanhang. I en rätt spridd utläggning, samtida med Hoffmans bok, som förklarade det svenska statskicket under frihetstiden fanns ett särskilt kapitel om ”Det Swenska Naturliga Lynnet”. Där kunde man läsa om ”Fäderneslandet och den tankeställning, som Swea Inbyggare därom hafwa”. ”Man kan än i dag”, förklarade författaren advokatfiskalen Isac Faggot, ”wäl tänka wördsamt uppå andre Nationer, men aldrig med den högaktning och ömhet, som uppå Swea och Götha Rike.” Därefter utvecklas temat att denna amore Patriæ var själva grunden för ett livskraftigt samhälle.24 Det anmärkningsvärda här är den specifika preciseringen Svea och Göta rike, som tillsammans med Finland och Norrland brukade räknas som rikets geografiska huvuddelar. De båda senare nämndes dock inte. Även begreppet ”Sverige”, som i de flesta fall var en övergripande

12

beteckning på hela riket, hade varit mindre ut­ pekande i sammanhanget.

På rak fråga hade helt visst även denne författare inkluderat finnarna bland de trogna undersåtarna, men det går inte att komma ifrån att de i politiska sammanhang som dessa ofta omedvetet uteslöts medan de i sådana sammanhang som här kallats antropologiska uttryckligen särställdes. Det är likaså symptomatiskt att det mestadels var i censurerade pamfletter som man talade klarspråk, som i detta exempel från 1743: Jag tror, at Ryssen, efter thes igennom thenna Friden wundne Fördelar til Landz och Siöes kan blifwa ägare af hele Finland, och öfwer Bottn, när honom behagar, at Finland hädan effter blifwer mera Swerriges Rike til Last, än någon Nytta, at Ryssen blifwer rådande öfwer Wår Handel och Siöfart, at han blifwer Herre och Mästare uti al Wår Handtering, så i Anseende til wår inwärtes Hushållning, som Alliancer och Förbinnelser med andre Puissancer, och at Wj, om GUD icke hielper oss, blifwa helt och hållit Ryska Vasaller.25

Texten gör en uttalad åtskillnad mellan subjektet Sverige och objektet Finland, som hotade att bli en belastning för riket. Denna skrift censurerades – av många olika skäl där den anförda passagen kan ha varit ett – men den var inte unik i sina utsagor.26 Europa stod i 1800-talets början i begrepp att uppfinna nationalismen, en politisk ideologi som hade vuxit fram under lång tid. I Sverige och Finland, som följde med den allmäneuropeiska idéutvecklingen, kunde den svidande realpolitik som gjorde slut på en drygt sexhundraårig sammanlevnad lättare accepteras när den vävdes in i uppfattningen om en naturlig åtskillnad mellan broderfolken. I bägge länder fanns länge efter freden i Fredrikshamn personer som drömde om en återförening. Att sådana tankar, som på många andra håll utgjort grogrunden för bitter revanschism, ändå aldrig på allvar stört relationerna mellan Sverige och Finland får nog till stor del tillskrivas den sedan lång tid förberedda uppfattningen att de båda forna riksdelarna under 1800-talet funnit sina naturliga nationella gränser.

noter 1. Samer var en benämning som ännu inte kommit i bruk; lika lite gjorde man åtskillnad på finnar och finlandssvenskar, ej heller mellan svear och götar om det inte var fråga om historiska utredningar. I det följande använder jag genomgående den samtida terminologin. Ämnet för denna artikel har jag tidigare behandlat i bl.a. ”I broderlig samdräkt? Förhållandet Sverige–Finland under 1700-talet och Anthony D Smiths ethnie-begrepp”, Scandia 64:2 (1998); Ett fattigt men fritt folk: Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv, 2000) kap. 5, ”Finland i det svenska riket; ”Finland och riket. Formell och strukturell ojämlikhet”, i Maktens mosaik: Enhet, särart och självbild i det svenska riket, red. Max Engman & Nils Erik Villstrand (Helsingfors & Stockholm, 2008). I det följande hänvisas huvudsakligen till arbeten som inte citerats i de sammanhangen.

2. Bo Lindberg, Den antika skevheten: Politiska ord och begrepp i det tidig-moderna Sverige (Stockholm, 2006), s. 127–132.

3. Olof Rudbeck d.y., Iter lapponicum: Skissboken från resan till Lappland 1695, 2: Kommentardel (Stockholm, 1987), s. 59.

4. Ett enkelt och förnuftigt resonemang om hur regionala och nationella skillnader upplevdes inom riket har lämnats av Kari Tarkiainen, Sveriges Österland: Från forntiden till Gustav Vasa (Helsingfors & Stockholm, 2008), s. 13.

5. Johan Adolph Hoffman, Politiska anmärkningar om den äkta och oäkta stats-konsten, hwaruti af alla tiders historiker anmärkes, hwad regenter och undersåtare uti et land gagna eller skada kan, 2 (Stockholm: Peter Hesselberg, 1760), s. 212. Det var vanligt i sådana här diskussioner att hänvisa till Machiavelli, vilket också Hoffman gjorde.

6. Krigs-articlar som af den stormägtigste konung och herre, herr Carl den XI. Sweriges, Göthes och Wendes konung &c. &c. &c. förnyade och stadgade äro, på Stockholms slott, den 2. martii 1683. Nu på högwederbörlig befallning å nyo uplagde (Åbo: Frenckell, 1789) art. 84, s. 46.

7. Kongl. Maj:ts förnyade krigs-articlar, til efterrättelse för arméen och flottorne i Swerige, Finland och Pomern. Gifne Stockholms slott den 6 maji 1795 (Stockholm: Kungl. tryckeriet, 1795) se äv. kungens brev avtryckt i inledningen.

8. Neu-eröffnetes amphj-theatrum, Worinnen Nach dem uns bekanten gantzen Welt-Kreiß, Alle nationen Nach ihrem Habit, in saubern Figuren repräsentiret. Anbey Die Länder nach ihrer situation, climate, Fruchtbarkeit, inclination und Beschaffenheit der Einwohner, Religion, vornehmsten Städten, Ertz-Bisthümern, Universitäten, Häfen, Vestungen, Commercien, Macht, Staats-Jnteresse, RegierungsForm, Raritäten, Müntzen, prætensionibus, vornehmsten RitterOrden und Wappen aufgeführet sind, Und welches, mit Zuziehung der Land-Charten, zu vieler Belustigung, vornehmlich aber der studierenden Jugend, als ein sehr nützliches und anmuthiges Compendium Geographicum, Genealogicum, Heraldicum, Curiosum, Numismaticum, kan gebrauchet werden. erffurth, Gedruckt und verlegt von Johann Michael Funcken, 1723[–1728].

9. En indikation på dess sällsynthet är att såväl katalogen över Lipperheides dräktbibliotek som Colas’ modehistoriska bibliografi endast förtecknar fyra av de fem delarna; Katalog der freiherrlich von Lipperheide’schen Kostümbibliothek, 1 (Berlin, 1896–1901) nr 35; René Colas, Bibliographie générale du costume et de la mode, 2 (Paris, 1933) nr 2187.

10. Om den Frankfurt-baserade förläggarfamiljen de Bry, se Susanna Burgharz (red.), Staging new worlds: De Bry’s illustrated travel reports, 1590–1630 (Basel, 2004).

11. Siffror inom parentes hänvisar till Neu-eröffnetes Amphi-Theatrum, 1: Europa (1722) med länderavsnitt (i detta fall 41, Sverige) och paragraf (här: § IV).

12. Skånes, Hallands och Blekinges tidigare historia framgick av att Danmark för sin del sades ha anspråk på dessa landskap. I gengäld framhölls det att Danmark gjorde anspråk på hela Sverige; Neu-eröffnetes Amphi-Theatrum, 1: Europa (1722) 44:xiii.

13. Samuel Pufendorf, Einleitung zu der Historie der Vornehmsten Reiche und Staaten, so itziger Zeit in Europa sich befinden. Zum andernmal gedruckt und verbessert; mit Chur-Fürstl. Sächs. gnädigst. Privilegio (Fankfurt am Main: Friedrich Knoch, 1682). Första utgåvan trycktes på svenska: Jnledning Til Historien, Angående The Förnähmste Rijker och Stater, som för Tijden vthi Europa stå opprätte. Förswenskad aff Petro Brask, Lincopia-Gotho (Stockholm: Henrich Keyser, 1680).

14. Samuel von Pufendorf, Continuirte Einleitung zu der Historie der Vornehmsten Reiche und Staaten von Europa, Worinnen des König­reichs Schweden Geschichte, und dessen mit auswertigen Cronen geführte Kriege insonderheit beschrieben werden. Mit Chur-Fürstl Sächs. gnädigst. Privilegio (Frankfurt am Main: Friderich Knoch, 1686). Första upplagan finns även med en kortare variant­titel. Den svenska översättningen har titeln Innledning Till Swänska Historien, Med där till fogad Ökning ställt emot en Fransos, Antoine Varillas benämd; Under Authoris egen Censur uttålkad af Petro Brask, Lincopia-Gotho (Stockholm: Johann Georg Eberdt, 1688).

15. Pufendorf (1688) s. 908; jfr dens. (1686), s. 961.

16. Atlas Geographus: or, A Compleat System of Geography, Ancient and Modern. Containing what is of most use in Bleau, Varenius, Cellarius, Cluverius, Baudrand, Brietius, Sanson, &c. Discoveries and Improvements of the best Modern Authors to this Time. Ilustrated with about 100 New Maps, done from the latest Observations, by Herman Moll, Geographer; and many other Cuts, by the best Artists, 1 (Savoy [London]: John Nutt, 1711), s. 267.

17. Atlas Geographus, 1 (1711), s. 311.

18. Atlas Geographus, 1 (1711), s. 302.

19. Johannes Schefferus, Lapponia: Id est, regionis Lapponum et gentis nova et verissima descriptio, in qua multa de origine, superstitione, sacris magicis, victu, cultu, negotiis Lapponum, item animalium, metallorumque indole, quæ in terris corum proveniunt, hactenus incognita (Frankfurt am Main: Christian Wolff, 1673); dens., Lappland, övers. Henrik Sundin (Uppsala, 1956); Carl Gustaf Warmholtz, Bibliotheca historica Sveo-Gothica, 1 (Stockholm, 1782) nr 705.

20. ”Naukerige beschrijving van Finland, en desselfs inwoonders. Vierde books”, i Johannes Schefferus, Waarachtige een Aenmerkens-waardige Historie Van Lapland: […] Met noch Een kort bericht van den Toestand der Finnen (Amsterdam: Jan ten Hoorn, 1682), s. 54.

21. Anssi Halmesvirta, The British conception of the Finnish ’race’, nation and culture, 1760–1918 (Helsingfors 1990) exv. s. 81–88. Se även Ivan Hannaford, Race: The history of an idea in the West (Baltimore & London, 1996), särsk. kap. 7–8.

22. Lindsey Hughes, Russia in the age of Peter the Great (New Haven & London 1998) exv. s. 450–452, 468 f., och flerst.; Claes Peterson, Peter the Great’s administrative and judicial reforms: Swedish antecedents and the process of reception (Stockholm, 1979).

23. Lennart Lundmark, Stulet land: Svensk makt på samisk mark (Stockholm, 2008).

24. [Isac Faggot], Swea rikes styrelse efter grund-lagarne (Stockholm: Johan Georg Lange, 1768), s. 197–227, cit. s. 217.

25. En redlig swänsk patriots politiska tros bekiännelse… [U.o.o.å.

Tryckt i Danmark 1743] art. 28. Jfr Bengt och Agneta Åhlén, Censur och tryckfrihet: Farliga skrifter i Sverige 1522–1954 (Stockholm, 2003), 17.117.

26. Se mina i not 1 anförda arbeten med många exempel.

13

Ur KB:s samlingar: Aristotelis Stagiritae Philosophorum Omnium Facile Principis, Opera quae quidem extant omnia, Basel: Johan Oporinus 1538 (= VD 16 A 3282). Denna Aristotelesutgåva med förord av Philipp Melanchthon trycktes år 1538 i Basel och inköptes av Mikael Agricola 25 februari 1539 under hans studievistelse i Wittenberg. Reproduktion: Esbjörn Eriksson, Kungl. biblioteket.

otfried czaika

Det kollektiva minnet av reformationen och Mikael Agricola i 2000-talets Finland

D

e politiska händelserna kring sekelskiftet 1800 var omskakande för hela Europa.

Gamla statsbyggen upplöstes och nya tillkom. År 1806 försvann det heliga romerska riket av tysk nation1 som under många århundraden hade varit en lös federal enhet med anor från kejsarna Karl den store i början av 800-talet och Otto den store i mitten av 900-talet.2 De politiska, samhälleliga och inte minst reli­ giösa förändringarna som under flera århundraden hade vuxit fram i det allmäneuropeiska tänkandet bidrog bland annat till den franska revolutionen och Napoleonkrigen. Även Nordeuropa drogs in i dessa händelser som ritade om Europakartan.

Bara några år efter att det heliga romerska riket av tysk nation hade upphört att existera gick också ett annat, om än inte fullt så gammalt, rike i graven för att återuppstå i olika skepnader som efterhand tog nationell form. Det var det svenska riket, som hade vuxit fram under den europeiska högmedeltiden och som senare hade inlemmats i Kalmar­ unionen. Under 1500-talet hade Sverige givetvis deltagit i den tidigmoderna statsbildningsprocessen och efter upplösningen av unionen blev det en suverän stat om också med ganska skiftande territoriell utformning. Riket omfattade stora delar av det nuvarande Finland. Under vissa tider kontrollerade Sveriges konung också baltiska eller tyska områden – och vi skall inte glömma att det nu­varande Sydsverige var danskt intill Roskildefreden 1658. Efter 1809 fick Sverige så småningom sina nuvarande gränser även om Sveriges konungar mellan 1814 och 1905 regerade i två riken – Sverige och Norge i personalunion.

De nya gränsdragningarna i Europa och de därtill relaterade politiska omvälvningarna åtföljdes naturligtvis av idéhistoriska omvärderingar. Anknytningen till det religiösa som var kännetecknande för de tidigmoderna staterna eliminerades visserligen inte helt och hållet. De moderna staterna som växte fram efter 1800-talets början3 ställde sig dock successivt på en mera sekulär grund i och med formuleringen av politiska konstitutioner. Det tidigare nästan enbart religiöst heliga övergick därmed till det politiskt heliga. Konstitutioner har inte utan skäl kallats för ”heliga texter”.4 Framför allt var det dock ytterst betydelsefullt att den individuella och kollektiva identitetskonstruktionen höll på att omvärderas radikalt under 1800-talet. Identiteten, som tidigare präglats av den religiösa eller yrkesmässiga tillhörigheten eller som påverkats av könsskillnader, ståndstillhörighet eller underordning i förhållande till en territoriell överhet, konstruerades nu allt mer under påverkan av en annan diskurs: nationaliteten och dess föregivna unicitet.5 Visserligen försvann tidigare ingredienser i identitetskonstruktionen inte helt och nationalitetsdiskursen var inte heller ny. Den har sina rötter i antiken och även under medeltiden hade det funnits någon form av nationsföreställning, vilket beteckningen Heliga romerska riket av tysk nation utgör ett tydligt exempel på.6 Sedan 1500-talet existerade dessutom någonting som historikerna betecknat som ”protonationella” tendenser.7 Dessa kan till exempel skönjas i renässansens historiografi i Italien och det tyska riket, men även i den svenska politiska

15

diskursen under frihetstiden.8 Även om mycket av det som hände i Europa omkring och efter år 1800 återknöt till ett allmäneuropeiskt tankegods, hade dock sökandet efter en kollektiv och individuell identitet i det nationella tänkandet inte funnits tidigare – åtminstone inte i samma utsträckning och med samma intensitet.9 Huruvida det nationella tänkandet under 1800-talet ersatte tidigare tankemönster illustreras antagligen bäst genom människors förhållande till musik. Det är inte kompositörens nationalitet vi främst associerar till när vi hör en konsert av Antonio Vivaldi, en koral av Johann Sebastian Bach, en symfoni av Joseph Haydn eller en opera av Wolfgang Amadeus Mozart. Mycket av den musik som skrevs under 1800-talet har däremot en tydlig nationell förankring, delvis på grund av det romantiska sökandet efter det folkliga i sagor, berättelser och melodier. Visserligen tilltalar även romantikens musik lyssnaren oavsett dennes nationella och kulturella bakgrund, men ändå tycks vi höra den tyska skogen när vi lyssnar till Carl Maria von Webers Freischütz. Bedrˇich Smetanas samling tondikter, Má Vlast (”Mitt Fädernesland”), tar lyssnaren med på en resa genom Böhmens historia. Givetvis tycks vi förstå det genuint tjeckiska i denna musik liksom i Antonín Dvorˇáks Slaviska danser eller hans symfonier.

Oavsett om Giuseppe Verdis operor utspelar sig i Italien, Skottland, Tyskland, Sverige, Palestina eller Egypten, upplevs de också av 2000-talets åhörare främst som en yttring av just italiensk kultur. Under 1800-talet blev Verdis körstycke ”Va pensiero” ur operan Nabucco, där israeliterna drömmer sig bort från den babyloniska fångenskapen, en sinnebild för den egna politiska situationen och för drömmen om ett enat Italien utan närvaro av främmande makter. Till och med Verdis efternamn mytologiserades under Italiens nationsbildningsprocess. Förkortningen v.e.r.d.i. tolkades som en förkortning av Vittorio Immanuele Re D’Italia (Vittorio Immanuele, Italiens konung) och därmed som en politisk paroll.10 Även i 1800-talets och det tidiga 1900-talets Finland blev musiken ett verktyg för att uttrycka både en nationell känsla och politiska åsikter.

Jean Sibelius’ Finlandia blev i likhet med andra stycken han komponerade år 1899 en manifestation emot ”Februarimanifestet” med vilket tsar Nikolaj II försökte inskränka storfurstendömet

16

Finlands autonomi.11 Men även Sibelius’ symfonier, som knappast i sig inbegriper något politiskt program, leder åhöraren till Finlands sjöar och skogar. August Södermans festspel har inte i någon större utsträckning politiska konnotationer som till exempel Verdis och Sibelius’ musik, men ändå är det för många i och utanför Sverige ett stycke där just svenskheten förkroppsligas i det musikaliska uttrycket.

Upptäckten av den nationella särarten 1800-talets romantiska kompositörer skrev givetvis sin musik under direkt påverkan av de idéer som uttrycktes i deras samhällen. De var inte ensamma om att skapa en kollektiv och individuell nationell identitet. Språkvetenskapen spelade i detta skeende en annan viktig roll. I större utsträckning än tidigare upptäckte språkvetarna de egna särdragen i de europeiska språken. Tanken att nationen förutsätter språklig enhet föddes; en sådan enhet hade tidigare inte varit en förutsättning för nationell identifikation. Det ligger nära till hands att i detta sammanhang tänka på bröderna Grimm i Tyskland, som inte bara gjorde världssuccé med det tyska folkets sagor, utan också sammanställde en tysk grammatik och en tysk ordbok. Liknande tendenser ser vi under 1800-talet i hela Europa. Vissa nationer i vardande, som den finska, utvecklade för första gången i sin historia en omfattande litterär produktion, regelband sin grammatik och rensade ut element ur ordförrådet som var – eller åtminstone kändes – främmande. Uppfinnandet av nationen som begrepp betingade således inte bara det inkluderande ”vi”, som skapade ett kollektivt kulturellt minne12 för gruppen respektive nationen, utan också det exkluderande ”de”.13 Även litteraturvetarna och historikerna bidrog till konstruktionen av den nationella särarten under 1800-talet. Fransmännen kunde anknyta till Galliens historia under antiken och till medeltidens höviska kultur med sina trubadurer och romanförfattare.14 Tyskarna kunde naturligtvis inte vara sämre och byggde sin ”Ur-Mythos” kring cheruskerfursten Arminius som slog de av härföraren Varus ledda romerska legionerna år 9 e.Kr. i Teutoburgerskogen.15 Självfallet kunde tyskarna också hitta sin nationella identitet och särart i medeltiden, bland annat i Niebelungenlied. Finnarna fann sin

motsvarighet till dessa nationsgrundande myter i sitt nationalepos Kalevala, som skalden Elias Lönnrot hade samlat – och bearbetat – under sina resor på 1820- och 1840-talen.16 De germansktalande folken i Skandinavien konstruerade inte enbart en nationell säridentitet utan relaterade också – med utgångspunkt i skandinavismen – till ett gemensamt förflutet, där vi möter en salig blandning av rödskäggiga vikingar och isländska sagor.17 Men givetvis har de skandinaviska folken också sina egna identitetsskapande myter som producerades under nationalromantikens tid.

Norrmännen åberopar Olav Trygvasson, danskarna tänker på Knut den store, svenskarna går tillbaka till Olov Skötkonung eller också – landsfadern eller tyrannen – Gustav Vasa.

En del europeiska stater, som Storbritannien, Frankrike eller Sverige, har tydligen haft det lättare att hitta en egen nationell identitet under 1800-talet. Till exempel kunde det nya Sverige efter 1809 återknyta till kungadömet och ståndsriksdagen, som i egenskap av politiska och identitetsskapande institutioner borgade för en viss kontinuitet.18 Andra länder, som Italien, Tyskland eller Finland, tycks ha haft det betydligt svårare att bygga upp en nationell identitet och/eller politisk enhet.19 Både Italien och Tyskland kunde först omkring år 1870 hitta en politisk enhet. Finland lämnade år 1809 sin svenska tid bakom sig och blev som autonomt storfurstendöme en del av det ryska imperiet. Först efter den ryska oktoberrevolutionen 1917 blev Finland en suverän stat.

Agricola-jubileet 2007 År 2007 respektive 2009 har två minnesvärda händelser uppmärksammats stort i Finland. År 2007 firades 450-årsminnet av den finske reformatorns Mikael Agricolas död. År 2009 uppmärksammas 200-årsminnet av Finlands övergång från svensk riksdel till autonomt ryskt storfurstendöme – en händelse som svenska historiker oftast har framställt som en ”förlust”. Finska historiker har där­ emot mest påpekat att Finland fick större frihet och ansvar under autonomins tid än som en del i det svenska riket.20 Även om Agricola-jubileet 2007 och minnet av 1809 vid första anblicken tycks ha föga gemensamt, finns det en förenande nämnare: konstruktionen av ett kollektivt nationellt minne.

Både Mikael Agricolas liv och verksamhet och skapandet av det autonoma storfurstendömet 1809 uppfattas i Finland som två milstolpar i den egna nationens tillblivelse. Med hänsyn till tidsandan och det faktum att Finland för tvåhundra år sedan fick en överhet som under många sekler hade spelat rollen av militär motpart känns det nog rätt naturligt att 1809 ses som en brytpunkt i den finska nationens tillblivelse.

Funktionen som Mikael Agricola fyller för det kollektiva nationella minnet i Finland är där­emot inte alls så uppenbar – i alla fall inte på en historisk metanivå. Mikael Agricola föddes i ett Finland som var en del av det svenska riket och som aldrig hade utgjort någon politisk enhet utan­för det svenska riket. Han föddes i en tid som knappast upplevde nationstänkandet ens i dess mest initiala form. Han föddes långt innan nationalromantiken hade skapat en sammanhängande uppfattning om den finska nationen – eller över huvud taget om andra nationer i Europa. Ändå uppfattas Agricola än i dag både i Finlands samhälleliga diskurs och i den historiska forskningen som en av de största finnarna genom tiderna. Med tanke på det svenska rikets politiska författning och de allmäneuropeiska idéhistoriska tankelinjerna under 1500-talet är det dock befogat att till stor del beteckna den roll som tilldelats Agricola som en anakronistisk projektion och konstruktion som instrumentaliseras i det kollektiva minnet i Finland.

För att komma närmare rollen som reformatorn Agricola än i dag spelar för Finlands kollektiva minne och självförståelse skall jag här granska de viktigaste publikationerna om Agricolas liv och verksamhet som publicerades under jubileumsåret 2007.

Mikael Agricolas liv och verksamhet – en överblick Mikael Agricola föddes antagligen mellan 1507 och 1509 som son till en bonde i byn Torsby i Pernå socken i sydöstra Finland. Agricolas hemtrakter var helt svenskspråkiga. Historiker och kyrkohistoriker har därför antagit att Agricolas modersmål torde ha varit svenska. Frågan om Agricolas modersmål har dock varit föremål för långvariga vetenskapliga diskussioner. Framför allt språkvetarna har hänvisat till Agricolas

17

nästintill fulländade behärskning av finskan och därav dragit slutsatsen att hans modersmål var finska.21 Antagligen är frågan om hans modersmål dock rätt betydelselös, eftersom hans liv utspelade sig i en tid då språk och identitet inte stod i en självklar relation till varandra. Vi vet med säkerhet att Agricola inte bara använde svenska och finska på en väldigt hög nivå utan att han också behärskade flera andra språk näst intill fulländning, däribland tyska, latin och forngrekiska.

Under sin tid vid latinskolan i Viborg kom han i kontakt med humanismens och reformationens tankegods. År 1528 prästvigdes Agricola och flyttade därefter till Åbo, där han verkade som biskop Martin Skyttes sekreterare. I Åbo bekantade han sig med den finske reformatorn Peder Särkilax, som anses ha varit den förste som överfört Erasmus’ humanistiska och Luthers reforma­ toriska idéer till den finska riksdelen. Från och med 1531 började han använda det enligt humanistisk sed latiniserade namnet ”Agricola” (’bonde’) i stället för det patronymikon Olavsson (fi.

Olavinpoika) som han tidigare hade använt.22 Biskopen i Åbo skickade Agricola på en studieresa till Wittenberg. Som ”Michael Agricola de Villand Suetiae” skrev han vinterterminen 1536 in sig som student vid Academia Leucorea, Wittenbergs universitet.23 I Wittenberg blev han lärjunge till både Martin Luther och Philipp Melanchthon. År 1539 avlade Agricola magistergraden och avslutade därmed sina studier i Wittenberg. Tillsammans med Georg Norman, senare svensk superintendent, och den finske adelsmannen Jakob Teit återvände han därefter till Sverige. I baga­get hade Norman och Agricola till Gustav Vasa ställda rekommendationsbrev från Luther och Melanchthon.24 Efter sin hemkomst utnämndes Agricola till rektor för latinskolan i Åbo, ett ämbete som han innehade till år 1548. Mellan 1548 och 1550 var han biskop Skyttes koadjutor och 1550 vigdes han till biskop i Åbo stift. År 1557 medföljde Agricola en diplomatisk beskickning till Moskva med målsättning att förhandla med tsar Ivan om fred. På återresan från Ryssland dog Mikael Agricola den 9 april 1557, antagligen i Nykyrka socken. Några dagar senare jordfästes han i Viborgs domkyrka.

Mikael Agricolas litterära verksamhet är intimt förknippad med hans reformatoriska insatser.

Hans första i tryck utgivna verk, ABC-Kiria (ABC-

18

boken), var samtidigt den första tryckta boken på finska. ABC-boken författades antagligen mellan 1537 och 1543 och trycktes första gången 1543.

ABC-boken är en så kallad catechismus canonicus, alltså en kombination av ABC-bok och katekes.

Bland förebilderna till detta verk fanns Martin Luthers lilla katekes och Philipp Melanchthons katekes. ABC-boken innehåller bland annat trosbekännelsen, Herrens bön samt förklaringar av de två sakramenten, dop och nattvard.25 År 1544 publicerade Agricola i Stockholm en bönbok som orienterade sig i bibliska texter (Rucouskiria Bibliasta). Den både teologiskt och språkhistoriskt mest betydelsefulla insatsen var dock översättningen av Nya testamentet till finska (Se Wsi Testamenti). Agricola hade – uppenbarligen i samverkan med andra finska studenter – inlett arbetet redan under sin vistelse i Wittenberg. Översättningen avslutades 1543 och fem år senare trycktes det Nya testamentet på finska i Stockholm. Agricolas översättning utgår från den grekiska urtexten, men samtidigt användes också Erasmus av Rotterdams latinska textutgåva, Luthers översättning till tyska och Olaus Petris till svenska.26 Ett år efter utgivningen av det Nya testamentet publicerade Agricola Mässan på finska (Messu eli Herran Echtolinen) som har Olaus Petris svenska Mässa (1531) som huvudsaklig förebild. Vidare anknöt Agricolas mässa till den i Rostock använda lågtyska versionen av Andreas Döbers Mässa för Nürnberg (1524/1525).27 År 1551 utkom Agricolas översättning av Davids Psaltare (Dauidin Psalttari) till finska. Den följdes samma år av ytterligare texter ur Gamla testamentet i finsk språkdräkt (Weisut ia Ennusttoxet Mosesen Laista ia Prophetista Wloshaetut och Ne Prophetat. Haggai. Sacharja. Maleachi).28 Det finska skriftspråk som möter i Agricolas böcker influerades starkt av dia­lekten kring Åbo men innehåller även element från andra finska dialekter samt från tyskan och svenskan.

Agricola var inte enbart verksam som teologisk författare utan innehade redan före sin biskopsutnämning administrativa ämbeten i Åbo stift.

Under åren 1541–1542 upptecknade han – antag­ ligen på begäran av Gustav Vasa – ett omfattande register över Åbo domkapitels räkenskaper.29 Till skillnad från reformationens portalfigurer som Martin Luther, Philipp Melanchthon, Martin

Bucer, Jean Calvin och många andra författade Mikael Agricola varken teologiska stridsskrifter eller arbeten av mera filosofisk eller systematiskteologisk karaktär. Därför är det också svårt – om än inte omöjligt – att tala om en alldeles egen teologisk profil. Agricolas betydelse ligger således inte i första hand i en självständig teologisk tankebyggnad utan snarare i en eklektisk användning av humanismens och reformationens tankegods anpassade till förhållandena i Finland. Detta implicerar också att Agricola var den förste som författade texter på finska som till omfånget är värda att uppmärksamma.

Den historiska diskursen kring Agricola och reformationen i Finland Agricola-året i Finland firades inte bara av det finska akademiska samhället med offentliga föreläsningar och en längre rad publikationer kring Agricolas liv och verk. Helt tidsenligt fick den finske reformatorn 450 år efter sin död också en egen webbplats med virtuell gästbok och blogg.

Agricolas namnteckning fanns på många merch­ andise-produkter som T-tröjor och kepsar och på ett 10-euros silvermynt. De finska biblioteksbussarna muterades under jubelåret till Agricolabussar. Agricolas liv iscensattes på teater, dockteater och film. Jubileumsårets tema var ”Mikael Agricola – Eget språk, eget sinne” (Mikael Agricola – Oma kieli, oma mieli).30 Även om både det offentliga samtalet och den vetenskapliga diskursen med anledning av jubileet 2007 i mångt och mycket fokuserade på Agricolas betydelse som det finska skriftspråkets skapare, fanns det åtminstone två ytterligare funktioner som tillskrevs den finske reformatorn. Ur Agricolas gärning som det finska skriftspråkets skapare härleds hans betydelse för det finska folket och den finska nationaliteten. Mikael Agricolas liv och gärning värderas följaktligen som historiskt epokgörande för den finska nationen. Den finske reformatorn anses därmed vara finskhetens förste banerförare och den antagligen mest betydelsefulla personligheten under tidigmodern tid. Finlands kollektiva minne som nation får därmed en tydlig förankring i reformationsårhundradet. Den nationella tematiken åtföljs dessutom av en annan diskurs som möjligen återfinns mera dold mellan raderna:

Agricola var inte bara finne utan också europé, en person som representerade den europeiska lärdomen och som är lika historiskt betydelsefull som Erasmus eller Luther. Den finske kyrkohistorikern Simo Heininen sammanfattar Agricolas historiska betydelse på en mycket framträdande plats i sin biografi över den finske reformatorn.

Heininen avslutar biografin på följande sätt: Agricola var en ordets och bokens man. Han var den finske Erasmus, en mångsidig och djupt bildad humanist, en framstående kännare av grekiska och latin. Samtidigt var han den finske Luther, en reformator och kyrkoledare, som förmedlade Guds ord till sitt folk och förde in folket i böckernas värld.31

Intressant nog exkluderar den nationella funktionen som tillskrivs Agricola inte den euro­peiska bildningsdiskursen. Citatet ur Heininens biografi visar tydligt att dessa funktioner står i ett ömsesidigt förhållande till och kompletterar varandra.

Jag skall senare återkomma till detta.

Visserligen skulle det vara möjligt att avvisa både den nationella och den europeiska funktion som tillskrivs Agricola som anakronistisk. Agricola levde i en tid som på sin höjd endast kände svaga förelöpare till den moderna nationella diskursen. Jämförelsen med Erasmus och Luther är en jämförelse mellan två inkommensurabla storheter: Erasmus’ och Luthers transeuropeiska inflytande och Agricolas lokala betydelse. Det är dock inte de anakronistiska projektionerna som jag i första hand vill uppmärksamma utan funktionen som dessa har för Finlands kollektiva hågkomst av reformationen och av reformatorn Mikael Agricola. Hur konstituerar Finland sitt kollektiva minne? Varför anses Agricola fortfarande vara betydelsefull för det finska samhället? Vad spelar det kollektiva minnet av reformationen för roll i 2000-talets Finland?

Mikael Agricola i Paavo Haavikkos drama 1968 För att bättre kunna svara på dessa frågor skall vi lämna 1500-talets värld och den finska reformationsforskningen. I stället skall vi uppehålla oss en kort stund i 1900-talets historia och den finska teatervärlden. Den finske författaren Paavo Haavikko lät år 1968 Agricola framträda som huvudperson i dramat Agricola ja kettu (”Agricola och räven”). I Haavikkos drama försvarar Agricola

19

Finlands rättigheter i maktkampen mellan Sverige och Ryssland.32 Naturligtvis hade Haavikko varken för avsikt att ge en korrekt beskrivning av Agricola som historisk person eller av 1500-talets faktiska förhållanden. Haavikko använde snarare en litterär iscensättning av historiska händelser för att kunna spegla samtida förhållanden. Den finske reformatorn agerar mellan två politiska poler – Gustav Vasas Sverige och Ivan den förskräckliges Ryssland. Räven som Agricola ser flera gånger under sitt liv används som metafor för politikernas strävan efter makt, inflytande och ekonomisk kontroll. Agricolas livsöde blir därmed en metafor för individens – och framför allt de intellektuellas – inblandning i det kalla krigets politiska sammandrabbningar.

Uruppförandet av Agricola ja kettu i Helsingfors fick stor uppmärksamhet därför att regissören Kalle Holmberg förtydligade pjäsens aktualitet med hjälp av kostymeringen. Skådespelaren som föreställde Ivan den förskräcklige var klädd efter Josef Stalins förebild.33 Haavikkos drama som skrevs under det kalla kriget illustrerar tydligt det kollektiva minnets samhälleliga funktion. I minnet av den finske reformatorn speglar 1900- och 2000-talets suveräna Finland sin nationella historia, i synnerhet sin ställning mellan det kalla krigets politiska block. Den historiska diskursen om Agricola och reformationen får således en överförd, nästintill filosofisk innebörd. I det historiska minnet förankrar Finland sitt gnothi seauton – Finland, känn dig själv! Historien används följaktligen inte bara för att beskriva det förflutna utan också för att vi skall kunna förstå den aktuella samhälleliga och politiska situationen.

Agricola: finne mellan Sverige och Ryssland Den identitetsskapande funktion som minnet av Agricola och reformationen tillskrevs i det kalla krigets Finland finns än i dag och genomsyrar de vetenskapliga publikationer som publicerades med anledning av Agricola-jubileet 2007. Som en röd tråd återkommer den nationella diskursen med liknande värderingar som finns i Haavikkos teaterpjäs: 1500-talets Finland, Agricolas liv, verksamhet och omvärld används för att markera distans både till det tidigmoderna Ryssland och till den svenska centralmakten.

20

Finska historiker poängterar exempelvis att Agricolas verksamhet som översättare och förläggare var en genuint finsk produkt som skapades i Finland. Utan att kunna anföra säkra källor argumenterar den finska bokhistorikern Anna Perälä för att Agricola hade det fulla ansvaret för den typografiska och ikonografiska utformningen av sina böcker. Enligt Perälä fyllde det kungliga tryckeriet i Stockholm enbart en verkställande funktion. Resonemanget bygger på antagandet att Agricola bekostade trycket av sina böcker själv.

Vidare påpekar hon att Agricola var det kungliga tryckeriets viktigaste uppdragsgivare. Räknat i tryckark ansvarade han omkring år 1550 för nästintill 50 procent av tryckeriets hela produktion.34 Detta är givetvis ett historiskt faktum, men det är ändå tveksamt om det är meningsfullt att räkna på sådana siffror. Om man förändrade olika parametrar – som till exempel undersöknings­ periodens längd – skulle man naturligtvis komma fram till helt andra tal. Dessutom var bokmarknaden i det svenska riket under 1500-talet mycket beroende av importen, både av svenska böcker tryckta i utlandet och av utländska tryck.

En beskrivning av den svenska tryckproduktionen som enbart beaktar det kungliga tryckeriets produktionsförmåga blir således ofullständig.

Det Perälä hävdar som bokhistoriker betonas även av andra finska historiker, som upprepar den i historieforskningen vedertagna bilden av Gustav Vasa. Den svenske kungen hade föga intresse för reformationens dogmatiska innebörd och använde i första hand reformationen för att utöka sitt eget inflytande och för att kunna trygga statens finansiella underlag. Den bildade reformatorn Agricola och kyrkan i Sverige och Finland hindrades mera än gagnades av de politiska beslut som fattades i Stockholm.35 Naturligtvis hänvisar Perälä och forskare som Simo Heininen och Kari Tarkiainen till att Agricolas insatser som reformator möjliggjordes på grund av de politiska beslut som hade fattats efter 1521 i det svenska riket.36 Detta nedtonas dock starkt genom fokuseringen på det genuint finska i Agricolas gärning och framställningen av Gustav Vasas politik som snarare ett hinder än en förutsättning för reformatorns verksamhet.

Att Agricolas liv och gärning inte mätts med 1500-talets måttstock utan med utgångspunkt i det moderna Finlands historia visas mycket tyd-

ligt av språkvetaren Kaisa Häkkinens kommentar till den kritiska utgåvan av Agricolas ABC-bok.

Häkkinen överför det moderna finska skriftspråkets grammatik (som skapades på 1800-talet) till 1500-talets tid och Agricolas språkbruk i och med att hon hävdar att det finns ”språkliga fel” i ABCboken.37 En mera deskriptiv grammatik skulle dock göra större rättvisa åt dynamiken i de tidigmoderna språken i Östersjöområdet än en i efter­ hand konstruerad normativ grammatik.38 Historieskrivningens egentliga funktion ligger alltså inte i att, som Ranke formulerat det, studera det förflutna ”wie es eigentlich gewesen”, utan den ligger snarare i nuet.39 Utifrån det finska skriftspråk som normerades under nationalromantiskt inflytande på 1800- och 1900-talet bedöms Agricolas tidigmoderna språkbruk. Det moderna Finland och dess språkliga, kulturella och samhälleliga manifestationer blir således fixpunkten för en diskursiv behandling av 1500-talets historia.

Att Agricolas liv och verksamhet tolkas utifrån 1900- och 2000-talets historiska och politiska värderingar blir ännu tydligare om vi granskar hur grannen i öster, Ryssland, framställs i relationen till Finland och Agricola. I sin kommentar till dokumenten som belyser fredsförhandlingarna mellan Sverige och Ryssland 1557 drar Kari Tarki­ ainen paralleller till vinterkriget 1939–1941 och fortsättningskriget 1941–1944. Sammandrabbningarna mellan de svenska och ryska trupperna år 1555 och 1556, i synnerhet den svenska segern vid Joutsela, jämför Tarkiainen med vinterkriget.

Liksom många sammanstötningar under vinter­ kriget där finska trupper var klart överlägsna hade segern i Joutsela ingen avgörande betydelse för krigets utgång.40 Tarkiainen känner sig också manad att kommentera de paralleller Haavikko drar mellan Ivan den förskräcklige och Josef Stalin. Enligt Tarkiainen måste man inte ens gå så långt för att förstå Agricolas betydelse. Han rekommenderar därför en mera ”inhemsk” parallell. Han jämför Agricolas livsöden, i synnerhet döden under hemresan från Moskva, med den finske premiärministern Antti Hackzell (1881– 1946). Hackzell förhandlade hösten 1944 om ett vapenstillstånd i Moskva. Under förhandlingarna i den ryska huvudstaden drabbades han av en stroke. Hackzell återhämtade sig aldrig från slaganfallet och avled ett och ett halvt år senare.41 Den nationella diskursen om Agricola har där-

med antagligen nått sin klimax. En finsk diplomat dör av kärlek till fäderneslandet efter att ha varit tvungen att förhandla med en överlägsen motpart om ett för Finland ofördelaktigt fredsavtal!42 En viktig ingrediens i det kollektiva minnet av Agricola och den därmed sammanflätade nationella identitetskonstruktionen är alltså avgränsningen mot öst och väst, mot Ryssland och Sverige. Avgränsningen mot Finlands grannar går dessutom hand i hand med förankringen av den finska identiteten i den tidigmoderna tidens europeiska bildningslandskap. Det ovan nämnda ci­tatet ur Simo Heininens biografi över den finske reformatorn illustrerar denna tankefigur på ett mycket talande sätt. I Mikael Agricola har Finland på 1500-talet en humanistiskt bildad personlighet som kan jämföras med tidens största tänkare, Erasmus av Rotterdam och Martin Luther. Finland blir således en del av 1500-talets intellektuella Europakarta. Även Kari Tarki­ainen är mycket angelägen om att betona Agricolas ställning som likvärdig med de allra största bland Europas lärda män under 1500-talet. I det sista avsnittet av sin kommentar ställer han följande, näst­intill retoriska fråga: Mikael Agricolas liv ändades alltför tidigt. Det har redan konstaterats i en samtida nekrolog över honom. Det hade varit intressant att se vad Mikael Agricola med sitt djupa intresse för geografi och andra kulturer hade skrivit om sina resor om han hade fått leva längre. Hade vi finnar då haft vår egen Herberstein från 1500-talet?43

Tarkiainens tertium comparationis är i detta fall kejsarens råd och sändebud Sigmund von Herberstein som under 1500-talet företog nära sjuttio utlandsresor och som lämnade efter sig omfattande beskrivningar från sina odysséer. Herberstein sammanfattade sina intryck och upplevelser från resorna till Ryssland i ”Moscovia”, ett verk som har varit banbrytande för kännedomen och uppfattningen om Ryssland i övriga Europa.44 Finland som en del av Europa Den finska nationella identiteten har således skärpts med hjälp av två rörelser. Den ena leder Finland bort från sina grannar, den andra knyter Finland till Europa. Men vilket Europa? Den

21

till Agricolas liv, om man undantar domkyrkan i Åbo. Varken Agricolas födelseort eller platsen där han dog kan fastställas med absolut säkerhet.

Domkyrkan i Viborg, där Agricolas grav fanns, förstördes under vinterkriget 1940.45 För det kollektiva historiska och samhälleliga minnet i 2000-talets Finland är reformatorn Mikael Agricola en integrationsfigur som gör det möjligt att konstruera den finska nationens historia före autonomins och självständighetens tid.

Associationskedjan utgörs i mångt och mycket av en triadisk tankefigur: Agricola som det finska språkets skapare – Agricola som finne mellan öst och väst – Agricola som europé.

Bronstavla vid Lutherhaus i Wittenberg som påminner om Agri­ colas studieuppehåll i Lutherstaden. Tavlan invigdes september 1967 i närvaro av Luther–Agricola-sällskapets dåvarande ord­ förande Lennart Pinomaa (se Martin Treu, ”Luthers Universitet – Zur Erinnerung an den Studienaufenthalt Michael Agricolas in Wittenberg”, i Jahrbuch für finnisch–deutsche Literaturbezieh­ ungen, Nr. 39/2007: Mitteilungen aus der Deutschen Bibliothek, Helsingfors 2007, s. 11, 19). Foto: Otfried Czaika.

andra rörelsen leder söderut, men på grund av Agricolas gärning som reformator inte så långt söderut som till den katolska kyrkans Rom. Wittenberg, där reformationens lära utformades under intryck av humanismens tankegods, är platsen där den europeiska dimensionen av Agricolaminnet blir mest påtaglig. Och i Wittenberg sällar sig fortfarande Agricolas namn till en lång rad europeiska kulturpersonligheter som fått sin utbildning i Lutherstaden eller åtminstone besökt staden på det vita berget. Runt om i staden finns på husens väggar emaljskyltar och bronsplaketter som erinrar om universitetets framstående adepter. På ett mycket prominent ställe – universitetets huvudbyggnad – läser besökaren Agricolas namn. Dessutom erinrar ett glas­fönster i slottskyrkan samt en tung bronstavla utanför Luthers hus besökaren om den finske reformatorns studiebesök i Wittenberg på 1530-talet. Skälet till att flera minnesplatser i Wittenberg är relaterade till den finske reformatorn är antagligen att slottskyrkan tillsammans med Melanchthons och Luthers hus i Wittenberg är de enda bevarade autentiska platserna som har anknytning

22

Agricola-bilden sedan 1800-talet Publikationerna som utgavs till Agricola-året 2007 ökar visserligen kunskapen om Agricolas liv och gärning med många hittills okända detaljer eller ställer åtminstone det tidigare kända på en säkrare bas. Själva bilden som ges av den finske reformatorn har dock huvudsakligen varit bestående sedan 1800-talet. Till exempel ger skalden Zacharias Topelius i sin berättelse ”Gossen från Pernå” en romantisk skildring av Agricolas ungdomstid. 46 Den unge Mikael framställs som ett naturbarn i ett finskt landskap präglat av sjöar och skogar. Mikael bevittnar en mässa på latin och den gör honom uppmärksam på det finska språket och dess potentiella roll i religiösa sammanhang. Kyrkans handbok väcker hans intresse för bildning. Efter en stormig fisketur – som givetvis leder läsarens tankar till bibliska berättelser – erbjuds han av två lärda män en skolutbildning som för honom in i reformationens tankevärld och senare låter honom möta Luther och Melanchthon i Wittenberg. 47 Topelius berättelse slutar med en hänvisning till den folkbildande och religiösa betydelse som Agricolas på finska utgivna böcker hade för den växande skaran av åhörare. Det är inte långt från denna skönlitterära skildrings slut till det som Simo Heininen formulerar om Agricolas betydelse. Även för Topelius ligger det storslagna i Agricolas verk i det faktum att han öppnade både reformationens och läsandets port för det finska folket.

Det är förresten inte bara skönlitterära texter, präglade av 1800-talets nationalromantik, som hade förberett det kollektiva minnet av den fin-

ske reformatorn – samma minne som återigen tar form under 2000-talets början i Finland. Också historiska skildringar från 1800-talet fyller samma funktion. Elis Bergroth kommenterade Agricolas liv och verksamhet i sitt 1892 utgivna verk ”Finska Kyrkans Historia i huvuddrag”48 – ett verk som än i dag kunde tjäna som en sammanfattning av den nutida forskningen. Bergroth nämner Agricolas studier i Wittenberg och de rekommendationsbrev från Luther och Melanchthon som han hade med sig när han återvände till det svenska riket. Bergroth understryker också att den finske reformatorns verk avspeglar 1500-talets lärda värld. För översättningen av Nya testamentet använde Agricola Luthers och Laurentius Andreæs texter. I synnerhet utvärderingarna av Agricolas historiska insats påminner om det som den nyare Agricola-forskningen har hävdat: ”Agricola gav folket böcker”, ”Han skänkte sitt folk en ännu större gåva [än ABC-boken]: böckernas bok, Nya testamentet” och ”i det finska folket lever ännu välsignat reformatorns, den finska litteraturens skapares och bibelöversättarens […] minne”.49 Den bild som i dag ges av den finske reformatorn präglas alltså i mångt och mycket av en återupprepning respektive omformulering av värderingar som sedan 1800-talet har vidarebefordrats genom en både skönlitterär och vetenskaplig diskurs. Finska historiker kunde dock även sammanlänka 1900-talets historia, med vinterkriget och fortsättningskriget eller Finlands plats i det moderna Europa, med Agricolas livsöden. Och just denna kombination av traderade äldre uppfattningar om Agricola med Finlands nyare hi­storia illustrerar nog mycket tydligt vilken enastående funktion Agricola fyller för den finska nationen.

Den historiska diskursen i Finland sammanlänkar bokhistorien, den lärdomshistoriska utvecklingen och det finska språkets tidigmoderna gestalt med reformationen – och kombinationen formas till en avgörande historisk händelse. I skärningspunkten står den finske reformatorn Mikael Agricola. Det kollektiva kulturella och historiska minnets funktion kan vi antagligen sammanfatta på följande sätt: i Mikael Agricola upptäcker Finland både sin egen nationalitet och samhörigheten med den europeiska kulturen. I Mikael Agricolas liv och verk hade Finland redan på 1500-talet nått det utvecklingsstadium som landet de facto skulle nå först vid det tjugonde

århundradets slut: som en jämställd part bland Europas nationer.

Epilog Det skulle helt visst vara enkelt att döma ut den bild av Agricola som målas upp i den finska historieforskningen. Vi kunde hävda att det finns anakronistiska projektioner och att det vetenskapliga kravet på objektivitet inte har följts till fullo.

Det kollektiva minnet av reformationen och den finske reformatorn Mikael Agricola så som de gestaltas i publikationerna till 450-årsminnet av hans död påminner oss dock snarare om historiens och historieskrivningens funktion. Historieskrivningen är alltid inbäddad i en samtida historisk och samhällelig kontext och är beroende av denna. Även om vi vinnlägger oss om största möjliga objektivitet skriver vi alltid historia ut­ ifrån våra egna historiska, kulturella och religiösa förutsättningar eller utifrån vår världsbild.

Minnet av reformatorn Agricola i Finland återspeglar inte enbart de historiska händelserna.

Det innehåller även spår av en kollektiv samhällelig myt som förklarar det fundament som den finska nationen står på. Även andra nationer och vetenskapliga traditioner har sina historiska berättelser som är djupt förankrade i det kollektiva minnet.

Jag konstaterade ovan att minnet av reformatorn Agricola har fått ett konkret uttryck på olika platser i Lutherstaden Wittenberg. Intressant nog hittade jag under mitt senaste besök i Wittenberg inga liknande referenser till de svenska reformatorerna och deras studietid. Besökaren påminns i stället om två svenska konungar: Gustav II Adolf, vars lik hade förts till Wittenbergs stadskyrka efter slaget vid Lützen, och Karl XII, som besökte Wittenberg år 1707 när han slog läger i Altranstädt utanför Leipzig. Det är antagligen mycket talande för uppfattningen om Sverige i Europa, att det kollektiva historiska minnet präglas av stormaktstidens konungar. Med viss modifikation gäller detta även den historiska minneskulturen i Sverige i dag. Den kanske viktigaste ingrediensen i Sveriges nationella identitetskonstruktion är den monarkiska diskursen.

Kungaparet är fortfarande en nationell symbol helt oberoende av att den svenska politiken regelbundet åberopar sin demokratiska värdegrund.

23

Böcker som Det Kungliga Året är bästsäljare. Även det (populär-)historiska samtalet ägnar sig fort­ farande i mångt och mycket åt Sveriges kungar.

Och det spelar kanske inte så stor roll om den bild som historikerna tecknar av kungarna är positiv eller negativ. Kungarna minns vi i alla fall. Året 1809 medförde en grundläggande förändring för både den svenska och finska delen av det forna riket. Till skillnad från Finland behöll Sverige dock en större politisk kontinuitet bland annat genom kungadömet och riksdagen. Oavsett alla större och mindre avbrott och omvärderingar som dessa har genomgått konstrueras Sveriges kollektiva historiska minne utifrån tanken att dessa institutioner konstituerar en gemensam

grund. Finland kan inte i samma utsträckning som Sverige anknyta till en – åtminstone delvis – konstruerad politisk kontinuitet som sträcker sig längre än till 1917 eller 1809. Denna brist ersätts därför med hänvisningar till folkspråkets nationella betydelse och till Finlands delaktighet i den europeiska kulturen, vilken i sin tur förankras i lärdomshistorien. I Mikael Agricolas liv och verksamhet synliggörs således Finlands plats i Europa – både i historien och i nuet. Möjligen är det befriande att kunna söka den egna kollektiva identi­ teten utanför det politiska livet. I mitt tycke är det åtminstone ett mycket sympatiskt drag att det kollektiva minnet i Finland åberopar lärdoms­ historien för att skapa en nationell identitet.

noter 1. Wolfgang Burgdorf, ”Wendepunkte deutscher Geschichte: Das Reichsende 1806 und seine Wahrnehmung durch Zeitgenossen”, i Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation 962 bis 1806: Altes Reich und neue Staaten 1495 bis 1806 (Essays), red. Heinz Schilling, Werner Heun och Jutta Götzmann (Dresden, 2006), s. 17–30; Anton Schindling, ”War das Scheitern des Alten Reiches unausweichlich? ”, Ibid., s. 303–318.

2. ������������������������������������������������������ Jfr Bernd Schneidmüller, ”Römisches Kaisertum und ostfränkisch-deutsches Reich (962–1493)”, i Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation 962 bis 1806: Von Otto dem Grossen bis zum Ausgang des Mittelalters (Essays), red. Matthias Puhle och Claus-Peter Haase (Dresden, 2006), s. 47–60; Michael Borgolte, ”Das Reich im mittelalterlichen Europa”, Ibid., s. 465–476.

3. Miroslav Hroch, Das Europa der Nationen: Die moderne Nationsbildung im europäischen Vergleich (Göttingen, 2005), s. 49–108.

4. Peter Brandt, ”Verfassungstag und nationale Identitätsbildung: Die Feier des 17. Mai in der norwegischen Geschichte”, i Symbolische Macht und inszenierte Staatlichkeit: ”Verfassungskultur” als Element der Verfassungsgechichte, red. Peter Brandt, Arthur Schlegelmilch och Reinhard Wendt (Bonn, 2005), s. 212–243, här s. 217; Ulrich R. Haltern, Europarecht und das Politische (Tübingen, 2003), s. 27.

5. Diskussionen om nationsbegreppets historia kan inte fördjupas här. En koncis överblick över nationsbegreppet och den nationella identiteten finns i Ben Möbius, Die liberale Nation: Deutschland zwischen nationaler Identität und multikultureller Gesellschaft (Opladen, 2003), s. 29–45.

6. Jfr Möbius, s. 31–33.

7. Elke Anna Werner, ”Einführung”, i Europa im 17. Jahrhundert: Ein politischer Mythos und seine Bilder, red. Klaus Bussmann och Elke Anna Werner (Stuttgart, 2004), s. 9–24, här s. 14; Peter von Polenz, Deutsche Sprachgeschichte vom Spätmittelalter bis zur Gegenwart: Einfuehrung, Grundbegriffe, 14. Bis 16. Jahrhundert (Berlin & New York, 2000), s. 278; Günther Lottes, ”Formationsprinzi­ pien der europäischen Geschichte”, i Europa, Einheit und Vielfalt: Eine interdisziplinäre Betrachtung, red. Dieter Holtmann och Peter Riemer (Berlin, Hamburg & Münster, 2001), s. 129–152, här: s.

133. Jfr även Eric J. Hobsbawm, Nation and Nationalism since 1780 (Cambridge, 1990), s. 45, som hävdar att den nationella diskursen först i slutet av 1800-talet började spela en större roll för den individuella och kollektiva identitetskonstruktionen.

8. Jfr Harald Bollbuck, Geschichts- und Raummodelle bei Albert

24

Krantz (um 1448–1517) und David Chytraeus (1530–1600): Transformationen des historischen Diskurses im 16. Jahrhundert (Frankfurt am Main, 2006); Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv, 2000).

9. Möbius, s. 29–45.

10. Leone Carpi, Il risorgimento italiano: Biografie storico-politiche d’illustri italiani contemporanei (Milano, 1884), s. 165, 205.

Birgit Pauls, Giuseppe Verdi und das Risorgimento: Ein politischer Mythos im Prozess der Nationenbildung (Frankfurt am Main, 1996), s. 10, 177f., 323f.

11. http://www.sibelius.fi/svenska/musiikki/ork_finlandia.htm (15/1 2009).

12. Jag anknyter här till Jan och Aleida Assmanns studier, bl.a.

Jan Assmann, Das kulturelle Gedächtnis: Schrift, Erinnerung und politische Identität in frühen Hochkulturen (München, 1997); Der Ursprung der Geschichte: Archaische Kulturen, das Alte Ägypten und das Frühe Griechenland, red. Jan Assmann och Klaus E. Müller (Stuttgart, 2005); Aleida Assmann, Geschichte im Gedächtnis: Von der individuellen Erfahrung zur öffentlichen Inszenierung (München, 2007).

13. William Bloom, Personal identity, national identity and international relations (Cambridge, 1990). Jfr Hroch, s. 33–35.

14. Klaus Schubert, Nation und Modernität als Mythen: Eine Studie zur politischen Identität der Franzosen (Wiesbaden, 2004), s.

61–67, 160–162, 215–217, 227–230.

15. Tillmann Bendikowski, ”Mythos einer Schlacht”, Die Zeit, 30/10 2008, s. 17–21.

16. Robert Schweitzer, ”’…lasst uns Finnen sein!’ Finnland zwischen staatlicher Identitätsbildung und nationalem Erwachen 1808–1855”, i Robert Schweitzer – Finnland, Das Zarenreich und die Deutschen: Gesammelte Studien zum europäischen Nordosten. Festgabe zum 60. Geburtstag des Verfassers, red. Uta-Maria Liertz (Helsingfors & Lübeck, 2008), s. 409–428. Robert Schweitzer, ”Zweierlei Sinnstiftung: ’Kalevala’, ’Maamme laulu’ und ’Fänrik Ståls sägner’ – Finnland im ’Europäischen Völkerfrühling’ um 1848”, i Ibid., s. 637–651. Till Elias Lönnrots biografi jfr http://www.finlit. fi/tietopalvelu/elias/el_elama.html.

17. Jfr Mikko Juva, ”Skandinavismens inverkan på de politiska strömningarna i Finland”, Historisk Tidskrift 77 (1957), s. 329–341.

18. Jfr situationen i Frankrike, Schubert, s. 228–230.

19. För situationen i Tyskland, se bl.a. Jörg Echternkamp, Der

Aufstieg des deutschen Nationalismus (1770–1840) (Frankfurt am Main, 1998), bl.a. s. 90–140.

20. Jfr Sixten Ekstrand, ”Nationalism och nordism i modern kyrkohistorieforskning – en jämförelse mellan Finland och Sver[i]ge”, Kyrkohistorisk Årsskrift 105 (Uppsala, 2005), s. 85–92, här s. 86–88.

21. Simo Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset (Helsingfors, 2007), s. 26f. Heininen hävdar att Agricolas modersmål var svenska bl.a. med hänvisning till det svensktalande område Agricola härstammade från. Simo Heininen, ”Mikael Agricolan äidinkieli”, i Muuttuva muoto: Kirjoituksia Tapani Lehtisen 60-vuotispäivän kunniaksi (Helsingfors, 2005), s. 57–63; Jfr Kauko Pirinen, Mikael Agricola: Pernajan poika, (Helsingfors, 1984). Ikola däremot påstår med hänvisning till det av honom språkhistoriskt granskade källmaterialet att Agricolas modersmål har varit finska, se Osmo Ikola, ”Mikael Agricolan äidinkieli”, i Suomalaisen Tiedeakatemian Vuosikirja – Academia Scientiarum Fennica (Helsingfors, 1986), s. 197–204.

22. Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 23–39.

23. Christian Callmer, Svenska studenter i Wittenberg (= Personhistorisk tidskrift 72, 1976:1–2), (Stockholm, 1976), s. 19f.

24. WA Br 8, Nr 3323, 411–413 (Luthers brev till Gustav Vasa 19.4.1539); MBW 2 2199, MBW 3, 2560 (Melanchthons brev till Gustav Vasa).

25. Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 215–217. Jfr för den europeiska lärda kontexten av Agricolas ABC-bok Robert Schweitzer, ”Die ältesten ABC-Bücher und Fibeln”, i Jahrbuch für finnisch–deutsche Literaturbeziehungen Nr. 39/2007: Mitteilungen aus der Deutschen Bibliothek (Helsingfors, 2007), s. 93–106.

26. Simo Heininen, Mikael Agricola raamatunsuomentajana (Helsingfors, 1999), s. 188–257, s. 267–273; Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 230–275.

27. Karl-Heinrich Bieritz, Liturgik (Berlin & New York, 2004), s. 459, s. 468; Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 288– 293.

28. Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 297–335.

29. Mikael Agricola: Turun tuomiokirkon ja papiston tulot 1541– 1542 / Åbo domkyrkas och prästerskapets inkomster 1541–1542, red.

Jyrki Knuutila och Anneli Mäkelä-Alitalo (Helsingfors, 2007).

30. http://www.mikaelagricola.fi/mikaelagricola/ 31. Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 367. Jfr Simo Heininen, Mikael Agricola raamatunsuomentajana, s. 276.

32. Paavo Haavikko, ”Zwei Szenen aus, ’Agricola und der Fuchs’, – Nach der Urfassung von 1968, Aus dem Finnischen von Gisbert Jänicke”, i Jahrbuch für finnisch–deutsche Literaturbeziehungen, Nr. 39 (2007): Mitteilungen aus der Deutschen Bibliothek (Helsingfors, 2007), s. 142–159; Jouko Grönholm, ”Michael Agricola als literar­ ische Gestalt”, i Ibid., s. 129–133.

33. Hannes Sihvo, Soutu Bysanttiin: Paavo Haavikon metodin ja maailmankuvan tarkastelua (Helsingfors, 1980), s. 14.

34. Anna Perälä, Mikael Agricolan teosten painoasu ja kuvitus (Helsingfors, 2007), s. 156; Anna Perälä, ”Mikael Agricola: Det kungliga boktryckeriets mest betydande kund”, Biblis 43 (2008), s. 3–24.

35��������������������������������������������������������� . ������������������������������������������������������� Jfr Jyrki Knuutila, ”Åbo domkyrkas och prästerskaps inkomster”, i Mikael Agricola: Turun tuomiokirkon ja papiston tulot

1541–1542 / Åbo domkyrkas och prästerskapets inkomster 1541–1542, red. Jyrki Knuutila och Anneli Mäkelä-Alitalo (Helsingfors, 2007), s. 12–73, här s. 24.

36. Heininen, Mikael Agricola: Elämä ja teokset, s. 19–22; Perälä, Mikael Agricolan teosten painoasu ja kuvitus, s. 13–18; Kari Tarkiainen, Ruotsin ja Venäjän rauhanneuvottelut 1557 (Helsingfors, 2007), s. 20–29.

37��������������������������������������������������������� . ������������������������������������������������������� Kaisa Häkkinen, ”Suomen kieli Mikael Agricolan Abckiriassa”, i Mikael Agricola Abckiria: Kriittinen editio, red. Kaisa Häkkinen (Helsingfors, 2007), s. 62–92, här: 91f.

38. Gerhard Helbig och Hans-Jürgen Krumm, Deutsch als Fremd­ sprache: Ein internationales Handbuch (Berlin & New York, 2003), s.

176; Elke Hentschel, Harald Weydt, Handbuch der deutschen Grammatik: 3. überarbeitete Auflage (Berlin & New York, 2003), s. 7.

39��������������������������������������������������������� . ������������������������������������������������������� Leopold von Ranke, ”Ueber die Verwandschaft und den Unterschied der Historie und der Politik”, i Sämtliche Werke, Bd. 24 (Leipzig, 1872), s. 285. Jfr Konrad Repgen, ”Über Rankes Diktum von 1824: ’bloß sagen, wie es eigentlich gewesen’”, i Historisches Jahrbuch 102 (1982) (München & Freiburg, 1982), s. 439–449.

40. Tarkiainen, s. 33f., 86.

41. Tarkiainen, s. 86.

42. Jfr ”Hackzell ei koskaan parantunut aivohalvauksestaan, vaan siirtyi tuonpuoleiseen uupuneena jännityksestä ja naapurivaltion diplomatian haasteista.” Tarkiainen, s. 86.

43. Tarkiainen, s. 86.

44��������������������������������������������������������� . ������������������������������������������������������� Xenia von Ertzdorff, ”Sigmund von Herberstein: Der Botschafter als Erzähler der Rerum Moscouiticarum Comentarii (1594ff) und seiner deutschen Ausgabe der Moscovia (Wien, 1557)”, i Erkundung und Beschreibung der Welt zur Poetik der Reise- und Länderberichte: Vorträge eines interdisziplinären Symposiums vom 19. Bis 24. Juni 2000 an der Justus-Liebig-Universität Giessen, red. Xenja von Ertzdorff, Gerhard Giesemann och Rudolf Schulz (Amsterdam, 2003), s. 335–364; http://www.ingentaconnect.com/content/rodopi/ chloe/2002/00000034/00000001/art00014; Friedrich von Adelung, Siegmund Freiherr von Herberstein: Mit besonderer Ruecksicht auf seine Reisen in Russland (S:t Petersburg, 1818); Alfred Kohler, Ferdinand I. 1503–1564: Fürst, König und Kaiser (München, 2003), s. 104–106; Hermann Wiesflecker, Österreich im Zeitalter Maximilians I.: Die Vereinigung der Länder zum frühmodernen Staat: Der Aufstieg zur Weltmacht (München, 1999), s. 404.

45. Martin Treu, ”Luthers Universität: Zur Erinnerung an den Studienaufenthalt Michael Agricolas in Wittenberg”, i Jahrbuch für finnisch–deutsche Literaturbeziehungen Nr. 39 (2007): Mitteilungen aus der Deutschen Bibliothek (Helsingfors, 2007), s. 10–19.

46. Berättelsen ”Gossen från Pernå” ingår i Zacharias Topelius, Läsning för Barn, 6. boken (Helsingfors, 1932). En tysk översättning utgavs 1971 och återges med kommentarer i Zacharias Topelius, ”Ein finnischer Fischerknabe”, i Jahrbuch für finnisch–deutsche Literaturbeziehungen Nr. 39 (2007): Mitteilungen aus der Deutschen Bibliothek (Helsingfors ,2007), s. 134–141.

47���������������������������������������������������������������� . �������������������������������������������������������������� Även den finske författaren Kyösti Wilkuna gav i sitt 1910 publicerade verk Aikakausien vaihteessa en skönlitterär beskrivning av Agricolas studier i Wittenberg. Grönholm, s. 131f.

48. Elis Bergroth, Suomen kirkon historia pääpiirteissään (Borgå, 1892).

49. Bergroth, s. 116, 119f., 123.

25

heli therman

Tre århundraden, tre riken Översikt av den finska friexemplarsverksamheten från stormaktstiden till 2000-talet

D

et är till stor del tack vare producenterna av publikationer, tidigare främst trycke­ rierna, numera även producenterna av ljud- och bilddokument, som Finlands nationalbibliotek finns till. Rätten till friexemplar som biblioteket för tre århundraden sedan fick har under tidernas lopp gett upphov till en omfattande samling inhemska böcker, tidningar, kartor, småtryck, musik- och talinspelningar och övriga publikationsprodukter. Deras antal kan i dagsläget räknas i miljoner. Förutom sitt autentiska informationsinnehåll avspeglar samlingen stora skiften i Finlands historia och växlingarna i den intellektuella atmosfären samtidigt som den vittnar om boktryckarkonstens framsteg, papperets egenskaper och de stora förändringarna inom publikationsvärlden.

I europeiskt perspektiv ses Frankrike som pion­­järlandet inom friexemplarsverksamheten.

Där stadgades redan på 1500-talet om överlåtelse av friexemplar. Bland motiveringarna finner man samma element som i UNESCO:s nuvarande rekommendationer – ändamålet med bestämmelserna var bland annat att samla ihop den samtida litteraturen till en plats där ”eftervärlden skulle veta att den finner den oförfalskad”. I olika länder och under olika tider har bestämmelserna om friexemplar kopplats ihop med andra funktioner och särskilt med bevakningen av publikationsverksamheten; bestämmelserna om friexemplar har präglats av den kyrkliga och statliga censuren även i Finland. Även beviljandet av koncessioner för tryckerierna har kunnat förutsätta överlåtelse av friexemplar. I vissa länder, såsom i USA, har

26

bestämmelserna ingått i lagen om upphovsrätt; i och med att nätpublikationerna blivit vardagliga har frågorna om upphovsrätt aktualiserats även i andra sammanhang.

I det finlandssvenska begreppet friexemplar underförstås att det är kostnadsfritt för mottagaren. I många länder innefattar motsvarande term en hänvisning till överlåtelseskyldighet eller lagenlighet (pliktexemplar, legal deposit copy) och reflekterar snarare överlämnarens än mottagarens synvinkel. Åbo–Stockholm: stormaktstidens anskaffningsoch övervakningspolitik Finlands första tryckeri grundades i anslutning till Kungliga akademin i Åbo år 1642, ett par år efter att själva universitetet hade grundats. När trycke­riverksamheten kom i gång lades också grunden till det finländska systemet med fri­ exem­plar: allt sedan år 1654 var tryckeriet på förordnande av akademins konsistorium skyldigt att överlåta tre exemplar av varje tryckalster till akademins bibliotek och arkiv. Fram till slutet av 1600-talet hade sammanlagt tre trycke­rier grun­ dats i Finland. Av dem började även Gezelius tryckeri i Åbo i slutet av 1680-talet överlåta sina tryckalster till akademins bibliotek.

Officiell rättighet till friexemplar fick akademins bibliotek år 1707. Kanslikollegium i Stockholm ansåg det då nödvändigt att påminna de i riket verksamma boktryckarna om censur- och fri­exemplarsbestämmelserna från 1661, eftersom dessa inte hade iakttagits på ett tillfredsställande

sätt. Övervakningen utvidgades också till rikets randområden i Finland och de baltiska provinserna. Samtidigt började akademibiblioteken i Åbo och Dorpat jämte Kungliga biblioteket i Stockholm och universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund att motta friexemplar från alla rikets trycke­rier. Förutom utökningen av universitetens och akademiernas bokförråd tjänade bestämmelserna också övervakningen av publikationsverksamheten. Censuraspekterna betonades ytter­ ligare efter att 1766 års förordning om skriv- och tryckfrihet reviderats år 1774. I praktiken var det Sveriges riksarkiv som fungerade som central­ enhet, sammanställde materialet och vidare­be­ fordrade det till alla rikets universitetsbibliotek.

Leveranserna av friexemplar till Stockholm och därifrån vidare till biblioteken i rikets alla hörn var, inte minst på grund av års­tidernas växlingar och kommunikationsnätets tillstånd på 1700-talet, långsamma, dyra och besvärliga. Åbo akademi behövde naturligtvis inte till Stockholm skicka de exemplar som var avsedda för eget bruk. Det var dock allmänt att bestämmelserna försummades och övervakningen var bristfällig redan därför att transporterna var så långsamma.

Bestämmelserna om friexemplar gällde allt material, inklusive ”obetydliga” småtryck av typen skillingtryck. Nuförtiden anses dessa utgöra en central del av nationalsamlingen, vars idé började ta form i Finland i slutet av 1700-talet. National­ insamlingens tillkomst är i hög grad mångvetaren och bibliotekarien Henrik Gabriel Porthans förtjänst: tack vare hans personliga intressen och klara insikter om hur ett vetenskapligt bibliotek skulle sammanställa och bevara produktionen av finländska publikationer skapades en grund för den kommande utvecklingen. Under Porthans tid började man också i högre grad övervaka överlåtelseskyldigheten. Åbo–Helsingfors–S:t Petersburg: verksamhet i autonomins anda Genast i början av autonomins tid – i själva verket redan under finska kriget – lovade den ryske kejsaren Alexander I att respektera lagstiftningen från den svenska tiden och år 1809 bekräftade han Åbo akademis rätt till friexemplar av de alster som trycktes i finländska tryckerier. När utväxlingen av friexemplar mellan Finland och Sverige upp-

hörde började man rikta blickarna mot det nya moderlandet. Den övervakande myndigheten var från och med 1809 regeringskonseljens kansli, som förutom bestämmelserna om friexemplar hade hand om bokbranschens övriga övervakningsuppgifter, allt från censuren till bokhandels- och tryckeriverksamheten. Från år 1820 började också de ryska tryckerierna att överlåta friexemplar till Åbo akademis bibliotek. År 1827 drabbades akademins bibliotek av den värsta tänkbara olyckan: Åbo brand. Största delen av det material som dittills hade samlats in förstördes och arbetet måste börja om från början.

Resterna av samlingarna flyttades tillsammans med universitetet till Helsingfors, där återuppbyggnadsarbetet sattes i gång under ledning av Porthans elev och meningsfrände Fredrik Wilhelm Pipping. Hans verksamhet var systematisk och mångsidig och bibliotekets material utökades inte bara genom friexemplar utan också genom donationer och inköp. Pipping ”externaliserade” även en del av verksamheten genom uppdrag till personer som inte hörde till bibliotekets tjänstemän. Denna idé personifierades speciellt i Matti Pohto (1817–1857), bokbindaren och bibliofilen som sålde skillingtryck och till fots färdades genom de finländska landskapen. Under sina resor skaffade han ett betydande antal verk som ersatte dem som hade gått förlorade. Hans gravsten i form av en bok har flyttats från Viborg och är i dag ett minnesmärke på Nationalbibliotekets gård.

Liksom under den svenska tiden var bestämmelserna om friexemplar också under autonomins tid kopplade till censurlagstiftningen. Mot slutet av århundradet lindrades den tillfälligt, men skärptes snart igen. År 1828 utfärdades på basis av de ryska censurlagarna för Finland en separat bestämmelse, enligt vilken ett exemplar av varje publikation som hade genomgått den statliga censuren skulle överlämnas till Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Största delen av det nuvarande Nationalbibliotekets slaviska samlingar har mottagits som friexemplar.

I slutet av 1800-talet blev publikationsverksamheten mångsidigare bland annat tack vare att tryck­metoderna utvecklades. Under denna tid av samhälleliga förändringar ökade finländarnas informationsbehov och läsförmågan bland vanligt folk. Antalet tidningar och andra tryckalster sköt i höjden. Detta ledde också till att tryckeriernas

27

År 1707 utfärdade kansli­ kollegiet bestämmelser som gav Åbo akademis bibliotek liksom de övriga universitetsbiblioteken i det svenska väldet rätt till friexemplar.

antal ökade, även om censurbestämmelserna belastade deras verksamhet i synnerhet under de turbulenta åren i början av 1900-talet. Under åren 1906 och 1908 framlades ett antal motioner för att få till stånd en tryckfrihetslag, men den förverkligades först i det självständiga Finland.

Tidigare bestämmelser om friexemplar i det självständiga Finland Tryckfrihetslagen trädde i kraft år 1919. Samtidigt avskaffades förhandscensuren i Finland. För att underlätta kontrollen av den nya lagen bestämdes dock att ett antal exemplar av varje publikation – med vissa begränsningar – skulle tillställas

28

justitieministeriet genom ett system som var fristående från friexemplarsverksamheten. Det här systemet gav tidvis upphov till överlappningar och missförstånd och bestämmelsen avlägsnades genom den nya lagen om yttrandefrihet 2003.

I tryckfrihetslagen § 13 stadgades om överlåtelse av friexemplar. Till sin struktur och sitt innehåll är målsättningen redan till stor del gemensam med den senare lagen om friexemplar från 1980. Till mottagare av materialet utsågs Helsingfors universitetsbibliotek, och det bildades ett nätverk för alla friexemplarsbibliotek i Finland. Nätverkets uppgift var att utvidga servicen till landskapen utanför Helsingfors – till Åbo, Jyväskylä, Viborg och senare till Uleåborg

– samt att fungera som en reservsamling i fall nya katastrofer likt Åbo brand skulle inträffa. Alla friexemplarsbibliotek fick dock inte mottaga allt material, eftersom en del av trycksakerna överläts i endast två exemplar. Leveransskyldigheten gällde inte blanketter, visitkort, omslagspapper, varupåsar och dylikt; sådant material innefattas inte heller under den nuvarande lagen. Samtidigt grundades vid Helsingfors universitetsbibliotek en friexemplarsbyrå som skulle handha de praktiska angelägenheterna, övervaka leveranserna och anskaffa material som saknades, även retroaktivt – till byråns första uppgifter hörde att fylla de luckor som inbördeskriget förorsakat. Ännu i dag utövar friexemplarsbyrån i Nationalbiblioteket samma verksamhet och strävar, vid sidan av sina löpande ärenden, efter att anskaffa material som av någon anledning saknas. Dit hör material som duplicerats utanför tryckerierna – under­groundtidskrifter redigerade av ungdomar, orienteringskartor framställda av idrottsföreningar med mera.

I och med Lag om friexemplar (1981–2007) blev verksamheten helt avskild från tryckfrihetslagstiftningen. Den viktigaste nyheten var att också ljud- och bildupptagningar nu omfattades av friexemplarslagen. Det gjordes också några ändringar gällande antalet friexemplar samt i antalet friexemplarsbibliotek i och med tillkomsten av Universitetsbiblioteket i Joensuu i Östra Finland.

Särskilt i början av perioden växte mängden material betydligt.

Under det kvartssekel som lagen om friexemplar var i kraft genomgick medievärlden en omvälvning utan like. Förutom den snabbt växande elektroniska publiceringen förändrades även de traditionella mediernas – det vill säga det tryckta materialets samt ljud- och bildupptagningarnas – produktionsmetoder radikalt. För trettio år sedan fanns ännu ingen beredskap för i dag allmänna metoder som ”print on demand” eller ”personifiering” av tidskrifter. Speciellt under den korta period som ljud- och bildupptagningar har arkiverats har flera materialgrupper försvunnit helt och hållet och fått ge vika för nya digitala produkter. En och samma publikation kan också utgöra en kombination av flera materialgrupper och innehålla till exempel text, ljud och rörliga bilder. Mot denna bakgrund stod det klart att lagen om friexmplar åldrades snabbt.

Dagsläget: Lagen om deponering och förvaring av kulturmaterial Lagreformen tog ändå sin tid. När Lagen om deponering och förvaring av kulturmaterial (1433/2007) trädde i kraft år 2008 hade redan Norge, Danmark och Island liksom flera andra europeiska länder utsträckt bestämmelserna om friexemplar till att omfatta de elektroniska publikationerna.

I Finland täcker lagen förutom tryckalster och upptagningar också inhemskt nätmaterial avsett för allmänheten. Nationalbiblioteket hämtar själv materialet med hjälp av ett speciellt program och lagrar det ”representativt och mångsidigt” vid olika tidpunkter. Förutom den systematiska insamlingen utförs också så kallade temainsamlingar enligt val. Vissa nätmaterial som man vill lagra i sin helhet och beskriva i Nationalbibliografin och Nationaldiskografin tar man också emot som leverans. Nätmaterialet står till buds på alla friexemplarsbiblioteken.

Lagen täcker också filmer och upptagningar som innehåller filmer samt radio- och tv-material. För arkiveringen av dessa material svarar

Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) var den mest betydande bibliotekarien vi Åbo akademis bibliotek.

29

Nationella audiovisuella arkivet, KAVA (före detta Finlands Filmarkiv).

Praxis Syftet med lagen är ”att för kommande generationer bevara de nationella kulturmaterial som i Finland har gjorts tillgängliga för allmänheten och att ställa dem till förfogande för forskare och andra som behöver dem” (1 §). I enlighet med UNESCO:s internationella rekommendationer tar lagen inte ställning till materialets innehåll och gör alltså inga politiska, estetiska eller moraliska prioriteringar eller begränsningar. Primärt överlåtelseskyldiga är de tekniska framställarna, alltså förutom tryckerierna även andra företag, samfund eller till och med privatpersoner som framställer publikationer. Även material som framställts utomlands men är avsett att spridas i Finland har tagits i beaktande.

Uppgifterna om böckerna, tidningarna, ljudupptagningarna och de övriga publikationsprodukterna katalogiseras till Nationalbibliografin och Nationaldiskografin, de mest omfattande källorna för finska publikationer. På basis av utökningen av friexemplar förs också statistik om den inhemska produktionen av publikationer, med angivande av ämnesområden, språk och utgivningsfrekvens av periodiska publikationer.

Nationalbiblioteket – fysiska friexemplar 2008 Böcker: 15 120 titlar Årsböcker m.fl. seriepublikationer: 1 001 titlar/ca 2 700 lösnummer Tidskrifter: 5 444 titlar/ca 30 000 lösnummer Tidningar: 363 titlar/ca 41 500 lösnummer Kartor: 765 exemplar Noter: 300 exemplar Småtidskrifter, verksamhetsberättelser o. dyl.: ca 8 100 exemplar

Småtryck: 57 586 exemplar Affischer: 2 289 exemplar Multimedia: 106 exemplar Musik- och talupptagningar: 3 565 titlar/6 320 exemplar

Därtill har ”räfsan” till och med 2008 insamlat nätmaterial motsvarande cirka 61 300 000 dokument (= 3 749 GB).

Den pappersfria informationsfördelning som förutspåddes under de sista årtiondena av förra seklet har ännu inte förverkligats. Vissa material­ grupper – exempelvis småtryck: reklam­blad, broschyrer, prislistor och så vidare – verkar dock ha minskat något. Detta kan bero på förändringar i informationskanalerna och framställnings­me­ toderna i och med att materialet många gånger kommer ut på nätet eller levereras från tryckmaskiner till enskilda organisationers eller personers printrar. Till de stora utmaningarna med friexemplarsverksamheten hör inte bara att utveckla samarbetsformerna för professionella framställare utan också att göra vanliga medborgare medvetna om systemet och dess syfte och betydelse för hela samhället.

I sina huvuddrag har det finländska friexemplarssystemets allmänna målsättningar och verksamhetsprinciper förblivit ganska oförändrade genom tiderna. De statliga och därpå följande administrativa förändringarna har medfört bland annat praktiska reformer och nya lokaliseringsorter. Först under 1900-talets sista årtionden uppstod ett behov av större innehållsmässiga förändringar. Den moderna mediemiljön med den nya teknologin har tvingat fram en förnyelse också av verksamhetskulturen vid pliktexemplar. Å andra sidan kan vi konstatera, att oaktat den häftigt tilltagande utvecklingsfarten inom publikationsbranschen har de nya medierna ännu inte lyckats ta över det traditionella tryckta materialets centrala position.

källor Larivière, Jules. Guidelines for Legal Deposit Legislation, tillgänglig på http://www.ifla.org Mera om friexemplarsverksamhet i Finland: http://www.nationalbiblioteket.fi/utgtjanster/friexemplar/natmaterial.html Fennica (Nationalbibliografin): https://fennica.linneanet.fi Viola (Nationaldiskografin): https://viola.linneanet.fi Nationella audiovisuella arkivet: http://www.kava.fi Hovi, Irmeli. Vapaakappalejärjestelmän kehitys Suomessa:

30

Elementa bibliographica. Helsingfors universitetsbiblioteks skrifter 49. Helsingfors, 1986.

Jason, Jan T. The International Guide to Legal Deposit. Aldershot, 1991.

Nohrström, Holger. Helsingfors universitetsbiblioteks Fennica-samling.

Helsingfors universitetsbibliotekts skrifter 1. Helsingfors, 1918.

Pakarinen, Simo. ”Vapaakappaleiden luovutusvelvoitus”, Graafinen kalenteri 1941.

marita rajalin

Ett gemensamt kulturarv Om kontakterna mellan Sverige och Åbo Akademis bibliotek

Å

bo Akademis femtioårshistorik från 1968 har titeln Academia Aboensis rediviva. Titeln anspelar på ”gamla” Åbo akademi eller Kungliga akademin i Åbo, grundad 1640 som rikets tredje universitet, efter Uppsala och Dorpat, som av politiska skäl 1827 flyttades till Helsingfors för att börja en ny tillvaro under namnet Kejserliga Alexanders-Universitetet. Den yttre anledningen till flyttningen var Åbo brand i september 1827, som ödelade stora delar av staden, däribland akademins bibliotek och andra samlingar. Flyttningen av universitetet var ett nytt slag för den av branden redan hårt drabbade staden, som dessutom hade förlorat ställningen som östra rikshalvans första stad då Finland anslöts till Ryssland. Drömmen om kompensation levde stark hos stadens kulturintresserade borgerskap, och när det privatägda svenska universitetet grundades 1918, som en av det självständiga Finlands första institutioner, besjälades mecenaterna av rediviva-tanken, vid sidan av målet att skapa ett modernt universitet för landets svenskspråkiga befolkning.

Den ”nya” akademins bibliotek inledde sin verksamhet i januari 1919. De män som byggde upp biblioteket hade stora ambitioner – man ville skapa något mer än ett provinsiellt högskolebibliotek med litteratur för den aktuella forskningens och undervisningens behov. Målet var ett forskningsbibliotek av traditionell europeisk modell, som därtill skulle fungera som ett finlandssvenskt nationalbibliotek. Allt detta förutsatte fullständiga samlingar av den finlandssvenska litteraturen samt raritetssamlingar med gammal litteratur,

handskrifter och bilder. Av central betydelse var den nordiska orienteringen, både av språkliga och av kulturella skäl. Detta har under bibliotekets hela existens satt sin prägel på förvärvsprinciperna, där den nordiska, särskilt den svenska, litteraturen alltid haft en central plats. Bibliotekets inköpsanslag var under långa tider helt otillräckliga även för de mest akuta behoven för undervisning och forskning. Därför kom gåvorna att spela en mycket stor roll, i synnerhet under de första decennierna. Utan en enastående generositet hos den finlandssvenska allmänheten och hos vida kretsar i Sverige skulle pionjärernas stolta visioner aldrig ha kunnat förverkligas.

Redan 1919 beviljades akademibiblioteket rätt till pliktexemplar, eller friexemplar, som man säger i Finland (se Heli Thermans bidrag i detta nummer). Därmed var tillgången till den framtida finlandssvenska och även den finskspråkiga litteraturen tryggad. Tack vare donationerna kunde man i rask takt börja bygga upp samlingar från 1919 bakåt. Många kanaler hade en viktig roll. Institutioner och föreningar sände sina egna publi­ kationer. De finlandssvenska förlagen erbjöd litteratur ur sina lager. Från privata donatorer kom en ström av gåvor av de mest olika slag – från strögåvor av blandat innehåll till bibliofilers och samlares kollektioner och samlingar av vetenskaplig litteratur – under en tid då stora privatbibliotek fortfarande var vanliga i akademiska hem. Litteraturen från den svenska tiden hade en speciell betydelse genom att man såg sig som arvtagare till det bibliotek som gått upp i rök 1827. Uppmaningar att skänka böcker till det nya finlandssvenska

31

nationalbiblioteket publicerades i tidningspressen och Eric Holmberg, överbibliotekarie 1927–1952, myntade uttrycket ”det är förbjudet att äga en bok som saknas i Åbo Akademis bibliotek”.

Från upplysningstidens Åbo De flesta bokgåvorna blev spridda på olika håll i bokmagasinen, där böckerna stod uppställda ämnesvis enligt bibliotekets eget klassifikationssystem (fram till år 2000 då man övergick till löpande numrering). Att bevara alla privata boksamlingar som särskilda helheter hade självfallet inte varit ändamålsenligt, men man är tacksam för att de värdefullaste kulturhistoriska helheterna inte splittrades.

Bibliotekets kanske allra värdefullaste specialsamling, inte minst med tanke på det gemensamma svenska kulturarvet, är Gadolinska biblioteket, som förvärvades redan 1919. Det var fråga om en kombination av gåva (två tredjedelar av det uppskattade värdet av samlingen) och köp (den återstående tredjedelen).

Gadolinska biblioteket har tillhört professorer vid Kungliga akademin i Åbo i tre generationer, unikt redan genom sin existens. De privata boksamlingarna i staden gick samma öde till mötes som akademins bibliotek hösten 1827, men Gadolinska biblioteket befann sig på betryggande avstånd från förödelsen. Bibliotekets siste ägare, den berömde kemisten Johan Gadolin, var vid tiden för Åbo brand pensionerad sedan flera år och bosatt på sin lantegendom i Virmo norr om Åbo.

Biblioteket omfattar cirka 3 600 volymer. Tonvikten ligger på 1700-talet, men det finns också betydande samlingar från 1500- och 1600-talen och även från första hälften av 1800-talet. Johan Gadolin levde till hög ålder och skaffade böcker ännu under sina sista år.

I samlingen finns litteratur från alla ämnesområden, på sammanlagt tretton språk. Bibliotekets förste ägare Johan Browallius (1707–1755) var den mångsidigaste samlaren. Han studerade teologi i Uppsala, vistades därefter i Stockholm där han sysslade med att utge ambitiösa men kortlivade politiska tidskrifter. I början av 1730-talet kom

Petrus Artedis exemplar av John Lawson, Allerneueste Beschreibung der Gross-Britannischen Provintz Carolina in West-Indien (1722).

32

han att tillhöra kretsen kring den kulturellt intresserade landshövdingen Nils Reuterholm i Falun, tillsammans med den unge Linné. De två blev vänner, och nu vaknade Browallius’ intresse för naturvetenskaperna. Han ägnade sig åt sina nya studier med sådan framgång att han 1738 blev utnämnd till professor i fysik i Åbo. I likhet med de flesta av upplysningstidens naturvetare hade Browallius stor bredd. Vid sidan av sitt eget ämne (då närmast allmän naturkunskap) hade han ett speciellt intresse för botanik, kemi och mineralogi. Browallius var en av dem som introducerade upplysningstidens idéer i sin nya hemstad. Han blev senare kallad till en professur i teologi, och slutligen till biskop i Åbo.

Många kända naturvetenskapsmän är representerade i Browallius’ boksamling, däribland Herman Boerhaave, Leonhard Euler, Stephen Hales, Pierre Louis Moreau de Maupertuis och Isaac Newton. Men denne upplysningsmans intressen inskränkte sig ingalunda till naturvetenskaper och teologi. Browallius samlade därtill filosofisk, politisk och historisk litteratur, och han var inte

främmande för böcker om barnuppfostran eller fransk hovetikett. Han ägde ett stort antal böcker från 1500- och 1600-talen – verk av Francis Bacon, René Descartes, Erasmus av Rotterdam, Hugo Grotius, och så vidare. Det var fråga om både egna förvärv och arv efter fadern, kyrkoherde Anders Browallius i Bro, kanske också efter svärfadern, Johan Christoffer Kippius (adlad Ehrenholm), arkivarie vid generalguvernörsämbetet i Bremen och Verden. Flera berömda boktryckare finns representerade, såsom Johannes Froben, Christoph Plantin och dynastin Elzevier.

Praktverken är få i detta forskarbibliotek, där sobra pergament- eller skinnband och anspråkslösa pappersomslag bär spår av flitig användning.

Några ståtliga band finns dock, ett av dem tillhör ett verk av ungdomsvännen Linné. Det är fråga om Hortus Cliffortianus, tryckt i Amsterdam 1737, uppenbarligen en gåva av författaren. Titelbladet bär Browallius’ namnteckning och datum för bokens ankomst till Åbo.

Efter Browallius’ tidiga död övergick biblio­ teket till hans svärson Jacob Gadolin (1719–1802),

Intet mänskligt var främmande för Johan Browallius. Titelplansch ur Heinrich Müller, Ungerathene Ehe, oder Vornehmste Ursachen, so heute den Ehestand zum Wehestand machen (1668).

Titelsida ur Carl von Linné, Hortus Cliffortianus (1737). Johan Browallius exemplar med hans namnteckning och datum för bokens ankomst till Åbo.

33

vars karriär uppvisar många likheter med svärfaderns. Från en professur i fysik flyttade han över till teologiska fakulteten, och nådde i hög ålder sitt slutliga mål: biskopsstolen i Åbo. Hans roll som boksamlare är svår att få grepp om, bland annat därför att han inte tycks ha försett några böcker med sin namnteckning, vilket de två andra ägarna åtminstone sporadiskt gjorde.

Både naturvetenskaplig och teologisk litteratur har dock skaffats till biblioteket under hans tid.

Jacobs son Johan Gadolin (1760–1852) representerade en ny tid, då man inte längre ”avancerade” till en professur i teologi eller till kyrkliga ämbeten. Han förblev naturvetare under hela sin karriär, och var en av sin tids internationellt kända kemister, med ett brett internationellt nätverk. Arbeten av Torbern Bergman, Jöns Jacob Berzelius, Adair Crawford, Lorenz Crell och Richard Kirwan ingår i hans samlingar, ofta med författardedikation. Ett område som tycks ha fascinerat alla tre ägargenerationerna – liksom hela deras samtid – är reseskildringarna. Anskaffningen av den i vid mening humanistiska litteraturen har minskat mot slutet av 1700-talet, låt vara att enstaka arbeten från senare tider går att finna. Johan Gadolins intressen vändes småningom allt mer mot näringsliv och tillämpad forskning, vilket också de senare årsringarna av samlingen bär vittne om.

Mångsysslaren August Nordenskiöld var bland annat Gustav III:s hemlige guldmakare. Bland alkemilitteraturen i familjebiblioteket fanns Johann Kunckel, Ars vitraria (1679). Kunckel, även känd inom glaskonsten, var starkt förankrad i alkemin och uppträdde som guldmakare hos olika furstar.

Alkemister och swedenborgianer Nordenskiöldska biblioteket är ett annat forskarbibliotek med tonvikt på naturvetenskaplig litteratur från 1700- och 1800-talen. Det donerades till Åbo Akademis bibliotek 1959 eller 1960 och härstammar till största delen från släktgården Frugård i Mäntsälä kommun nordost om Helsingfors. Med sina cirka 2 400 volymer är biblioteket något mindre än Gadolinska samlingen, och uppvisar både likheter och olikheter med denna.

Släkten Norberg kom till Finland från Sverige i slutet av 1600-talet. På 1700-talet adlades två medlemmar av släkten och antog namnet Nordenskiöld. Namnet har senare stavats på olika sätt av olika släktgrenar; numera fortlever släkten i Sverige. Nordenskiöldarna har utmärkt sig som militärer, lantbrukare, och naturvetare. Intresset för alkemin och swedenborgianismen, och inte minst för forskningsresor, tycks ha gått igen hos olika generationer av släkten. Som naturveten-

34

Under Pehr Kalms presidium utkom avhandlingar med praktiskt nyttiga ämnen. En av dessa var Huru trähus kunna i afseende til golf, tak och wäggar göras wäl warma (1762). Något för dagens husrenoverare?

Akademibibliotekets dissertationssamling har fått motta frikostiga donationer från den kände boksamlaren Thore Virgin.

skapsmän var Nordenskiöldarna särskilt intresserade av kemi och mineralogi, som godsägare och lantbrukare experimenterade de ivrigt med nymodigheter som potatisodling. Allt detta avspeglar sig i deras bibliotek.

De äldsta böckerna i samlingen är från Carl Fredrik Nordenskiölds tid (1702–1779). Han var militär, jordbrukare, politiker och vetenskapsman. I likhet med många av professorerna i Åbo var han aktiv inom Svenska Vetenskaps­ akademien. En av hans söner, August, studerade naturvetenskaper, men intresset för alkemi tog småningom överhanden. Han experimenterade med guldmakeri och blev Gustav III:s hemliga guldmakare på Drottningholm. Sedan fångades hans intresse av Swedenborgs läror, och han avslutade slutligen sitt oroliga liv i Afrika, där han hade drömt om att grunda en idealistisk koloni i Swedenborgs anda.

Bland ägare till biblioteket kan ytterligare nämnas Nils Nordenskiöld (1792–1866), ”mineralogins fader” i Finland, sonson till Carl Fredrik. Han studerade bergsvetenskap i Uppsala och var elev och nära vän till J. J. Berzelius, som är representerad i biblioteket med många verk med författardedikation. I sin ungdom företog han en lång studieresa till bland annat England och Tyskland. Många reseskildringar och turistguider i biblioteket vittnar om hans intresse för de städer och länder han besökte. Också hans intresse för tidens tekniska innovationer har fått nedslag i boksamlingen.

A. E. Nordenskiölds boksamling ingår inte i släkt­biblioteket, men de spännande reseskildringarna i barndomshemmet på Frugård har säkert fascinerat den unge Adolf Erik, och kanske har de ett samband med hans senare karriär.

Wexionius, Kalm, Porthan…

Inget material kunde vara viktigare med tanke på de akademiska traditionerna i Åbo än universitetstrycket från den svenska tiden. Därför satsade man från första början på en fullständig samling gamla dissertationer och annat akademiskt tryck.

I en översikt från 1925 av Åbo Akademi biblioteks då mycket korta historia kunde bibliotekets förste chef Allan Törnudd med stolthet lyfta fram ”en vacker början till en samling academica”, med över 15 000 dissertationer från Uppsala, Lund och

Tekniska innovationer intresserade Nordenskiöldarna. Henry R. Palmer, Description of a railway (1823) skaffade Nils Nordenskiölds under en studieresa till England på 1820-talet.

Åbo, tack vare frikostiga gåvor ur de svenska universitetsbibliotekens duplettlager. Tryckeri­ historiska biblioteket på Skansen bidrog med betydande mängder gammalt Åbotryck. Även privata gåvor kom från både Finland och Sverige.

Den mest betydande enskilda donatorn i Sverige var den kände boksamlaren Thore Virgin, som bidrog med ett stort antal dissertationer och dessutom ställde en penningsumma för antikvariska förvärv till bibliotekets förfogande. Dissertationssamlingen från Kungliga akademin i Åbo är nästan komplett vad gäller 1700-talet och tiden fram till 1827. Avhandlingarna från 1600-talet är i många fall rariteter och här finns fortfarande en del luckor, som i mån av möjlighet fylls genom antikvariska köp. Samlingarna från Uppsala och Lund är också de mycket omfattande, med bland annat en så gott som fullständig samling Linné-dissertationer – en stor tillgång inte minst i samband med jubileumsåret 2007. Linnés vänner och lärjungar i Åbo, Carl Fredrik Mennander,

35

Pehr Kalm med flera är representerade med fullständiga sviter. De presiderade för avhandlingar med liknande ämnen som hos Linné och hans elever, men till skillnad från i Uppsala använde man i Åbo ofta svenska språket i avhandlingar med nyttobetonat innehåll.

Skatter från barnkammaren Bibliotekets stora samling äldre barnböcker betraktades nog mest som kuriosa när dåvarande överbibliotekarien Carl-Rudolf Gardberg på 1950-talet började skapa en särskild samling av dem. Mestadels hade de funnit sin väg till biblioteket genom de privata bokgåvorna. Gardbergs intresse var främst bokhistoriskt. Två decennier senare, när undervisning och forskning i barnlitteratur enligt svensk förebild kom i gång vid akademin, byggdes samlingen ut och fick stor betydelse för den nya forskningsinriktningen. I samlingen finns böcker från många länder, men den överlägset största gruppen utgörs av den svenska barnlitteraturen, och den vittnar på sitt sätt om att de svenska barnböckerna varit en självklarhet också i finlandssvenska barnkammare. Vid sidan av bilderboksklassiker från den svenska barnlitteraturens guldålder, såsom Elsa Beskow, Ottilia Adelborg och Jenny Nyström, och de populära kalendrarna och serierna Bland tomtar och troll och Barnbiblioteket Saga, finns också mindre spridda arbeten. Bland rariteterna märks den sällsynta första svenska utgåvan av den engelska klassikern Kate Greenaways Smått folk från 1882, som finns i två exemplar.

Genom att samma barn- och ungdomsböcker fanns i många hem kom samlingen att inkludera en hel del dupletter, som fann sin väg till Stockholm när Svenska Barnboksinstitutet byggde upp sina samlingar på 1970-talet. Som tack för dessa dupletter har akademibiblioteket i sin tur fått motta SBI:s värdefulla skriftserie – ett exempel på gott och ändamålsenligt samarbete, som jag läng­re fram skall återkomma till.

Akademibibliotekets vänner i Sverige Biblioteket vid det nya svenska universitetet i Åbo blev från första början föremål för en stor­ artad välvilja i det gamla moderlandet. Bibliotekets äldsta årsberättelser ger utförlig information

36

Raritet ur barnbokssamlingen: Första svenska utgåvan av Kate Greenaway, Smått folk (1882).

om mottagna gåvor. Redan den första årsberättelsen för läsåret 1918–1919 rapporterar om två betydande gåvor: Kungliga Biblioteket i Stockholm: Accessionskatalog för Sveriges offentliga bibliotek samt Kungl.

Bibliotekets Handlingar.

Professor C. A. Reuterskiöld, Upsala: ett antal av donator författade böcker.

Dessa två gåvor var typiska för vad som sedan skulle följa: offentliga bibliotek donerade sina egna publikationer och andra verk som behövdes vid ett nygrundat forskningsbibliotek, och privatpersoner, ofta akademiker, sände sina egna skrifter. Reuterskiölds donation har inte bevarats som en helhet, men denna första gåva från Sverige kan fortfarande identifieras genom bibliotekets gamla kortkatalog, där böckernas accessionsnummer talar om att de införlivats med samlingarna år 1919.

De svenska universiteten och forskningsbiblioteken har genom åren hört till de viktigaste donatorerna. Kungl. biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek, Göteborgs stadsbibliotek och universitetsbiblioteket i Lund har täta omnäm-

nanden i gåvoförteckningarna. Man bemödade sig om att beakta mottagarens speciella behov: ”Kungliga Biblioteket, Stockholm, vidpass 100 böcker och småtryck, bland dem ett antal sällsynta finländska tryck, som saknats i Åbo Akademis bibliotek” (ÅAB:s årsberättelse 1946–47).

Också enskilda bibliotekarier engagerade sig.

Den flitigaste donatorn i denna krets verkar att ha varit överbibliotekarie Tönnes Kleberg i Uppsala, men många andra kända namn passerar revy i gåvoförteckningarna. Under krigsåren 1940–1941 gjorde ett tiotal högre tjänstemän vid Carolina Rediviva akademibibliotekets sak till sin och sände över alla sina egna skrifter. Ofta hade gåvorna en särskild anknytning till Åbo eller akademin, och visar därigenom en speciell omtanke – det var gåvor från vän till vän. Under sista krigsåret donerade överbibliotekarie Anders Grape, Uppsala, ett exemplar av Carl Gustaf Warmholtz’ Bibliotheca historica Sveo-Gothica, som tillhört Henrik Gabriel Porthan (en av de mest berömda professorerna vid Kungliga akademin i Åbo) och ett tjugotal år senare sände förste bibliotekarie Sten G. Lindberg ”utdrag (i xeroxkopia) rörande Åbo ur C. G. Tessins (1695–1770) så kallade Åkerö-dagbok i Kungliga Biblioteket, Stockholm”, för att bara ge ett par exempel.

Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (numera Riksföreningen Sverigekontakt) har under en lång följd av år haft en central roll som akademibibliotekets välgörare. När bibliotekets dåvarande överbibliotekarie Eric Holmberg hösten 1943 besökte Göteborg för att tala om Åbo Akademi vid föreningens sammanträde slogs evenemanget upp stort i Göteborgspressen.

Om biblioteket konstaterades: ”det var den oförgätlige professor Vilhelm Lundström som lade den första grunden med en storartad bokgåva” (Göteborgs-Posten 28/9 1943). Detta var uppenbarligen inga överord. Bibliotekets årsberättelse för 1919–1920 skriver om denna donation: ”I sammanhang med akademiens högtidliga invigning i oktober 1919 anmäldes ett flertal bokgåvor från Sverige, av vilka framom alla andra bör nämnas en av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet genom upprop i hela Sverige hopbragt boksamling, uppskattad till minst 20,000 volymer. Gåvan anmäldes av Riksföreningens ordförande, professor Vilhelm Lundström från Göteborg.”

Andra viktiga gåvor förknippas med akade-

mins invigning: Sveriges regering, genom statsminister Nils Edén, ställde i utsikt ”allt det officiella tryck varöver regeringen förfogar” och Riksgäldskontoret utlovade en samling riksdagstryck från 1786 till 1919. Denna sistnämnda gåva hade kommit till stånd ”genom åtgärder av direktör Sven Palme i Stockholm, som jämte sin son, den i vårt frihetskrig fallne fil. lic. Olof Palme, har tagit initiativet till ett flertal av de i Sverige för akademiens räkning insamlade bokgåvorna” (ÅAB:s årsberättelse 1919–20).

Många föreningar och institutioner nämns upprepade gånger i gåvoförteckningarna. Bland dem finns Allhems förlag, Föreningen Konung Oscar II:s vandringsbibliotek och Föreningen Svensk-Finlands Vänner i Stockholm. På kyrkligt håll ihågkom man särskilt teologiska fakultetens bibliotek. Två större gåvor, där även ”arbeten av icke-teologiskt innehåll” ingick, registreras i årsberättelsen för 1925–1926 från ”avlidne biskopen i Lund Gottfrid Billings sterbhus” och ”avlidne domprosten i Skara Edvard Wermcrantz”. Grevinnan Wilhelmina Hallwyl berikade biblioteket med den ståtliga sviten av kataloger över Hallwylska samlingarna och prins Eugen skickade en katalog över Waldemarsuddes konstsamlingar.

Förteckningen över svenska donatorer kunde göras lång, och den spänner över ett brett register geografiskt och socialt. Där finns professorer och läroverksadjunkter, bankdirektörer och grosshandlare, redaktörer, konstnärer, militärer, godsägare, grevar och grevinnor, doktorer och doktorinnor, herrar, fruar och fröknar. Bland städerna leder Stockholm överlägset, sedan kommer Uppsala, därefter Göteborg och Lund, åtföljda av strögåvor från ett stort antal orter spridda över hela Sverige. Man får intrycket av en inofficiell vänförening för Åbo Akademis bibliotek!

Vid sidan av litteraturförsändelserna hade penninggåvorna en stor betydelse för akademibiblioteket som kämpade med kroniskt knappa inköpsmedel. Under sina första år, alldeles i början av 1920-talet, fick biblioteket från Klemmings antikvariat i Stockholm välja ut litteratur till ett värde av 10 000 kronor, skänkta av grosshandlaren Gustaf Stråhle. Ett par år senare rapporteras om en ”storartad hjälpaktion hösten 1923, då en summa av 24,000 kronor på initiativ av finländska och rikssvenska damer i Stockholm insamlades till förmån för Åbo Akademis bibliotek”.

37

Krigsåren Gåvorna från Sverige hade givetvis en speciell betydelse i början av akademins verksamhet och under krigsåren, då utländsk litteratur inte kunde köpas för pengar: ”Under hela året 1944 stod fortfarande valuta för inköp av litteratur från Sverige icke till buds, i likhet med vad fallet varit ända sedan den 1. januari 1942. I början av vårterminen 1945 beviljade emellertid licensmyndig­heterna biblioteket rätt till inköp av 10.000 svenska kronor för anskaffning av vetenskaplig litteratur genom allmänna bokhandeln” (ÅAB:s årsberättelse 1944–45).

Samtidigt som gåvor trots krigsförhållandena strömmade in från Sverige pågick en trafik i motsatt riktning. De värdefullaste böckerna och handskrifterna i Åbo Akademis bibliotek packades ner och sändes till trygghet i Sverige, där man på flera håll var beredd att ta emot ”flyktingarna”. Ännu på 1960-talet fanns i bibliotekets källarmagasin en trave stora grönmålade trälådor, som gick under namnet Vadstena-lådorna, och som härbärgerat en del av det evakuerade materialet.

Tidigast hösten 1945 vågade man ta hem samlingarna: ”Med hänsyn till den minfara och de risker för angrepp av tyska undervattensbåtar, som ännu på våren icke kunde anses helt uteslutna vid sjötransporter, vidtogos under arbetsåret icke åtgärder för återföring av de böcker och hand­ skrifter, som fått en fristad i Sverige” (ÅAB:s årsberättelse 1944–45). Åren närmast efter kriget kännetecknades av brist på alla sorters förnödenheter, och bibliotekets vänner i Sverige visade en rörande omtanke även när det gällde annat än böcker. Följande, lite ovanliga gåvor uppfyllde säkert ett mycket reellt behov: ”Dessutom har biblioteket såsom gåvor fått mottaga av majoren, friherre Oscar Cederström, Stockholm, en cykel, av disponenten Bo Risberg, Göteborg, inbindningsmaterial, och av kapten O. Segerfelt, Stockholm, en finländsk riksflagga” (ÅAB:s årsberättelse 1946–47).

Boktrafik i västerled Tack vare gåvoströmmen hade mängder av dupletter, främst av den finlandssvenska litteraturen, hopat sig under årens lopp. De fyllde vindar och källare i akademins olika fastigheter. Eric

38

Holmberg var en samlare av stora mått, men han kunde inte förmå sig att skiljas från sina skatter.

Hans efterträdare Carl-Rudolf Gardberg (1953– 1966) satte fart på denna slumrande resurs och gjorde dupletterna till föremål för en omfattande bytesverksamhet, både inom landet och internationellt, framför allt inom Norden.

En trafik av bokförsändelser i västlig riktning kom i gång, och gav det unga biblioteket i Åbo en möjlighet att i någon mån återgälda den svenska frikostigheten.

Desideratalistor och duplettförteckningar utväxlades, och många svenska bibliotekarier kom över till Åbo för att ”rota” i duplettmagasinen. Överbibliotekariens tjänstekorrespondens från 1950-talet och några decennier framåt ger en livlig bild av detta samarbete. En av dem som kom över till Åbo i början av 1950-talet var Sven Rinman, ansvarig för Kungl. bibliotekets utlandssvenska och antikvariska avdelning och senare chef för Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademiens bibliotek. I november 1952 skrev han till överbibliotekarie Gardberg för att meddela att ”vår nye chef, riksbibliotekarie Willers” ämnade sända över honom för att för Kungl. bibliotekets räkning välja ut litteratur ur akademibibliotekets duplettsamlingar – en nyhet som Gardberg mottog ”med synnerlig fägnad”. Våren 1953 tillbringade Rinman mycket riktigt en vecka på Åbo Akademis bibliotek, uppenbarligen till ömsesidig nytta och trevnad, och åkte hem med ett antal välfyllda boklådor. Till hösten hade han kontrollerat innehållet mot Kungl. bibliotekets kataloger och samlingar, och den 16 september författade Uno Willers ett tackbrev sin kollega i Åbo: ”Sven Rinman avslutade för ett par dagar sedan genomgången av det hos Er uttagna trycket. Det har visat sig, att närmare ett tusental nummer här­ av saknades i våra samlingar. Vi ha följaktligen gjort ett mycket gott förvärv och jag ber att än en gång få till Biblioteket och till Dig personligen ge uttryck för vår verkligen mycket stora tacksamhet.” Som en uppföljning på Rinmans personliga besök i Åbo föreslår Gardberg följande praktiska arrangemang, i ett brev daterat 13 maj 1953: ”Vid mina fortsatta strövtåg i bokmagasinen kommer det naturligtvis fram en mängd liknande saker, som visar sig vara dupletter hos oss. Jag kan väl låta lägga dem i en särskild KB-låda, som när den väl är fylld får åka i väg till Stockholm på samma

Akademibibliotekets duplettmagasin på 1960-talet.

villkor som de föregående? På detta sätt har vi ju under snart ett par årtionden matat Carolina, och det kan väl vara lämpligt att åtminstone för en tid låta huvudströmmen gå till KB. Det går ju an att säga ifrån, om det blir för mycket krafs.”

Breven berättar En handskriftsavdelning skulle det nya akademibiblioteket ha, det hade man klart för sig från början, och material började strömma in. Av naturliga orsaker var det främst fråga om finlandssvenska arkivbildare, men i detta material finns rika bevis för de nära kulturella och personliga kontakterna mellan Sverige och Finland. Ingenstans kommer dessa fram så levande och spontant som i brevsamlingarna. Tyngdpunkten i samlingarna ligger på 1800-talet och början av 1900-talet. Materialet från svenska tiden omfattar inalles några tiotal samlingar, de flesta små – dagböcker, små brevsamlingar, enstaka dokument av olika slag. Tre större samlingar förtjänar att speciellt lyftas fram.

Ett av de värdefullaste gårdsarkiven är det af Schulténska arkivet från Prostvik i Nagu i Åbo skärgård. De äldsta handlingarna härstammar från mitten av 1700-talet; tyngdpunkten ligger på

detta sekels sista årtionden och de första decennierna av 1800-talet. Samlingarna hänför sig huvudsakligen till statsrådet Nathanael Gerhard af Schultén d.ä. och hans söner, Nathanael Gerhard d.y. och Otto Reinhold, samt några andra medlemmar av släkten. Vid sidan av dokument som gäller rikets angelägenheter och vetenskapliga frågor finns dokument som ger en livlig bild av livet på släktens gårdar och inom hemmet.

Den Armfeltska samlingen omfattar brev, gårds­ handlingar och biographica. Till det intressantaste materialet hör en brevväxling på franska mellan Gustaf Mauritz Armfelt och Wilhelmine, hertiginna av Sagan, samt mellan Armfelt och hans svägerska, Jeanette Armfelt född Taube.

Hon var gift med en bror till Gustaf Mauritz, bosatt på godset Wiurila, som låg nära Åbo och gränsade till Gustaf Mauritz’ eget gods Åminne.

Det var med henne snarare än med brodern som den oftast frånvarande Gustaf Mauritz diskuterade skötseln av sin gård.

Finska Hushållningssällskapets arkiv är ett vid­ lyftigt arkiv på cirka 40 hyllmeter. Sällskapet grundades av krafter kring Åbo akademi 1797 för att utöva upplysande verksamhet och genom praktiska åtgärder förbättra landets ekonomi, närmast med Kungliga Svenska Patriotiska Säll-

39

skapet som förebild. Framförallt var man intresserad av lantbruket. Sällskapets äldsta arkiv fram till 1955 finns på handskriftsavdelningen.

Från 1900-talets första hälft har biblioteket ett antal stora samlingar från författare och andra kulturpersonligheter, som hade livliga kontakter med vänner och kolleger i Sverige. Största kontaktnätet hade naturligtvis personer som var hemma i Sverige eller som hade bott i landet längre perioder.

Alma Söderhjelm (1870–1949) var författare och historiker med franska revolutionen som specialområde. År 1927 blev hon utnämnd till professor i historia vid Åbo Akademi och därmed

Finlands första kvinnliga professor. Från början av 1920-talet bodde Söderhjelm under långa perioder i Sverige där hon ägnade sig åt forskning, skönlitterärt författarskap och journalistik. Vid sidan av ett aktivt sällskapsliv hann hon skriva drygt 50 böcker och närmare 1 300 artiklar. Efter sin pen­sionering bosatte hon sig permanent i Stockholm. Hennes stora samling på 113 volymer innehåller manuskript, biographi­ca och en brevsamling på 60 volymer, med brev­sviter från bland andra Karl Asplund, Bo Bergman, Hjalmar och Stina Bergman, Karl Gerhard, Ragnar HylténCavallius, Gunnar Mascoll Silfver­stolpe, Marika Stiernstedt, Mauritz Stiller och prins Wilhelm.

”To mennesker”. Ulla Bjerne och Evert Taube på Rådhusplatsen i Köpenhamn.

40

Ur Alma Söderhjelms arkiv. Fest på Operakällaren i slutet av 1920-talet, Alma Söderhjelm i mitten.

Ulla Biaudet (1890–1969) föddes i Söderhamn som Gully Cecilia Ohlson. Hon gjorde tidigt uppror mot sin borgerliga miljö, antog författarnamnet Ulla Bjerne och levde ett glatt bohemliv i Stockholm, Köpenhamn och senare över hela Europa. År 1922 gifte hon sig med den finländske läkaren Léon Biaudet och bosatte sig i småstaden Lovisa i Östra Nyland. Hon skrev romaner, närmast underhållningslitteratur, dikter och en självbiografi i tre delar (Livet väntar dig, Den glada otryggheten och Botad oskuld 1955–1961). Ulla Bjernes samling innehåller brev, dagböcker, biographica, manuskript och fotografier. Större brevsviter finns bland annat från Gösta Adrian-Nilsson (GAN), närmare 500 stycken, och från Stina Aronson, Frans G. Bengtsson, Nils von Dardel, Jascha Golowanjuk och Evert Taube.

Bland svenska kulturpersonligheter som är representerade med brevsviter i andra samlingar kan nämnas Johannes Edfelt, Olof Lagercrantz, Selma Lagerlöf, John Landquist och Einar Malm.

Några finlandssvenskar som varit bosatta i Sverige under största delen av sina liv har valt Åbo

Akademis bibliotek som förvaringsplats för sina arkiv. Bland dem finns författarna Ulla Olin och Kai Söderhjelm.

Lyrikern Ulla Olin (1920–2009) kom från en jordbrukarfamilj i Nyland, studerade i Helsingfors och flyttade 1949 över till Sverige. Där arbetade hon till sin pensionering vid Sörängens folkhögskola i Nässjö. Hon debuterade som lyriker redan 1939, men fick sitt egentliga genombrott först på äldre dagar kring 1990. Hennes samling innehåller manuskript och äldre släktbrev.

Kai Söderhjelm, medlem av kultursläkten Söderhjelm och brorsons son till Alma, flyttade redan som treåring till Göteborg, där fadern Henning Söderhjelm under många år var kulturchef vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Kai Söderhjelm var biblioteksman och författare, främst känd för sina historiska ungdomsböcker.

Hans samling omfattar framför allt brev och biographica, bland annat ett sextiotal brev från Astrid Lindgren, redaktör hos Rabén & Sjögren när Söderhjelm inledde sin författarkarriär.

41

1968 och senare Flödet av gåvor mattades småningom av jämfört med de första årtiondena av bibliotekets historia.

Man kan kanske säga att litteraturförvärvet kom in i mera normala banor. Det började också bli ovanligt med stora privatbibliotek av det slag som biblioteket fått motta i början av sin existens. I samband med Åbo Akademis femtioårsjubileum 1968 fick biblioteket dock en av de största donationerna genom tiderna. Det var fråga om den så kallade Suecana-gåvan, som årsberättelsen från 1967–1968 sammanfattar så här: ”Med anledning av 50-års­jubiléet förenade sig ett stort antal rikssvenska förlag för att i all framtid till bibliotekets förfogande ställa ett exemplar av varje bok som hos dem utkommer i original fr.o.m. januari 1968.”

Akademins sjuttiofemårshistorik konstaterar tjugofem år senare att ”detta, om något, tyder på att biblioteket åtnjöt en grundmurad goodwill i det allmänna medvetandet och att det språkligtnationellt kunnat leva upp till sina målsättningar” (Åbo Akademi 1918–1993).

Denna stordonation från närmare fyrtio förlag kom i praktiken att innebära en sorts friexemplarsrätt (här är faktiskt den finlandssvenska termen mera på sin plats än det svenska ”pliktexemplar”) till svenskt tryck.

En person måste särskilt nämnas i detta sammanhang. Det är bokhandlaren Carl-Gösta Windell, en central kraft bakom gåvan. Han gjorde under en lång rad år stora insatser för biblioteket som donator och förmedlare av gåvor från olika håll, och han brukar i årsberättelserna hedras med omnämnanden i stil med ”bokhandlaren Carl-Gösta Windell, Lidingö, har genom att förmedla gåvor m.m. gjort biblioteket ovärderliga tjänster”.

Andra tider och ändrade villkor för förlagen

42

har lett till att de flesta som var med 1968 under årens lopp har hoppat av, men några trogna donatorer ihågkommer fortsättningsvis biblioteket med sin utgivning.

För akademibibliotekets litteraturförvärv spelar gåvorna från Sverige fortfarande en viktig roll. Tiotals institutioner och sammanslutningar av olika slag är registrerade i bibliotekets förteckning över donatorer. Bland dessa finns universitet och vetenskapliga samfund, kommuner och föreningar. En viktig kategori utgör de talrika hembygdsföreningar som sänder sina publika­ tioner – en utgivning som annars skulle vara svår att spåra och förvärva. Spontana gåvor från privatpersoner kommer likaså fortsättningsvis, som tecken på goda och nära relationer. Det kan vara fråga om författarexemplar av donatorns egen pro­duktion, handskrifter, rariteter eller dyrbara faksimilutgåvor.

En hälsning från 1808–1809 Då och då kommer det fortfarande gåvor med äldre material som har direkt anknytning till Sveriges och Finlands gemensamma historia. Så sent som i januari 2009 fick biblioteket motta ett gammalt prästgårdsbibliotek från norra Finland (det första i sitt slag i ÅAB:s samlingar!) med material från 1700- och 1800-talen. Bland böckerna fanns ett litet häfte med blått omslag, som visade sig innehålla en avskrift från 1872 av en ännu äldre avskrift från 1810, med titeln ”Protokoll angående Sveaborgs kapitulation Maj 1808”. Detta lilla fynd kan, trots sitt i och för sig sorgliga innehåll, få bilda en slutvinjett för översikten av kulturkontakterna mellan Sverige och Åbo Akademis bibliotek. De lever och mår bra, utan några tecken på kapitulation.

esko häkli

Om kontinuitet och diskontinuitet i Finlands bibliotekshistoria efter 1809 Fallet Matthias Calonius

I

Finlands bibliotekshistoria utgjorde året 1809 inget avbrott. Banden mellan Finland och Sverige kapades inte av abrupt utan kontakterna fortsatte. Svenska pengar var i användning i några årtionden och handeln och kontakterna mellan länderna fortsatte. Detta gällde även bokhandeln. Visserligen försökte ryska myndigheter fjärma Finland från Sverige, varför till exempel Finlands regering, senaten, 1819 flyttades till Helsingfors, och senare även universitetet. Helsingfors låg ju längre bort från Sverige och inte direkt vid den dåtida motorvägen mellan Åbo och Stockholm: havet.

Trots allt uppstod det emellertid en viss diskontinuitet, men orsaken var den stora olycka som hösten 1827 drabbade Åbo. Åbo brand förstörde Finlands viktigaste bibliotek, biblioteket vid den forna Kungliga akademin, praktiskt taget till grunden. Ur bibliotekets samlingar finns endast cirka 800 band bevarade. De kompletteras av 346 band ur det så kallade Seminariebiblioteket som hörde till ett speciellt Seminarium Theologicum (grundat år 1806). Huvudsakligen har det nuvarande Finlands nationalbiblioteks samlingar alltså byggts upp under tiden efter den så kallade rikssprängningen.1 Om bibliotekslandskapet efter 1809 Akademins bibliotek var givetvis inte det enda biblioteket i landet. Bibliotek fanns vid läroverk och herrgårdar. I synnerhet lyckades gymnasiet i Borgå redan på 1700-talet bygga upp ett viktigt vetenskapligt bibliotek.2 Även om Vasa gymna-

sium grundades först 1844 ärvde skolan böcker från sina föregångare och fick mottaga betydande donationer.3 I Finland uppstod det aldrig lika magnifika herrgårds- och slottsbibliotek som i Sverige. Ett av de viktigaste av dem som trots allt finns är biblioteket på Fagervik i Ingå socken vid Finska viken mellan Helsingfors och Ekenäs. I den slottsliknande karaktärsbyggnaden har bland andra Gustav III övernattat och C. J. L. Almquist fungerat som informator och bibliotekarie, åtminstone i den bemärkelsen att han år 1815 upprättade en katalog över biblioteket. Det gamla biblioteksrummet är det enda i Finland som kvarstår i oförändrat skick sedan 1700-talet.4 Biblioteket på Malmgård i Pernå befinner sig fortfarande i familjen Creutz’ ägo. Det viktigaste biblioteket i släkten skapades emellertid av Gustaf Philip Creutz. Hans bibliotek bevarades tills helt nyligen i Hagapaviljongen i Stockholm.5 Genast efter Åbo brand flyttades universitetet 1828 till Helsingfors där det i praktiken måste börja från början. Biblioteket hade inte enbart förlorat sina samlingar av vetenskaplig litteratur utan även den enda systematiskt uppbyggda samlingen av den finska nationens litteratur, Fennica.

Efteråt har Fennica-samlingen byggts upp, även om inemot 30 procent av titlarna från tiden före branden fortfarande består av så kallade fotostatkopior från biblioteken i Sverige, först och främst från Kungl. biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek. Till exempel på 1930-talet bedrevs en livlig kopieringsverksamhet, och när Toini Melander utarbetade sin stora bibliografi Person-

43

funktioner, såsom lagar och förordningar, trycktes givetvis i Sverige. Detsamma gällde många andra litteraturkategorier. Flödet var emellertid inte alltid enkelriktat. Exempelvis Åbobiskopen Johannes Gezelius d.ä. bedrev på 1600-talet en omfattande förlagsverksamhet och spred sina pub­likationer även i det övriga Sverige.

Eftersom livet i Finland efter 1809 fortsatte enligt gamla svenska lagar och seder var det självklart att den så kallade Fennica-litteraturen inte räckte till. Det fanns ett behov av litteratur som publicerats i Sverige, inte minst av lagar, förordningar, kungliga beslut och svensk juridisk litteratur. Behovet blev uppenbart när senaten flyttades från Åbo till Helsingfors där inga bibliotek av betydelse fanns att tillgå.9 På prokurator (justitiekansler) Carl Johan Walleens initiativ fattades i början av 1825 därför ett beslut om att grunda Offentliga bibliotheket i Helsingfors för att betjäna senatens tjänstemän och i viss mån även den upplysta allmänheten.

Offentliga bibliotheket i Helsingfors

skrifter hänförande sig till Finland 1562–1713 gick hon igenom ett stort antal samlingar i svenska bibliotek och anskaffade så kallade ”fotostatiska avbildningar”.6 Kvaliteten på dessa avbildningar är emellertid mycket dålig. Dessutom är de negativbilder med vit text på svart botten.7 Därför har det länge varit bibliotekets önskan att kunna ersätta dem med digitala kopior. Denna önskan aktualiserades i synnerhet när arbetet med den så kallade retrospektiva nationalbibliografin hade slutförts och uppgifterna om Finlands litteratur från den svenska tiden fanns tillgängliga i den nationalbibliografiska databasen Fennica.8 Eftersom Finland före 1809 var en samling svenska landskap kunde den östra rikshalvan inte klara sig enbart med hjälp av publikationer tryckta inom dess egna gränser. Den viktigaste litteraturen var gemensam för hela riket och böcker som trycktes på finska tillfredsställde närmast lokala behov, lite i samma stil som de kungörelser landshövdingarna lät sprida inom sina län. Publikationer som var viktiga för samhällets

44

Som grundstomme för det nya Offentliga biblio­ theket skulle Matthias Calonius’ privatbibliotek användas. Calonius (1738–1817) anses vara Finlands genom tiderna mest betydande rättslärde.

Han var professor vid akademin i Åbo, tre gånger även dess rektor. Under åren 1793–1800 var han ledamot av Högsta domstolen och justitiekonseljen i Stockholm och i den egenskapen var han bland annat med om att döma i högmålsprocessen mot Gustaf Mauritz Armfelt. Under krigsåret 1808 ända fram till den 22 juni var han universitetets rektor i Åbo. Kravet att avlägga en trohetsed åt den ryske kejsaren vållade honom stora problem. Enligt vissa uppgifter lyckades han uppskjuta denna akt men det stod inte i hans makt att avvärja den.10 Calonius var en boksynt personlighet och ogift som han var kunde han använda sina tillgångar till att samla ett stort bibliotek. Enligt vissa uppgifter hade han tänkt sig att testamentera biblioteket till hovrätten i Åbo men det blev inte av. När han den 13 september 1817 dog lämnade han efter sig en gammal stadsgård samt sitt bibliotek. Av dessa tycktes biblioteket utgöra hans egentliga förmögenhet. Det värderades till 20 000 riksdaler medan huset endast ansågs vara värt 4 000 riksdaler.

Inom senaten väcktes snart en fråga om att köpa det värdefulla biblioteket till staten. Man ville emellertid först få böckerna katalogiserade.

Professor Johan Fredrik Wallenius, en annan bokälskare, var beredd att åta sig uppdraget men arbetet drog ut på tiden så att testamentsmottagarna hotade sälja biblioteket till Sverige. Det sades att Wallenius var en mångsysslare och därför inte hann ägna sig åt arbetet. Men bekantar man sig med den katalog som han slutligen lyckades upprätta kommer man lätt på andra tankar. Biblioteket var inte enbart omfattande, det var även exceptionellt mångsidigt och intressant. Månne Wallenius ägnade sin tid åt att läsa böcker i stället för att endast förteckna dem?

I början av 1823 lyckades staten emellertid köpa biblioteket. Eftersom senaten redan hade flyttat till Helsingfors skulle även Calonius’ bibliotek följa efter.11 Detta fick universitetets representanter att motsätta sig planerna och försöka, visserligen utan framgång, att få kejsarens beslut ändrat så att åtminstone en del av biblioteket skulle tillfalla universitetet. Flyttningen skedde i juli 1826 och i Helsingfors fick biblioteket sin placering i senatens nya ståtliga byggnad, den nuvarande statsrådsborgen.12 Med facit i hand kan vi säga att detta var till en stor fördel även för universitetet. För att understöda universitetets verksamhet bestämde kejsaren nämligen att Offentliga bibliotheket, tillsammans med Calonius’ omfattande bibliotek, skulle övergå till universitetet. Genom detta beslut erhöll universitetet icke enbart värdefulla samlingar utan även ett väl organiserat och katalogiserat bibliotek, färdigt att omedelbart tas i användning.

Om Calonius’ bibliotek Matthias Calonius bibliotek är en av få boksamlingar i Helsingfors som rent fysiskt representerar kontinuiteten från den svenska tiden före 1809 och gör det egentligen i ordets dubbla betydelse. Enligt bibliotekets katalog fortsatte Calonius nämligen även efter 1809 sina anskaffningar från Sverige på samma sätt som tidigare och han gjorde det, trots sin ökande sjuklighet, ända till sin död år 1817. Böcker tryckta under åren 1815 och 1816 är ingalunda sällsynta i hans bibliotek.

Enligt den systematiska katalog som Wallenius utarbetade ingick 3 360 nummer i Calonius’ bib-

liotek.13 Antalet band var större eftersom till exempel enskilda författares verk, bestående av flera volymer, hade tilldelats ett enda nummer och många av de numrerade banden var samlingsvolymer som omfattade ett stort antal skrifter.14 Både Wilhelm Lagus, som utgivit Calonius’ korrespondens med Henrik Gabriel Porthan, och R. A. Wrede, som skrivit hans biografi, har prisat Calonius för att ha varit en bibliofil ”af själ och hjärta”.15 Flera ögonvittnen har kunnat berätta om väggarna i hans bostad som var täckta med bokhyllor. När han 1793 flyttade till Stockholm tog han med sig endast omkring hälften av sitt stora bibliotek, eftersom han i det skedet bara räknade med en kortvarig vistelse. Resten förblev nedpackad i Åbo. Det tog emellertid ingen längre tid innan hans bibliotek i Stockholm hade vuxit till samma storlek som det han hade haft i Åbo. Enligt breven till Porthan – Calonius och Porthan idkade flitigt ”epistolart samspråk” – följde han noga med bokutgivningen, höll kontakt med bokhandlare och, framför allt, besökte bokauktioner. Porthan i sin tur anlitade honom som akademibibliotekets ombud och det är förvånansvärt med vilken omsorg Calonius skötte denna uppgift, som även inbegrep allt det besvär som förorsakades av att få böckerna forslade till Åbo. Hans andel i Åbo-bibliotekets bokanskaffningar var helt enkelt häpnadsväckande stor.

Om sina privata inköp berättade Calonius inte lika utförligt men ett och annat får vi ändå veta.

Han köpte juridiska texter, både aktualiteter och klassiker. Auktionerna spelade den största rollen eftersom böckerna inte föråldrades lika fort som i våra dagar. Först och främst var det fråga om auktioner efter lärda män. Visserligen sålde även Kungl. biblioteket sina dubbletter bland annat 1798 på en auktion. Den största och viktigaste händelsen var emellertid utauktioneringen av den kände bibliografen Carl Gustaf Warmholtz’ utländska böcker som pågick över en vecka, från den 23 maj till den 1 juni 1799.16 I auktionen köpte Calonius böcker både åt sig själv och åt akademibiblioteket och var öppet nöjd med priserna ”Ty sällan har jag behöft öka på, men ofta har jag fått för godt köp”.

Calonius hade kontakter även med antikvariat i andra länder, bland annat nämner han Danzig och S:t Petersburg. När det gällde vanliga bokhandlare frekventerade han naturligtvis mest

45

dem som fanns i Stockholm. Men han hade även kontakt med professor Johan Lundblad i Lund som var en känd bokhandlare och som bland annat förmedlade litteratur från Åbo till universitetsbiblioteket i Göttingen. I och för sig var bokhandelssystemet ännu inte särdeles välutvecklat.17 Porthan hade sommaren 1795 bett Calonius att skaffa ”Mamsell Wargs Kokbok” som hade utkommit i en ny upplaga men inte fanns att köpa i Åbo. Men inte var det lätt i Stockholm heller.

Ingen boklåda kunde hjälpa. Via omvägar fick Calonius veta att ett exemplar fanns tillgängligt hos en bokbin­dare. Och så erhöll Porthan sin bok!

Calonius var mycket mån om sina böckers utseende och beundrade bland annat den vackra Baskerville-typografin. En gång skrev han: ”Jag har köpt mig en ny vacker uplaga af Montesquieus Oevres, tryckt i Paris 1796 i fem band uti stor 8:o.

Nu ville jag sälja bort den duodece uplaga i 6 band, som jag förrut deraf äger.”18 Å andra sidan kunde han vara kritisk när det gällde innehållet. Så skrev han den 17 april 1795 att han hade köpt den Danska Månadsskriften Minerva av Rahbek. ”Jag finner den högst mediocre.” Inte heller kunde han alltid ge goda vitsord till den svenska som skrevs i Lund.

I viss mån var Calonius alltså en ”bibliofil”. Han var onekligen en bokmänniska som även visste att uppskatta vackra böcker. Men av allt att döma var han inte enbart en fanatisk samlare. Hans viktigaste mål var att bygga upp ett så mångsidigt och lärt bibliotek som möjligt i vilket han hade nära till hands allt som han någonsin hade tänkt sig att behöva. På de för honom relevanta områdena var den europeiska kulturens stora namn, både samtida och redan klassiska, väl representerade. Men med ett vaksamt öga följde han även sin egen tid. Över huvud taget tycks han ha köpt det viktigaste som utgavs, inte enbart i det svenska riket utan även annorstädes i Europa. Exempelvis är de kända danska forskarna Ole Worm och Thomas Bartholin väl representerade. Ej heller lyser Corfitz Ulfeldt med sin frånvaro. Om Calonius faktiskt läste de böcker han köpte måste han ha varit mycket språkkunnig. I biblioteket fanns böcker på finska, svenska, danska, engelska, franska, italienska och tyska. Han ägde även en bra samling ordböcker.

Det är självklart att juridiken i dess olika former utgjorde den tyngsta biten av biblioteket.

Calonius hade inte enbart begränsat sig till den svenska lagfarenheten utan hade en omfattande

46

samling litteratur om romersk och tysk riksrätt. Även andra geografiska områden var represen­ terade inom juridiken, till och med Ryssland.

Wrede som ger en överblick över biblioteket påpekar att avdelningen svenska lagar och lagkunskap (förutom lagar även förordningar, kun­ görelser och annat officiellt tryck) ”torde vara den fullständigaste på sitt område, som af enskild man hopbragts”.19 Den omfattade 350 nummer av vilka de flesta bestod av samlingsband. Den andra tunga ämnesgruppen var historia, som tillsammans med allmän lärdomshistoria omfattade cirka 900 nummer.

Enligt vissa bedömningar var två områden mindre väl representerade. Det ena var vitterheten. Men som redan påpekats ovan måste man då beakta att bakom flera nummer dolde sig samlade verk i flera band. Det andra var Fennica, som endast i en begränsad omfattning anses ha ingått i biblioteket. Det senare bekräftar uppfattningen att Calonius alldeles uppenbart inte var en egentlig bibliofil som skulle ha samlat böcker enbart för samlandets skull. Han ville bygga ett representativt och högklassigt lärt bibliotek och även den i Finland tryckta litteraturen måste fylla de innehållsmässiga krav som han ställde på sina inköp.

Tittar vi närmare på den Walleniuska katalogen ser vi snart att det mesta av det som hade tryckts i Åbo och som passade in i denna profil fanns i biblioteket. Några exempel må ges: Johannes Geze­lius, Perbreves commonitiones eller Korta Påminnelser, Församblingarna och Ven: Clero till nytta och efterrättelse i två upplagor, Åbo 1673 respektive 1689; Elias Tillandz, Catalogus Plantarum, Åbo 1683; Kircko-Laki ja Ordningi, wuonna 1686 coconpandu, Åbo 1688. Men enbart Åbo som tryckort räckte inte som motivering för anskaffningen.

Bokhistoriskt är biblioteket givetvis mycket intressant. I de samtidas ögon var Calonius’ samling av kungliga brev och förordningar givetvis värdefullast, och den ansågs vara en av de fullständigaste som fanns bevarad. Dagens bokhistoriker fäster sin uppmärksamhet även vid andra synpunkter. Så finns, enligt Arne Jörgensen, bland annat tre inkunabler bland böckerna. Trycken från 1500-talet är rikligt presenterade, bland dem exempelvis två Plantin-tryck. Från 1600-talet finns ett stort antal Elzevierer. Eftersom Calonius’ bibliotek inte bevarats som en sluten enhet är det omöjligt att få en konkret överblick över det. En

helhetsbild kan man få enbart med hjälp av den Walleniuska katalogen. Större delen av böckerna ingår i andra samlingar i nationalbiblioteket. Så befinner sig till exempel 1500-talsbanden i bibliotekets specialsamling av 1500-talslitteratur eller så kallade postinkunabler. Calonius skrev inte sitt namn för hand i böckerna men i flera sammanhang kan man stöta på hans namnstämpel, vilket gör dem lätta att identifiera.

Utöver de stora klassiska namnen finns även pamfletter och andra intressanta titlar som var dagsaktuella vid tiden. Några smakprov kan knappast skada i detta sammanhang! År 1809 utgavs i Stockholm en publikation med namnet ”Tankar om prinsars uppfostran för att blifva goda regenter”. Ett mycket aktuellt ämne! Samma år utkom också anonymt i Stockholm Gustaf von Schantz’ Tankar om fosterlandskärleken, med tillämpning på Sveriges närvarande ställning och densammes Något om stora ord och tomma meningar i politiken.

I avdelningen ”Stats-Hushållning” ingår två pamfletter av pseudonymen Filidor Spekulantenhjelm, båda tryckta i Stockholm 1812. Den ena heter enligt katalogen Ett splitternytt extraordi­ nairt beskattningsproject och den andra Tre gånger tio Julklappar.20 Herr Spekulantenhjelm fick genast mothugg i form av en pub­likation som hette Allt gäller hvad det kan gälla. Critik på F. Spekulantenhjelms beskattnings-project.

Av lätt förståeliga skäl har Napoleon intresserat Calonius även efter 1809. I hans bibliotek ingår flera publikationer om denne, en del seriösa och en del kanske närmast pamfletter, till exempel följande två: Buonapartes hemliga bekännelse för Cardinal Maury, S:t Petersburg 1813, och Napoleon från sin klippa i hafvet, Stockholm 1815. ”Bekännelsen” har enligt uppgifterna skrivits av Jean Sarrazin.

Den ogifte Calonius tycks, trots allt, ha haft även andra intressen än juridik och böcker. Kanske rentav under sitt sista levnadsår tycks han ha skaffat en praktisk rådgivare: A. J. Kellner, Anvisning till Canariefåglars kännedom och skötsel, tryckt 1816 i Stockholm.

Dessa exempel torde visa att Calonius inte var en världsfrånvänd kammarlärd utan att han vak-

samt följde med vad som hände i tiden. Detta intryck motsvarar helt den bild som vi får av honom som praktiserande jurist, till exempel som ledamot av Högsta domstolen i Stockholm och som prokurator (justitiekansler) efter 1809 i Finland. Tydligast kommer hans mångsidiga intressen givetvis fram i hans korrespondens.

Dagens biblioteksanvändare möter oftast namnet Calonius i samband med Calonius-Naumannska samlingen, ett namn som tyvärr lätt ger intryck av att denna samling innehåller hela Calonius’ ursprungliga bibliotek. I själva verket har samlingen konstruerats i biblioteket, uppenbarligen på 1920- och 1930-talen, genom en sammanslagning av tre olika bokgrupper. Avsikten har varit att samla ihop de viktigaste samlingarna med likadant innehåll. Dessa tre grupper var delar av Calonius’ bibliotek, justitierådet professor Christian Naumanns (1810–1888) bibliotek samt cirka 70 samlingsband ur universitetsbibliotekets övriga bokbestånd.21 Den så uppståndna helheten består av 290 volymer och omkring 24 500 olika skrifter – svenska kungliga förordningar, proklamationer, riksdagspublikationer och politiskt småtryck. Över samlingen har Arne Jörgensen utgivit en tryckt katalog och försett den med en beskrivning av samlingen. Enligt Jörgensen innehåller samlingen ”det väsentliga av vad biblioteket i sitt bokbestånd äger såväl av kungl. förordningar som av frihetstidens och den gustavianska tidens broschyrlitteratur”.22 Den Calonius-Naumannska samlingen med sin tryckta katalog är fortfarande en ovärderlig källa för forskningen, en koncentration av svensk rättshistoria och politisk historia från tiden före 1820-talet. Med sikte på Matthias Calonius’ bibliotek vore det emellertid viktigt att inse att den sammansatta samlingen alldeles uppenbart har byggts på det Naumannska biblioteket, till vilket endast en mindre del av det Caloniuska biblioteket – närmast författningar, kungliga resolutioner och kungörelser – har överförts. Det ursprungliga Caloniuska biblioteket var ett verkligt forskningsbibliotek av stora mått och måste ha haft stor praktisk betydelse för universitetet när det efter Åbo brand fortsatte sin verksamhet i Helsingfors.

47

noter 1. Ända till 2006 hette biblioteket Helsingfors universitetsbibliotek men döptes den 1/8 2006 om till Nationalbiblioteket. Biblioteket fortsätter som en fristående universitetsinstitution, utanför universitetets övriga bibliotekssystem. När universitetet den 11/2 2009 slog ihop alla sina övriga bibliotek till en enda samlad organisation gavs den nya organisationen det gamla namnet Helsingfors universitetsbibliotek. Åtminstone i historiska sammanhang kommer detta beslut med stor sannolikhet att förorsaka förvirring.

2. Ursprungligen hade gymnasiet grundats år 1641 i Viborg men då Sverige i freden i Nystad år 1721 blev tvunget att avträda den delen av Finland till Ryssland måste skolan flyttas till Borgå där den år 1723 fortsatte sin verksamhet. Se Arvid Hultin, Borgå gymnasii historia, 1: 1725–1840. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 154. XII + 368 s. (Helsingfors, 1920). Se också Folke Nyberg, Borgå Gymnasii Bibliotek – möten med böcker och människor, 216 s. (Borgå, 2002).

3. Berit Öhman, ”Ett stort bibliotek i en liten värld: Bokhistoriska nedslag i Vasa svenska lyceums bibliotek”, i När jag får lite pengar så köper jag böcker. Bokvännens bok 9 (Helsingfors, 2008), s. 217–237.

4. Se t.ex. Magnus Björkenheim, Äldre fransk litteratur på herrgårdar i Finland (Helsingfors, 1929). Nytryck: Helsingfors universitetsbiblioteks skrifter 45 (Helsingfors, 1981), s. 16–17. Björkenheim redogör även för ett stort antal andra herrgårdsbibliotek som i slutet av 1920-talet ännu fanns bevarade. Sedan dess har bl.a. eldsvådorna decimerat antalet av dessa bibliotek.

5. Se t.ex. Esko Häkli, ”Gustaf Philip Creutz och hans bibliotek”, i Opusculum 4 (1984), s. 11–12. Texten åtföljs av bibliotekets katalog.

6. Toini Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562–1713: Bibliografisk förteckning. Helsingfors universitetsbiblioteks skrifter 22. (Helsingfors, 1951–1953). Uppgifter om använda bibliotek s. 9–10.

7. Professor Heikki A. Reenpääs bibliotek, som beskrivs i Anna Peräläs artikel i detta nummer av Biblis, kompletterar med sina originalexemplar, oftast i ett utomordentligt bra skick, dessa samlingar på ett mycket värdefullt sätt.

8. Bibliografin för tiden 1488–1700 föreligger även i en tryckt form i två band: Suomen kansallisbibliografia. Finlands nationalbibliografi. Finnische Nationalbibliographie 1488–1700, red. Tuija Laine och Rita Nyqvist. [1–2]. Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 642–643; Helsingin yliopiston kirjaston julkaisuja 59–60 (Helsinki, 1996). Den egentliga bibliografin omfattar det första bandet medan det andra består av ett antal register. Idealet skulle vara att i databasen kunna förse titlarna med länkar till motsvarande publikationer i fulltext.

9. Det var nästan nödrop som hördes från det s.k. Gamla Finland, som i fredssluten 1721 och 1743 hade avträtts till Ryssland och 1812 förenades med det övriga Finland. Alla relevanta lagtexter, förordningar och kungliga beslut saknades.

10. R. A. Wrede, Matthias Calonius (Helsingfors, 1917), s. 322– 323.

11. Se t.ex. Arne Jörgensen, Universitetsbiblioteket i Helsing fors 1827–1848. Helsingfors universitetsbiblioteks skrifter 14 (Helsingfors, 1930). Nytryck: Helsingfors universitetbiblioteks skrifter 44 (Helsingfors, 1980), s. 28–37.

12. Akademins vicekansler J. M. af Tengström kallade det of-

48

fentliga biblioteket ”det blifvande Stora National och Capital Bibliotheket” och akademins bibliotek ”Provincial Bibliotheket”.

En av akademibibliotekets tjänstemän i sin tur skrev att ”här [i Åbo] omtalas att Senaten skall inrätta några läsaretjänster på det Bibliotheket ej må blifva obegagnadt”. Jörgensen (1930/1980), s. 36–37.

13. Katalogen är intressant även ur en pappershistorisk synvinkel. Eftersom beställaren var landets rege­ring måste katalogen skrivas på ett högklassigt papper. Pappersarken har försetts med ett stort och vackert vattenmärke av typen bikupa, i en mycket utsirad form. I märket ingår ordet ”Honig”, vilket visar att det är fråga om papper ”Bikupa n:o 1”, det bästa på marknaden, som senaten anskaffade för de viktigaste ändamålen från papperstillverkaren Honig i Holland. Se Kurt K. Karlsson, Finlands handpappersbruk – vattenmärken, ägare och anställda (Helsingfors, 1981), s.

296.

14. Wallenius hade värderat varje nummer i katalogen och enligt honom uppgick bibliotekets värde till totala ”Banco Assignater, Rub. Kop. Summa 15,323”.

15. Wilhelm Lagus i inledningen (s. vi–vii) till brevutgåvan Mathias Calonii bref till Henrik Gabriel Porthan åren 1793–1800. [Utg. av] W[ilhelm] L[agus]. Skrifter utg. af Svenska litteratursällskapet i Finland, 55. (Helsingfors, 1902).

16. Calonius berättar om auktionen i synnerhet i sina brev den 24/5 och 28/5 1799. Enligt Svenskt biografiskt handlexikon (1906) skulle auktionen ha ägt rum år 1800. Det måste emellertid vara Calonius’ uppgifter som stämmer.

17. Se t.ex. Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden (Stockholm, 1978), s. 75–90, ”Bokmarknad och kulturspridning”.

18. I brevet den 2/6 1797.

19. Wrede, 1917, s. 429. Wrede beskriver biblioteket på s. 427–430 och listar bl.a. ett stort antal författarnamn som han anser höra till de viktigaste inom de olika grupperna.

20. Enligt Leonard Bygdéns Svenskt anonym- och pseudonymlexikon var det Bengt Johan Törneblad som stod bakom pseudonymen. Enligt hans egna uppgifter var denne Spekulantenhjelm ”skogsråd, herre till Taklösa, ledamot af Riksgälds orden, m.m. Så och ordförande i sällskapet: De lönlöse Bröderne”.

21. Christian Naumann var en känd svensk jurist, bl.a. professor och under några år rektor vid universitetet i Lund samt 1860–1887 ledamot av Högsta domstolen. År 1881 erbjöd han sitt bibliotek till Finland, vilket delvis berodde på hans personliga kontakter med finska jurister, delvis på det faktum att i Sverige skulle helheten har förskingrats eftersom de stora svenska biblioteken redan ägde det mesta. Eller som han skrev i sitt brev: ”Kongl. Bibliotheket här i Stockholm har dessa Samlingar ännu mera fullständiga.”

Senaten köpte samlingarna i december 1881. Arne Jörgensen, Calonius-Naumannska samlingen i Helsing fors universitetsbibliotek: Redogörelse för samlingen ävensom katalog över en del av densamma.

Helsingfors universitetsbiblioteks skrifter 17 (Helsingfors, 1936), s. vii–viii. Se även Arne Jörgensen, ”De Naumann’ska samlingarna”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1931, s. 244.

22. Jörgensen, 1936. 552 s. Över författningarna i samlingen finns det i bibliotekets specialläsesal en maskinskriven kronologisk förteckning: Calonius-Naumann-kokoelma. Bd. 1. Asetusluettelo [Förteckning över förordningar] 1600–1750, Bd. 2: 1751–1789, Bd. 3: 1790–1833.

anna perälä

Heikki A. Reenpää och hans samling

P

rofessor Heikki A. Reenpää skänkte år 2004 sin Fennica-samling på cirka 20 000 volymer till Nationalbiblioteket (tidigare Helsingfors universitetsbibliotek). Katalogiseringen påbörjades i februari 2005 med ekonomiskt stöd från Reenpää, och hittills har uppskattningsvis ungefär två tredjedelar av materialet katalogiserats.

För dem som söker efter det allra äldsta inom Fennica erbjuder Nationalbiblioteket främst mikrofilmversioner, men Reenpää har velat erbjuda möjligheten att studera originalexemplar. Det gläder naturligtvis forskare och dem som sysslar med bokhistoria, och användningen av samlingen har också ökat hela tiden allt eftersom katalogiseringen fortskridit.

Ett särskilt rum inreddes för samlingen anpassat enkom för de bokhyllor man planerade att sätta upp i utrymmet och den övriga inredningen ger en viss salongskänsla. Här ryms ungefär halva samlingen. Bibliotekschefen verkar tycka om att hålla möten i detta trivsamma rum, och även besökande grupper har möjlighet att titta på den här delen av samlingen, under förutsättning att man kommit överens om det på förhand.

Heikki A. Reenpää har gjort sin yrkeskarriär på förlaget Otava, som är ett familjeföretag. Pion­ jären i förlagssläkten Renqvist-Reenpää var den berömde väckelseledaren Henrik Renqvist (1789– 1866), som publicerade en stor mängd religiös litteratur och små traktater. En betydande andel av dessa var hans egna översättningar till finska av redan publicerad andaktslitteratur på svenska, men de egna åsikterna spred han även via brinnande stridsskrifter och andliga skillingtryck.

Henrik Renqvists sonson Alvar Renqvist (1868– 1947) blev verkställande direktör för Otava förlag år 1892, ett par år efter företagets grundande. År 1939 övertogs vd-posten av en av hans söner, Heikki. Tillsammans med sina fyra bröder hade denne förfinskat sitt namn till Reenpää. Heikki Reenpää fick år 1922 en son, som sedermera började skriva sitt namn i formen Heikki A. Reenpää för att särskilja sig från sin far. Heikki A. ansvarade i sin tur för Otava som företagets vd åren 1968–1978, och 1979–2000 var han ord­förande i företagets styrelse på heltid.

Heikki A. Reenpää har själv beskrivit den tändande gnistan till sin samling på följande sätt: ”På något sätt väcktes ett behov inom mig av att se författarens hela produktion. För att kunna uppskatta en bok var det viktigt att se den som den såg ut då den kom ut på marknaden första gången. Jag märkte att det var ganska många förstaupplagor inom den finländska litteraturen som jag inte hade. Jag ansåg att mitt arbete på förlaget förutsatte en kännedom om finländsk litteratur. Det skaffade jag mig bäst genom att läsa varje författares hela produktion.”

Vid den tidpunkten, år 1946 efter krigsslutet, hade den unge Reenpää tagit av uniformen och soldatstövlarna för att träda in i förlagsbranschen. Korrektur och nya böcker hade han sett sedan han var barn hemma hos sin farfar Alvar Renqvist, och av honom hade han fått låna ungdomsböcker och annat att läsa. Där lärde han även känna de nordiska klassikerna. På Otava var den unge mannen först marknadschef och sedan försäljningschef. Nu var det dags att koncentrera

49

sig på just Otavas författare och deras produktion. Det som var aktuellt på programmet för förlaget var nytryck av tidigare publicerad litteratur och serier som täckte författares hela livsverk.

Under den tiden samlade Reenpää ihop sin första kompletta bibliofila samling, Nobelprisvinnaren Frans Emil Sillanpääs produktion med till­hörande översättningar. Han blev också per­ son­ligen bekant med författaren för att ”det alltid fanns något att bena upp när det gällde honom”.

Farfar Alvar Renqvist hade redan år 1929 löst ut Sillanpää (1888–1964) med alla hans skulder från WSOY och gjort honom till en av Otavas författare. Inspirerad av den Sillanpää-samling som blev frukten av detta fortsatte Reenpää med samma mål för ögonen: nu var det Aleksis Kivis produktion som blev föremål för samlandet.

Började den unge Heikki A. Reenpääs läsande nu styras av kommersiella intressen? Det skulle man kunna tro. Men så var det inte, åtminstone inte på ett avgörande ensidigt sätt, och inte enbart från perspektivet Otavas granitslott. Det såg Nordiska antikvariatets energiska och impulsiva ägare till, den legendariska Tove Olsoni-Nilsson.

Hon var av den bestämda uppfattningen att Otavas värld inte räckte till. En representant för ett finländskt förlag måste ju ha en känsla för vil-

50

ken grogrund som gett upphov till modern, halvmodern och lite äldre finländsk litteratur. Det historiska perspektivet är inte på något sätt att förakta. ”Hon fick mig på något vis övertygad om att den äldre Fennican hörde hemma i mitt bibliotek. […] Som fast i tron på sina egna ord tog hon fram Agricolas Ne Prophetat från år 1552 och tittade övertygande på mig. Efter det började samlingarna av tidig Fennica gradvis att utökas, för jag ville göra klart för mig vilken sorts publikationer som kom ut förr i tiden.” Det nionde finskspråkiga tryckta verket var ingen dålig början på samlingen av tidig Fennica.

Detta är en version av hur det hela började. I en annan version betonas farfar Alvar Renqvists och släktens förlagshistorias betydelse i högre grad.

Farfadern hade införskaffat dels böcker som författats av förfadern Henrik Renqvist, dels böcker som ingått i dennes handbibliotek, och enligt den andra versionen var det de som väckte den unge Reenpääs intresse för bokhistoria och för att bygga upp ett bibliotek. Fröet till biblioteket var några av Henrik Renqvists originaltryck. Sedermera övergick farfaderns Renqvist-samling i sin helhet till sonsonen, som har fortsatt att komplettera den ända fram till i dag. Renqvists produktion har visat sig oväntat omfattande, och det som del-

vis gör den svår att känna igen är tryckalster på vilka det saknas uppgifter om upphovsman, översättare eller publicering. Denne skolpojkes intresse för gamla böcker och gammal litteratur närdes också av andaktsboken Geistlicher Peden-Schmuck (Görlitz 1703) inbunden i pärmar av silver. Ända sedan 1703 hade den gått från generation till generation inom släkterna Boisman och Sylvin på moderns sida.

Genom sin far och sin farfar lärde sig Heikki A. Reenpää även att uppmärksamma verkens utseende. Han lyssnade på deras diskussioner med bokbindaren inför bindningen av de kommande verken i det privata biblioteket och han lade märke till sin fars intresse för böcker med en vacker typografi. Reenpää själv konstaterar att han hade en ovanligt gynnsam utgångspunkt.

Bibliofil De viktigaste faktorerna bakom lusten att samla och uppkomsten av en kontrollerad passion ligger inte i enskilda händelser eller enskilda böcker, även om detta kan utgöra stoff till trevliga anekdoter.

Ett medvetet urval och begränsning till målområdena verkar ha varit av väsentlig betydelse för uppkomsten av Reenpääs samling och för att styra dess innehåll. Samlarobjekten har ändrats och vidgats, och enligt ägaren själv har samlandet till och med gjort tvärvändningar. För att fylla de tomma områden som blivit kvar inom de satta ramarna har Reenpää bland annat delat ut kopierade författarbibliografier av vilka det framgått vilka av den enskilda författarens verk han ännu inte lyckats få tag på.

Utöver Otavas produktion och tillhörande litteratur blev inhemsk finsk- och svenskspråkig skönlitteratur efter Åbo brand 1827 föremål för Reenpääs samlarintresse. Sedan tillkom inhemsk litteratur från 1600- och 1700-talet och ännu äldre Fennica oavsett tryckort och språk inom ramen för det nya, utvidgade samlarområdet. Innan Finland fick sitt första boktryckeri år 1642 trycktes litteratur tillhörande Finlands nationallitteratur främst i Stockholm och senare i Uppsala, och även senare har en betydande del av Finlands nationallitteratur tryckts på tryckerier i dessa två städer. I själva verket är de cirka 4 500 verk och officiella publikationer som presenteras i den

tryckta Finlands nationalbibliografi 1488–1700 i allmänhet lika mycket Suecana som Fennica – och detsamma gäller även senare material ända fram till freden i Fredrikshamn 1809. Ett exempel är Piae Cantiones av Theodoricus Petri Rutha från Nyland i Finland, som trycktes i Greifswald år 1582 – den tillhör både Finlands och Sveriges nationallitteratur. Och hur många kommer ihåg att exempelvis Jacob Frese var från Viborg och Gustav Filip Creutz från Pernå i östra Nyland?

Reenpääs bibliofila kunskapstörst riktar sig mot författarnas olika livsskeden, mottagandet av deras verk och deras allmänna betydelse i den tidsålder då de kom ut liksom även mot deras senare betydelse. Litteraturhistoriska och biografiska publikationer är välkända för Reenpää och de centrala inhemska och utländska bibliografierna finns inom räckhåll i hemmet och används regelbundet. Det finns alltjämt en möjlighet att studera verk som blivit aktuella av den ena eller andra anledningen eller de olika upplagorna av dem. Bibliofilen Reenpää fäster vikt vid böckernas yttre karakteristika: de centrala egenskaperna är utformning, typografi och bokband. Det är eftersträvansvärt att böckerna är vackra, men bibliofilen förstår även värdet av mer blygsamma småtryck. Åren 1991–1994 publicerades anonymt en serie om finländska författare och deras litterära verksamhet, ”Bibliofiilin opas Fennica-kirjallisuuteen” (Bibliofilens guide till Fennica-litteraturen) i Bibliofiilien seuras (Bibliofila sällskapet) tidskrift Bibliophilos. I förteckningen över texter publicerade i Bibliophilos mellan 1942 och 2003 finns ”Bibliofiilin opas” i Heikki A. Reenpääs namn. Reenpää har även skrivit ett antal bokhistoriska artiklar. De mest levande uttrycken för hans kunskaper om bokhistoria och litteratur är dock repliker, alltid kryddade med en varm ironi, som han kastat ut liksom i förbigående, i uttalanden och som svar på frågor eller i form av kommentarer om personer eller företeelser inom bokvärlden.

Samlingens särskilda prägel Reenpääs samling täcker i princip alla typer av Fennica-litteratur. Man får en grov uppfattning om ämnesområdena genom att titta på klassificeringen av materialet: Academica, Almanackor,

51

Skillingtryck, Författningar, Diss. Extra Patriam, Diss. Åbo, Filosofi, Andaktslitteratur, Personskrifter, Historia, Skönlitteratur 1, Skönlitteratur 2, Språkvetenskap, Tidningar och tidskrifter, Naturvetenskaper, Reseskildringar, Pipping (mer om detta nedan), Biblar, Serier, Ofärdsåren och Teologi. Reenpää har organiserat hembiblioteket genom att praktiskt gå till väga på ett sätt som inte nödvändigtvis är renlärigt ur biblioteksvetenskaplig synpunkt, men som även syns i placeringen av verken i den samling han skänkt till Nationalbiblioteket. Verken har i regel delats in i kategorier i bokstavsordning enligt författarens namn, men det som är speciellt med systemet är att även tidskrifter i vilka den aktuella författarens produktion har publicerats ingår, och direkt därefter också biografisk litteratur samt övrig vetenskaplig litteratur om författaren.1 Älskade och svåråtkomliga samlarobjekt Reenpää intresserade sig särskilt för Åbos bis­kopar Johan Gezelius d.ä:s (1615–1690) och dennes son Johan Gezelius d.y:s (1647–1718) produktion, oavsett om det handlade om deras egna verk eller publikationer från den omfattande förlagsverksamhet som bedrevs i deras eget boktryckeri i Åbo. Ett annat samlarobjekt som blev mycket viktigt var Jaakko Juteinis (Jacob Judén, 1781–1855) produktion. Juteini, såsom han kallade sig som finsk författare, kan på goda grunder betraktas som den förste författare som publicerade uttryckligen profan skönlitteratur på finska och som framhävde den finskspråkiga litteraturens betydelse och nödvändighet. Han krävde i sina skrifter att finska språket och undervisningen i finska skulle få samma ställning som svenska språket hade i Finland. Sina skrifter på svenska utgav han under namnet Judén, en av dem Anteckningar af Tankar uti Warianta Ämnen (Viborg 1827) med korta avsnitt bland annat av moralfilosofisk och religionsfilosofisk karaktär. Den dömdes till bokbål, ensam i sitt slag i Finlands historia. Ett av de tre kända exemplar som bevarats till eftervärlden ingår i Reenpääs samling.

Mikael Agricola publicerade sammanlagt nio verk mellan åren 1543 och 1552. Det finns inget bibliotek i vare sig Finland eller Sverige som har samtliga dessa i komplett skick i original. Det är få av de verk som ingår i samlingarna som har

52

alla blad bevarade, och i många av dem fattas det delar, ibland flera ark. I Heikki A. Reenpääs samling ingår fem av Agricolas verk. Messu (Mässa) är komplett och i Nya testamentet (Se Wsi Testamenti) saknas bara titelbladet.

Aleksis Kivis (1834–1872) produktion är betyd­ ligt yngre, men för den som strävar efter en komplett samling är även detta en stor utmaning precis som när det gäller många andra förstaupplagor av tidig finsk- och svenskspråkig skönlitteratur med anspråkslöst yttre. De har ofta ett begränsat sidantal och kan snarare ses som häften än som böcker. För det mesta skyddas de endast av ett enfärgat papper eller ett skört omslag med tryckt text och eventuellt någon dekoration. Ett av de verk som hör till de svåraste i det avseendet är Sju bröder, vars förstaupplaga kom ut 1870 som fyra separata häften i Finska Litteratursällskapets Nowelli-Kirjasto (Novell-Bibliotek). Samtliga fyra häften finns i Reenpääs samling.

En betydande andel av den litteratur som pub­ licerades i Finland på 1600- och 1700-talet var dissertationer från Åbo akademi. Upplagestorleken på dessa häften, som i regel bestod av två eller tre ark, varierade från 200 till 500 exemplar. En stor andel av dem förstördes redan innan vattendelaren för Finlands bokhistoria – Åbo brand år 1827 – varefter det fanns ännu färre exemplar än tidigare. Fram till dess hade 4 450 finländska avhandlingar, vanligtvis på latin, publicerats. I Reenpääs samling ingår över 3 000 av dessa.

Reenpää har lyckats samla in några 1700-tals­ professorers produktion i sin helhet. Bland dessa finns även för Finlands lärdomshistoria betydande namn, som Henrik Gabriel Porthan (1739– 1804). Porthan samlade in finska folkdikter, initierade forskningen om dessa och publicerade sitt verk De Poësi Fennica under åren 1766–1778 i form av dissertationer som försvarades av hans elever.

De utgjorde endast en del av hans omfattande produktion, som består av totalt 211 dissertationer, däribland Åbo akademis biblioteks historia (1771–1773). Andra namn med heltäckande representation i samlingen är Linnés elev botanikern Pehr Kalm (1716–1779), vars mest kända verk En resa till Norra Amerika i–iii (1753–1761) fick stort erkännande och översattes till flera språk. Många avhandlingar i Kalms namn tar upp lokalhistoria – ett ämne som vid den tiden var föremål för stort intresse – samt ekonomisk litteratur skriven i en

anda av nyttans tidevarv. Till samma kategori hör även 103 dissertationer under Pehr Adrian Gadds (1727–1797) presidium. Andra heltäckande produktioner i samlingen är över 70 avhandlingar i naturvetenskap, filologi, filosofi och ekonomi av naturvetaren, senare biskopen och ärkebiskopen Carl Fredrik Mennander (1712–1786).

Både Porthan och Mennander var betydande bibliofiler, som har förmedlat uppgifter även om sådan finländsk litteratur som veterligen inte har bevarats fram till våra dagar. Man kan ana att Reenpääs samlarpassion och glädje i att finna det han söker har väckt ett slags klockarkärlek till dessa två professorer.

Bland det historiska materialet finns naturligtvis också publikationer kopplade till kriget 1808– 1809. Dessa var småskrifternas år. Bland publikationerna från år 1808 hittar man bland annat redo­görelser för segrarna för dem som försvarade den egna torvan och deras tapperhet i sammandrabbningar med ryssarna på Åland, i Öster­ botten och på andra håll i Finland. Man hittar tackböner för Finlands armés segrar i striderna eller sådant som Tacksägelse för den gudomlige försynen omwårdnad och beskydd öfwer konungen och riket. År 1809 trycktes bland annat fredsavtalet i Fredrikshamn den 5 september och generalmajor von Döbelns Tal till finska trupperne från den 8 oktober. År 1810 överlämnade Jacob Tengström (1755–1832), ärkebiskop i Åbo, historiker och författare, sin redo­görelse Berättelse om landdagen i Borgo daterad i oktober föregående år för tryckning på Peter Sohms boktryckeri i Stockholm, som för att hålla det tidigare moderlandet uppdaterat om den nya etappen i historien. Historieskrivningen om finska kriget, minnena och de skönlitterära hjältedikterna och -skildringarna såg dagens ljus i ett senare skede.

Samarbete och proveniens För att åstadkomma och målmedvetet utöka en samling av detta slag räcker det knappast med att då och då ta en avstickare till antikvariaten på lördagspromenaderna. Heikki A. Reenpääs första verkligt betydelsefulla samarbetspartner i att fylla på samlingen var Lauri Salava, som han lärde känna år 1948. Salava hade en mångsidig litterär bakgrund: han var diktare som skrev både på finska och på svenska, han hade varit verksam som

förläggare och gjort konkurs som antikvarisk bokhandlare på 1930-talet. Han hade uppenbarligen kvar en del av det gamla lagret från bokhandeln, och under kriget hade han skaffat sig fler böcker.

Exempelvis arbetet med att komplettera produktionen av Gunnar Björling (1887–1960) i Reenpääs samling bidrog utan tvekan till att han lärde känna Salava, vars förlag Daimon hade publicerat Björlings produktion ända sedan debutverket Vilande dag år 1922.

Salavas lägenhet och källare med välorganiserade bokhyllor fyllda med finsk- och svenskspråkiga förstaupplagor var en veritabel skattkammare för Reenpää. Den räckte att ösa ur under många år framöver. Samarbetet med Salava verkar även ha fungerat lite som en skola, där man systematiskt gick igenom den finländska litteraturen. Vid sidan om detta uppstod även en desiderataförteckning. Som biprodukt tillkom de ackumulerade uppgifterna ur Salavas osvikliga minne, med vilka han kryddade sina samtal med kunden, liksom hans expertutlåtanden om de böcker han hade i sin ägo. Glädjeämnena i denna givande bekantskap var uppenbarligen ömsesidiga även av den anledningen att Salavas ekonomiska trångmål lättade. Sina egna verk skänkte han dock med dedikationen ”Till hopp för bibliofilin”.

Nordiska antikvariska bokhandeln hade naturligtvis en central ställning, i synnerhet i inför­ skaffandet av äldre Fennica och utländsk litteratur. Den inhemska marknaden räckte dock inte för att fylla hålen i desiderataförteckningen. De auktioner som hölls i Sverige på 1950–1980-talen där man sålde stora samlingar, bidrog dock till att täppa igen en del av dem. Om sådana anskaffningar vittnar även tidigare ägares exlibris och anteckningar i de böcker som nu ingår i Reenpääs samling, som exempelvis Carl Trolle Bonde och Thore Virgin, vars bibliotek såldes på flera auktioner under åren 1975–1977. Reenpääs samling innefattar åtmin­stone sjutton av de Fennica-tryck som tillhörde hans bibliotek, och allteftersom katalogiseringen fortskrider är det möjligt att man kommer att hitta fler. En del av dem har samlats in via Rolf Wi­strands bibliotek, däribland tre av Mikael Agricolas verk. Daniel Thordsson Hjortvipas gratulationer till hertig Karl, Hexametron gratulatorium, från år 1597 tillhörde, innan den övergick till Virgin, Per Hierta

53

på Främmestad. Den finländske samlaren blev med åren och årtiondena även känd hos vissa svenska antikvariat. De senaste åren har Reenpää enligt egen utsago främst hittat sina alster på Runebergs Antikvariat och med hjälp av dess ägare Andrew Eriksson.

Reenpääs samling har naturligtvis även utökats med kvarlåtenskap från finländska bibliofiler och samlare. Bland dessa är den mest rikligt representerade hovrättsrådet och storsamlaren från Vasa Oskar Rewell (d. 1930). En annan finländsk jurists, C. H. Eks (d. 1957), kvarlåtenskap har ut­ ökat samlingen med i huvudsak författningar från 1600-talet. En betydande andel av de almanackor som tryckts sedan 1770-talet kommer dock från konsthistorikern och intendenten på Finlands Nationalmuseum Karl Konrad Meinanders (d. 1933) bibliotek i Greggböle herrgård i Pernå.

I några av verken hittar man även den finländske konsthandlaren och konstmecenaten Gösta Stenmans (1888–1947) exlibris, ritat av Helene Schjerfbeck. En del av dessa böcker kom ut på den antikvariska marknaden år 1940, då bok- och manuskriptauktionen Pro Finlandia anordnades i Stockholm till stöd för Finland, som var i krig.

Bland andra Stenman, som år 1930 flyttat till Sverige, skänkte några av sina verk till detta ändamål.

En annan del av böckerna kommer från ett material som Stenmans ättlingar lade ut till försäljning år 2006. Det medförde bland annat att Reenpääs Juteini-samling fick ett välkommet tillskott.

Det som är glädjande i katalogiseringen av Reenpääs samling är att beskrivningarna även innehåller uppgifter om proveniens och bokbindare. Reenpää själv har i viss mån gjort noteringar om sina anskaffningar, dock inte på något systematiskt sätt. Noteringarna innehåller uppgifter om anskaffningsår, ibland även exakt datum, men mer sällan om var han har köpt eller fått boken eller vad han i övrigt eventuellt vet om ägarhistorien till publikationen. Reenpää hade uppen­barligen inte från början för vana att ange tidpunkten för anskaffningen, utan verkar ha börjat med detta på 1970-talet, eventuellt år 1975.

Denna bibliofil med en förkärlek för antikvariat och som ärvt samlingar av sina förfäder, var ingen fjärrskådare. Han kunde inte i detta tidiga skede förutspå omfattningen på den kommande samlingen, var den slutligen skulle hamna eller de vetgiriga bokhistorikernas behov.

54

Heikki A. Reenpääs eget exlibris består av en vinjett med växter och bokstäverna H. R. i mitten. Detta märke har en lång tradition: En sådan vinjett prydde vissa publikationer av Henrik Renqvist tryckta i Borgå på 1830-talet och senare gjordes den till exlibris för Renqvists släktbibliotek.

Den historiska bakgrunden tar oss ännu längre tillbaka. Tryckplattan av trä, med vars hjälp märket trycktes på Renqvists publikationer, var bokstavligen samma som Åbo akademis boktryckare Johan Walls boktryckarmärke från 1690-talet.

Tryckplattan hade färdats i drygt hundra år från ett boktryckeri till ett annat, från Finland till Sverige under stora ofreden och åter tillbaka till Finland efter Åbo brand.2 Bokband Reenpääs samling vittnar om stora variationer i hur man gått till väga för att skydda de tryckta verken, om olika pärmmaterial och om bokbandsdekoration. Reenpää har låtit skydda ömtåliga småtryck med ett hållbart omslag eller genom att tillverka fodral dekorerade med vinjetterna från sitt eget välkända exlibris. Fodralen har även tillverkats för att skydda annat material som lätt blir skadat. Till exempel Joel Lehtonens verk från början av 1900-talet ligger i fodral som skyddar de fina ursprungliga omslagen komponerade av bland andra konstnärerna Väinö Hämäläinen, Albert Gebhard och Juho Rissanen.

En del författares produktion har Reenpää helt låtit binda om med nya pärmar. I det fallet har den aktuella författarens hela produktion fått ett enhetligt utseende. Denna uppgift har Reenpää sedan flera årtionden tillbaka anförtrott konstbokbindaren Juhani Roininen och hans kreati­vitet och yrkeskunnande. Till Roininens vackraste arbeten hör exempelvis de elegant utsmyckade gröna band i helt skinn av Eino Leinos (1878–1926) verk.

Den så kallade Pipping-samlingen med sina ursprungliga bokband är fascinerande på ett annat sätt. Den består av cirka sju hyllmeter av publikationerna i Fredrik Wilhelm Pippings Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på Finska (Helsingfors 1856–1857) i samma ordning som i förteckningen.

Många av bokpärmarna är slitna, på vissa saknas ett hörn, medan andra har en sprucken eller knäckt rygg, och det torde vara få av dem som

kommer från en bokbindarverkstad med en bokbindare med mästarbrev. I samlingen kan man se mer eller mindre tydliga spår av en självlärd hand, och materialet innehåller intressanta exempel på särpräglade lösningar för att hålla ihop böckerna.

På offentliga bibliotek under 1800-talet såg man inte med blida ögon på denna typ av böcker.

Man tog inte emot sådana om det fanns bättre exemplar att tillgå, och om man ändå gjorde det tog man ofta bort de gamla pärmarna och ersatte dem med enhetliga biblioteksband. Ett snedsteg som begåtts inom bokhistoria är att man enbart fäst uppmärksamhet vid det vackra, stilfulla, ar-

betade, ovanliga och dyrbara. På så sätt har man förlorat bilden av vilken typ av böcker som fanns på bokhyllorna och i bokkistorna hos vanliga människor, hur de bokpärmar såg ut som öppnades på borden i stugorna då man läste text tryckt med frakturbokstäver i stearinljusets eller oljelampans sken. Man har skingrat upplevelsen av hur fanerpärmen med det tunna överdraget, hur det tjocka filtliknande papperet eller de blindtryck som präglades på bokpärmen med stämplar tillverkade av bysmeden kändes under fingrarna.

Reenpääs Pipping-samling erbjuder en möjlighet att även leva sig in i denna vardag. Översättning från finskan av Elin Nauri

noter 1. Skönlitteraturen har delats in i kategorierna Skönlitteratur 1 och Skönlitteratur 2 enligt utgivningsåret för författarens debutverk. En grov gräns kan dras år 1910. Litteratur som handlar om turismen i Finland och reseböcker om Finland tillhör kategorin Reseskildringar. Reseskildringar om andra länder kan hittas även under andra kategorier, till exempel språkvetenskap och naturvetenskaper. När det gäller placeringen av vissa författares verk har det varit viktigt för Reenpää att bevara en sammanhängande enhet, varför exempelvis samtliga verk av Elias Lönnrot oberoende av ämne tillhör kategorin Skönlitteratur 1, medan verk av andra författare kan återfinnas i två eller flera kategorier. (Koste 2007, s.

128–130.)

Posterna i samlingen finns i Nationalbibliotekets databas Helka, http:/ / helka.linneanet.fi. Helheter hittar man lättast genom att välja att söka på signum (sijainti på finska), till exempel med sökord H Reenpää Historia. Genom en kombinerad sökning kan man söka på personnamn som förekommer i publikationerna, till exempel boktryckare: H Reenpää and Gutterwitz.

Tyvärr reagerar inte programmet på Renpää-samlingens kategorier (sökord) på svenska. För att underlätta sökningar återges här motsvarande kategorier på båda språken: Academica – Academica Almanakat – Almanackor

Asetukset – Författningar Diss. Extra Patriam – Diss. Extra Patriam Diss. Turku – Diss. Åbo Filosofia – Filosofi Hartauskirjallisuus – Andaktslitteratur Henkilökirjallisuus – Personskrifter Historia – Historia Kaunokirjallisuus 1 – Skönlitteratur 1 Kaunokirjallisuus 2 – Skönlitteratur 2 Kielitiede – Språkvetenskap Lehdet – Tidningar och tidskrifter Luonnontieteet – Naturvetenskaper Matkakirjat – Reseskildringar Pipping – Pipping Raamatut – Biblar Sarjat – Serier Sortokausi – Ofärdsåren Teologia – Teologi Genom att söka på signum kan man även hitta verk av en viss författare, till exempel Jacob Frese, som placerats i Kaunokirjallisuus 1, genom sökningen H Reenpää Kaunokirjallisuus 1 Frese.

2. Perälä 2000, s. 77–78, 194–195 TA II.16; Perälä 2005, s. 70–72.

Källor och litteratur Utöver samtal med Heikki A. Reenpää har följande källor och litteratur använts: http://helka.linneanet.fi Koste, Pasi, ”Näyte Reenpää-kirjaston luettelosta.” I OtavaReenpää kirjasto Kansalliskirjastossa, red. Anna Perälä.

Helsingfors, 2007.

Perälä, Anna. Suomen typografinen atlas – Finsk typografisk atlas 1642–1827. i. Helsingfors universitetsbibliotekets skrifter 64.

Helsinki, 2000.

Perälä, Anna. ”Henrik Renqvistin julkaisutoiminta.” I Tuija Laine och Anna Perälä. Henrik Renqvist julkaisijana ja kirjakauppiaana 1815–1866. Suomen Kirkkohistoriallisen Seuran

Toimituksia – Finska Kyrkohistoriska samfundets Handlingar 198. Helsinki, 2005.

Reenpää, Heikki A. ”Bibliofiilin opas Fennica-kirjallisuuteen.”

Bibliophilos 1, 1991–3 1994. (Anon.)

Reenpää, Heikki A. ”Erään kirjaston vaiheita.” Kansalliskirjasto 5, 2006.

Reenpää. Heikki A. ”Kuinka kirjaharrastukseni alkoi.” Biblio­ philos 4, 1998.

Reenpää, Heikki A. ”Muistoja L. A. Salavasta ja kirjojen keräilys­ tä hänen avullaan.” Bibliophilos 1, 1995.

Riikonen, H. K. ”Reenpää Kustantajasuku”. Suomen kansallisbiografia 8. Studia Biographica 3:8. Helsingfors, 2006.

55

gunnel stenqvist och gunnel furuland

Fredrika Bremer i Sverige och Finland

D

en Bremerska släktens långa historia kan spåras till 1500-talets Bremen i Tyskland.

Hans Bremer var arkitekt och byggherre i Stockholm, född i Bremen 1588 och död 1692 i en ålder av 104 år. Han tjänade vid Gustav II Adolfs livregemente, var stamfader till den adliga ätten 1837 von Brehmer och omnämnd i Elgenstierna.

Hans Bremer tituleras i tyska kyrkböcker som ”Kaufman”. Denne Bremer var förfader till handlanden Isak Bremer i Västerås. Isak Bremer avled 1713 och efterlämnade hustrun Anna, född Hult, och tre minderåriga barn av vilka en bar namnet Jakob (1711–1785). Ynglingen Jakob flyttade 1727 från Västerås till Åbo, där han började som boddräng hos sin halvbror Franz Kock. Han arbetade sig upp från ingenting och blev en framgångsrik köpman, skeppsredare och industriman, betalade mest skatt av alla i Åbo och ansågs vara stadens rikaste man.

Fredrika Bremer beskrev farfadern Jakob som sin egen lyckas smed. Efter hans död processade barnen från första äktenskapet om tillgångarna och fick det mesta av arvet. Änkan Ulrika Fredrika Salonius (1746–1798) och barnen Carl Fredric och Agathe blev dock inte lottlösa. Fredrikas farmor skötte familjens rörelse framgångsrikt (som Christine Bladh visat i sin forskning om grosshandlaränkor) och lyckades bygga upp en ny förmögenhet som kom Fredrikas far till del.

Fredrika Salonius donerade också en ansenlig summa till Åbo akademi som hyllade henne med en akademisk parentation – en ovanlighet när det gäller en person utanför akademin och dessutom en kvinna.

56

De flesta av Jakobs söner och deras ättlingar sökte sina hustrur i Sverige långt in på 1800-talet. Även Jakob Bremers första hustru Margareta Pipping var född i Sverige. Detta kan bero på att borgerskapet, särskilt handelsmännen, hade täta handelsförbindelser och sociala band med de större svenska handelsstäderna, i synnerhet Stockholm.

Auras dotter och svensk ”världskändis” Barndom – krig – fosterlandskärlek Fredrika Bremer skriver i sin självbiografi att hon ”föddes i Åbo (vid Auras strand) 1801 en Augusti Morgon, just som Domkyrkans klockor ringde 4”. Familjen flyttade till Sverige några år innan Finland skildes från Sverige och kom under ryskt styre. Varför hon aldrig återvände till Finland är en gåta. Fredrika hade tankar på att återse fäderneslandet på gamla dagar när hon planerade att resa till Ryssland – men resan blev aldrig av. Bremer behöll livet ut en förkärlek för det finska. När hon läste Kalevala angav hon följande motiv för sitt intresse för detta nationalepos: ”Finland är mitt födelseland, och har kanske derföre ett eget interesse för mig. Enda minne som qvarblifvit hos mig derifrån är ordet: Jumala (Gud).”

När Fredrikas far, brukspatron Bremer (1770– 1830), år 1804 sålde sitt finländska bruk för att flytta till Sverige var detta mer en flykt från Finland än en flykt till Stockholm. Han var rädd för att Sverige snart skulle råka i krig med Ryssland och kände sin förmögenhet hotad. Ett stort antal finländska högreståndspersoner hade egendomar,

släkt och vänner på andra sidan Östersjön. Brukspatronens far Jakob, som grundlagt familjens förmögenhet, hade som nämnts på 1700-talet flyttat från Västerås till Finland. Familjens flytt till Sverige blev i själva verket ett återtåg. Skvallret om faderns sinnessjukdom var också ett skäl till att lämna Finland.

Den Bremerska släkten hade under sekler varit inflytelserik och respekterad – inte bara för att släkten var förmögen utan också för sin givmildhet och sitt enkla levnadssätt. Fredrika Bremers far Carl Fredric var däremot slösaktig, ville gärna frottera sig med adeln och gjorde till exempel stort väsen av släktskapet med friherre Wrede af Elimä. Hans syster Agathe var gift med greve Fabian Wrede, general och fältmarskalk, och föräldrarna Bremer hade säkert förhoppningar om att få sina döttrar bortgifta med adelsmän.

Carl Fredric Bremer finns inte skriven någonstans 1804 men noterades 1805 med familj som inflyttade i Jakobs församling och 1810 var ”Possessionaten” (godsägaren) registrerad i kvarteret Spektern 104–105 vid Regeringsgatan mellan Hamngatan och dåvarande Kocksgränd medan hans övriga hushåll var skrivet vid sätesgården Årsta i Öster- och Västerhaninge socken. Det var här på Årsta slott Fredrika Bremer tillbringade sin barndoms somrar samt långa perioder under sitt vuxna liv.

Under 1808–1809 års krig blev Carl Fredric Bremers depression allt svårare. Han oroade sig för Finlands framtid. I familjen diskuterades dagligen landets öden, förlusten av Sveaborg och den svenska statskuppen. Det politiskt spända läget påverkade den åttaåriga Fredrika och intrycken liknade hon vid ”åsk-knallar på det barnsliga sinnet, som dock gladdes underligt vid vissa blixtrars sken och längtade – vara med, der de lyste”.

Den unga Fredrikas fosterlandskärlek var stor, rentav passionerad. Fredrika var medveten om att det pågick ett krig om rikets delning. Som barn ville hon utmärka sig och bli omtalad. Men hon hyste också ädlare känslor: ”Min första kärlek var för mitt fädernesland.” Så skrev i alla fall den omhuldade familjeflickan som blivit känd författare i sina självbiografiska anteckningar från år 1831.

Familjen flyttade senare till Blasieholmstorg – det var ingen tillfällighet. Här bodde sedan 1600-talet adeln och under 1800-talet kom penningaristokratin att delvis avlösa adeln som hus­

ägare och hyresgäster vid torget. En dansk gäst i hemmet beskrev detta som ”et af de elegantaste Husen i Stockholm”. Här umgicks familjen i societeten, men Fredrika lyckades bryta sig ur högreståndsvärldens gyllene bur och blev en inflytelserik världsförfattare och samhällsreformator, som Carina Burman uttrycker det. I hemmet var bland andra Geijer, Tegnér, Franzén och Lindblad kära gäster.

Napoleonkrigen väckte den unga Fredrikas hjältedrömmar. Sommaren 1813 stod hon på gårdsplanen till Årsta slott där delar av Södermanlands regemente var förlagda. En gång hade Gustav II Adolf mönstrat hela sin armé på Årsta ängar och i en flygel tillbringat sin sista natt i Sverige innan hann gav sig ut i trettioåriga kriget.

Dessa berättelser hade satt Fredrikas fosterlandskärlek i svallning: ”Kriget mot Napoleon satte alla mina lifsandar i rörelse; jag beslöt att rymma hemifrån, begifva mig till krigstheatern, hvilket jag tyckte skulle gå lätt för sig, och blifva, sedan jag klädt mig i karlkläder, page åt kronprinsen (sedermera konung Karl Johan), som då syntes mig vara en liten smula mer än en halfgud.” Av rymningen till det pågående kriget ute i Europa blev det inte mycket av – en fjärdingsväg bara och hon mötte inte ens en katt. År 1821 lämnade Bremers Sverige för familjens första utlandsresa, som Fredrika såg fram emot.

Men tyvärr blev den en katastrof på grund av faderns humör. Resan gick till Tyskland, Schweiz och Frankrike och Fredrika dokumenterade sina upplevelser i en resedagbok som hon ställde till sin kusin Agathe Wrede. (Denna resedagbok ingår i en donation som Kungl. biblioteket nyligen fått; Acc. 2008/103.) Karl XIV Johan var sedan tre år kung över Sverige och Norge och efter Napoleon­krigen rådde fred i Sverige.

Rikets delning etsade sig dock fast hos Fredrika Bremer. Så sent som år 1848, februarirevolutionens år, tog hon upp skilsmässan mellan Finland och Sverige i sin roman Syskonlif om två bröders osämja. General Herkules val att lämna Finland leder tankarna till Fredrika Bremers fars tidigare vägval: ”När freden kom, – den freden som jag ville gifva allt mitt blod för att kunna göra om – då ville jag ej stanna i Finland mer. Gods och guld, allt hvad jag egde på jorden, lemnade jag hellre än att bli rysk undersåte.” I MidsommarResan: En vall-fart beskriver Fredrika Bremer Sve-

57

riges förändrade karta poetiskt: ”Norrlands östra, äfvensom hela Sverges östra kust, böjer sig mot Finland, liksom en moder böjer sig efter sitt frånskiljda barn.”

Fredrikas livslånga kärlek till Finland kan också senare utläsas ur hennes brev till Zacharias Topelius. Den 3 mars 1854 skriver hon till denne: Det är mig icke lätt att beskrifva, och säkerligen icke för Er lätt att förstå huru välkommet och kärt var för mig brefvet från den Finske landsmannen, hvars namn redan är känt och älskadt i Sverige, och hvars vänliga ord skänka mig visshet om att mitt icke är främmande för Finska hjertan. Jag skulle då kunna beskrifva huru djupt mitt hjerta drages af allt, som rörer Finland och Finnarne, huru i flera afseenden jag känner mig slägt med finska nationallynnet och känner att mitt första barndomshem blandat sin luft med mitt blod. Derföre rörer mig allt lif derifrån i sång och saga, allt hvad som göres för folkets och ungdomens förkofran så djupt, derföre äro Kalevala och Runebergs sånger längesedan hemma hos mig, derföre lyssnar jag frågande och glad till dess yngre skalders ingifvelser […]

Fredrika Bremer genomgick en förvandling – från militant drömmare om krigiska hjältedåd i ungdomen till fredsaktivist i mogen ålder. Hon skrev en uppmärksammad fredsappell 1854 när Krimkriget rasade som värst. För detta blev hon förlöjligad, men i Finland fann hon återigen stöd hos Zacharias Topelius, som självklart anslöt sig till fredsappellen. I ett brev till Topelius den 8 feb­ ruari 1855 framträdde Fredrikas uppskattning av Topelius stöd: Det gläder mig att Ni delar min tro på ett fredsförbund sådant som jag tecknadt det. Ja, jag är fullt viss på att denna tanka har en framtid, att den skall förverkliga sig på ett eller annat sätt. Tidens rörelse skall taga det utsädet med sig på sina vingar öfver hela jorden och låta det taga rot och uppväxa i alla länder, och dess fruckt skall komma med i den andeliga verldshandeln utbytas och omsättas såsom andra tankens och mänskliga verksamheters produkter emellan land och land. Emedlertid, låt oss göra en begynnelse, och emellan Sverige och Finland räcka hvarandra handen till förening i de ting som icke höra till politik och nationalitet utan till vårt gemensamma arbete i Guds rike.

58

Bokmarknad och författarkontakter – Fredrika Bremer som föregångare i Finland När Finland skildes från Sverige 1809 bröts en nära sjuhundraårig kulturell gemenskap med Stock­holm som huvudstad och centrum i riket.

Werner Söderhjelm skriver att ”Allt vad Finland hade av kulturellt liv stod ända till slutet av 1700-talet i det omedelbaraste beroende av Sverige. Litteratur kan man tala om först efter Åbo akademis grundläggning 1640; denna tilldragelse medför också, att det svenska språket småningom undantränger det finska från dettas plats i de högre klassernas liv”.

Efter 1809 fick emellertid den svenskspråkiga litteraturen i Finland en förändrad roll. En överblick över den svenskspråkiga fiktionsprosan både i Finland och Sverige har skapats inom Åbo Akademis projekt FILIS, Fiktionslitteratur på svenska. I en databas har man registrerat fiktionslitteratur utkommen från 1830 till 1900 med noteringar även om bokförläggare och översättare.

Lars Wollin hävdar att Finlands svenska 1800-talslitteratur och dess språk ”är intressanta i kraft av de specifika betingelser under vilka denna litteratur tillkom”. I de inledande skisserna formuleras en hypotes om att den finlandssvenska fiktionsprosan efter 1809 utvecklades i kontrast mot och i samspel med den sverigesvenska. Hur fungerade detta i förhållande till den frambrytande finskan och hur gestaltade sig relationerna till den litterära och språkliga utvecklingen i Sverige och övriga Norden? Det är övergripande frågor som är viktiga för att sätta in Fredrika Bremer och andra författare i sin samtid.

Handeln med böcker över Östersjön komplicerades i början av 1800-talet av att Sverige tog ut en tull vid införseln av svenskspråkiga böcker från Finland. Detta var ett sätt att förhindra eftertryck, men effekten blev nästan den motsatta. Stockholmsförläggaren P. G. Berg gjorde på 1830-talet i en skönlitterär serie ett eftertryck av Johan Ludvig Runeberg, utan att varken fråga författaren eller erbjuda honom honorar. Sven Rinman skriver: ”Finlands svenska litteratur drabbades alltså hos oss av en meningslös fördyring, som direkt inbjöd till eftertryck i Sverige av mera begärliga produkter från det gamla ’broderlandet’.” Tullen var ett påtagligt hinder för den litterära kommunikationen länderna emellan. Men svenska

Passionsblomma tecknad av Fredrika Bremer. Kungl. biblioteket, Acc. 2008/103.

böcker fick fortfarande fritt införas till Finland och hade god avsättning där. Söderhjelm påstår till exempel att C. J. L. Almqvist var mer läst och uppskattad i Finland än i Sverige.

I samband med att Svenska Förlagsföreningen bildades 1843–1844 började röster höjas i debatten för att göra sig kvitt den hämmande tullen på införsel av böcker. Hösten 1844 debatterades frågan i riksdagen och där gavs ”uttryck för den märkvärdiga likgiltighet och främlingskänsla gentemot Finland, som hastigt grep omkring sig efter skilsmässan”. Man hävdade till exempel att litterära produkter från en rysk provins inte kunde vara av sådant värde att de skulle vara

tullfria. En kejserlig förordning från den 12 mars 1845 ändrade plötsligt förutsättningarna för den påbörjade förändringen av den svenska tullen.

Ryssland införde då en motsvarande skyddstullsats, 20 procent, för böcker importerade från Sverige till Finland. Boktullen blev ömsesidig i något som kan liknas vid ett nollsummespel. Detta var till nackdel för den svenska bokhandeln, som före den finska tullens tillkomst räknade med att mellan en fjärdedel och hälften av avsättningen skedde i Finland.

Den från Finland härstammande adelsmannen Robert von Kraemer, landshövding i Uppsala län, uppmärksammade riksdagen 1856–1858 på

59

den absurda situationen: ”Kan det vara Svenska Folkets Representanters verkliga välbetänkta mening att beskatta införseln af sådant som Runebergs dikter och som de öfriga blommor af Svensk kultur som ännu alltjemt uppspirar på Finlands mark?” Sverige beslutade slutligen vid denna riksdag att upphäva tullen och 1857 avskaffades även den finska tullen. Den krångliga tullperioden var därmed över.

I Stockholms litterära värld fanns efter Fredrika Bremers debut i slutet av 1820-talet ett antal personer på viktiga positioner som härstammade från Finland. Närmast Fredrika Bremer stod Frans Michael Franzén, född i Uleåborg, som studerat i Uppsala och Åbo. I slutet på 1700-talet sällskapade han med Fredrika Bremers far på en europeisk resa.

Efter 1809 flyttade Franzén till Sverige, blev kyrkoherde först i Kumla och från 1823 i Klara församling i Stockholm och sedermera biskop i Härnösand. Franzén var 1824–1834 sek­reterare i Svenska Akademien. Han intog alltså en central roll inom det litterära livet. Dessutom var han personligen bekant med den Bremerska familjen. Franzén understödde Fredrika Bremer, särskilt under hennes första trevande år som författare. Hon förärades 1831 Svenska Akademiens lilla guldmedalj.

I andra litterära nätverk rörde sig Adolph Ivar Arwidsson. Han var prästson från Finland, student och akademiker i Åbo och Uppsala, blev i början av 1820-talet svensk undersåte och chef för Kungl. biblioteket från 1843 till sin död 1858 (se även Kari Tarkiainens bidrag i detta nummer). Arwidsson fungerade som bokförläggare N. H. Thomsons högra hand i mitten av 1830-talet i samband med utgivningen av Kabinetsbibliotheket. Visserligen hade Arwidsson sin estetiska bakgrund i Uppsalafosforismen och Åboromantiken, men när han väl flyttat till Stockholm ingick han i de litterära kotterierna kring bokförläggare och författare på den kommersiella bokmarknaden. Fredrika Bremer hade ingen närmare kontakt med Arwidsson, men i ett brev till Johan Böklin den 29 april 1843 passerar han ändå revy. Efter att Fredrika bevistat den judiska synagogans gudstjänst besökte hon en boklåda (sannolikt den Bonnierska vid Norrbro) och träffade där bibliotekarie Arwidsson. De båda finskättade personerna började samtala om Kalevala och den finska mytologin. Man skulle gärna ha velat höra det samtalet.

Något mer bekant blev Fredrika Bremer med

60

sin författarkollega Gustaf Henrik Mellin. Han föddes i Revolax prästgård i Finland 1803, men fadern lämnade Finland i krigets efterdyningar.

Ett cirkulär från Åbo domkapitel i november 1809 rapporterade att elva präster avrest från stiftet. En av dem var Gustaf Henriks far. När han avled fick den unge faderlöse beskydd i Sverige av sin släkting Franzén. Vid sidan av en prästerlig bana i Stockholm sökte Mellin dryga ut sina inkomster med hjälp av ett synnerligen populärt författarskap. Det hindrade honom inte från att ägna Fredrika Bremer en högstämd hyllning i Aftonbladet 1831. Som författare konkurrerade de inte öppet, eftersom de skrev i olika genrer.

Men helt klart är att de båda hörde till det verkliga toppskiktet inom 1830-talets svenska skönlitteratur. Mellin hörde till samma litterära kotteri som Arwidsson och Thomson. Till dessa kretsar anslöt aldrig Fredrika Bremer.

Fredrika Bremer hade märkvärdigt få direkta kontakter med sitt födelseland, men i Zacharias Topelius hade hon, som vi sett, en hängiven beundrare. Han uppmanade de kvinnliga författarna i Finland att fortsätta bilda sig ”efter mamsell Bremer, hvilken ni synes ha tagit till förebild.

Tillegna er hennes sköna stil, hennes täcka dekoration af hemmets och hjertats lif – men undvik hennes ofta vågade situationer och studera i denna del den mera jemna Friherrinnan Knorring. Låna ännu därtill af fru Carlén hennes stadigt hållna karakterer” (Helsing fors Tidningar 7/10 1848). I en jämförelse med Knorring och Flygare-Carlén såg Topelius Bremer som den första och mest ansedda ”örninnan”.

Litteraturforskaren Heidi Grönstrand i Åbo har betonat Bremers betydelse för de tidiga kvinnliga romanförfattarna i Finland. Särskilt pekar hon på de interkulturella banden mellan finska och sven­ ska litteraturinstitutioner. Man brukar tala om att den första romanen som skrevs av en kvinna i den finländska litteraturhistorien var Murgrönan av Wilhelmina Carstens 1840. Den skrevs givetvis på svenska, eftersom det språket fortfarande dominerade på det litterära fältet. Mot slutet av 1840-talet trädde Charlotta Falkman, Maria Kraftman och Wendla Randelin fram och 1858 debuterade Fredrika Runeberg med en större roman. Allt detta har Merete Mazza­rella klargjort i sin bok om Fredrika Runeberg. Det är värt att påpeka att den första roman av Fredrika Bremer som översattes till finska,

Familjen H***, utkom 1882. Hennes verk överfördes huvudsakligen till den svenska språkgruppen och så är faktum ännu i dag. Däremot översattes många till engelska och några kom först ut på engelska. Sammanlagt finns Bremers verk översatta till tolv språk, bland andra ryska.

De kvinnliga finländska författarna anknöt således tydligt till sin svenska föregångare, men i religiösa frågor vågade ingen gå så långt som Fredrika Bremer. Efter Bremers död framhöll Topelius i ett brev den 9 juni 1866 till Fredrika Runeberg att det nu borde bli lättare för andra kvinnor att ta plats, men betonade samtidigt att arvet från Bremer måste föras vidare: Slutligen har jag trott, att om fåglarna i skogen är försagda, när örninnan kretsar i rymden, finnes så mycket mindre skäl för dem att hvila på vingen, när hon är borta, – och derföre upprepar jag, på det att Professorskan ej må taga det för en artighet eller för partisk vänskap; – det är en plikt för Fredrika Bremers medarbeterskor, att icke lemna hennes verk ofullbordadt, när hon är borta.

Det är värt att nämna några andra exempel på kvinnliga författare i Sverige med rötter i Finland. Den numera okända Constance Hultin föddes på Åland 1803. Hennes far Israel Gustaf Wänman var kyrkoherde i Hammarland och en av de präster i Åbo stift som flyttade över till Sverige 1809. Constance Hultin skildrade på äldre dagar barnets upplevelse av den dramatiska flykten till Sverige i en tidningsberättelse. Paret Hultin bodde i närheten av Sundsholm i Tjustbygden där Ellen Key växte upp och Constance blev en älskad sagoberättare.

En kvinna som på eget initiativ och i vuxen ålder lämnade Finland var Sara Wacklin (1790– 1846). Hon hade ett förflutet som lärare i Uleå­ borg, Åbo och Helsingfors. Hösten 1843 flyttade hon plötsligt till Sverige, bosatte sig i ett stenhus i Gamla stan och utkom ett år senare med sitt märkvärdiga verk i tre delar, Hundrade minnen från Österbotten. Den tidigare nämnde Mellin, som var en släkting, hade ordnat förlagskontakterna med K. R. Looström. Ebba Witt-Brattström lyfter fram detta originella författarskap i en understreckare under rubriken ”Sara Wacklin fick fart på Gösta Berling” (SvD 21/2 2009). Hon hävdar att Wacklin gjorde en pionjärinsats i den ”numera så populära genren berättande krigs-

historia” eller en ”hybrid av mentalitetshistoria, vittneslitteratur och historieberättande”. Det är en ögonvittnesskildring från ett skeende då det gamla Sverige gick under och, som Witt-Brattström i en djärv hypotes påstår, kan vara förebild för Selma Lagerlöfs komposition av Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf studerade nämligen vid det av Fredrika Bremer omhuldade Högre lärarinneseminariet, vilket präglades av samma bildningsfeminism som Wacklin stod för.

En lång rad personer hade ställt upp som subskribenter för Wacklins bokprojekt i framför allt Åbo, Helsingfors och Stockholm. I den sistnämnda staden tecknade sig Fredrika Bremer och hennes mor för två exemplar vardera, vilket tyder på att de var mer än vanligt engagerade. Ganska omgående skrev Fredrika Bremer ett brev till sin landsmaninna och berömde henne. Bremers omdöme satte Wacklin säkerligen ett högt värde på, då hon lättare kunde uthärda den kritik hon också utsattes för. Wacklins öde är unikt och visar på hur krigsåren 1808–1809 satte spår och fick gestalt i en kvinnlig författares språkbruk flera år innan Runeberg skulle komma att idealisera skeendet i Fänrik Ståls sägner. Det finska inslaget i det stockholmska kulturlivet var med andra ord påtagligt både bland kvinnliga och bland manliga författare. ”Aura blickar förgäves efter sin dotter” Fredrika reste till länder i stora delar av världen – till Europa och Mellanöstern, till Amerika och Kuba, men tog sig aldrig den lilla biten över vattnet till Finland och födelsestaden Åbo, trots att hon hela livet kände mycket starkt för Finland.

Den 3 mars 1854 skrev Fredrika Bremer till Zacharias Topelius: ”En gång, en gång ville jag återse Finland, och då äfven få kasta en blick in i Ryssland” och den 8 februari 1855 återupptog hon intresset för att besöka Ryssland och tillfogade att hon kände allra starkast för Finland, ”ty det är mitt kära födelseland, och dess trogna förträffliga folk har alltid haft min kärlek, och det är godt och rätt af Rysslands Keijsare att de värdera det som det förtjenar”.

Men Auras dotter återkom aldrig till sitt ursprung. Varför? Av korrespondensen med kusinen Aline Bremer från Finland och vid dennas besök på Årsta slott den 12 september 1864 framgår hur man i Finland trodde att Fredrika skulle resa till

61

Helsingfors samma vår. Men inget av detta var enligt Fredrika bestämt och hennes förvåning var stor då ett telegram anlände från Helsingfors med blott dessa ord: ”Aura blickar förgäves efter sin dotter.” Folk hade stått på kajen i Stockholm för att se ångbåten avgå till Helsingfors med Fredrika som passagerare. I Helsingfors hade Aline satt upp nystrukna gardiner ”och ordnade mitt lilla hem på bästa vis, blott för att svikas i mina förhoppningar”. Förmodligen hade det blivit en höna av en fjäder i brevväxlingen mellan Aline och Fredrika. Men Helsingfors­bornas längtan efter landsmaninnan var så stor att två festtåg – det ena med musik – ordnades för att ta emot Fredrika i hamnen. Ingen Fredrika kom och detta var anledningen till det besvikna telegrammet. Fredrika försäkrade dock kusinen att om hennes hälsa tillät det planerade besöket i Ryssland, skulle hon ingalunda försumma Finland.

Finland längtade förgäves efter sin dotter och vid hennes död kunde man också se hur detta tog sig uttryck på kransband som sändes från Finland till begravningen. Den ägde rum trettondagen 1866 i Österhaninge kyrka några kilometer från Årsta slott – en plats som Fredrika Bremer

var djupt fästad vid, där flera av hennes verk kom till och varifrån brev växlades med Finland.

På ett kransband i blått och vitt och med texter i guld kan man läsa följande från Finlands kvinnors nationalförbund/Suomen Naisten Kansallis Liitto, Finlands Svenska Kvinnoförbund, Finlands Svenska Marthaförbund, Kvinnosaksförbundet Unionen/Suomen Naisyhdistys samt Finsk Kvinnoförening/Suomen Naisliitto: Fredrika Bremer. Plats för Idéerna! Plats för de höga friborna tankar, som i världens natt likt gnistor tändas för vårt skumma öga och alstra, lyfta, lysa, värma glatt! […] Idén fick liv, gick ut att fanan bära för Kvinnans rätt. Och den har fattat rot, snart, snart finns ej en makt, som mer står den emot – det var Fredrika Bremers kallelse och ära [Z. Topelius].

På kransbandet från Unionen i Åbo/Turun Suoma­lainen Naisliitto, Svenska Kvinnoförbundet i Åbo/Turun Kansallisseuran Naiset och Åbo Svenska Martaförening/Turun Marttayhdistys: Du sökte sanningen och fjärrsynt fann det rätta; din gärning lever i tacksam hågkomst hos kvinnor i din fosterbygd.

Källor Arping, Åsa. Den anspråksfulla blygsamheten: Auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt. Stockholm, 2002.

Bremer, Fredrika. Sjelfbiografiska anteckningar och Bref, utg. av Ch. Bremer g. Ouiding. Örebro 1868.

Bremer, Fredrika. Midsommar-Resan: En vall-fart. Stockholm, 1848.

Bremer, Fredrika. Syskonlif. Stockholm, 1848.

Bremer, Fredrika. Fredrika Bremers brev, samlade och utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman. Stockholm, 1915–1920.

Bremer, Fredrika. Brev: Ny följd, tidigare ej samlade och tryckta brev, i–ii, utg. Carina Burman. Hedemora, 1996.

Brydolf, Ernst. Sverige och Runeberg 1830–1848. Helsingfors, 1943.

Burman, Carina. Bremer: En biografi. Stockholm, 2001 .

Dahlström, Sture. Promenader [1]. Åbo, 1954.

Furuland, Gunnel. Romanen som vardagsvara: Förläggare, författare och skönlitterära häftesserier i Sverige 1833–1851 från Lars Johan Hierta till Albert Bonnier. Stockholm, 2007.

Färnström, Emil. I vänskapens spegel: Frans Michael Franzén och Fredrika Bremer: några vänporträtt. Stockholm, 1971.

Grönstrand, Heidi. ”In Fredrika Bremer’s Footsteps: Early Women Authors and the Rise of the Novel Genre in Finland”, NORA – Nordic Journal of Feminist and Gender Research, Vol. 16, No. 1, (March 2008), 46–57.

62

Howitt, Margaret. Ett år hos Fredrika Bremer. Stockholm 1867.

Mazzarella, Merete. Fredrika Charlotta född Tengström: En nationalskalds hustru. Stockholm, 2007.

Rinman, Sven. Svenska bokförläggareföreningen 1843–1887: En historisk översikt utarbetad med anledning av föreningens 100-årsjubileum. Stockholm, 1951.

Samuelson, Jan. Eliten, riket och riksdelningen: Sociala nätverk och geografisk mobilitet mellan Sverige och Finland 1720–1820.

Helsingfors, 2008.

Svedjedal, Johan. Almqvist – berättaren på bokmarknaden: Berättartekniska och litteratursociologiska studier i C. J. L. Almqvists prosafiktion kring 1840. Uppsala, 1987.

Söderhjelm, Werner. Litterära uppsatser, i. Stockholm, 1925.

Witt-Brattström, Ebba. ”Sara Wacklin fick fart på Gösta Berling”, Svenska Dagbladet 21/2 2009.

Wollin, Lars, och Maria Sarén. Fiktionens texter – och verklighetens: Skisser från ett projekt. Åbo, 2005.

Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier, där båda författarna är verksamma, har nätadressen http: / /www.fredrikabremer.net

kari tarkiainen

Bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson och spekulationerna om Finlands framtid

F

irandet av märkesåret 1809 har tagit något olika former i Sverige och Finland, de två länder som småningom uppstod till följd av riksklyvningen. Tvåhundraårsminnet av riksdelningen har i Sverige upplevts med sorg i hjärtat då det gamla av många krig präglade svenska Östersjöimperiet detta år gick i graven men också med glädje över det Bernadotteska, fridsamma Lill-Sveriges tillkomst, som med tiden kunde utvecklas till ett folkhem. I Finland har det varit annorlunda. De positiva följder man uppfattat har där varit många fler än i Sverige, trots att skilsmässan till att börja med smärtade. Landet, som var ett underordnat område, till och med en avkrok i Sverige, fick genom skilsmässan år 1809 en ny status och blev ett autonomt storfurstendöme, något som med tiden kom att leda till full suveränitet och inträde i de självständiga nationernas krets. Närheten till en storstad som S:t Petersburg betydde en internationalisering av den intellektuella atmosfären och kejsarnas vilja att sopa undan svenskminnena gav den finsknationella rörelsen utrymme att växa. Detta hade knappast kunnat ske utan stora våndor om de gamla banden med moderlandet Sverige hade hållit genom revolutions- och Napoleonårens stormar.

Kungl. biblioteket förvarar i sina bestånd tryckta skrifter och arkivskatter, som mycket väl belyser stämningarna i Sverige och Finland ett par årtionden efter skilsmässan. En av verkets chefer, kunglige bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson, flitig författare och debattör, var finländare och sedan 1823 landsflykting i Stockholm. Han hade genom sin frispråkighet gjort sig omöjlig i reaktio-

nära ämbetsmäns ögon i storfurstendömet. Hans korrespondens, skrifter, almanacksanteckningar och mycket annat ingår i bibliotekets samlingar.

Men även vissa delar av en annan landsflyktig finländares, riksarkivarie Johan Jacob Nordströms, kvarlåtenskap återfinns i Kungl. biblioteket. Han bosatte sig i Sverige betydligt senare än Arwidsson, år 1846. Ursprungligen professor i folk- och statsrätt vid universitetet i Helsingfors var han, i motsats till sin äldre landsman, en man i staten redan före avhoppet. Dessa två intellektuella flyktingars banor korsades många gånger. Denna artikel handlar om det första, osäkra och trevande samröret – eller möjliga samarbetet – under åren 1838–1841.

Adolf Ivar Arwidsson.

63

Grundades storfurstendömet på lantdagen i Borgå?

När Finland hade gått förlorat, glömdes landet nästan bort i Sverige under ett par decennier till följd av Karl XIV Johans fredliga Rysslandspolitik, som tog sin början genom mötet med Alexander I i Åbo år 1812. När Finland ändå kom på tal, var grundtonen pessimistisk. Den forna östra riksdelen var i händerna på arvfienden Ryssland och skulle obevekligen russificeras till språk, kultur och samhällsförhållanden, trodde man. Lantdagen i Borgå betraktade svenskarna som förrädarnas olagliga sammankomst, eftersom freden med Sverige ännu inte var en realitet vid tiden för ständermötet och landet därför formellt en del av riket. Annorlunda var det i det nyblivna storfurstendömet, där framtiden visserligen tedde sig mycket oviss och censuren klippte vingarna av det friare meningsbytet, men där ändå inga stora katastrofer hade inträffat. En viss kult kring Borgå lantdag år 1809 och kejsarens ädelmod hade snart uppstått, mycket till följd av ärkebiskop Jacob Tengströms åsiktspåverkan, och man ansåg åtminstone officiellt, att Finland hade blivit lyckligt lottat under kejsar Alexanders spira. Den länge åtrådda långvariga freden verkade ha blivit en realitet och en inhemsk statsapparat med egna styresmän hade uppstått. Och bäst av allt – inga skatter behövde sändas till Stockholm! De ryska belöningarna och gratifikationerna till de högre tjänstemännen i Finland som stack i svenskarnas ögon hade också gjort sitt till.

Just i fråga om karaktären på den egna staten rådde det emellertid osäkerhet. Den moderna forskningen med Osmo Jussila i spetsen anser, att Finlands upphöjande till en stat under Borgå lantdag är en ren myt. Ryssarnas syfte med ständermötet 1809 var inte att skapa en med speciella konstitutioner försedd fast statsbildning, utan lantdagen utgjorde en plattform för den nye härskaren att presentera sig inför delegaterna från ett erövrat område och emotta deras trohetsed och hyllning. I själva ärendelistan ingick inte konstitutionsfrågan utan fyra begränsade sakområden – alla tangerande ekonomi – beträffande vilka ständerna kunde framföra ”förslag” som kejsaren inte behövde ta ställning till. De samtida orden spektakel, ceremoni och parad karakteriserar bäst vad som hände, menar Jussila. Syftet med

64

sammankomsten var att lugna sinnena i landet.

Men om statsgrundandet inte skedde på lantdagen, ägde det ändå rum i andra former och genom små steg under åren 1808–1819. Fasta gränser ritades inte bara i väst vid Torne älv utan också i öst genom att Viborgs län förenades med storfurstendömet, tull började uppbäras vid dessa gränser, en inhemsk regering eller senat uppstod – till att börja med i Åbo, sedan i Helsingfors – ett rent finskt organ med namnet ministerstatssekretariat grundades i S:t Petersburg för föredragning av ärenden inför kejsaren, armén hemförlovades men dess officerare fick enligt ett dekret av den 27 mars 1810 behålla sina löner och boställen, ett generalguvernörsämbete uppstod för att representera de ryska militära och civila intressena i landet. Allt detta skedde successivt på initiativ och under medverkan av en rad finländare som Göran Magnus Sprengtporten, Carl Erik Mannerheim, Robert Henrik Rehbinder, Matthias Calonius, Jacob Tengström, Johan Fredrik Aminoff, Gustaf Mauritz Armfelt och många fler i samarbete med höga ryska eller baltiska funktionärer, av vilka Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, Mihail Speranski, Mihail Barclay de Tolly och David Alopaeus i tur och ordning var viktiga. Om man särskilt skall plocka fram ett namn att sätta framför de andra, skulle detta vara Gustaf Mauritz Armfelt, föredragande inför kejsaren som plan­ terade det gustavianska regeringssättet i nya omständigheter. Självhärskaren över alla ryssar var inte despot över finländarna, utan utövare av den gamla, visserligen mycket omfattande, svenska kungamakten från Gustav III:s dagar.

Debatterna om Finland börjar på 1830-talet När tystnaden om Finland slutligen bröts i Sverige, skedde det på två områden. För det första började det på 1830-talet strömma ut krigsminnen, som ville förklara varför det hade gått så illa i det finska kriget. För det andra togs frågan om Finlands aktuella ställning under debatt. De båda ämnesområdena ingick i varandra på det sättet, att det till stor del var finländare som förde pennan med adress till den finska opinionsmarknaden. Att skrifterna utkom i Sverige berodde på att man ville undvika den ryska censuren. En förenande länk i debatten var att en stor del av denna bok- och artikelproduktion var ett verk av

bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson, antingen så att han hade skrivit texterna eller så att han åtminstone hade redigerat och ”tvättat” dem.

Krigsminnena var på sätt och vis ett tryggare ämne för författarna än Finlands statsskick – de handlade trots allt om ren historia. Den första boken i raden var emellertid rysk, Paul van Suchtelens edition av sin fars, greve Jan Peter van Suchtelens, minnen Kriget emellan Sverige och Ryssland, åren 1808 och 1809 (1835). Därefter kom snart med vissa mellanrum hela tre inhemska skildringar.

De var Carl Johan Holms Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 (1836), Gustaf Adolf Montgomerys Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809 (1842) samt Magnus Björnstjernas Anteckningar i två band (1851–1852). Adolf Ivar Arwidssons insats i denna bokproduktion var att de tre senast nämnda skrifterna gjordes enhetliga till sin tendens.

Orsakerna till Finlands förlust var i dem Gustav IV Adolf och den stora försumligheten beträffande landets försvar kombinerade med Rysslands urgamla expansionsvilja. Sveaborgs kapitulation tillmättes i arbetena en relativt liten betydelse.

De finska soldaterna prisades för sin tapperhet, medan befälet ibland fick bära hundhuvudet för overksamhet. Arwidsson ville överföra skulden från finländarna, som många svenskar anklagade för förräderi och svaghet, till de svenska beslutsfattarna. Finnarnas trohet, lidande och hjältemod prisades i alla tre böckerna. På det sättet förmedlades bilden av ett tappert, blödande och förrått folk till Johan Ludvig Runeberg. Särskilt Mongomerys bok men också Holms lilla skildring gav diktaren gnistan till Fänrik Ståls sägner.

Runeberg skriver i den dikt som skildrar mötet mellan fänriken och poeten i den första delen av denna samling, som utkom 1848: Jag tog den första bok jag fann, Blott för att döda tiden, Det var en skrift af onämnd man Om sista Finska striden, Den låg der häftad, som på nåd, Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt Och bläddrade i bladen, Jag vet ej, hur jag så fick fatt På Savolaks-brigaden,

Jag läste en rad, läste två, Mitt hjerta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt, Blott ej sin ära svika, Jag såg en här, som frös och svalt Och segrade tillika; Mitt öga flög från blad till blad, Jag velat kyssa hvarje rad.

Med Finlands statsskick stod det annorlunda till.

Om det rådde i Sverige stor oklarhet, och nästan lika illa var tillståndet i Finland, där ovisshet om framtiden var den dominerande känslan. Arwidsson hade i sin ungdom velat väcka de slumrande opinionerna hemmavid och plantera en äkta nationalkänsla hos sina landsmän, men han hade fått erfara att myndigheterna ställde sig negativa till hans skriftställeri. Han hade på 1810-talets slut och 1820-talets början representerat den europeiska romantikens och revolutionens idéer, oförenliga med den heliga alliansens principer. På 1830-talet var Arwidsson redan konservativ och främmande för sin ungdoms rabulism, mycket ettrigt avvisande mot tidens unga litterater, men i gengäld hade landsflykten stärkt hans russofobi, som utgjorde den röda tråden i allt vad han gjorde. Arwidssons rysskräck passade väl i det svenska politiska klimatet och upptogs med bravorop av alla som var motståndare till Karl XIV Johans fredliga östpolitik.

Meningsutbytet Hwasser–Kuoharinen Debatten öppnades emellertid inte av den kunglige bibliotekarien, utan av professorn i medicin vid Uppsala universitet Israel Hwasser. Denne publicerade skriften Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838). Hwasser hade fungerat som professor vid universitetet i Finland (först i Åbo, sedan i Helsingfors) åren 1817–1830, varefter han hade återvänt till födelselandet Sverige. Idén till sin bok hade författaren fått av kungen själv, ty Karl XIV Johan hade vid en audiens 1830 frågat honom hur man hade det i Finland. Hwasser hade då inte kunnat svara på frågan eftersom han fortfarande var – som han senare uttryckte sig – en fånge åt sina fördomar.

Kungen hade, missnöjd med Hwassers reaktion, replikerat att det var av yttersta vikt för freden i Norden och hela Europa, att finländarna var nöj-

65

da med sin nuvarande ställning och ningen av sin skrift genom att uppnådde lyckan och välståndet. göra dess författarfråga till ett disDessa kungsord blev den gnista kussionsämne. Han ville låta påsom fick medicinaren i Uppsala att skina att pamflettisten var någon börja fundera över sina fördomars annan än han själv och att denne giltighet (man gissar, att de kretsade någon bodde i Finland. I realitekring den i Sverige vanliga pessimisten avslöjades Arwidsson nästan tiska synen på Finlands framtid) och omgående. spekulera över vilka banor utveckIsrael Hwasser själv gissade gelingen kunde ta i det östra grannnast vem Kuoharinen var. Han landet. Hwasser skapade en mäktig brydde sig emellertid inte så vision om Finlands roll som förmedmycket om Arwidsson, men när lare av den västeuropeiska civilisatiohan också fick mothugg av Erik nen till Ryssland. Finland skulle bli Gustaf Geijer i ett antal artiklar, en kulturbrygga mellan Europa och Israel Hwasser. kompletterade han sin syn på den Asien, och despotismen i kejsarriket finska statsförfattningens grunder skulle lindras av västanfläkten från storfursten­ i pamfletten Om Borgå lantdag och Finlands ställdömet. Beslutet på Borgå lantdag hade fått fin- ning 1812 (1839). Där framförde han åsikten att narnas slumrande nationalitet att slå ut i blom. finländarna hade slutit en förbindelse med kejsar Medicine professorn brydde sig visserligen inte så Alexander om ett statsförbund och att de hade mycket om de nationella vetenskaperna och kon- fått löftet ”att utgöra en stat för sig”. Författaren sten i Finland, utan ansåg att det främst var na- var en av de första att hävda att Finland var en stat turvetenskaperna och medicinen som stor­fursten­ som själv kunde styra sina öden. I Finland läste dömet borde ägna sig åt att exportera österut. man Hwassers skrifter med en stigande häpnad Strax efter Hwassers första pamflett fattade och stämplade dem som fantasier. August SchauAdolf Ivar Arwidsson pennan och skrev under man skrev att man i Finland fann det lyckligt om pseudo­nymen Pekka Kuoharinen en motskrift Hwassers åsikt stämde – och så borde det egent­ med titeln Finland och dess framtid (1838). Kuoha- ligen vara – men att verkligheten i själva verket rinen betyder ”Snöparen”, ”Kastreraren” och det var betydligt dystrare. var uppenbart, att författaren ville förneka den Därefter fattade Pekka Kuoharinen pennan en positiva bild av Finlands tillstånd och utveck- gång till, denna gång för att komplettera den nya lingsmöjligheter som Hwasser hade uppmålat. upplagan av sin skrift med uppsatsen ”Erinringar Skriften tar dels upp en rad brister och olaglighe- vid skriften om Borgå Landtdag och Finlands ter i landets regering, men behandlar dels också ställning 1812” (1840). Innehållet var i stort sett en Borgå lantdag, som enligt författaren ingalunda upprepning av vad han hade sagt redan tidigare, stadfäste 1772 års regeringsform och 1789 års för- men stilen ännu hätskare. Finland var en med enings- och säkerhetsakt som storfurstendömets vapenmakt erövrad rysk provins. Dock tackade grundlagar. Finland hade därför på två decennier Kuoharinen sin kombattant för det varma intressteg för steg utvecklats till en rysk provins, som se som denne hade visat finländarna. trots en på sina ställen spirande nationalanda snart liknade vilket ryskt guvernement som helst.

Olli Kekäläinen framträder I motsats till Hwasser skrev Arwidsson att finländarna längtade efter svenskt styre, men att den Så långt hade debatten flutit som alla andra mejärnhårda censuren höll dessa önskemål nere. ningsbrytningar med två tuppar som slogs mot Framtidsutsikterna tedde sig allt som allt dystra. varandra. Nästa år utkom i Stockholm emellerMan kan fråga sig, varför Arwidsson uppträdde tid en skrift författad av en ny pseudonym, Olli i skydd av en pseudonym. Han var redan stämp- Kekäläinen (”Olof Antändaren”), och med titeln lad som en bitter motståndare till tsarregimen, Finlands nuvarande Stats-Författning (1841). Dess och en försyndelse till betydde inte så mycket. syfte stod på pränt redan på titelsidan: ”Ett förFörklaringen är troligen att han ville öka sprid- sök att förena de stridiga åsigterna hos Herrar

66

Hwasser och Pekka Kuoharinen.” Denna gång var hemligheten kring pamfletten tätare eftersom bokens stil tycktes avvika från Arwidssons vanliga, pompösa och effektladdade prosa, och dessutom fann man det underligt om Arwidsson plötsligt skulle ha ändrat sina åsikter. Pamfletten föreföll i samtidens ögon att vara ett arbete av någon annan auktor och Arwidsson själv gjorde i sina brev och yttranden sitt yttersta att lägga ut rökridåer kring författarfrågan. Vad ville Kekäläinen ha sagt?

Pseudonymens omfattande plädering gick ut på att storfurstendömet Finland hade uppstått genom en statsrättsligt bindande akt mellan kejsaren och hans undersåtar, och den kunde inte ändras utan finländarnas samtycke. Denna tanke utvecklades grundligt i boken – författaren stödde sig på en rad statslärda och filosofer från Grotius, Pufendorf, Vattel, Grubbe, Pölitz och Christian von Wolff ända till Hegel, som var samtidens stora namn. Eftersom Finlands ställning byggde på en överenskommelse var landet också en stat med inre autonomi – här sammanföll Kekäläinens tanke med Hwassers – och därför borde tingens ordning vara bättre i landet än vad Kuoharinen hade påvisat. Denne hade enligt Kekäläinen helt rätt i fråga om kryperiet, censuren och korruptionen östanhavs. I framtiden borde Finland utveckla en egen nationell kultur, som kunde ge landet kraft och uthållighet att stå emot utifrån kommande tryck. I motsats till Arwidssons övriga skrifter krävde författaren inte att denna kultur skulle vara finsk. Där ligger en viss skillnad som antyder att författaren kanske var om inte svekoman, så åtminstone neutralist i språkfrågan, en sådan man som Nordström. På de tre sista sidorna slog sedan pseudonymen upp sin djärvaste framtidsvision för storfurstendömet – i försiktiga ordalag siade han om att Finland en gång skulle bli självständigt. Denna tanke har i äldre fennomani gjort att Kekäläinen-skriftens författare uppfattats som en nationell väckare och visionär, sådan som också Arwidsson ansågs vara. Det är att märka, att varken Kekäläinen eller Arwidsson var rena hegelianer, utan båda representerade naturrätten. Det var endast pamflettens idé i sig som var hegeliansk: den följde tankemodellen tes– antites–syntes genom att försöka förena Hwassers och Kuoharinens uppfattningar.

Tre försök att lösa författarfrågan Kekäläinen Debatten om vem Kekäläinen var har i finsk historieforskning gått i tre omgångar. Relativt många samtida ville se professorn i statslära i Helsingfors Johan Jacob Nordström som författare med tanke främst på bokens stil – som ansågs främmande för Arwidsson – och vetenskapliga innehåll – som bättre passade en statslärd mans penna än en rabulists fjäder. Nordström var en lämplig kandidat till Kekäläinen också därför att hans ställning var känslig – han levde i Finland, hotad av allehanda repressalier, och därför antagligen villig att dölja sin identitet under en pseudonym. I verkligheten hade Nordström under denna tid spirande förbindelser med Arwidsson genom olika Stockholmsbesök. Hans muntliga föreläsningar i statslära i Helsingfors år 1842, året efter Kekäläinen-bokens publicering, är i stort sett identiska med innehållet i dennes skrift. Han måste därför åtminstone ha känt till fenomenet Kekäläinen även om likheten givetvis inte är något bindande bevis för att han själv också skulle ha varit denna pseudonym.

Den första debatten i fråga om författarens identitet gick förbi på 1840-talet utan att någon säkerhet om Kekäläinens identitet uppstod i offentligheten. Nordströms namn hade dock redan förts fram. Det andra meningsutbytet ägde rum på 1870-talet, strax efter Nordströms frånfälle 1874.

Då menade en nekrologför­fattare att den statslärde professorn, sedermera riksarkivarien, skulle ha författat skriften. Denne fick genast mothugg som byggde på Arwidssons brevväxling med sin vän Engelbrekt Rancken och med Fabian Collan.

Pro­blemets kärna var att Arwidsson i vissa brev hade medgivit, men i andra åter förnekat sig vara fader till Kekäläinens skrift. Detta hade varit ett drag i hans taktik att slå blå dunster i samtidens ögon. Debattörerna byggde sina utsagor på olika källor och problemet kunde inte lösas. Dock talade det till bevisföring kraftigaste bidraget, Oskar Ranckens biografi Adolf Ivar Arwidssons landsförvisning (1879), starkt för Arwidsson som Kekäläinens rätta identitet.

Den tredje debatten utspelades i vår samtid, på 1960- och 1970-talen. Författaren till denna artikel minns ännu mycket väl när ett licentiand­ seminarium i historia, lett av professor Eino Jutikkala, elektrifierades av ordväxlingen mel-

67

lan Olavi Junnila, som höll på att skriva en doktorsavhandling om Arwidssons år i Sverige, och Matti Klinge, som utan någons vetskap just fått färdig för tryckning en uppsats om Kuoharinen och Kekäläinen för Svenska Litteratursällskapets publikationsserie 1968. Dessa ännu mycket unga historiker hade kommit till diametralt motsatta åsikter om pseudonymernas identiteter: den förre förfäktande Arwidsson som far till de bägge pamfletterna, den senare Nordström. De hade båda grävt i manuskript förvarade på Kungl. biblioteket i Stockholm. Junnila vidareutvecklade sedan sin syn i en grundlärd doktorsavhandling 1972, varefter meningsutbytet efter ytterligare någon replikväxling småningom dog ut.

I själva verket föreligger det en bekännelse ur Arwidssons penna, som borde ha satt stopp för akademiska gräl av detta slag redan tidigare. I manuskriptsamlingen på Kungl. biblioteket finns det interfolierade exemplar av skrifterna med Arwidssons egenhändiga anteckningar (signum D 1435), där han erkänner sig vara såväl Kuoharinen som Kekäläinen och förklarar pamfletternas tillkomsthistoria. Dateringarna i anteckningarna visar att de är gjorda åren 1844–1845. Han skriver att när han satte igång att författa en motskrift

mot Hwassers arbete, var han övertygad om att allt vad denne hade satt på pränt var fel. Under skrivandets gång fann han emellertid att medicine professorns grunduppfattning om Finlands ställning var riktig, men optimismen i övrigt obefogad. Därför skrev han först Kuoharinens bok och väntade sedan nervöst på att Hwasser skulle reagera. Väntan tog ett helt år, men när Hwassers andra skrift hade utkommit var det dags att låta trycka Kekäläinens gensaga. Också anteckningarna i Arwidssons almanackor visar i detalj när och hur han hade sysslat med sin sista skrift, läst korrekturet och umgåtts med tryckeriet, detta utan att någon annan tycks ha medverkat i projektet.

Mödan med pamfletten tycks ha tagit nästan ett halvår kring årsskiftet 1840–1841.

Det är uppenbart att Arwidsson adresserade eftervärlden när han tecknade dessa rader i sina interfolierade bokexemplar. Han ville visa hur han hade kokat ihop en litterär strid för att väcka diskussion i sitt forna hemland och få den bildade klassen att intressera sig för landets ödesfråga. Projektet hade lyckats dåligt, ty efterfrågan på pamfletterna var ringa och Arwidssons bror fick ärva en betydande restupplaga av dem båda.

Frågeställningen hade dock fortsatt att leva i

Finland och och dess framtid. A. I. Arwidssons interfolierade och egenhändigt kommenterade exemplar. Kungl. biblio­teket, Hs D 1435.

68

vidare­utvecklad och förfinad form i Nordströms statsrättsliga föreläsningar, vilkas manuskript för övrigt också förvaras på Kungl. biblioteket.

Man kan fråga sig, och detta har Matti Klinge också gjort, om inte Arwidssons skildring av den planerade intrigen har smak av en efterhandskonstruktion. Det har den helt visst, eftersom ingen i förväg kan planera vilka turer och vändningar en debatt kan komma att få. Snöparens och Antändarens strid hade lätt kunnat urarta totalt och bli någonting helt annat. En liten misstanke föreligger ändå, trots Junnilas minutiösa bevis­ föring, att Arwidsson i sina händer skulle ha fått ett främmande underlag till Kekäläinen-skriften, som han sedan redigerat i egen anda precis på samma sätt som han tidigare gjort med de militärhistoriska skrifterna.

Vem skulle Snellman ha gillat?

För att själv kasta fram en brandfackla i diskussionen vill jag här till slut föra fram ett tredje potentiellt författarnamn – Johan Vilhelm Snellman. Om det fanns en person som verkligen skulle ha velat sammansmälta Hwasser och Arwidsson, så var det han. Snellman uppskattade Hwassers lojalism och dyrkade Arwidssons nationalism fastän han senare, på något äldre dagar tog avstånd från emigranternas politiska aktiviteter i Sverige. De båda författarnas tankevärld fortsatte att leva hos honom.

Snellman besökte Hwasser i Uppsala våren 1840 och blev god vän med honom, och om Arwidsson skrev han uppskattande ord efter Krimkriget, då han började skapa en filosofi och ett program för fennomanin. Och vad som är viktigast – Snellman vistades i Stockholm 1839–1840 före sin tyska resa och återigen 1841–1842 efter nämnda resa. Under den senare vistelsen skrev han sitt stora arbete Läran om staten (1842). Det har i sig föga likhet med Kekäläinens tankar men behandlar ju också ett annat, mera allmänt ämne. Denna svenska tid var utomordentligt betydelsefull för Snellman. Den tsaristiska byråkratin hade fjättrat hans utveckling i hemlandet – nu blommade han ut. Hans världsåskådning tog form, och det idealtillstånd som han skisserade för Finland i sina senare ar­ beten hade drag av 1840-talets Sverige.

Om Arwidssons första tid i Åbo på 1810- och 1820-talen skrev Snellman uppskattande i Litteraturbladet år 1861, att tanken på en egen nation hade skapats av denne bara 16 år efter Henrik Gabriel Porthans död. Denna tanke ”lydde kort uttryckt: svenskar äro vi icke, ryssar kunna vi icke blifva; vi måste vara finnar; och vidare: svenskan är svenskarnas språk, ryskan är ryssarnes; finnarne måste äfven vara berättigade att äga sitt språk, och lyckligtvis äga det ett sådant”.

Denna mening har många gånger felaktigt lagts i Arwidssons mun, men den är inte ett citat, utan Snellmans tolkning av dennes politiska budskap.

LI TTERATUR Junnila, Olavi. ”Ruotsiin muuttanut Adolf Iwar Arwidsson ja Suomi (1823–1858)”. Historiallisia Tutkimuksia 87 (1972).

Junnila, Olavi. ”Kring Adolf Iwar Arwidsson och Johan Jakob Nordström: Pekka Kuoharinenn och Olli Kekäläinen som språkrör för Adolf Iwar Arwidssons åsikter”. Historisk tidskrift för Finland (1974), s. 18–44.

Junnila, Olavi. ”Arwidsson Ruotsissa”. I Adolf Ivar Arwidsson: Näkijä ja tekijä, red. Mauno Jokipii, s. 95–152. Jyväskylä: Atena, 1992.

Jussila, Osmo. Suomen suuriruhtinaskunta 1809–1917. Helsinki: WSOY, 2004.

Klinge, Matti. ”Adolf Ivar Arwidsson eller Johan Jakob Nordström? Kring pseudonymerna Pekka Kuoharinen och Olli Kekäläinen”. Historiska och litteraturhistoriska studier 43, s. 55–86. Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Helsingfors, 1968.

Klinge, Matti. ”Kring Arwidsson och Nordström. Olli Kekäläinen ännu en gång”. Historisk tidskrift för Finland (1974), s. 110–113.

Klinge, Matti. Finlands historia, 3. Helsingfors: Schildts, 2004.

Klinge, Matti. Poliittinen Runeberg. Översättning till finska: Marketta Klinge. Helsinki: WSOY, 2004.

Lindman, Sven. Johan Jacob Nordström: Hans samhällssyn och politiska personlighet, 1: Tiden intill 1854. Acta academiae Aboensis. Humaniora XVI.2. Åbo, 1948.

Lindman, Sven. ”Nordström och Arwidsson”, Historisk tidskrift för Finland (1974), s. 45–52.

Rommi, Pirkko. ”Tienhaarassa – nuoren Arwidssonin poliittinen toiminta. Adolf Ivar Arwidsson”. I Adolf Ivar Arwidsson: Näkijä ja tekijä, red. Mauno Jokipii, s. 9–24. Jyväskylä: Atena, 1992.

Runeberg, Johan Ludvig. Samlade arbeten, 4. Helsingfors: Theodor Sederholm, 1861.

Savolainen, Raimo. Sivistyksen voimalla: J. V. Snellmanin elämä.

Helsinki: Edita, 2006.

Tarkiainen, Kari. Finnarnas historia i Sverige, 2: Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809–1944.

Utgiven genom Finska historiska samfundet, Helsingfors, och Nordiska museet. Stockholm: Nordiska museet, 1993.

Tarkiainen, Kari. ”Arwidsson, Adolf Ivar (1791–1858), kansallinen herättäjä, kirjastonhoitaja”. I Suomen Kansallisbiografia, 1, s. 403–406. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2003.

Tommila, Päiviö. Suomen autonomian synty 1808–1819. Helsinki: Edita, 2008.

69

marika tandefelt

Språket vi äger samman

V

id den så kallade hyllningsakten under Borgå lantdag den 29 mars 1809 lovade kejsaren Alexander I i sin regentförsäkran att vidmakthålla den lutherska läran, konstitutionen och ständernas privilegier i det landområde, Finland, som han hade erövrat av Sverige. Regenten hade dessförinnan undertecknat ett dokument på ryska, men talade till de närvarande på franska, varefter talet lästes upp på svenska för de församlade lantdagsmännen. Ceremonispråken illu­strerar det svenska språkets plats i det blivande storfurstendömet. Kejsaren hade med ett ord och ett pennstreck kunnat förbjuda landets luther­ska lära, införa rysk lag och avskaffa ständernas privilegier, och effekten hade varit omedelbar. Han hade däremot inte, om han absolut hade velat, lika lätt kunnat rensa ut det svenska språket, vars hemortsrätt i Finland är jämnårig med den kristna läran och äldre än de lagar och de privilegier som kejsaren avsåg. Det hade dessutom varit oändamålsenligt och för tiden otypiskt. Det blivande storfurstendömet verkade i första hand på svenska och någon möjlighet att styra landet effek­tivt utan detta verktyg fanns inte. Det var först långt senare man skulle komma på tanken att språk kan användas som ideologiska symboler.

I den här artikeln kommer jag att skildra det svenska språkets historia i Finland under ett antal hundra år före Borgå lantdag och under ett par sekel därefter. Även om det märkesår vi uppmärksammar just nu inte kom att leda till några drastiska förändringar för svenska språket i Finland, så får 1809 vara ett riktmärke. Före detta år är det svenska språkområdet odelat, efter detta år går

70

det en politisk gräns som splittrar språkområdet i ett stort normcentrum i väster och ett mindre i öster. Svenskan blir ett så kallat pluricentriskt språk, vilket kom att få betydelse för språkbrukarna och därigenom för språkforskarna.

I min skildring kommer jag att fokusera på standardspråket – finlandssvenska – som den form av det svenska riksspråket som talas och skrivs i Finland. (Finlandssvenska och finlandssvenskar är benämningar från tidigt 1900-tal, men används här av praktiska skäl för hela den behandlade perioden.) De finlandssvenska dialekterna, som fortfarande är mycket livskraftiga på många håll, går jag alltså inte in på. Svenskan i Finland är ett vidare sammelbegrepp som inkluderar både standardspråket och folkmålen som moders­ mål. Traditionellt används inte benäm­ningen finlandssvenska för den svenska som talas som ett inlärt språk av finskspråkiga finländare. Den är inte oviktig, men jag håller mig till svenska som modersmål eller som ett modersmål av två hos tvåspråkiga finländare; det senare är ingen lätt sak att fastslå i praktiken.

Inom hela det svenska språkområdet skedde genom seklen en stegvis utveckling som ledde till att ett tidigare rikt geografiskt varierat talspråk förenhetligades och närmade sig skriftspråket, som fick utgöra normen för ett standardspråk i tal och skrift. I denna process ingick erövrandet och skapandet av de olika domäner som karak­ teriserar ett (med en modern term) komplett och samhällsbärande språk. Jag skall visa hur svenskan i språkområdets östra del följde med i denna utveckling. Jag skall också visa när och

hur den svenskspråkiga befolkningen i Finland upptäckte sin egen varietet av det svenska språket och vilken effekt tvåspråkigheten har på språkbruket och därmed också i sinom tid på språket.

Mitt grepp kommer närmast att vara språksociologiskt och strukturen kronologisk.

När kom svenskan till Finland?

Frågan om när svenskarna, och därmed det svenska språket, fick fotfäste på den finska kusten har sysselsatt arkeologer, historiker och språkforskare, inte minst namnforskare, aktivt i 150 år.

Mindre vetenskapliga bidrag och folkliga sägner har behandlat temat därförinnan. Frågan är het eftersom den lätt kan kopplas till den språkpolitiska och ideologiska frågan om vem som var här först. Det som är relevant ur en språkvetenskaplig synvinkel är frågan om när den svenska bosättningen blev kontinuerlig. Enstaka strandhugg av vikingar norr om den sedvanliga färdvägen har inte samma betydelse som större grupper av människor som slår sig ned för att stanna. Om en äldre svensk bosättning har funnits har den med all sannolikhet varit liten och kan lätt ha smultit samman med senare medeltida inflyttare som av dialekterna att döma har kommit från Uppsverige (Uppland, Södermanland, delar av Västmanland, Gästrikland och Dalarna) och Västerbotten. Påfyllnad har den svenska bosättningen säkert också fått av finskspråkiga som har bytt språk. Förutsättningar för en bestående svensk bosättning skapades först under medeltiden med de statliga, kyrkliga och ekonomiska strukturer som den stegvisa integreringen i det svenska riket förde med sig.

Skrift- och standardspråkets framväxt De allt tydligare samhälleliga strukturerna skulle så småningom lägga grunden till ett visserligen instabilt och varierande, men dock gemensamt svenskt skriftspråk, och detta i sin tur leda fram till något vi i dag kallar standardspråk. Med start i 1200-talet framväxte skriftspråket inom det svenska språkområdet, men det var få som till en början kom i kontakt med det. Få personer behövde över huvud taget kunna skriva, behovet av officiella texter var inte särskilt stort och latinets ställning som skriftspråk var stark. Förutsätt-

ningarna för att ett talat standardspråk skall växa fram är existensen av ett något så när enhetligt skriftspråk. Det är i mötet med skriftspråket – genom kyrkan, skolan, litteratur av varierande slag (och i vår tid även genom massmedierna) – som invånarna i ett land får en gemensam språkmodell som de kan använda då de kommunicerar utanför lokalsamhället.

Medeltidens uppdelning mellan latin och svenska, i Finland också finska, var funktionell. Även senare, när man hade övergått till att skriva dokument för förvaltningsändamål, handel och rättsliv på svenska, präglades skriftspråket av skrivarnas strävan att återskapa den latinska stilen. Kyrkans språk var förstås latinet, med undantag för predikan som hölls på folkspråk. En viktig normkälla för det svenska skriftspråket var den litterära verksamheten i Vadstena, där birgittinerklostret inledde sin verksamhet 1369. I Finland blev birgittinerklostret i Nådendal, som grundades 1438, på motsvarande sätt ett centrum för litterär verksamhet på svenska. Spår av inflytande av svenskan i Sverige och lokalt svenskt språkbruk syns i de texter som författades i den östra rikshalvan. I Jöns Buddes bok – den mest kända medeltida texten på svenska i Finland (till största delen författad ca 1487–1491) – kan man spåra drag ur olika språkliga varieteter: Buddes egen mellanösterbottniska dialekt, den Vadstenasvenska han var bekant med och de talspråksdrag han hade mött i Åbo och Nådendal. Texten har ändå inte bedömts vara mer provinsiellt färgad än motsvarande skriftliga dokument författade inom det svenska språkets kärnområde i väster vid samma tid.

Utgivningen på svenska av Nya testamentet (1526) och hela Bibeln (1541) hade stor betydelse både för skriftspråket och för framväxten av ett talat standardspråk i hela riket. Skriftspråket kom att få mellansvensk och uppsvensk prägel – centralsvenska skulle vi säga i dag – och det talade standardspråket skapades i maktens centrum.

Det byggde på stadsdialekten i Stockholm, på adelns talvanor i Mälartrakten och på de lärdas språk vid universitetet i Uppsala.

På samma sätt kom Åbo så småningom att bli utgångspunkt och norm­centrum för det talade svenska standardspråk som utformades i den östra rikshalvan. Åbo var under hela den svenska tiden centrum för kyrka, rättsväsende och skola. År 1640

71

grundades den kungliga akademin i Åbo, varefter staden också blev ett centrum för akademiska studier och vetenskap. Inom alla dessa samhällssektorer användes svenska. Staden var till övervägande del finskspråkig, men den hade en stor svensk minoritet som representerade ett flertal sociala skikt från ståndspersoner till tjänstefolk. Hur många som i praktiken var tvåspråkiga, med finska eller svenska som modersmål, kan vi inte veta. Vi kan bara utgå från att tvåspråkighet inte var något okänt fenomen då, lika lite som nu.

Förutom bondekolonisationen och de tre så kallade korstågen handlar det under hela den svenska tiden om en inflyttning till den östra rikshalvan av präster, förläningstagare, fogdar, rättare, bruksfolk, hantverkare och senare, speciellt under stormaktstiden, också officerare, lärare, myndighetspersoner och tjänstemän. De förde alla med sig sin variant av svenska som länge var mer lokalt färgad än socialt skiktad. Mobiliteten gick också åt andra hållet: kontakterna mellan Österbotten och Västerbotten till exempel var täta och handelsresor ned till Stockholm ofta före­kommande.

I Åbo möttes alltså många språkvarianter: finska och svenska dialekter, det finlandssvenska stadsspråk som hade börjat uppstå i det medel­tida Åbo och det svenska, närmast centralsvenska, talspråk som inflyttare från den västra rikshalvan representerade. Åbo var en språklig smältdegel i miniatyr, och ståndscirkulation innebar för personer med finsk bakgrund ett byte av språk.

Senast på 1700-talet kan man börja tala om en socialt skiktad Åbosvenska, där de högre ståndens språk fortgående hade anpassat sig dels till det svenska skriftspråket, dels till det talade svenska stadsspråket, speciellt Stockholmsspråket. Det är värt att notera att Åbosvenskan inte saknade lokala särdrag (arkaismer, dialektdrag, fenni­cismer), sådana hade alltså uppstått långt före 1809. Samtidigt förhåller det sig så att de högre ståndens språk i Finland inte har skilt sig speciellt mycket från det samtida centralsvenska talspråket i Sverige. Detta gällde också tidens skriftspråk. De provinsiella dragen försvann allt mer speciellt i högre stilarter; denna utveckling gällde texter författade såväl i Sverige som i Finland.

I de lägre stånden levde däremot de tidigare mer spridda dialektala dragen kvar. Ett karak­ teristiskt särdrag var också den finska influensen.

72

Mer eller mindre tvåspråkiga personer har talat svenska med finska inslag, som sedan har övertagits av andra mer eller uteslutande svenskspråkiga talare. Den socialt skiktade Åbosvenskan spreds så småningom med olika utövare till andra orter i Finland.

Nya domäner övertas och skapas Svenskans domänrepertoar växte i hela riket: kyrkans, skolans, lagarnas språk var svenska. På 1600-talet kom den första mer betydande vittra och lärda produktionen på svenska med Rudbeck, Stjernhielm, Wivallius och Lasse Lucidor.

Genom 1734 års lag skapades ett juridiskt språk av medveten enkelhet och värdighet i kontrast till det krångliga kanslispråk som hade utvecklats tidigare under tyskt inflytande.

En viktig domän återstod, nämligen den aka­ demiska. I rikets centrum skedde under 1700-talet mycket som var till gagn för svenskans utveck­ling till ett vetenskapsspråk. Vetenskaps­akademien började till exempel på 1740-talet ge ut sina handlingar på svenska, till förtret för en del av tidens vetenskapsmän som fruktade att deras verk inte skulle bli lästa utomlands. Latinet, som svenskan konkurrerade med, hade fortsatt en stark ställning i den akademiska världen, men att det svenska språket tog plats i en så prestigefylld skriftspråksdomän som den vetenskapliga var betydelse­ fullt. En konsekvens av detta var att man inom Vetenskapsakademien blev tvungen att lägga ned möda på det svenska språkets vård och beskrivning. Man kom därigenom att medvetet utforma den svenska akademiska prosan eller helt enkelt att lägga grunden till det vi i dag kallar facklitteratur.

Svenska Akademien, som grundades av Gustav III 1786, gavs i uppdrag att arbeta ”uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, vilket bland annat skulle ske genom utarbetandet av en ordbok och en grammatik samt andra arbeten som kunde ge språket stadga och befordra god smak. Ett sådant arbete var Carl Gustaf Leopolds avhandling om svensk stavning (1801). Den blev vägledande också i Finland under hela 1800-talet, främst genom Carl Jonas Love Almqvists populariserade version (1829), som utgavs i många upplagor.

Olof Dahlins utgivning av Then Swänska Argus (1732) anses innebära den nya svenska vitter­

Akademiträdgården i Åbo år 1760. Akvarellteckning av H. H. Appelgren. Kungl. biblioteket, Tilas III:892.

hetens födelse. Också om Argus inte utkom mer än under några få år så är publikationen ändå det första exemplet på journalistik på svenska. Av den samtida triviallitteraturen var det mesta som gavs ut på svenska inte original, utan parafraser och översättningar. Gustav III:s intresse för teater ledde också till framväxten av dramatisk litteratur på svenska, där inte minst kungen själv stod som författare. Därmed hade det svenska språket gjort ytterligare en domäninmutning.

Och vad hände, hade förutsättning att hända, på dessa områden i den östra rikshalvan? Genom universitetet i Åbo odlades den vetenskapliga sektorn också om det först och främst skedde på latin. Under 1700-talet skrevs dock en ständigt ökande del av magisterdisputationerna på svenska. Några betydande skribenter skrev sakprosa på svenska i Finland: Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) med specialområdet den finska nationen, Pehr Kalm (1716–1779) med specialiteten ekonomi och Pehr Adrian Gadd (1727–1797) vars område var kemi.

P. A. Gadd har konstaterats vara författare till den anonyma skrift som 1770 utkom på Salvius’

tryckeri i Stockholm med titeln Undersökning om de fölgder hvarmed inhemskt språks förakt verkar på folkets seder: med tillämpning på svenska folket i synnerhet. Denna skrift är inget mindre än ett språkpolitiskt inlägg som har stora likheter med den i dag aktuella diskussionen om det svenska språkets domänförluster till engelskan. Gadd argumenterade dock inte mot latinet – det behövdes inte längre – utan vad han såg som onödiga lån ur franskan. Som universitetsman med tillgång till litteratur och genom kontakter med kolleger inom hela Sveriges rike, kände Gadd väl till den diskussion om språkfrågor som fördes av språkforskare och de arbeten som utkom på området. Gadds skrift till det svenska språkets försvar har av en språkforskande eftervärld bedömts som en patriotisk tendensskrift vars innehåll utgörs av ”utförliga puristisk-patriotiska haranger”.

Bedömarna har rätt samtidigt som de lite missar Gadds syfte – han var nog mindre purist än patriot. Enligt Gadd var uppskattningen av moders­ målet ett sätt ge uttryck för en nyttig kärlek till fäderneslandet, vilket var ett återkommande tema på 1700-talet.

73

Gadds skrift trycktes av en av tidens språkivrare och språkvårdare, nämligen Lars Salvius som var känd för sitt intresse för modersmålet och som i praktiken genom sitt tryckeri kom att påverka den svenska ortografin. Fem år senare framlade Johan Kreander sin pro gradu-avhandling Strödde tankar, om kärleken til fäderneslandet och dess utöfning med Gadd som preses. Denna avhandling försvarades i monarkens, Gustav III:s, närvaro, då denne besökte Åbo 1775. Det behövde alltså inte vara lång väg mellan Åbo och Stockholm, mellan den östra rikshalvan och den västra. Både människor och tankar färdades i bägge riktningarna.

Tillfällighetsdikter, skillingtryck och visor skrevs på svenska i Finland, och Aurora-sällskapet (1770–1779) gav ut publikationen – Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo med början 1771. En genre med klassiska rötter, nämligen inskriptionstexten, kunde under detta århundrade också utformas på svenska i stället för på latin. Några av de främsta exemplen på sådan lapidarisk text för samtid och eftervärld är författade av Augustin Ehrensvärd på och för Sveaborg, sjöfästningen utanför Helsingfors. Genom att använda svenska nådde

En anonym skrift till modersmålets försvar, författad av Pehr Adrian Gadd 1770. Kungl. biblioteket.

74

Ehren­svärd samtliga läskunniga betraktare, inte endast dem som hade studerat klassiska språk.

Sammanfattningsvis kan man om den svenska tiden – som omspände nära sjuhundra år – säga att både den talade och den skrivna finlandssvenskan har varit minst lika socialt skiktad och lokalt färgad, samt domän- och genremässigt mångsidig, som tal- och skriftspråket i Sverige.

Den lokala variationen var avsevärd i hela riket också i fråga om en variant som enligt dåtida mått kunde gälla som gemensamt standardspråk. Detta gör det extra knepigt att diskutera förekomsten och arten av finlandssvenska särdrag före riksdelningen 1809. Provinsiella drag var inte sällsynta i svenska texter i det övriga riket heller, men att det fanns skillnader i uttalet, i accentförhållandena, noterade Sven Hof redan 1753. Utgående från det vi vet i dag är den mest rimliga slutsatsen att språket i den östra riksdelen har haft sina provinsiella egenheter redan före 1809.

Språkområdet delas itu När den svenske konungen förlorade Finland till den ryske kejsaren genom finska kriget, och denne lovade respektera den rådande ordningen, innebar detta bland annat att det svenska språkets ställning vidmakthölls. Finland hade lagar skrivna på svenska, ämbetsspråket var svenska, skolan och universitetet använde svenska (och latin), i kyrkan förekom bägge språken. Den bildade klassens språk var svenska, med en viss varierande färdighet i finska därutöver. För att använda ett i dag välkänt uttryck: svenskan i det ryska Storfursten­ dömet Finland var ett komplett och samhälls­ bärande språk, vilket finskan då inte var.

Svenskan fortsatte alltså att fungera som ett slags riksspråk trots att det inte längre var majoritetsspråk. År 1815 var 14,6 procent (motsvarande 160 000 personer) av befolkningen svenskspråkig.

Officiella uppgifter om individuell tvåspråkighet bland finsk- och svensktalande från denna (eller senare) tid finns inte. Man får nöja sig med att dra slutsatser utgående från kunskap om enspråkiga och tvåspråkiga bosättningsområden i stället.

Att tvåspråkigheten var mer utbredd i samhällets lägre skikt än i dess högre torde stå klart. I och med att Alexander II avlät ett språkmanifest om finskan som ett myndighetsspråk år 1863, med en verkställighetstid på 20 år, förbättrades finskans

ställning. Riksdelningen fick alltså med tiden en avgörande betydelse för finskan.

Under den svenska tiden hade kontakterna med det svenska språket i Sverige varit täta, kontinuerliga och mångfasetterade, och det handlade om mobilitet i båda riktningarna. Efter 1809 minskade denna kontakt bland annat genom att behovet av samröre i officiella ärenden mer eller mindre upphörde. Yrkesmässiga kontakter, till exempel mellan författare, konstnärer och veten­ skapsmän, bestod. Även det privata samröret mellan släktingar och vänner i bägge länderna, och den kulturella gemenskapen mellan Sverige och Finland, kvarstod och kvarstår dock.

Då storfurstendömets huvudstad genom ett kejserligt beslut år 1812 förlades till Helsingfors förlängdes det geografiska avståndet till den tidi­ gare rikshuvudstaden Stockholm markant. Avståndet markerades ytterligare av att universitetet efter Åbo brand 1827 uppstod som Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors året därpå.

Storfurstendömets politiska, administrativa och kulturella elit fanns nu i den nya huvudstaden.

Språkligt betydde detta att kontakten med språkutvecklingen i Sverige inte längre var garanterad och att den blev mer ensidig; svensktalande finländare reste oftare till Sverige och kunde stanna där till exempel för ett studieuppehåll, men svenskar i Sverige hade inte längre en lika naturlig anledning att söka sig till Finland för att beträda en post eller studera. Det finlandssvenska standardtalspråk som ursprungligen hade utvecklats i Åbo, omplanterades nu i en annan stadsmiljö omgiven av nyländska, svenska dialekter. Grunden var fortfarande standardspråket i Sverige, som i Finland under de föregående århundradena hade berikats av finlandssvenska folkmål och fått en viss finsk prägling, inte minst i uttalet och prosodin. Samtidigt hade det bildade finlandssvenska uttalet behållit drag av svenskt 1700-talsspråk som redan hade förändrats i Sverige. Att finlandssvenska lät annorlunda i svenska öron tyder följande uttryckssätt på: bryta på finska, bryta på den finska dialekten och den finska dialekten av vårt språk. Senare under 1800-talet förekom också benämningar på finlandssvenskan som finsk-svenska, det finländskt svenska riksspråket och den finländska svenskan. Man syftade då både på talat och på skrivet språk, men om man gjorde någon åtskillnad mellan svenskspråkiga och

En rysk tebutik vid Salutorget i Helsingfors 1890. Helsingfors stadsmuseums bildarkiv.

finskspråkiga finländares svenska framgår inte. Även om riksdelningen inte fick några omedelbara verkningar på svenskan i Finland, så innebar den ändå att språket nu skulle återge begrepp, fenomen och aktiviteter i en ny politisk, social och kulturell verklighet. Språket speglar samhället, och storfurstendömet var en del av det ryska imperiet. I och med detta lånades också en hel del ryska ord in i svenskan och samtidigt i finskan.

Att ord för myntslag, måttenheter och samhällsskick lånades in är lätt att förstå, men repertoaren var mycket vidare än så. Lånord för militära termer, yrken och sysselsättningar, handel och handelsvaror, kläder, kärl, maträtter och drycker, verktyg, byggnader och inredningsdetaljer ingick i den flora av ryska lån som förekom i hela landet.

Särskilt typiskt var detta för Viborgska guvernementet, som 1812 förenades med storfursten­dömet efter att ha ingått i det ryska imperiet sedan 1743.

Viborg var känd som en kosmopolitisk miljö med fyra stora språk (finska, svenska, ryska och tyska) jämte ett antal mindre språk och kulturer.

Lån ur ryskan var emellertid inget nytt, speciellt inte i kuststäderna och på Åland, men givetvis blev de ryska lånen mera frekventa under stor­ furstendömets tid.

Behovet, och det spontana inflödet, av ryskt språkgods i storfurstendömets båda språk utgjorde inte något hot mot svenskan (eller finskan).

Det som på sikt skulle påverka finlandssvenskan

75

var inte närvaron av finska och ryska, utan frånvaron av den kontinuerliga och täta kontakt med svenskan i Sverige som skulle ha behövts för att motverka en språklig separatutveckling som nu hade möjlighet att accelerera. En ny politisk gräns hade delat det svenska språkområdet i två delar.

Svenskan höll helt enkelt på att bli det vi i dag kallar ett pluricentriskt språk. Med detta avser man ett språk som har olika nationella varieteter eller natiolekter med egna normcentrum (som tyskan, spanskan, franskan och engelskan, för att bara nämna några exempel). I hur hög grad de olika natiolekterna strävar efter att utvecklas parallellt varierar.

Det dröjde ett tag innan man på finlandssvenskt språkforskarhåll hade formulerat en stånd­ punkt i fråga om svenskan i Finland och svenskan i Sverige. Först måste man över huvud taget uppmärksamma problematiken. Senast kring sekelskiftet 1900 var språkforskarna klart medvetna om och allt mer intresserade av ”det finländska högspråkets” särart i förhållande till ”riks-

svenskan”. Man började sedan så småningom också reflektera över särartens eventuella konsekvenser för svenskan och de svensktalande i Finland. Det är inte helt otänkbart att språkforskarnas nyvaknade intresse hade ett samband med mängden finlandssvenska särdrag. Separationen från språkets centralområde hade då inträffat ett antal språkbrukargenerationer tidigare.

I Boken om vårt land (som utkom första gången 1875) om­nämner Zacharias Topelius det svenska språket och den språkliga situationen i Finland så här: Svenska språket är icke så mjukt, böjligt och fint skiftande som t.ex. det finska; men det är manligt och kraftfullt, det klingar som stål mot berg. Emedan det sjungits av stora skalder, har det blivit så stolt och glänsande som få andra språk. Men när skalder i Finland diktat på svenska, har deras språk blivit enklare och innerligare, liksom en återspegling av vårt lands folk och natur. Här i Finland uttalas svenskan med ett annat tonfall än i Sverige och vi tycka där-

Boken om vårt land och dess författare Zacharias Topelius 1875. Svenska litteratursällskapets arkiv.

76

för, att svenskarna hava ett sjungande uttal. Vi begå många fel, när vi tala svenska: vi inblanda därvid finska ord och uttryckssätt, dem vi ej själva märka. Och om vi icke vårda och bevara det svenska språket rent, kommer det att alltför mycket skilja sig från svenska språket i Sverige, vilket för oss vore en skada.

Detta är ett sätt att uttrycka att finlandssvenskan är och låter annorlunda. Tidens språkforskare noterade att i den också ingår ord och uttryckssätt som avviker från det samtida språkbruket i Sverige. Svenska landsmålsföreningen, ledd av Axel Olof Freudenthal, samlade systematiskt in material. De upptecknade särdragen (ord, former, uttryck och konstruktioner) diskuterades och jämfördes med svenskan i Sverige. Insamling av språkligt och folkloristiskt material var en syssla som man rentav kunde tjäna en hacka på.

Frågan om det var möjligt att påverka utvecklingen kunde få olika svar beroende på vilken språksyn den som besvarade frågan hade. Om man såg på språket som en organism skulle man inte gå in och hindra språkets naturliga utveckling, men om man såg på språket som ett redskap var språkvårdande ingrepp lämpliga, till och med nödvändiga. Samma typ av resonemang fördes också av språkmän i Sverige.

Karl Lindström, den Sverigefödde universitetslektorn i svenska vid universitetet i Helsingfors, företrädde den senare, rationella, ståndpunkten och såg på språket som ett socialt fenomen där variation måste uppstå på grund av olika yttre omständigheter. Det geografiska, och vid det här laget också politiska, avståndet till Sverige måste alltså ge underlag för en självständig språkutveckling. Enligt Lindström var en sådan inte önskvärd eftersom den svenska språkgruppen i Finland var för liten för att kunna isolera sig och överleva språkligt. Lindström förespråkade därför att den språkliga differentieringen skulle motarbetas. I den diskussion som pågick kring sekelskiftet 1900 kunde man så småningom enas om huvudprinciperna: dels var en finlandssvensk separatutveckling inte förenlig med finlandssvenska intressen, dels skulle språkvården i första hand gälla skriftspråket. Sedan hade man mycket olika syn på hur sträng respektive tolerant man skulle vara i olika sammanhang. I grunden har denna syn på språket och språkvården inte förändrats; dagens finlandssvenska språkvård byg-

Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv och språkarkiv annonserar om betalt fältarbete i de svenskspråkiga trakterna i Finland. Svenska litteratursällskapets arkiv.

ger bara vidare. Finlandssvenskan är en natiolekt av ett pluricentriskt språk, men avståndet till normkällan i språkområdets centrum får inte växa sig för stor.

Den finlandssvenska språkvårdens historia upptar många namn på språkforskare som har använt sitt språkvetenskapliga kunnande till att studera finlandssvenskan med det praktiska syftet att gagna språkvården. Axel Olof Freudenthal var den som startade processen, men portalfiguren blev ändå Hugo Bergroth (1866–1937), universitetslektor i modersmålet i Helsingfors och hedersdoktor vid Lunds universitet. Hans bok Finlandssvenska fyllde en nisch när den kom ut

77

Axel Olof Freudenthal (1836–1911) var en av de första som argumenterade för det svenska språket och kulturen som en omistlig del av Finland. Han lade grunden till vetenskapliga studier av svenskan i Finland, och blev 1878 den första innehavaren av professuren i svenska språket och litteraturen vid Kejserliga Alexanders-Universitetet (i dag Helsingfors universitet). Svenska litteratursällskapets arkiv.

1917 och blev en klassiker. I den senare utökade upplagan (1928) ingår en inledning som kan läsas som ett bidrag till svensk sociolingvistik långt innan denna språkvetenskapliga riktning var påtänkt. Bergroth skriver bland annat: Den finländska svenskan […] är sålunda inte något enhetligt begrepp. Det finnes olika slag av finländsk svenska: vi ha att skilja mellan finsk-svenskan, det språk som talas och skrives av finsktalande personer vilka mer eller mindre framgångsrikt sökt lära sig svenska; viborgssvenskan, starkt påverkad av finskan, tyskan och ryskan; herrgårds- och stadssvenskan i landets finska bygder (’bakom-kuopiosvenskan’), påverkad av finskan; och slutligen den egentliga finlandssvenskan, idiomet för den bildade klass som, mer eller mindre svensk till sin härstamning, vuxit upp på orter där den icke varit utsatt för något överväldigande starkt finskt inflytande. Det är efter detta idiom, det stora flertalet svensktalande finländares idiom, som vår finländska svenska bör bedömas. Även detta idiom företer naturligtvis skiftningar: sålunda torde Åbosvenskan vara något friare från provinsialismer än nyländskan; enligt en del personers utsago är detsamma fallet med den österbottniska bildade svenskan.

Bergroth går, speciellt i inledningen till den andra upplagan, in på många frågor som är lika

78

aktuella i dag som på hans tid. Han diskuterar till exempel den finlandssvenska skönlitteraturen och den svenska förläggaren, och konstaterar att den författare i Finland som inte vill bli rättad och retuscherad bara har en möjlighet, nämligen att lära sig skriva högsvenska, vilket är den term Bergroth myntar för ett icke-provinsiellt standardspråk.

Det var kanske att vänta att rikets delning 1809 så småningom skulle leda fram till en berättigad oro för och en livlig diskussion om den språkliga kvaliteten i det svenska språkområdets periferi.

Samtidigt är det viktigt att minnas att diskussionen några decennier före och efter sekelskiftet 1900 fördes mot en fond av oroligheter och stridigheter. De gällde allt från språkstrid mellan så kallade fennomaner och svekomaner till kejserlig förryskningspolitik som hotade storfurstendömets autonomi; så småningom kom man även fram till frågan om Finlands självständighet.

Svenskan – ett av Finlands två språk Övergången till 1900-talet betydde stora förändringar för svenskans ställning i Finland. Under loppet av ett par årtionden hade finskan befäst sin ställning som landets första språk inom administration och kulturliv. Finskan jämställdes med svenskan inom domstolar och myndigheter 1902.

Den nya enkammarlantdagen (1906) befäste finskans ställning i politik och förvaltning. I den 14 paragrafen i regeringsformen av år 1919 fastslogs att ”Finska och svenska äro republikens nationalspråk”, och där stadgas vidare om de rättigheter en medborgare har oavsett modersmål. Det sista momentet i samma paragraf är fundamentalt viktigt: ”Den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens kulturella och ekonomiska behov skola av staten enligt enahanda grunder tillgodoses.” Språklagen (urspr. fr. 1922) ger detaljerade bestämmelser om indelningen i enspråkiga och tvåspråkiga ämbetsdistrikt, självstyrelseområden, myndigheternas inre ämbetsspråk, medborgarnas rätt att använda sitt eget språk i domstol med mera. Samtidigt med språklagen antogs också en lag om den språkkunskap i finska respektive svenska som fordras av statstjänstemän beroende på ämbetets natur och ämbetsdistriktets språkförhållanden. Det är viktigt att notera att språklagens bestämmelser är symmetriska, det vill säga

Hugo Bergroths (1866–1939) iakttagelser om det finlandssvenska språkbruket och hans språkvårdsprinciper har varit grundläggande för den svenska språkvården i Finland ända till våra dagar. Svenska litteratursällskapets arkiv.

lagen skyddar det språk som är i lokal minoritet oavsett om det är fråga om finska eller svenska.

Svenskan förblev nationalspråk, men finskan var (och är) landets huvudspråk. År 1900 hade 12,9 procent av befolkningen svenska som modersmål, år 1950 hade procenttalet sjunkit till 8,7 och år 2007 till 5,5 procent. I absoluta tal har antalet finlandssvenskar sjunkit efter 1940, då det var som högst, 354 000. I dag är antalet något under 300 000. Bosättningen är alltjämt koncentrerad till kusttrakterna.

Balansförhållandet mellan den finsk- och den svenskspråkiga befolkningen i Finland skiftade inte bara numerärt, utan också politiskt och juridiskt i början av 1900-talet. Samtidigt pågick en annan process som skulle leda till viktiga förändringar i själva språkmiljön och därmed också för språken. Det samhälle som svenskan och finskan i Finland började spegla i början av 1900-talet karakteriserades av en sen men kraftig urbanisering. Med en så småningom förändrad näringsstruktur följde en flyttningsrörelse i riktning mot städerna, främst mot södra och sydvästra Finland. Detta fick som följd att städer och brukssamhällen blev språkliga smältdeglar, där lokala och inflyttade språkvanor möttes och slipades mot varandra. Den dialekt som på landsbygden hade signalerat geografisk hemvist blev nu en ingrediens i ett stadsspråk, där förekomsten och avsaknaden av dialektdrag i stället avslöjade talarens sociala status. Denna utveckling skedde parallellt på finska och på svenska.

Inte bara mötet mellan infödda och inflyttade talare i snabbt växande urbana miljöer hade effekt på språket. Ett effektivt och medvetet språkarbete utfördes också av skolan. Här mötte barnen standardspråket både i skrift och i tal. I den finlandssvenska skolan (med svenska som undervisningsspråk) var och är rättesnöret för finlandssvenskan i skrift det svenska skriftspråket i Sverige, där Svenska Akademiens ordlista lades och ännu ligger som en normerande grund. I den finlandssvenska skolan har modersmålslärarna sedan tidigt 1900tal behandlat de finlandssvenska särdragen och deras allmänsvenska alternativ med varierande iver och effekt i sin undervisning.

Den obligatoriska skolgången, med skilda skolor för finsk- och svenskspråkiga elever, har sedan dess stegvis förlängts, och nätverket av grundskolor och gymnasier är i dag tätare än förr. Mötet

79

såväl med ett talat som med ett skrivet standardspråk kan egentligen ingen längre undgå i dag, då i stort sett alla har tillgång till massmedier och internet. Fler möter mer standardspråk i dag än för en till två generationer sedan. Fortfarande är de finlandssvenska folkmålen livskraftiga på många håll, men i dag är det bidialektalitet (dia­ lekt-standard) som gäller. Fler möter också allt fler olika språk i takt med att inte bara arbets- och studielivet, utan också vardagslivet står öppet för intryck och upplevelser från andra kulturer, antingen som en följd av aktiv kontakt på ort och ställe eller som ett resultat av passiv mottaglighet i tv-soffan och biofåtöljen.

Urbanisering, utbildning, massmedier och ny teknik förändrar språket i alla samhällen. I Finland gäller förändringsprocessen inte bara ett, utan alltid åtminstone två språk. Ju längre in på 1900-talet vi kommer, desto tydligare blir det att svenskan i Finland inte kan beskrivas utan att man beaktar till och med tre kontaktytor: den ena mot svenskan i Sverige, den andra mot finskan i Finland och den tredje mot den angloamerikanska engelskan.

Kontakten mellan Finland och Sverige har under hela efterkrigstiden utvecklats så att den i dag på såväl ett informellt som ett formellt plan kan beskrivas såsom tät och omfattande. Den berör fler människor än någonsin förr. Sverigebåtarna åker skytteltrafik med passagerare som besöker varandras länder, kanske främst av privata skäl.

Flygen pilar av och an med upptaget folk som hastar över utskickade av arbets- och uppdrags­givare.

Vi kan, mot en extra avgift, se varandras tv-kanaler. I Österbotten i Finland har man i decennier haft obegränsad tillgång till både svensk radio och tv. Svenska tidningar, tidskrifter, böcker med mera är lättåtkomliga om man så vill, vid sidan av det finlandssvenska utbudet som är omfattande och rikt varierat. Radio- och tv-program som produceras på svenska i Finland är smalare och har svårt att klara konkurrensen med finsk radio och tv, för att inte tala om utbudet av populärkultur och underhållning på engelska. Svenska är ett språk som måste väljas, finska och i dag även engelska är ständigt närvarande.

Kontaktfrekvensen mellan de gamla rikshalvorna är högre än någonsin förr, men det vore säkert fel att påstå att den är av sådan art att den ensam kunde stärka sammanhållningen mellan

80

språket i Finland och språket i Sverige. Situationen är nämligen både av språkpsykologiska och språksociologiska skäl inte enkel. Majoriteten av finlandssvenskarna lever i miljöer som är tvåspråkiga, i regel finskdominerade, och de är själva i praktiken tvåspråkiga. Kontakten med finskan är daglig, medan kontakten med svenskan i Sverige är tillfällig och oftast beroende av individens eget initiativ. De sammanhang där svenska används i Finland är finlandssvenska. Skillnaden mellan svenskan i Sverige och svenskan i Finland är alltid hörbar, det vill säga uttalet och prosodin av­viker oavsett sociolekt och stilnivå. Annars är skillnaden störst när det gäller vardagliga informella sammanhang. Att i ett sådant sammanhang avstå från finlandssvenska lokala ord och uttryck är otänkbart för en finlandssvensk. Språket signa­lerar ju vem man är och var man hör hemma. Och hemma det är Finland med en gemensam finländsk kultur och en finlandssvensk subkultur, som har lånat in drag från olika håll och gjort dem till sina. När det gäller språket i skrift eller i formellare talsituationer upplevs inte svenskan i Sverige som främmande. Finlandssvenskar ”översätter” inte till och från rikssvenska/sverigesvenska, utan rör sig snarare på en språkstege med flera nivåer.

Karta över dagens Svenskfinland, det vill säga över svensk- och tvåspråkiga trakter i Finland. Svenska Finlands folkting.

Svenskan i Finland har förstås alltid levat i nära kontakt med det finska språket. Det som emellertid skiljer dagens, och än mer morgondagens, situation från gårdagens är att den svensk– finska språkkontakten nu omfattar betydligt fler människor, och att dessa människor representerar alla sociala skikt. Tvåspråkigheten har blivit ”klasslös”, och den är mer regel än undantag bland svenskspråkiga i miljöer där majoritetens språk är finska. Tvåspråkig är inte bara den som har vuxit upp med två språk i sin hemmiljö, utan alla som har lärt sig att växla mellan svenska och finska i sin närmiljö. Trots ointresset för svenskämnet i den finska skolan så sker en ökning av tvåspråkigheten också på finskt håll. Antalet äktenskap över språkgränsen har fördubblats sedan 1945, vilket i sin tur innebär att allt fler barn har en möjlighet att växa upp på två språk. Intresset för den finlandssvenska skolan som en inkörsport till svenska språket för barn i helt finska familjer har vuxit under de senaste tre decennierna, och efterfrågan på språkbad på svenska för finska barn är konstant. Fostran på två språk i hemmet och val av skola på svenska börjar bli regel i tvåspråkiga familjer.

Den täta och på alla sätt positiva kontakten över den finsk–svenska språkgränsen har sitt pris, och det priset betalar svenskan, inte finskan i Finland. Det vore emellertid fel att säga att det är tvåspråkigheten som är boven; det är snarare bristen på en välskött balanserad tvåspråkighet som ställer till med problem. Under ett antal decennier efter krigsåren skedde till exempel ett språkbyte från svenska till finska i urbana tvåspråkiga miljöer, vilket ledde till att antalet svenskspråkiga i landet sjönk. Mycket tyder på att färdigheten i landets två språk just nu är så uppskattad i bägge språkgrupperna att förfinskningen inte längre är aktuell. Demografiskt, socialt och juridiskt är finlandssvenskarnas situation trygg, däremot kan man uttrycka en oro för själva språket. Kvaliteten på färdigheten i svenska bland finlandssvenskarna själva är på väg att sjunka, och det är svårt att se hur kräftgången skall kunna stoppas. Det handlar om tecken på språkförlust, som innebär att en tvåspråkig individ tappar en tidigare språkfärdighet eller aldrig uppnår full färdighet i det ena av sina två språk. Ett av de första tecknen på att ett språk börjar fara illa och rosta är att individens stilkänsla blir osäker och att ord- och fras-

förrådet krymper. Ett språk måste hållas i trim genom användning, och i den tvåspråkiga individens vardag kan svenskan komma i kläm när finskan dominerar och engelskan breder ut sig i arbetslivet och i studierna. Det är min övertygelse att mycket av språk(vårds)arbetet under detta sekel kommer att handla om brist på eller förlust av kompetens i svenska som en följd av svenskans faktiska minoritetsposition i Finland.

Svenska språket annorlunda I det ovanstående har jag resonerat lite bredare kring frågeställningar som i dag är nya eller först nyligen har uppmärksammats när det gäller svenskan i Finland. År 2003 utgav Svenska språknämnden i Finland ett förslag till handlingsprogram för svenskan i landet som uttryckligen handlar om språklig kvalitet, inte om språkriktighet i klassisk betydelse. Språknämndens utgångspunkter var följande: Svenskan i Finland är – och måste förbli – ett komplett och samhällsbärande språk.

Svenskan i Finland är en del av det svenska riksspråket.

Det bästa sättet att vårda språket är att använda det.

Att arbeta för ett språk betyder inte att arbeta mot ett annat.

Jag skall kort kommentera vad som ligger bakom ovanstående punkter. För det första är svenskan i Finland ett levande språk inom alla domäner, från de mest privata till de mest offentliga. Lokal och regional variation finns, men några direkta luckor, där språket inte alls skulle förekomma, finns inte i våra tvåspråkiga och enspråkigt svenska kommuner, det vill säga där de flesta finlandssvenskar bor. Den andra punkten kan överraska.

Att detta behövde sägas ut beror på att frågan faktiskt brukar ventileras ibland – att diskutera språk är en vanlig sysselsättning på bägge språken i Finland. En majoritet av finlandssvenskarna är ändå helt på det klara med att deras språk är svenska om än kryddat med nationella särdrag.

Den tredje punkten lånade den finlandssvenska språknämnden av den svenska. Finlandssvenskarna behövde påminnas om att de stärker sitt modersmål varje gång de använder det, gärna också i mer krävande sammanhang. Språkvård är egenvård genom regelbunden och riklig användning.

81

Bergroth beskrev på språkforskares vis fin­ lands­svenskans särdrag i fråga om uttal, böjning, ordbildning, ordfogning, betydelser och ord- och frasförråd. Reuter har bidragit till förståelsen av finlandssvenskans natur bland annat genom att upp­dela särdragen i ett slutet och ett öppet sy­stem: Slutet system (”konsensus”, inofficiell norm) Hit hör sådana språkliga drag som är gemensamma för praktiskt taget alla som talar finlandssvenska och i tillämpliga delar också för finlandssvenska skribenter. Framför allt är det fråga om centrala finlandssvenska uttalsdrag, ett antal morfologiska och syntaktiska drag och inte minst många ord och fasta uttryck. Sådana språkdrag är i allmänhet gångbara åtminstone i vardagligt språkbruk, men många av dem undviks ändå i mer formellt språk.

Mikael Reuter (f. 1943) ledande svensk språkvårdare vid Forskningscentralen för de inhemska språken i mer än 30 år. Hans böcker och spalter om språkriktighet och språkvård har läsare också utanför Finland. Privat foto.

Språkanvändning vid köksbordet räcker inte.

Den fjärde punkten signalerar att språknämnden var medveten om att det ibland går troll i den finländska språkdiskussionen. Då måste man hävda rätten att intressera sig och arbeta för moders­ målet, oavsett vilket det är. Språkbrukare får inte handla så att de medvetet försvagar eller försvårar ett annat språks existens. Ett sådant beteende är ett uttryck för språkchauvinism. I ett tolerant flerspråkigt samhälle behöver ingen be om ursäkt för att han eller hon arbetar för sitt eget språk när stöd och engagemang behövs. Till och med så kallad positiv diskriminering kan vara på sin plats om situationen är alarmerande.

Millennieskiftet har handlat om språkpolitik och så kallad statusvård av språket, och detta har upptagit språkvården i hela Norden. Detta betyder inte att den klassiska språkvården, den så kallade korpusvården, har stått stilla någonstans.

Den grund som tidigare generationer av språkforskare har lagt för finlandssvenskan utvecklas ständigt i takt med att det finländska språklandskapet förändras. Efter Bergroth har den största insatsen inom finlandssvensk språkvård gjorts av fil. dr h.c. Mikael Reuter, som har varit ledande språkvårdare vid Forskningscentralen för de inhemska språken i något mer än 30 år.

82

Öppet system Många språkdrag som förekommer i finlandssvenskan är sådana som av många talare och skribenter upplevs som direkta fel eller som är helt okända för en stor del av finlandssvenskarna. Systemet är öppet därför att det finns oändliga möjligheter att fylla på med bland annat översättningslån och direkta lånord från finskan, men hit hör också en mängd traditionella finlandismer som medvetna språkbrukare undviker.

Inom det slutna systemet finns det som är gemensamt för de flesta finlandssvenskars standardspråkbruk, det vill säga det vi är överens om. Utan­för systemet finns särdrag som inte är etablerade, som inte är kända eller accepterade av alla finlandssvenskar. Acceptansen varierar regionalt i första hand, men också socialt. Enligt Reuter är ändå den vanligaste finlandismen ”det tillfälliga felet”.

Reuter har också skisserat en hierarki för acceptabilitet och användning. I toppen finns offi­ciella uttryck som betecknar särfinlandssvenska företeelser. Sedan följer uttryck som för det mesta hör hemma i det slutna systemet, där­efter mindre etablerade och spridda uttryck. Och längst ner finns tillfälligheterna, inte så sällan resultatet av dåliga översättningar. De allmänt kända och använda finlandssvenska särdragen förekommer inte utan åtskillnad i vilken genre som helst. De fördelar sig enligt stilvärde så att vissa endast går an i ren slang, andra kan användas i en informell stilart, vissa till och med i sakprosa eller rentav i formella sammanhang. För att pricka av ett finlandssvenskt

särdrag på en skala av detta slag – och att veta om draget är allmänt och etablerat eller inte – krävs ett finlandssvenskt språköra.

När man skildrar finlandssvenskan som en varietet (en natiolekt) inom det svenska språkområdet (inom det pluricentriska språket) faller det sig naturligt att resonera kring skillnader mer än kring likheter. Man skapar då lätt ett intryck av finlandssvenskan som något exotiskt, och detta tolkas i sin tur på olika sätt. Finlandssvenskan som en historisk relikt med tydliga drag av språket före 1809 är en tolkning. Finlandssvenskan som en numera totalförfinskad svenska är en annan. Den som lyssnar till ett vardagssamtal mellan finlandssvenskar hör betydligt fler skillnader än den som studerar texter av professionella finlandssvenska skribenter. I snitt rör det sig i det senare fallet bara om mellan ett och knappa tio finlandssvenska drag per tusen löpord. I mindre

vana skribenters texter är de finlandssvenska särdragen givetvis fler. Vi är med andra ord varierande annorlunda.

Det finns ingen enkel etikett att klistra på finlandssvenskan, därtill är redan den inomspråkliga variationen för stor. Detta är också något som karakteriserar ett pluricentriskt språk. Respektive natiolekt har sitt eget centrum och sina egna periferier, och den inre variationen speglar språksamhällets geografiska, demografiska och sociala strukturer. I ett tvåspråkigt land som Finland tillkommer mängden och arten av språkkontakt på olika nivåer i samhället, men främst bland invånarna själva. Allra enklast uttrycker man väl saken så att svenskan i Finland, standardspråket och dialekterna, delar språkområde, men inte landområde med svenskan i Sverige. Finlandssvenskarnas fosterland är Finland och där har svenska språket också hemortsrätt.

Litteratur i urval Ahlbäck, Olav. Svenskan i Finland. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 15. Stockholm, 1970 [1956].

[Gadd, Pehr Adrian]. Undersökning om de fölgder hvarmed inhemskt språks förakt verkar på folkets seder: med tillämpning på svenska folket i synnerhet. Tryckt hos Direct. Lars Salvius.

Stockholm, 1770.

International Journal of the Sociology of Language 187/188. Special Issue: The Swedish-speaking Finns. Eds. Karmela Liebkind, Tom Moring & Marika Tandefelt. Berlin & New York: Mouton de Gruyter, 2007.

Ivars, Ann-Marie. ”Svenskan i Finland på 1800-talet”. I Vårt bästa arv: Festskrift till Marika Tandefelt den 21 december 2006.

Ekonomi och samhälle, red. Ann-Marie Ivars, Mikael Reuter, Pia Westerberg och Ulla Ådahl-Sundgren. Skrifter utgivna av Svenska handelshögskolan, 165, s. 17–28. Helsingfors, 2006.

Kuvaja, Christer. ”Språkgräns – verklighet eller myt? Finskt och svenskt i Norrbotten och östra Nyland under senare hälften av 1700-talet”. I Maktens mosaik: enhet, särart och självbild i det svenska riket, red. Max Engman och Nils Erik Villstrand, s. 285–313. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2009.

Melin-Köpilä, Christina. Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan: Språkliga studier i nutida elevtexter. Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, 41, Uppsala, 1996.

Nordenstreng, Rolf. ”Finländsk svenska på 1700-talet”. I Förhandlingar och uppsatser, 16, s. 20–84. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1903.

Nordin, Jonas. ”Om kärleken till fäderneslandet och dess utövning”. I Nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige, red. Åsa Karlsson och Bo Lindberg. Opuscula Historica Upsaliensia, 27. Uppsala, 2002.

När kom svenskarna till Finland?, red. Ann-Marie Ivars och Lena

Huldén. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2002.

Reuter, Mikael. Översättning och språkriktighet. Helsingfors: Svensk Språktjänst, 2003.

Reuter, Mikael. ”Svenskan i Finland på 1900-talet”. I Vårt bästa arv: Festskrift till Marika Tandefelt den 21 december 2006.

Ekonomi och samhälle, red. Ann-Marie Ivars, Mikael Reuter, Pia Westerberg och Ulla Ådahl-Sundgren. Skrifter utgivna av Svenska handelshögskolan, 165, s. 29–45. Helsingfors, 2006.

Svenska Finlands folkting. http://www.folktinget.fi/spraklagen. html Solstrand-Pipping, Helena. ”Om finlandismerna i Fänrik Ståls sägner”. Folkmålsstudier (Föreningen för nordisk filologi, Åbo) 32 (1989): s. 9–95.

Solstrand-Pipping, Helena. Finlandssvenskan i går, i dag och i morgon”. Språkbruk 3/1993 (Forskningscentralen för de inhemska språken, Helsingfors): s. 3–9.

Tandefelt, Henrika. Borgå 1809: Ceremoni och fest. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2009.

Tandefelt, Marika. Finländsk tvåspråkighet. Forskningsrapport nr 53 från Svenska handelshögskolan. Helsingfors, 2001.

Tandefelt, Marika. Tänk om … Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland. Forskningscentralen för de inhemska språken, 2003. http://scripta.kotus.fi/www/ verkkojulkaisut/tank_om/ (hämtad 22/2 2009).

Tarkiainen, Kari. Sveriges Österland: Från forntiden till Gustav Vasa. Finlands svenska historia 1. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2008.

Thelander, Mats. ”Delad vårdnad och dubbelt medborgarskap – svenskans lott under 200 år”. Under utgivning i Historiska och litteraturhistoriska studier. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2009.

Viborgs fyra språk under sju sekel, red. Marika Tandefelt. Helsingfors: Schildts förlag, 2002.

83

torbjörn söder

Svensk påverkan på värmlandsfinska

E

tt tydligt vittnesbörd om kontakter mellan områdena öster och väster om Östersjön är de ord som funnit en väg från finska till svenska och vice versa. Många av orden har uttalsmässigt anpassats till det nya språket och rotat sig till den grad att de i dag upplevs som genuint inhemska. Exempel på sådana lånord i svenska är känga (< fi. kenkä ’sko’), kont (< fi. kontti ’kont’), kola ’dö’ (<fi. kuolla ’dö’), pojke (< fi. poika ’pojke’).

Svenska ord som på motsvarande sätt har funnit sin plats i finska är aatto (< sv. afton), katu (< sv. gata), läski (< sv. fläsk), tontti (< sv. tomt).

Den skogsfinska kolonisationen av Mellanskandinaviens skogsområden som tog sin början omkring sekelskiftet 1600 innebar att kontakter mellan finsk- och svensktalande personer uppstod i områden där tidigare mycket få sådana kontakter förekommit. Medan den tidigare finska inflyttningen främst hade varit inriktad mot områden i anslutning till Mälardalen, så etablerade sig skogsfinnarna på platser i ett stort område som sträcker sig från Kolmården och Tiveden i söder till södra Lappland i norr. Skogsfinnarna hade, till skillnad från tidigare finska inflyttare, i allmänhet sitt ursprung i Savolax i östra Finland.

I de områden där skogsfinnarnas traditionella näringsfång inte hamnade i konflikt med andra näringar bevarades kultur och språk längre än i områden där sådana konflikter uppstod. I nordvästra Värmland och anslutande norska område var det först i och med det industrialiserade skogsbrukets intåg i början av 1800-talet som de traditionella näringarna började bli marginaliserade. I Bergslagen däremot hamnade skogsfinskt

84

svedjebruk tidigt i konflikt med bergsbruket, eftersom båda näringarna var beroende av tillgången på skog. I Bergslagen blev därför många skogsfinnar tvungna att överge sina traditionella näringsfång för att i stället låta sig inlemmas i bergsbrukens verksamheter. Situationen ledde till att Bergslagens skogsfinnar språkligt och kulturellt försvenskades snabbare än skogsfinnarna i nordvästra Värmland. Situationen i nordvästra Värmland var flera sätt gynnsam för den skogsfinska kulturen och det skogsfinska språket. Det skogbeväxta och tämligen glest befolkade området gav förutsättningar för att det traditionella levnadsättet med tillhörande seder och bruk kunde bevaras. I området fanns en mängd skogsfinska gårdar som utgjorde viktiga knutpunkter i ett sammanhängande socialt nätverk där värmlandsfinska, den skogsfinska som talades i Värmland, var kommunikationsspråket.

Ljudskick Under de dryga 300 år som värmlandsfinska talades i nordvästra Värmland förekom kontakter mellan värmlandsfinsktalande och norsk- och svensktalande. I värmlandsfinskan har kontakterna lämnat spår efter sig i språkdrag som går att knyta till norska och svenska. När det gäller skogsfinskans ljudskick är den rika förekomsten av de tonande klusilerna b, d, g i ställningar där standardfinska har de tonlösa varianterna p, t, k ett drag som kan tillskrivas svensk och norsk påverkan. Fenomenet, som påtalas av många upptecknare av skogsfinska, visar sig i att ord som i

sin standardfinska form har tonlösa klusiler; till exempel har poika ’pojke’ och teki ’han/hon gjorde’ i värmlandsfinska ett uttal som ligger närmre boega och deg. I förhållande till standardfinska uppvisar värmlandsfinska också många fonetiska drag som knyter värmlandsfinskan till de dialekter som talas i skogsfinnarnas ursprungsområde i Finland. Till exempel motsvaras standardfinskans ts, som exempelvis i metsä ’skog’ och katsoa ’titta’, av ht, varför de värmlandsfinska varianterna är mehtä och kahtoa. Ett annat drag som är karakteristiskt för värmlandsfinskan och som knyter den till de savolaxiska dialekterna är den omfattande förekomsten av diftonger. Där standardfinskan har långa vokaler, som i den finska standardortografin återges med dubbeltecknade vokaler, har värmlandsfinskan i allmänhet diftonger. Värmlandsfinskans piä ~ peä ’huvud’, sua ~ soa ’han/ hon får’ motsvaras i standardfinsk skrivning av pää respektive saa.

Lånord Ordförrådet i värmlandsfinska uppteckningar är i hög grad genuint finskt till sitt ursprung. Bruket av östfinska dialektala ord gör att det värmlandsfinska ordförrådet i vissa avseenden skiljer sig från det standardfinska. Exempelvis används i värmlandsfinska ordet hukka ’varg’ i stället för susi som är det allmänna finska ordet för varg.

Lånord från norska och svenska förekommer, men är tämligen lågfrekventa. En förklaring till att uppteckningarna innehåller förhållandevis få lånord är att upptecknarna ofta inriktade sig på områden som ur språklig synvinkel utgör traditionella värmlandsfinska domäner. De värmlandsfinska uppteckningar som finns till hands gjordes till största del under 1900-talets första hälft. Forskarna, som med få undantag var från Finland, lade i allmänhet liten möda på att undersöka hur värmlandsfinskan förhöll sig till moderna företeelser. I uppteckningarna tas i allmänhet upp ämnen som har att göra med sådant som folktro, kyrka, jakt och fiske, boskapsskötsel, skogsbruk, svedjebruk och åkerbruk, det vill säga semantiska fält som omfattas av den traditionella värmlandsfinska vokabulären och som i allra högsta grad är ett arv från tiden före den skogsfinska etableringen i Mellanskandinavien.

Ett förhållande att ta hänsyn till i samband

med potentiella svenska lån i värmlandsfinska är förekomsten av samma lån i finlandsfinska.

Det värmlandsfinska verbet pruukata betyder ’använda, bruka, ha för vana’ och stämmer väl överrens med svenskans bruka till både form och betydelse. Det skulle därför kunna tas för ett lån in i värmlandsfinska. Förhållandet kompliceras emellertid av att verbet även förekommer i finlandsfinska i betydelsen ’bruka, använda’ (SKES: 622), varför man inte kan utesluta att verbet var i bruk hos värmlandsfinnarnas förfäder redan innan flytten över Östersjön. Det är emellertid troligt att verbet ställning stärkts och möjligen också betydelsemässigt utvidgats i värmlandsfinska under påverkan av det svenska verbet.

En anledning till att ord lånas från ett språk till ett annat är att ordet betecknar en företeelse som inte finns representerad i det låntagande språkets vokabulär. Industrialismens intåg i nordvästra Värmlands finnskogar under 1800-talet medförde stora förändringar. I och med Sveriges satsningar på trävaruexport blev det tidigare småskaliga husbehovsbaserade skogsbruket industrialiserat.

Det industrialiserade skogsbruket innebar att nya arbetsmetoder som till exempel timmerflottning blev ett inslag i värmlandsfinnarnas liv.

Substan­tivet flottning hade ingen motsvarighet i värmlandsfinska, varför ordet flöyting lånades in (jfr no. fløyting). Ett annat lånord som dyker upp i samband med skogsbruket är slumppi, av svenskans slumpackord, som i värmlandsfinska är det allmänna begreppet för ackord. Nya transportmedel kräver också beteckningar: (1) [n]e piilillä kävv, ja se maksoi yltä 200 kruunua, se ois tullu paljo halvempi paanalla ’med bil [for de], och det kostade mer än 200 kronor, det skulle ha blivit mycket billigare per tåg [med järnväg]’ (ULMA 11103: 31)

Utan tvekan har svenskans bil och bana utgjort grund för de värmlandsfinska orden. Då orden förekommer i finlandsfinska kan man emellertid fråga sig om orden kom in i värmlandsfinska direkt från svenska eller via finlandsfinsk förmedling. Värmlandsfinnarna kom med största sannolikhet först i kontakt med begreppen i en svenskspråkig kontext, varför ett direkt lån från svenska är troligare. Förekomsten av piili och paana i finlandsfinska torde kunna tillskrivas kontakten mellan svenska och finska i Finland.

85

Den värmlandsfinska inlåningen från svenska och norska är emellertid inte begränsad till nya begrepp och nya företeelser. Även redan lexikaliserade begrepp kan få synonymer i form av lån från svenska och norska. Ett exempel på det är det värmlandsfinska verbet puutata (förekommer även i formen pootata) ’bota’ som förekommer parallellt med det mer frekventa parantaa ’bota’.

Substantiven ukko och kup ger ytterligare exempel på att ett finskt ord och lån från svenska lever sida vid sida i värmlandsfinska. Ordet ukko är ett urgammalt finskt ord som har stor spridning i övriga östersjöfinska språk. Ordet kan kopplas till två huvudbetydelser, dels ’gammal/vuxen man’ och dels ’åska’. Ukko är i finsk folktro dessutom åskans gud. I standardfinska är polysemin delvis upphävd genom en betydelseuppdelning mellan ukko å ena sidan och det avledda ukkonen å den andra. Det förra används i betydelsen ’gammal/ vuxen man’ och den senare i betydelsen ’åska’.

I de finlandsfinska dialekterna lever den dubbla betydelsen hos ukko emellertid kvar. I värmlandsfinska är kopplingen mellan ukko och åska stark.

Ordet förekommer även i betydelsen ’gammal/ vuxen man’, men i avsevärt mindre utsträckning än det från svenska inlånade kup (< gubbe), som i värmlandsfinska är det allmänna ordet för att beteckna ’gammal/vuxen man’. Ordet ukkonen tycks inte ha vunnit insteg i värmlandsfinska.

Det saknas till exempel i Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar:

86

(2) Sitten tull yks kupp, jokk nost ukon, ja ku ukko tull, se oll aivan punanen, ja kupp pelkäis ja menn sänkyyn ja rupess selälle muoata, se ois lyönnä sen hengiltään. ’Då kom en gubbe, som stämde åskan (d.v.s framkallade åska för att få regn), och åskan kom och var alldeles röd, och gubben blev rädd och gick in och lade sig på rygg i sängen, åskan skulle ha dödat honom.’ (NMA 16934)1

Inlåningen av kup i värmlandsfinska har således bidragit till att ukko betydelsemässigt utvecklats på ett annat sätt än standardfinskans ukko, vars koppling till åska är svagare. I standardfinska är den betydelsemässiga uppdelningen tydlig mellan de profana ukko ’gubbe’ samt ukkonen ’åska’ och gudomen Ukko. Hos värmlandsfinnarna var folktron levande längre än i Finland. I den levande folktron fanns det ingen motsättning mellan åskan som gud och som väderlek.

Ett intressant lån från svenska som finns i värmlandsfinska är adverbet ramille(n) ’fram’, av svenskans fram. Formen kan morfologiskt analyseras som stammen rami- och allativsuffixet -lle.

Det förekommer även en motsvarande form i adessiv, ramilla ’framme’. På så sätt är adverben ramillen och ramilla paralleller till standardfinskans perille ’fram’ och perillä ’framme’. Avsaknaden av den tonlösa labiodentala frikativen f i den värmlandsfinska formen visar att ordet anpassats till finsk fonotax. I andra liknande lån, till

Till vänster: Juhola i Östmarks socken är en av de största finngårdarna i nordvästra Värmland.

Platsen bebyggdes redan på 1640-talet och beboddes av släkten Oinoinen i nära trehundra år.

Foto: Isabelle Söder.

Till höger: Rökugnen i rökstugan på Juhola.

Foto: Isabelle Söder.

exempel (tulla) friskiks ’(bli) frisk’ och friiviikko ’frivecka’, som före­kommer i Matti Mörtbergs uppteckningar från 1930-talets andra hälft, ligger uttalet närmare det svenska. Formen ramille torde sålunda ha kommit in relativt tidigt i värmlandsfinskan.

Syntax Med tanke på svensk och norsk påverkan på värmlandsfinskans ljudskick och ordförråd kan man fråga sig om även värmlandsfinsk syntax utstått motsvarande påverkan. Exempel (3) är hämtat från Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar och handlar om en präst som är så snål att han under sina vandringar tar av sig skorna för att inte slita på dem.

(3) […] se otti kengät pois jalastaan ja kanto ne kainalon alla, jott, kun, jotta se tull ramille ’så tog han av sig skorna och bar dem under armen, tills han kom fram’ (ULMA 9624: 36, 46)

I (3) förekommer det tidigare nämnda adverbet ramille i ett uttryck tillsammans med tulla ’komma’. Av exemplet framgår att det på värmlandsfinska är möjligt att använda uttrycket i stället för de finlandsfinska motsvarigheterna saapua ’anlända’ och tulla perille ’komma fram’ för att beteckna att någon kommer fram.

Uttrycket tulla ramille används liksom svenskans komma fram även i den överförda betydelsen

’komma till andras kännedom’. I (4) uttrycker informanten sin rädsla för att något obehagligt skulle hända om det blev känt att hon berättat det hon vet: (4) Minä en toimita nyt. Pelkeän, että se tuloo ramillen ’Jag berättar inte nu. Jag är rädd, att det kommer fram’2 (Mägiste 1960: 64)

I (4) väljer informanten uttrycket tulla ramille framför mer idiomatiskt finlandsfinska uttryck som exempelvis tulla ilmi, tulla tiedoksi, tulla tietoon.

Det finns också andra exempel där den ena delen i ett uttryck är ett lån från svenska/norska: (5) Se ei toimittana, mitenkä se on käönä teliin ’Han berättade inte hur det har gått till’ (Mägiste 1960: 80) (6) Ja sitten min oon soana ottoa rietana ihe ’Och sedan har jag fått ta reda på mig själv’ (Mägiste 1960: 83)

I (5) har svenskans till lånats in och böjts i illativ.

Tillsammans med verbet käydä ’gå’ bildar teliin verbuttrycket käydä teliin med betydelsen ’gå till, inträffa’. I (6) är det svenskans uttryck ta reda på som ligger till grund för ett värmlandsfinskt uttryck. Infinitiven ottoa (fiSt. ottaa) ’ta’ följs av rietana som av allt att döma är en essivform av det från svenska inlånade reda.

Med största sannolikhet har uttryck som tulla ramillen ’komma fram’, käydä teliin ’gå till’ ottoa

87

rietana ’ta reda på’ uppstått under påverkan från svenska och norska och kan betraktas som översättningslån. Exemplen visar att uttrycken förekommer i både konkret rumslig och överförd betydelse. Det finns en grupp värmlandsfinska uttryck som liksom de ovan nämnda innehåller ett lånat element, men där i stället verbet är in­ lånat. Även de står betydelsemässigt i relation till svenska och norska uttryck: (7) Van sitten minä tienasin kolt vuotta, sitten öökkäs peälen, viiskymment aastaijasta ’Men sedan var jag i tjänst i tre år, sedan ökades [lönen] på, [till] femtio om året’ (Mägiste 1960: 82) (8) Se on niin vanha jotta kolmen neljän miespolven on sliitana ulos ’Den är så gammal att den har slitit ut tre fyra generationer’ (Kettunen 1960: 129)

I exempel (7) och (8) följs de från svenska inlånade verben öökätä (< sv. öka) och sliitata (sv. slita) av peälen ’på’ (jfr fiSt. päälle) respektive ulos ’ut’ och bildar ordagranna översättningar av de svenska förebilderna öka på och slita ut.

Många av de värmlandsfinska uttryck som är översättningslån från svenska går att härleda till svenska partikelförbindelser.3 Partikeln i en svensk partikelförbindelse består av ett adverb, en preposition eller i vissa fall ett substantiv, och är syntaktiskt och betoningsmässigt knuten till ett verb.

En annan grupp utgörs av uttryck som består av ursprungligt finska element men som betydelsemässigt står i relation till svenska partikelförbindelser. Många av dessa uttryck återger en avslutad handling. Simplexverbet uttrycker en pågående handling medan partikelförbindelsen betecknar en avslutad handling (jfr t.ex. äta ~ äta upp). I synnerhet tycks adverbet ylös ’upp’ vara vanligt förekommande i sådana uttryck: (9) Vaan eikös minulla pitäis olla paksun niskan, jok on syönä ylös niin monta hevosta, sanoi. ’Skulle inte jag ha tjock nacke, som har ätit opp så många hästar, sade han’ (ULMA 11104: 14) (10) Se ryypi neät ylös kaikki rahat, joka se tienas soitol(l)a ’Han söp upp alla pengar ser du, som han tjänade på [fiol]spelande’ (Mägiste 1960: 57) (11) Kyllä se ois pistännä miehen uuniin ja polttana ylös sen, van se […]

88

’Nog skulle han stoppat mannen i ugnen och bränt upp honom, men han […]’ (Mägiste 1960: 68) (12) Sen poika ei huolinna oppia, vaikka isä kirjoitti ylös ja meinais opettaa. ’Hans son ville inte lära sig (faderns konst), fastän fadern skrev upp och ville lära honom.’ (NMA 16934)

I standardfinska lexika översätts de fetstilade uttrycken i (9–12) med bland annat syödä ruokansa (loppuun, suuhunsa); juoda loppuun; polttaa poroksi; merkitä muistiin, som i ordagrann översättning blir ’äta sin mat (till slut, i sin mun)’; ’dricka till slut’; ’bränna till aska’; ’notera in i minnet’. De värmlandsfinska uttrycken innehållande ylös mot­svaras alltså i standardfinska av olika adverbial bestående av kasusböjda substantiv.

I det material som jag undersökt finns också exempel på uttryck innehållande ylös där kopplingen till någon specifik svensk partikelförbindelse är svår att bestämma. En ordagrann översättning av uttrycket kostata ylös i (13) vore det för svenska icke-idiomatiska *kosta upp. Uttryckets egentliga betydelse torde vara ’kosta på’ eller ’bekosta’.

(13) Sen navetan min oon kostana ylös. Siit ei oo kun kaks aastaikua, kun minä kostasin ylös sen ’Den lagården har jag kostat på/bekostat. Det är inte mer än två år sedan, som jag kostade på/bekostade den’ (Mägiste 1960: 85)

Exempel (13) visar att ylös ’upp’ även används i uttryck som inte är direkta lånöversättningar, men som till sin konstruktion motsvarar svenska partikelförbindelser. Adverbet ylös tycks alltså i någon mån fungera som en självständig verbpartikel i värmlandsfinska.

I exempel (14) förekommer en parallell till kostata ylös. Uttrycket kustantaa päälle som av Mörtberg översätts till ’bekosta’ är uppenbarligen ett översättningslån från svenska där uttrycket kosta på varit förebilden.

(14) Ja se, näes, niien lukulapsien pitt lauloa kirkossa, jotta lukkar sai kuunella tokko tuloo lukkaria yhestäkään, jotta ois väärti kustantaa päälle lukkariks ’Och, ser du, läsbarnen måste sjunga i kyrkan, så att klockaren fick höra, om det kunde bli någon klockare av dem, så att det skulle löna sig att bekosta utbildningen [till klockare]’ (ULMA 11099: 68)

De uttryck liknande svenska partikelförbindelser från värmlandsfinska som hittills nämnts före­

kommer inte i standardfinska. Däremot finns konstruktioner i standardfinska som till sin uppbyggnad i hög grad överensstämmer med svenska partikelförbindelser, till exempel ajaa alas ’pressa ned’, käydä läpi ’. I ISK menar man att dessa verbuttryck utgör ”idiomatiska predikat” (ISK: 448), det vill säga att verbet och partikeln tillsammans bildar en semantisk enhet vars betydelse i någon mån är en annan än delarnas grundbetydelse lagda till varandra. I (15), som är hämtat från ett finskt internetforum, är det verbet käydä ’gå, besöka’ och adpositionen läpi ’igenom’ som bildar ett idiomatiskt predikat (jfr svenskans partikelförbindelse gå igenom [en fas, en period]). I andra sammanhang förekommer partiklarna i sin egenskap av adpositioner eller adverb (16).

(15) Toivottavasti tämä jää vaiheeksi, jonka olen käynyt läpi eron jälkeen ’Förhoppningsvis förblir det här en fas, som jag har gått igenom efter skilsmässan’ (16) Maanantain taival jatkui Suomen läpi Helsinkiin ’På måndagen fortsatte resan genom Finland till Helsingfors’ (ISK: 448)

Till skillnad från de svenska partikelförbindelserna utgör den finska konstruktionen inte någon betoningsmässig enhet. De svenska partikelförbindelserna har som regel ordgruppsbetoning, vilket innebär att verb och partikel utgör en uttalsmässig enhet, där den efterställda partikeln är betonad. Ordgruppsbetoningen gäller vare sig partikelförbindelsens betydelse är fullständigt transparent utifrån delarnas betydelse eller inte.

Satsen Han gick bort har samma betoning vare sig betydelsen är ’han avlägsnade sig’ eller ’han avled’.

I finska är den ordföljdsmässiga kopplingen mellan verbet och partikeln inte lika hårt bunden som på svenska. Det kan vanligen förekomma andra satsdelar mellan verbet och partikeln.

I (17) intar satsens objekt ställningen mellan verb och partikel, vilket normalt inte förekommer på svenska: (17) [hallitus] ajoi uudistuksen läpi ’regeringen drev igenom reformen’ (ISK: 448)

Att vissa uttryck i värmlandsfinska går att härleda till svenska partikelförbindelser väcker frågan om det också går att skönja svensk påverkan på

Bärkasse, Två lövskärorr, Släde. Skisser av Matti Mörtberg (ULMA 12423: 349, 124, 276).

ordföljden i uttryck som liknar svenska partikelförbindelser. Av exempel (3–14) är bara (10) undantag från att sekvensen verb + adverb följs.

Att ordföljden i dessa exempel följer den svenska förebildens ordföljd är inte anmärkningsvärt med tanke på att det rör sig om översättningslån och att ordföljden dessutom är fullt normal i finska. Frågan är i stället om sekvensen verb + adverb under påverkan av svenska partikelförbindelser allmänt ökat i frekvens i förhållande till andra sekvenser där adverbet inte följer direkt efter verbet. För att undersöka detta förhållande har jag gjort en jämförelse mellan värmlandsfinska och finlandsfinska dialekter. Det värmlandsfinska materialet är hämtat från Vermlannin murretta (Soutkari 1999) och det finlandsfinska från Pihtiputaan murretta (Lehtinen 1982) och Rauta­ lammin murretta (Yli-Luukko 1983). De båda senare dialekterna talas för övrigt i det område

89

som tidigare utgjorde storsocknen Rautalampi, det område som brukar anges som värmlandsfinnarnas ursprungsområde. Den mycket begränsade jämförelsen är koncentrerad till uttryck som innehåller adverbet pois ’bort’, eftersom det är relativt frekvent och såtillvida kan ge en statistisk antydan. I både det värmlandsfinska och det finlandsfinska materialet förekommer adverbet pois som adverbiell bestämning till verb vid 29 tillfällen. I det värmlandsfinska materialet förekommer sekvensen verb + pois utan något mellanliggande element vid 23 tillfällen medan motsvarande siffra i det finlandsfinska materialet är 13. Konstruktioner med verb + pois utgör 79 procent av det värmlandsfinska materialet och 48 procent av det finlandsfinska. Jämförelsen antyder följaktligen att den ordföljd som förekommer i svenska partikelförbindelser är vanligare i värmlandsfinska än i finlandsfinska dialekter.

Betoning

I en artikel från 2001 redogör Kuronen & Leinonen för fonetiska skillnader mellan finlands­sven­ ska – främst så som den talas i landets södra delar – och standardsvenska. En av de frasprosodiska skillnaderna som Kuronen & Leinonen lyfter fram berör rikssvenskans ”frasbetoningsmönster där en av stavelserna i det sista ordet i frasen blir betonad och alla stavelser före denna är obetonade”. (2001: 129) Exempel på sådana fraser med ord­ gruppsbetoning som nämns är verbfraserna (tecknet ' markerar betonad stavelse) gå 'ut, komma 'in, få 'veta, ligga och 'sova, vara 'sur, spela 'kort, ligga 'vaken, bada 'naken, hugga i 'sten. Partikelförbindelserna tillhör denna verbfraskategori. I standardsvenskt uttal är detta betoningsmönster mycket stabilt med betoningen på det sista ordet i frasen. I finlandsvenskt uttal är betoningsmönstret däremot mer vacklande. I en undersökning omfattande 50 standardsvenska och 50 finlandssvenska partikelverb noterar Kuronen & Leinonen att partikelverben hos två av fem informanter uttalas enligt ett betoningsmönster där verbet inte är obetonat (2001: 130). Undersökningen pekar på en stor idiolektisk variation i finlandssvenska medan det rikssvenska uttalet inte innehåller nämnvärda variationer. Sålunda kan uttalet komma 'in förekomma i både finlandssvenska och standardsvenska, medan uttalet 'komma 'in bara förekommer i

90

finlandssvenska. Författarna menar att skillnaderna i stor utsträckning beror på att finlandssvenskan i satsbetoningshänseende närmat sig det finska majoritetsspråket, där andelen betonade stavelser i en sats i allmänhet är betydligt fler än i svenska.

Mot bakgrund av finskans påverkan på finlands­ svenskans betoningsmönster skulle man kunna förvänta sig en motsvarande svensk påverkan på värmlandsfinska. En anpassning av svenskt värmlandsfinskt betoningsmönster till svenskt be­ton­ ings­mönster vore att verbet i sekvensen verb + adverb skulle vara svagare betonat än adverbet. I transkription av finska dialekter markeras i allmänhet tre grader av satsbetoning. Tecknet '' markerar stark och tecknet ' medelstark betoning medan svag eller obetonad stavelse förblir omarkerad: (18) […] ja minä nüt 'paremmim ''muistan […] […] och jag minns nu bättre […] (Yli-Luukko 1983: 43)

I den jämförande undersökning av värmlandsoch finlandsfinska dialekter som nämnts tidigare framträder emellertid ingen avgörande skillnad beträffande satsbetoningsmönster. I såväl Värmland som Pihtipudas och Rautalampi är tendensen att både verb och adverb markeras med stark eller medelstark betoning. I drygt hälften av fallen markeras starkare betoning på adverbet. I något enstaka fall är verbet starkare markerat än adverbet och i övriga fall är betoningen den samma.

I det värmlandsfinska materialet förekommer bara ett fall där verbet markeras som svagt betonat eller obetonat. I materialet från Pihtipudas och Rautalampi förekommer fyra sådana fall.

Slutsatser Att man i värmlandsfinskan finner spår av norsk och svensk påverkan är föga förvånande med tanke på att språket under lång tid talades i ett område i vars närhet också norsk- och svensk­talande levde. Ett välkänt bevis på norsk och svensk påverkan är de lånord som tagits in i värmlandsfinskan. Ett annat sådant bevis är det inflytande som svenska och norska haft på uttalet av värmlandsfinskans klusiler. Men påverkan stannar inte vid lånord och uttal.

Förekomsten av konstruktioner liknande sven­ ska partikelförbindelser visar att påverkan även omfattar värmlandsfinsk syntax. Idioma­tiska ut-

tryck som ryypätä ylös ’supa upp’ har funnit sin väg in i värmlandsfinskan som översättningslån som sedermera etablerat sig som vardagliga värmlandsfinska uttryck. Uttrycket kostata ylös är intressant så till vida att det är en värmlandsfinsk partikelförbindelse som inte har någon tydlig svensk förebild, vilket antyder en tendens hos ylös att utvecklas till en produktiv värmlandsfinsk verbpartikel. Den högre frekvensen av sekvensen verb + pois i värmlandsfinska jämfört med finlandsfinska dialekter tyder också på en influens från svenskans partikelförbindelser.

En viktig förutsättning för norsk och svensk påverkan på värmlandsfinsk syntax var den utbredda tvåspråkigheten bland värmlandsfinnarna. En tvåspråkig miljö möjliggör att särdrag från ett språk tar gestalt i ett annat. Om en specifik språklig konstruktion i ett språk regelbundet översätts till ett annat finns en möjlighet att den också blir en integrerad del i det senare. När konstruktionen väl integrerats öppnas dörren för

andra konstruktioner av samma slag. På så sätt kan en ny typ av språklig konstruktion få fäste.

En förutsättning för att så skall ske är emellertid att den nya konstruktionen når acceptans i språksamfundet. Så var uppenbarligen fallet med de konstruktioner i värmlandsfinskan som uppstod med svenskans partikelförbindelser som förebild.

I finlandsfinsk kontext nådde konstruktioner med svenska partikelförbindelser som förebild inte samma acceptans. I den finska bibelöversättningen från 1776 förekommer visserligen uttrycket syödä ylös ’äta upp’, men i senare översättningar har det ersatts med andra uttryck. I Finlands nationella emancipation var det finska språket en viktig symbol som man i möjligaste mån ville hålla ren från uppenbara svecismer.

Förkortningar fiSt. = standardfinska sv. = svenska

noter 1. Någon fullständig sidhänvisning kan inte göras eftersom Matti Mörtbergs uppteckningar i Nordiska museets arkiv delvis saknar sidnumrering.

2. Exempelsatsernas svenska översättningar är gjorda av artikelförfattaren, undantaget materialet från ULMA och NMA som översatts av Matti Mörtberg.

3. Jag väljer att liksom Svenska Akademiens grammatik använda

termen partikelförbindelse i stället för partikelverb. Termen partikelverb används ofta inskränkt om konstruktioner mellan verb och partikel som medför en semantisk förskjutning i förhållande till verbets och partikelns enskilda grundbetydelse. Termen partikelförbindelse avser renodlat det syntaktiska och betoningsmässiga förhållandet mellan verb och partikel.

Referenser ISK: A. Hakulinen & M. Vilkuna. Iso suomen kielioppi. Helsinki, 2004.

Jönsson, L. m.fl. (red.). Svenskans beskrivning, 24. Förhandlingar vid tjugofjärde sammankomsten för svenskans beskrivning, Linköping, 22–23 oktober 1999. Linköping, 2001.

Kettunen, L. Kahdeksan matkaa Vermlannin metsäsuomalaisiin (1907–1937). Helsinki 1960.

Kuronen, M. & K. Leinonen. ”Fonetiska skillnader mellan finlandssvenska och rikssvenska”. I Jönsson m.fl. (2001).

Lehtinen, R. Pihtiputaan murretta. Helsinki, 1982.

Mägiste, J. Vermlannin sammuvaa savoa. Helsinki, 1960.

NMA: Nordiska museets arkiv, Stockholm.

SOFI = Språk- och folkminnesinstitutets samlingar, Uppsala.

Soutkari, P. Vermlannin murretta. Helsinki, 1999.

SKES: E. Itkonen. Suomen kielen etymologinen sanakirja. Helsinki, 1955–1981.

Svenska Akademiens grammatik, 3: Fraser; U. Teleman, S. Hellberg & E. Andersson. Stockholm, 1999.

ULMA = SOFI Yli-Luukko, E. Rautalammin murretta. Helsinki, 1983.

91

anders björnsson

Om det finska och det svenska Samtal med Nils Erik Villstrand

U

tanför Riddarhuset har vi stämt träff. Det är en central men samtidigt en smula ödslig plats. Biltrafiken går på högvarv och middagssolen blixtrar i januarikölden. Det är dagen efter riksdagens högtidliga öppnande, med den ovanliga finska närvaron i plenisalen: president, talman, statsminister. Nils Erik Villstrand, historieprofessor vid Åbo Akademi, har just lämnat Riddarholmen, tagit skydd av sockeln till statyn över Gustav Vasa. Hos det stora förlaget har han diskuterat ett bokprojekt. ”Drottning Kristinas fyrkantiga rike” är den preliminära titeln på hans del i arbetet. Axel Oxenstierna, drottningens mentor, var tidens stora gestalt – och i någon mån också rummets. Han skapade det moderna adelsståndet som barockskapelsen vid Strömmen och Riddarfjärden skulle förgylla. Han upprättade en effektiv centralförvaltning som genom seklerna har fyllt både ett och flera Riksarkiv, även om den röda tegelbyggnaden tvärs över vattnet sedan länge är tömd på innehåll. I fyrtiotvå år var han kansler i det rike som bestod av Sverige och Finland gemensamt. Men han har också en mera direkt anknytning till den östra riksdelen. nils erik villstrand. Det var faktiskt i Finland som Oxenstierna erhöll sitt friherreskap – i Kimito, i Åbolands sydöstra skärgård. Det var efter freden i Knäred 1614. Hur ofta han var där är osäkert, men ett besök gjorde han, det vet man.

Från Kimitoön, i Västanfjärds socken, skall han ha tagit marmor till sitt Fiholm i Sörmland. Men Västlax-marmor togs också till slottet Tre kronor och till Katarina Jagellonicas gravkor i Upp-

92

sala domkyrka. År 1935 disputerade John Gardberg vid Åbo Akademi på avhandlingen Kimito friherre­skap. Undersökningen, som är minst sagt minutiös, skulle förtjäna att återupptäckas, särskilt i Sverige.

De här friherreskapen var ett led i den tidens regionalpolitik, kan man säga. Per Brahe d.y. blev friherre till Kajana, och på samma sätt användes rikets adel under det dynamiska 1600-talet till att ”excolera”, uppodla, de olika landsdelarna, inte minst i periferierna – Karelen och Österbotten är goda exempel. Ebba Brahe anlade Jakobstad till åminnelse av sin make Jakob De la Gardie, riksmarsken, som ett led i ett omfattande stadsgrundande. Man skall betänka att en och samma adelsman, också stora jorddrottar, kunde ha sitt ägande spritt över riket, och detta splittrade ägande var i sig en starkt integrerande kraft. anders björnsson. Vi börjar vårt samtal med att uppehålla oss i 1600-talet – då fungerade riksenheten kanske som allra bäst. Du nämnde Västlaxmarmorn som fraktades västerut, men det gick ju trafik också i annan riktning. Den nya brukspolitiken som bar Carl Bondes signatur innebar bland annat att nya bergverk med hamrar inte längre fick anläggas i de gamla bergslagen – man var rädd för avskogning. Och därför uppkom en räcka nya bruk, med ugnar och smedjor, längs Upplands- och Norrlandskusten, nere i Tjust i Småland men också i Egentliga Finland och Nyland. Men det fanns inte järnmalm på alla dessa platser, så bruken i Finland fick sin råvara främst från Utö i Stockholms södra skärgård. Och precis

som du kan se stenbrottet i dagens Västanfjärd, så kan du se de övergivna gruvhålen på dagens Utö.

Georg Haggrén har skrivit en doktorsavhandling där han visar hur strängt reglerad brukspolitiken var och hur den tog sikte på riket som helhet. Svenskt järn var en het produkt på den internationella marknaden och tillverkades överallt där det fanns vatten med fallhöjd.

Kristersson (Horn). Han kom från en av rikets främsta frälsesläkter, var en skicklig diplomat men är mest känd som svensk sjöhjälte. Inför freden i Nystad 1721, när stora nordiska kriget var över, spelades den centrala rollen av Johan Lillienstedt, född i Björne­borg. Hans far var lärare där och blev senare kyrkoherde i en församling i Satakunta. Lillienstedt, som avled 1732 på sitt gods i Svenska Pommern nils erik villstrand. I Osnabrück och ligger begravd i Mariakyrkan förhandlade Johan Oxenstierna, son i Stralsund, är ett utmärkt exempel till Axel och då bland mycket annat på de många framgångsrika karriäfriherre till Kimito, om fred för Anders Björnsson risterna under svensk stormaktstid. svensk räkning. Därför finns orten Det här kan ses mot bakgrund av nämnd i det dokument som undertecknades 1648, att hela nuvarande Finland under 1500-talet hade som gav Europa fred och som etablerade den varit ett krigsnära område – med en svag centralwestfaliska ordningen. Men just denna fred har makt och en stark lokal adel. Centraliseringen nästan ingen plats i finländskt historiemedvetan- kom igång senare hos oss i öst, och det är också de. Den reg­lerade ju inte östgränsen. När freden där som det sista medeltida upproret – klubbekriuppmärksammades i Europa år 1998 tog Sverige get (1597), när en fraktion ur adeln bestämde sig aktiv del i begivenheterna. I Finland noterades de för att stödja missnöjet bland bönderna – ägde med ett på sin höjd förstrött intresse. I anslutning rum, femtio år senare än i Sverige, där Dackeupptill den stora utställning som ordnades i Tyskland roret hade kvästs redan 1544. gavs tre mastiga böcker ut. Men i ett enda offentligt bibliotek i Finland kan man få tag på del I. Finsk 1700-talsradikalism Den som vill läsa de två övriga banden får ta färjan till Sverige. anders björnsson. En gång när vi gjorde ett raMan har sagt att om Sveriges historia är dess dioprogram tillsammans talade du om hur det konungars, så är Finlands dess freders, närmare luktade strömming och tjära vid kajerna längs bestämt de som berör gränsen mot Ryssland el- det som numera heter Nybroviken i Stockholm. ler Sovjet. Traditionellt är 1611, då Gustav II Adolf Det var borgare och bönder som förde de dofterblir kung, och 1718, med Karl XII:s död, de år som na med sig över Bottenhavet, när de skulle sälja avgränsar stormaktstiden i svensk sina varor till lokala marknader i historia, medan samma period i huvudstaden men väl också för exFinlands historia anses börja med port. Samtidigt var de kanske arga freden i Stolbova 1617 och nå sitt för att de måste gå över Stockholm slut med freden i Nystad 1721. (eller Åbo eller Gävle, stapelstäderBåde när Sverige tog steget in na) för att få ut sina produkter ur i det som skulle visa sig bli storlandet. maktstid och när epoken avslutades Under 1700-talet kom det rätt innehade en person från Finland en mycket radikalism från Finland. av huvudrollerna. År 1561 hade borDen riktade sig mot det ekonomisgarna i Reval sänt en delegation till ka regleringstvånget men också Stockholm för att be om svenskt mot politiskt maktmissbruk. I år beskydd, och den som sedan ledde borde vi kanske högtidlighålla inte förhandlingarna på svensk sida i bara ett 200-årsminne utan också Reval var en finne, nämligen Klas ett 250-årsminne. 1759 utgav Peter Nils Erik Villstrand

93

Forsskål, Linnélärjungen, sin traktat Tankar om borgerliga friheten – en rättsstatens och republikanismens höga visa. Dess viktigaste sats lyder: Borgerlig frihet är inskränkt regering plus oinskränkt skrivfrihet. Detta fick man inte säga, åtminstone inte på svenska, under frihetstiden när partibossarna ville ha oinskränkt makt. Uppsala universitets konsistorium gav inte trycktillstånd och när Forsskål i november det året lät publicera den i Stockholm, konfiskerade kanslikollegium omedelbart den del av upplagan som författaren inte lyckats sätta i säkerhet. Forsskål föddes 1732 i Helsingfors. 1740 flyttade familjen över till Sverige, fadern blev kyrkoherde i en norduppländsk församling, senare i Finska församlingen i Stockholm. Historikern Pentti Renvall har kallat det som följde på Forsskåls skrift för den finska politiska radikalismens årtionde. Vid reformriksdagen 1765–1766 får finnar och svenskar först av alla i världen grundlagsfäst tryckfrihet. Kaplanen från Gamlakarleby Anders Chydenius var en verksamt drivande kraft för detta. På det viset kan man säga att den liberala demokratin i Sverige har starka finska rötter. nils erik villstrand. Den epok i vår gemensamma historia som kallas frihetstiden har ett träffande namn. Friheten fanns på allas läppar.

Svenskarna levde som ett fritt folk: religiöst oberoende i förhållande till den katolska kyrkan, aldrig under främmande styre, inte styrt av egna despotiska kungar utan i ett tillstånd av rättsäkerhet där ståndens privilegier respekterades.

Gustav III var ju mån om att profilera sig som den som med sin statskupp hade räddat den sanna friheten undan partisplittring och egennytta.

Friheten var och är ett starkt positivt laddat begrepp, men samtidigt har vi i både Sverige och Finland sedan länge också en stark tilltro till staten. Vi gnäller över skatterna eftersom det hör till att göra så men tror ändå till skillnad från nästan alla andra staten om gott.

Anders Chydenius bleknar i en jämförelse med den samtida Adam Smith, men han lyckades skickligt och övertygande klä i ord det som många tänkte på bägge sidor om Bottniska viken.

Man kan verkligen tala om en social beställning på en sådan person som han just då när han framträdde. Tryckfrihet och andra friheter propagerades, kanske alldeles särskilt rätten att skaffa sig

94

bärgning utan statliga skrankor. Det bottniska stapeltvånget, som vad jag kan se inte upplevdes som så väldigt hämmande i de österbottniska städerna under stormaktstiden, sågs nu som en fjättrande boja. Man hade de ekonomiska musklerna och ville inte minst bli kvitt huvudstadens förmynderi.

Integrerat men inte jämbördigt anders björnsson. Du har någonstans sagt att revanschismen efter 1812 sattes i malpåse för att snabbt tas fram vid första bästa internationella kris som tycktes öppna för möjligheter att sy ihop riket på nytt. Det är förstås ”1812 års politik” du tänker på, den dynastiska allians som Berna­dotten och Romanoven, kronprins Karl Johan och kejsar Alexander, ingick efter Finlands avskiljande från Sverige. Och det är väl riktigt – om man inte med unionen med Norge 1814 kan tala om en viss revansch. Men under flera hundra år, då Sverige och Finland utgjorde ett rike, var ju också dansken, juten, och inte bara ryssen, mosko­viten, ”arvfienden” – den vi ständigt måste värna och revanschera oss mot. Åtminstone från Kalmarunionen 1397 och fram till slaget vid Lund 1676. Efter det sjunker dansk småstatsimperialism tillbaka och den ryska kolossen träder fram som en Öster­sjömakt. Under stora nordiska kriget, liksom 1808–1809, anslöt sig Danmark som juniorpartner till Sveriges fiender; men det blev aldrig mer än nålstick jämfört med de tidigare uppgörelserna. Arvid Horn, som hade krigat på Karl XII:s sida mot tsar Peters armé, insåg vad det nya grannskapet betydde. Följaktligen blev han pragmatiker. Kanske var Horn sin tids Paasikivi eller Kekkonen. nils erik villstrand. Man bör hålla i minnet att riket, efter det att korstågen österut upphörde i början av 1300-talet, visserligen utvecklades mot någon form av statsbildning – och att det i vart fall var ambitionen – men det innebär inte nödvändigtvis att det var fråga om en sammanslagning av två riksdelar, varav dagens Finland skulle ha varit en. Så såg det inte riktigt ut. Det fanns många andra indelningar. Makten tedde sig snarast som en mosaik. Karl XI var en enväldig monark när stormakten Sverige stod i zenit, men han var inte enväldig överallt i tidens

svenska välde. Riket som sådant konstituerade en laggemenskap med gemensamma institutioner, men utanför denna stod Baltikum (Estland, Kurland, Livland), som hade egna lantdagar, och Ingermanland, som saknade representativa organ. Svenska kungar försökte införa svensk lag i de provinser de erövrade – Karl XI:s målsättning var att avskaffa livegenskapen i Baltikum – men det gick trögt och det hanns inte med innan hela äventyret var till ända. anders björnsson. I Nordtyskland, Svenska Pommern, hade invånarna två suveräner, två parallella överheter: den svenske kungen, vars undersåtar de var, och den tysk-romerske kejsaren, som befolkningen befann sig i något slags länseller vasallförhållande till. I vissa situationer tycks det som om de här båda tillhörigheterna balan­ serade eller tog ut varandra. Det är väl så man skall se det gamla pommerska talesättet: ”Unter den drei Kronen ist gut zu wohnen” – eftersom den svenska monarken måste ta hänsyn till kejsarens rättigheter. Finlands och Sveriges sammanväxande är däremot en mycket långsammare – och, höll jag på att säga, organisk – process. Det medel­tida riket vidgade sig men inte på terri­torier där det existerade en tidigare statlighet. Det ändrade sig förstås när Skånelandskapen och de gamla norska landskapen slukades, medan Baltikum och Pommern fortsatt hade en mycket lösare legal knytning till riket. Och är det inte också då riket börjar bli en stat i någorlunda modern mening – mer än kronan som överherre, med ämbetsmän som sätter igång att agera målmed­vetet och målrationellt? nils erik villstrand. För att det inte skall låta för idylliskt bör man tillägga att de finska och de svenska landskapen under flera hundra år visserligen var integrerade med varandra – genom laggemenskapen, genom den gemensamma lutherska läran, också genom ett gemensamt förvaltningsspråk. Men någon jämbördighet mellan två lika stora riksdelar var det inte fråga om. Finland var för litet för att räcka till en hälft, ens någotsånär. Kring 1800 uppskattades att endast fjorton procent av den totala förmögenhetsmassan fanns i den östra riksdelen. Till territoriet var Finland en tredjedel med en fjärdedel av befolkningen.

Vad skall vi kalla Finland mer än just Finland?

Inte rikshalva men gärna riksdel: den östra eller finska riksdelen att jämföra med den västra eller svenska riksdelen. Lika användbart är det att följa exemplet från 1700-talet och bejaka det maritima.

Folk bodde på den svenska eller den finska sidan.

Och när jag nu en gång har fått upp farten: Vi har ingen anledning att kalla den statsbildning som upplöstes 1809 för Sverige-Finland eftersom begreppet antyder existensen av något slags svenskfinländsk union. Rikets namn var Sverige.

Vi är vana att föreställa oss det svenska riket som två delar. För trehundra år sedan talade man lika gärna om rikets fyra delar: Svealand, Götaland, Norrland och Finland. Sverige var ett rangens rike och den interna rangordningen – av städer, län och stift – hade stor betydelse. Den här rangordningen trädde i dagen vid kungliga krönings- eller begravningsprocessioner, och bortsett från den medeltida hierarkin, som inte gick att göra någonting åt, skedde maktpolitiska justeringar, allteftersom riket expanderade. Viborgs stift, grundat 1554, förargade sig över att Lund, den gamla danska biskopsstaden, placerades före när Skåne blev svenskt. anders björnsson. När du sade att korstågen upphörde, så menade du det tredje i ordningen, eller hur? Tåget mot karelarna blev det sista – Magnus Erikssons mot Novgorod ligger lite utanför.

Men hela processen satte igång redan i mitten av 1100-talet. Det var då som kung Erik for i väg över Ålands hav mot nuvarande Åboland i sällskap av soldater, och tillsammans med biskop Henrik i sällskap av prelater, för att döda och döpa. Enligt legenden i vart fall. Sedan åkte Erik tillbaka till Uppsala och dräptes av en dansk tronpretendent och Henrik blev kvar och dräptes av bonden Lalli. Det här hör till grundarmytologin och är inte nödvändigtvis sant. Det återberättades av Carl Grimberg som beskrev finnarna som mongoler – ungefär som polacker och andra slaviska folk har beskrivit ryssarna som mongoler, vilket ryssar i allmänhet tycker är lite olustigt eftersom det var rusiska stammar och furstar som stoppade den mongoliska framryckningen. Grimberg och nationalistiska historieskrivare har menat att ”svearna” var tvungna att markera eftersom det kom rövarband österifrån och härjade längs Roslagskusten. Det var ett erövringståg i självförsvar. Att något hände vid den här tiden står ändå klart.

95

Den som vill kan studera ett par väggmålningar i det De Geerska gravkoret i Uppsala domkyrka. Där är delar av denna grundarmyt framställd.

Det är friherre Charles De Geer af Leufsta, Linnés vän, som har sin sarkofag här tillsammans med sin hustru Catharina Charlotta. Albertus Pictor gjorde bildsviten, rekonstruerad kring 1890 av J. A. G. Acke, gift med Zacharias Topelius dotter.

Och som av en händelse är det hus Charles De Geer lät bygga på Västra Trädgårds­gatan sedan 1942 Republiken Finlands residens i Stockholm! nils erik villstrand. Men vi bör utgå från att det som skedde från mitten av 1100-talet och framåt gick helt annorlunda till än vad legendmaterialet ger vid handen. Processen var komplex och långt fredligare än vad berättelserna om korståg och tvångsdop låter antyda. Uppgifterna om finska plundringar i Uppland tyder på kontakter. Det fanns ekonomiska vinster att göra på att umgås med varandra. Någon form av handel bedrevs. Historiografin under 1600-talet menar att det första korståget innebar en återerövring av det som en gång hade tillhört svenskarna och att det nu handlade om ett varaktigt övertagande, med för alla inblandade lyckliga konsekvenser.

Med moderna ögon ser man tydligt två saker: (1) Det fanns inte då eller på länge något färdigt Finland och det fanns inget färdigt Sverige. (2) Deras framträdande som riksdelar utgjorde led i en och samma riksbildning. Det var inte två sidor som konkurrerade med varandra. Det skapade inte bara kontinuitet utan också en osedvanlig seghet. När det ”Ryska Finland” avskildes i två omgångar, 1721 efter stora nordiska kriget och 1743 efter hattarnas krig, behölls de gamla lagarna varje gång – liksom också efter den definitiva ryska erövringen 1809. Den del av Finland som blev rysk redan under 1700-talet, och som under nästföljande sekel kom att kallas Gamla Finland, var långt mera svenskt än Svenska Pommern, som ända till 1806 hörde till det tyska kejsarriket. Det visar att inte bara Sverige under den tidig­moderna epoken utan också Ryssland var en konglomeratstat. Man tog över hela paketet.

Med Skåne var det annorlunda. Där fanns en upprorisk­het som blev alltför uppenbar och politiskt farlig under skånska kriget på 1670-talet.

Där fanns snapphanar och dansk revanschism.

Då måste man sätta folk på plats.

96

anders björnsson. Östersjön som Nordens Medelhav har blivit en populär metafor – efter det att Stockholm har avförts som Nordens Venedig. Max Engman, din kollega i Åbo, har myntat uttrycket ”ett kejserligt Amsterdam” om S:t Peters­burg. Också i Danzig var holländare och det holländska modet i arkitektur och klädsmak närvarande redan under 1500- och 1600-talet – inte långt ifrån den plats, Elbing, där Axel Oxenstierna skulle residera i sju år som svensk generalguvernör. Riga var i det svenska väldet den klart största staden – men blev inte en svensk stad för det och heller aldrig en lettisk utan förblev på olika sätt en internationell stad. Det fanns i hela det här området en kolossal variationsrikedom, som i Levanten nästan. Men kanske är finnar och svenskar de som skiljer sig minst åt av alla i förhållande till varandra, både nu och då. nils erik villstrand. När svenskarna kom till nuvarande Finland behövde de inte ägna sig åt massdop av hedningar. Många finnar var redan kristnade. Korstågen framstår i det perspek­tivet inte som religiösa utan som organisatoriska opera­tioner, men med religiösa motiv gick de lättare att legitimera. Det organiserade våldet behövde gudomlig sanktion. Samtidigt utkämpades en tävlan mellan östkristendom och västkristendom om vem som skulle hinna först och bli den dominerande kraften. Med all sannolikhet kan man räkna med en gemensam svenskfinsk historia som sträcker sig längre tillbaka än 850 år. Till kustområdena hade ”busslaster” anlänt över vattnet redan tidigare, men å andra sidan är den starka svenska närvaron otänkbar utan korstågen.

Fanns det en längre kontinuitet i den svenska bosättningen eller var det fråga om en organi­ serad kolonisation? Med den frågan har jag pratat mig in i en evighetsdiskussion i Finland. Inget fel på debatt – också när den förs mellan påstridiga amatörforskare och testrogna akademiker – men i den mån den tangerar frågan om svenskspråkigas existensberättigande i Finland är den nedslående.

Och just den lurviga frågan saknas inte helt mellan raderna i följetongen kring en svensk början i Finland som i så mycket är höljd i ett töcken som aldrig kommer att skingras.

Resor över gemensamt hav För att förstå det svenska riket som fanns ännu för två sekel sedan får vi lov att ta av oss stinsuniformen och byta till skepparmundering. Frederna 1658 och 1809 är intressanta att jämföra med varandra. Vardera gången argumenterades det från svensk sida för att Sverige fick sina naturliga gränser, och båda gånger var det lika felaktigt. År 1658 förlorade den maritima danska statsbildningen sin östra dimension och samma sak drabbade ”vattenväldet” Sverige ett och ett halvt sekel senare. Rikenas huvudstäder – Köpenhamn respektive Stockholm – hade legat centralt men hamnade obönhörligt i utkanten. anders björnsson. Det intressanta är förstås att trafiken över vattnen fortsatte, och i bägge riktningarna. Man åkte till riksdagar i Stockholm, i Västerås, i Gävle, i Norrköping – man kan förstås undra över varför det aldrig har hållits någon riksdag i en finsk stad – och man for till krig på kontinenten, till dess krigen kom att föras på egen mark. Detta resande upphörde inte efter 1809.

Jag tycker det är talande att August Strindberg, den störste av de svenska 1800-tals-författarna, gifte sig med en kvinna, Siri von Essen, som var född i Borgå, som försökte slå sig fram som skådespelerska på Stockholmsscenerna och som efter äktenskapet med Strindberg flyttade tillbaka till Finland med de tre barnen, Karin, Hans och Greta. Karin gifte sig sedermera – för övrigt i Strindbergs sista bostad, Blå tornet på Drottninggatan – med en rysk bolsjevik, Vladimir Smirnov, som en period var lektor i Helsingfors och med tiden blev sovjetregeringens konsul i Stockholm.

När jag i början av 2009 talade om svensk–finska förbindelser i Sigtuna, Sveriges äldsta stad, fick jag klart för mig att Karin Smirnov har sin grav på kyrkogården där. nils erik villstrand. Jag tänker på en annan grav inte långt därifrån – och jag vet att den har speciellt intresse för dig, eftersom den finns i samma uppländska kyrkby, Giresta, där du har din skrivarstuga. Det är fråga om en man som var kungen lika trogen som han var frun otrogen, nämligen salpetersjuderistyresmannen Carl Theodor Edman (1771–1820). Född i Västerås arbetade Edman i unga år som sjöman och under

Gustav III:s krig tjänstgjorde han ombord på skärgårdsflottan. Han miste benet under slaget vid Svensksund den 9 juli 1790 och gick med träben resten av livet. Som reträttpost fick han tjänsten som förman för salpetersjudningen i Vasa län. Här hade salpetersjudandet blivit ett viktigt inslag i böndernas försörjning. Salpeter var huvudingrediens i svartkrut och således en produkt som hade stort säkerhetspolitiskt intresse.

Edman gifte sig med Elisabeth Löfman som var en stor skönhet och kallades prinsessan av Vasa. Hon hade varit förlovad med skalden sedermera biskopen i Härnösand Frans Michael Franzén, men förlovningen bröts sommaren 1797. År 1808 blev Edman suspekt i ryska ögon i samband med bondekriget i Österbotten och han vägrade också att svära rysk trohetsed. Han flydde över till Sverige och lyckades under kriget rädda en stor mängd salpeter från att falla i fiendens händer genom att transportera den runt Bottniska viken. Efter freden 1809 måste bortfallet av den österbottniska salpetern kompenseras. Detta insåg de militära myndigheterna mycket snabbt och Edman engagerades i ett stort folkpeda­ gogiskt projekt som faktiskt lyckades. Bönderna i den före detta västra riksdelen lärde sig på några år att sjuda salpeter och kring mitten av 1810-talet var riket på nytt självförsörjande.

För Edman framstod ett liv under rysk spira aldrig som ett alternativ. Men många inom samhällseliten ställdes inför ett val eftersom det inte tilläts att någon ägde fast egendom i ett land och bodde i ett annat. Jan Samuelson skriver om detta i sin nya bok Eliten, riket och riksdelningen. En av dem som ställdes inför en sådan valsituation var grosshandlaren Bengt Magnus Björkman (1745–1824) som hörde till den så kallade skeppsbroadeln i Stockholm och som är huvudperson i boken Kopparkungen (red. Klas Nyberg, 2006).

Han var en av de ledande svenska exportörerna av bland annat koppar och järn och förvärvade en omfattande egendomsmassa i Finland. Han var Finlands rikaste man men bosatt i Stockholm, vilket knappast förvånade någon. Efter 1809 kunde allt inte fortsätta som förr. Hans egendomar i Finland hotades av tvångsinlösen eller försäljning till en hugad köpare i Finland och då till ett pris han inte kunde påverka. Han var tvungen att välja land och valde själv att stanna kvar i Stockholm och Sverige. Lösningen blev att han överlät

97

bruken i Finland till sina två äldsta söner Ludvig och Lars Magnus. Den senare sonen klarade sig bra i den krävande uppgiften, gifte sig klokt och blev adlad Björkenheim. Ludvig var däremot inte uppgiften mogen och måste sälja sin del av egendomarna redan år 1822.

Språkanpassning och politisk korrekthet anders björnsson. Jag brukar säga ibland att förlusten av Finland blev en vinst för Sverige.

Kanske för att provocera och på en gång få upp ögonen för det självklara. Det är väl också tidningsmannens vana vid att vässa rubriker. Men Sverige fick ju som en direkt följd av skilsmässan sådant som vi annars antagligen hade fått vänta på. Vi fick en ny regeringsform 1809 med av­ skaffat envälde – kanske Europas modernaste författning vid tidpunkten, med inbyggd maktdelning. (Många länder hade inga skrivna konstitutioner alls på den här tiden.) Vi fick tryckfriheten tillbaka; om den också snart inskränktes. Vi fick varaktig fred med en långvarig fiende och samtidigt en vänligt sinnad granne. Och vi gick miste om potentiella etniska och nationella konflikter som det europeiska 1800-talet annars är så rikt på.

Det blev ingen finsk fråga i Sverige. Där­emot fick vi en svensk nationell fråga: att göra svenskar av dem som bodde i Sverige, att göra folk och nation till ett. Men detta blev så att säga en fråga för befolkningsmajoriteten. Trots att det bodde samer och finskspråkiga i det nya riket redan från början upplevde sig Sverige inte ha något minoritetsproblem förrän massinvandringen satte fart efter andra världskriget, och även då tog det några decennier innan det blossade upp.

Vad som också hände med makt- och regimskiftet 1809, och med Bernadottes tillträde som de facto-regent 1810, var att den övertunga militärapparaten avvecklades och att resurser målmedvetet fördes över till de civila näringarna. I Sverige började det byggas ett modernt civilsamhälle.

Underförstått är förstås att förlusten av Sverige också blev en vinst för Finland. Det kunde nu börja bygga upp en egen förvaltning, fick egen regering, fick behålla sina gamla lagar och författningar, fick med visst dröjsmål egen valuta och en fungerande folkrepresentation, en ståndslantdag.

Bönderna var nöjda med att inte råka ut för pis-

98

kan och överklassen kunde se fram emot vackra karriärer och ett förhöjt löneläge i det stora ryska riket. Som Max Engman har beskrivit i många böcker gav rysk arbets- och varumarknad viktiga impulser åt finskt näringsliv. Finland är ett av de få europeiska länder under 1800-talet som har en emigration österut också.

Blev inte storfurstendömet dessutom i viss mån ekonomiskt privilegierat, genom att utländska tekniker, ingenjörer och industrialister kom via Petersburg och fick kejserligt tillstånd att sätta upp fabriker – till exempel textillverkaren Finlayson, som blev en dominerande figur i arbetar­ staden Tammerfors? Man får lätt intrycket att det, åtminstone i början av kejsartiden, rådde något av en enklavekonomi i Finland – driftiga herrar hade större möjlighet att få utlopp för sina energier här än på flera andra håll i Europa. Kanske är detta en skönmålning. Finland förblev ju ett agrarbetonat samhälle längre än Sverige och led väl under missväxterna i slutet av 1860-talet svårare än vi – man kan påminna sig Tavaststjernas roman Hårda tider för att få en förståelse för hungerns villkor och de knappa, i kristider otillräckliga, marginaler som människor levde med.

Men nog skapades det även välstånd och nog gjordes det stora förmögen­heter under detta sekel i Finland. Jag tänker på namn som von Haartman, Sinebrychoff, Standertskjöld – fortfarande i bruk och föremål för forskarmöda. Bo Lönnqvists vackra volym om Standertskjöld, En finsk adelssläkts öden, som kom häromåret (2007), bär syn för sägen. nils erik villstrand. Den politiska korrektheten bjuder att vi skall uppfatta riksprängningen just så här, som en dubbel välsignelse. Nära nog medan bläcket på fredsfördraget ännu torkade formulerades i både Finland och Sverige den här synen på riksdelningen 1809 som fått prägel av ett politiskt axiom. Med facit i hand i form av två demokratiskt styrda och fredliga välfärdstater framstår historien just på detta sätt. Ur ett nutidsperspektiv var rikssprängningen såväl önskvärd som låg perfekt i tid. I den komplicerade och oförutsägbara storpolitiska situation som rådde i det tidiga 1800-talet låg det i ryskt intresse att göra villkoren för ett överhetsbyte i den nyerövrade delen av Sverige så fördelaktiga som möjligt. I en mer stabil situation skulle intresset ha varit mer dämpat.

Som historiker stämmer jag på den här punkten in i den stora kör som sjunger den bestående ordningens lov. Men samtidigt vill jag bidra till en nyansering av uppfattningen om rikssprängningen som ett politiskt ”bäst som skedde” och låta de människor ur det förflutna som knappast delade uppfattningen stiga fram. Vad som upplevts vara en god lösning i fråga om statstill­ hörighet, har varierat regionalt, socialt och över tid. De som skidade runt och samlade namn i februarimanifestets Finland 1899 tackade knappast försynen. Det har förvånat mig att svensk revanschism eller återföreningslängtan i Finland under åren efter 1809 har en så undanskymd plats i det som sägs och skrivs med anledning av märkes­året 2009. På det hela taget har det inte kommit ut särskilt många studier – inte i Sverige, och än mindre i Finland – som skulle förändra vår syn på de omvälvande åren 1808 och 1809. För den påläste framstår huvuddelen av de böcker som kommit ut som uppvärmd skåpmat, låt vara att mikrovågsugnen hanterats med all skicklighet. Här kunde det norsk-svenska märkesåret 2005 gott ha fått fungera som förebild. Jag tänker inte minst på Bo Stråths och Francis Sejersteds två böcker om Sverige och Norge under 200 år.

Inför 2009 gavs historikerna aldrig en liknande chans att söka fram ny kunskap eller grunna på omtolkningar. Vi var inte heller själva kapabla att i tid skapa oss den möjligheten. Men man kan också fråga sig varför intresset för något annat än de gamla trygga sanningarna kring rikssprängningen och dess konsekvenser är så påfallande svagt. Är det som hände för 200 år sedan trots allt i någon mening alltjämt känsligt?

Bedömningarna rörande de långsiktiga konsekvenserna av rikssprängningen görs alltid ur ett homogeniserande nationellt perspektiv – vad som var bäst för Finland och/eller Sverige står i fokus. Ur ett regionalt perspektiv blir bilden lätt en annan. Hur skulle historien te sig om historikerna gick in för att skriva till exempel det bottniska områdets historia? anders björnsson. En person som vi ännu inte har nämnt är Johan Vilhelm Snellman. Han hör hit förstås – inte bara för att han i någon mån, som filosof och statsman, kan sägas vara den finska nationens fader, en av det finska 1800-talets rik­tiga storpampar, utan också därför att han är född i

Sverige och hade svenska som modersmål och viktigaste arbetsspråk, när han inte var tvungen att skriva på tyska och latin. Matti Klinge har sagt till mig att han är en av de allra främsta publicisterna på det svenska språkområdet i sin tid. Och jag tror att han har rätt. Snellman är en driven polemiker. Han är klarsynt och utredande. Han föddes 1806 på Södermalm i Stockholm och blev kvar där under sina första sju år. Gick i Stockholmsskola, hörde svenska talas överallt. Sedan flyttade fadern, kofferdikaptenen, och familjen tillbaka till Österbotten. Men Snellman skulle ett par gånger återvända till Stockholm sedan han gjort sig temporärt omöjlig som uppstudsig vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors.

Och vem vet om han inte följt landsmannen Gustaf Henrik Mellins exempel och stannat som litteratör i Sverige, om han inte kring 1840 hade fått korgen av Emilie Flygare och därefter dragit ned till kontinenten.

När han återvände därifrån var han övertygad om att ett finskt Finland måste byggas. Det var då han började propagera sitt språk- och nationsprojekt, och i Finland upplevdes något sällsynt, för att inte säga internationellt unikt, nämligen att stora delar av den inhemska överheten frivilligt bytte ut sitt förstaspråk mot ett annat. Det har sagts att svenskan fram till 1840 ungefär – alltså även efter skilsmässan från Sverige – var på frammarsch inom eliterna i Finland och att det fanns en risk för att det autonoma Finland hade försvenskats, om inte Snellman, Lönnrot och de andra hade dykt upp. Vad man kan undra är förstås om Finland i denna mening skulle ha blivit svenskt – det vill säga svenskspråkigt – om den östra riksdelen hade blivit kvar i det gemensamma riket. Det var ju detta – ett språkbyte – som skedde på Irland vid samma tid. I början av 1800-talet talade 85 procent av irländarna gaeliska; 100 år senare var det bara 15 procent. Med andra ord: var den ”svenska närvaron” i Finland under seklerna, och kanske speciellt i slutet av den gemensamma tiden, en språkligt och nationellt förtryckande kraft? nils erik villstrand. Tja, är irländarna i dag olyckliga över att de talar ett språk som hela världen förstår? Att ett språk marginaliseras är nödvändigtvis ingen katastrof så länge processen inte är snabb och brutal.

99

Din avslutande fråga har ställts ofta och inte sällan fått ett entydigt jakande svar. Ett mer nyanserat svar är svårare att ge och får under inga omständigheter ske utgående från förhållanden och värderingar i nuet. För de flesta av oss som lever i dag har språket en stark koppling till identiteten, men det här är ett historiskt sett mycket nytt förhållningssätt till språket. För de människor som levde så nyss som på 1700-talet saknade språket en identifikatorisk dimension. För dem var det en fråga om att göra sig förstådd eller förstå. Språket var ett viktigt instrument för kommunikation.

Att någon som avancerade socialt bytte språk – i Finland från finska till svenska – uppfattades som naturligt. Det har vi bland annat Henrik Gabriel Porthans ord på.

I min egen forskning har jag problematiserat böndernas möte med sin svenska överhet. Jag tycker mig kunna påstå att den finskspråkiga bondens ofrånkomliga umgänge med överheten ägde rum på i stort sett samma premisser som den svenskspråkiga. Någon stor skillnad kan jag inte se. En sak är säker. Några möjligheter att beskriva förhållandet mellan svensk överhet och finska bönder som ett förtryck ger källmaterialet oss inte.

Finskan var ännu vid tiden för riksdelningen för outvecklad som förvaltningsspråk för att kunna komma i fråga som ett alternativ till svenskan.

Men kunde den svenska överheten ha gjort mer för finskan som skriftspråk under alla de sekler Finland var svenskt? Kanske det, men det av­ görande i sammanhanget var att det inte beredde den svenska överheten några särskilt stora problem att inom rikets gränser ha en allmoge som talade ett annat språk. Kommunikationen mellan överhet och undersåtar fungerade i själva verket rätt tillfredsställande också i den östra riksdelen.

Och när den inte gjorde det handlade det inte i främsta rummet om bristande språkförståelse.

Jag brukar beskriva de två statsbildningarna 1809 som avlånga nationaliseringsytor. Allt förändrades med 1800-talets nationalitetsrörelser i vilka språket blev identitet. Men när det gäller just det seklet är det närmast den snabba förändringen i finskans status som vi kan notera som det anmärkningsvärda. Snellman och de andra nationsbyggarna var framgångsrika i sina strävanden. Ur ett ryskt maktperspektiv var svenskan farlig men finskan ofarlig och därmed lämplig att gynna.

Korstågen i Finland avbildade i De Geerska gravkoret i Uppsala domkyrka.

100

göran bäärnhielm

Sverige och Finland på kartan genom tiderna

A

llt sedan förhistorisk tid har det bedrivits handel mellan Nordeuropa/Skandinavien och Medelhavsvärlden. Inom den grekiskromerska världen under århundradena runt Kristi födelse fanns det därför en kännedom om de nordliga regionerna, men den är bara fragmentariskt dokumenterad i de bevarade skriftliga källorna. Pytheas från Marseille har berättat om ön Thule, Plinius den äldre om Scatinavia, Tacitus författade en skrift om Germania där han nämnde de nomadiska fenni, som kanske var samernas förfäder. Men några kartor över de nordliga trakterna letar vi förgäves efter.

I medeltida handskrifter finns schematiska världskartor, mappaemundi, som illustration till olika kosmologiska eller teologiska verk. Här återfinns Norden i utkanten av Oikumene, den bebodda och kända världen, likaså på de portolankartor, det vill säga sjökort centrerade på Medel­havet, som från slutet av 1200-talet framställdes i Italien och på Mallorca.

På en ”T-O-karta” i Colbaz-annalerna, tillkomna i Lund på 1100-talet, nämns Dacia och Suithia, det vill säga Danmark och Sverige, men inte Finland. På Angelino Dulcerts portolankarta från 1339 återges Danmark, Norge, Sverige, Ryssland och Polen, men inget Finland. På den stora Herefordkartan med en tronande Kristus från cirka 1300 återges Norge (noreya) med en skidlöpare intill Ultima Thule – men även här saknas Finland.

I själva verket var den marockanske geografen Idrisi, verksam på Sicilien omkring 1154, den förste som beskrev finska orter i sina verk, vilka illustrerades med detaljkartor. På dem nämndes

till exempel Finnmarken (bilad fimark) och Tavastland (ard tabast). Även Norge (Nurbaga), Danmark (Danmarsa) och Sverige (Zuwada) beskrevs med ortnamn som Lund, Kalmar och Sigtuna, liksom Amazonernas öar, som kanske var Åland.

Här fanns både verklighet och saga, som man kunde vänta i den bebodda världens utkant. Vid kung Rogers hov i Palermo har Idrisi haft tillgång både till den grekiska geografiska traditionen från Ptolemaios och till berättelser från resenärer som – före Hansans tillkomst – kunde komma in i de nordliga farvattnen dels från väster och dels från öster via Novgorod.

Finska ortnamn möter vi också i en seglingsbeskrivning utan kartor från 1200-talet, den så kallade Navigatio ex Dania, som lite vilseledande kallas ”kung Valdemars segelled”. Den beskriver bland annat rutten från Arholma över Ålands hav till Lemböte, Hangö, Porkkala och Reval.

Principskiss av T-O-karta, en typ av medeltida världskarta som uppstod på 600-talet och levde kvar till medeltidens slut.

101

Claudius Clavus’ Nordenkarta, kardinal Fillastres handskrift 1427 i kommunbiblioteket i Nancy, faksimil av A. E. Nordenskiöld i Ymer 1891. Kungl. biblioteket.

Men det var först i slutet av medeltiden som Norden trädde fram ur ”Tåkeheimen” och tog plats på Europas karta. På Fra Mauros två meter stora världskarta från 1459, den medeltida kartografins höjdpunkt, nu i Venedig, är Norvegia, Fillandia, Svetia och Islant samlade på en och samma halvö nära den cirkulära kartans nordvästra (nedre högra) rand, medan Danmark återges som en helt havsomfluten ö.

Under 1400-talet översattes också Ptolemaios’ Geografi från grekiska till latin och spreds i handskrifter och tryckta editioner illustrerade med kartor ritade enligt hans anvisningar. De kompletterades efter hand med uppdaterade kartor, bland annat en över Norden, som byggde på den danske kartografen Claudius Clavus’ (f. 1388) arbete och som bevarats i en handskrift från 1427.

Efter Clavus’ text gjorde Nicolaus Germanus 1468 en ny karta som trycktes i en Ptolemaiosutgåva från Ulm 1482 och i många senare upplagor. Här avbildas Skandinavien som en halvö i stället för ö, som i den antika versionen, men med en form som ser förvrängd ut i våra ögon. I handskriften hittar vi både findlandi och findhlappi inom Suetica Regio; i trycket från 1482 ligger Värmland och Finland (skrivet Emlant) väster om Bottenviken, Gottia orientalis (Österbotten snarare än

102

”Östergötland”) och finlappelant på den östra sidan. Flera ortnamn i övrigt är igenkännbara medan många är rena fantasier. På den tillhörande världskartan kom den här regionen att på ett lustigt sätt tränga utanför den givna omkretsen som en symbol för att den moderna världen hade växt ur den antika världsbilden.

Den här kartbilden av Norden var den som dominerade från 1460-talet till 1530-talet och den återfinns i till exempel Hartman Schedels världskrönika utgiven i Nürnberg 1493, på Martin Waldseemüllers nu mycket omtalade världskarta från 1507 där namnet Amerika lanseras och på hans världskarta Carta Marina Navigatoria från 1516. På det sistnämnda bladet påpekade han att uppgifterna om de nordiska länderna var motstridiga och han hoppades kunna så småningom utröna sanningen, något som Olaus Magnus har sett och inspirerats av.

Det har föreslagits att Clavus–Germanuskartan skulle representera Kalmar­unionens tre riken, men det är inte sannolikt. Snarare kan den nordiska kyrkoprovinsen ha varit i fokus, eftersom det inom kyrkan fanns en kartografisk tradition och en känsla för territorialitet som hade övertagits från det senantika kejsardömet. Uppfattningen om den sekulära staten som en terri-

Olaus Magnus Carta Marina, Lafreris version 1572. Kungl. biblioteket.

torialstat med ett sammanhängande landområde och definierade gränser låg däremot ännu i framtiden. I de medeltida feodalsamhällena fanns det inga kartor. Härskarna måste snarare ha upplevt sina välden som en räcka uppehållsorter på de ständiga resorna mellan kungsgårdar och befästa slott, resor som dokumenterades i itinerarier med ortnamn och restider. Vägsträckor har nämligen mätts i restid, liksom åkerarealerna mättes i plöjningstid eller senare i mängden utsäde. I själva verket var det först under renässansen och upplysningen som territorialstatens idé växte fram i ett samspel mellan furstarnas behov av kontroll och överblick och kartografins växande möjligheter att genom precisa mätningar tillgodose dylika intressen.

Efter de geografiska upptäckterna under slutet av 1400-talet följde reformationen och religionskrigens turbulens. Kartografin gjorde nya framsteg. År 1521 kom den bayerske teologen och matematikern Jacob Ziegler till Rom där han träffade den danske ärkebiskopen Erik Valkendorf och svenskarna Peder Månsson och Johannes Magnus.

De gav honom upplysningar som han sedan använde i en karta över Schondia, tryckt 1532. Det var en helt ny kartbild, korrekt orienterad i nord–syd och med begripliga ortnamn, varav ett dussintal i

Finland. Den fick stort inflytande på den senare kartografin, närmast på Johannes Schöners jordglob (1533), Gemma Frisius’ och Mercators jordglob (1537), Sebastian Münsters upplaga av Ptolemaios’ Geographia, Basel 1540, som sedan efterbildades i Giacomo Gastaldis och Girolamo Ruscellis upplagor 1548 och 1574.

En liknande plats intar Finland på den första karta som ritats av en svensk, nämligen av den landsflyktige biskopen Hans Brask i Danzig 1533.

Den har amatörskissens alla kännetecken men visar handelsskeppens rutter i Östersjön, bland annat till Viborg och till flera platser i Mälaren.

Den var inte avsedd för publicering och har förblivit okänd till våra dagar, då Ulla Ehrensvärd återfunnit den i universitetsbiblioteket i Leiden.

Kort därefter, 1539, gav en annan landsflyktig biskop, Olaus Magnus i Venedig, ut det första stora verket i den nordiska kartografins historia, nämligen Carta Gothica som han själv kallade den, nu känd under namnet Carta Marina efter de första orden i rubriken. Den är egentligen inte något storverk i kartografiskt hänseende och den fick kritik i samtiden. Det fanns nederländska kartor som var bättre. Olaus Magnus stod i själva verket på en medeltida ståndpunkt utan något begrepp om hur exempelvis sjö- och flodsystem fungerade

103

Idrisis världskarta 1154 enligt rekonstruktion av Konrad Miller 1928. Översikt och detalj med Finland där också ”Kalmar” och ”Sigtuna” återfinns. Observera att norr är nedåt. Kungl. biblioteket.

och skulle ritas. Svårförklarad är latitudgraderingen – Olaus Magnus lät den skandinaviska halvön sträcka sig ända upp till Nordpolen och den näraliggande ”Magnetön”. Huvudförtjänsterna består i de många ortnamnen och de kulturhistoriska illu­strationerna som förebådade hans Historia om de nordiska folken (1555). Men den visar också gott om sagofigurer och låter Nordatlanten befolkas av havsvidunder ur den marina mytologin. I Finland ser vi ryttarstrider på isen, Viborgska smällen 1495, sagan om ”bäverträlen”, lappmarkshandel och längst i norr den ”svenske kämpen” Starkater från Tavastland med runstavar.

Olaus Magnus kom att prägla bilden av Skandinavien de närmaste decennierna, eftersom hans karta användes av ledande utgivare som Sebastian Münster, Giacomo Gastaldi och i synnerhet Abraham Ortelius och Gerard Mercator, som gav ut de mest spridda atlaserna 1570 och senare. År 1572 gavs den ut i förminskad version i kopparstick av Antonio Lafreri i Rom, en upplaga som i dag är mera vanligt förekommande än originalkartan, som bara finns i två exemplar i Uppsala och München.

En förenklad version gjordes till Olaus’ utgåva av brodern Johannes’ historik över de götiska kungarna 1554 och till senare upplagor av Norden­

104

historian. En variant utgiven i Basel 1567 har en egendomligt långsträckt form inom en trapetsformad ram enligt förebilder från Ptolemaiosupp­ lagorna. Den antogs vara Olaus’ originalkarta ända tills den rätta påträffades i München 1886.

Varianter av Olaus Magnus’ typ har infogats i sinsemellan mycket olika omgivningar. Abraham Ortelius’ Nordenkarta Septentrionalium regionum descriptio i atlasen Theatrum orbis terrarum (1570) sträcker sig från ”Amerika eller Nya Världen” i väster till ett stycke in i Ryssland i öster; från en nordpolskontinent bebodd av pygméer över Grönland med Claudius Clavus-kartans fantasinamn och den norra oceanen som ännu kallas det Stelnade eller Frusna havet (Mare Congelatum) och den Hyperboreiska oceanen till England och Nordfrankrike i söder.

Gerardus Mercators atlaskarta Svecia et Norvegia cum confiniis, ”Sverige och Norge med angränsande länder”, från 1595 avbildar just dessa båda regioner men inte Danmark, med den logiska men för oss överraskande följden att Skåne och Blekinge är bortkapade i kartans nedre del.

Kartans gränser och kolorering, som gjordes för hand och kunde variera mellan olika exemplar, visar att territorialstaten ännu inte har fått sitt genombrott. På ett exemplar från 1630-talet i

Claudius Clavus – Nicolaus Germanus, Nordenkartan i Ptolemaios’ Geographia, Ulm 1482. Kungl. biblioteket.

Världskartan i samma upplaga visar hur Nordenbilden tränger utanför kartramen i norr. Kungl. biblioteket.

105

Jacob Zieglers Nordenkarta ingående i Quae intus continentur … Schondia … Strassburg 1532. Kungl. biblioteket.

Kungl. biblioteket har Danmark och Norge olika färg liksom Sverige och Finland. Finlands färg täcker också nordligaste Sverige och Norge ut till Norra Ishavet, Sveriges återkommer i ”skridfinnarnas” område på Nordkalotten. Detta antyder de gränstvister i området mellan Sverige, Danmark och Ryssland som ledde till nästa framsteg i den svenska kartografin.

Under 1500-talet inträffade stora förändringar i handelsvägarna i Nordskandinavien. Från att ha varit en utkant sedd ur Medelhavets perspektiv hamnade regionen i centrum för det ekonomiska intresset. Engelsmän och holländare seglade in i Norra ishavet för att bedriva handel på Ryssland och fiske, säljakt och valfångst i Vita havet och Ishavet. En holländsk köpman Simon van Salinghen företog handelsresor i Lappland, Karelen och Ryssland från 1560-talet och fram till 1601, då en karta han gjort under sina resor visades upp vid ett gränsmöte i Kungsbacka. Den är mycket olik Olaus Magnus’ karta – Kolahalvön och Vita havet är ritade i en större skala än Östersjön och Bottenviken så att norra Finland blivit sammanträngt till ett smalt näs. Detta är säkert inte en

106

uppfinning av Salinghen: andra holländska kartor från samma tid uppvisar liknande felaktigheter, till exempel en Europakarta av Petrus Plancius från 1594.

Under de första åren av 1600-talet lät hertig Karl, sedermera Karl IX, anordna expeditioner till Lappmarken som ett led i stärkandet av kontrollen över gränsområdena. Där deltog bland annat Johannes Bureus medan hans kusin Andreas satt som sekreterare i det kungliga kansliet i Stockholm och bearbetade resultaten. År 1603 fick Andreas i uppdrag av kungen att upprätta en karta över Norden och 1611 kunde han leverera ett första resultat: Lapponia-kartan över Nordkalotten. Det är den första Nordenkarta som gör ett fullständigt modernt intryck. Jämfört med alla tidigare kartor är både kustkonturer och sjö- och flodsystem fullkomligt igenkännliga. Fjällryggen mellan Sverige och Norge är däremot felaktigt dragen alltför långt åt öster i södra Lappland och Jämtland. Kartan saknar helt den typ av sägenstoff och sagofigurer som finns på Olaus Magnus’ karta. Longitud- och latitudbestämningar för olika orter är påfallande korrekta, vilket är anmärkningsvärt, i synnerhet vad beträffar longituderna, som var svåra att få rätt före Harrisons kronometer på 1750-talet.

Lapplandskartan trycktes inte i många exemplar och blev inte mycket spridd; den var till exempel okänd för holländaren Adriaen Veen som

Andreas Bureus’ Lapplandskarta 1611. Kungl. biblioteket.

1613 gav ut en Nordenkarta dedicerad till Gustav II Adolf. Veens karta överträffade betydligt Olaus Magnus’ och Mercators arbeten vad gäller kustkonturerna. I stor omfattning byggde de på holländska sjökort och exempelvis Öland fick av Veen sin korrekta raka form. Denna skulle inom kort ersättas av en karakteristisk krökning beroende på felaktigt lantmäteri, som dröjde sig kvar ända till slutet av 1700-talet. Sydvästra Finland har fått en egendomlig strykjärnslikande utformning, och ländernas inre delar är kopierade efter de äldre kartorna och mycket felaktiga.

När Andreas Bureus 1626 gav ut sin stora Norden­karta i sex blad valde han likväl Veens karta som förebild när det gällde kartans utsträckning. Den saken var inte alls given, som framgår av Mercators Sverige–Norge-karta där Skåne saknades.

Denna karta med titeln Orbis arctoi nova et accurata delineatio, ”Ny och rättvisande karta över Norden”, är en verklig praktkarta i tidens stil.

Samma allegoriska bildvärld som på regalskeppet Vasa återfinns i kartuschen i övre vänstra hörnet med porträtten av Gustav II Adolf och Maria Eleo­nora omgivna av två av de fyra kardinaldygderna: Prudentia, Klokheten, med sin spegel och Fortitudo, Tapperheten, med sin kolonn. Längst upp avtecknar sig Kristusmonogrammet. Kartuschen kröns av Minerva, som håller segersymbolerna lagern och palmkvistarna, omgiven av pukor, vapen och andra krigstroféer. I övre högra hörnet möter vi en senig Neptunus med fladdrande hår sittande i en snäcka dragen av sjöhästar.

Landryggen består här av en dubbel bergskedja, där den östra delen utgör gränsen. Den största förbättringen gentemot äldre kartor visar teckningen av länderna öster om Bottniska viken, i synnerhet Finland, som här för första gången i sin helhet återges riktigt på en karta. Noteras kan den trekantiga formen på Skåne – som beror på att Bureus inte hade tillgång till de hemliga danska kartorna – Ölands krökning och ön Gunnarsöra utanför Stockholms skärgård, som i själva verket är en hägring synlig från Svenska Högarna. Vad som också faller i ögonen är Skandinaviska halvöns ”tjocka” utseende, beroende på svårigheterna att bestämma longituden.

Andreas Bureus’ Nordenkarta kopierades och korrigerades snart av utländska utgivare, främst holländare som Nicolaus Piscator (Visscher). I

Simon van Salinghens Nordenkarta 1601, nu i svenska Riksarkivet. Konturteckning 1891 i Fennia 31:6 1909-11.

några fall användes den som underlag till väggkartor men framför allt brukades den till Blaeus och Janssonius’ atlasverk, vilket innebar att den kom att prägla bilden av Norden i Europa de närmaste hundra åren. Mer eller mindre trogna kopior av Nordenkartan infogades i en mängd geografiska och historiska verk utgivna i Europa under 1600-talet, men andra karttyper förekom också, till exempel hos Philip Cluver 1616 och James Moxon 1670 eller den egendomligt utsträckta version som uppträdde hos Gerard och Leonard Valck, Amsterdam cirka 1700. År 1628 fick Andreas Bureus kungens uppdrag att organisera ett svenskt lantmäteri för kartläggning av nationens resurser, vilket kom att innebära jorduppmätning innefattande en ”geometrisk” kartering. Det hela lydde under kammarkollegiet och 1633 förordnades lantmätare för särskilda landskap, däribland Olof Gangius i Finland.

Kartläggningen bedrevs till 1650 och dokumenterades i ”geometriska jordeböcker”, varefter en översiktlig ”geografisk” kartering kom att dominera till 1680-talet, då reduktionen åter krävde en intensiv geometrisk kartläggning.

107

Detta material hölls emellertid hemligt och utgivningen av tryckta kartor var i Sverige i det närmaste obefintlig under 1600-talet. Till Olof Rudbecks Atlantica graverade Philipp Jacob Thelott 1679 en karta över Skandinavien som bygger på Bureus’ men är ritad i en ”trapetsprojektion” som ger den en högst egendomlig form. En liknande karta, graverad av G. Drogenham 1695, togs in som ”historisk” karta i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna jämte en ”modern” karta i en helt annan och mer ändamålsenlig projektion.

Det går därför inte att i publicerade svenska kartor hitta några vittnesbörd om de territoriella förändringarna och synen på territorialstaten under stormaktstiden. Utländska kartor fanns det i riklig mängd, men de var aldrig uppdaterade i detta hänseende. År 1658, då det svenska väldet hade sin största utsträckning genom ockupationen av Trondheims län, intogs Merians version av Bureuskartan i Martin Zeillers historik över Danmark och Norge, men inga statsgränser finns angivna vare sig med kolorering eller på annat sätt. ”Nyhetskartografi” från aktuella krigsskådeplatser kom först under 1700-talet.

Svea ock Göta Riken med Finland ock Norland av Georg Biurman 1747, den första svenska rikskartan efter 1626. Kungl. biblioteket.

108

Lantmäteridirektören Carl Gripenhielm sammanställde 1688 de dittills utförda mätningarna till en generalkarta där riket äntligen fick sina rätta proportioner, eftersom longitudfelen nu kunnat rättas. Den publicerades inte i Sverige men ”lånades” i smyg och kopierades för den franske kartografen Guillaume Delisle. Han skall ha använt den för Carte des couronnes du Nord 1706, som dedicerades till Karl XII, men han har inte dragit någon större nytta av förbättringarna.

Först 1735 blev det tillåtet att trycka kartor efter Lantmäterikontorets material, men kartutgivningen var kostsam och fick ingen stor omfattning. 1747 utgavs Svea ock Göta Riken med Finland ock Norland, Sveriges första rikskarta efter 1626.

Gränsen mot Norge var ännu inte reglerad – detta skedde först efter gränskonventionen 1751 – men kartan är i de flesta avseenden bättre än Gripenhielms. Först med denna karta kunde Bureus’ Nordenkarta äntligen föras till historien.

Detta gällde också det svenska stormaktsväldet, något som fick ett slående uttryck i den nya kartan. Bureus’ praktfullt utstyrda karta var uttryck för en uppåtgående stormakt – den omfattade hela Skandinavien inklusive norra Tyskland och Polen och Ryssland ända till Moskva.

Den nya kartan var desto mera anspråkslös i uttrycket och omfattade bara det egentliga Sverige och Finland upp till Kengis. I söder gick den ned till Bornholm, de stympade resterna av Svenska Pommern utelämnades. I öster låg hela Baltikum sedan 1721 utanför det svenska väldet och i sydöstra Finland hade betydliga områden gått förlorade, senast i freden 1743.

Kartutgivningen ingick i hattregimens närings­ politik, vilket var tveeggat eftersom det innebar både stöd och förväntningar på lönsamhet. Kartorna var inte billiga men inte heller oöver­komliga. År 1782 betalades Sverigekartan på auktion med 8 skillingar, ungefär motsvarande ett halvt dagsverke, tre liter öl eller ett kilo fläsk.

Kartutgivningen konkurrerade emellertid med den ekonomiska kartläggningen, som var Lantmäteriets huvuduppgift. Den bedrevs med stor kraft, i synnerhet i Finland efter 1747 genom den Finska ekonomikommissionen som skulle hjälpa upp det krigshärjade landet och rusta det inför kommande angrepp från Ryssland. Här förenades den ekonomiska ”geometriska” kartläggningen med en översiktlig ”geografisk” sådan, vilket

Hermelinska kartverkets generalkarta, andra upplagan 1809 utan Finland och med den 1812 beslutade Karl-Johans­vägen inritad. Kungl. biblioteket.

bland annat resulterade i ett av tidens mest värdefulla kartarbeten, nämligen Eric af Wetterstedts kartbok över Finland 1775. Denna överlämnades till Gustav III men kom aldrig att publiceras. Den förvaras nu i Krigsarkivet. Den strategiska bakgrunden gjorde det naturligt att den finska kartläggningen 1776 övertogs av en rent militär organisation, Finska rekognosceringsverket, som arbetade enligt förebilder från Pommern, men 1805 uppgick i den nyinrättade Fältmätnings­kåren.

De flesta av verkets kartor överlämnades till Ryssland 1809, men åtskilliga blev kvar i Krigsarkivet och gavs ut i bokform som Konungens kartverk från Finland 1989.

Finland kom att bli den fullständigast kartlagda delen av det svenska riket, och det var naturligt att gruventreprenören Samuel Gustaf Hermelin 1796 blev intresserad av Åboprofessorn Henrik Gabriel Porthans och överintendenten Carl-Fredrik Fredenheims tankar på att ge ut kartor över de finska länen. Hermelin hade själv planer på en geografisk inventering och beskrivning av naturtillgångarna i riket. Nu engagerade han på Porthans rekommendation finländaren Carl Peter Hällström för den geografiska kartläggning av hela riket som han kom att genomföra 1796–1818.

Han fick tillstånd att utnyttja Lantmäteriets och annat offentligt kartmaterial och övertog i själva verket utgivningen av allmänna kartor i en tid då statens ekonomi var i gungning. Den första Sverigeatlasen gavs alltså ut av en privatman, och det skulle dröja mer än hundra år innan den fick en efterföljare i Generalstabens översiktskarta 1914–1927. Atlasens generalkarta Charta öfver Swerige med Tilgränsande Länder (1797) utgör den sista kartan över det odelade svensk-finska riket.

Detsamma var förhållandet med sjökartläggningen, där örlogskaptenen Gustaf af Klint 1798 fick privilegium att ge ut sjökort på entreprenad och skapade Sveriges sjöatlas. Själva sjömätningen sköttes emellertid fortfarande av flottan (1809– 1824 av Sjömätningscorpsen under Nathanael Gerhard af Schultén och Carl Peter Hällström, senare av Sjökartearkivet). Detta var kanske anledningen till att af Klint kunde hålla ut i detta till sin död, varefter staten 1848 övertog Sveriges sjöatlas.

Hermelin kom däremot på obestånd och måste 1810 överlåta kartverket till ett bolag, Geographiska Inrättningen med Hällström som förste kartograf. Detta inlöstes av staten 1823 och materialet kom att ingå i underlaget för den militära

109

Geografisk militairisk och statistisk karta öfver hela Sverige och Norrige av Otto Julius Hagelstam 1820. Militär distriktsindelning och varjehanda statistik. Kungl. biblioteket.

kartläggningen, vilken hade inletts med Fältmätningskåren 1805 och som fick sin fortsättning i Topografiska Corpsen och Generalstabens topografiska avdelning.

Detta förlopp pågick samtidigt med den franska revolutionen och Napoleonkrigen, en brytningstid både i politiken och i kartografin, då feodalstaterna ersattes av territorialstater i ett gigantiskt pussel. Nu infördes den geodetiskt grundade militärkartografin i Sverige liksom i resten av Europa.

Det skedde genom Gustaf Wilhelm (af) Tibell, som hade tjänat som ingenjörsofficer under den franska kampanjen i Italien 1798–1801, sedan som direktör för italienska republikens ingenjörskår i Milano. År 1803 återvände han till Sverige som fransk general, grundade 1805 Fältmätningskåren och var generalstabschef under finska kriget.

Hermelinska kartverkets Finlandskartor hade utkommit 1798–1799 medan en andra upplaga av generalkartan kom ut 1809. Gränskoloreringen på

110

en del exemplar band ännu Finland samman med Sverige, men på ett exemplar i Kungl. biblio­teket är förlusten klart markerad. Här finns i stället inritat det märkvärdiga företag som innebar anläggandet av ett vägsystem från Värmland över Dalarna och Hälsingland till Jämtland och Norge.

Detta beslöts vid riksdagen 1812, öppnades av kungen 1835 och kom sedan att kallas ”Karl Johansvägen”.

Finland kom nu att ingå som del i ett stort imperium, vilket inte enbart var negativt. Som ryskt storfurstendöme hade det viss självständighet och föreningen innebar i flera avseenden ett kulturellt uppsving. Åtskilliga finska officerare och ämbetsmän gick i rysk tjänst, till exempel Nathanael Gerhard af Schultén, medan andra, som Hällström och sjöofficeren Otto Julius Hagelstam, stannade i Sverige.

Som en följd av freden i Fredrikshamn överlämnades närmare 10 000 kartor över Finland till Ryssland. Den ryska kartografin var av hög kvalitet men ytterligt hemlighållen. I stället utgavs där flera kartverk på enskilt initiativ. På 1840-talet blev Finland liksom Sverige involverat i astronomen Struves uppmätning av en meridianbåge från Svarta Havet till Barents hav, en uppföljning av Maupertuis’ gradmätning i Tornedalen 1736–1737 som hade bildat epok i svensk vetenskapshistoria.

Ambitionen i storfurstendömet att framstå som en självständig nation tog sig senare uttryck i utgivandet av Atlas över Finland 1899, världens första nationalatlas.

Sverige fick i stället kompensera sig med ett motsträvigt Norge. Hagelstams Geografisk mili­ tairisk och statistisk karta öfver hela Sverige och Norrige 1820 var ett försök att framställa dubbelmonarkin som en enhet, och den kom att pryda officersmässarna landet runt. Unionen medförde ett nytt vetenskapligt intresse för Skandinaviens fysiska geografi och för fjällkedjan, där kartering med nivåkurvor allt mer utvecklades. Den geografiska kartläggningen flyttades från lantmäteriet till militären. Det militärtopografiska kartverket med rötter i karteringen av Finland utvecklades till den allmänt tillgängliga Generalstabskartan.

Denna jämte det samtidiga Ekonomiska kartverket blev 1800-talets bestående insatser i Sveriges kartläggning, ett avgörande led i det svenska nationsbygget och underlag för vetenskapligt samarbete med övriga stater i Västeuropa.

Litteratur Alanen, Timo, och Saulo Kepsu. Kuninkaan kartasto Suomesta 1776–1805 = Konungens kartverk från Finland. Helsinki: Finska litteratursällskapet, 1989.

Biggs, Michael. ”Putting the state on the map: cartography, territory and European state foundation”. Comparative studies in society and history, 41:1 (1999): s. 374–404.

Bureus, Andreas. Orbis Arctoi nova et accurata delineatio: 1626.

Text and atlas. Ed. by Herman Richter & Wilhelm Norlind.

Lund, 1936.

Ehrensvärd, Ulla. Mare Balticum: 2000 år av Östersjöns historia.

Helsingfors, 1995.

Ehrensvärd, Ulla. Nordiska kartans historia: Från myter till verklighet. Helsingfors, 2006.

Eng, Torbjörn. ”Sverigebilder – ett konglomeratvälde tar plats på kartan”. I Det svenska väldet: Ett konglomerat av uttrycksformer och begrepp från Vasa till Bernadotte, s. 347–423. Uppsala, 2001.

Fredriksson, Erkki. Suomi 500 vuotta Euroopan kartalla. Jyväskylä, 2003.

Gustafson, Bengt. ”Arkivbildningen kring en kartverkstad”. I Donum Boëthianum: Arkivvetenskapliga bidrag tillägnade Bertil Boëthius 31/1 1950, s. 114–125. Stockholm, 1950.

Haataja, Kyösti. Finlands kartläggning: Föredrag hållet i Kartografiska sällskapet i Stockholm den 11 mars 1929. Stockholm, 1929.

Lönborg, Sven. ”Om de äldsta kartorna öfver Sverige”. Ymer 21:1 (1901): s. 59–78.

Lönborg, Sven. Sveriges karta: Tiden till omkring 1850. Stockholm, 1903.

Mårald, Bertil. ”1809 års ’eviga’ gränser: kring maktens geografi och skiftande Sverigekartor”. I Filosofer funderar: föredrag hållna på filosofiska fakultetens dag 20 mars 1999, s. 165–181.

Luleå, 2000.

Nansen, Fritiof. Nord i tåkeheimen: Utforskningen av jordens nordlige strök i tidlige tider. Kristiania, 1911.

Richter, Herman. Geografiens historia i Sverige intill år 1800.

Uppsala, 1959.

Richter, Herman. Olaus Magnus Carta marina 1539. Lund, 1967.

Suomen karttakirja 1799: C. P. Hällströmin Suomi-kartasto alkuperäiskustantaja S. G. Hermelin. Utg. av Jan Strang och Erkki-Sakari Harju. Vantaa, 2005.

Tallgren-Tuulio, O. J., och A. M. Tallgren (utg.). La Finlande et les autres pays baltiques orientaux: Géographie, VII 4. Helsinki, 1930.

Tanner, Väinö. ”Finlands karta”. Finsk tidskrift (maj–aug. 1939): s. 1–64.

Tuulio, Oiva Johannes (utg.). Du nouveau sur Idrı¯sı¯: sections VII 3, VII 4, VII 5: Europe septentrionale et circumbaltique, Europe orientale et, d’après quelques manuscrits, centrale jusqu’à la péninsule balkanique au sud. Helsinki, 1936.

Widmalm, Sven. Mellan kartan och verkligheten: geodesi och kartläggning 1695–1860. Uppsala, 1990.

Andreas Bureus’ Nordenkarta Orbis arctoi nova et accurata delineatio, 1626. Kungl. biblioteket.

111

maria gussarsson wijk

Kartan och kriget Finska kriget 1808–1809 i Krigsarkivets samlingar

D

en 21 februari 1808 skickades en rapport till den svenska militärens högkvarter i Mörskom i Finland.

Dragon posteringarne ifrån Hirfvenkoski hafva inkommit med Raport, att Ryssarne öfvergådt gränsen i dag f.m. kl. 5 med betydig styrka, samt ställt sin marche på Abborfors, äfven är raporteradt att de öfvergådt vid Korois med Cossaquer och ställt marchen hitåt.

Elime den 21: februari kl. ½ 8 f.m./Gusstav Arnkihl1

Detta anfall blev inledningen på finska kriget, som kom att innebära ett och ett halvt års stridigheter på finsk och så småningom även svensk mark – och slutligen en svensk förlust av hela den östra riksdelen Finland.

För att kunna föra krig är kunskap om terräng, bebyggelse och vatten nödvändig. Kartor utgör med andra ord en viktig förutsättning för militär planering. Den här artikeln handlar om de kartor den svenska militären hade att tillgå under finska kriget och som finns bevarade i Krigsarkivet i Stockholm. Den handlar om vilka slags kartor som ritades, om hur, varför och av vem de ritades eller samlades in och om hur dessa kartor kan sägas illustrera krigets händelser och skeenden.

Behovet av ”väl författade Chartor”: Upprättandet av Krigsarkivet I början av 1800-talet diskuterades i Sverige en förändring av den högsta militära ledningen. En ny typ av krigföring – framalstrad av Napoleonkrigens massarmér – hade gjort den svenska mili-

112

tära organisationen omodern. Bland annat lyftes behovet av nya och bättre militära kartor fram just av detta skäl, men en mer effektiv militär kartering motiverades dessutom av den ekonomiska och tekniska utvecklingen. I maj 1805 skrev kung Gustav IV Adolf följande order: Då hos oss i betraktande kommit, huruledes alla försvarsanstallter, fästningars och förråds anläggande, fördelaktiga Riksgränsers bestämmande, vägars och canalers öpnande, stora och sammanhängande planers upgörande, till Landtbrukets och Handels förkofran grunda sig på en noga Kännedom om landet, genom väl författade Chartor, hafva Wi tillika insett, ej mindre de vanliga Geografiske Chartors otillräcklighet i detta afseende, än nödvändigheten deraf, att Chartor som för Militäre behof uprättas, tillika innefatta allt vad både i diplomatiskt och economiskt afseende till landets Kännedom är af nöden. Et förändradt Krigssätt, som gör en noga kunskap af landet oundgänglig, och svårigheten för Officerarne af Wår Fortification at medhinna så vidsträckta recognosceringar, som erfordras för at fullkomligt känna egen gräns, och samla de bästa Chartor öfver grannarenas […] har gjort det till en nödvändighet, att en särskild Corps måste uprättas[.]2

Dessa formuleringar kunde i själva verket ha varit överste Gustaf Wilhelm af Tibells. Denne hade ett förflutet i den franska armén. I början av 1800-talet hade han tjänstgjort i den år 1802 grundade Italienska republiken som chef för Fältingenjörskåren och dess krigsarkiv. Dessa erfarenheter gjorde honom till en stark förespråkare för att en

Natten mellan den 27 och 28 februari 1808, bara några dagar efter krigsutbrottet, drabbade svenska och ryska styrkor samman vid Käkilä by. Kartan som visar händelsen är handritad av Wilhelm Maximilian Carpelan, en fältmätningsofficer från Björneborgs regemente, i Torneå i januari 1809. Efter kriget utförde denne även ett omfattande karteringsarbete i Skåne och Norge. För eftervärlden har han dock mest gjort sig känd för sitt topografiska planschverk Voyage pittoresque aux Alpes Norvegiennes. Krigsarkivet, Sveriges krig 18:119: ”Charta en Croquis öfver Affairen i Käkilä By vid Orimattila Kyrka och Ställningen derikring.” Foto: Bertil Olofsson.

motsvarande kår och ett kartarkiv skulle inrättas också i Sverige. Detta skedde alltså 1805, då Fältmätningskåren etablerades för att i långt mer organiserad och effektiv form än vad som tidigare varit fallet samla och upprätta kartor. I kåren ingick även ”Konungens Krigsarkiv” som, förutom att bevara dessa kartor, också skulle fungera som administrativt centrum för kåren. Till den första krigsarkivarien utsågs en fältmätare från Finska rekognosceringsverket, majoren Paul Grice.

Redan vid Krigsarkivets start överfördes delar av den kungliga kartsamlingen samt centrala kartsamlingar från Fortifikationen och Finska rekognosceringsverket. Därefter kom arkivets bestånd att växa snabbt. Samlingar från topografiska kåren, enskilda militärer och privatpersoner tillkom, och några decennier in på 1900-talet ut­ ökades antalet kartor kraftigt med de stora samlingarna Moderna kartsamlingen (från Allmänna kartverket) och Sjökarteverket. I dag finns drygt 900 000 kartor och ritningar i Krigsarkivet. Alla är dock inte historiska.

Kartritning och kartsamlande Ursprunget till de historiska militära kartor som finns i Krigsarkivets samlingar står att söka på tre olika håll. De flesta ritades av svenska officerare, medan andra har civila upphovsmän (inte minst lantmätare) eller införskaffades utomlands.

Från 1700-talet kom kartritning att bli en allt viktigare del i många officerares utbildning, i synnerhet om de tillhörde Fortifikationen, den organisation som ansvarade för den militära karteringen. Fortfarande användes metoder som hade sina rötter långt bak i tiden. Triangelmätning var en sådan. Den gick ut på att kartografen med hjälp av kompass och sextant utgick från en tänkt triangel, där positionen för en ouppmätt punkt kunde beräknas med hjälp av vinkeln till två andra punkter vars positioner var kända. (De tre punkterna formade alltså en triangel, vilkas tre vinklar tillsammans ju alltid utgör 180 grader.) Avstånden beräknades i sin tur i förhållande till stjärnhimlen eller solen. En förutsättning för

113

dessa mätningar var förstås att man hade instrument som tillät beräknandet av så exakta vinklar som möjligt, och – om man skulle kartlägga havet – instrument som också kunde mäta tiden.

Allt detta utvecklades under 1700-talet. Behovet av kartor motiverade kartering och en större exakthet gjorde kartorna mer användbara politiskt, ekonomiskt och – förstås – militärt.

Historiska militära kartor kan indelas i fyra olika typer: topografiska kartor, stads- och fästningsplaner, krigsplaner samt sjökort. De tre förstnämnda härstammar fram till Fältmätningskårens och Krigsarkivets upprättande främst från Fortifikationen, medan sjökorten framför allt ritades av flottans kartografer.

Topografiska kartor visar landområden och innehåller information om höjdnivåer, avstånd, vegetation, bebyggelse och vatten med mera. Militären kunde använda dem för planering på alla nivåer: för övergripande strategisk förberedelse, för mer konkret slagtaktik eller för operationer.

I mitten av 1770-talet beslutade Kungl. Maj:t att militären skulle utarbeta en ny försvarsplan för Finland, vilket bland annat innebar att nya och bättre kartor övre Finland behövde sammanställas. En sådan uppdatering hade egentligen startat redan på 1720-talet, vilket främst bör ses mot bakgrund av stora nordiska kriget; under åren 1713–1721 ockuperade ryssarna Finland i vad som där kommit att kallas Stora ofreden. Men 1776 upprättades – som ett resultat av svensk–ryska kriget 1741–1743 och en väsentligt förbättrad kartritningsteknik – Finska rekognosceringsverket för att organisera arbetet att mäta och kartlägga den östra riksdelen. Flertalet av dessa kartor ritades av militärer, men många samlades också in från Lantmäteriet. Varje karta som ritades skulle upprättas i två exemplar – ett för högkvarteret i Finland och ett som överlämnades till Fortifikationen. När Fältmätningskåren skapades 1805 inlemmades denna verksamhet i häri, och Finska rekognosceringsverket upphörde. Ett betydande antal av dess kartor kom att överlämnas till Ryssland efter freden 1809, men fortfarande finns mer än 2 100 kartor kvar i Krigsarkivet. Vid sidan av denna samling finns topografiska kartor över Finland, främst i samlingen Finska handritade kartor. Även om flertalet av dessa kartor är äldre än finska kriget, var många av dem – inte minst de som på ett

114

systematiskt sätt och enligt senaste teknik sammanställts av Finska rekognosceringsverket – av så god kvalitet att de i allra högsta grad var relevanta fortfarande 1808–1809.

En stads- och fästningsplan är en teckning av ett existerande eller projekterat område eller en enskild byggnad. Även om byggnadskonstruktioner alltså är det centrala i dem är ofta också omgivningarna väl återgivna. Stads- och fästningsplaner kunde naturligtvis användas på liknande sätt som de topografiska kartorna, det vill

Vi vet inte vem som ritade den här kartan över Lappo med omnejd mer än att det med all sannolikhet rör sig om en officer i Finska rekognosceringsverket. Kartan, som är ritad med bläck och därefter färglagd, utgör ett bra exempel på det hantverk som karttillverkning var vid den här tiden. Först genomfördes fältstudier med kartering av små landområden. När man på detta sätt kartlagt mindre områden hopfogades bitarna – det är vad man ser här – och slutligen kunde hela lapptäcket kopieras över till en stor karta. Krigsarkivet, Finska rekognosceringsverket 411 A 97:2, Karta över Lapuanjoki och trakten närmast däromkring mellan Nurmo och Lappo kyrkor. Foto: Bertil Olofsson.

säga på alla tre nivåer för militär förberedelse.

Därutöver avritades vissa utländska försvarsanläggningar för att den svenska militären behövde kunskap om fästningsbygge. De allra flesta ritades av officerare inom Fortifikationen. Det finska materialet finns främst i samlingen Utländska stads- och fästningsplaner. I underavdelningen Finland finns inte mindre än drygt 2 100 objekt från 1600-talets början fram till några decennier in på 1900-talet.

Krigsplaner visar truppformationer och platsen för slag. De visar läger, marscher, belägringar eller slaget självt. Krigsplaner gjordes av militärer, ofta en kort tid efter händelsen i fråga. Syftet med dem kunde variera. En del gjordes för taktisk eller operationell planering, det vill säga för att användas konkret i det pågående kriget. Andra gjordes av historiska eller pedagogiska skäl, så att eftervärlden kunde lära om och av specifika krigshandlingar. I några fall, slutligen, var syftet klart propagandistiskt. Detta gäller dock inte svenska krigsplaner från finska kriget; här fanns helt enkelt inte så många bragder att skryta om, och i de fall då det faktiskt hade gått bra för den svenska sidan – vilket främst gällde sommaren 1808 – var det efter Gustav IV Adolfs avsättning inte politiskt korrekt att framställa denne som framgångsrik. I samlingen Sveriges krig, som är den huvudsakliga för krigsplaner, finns 279 planer som visar finska kriget 1808–1809.

Sjökort är kartor gjorda för navigering. De innehåller nautisk och topografisk eller hydrografisk information om exempelvis vattenvägar och fyrar, respektive avstånd och djup. Den strategiska, operationella och taktiska betydelsen av sådan information är uppenbar. Liksom i fallet med topografiska kartor ansåg man i mitten av 1700-talet att det fanns en allvarlig brist på korrekta sjökort över svensk-finska vatten. År 1756 gav den svenska riksdagen Amiralitetskollegiet order om att nya och bättre sjökort skulle göras eller samlas in. Liksom i fallet med utvecklingen av topografiska kartor utgjorde det krig som Sverige fört och förlorat mot Ryssland 1741–1743 en betydelsefull förklaring till detta beslut. Kriget hade lett till att den finsk–ryska gränsen flyttats västerut fram till bara cirka 10 mil öster om Helsingfors. När nu försvaret skulle anpassas till den nya gränsen och förstärkas inför risken av ytterligare framtida krig med grannen i öster, sågs nya och bättre sjökort

som nödvändiga. Det här arbetet utfördes av sjöofficerare och universitetsanknutna akademiker i samarbete från mitten av 1700-talet. Djupmätningar gjordes och moderna kartografiska metoder användes. Informationen som man fick fram på detta sätt var förstås mycket känslig. Lika nödvändiga som uppgifter om farleder och skär var för en försvarande makt, lika katastrofala var de om de hamnade i fiendens händer. De sjökort som ritades, gjordes därför ofta i två versioner, en rent militär och en – med mindre känslig information inlagd – som kunde användas även av civil sjöfart.

Trots beslutet 1756 kom dock sjökarteringen av rikets vatten att förbli bristfällig, vilket ledde till att kungen år 1798 beslutade dra ner på flottans sjömätningar och helt avveckla den statliga sjökarteutgivningen. Ansvaret överläts i stället på kontraktsbasis på sjöofficeren Gustaf af Klint som enskild person. Under finska kriget framgick dock att det fortfarande fanns betydande brister i sjökarteringen – vilket med all tydlighet fått konsekvenser för försvaret av Finland – och år 1809 upprättades därför, vid sidan av af Klints verksamhet, en sjömätningskår för att sammanställa sjökort och hålla ett arkiv för dessa. I mitten av 1800-talet tog staten över rättigheterna till af Klints kartproduktion och lade samman denna med Sjömätningskåren till en ny myndighet, vilken så småningom kom att kallas Sjökarte­ verket. Dess arkiv överlämnades till Krigsarkivet vid mitten av 1900-talet. I dag finns runt 880 sjökort över Finlands kust i Krigsarkivet. De allra flesta är gjorda i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet och tillhör Sjökarteverket.

Sveaborg och Oravais – två svenska katastrofer i Finska kriget Finska kriget sträckte sig över ett år och sju månader. Att utifrån ett kartperspektiv redogöra för hela dess förlopp skulle ligga utanför ramen för denna artikel. Låt oss därför i stället fokusera på två enskilda händelser: kapitulationen av Sveaborg och slaget vid Oravais. För att belysa dem har vid sidan av kartorna även skrivna handlingar använts som källor.

När det ryska anfallet inleddes den 21 februari 1808 kom det knappast som en överraskning för svenskarna. Sverige och Ryssland hade varit i

115

Sveaborg hade börjat byggas efter kriget 1741–1743, som lett till att den ryska gränsen flyttades västerut. Belägen strax utanför Helsingfors var fästningen avsedd som den viktigaste länken i försvaret mot attacker österifrån. Denna plan visar hur fästningen såg ut i början av 1800-talet och är gjord 1803 av G. Melan och H. G. Wärnhjelm. Krigsarkivet, Utländska kartor, stads- och fästnings­ planer, Finland: Sveaborg översiktsplaner: 64 a, ”Sveaborgs Generella Relations Plan för år 1803”. Fotograf: Bertil Olofsson.

krig inte mindre än tre gånger under 1700-talet (1700–1721, 1741–1743 och 1788–1790), och befann sig efter 1807 på olika sidor i Napoleonkrigen. Att kung Gustav IV Adolf var medveten om risken för krig framgår med all tydlighet av ett brev till högste befälhavaren i Finland, general Wilhelm Mauritz Klingspor, daterat den 4 februari 1808. I den händelse att ryssarna gick över gränsen under pågående vinter, skrev kungen, måste fästningen Sveaborg försvaras till varje pris, och om detta inte lyckades skulle den där liggande flottan brännas för att undgå att hamna i fiendens händer.3 I krigets inledning gick Klingspors strategi ut på att dra tillbaka styrkorna norrut för att invänta förstärkningar som kunde transporteras över från Sverige så snart isarna gått upp. I södra Finland skulle dock – som kungen beordrat – ett svenskt fäste finnas kvar i Sveaborg, vars försvar leddes av amiral Carl Olof Cronstedt. I mars inleddes en rysk belägring av fästningen. Några veckor senare, den 3 maj, valde Cronstedt trots sina order att sträcka vapen. Inför kungen försvarade Cronstedt denna handling med att

116

Alle verk måst hållas besatte: vidlyftigheten af fästningen der det ena vercket ej så lätt kan understödja det andra gör, en stor reserve nödvändig, hvartil den närwarande garnison ej är tilräcklig […] Garnison består af bara recruter […] och fienden förfäkta en storm […]4

År 1803 hade en ”G. Melan” – troligen löjtnanten Gabriel Melan – och H. G. Wärnhjelm ritat en plan över Sveaborg, så som fästningen såg ut i början av 1800-talet; den visar i själva verket en av världens största sjöfästningar och Sveriges dyraste byggprojekt någonsin. Arbetet med att bygga Sveaborg påbörjades 1748. När finska kriget inleddes var den fortfarande inte helt färdig, även om den var väl rustad. Den försvarades av nästan 7 000 man och var bestyckad med drygt 740 kanoner. Kapitulationen – som var det första riktigt stora svenska bakslaget i finska kriget – var således knappast resultatet av en övermäktig fiende, utan snarare av effektiv rysk psykologisk krigföring. Fästningen hade med stor sannolikhet kunnat hålla stånd mot en längre tids rysk belägring.

Vikten av vattenvägar för transporter i äldre tider kan knappast överskattas. Under finska kriget var militären helt beroende av att få fram förstärkningar i form av såväl trupp som förnödenheter sjövägen. Detta utsnitt ur ett sjökort, ritat av Gustaf af Klint 1790, visar Sveaborgs hamn samt skärgården till Pörtö. Krigsarkivet, Sjökarteverket, Hydrografiska kartor, Litt D: 53, Sveaborgs hamn samt skärgården till Pörtö. Foto: Bertil Olofsson.

Sveaborgs kapitulation innebar ett både strategiskt och psykologiskt mycket allvarligt bakslag för Sverige. Den innebar likaså att ett betydande antal svenska militärer togs till fånga – bland dem löjtnant Gabriel Melan.

Sveaborg låg på ett antal öar i skärgården utanför Helsingfors. För att nå fästningen krävdes med andra ord goda sjökort, och detta var något som sjöofficeren Gustaf af Klint enligt sina så kallade dagböcker (egentligen memoarer) insåg under finska kriget: då jag såg Krigsoperationerna i synnerhet påkalla en bättre detaille af Finska skärgården och Finska Viken, företog jag Kustkartorna Lit K och L öfver denna hafsvik och författade äfven en beskrifning deröfver […]. Från Krigs Arkivet lånte jag Finska Rekognoscerings Kartorna för hela den Södra Kusten hvilket ock för mitt arbete begagnades – af min karta med beskrifning sände jag derefter Copior till utevarande Flottan.5

När finska kriget inleddes var det alltså Gustaf af Klint som skötte den svenska militära sjökarteringen. Han hade redan 1798 anlitats för att fär-

digställa en svensk sjöatlas – även omfattande finska, danska, norska kusterna, delar av Nordsjön, engelska kanalen och franska Atlantkusten – och han har med det arbetet blivit Sveriges mest kände kartritare när det gäller sjökort. af Klint föddes i en sjöofficersfamilj i Karlskrona 1771. Som nybliven officer deltog han i det svensk–ryska kriget 1788–1790 och upptäckte då hur bristfälliga existerande sjökort ofta var. Några år senare påbörjade han därför en egen sjökarteproduktion, vilken alltså från slutet av 1700-talet fick formen av ett statligt uppdrag. Hans metod för denna kartframställning var gedigen och metodisk, han har själv beskrivit den på följande sätt: Det blir öfverflödigt att säga att jag i ett så vigtigt ämne icke kunna uragtlåta att begagna mig af alla de efterrättelser som jag möjligen kunde upspana och att jag till grund för min Karta stödde mig vid de tillförliteligaste Astronomiska Ortbestämmelser – Sjö och Landkartor, Journaler och observationer på Sjön med mera – ock att jag utan afseende på min möda omarbetade min karta i flera repricer i de detailler hvartill nya upptäckter kunde föranleda.6

117

Oravais. En krigsplan visar ofta hur ett slag gick till, men också den militära planeringen inför och under sammandrabbningen. I samlingen Sveriges krig finns sex olika planer över slaget vid Oravais, varav fältmätningsofficeren Wilhelm Maximilian har ritat fyra.

Krigsarkivet, Sveriges krig, 18:284, ”Fält-Slaget vid Oravais, Förefallet emellan Kongl:e Svänska och Keijserl:e Arméerne, den 14de September 1808”. Foto: Bertil Olofsson.

Kartor och ritningar över Sveaborg finns bevarade i flera olika av Krigsarkivets kartsamlingar. af Klints sjökort ligger i Sjökarteverkets arkiv; andra kartor som visar fästningen finns i exempelvis Sveriges krig och Utländska stads- och fästningsplaner. Den sistnämnda omfattar inte mindre än runt 1 000 objekt som visar Sveaborg.

Dessa ritades, som nämnts, i regel av officerare inom Fortifikationen i syfte att möjliggöra planering på flera olika nivåer. Information som var central för dessa syften lyftes därför fram, medan mer oviktiga detaljer ofta utelämnades.

Fästningsmurar, vattenvägar, kustlinjer, vägar med mera tillhörde den första kategorin, medan det som fanns innanför fästningsmurarna ofta återgavs ganska skissartat. Det finns dock många undantag från denna regel, och flera exempel där civil stadsbebyggelse tydligt visas.

Bortsett från bakslaget med Sveaborg lyckades svenskarna i stort sett hålla sin planerade linje under våren och sommaren 1808 och stoppa eller till och med driva tillbaka fienden. Några av dessa strider – inte minst slagen om Lappo och Borgå – har blivit klassiska genom Johan Ludvig

118

Runebergs epos om finska kriget. Men detta var bara tillfälliga framgångar. På hösten förlorade den svenska sidan flera viktiga slag och drevs åter allt längre norrut. Det viktigaste av dessa slag utspelade sig i Oravais några mil norr om Vasa den 14 september.

Syftet med att dra samman svenska styrkor till Oravais var att avleda ryssarna för att möjliggöra en svensk reträtt av den svenska huvudarmén, vilket framgår av en rapport till det kungliga högkvarteret.

3 500 Man fattade posto vid Orravais för att derstädes uppehålla fienden, tils communication norr ut hunnit blifva öpnad […]7

Den svenska militärledningens beslut att låta just Oravais bli platsen för en sammandrabbning var naturligtvis inte slumpartat. Rekognosceringar hade visat att den omgivande terrängen tycktes fördelaktig för det svenska försvaret. På morgonen den 14 september inledde ryska trupper striderna, och ett dygn senare måste svenskarna erkänna sig besegrade. De mycket hårda striderna finns beskrivna i militärrapporter, men också i

Utsnittet visar de ryska truppernas ställning i Vasa och det några mil norrut belägna Oravais, ur en karta över de ryska truppernas ställning i södra Finland uppgjord efter ryska fälttågsplaner i S:t Petersburg 1808. Upplaga A. Iljina, Kartografiska anstalten i S:t Petersburg, ca 1900; efter äldre rysk kopia. Krigsarkivet, Historiska planscher, 1808:2. ”Karta Jusnoi Finljandii”. Foto: Bertil Olofsson.

privata brev, i Krigsarkivets samlingar. Bland annat finns i von Schwerinska arkivet ett brev som Wilhelm von Schwerin, en då endast 15 år gammal fänrik vid Svea artilleriregemente, skrev till sina föräldrar tre dagar efter slaget. Bataljen, berättade han, hade varat ifrån 6 om morgonen till kl. 11 om aftonen, jag höll ensamen ända tills middagen Elden med mina Canoner, då jag vid denna tiden blef Blesserad, de skulle just släpa bortt mig då en af mina Karlar berättade att jag var kringrend, jag repade mig satte mig på en Canon häst ty miin egen var skjuten, lät folket hurra satte mig fremst i spetsen ropade Camrater följ mig jag kommenderade marche marche och slog mig igenom fienden som tog emot mig med full Bajonette. Jag feck 3 kulor uti kappan och många af mitt folk blefvo stuckna.8

Den unge fänriken sårades därefter vid ytter­ligare ett par tillfällen innan han räddades undan fienden. Hans skador var dock mycket svåra. Brevet avslutas med ett farväl till föräldrarna och syskonen. Kort därefter dog von Schwerin.

Slaget vid Oravais kan sägas utgöra det definitiva avgörandet under finska kriget. Manspillan, av soldater såväl som officerare, blev mycket stor.

Omkring 740 svenskar dödades och ytterligare hundratals sårades, vilket innebar en tiondel av hela armén.9 Svenskarna tvingades dessutom till en i flera fall tumultartad reträtt, för att ett par månader senare lämna det finska territoriet för gott. Situation förvärrades därtill av att de svenska truppernas återtåg och vinterläger ägde rum under mycket svåra förhållanden. Tusentals soldater – framför allt inom det år 1808 upprättade lantvärnet, ett illa rustat folkuppbåd bestående av män mellan 18 och 25 år – dog av sjukdom eller umbäranden.

I Krigsarkivet finns topografiska kartor, ritade före finska kriget i strategiskt syfte, över området kring Oravais. Men dessutom finns flera krigsplaner som visar själva slaget som utspelade sig där den 14 september 1808.

Några av dessa krigsplaner är ritade av den vid tidpunkten 21-årige fältmätningsofficeren William Maximilian Carpelan, som själv var på plats vid tillfället. Liksom af Klint hade han påbörjat sin militära bana mycket tidigt: han antogs som kadett då han bara var 11 år gammal och avlade fyra år senare sin officersexamen. Efter tjänstgöring vid Sveaborg och Björneborgs regemente över­flyttades han år 1807 till den två år tidigare upprättade Fältmätningskåren. När kriget bröt ut 1808 skickades dess fältmätare till såväl östra som västra fronten för att kartlägga de områden kriget om­fattade, och Carpelan blev då placerad i Finland. Där hade han alltså till uppgift att rekognoscera, kartera och beskriva det finska landskapet, men också att dokumentera krigshändelserna i kartform. Han använde sig då i flera fall av en särskilt tydlig och pedagogisk metod, som innebar att han framställde kartorna i olika skikt för att på så sätt göra det möjligt att visa slagets olika faser. I vinterlägret i Torneå i januari 1809 ritade han flera krigsplaner, bland annat ett antal över Oravais.

De allra flesta av Krigsarkivets kartor är svenska till sitt ursprung. Men i arkivet finns också ett betydande antal kartor med utländsk proveniens. Vägarna till Krigsarkivet har för dessa varit många. En del har köpts, andra har kommit som gåvor. Några har tillfallit den svenska krigsmakten genom krig, men betydligt fler är hitkomna genom internationellt utbyte. I arkivet finns även

119

ett betydande antal kopior av utländska kartor; dessa reproduktioner har i regel gjorts i samband med forskning. När det gäller kartor som rör finska kriget finns flera sådana kopior av ryska original, som förstås visar den ryska sidan av kriget – hur den ryska krigsplaneringen såg ut och hur krigets olika skeenden uppfattades. De flesta av just dessa kopior är gjorda i början av 1900-talet inför 100-årsminnet av kriget för att användas för det omfattande verket Sveriges krig åren 1808 och 1809 (utgiven av Generalstaben 1905–1922).

Avslutning De ryska attackerna mot svenskt kärnområde våren 1809 spädde på en sedan tidigare utbredd inhemsk kritik mot Gustav IV Adolf. Slutligen, den 13 mars 1809, arresterades kungen för att tvingas abdikera några dagar senare.

Det ryska anfallet ägde rum på tre olika platser: via Torneå ner mot Piteå, via Norra Kvarken

mot Umeå och över Ålands hav till Grisslehamn.

Omfattande strider utkämpades i bland annat Ratan och Sävar några mil från Umeå. Till sist tvingades svenskarna erkänna sig besegrade, och den 17 september 1809 undertecknades den avslutande freden i Fredrikshamn. Med fredsslutet förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, medan Rysslands position som en av Europas verkliga stormakter definitivt bekräftades.

Många av de kartor som ritades för att möjliggöra ett gott försvar av Finland eller för att dokumentera själva krigshändelserna finns i dag kvar i Krigsarkivets samlingar. Tillsammans med skrivna dokument från tiden utgör de viktiga källor till kunskap om historiska händelser och militär planering. Därutöver kan kartorna användas av dagens forskare på ytterligare flera olika sätt, till exempel för att studera karto­ grafins utveckling eller förändringar i kommunikationer, bebyggelse och miljö.

noter 1. I brigadens inkomna handlingar 1808, i Krigsarkivet (KrA), Krigshandlingar 1808–1809. Östra fronten. Högkvarteret. Inkomna handlingar febr., mars 1808, vol. 80.

2. Order från Gustav IV Adolf, 5/5 1805, i KrA, Topografiska kåren/Fältmätningskåren/Ingenjörskåren 1805–1811, Kungl. Bref, Ordres och Tjänsteexpeditioner ankomne till Chefsämbetet vid Kungl. Fältmätnings Corpsen.

3. Brev från Gustav IV Adolf till Klingspor, 4/2 1808, i KrA, Krigshandlingar 1808–1809. Östra fronten. Högkvarteret. Inkomna handlingar febr., mars 1808, vol. 80.

4. Cronstedts brev till Kungl. Maj:t, april 1808, i KrA, Fästningsarkiv, Sveaborg, vol. 10, 11, 12.

5. Avskrift av Gustaf af Klints dagböcker, år 1801–1810, p. 243, i KrA, Gustaf af Klints arkiv, vol. 1.

6. Avskrift av Gustaf af Klints dagböcker, år 1778–1800, p. 453, i KrA, Gustaf af Klints arkiv, vol. 1.

7. Fragment av osignerad och odaterad rapport, i KrA, Krigshandlingar 1808–1809, Kungliga högkvarteret med generaladjutantsexpeditionen, E. Inkomna handlingar, c) Rapporter från arméerna, vol. 24.

8. Wilhelm Johan Ludwig von Schwerin, von Schwerinska arkivet, vol. 4.

9. Martin Hårdstedt, Finska kriget 1808–1809 (Stockholm, 2006), s. 174.

Referenser & Litteratur Arkivmaterial Krigsarkivet skrivna handlingar Krigshandlingar 1808–1809 Topografiska kåren/ Fältmätningskåren/ Ingenjörskåren 1805–1811 Fästningsarkiv, Sveaborg Von Schwerinska arkivet kartor Sveriges krig Utländska kartor, Finland Finska rekognosceringsverket Sjökarteverket Utländska stads- och fästningsplaner

120

Between the Imperial Eagles: Sweden’s armed forces during the Revolutionary and the Napoleonic Wars 1780–1820.

Stockholm, 2000.

Brown, Lloyd A. The Story of Maps.

Boston 1950.

Ehrenswärd, Ulla, och Hugo Frithz.

Sveriges sjökarteväsende 1643–1993.

Norrköping, 1993.

Hårdstedt, Martin. Finska kriget 1808–1809. Stockholm, 2006.

Krigsarkivet 200 år. Stockholm, 2005.

Beståndsöversikt / Krigsarkivet, 9: Kartor och ritningar, fotografier, bibliotek.

Stockholm, 1999.

Ljunggren, Carl Johan. Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808–1809. Helsingfors, 1903.

Malmqvist, Olle, och Iréne Welander Larsson. ”De oändeligt förbannade sluparna…”: Episoder från sjöstriderna mot Ryssland 1808–1809. Karlskrona, 2008.

Runnberg, Bertil. Fortifikationen 350 år: 1635–1985. Stockholm, 1986.

Sporrong, Ulf, och Hans-Fredrik Wennström. Maps and mapping. Stockholm, 1990.

janis kreslins

En lybsk lyxvara Om Robert Schweitzer och hans syn på Östersjöområdets historia

Länge har jag letat efter en följeslagare för min resa genom det händelserika och svåröverskåd­ liga 1800-talet i Östersjöområdet, en ledsagare som inte räds att vidga blicken och se på detta område från flera olika perspektiv. Enträget har jag sökt en forskare som bemödat sig om att visa att Östersjöområdets historia är en perspektiv­ historia som är helt beroende av vilken ingångs­ port man väljer. Äntligen har jag hittat en sådan medresenär och det visade sig vara en person som jag har känt i åratal: den grundlige och driftige historikern Robert Schweitzer. Bredden på hans begåvning och erfarenhet stod klar för mig på riktigt först när jag själv gav mig ut på en seglats för att uttyda Märkesårets stora betydelse för Östersjöområdet som helhet. Därför tänker jag här sjunga om den mångförslagne Robert Schweitzer som länge har rest i Östersjöns farvatten, skådat många människors städer och länder och hittat nya utsiktstorn. Den resa som Robert Schweitzer har gjort skapar en grundmurad akademisk skicklighet.

En resenär som fullföljer en sådan resa skaffar sig vidsträckta vyer. En sådan erfarenhet leder till insiktsfulla publikationer som öppnar nya vidder kring områdets hopflätade historia och bortom de vanliga grundläggande tolkningarna.

Robert Schweitzers intressanta iakttagelser om Östersjöområdets komplexitet kräver att var och en av oss lämnar sin säkra och vana föreställningsvärld och ger sig in i en värld utan fast perspektiv eller utsikt. Att bekanta sig med Robert Schweitzers forskning är som att titta i ett kalejdoskop.

Plötsligt förvandlas vår sammanhängande bild,

vårt någorlunda kända synfält till små bitar. Det är inte längre självklart att den sammansättning som var vår utgångspunkt och som vi fostrats till att se är den enda eller den rätta. På grund av Östersjöområdets mångfasetterade karaktär och dess komplicerade historiska utveckling behöver vi som forskare ständigt sätta ihop det panorama som just denna vridning av kalejdoskopet erbjuder. Genom att göra detta uppdagar vi vyer som vi knappt kunde ha anat.

En sådan kalejdoskopisk vy öppnades för mig när jag begav mig till Lübeck för att upprätta ett utsiktstorn mot Östersjön kring 1809. Det kan te sig egendomligt att jag valde Lübeck. Hur kan denna stad, vars glansdagar passerat hundratals år före 1809, utgöra en viktig hållplats? Vilken utsikt skulle Lübeck kunna erbjuda för att förstå övergången mellan 1700- och 1800-talet, en tid då vår konstnärliga bild av Östersjön och dess gemensamma nämnare i mångt och mycket formats av den i Greifswald födde konstnären, de stora förändringarnas ögonvittne Caspar David Friedrich?

Denna bild är full av motsägelser och paradoxer. I Friedrichs föreställningsvärld förekommer städer förvånansvärt sällan. Östersjön förvandlas till ett draperi – overkligt, idealiserat och onåbart, inte påverkat av dåtidens dramatiska politiska och samhälleliga processer. När man står framför en av hans tavlor träder det kluvna i vår syn på Östersjöområdets politiska och kulturella utveckling för 200 år sedan fram. Å ena sidan talar vi om ett paradigmskifte. För att beskriva detta skifte använder vi motsättningarnas språkbruk och nästan apokalyptiska begrepp

121

som ”rikssprängning” och ”begynnelse”. Å andra sidan finns starka underströmmar som genom århundraden bevarat kontinuiteten i Östersjöområdet och som visar sig i att man i varierande situationer nått likartade lösningar.

När jag tittade från Lübecks stadskärna norrut mot floden Traves mynning och vidare mot det stora havet kunde jag stundom i fjärran förnimma konturerna av S:t Petersburg. Staden var under 1700- och 1800-talen i mångt och mycket en spegelbild av Lübeck. Den roll som Lübeck hade haft under medeltiden hade vid 1700-talets utgång övertagits av staden vid Nevas stränder. Äntligen hade balans återställts i området och den tidigare slagsidan rätats upp. Det var inte trafikens volym som hade ändrat sig utan dess kvalitet. I var sin ände fanns det nu en magnet. S:t Petersburg var ett Lübeck, det vill säga en riktig Östersjöstad som drog till sig folk, var handelsplats och, allra viktigast, specialiserade sig på förmedling. Staden ombestyrde kulturella impulser mer än skapade dem och den var ett tämligen självständigt konsumtionscentrum – ett väsen för sig, en i många avseenden autonom enhet med sin särpräglade multikulturella miljö. Som riktig Östersjöstad hade den mer gemensamt med andra städer långt borta än med landsbygden i dess omedelbara närhet. Som andra städer i området befäste den regionens starka och historiskt betingade centrifugala tendenser och dess inre dynamik. Även stormakter var underordnade denna dynamik. De utövade sitt största inflytande när de inte krävde total underkastelse utan bejakade den regionala mångfalden och den starka autonoma strukturen.

Det finns all anledning att söka upp Robert Schweitzer under Märkesåret. För mindre än ett år sedan utkom till hans 60-årsdag ett gediget urval av hans skrifter som tidigare har legat dolda för den bredare allmänheten i ibland mer ibland mindre lättillgängliga publikationer.1 Med en betydande del av hans tidigare dolda idégods och en omfattande bibliografi över hans publikationer samlade i ett band, har det plötsligt blivit lättare att dra ut och sammanfatta kvintessensen av den särpräglade Schweitzerska, kalejdoskopiska synen på Östersjöområdets 1700- och 1800-talshistoria.

Själva titeln ger oss en bra fingervisning om hans forskningsinriktning och världsbild: Finnland, das Zarenreich und die Deutschen. Schweitzer rör sig tämligen obehindrat över geografiska,

122

politiska och sociala gränser och ser Östersjöområdet som en enhet. Han är en tidsresenär som lätt hittar paralleller mellan olika epoker och gemensamma mönster där andra ser helt separata utvecklingstraditioner. Titeln avslöjar också hans tredelade ingång till områdets historia. Finland står för hans intresse för nationsbildningar och identitetsproblem, fenomen som var av avgörande betydelse för 1800-talets Östersjöområde. Bakom begreppet tsarriket döljer sig frågeställningar om vilken typ av rättssystem, politisk ordning och samhällelig administration som utvecklades här. Genom att koncentrera sin blick på det tyska belyser Schweitzer såväl kulturens som etnicitetens betydelse för alla dessa processer och introducerar en världsbild utan statsgränser.

Vem är Robert Schweitzer och varför är hans syn på Östersjöområdet så speciell? För vissa har han varit en mångårig portalgestalt på Bibliothek der Hansestadt Lübeck – en allvetare, outtröttlig förespråkare för en gemensam om än mångskiftande Östersjöidentitet som manifesterar sig lika mycket i olikheter som i samstämmighet mellan de olika delarna, flitig skribent och föreläsare samt en enastående effektiv administratör och bokredaktör. Med tanke på hans otaliga uppdrag och vardagsbestyr är det ett under att han har lyckats skriva så mycket om så många olika teman. I en tid när Östersjöidentitetens behov i dagens globaliserade värld ständigt har ifrågasatts har Schweitzer gång efter annan visat vilka för­delar denna identitet kan ha – med förbehållet att vi inte utsätter oss för frestelsen att förenkla och förvandla den till anakronistiska schabloner.

I detta sammanhang är det historikern Robert Schweitzer som är av störst intresse. Han inledde sin akademiska karriär på 1960-talet med att läsa slavistik, historia och statskunskap på PhilippsUniversität i Marburg. Marburg erbjöd en mycket speciell miljö med en forskningstradition inom ämnet historia som på intet sätt var närsynt. Från Marburg var det lätt att kasta blicken såväl österut som norrut. Bredvid universitetet låg Herder Institut – ett av de viktigaste centrumen i Europa för polsk, estnisk och lettisk, litauisk, tjeckisk och slovakisk liksom det gamla Köningsbergsområdets historia. Forskare kunde där lätt utvidga och omdefiniera existerande gränser och ägna sig åt jämförande forskning. På universitetet fanns även några

av historieämnets giganter. En sådan var Georg von Rauch som starkt satte sin prägel på hur man nalkades europeisk historia i vår världsdel och hur områden som antingen hade marginaliserats eller helt glömts bort kunde återföras till historieforskningens huvudscen. I Marburg fanns även ett intresse för Norden, speciellt Finland. Georg von Rauchs efterföljare, Peter Scheibert, disputerade redan på 1940-talet med en avhandling om Finland under 1800-talets första hälft, långt innan denna epok rönte någon större uppmärksamhet bland kontinentala historiker.2 Det var också under Scheiberts ledning som Schweizer allt mer gled över i en nordosteuropeisk riktning.3 Avgörande för Schweitzers forskningsprofil har varit tre viktiga omständigheter. För det första valde Schweitzer sin hemvist i biblioteksvärlden och inte på universitetet. Hans forskning blev därmed mer tvärvetenskaplig och kanske öppnare för impulser utifrån. Samtidigt utvecklade han genom sitt arbete med olika samlingar en sällsynt förmåga att förmedla starka dofter från olika tidsepoker och olika platser. Schweitzer rör sig lätt mellan olika materialtyper. Ena ögonblicket kan han fördjupa sig i detaljrik källforskning för att sedan snabbt växla till allmänna litterära texter och vidlyftiga tankeutflykter.

För det andra har Schweitzers breda språkkunskaper satt tydliga spår i hans forskning.

Redan i Marburg påbörjade han sin språkliga bildningsresa i Östersjöområdet. Sina studier i ryska kompletterade han med finska när han satte igång med sin avhandling om storfurstendömets ställning i Ryssland under 1800-talets andra hälft. Under resans gång utökade han sitt breda språkregister med svenska. Schweitzer har själv noterat att en Östersjöforskare måste vara en verklig språk­akrobat. För att befatta sig med Finland under 1800-talet krävs även franska och i viss mån även polska och estniska. Endast med mycket breda språkkunskaper är det möjligt att betrakta 1800-tals historia i Östersjöområdet på ett någorlunda integrerat sätt.

För det tredje har Schweitzer haft fyra betydelsefulla forskningsförebilder. Var och en av dem har på sitt sätt varit nydanare. Var och en har bidragit till hans mognad som forskare även om han aldrig i strikt bemärkelse har varit elev hos någon av dem. Schweitzer är en eklektiker i verklig 1600- och 1700-talsanda. Han behärskar

konsten att förvalta och kombinera olika idéarv.

I dessa idéarv hittar han sin egen ingång, sin egen stil och sina egna slutsatser.

Schweitzers första förebild har varit Klaus Zernack, som nästan ensam har förändrat vår bild av Östeuropa. I Zernacks föreställningsvärld är Öst- och Nordeuropa betydligt mer komplexa och mångfasetterade områden än tidigare forskning har gjort gällande. Å ena sidan har Zernack utökat Östeuropa till något betydligt större än det som vi är vana vid. Den som vill ge sig in på forskningsfältet måste vara beredd att befatta sig med ett antal olika historier, även sådana som man vanligtvis inte har betraktat som öst- eller nordeuropeiska. Samtidigt har han styckat upp området för att göra det mer lätthanterligt. Men i stället för att använda invanda geografiska enheter föreslår Zernack att vi betraktar Öst- och Nordeuropa med hjälp av interaktionsterritorier.

Dessa kunde vara många till antal och överlappande. Zernacks modell är dynamisk. Ibland kunde en och samma befolkningsgrupp, en och samma region tillhöra olika interaktionsområden beroende på vilken ingångsport man valde.

För att underlätta det hela konfigurerade han om den existerande kartan. Österjöområdet uppstår i Zernacks nya geografi som Nordosteuropa.4 Fördelen med Nordosteuropa är att det är ett dynamiskt begrepp som tillåter forskaren att vid behov inkludera territorier och traditioner som tidigare hade uteslutits. Samtidigt skapar Zernack även virtuella interaktionsområden, det vill säga områden som i strikt mening inte utgör sammanhållna enheter utan som på grund av de täta kontakterna har fungerat som sådana. Ryssland och Sverige kunde utgöra ett sådant interaktionsområde. För att rikta uppmärksamhet mot vissa historiska förlopp var det till och med klokt att utesluta, åtmin­ s­tone temporärt, det som låg mitt emellan. För att kasta ljus på andra processer var det nödvändigt att skapa ytterligare interaktionsområden. Geografin i Zernacks bild av Östeuropa handlar mer om historiska perspektiv än om konkret geografi.

Som företrädare för det som på tyska betecknas som Verhaltensforschung rör sig Zernack än i dag obehindrat genom området. Den dynamiska geografin tillåter honom att känna sig hemma i Uppsala, hitta en fast punkt i Polen och vid behov även glida ner i en mer centraleuropeisk riktning.

123

Zernack är väl medveten om att hans nyskapade karta till slut blir ett lapptäcke. Men där överlappningen är som tydligast återfinns också den mest dynamiska interaktionen och de viktigaste mötesplatserna. I Zernacks världsbild behöver inte kartan ha ett klart centrum. Den måste däremot visa hur impulser spreds i området och hur medveten och omedveten parallellitet kunde uppstå. Även Schweitzers andra förebild har varit en nydanare – Georg von Rauch, den kanske mest betydelsefulla balttyske historikern i sin generation. Georg von Rauch förnyade den balttyska historieskrivningens ädla traditioner genom att göra en omprövning av dess premisser och slutsatser och genom att ta sig an en hel del omstridda teser. För Schweitzer var Georg von Rauch en modell för hur man kunde fördjupa sin egen historieskrivning genom att gå i dialog med andra. På ett konkret plan betydde detta för Georg von Rauch att balttyska historiker inte kunde ignorera den historia som behandlade samma territorium men skrevs utifrån ett helt annat perspektiv, baserat i de enskilda folkens långa marsch mot statlighet.

Med en sådan utgångspunkt var det inte svårt för Georg von Rauch att lyfta fram regionens heterogenitet. Frågan var hur, inte om, dessa olika historiska uppfattningar och tolkningar kunde införlivas i en gemensam berättelse. Före honom hade de olika historiografiska traditionerna behandlat samma händelser men skrivit helt avvikande historier. Georg von Rauch tog de första om än trevande stegen i en ny riktning.

En gemensam historia kunde skrivas enbart om man kunde enas om områdets heterogena karaktär. Östersjöområdet var ett spänningsfält.

Hur kunde man förklara fältets inre struktur och regler? Hur såg kontaktytorna ut? Hur förvaltades fältets mångfald? Vilka ingrepp satte de existerande reglerna ur spelet? Hur agerade de olika stormakterna i denna miljö? Hur kunde man indela de olika befolkningsgrupperna i kategorier?

I vilka situationer var området öppet för flexibilitet och när uppstod det utrymme för skiftningar och gränsöverskridanden grupperna emellan?

Fanns det modeller som tillät jämförelser över politiska, konfessionella och etniska gränser?

Om Zernack hade ritat om kartan utifrån områdets interaktionsparametrar på ett mer politiskt plan, lyfte Georg von Rauch fram de osynliga mekanismer som förklarade kontaktytornas

124

speciella karaktär. Det intressanta med området var sättet på vilket varje grupp legitimerade sig och värnade om sin autonomi. För Georg von Rauch var det självklart att balttyskarna spelade en avgörande roll i denna konstruktion. Likväl var det viktigt att kartlägga hur stormakter navigerade över den minerade mark som området var.

Georg von Rauchs banbrytande studie från 1953 dokumenterar just detta genom att presentera ett heterogent Ryssland där kreativa lösningar uppfunnits för att hålla ihop riket och där autonomi använts som redskap för att åstadkomma detta.5 Med Schweitzers egna ord förändrade detta verk Rysslandsbilden för en hel generation. Äntligen hade en Rysslandshistoria skrivits som beskrev denna invecklade men fascinerade period från en helt annan utgångspunkt. Stormakten Ryssland betraktades inte enbart som en härskarstat som försökte underordna hela regioner och assimilera dem till något enhetligt mönster. Mycket mer intressant var frågan hur Ryssland handskades med sin egen heterogenitet. Äntligen hade en bild tecknats som skänkte Ryssland legitimitet. Äntligen blev det också klart att Ryssland kunde vara en effektiv och modern stormakt i regionen enbart om det utnyttjade heterogenitetens fördelar i stället för att kräva anpassning.

Schweitzers bild av Ryssland är starkt påverkad av Georg von Rauchs. Han målar upp ett Ryssland som kan tyckas motsägelsefullt och splittrat men som måste beskådas i ett mycket brett panorama. Därför är det nödvändigt att överblicka hela regionen om man vill säga någonting om utvecklingen i en av dess delar. Finland är inte något undantag. Det kan vara så att vissa fenomen som vi först och främst förknippar med Finland också dyker upp i Bessarabien under bestämda tidsskeden! Vi måste också vara beredda att acceptera att den bild som vi har av en enväldesstat i en mångfaldsvärld inte behöver vara vare sig den som vi har förväntat oss eller densamma som starkt har präglat forskningstraditionen. Hur annars, frågar Schweitzer när han beskriver Georg von Rauchs arv i sitt eget arbete, kan man förklara att av de åtta ”ryska” universitet som fanns under Alexander I:s tid hade fyra ett annat undervisningsspråk än ryska? Vilken enhetlig bild av de ryska ansträngningarna inom området får man när man tittar på utbildningstopografin i Åbo, Dorpat, Vilnius och Warszawa? Eller när

man tittar på landets administrativa apparat och dess besättning som Erik Amburger har gjort?6 Edgar Hösch, mångårig professor och medarbetare på Süd-Ost Institut i München, har också varit ett oumbärligt riktmärke på Schweitzers idémässiga upptäcktsfärd. Det kan te sig egendomligt att en forskare mest känd för sina ar­ beten om Balkanländerna och sitt intresse för förvaltningsfrågor kunde vara av avgörande betydelse för en som rör sig på Klaus Zernacks och Georg von Rauchs mer nordliga breddgrader.

Tack vare Hösch började Schweitzer öppna sina ögon för Gamla Finland, det svenska rikets öst­ ligaste del som avträddes till Ryssland genom frederna i Ny­stad och Åbo. Med Höschs skrifter som vägledning insåg Schweitzer förvaltningshistoriens oanade möjligheter och perspektiv.

Hösch var också en god herde som samlade kring sig forskare i Tyskland med intresse för Finlands historia och byggde upp en liten informell ”finsk akademi” i vars regi den värdefulla skriftserien Finnland-Studien har utgivits.7 Schweitzers akademiska biografi vore inte fullständig utan Osmo Jussila. Schweitzer betraktar Jussila som förnyare av storfurstendömets förvaltningshistoria. Avhandlingen, som Jussila skrev för Eino Jutikkala om förvaltningsutvecklingen i storfurstendömet mellan 1808–1863, var genomgripande men också i många avseenden utmanande.8 Genom att koncentrera sig på rättsliga frågor, de finska ständernas positioneringsspel och tsarrikets reaktion på händelserna förvandlade Jussila 1800-talets första hälft till ett dramatiskt skådespel med otaliga skiftningar och anpassningar, vilka dock sällan växte till ordentliga konflikter. Hur skulle tsaren reagera på ständernas ihärdiga linje att de hade sina rättigheter? Hur skulle dessa rättigheter anpassas till de territoriala rättigheter som hade en helt annan utgångspunkt? Hur skulle man kunna införliva en region i storfurstendömet som hade sin egen rättstradition baserad på 1734 års lag? Hur skall forskarna se på utvecklingen i de fall då en regions rättstradition inte bara respekterats, utan i viss mån även betraktats som en förebild?

Var och en av dessa forskare har lämnat tydliga spår i Schweizers eget arbete. Men hur ser hans egen forskningsprofil ut? Hur har han fört deras arv vidare? På vilka områden har Schweitzer själv

tillfört nya infallsvinklar till aktuella problemställningar om områdets historia?

För det första har Schweitzer ägnat en stor del av sin tid som forskare åt att försöka gestalta tyskhetens olika betydelser och meningar i Östersjöområdet och att hitta nya modeller för att förklara tyskarnas identitet. Schweitzer nalkas tysk kultur i Östersjöområdet med en originell och kreativ begreppsapparat. Han lokaliserar tyskheten inte i en fast identitet med starka traditioner utan i gruppens anpassningsförmåga. Stödet för sina tankeutflykter kring den tyska kulturens olika skepnader och utvecklingstangenter har Schweitzer hittat hos Aue-Stiftung i Helsingfors. Under stiftelsens beskydd har Schweitzer lyckats gestalta en helt ny bild av tysk kultur. I stället för att enbart dokumentera tyskarnas närvaro och olika verksamhetsområden på traditionellt sätt har Schweitzer valt helt nya ingångar. Hur förändras vår syn på tysk kultur om vi tar språket som utgångspunkt och ser att tyska inte bara var tyskarnas kommunikationsmedel utan också kommunikationsspråket för alla icke-ryssar i tsarriket och även för många ryssar i imperiets västra del? Hur förhåller vi oss till en grupp vars identitet inte är kopplad till ett bestämt territorium? Om gruppens identitet kan lokaliseras till dess fenomenala förmåga att anpassa sig till nya ordningar, hur skall vi se på de stora politiska förändringarnas genomslagskraft i ett större samhälleligt perspektiv? Schweitzer har på ett övertygande sätt visat hur lite händelserna kring 1809 förändrade Östersjöområdet om man tittar på regionen som helhet och på det sätt som nätverk upprätthölls trots stora politiska omvälvningar. Tyskarnas historia i Östersjöområdet ter sig helt annorlunda beroende på vilken ingång man väljer. Kontinuiteten visar sig vara mycket starkare än den har framställts i olika nationella historiografiska traditioner.

Kontinuiteten och de parallella utvecklingsdragen kan skönjas enbart när man är beredd att korsa gränser. Gränsöverskridande ansatser utgör en av Schweitzers mest påtagliga styrkor.

Med hjälp av dessa utblickar öppnar han helt nya perspektiv. Av speciell betydelse för Finlands historia under 1800-talets första hälft är Schweizers intressanta iakttagelser om hur olika politiska grupperingar i andra territorier som införlivats i det ryska riket anpassade sig till den nya politiska realiteten och hur centralmakten anpassade sin

125

politik till varje territoriums behov. Schweitzer är inte rädd för att göra snabba nedslag i Polen för att bättre förstå Finlands utveckling. Ännu viktigare för honom är att kartlägga Finland efter 1809 mot bakgrund av hur Ryssland agerade i Estland, Livland och Kurland. På det yttre planet var situationen i Finland och de baltiska provinserna väldigt olika varandra. Ständerna hade helt olika infrastrukturer och i Finland saknades både livegenskap och den typ av privilegier som var kännetecknande för balttyskarna. Samtidigt kan man se likheter i hur centralmakten i S:t Peters­ burg, olikheterna till trots, löste politiska frågor genom att se på bägge områdena parallellt.

Mer än någon annan har Schweitzer uppmärksammat detta fenomen och försett oss med en struktur för hur denna parallellitet bäst kan gestaltas. För Schweitzer har den fyra utmärkande drag. För det första använde centralmakten sin erfarenhet för att finslipa en slagkraftig strategi, att köpa tid och bereda en fredlig övergång som skulle gagna alla parter. För det andra skulle man snabbt identifiera områdets potential och lära sig hur kunskap och erfarenheter på plats bäst kunde utnyttjas. För det tredje ansågs båda områdena vara modeller för reformarbetet i det stora riket, och inte bara admini­strativt. För det fjärde var såväl Finland som de baltiska provinserna territorier där folkets lojalitet till centrum aktivt skulle sökas och lojaliteten mot den lokala överheten prövas. Lojalitet skulle köpas. Så länge detta gjordes lyckades Ryssland utföra intressanta sociala experiment. Så fort centralmakten kom på andra tankar och missbrukade sina inteckningar på detta område spädde den på autonomi- och separatisttankar.

Inget område utgör ett lämpligare undersökningsfält för Östersjöområdets mångfald i tsarrikets skugga än Gamla Finland. Här kan man på ett speciellt sätt studera hur olika politiska strategier och identiteter mötts och hur dessa identiteter förändrats som följd av detta möte. Områdets identitet formades inte av frihetstidens ideologier, berördes inte av svensk ståndskultur och upplevde inte den gustavianska ståndsförfattningens tid. I mångt och mycket var Gamla Finland den fjärde baltiska provinsen. Det var med hjälp av balttysk expertis som detta område kunde knytas närmare centralmakten. Det var underordnat samma justitiekollegium som Estland och

126

Livland. Efter 1784 skulle balttyskarna hjälpa till att införa en modernare administrativ ordning och rättspraxis. Att låta tysk kultur blomstra skulle bara snabba på processen och var därför ett beskedligt pris för framgången. Man skapade självständiga länkar till svensk förvaltningskultur samtidigt som man tog del av förändringens vindar på kontinenten.

Dessa vindar nådde Gamla Finland genom skolväsendet. Schweitzer har noggrant dokumenterat hur skolorna bidrog till att förvandla regionen. Vid övergången mellan 1700- och 1800-talet hade skolpolitiken en balttysk prägel samtidigt som lärarna till de olika skolorna rekryterades direkt från Jena, Göttingen och Halle. Dessa skolor blev smedjor för Finlandspatrioter som skapade en ny identitetsmodell. Särskilda flickskolor inrättades och företeelsen att bli tysk fick en helt ny innebörd som hade lite med tidigare modeller att göra. Tyskhet öppnade nya fönster mot S:t Petersburg, kontinental förnyelse och en helt ny ingång till det skandinaviska arvet. Svenska som undervisningsspråk introducerades först 1842.

Schweitzer har skapat och öppnat nya fönster.

Från dessa fönster har han skaffat sig en oöverträffad vy över Östersjöområdet och radikalt förändrat det sätt på vilket vi kan gestalta händelserna i Östersjöområdet för 200 år sedan. Av denna anledning allena kan han gott och väl betraktas som en lybsk lyxvara! noter 1. Robert Schweitzer, Finnland, das Zarenreich und die Deutschen: Gesammelte Studien zum europäischen Nordosten (Lübeck & Helsingfors, 2008).

2. Peter Scheibert, Volk und Staat in Finnland in der 1. Hälfte des vorigen Jahrhunderts (Berlin, 1941).

3. Ett konkret resultat av detta samarbete är Schweitzers doktorsavhandling Autonomie und Autokratie: Die Stellung des Großfürstentums Finnland im russischen Reich in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts (1863–1899) (Giessen, 1978).

4. Klaus Zernack, Nordosteuropa: Skizzen und Beiträge zu einer Geschichte der Ostseeländer (Lüneburg, 1993).

5. Georg von Rauch, Russland: Staatliche Einheit und nationale Vielfalt. Föderalistische Kräfte und Ideen in der russischen Geschichte (München, 1953).

6. Erik Amburger, Geschichte der Behördenorganisation Russlands von Peter dem Grossen bis 1917 (Leiden, 1966).

7. Finnland-Studien, utg. av Edgar Hösch, Veröffentlichungen des Osteuropa Instituts München (Wiesbaden, 1987–2003). Se även Finnland und Deutschland, 7, utg. av Bernd Wegner m.fl. (Hamburg, 2009).

8. Osmo Jussila, Suomen perustuslait venäläisten ja suomalaisten tulkintojen mukaan 1808–1863, Historiallisia tutkimuksia 77 (Helsingfors, 1969).

medverkande

anders björnsson, historiker och publicist, chef­ ­redaktör för Baltic Worlds, ledamot av National­­ kommittén för märkesåret 1809 samt tidigare ordförande i Expertkommittén för översättning av finskspråklig facklitteratur till svenska. göran bäärnhielm är fil. dr, tidigare ansvarig för Kungl. bibliotekets kartsamlingar. otfried czaika är docent i teologi och forskare vid Kungl. biblioteket, Avdelningen för forskningsverksamhet. gunnel furuland är bibliotekarie, fil. dr i litteraturvetenskap och styrelseledamot i Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier. esko häkli är professor och f.d. överbibliotekarie vid Helsingfors universitetsbibliotek (nuv. Finlands nationalbiblio­tek). janis kreslins är fil. dr och förste bibliotekarie vid Kungl. biblioteket, Avdel­ ningen för forskningsverksamhet. jonas nordin är docent i historia och forskare vid Kungl. biblioteket, Avdel­ningen för forskningsverksamhet. anna perälä är pol. mag., fil. dr h.c., forskare i bokhistoria och be­driver för närvarande forsk-

ning i Jarl Pousars bok­­bands­histo­riska samling vid Svenska litteratur­säll­skapet i Finland. marita rajalin är fil. lic. i engelska språket och litteraturen, hon har varit chef för Handskriftsavdelningen vid Åbo Akademis bibliotek och senare chef för bibliotekets kulturarvsprojekt. gunnel stenqvist är f.d. departementsråd vid Utbildningsdepartementet; hög­skole­råd vid Södertörns högskola samt utredare; ordf. i Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier samt ledamot i DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd). torbjörn söder är fil. dr i finsk-ugriska språk och forskare i finska vid Uppsala universitet. marika tandefelt är fil. dr i nordiska språk och professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. kari tarkiainen är fil. dr i hi­ storia och Finlands före detta riksarkivarie. heli therman är biblio­te­karie vid Nationalbiblio­ teket i Finland, Fri­exem­plars­byrån. maria gussarsson wijk är fil. dr i hi­storia och arki­varie vid Krigsarkivet.

Biblis 46 har utgivits med stöd av FILI/IExpertkommittén för översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska Kulturfonden för Sverige och Finland Kungl. Patriotiska Sällskapet

127

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se Styrelse: Jonas Modig (ordf.), Gunilla Eldebro (sekr.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Per Cullhed, Gustaf Holgersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Pelle Snickars Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Jonas Modig Redaktörer: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se och Ulf Jacobsen, 0498-48 48 93, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare: Stefan Lundhem, Per S. Ridderstad och Glenn Sjökvist Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2009 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Jens Gustafsson, Fotoenheten, Digitala Biblioteket, Kungl. biblioteket om inget annat anges; Kari Timonen s. 50; Ewa Rudling resp. Åbo Akademi s. 93; Olle Norling, Upplandsmuseet s. 100 Tryck: Preses Nams, Riga 2009 issn 1403-3313

128

Biblis 46

Biblis 46 kvartalstidskrift fÜr bokvänner Sommaren 2009 sek 80