Biblis 41 (Våren 2008)

Biblis 41

Biblis 41 kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2008 sek 80

Biblis41 Cover.indd 1

08-02-07 13.53.00

Biblis nummer 41 våren 2008 redaktör ingrid svensson

3 Kvinnliga brödskrivare – tidiga tidningskvinnor Kristina Lundgren

15 Viktor Rydbergs bibliotek Magdalena Gram

20 ”Örnen i bur”. Om Carl Samuel Graffman Sten Åke Nilsson

28 Herr Arnes penningar – från 1903 till Samlade Verk Anna Nordlund

40 Bokstav, bok, arkitektur och rum Mårten Rasch

45 Jacob Björkegren – kunglig bibliotekarie Thorsten Sjölin

48 Dagstidningens former och framtid Pär Nilsson

56 Sten G. Lindberg 1914–2007 Janis Kreslins

58 Nyheter & Noterat

64 Föreningen Biblis

Omslag Erik Rosman & Lisa Ödlund

emilie rathou 1862–1948. kb, ls rathou, emilie 1

kristina lundgren

Kvinnliga brödskrivare – tidiga tidningskvinnor

N

är Bokmässan i Göteborg, bibliotek och museer etc. omnämns i pressen är det inte ovanligt att det sker med hänvisning till en kvinnlig publik som konsumerar böcker och kultur. Madame Bovarys skugga är långlivad, och inom kultursfären har de kvinnliga producenternas villkor först nu börjat uppmärksammas. Men visst har kvinnor producerat både text och kultur under århundradenas lopp. Inom litteraturvetenskapen är det väl känt att den historiskt inriktade kvinnoforskningen har kompletterat den manliga kanonbilden med avsevärda mängder av skrivande och författande kvinnor, och samma sak gäller inom press- och medieforskning.

Brödskrivande kvinnor har försörjt sig genom att medverka i tidningar och tidskrifter alltifrån den svenska pressens början.

Den första svenska kvinnliga producenten i form av tidningsutgivare finner vi redan 1690, och av inte mindre format än som utgivare av vår svenska stolthet Ordinari Post-Tijdender, som till för ett år sedan var världens äldsta tidning (nu har den som bekant övergått till att i princip bli ett elektroniskt nyhetsbrev). Den kunglige boktryckaren Nicolas Wankijfs änka Maria övertog då tryckningen av Ordinari Post-Tijdender efter sin avlidne man. Tidningen som senare fick namnet Post- och Inrikes Tidningar och fram till årsskiftet 2006/07 utgavs av Svenska Akademien, hade börjat utkomma regelbundet 1645 efter 30-åriga krigets behov av nyheter. Utgivningen var ett statligt privilegium, med först Postväsendet och sedan Kongl. Cantzliet som ansvarig utgivare, men en anteckning i Riksarkivet om att boktryckaränkan enligt kontraktet också skulle utbetala ersättning för ”avis-skrifning” gör att vi möjligen skulle kunna kalla Wankijfs Enka för den första kvinnliga publicisten i Sverige.

3

I övrigt vet vi inte mycket om denna kvinna som länge inte ens fick uppträda med sitt eget namn i presshistorien utan enbart som just Wankijfs Enka, men eftersom hon innehade tryckningsrätten ända fram till 1695, kan vi anta att hon skötte tryckeriet väl. Att kvinnor kunde lika bra som männen bevisade ytterligare två änkor som senare fick ta hand om tryckningen av tidningen under kortare perioder, Sal. Björkmans Enka på 1720-talet, och B. J. Schneiders Enka under 1730-talets sista år.

Till saken hör förstås att kvinnor som vid den här tiden var omyndiga kunde bli egendomsägare och därmed också myndiga då den äkta maken dog. Denna form av villkorad frihet för kvinnor i ett patriarkalt samhälle bidrog starkt till att vi finner förhållandevis många änkor i en rad yrken som i normalfallet var förbehållna män. Det lönade sig helt enkelt bättre för en kvinna att förbli änka än att gifta om sig, även om hon fann en ny man att leva med.

Vid den här tiden var dock utgivningsprivilegiet, dvs. rätten att trycka och utge böcker och tidningar, en allvarlig sak som beslutades av kungen. Trots ett visst motstånd från myndigheterna mot att låta kvinnor överta sina avlidna mäns privilegier även i detta avseende, finner vi fram emot mitten av 1700-talet en lång släktlinje av kvinnor i Karlskrona, som skulle kunna ge underlag för en riktig tv-såpa. 1754 övertar änkan Brita Christina Laurelia Winqvist Amiralitetstryckeriet efter sin döde make. Hon fortsätter att både trycka och ge ut tidningen Carlscronas Wekoblad, med ett avbrott på tio år då hon gift om sig med sin faktor, men 1766 är hon tillbaka igen. Vid hennes frånfälle ärver dottern Maria Christina både tryckeriet och utgivningen av Wekobladet.

Dottern gifter sig i sin tur två gånger och får omväxlande stå tillbaka för de äkta männen men återinträda som utgivare vid deras respektive frånfälle. Historien upprepas återigen då Maria Christinas fosterdotter Beata Ulrika ärver tryckeriet och tidningen; även hon gifter sig två gånger men återtar utgivningsprivilegierna under perioderna av änkestånd.

Att den tidiga tidningsutgivningen är så nära förknippad med tryckeriägarna har delvis sin förklaring i att framställningen av tidningar gav tryckerierna en jämn sysselsättning vid sidan av böcker och andra trycksaker. Fram mot mitten av 1700-talet började tidningen som nyhetsmedium och språkrör för radikalare tankegångar etableras som ett eget fenomen, och fram träder därmed också enskilda utgivare med tidningar som Then Swänska Argus 1732, Dagligt Allehanda 1769 och Stockholms Posten 1778.

4

Men allting hände inte i huvudstaden. I Göteborg startade prästmannen och publicisten Johan Rosén ett antal tidningar under senare delen av 1700-talet och åtminstone i den litterära nyhetstidningen Hvad Nytt? medarbetade hans hustru Anna Hammar (1736–1805). Vid makens död 1773 övertog Anna Hammar-Rosén utgivning och redigering av tidningen, som hon sedan skötte fram till 1785. I hennes tidning publicerades bl.a. Carl Michael Bellmans och Johan Henric Kellgrens dikter, och Anna Maria Lenngren fick sin första version av den satiriska dikten ”Tékonseljen” tryckt där.

Det fanns också kvinnor som tog saken i egna händer från första början, som Louise Söderqvist (1828–1923) i Värmland. Hon var född i Kil och började som så många andra kvinnor med att försörja sig som lärarinna. Med hjälp av ärvda pengar tog hon plats som tryckarlärling i Arboga och köpte sig sedan ett litet tryckeri där i staden. 1858 fick hon hinderslöshetsbevis för att starta sitt eget veckoblad, Arboga Tidning. Till en början gjorde hon allting själv – samlade material, klippte från andra tidningar och skrev själv, för att sedan sätta texterna, läsa korrektur och trycka tidningen, men snart började hon lära upp andra flickor som typografer, så att tidningen några år senare hade en stab av åtta kvinnor anställda. Den för tiden okonventionella tidningsredaktionen väjde inte heller för kontroversiella ämnen, och snart sades det om Louise Söderqvist att en ”samhällsupplösande anda med henne trängt in i staden”. 1862 sålde hon tidningen och tryckeriet till sin bror för att själv dra vidare till Stockholm, där hon startade ett nytt tryckeri med samma inriktning. Med tiden lärde hon upp ett 80-tal kvinnor till typografer.

En annan radikal kvinna var Emilie Rathou (1862–1948) som bland annat var den första kvinna som talade vid en förstamajdemonstration på Gärdet i Stockholm. Året var 1891 och hon propagerade för kvinnlig rösträtt. Året därpå gav hon symtomatiskt namnet Svenska Medborgaren åt sin egen ägandes tidning Dalmasen, som hon köpt 1884 av dess grundare Per Wikner. Hon hade börjat på tidningen som redaktions­ sekreterare, efter att ha blivit avskedad som folkskollärarinna för att hon var alltför radikal. Dalmasen riktade sig från början, namnet till trots, till den frisinnade allmogen över hela landet med såväl underhållning som kritik av överhögheten. Under Emilie Rathous redaktörskap blev den mer vänsterinriktad och med ett något senare begrepp feministisk under tidningens vinjett ”Allmän och lika rösträtt. Lika för kvinna och man”. Läsarna undervisades med artikelserier som ”Kvinnans rättig­ 5

heter”, ”Några ord i kvinnofrågan” och porträtt av framstående kvinnor, som Sonja Kovalevsky, Sveriges första kvinnliga professor.

Nykterhet, religionsfrihet och pacifism var andra punkter på hennes program, och 1895 sålde hon tidningen för att helt ägna sig åt att agitera mot alkohol, som hon menade var hemmets och kvinnornas stora fiende. År 1900 bildade hon den svenska avdelningen av Vita Bandet, en internationell kvinnlig nykterhetsorganisation, och från 1912 var hon redaktör för tidningen med samma namn. I Emilie Rathous vilja att förena de stora sociala frågorna med kvinnosaken kan vi se en föregångare till en senare kollega i tidningsvärlden, Elin Wägner.

En annan tidning som kämpade för kvinnors medborgerliga rättigheter var Öresunds-Posten, vars ansvarige utgivare Fredrik Borg hade kommit till redaktionen 1853 efter att ha skolats in i yrket av Lars Johan Hierta på Aftonbladet som då redan anställt den kvinna som brukas anses som Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist, nämligen Wendela Hebbe. Fredrik Borgs hustru Kristina (1844–1928) blev medarbetare i Öresunds-Posten och efter makens död 1910 blev hon tidningens ansvariga utgivare. Vid hennes 80-årsdag skrev Pressens Tidning att Kristina Borg efter makens död ”med stor energi och klokhet arbetat vidare och alltmer framstått som en nobel förgrundsgestalt på kvinnosidan för många av de vänsterpolitiska idealen”.

Fruntimmerstidningar Själva uppkomsten av tidningar och en fri press är nära förknippad med kampen för demokrati och medborgerliga rättigheter. Idag kan vi tycka att alla tidningar därför borde ha förespråkat lika rättigheter för kvinnor och män, men så var inte fallet, med några få undantag. Journalistiken var från dess början en manligt definierad praktik; de första tidningsbladen uppkom ur behovet av handels-, börs- och krigsnyheter, telegrafens korta militaristiska språk blev snabbt normbildande, redaktionerna var och är ofta uppbyggda efter mönster från den militära staben, och de militära yrkesmetaforerna är otaliga såsom ordkrig, strida för sanningen, ljusets riddare, reportern som skickas ut på fältet, skjutjärnsreporter, etc.

De politiska visioner som var drivkraften för de första tidningarna var också manligt definierade. Med en något tillspetsad formulering skulle man kunna hävda att medieprojektet som sådant, den första tidningsutgivningen som ett led i liberalismens upplysningsvision, var ett manligt medelklassprojekt. Det omfattade varken kvinnor eller arbetare.

6

Journalistiken har länge fortsatt att domineras av män; chefredak­ törer, redaktionschefer, nyhetschefer med flera. I uppslagsböckerna omtalas de som ”tidningsmän”, vilket länge var den officiella titeln även för framgångsrika kvinnliga journalister.

Vi kan dock se att redan vid de första tidningsbladens uppkomst utmanade kvinnorna denna manliga världsbild. De ville vara med och ge sin beskrivning av den verklighet de upplevde, de ville ge en annan definition av journalistikens innehåll än den de manliga publicisterna föreskrev. Det dröjde med andra ord inte länge förrän några enstaka kvinnor försökte ge ut tidningar riktade till det egna könet, i syfte att propagera för rätten till utbildning, äktenskap baserade på samförstånd och lika arvsrätt för kvinnor och män, så att kvinnor inte tvingades in i äktenskap av ekonomiska skäl. Så långt som till allmän rösträtt för kvinnor vågade man inte sträcka sig.

Det första exemplet på en svensk tidning, eller blad som de första tidningarna kallades och var genom att de trycktes på ett ark som veks till en fyrsidig tidskrift, skriven av en kvinna för kvinnliga läsare, är Margareta Mommas Samtal mellan en Argi Skugga och en obekant Fruentimbers skugga. Nyligen ankommen till de dödas rijke. Tidskriften utkom med 10 nummer i oktavformat på maken och kunglige boktryckaren Peter Mommas tryckeri och förlag under åren 1738–39.

Den obekanta skuggan är den i tidskriften anonyma Margareta Momma, född Bargner (ca 1712–1772), och hon talar till ingen mindre än Then Swänska Argus skugga (Argi är alltså genitivformen till Argus), dvs. den store tidningsmannen Olof von Dahlin som 1733 hade börjat ge ut sin svenska version av en moralisk tidskrift, efter förebild av The Tatler och The Spectator i England. Dahlin häcklade med skarp satir sedernas förfall i allmänhet, och i synnerhet den tillgjordhet och lättja som han tyckte kvinnorna hemföll åt. Dahlin brukar förknippas med upplysningens kritiska ideal, men de tankarna ska inte framföras på Dahlins auktoritära vis, menar Margareta Momma, och polemiserar mot kritikern och sanningssägaren själv utifrån upplysningens korståg mot alla auktoriteter. Hon menar att man lär av erfarenhet, inte av att läsa sig till andras idéer, och förespråkar det förtroliga samtalet som vägen till insikt och kunskap, istället för den hårda kritiken. Icke desto mindre kritiserar hon en rad företeelser såväl utrikes som inrikes, såsom slavhandeln i Amerika, den katolska kyrkans maktsträvanden, stormakts­krigens fasor och det ohejdade brännvinsdrickandet. Dialogen och brevformens förtroliga samtal skulle sedan komma att bli 7

formen par préference för kvinnornas tidskrifter under 1700- och tidigt 1800-tal. Detta var kvinnorna visserligen inte ensamma om, inspirationen kom bl.a. från den nyss nämnda engelska moralpressen, men i fruntimmerstidningarna drevs samtalet med sitt direkta tilltal till en form för skapandet av ett kvinnligt (läsar)rum.

Var hade då Margareta Momma själv fått all denna kunskap? Jo, hon var född utomlands, förmodligen i Holland där maken hade vistats för att lära sig boktryckaryrket, och från kontinenten får vi gissa att hon förde med sig fläktar från en mer sofistikemargareta och peder mommas nyhetstidning för rad diskussion än den dåtida svenska. stockholmarna Tillsammans med maken redigerade hon Stockholm. Gazette, som 1742 var den första tidning som började publicera politiska nyheter vid sidan om Stockholms Posttidningar. Förmodligen var hon även delaktig i makens startande av den mer lokala nyhetstidningen Stockholms Weckoblad 1745 som sedan överläts 1769 till svärsonen och boktryckaren Henrik Fougt. Under Weckobladets sista år fram till nedläggningen 1779 redigerades den emellertid av ännu en änka, nämligen Henrik Fougts hustru Elsa som alltså var dotter till Margareta och Peter Momma.

Från kontinenten och England kom nu exempel på en ny litterär genre, brevromanen, och tillsammans med influenserna från den engelska moralpressens fiktiva samtal låg det nära till hands för brev- och dagboksskrivande kvinnor att använda just samtalet som form för tidskrifter om och för kvinnor. 1772 låg ett nytt blad i boklådorna på Norrström med namnet Brefwäxling Emellan Twänne Fruntimmer. Den ena i Stockholm Och Den andra på Landet i Åtskillige blandade Ämnen.

Utgivare var signaturen Adelaide, bakom vilken dolde sig Catharina Ahlgren (1734–18??), en beläst och språkkunnig kvinna som två gånger skild kom att försörja sig som översättare och vad vi skulle kunna kalla för publicist.

Förutom den fiktiva brevväxlingen mellan de två fruntimren innehöll bladet också brev till ”Alla ädla fruntimmer”, till ”Min ädlaste vän” 8

och till enskilda benämnda kvinnor, liksom korrespondens med insändarskribenter, även manliga sådana som signaturen ”Altid Ömhjertad”. Övrigt material bestod av noveller, poesi och så småningom en följetongsroman efter utländskt mönster. Temat är oftast kvinnans förhållande till männen, där kvinnors vänskap ses som en fristad från männens flyktiga passioner, men Adelaide ställer också upp regler för ett lyckligt äktenskap; det ska grundas på ömsesidiga känslor och samförstånd.

Catharina Ahlgren skriver också om ensamma kvinnor med barn att försörja; vid några tillfällen tycks hon catharina ahlgrens första fruntimmersblad ha sökt upp kvinnor, vars hårda villkor 1772 hon beskriver. Här skulle vi möjligen kunna tala om ett embryo till en senare genre, det sociala reportaget.

Till en början tycks tidskriften gå bra, med tre nummer i veckan, men mot slutet av våren 1773 läggs den ner. Troligen är det dock Catharina Ahlgren som redan i juni samma år ger ut ett nytt fruntimmersblad, De Nymodiga Fruntimren. Eller Sophias och Belisindes Tankespel. Vid sidan om noveller och poesi är det Tankespelet eller brevväxlingen mellan de båda kvinnorna som dominerar innehållet. Titelns angivande av att fruntimren är nymodiga får vi anta anspela på att kvinnorna ifrågasätter om de behöver några män; kanske är deras egen vänskap stark nog att bygga ett gemensamt liv på? Belisinde berättar hur hon svarat två herrar som läst bladet och undrat över om personerna verkligen är kvinnor och om de är gifta – jo, de är verkliga kvinnor, men inte gifta ”ty de äro för litet Qvinfolk, för att behöfwa Mankönet, de äga sjelwa det begrep och den styrka, at de ej behöfwa ledare…”

Om dessa tankegångar var alltför utmanande för att tolereras av samtiden vet vi inte, men efter en månad med 16 nummer läggs tidningen ner. Catharina Ahlgren tycks försvinna från den svenska pressen 1775 för att drygt tjugu år senare återkomma som översättare av den franske romanförfattaren Charles de Fieux de Mouhy med boken Den lyckliga bondflickan i en rad häften 1796–1811. Under mellantiden ska hon ha befunnit sig i Åbo enligt bouppteckningen efter hennes dot9

ters död 1790, och märkligt nog publiceras en med Brefwäxling mellan Fruntimmer mycket likartad tidskrift i Åbo 1782 med titeln Om konsten att behaga, som första tidskrift i den östra rikshalvan av Sverige.

Olika forskare tvistar emellertid ännu om den okända redaktörens identitet.

I Stockholm hade dock Catharina Ahlgrens ”Adelaide” på nyåret 1773 fått konkurrens av ett annat fruntimmersblad, Det Enfaldiga Fruntimret, utgivet av den anonyma Clarisse. Dess existens blev emellertid kortvarig, blott 4 nummer som mer hyllade Gud och kungamakten än kvinnors möjligheter att hävda sig, trots att hennes ambition var att bli en vitter kvinna som Hedvig Charlotta Nordenflycht och tävla signaturen clarisses kortlivade tidning med Adelaide ”i wärdiga uttryck och ädla 1773 saker”.

Tio år senare, 1782, utkommer det fjärde fruntimmersbladet som vi vet hade en kvinnlig utgivare, Den Swenska Aspasie, Weckoskrift för Fruentimmer. Även det upphör efter 4 nummers utgivning, men det beror möjligen på att Gustav III:s envälde med dess inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten gjorde det riskabelt att trycka ett så kritiskt och upproriskt alster som Aspasies. Boktryckare C G Cronland som förestod det Kumblinska tryckeriet där Aspasies Weckoskrift gavs ut hade året innan fått böta hundra riksdaler för utgivningen av en kungakritisk tidning, Dagbladet Wälsignade Tryck-Friheten. Aspasie attackerar hyckleri och mutor, Rousseau kritiseras och hon tvekar inte att sälla sig till Lovisa Ulrica, Sapho och fru Nordenflycht för att som dem ge ”prof på wårt köns styrka, at kunna täfla, kanske öfverträffa, sjelfwa de skrytande Karlarne i Lärdoms- och Wishetsbragder”. Aspasie är en beläst dam som citerar Homeros och Alexander Pope, och stundom skriver på latin till sina kunskapstörstande medsystrar. Vem som dolde sig bakom pseudonymen Aspasie vet vi tyvärr ingenting om, ännu får vi väl ändå säga.

Om dessa tidiga kvinnliga redaktörer var inspirerade av sina utländska kollegor vet vi inte heller mycket om, men då de uppenbarligen var belästa i framför allt den franska litteraturen är det möjligt att de på så 10

sätt fått kännedom om att det i England, Tyskland och Frankrike fanns tidningar riktade till kvinnliga läsare.

Tidningsmarknaden växer Tidningspressens uppkomst var inte helt och hållet en idealistisk gärning; tryckerikapitalet behövde expandera och så småningom uppmärksammades också kvinnorna som en ny läsarmarknad. Redan 1693 hade kvinnorna i England kunnat läsa Ladies’ Mercury, men tidningen var utgiven och redigerad av en man, John Dunton. Denne pionjär som han ju ändå var, införde då också en genre som blivit långlivad, nämligen hjärtespalten, ”Agony Aunt”, med brev från läsarna om kärlek och äktenskap, vilka han själv besvarade i tidningen.

Snart följde tidningar som ville utsträcka upplysningsidealet till att omfatta även kvinnor, men oftast hand i hand med praktiska råd om hemmets skötsel, även om den anonyma redaktören för Visiter (1723–24) t.ex. förespråkade ett universitet för kvinnor. De framgångsrika essäbladen Tatler och Spectator som i och för sig vände sig till både kvinnor och män, fick också kvinnliga avläggare, som i The Female Tatler (1709) med bild på dess utgivare, ”Mrs Crackenthorpe, a Lady that knows everything” på förstasidan.

Det sägs dock att hennes skrivande var så skandalöst att läsarna vände bladet ryggen efter endast några få nummer. På vilket sätt bladet var skandalöst är svårare att förstå idag, det antyds att Mrs Crackenthorpe använde vulgära ord, men med historiens erfarenhet kan vi fundera över om det skandalösa helt enkelt bestod i att en kvinna sade sig veta allting.

Mer framgångsrik var då Eliza Haywood som gav ut The Female Spectator (1744–46). I form av ett fikden skandalösa mrs crackenthorpe och hennes tidning 1709

11

tivt samtal mellan fyra damer på redaktionen berättades skvaller från ”hela Europa” som exempel på hur man inte borde uppträda – men skvallret sålde förstås lika bra då som nu. I den efterföljande The Parrot (1746) utvecklade Eliza Haywood bladet till en nyhetstidning med en bilaga fylld av klippta nyheter ur Times.

I Tyskland var det betydligt trögare för kvinnorna att ta sig in på tidningsmarknaden. Länge var det manliga redaktörer som med starkt moraliserande tonfall skrev för kvinnorna, som i Die Vernünftigen Tadlerinnen (1725–26), Die Patriotinn, Die Matronin och Die Frau. Först mot slutet av 1700-talet kommer en oppositionell kvinna, Marianne Ehrmann, utg. signaturen snällborg, 1770 som med sin tidning Amaliens Erholungsstunden, Teutchlands Töchtern geweiht (1790–92), kritiserar den rådande uppfostran av unga flickor till anpassning och underkastelse ­– kvinnor måste istället utveckla sin egen vilja och styrka, menade hon. Hon tog även upp prostitutionens gissel, och snart kom förstås reaktionen mot en så kontroversiell tidning och den fick läggas ner.

I Frankrike fanns redan på 1600-talet tidningar som riktade sig till båda könen med dels ett litterärt innehåll, dels modenyheter.

De följdes av vad vi närmast kan kalla för en kulturtidskrift för kvinnor, Journal des Dames, som bjöd på poesi, reseskildringar och bokrecensioner mm under åren 1759–78. Revolutionsåren väckte hopp hos kvinnorna om att även de skulle omfattas av det nya medborgarskapet, och vi finner en rad kvinnor bakutg. okänd, 1772 om tidningar som Annales de l’Education du Sexe, ou Journal des Demoiselles, L’Observateur Féminin och Le Journal de l’Etat et du Citoyen, men 1793 förbjöds kvinnorna att organisera sig i egna klubbar och kvinnopressen tystnade. Ett varnande exempel utgjorde författarinnan och dramatikern Olympe 12

de Gouges som bl.a. skrivit den första rättighetsförklar­ingen för kvinnor, Declaration des droits de la femme et de la citoyenne när hon officiellt anklagades för högförräderi och giljotinerades 1791. Även i Sverige startades flertalet av de första tidningarna för kvinnor av män, med titlar som Frustugo Bibliothek, Fruentimmers Nöjen och 1772 Fruentimmers-Tidningar av bibliotekarien vid Kungl. biblioteket, Carl Christoffer Gjörwell. Samtliga förfäktade tanken att en bildad kvinna också blev en bättre hustru och mor. Att bildning och kunskap även kunde leda till kritik av en patriarkal samhällsordning hade de möjligen inte räknat med. Något annorlunda såg Nordenflychts gode vän, fysiokraten Johan Fischerström på sin uppgift då han 1781 började ge ut en tidning med namnet Fruntimers Port-Feuillen för husliga kunskaper, med råd som t.ex. kunde gälla ”Träd-Frukters insamlande och förwar­ ande”.

Kring sekelskiftet och början av 1800-talet tystnar fruntimmerspressen men mot seklets senare hälft utvecklas nya tidningar för kvinnor i två riktningar. Ursprunget kan vi följa från de första bladen, med en riktning mot vad vi idag kallar damtidningar med mode, hem och hushållsfrågor som huvudsakligt innehåll, och en annan riktning som går hand i hand med de framväxande kvinnoorganisationerna och propagerar för kvinnlig rösträtt och fred, m.m.

Litteratur Berger, Margareta. 1984. Äntligen ord från Qvinnohopen!,om kvinnopress under 1700-talet.

Stockholm: Akademilitteratur.

Björkman, Margareta. 2006. Catharina Ahlgren: ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige. Stockholm: Atlantis.

Hebbe, Brita. 1974. Wendela. En modern 1800-talskvinna.

Stockholm: Natur och Kultur.

Larsson. Lisbeth. 1989. ”Min kiära syster och oförlikneliga Wän! Om 1700-talets svenska press och dess fruntimmerstidskrifter”, i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, del I, I Guds namn. Höganäs: Wiken.

Lundgren, K & B. Ney. 2000. Tidningskvinnor 1690–1960. Stockholm: Studentlitteratur Lundgren, K. 2002. ”Reporterrollen och möjlig­

heterna att omforma en sådan från ett kvinnligt perspektiv” i L. Camauër, M. Kleberg och K. Lundgren (red.), Bromskloss och pådrivare. Medier, genus, social förändring, JMKs skriftserie 2002:1.

Mral, Brigitte. 1999. ”Emilie Rathou och hennes tidning Dalmasen/svenska medborgaren”, i Presshistorisk årsbok 1999.

Zilliacus-Tikkanen, Henrika. 2005. När könet började skriva. Kvinnor i finländsk press 1771–1900. Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten. Öhrberg, Ann. 2001. Vittra fruntimmer: författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala.

Stockholm: Gidlunds förlag.

13

14

magdalena gram

Viktor Rydbergs bibliotek

Gåvan och dess bakgrund Mellan Nordiska museet och Kungl. biblioteket finns flera band, bland annat de som gäller arvet efter Viktor Rydberg och August Strindberg.

Delar av Rydbergs och merparten av Strindbergs kvarlåtenskap donerades efter författarnas död till museet och i båda fallen utgjorde arbetsrum och bibliotek viktiga delar av gåvan. I fallet Rydberg såg änkan, Susen Rydberg, till att arkivet deponerades på Kungl. biblioteket och 1924 övergick det formellt i dess ägo. Strindbergs arkiv ingick i den ursprungliga gåvan till museet men överlämnades 1922 till nationalbiblioteket som en ständig deposition. Spår av de båda författararkiven finns ännu vid museiarkivet, bland annat två av Rydbergs försök till rekonstruktion av ett sammanhängande germanskt mytiskt epos och Strindbergs manuskript till Fröken Julie. Rydbergs arbetsrum rekonstruerades enligt donatorns önskan, däremot lyckades museet inte finna någon varaktig lösning på uppgiften att återskapa Strindbergs fysiska miljö. Problemet löstes först i samband med Strindbergsmuseets tillkomst 1973 och det är också där man finner Strindbergs bibliotek. Kvar på Nordiska museet finns dock några av författarens främsta målningar.

Ett tidskriftscollage från 1919 visar Viktor Rydbergs rekonstrue­ rade arbetsrum och bibliotek som 1918 öppnats för allmän­ heten i en paviljong på Skansen. Nederst målade fönster som ingick i interiören och som var utförda efter ritningar av Sven Scholander. KB, Ls Rydberg 15. Klipp ur Hvar 8 dag.

Viktor Rydberg bodde de sista åren av sitt liv i Villa Ekeliden på Djursholm. Fastigheten donerades efter hans död i september 1895 till makarna Natanael och Elsa Beskow medan arbetsrummet med inredning och bibliotek skänktes till Nordiska museet. I ett gåvobrev från 1902 – sju år efter Rydbergs och året efter museigrundaren Artur Hazelius död – motiverade Susen Rydberg sitt initiativ: Vid min makes, Viktor Rydbergs, frånfälle uttalade Doktor Artur Hazelius första gången till mig en önskan att för Nordiska museet förvärva inredningen i arbetsrummet på Ekeliden, i avsikt att inom museet anordna en noggrann kopia af detta rum. Denna tanke, för hvilken Nordiska museets skapare syntes hysa ett varmt intresse, och till hvilken han mer än en gång återkom, hann ej att under hans lifstid förverkligas. Men museets styrelse har sedermera gifvit uttryck åt sin önskan, att tanken inom en snar framtid måtte blifva verklighet.1

I december 1904 överlämnade Susen Rydberg en handskriven och inbunden förteckning över bibliotekets bestånd. Gåvan i dess helhet representerade i första hand ett symboliskt kapital och viljan att återskapa en miljö, där en av det svenska 1800-talets mest tongivande intellektuella varit verksam. Idén harmonierade med sekelskiftets kulturidealism och Hazelius önskan att till eftervärlden rädda inte bara en försvinnande materiell kultur utan också minnet av de stora personligheterna. Rydbergs utvaldhet kan också förklaras med hänvisning till de ideologiska banden mel-

15

Genom sina undersökningar i och sin popularisering av den germanska mytologin bidrog Rydberg till den bild av svenskhet, som Hazelius avsåg att främja genom uppbyggnaden av Nordiska museet och Skansen. Rydberg ingick också på ett tidigt stadium i den krets personer inom dåtidens kulturelit, som aktivt stödde Hazelius museiprojekt. Hazelius å sin sida försåg Rydberg med museets olika publikationer och engagerade honom som bidragsgivare till två litterära minnesalbum som museet lät publicera; i Saga (1885) infördes ”Psyche”, i Runa (1888) ”Barndomspoesien” och ”Vårdträdet”, samtliga tre dikter centrala i Rydbergs produktion. ”Vårdträdet” kan dessutom genom sin betoning av minnenas betydelse tolkas som en hyllning till Hazelius livsverk och samtidigt som en startpunkt för Rydbergs försök att skapa ett sammanhängande epos av de nordiska myterna.

Gåvans förvaltande

Den unge publicisten Viktor Rydberg vid sitt skrivbord med pas­ sande attribut. KB, Alb. nr 680 bild 7.

lan en äldre och en yngre generation. Johan August Hazelius, museigrundarens far, var vän med Rydbergs arbetsgivare och mentor S.A. Hedlund vid Handelstidningen i Göteborg. Båda dessa frisinnade män var påverkade av nygöticismen och förmedlade rörelsens idéer till den yngre generationen. Det var heller inte någon tillfällighet att Rydbergs första möte med de två generationerna Hazelius ägde rum på Sällskapet Idun, där den nordiska tanken levde stark.

De nästan jämnåriga Artur Hazelius och Viktor Rydberg delade intresset för Eddan och det fornnordiska, ungdomens fostran och det klara svenska språket. Båda hade dessutom starka synpunkter på det pågående bibelöversättningsarbetet och hänvisade i artiklar på detta tema till varandras inlägg. Till detta kom ett gemensamt folkloristiskt intresse, märkbart hos Rydberg i de tidiga verken De vandrande djäknarne och Lille Viggs äfventyr på julafton.

16

Enligt beslut i Nordiska museets nämnd skulle Rydbergs arbetsrum få sin slutgiltiga uppställning i Artur Hazelius födelsehus sedan detta överförts till Skansen från sin ursprungliga plats på Surbrunnsgatan.2 Förverkligandet av nämndens plan gick emellertid trögt och efter flera påminnelser stod Susen Rydberg i december 1917 beredd att återta sin gåva.3 1918 beslutades att Rydbergs arbetsrum skulle ställas upp i en provisorisk byggnad på Skansen och året därpå öppnades arkitekten Ragnar Hjorths nybyggda paviljong, belägen intill Sagaliden.4 Rydbergs rekonstruerade arbetsrum kan beskrivas som en borgerlig parallell till Nordiska museets dioramor, som var avsedda att ge en illusionistisk bild av en folklig miljö. Det första budskap som mötte besökaren var ett väggfält med ett inramat, textat citat ur Rydbergs dikt ”Snöfrid”, bland annat dessa rader: ”Ty de hårda/hjältelifvets/runor lyda:/svärd mot snöda/jättar draga,/ modigt blöda/för de svaga/glad försaka,/aldrig klaga,/strida hopplös strid/och namnlös dö./ Det är lifvets sanna hjältesaga./” Inne i arbetsrummet var de betydelsemättade föremål som omgivit Rydberg under hans levnad omsorgsfullt utplacerade. Susen Rydberg hade deltagit i ordnandet av själva boksamlingen och den illustrerade praktupplagan av Faust – ett resultat av Rydbergs lång-

variga arbete med en fri tolkning av Goethes versdrama – fick en talande placering på en pulpet.

Den lilla paviljongen med dess innehåll utnämndes strax efter invigningen till ”nationalhelgedom” och blev under flera decennier ett uppskattat besöksmål.5 Kanske är detta också förklaringen till att den provisoriska lösningen fick bestå även efter det att Hazelius födelsehus 1926 överförts till Skansen. Förändrade värderingar, inte minst modernismens svenska genombrott efter andra världskriget, medverkade ändå till ett svalnande intresse för Rydberg och 1963 revs paviljongen. Interiör och bibliotek magasinerades på olika håll och efter en långvarig förvaring i ett av museets föremålsmagasin överfördes boksamlingen 1997 till statens biblioteksdepå i Bålsta. Ökande hyreskostnader, försämrade transporter till och från depån samt brister i klimat och säkerhet framtvingade efterhand en ny lösning. Åtgärder och planer Nödvändigheten att sänka hyreskostnaderna och samtidigt förbättra förvaringen av och tillgängligheten till samlingarna har under de senaste åren resulterat i radikala förändringar i Nordiska museets lokalprogram. Efter decennier av trångboddhet flyttades Bibliotekets tidigare splittrade bestånd till ett nyinrett magasin i museets norra markplan där omkring 60 % av beståndet placerats i öppna hyllor, 40 % i en sluten samling. Enligt den ursprungliga planen skulle Viktor Rydbergs bibliotek efter återförandet till museibyggnaden hanteras på följande sätt: 1. Placering i den slutna samlingen i Bibliotekets nya magasin.

2. Uppordnande och inventering.

3. Bevarandeinsatser, eventuellt konservering av vissa objekt.

4. Registrering i LIBRIS med angivande av proveniens samt uppgift om bokens tillgänglighet som läsesalslån på plats.

5. Överförande av posterna till en särskild katalog i det lokala bibliotekssystemet SAGA. Verkligheten kom att utvecklas något annorlunda. Den entresolering för inventarieförda boksamlingar som var planerad i magasinets slutna del kunde av ekonomiska skäl inte förverkligas

Den etablerade författaren och föreläsaren Viktor Rydberg, sit­ tande i skulpterad stol med vikingamotiv och med ena handen placerad på på ett par böcker, en del av hans identitet. Foto: Aron Jonason, Göteborg. KB, Fb. 10.

vilket bland annat fick till följd att Rydbergs bibliotek, som hålls ihop av ett enda inventarienummer, tills vidare placerats i de gamla bibliotekslokalerna. Enligt en reviderad plan skall samlingen på sikt inventeras, förluster noteras och elementära bevarandeåtgärder vidtas. Titlarna skall därefter registreras i LIBRIS. Själva boksamlingen Susen Rydbergs förteckning är bunden i ett grönt band i folioformat och på det gröna bandets främre pärm står texten ”Viktor Rydbergs bibliotek” i guldtryck. På den präntade titelsidan läser man: ”Förteckning öfver den enligt gåfvobref af den 26 september 1902 till Nordiska museet öfverlämnade boksamling”. Insidan av den bakre pärmen upptar en notering i blyerts: ”G. af fru S.

17

Rydberg, f. Hasselblad, 20/12 1904”. Förteckningen, som troligtvis upprättades mellan 1902 och 1904, är indelad i 26 ämnesgrupper, vissa av dem med flera undergrupper. Huvudgrupperna har följande rubriker: (1) Bibliografi, (2) Teologi, (3) Religionsvetenskap, (4) Filosofi och estetik, (5) Undervisning och universitetsväsen, (6) Filologi, (7) Fornnordisk litteratur, (8) Litteraturhistoria, (9) Modern vitterhet, (10) Bildande konst. Teater och musik, (11) Arkeologi, (12) Etnografi, antropologi och kulturhistoria, (13) Biografi och genealogi, (14) Historia, (15) Geografi och resebeskrifningar, (16) Rätts- och statsvetenskap, (17) Teknologi och ekonomi, (18) Matematik, (19) Astronomi, (20) Naturvetenskap, (21) Magi, (22) Medicin, (23) Encyklopedi. Polygrafer, (24) Tidskrifter af blandadt innehåll och lärda samfunds skrifter, (25) Sport och spel samt (26) Ordensväsende.

En notering från 1943 i förteckningen, signerad av museets dåvarande bibliotekarie, tyder på att Susen Rydberg skänkt bort en och annan volym efter det att biblioteket katalogiserats. Vissa bifogade antikvariatskataloger och listor över kompletteringar av beståndet tyder på att Nordiska museets bibliotek under 1930- och 1940-talet påbörjat en inventering och haft ambitionen att via bokauktioner spåra titlar som Rydberg tidigare ägt. En uppfattning om det ursprungliga beståndets omfång och innehåll ger Rydbergs egen uppgift 1888 till Carl Magnus Carlander, som arbetade med insamlingen till verket Svenska bibliotek och ex-libris: ”Min bokskatt är af mig redan i tidigare år grundlagd och efter hand utökad. Den grekiska och latinska litteraturen, kulturhistoria, filosofi och teologi äro förnämligast representerade. Boksamlingen uppgår till omkring 3,000 volymer.”6 En avstämning mot den handskrivna förteckningen – exklusive interfolierade kompletteringar och poster som motsvarar delar av serier – får till resultat 2 776 titlar. Någon som en gång räknat även med delar av serier och med vissa tillägg har i en diskret blyertsnotering i slutet av förteckningen summerat 4 269 titlar.

Rydbergs uppgifter om de största ämnesgrupperna motsvarar inte helt det förtecknade beståndets faktiska utseende. Den ojämförligt största delen av samlingen, cirka 24 %, upptas av Modern vitterhet. Näst största ämnesgrupperna är Teologi och Filologi, inklusive de klassiska författarna, var och en cirka 12 % av det totala beståndet. Den

18

filosofiska litteraturen omfattar cirka 9 % och kommer därmed på fjärde plats. Kulturhistoria utgör en mycket begränsad delmängd av ämnesgruppen Etnografi, antropologi och kulturhistoria, som upptar totalt ett sextiotal titlar eller knappt 2 %.

Skillnaderna mellan Rydbergs uppgifter och katalogens kan knappast förklaras med förändringar i beståndet under ägarens sista levnadsår.

Troligare är att Rydberg i sin presentation inte räknade med skönlitteraturen, vidare att hans egen uppfattning – boksamlingen var ju vid denna tid inte katalogiserad – om beståndet av facklitteratur inte baserades på en regelrätt klassificering utan motsvarade en mera personlig bedömning. Hans definition av ämnet kulturhistoria var sannolikt också mycket vidare än den som indirekt återspeglas i de klassifikationer, som Susen Rydberg utnyttjat.

Många titlar utgörs av gåvor med dedikationer och Susen Rydberg har i sin förteckning angivit förekomsten av sådana tillskrifter. Anteckningar i böckerna är för övrigt sällsynta men ibland har Rydberg på baksidan av ett omslag noterat uppgifter om viktiga pagina. Trots denna aktsamhet är särskilt de häftade volymerna i samlingen i dålig kondition, sannolikt på grund av faktorer som förflyttningar, olämplig förvaring och dålig papperskvalitet i det sena 1800-talets tryck. Bättre har de bundna volymerna klarat sig, såväl de många praktfulla förlagsbanden som de sobra halvklotbanden från Gustaf Hedbergs bokbinderi med mönstrade överdragspapper i några få färgsammanställningar.

En kommenterad katalog Kunskap om samlingarna är förutsättningen för att arkivarier, bibliotekarier och museimän skall kunna förmedla det material de förvaltar. När det gäller Viktor Rydbergs bibliotek kan, jämte de upplysningar som själva boksamlingen ger, kompletterande information inhämtas via den ursprunglige ägarens efterlämnade arkiv och brevsamling.7 Mina egna efterforskningar har hitintills omfattat följande moment: 1. Studier i Viktor Rydbergs biografi och bildningsgång liksom synen på honom under olika skeden.

2. Genomgång av den handskrivna katalogen.

3. Stickprov som förberedande inventering.

4. Urval av ett hundratal titlar till en kommenterad katalog där varje bibliografisk post följs av en kort text om den aktuella titeln och dess koppling till Rydberg.

5. Några inledande texter till katalogen som belyser Rydbergs roll som intellektuell, hans syn på läsning, bibliotek, bokkonst och typografi.

Här finns också en text om hans exlibris och avsnitt, som ger en bakgrund till donationen.

Min inledande genomgång av Rydbergs bibliotek tyder på att flera titlar saknas. Förlusterna kan ha inträffat redan före samlingens överlämnande till Nordiska museet men flera är troligtvis av senare datum. Det är således av stor vikt att komma igång med en systematisk inventering och registrering. Nordiska museet planerar en utgivning av den kommenterade katalogen och förhoppningsvis kan den vägleda både forskare och en specialintresserad allmänhet.

Värdering av samlingen Viktor Rydbergs levnad sammanfaller med flera stora samhällsförändringar, bland annat övergången från agrarsamhälle till industrisamhälle, avskaffandet av ståndsriksdagen och utvecklingen av en parlamentarisk demokrati, införandet av ett allmänt skolväsen och omställningen från en huvudsakligen religiös eller idealistisk värdegrund till en världsbild baserad på naturvetenskapens nya rön. Perioden kännetecknas också av en kraftigt ökad utgivning där litteraturen spreds i massupplagor till en allt större läsande allmänhet, både genom bokhandeln och via allt flera allmänna bibliotek. Alla dessa processer avsatte spår i Rydbergs tänkande och hans boksamling speglar både hans medvetna val av läsning och hans samtal – i inre och yttre bemärkelse – med samtida intellektuella.

Rydberg var en Faust-natur och förmodligen var han också den siste intellektuelle i vårt land,

som kunde skaffa sig en så vid och samtidigt så grundlig inblick i vetenskaperna, att han förtjänar benämningen polyhistor. Det bibliotek han lämnat efter sig vittnar om ägarens naturvetenskapliga intressen, hans kamp med grundläggande filosofiska frågeställningar, hans dogmkritiska bibelstudier och hans inträngande i den germanska mytologin. Sällsynta titlar dyker upp, bland annat inom filosofi och estetik liksom det unga konsthistorieämnet. Här finns också åtskilligt att hämta för den, som är intresserad av 1800-talets antropologi och framväxten av ämnen som etnografi, kulturhistoria och arkeologi. Därtill avspeglar skönlitteraturen i Rydbergs bibliotek de skiftande litterära idealen under fem decennier. Flera titlar är exklusiva rariteter, bland annat en kokbok från 1600-talet, andra finns representerade vid flera offentliga bibliotek men får sitt speciella värde i den aktuella kontexten.

Viktor Rydbergs bibliotek är nära förbundet med Nordiska museets tidiga historia och har dessutom ett betydande värde för forskare utanför museets krets, särskilt de som söker humanistisk facklitteratur från 1800-talets senare hälft.

Själv känner jag inte till något jämförbart privatbibliotek från samma tid. Närmast jämförbara är de som efterlämnats av Ellen Key och August Strindberg, författare som tillhör generationen efter Rydberg.

noter 1. Nordiska museet, huvudliggare, bilaga till inventarienummer 93.921-93.970. – Byggnaden skulle även härbärgera ett minnesrum för uppfinnaren John Ericsson.

2. Cederström, Gerda, ”Viktor Rydbergs arbetsrum”, Fataburen 1919, s. 152, sign. G. Cm. 3. Nordiska museet, Arkivet, Handlingar i valvet bakom styresmannens rum.

4. Nordiska museet, Arkivet, Protokoll från Nordiska museets nämnd 1919-04-09.

5. Silfverbrand-Eriksson, Susy, Viktor Rydberg och tidens livsfrågor, Stockholm 1920, s. 28.

6. Carlander, Carl Magnus, Svenska bibliotek och ex-libris, 2. omarb. uppl., 4, Stockholm 1904, s. 151.

7. Vissa brev är publicerade i Emil Havermans något hårdhänt redigerade utgåva.

19

sten åke nilsson

”Örnen i bur” Om Carl Samuel Graffman

C

arl Samuel Graffmans liv och verksamhet har länge varit ofullständigt kända. Detta är kanske inte så mycket att förvåna sig över, samma villkor gäller för flera andra bildkonstnärer från första delen av 1800-talet; Graffman föddes 1801 och tillhör således den ”menlösa tid” som länge haft svårt att hävda sig i den svenska konsthistorien. Men i Graffmans fall föreligger speciella omständigheter.

Efter en lovande början på sin karriär erhöll han 1834 ett treårigt stipendium från Konstakademien och gav sig ut i Europa. Han insjuknade emellertid under resan och intogs 1836 på mentalsjukhuset Charenton utanför Paris. Han ansågs efter en tid tillräckligt återställd för att kunna åka hem på egen hand. Tillbaka i Stockholm hamnade han i nya svårigheter. Inför Nikolai I:s besök i huvudstaden 1838 hotade han tsaren till livet, häktades och fördes till Danvikens hospital.

På Danviken fortsätter Graffman att arbeta med sin konst inom de ytterst snäva ramar som gäller för tidens mentalpatienter. Efter tre år ser han en möjlighet att komma ut i friheten. En artikel om honom, en versifierad ”allegori”, publiceras i Aftonbladet, och han försöker haka på denna för att få ytterligare uppmärksamhet på sin situation. Samtidigt intensifierar han den konstnärliga verksamheten för att visa att hans förmåga är obruten och att han alltjämt har mycket kvar att ge. Utbrytningsförsöket misslyckas och sjukhusvistelsen fortsätter. Efter 23 år på Danviken överflyttas Graffman till det nyinrättade Konradsberg, där han avlider 1862.

Det är av naturliga skäl litet som bevarats av

20

Graffmans verksamhet; varje tillskott har hög specifik vikt. Den biografi som jag publicerade 2005, Fragment av liv, lockade fram ett par tidigare okända dokument, som nyligen förvärvats av Kungl. biblioteket och som i sammanhanget får betecknas som sensationella. Det handlar om ett par litterära försök, romantiska berättelser om slottet i Fontainebleau och ruinerna i Vaucluse i södra Frankrike. Till dessa kommer två brev, som redogör för den stora resan ut i Europa, interneringen, hemkomsten, häktningen och transporten till Danviken. Tillsammans täcker dessa texter en viktig och hittills så gott som okänd del av Graffmans leverne. I mera generella termer visar de på den mentalsjukes situation i ett skede då samhällets uppfattning ännu ter sig hård och oförsonlig.

Jag skall här bara behandla breven, som på ett intressant sätt kompletterar det material som sedan tidigare tillhör Kungl. biblioteket.

Konstnärens reseberättelse Av Konstakademiens stipendiater förväntades rapporter om studierna och prov på nyförvärvade kunskaper. Hemsända verk kunde ställas ut – inget sådant ”officiellt” material föreligger i Graffmans fall. I ett privat brev till läraren/professorn Carl Johan Fahlcrantz, avsänt från Paris och daterat den 20 mars 1835, avger han emellertid en rapport om sina studier på museerna, framför allt i Holland, och om konstnärer han lärt känna genom utställningar i Frankrike. Han försöker således leva upp till reseprogrammet men låter

samtidigt förstå att han har svårt för att motsvara de förväntningar som ställs på honom som självständigt arbetande konstnär – här har de nyfunna texterna viktiga förklaringar att ge.

Det mest omfattande brevet är ställt till kaptenen Edmund Hyckert, no. 6 Hökens gränd i Stockholm och daterat den 1 maj 1841. Det är skrivet på ark av fint lumppapper i folioformat, som Graffman förmodligen tilldelats för ändamålet; det omfattar åtta fulla sidor med ett tillägg i första sidans marginal, en adress och ett missiv i förtrolig form, ställt till ”farbror Hyckert”. Stilen är jämn och förhållandevis lättläst, ändringarna är få.

Graffman berättar inledningsvis om det kungliga stipendiet han tilldelas i konkurrens med andra konstnärer. Angelägen om att komma iväg på resan utverkar han ett extra understöd om 800 riksdaler från sin bror Johan Wilhelm, som då är medicine kandidat. Han ger sig av utan att hinna säga adjö till sina närmaste vänner. Den 3 juli 1834 tar han båten till Västerås. Ombord är bland andra landskapsmålaren Carl Stephan Bennet, som talar med honom angående stipendiet. För att studera det västsvenska landskapet närmare tar sig Graffman på mera knaggliga vägar vidare

till Göteborg. Här inkvarteras han hos sin äldre bror, som introducerar honom i stans högborgerliga kretsar. Men efter denna lyckade början insjuknar han i ”en häftig feber, som var nära på at mig döda”; han botas med åderlåtning och lämnar efter en vecka Göteborg utan att heller här få tillfälle att säga adjö till sina bekanta.

Som kunglig stipendiat medför Graffman ”växlar på Holland” och rekommendationsbrev till den svenska ambassadpersonalen i Paris, envoyén Gustaf Löwenhielm och legationssekreteraren Axel Wahrendorff. Siktet är i första hand inställt på Paris, men han tar ut svängarna på vägen dit.

Han blir särdeles väl mottagen i Amsterdam och besöker museerna i Haag, Rotterdam och Delft.

Sedan styr han österut, reser längs Rhen, kommer till Düsseldorf i utställningssäsongen och åker därifrån i samma vagn som målaren Bendemann och ett par andra konstnärer. De tar alla in på samma hotell i Köln och lovar att träffas dagen efter, men kollegorna uteblir och Graffman beser ensam ruinen i Gadesberg, ”den största och magificantaste hvid hela Rhenströmmen”. Han fortsätter sedan till Bonn och Coblenz, nu till fots i sällskap med andra Wandervögeln, arbetare och studenter.

C.S. Graffman, Dubbelporträtt, troligen självporträtt, bläckteckning från Danviken. Påskrift: ”acktas på begge sidor”. KB, I 52:3a.

21

”ÖRNEN I BUR”, ur Aftonbladet den 19 oktober 1841, med versifierad ”allegori” rörande C.S. Graffman.

22

Graffman följer väl upptrampade stigar, han hänvisar själv till konstnärliga föregångare som Ruisdael och van Everdingen. Han tecknar flitigt under sin färd, mest landskap med riddarborgar och ruiner. Från skogshöjderna vid Lahn återvänder han till Coblenz och tar ångbåten till Bingen.

Naturupplevelserna varvas med museistudier. På Bergstrasse fortsätter han till Heidelberg och vidare till Mannheim och Karlsruhe och via Strassburg slutligen till Paris. Här går det mesta snett.

Han får vänta i fjorton dar på sitt bagage, ambassadkontakterna och ekonomin trasslar till sig och tydligen också kontakten med Léon Cogniet, den mästare som han kommit för att lära av: ”M. Cogniet flyttade och vi träffades ej mer”, skriver han kryptiskt.

Graffman berättar att någon letar genom hans rum och hans tillhörigheter då han är borta, han känner sig förföljd, hans uppgjorda studieprogram spårar ur.

Men allt är inte uppgivet. Det är i detta skede han tar sig samman och skriver hem till Carl Johan Fahlcrantz, och då relationen till Cogniet försämras gör han studier på egen hand och kopierar de stora mästarna på Luxembourg, en praktik som var den allra vanligaste vid denna tid. Han flyttar från Paris till Fontainebleau, där han ägnar sommaren 1835 åt landskapsstudier. Han får kontakt med kollegan Otto Wallgren, som tittar på vad han gjort och föreslår honom att åka till Pyrenéerna, ”hvilket bestämdt var det bästa jag gorde under hela min resa”. Utsikterna upplevs som befriande vackra, men en stort upplagd vy över Pau, som han arbetar på havererar i ateljén.

En extremt kall vinter gör det svårt att komma vidare, och flera tavlor skickas ofärdiga hem.

Sommaren 1836 får Graffman veta att flera som stått honom nära ”bortgått ur verlden”. Han är nu tillbaka i Fontainebleau, där han under sex veckor med ”största flit och ansträngning” fortsätter teckna efter naturen, ”träd, stenar och terrain, luft, blader och Figurer”. Det som sedan följer har han endast med största möda kunnat formulera; här måste vi läsa mellan raderna – minnena är plågsamma och starkt fragmenterade.

Ganska oförberett berättar Graffman att han varit ställd ”under Preusisk eller Rysk artist Disci­ plin”, att han fått nöja sig med ”hundmat” och på allehanda sätt kränkts och nedvärderats. Pengaförsändelserna når inte fram – i mycket av det

som sker ser han följderna av sitt misslyckande hos Cogniet.

Han ger sig på vandring för att få kontakt med konstnärskollegor men saknar sitt pass från Fontainebleau och stoppas av polisen i Avallon.

Han har skadat sin fot och får välja mellan vård på stadens sjukhus eller ett nattkvarter som verkar vara häktet i stans rådhus. När han vill betala för sig gör man narr av honom och han tvingas resa vidare i en vagn med två gendarmer vid sin sida. Han intalas att han är på väg till Paris, men vagnen tar av mot en större byggnad, som påstås vara den svenske ministerns lantställe. Graffman känner emellertid snart igen Charenton, mentalsjukhuset, som han ofta passerat under tidigare utflykter. Han får lämna ifrån sig sina tillhörigheter och tillsäges att stanna kvar. Han känner sig på ett ”skamligt och gement sätt bedragen och humillerad” och kan inte alls förstå anledningen till detta bemötande. Han får löften om att få gå ut i trädgården och att använda biblioteket, men så blir det inte. I stället inskränks han rörelsefrihet och han plågas med ”Bad och en hoper Excercis som brukas med enerverade menniskor”.

Denna behandling pågår i åtta månader, och han anar här ett inflytande från illasinnade personer i Stockholm.

Graffman förflyttas senare till en isoleringscell, ”likt andra förbrytare”, och känner sig som en dödsdömd. Han återfår emellertid till sist friheten.

Det är, som sagt, vissa hopp i framställningen, men av den fortsatta berättelsen framgår att Graffman efter vistelsen på Charenton får hjälp med att komma hem till Sverige.

Efter en veckas karantän i Le Havre kan han en tidig morgon åka vagn ”igenom vackra stora gator” till redden, där han stiger ombord på ett norskt skepp. Tio dagar senare är han på Dalarö och får sitt pass påtecknat, och efter ytterligare en vecka i skärgården är han slutligen tillbaka i Stockholm. Han välkomnas av sin bror, nu medicine doktor, som skaffar honom bostad. Här stannar han från juni 1837 till april 1838. Han flyttar sedan till Norrlandsgatan, där han inkvarteras hos en fru Malm. Här hämtas han den 5 juni av två polismän och föres till överståthållaren Sprengtporten. Han förhörs, en vagn väntar utanför och han får obemärkt fortsätta resan till Danviken.

Dessa händelser kommenteras lite mer ut-

23

C.S. Graffman, Landskapsstudie, troligen utsikt från Danviken, bläckteckning med kommentarer. KB, I 52:3a.

förligt i ett brevkoncept till Hyckert (Kempes autografsamling) och i ett annat av de nyfunna breven, ställt till ”Protocolls Secreteraren Wall, Krigscollegium”. Att Graffman vänder sig till Wall motiveras av att denne tydligen var med vid intagningen på Danviken. Båda skrivelserna hör hemma i det skede då allegorin kan läsas i Aftonbladet och han ser en möjlighet att försättas på fri fot; brevkonceptet är daterat den 23 oktober, fyra dagar efter publiceringen av tidningsartikeln.

Graffman förklarar att han vid mötet med överståthållaren varit fullständigt ovetande om anledningen till förhöret; att han gjort våldsamt motstånd måste ha berott på att han kände sig utsatt för övervåld – han såg sig själv som oskyldig och hänvisade till sitt oförvitliga uppförande under tidigare år i Stockholm. Han namnger flera personer som figurerar i olika roller vid transporten och intagningen på Danviken. Till dessa hör en kyrkoherde Kullman och Wall själv; av honom vill han gärna veta vem eller vilka som handlagt ärendet och som ligger bakom ”konspirationen”.

Graffman anar att hans tidigare olyckor under utlandsresan – ”den läkare tortur jag i Frankrike genomgick” – påverkat bedömningen av honom, och här har han säkerligen rätt, men framställer också intagningen på Charenton som ett överfall

24

och pekar ut personer som agerat bakom hans rygg. Han antyder vidare att han på Danviken ”natt och dag” ideligen trakasseras av sina anhöriga. Detta ter sig motsägelsefullt då den yngre brodern Johan Wilhelm delvis finansierat hans utlandsresa och sedan hjälpt honom att skaffa bostad i Stockholm. Genom sin nära släktskap och sin ställning som hospitalsläkare i Växjö kan denne emellertid ha konsulterats då det gäller broderns behandling.

Läkarens relation De uppgifter och reflektioner Graffman själv meddelar i breven kan jämföras med den summariska ”relation” som författades av överläkaren vid Danviken Carl Uno Sondén: Carl Samuel Graffman, född 1802, inföll i vansinne under en konstresa i Frankrike, der han å en anstalt för sinnessjuke i närheten af Paris, Charenton, skall hafva tillbragt ett helt år. Återställd återvände han till fäderneslandet; och skepparen med hvilken han reste förklarade vid ankomsten till Stockholm sin öfvertygelse om verkligheten af G:s tillfriskning på det expressiva sätt, att han till en G:s nära anförvant yttrade: ”Jag önskar att jag och alla andra måtte få vara så kloka som G. under hela resan varit och nu

är.” Men knappt landstigen börjar han åter tala oredigt. Någon liten tid sysselsatte han sig, fastän föga, med sin konst, men fördjupade sig desto mer såsom frondör i galna politiska grubblerier. Det var vid mediet av sommaren 1838, då man väntade Ryska Storfursten på besök i Stockholm, som G. företog sig det orådet att på Castenhoffs källare vid frukostbordet resonnera vidt och bredt i politiken, och kommen till en viss ekstas, drog fram ett par pistoler och slog dem i bordet under utrop: ”låt man den förb. Ryssen komma hit, jag skall vara man för att han icke kommer med lifvet härifrån”. Detta gaf anledning att G. blef arresterad, och, kommen i fängelset, föll han i complett vansinne med raseri och affördes till Danviks Dårhus, dit han ankom den 1 juli 1838.

Det finns ett par felaktigheter i denna redogörelse; som vi vet föddes Graffman inte 1802 utan 1801, och han intogs redan den 10 juni på Danviken. En förklaring till diskrepansen kan vara att Sondéns relation skrevs ner först 1856.

De uppgifter Graffman själv lämnar verkar däremot vara korrekta; så är en remiss från Överståthållarämbetet daterad den 7 juni 1838, två dagar efter gripandet och tre dagar före den ryske tsarens ankomst till Stockholm.

Fortsättningen av Sondéns relation berättar om Graffmans uppförande under tiden på Danviken och ställer en diagnos i de termer som gäller under första delen av 1800-talet Vi skulle idag tala om schizofreni med paranoid läggning.

känner vi igen från Graffmans egna brev, men en sak som han överhuvud inte berör, här eller på annat håll, är den egentliga orsaken till interneringen, de ”politiska grubblerier” Sondén talar om och dödshotet mot den ryske tsaren. På det hela taget anser sig Graffman återställd, hederlig och väl fungerande, med bibehållen kärlek till den stora konsten och ivrig att på nytt få arbeta som fri konstnär.

Den intellektuella verksamhet som Graffman de facto ägnar sig åt på Danviken bedöms också mycket olika av läkare och patient. Här är Sondén närmast föraktfull inför resultaten: Alt sedan hans inträde på dårhuset, har han ej kunnat förmås att måla eller rita, endast med penna och bläck eller sotkol har han tecknat en massa med orediga bilder på strödda papperslappar, dels fragmenter af landskap, dels djur och menniskofigurer eller porträtter.

Under hela tiden har han bibehållit en passion att skrifva bref till bekanta och vänner, likagodt om de

Under de första 6–7 veckorna af sin vistelse därstädes [Danviken] var han i det häftigaste maniakaliska tillstånd, och ur denna våldsamma kamp, som oftast afgör om en sinnessjuk skall åter blifva klok, eller för alltid rubbad, gick han såsom obotlig fåne och så har han i altmer tilltagande grad nu snart 20 år fortfarit. Karaktären af G:s sinnessjukdom är vad Tyskarna kalla Narrheit och fransoserna Monomanie des grandeurs. Högmodig och inbillsk öfver egna företräden anser han alle utmärktare Artister, lefvande eller jämväl längesedan döde, hafva från honom stulit sina bästa ingifvelser, sina skönaste penseldrag. Derjemte tror han sig förföljd af idel store, Carl Johan, LouisPhilippe, Jesuiterna o.s.v. Men härtill kommer och en mängd andra falska föreställningar, så t.ex. att alla hans slägtingar befinna sig under Danviks Dårhus i de Catacomber hans galna inbillning dit förlagt.

De paranoida dragen som Sondéns framhäver

M. Röhl, Porträtt av C.S. Graffman, blyerts, 1834. KB, KoB R. 6:6.

25

C.S. Graffman, ”Croquis efter Naturen”, blyerts, 1835. Från Frankrikeresan. Privat ägo.

lefva, eller längesedan äro döde, och härmed fortfar han nästan dagl., fastän han icke erhållit svar på ett enda. Beklagar han sig någon gång derför, hvilket dock ganska sällan sker, så låter han sig nöja med den förklaringen, som jag oftast gifvit honom, att det sker, emedan hans bref samteligen äro oläsliga.

Men en sådan upplysning har aldrig en enda gång förmått honom att försöka skrifva tydligare. Emellertid visa de rader man numera kan dechiffrera af hans skrifter att de äro lika osammanhängande som hans dagl. tal.

Då det gäller bedömningen av Graffmans litterära verksamhet har det visat sig att breven är fullt förståeliga, även om sammanhangen ibland brister. När Sondén raljerar över att hans patient inte får några svar kan det ha berott på att skrivelserna aldrig nådde adressaten utan stannade på Danviken. En del av dem har karaktären av koncept och klipptes sönder för att användas som ritpapper eller klistrades samman med teckningar till en sorts collage. De har för oss i dag ett särskilt intresse i denna form, men arrangemanget dikterades förmodligen av praktiska omständigheter; det var ett sätt att hålla samman ”de strödda papperslapparna”. Graffmans anteckningar visar att han var ängslig för att materialet skulle förstöras: ”nergömmes” eller ”acktas på begge sidor” står det på ett par av bladen.

Sondén verkar överhuvud ha svårt att för-

26

stå under vilka svåra förhållanden hans patient levde. Den miljö Graffman delade med andra ”galningar” lämpade sig inte som ateljé för stafflikonst av konventionellt slag; de små konstverk han faktiskt åstadkom skall däremot uppfattas som utkast till stora kompositioner. Och när han någon gång, förmodligen genom Hyckerts förmedling, fick tillgång till fullvärdiga pappersark utförde han sina i dag berömda, genomarbetade och starkt suggestiva studier av träd.

Det är knappast förvånande att omgivningens attityd till den sjuke satte ner hans förmåga. ”Jag kan aldrig i detta Fängelse få min talent rätwisad, ej en gång estimerad”, skriver han i brevet till

C.S. Graffman, brevomslag adresserat till kaptenen Edmund Hyckert, Hökens gränd 6. KB, acc. 2007/22.

Wall. Han tillägger, att det han kallar ”sammansättningar”, dvs. större kompositioner, ändå inte skulle kunna avyttras; som fängelsekonst betraktades de som prov utan värde.

Graffman må vara förvirrad enligt Karl Johantidens gängse normer, men han är inte tokigare än att han förstår att han kämpar mot en övermakt.

Han arbetar frenetiskt i hopp om frigivning men lägger ner pennan när utgångarna stängs. Jag tror att man skall uppfatta hans sysslolöshet under senare år som en demonstrativ arbetsvägran.

Till de två brev som nyligen förvärvats av Kungl. biblioteket kan läggas ett tredje, som jag nyligen funnit på Stockholms stadsarkiv. Det hänför sig till en senare period än de andra, det är författat åtta år efter intagningen på Danviken och riktar sig till Gustaf Sandberg, professor i måleri vid Konstakademien. Det framgår att de två träffats på stan. Graffman har tydligen fått komma ut en sväng: ”det lyckliga mötet jag hade på Riddarhus Torget gaf mig hopp”, skriver han. Han talar om sin goda hälsa och sitt dåliga lynne, ”för det mesta mera sorgligt än gladt. ej underligt efter en så lång Fångenskap och besynnerlig medfart”. Han ber artigt om Sandbergs bistånd för att få komma ut i friheten för gott, och det är bråttom; det ska helst ske ”i övermorgon eller Söndag”, eller i varje fall några dagar före midsommar! Han bedyrar på nytt sin oskuld och försäkrar att han alla hinder till trots arbetar vidare för att ”passera på konstnärsbanan”. Han ger också i förbigående en intressant förklaring till den dåliga kontakten med Cogniet i Paris; han hade tvingas till åsneritt och utsatts för de andra elevernas ”Polske plägseder”

då han introducerades i kretsen och, trots sin försäkran om motsatsen, tagit verkligt illa vid sig.

Dessa plågoandrar hade sedan förföljt honom…

Lagens bokstav När Graffman skriver sina brev är tilltalet säkert. ”Jag protesterar”, står det i episteln till Gustaf Sandberg, ”med hela mitt förstånd och begrepp och med Lagens bokstav mot mitt fällande”. Hur stora var egentligen oddsen för en frigivning?

I sin avhandling om Danviken – framlagd i ämnet ekonomisk historia – har Eva Eggeby i mängden av fall bara hittat ett enda med ”lycklig” utgång. Hovrättsauskultanten Carl David Sacklén kunde efter flera försök beveka justitiekanslern men hann dö ett par dagar innan han skulle försättas på fri fot.

Sacklén hade en trygg borgerlig bakgrund; han hade först vårdats av fadern, som var assessor och medicine doktor. Även Graffman hade trumf på hand genom sin yngre broder, lasarettsoch hospitalsläkaren i Växjö. Men detta hjälpte inte. Hade han trots allt rätt i sin misstanke om förföljelse och ovilja från de anhöriga, eller var doktorerna Graffman och Sondén helt enkelt överens om att den galne konstnären satt säkrast på dårhuset?

Det finns fortfarande mycket oförklarat kring Graffmans politiska utspel, men ett dödshot mot den ryske självhärskaren kunde självklart inte passera när Karl Johan var kung, här om någonstans gällde ”Lagens bokstav”.

N OTER 1. Om den ”menlösa tiden” skriver Bo Lindwall, i Det tidiga 1800-talet. Konsten i Sverige, Stockholm 1981, ss. 7 f. För den första presentationen av Graffmans liv och verksamhet svarar Gunnar Jungmarker, ”Carl Samuel Graffman och hans sjukdomsteckningar”, Nationalmusei Årsbok 1935. Jfr Sten Åke Nilsson, Fragment av liv.

En biografi över Carl Samuel Graffman, Stockholm 2005.

2. ”Örnen i bur”, Aftonbladet den 19 oktober 1841.

3. Graffmans romantiska berättelser och de båda breven återfanns vid en villaröjning i början av 2000-talet. De låg samlade i ett brunt konvolut med Charlotte Bandelins namn och adress och ett frimärke från sekelskiftet 1900. Posten hade tillhört intendenten John Kruse på Nationalmuseum, som 1902 tillfördes en större samling teckningar av Graffman. Familjen Bandelin hade ett halvsekel tidigare haft nära kontakt med Graffman. Jfr Sten Åke Nilsson, ”Brev vittnar om

svår tid på dårhuset”, Svenska Dagbladet 24.5.2006.

4. Se Georg Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i 19de århundradet, Stockholm 1892, ss. 188 ff.

5. Brevet till Fahlcrantz finns avtryckt i Jungmarkers uppsats, se ovan.

6. Brevkonceptet i Kempes autografsamling, Kungl. biblioteket.

Adressaten har tidigare identifierats med politikern Anders Jansson Hyckert.

7. Sondéns relation, ”Meddelat af Läkaren vid Danviken Docktor Sondén, Nov. 11, 1856, Götgatan No 11”, Mandelgrenska samlingen, Kungl. biblioteket, I 52:3.

8. Teckningar med påskrifter, Kungl. biblioteket, I 52:3a.

9. Brevet till Gustaf Sandberg i Stockholms stadsarkivs Bio­ graphica-samling.

27

anna nordlund

Herr Arnes penningar – från 1903 till Samlade Verk

I

maj 2007 köpte Kungl. biblioteket tack vare en generös donation av Sven Hagströmer originalmanuskriptet till Selma Lagerlöfs berättelse Herr Arnes penningar, som utkom första gången som följetong i tidskriften Idun år 1903.

Det blev ett välkommet tillskott till Lagerlöfsamlingen – en av de mest betydande handskriftssamlingarna i Kungl. biblioteket. Manuskriptet är komplett och visar intressanta förändringar Lagerlöf i sista stund gjorde i berättelsen. Dessa förändringar, liksom förändringar i senare editioner av verket, kommer att redovisas i den vetenskapliga utgåva av Selma Lagerlöfs Samlade Verk (SLSV) som de senaste två åren förberetts av en forskargrupp och personal från Kungl. biblioteket.1 I denna artikel kommer exempel på principer och problem i projekt SLSV att diskuteras utifrån just Herr Arnes penningar, ett verk som på flera sätt har en för Selma Lagerlöf typisk publiceringsgång. Dessutom belyses hur den kommande utgivningen av Selma Lagerlöfs Samlade Verk kan dra nytta av den datateknik som de senaste decennierna avsevärt förändrat villkoren för textkritisk utgivning.

Etablera grundtext Herr Arnes penningar erbjuder ett komplicerat textläge, som på flera sätt också är typiskt för de problem som kommer att möta utgivarna av en vetenskaplig utgåva av Selma Lagerlöfs verk. Ett första ställningstagande vid all textutgivning gäller förstås vilken text eller vilken version av ett verk det är som skall ges ut eller, med en editions-

28

filologisk term, ”etableras”. Med version åsyftar jag en edering av ett verk, som till såväl innehåll som form och disposition klart skiljer ut sig från tidigare editioner av verket och således bör betraktas som en relativt omfattande omarbetning.

Selma Lagerlöf bearbetade flitigt sina verk inför nya editioner och i flera fall finns det anledning att tala om olika versioner. Särskilt gäller det hennes produktion av korta berättelser och noveller.

Men även större verk såsom Jerusalem 2 (första edition 1902, omarbetad edition 1909) och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige 1–2 (första editioner 1906 och 1907, omarbetad och förkortad edition 1921) har genomgått så stora förändringar att det handlar om olika versioner av verket.

Det kan då finnas anledning att göra en utgåva för varje version, således etablera en text för varje version. Till frågan huruvida man kan definiera olika editioner av Herr Arnes penningar som olika versioner skall jag återkomma. Först vill jag emellertid klargöra en del bibliografisk terminologi, användbar inom editionsfilologin.

Version, edition eller upplaga Det händer att orden version och edition används synonymt, ett exempel på att termer och begrepp inom editionsfilologin kan tyckas otillräckligt avgränsade och otydligt definierade. Varianter skulle då åsyfta olikheter på detaljnivå mellan olika editioner, liksom i förekommande fall olikheter på detaljnivå mellan manuskript och tryckt verk och olikheter inom en och samma edition.

Varje ny utgåva som utgår från en ny trycksats

Mauritz Stillers filmatisering Herr Arnes pengar från 1919 blev en stor framgång också internationellt. Scenografin är synbart påver­ kad av Albert Edelfelts illustrationer i bokutgåvan från 1904.

är att betrakta som en ny edition. Om den också kan betraktas som en ny version, avgörs av hur omfattande ändringarna är mellan de olika trycksatserna och hur avgörande ändringarna är för verkets innehåll, form och disposition. En ny utgåva av ett verk räknas som en ny edition om trycksatsen är ny eller, enligt auktoriteten Philip Gaskell, åtminstone till minst hälften utbytt.2 Att trycksatsen är till minst hälften utbytt behöver emellertid inte innebära att också verket är väsentligen omarbetat. Texten kan till innehåll stå helt oförändrad, även om trycksatsen är utbytt och sättningen av texten sålunda är en annan än i tidigare editioner.

Inte heller termen upplaga är tydligt definierad. När Bonniers förlag exempelvis anger antal upplagor för Lagerlöfs verk framgår inte om upplagan är en ny edition eller endast ett nytryck från existerande trycksats. I så fall är den korrekta bibliografiska termen impression. I min genomgång av Herr Arnes penningar nedan kommer jag att närmare försöka bestämma vilka utgåvor (eller med förlagets terminologi upplagor) som är nya editioner och vilka som är nya impressioner.

Men låt mig först också diskutera några allmänna editionsfilologiska principer bakom valen av så kallad grundtext för etableringen av ett verks tillkomst och utgivning.

Grundtext eller bastext När ett förlag väljer att ge ut ett verk i ny utgåva används oftast en tidigare utgåva som sättningsförlaga. Den nya utgåvan blir då en impression och inte en ny edition. För nya impressioner av Selma Lagerlöfs verk efter hennes död har Skrifter från 1933 eller den så kallade Folkupplagan utgiven mellan 1909 och 1911 oftast varit förlaga.

Valet av förlaga sker inte sällan slumpmässigt eller slentrianmässigt, utan reflektioner över författarens bearbetningar av sitt verk eller av andra företagna rättelser och uteslutningar, kort sagt utan att ställning tas till avvikelser och skillnader mellan editioner.

Vid en textkritisk edering av ett verk redovisas varianter, det vill säga avvikelser av såväl språklig som innehållslig karaktär, mellan olika tidigare utgivna editioner och impressioner och i

29

Den finlandssvenske konstnären Albert Edelfelt fick i uppdrag att illustrera Bonniers praktfulla första utgåva av verket. Illustra­ tionen av liktåget över isen kom att få avgörande betydelse för berättelsens slut.

förekommande fall också mellan manuskript och publicerat verk. Som utgångspunkt för en textkritisk edition brukar man tala om valet av grundtext eller bastext, det vill säga den text som utgivaren väljer att utgå från vid textetableringen.

Textetableringens syfte är att etablera den text som utgivaren anser minst korrumperad eller förändrad i förhållande till författarens avsikter med sitt verk eller i förhållande till hur verket första gången mötte sin publik. Termen textetablering har övertagits från den klassiska filologin, som ju går ut på att etablera ett verk i förhållande till de handskrivna avskrifter, som råkar ha bevarats av verket. Ofta är det då fråga om att utifrån en mängd handskrifter plocka samman eller etablera en text som utgivaren uppfattar som det i förhållande till ett förkommet original minst förändrade verket. Även editionsfilologin för tryckta verk från modern tid har ofta utgått från att ett övergripande syfte med en textkritisk utgåva är att etablera den ”bästa”, men före den textkritiska utgåvan ännu inte existerande texten i förhållande till författarens intentioner med sitt verk.

Termen ”bastext” kom i bruk först under 1980-talet i Sverige och har ibland använts synonymt med grundtext, men åsyftar mer specifikt

30

en svensk översättning av den engelska termen ”copy-text”.3 Bastextteorin lanserades av Walter Greg i uppsatsen ”The Rationale of Copy-Text” redan 1950. Med ”copy-text” eller ”bastext” menas då den text som den textkritiska utgivaren valt att följa med motiveringen att denna text förmedlar minsta möjliga antal icke betydelsebärande varianter eller så kallade accidentalier. Termen ”bastext” i Gregs mening förutsätter att den textkritiska utgivningen är eklektisk och tjänar till att så långt möjligt återge författarens avsikter med sitt verk. Därav kommer sig också att Greg gör en uppdelning mellan ”’substantive’ readings of the text” och ”the accidents, or I shall call them ’accidentals’ of a text”.4 Den svenska översättningen av ”substantives” och ”accidentals” har kommit att bli substantieller och accidentalier och uppdelningen tillämpas för första gången i svensk editionsfilologi i det pågående Almqvist-projektet.5 Substantieller och accidentalier Med ”accidentalier” menas varianter som inte har ansetts meningsbärande, grovt sett ortografiska varianter och interpunktion. Med substantieller åsyftas således varianter som har ansetts meningsbärande. Gregs teori bakom begreppen ”bastext”, ”accidentalier” och ”substantieller” är att författare accepterar att deras manuskript utsätts för sättares ”tvättning” beträffande ortografi och interpunktion, men däremot motsäger sig betydelsebärande förändringar beträffande ordval och dylikt. Teorin utgår vidare från att sättarnas ändringar blir fler och fler ju fler editioner som ges ut och att valet av bastext därför lämpligen är verkets första edition. Textetableringen blir emellertid ändå i förhållande till verkets första publicering eklektisk, då Greg menar att bastexten endast bör fungera just som bas för ederingen. I de fall det går att hitta material som stödjer en viss variants företräde framför en annan bör utgivaren välja att följa den varianten, även om den avviker från bastexten. Det är således bastextens varianter som följs, om inget annat material finns som stödjer att en viss variant är ”den rätta” i förhållande till författarens intention.

Greg menar att belägg för varianters företräde är svåra att hitta beträffande accidentalier, medan det inte sällan går att finna belägg för att en viss substantiell variant skulle ha tolkningsföreträde

framför en annan. Således uppmuntrar Greg till en eklektisk edering, där bastexten kan blandas med textpartier från andra editioner eller från manuskript, om det går att finna belägg för att dessa partier kommer närmare författarens intentioner.

Beträffande Selma Lagerlöfs författarskap förefaller uppdelningen i accidentalier och substantieller vansklig. För att förenkla och modernisera språket gjorde Lagerlöf ofta själv språkliga korrigeringar och moderniseringar, eller sanktionerade väninnor att rätta eller ”tvätta” i manuskript och i tidiga utgåvor inför senare publiceringar.

Det har resulterat i en mängd varianter i författarskapet, av vilka många enligt Gregs definition skulle hänföras till accidentalier, men som för Lagerlöfs vidkommande bör räknas som betydelsebärande.

Termen grundtext har länge använts i svensk editionsfilologi för att helt enkelt beteckna den text som legat till grund för den textkritiska utgivningen, det vill säga den tidigare publiceringsform eller i förekommande fall manuskript som utgivaren så nära som möjligt har valt att följa vid sin textetablering. Med termen grundtext följer inga teorier om hur varianter bäst upprättas och den är därför att föredra framför termen bastext.

riantapparat. Valet av grundtext har således ofta skett utifrån uppfattningen att författarens intentioner bäst framträder i denna text. En textkritisk utgåva som utgår från en intentionalistisk tolkningsideologi brukar argumentera för tre rimliga val av grundtext: originalmanuskriptet, original­ editionen eller den sista av författarens hand bearbetade editionen (med en editionsfilologisk term: Ausgabe letzter Hand). För Selma Lagerlöfs skrifter är alla tre valen i skiftande grad möjliga att göra.

Originalmanuskript till flertalet av Lagerlöfs verk i bokform finns bevarade. Till flera verk, särskilt kortare berättelser och noveller, finns manuskript bevarade från olika faser av utgivningen.

En novell kan ha publicerats första gången i en tidskrift och därefter tas med i en mer eller mindre bearbetad form i en novellsamling ett antal

Tolkningsideologiska perspektiv och praktiska konsekvenser Textetableringen kan leda fram till en så kallad versionsutgivning, det vill säga en utgivning som följer en redan existerande publicering av verket, eller en eklektisk utgivning, där utgivaren bland alla tidigare existerande former för verket väljer de varianter som, i enlighet med yttre bevismaterial av exempelvis historisk, bibliografisk och biografisk karaktär, bäst anses uttrycka författarens intentioner med verket. Valet mellan eklektisk utgivning eller versionsutgivning avgörs av den tolkningsideologi som utgivaren bekänner sig till och valen bör också medvetandegöras som tolkningsideologiska för den textkritiska utgåvans läsare.

Det tolkningsideologiska perspektivet bakom flertalet editionsfilologiska textetableringar är intentionalistiskt, det vill säga författarens avsikter och mening med sitt verk har varit det för editionsfilologen primära att lyfta fram i en va-

Omslag av Albert Edelfelt.

31

år senare. Noveller blev också ofta flyttade mellan olika samlingar och editioner, till exempel från Osynliga länkar (första edition 1894) eller Drottningar i Kungahälla (första edition 1899) till Legender (första edition 1904).

Eftersom Selma Lagerlöf flitigt återanvände och omarbetade material ställs utgivarna inför närmast oöverstigliga textkritiska problem och varianter, om originalmanuskript skall användas som grundtexter för utgivning. Bland exempel på återanvänt material med första publicering före första ederingen av det fullständiga verket återfinns delar av Gösta Berlings saga (den så kallade presentupplagan som var ett påkostat särtryck av det vinnande bidraget i Iduns följetongstävling 1890) och flertalet noveller i alla Lagerlöfs novellsamlingar. Men också delar av sammanhängande verk såsom Jerusalem 1 (första edition 1901), Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige 2 (första edition 1907), Mårbacka (första edition 1922) och Ett barns memoarer (första edition 1930) utkom i tidskrifter före första editionerna. För Löwensköldska ringen (första edition 1925) och Anna Svärd (första editionen 1928) gäller att dessa likt Herr Arnes penningar publicerades i följetongsform innan de första editionerna gavs ut på Bonniers förlag.6 Som framgått finns praktiska skäl till att undvika manuskripten vid etablerandet av grundtext, om än dessa kan ingå som varianter och exempel på Lagerlöfs kontinuerliga bearbetningar av sina texter från manuskriptstadiet till den sista av henne omarbetade editionen.

Beträffande Herr Arnes penningar arbetade Lagerlöf första gången med stoffet i en berättelse publicerad som novellen ”Hämnd får man alltid” i tidskriften Julafton år 1897 (och omtryckt i Från skilda tider 1 1941). År 1903 infriade Selma Lagerlöf ett gammalt löfte till Iduns redaktör Fritiof Hellberg att återigen skriva en följetong för den tidskrift, där hon 1890 börjat sin författarkarriär genom att vinna en följetongstävling.

Det manuskript som nu återbördats till Kungl. bibliotekets Lagerlöf-samling hörde till de manuskript av Lagerlöfs hand som kom ut på autografmarknaden via tidskriftsredaktörer som försummade att returnera dem till dess författare, väl medvetna om att handskrifter av Lagerlöf tidigt betingade ett värde på samlarmarknaden.

Enligt Nils Afzelius köptes flera av Lagerlöfs ma-

32

nuskript till just Idun, däribland Herr Arnes penningar, av Ebba Aspingtons antikvariat i Stockholm och skingrades.7 Manuskriptet visar att Lagerlöf gjort sena strykningar och tillägg i kapitlet ”I Rådhuskällaren”. Tilläggen utgörs av tio blad i manuskriptet, däribland de två kapitlen ”Den fredlöse” och ”Sir Archies flykt” som skjutits in i det ursprungliga kapitlet. Elsalills karaktär av offerhjältinna har stärkts och hennes hämndbegär har tonats ner. Ändringarna finns införda redan i första editionen av verket 1903 och följer därefter med i alla senare upplagor.

Ett skäl att inte välja originalmanuskript som grundtext i ett utgivningsprojekt, såsom man exempelvis valt att göra i nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk, är att det kan tendera att överbetona författarintentionens betydelse på bekostnad av receptionssociologiska och verkningshistoriska aspekter av litteraturforskning.

Ur ett receptionssociologiskt perspektiv är originaleditionen eller den sista av författare bearbetade editionen att föredra vid etablerandet av grundtext. Det är företrädesvis dessa som mött läsare och haft betydelse för författarskapets verkningshistoria. Originaleditioner till alla Selma Lagerlöfs verk finns bevarade. De är heller inte – till skillnad från vissa verk av Strindberg – korrumperade och censurerade av förläggares och andras ingripanden. Originaleditionerna återger den text som Lagerlöf önskade publicera. Men principiella problem kan uppstå kring vad som bör definieras som originaledition och här erbjuder Herr Arnes penningar ett tydligt exempel.

Originaleditionen av Herr Arnes penningar Herr Arnes penningar hör till Selma Lagerlöfs kortare berättelser. Berättelsen har räknats till Lagerlöfs noveller, men har aldrig publicerats i en novellsamling. Den är indelad i 10 korta kapitel och kan karakteriseras som kort roman. Själv skriver hon i manuskriptet ”Herr Arnes penningar: novell af Selma Lagerlöf”. Det har i tryckt form ändrats till ”HERR ARNES PENNINGAR: BERÄTTELSE AF SELMA LAGERLÖF”. Alla editioner saknar innehållsförteckning. Berättelsen skrevs snabbt i oktober 1903 och publicerades alltså först som följetong eller så kallade roma-

Handskrifter av Selma Lagerlöf betingade tidigt ett högt värde på samlarmarknaden. En generös donation tillät KB att köpa in manuskriptet i maj 2007. KB acc. 2007/67.

33

nark i veckotidningen Idun mellan nummer 47 1903 och nummer 2 1904. Romanark medföljde varje vecka tidningen som bilaga och de samlade arken trycktes även upp i serien Iduns romanbibliotek. I Idun nummer 46 1903 annonseras den stora händelsen att en ny berättelse av Selma Lagerlöf startar i nästa veckas romanbilaga: Hvarje nytt verk af den berömda författarinnas hand hälsas ju numera som ett litterärt événement öfver hela världen; och då Idun, som en gång hade glädjen att förmedla den stora diktarinnans första uppseendeväckande debut, nu på grund af ett gammalt löfte från hennes sida är i tillfälle att åter i första hand till allmänheten frambringa den nyaste gåfvan ur hennes diktnings skattkammare, kräfves förvisso ingen särskilt anbefallning , för att hvarje litterärt intresserad i vårt land skall skynda att begagna sig af detta inom tidningspressen enastående tillfälle.8

Första gången Herr Arnes penningar mötte en publik var således som följetong i Idun och i Iduns romanbibliotek nummer 33, tryckt på 95 sidor av Iduns Kungl. Hofboktryckeri 1903. Men tvärtemot redaktionens uttryckliga förhoppningar om följetongens räckvidd nådde verket i Iduns romanbibliotek inte det litterära etablissemang som recenserade skönlitteratur. Herr Arnes penningar fick recensioner först i den edition som kom ut på Albert Bonniers förlag i december 1904.9 Denna edition betecknas också som verkets första upplaga av förlaget. Den utkom i prestigeserien Nordiskt familjebibliotek och var betydligt mer omfångsrik (150 sidor) än Iduns och påkostad i skinnband med guldlaminat och på tjockt, glansigt papper med illustrationer av den kände Albert Edelfelt. En påkostad utgåva var en medveten marknadsföringsstrategi för att skapa nytt intresse kring en berättelse som redan fått förhållandevis stor spridning bland Lagerlöfs läsare via distributionen i Idun.

Nordiskt familjebibliotek var ett samarbete mellan Bonniers förlag och Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag i ett försök att lansera korta nyskrivna nordiska romaner i påkostade samlarband till konkurrensmässiga priser. Serien utgavs mellan 1898 och 1907 i tre titlar per år av en dansk, en norsk och en svensk författare och titlarna lanserades samtidigt i Danmark, Norge och Sverige.

Tidigare hade Selma Lagerlöf förstagångspu-

34

blicerat En herrgårdssägen i Nordiskt familjebibliotek i december 1899, påkostad med vinjetter av den omtalade svenske konstnären Georg Pauli. Denna gång tillfrågades alltså den än mer berömde finlandssvenske Albert Edelfelt om illustrationer, vilka kom att ha stor betydelse för berättelsens slut.

In i det sista visade Selma Lagerlöf tveksamhet inför kompositionen av upplösningen och inför ompubliceringen författade hon ett nytt slut på Herr Arnes penningar. Det ursprungliga slutet fick emellertid ändå står kvar i den nya editionen, eftersom Edelfelts illustration följt den kompositionen. Det omarbetade slutet infördes istället i den tyska översättningen och har endast kunnat återfinnas där.10 Edelfelts illustrationer fick också vidare receptionssociologisk betydelse, då dessa märkbart kom att påverka Mauritz Stillers sceniska uppbyggnad av filmen Herr Arnes pengar från 1919.

Ur ett verkningshistoriskt och receptionssociologiskt perspektiv finns det således argument för att 1904 års edition kan väljas framför 1903 års edition. Men man kan även argumentera för att använda 1933 års Skrifter vid etablerandet av grundtext.

Herr Arnes penningar i Skrifter från 1933 I en jämförelse med tidigare utgåvor av Lagerlöfs skrifter kan de av henne bearbetade editionerna från 1933 genomgående tjäna som intressanta exempel på den omfattande språkliga modernisering som det svenska skriftspråkets närmande till talspråket innebar under Lagerlöfs verksamhetsår. De språkliga förändringar och moderniseringar som Lagerlöf gjorde mellan originaleditioner och 1933 års edition av Skrifter är störst när det gäller verk före författandet av Nils Holgerssons underbara resa, däribland Herr Arnes penningar, men inte heller för verk tillkomna efter Nils Holgerssons underbara resa är skillnaderna obetydliga.11 1933 års editioner kan generellt betraktas som de ortografiskt och språkligt mest moderniserade och lättillgängliga och är också de editioner som har legat till grund för de flesta upplagor av Lagerlöfs verk utgivna efter hennes livstid.

Ett principiellt problem med att etablera grundtexter ur samlingen Skrifter är emellertid att denna inte konsekvent låter sig användas, då

Herrn Arnes Schatz, München 1904.

det är en urvalsutgåva som exempelvis saknar Nils Holgerssons underbara resa över Sverige och den så kallade Mårbackasviten med Mårbacka, Ett barns memoarer och Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (första edition 1932). För de verk som existerar i Skrifter representerar emellertid den editionen den av Lagerlöf sist bearbetade och är således i dessa fall den edition som skulle kunna ge de största insikterna i Lagerlöfs känsla för hur det svenska skriftspråket successivt moderniserades i ett närmande till talspråket.

Herr Arnes penningar i Folkupplaga Flera språkliga moderniseringar i Herr Arnes penningar infördes emellertid redan i den så kallade billighetsupplagan eller folkupplagan av Selma Lagerlöfs samlade berättelser, som utgavs i tio volymer mellan 1909 och 1911 på initiativ av Karl Otto Bonnier för att konkurrera med folkbildningsförlaget Ljus enkronasböcker. Lagerlöfs in-

tresse för svenska skriftspråkets modernisering framgår också när hon frågar om hon inte borde förenkla språket i billighetsutgåvan: ”Detta är ju en upplaga avsedd för ungdomen.”12 Alla editioner och impressioner av Herr Arnes penningar efter folkupplagan, men före Skrifter följer också i stort sett texten i folkupplagan.13 Förändringar av texten mellan editioner Herr Arnes penningar utkom mellan 1903 och 1933 i sex editioner. Ingen av dessa kan definieras som en ny version av verket. Mellan första editionen 1903 och andra editionen 1904 och mellan andra editionen 1904 och tredje editionen 1910 (den så kallade folkupplagan) samt mellan tredje editionen och sjätte editionen 1933 finns en rad språkliga moderniseringar, vilka alltmer närmar texten till talspråket.14 Interpunktionen har ändrats till förmån för kortare och mer talspråkslik meningsbyggnad redan mellan editionerna 1903 och

35

1904.15 I editionen från 1904 är hjälpverb ditsatta vid supinum i bisatser och ”ej” så gott som genomgående ändrat till ”inte”. Vidare är pluraländelser på -e ändrade till -a, exempelvis ”armarna” istället för ”armarne”, och maskulin e-form borttagen i bestämd form, exempelvis ”den ena efter den andra” istället för ”den ene efter den andre”, ”de skotska legoknektarna” istället för ”de skotske legoknektarna”.

I 1910 års edition är stavningen moderniserad i enlighet med rättstavningsreformen, det vill säga enhetlig stavning för v och t-ljud, som Lagerlöf tagit till sig i anslutning till arbetet med Nils Holgerssons underbara resa över Sverige. (I läseboken införde Selma Lagerlöf också för första gången alla verb i singular i dialoger – kungens repliker undantaget.)

I 1933 års edition är alla presensverb i singular i dialoger och ”ska” ersätter genomgående ”skall” i dialoger. Tankstreck används genomgående istället för citattecken. Verbformer har också genomgående kortats: exempelvis ”dra” istället för ”draga”, ”be” istället för ”bedja”. ”När” får ofta ersätta ”då”. Vissa meningar har kortats.16 Utöver redan nämnda editioner har jag funnit ytterligare två: en fjärde edition utkom på Albert Bonniers förlag 1919 och en femte edition på Vårt hems förlag (med specialtillåtelse från Albert Bonniers förlag) i serien ”Vårt hems gyllene biblio­tek” sammanbunden med En herrgårdssägen. Antalet impressioner eller så kallade upplagor är betydligt större än antalet editioner. 1904 års edition är sättningsförlaga också för den så kallade andra upplagan 1905. Därefter tjänar editionen från 1910 års folkupplaga som trycksats för samtliga utgåvor, alla kallade upplagor, på Albert Bonniers förlag fram till 1933, sjätte upplagan och fjärde editionen 1919 undantagen.17 Utgåvor av Herr Arnes penningar på Albert Bonniers förlag mellan 1934 och 1962 fortsätter att följa 1910 års edition (det gäller vad förlaget kallat 14:e till 20:e upplagan), såvida det inte gäller nyutgåvor av Skrifter, som följaktligen har 1933 års edition som trycksats.

Materiella skillnader mellan böckerna De materiella varianterna är stora mellan alla sex editionerna. Första editionen från år 1903 är som framgått sammanbunden av de romanark som

36

medföljde veckotidningen Idun och tryckt på papper av låg kvalitet.

Andra editionen 1904 är ett påkostat samlarband i skinn med guldlaminat och tryckt på glansigt papper med illustrationer av Albert Edelfelt.

Tredje editionen 1910 är återigen i enkelt utförande, tryckt på enkelt papper utan illustrationer.

Texten ryms på 106 sidor jämfört med andra editionens 150 sidor. År 1919 gav Bonniers återigen ut en påkostad edition illustrerad med 19 bilder ur Mauritz Stillers film från samma år och korta bildtexter tagna ur filmen. Editionen är i större format än alla föregående editioner. Texten följer 1910 års edition, men med ny trycksats.

1929 års edition i ”Vårt hems gyllene bibliotek” saknar illustrationer, men är i övrigt påkostad med hårda pärmar i guldfärgat tyg och ett glansigt papper. Texten följer 1910 års edition, men trycksatsen är ny och texten är glesare satt.

Datateknik och valet av grundtext Vilken av alla editioner som förefaller bäst lämpad som grundtext för en textkritisk utgåva kan diskuteras. I arbetet med en textkritisk utgåva eftersträvas en enhetlig princip i valet av grundtext.

För Selma Lagerlöfs Samlade Verk torde grundtexten etableras utifrån originaleditionerna. Men i fall som Herr Arnes penningar kan man diskutera vilken edition som är originaleditionen: följetongen eller särtrycket av följetongen i Iduns romanbibliotek från 1903 eller den första editionen som Bonniers gav ut 1904?

Vid elektronisk utgivning blir valet av grundtext inte lika definitivt om i en bokutgåva. En digital utgåva kan överlåta åt läsaren att välja bland elektroniskt reproducerade editioner och från sitt eget val av edition länka till varianter i såväl manuskript som andra editioner. Dessa möjligheter bör emellertid utnyttjas med vissa reservationer och framförallt med pedagogisk vägledning av den editionsfilolog, som lägger ut editionerna på nätet.

Ur ett receptionssociologiskt perspektiv har alla publiceringsformer och editioner av ett verk ett intresse, om inte textuellt så alltid materiellt.

Mellan editionerna från 1910, 1919 och 1929 har jag inte funnit några textuella varianter, men de materiella böckerna skiljer sig väsentligt. Det gör

skillnad att möta Herr Arnes penningar i Iduns romanbibliotek 1903 eller i Nordiskt familjebibliotek 1904, i den så kallade billighetsupplagan från 1910, i en edition med filmbilder från 1919, i Vårt hems gyllene bibliotek 1929 eller i Skrifter från 1933.

Tekniskt finns nu möjligheter att återge alla publiceringsformer av ett verk, eller ett urval editioner, och etablerandet av grundtext och upprättandet av variantapparat kan då som sagt förefalla överflödigt. Men en editionsfilolog som endast lägger ut avfotograferingar av ett antal editioner länkade till varandra på nätet, till förnöjelse för läsaren att själv vägleda sig igenom verkets publiceringshistorik och verkningshistoria, fullföljer knappast editionsfilologins textkritiska uppgifter.

Fördelen med elektronisk utgivning är att den kan erbjuda kvalificerad receptionssociologisk utgivning av ett flertal receptionshistoriskt betydelsefulla realtexter (så kallad versionsutgivning) kombinerad med en editionsfilologisk textetablering och redovisning av varianter.18 Herr Arnes penningar i digital textkritisk utgåva Jag vill avsluta med en kort reflektion över hur en textkritisk elektronisk utgivning skulle kunna disponeras och redovisa varianter beträffande Herr Arnes penningar. I en inledning till utgivningen redogörs för såväl verkets tillkomst som dess utgivningshistorik. Utgivningshistoriken kan också inbegripa andras bearbetningar eller versioner av Selma Lagerlöfs verk Herr Arnes penningar såsom Mauritz Stillers filmatisering Herr Arnes pengar, Gerhart Hauptmanns bearbetning och översättning av verket till versdramat Winterballade (1917) och Selma Lagerlöfs egen återöversättning av Hauptmanns verk, som tog mycket av hennes tid och energi åren 1917 och 1918.19 Från inledningen kan länkar läggas in, exempelvis till 1904 års tyska översättnings variant på slutkapitlet av verket, till exempel på hur de olika svenska editionerna är formgivna och till illustrationerna av 1904 års edition och exempel på hur dessa påverkade Stillers sceniska bearbetning 1919.

Som grundtext för en elektronisk textkritisk utgåva XML-kodas lämpligen texten från 1903 eller 1904 års edition. Grundtexten är självfallet sökbar och bör också förhålla sig sökbar till de grundtexter som valts för textetableringen av Lagerlöfs

övriga skrifter. Den text som den textkritiska utgåvan således etablerar för Herr Arnes penningar bör kunna läsas omarkerad och markerad med textuella avvikelser i förhållande till manuskript och övriga editioner av verket. Avvikelserna presenteras inte i en för bokutgivning traditionell variantapparat, utan kommer upp som separata rutor för manuskript och varje edition i direkt förhållande till markeringen i grundtexten.

De textuella varianterna är upprättade av redaktören utifrån databehandling av editionerna, och redaktören åläggs naturligtvis också att anföra de belägg som finns för vems hand som åstadkommit varianterna och i vilket syfte. Till redaktörens upprättande av textuella varianter kan även länkas den faktiska placeringen av varianter i ”faksimil” (det vill säga digitala avfotograferingar) av editionerna. Som en mer detaljerad redogörelse för materiella varianter kan man även tänka sig att det för varje uppslag av texten i den textkritiska editionen finns länkar till motsvarande textutrymme i ”faksimil” av editioner. Även redaktörens allmänna kommentarer och ordförklaringar bör markeras så att de kommer upp i separata rutor i direkt anslutning till den etablerade texten, men så att läsaren kan välja att läsa texten också utan att markeringar för ordförklaringar och kommentarer är synliga.

Vid en textkritisk utgivning av Selma Lagerlöfs Samlade Verk bör en elektronisk textkritisk utgivning från starten ges prioritet över en traditionell bokutgåva av samlade verk, inte minst för att en elektronisk utgivning med anpassad formgivning och redaktionellt arbete utifrån den elektroniska utgivningens möjligheter blir mer användarvänlig.20 En elektronisk textkritisk utgivning av det slag jag skisserat ovan vore också den första i sitt slag i Sverige och således metodutvecklande för svensk editionsfilologi. Det redaktionella arbetet bakom en elektronisk textkritisk utgåva bör kunna ge underlag också för en tryckt utgåva av den textkritiska editionen med variantapparat, kommentarer och ordförklaringar. En tryckt utgåva av Selma Lagerlöfs Samlade Verk skulle då kunna komma just samlad, sedan hela den elektroniska textkritiska utgivningen är avslutad.

37

Bilaga 1: Editioner* och impressioner av Herr Arnes penningar 1903–1933 år förlag *1903 Idun *1904 Albert Bonniers 1905 Albert Bonniers *1910 Albert Bonniers 1917 Albert Bonniers 1917 Albert Bonniers *1919 Albert Bonniers 1920 Albert Bonniers 1920 Albert Bonniers 1922 Albert Bonniers 1925 Albert Bonniers 1926 Albert Bonniers 1926 Albert Bonniers *1929 Vårt hems förlag *1933 Albert Bonniers

anmärkning Iduns romanbibliotek nummer 33 Nordisk familjebibliotek (”1:a upplagan”) Ny impression av 1904 (”2:a upplagan”) Samlade berättelser, folkupplagan (”3:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”4:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”5:e upplagan”) Illustrerad med filmbilder (”6:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”7:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”8:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”9:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”10:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”11:e upplagan”) Ny impression av 1910 (”12:e upplagan”) Vårt hems gyllene bibliotek, sammanbunden med En herrgårdssägen Skrifter 4, sammanbunden med Drottningar i Kungahälla, En herrgårdssägen och Legender

noter 1. Projektet har finansierats av Riksbankens jubileumsfond under år 2006 och 2007 och Kungl. biblioteket har varit anslagsförvaltare. Ann-Charlotte Knochenhauer vid Enheten för handskrifter, kartor och bilder har inventerat den stora Lagerlöf-samlingen och eftersökt material i andra arkiv och i privat ägo. Allt material förtecknas i en databas, byggd av Krister Persson från avdelningen Digitala biblioteket. Forskargruppen har bestått av FD Jenny Bergenmar, huvudansvarig för material som publicerats i annan form än bok, FD Maria Karlsson, huvudansvarig för manuskript till de verk Lagerlöf gav ut under sin livstid, FD Anna Nordlund (undertecknad), huvudansvarig för förteckning av forskning om Lagerlöf, FD Lisbeth Stenberg, huvudansvarig för manuskript som inte publicerades under Lagerlöfs livstid samt docent Petra Söderlund, huvudansvarig för förteckning av antal editioner av Lagerlöfs verk.

Projektledare har varit professor Johan Svedjedal.

2. Philip Gaskell, A New Introduction to Bibliography (Oxford University Press 1972), s. 313–315 går igenom termerna ”edition” och ”impression”. Jag har också använt mig av Johan Svedjedals tillämpning av termerna edition och impression i Almqvists Det går an och konsten att överleva. En texthistorik (Litteratur och samhälle 1988–1989:1–2, Avdelningen för litteratursociologi vid Litteratur­ vetenskapliga institutionen Uppsala 1989).

3. Johan Svedjedal, ”Åter till bastexten”, Vid texternas vägskäl. Bidrag till en konferens anordnad av Nordiskt Nätverk för Editionsfilologer 16–18 oktober 1998, red. Lars Burman och Barbro Ståhle Sjönell (Svenska Vitterhetssamfundet 1999), s. 30. Svedjedal pläderar i denna uppsats för att termen bastext generellt skulle kunna ersätta termen grundtext. Paula Henrikson förordar den svenska termen grundtext för textetablering som inte bygger på Walter Gregs bastextteori om accidentalier och substantieller. Se Paula Henrikson, Textkritisk utgivning. Råd och riktlinjer (Svenska Vitterhetssamfundet 2007), s. 79, 146, 149.

4. Citerat efter Svedjedal (1999), s. 27.

5. Svedjedal (1999), s. 30.

6. Löwensköldska ringen gick som följetong i Bonniers veckotidning med början i julnumret 1924 och Anna Svärd i samma tidning

38

nummer 1 till 33 1928.

7. Nils Afzelius, ”Selma Lagerlöfs manuskript och något om August Strindbergs”, Selma Lagerlöf den förargelseväckande (Selma Lagerlöfsällskapet 1973) (1969) s. 29.

8. Idun 1903, s. 612.

9. Det framgår av klippsamlingen i Mårbackastiftelsens samling deponerad i Kungl. biblioteket i Stockholm.

10. Det tyska slutet på Herr Arnes penningar uppmärksammades första gången i forskningen av Gunnel Weidel, ”Kring Herr Arnes penningar”, Lagerlöfstudier 1961 (Selma Lagerlöf-sällskapet 1961), s.

92 f.

11. Louise von Hofsten har påpekat att Selma Lagerlöf i sina moderniseringar 1933 skiljer mellan verk författade före 1904 och verk efter 1904 såtillvida att hon genomgående, inte bara i dialoger, sätter verben i singular för de senare verken. Se vidare Louise von Hofsten, ”Några stildrag hos Selma Lagerlöf med utgångspunkt från Charlotte Löwensköld”, Nysvenska studier 1935, s. 177 (150–183).

12. Brev till Karl Otto Bonnier 1909-03-10. Citerat efter Selma Lagerlöf, Brev 2. Utgivna av Selma Lagerlöf-sällskapet, red. Ying ToijerNilsson (Selma Lagerlöf-sällskapet 1969), s. 81 f.

13. I mitt jämförelsematerial har jag hittat två varianter mellan 1910 års edition (tredje upplagan) och en ny sättning 1917 (fjärde upplagan): s. 98 är ett kommatecken borttaget: ”sjungande[,] entonigt brus”, s. 103 ”orättfärdigas skull” ändrat till ”orättfärdiges skull”.

Dessa ändringar följer med i efterföljande sättningar och i 1933 års edition.

14. De textuella jämförelserna mellan editionerna har gjorts utifrån kapitel 1: ”Solberga prästgård.” samt det avslutande kapitlet ”Vågornas brus.” .

15. Exempelvis står i 1903 års edition, s. 1: ”Han var en så svag och ringa man, hans ena arm var lam, så att” och i 1904 års edition, s. 9: ”Han var en så svag och ringa man. Hans ena arm var lam, så att”.

16. Exempelvis står i 1933 års edition, s. 4: ”Då Torarin sade detta, böjde han sig ner över hunden för att se efter om han hörde på.” I 1910 års edition, s. 7 står: ”Då Torarin sade detta, böjde han sig ned över hunden för att se efter om han hörde på vad han sade till ho-

nom.” 1904, s. 12 står: ”Då Torarin sade detta, böjde han sig ned öfver hunden för att se efter om han hörde på hvad han sade till honom.”

I 1903, s. 5 står: ”Då Torarin sade detta, böjde han sig ned öfver hunden för att se efter, om han hörde på hvad han sade honom.”

Louise von Hofsten, som studerat skiljaktigheter i olika editioner av Lagerlöfs verk har noterat att i Skrifter ”en längre mening någon gång sönderstyckats och uppdelats på flera kortare”, men att denna ändring ändå är ovanlig, ”ty Selma Lagerlöfs stil har ur satsbildningssynpunkt alltid varit så enkel och överskådlig, att förändringar ej varit behövliga”, en iakttagelse som stämmer väl överens med min. Hofsten har också iakttagit att Lagerlöf behållit pluraländelser på verb i berättande partier i verk skrivna före 1904. Se vidare Hofsten (1935), s. 161, 176 f.

17. För en överblick se bilaga 1.

18. För en utförligare diskussion av de elektroniska möjligheterna att återge olika existerande realtexter, men ändå ge ut en grundtext, som tillåter en eklektisk metod och som tjänar till att vägleda läsaren till varför utgivaren har valt denna grundtext som den mest lämpade att utgå från i läsningar av verket, läsningar som således

kan omfatta både receptionssociologiska, verkningshistoriska och intentionalistiska aspekter av verket, se vidare Peter Robinson, ”The One Text and the Many Texts”, Literary and Linguistic Computing, Vol. 15, 1:2000, s. 5–14.

19. Gerhart Hauptmanns versdrama Winterballade (1917) och Lagerlöfs återöversättning Vinterballaden (1919) erbjuder ett komplicerat textläge som jag inte har tagit upp ovan, men som en receptionssociologisk utgivning naturligtvis måste ta ställning till i förhållande till Lagerlöfs originalversion av Herr Arnes penningar.

För verkets inflytande på Winterballade och Lagerlöfs översättning se Jennifer Watson-Madler, Selma Lagerlöf ur tyskt perspektiv, sv. övers. Louise Vinge, Lagerlöfstudier 2002 (Selma Lagerlöfsällskapet 2002), s. 91-112.

20. Att en elektronisk textkritisk utgivning med genomtänkt formgivning och en prioriterad grundtext kan bli mer användarvänlig och därmed tillgänglig för fler läsare än den traditionellt tryckta textkritiska utgivningen har Peter Robinson argumenterat för i uppsatsen ”What is a Critical Digital Edition?”, Variants 1:2003.

39

mårten rasch

Bokstav, bok, arkitektur och rum ”Det är dags att ifrågasätta om en tvåfotad, respirerande kropp med binokulärt synfält och en 1 400 kubikcentimeter hjärna är en adekvat biologisk organism”.

S

å provokativt har en av cybernetiska evolutionens främste förespråkare dristat sig att formulera sin pessimistiska inställning i fråga om människans förmåga att hänga med i dagens snabba datorutveckling. Må så vara! Men i andra sammanhang torde den utrustning vår Herre förlänat organismen vara helt tillfyllest. Åtminstone känner jag det så när jag meditativt blickar på ägandes boksamling med slagsida åt typografi, konst, blandat med arkitektur. Medvetandet fylls av visioner, sköna minnen av arkitekturupplevelser under vandringar i främmande städer.

Det var Victor Hugo som en gång hävdat, att arkitektur hänger samman med Bok. I sitt opus Ringaren i Notre Dame postulerade han helt frankt att: ”Arkitekturen var i sin begynnelse en skrift. Den började som ett alfabet. Man reste en sten på marken och den blev en bokstav. Många stenar blev en byggnad, … byggnadsverk konstruerades som var hela böcker. Pelaren är en bokstav, arkaden en stavelse, pyramiden ett ord.” Dessa något överentusiastiska och för Victor Hugo typiska tirader mynnar ut i ett påstående som kanske rymmer ett uns av sanning: ”Arkitekturen är mänsklighetens stora kollektiva dikt fram till Gutenbergs uppfinning, … mänsklighetens främsta uttrycksmedel övertogs sedan av Boken, … ” Om enbart ”Boken” kom att bli ”mänsklighetens stora kollektiva dikt” må jag låta vara osagt. ”Pelaren är en bokstav” skriver Hugo, ett påstående som det nog är svårt att finna belägg för.

Men, konstellationen pelare – bokstav, får kanske en läsare att börja tänka i andra banor. Pelaren

40

som en konstnärlig skapelse dekorerad med sköna bokstäver. Som Trajanuskolonnen på Forum Trajani intill Colosseum. Kolonnen, uppförd 114 e.Kr., med sin berömda skrifttavla på postamentet. Den sexradiga skrifttavlans bokstäver anses vara ett fulländat exempel på den romerska kapitälformen, föregångaren till våra dagars antikva, ”i skönhet och klarhet något av det yppersta” enligt vår eminente bokstavsskapare Akke Kumlien.1 Trajanuskolonnens bokstäver är olika stora på höjden, 11 cm i översta raden, 8,5 cm i den understa, detta för att läsaren stående på marken perspektiviskt skulle uppleva dem som lika höga. Även på Titusbågen finns vackra prov på romersk monumentalskrift. ”Nedflyttade bokstäver” är ett uttryck man ibland möter, särskilt i samband med Titusbågen. Det är bokstäver som ursprungligen formades för att kunna huggas in i sten och som sedan i förminskad skala överfördes på annat material. Sedvänjan att ”flytta ned” inte bara bokstäver utan även andra dekorativa inslag i en arkitekturskapelse har varit spridd i många länder. Så har man i Orienten under århundraden smyckat Koranens pergamentblad med avbildade arkitekturdetaljer, bandslingor, flätverk, valvbågar, pelare, dekorationer ofta inramande en text med bokstäver.

Hugga in bokstäver i sten och förgylla dem, en konst kanske väl värd att bevara och flitigt utöva?

Sällskapet Bokvännerna publicerade 1949 en nu mycket eftersökt bok Intåg i 50-talet: en bok till Ivar Harrie. Sigfrid Lindström bidrar i den med aforismer kring bokliga spörsmål. Som vanligt är han självironiskt underfundig:

av att högre makter ligger bakom tillblivelsen av skön bokstavskonst. I dessa banor verkar Chri­ stopher Plantin ha tänkt, då han lät utforma sitt välkända boktryckarmärke: den gyllene, bokstavsformade passaren förd av en guddoms hand, sträckande sig ut ur ett moln. Dock, mottot som läses på den banderoll som kringsveper skapelsen torde antyda att även mänskliga insatser erfordras: ”Labore et constantia” – ”Genom arbete och Nog har de ädla konstarterna bokstavskonst och ihärdighet”. 4, 5 arkitektur mycket gemensamt. Ibland likvärdiga En av muserna ”kopplad” till Corydons flöjt prototyper, om ock olika skalor, prototyper inte var Erato, kärleksdiktens men även geometrins sällan inspirerade av människokroppens exte- beskyddarinna. Månne det är hon som skymtar riör, så som den framställts av Leonardo da Vinci. fram ur molnen på den slutvignett som pryder en Hans välkända proportionalitetsfigur är omslu- av Kongl. Vetenskaps Academiens publikationer ten av en cirkel och en kvadrat, geometriska fi- från 1745? Det var en oration, hållen av Gabriel gurer formade av passare och linjal. Dessa hjälp- Polhem ”… vid Presidii afläggande”. Ämnesvalet medel är oumbärliga både för bokstavskonstnä- är helt i linje med Upplysningstidens förnuftsren och arkitekten. I högtidliga sammanhang inriktade tänkande Tal om Mathematiska Vetenhör man ibland arkitektur kallas för ”den sköna skapernes Nytta uti åtskilliga bygnaders varaktiga geometrins konst”. Geometrin som sedan anti- sammansätningar”. Slutvignetten, ett kopparstick, kens dagar räknades höra till ”de fria konsterna” visar hur en hand sticker ut ur ett moln, en hand – ”artes liberales”, sidoordnad bl.a. ordkonsten. hållandes ett lod som sträcker sig ned mot jordyVitruvius var antikens store arkitekturteoretiker. tan. Allt i akt och mening att illustrera nödvänHans berömda teser går fortfarande igen i dagens digheten av att en gudomlighet aktivt ingriper då arkitekturdebatt. Många av dem förefaller kunna det gäller att konstruera ett jordiskt byggnadsverk vara normgivande även i bokstavskonstnärliga enligt konstens alla regler. sammanhang – ”… lugnt helhetsintryck, god anI bokhistoriens annaler möter man ibland arkipassning höjd till bredd, symmetri”.2 tekturkonstens utövare i oväntade sammanhang. ”Arkitekturen var i sin begynnelse en skrift. Som Sir Christopher Wren, Saint PaulskatedraDen började som ett alfabet” skriver lens skapare. ”Tekt” i arkitektur Victor Hugo. Nyfikenheten bjuder kommer av det grekiska ordet ”tekmig att undra över vilken som är ton”, ett begrepp som har att göra begynnelsebokstaven. Gärna skulle med konstruktion, bärighet. I tekjag vilja lyfta fram bokstaven ”I”, toniska banor behövde säkerligen ity den är involverad i en gammal Wren tänka, då han konstruerade myt i vilken Apollon skymtar. ”Det sitt stora kupolbygge. Han var gevar sköna toner som svävade i lufnial i att utforma byggnadsdetaljer ten när herden Corydon trakterade och foga dem samman till en harsin förtrollade flöjt. Själve Apollon monisk enhet. Victor Hugo kanske hade förärat honom instrumentet.” skulle ha sagt: ”Kupolen är en Bok, Gammal tradition förmäler att detaljerna är bokstäver.” Kanske bokstaven ”I” skulle symbolisera tänkte statsledningen i dessa banor, Corydons flöjt. Och till yttermera när Wren ombads att i skrift föra visso, mången antik författare, bl.a. fram ett varningens ord mot den Vergilius, hävdar att flöjtens hål, ur dekadens i hantverkskunnandet, Leonardo da Vincis propor­ vilka gudomlig musik strömmar, enkannerligen bland stilgjutningstionalitetsfigur, ofta norm­ står som symboler både för de nio konstens utövare, man tyckte sig ha givande för såväl arkitekter muserna och de sju fria konsterna.3 försport, på högre ort.6 som bokstavsformgivare.

Varför inte unna sig illusionen Välkänd är den betydelse de stora Man borde aldrig skriva någonting som är avsett att vara litteratur, om man inte vet med sig att man skulle ha tålamod att sitta och hugga in det i sten med förgyllda bokstäver, och veta att man skulle uthärda att se sin gyllene skrift glimmade i Guds klara solsken, se den stirrande emot sig var gång man passerade stenen. (Åtminstone borde man inte skriva s.k. aforismer.)

41

Christopher Plantin. Bokformgivningens gudomliga ursprung.

katedralbyggena haft, även för konsthantverkets utveckling. Byggmästaren, arkitekten fick ju i allmänhet i uppdrag att stå för allt: byggnad, inredning, textilier, böcker, konstföremål av guld, silver och ädelstenar, allt inpassat i konstnärlig harmoni, ”Gud till Ära”. Så kom de sakrala böckerna i kyrkorummet att bli en återspegling av tidens förhärskande konststil. Därför är den tidsepok i Västerlandet då de stora katedralerna uppfördes ett synnerligen intressant kapitel i den konstnärliga bokens utveckling, både före och efter stilgjutningsepokens födelse. ”Allt sedan renässansen har bokkonsten dragit nytta av arkitekturen” framhåller den välkände engelske boktryckeripionjären Stanley Morison. Dock, nämner han som ett kuriosum, med ett undantag: En bokhistoriker knuten till Londonuniversitetet hade framlagt ett forskningsresultat som visat ”… hur de illuminerade handskrifterna hade haft ett stort inflytande på den romanska arkitekturen…”5 ”God bokkonst behöver inte stå tillbaka för en vacker byggnad, väl utformad…” är ett av William Morris’ ofta citerade sentenser. Denne hade börjat sin karriär på ett arkitekturkontor, intresset för arkitektur lämnade honom aldrig.6 Böckernas utformning – arkitekturens stilideal är ett tema som ibland skymtar fram i kulturdebatten långt in på 1900-talet. Allt intensifierades efter första världskriget då gränserna åter öppnades och förnyelsens, samförståndets vindar blåste över kontinenten. Ett och annat vinddrag även åt Norden förspordes, som i Danmark. Funktionalismens tankar om enkelhet, luft, ljus anamma-

42

des här av en arkitektkår som nästan känt sig förkvävd av gamla stilideal. Det slumpade sig så, att Danmark under dessa år inom sina landamären råkade hysa flera arkitekter, bibliofilt orienterade och som även var mycket aktivt intresserade för bokkonstens utveckling.

Den danske boktryckaren, bokformgivaren C. Volmer Nordlunde aktade inte för rov att blanda sig i de heta diskussioner som började föras kring arkitekters lovvärda försök att skapa något nytt utanför professionen. ”Arkitektböcker” blev ett begrepp han myntade.7 ”Visserligen”, dundrade han, ”… følger Bogtrykket i arkitekturens fodspor” men, ”… bogkunstnerlige arkitekturalster blir ikke helt lykkede.” – Som ett varnande exempel anför han en bok som sett dagens ljus 1918, Bogen om Liseberg, tilrettelagt af arkitekt Rafn.

Tekniskt sett var den nära fulländning, men svår att läsa. ”Skriften paa de høje foliosider var ganske lille og linieafstanden saa stor, at statsbilledet opløstes i en mængde parallelle streger.” Inte nog med detta! Linjemellanrummet var tre gånger de små bokstävernas höjd, en styggelse för en boktryckare. Detta, jämte en gråaktig schattering av satserna, ökade svårigheten att läsa texten. Som en slutkläm avfyrade Nordlunde en salva, vars genljud länge spordes i en inflammerad debatt: ”Arkitekter, der opdagede dette nye felt for deres virksomhedstrang drog i ledning bevæpnede med passer og lineal og under feltraabet: ”Symmetri!” og deres styrke var for de flestes vedkommende da – at de aldrig selv havde staaet ved en sætterkaste. De drog ud med en fast tro paa sig selv, … En arkitekt kan alt.”

Men, sakernas tillstånd förbättrades, även i Danmark. I samband med ”Københavns Bogtrykkerforenings Jubileumsudstilling i Raadhushallen 1953” publicerades en synnerligen läsvärd katalog Bog og Tryk. Nordlunde har här bidragit med kapitlet: ”Danske bøger gennem 50 aar.” Efter att ha beklagat sig över den dåliga kvaliteten på 20-talets förlagsproduktion gläder han sig över att branschen tagit till sig funktionalismens krav på god, enkel, läsvänlig typografi och, som han uttrycker sig ”ruskede op i bogtrykkerne og tvang dem til at tage stilling til principielle problemer, dels fordi en række arkitekter paatog sig tillrettelæggelse af bøger”. I Sverige under dessa år kom diskussionen kring funktionalismen och Boken föga att avvika från den i Danmark, med

ett undantag. Inlägg från arkitektkåren har varit få. Få arkitekter har likaledes in persona bidragit till bokhantverkets utveckling. Dock märks väl hur funktionalismens stilideal går igen i sats­ ytor, titel­arrangemang, rubriksättning, marginalutformning. Även bokbanden befriades från onödigt dekorum: geometriska linjemönster blev dagens lösen.8 Att läsa i böcker handlande ”om” arkitektur kan bli till ett äventyr, även för en bokmal. En vandring in på ett terra incognita. Så har jag upplevt det, då jag fördjupat mig i den även i svenska arkitektkretsar välkända boken Om at opleve arkitektur (1957). Författaren, Steen Eiler Rasmussen var arkitekt, stadsplanerare och professor vid Köpenhamns ”Kunstakademi”. Icke kan jag undgå att ibland byta ut ordet arkitektur mot bok, litteratur, utan att sakinnehållet går förlorat. Som i kapitlet: ”Om at høre arkitektur.” Icke frambringar en arkitekturskapelse, en byggnad, ett rum i sig självt något ljud, men väl reflekteras ljudvågor i olika omfattning, alstrande ljud med varierande kvalitet. Vill det sig väl kan skön arkitektur bli liktydigt med ett varmt, levande repellerande ljud.

Levande, kvarvarande ljud njuter Rasmussen av, stående mitt i en basilika försedd med sidoskepp, ett byggnadsverk som ansetts ha betytt mycket för den gregorianska kyrkosångens utveckling. Sidoskeppens körsång byggde under och förstärkte ”hovedtonen” vid altaret. Rasmussen skildrar hur en arkitektonisk upplevelse födde ljudminnen. Säkerligen har en och annan Bokvän upplevt hur även en bok kan framkalla angenäma ljudminnen. Mirabile dictu gäller detta för mig Rasmussens egen bok Om at opleve arkitektur. Jag upplever boken som kringsvärmad av ljud, klingande, melodiösa toner från Rådhusklockorna i Köpenhamn. I samma ögonblick som jag halade fram fyndet i antikvariatet intill Rådhuspladsen hördes tolvslagets klockspel sätta igång i Rådhustornet: Alt hvad dere fødes forgaar, Dog Slægten bestaar.

Tidens demoner, de farer, Men Kærlighed varer!

har Johannes V. Jensen diktat till klockspelet. I en essä 1935 frågar han sig: ”Hvad siger Raadhusklokkerne?” … ”De raaber ovenfra ned over de dybe Gader i den indre By, en lydelig Formaning, ikke

Arkitektur – och byggnadskonstens hjälp av en högre makt.

Slutvinjett, Polhems oration.

til at overhøre … som en fjern [avlägsen] Tanke, der minder,” – ”Hvad der minder om” är svunna tiders stad, ruvande nattmörker, skrål från krogar, en ensam vandrares ekande fotsteg.9 När jag bläddrar vidare i Rasmussens bok är det ibland som om Rådhusklockornas rytmiska klang tonar fram ännu mer markerat. ”Rytm i arkitekturen” har författaren satt som titelrubrik till ett av kapitlen. Månne icke Johannes V. Jensens ängslige nattvandrare upplevde månskensschatterade fasader, framhävande visuellt rytmskapande detaljer – men kanske var han inte tillgänglig för dylik skönhet. ”Rytm i arkitekturen”, tankarna leds in på andra banor, kring ”Artist’s Books”. Om denna nya företeelse finns mycket att läsa i Bokvännen nr 6, 1991. Där berättar Lars-Göran Ahlqvist och Lars Strid under rubriken ”Boken som katedral” om en gren inom bokbinderiet som gör anspråk på att vara en konstform vid sidan av andra konstnärliga uttrycksformer, en konstform som är att betrakta som ett tredimensionellt företag. Övertygande framhåller författarna, att man ibland väl kan betrakta en bok som en katedral: ”… ett fulländat byggnadsverk, praktfullt, välkonstruerat och genomtänkt i minsta detalj.” och designern, den konstnärlige bokbindaren som en ansvarsmedveten arkitekt.

Ibland förefaller det som om en ”Artist’s Books” förlänats en miniatyrarkitektonisk, tredimensionell utformning så extrem, att läsinnehållet kommer i andra hand. Dock, i de flesta fall, verkar det som om ett med texten kongenialt samstämmande band visuellt, t.o.m. taktilt pekar in mot

43

texten. Som den bok som i tidskriften GrafikNytt nr 5, 1984 presenteras, en bok om Island, bunden i pärmar bestående av rytmiskt sammanfogade segment. Hela skapelsen som kan vecklas ut likt ett dragspel är menad att symbolisera en isländsk bergskedja med en karakteristisk taggig siluett.

Att bläddra i GrafikNytt nr 5 1984 bjuder på flera fräscha upplevelser. Som t.ex. att från mittuppslaget höjer sig en pappmodell av en ”koppartryckpress, modell Krause.” – Ett stycke ”Aha!”-upplevelse. Minnen av sagoböcker, interfolierade med romantiska slott, skogar, landskap som vecklade ”upp” sig inför undrande barnaögon. ”Bok” hör ihop med ”Rum”. En bok läses oftast i ett rum, ett rum kan inspirera till att en bok öppnas, visuellt avnjutes, sparas, tages fram igen, väcker minnen till liv. I det gamla kinesiska symboltecknet för ”läsa” gömmer sig även betydelsen ”göra besök hos”. Tecknet för ”skrift” kan även betyda fönster, rum, grotta. Per Wästberg säger i en tidningsintervju: ”Det som främst driver en människa till att läsa är att känna igen sig, men också för att gå in i ett rum man aldrig haft tillgång till.” Driften att läsa, att handskas med böcker kan ibland vara lika pockande som arkitektens, konstnärens drift att taga till sig en ny, intressant miljö, att njuta av ”ögats gastronomi”.

Gärna talas i sådana sammanhang om ”inramning, belysning, färg”. Som när den arkitekturorienterade konsthistorikern Christian Elling på en resa i Centraleuropa beundrar en husfasad med stängda fönsterluckor. Plötsligt blir han stående, skådande in i ett öppet fönster. ”Aldrig glömmer jag den synen!” utbrister han, ”– Allt stämde! … fönstrets placering, belysningen, tystnaden, miljön … en äldre herre läsande i sin bokkammare, fylld av verk bundna i kalvskinn och marokäng.”

Man tycker sig ana, hur Elling i sina tankar slår sig ned bland böckerna för att låta alla sinnen taga till sig den speciella atmosfär som skapas av ett slutet rum helgat åt böcker och läsning.10 Konsthistorikern, författaren, långfärdsseglaren Göran Schildt har en gång sagt att vår mottaglighet är större inför en arkitekturupplevelse än inför andra konstarter, – och att ”vårt rumsmedvetande är en del i vårt biologiska arv”. Rum, rumsmedvetande, rummet i kulturhistoriskt perspektiv – man kommer inte förbi den omstridde, tyskgrundlige filosofen Oswald Spengler och hans bok Der Untergang des Abendlandes (1918–1922). Spengler tog sig före att nästan sätta likhetstecken mellan mänsklighetens kulturnivå och rumsuppfattning. Så hävdade han t.ex. att den grekiska, klassiska kulturen bäst symboliserades av den västerländska matematikinfluerade traditionen. Detta i kontrast till den arabiska kulturkretsens rumsuppfattning, som var färgad av magi och irregularitet, grundad på det arabiska algebrasystemet. Så kom rummet i Österlandet, även den kupolförsedda moskén, att bli liktydigt med något som ytterst kom att symbolisera urmänniskans skyddande grotta.11 Den av funktionalismens idéer påverkade Spengler ansåg att ”… det moderna Västerlandets urrum skulle vara ett dynamiskt rum, öppnande sig mot oändligheten. Tanken svindlar inför en presumtiv uppgift att förse ett sådant rum med böcker, speglande rummets utformning och identitet. Månne det enbart skulle bli science fiction?” ”Ett dynamiskt rum öppnande sig mot oändligheten” är ett för mig ögonbrynshöjande begrepp, ej tilltalande. Hellre föredrar jag att kura ihop i en boköverlastad kammare, avskärmad från världen. Månne icke Corydons flöjt anas i fjärran?12

noter 1. Akke Kumlien, Bokstav och Ande (1948).

2. Teddy Brunius, Estetik förr och nu (1986), s. 56.

3. Nils Nordqvist, Bokstävernas mytologi (1962), s. 32–33.

4. Nils Nordqvist, Bomärket på titelbladet (1952), s. 32–33.

5. Bokvännen 1953, s. 106.

6. Stanley Morison, Om boktryckarkonsten (1953), s. 50–55.

7. C. Volmer Nordlunde, Eftertryk (Köpenhamn 1963), s. 11–20.

44

8. Georg Svensson och Holger Ahlenius, Den svenska boken under 50 år (1943), s. 83–85.

9. Johannes V. Jensen, Gyldendals Julebog 1951.

10. Christian Elling, Motiver (Köpenhamn 1963).

11. Keith Chritchlow, ”Det islamiska mönstret”, i Den sköna geometrin (1985), s. 83–95.

12. Anders Palm, Möten mellan konstarter (1985).

thorsten sjölin

Jacob Björkegren – kunglig bibliotekarie

D

et finns kungliga bibliotekarier från 17och 1800-talen som är kända och omskrivna, som G.E. Klemming, C.G. Gjörwell och Per Adam Wallmark, men det fanns andra som arbetade i det tysta, gjorde stora in­satser och inte ens fick lön för mödan under många år. En av dessa var Jacob Björkegren (1752–1825). Det finns ett fåtal korta noteringar om honom i några biografiska verk, men för övrigt är det tämligen tyst om hans liv. Hade det inte varit för att KB har en mängd opublicerat material, hade våra kunskaper om Jacob varit betydligt mindre.

Jacob föddes 1752 på egendomen Halnatorp i Västergötland, men fadern kom från en Vadstenasläkt med många intressanta personer och förgreningar där man kan nämna de Björkegrenar som hamnade i Simrishamn i mitten av 1800-talet och byggde upp Sveriges största segelflotta. Jacob fick sin första utbildning i Vadstena och senare i Linköping, där en släkting var boktryckare, och kom med tiden till Uppsala universitet.

Han hamnade så småningom i Stockholm, troligen hjälpt av en annan släkting som också legat i Uppsala. I mellantiden hade han varit informator åt bröderna Anckarström där Jacob Johan med tiden blev rikskänd som Gustav III:s avdagatagare. Under sin tid som informator kom han i kontakt med C.G. Gjörwell som just startat sitt Uppfostrings-Sällskap och såg i Jacob en lämplig medarbetare och gjorde honom omgående till sekreterare i Sällskapet. Som sådan och som redaktör för Sällskapets tidskrift fungerade han i många år och hans insatser för Sällskapet väntar ännu på sin fulla utvärdering.

Klart är dock att ett av hans första större uppdrag var att ställa samman en fransk-svensk-fransk ordbok vilket han gjorde med den äran och den kom 1784–86 och i en ny upplaga några år senare.

Han arbetade också om Regnérs Första begreppen af de nödigste vetten-skaperna ett antal gånger allt eftersom ”vetten-skaperna” snabbt utvecklades under slutet av 1700-talet och framöver och höll kontakt med de svenska vetenskapsmännen. Han verkade dock inte helt förtjust i Berzelius som han ansåg tog för mycket betalt och dessutom inte själv skrev texterna.

Ett annat verk som bearbetades, uppdaterades och moderniserades från en tämligen tråkig lärobok till en modern bok var Tunelds Geografie som också den kom i en rad omarbetade upplagor.

Gjörwell var en entusiast med föga känsla för ekonomi (han gjorde konkurs flera gånger), men han var bättre på att välja sina medarbetare.

Uppfostrings-Sällskapets Tidningar utkom under ett antal år och det är nog tämligen klart att de till stora delar författats av Björkegren. Trots att Björkegren inte hade någon lön under många år från sin tjänst på KB, hjälpte han Gjörwell med handlån och var dessutom hans hustru Brigittas ständigt följeslagare när hon ville gå på operamaskerader och annat som inte roade Gjörwell.

Tyvärr missade han den balen där Anckarström sköt Gustav III i benet – han hade varit på den tidigare och där mött Anckarström som inte kom åt att utföra sitt dåd den gången.

Jacob Björkegren började sin karriär som obetald statstjänsteman som auskulant på K. Kommers-Kollegium 19 februari 1778, troligen hjälpt

45

dit av en släkting som redan var anställd där. Jacob fann dock detta ställe tämligen trist och ansökte om förflyttning till Kongl. Bibliotheket där han antogs som ”Extraordinarie Ammanuens” den 25 februari 1783 utan lön. Han utnämndes redan den 23 november påföljande år till ammanuens, men någon lön blev det inte. Det dröjde faktiskt ända fram till den 19 februari 1799 innan han blev utnämnd till vice bibliotikarie med en årslön på 200 R:d B:co.

Kungl. biblioteket fanns på den tiden på slottet och när Tessin planerade den nya byggnaden efter det att Tre Kronor brunnit 1697, skulle det finnas plats för Riksarkivet, KB och andra institutioner där. Efter slottsbranden förde KB en kringflackade tillvaro och det var inte förrän 1768 som KB flyttade in i den nordöstra flygeln. Man var dock inte färdig med inredningen och allt blev inte klart förrän 1796 och då hade det gått nästan 100 år sedan KB hade blivit hemlöst.

Det var inte bara snålt med löner för personalen, det var ont om pengar för inköp, lokalerna var trånga och ordningen var inte den en besökare förväntade sig. Utländska besökare som ville konsultera handskrifter fann dock att de nog inte kunde hoppas på så mycket bättre då personalen var dåligt avlönad och måste söka inkomst på annat håll.

Under Anders Wilde, som var chef mellan åren 1758 och 1795 blev förhållandena tydligen något bättre och man fick också in mängder av gamla manuskript inte minst från Vadstena kloster och 1792 fick man Gustav III:s handbibliotek vilket fördubblade samlingarna. Wilde var sjuk under sina senare år och den andre ammanuensen Kämpe var mest på resor utomlands vilket betydde att det var Björkegren som, enligt Wallmark, ”ensam bestridde hela Bibliotheks-vården, ensam alla dagar höll Kongl Bibliotheket öppet för allmänheten.” Det kan ju också nämnas att Gjörwell hade titel som kungl bibliotekarie, men de gånger han visade sig där kunde nog räknas på ena handens fingrar. Han hade mer än nog att göra med annat. År 1799 blev förhållandena bättre, Jacob fick betalt, KB fick mer personal och 1808 fick Jacob ansvaret för KB:s finanser. Det blev med tiden Björkegrens tur att utnämnas till chef, men då han kände sig gammal och sjuklig avstod han till fördel för den betydligt yngre Per Adam Wallmark. Wallmark verkar ha följt tidigare chefers vanor och var frånvarande långa tider och det var

46

Björkegren som fick hålla i trådarna, något han ju var van vid sedan många år. Han höll dock Wallmark underrättad om vad som hände och hans brev finns bevarade på KB och utgör en intressant källa inte bara för Björkegrens liv och arbete utan också för förhållandena på och kring KB. Under sina tidiga år på KB hade han tämligen mycket fritid vilket han skriver om i sina biografiska noteringar. Han hade alltså tid att arbeta för Gjörwells Uppfostrings-Sällskap och det var ju under dess täckmantel som han skrev ihop sin ordbok och redigerade Thuneld och Regnér plus en rad andra verk. Han måste på något sätt ha blivit avlönad för detta, för han kunde ju inte ha levt 21 år utan lön.

Det fanns dock andra inkomstkällor och en var att katalogisera Gustav III:s bibliotek efter kungens död. Detta utförde han tillsammans med Wilde och det rörde sig om 13 000 böcker.

Björkegren och Wilde upprättade också en katalog över böckerna på Haga Slott för vilket han fick 100 riksdaler riksmynt. Dessa böcker försvann sedan med överste Gustavsson (f. d. Gustav IV Adolf). Ca 900 volymer kom tillbaka under första världskriget, men det var mindre än hälften av vad översten tog med sig. Under årens lopp har ytterligare volymer funnit vägen tillbaka till KB. Tack vare Jacobs trägna arbete vet vi dock vad som fortfarande saknas.

I Jacobs arbete på KB ingick också att läsa och censurera de utländska tidningar som ankom till Stockholm, men inte alltid kom som de skulle. Han nämner exempelvis i ett brev den 7 september 1807 till Wallmark att ”Ännu lefva vi i fullständig okunnighet om alla utländska nyheter. Här talas om en Engelsk Courir som i natt medfört nyheter om Köpenhamns öfvergång; jag vet ej om detta rykte är sant.” Nog var det sant, bombardemanget skedde 2–5 september och nyheten (eller i alla fall ryktet) kom ganska snabbt till Stockholm.

Jacob Björkegren levde i en upplysningstid och var i stort sett samtida med bland andra Berzelius, Scheele, Bellman. Björkegren var dessutom så nära vän med den betydligt yngre Carl Jonas Love Almquist att han kallades Onkel av honom.

Almqvist använde honom (under hans rätta namn) i Törnrosens bok där han benämns Gudahataren. Det är säkerligen Almquists egna teorier som läggs fram, men det var ju lämpligt att lägga

orden i munnen på någon annan. Mycket av vad Almquist skrev var ju kontroversiellt.

I sin bok om Anckarström från 1910 har Sophie Elkan också låtit Björkegren figurera i ganska stor stil tillsammans med Gjörwell. Kritikerna var inte direkt snälla mot Elkan och hon skrev i princip inget mer. Boken är dock fortfarande läsbar och Elkan var ingen dålig stilist.

På KB finns också bevarad en kort ”Biographi” som Jacob skrev 1808 och som han inleder med en förklaring till varför han skriver denna. ”I anseende till min tilltagande sjuklighet och aftagande krafter vill jag medan jag förmår härmedelst göra en Berättelse om min tjenst vid Kongl. Bibliotheket på det intet i något afseende på densamma af skyldighet må läggas mig till last efter min död.”

Jacob var nog ganska sjuk vid den här tidpunkten, men han fick leva ytterligare 17 år och hann göra stora insatser inte bara på KB utan också när det gällde nya upplagor av de läroböcker han redigerat under många år och till stor del skrivit om och utvidgat med anledning av de senaste upptäckterna.

Vad som också framgår inte bara av inledningen utan också på många ställen i ”Berättelsen” är hans stora pliktkänsla. Han vill att det skall stå klart att han hela tiden arbetat med KB:s bästa för ögonen och personligen ersatt de böcker som av olika anledningar lånats ut, men aldrig återlämnats. Trots många löften fick han aldrig betalt för dessa och andra böcker som han skaffade till

biblioteket. I stället fick han dubletter som han på bästa sätt försökte sälja till vettigt pris, men där han oftast förlorade på affären.

Vid ett tillfälle hade han råkat köpa en bok som redan fanns i biblioteket vilket ”gav mig mycket sorg emedan det kunde anses som en vårdslöshet av mig”, men han tröstar sig med att ”framtida försäljning säkerligen äfven utan mitt medverkande går öfver det pris hvarföre Bibl äger den.”

Han nämner inte vilket bok det rör sig om och man kan ju fråga sig om någon någonsin hade upptäckt att han köpt en dublett. Vad som också framgår av hans ”Berättelse” är att KB inte hade direkt ont om dubletter.

Jacob var verksam nästan ända fram till sin död 1825 och tack vare Wallmarks gravtal känner vi till en hel del om honom och hans verksamhet. Hans privata bibliotek på över 1 000 volymer såldes på bokauktion och innehöll många böcker som inte funnits i handeln utan kommit in i landet på andra vägar. Både talet och auktionskatalogen finns på KB. Det är nog svårt att hitta en mera plikttrogen man från den tiden och det är synd att han inte blev utnämnd till chef på ett tidigare stadium.

Han hade en känsla för böcker och KB som verkade saknas hos många av de chefer han arbetade under.

(Som en parentes kan nämnas att Jacob Björkegren var brorson till en av artikelförfattarens förfäder, därav intresset för honom.)

47

pär nilsson

Dagstidningens former och framtid

N

är en tryckt dagstidning kommer ut är den, i motsats till de flesta utgivna böcker, naturligtvis omedelbart en angelägenhet för en mycket stor grupp människor, trots den idag mycket stora mängden konkurrerande nyhetskällor. Hos företrädare för tidningsbranschen finns det ännu optimism om papperstidningens framtid, annat vore väl tjänstefel, men ändrade medievanor och kraftigt sjunkande upplagesiffror, i synnerhet för en del stora tidningar i USA, kan vara tecken på att en omfattande och permanent förändring är på gång. Visserligen lägger inte alla dagstidningar ut allt sitt material gratis på webben, men sammantaget finns det tillgång till mer tidningsinnehåll där ute än en enskild läsare förmår gå igenom. Det är förmodligen ingen slump att Kungl. bibliotekets (KB) enskilt populäraste webbsida under lång tid har varit en enkel sida med länkar till svenska dagstidningars webbplatser1, där ändå en hel del av det som också finns i papperstidningen erbjuds fritt och utan den kalla promenaden till brevlådan i svinottan.

Dessvärre är det ingen enkel sak för dagstidningarna att byta form och fortfarande tjäna pengar. Formatändringar av pappersversionen är visserligen något de flesta tidningar ägnat sig åt de senaste åren. Det fanns ett visst motstånd, bland annat i form av oro över att annonsörerna inte skulle uppskatta en minskning av formatet.

Nu har dock de allra flesta tidningar övergått från broadsheet till tabloid och de har förmodligen vunnit på detta konsumentvänligare format. Av de drygt 200 titlar som på KB idag behandlas som dagstidningar har endast tio broadsheet-format

48

(cirka 53 × 37 cm). Ytterligare drygt tio har berliner-format (cirka 45 × 29 cm). Enhetligheten i format underlättar även produktionen, som då relativt enkelt kan styras över till ett annat tryckeri.

En annan formatförändring för att göra dagstidningen attraktivare för konsumenten är den kraftiga ökningen av antalet bilagor från mitten av 1980-talet. För närvarande finns det ungefär 240 regelbundet utkommande och dessutom en stor mängd mer tillfälliga bilagor. Vissa av dessa bilagor sågs med oblida ögon i tidskriftsbranschen, eftersom dagstidningarna tidigare gynnades av lägre momssats.2 En annan sorts bilaga och ett annat nu allt vanligare sätt att locka köpare är diverse medskickade eller med tidningen sålda produkter, t.ex. DVD-filmer. I samband med sin James Bond-kampanj ökade Expressen den dagliga upplagan med 10 000 exemplar och tjänade 25–30 miljoner kronor totalt. Hela försäljningen av tilläggsprodukter till tidningar i Europa lär omsätta ungefär 30 miljarder kronor per år och står bland annat för halva vinsten hos spanska El Pais.3 Det är dock svårt att uppfatta dessa produkter som bilaga i egentlig mening, eftersom de inte har något innehållsligt förhållande till tidningen.

Dagstidningen på webben Dagstidningarnas webbsatsningar är däremot sannolikt i de flesta fall en förlustaffär eller en investering för framtiden, beroende på hur man vill betrakta det. Det finns visserligen fortfarande tidningar som knappt har någon närvaro på webben (t.ex. Jönköpingsposten), men vanligare

är att man publicerar en stor del av innehållet i tidningen för prenumeranter som loggar in och en mindre del för övriga besökare. Rena webb­ abonnemang förekommer också liksom abonnemang på tidningen i PDF-format. Det samlade intrycket är att det ännu inte finns några färdiga affärsmodeller för att publicera tidningar i annan form än på papper och att tidningsföretagen försöker hålla sig beredda för kommande större förändringar. I detta sammanhang skall man dock komma ihåg att även den tryckta publikationen kan vara en minuspost. Enligt uppgift skall Aftonbladets gratissatsning Punkt.se efter drygt ett års utgivning vara på väg mot en förlust på totalt 200 miljoner kronor.4

priset avsevärt under åtminstone det första året.

Tidigare försök med läsplattor för böcker har inte slagit särskilt väl ut, men nyligen lanserade Amazon sin nya läsplatta, kallad Kindle, som skall kunna hantera även dagstidningar och andra medietyper.7 Amazon marknadsför Kindle inte som en ny pryl, utan som en tjänst, och vill säkert gärna bli samma sak för text som Apple Itunes är för musik.

Läsplatta i stället för papper?

En ny form för dagstidningen som använts på prov i Sverige är läsplattor. Dessa är baserade på så kallat e-papper, vilket är en typ av skärm som är mer lik det tryckta i kontrast och upplösning, nu senast 300 dpi hos en prototyp från Seiko Epson.5 I motsats till vanliga datorskärmar visar epapperet än så länge i allmänhet endast gråtoner och har ingen inbyggd belysning, utan är beroende av reflekterat ljus, precis som vanligt papper. En stor fördel är att energiförbrukningen är mycket låg. Hos en läsplatta från Sony påstås batteriet klara 7 500 sidvändningar eller 25 böcker på en laddning. Formatet är givetvis inte ens tabloid, utan snarare ungefär A5 (21 × 14,8 cm), vilket kräver att tidningen görs på ett annat sätt, om den inte, som en beräkning för Göteborgsposten visar, skall bli 700 sidor! En tidning som till utseendet har sagts vara direkt inspirerad av utformningen av tidningar för läsplattor är just den nyss nämnda Punkt.se.

Trots en del teknikproblem var läsarreaktionerna positiva i de tester med läsplattor som Tidningsutgivarna, Högskolan i Halmstad och ett antal svenska dagstidningar genomförde 2004–2006.6 Ingen svensk dagstidning har dock börjat med reguljär publicering i denna form. Utomlands finns enstaka exempel på tidningar som publicerar sig parallellt på e-papper och papper.

Den franska affärstidningen Les Echos erbjuder sina läsare e-prenumeration för 365 euro att jämföra med 416 euro för den tryckta upplagan. Dock krävs förstås den speciella läsplattan, som höjer

Läsplattan Kindle från Amazon kan hantera olika typer av textdokument, men klarar också ljudfiler.

Två starka faktorer som talar mot ett starkt genomslag för läsplattan har sagts vara läsvanorna, alltså vanan vid papperstidningen, och konkurrensen med andra möjliga plattformar för tidningsläsning, t.ex. handdatorer och mobiltelefoner.8 Tidningarna är helt klart medvetna om att mobiltelefonen är helt central för den uppväxande generationen och Dagens Nyheter lanserade i december 2007 en mobiltelefon, som kunde köpas av prenumeranterna och var anpassad för enklare åtkomst till tidningens mobilanpassade webbmaterial.9 Man ser säkert också möjligheterna till att distribuera riktad och individanpassad reklam genom denna kanal.

Nu är det förmodligen inte så enkelt att tidningen i en form hastigt ersätts av en annan form.

Vad man hittills kan se är att tidningarna själva använder de olika formerna för olika syften.

Webbversionen innehåller givetvis sådant som inte kan finnas i den tryckta, som längre versioner av vissa texter, kommentarer och inte minst audiovisuella komplement. För vissa tidningsföretag leder det sistnämnda till att man idag hellre ser sig som mediehus än tidningshus. Dagens Ny-

49

heter ser helt tydligt sin mobila satsning som ett komplement och inte som en ersättning för vare sig papperstidningen eller de vanliga webbsidorna. De olika kanalerna, papper, webb och mobil, ses som tre olika nyhetstempon.10 Bevarande och tillhandahållande Oavsett hur framtiden ser ut i tidningsbranschen är det dock fortfarande papperstidningen som är det centrala, men efter utgivningsdagen avtar förstås intresset markant för det tryckta bladet. De flesta av oss har ingen samling av dagstidningar hemma, annat än den som ständigt är på väg till tidningsinsamlingen. Det skulle i så fall vara det där enda tidningsnumret där man själv råkar vara med eller ett exemplar som man vill ha som minne av en historisk händelse. Privatpersoner med mer omfattande samlingar av moderna dagstidningar är mycket sällsynta. Ett välkänt exempel är dock författaren Nicholson Baker, som i förtvivlan över att många bibliotek kasserade sina tidningssamlingar skaffade sig rejält med lagerutrymme och räddade det han med rätta betraktade som kulturskatter.

Det finns visserligen ingenting så gammalt som gårdagens tidning, men det finns å andra sidan ingenting som så väl sammanfattar samtidens händelser, föreställningar och fördomar. Så nära det allmänna skeendet kommer man aldrig i någon annan typ av publikation. Det långsiktiga värdet av tidningarnas innehåll är avsevärt och användningsområdet är mycket brett. Vem tar då hand om, bevarar och tillhandahåller denna rikedom av fakta och fantasier? Föga förvånande är det en uppgift för biblioteken, men att spara och låna ut tidningar på papper är en övermäktig uppgift för de flesta bibliotek. Folkbibliotek har oftast bara möjlighet att erbjuda ett fåtal titlar en månad tillbaka eller så. Komplett finns den svenska tidningsutgivningen i original bevarad endast på två bibliotek, KB och Lunds universitetsbibliotek. Men inte heller dessa stora bibliotek förmår låna ut papperstidningar i någon större utsträckning.

Mikrofilmen som surrogat Sedan drygt femtio år har räddningen i stället varit att erbjuda ett surrogat för papperstidningen i

50

form av mikrofilm. I Sverige var det företaget Rekolid AB (eller snarare dess dotterbolag Centrala filmarkivet AB, Cefab) som på uppdrag av bland annat tidningsbranschen mikrofilmade dels den löpande produktionen av vissa titlar, dels utförde retrospektiv filmning av framför allt de då levande tidningarna. Fram till 1979 producerade företaget drygt 45 000 rullar mikrofilm med 25 miljoner unika sidor ur dagstidningar. Kvaliteten på denna mikrofilm är blandad, både när det gäller innehåll och teknik. De äldre tidningarna filmades ur bundna volymer, vilket dels innebar att endast det som en gång i tiden bundits in kom med, utan de kompletteringar som ibland kunde ha behövts med till exempel saknade nummer, editioner och bilagor, dels att den del av texten som finns mot mitten av bandet ofta återges deformerad och böjd, samt att texten där inte sällan är sämre belyst och ibland helt osynlig. Trots dessa defekter har Rekolid-filmen utan tvekan varit till stor hjälp i användningen och skyddandet av materialet. Sedan filmen kom till har originalen av de filmade tidningarna endast undantagsvis tagit fram. Många av de stora tidningarna var redan på 1950-talet illa åtgångna av användning, men har åtminstone skonats sedan dess.

Mikrofilmningen sågs under de första decennierna (1950–60-talet) mycket som en möjlighet att spara lagringsutrymme genom att de original man använde skulle förstöras efter fullgjord filmning. Även den utredning, som tillsattes 1967 och som 1972 resulterade i rapporten ”Mikrofilmning av den svenska dagspressen”, föreslår att tidningsoriginalen av de då utgivna tidningarna ”endast arkiveras under en övergångstid efter mikrofilmningen utförande”. Så blev lyckligtvis inte fallet i Sverige.

I USA hade däremot i många fall samtliga exemplar av en dagstidning förstörts sedan den mikrofilmats. Detta fick författaren Nicholson Baker att tillsammans med sin hustru Margaret Brentano 1999 grunda American Newspaper Repository,11 där han kunde ta hand om 6 000 bundna volymer med amerikanska dagstidningar och dessutom ytterligare 11 000 obundna nummer, till större delen från en stor utgallring av utländska dagstidningar på British Library. Samlingen har sedermera flyttats till Duke University.12 Baker har i boken Double fold berättat om bakgrunden till ivern att på tvivelaktiga grunder mikrofilma

och sedan gallra originalen. Han har dessutom tillsammans med Brentano publicerat en vacker volym med faksimil av en av juvelerna i samlingen, Joseph Pulitzers The World on Sunday. Gallringen av original vid amerikanska bibliotek har medfört att man vid den digitalisering som nu pågår i vissa fall är hänvisad till mikrofilmen, hur dålig den än är.

Utöver de defekter i den äldre mikrofilmen som redan har nämnts finns ett annat och mer generellt problem med denna film, nämligen att den på längre sikt är självförstörande genom att ättikssyra frigörs i denna acetatbaserade film, vilket givit upphov till smeknamnet vinägersyndromet. Hur snabb denna process är beror i mycket på hur mikrofilmen förvaras. Låg temperatur och god ventilation gör att förfallet kan bromsas, men förr eller senare måste någon åtgärd i form av kopiering, skanning eller omfilmning komma ifråga. Sedan 1980-talet används i stället polyesterbas i den producerade filmen och förhoppningen är att detta skall garantera ett bevarande över flera hundra år.

Sedan 1979 mikrofilmas samtliga i Sverige utkommande dagstidningar, inklusive alla editioner, bilagor och löpsedlar, och kopior av all producerad film skickas sedan dess löpande till universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala. KB har förutom den kopia som är tillgänglig för läsning och kopiering även två olika negativ avsedda för mycket långsiktigt bevarande och framtida kopiering. Fortfarande finns också ett så brett och djupt behov av tidningsmaterialet att ytterligare kopior av vissa titlar går ut till ungefär sjuttio andra bibliotek. Relativt nya universitetsbibliotek har gjort stora investeringar i mikrofilm för att på ett smidigt sätt kunna erbjuda forskare och studerande tillgång till dagstidningar som källmaterial. Mikrofilm av dagstidningar finns idag på 120 bibliotek och arkiv i Sverige. En förteckning över alla titlar och var de finns kan hittas på KBs webbplats.13 Enligt en lista i Biblioteksbladet 1970:6 fanns då mikrofilm på knappt hälften så många ställen.

Användningen av mikrofilmade dagstidningar på KB har ökat kraftigt de senaste åren, från drygt 60 000 rullar (2001) till drygt 92 000 (2006).

Denna höga användningsgrad skulle vara omöjlig om inte materialet fanns tillgängligt i denna tämligen lättanvända surrogatform. Men för att

Även alla löpsedlar sparas och mikrofilmas sedan 1979.

kunna nyttja mikrofilmen krävs fortfarande att man måste bege sig till ett bibliotek eller annan institution och dessutom anpassa sig till dess öppettider. Den stora användningen av tidningsmaterialet pekar på behovet av att göra materialet ännu mer lättåtkomligt via en omfattande digitalisering.

Alternativ till mikrofilmen Mikrofilmen är ett surrogat med vissa begränsningar, i synnerhet för de nu utgivna dagstidningarna. För att filmen skall kunna användas för ett långsiktigt bevarande och för att kostnaderna inte skall bli omöjligt höga används svartvit film, vilket naturligtvis passar illa för dagens tidningar, som nästan undantagslöst trycks i färg.

Det finns två lösningar på detta och båda är digitala. Den ena är att skanna tidningsoriginalen med så god kvalitet som är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Fördelen med denna metod är att den digitala bilden avbildar den tidning som faktiskt tryckts och givits ut. Även defekter i tryckförfarandet dokumenteras i detta fall. Nackdelar med skanning av originalen kan vara att det kan bli nödvändigt att göra samma omfattande förbe-

51

redelsearbete av pappersexemplaret som för mikrofilmningen och att lagringsmängderna kan bli mycket stora, eftersom det rör sig om 1,5–2 miljoner sidor årligen.

Den andra lösningen är att ersätta mikrofilmningen med leveranser av exakt de filer (ofta PDF) som används för att göra tryckplåtar på tryckeriet. KB har länge haft förhoppningar om att sådana leveranser skulle åstadkommas eller åtminstone underlättas av en ny lagstiftning för pliktleveranser av digitalt material, ofta kallat eplikt. Tyvärr tycks lagstiftningen dröja. Även med en lagstiftning på plats kan denna typ av leveranser vara svåra att få till, av det tämligen enkla skälet att tryckerifilerna inte är publicerade, utan egentligen internt arbetsmaterial på tidningen.

På Norges nationalbibliotek har denna typ av leveranser påbörjats under 2006 och 2007. Hittills har två tidningar levererats på detta sätt, Adresse­ avisen och Aftenposten. Den norska lagstiftningen omfattar emellertid inte denna typ av leveranser, som i stället regleras genom avtal med tidningarna. En invändning som skulle kunna riktas mot leveranser av PDF-filer avsedda för tryck är just att de är stadiet före det som getts offentlig spridning och egentligen är föremål för insamling och

hittills för mikrofilmning, nämligen det färdiga tryckta objektet, som är resultatet av ett samspel mellan papper och tryckpress. Eftersom tanken hittills har varit att leveranser av PDF-filer skall ersätta mikrofilmningen och inte pappersoriginalet väger dock denna invändning lätt. Den svartvita mikrofilmen kan knappast sägas återspegla originalet bättre än en tryckförlaga i form av en PDF-fil.

Bevarandet av digitalt material över mycket lång tid har varit en osäkerhetsfaktor, men är numera ett område där mycket arbete utförs och där förutsättningarna förbättras hela tiden. Det finns idag en helt annan medvetenhet om och beredskap för att ta hand om stora mängder digitalt material. Den svartvita mikrofilmen har använts som surrogat bland annat på grund av den förväntade livslängden på flera hundra år.

För att med någorlunda stor säkerhet kunna garantera denna tid krävs att filmen behandlas rätt vid framkallning med mera, samt att den förvaras under goda förhållanden. Filmen kan dock garantera bevarandet över en mycket lång tid, utan att det under tiden krävs särskilt mycket insatser.

Det digitala bevarandet kräver en mer löpande bevakning, helt enkelt därför att de tekniska system som används måste hållas i stånd och de filformat man valt måste förvaltas.

Digitalisering för spridning – och bevarande?

Så här visas en av träffarna på Stockholm i Chronicling America.

Det sökta ordet visas i bilden av sidan med röd markering.

52

För att möjliggöra både bevarande och tillgängliggörande av de nu utgivna dagstidningarna torde den bästa lösningen alltså vara fortsatt bevarande av originaltidningarna tillsammans med de digitala leveranser av tryckfiler som beskrivits ovan. Om det av upphovsrättsliga skäl är mer eller mindre omöjligt att tillgängliggöra materialet digitalt finns möjligheten att producera mikrofilm utifrån datafiler, s.k. COM (Computer Output Microfilm). För de äldre tidningarna kan mikrofilmen i många fall vara ett fullgott surrogat, eftersom den svartvita filmen ganska väl kan återge den oftast rent svartvita förlagan. Färgtryck i större omfattning blir vanligt först när nya trycktekniker slår igenom på 1970-talet. För att tillgängliggöra dagstidningarna på ett ännu bättre sätt än idag är det dock nödvändigt att i möjligaste mån övergå till digitalisering. Det har funnits farhågor för att mikrofilmen skulle vara hotad av

En ansenlig del av innehållet i den finska tidningsdigitaliseringen är material på svenska.

rent kommersiella skäl. Det fåtal företag (Kodak, Agfa och Fuji) som tillverkar själva filmen skulle kunna besluta sig för att produkten inte längre är lönsam och helt sonika lägga ner tillverkningen.

Det finns dock en del nytillkommen användning av mikrofilm som talar för motsatsen och faktiskt också en ny tillverkare av mikrofilm, Ilford, som dock har en lång tidigare historia i branschen.14 Digitalisering av dagstidningar har pågått på olika håll i världen i knappt tio års tid, men det är under de senaste åren den verkligen har börjat ta fart. Ett av de största projekten på området är det amerikanska National Digital Newspaper Program (NDNP) under Library of Congress (LC) ledning. LC samordnar, sätter standarder, tar emot resultatet och publicerar allt centralt, medan själva digitaliseringen sker på olika håll i USA, företrädesvis vid större universitetsbibliotek, som också tillåts publicera resultatet i egen regi. Finansieringen sker genom att de deltagande biblioteken ansöker om anslag hos National Endowment for the Humanities. Något bestämt slutdatum är inte satt, men LC betraktar det som en långsiktig satsning som kanske pågår i tjugo år.15 Publiceringen sker under titeln Chronicling

America: Historic American Newspapers.16 Ett annat mycket stort projekt som just har startat är det holländska som fram till 2011 skall digitalisera åtta miljoner sidor.17 Helt oerfaren på området är man dock inte i Holland, eftersom ett tidigare pilotprojekt (Historische kranten in beeld) resulterade i 350 000 sidor.18 På ännu närmare håll finns det finska nationalbibliotekets digitalisering av upp emot en miljon sidor.

Ambitionen är här att digitalisera alla Finlands dagstidningar före 1890. I november 2007 sjösattes en ny version av webbplatsen för detta projekt och bakom kulisserna har faktiskt allt material bearbetats på nytt, för att uppnå bättre resultat i texttolkningen och ge större möjligheter i sökningarna.19 Digitaliseringar som de nu nämnda görs oftast i offentlig regi av bibliotek och liknande institutioner. Det finns dock en del större kommersiella projekt på området som görs av tidningarna själva eller av stora förlag. Brittiska The Times finns tillgänglig i digital form för perioden 1785–1985 genom Thomson Gale.20 ProQuest erbjuder drygt tio amerikanska dagstidningar i digitaliserad form, totalt 17 miljoner sidor.21

53

Urval och förberedelser Vad är då intressant att digitalisera av dagstidningar? I användningen av mikrofilmen på KB är det helt tydligt att tyngdpunkten ligger på ett mindre antal titlar (bl.a. Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) och på material från 1900-talet. På mikrofilm är detta inte ett problem, eftersom återpublicering i denna form aldrig upplevts som ett upphovsrättsligt problem och tidningarna själva ursprungligen tog initiativ till filmningen. Vid en digitalisering och fri publicering via internet är det dock vanligt att gränsen sätts ganska långt tillbaka i tiden, ofta 1890–1900.

I vissa länder (t.ex. Frankrike) har man genom förhandlingar med vissa fortfarande levande tidningar utsträckt den period man arbetar med.

Vilka svenska dagstidningar före 1890 skulle då vara mest aktuella för en digitalisering? Det finns naturligtvis vissa självklara titlar från Stockholm och Göteborg, men en regional spridning vore också intressant, för att ge en så mångsidig bild som möjligt av tiden. Bland de tjugo äldsta fortfarande levande tidningarna i Sverige återfinns två tidningar från Stockholm och en från Göteborg, resten är från Norrköping, Västerås, Linköping och så vidare.

Bildfångst och kvalitet När materialet är utvalt och genomgånget är det första steget i processen att skapa en digital bild av varje sida. För dagstidningar har utgångspunkten hittills ofta varit mikrofilm. Denna kan skannas ruta för ruta i en filmskanner, en process som är mycket snabb om filmen är av god och jämn kvalitet. Tyvärr har det producerats väldigt mycket mikrofilm som egentligen inte uppfyller de krav man måste ställa vid digitalisering, men i en del fall finns det inget val, då inga original har bevarats eller då den budget man har inte räcker till för omfilmning eller direktskanning.

Det innebär att en del digitaliseringsprojekt kom­promissar med kvaliteten, men det kompenseras i många fall av att en så stor kvantitet ändå är tillgänglig.

Alternativet till skanning från mikrofilm är direkt skanning av originalet. Det har fram till idag varit mindre vanligt för dagstidningar, bland annat därför att utrustning för större format sak-

54

nats, men det finns idag skannrar som klarar även större tidningar och dessutom har en högre hastighet än tidigare maskiner.

I bildfångsten gäller det att skapa så goda förutsättningar som möjligt för det fortsatta arbetet, såväl för visningen som för texttolkningen. Ofta skapas en arkivfil av mycket god kvalitet och därefter kopior av denna för vidare bearbetning och visning. I detta sammanhang är det också mycket viktigt att varje bild dokumenteras med datum, sidnummer, edition med mera, så att den går att hantera i de följande stegen och förstås är möjlig att återfinna vid sökningar.

Bearbetning och texttolkning Efter att bilden av sidan är skapad finns ytterligare några viktiga steg, men här kan man göra olika val. Det finns möjligheter att dela upp (segmentera) den avbildade sidan i olika element, t.ex. artiklar, annonser och bilder. Detta arbete kan visserligen automatiseras, men eftersom de markörer på sidan som datorprogrammen använder sig av (t.ex. ramar, linjer och mellanrum) inte alltid är helt pålitliga fordras inte sällan ganska mycket manuellt efterarbete. Det kan i många fall räcka med sidan som minsta enhet. Det kan också vara vanskligt att bryta ner sidorna i artiklar och publicera dessa separat, utan det sammanhang de ingått i.

Om man nu av olika skäl väljer bort segmentering av sidan är tolkningen av bokstäver i bildfilen till datorläsbar text knappast något man vill vara utan. Texttolkning genom s.k. OCR (Optical character recognition) är ett område som har utvecklats betydligt de senaste åren och är det som verkligen ger digitalisering stora fördelar jämfört med mikrofilmningen. För äldre svenskt och annat nordeuropeiskt tryck har tidigare frakturstilen varit ett bekymmer, eftersom de tillgängliga tolkningsprogramvarorna sällan och då endast med svårighet kunde användas. Man var tvungen att träna programvaran på ett tryckeris typer i en storlek och om det sedan skedde några förändringar var man tvungen att lära upp programmet på nytt. Efter en hel del utvecklingsarbete med EU-stöd22 finns det dock nu programvaror som klarar fraktur på ett långt mer flexibelt sätt.

Sökning och visning Eftersom det råder stor brist på användbara innehållsförteckningar till dagstidningar kan en tolkad och sökbar text frigöra användaren från åtskilliga timmars manuellt letande. Vid mycket stora textmängder kan man i och för sig få problem att få riktiga och hanterbara träffar i samband med sökningar. Här kan dock begränsningar i tid och geografi eller till en viss tidning vara till stor hjälp.

För att användaren lätt skall kunna hitta sina sökträffar på t.ex. en åttaspaltig tidningssida som i original mäter 69 × 53 centimeter har man vid många digitaliseringar numera valt att märka upp texten, så att varje ord i texten får koordinater på sidan, som sedan kan användas för att färgmarkera ordet i den visade bildfilen. Den framväxande standarden för detta kallas ALTO (Analyzed layout and text object) och är alltså en utseendemässig beskrivning av sidan.23 Denna typ av uppmärkning kan automatiseras i hög grad och lämpar sig därmed för bearbetning av mycket stora mängder text, i motsats till mer betydelsebärande och semantisk uppmärkning, som kräver mer mänskliga och manuella insatser. Inget hindrar heller att en ALTO-uppmärkt text bearbetas vidare, om innehållsinriktad uppmärkning i framtiden kan ske mer automatiskt.

Som ett komplement till den bild som visas på skärmen används ofta en PDF-fil av tidningssidan. Det gör det möjligt att skriva ut sidan eller att spara den för senare användning.

För att sökningar i texten skall fungera bra

krävs att den är korrekt tolkad, men dagstidningarnas tryck och papper gör det i praktiken omöjligt att kräva hundraprocentig korrekthet. Än så länge saknas också en god redovisning av textkvaliteten i de digitaliseringar som görs. Ur användarsynpunkt vore det en fördel om man på ett enkelt sätt kunde få en bild av hur väl olika delar av materialet är tolkat. Att visa upp den tolkade texten och möjliggöra kopiering och vidare bearbetning kan ha stora fördelar, men är inte särskilt vanligt, eftersom man ofta anser att tolkningen inte är särskilt presentabel. Ett undantag här är det tidigare nämnda projektet på Library of Congress. Där kan man för varje visad tidningssida byta till textläge och då få den råa och okorrigerade texten till beskådan.

Samtiden i framtiden De nu utkommande dagstidningarna står inför betydande vägval under kommande år och de verkar så långt vilja hålla alla möjligheter öppna.

Denna diversifiering förenklar knappast bevar­ andet av tidningsmaterial och gör det för KB:s del säkert nödvändigt att samarbeta närmare med andra aktörer, som Statens ljud- och bildarkiv, men sannolikt också med tidningsföretagen. Även om det kanske inte längre är möjligt att bevara allt som publiceras av dagstidningarna i olika former är det ändå angeläget att i framtiden kunna bevara och tillhandahålla åtminstone ett konsekvent och begripligt urval av nutidens och framtidens tidningar, tillsammans med den rikedom som äldre tiders press utgör.

noter 1. http://www.kb.se/soka/internet/sv-dagstidningar/ 2. http://www.rattvismoms.nu/ 3. http://resume.se/nyheter/2007/12/07/tjanade-30-miljoner-pabon/ 4. http://blogg.svd.se/reklamochmedier?id=5237 5. http://technabob.com/blog/2007/11/15/seiko-epson-creates-hires-e-ink-display/ 6. http://diginews.se/files/Media%20IT_slutrapport%20DigiNews.pdf 7. http://en.wikipedia.org/wiki/Kindle 8. http://media-it.hh.se/documents/Presentation_IBBT_SMIT. pdf 9. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=723883 10. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=723883 11. http://home.gwi.net/~dnb/former_newsrep.html 12. http://library.duke.edu/specialcollections/collections/news-

papers.html 13. http://www.kb.se/soka/samlingarna/tidningar-tidskrifter/ mikrofilmade/ 14. http://www.microfilm.com/pdf/future_of_microfilm_presentation.pdf 15. http://www.loc.gov/ndnp/ 16. http://www.loc.gov/chroniclingamerica/ 17. http://www.kb.nl/hrd/digi/ddd/index-en.html 18. http://kranten.kb.nl/index.html) 19. http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure /main. html?language=sv 20. http://www.galeuk.com/times/ 21. http://www.proquest.com/products_pq/descriptions/pq-histnews.shtml 22. http://meta-e.aib.uni-linz.ac.at/ocr/ocr.html 23. http://www.ccs-gmbh.com/alto/

55

janis kreslins

Sten G. Lindberg 1914–2007

I

ngen har sedan Gustaf Edvard Klemmings dagar varit så intimt förknippad och starkt bunden till Kungl. biblioteket som Sten G. Lindberg.

Med sina tankar, ord och gärningar har Sten G. lämnat ett outplånligt intryck på biblioteket – inte bara under den tid han tjänstgjorde på KB från 40-talets mitt till 80-talets slut utan även efter pensioneringen. Själv var han som en spegelbild av KB:s mångfald. Själva biblioteket, dess samlingar och de kolleger som på ett eller annat sätt kom i kontakt med honom bär fortfar­ ande spår av hans mångsidighet och hans stolta livsverk och tankemöda. Sten andades bok- och lärdomshistoria. I hans person var vårt bibliotek och vår kulturhistoria sammanflätade i en oupplöslig förening.

Sten G:s arv är verkligen mångfasetterat. Han var en levande länk till den lärdomshistoriska tradition som utvecklades av Johan Nordström på Institutionen för idé och lärdomshistoria på Uppsala universitet. I Nordströms spår betraktade Sten G. Sveriges kulturhistoriska utveckling i ett vidare europeiskt perspektiv. För Sten G. var det självklart att fara kors och tvärs, jorden runt, för att förklara en liten svensk skrifts betydelse och lika självklart blev det att försöka hitta svallvågorna från främmande tankeströmningar på svensk mark. För att kunna göra detta krävdes gedigna kunskaper i filosofi, idé-, bok- och kulturhistoria samt förmågan att pendla mellan de stora idéernas och det enstaka exemplarets värld.

Sten G. levde i symbios med sitt material och sina källor. Bara genom att umgås med källorna

56

dagligen kan man utveckla ett så djupt perspektiv på idéernas utveckling och materialets sammansättning. Sten G. gjorde detta i åratal, såväl under arbetstid som efter. Han erkände själv sin tacksamhetsskuld till makan Nenne som genom att ta ansvar för markarbetet gav honom detta utrymme. Nenne lär ibland ha ringt till biblioteket framåt midnatt för att ta reda på om han verkligen tänkte övernatta med en bok som kudde. Många delar av KB:s samling bär spår av hans handfasta arbete. Vi ser hans personliga handstil inte bara i de värdefulla notiser som han har bifogat materialet utan även i det sätt som materialet är uppställt.

Utan Sten G. funnes inte det bokhistoriska laboratorium som raritetssamlingen idag utgör.

På väg in till KB:s magasin möter vår blick en uppsjö av bokband. För Sten G. var bokbandet en ovärderlig kunskapskälla och han ägnade en betydande del av sitt liv åt att kartlägga den i mångt och mycket fortfarande outforskade och okända värld som döljer sig bakom dessa band.

De avrivningar och bokbandshistoriska anteckningar som han efterlämnat kommer att utgöra ett oerhört viktigt källmaterial för framtida studier inom detta område. Sten G:s rika personliga arkiv finns nu på KB. Sten G. var också sin röst. Som gudabenådad pedagog besatt han en unik förmåga att levandegöra KB:s samlingar vilket sällan lämnade någon oberörd. Sten G. var en bibliotekets estradör i ordets absolut bästa bemärkelse. Han var mentor, lärare, handledare och ledare för en inofficiell akademi som har fostrat många ledande bokexperter och biblioteksmänniskor.

Sten G:s röst kan även förnimmas i hans författarskap. Sten skrev när han talade och talade när han skrev. Två bibliografiska publikationer har krävts för att ge oss en inblick i den värld som han har skapat.1 Sten G. tillhör den kategori forskare vars tankar inte kommer till uttryck i monografier utan måste tydas från en mosaik bestående av artiklar. I många år satte han sin prägel även på denna publikation.

Han var bokvårdsavdelningens första och mest betydande chef. Biblioteket och dess samlingar var för Sten G. en brokig mosaik vars enstaka delar krävde uppmärksamhet och omsorg. Böckerna var inte enbart kunskapskällor utan också hantverk med sina speciella och intresseväckande typografiska och trycktekniska koder. Sten gjorde ovärderliga insatser i hur man tar hand om böcker – såväl enstaka som hela samlingar. Han utarbetade rutiner för hur de bäst skulle bindas för att bevaras, hur de skulle förvaras på hyllorna, hur de skulle skyddas från omvärldens faror. Många av dessa rutiner används fortfarande idag.

Sten G. visade ett djup engagemang även för

andra bibliotek och bokrelaterade föreningar.

Grunden till hans kunskaper om Uppsala universitetsbibliotek lades redan under hans studietid.

En del av hans själ var starkt förankrad i Skokloster slotts bibliotek. Saliga är de som har haft möjlighet att vistas i dessa bibliotek tillsammans med Sten G. Redan i Predikaren står att läsa om att ”ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött”. Ingen ände finns heller på de sätt som man kan hylla Sten G. och hans insatser. Det känns rätt att betrakta honom som vår princeps – som den bland bokvänner som verkligen har stått högst i rang och alltid blivit frågad till råds. För fenomenet Sten G. var vår princeps!

Not 1. Sten G. Lindberg, tryckta skrifter 1935–1974, bibliografi utgiven till 60-årsdagen, utarbetad av Åke Lilliestam, Acta Bibliothecæ Regiæ Stockholmiensis 19 (Stockholm, 1974); ”Bibliografi över Sten G. Lindbergs tryckta skrifter 1974–1988,” utarbetad av Åke Lilliestam, Biblis 1989 (Stockholm), s. 83–100.

57

n yheter & n o t e rat

Catharina Ahlgren: ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige

av Margareta Björkman. 511 s. Atlantis, 2006. isbn 91-7353-049-2 Margareta Björkman har gjort en intressant och läsvärd studie av Catharina Ahlgren, född 1734, som brukar räknas som en av Sveriges första kvinnliga journalister. Catharina Ahlgren var även författare, översättare och tidskriftsredaktör.

Till skillnad från de berömda storheterna under 1700-talet som t.ex. Olof von Dahlin, Bellman, Kellgren, Thorild har hon fått en mycket blygsam presentation i den svenska litteraturhistorien. Bland de kvinnliga författarna från denna tid brukar man främst nämna Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren.

I och med detta tvärvetenskapliga arbete tillför Margareta Björkman en ny dimension till 1700-talets varierade och rika utbud av litteratur. Forskningsprojektet om Catharina Ahlgren var från början tänkt som ett biografiskt arbete. Björkman har undersökt olika biografiska källor för att kunna ge en bra bild av den särpräglade kvinna som hon valt att skriva om. Det har under arbetets gång visat sig vara svårt att komma Catharina nära och få uppgifter om henne. Boken kan därför sägas ha blivit en litteratursociologisk studie, där Björkman bland annat har undersökt Catharinas biografiska uppgifter och hennes utgivning i relation till det samhälle som fanns under denna tid.

58

Den litterära debuten gjorde Catharina 1764 genom dikten Au jour de l’illustre naissance de sa majestée notre adorable reine. Dikten trycktes på ett halvark i kvarto, 4 sidor, sista sidan blank. Dikten är ägnad drottning Lovisa Ulrikas födelsedag den 24 juli 1764 och är en typisk tillfällesdikt. Det är intressant att följa Margareta Björkmans teorier om anledningen till denna tillfällesdikt.

Catharinas största kulturhistoriska och sociala insats kan nog anses vara hennes tidskrift Brefwäxling emellan twänne fruntimmer, den ena i Stockholm och den andra på landet i åtskillige blandade ämnen. Den började att komma ut i oktober 1772 och utgivningen avstannade i februari 1773 med titeln Brefwäxling emellan Adelaide och någre wittre snillen, i omwäxlande ämnen. Fortsättning av Adelaides brefwäxling, angående fru Winhams historia gavs ut senare under 1773. Sammanlagt blev det 67 utgivna tidskriftsnummer. I tidskriften skrev hon under signaturen Adelaide. Catharina satte kvinnlig vänskap högt och hade ett starkt socialt medvetande, något som återspeglas i att hon mycket uppehåller sig kring religiösa frågor, demokrati och jämställdhet mellan könen.

Margareta Björkman presenterar Catharinas utgivna verk och analyserar dem även språkligt och stilistiskt. Slutligen behandlas också Catharina Ahlgrens läsning i ett utförligt kapitel.

Under 1772 startades 21 nya periodiska publikationer. Tre av dessa riktade sig framför allt till kvinnor

och den ena är Catharinas nämnda tidskrift. Hon översatte även en del europeiska verk. Två kom ut i separattryck och en finns i hennes tidskrift.

Abrahams bepröfwelse utgavs 1772. Christoph Martin Wieland hade tjugo år tidigare författat detta hexameterepos, Die Prüfung Abrahams, med bibliskt motiv. Wieland var en populär författare för svenska läsare in på 1800-talet. Hans genre hade vid denna tid en framskjuten position. Den andra fristående översättningen, Den lyckliga bondflickan, gavs ut i tolv volymer under perioden 1796–1811. Charles de Fieux, chevalier de Mouhy står som författare.

Som tidigare nämnts så föddes Catharina Ahlgren 1734. Hon var född i Ljungs församling i Linköpings stift. Familjen var bosatt på Sjöbacka säteri. Fadern Anders Ahlgren utnämndes till häradshövding och det framkommer att Catharina växte upp i en ståndsmässig miljö. Familjen ägde ett bibliotek, som lämnades till ”sönernas bruk och nyttjande” enligt bouppteckningen. En informator har med all säkerhet funnits i hemmet och det kan ha varit så att Catharina fick en chans att ta del av den undervisning som var ämnad för hennes bröder. Enligt 1734 års lag var kvinnan juridiskt underställd mannen. Var hon gift så var hennes man hennes målsman. Om hon ogift var hennes far eller, om han var död, en annan manlig släkting hennes förmyndare.

Catharina var gift två gånger och hon födde fyra barn. Margareta Björkman beskriver mycket fängslande hennes svåra privata liv och de problem hon hade. Periodvis hade hon det mycket svårt både ekonomiskt och socialt. Hon fick uppleva hur det kändes att hamna långt ner på den sociala rangskalan och vad det innebar vid denna tid att dra omsorg om barnen. Hon blev ensamförsörjare och det är här hennes styrka kommer fram. Genom att gå utanför den dåtida konventionella kvinnorollen har hon blivit intressant för eftervärlden. Man får en uppfattning att hon måste ha varit mycket drivande och okuvlig. Hon tog helt enkelt chansen att arbeta med någonting som engagerade henne.

Margareta Björkman har ett fast grepp om denna litteratursociologiska studie. Boken har en logisk och väl underbyggd innehållsförteckning samt uttömmande läsanvisningar både i bokens löpande text samt tillsammans med noter och ett fylligt register.

Genom detta gedigna verk har vi fått nya infallsvinklar och en samlad kunskap om 1700-talets sociala mönster och levnadsvillkor. Likaså har studien gett oss ytterligare kunskap om den svenska bokmarknaden och om läsvanorna vid denna tid. Man ska också ha i åtanke att det är just denna tid som är Sveriges andliga storhetstid.

Läskunnigheten ökar märkbart sedan präster och klockare i en kunglig förordning 1724 tillåtits att lära barnen läsa innantill. Köpkraften hos det nya samhällsskikt som borgerskapet utgjorde ökade också möjligheterna att sälja ett mer varierat utbud av böcker än vad tidigare hade varit fallet. gunilla eldebro Mikael Agricola Abckiria – Kriitinen editio

Red. Kaisa Häkkinen. 126 s. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia/Finska Litteratursällskapets Handlingar 1121. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura/Finska Litteratursällskapet 2007. isbn 978-951-746-898-5 Till 450-årsminnet av den finske reformatorns Mikael Agricolas död publicerades – bland en lång rad andra böcker – även denna kritiska edition av hans ABC-bok. ABC-boken som antagligen trycktes i tre upplagor (1543, 1549/1551, 1559) är den första boken på finska. Ingen av upplagorna har dock bevarats i sin helhet, vilket förutom den betydelsen som boken har för det finska språket torde vara huvudskälet till en kritisk utgåva. Till skillnad från faksimilutgåvorna som gjordes av Agricolas verk 1931 och 1987 innehåller den nu publicerade editionen även mycket utförligare kommentarer till själva tryckhistorien (författare: Anna Perälä, s. 10–41), ABC-bokens källor och innehåll (författare: Simo Heininen, s. 42–61) samt till ABC-bokens språk (författare: Kaisa Häkkinen, s. 62–92). Häkkinens språkliga kommentarer underlättar förståelsen av det tidigmoderna finska språket. Enligt min uppfattning blir det dock ytterst problematiskt att Häkkinen i en anakronistisk projektion överför det moderna finska skriftspråkets grammatik (som förresten skapades på 1800-talet vid det gröna bordet) till 1500-talet och Agricolas språkbruk och hävdar att det finns ”språkliga fel” i ABC-boken (s. 91f.). En mera deskriptiv grammatik skulle nog göra mera rättvisa åt dynamiken i de tidigmoderna språken

59

i Östersjöområdet än en i efterhand konstruerad normativ grammatik.

Heininens anmärkningar ger intressanta inblickar i 1500-talets receptionshistoria: Även i ABC-boken orienterar sig Agricola hos Luther, Melanchthon och andra tyska reformatorer som t.ex. Andreas Osiander och skapar på detta sätt den första finskspråkiga katekesen: ABC-boken är nämligen ingen världslig läsebok utan har ett folkfostrande konfessionellt syfte. Viktigt i detta sammanhang är också Heininens påpekande, att hans jämförelsematerial bara är ett urval av reformatoriska förlagor (s. 44). Därmed är det sista ordet till ABC-bokens receptionshistoria inte sagt: att Agricola t.ex. har tagit upp Ave-Maria-bönen markerar inte nödvändigtvis den finska reformationens särart. Även tyska reformatorer kunde förhålla sig mycket konservativt till katolska konfessionella markörer, som idag är självklara för oss. Det kan utan vidare vara så att Agricola har hämtat Ave Maria-bönen ur en reformatorisk upplaga som Heininen inte har beaktat och det hedrar honom att han mycket klart påpekar den ecklekticistiska urvalsprincipen.

Peräläs fördjupande artikel belyser tryckhistorien i det svenska riket på 1500-talet. Särskilt intressant är att hon kan visa hur övertagandet av det nya reformatoriska trosinnehållet korrelerar med en omorientering till de moderna Schwabach-typerna. Form och innehåll står alltså i ett ömsesidigt beroendeförhållande och det gäller reformationen i Tyskland likaväl som den i Nordeuropa.

Editionen av Agricolas bönebok är ett viktigt bidrag till Skandinaviens reformationshistoria och ger anledning till fortsatt granskning av hans verk i en europeisk kontext. otfried czaika Mikael Agricolan teosten painoasu ja kuvitus

av Anna Perälä. 267 s. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia/Finska Litteratursällskapets Handlingar 1123. Sammanfattning på svenska.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura/Finska Litteratursällskapet 2007. isbn 978-951-746-903-6 Anna Perälä undersöker i sin studie den typografiska och ikonografiska formgivningen i den finske reformatorns Mikael Agricolas verk. Under

60

åren 1543– 1552 trycktes sammanlagt nio verk på Agricolas uppdrag, däribland ABC-boken, Nya testamentet samt delar av Gamla testamentet och liturgiska verk. Dessa böcker markerar det finska skriftspråkets tillblivelse. Samtidigt vittnar typografin och den ikonografiska utsmyckningen i dessa tryck om Tysklands kulturella betydelse för Östersjöområdet under 1500-talet: inte bara de moderna typsnitten utan också de återgivna bilderna, bl.a. träsnitt av Lucas Cranach, vittnar om den paradigmatiska funktion som den sachsiska reformationen hade för det svenska riket. Trots att källorna kring Agricolas verksamhet som översättare och förläggare är mycket fåordiga, kan Peräla visa, att den finske reformatorn övervakade bokproduktionen och satte sin personliga prägel på arbetet som gjordes i Stockholm. De för svenska förhållanden rika illustrationerna till Nya Testamentet torde vara ett tecken på Agricolas personliga intresse för det ikonografiska materialet.

Illustrationerna i Agricolas böcker visar vidare hur en luthersk konfessionskultur växte fram i det svenska riket under mitten av 1500-talet: Agricolas bönbok (1544) understryker med hjälp av bilderna den centrala plats som predikan innehar i lutherdomen; handboken som trycktes 1549 åskådliggör för betraktaren reformationens sakramentalteologi genom att nattvarden finns avbildad under de båda gestalterna, dvs. både vin och bröd utdelas.

Peräläs undersökning innehåller dessutom mycket detaljerad bokhistorisk information i form av typografiska tabeller och reproduktioner av träsnitt. Därmed blir denna publikation ett mycket intressant och viktigt bokhistoriskt bidrag som ökar vår förståelse för 1500-talets tryck- och reformationshistoria. Sist men inte minst måste också den ytterst bibliofila formgivningen av Peräläs bok framhävas. Den interagerar på ett mycket passande sätt med hennes undersökningsobjekt, Agricolas eget intresse för boken som konstnärligt objekt och medium. På detta sätt hedrar Perälä och Finska Litteratursällskapet den finske reformatorn, det finska skriftspråkets grundare och Finlands första förläggare 450 år efter hans död. otfried czaika Anna Perälä har skrivit en essä om Agricola för Biblis, som publiceras senare i år.

U .K . F I N E P R E SS B O OK FAI R 2007 Den stora bokmässan för privatpressar, som bara återkommer vartannat år, gick av stapeln 3–4 november 2007. Det är en mässa mot vilken många av oss ser fram med stor förväntan inte minst för att vi här kan se många av världens bästa pressar och, kanske lika viktigt, träffa gamla bekanta och stifta nya bekantskaper.

Jag kom tidigt underfund med att en dag inte räckte långt och infinner mig numera tidigt på lördagen för att inte missa något. Jag brukar använda lördagen till att gå runt och prata med känt och okänt folk och söndagen till att höra ett och annat föredrag och försöka undvika att köpa några av alla dessa små underverk av tryckerikonst. Naturligtvis kommer jag alltid ut med en mindre trave!

Bortsett från att många av de brittiska pressarna självfallet finns med, fanns det i år också pressar från Israel, Ryssland, Italien, Sydkorea, Tyskland, Holland, Frankrike och en lång rad från USA och Canada. Dessutom ett antal antikvariat som mer eller mindre specialiserar sig på privatpressar samt bokbindare och leverantörer av material plus ett antal organisationer vars medlemmar har starka intressen inom området antingen som trägravörer eller som historiker.

Organisatörerna kunde meddela redan på lördagens eftermiddag att katalogerna hade tagit slut och att det var fler besökare än man tidigare haft på en dag. Visst är ämnet ganska litet och medelåldern på besökarna tämligen hög, men det finns lyckligtvis en viss återväxt och man kunde se mer än en under 50.

Varje år har man en jurybedömning av böcker och i år var det dessutom ett pris på £500 för vinnande bok. Juryn hade haft svårt att komma fram till beslut och man räknade upp ett antal böcker och pressar som man ansåg förtjänade ett pris, men till sist hade man enats om en bok från Midnight Paper Sales där man tryckt direkt från stockarna av olika träslag. Det handlade alltså inte om gravyrer, man hade helt enkelt använt sig av träets naturliga ådring. Visst var det en vacker bok och tryckaren, Gaylord Schanilec var värd sitt pris. Gaylord bor förresten i Stockholm, men detta Stockholm ligger i Wisconsin utmed Mississippi och har väl knappast mer än 50 innevånare.

Annars var det inte mycket med svensk anknytning, fast man kunde kanske ha väntat sig någon om Linné. Vad som fanns var en bok med titeln Burin, Box & Board och som handlade om den nyligen bortgångne Lennart Forsberg. Det är en mycket vacker bok, tryckt av Graham Moss på Incline Press som tidigare gett ut böcker av Gunnar Brusewitz och Sven Ljungberg.

Originellast av pressarna är nog Kickshaws i Paris där John Crombie producerar de mest halsbrytande varianter av bokdesign. De kan helt enkelt inte beskrivas utan måste ses och hanteras.

Vissa av hans böcker kan läsas på 1000 olika sätt, andra leker med ett enda ord. Alla kanske inte uppskattar dem, men jag är inte en av dem.

Som vanligt fanns det också artists books i mycket små upplagor. De är ofta synnerligen innovativa och sällan billiga. Susan Allix är en av dessa som är med varje gång. Visst är de ofta små konstverk, men jag känner inte starkt för dem.

Det är dock roligare att se dem än ännu en upplaga av Shakespeares sonetter bara för att han inte längre omfattas av copyright. Kanske man kan räkna in Linda L. Broadfoot från Florida, men jag ser henne mera som producent av sofistikerade och läsbara böcker som t.ex. den om insekter som hon hade med sig.

Några av Biblis läsare känner säkerligen till Whittington Press och deras årligt utkommande bok Matrix, nu inne på sitt tjugosjunde år. En otroligt rik källa för allt som har med tryckning och böcker att göra. Whittington sysslar naturligtvis också med andra böcker och visade några exempel på vad som är på gång. Dessutom har man tryckt om Matrix 1 & 2, men försök hitta dem…

Det skulle föra för långt att gå igenom alla pressar, men jag tycker att Ken Ferguson bör nämnas.

Han har ingen större produktion och hans böcker har ytterst lite text. Det är hans underfundiga illustrationer som gör hans böcker så attraktiva. Årets bok handlade om kvinnan från födsel till död och hade titeln Woman. Tyvärr hade han bara papper till 40 ex, så det blir en sällsynt bok med tiden. Han fotograferar gärna folk i smyg och använder sedan bilderna som underlag för sina illustrationer.

Föredragen under söndagen är ofta värda att lyssnas till. Jag hann bara med ett och det var Rigby Grahams mycket humoristiska och lätt cynis-

61

ka beskrivning av en beställning på trägravyrer till en bok som han fått för ett antal år sedan. Rig är en konstnär jag uppskattar helt och fullt.

Vissa av pressarna som Whittington och Incline är heltidspressar medan många är mera av hobbyverksamhet. Detta betyder dock inte att man ger avkall på kvaliteten – tiden räknas ju inte på samma sätt. Paul Nash & Alison Felstead på Strawberry Press är exempelvis båda bibliotekarier och trycker på lediga stunder. Jag köper gärna deras produktion.

Jag nämnde ovan Gaylord Schanilec som jag anser vara en av världens bästa tryckare, men Crispin Elsted på Barbarian Press i Canada ligger inte långt efter. Crispin är en gigant till man med stort skägg och ett stort intresse för poesi. Jag försökte få honom intresserad av att ge ut Bellman, som ju finns i en utmärkt översättning av Paul Britten-Austin. Han skulle fundera på saken.

Så kan man gå och botanisera i stånden och prata med tryckarna. Alla försöker ju att få nya namn på sina utsändningslistor eller, ännu hellre, på sina prenumerationslistor. Många är tacksamma om de har 30–35 regelbundna köpare och dessa får oftast rabatt på böckerna och en liten gåva till nyår.

Vi skall heller inte glömma handlarna som många gånger har de böcker som sedan länge är slut på de små förlagen. Efter många år känner man de flesta handlarna vid förnamn och de vet vad man är intresserad av. En av dem, Geraldine, som också är en mycket skicklig trägravör, skulle sluta sälja böcker och koncentrera sig på gravering.

Halva priset lockade många (inklusive mig).

För läsare med intresse av dessa typer av böcker kan det vara lämpligt att gå till www.fpba.com där ni sedan kan leta er fram till hemsidorna för massor med pressar av vilka inte alla var med på mässan – utrymmet är begränsat. Här kan ni också läsa om Parenthesis som är en tidskrift som just handlar om privata pressar och deras utgivning. Den ges ut två gånger om året: en gång från England i A4 och en gång från USA eller Canada i det amerikanska formatet. Crispin ovan var den amerikanske redaktören och nu görs den europeiska upplagan av Sebastian Carter på Rampart Lions Press i Cambridge. Sebastian är andra generationen på pressen och har många års erfarenhet av boktryck för boktryck är ju det som det mesta handlar om i den här bokvärlden.

62

Nu ser vi fram emot november 2009 och nästa mässa. Konstigt hur fort två dagar kan gå. thorsten sjölin Samlare

Det är en sällsam upplevelse att hälsa på hos Sir John Soane (1753–1837) på Lincoln’s Inn Fields nummer 13. Arkitekten Soane testamenterade sitt hem till staten med villkoret att allt skulle förbli orört. Det kan vi vara tacksamma för. Sir John Soanes museum är överraskande och förföriskt och gör åtminstone red. både munter och konfunderad. Soane var sin tids dominerande arkitekt, bl.a. ritade han Bank of England, och han var storsamlare. Här finns allt: mynt, antika föremål, bland konstskatterna återfinns William Hogarths Rake’s progress, klockor, modeller, klassiska skulpturer, Soanes egna ritningar, målningar och böcker. Sir John Soanes boksamling omfattar ca sju och ett halvt tusen volymer och han tycks inte ha gjort sig av med en enda trycksak. Här har vi alltså ett komplett arkitektbibliotek! Men det mest märkliga är det drömlika hus som Soane har kreerat: speglar, kupoler, ljus uppifrån, valv, paneler, utbyggnader, mystiska dörrar och trappor skapar en tilltalande känsla av osäkerhet och magi. Hur hänger våningarna egentligen ihop? Hur kom jag in i det här rummet? Undrar om jag någonsin hittar tillbaka till entrén?

Förlagshistoria

Bröhan Museum i Berlin har med kabinettutställningen ”Hommage à Harry Graf Kessler (1868–1937)” uppmärksammat Kesslers sjuttioåriga dödsdag. Kessler föddes i Paris av tyska föräldrar, skolåren tillbringades i Ascot, Paris och Hamburg, därefter följde juridikstudier i Bonn och efter många och långa resor kom han till Berlin i slutet av 1890-talet. 1903–1906 var Kessler museichef i Weimar, där han 1913 grundade Cranach Presse, för att publicera formmässigt utsökta volymer. Berlinutställningen pågår inte längre, men red. vill varmt rekommendera utställningskatalogen Hommage à Harry Graf Kessler (1868–1937), utgiven av Bröhan Museum 2007, ISBN 978-3-9807894-7-9 med texter om Harry Kessler och Cranach Presse. I KB finns P. Vergilii Maronis Eclogæ med illustrationer av Aristide Maillol, utgiven av Cranach Presse 1926.

Från Weimar till London och Bloomsbury och Hogarth Press

Ellerströms har givit ut Richard Kennedys minnen från åren som anställd hos Leonard och Virginia Woolf: En pojke på Hogarth Press (2007). Unge Kennedy börjar jobba hos paret Woolf som sextonåring, i slutet på 1920-talet. Han stannar i tre och ett halvt år och vi får följa det dagliga arbetet på förlaget. Här är vi långt ifrån de beundrande, allvarliga biografierna om Leonard och Virginia Woolf. Istället får vi möta ett par ibland besvärliga, men inspirerande, arbetsgivare i en rätt sunkig källarlokal. Men Kennedy är både kärleksfull och humoristisk och – minnena illustreras med livfulla teckningar av författaren, som sedermera blev framstående bokillustratör.

Bokhandelshistoria

Books, baguettes & bedbugs: the left bank world of Shakespeare & Co. är titeln på Jeremy Mercers berättelse om sitt liv och om George Whitmans bokhandel Shakespeare & Co. (som bara har namnet gemensamt med Sylvia Beachs boklåda).

Mercer, journalist från Kanada, sticker till Paris där han hittar till Shakespeare & Co., lär känna innehavaren George Whitman, flyttar in i bokhandeln där han snart blir en betydelsefull person. Idag har Whitmans dotter Sylvia tagit över efter sin far.

Databasen HENRIK

Mötet mellan böcker och människor i databasen HENRIK öppnar helt nya möjligheter för den kulturhistoriska forskningen. Databasen förmedlar ny kunskap om den bokliga kulturen i Finland på 1700-talet. I HENRIK ingår uppgifter om böcker och deras ägare noterade i bouppteckningar och auktionskamrar i Helsingfors t.o.m. år 1809. Databasen är ett samarbetsprojekt mellan forskare och Finska litteratursällskapets bibliotek. www.finlit.fi/kirjasto/henrik/ Linné

Præludia Sponsaliorum Plantarum (1729) – Förspel till växternas bröllop– Prelude to the Betrothal of Plants av Linné är utgiven under redaktion av Xtina Wootz och Krister Östlund, båda verksamma vid Uppsala universitetsbibliotek, i vars samlingar handskriften ingår. Texten presenteras här i faksimil med svensk transkription och engelsk

översättning. Boken är tryckt i 500 exemplar och ingår i universitetsbibliotekets serie Scripta Minora. Xtina Wootz har formgivit den nätta, läckra volymen. E-post: Xtina.wootz@ub.uu.se Hagströmerbiblioteket har utgivit Herr Archiatern och Riddaren Linnaeus i Lärda Tidningar i smakfull formgivning av Ove Hagelin och Lars Paulsrud. Boken kan beställas hos Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet, 171 77 Stockholm, e-post: hagmedhist@admin.ki.se. Hagströmerbiblioteket har även utgivit en facsimilutgåva av Linnés eget exemplar av Georg Dionysius Ehrets handkolorerade plansch över växternas sexualsystem 1736.

Medarbetare i Biblis 41

otfried czaika, teol. dr och docent, är anställd som forskare i KB. gunilla eldebro är bibliotekarie och teamledare vid Enheten för Användartjänster, KB. Sekreterare i Föreningen Biblis. magdalena gram är biblioteksråd och chef för Avdelningen för samlingarna vid KB, st.f. riksbibliotekarie. Ett ödesdigert möte med Sten G. Lindberg på Herzog-August-Biblothek i Wolfenbüttel ledde till att janis kreslins anställdes på Kungl. biblioteket för att arbeta med dess äldre historiska samlingar. Tjugo år efter detta möte är Janis Kreslins fortfarande där, nu som förste bibliotekarie. kristina lundgren är fil. dr i journalistik med inriktning på presshistoria och kvinnliga journalisters produktion och arbetsvillkor. pär nilsson är förste bibliotekarie vid Kungl. biblioteket och verksam på Enheten för tidningar och vardagstryck. sten åke nilsson, professor i Konstvetenskap i Lund 1981–2001. Publicerade 2005 Fragment av liv. En biografi över landskapsmålaren Carl Samuel Graffman. anna nordlund är fil. dr i litteraturvetenskap och verksam som forskare vid Uppsala Universitet. mårten rasch är livmedikus och författare till ett flertal bokhistoriska böcker och artiklar. erik rosman studerar vid Grafiska Institutet i Stockholm. thorsten sjölin är ingenjör, översättare och skribent. Bosatt i England. lisa ödlund studerar vid Grafiska Institutet i Stockholm.

63

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis Styrelse: Johan Mannerheim (ordf., kassaförv.), Margareta Törngren (vice ordf.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gunilla Eldebro (sekr.), Gustaf Holgersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Clas-Ove Strandberg Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Johan Mannerheim Redaktör: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se Redaktionella rådgivare: Ulf Jacobsen, Stefan Lundhem och Per S. Ridderstad medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2008 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Fotoenheten, Digitala Biblioteket, Kungl. biblioteket Tryck: Preses Nams, Riga 2008 issn 1403-3313

Biblis 41

Biblis 41 kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2008 sek 80

Biblis41 Cover.indd 1

08-02-07 13.53.00