Biblis 39 (Hösten 2007)

Biblis39 Cover.indd 1

07-08-27 15.21.42

Biblis nummer 39 hösten 2007 redaktör ingrid svensson

3

Hyllningsadresser – Vackra fynd i Kungl. bibliotekets samlingar Sofi Rydell

23

Linnés källor – Om böckerna bakom en vetenskaplig revolution Clas-Ove Strandberg

35

Att skapa en bästsäljare – Adam Helms och Thor Heyerdahls Kon-Tiki Axel Andersson

40

Valfrid Palmgren och KB Kerstin E. Wallin

44

Bibliotek i Rom: Biblioteca Vallicelliana

51

Nyheter & Noterat

64

Föreningen Biblis

Omslag David Löfberg

Tage Jarolf

adress till fredrik cl:son wachtmeister frĂĽn kungl. akademien fĂśr de fria konsterna, 288 ad 1/8

sofi rydell

Hyllningsadresser Vackra fynd i Kungl. bibliotekets samlingar

P

å Djurgården i Stockholm anordnade Svenska Slöjdföreningen ”Allmänna svenska utställningen för konsthantverk och konstindustri i Stockholm”, kanske mest känd som ”Stockholmsutställningen 1909”. Arkitekt var den välkände Ferdinand Boberg som har ritat, bland mycket annat, prins Eugens Waldemarsudde, Thielska galleriet och Rosenbad. Året efter gav Slöjdföreningen Boberg en vacker present som tack för hans insatser med utställningen. Presenten var en hyllningsadress med pärmar i bordeauxfärgat skinn där adressatens initialer i mörkblått skinn står mot en fond av stiliserade blommor och blad. Inuti finns två adressblad av pergament med fint målade illustrationer som visar vyer från utställningsområdet. Hela utformningen andas jugend, den stil som dominerade tiden runt förra sekelskiftet och även Bobergs egna arkitektoniska skapelser. Illustrationerna är signerade konstnären Beata Mårtensson och pärmarna kommer från Gustaf Hedbergs hovbokbinderi i Stockholm.

Seden att ge påkostade och konstnärligt utformade gåvor som tack eller som hyllning till prominenta personer har alltid funnits. En speciell typ av gåva är hyllningsadressen. Den är kulturhistorisk intressant.

Genom att se vilka givarna och mottagarna är väcks många funderingar kring social, kulturell och ekonomisk makt. Vilka har fått en hyllningsadress och varför? Vilka är avsändarna och hur mycket omsorg och kostnad har de varit villiga eller haft möjlighet att lägga ner? Dessutom är hyllningsadressen en del av bok- och konsthistorien. Dess utformning ligger nära det konstnärliga bokbandet, men också bildkonsten. Det är en symbios av bokbands-, illustrations- och skriftkonst, med tekniker och material från alla tre konstarterna.

3

En kort historia, med tvåtusenåriga rötter Magdalena Gram redogör för hyllningsadressernas tidiga historia i sin artikel ”Om adresser” i skriften Hyllningsadresser till Konungahuset: kalligrafi, bokbinderi och teckningskonst ur Bernadottebibliotekets samlingar.

Enligt Gram är den moderna hyllningsadressen ett 1800-talsfenomen.

Lite är känt om dess historia före 1850, men hon drar en parallell till slutet av den romerska kejsartiden då det var vanligt att ge bort ”diptychon” vid högtidliga tilldragelser. Diptychon eller ”diptyk” var två, ofta rikt dekorerade, elfenbenstavlor som satt samman, liknande våra bokpärmar. Axel Nilsson skriver i sin Bokbandsdekorens stilutveckling att företeelsen med lyxiga diptychon-gåvor blev så populär att den år 384 förbjöds för alla utom för konsuler. Konsulerna gav gärna bort sådana dyrbara ”consulardiptychon” när de tillträdde sitt ämbete vid nyåret.

Diptychon ses idag som en föregångare till codex. Sett utifrån hyllningsadressens perspektiv så har pärmutvecklingen alltså fullbordat en cirkel, från romartidens diptychon som endast bestod av två pärmar, över codex och tillbaka till endast två pärmar (en diptyk) i 1900-talets hyllningsadresser.

Andra grundläggande delar av adressernas historia är medeltidens ”praktfulla skrivelser” (där givetvis heraldiken var framträdande, något som även lever kvar i 1900-talets adresser), diplom vid doktorspromotioner från medeltiden och framåt, samt hyllningsdikter och gratulationskort under 1700- och 1800-talen. Den moderna adressen har dock främst sitt ursprung i 1800-talet, menar Gram. Hon framhäver både den kulturella och den tekniska utvecklingen som viktiga förutsättningar.

Nationalismen och hyllningarna som hör därtill är också bidragande faktorer. Adressernas storhetstid inföll dock både tekniskt och konstnärligt under 1900-talets första hälft.

Vad är egentligen en hyllningsadress?

I sin mest renodlade form är adresser pärmar utan inlaga med adressblad fästa på pärmarnas insidor. Det finns emellertid också adresser med inlaga i form av ett eller flera blad. Ibland har adressbladen svällt ut till att bilda en codex. Orsaken kan vara att namnen blir många eller att en stor del av adressen upptas av många illustrationer. Vad gäller utformning och dekor har hyllningsadresser pärmar i skinn, klot, konstläder eller papper, med någon slags dekor i guld, blindtryck el4

tre adresser till carl kempe (288 ad 1/22, 288 ad 1/27, 288 ad 1/44)

ler skinnmosaik. Adressbladen har en kort text och en konstnärlig utformning med en eller flera illustrationer. Illustrationerna är i form av målningar, teckningar, fotografier eller tryck, ibland saknas de helt. Texten är ofta gjord i kalligrafi, men den kan också vara handskriven utan någon större kalligrafisk ambition. I några enstaka fall är texten tryckt eller maskinskriven. Innehållet består av en kort sammanfattning av adressatens välgärningar och framgångar. När avsändaren är en institution beskriver texten dess arbete och syfte. Textpartiet avslutas med avsändarnas egenhändiga namnteckningar.

Ibland består texten enbart av avsändarnas namn. En viktig avgränsning ligger dock i textens längd. Om adressbladens text blir för lång (över ett par sidor) talar vi snarare om en kortare festskrift.

För att definiera en adress kan man också utgå från dess syfte och inte från dess form.

Funktionen blir då att uppmärksamma en individ vid ett speciellt tillfälle och avsändarna är flera personer eller institutioner, föreningar, sällskap eller dylikt. Hyllningsadressen presenteras till prominenta personer på bemärkelsedagar som födelsedagar, pensionering, utnämningar av olika slag. Anledningaradress till carl kempe från fysikaliskkemiska institutionen i uppsala, 288 ad 1/37

5

na är alltså antingen ålder eller förtjänst.

Oftast är adressaten en enskild, men när högtidligheten är en bröllopsdag blir det givetvis en gemensam adress för två personer.

Thor Kielland skriver i Bokbinderkunst til fest og til hverdag en lång artikel om adresser, främst ur det norska bokbinderiet H. M. Refsums produktion. Syftet med adresser, menar Kielland, är vanligen hyllning, tack och gratulation. Det kan även vara instiftande eller grundläggande av pris, institution eller dylikt.

Ytterligare ett syfte med en adress, som dock inte Kielland nämner, kan också vara kondoleans. Det verkar dock vara adress till john berg, acc1993/93 ovanligt, jag har bara sett en sådan adress, på Bernadottebiblioteket. Vad gäller syftet finns det emellertid ingen klar avgränsning mellan adresser och liknande företeelser som diplom, medlemsbevis och gratulationskort.

Vilka är då beställarna och givarna av en adress? Kielland utgår från mottagaren och säger att det finns fyra typer av adresser: ”personlige adresser”, ”firma-adressene”, ”institusjons- og korporasjons-adressene” samt ”diplomer”. Den sista typen är dock ingen regelrätt adress, utan en nära släkting, skriver Kielland. Liksom adresser oftast riktas till en speciell person, så är avsändarna i stort sett alltid flera personer eller ett kollektiv. Jag har ännu inte sett någon adress som har presenterats av en person, även om det givetvis är möjligt, kanske särskilt när det gäller en person med ett visst ämbete.

Hyllningsadresser i KB:s samlingar Just nu är jag engagerad i ett arbete att leta upp och registrera de hyllningsadresser som finns i Kungl. bibliotekets samlingar. Syftet med registreringen är dels att försöka utröna och förteckna kb:s bestånd, dels att göra noggranna bokbandsbeskrivningar av hyllningsadresserna. Beskrivningen av den fysiska utformningen är också ett arbete som knyter an till andra samlingar med konstnärliga bokband och praktband i kb.

6

adress till ferdinand boberg från svenska slöjdföreningen, acc1993/92

Hyllningsadressernas placering i samlingarna kan sägas vara en indikation på svårigheten att definiera adresser. I kb är de placerade på flera ställen. De har en egen samling ”Hyllningsadresser” (288 Ad 1) i Översikt över samlingar och kataloger (ÖSK), men det finns även adresser i andra ÖSK-samlingar som till exempel 288 He 3 (Hedbergs bokbinderi). En stor del av adresserna tillhör handskriftssamlingarna, främst de samlingar som är knutna till en viss person. Antalet hyllningsadresser växer främst genom donationer och enstaka förvärv. Flera exempel i den här artikeln kommer från en donation av hyllningsadresser och annat material som förärades kb av familjen Kempe.

De av kb:s hyllningsadresser som hittills har registrerats är från cirka 1900 till 1960-tal. Det är naturligt att mottagarna är boende i Sverige eller har anknytning hit. Avsändarna är i de flesta fall också svenska, men det finns även representanter från Västtyskland, Israel och Ungern.

Antalet hyllningsadresser i kb är ganska blygsamt, hittills har ett 60tal registrerats. kb:s material är därför inte helt representativt. Under ett par dagar i oktober 2006 fick jag emellertid förmånen att titta på den stora samlingen av adresser i Bernadottebiblioteket. Mina undersökningar där har gett ett bra jämförelsematerial och jag kommer att nämna några exempel ur Bernadottebibliotekets samlingar i min genomgång av kb:s material nedan.

7

Antalet kungliga adresser uppgår till drygt 1 000 stycken. De sträcker sig från början av 1800-talet fram till våra dagar. Spannet är stort även geografiskt. Svenska kungligheter har genom århundraden mottagit hyllningar, diplom, utmärkelser etc från hela Sverige och i stort sett hela världen. Adressernas utformning och avsändare är också mycket varierade. För vidare studium hänvisar jag till Hyllningsadresser till Konungahuset: kalligrafi, bokbinderi och teckningskonst ur Bernadottebibliotekets samlingar, sammanställd av Carola Sjögren de Hauke och Antoinette Ramsay Herthelius.

De som har fått Hyllningsadressens mottagare är framstående män, och ett par kvinnor.

Bland kb:s material finner vi författaren Nelly Sachs, företagsledarna Frans och Carl Kempe, arkitekten Ferdinand Boberg, bokbindaren Arvid Hedberg m.fl. Med tanke på adressatens ställning är det inte förvånande med en så pass påkostad gåva som en hyllningsadress. Det är mycket troligt att de även fick andra adresser och dyrbara gåvor på högtidsdagarna. Vissa adresser är dock troligen solitärer, som t.ex. adressen till David Eriksson vid hans avgång från tjänsten som förtroendeman och kassör vid Svenska bokbindareförbundet.

Den absoluta majoriteten av kb:s hyllningsadresser har överlämnats på födelsedagar. Det rör sig då givetvis om jämna år, 60-årsdagen, 75-årsdagen etc. I något enstaka fall är det i kombination med utdelning av ett pris. Annars beror bemärkelsetillfället på framförande av hyllningskonsert, tack för utställningshjälp, inrättande av fonder i adressatens namn. Det finns även exempel på att adressaten har blivit invald som medlem i ett sällskap och att detta tillkännages genom en hyllningsadress.

Kvinnor är tyvärr kraftigt underrepresenterade som adressater. Nelly Sachs har redan nämnts. I ett par fall är både adressens avsändare och mottagare kvinnor, det gäller hyllningsadresserna till Cecilia Raphael från Kvinnoklubben i Stockholm och till landhövdingskan Agnes Hammarskjöld från Uppsala läns husmodersförbund.

Bland kb:s hyllningsadresser är de flesta ställda till en person. I de fall mottagarna är flera kan det t.ex. gälla äkta par som firar en större bemärkelsedag. Ett exempel är en adress till grevparet Fredrik och Louise Wachtmeister, som de mottog på silverbröllopsdagen den 27 november 1909. En annan adress som är riktad till två personer är överlämnad 8

till Rödakorsdelegaten Waldemar Langlet och hans hustru Nina den 7 april 1948 vid en hyllningskonsert i Budapest, från ”Waldemar Langlet baráti társaság” (ungefär ”Sällskapet Waldemar Langlets vänner”).

De som har givit Om adressaten vanligen är en person så är avsändarna i de flesta fall flera: institutioner, föreningar, sällskap, företag, vänkrets, anställda. I kb har jag ännu inte sett någon hyllningsadress som är från bara en individ, det rör sig alltid om ett kollektiv. Anledningen till det kan vara att en hyllningsadress och tillfället den uppmärksammar har setts som en så pass stor högtidlighet att den därför kräver flera personers medverkan. Även föremålet för hyllningen och hans/hennes status, makt etc. kan i sig vara en orsak till den kollektiva uppslutningen. Här kan även antalet personer spela in, liksom den status de själva har, antingen som individer eller som grupp. Man får inte heller glömma den kostnad som en vacker hyllningsadress innebär. Inte bara ett bokbinderi ska anlitas, utan även en illustratör och kanske en kalligraf. Materialen som används är dyra. Många hyllningsadresser är bundna i fint skinn, guldtryck har använts till pärmarna och pergament till adressbladen.

Hyllningsadressen fungerar som en statussymbol. Den ska ses och beundras av fler än adressaten. Detta faktum kan spela in i valet av pärmdekor, och kanske till och med i hela adressens utformning. Påkostad och genomtänkt dekor i guld och lädermosaik imponerar. Adressens pampiga utformning återkastar då ett positivt sken på både givare och mottagare.

Hyllningsadresser från större institutioner eller bolagsstyrelser är följaktligen mycket genomarbetade. Här återfinns band av Gustaf Hedbergs hovbokbinderi, av Esselte och enskilda bokbindare som Edith Welinder. Illustratörerna är kända namn som Anna Ankarcrona, Lydia Skottsberg, David Nordström och Olle Hjortzberg. Kalligraferna är svårare att identifiera, men i många fall är de troligen identiska med illustratören.

Speciellt intresseväckande är anställdas hyllning till sin arbetsgivare, som i fallet med flera av adresserna till Frans och Carl Kempe och även adressen till Arvid Hedberg från personalen på bokbinderiet (se mer om denna nedan). Å ena sidan är det säkert en ärligt menad hyllning, å andra sedan ligger hierarkin mellan arbetsgivare och anställd i bakgrunden. Förhållandet mellan anställd och arbetsgivare blir ju gärna 9

adress till arvid hedberg från bokbinderiets personal, ur 288 he 3

ojämlikt. Släkten Kempe har dessutom satt sin prägel på bygden och vardagslivet kring Domsjön, förutom som arbetsgivare. Hyllningsadresserna till Carl Kempe visar detta tydligt. Han har mottagit gratulationer från lokala sångar- och scoutföreningar som han hade anknytning till.

Det verkar också finnas ett samband mellan adressens utformning och beställaren. Hyllningsadresserna från anställda, sångarföreningar och en liten vänkrets är gärna enklare i inbindningsteknik, illustrationer och kalligrafi. Ett exempel är Domsjöverkens scoutkårers hyllning till Carl Kempe på 60-årsdagen den 8 december 1944. Adressen består av vikt skinn utan förstärkningar med en enkel pärmdekor av flätade kanter. Illustrationerna och texten är skapade med kulspetspenna. Vad gäller den lilla vänkretsen så finns ett annat exempel ställt till Carl Kempe. Den ”adressen” är snarast ett finare gratulationskort. Pärmarna består av ett vikt blad. ”Frampärmen” är dekorerade med en karikatyr av Carl Kempe i jägarutstyrsel. Adressbladens text visar avsändarnas namnteckningar. Liknande enkla adresser från vänner och bekanta har även getts till författaren Bertil Malmberg och till lärarinnan Elisabeth von Feilitzen.

10

Stora och små bokbinderier Bland de bokbindare och bokbinderier som har förfärdigat kb:s adresser dominerar Gustaf Hedbergs hovbokbinderi. De har bundit ett stort antal av de adresser med bokbindarsignatur som jag hittills har registrerat. Personalen på bokbinderiet har dessutom överlämnat en egenproducerad hyllningsadress till Arvid Hedberg själv. Adressen har pärmöverdrag i orange marokäng. På frampärmen finns bland annat dekor i form av små böcker i brunt skinn och guld, vilka anknyter till både avsändare och mottagare. Även adressbladens illustration har samma ämne. Illustratören Berta Svensson har där gjort en liten målning av ett konstnärligt bokband.

Andra bokbinderier är stora namn som F. Beck & Son, Esselte, Norstedts och Herzog, men det finns även mindre företag som AB Levins i Uppsala. Samma namn återkommer i Bernadottebibliotekets samlingar. Där dominerar F. Beck & Son i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, för att sedan gå tillbaka till förmån för Norstedts och framför allt Gustaf Hedbergs. I de kungliga samlingarna finns också alster

adress till carl kempe från sjöbolagets styrelse, 288 ad 1/17

11

från en mängd små bokbinderier från hela landet, vilket inte är lika framträdande i kb:s samling även om det förekommer.

En av hyllningsadresserna till Carl Kempe (från Sjöbolagets styrelse den 8 december 1959) är bunden i mörkbrunt getskinn och har en smakfull pärmdekor i form av adressatens initialer och en enkel tallkvist. Dess illustration är signerad Edith Welinder och det är troligt att det också är hon som har komponerat pärmdekoren. Däremot är det mer tveksamt om hon även är bokbindare. Det är inte självklart att bokband och bandets komposition har förfärdigats av samma person.

Vad gäller de större bokbinderierna som Hedbergs och Esselte är bokbandet oftast ett samarbete mellan flera personer, specialister som alla är knutna till samma företag. Adressen och bokbandet i allmänhet är i dessa fall resultatet av flera mästares ansträngningar. Utformningen kan visserligen vara bestämd på förhand av en arbetsledare, men kan också vara tillkommen i samråd mellan representanter för olika yrkesgrupper. Därmed säger också hyllningsadresserna något om hur arbetet på svenska bokbinderier var upplagt under första halvan av 1900-talet.

Tråkigt nog har de allra flesta av kb:s hyllningsadresser ingen angiven bokbindare. Signering saknas helt och vi kan bara spekulera i vem som är upphovsmannen. I många fall rör det sig troligen om rena massproduktioner. En färdiggjord pärm har inköpts och har sedan försetts med adressblad. kb:s senare adresser (1940-tal och framåt) har ofta en ”inhängning” som består av ett löst fäst snöre, under det kan sedan ett vikt ark stickas in. Pärmen kan då användas till olika syften och tillfällen, vilket tyder på massproduktion.

Med pensel och penna Liksom i fallet med bokbindarna är också många av adressernas illustratörer och kalligrafer okända storheter. Ibland kan det gå att hitta konstnären genom att dechiffrera en signatur och liknande. I vissa fall som DNm (David Nordström) och OH (Olle Hjortzberg) är deras sigadress till grevparet fredrik och louise wachtmeister, 288 ad 1/2

12

naturer vedertagna och går lätt att finna i uppslagsverk. I andra fall får initialerna ge en mer diffus ledning som adressen till universitetskanslern greve Axel Fredrik Claësson Wachtmeister från Lunds universitet. Där kan man utifrån illustratörernas initialer och efternamn (P. & M. Olsson) komma fram till att det rör sig om konstnärsparet Pär-Axel och Maria Olsson.

Om man jämför med Bernadottebibliotekets adresser så återkommer samma konstnärsnamn ideligen, liksom bokbindarnas namn. Bland kb:s och Slottets hyllningsadresser finns al- adress till carl kempe från fysikalisk-kemiska institutionen i uppsala, 288 ad 1/37 ster av Berta Svensson-Piehl, Beata Mårtensson-Brummer, Jonathan Swedin, Anna Ankarcrona, Lydia Skottsberg, Anna Berglund m.fl. Påfallande många av illustratörerna är kvinnor. För en grundligare genomgång av de kvinnliga adresskonstnärerna se Magdalena Grams text om adresserna i Bernadottebiblioteket.

I vissa fall är det troligt att illustratören kan återfinnas bland gratulanterna eller avsändarna. På 70-årsdagen den 8 december 1954 fick Carl Kempe en hyllningsadress av fysikalisk-kemiska institutionen i Uppsala.

Adressen har illustrationer dels i form av en bläckteckning av orkidén norna som är innesluten i en cirkel vari växtens latinska namn står (Calypso Bulbosa), dels i form av fotografier av uppförstorad cellulosa ur granfiber. Det finns angivet en illustratör med signaturen T.S. Detta är troligen en av avsändarna: professorn och Nobelpristagaren The(odor) Svedberg på samma institution. På Nobelstiftelsens hemsida kan man mycket riktigt läsa i en kort biografi över Svedberg att han hade studerat fotografi och hade målning och botanik som hobby. Denna adress hör inte riktigt till de enklare, men det är troligen vanligare bland de mindre påkostade hyllningsadresserna att illustratören, bokbindaren och även kalligrafen finns bland avsändarna.

Kalligraferna har sällan signerat sina verk. Man får räkna med att det nog inte var ovanligt att samma person gjorde både bild och text.

I fråga om större bokbinderier är förmodligen även illustratören och kalligrafen en i arbetslaget.

13

Skinn, klot – och trä Flera av kb:s hyllningsadresser har pärmar överdragna med skinn. Det rör sig om olika typer av getskinn som oasis och marokäng, men även kalv (och eventuellt får) förekommer. Enstaka hyllningsadresser har mjuka skinnpärmar utan förstärkning. Det finns även adresser bundna i andra material. Ett par adresser i Nelly Sachs samling har pärmar i färgat papper. I Carl Kempes donation finns en adress där pärmarna är i mycket styvt papper. Avsändarna är avdelning 115 i Hörnefors av Svenska pappersindustriförbundet. Troligen finns det en tanke bakom adressens utformning som knyter an till pappersmassaindustrin. (Denna adress är inte så enkel som den kanske låter, den har en avancerad tillslutningsanordning av silverspännen och adressbladen är i pergament.)

Den 3 juni 1942 fick Norstedts faktor Viktor Åström en adress bunden i grå-vitt linne. I gruppen av band i textil finner vi också pärmar i skinnimitation på textilbas. De kan vara massproducerade. I de flesta fall finns det ingen regelrätt bindning utan adressbladen har stuckits in under en tråd som sitter löst fäst vid ryggens huvud och fot. Detta talar för att denna pärmtyp inte var gjord för en speciell adress, utan kan ges till olika adressater. Pärmar i skinnimitation har mest använts till kb:s senare adresser.

Ett av de mer udda materialen som finns representerade är pärmarna till en hyllningsadress som Nelly Sachs fick 1966 av Judiska Nationalfonden, Keren Kajemet Leisrael. Till författarens hyllning planterades en dubbellund – 2 500 träd – i Gustav VI Adolfs skog i Migdal Haemek i Nedre Galileen. Pärmarna är gjorda i trä med rygg i ljusbrunt skinn.

Dekoren utgörs av ett trädemblem i metall, troligen koppar. En liknande adress återfinns i Bernadottebiblioteket. Den gavs till Gustav VI Adolf den 11 november 1962 från svenska judar och till kungens ära ska just den skog planteras i Migdal Haemek som nämns i hyllningsadressen till Sachs.

I kb:s samlingar finns även enstaka adress i styvt papper med silverbeslag till carl kempe från avd. 115 i hörnefors, 288 ad 1/22

14

adress till nelly sachs från judiska nationalfonden, l 90: 6: 14 : 13

adresser helt utan pärmar som alltså ligger närmare gratulationskorten. Dessa adresser består enbart av ett eller flera vikta adressblad utan omslag eller pärmar.

Guldornament och andra dekorer Flera olika tekniker finns representerade i hyllningsadressernas pärmdekor. Det kan vara mosaik, guld- eller blinddekor, färgtryck eller läderplastik. Andra utsmyckningar är spännen, skinnband flätade runt kanterna och metallapplikationer. De pärmar som är i skinn är också mest dekorerade. Men det finns även skinnpärmar helt utan dekor.

Många av hyllningsadresserna har pärmdekor i form av mottagarens namn eller bara hans/hennes initialer. Mönstren är i många fall enkla och traditionella som linjer eller punkter. I jämförelse med konstnärliga bokband från samma tid är de rätt tama, det är inte fråga om några större excesser. Man kan dock se att den konstnärliga stil som kännetecknar övrig samtida design också till viss del går igen i hyllningsadresserna. Detta gäller t.ex. Svenska Slöjdföreningens omnämnda 15

adress till Ferdinand Boberg. Både givaren och mottagaren var själva verksamma inom design och konsthantverk. Detta blir också tydligt i adressens utformning. I andra adresser märks tidens tecken främst i de typsnitt som har använts till namn eller initialer. Som exempel kan vi ta adresserna till Viktor Åström där monogrammen är satta i linjära typsnitt som andas funkis.

Anknytningen mellan bandets utformning och inlagan som är speciell för det moderna bokbandet syns även bland hyllningsadresserna.

Dekoren anknyter gärna till adressaten. På flera av adresserna till ämbetsmannen och politikern Fredrik Wachtmeister återfinns släktens vapen. Heraldiska symboler är inte ovanliga som pärmdekor. Kapten Victor von Feilitzen fick t.ex. på 50-årsdagen 1920 en adress med adlig krona på frampärmen.

Förutom dessa tydliga exempel på mer officiella motivval återspeglas också adressatens intressen i pärmdekoren. En hyllningsadress till Carl Kempe är bunden av Gustav Hedbergs hovbokbinderi och avsändarna är vänner som bara står under pseudonym. Pärmarna är i rött getskinn (marokäng eller oasis) med mosaik, guld- och svarttryck. På frampärmen står adressatens namn och datum i guld. I mitten avbildas en orange räv och ett grönt glas på fot i intarsia och guldtryck. Räven och glaset har förmodligen en tydlig mening för både Kempe och hans vänner, men den är tyvärr dold för oss. Ett annat exempel kommer även det från Kempes donation. Adressen från de ”Kempeska körerna” (Alfredshems, Domsjö, Husums, Hörnefors och Norrbyskärs manskörer) har pärmdekor i läderplastik. På frampärmens mitt finns en lyra och notblad. Motivvalet har uppenbarligen valts för att påminna om den musikaliska kopplingen mellan adressat och avsändare.

Det konstfärdiga innehållet Hyllningsadressens inlaga utgörs, som nämnts, av ett eller flera blad, här kallade adressblad. Adressbladens dekor består i samtliga fall av en kortare text och ofta en illustration och/eller någon annan bildlig dekor som ramar eller vinjetter. Det vanligaste är att adressbladen är fästa vid pärmarnas insidor liksom för- och eftersättsblad. Exempel på den vanligaste lösningen för adressbladen är adressen till Ferdinand Boberg, Nobelprisdiplomet till Nelly Sachs och flera av adresserna som presenterats till Fredrik Cl:son Wachtmeister. Om det bara finns ett adressblad är det fästat på bakpärmens insida. Frampärmens insida är då täckt med 16

ett mer konventionellt försättsblad eller spegel, t.ex. adressen till Cecilia Raphael från Kvinnoklubben i Stockholm 8 december 1913.

Det är dock inte ovanligt att adressbladen utgörs av flera vikta ark som har häftats i ryggen. I enstaka fall kan det t.o.m. röra sig om ett par lägg. En av adresserna till Carl Kempe ser ut på detta sätt. Den kommer från personalen på Mo och Domsjökoncernen och har 93 sidor med alla avsändarnas namnteckningar. De adresser som har adressbladen som inlaga har istället försätts i t.ex. marmorerat papper eller doublurer i textila material som siden eller linne. De undersökta adresserna har i samtliga fall utom ett, adressblad i antingen papper eller pergament.

Undantaget är en adress som enbart består av en bit vikt skinn och där text och illustrationer tecknats direkt på skinnets baksida.

Adressbladens texter är i stort sett alltid korta. Det rör sig om en presentation som t.ex.: ”Till landshövdingskan fru Agnes Hammarskjöld på 60-årsdagen från medlemmarna i Uppsala läns husmodersförbund.”

Det kan också vara en kortare berättande text om adressatens förtjänster, med lyckönskningar och förhoppningar inför framtiden. I vissa fall handlar texten också om avsändarna, speciellt i fallet med mer officiella sammanslutningar som föreningar och institutioner. Textpartiet avslutas med avsändarnas namn, antingen institutionens eller individernas. Personnamn är skrivna av dem själva eller av den kalligraf som skrivit resten av texten. Kalligrafi är mycket vanligt förekommande. Det finns dock exempel på tryckt text och någon enstaka text har förfärdigats med skrivmaskin.

I några fall är texten handskriven, men den kalligrafiska ambitionen har kanske inte varit så hög. Svart bläck används mest, men även andra färger förekommer.

Det är vanligt med illustrationer i kb:s hyllningsadresser. De tekniker som dominerar är akvarell, gouache och bläck. I det undersökta materialet finns även exempel på fotografier och illustrationer i olika slags pennor eller kritor. Det är mest polykroma bilder, adress till cecilia raphael från kvinnoklubben, acc2006/14

17

de enfärgade har oftast utförts i svart bläck. Guldinläggningar är också vanliga för att förstärka intrycket och göra illustrationen mer imponerande. Illustrationerna är antingen en hel bild eller bårder av olika slag. Bilderna förekommer i de flesta storlekar, från att täcka en hel sida till att bara finnas som en vinjett. Runt texten, och ibland även bilden, finns bårder som ramar in, till exempel blomgirlander eller andra växtrankor. Det är dock vanligare att bårderna har en abstrakt utformning, som en meanderbård.

Med några få undantag är bilderna figurativa. De föreställer exempelvis natur, byggnader eller landskapsvyer. Det är sällan fråga om några avantgardistiska bildval. Stilen är strikt föreställande och motiven är gärna traditionella. Några exempel är barrskog, byggnader från slöjdutställningen 1909 (Boberg), fabriksbyggnader, klockstaplar. Enstaka porträtt av adressaten finns också. Heraldiska motiv som Wachtmeisters släktvapen och Ungerns landsvapen förekommer. Fotografierna föreställer adressaten eller givarna, men även byggnader och annat.

Jag konstaterade ovan att det är vanligt att pärmarnas dekor har anknytning till mottagarens yrke, intressen eller ursprung. Detta gäller i ännu högre grad för dekoren på adressbladen. Illustrationerna i adresserna till Frans och Carl Kempe föreställer till exempel byggnader och miljöer från Domsjön där deras pappersmassaindustrier låg. Det finns i deras adresser också målningar av skog och i ett fall är det foton av starkt förstorade cellulosafibrer. I adressen till Ferdinand Boberg föreställer bilderna de byggnader som han ritade till slöjdutställningen. På 70-årsdagen 1921 fick läkaren John Berg en adress vars adressblad har illustrationer som Hygieias orm som försöker dricka ur en skål, samt Asklepios stav med en ringlande orm, båda välkända medicinska symboler. Bokbindaren David Eriksson har även han fått en adress med yrkesrelaterade illustrationer: en uppslagen bok och en kassaapparat återfinns i adressen från Svenska bokbindareförbundet.

En intressant fråga är om illustrationerna säger något om adressaten eller givarna, och i sådana fall vad. Som nämnts ovan är ett syfte med hyllningsadressen att visa upp och imponera. Det är en mycket officiell bild av de inblandade som kommer fram i adressernas dekor. Framför allt är det vanligt att påvisa den framgångsrika yrkesrollen. Mer sällan får vi en klar bild av mottagarens personlighet. Hyllningsadressen blir då egentligen ännu ett sätt att ytterligare understryka och tydliggöra det omvärlden redan vet. Den blir ett medel att konsolidera en redan hög status.

18

Vissa av adressbladens bilder trotsar dock alla försök till tolkning.

Ett exempel finns i en hyllningsadress till Fredrik Cl:son Wachtmeister från Kungl. Akademien för de fria konsterna. Det är en gouache av Gottfrid Kallstenius som föreställer svenskt kust- eller skärgårdslandskap med ett grekiskt tempel i tallskog och ett vikingaskepp. Med tanke på bildens alla element finns det säkert en tanke bakom motivvalet. Är hyllningsadressen en bok, ett konstverk eller bara en tjusig present?

Under mitten av 1900-talet börjar hyllningsadressernas kvalitet försämras, både vad gäller material och utformning. Tydliga exempel finns i donationen från familjen Kempe där de yngsta hyllningsadresserna inte är bundna av välkända bokbinderier utan har mer blygsamma ursprung. I vissa fall är de till och med massproducerade pärmar där adressbladen är löst fästa under en tråd eller ett snöre och lätt kan avlägsnas. Gränsen till påkostade gratulationskort blir då alltmer otydlig.

Det märks också att pärmarnas dekor och material är ”enklare”. Pärmarna kan till exempel vara i billigare skinn eller klot. Dekoren har reducerats till enstaka guldlinjer, om det finns någon dekor kvar alls. Även adressbladen är annorlunda. Papper har nästan helt ersatt pergament. Det är färre illustrationer och de som finns är enklare. Samma sak gäller kalligrafin. I vissa fall kan vi inte ens använda ordet kalligrafi i betydelsen skönskrift eftersom adressbladens text är skrivna med kulspetspenna eller på skrivmaskin.

Har hyllningsadressen blivit förlegad som gåva? Om kb:s bestånd är representativt så kan vi se en tydlig nedgång. Det kan ha att göra med att privatbokbindningen minskade kraftigt och förlagsbindningen ökade. En annan faktor som kan spela in är att den konstnärliga kvaliteten på massproducerade böcker i många fall har förbättrats. Dagens förlagsbundna praktverk står sig ofta väl i konkurrensen. Seden att ge påkostade gåvor vid högtidliga tillfällen har dock inte dött ut. Hyllningsadressen har kanske ersättare i guldplaketter eller konstglasföremål.

Det finns dock ett tillfälle då en ”hyllningsadress” fortfarande delas ut och det är på Nobeldagen. Jag har satt ordet ”hyllningsadress” inom citationstecken för att markera att Nobelprisdiplomet inte är en regelrätt hyllningsadress, utan snarare just ett diplom. Gränsen mellan de båda kategorierna är som sagt flytande. I kb:s handskriftssamlingar finns Nelly Sachs Nobelprisdiplom. Sachs mottog priset 1966 och dip19

nobelprisdiplom till nelly sachs, l 90: 6: 14 : 1

lomet hör alltså till kb:s senare adresser. Denna adress står emellertid i särklass bland sina artfränder. Genom bokbinderiarbetet, illustrationerna och kalligrafin visar den prov på stor hantverksskicklighet och konstnärlighet. Pärmarna är bundna av Hässlers bokbinderi, adressbladens illustrationer är målade av Gunnar Brusewitz och kalligrafin är av Kerstin Anckers. Gunnar Brusewitz illustrationer är inspirerade av några av författarens dikter: ”Landschaft aus Schreien” och ”In einer Landschaft aus Musik”. En av bilderna föreställer Urfågeln – Archaeopteryx – i blå-grön färgskala. Bilderna knyter väl an till adressaten eftersom Sachs använde förstenade djur och växter i sina dikter.

Kungl. bibliotekets bestånd av hyllningsadresser är alltså rätt spretigt, och kanske därför så intressant. Samma personer och företag som gjorde hyllningsadresser var också inblandade i framställningen av konstnärliga bokband och förlagsband. Det finns många paralleller 20

till konstnärliga bokband i synnerhet och bokproduktion i allmänhet.

Liksom i bokbindning i övrigt har många olika material och tekniker använts. Viss stilutveckling som följer utvecklingen i stort under 1900talet kan också märkas.

En del hyllningsadresser är mycket påkostade med dyrbart skinn i vacker mosaik och guldornament, med väl genomtänkta illustrationer som ska överensstämma med både mottagare och avsändare, samt med kalligrafi som pricken över i. Andra hyllningsadresser har gjorts med varsamma amatörhänder, kanske till och med av barn, och med hyllningstexten skriven med kulspetspenna. Oavsett tillverkarnas skicklighet och ambitionsnivå är hyllningsadresser spännande ”allkonstverk” med, oftast, flera begåvningar inblandade i sin tillkomst. Som en illustration till detta vill jag gärna avsluta med att citera konstnären och bokbindaren Thomas James Cobden-Sanderson som ger följande beskrivning av ”The Book Beautiful” i sin bok Cosmic vision: The Book Beautiful, it will be seen, is a sum, the organised sum, of many parts, each co-operating with the rest in the production of something not itself: (1) the contents, the thought or imagery to be communicated by the book; (2) the inscribed or printed page, the vehicle of communication; (3) the decorated and decorative letters, giving distinction to the page and enhancing at once the beauty of the vehicle and the weight and clarity of the impression; (4) the illustration, set beside or amid the script or type; and (5) the binding, enveloping, and setting its seal upon the whole.

(Ur Cosmic vision, 1922, s. 109–110)

L I T T E R ATUR Cobden-Sanderson, Thomas James. Cosmic vision.

Thavies Inn, 1922.

Förteckning å gåfvor och adresser till D.D.M.M. konungen och drottningen med anledning af regeringsjubileet d.

18 sept. 1897 : Utstälda i nationalmuseum från d. 20 okt. s. å. Stockholm, 1897.

Gram, Magdalena. ”Om adresser”. Ur Hyllningsadresser till Konungahuset. Kalligrafi, bokbinderi och teckningskonst ur Bernadottebibliotekets samlingar. Stockholm: Husgerådskammaren, 1997.

Kielland, Thor Bendz. ”Adresser”. Ur Bokbinderkust til fest og til hverdag. Oslo: H.M.Refsum 1937, s. 23–114.

Lindberg, Sten G. ”Gustaf Hedberg – hans franska historiska stilband och engelska fria stil med samtida konstnärers hjälp – främst Agi Lindegren och Olle Hjortzberg.” Ur Biblis, 1963/64, s. 191–252.

Lindberg, Sten G. Konstnärliga 1900-talsband i Kungl. biblioteket. Stockholm: Kungl. biblioteket, 1985.

Lindberg, Sten G. Mästarband. Bokbindarmästareföreningen i Stockholm 350 år. Stockholm: Bokbindarmästareföreningen, 1980.

Nilsson, Axel. Bokbandsdekorens stilutveckling. Göteborg: Röhsska Konstslöjdsmuseet, 1922.

Odqvist, Dagmar och Thorsten Althin. 1927, kring KTH hundraårsjubileum – utställning i KTHB juni–september 1967 – förteckning över utställda hyllningsadresser. Stockholm: KTHB, 1967.

Skogen ger. En bok om Mo och Domsjö aktiebolag. Stockholm: Esselte, 1945.

Svenskt konstnärslexikon. Tiotusen svenska konstnärers liv och verk. Malmö: Allhem, 1952–1967. ”The Svedberg: The Nobel Prize in Chemistry 1926”. http://nobelprize.org/nobel_prizes/chemistry/laureates/1926/svedberg-bio.html Åkerström, Sture. ”Gust. Hedbergs hovbokbinderi i Kungl. biblioteket”. Ur Biblis, 1971, s. 97–138.

21

22

clas- ove strandberg

Linnés källor Om böckerna bakom en vetenskaplig revolution

N

är man läser populära skrifter om Linné får man ibland intrycket av att han var opåverkad av sin samtids vetenskapliga teorier – att han skapade sin systematik helt och hållet själv.

Så var det naturligtvis inte. Linné var väl inläst på tidens vetenskapliga litteratur och han hämtade inspiration från flera källor. I Species Plantarum från 1753 använde sig Linné av närmare 400 vetenskapliga arbeten av andra författare och mot slutet av sitt liv hade han ett omfångsrikt naturvetenskapligt bibliotek. Han hade även tillgång till stora vetenskapliga bibliotek, till exempel Uppsala universitetsbibliotek men också Vetenskapsakademiens växande boksamling. När han under sin vistelse i Holland arbetade för George Clifford och beskrev dennes trädgård i det monumentala arbetet Hortus Cliffortianus använde han sig av Cliffords mycket stora botaniska bibliotek. Utöver tryckta böcker använde han sig även av sitt eget och andras herbarier.

En forskare redovisar alltid sina källor – givetvis för att läsaren skall kunna kontrollera att författaren har citerat korrekt eller tolkat en text rätt. Idag är detta en självklarhet. Ett arbete utan källförteckning och noter är helt enkelt inte ett vetenskapligt arbete. I det här avseendet var Linné ett föredöme. När han beskrev en växt eller ett djur försåg han beskrivningen med tydliga referenser. Ofta har också hans arbeten en litteraturlista.

På 15- 16- och 1700-talen var detta inte speciellt vanligt förekommande. Man redovisade sällan sina källor, och man ”lånade” ganska hämningslöst från varandra. I de botaniska och zoologiska vetenskaperna var det dessutom mycket vanligt att man återanvände äldre bilder.

Ett bra exempel är Dürers berömda bild på en noshörning från 1515.

Dürer utförde bilden utan att ha sett en noshörning i verkligheten.

23

Han utgick från några enkla skisser och beskrivningar från en person som hade sett en levande noshörning i Lissabon något år innan. Dürers bild, mer eller mindre förvanskad, dök sedan upp i en mängd arbeten över hela Europa långt in på 1800-talet.

Bilderna i de tidigaste tryckta botaniska arbetena från andra halvan av 1400-talet och 1500-talet baserades många gånger på bilder ur medeltida handskrifter som i sin tur ofta utgick från antika källor. För oss idag förefaller det lite märkligt att man inte ritade av växter som faktiskt fanns runt knuten utan kopierade äldre bilder. Resultatet blev att växtavbildningarna inte så sällan hade föga med verkligheten att göra.

Kopiering av bilder var den vanligaste formen för illustrering av böcker under 14-, 15- och 1600-talen. Boktryckare köpte ibland upp andra tryckares hela lager av trästockar och återanvände dem därefter. Givetvis var detta en ekonomisk fråga. Det var mycket billigare att använda sig av redan färdiga trästockar och kanske utföra smärre korrigeringar av dessa än att anlita en konstnär som ritade en ny bild, för att därefter engagera en träsnidare som överförde bilden till en trästock. Men det fann även andra orsaker. Länge ansåg man att texten var det primära – man såg ofta bilden som en ren dekoration.

Det dröjde länge innan växtillustrationerna faktiskt var avbildade efter naturen. En föregångare i detta avseende var den tyske läkaren Leonard Fuchs. Hans berömda arbete De historia stirpium commentarii insignes tryckt i Basel 1542 är just ett sådant arbete, där de flesta växterna har avbildats efter naturen. Fuchsian är för övrigt uppkallad efter Leonard Fuchs. Man kan gott säga att Fuchs var en nydanare när det gäller botaniska illustrationer. Han anses ha introducerat principen att i samma bild visa växten i olika stadier – alltså både knoppar, blommor, frukter eller frön samtidigt. Många växter avbildades också i naturlig storlek. Bokens mycket eleganta avbildningar får nog anses vara en av höjdpunkterna för träsnittet som illustrationsmetod inom botaniken.

När det gäller de zoologiska illustrationerna kunde resultatet ibland bli minst sagt fantasifullt framför allt då konstnären aldrig sett djuret i verkligheten. ”[…] man ur: leonard fuchs, de historia stirpium 1542

24

ur: john johnston, historiae naturalis 1657

målade en hare och skref öfwer att det skulle wara en björn” för att tala med Linné. John Johnstons version av en älg från 1657 är ett bra exempel på detta.

Species plantarum Ett av Linnés viktigaste vetenskapliga arbeten, Species plantarum utgivet i Stockholm 1753 utgör idag grunden för den vetenskapliga namngivningen av växter. Växtnamn publicerade före 1753 godkänns inte. Arbetet fungerar även som en bibliografi över praktiskt taget all förlinneansk botanisk litteratur. Enligt en sentida engelsk översättning av Species noterade Linné närmare 400 vetenskapliga arbeten av andra författare och en stor del av dem var illustrerade. Det kunde vara oerhört ståtliga och påkostade arbeten från sent 1600-tal till en bit in på 1700-talet men även betydligt äldre arbeten med mycket enkla illustrationer. Om illustrationerna var av dålig kvalitet var det givetvis viktigt att den skrivna eller tryckta informationen om växten var utförlig. Linné försökte ge åtminstone en 25

referens till ett illustrerat botaniskt arbete i Species plantarum.

Referenserna är ofta svåra att tyda – åtminstone för en lekman.

Dessutom redovisade Linné inte alltid alla sina referenser i sin litteur: carl von linné, species plantarum 1753 raturlista och förkortningarna han använde är ibland synnerligen kryptiska. Man måste dock komma ihåg att utbudet av vetenskaplig litteratur på Linnés tid var begränsad – åtminstone med dagens mått mätt. Vi kan utgå ifrån att en med Linné samtida läsare förstod att ”Roy” betyder Adrian van Royen, Flora Leydenesis 1740. Likaså att ”Segu” betyder Jean Francois Seguier, Plantae Veronenses.

Hortus Malabaricus I Genera Plantarum från 1754 skriver Linné att endast två arbeten hade hans fulla förtroende när det gäller växtavbildningar: Dillenius berömda Hortus Elthamensis och Hortus Malabaricus.

Ett av de mera omfattande botaniska arbetena som utkom under 1600-talet var Hortus Indicus Malabaricus publicerad i 12 folioband i Amsterdam mellan åren 1678 och 1693. Upphovsmannen till detta stora arbete var Hendrik Adriaan van Reede tot Drakestein (1636–1691). Han föddes i Holland i en välbärgad adlig familj som under lång tid spelat en betydelsefull roll i Utrecht. Han hade ingen akademisk utbildning, tog anställning i Holländska Ostindiska kompaniet vid 20 års ålder som soldat. Han deltog bland annat i erövringen av Sri Lanka och Malabar – nuvarande Kerala – och blev snabbt befordrad på grund av sin duglighet, både som soldat och som administratör. Under sin tid som guvernör i Malabar påbörjade han sitt arbete med att ge ut en beskrivning av floran i provinsen. Resultatet blev Hortus Indicus Malabaricus som länge var det mest omfattande arbetet över växtligheten i Asien.

Van Reede anställde mängder med folk som samlade in växter åt honom och där många planterades i kompaniets trädgård i Cochin. Han anställde också folk som tecknade av växterna och till planscherna tillfogades mycket noggranna beskrivningar där blommans färg, doft och smak och deras praktiska värde noterades. Detta granskades därefter av lokala experter som lade till växternas medicinska nytta. Allt skickades därefter till Amsterdam där resultatet granskades av välkända forskare 26

och där skickliga gravörer utförde planscherna. Avbildningarna försågs med växtens namn på 4 olika språk – latin, malayalam, arabiska och konkani. Malayalam talas i södra Indien och konkani i området runt Goa. Van Reede kom att ägna mer än 30 år av sitt liv åt detta stora projekt.

Trots mycket stora svårigheter med finansieringen, att holländska botanister, förläggare och vänner avled och att arbetet sålde dåligt drev han framgångsrikt igenom projektet. Man kan förmoda att han hade ett verkligt intresse för botanik men det var knappast den enda anledningen. Många av växterna som beskrivs i Hortus hade en medicinsk nytta.

Man får inte glömma bort att Holland etablerade sig som en kolonialmakt med militära medel – inte minst i Indien. I krig är som bekant behovet mycket stort av läkemedel. Varför importera mediciner när man kan odla medicinalväxter själv! Väldigt ofta var det nyttoaspekter som

plansch ur: hendrik adriaan van reede tot drakestein, hortus indicus malabaricus

27

drev fram tillkomsten av forskningsresor och stora botaniska arbeten.

Linné engagerade sig tidigt i Kungl.

Vetenskapsakademiens bibliotek och dess bokinköp och om Hortus Malabaricus säger han 1754 att arbetet var ganska rart att få då han var i Holland och att det fanns i Uppsala universitetsbibliotek men brann upp i Rudbecks hus 1702, utom ett par tomer, och nu inte fanns i Sverige. Så här skriver han i mars 1754: ”Wärket är ett mästerstycke öfwer örterna i Indien, och den förnämsta basis att bygga uppå. gierna köpte jag det för privat räkning, om mitt hushåld tillstadde mig; Gud gifwe academien äller något porträtt ur: maria sibylla merian, erucarum ortus, 1718 annat publiqut wärk kunne skaffa sig det.” Akademien beslöt att på Linnés uppmaning köpa arbetet som var till salu i Berlin. Det inköptes för 70 Berliner Riksdaler. Linné använde sig flitigt av Van Reedes arbete. I Species Plantarum infogade han 258 växter från Van Reedes arbete och i senare arbeten ytterligare 95.

Metamorphosis Insectorum Surinamensium En junidag 1699 lämnade ett av Holländska Västindiska kompaniets fartyg hamnen i Amsterdam med destination Surinam. Ombord fanns två kvinnor – Maria Sibylla Merian, en 52-årig konstnärinna och entomolog, och hennes dotter Dorothea Maria. Vad var det som förde dessa två kvinnor ut på en mycket farlig resa som tog mellan två och tre månader ute på öppet hav, ofta under mycket svåra förhållanden?

Maria Sibylla Merian föddes 1647. Hennes far var den berömde konstnären och publicisten Matthäus Merian d.ä. som i Frankfurt am Main ägnade sig åt en blomstrande förlagsverksamhet. När Maria Sibylla var tre år gammal avled Matthäus och året därpå gifte hennes moder om sig med den holländske konstnären Jacob Marrel, idag känd för sina fina stilleben. Som barn i en konstnärsfamilj var det naturligt att Maria Sibylla tidigt började intressera sig för konst, och hennes styvfar blev hennes första lärare.

28

Men hon hade ett annat, för unga kvinnor betydligt ovanligare intresse – entomologi. Hon hade tidigt börjat observera silkesmaskens utveckling till färdig fjäril. Uppenbarligen blev hon fascinerad av larvernas ”metamorfoser” och hon började snart bedriva mer systematiska studier. År 1665 gifte hon sig, fick två barn och utöver att sköta man och barn arbetade hon som lärare i teckning och målning, huvudsakligen åt högreståndsflickor, men jämsides med detta fortsatte hon sina insektsstudier.

I Frankfurt fick hon kontakt med en radikal protestantisk frikyrka grundad av Jean de Labadie, och 1685 lämnade hon sin make för att tillsammans med sina döttrar och sin moder ansluta sig till labadisterna i slottet Waltha i västra Friesland. Hennes medlemskap i gruppen blev inte speciellt långvarigt – redan 1691 flyttade hon till Amsterdam där hon bodde fram till sin död 1717 med undantag för sin resa till Surinam.

På 1670- och 80-talet publicerade hon två arbeten. Det första – under namnet Blumenbuch – kan betraktas som en modellbok eller mönsterbok, där illustrationerna var tänkta att användas som förlagor till exempelvis broderier och Merian har här anslutit sig till en lång tradition av liknande arbeten. Hennes andra arbete hette Der Raupen wunderbare Verwandlung, und sonderbare Blumen-Nahrung där hon visade fjärilars utveckling från ägg till puppa och till färdig fjäril, och växterna de levde av. År 1718 publicerades en latinsk översättning av detta arbete under titeln Erucarum Ortus, Alimentium et Paradoxa Metamorphosis.

När hon 1691 flyttade till Amsterdam var hon en respekterad forskare och konstnär med ett brett kontaktnät. Under sin tid hos labadisterna i Waltha och i Amsterdam hade Maria Sibylla sett många konserverade exotiska insekter, ofta i dåligt skick och aldrig skildrade i sin utveckling från ägg till färdig insekt. Sannolikt växte ett beslut fram hos henne att själv resa till Surinam för att bedriva studier på plats och ställe. För att finansiera sin resa sålde hon i februari 1699 sin stora samling av målningar.

Hon tog också ett lån och avyttrade sin insektssamling. Dessutom skrev hon sitt frontespisen till: maria sibylla merian, metamorphosis, 2. uppl. 1719

29

testamente, vilket visade att hon var fullt medveten om de faror det innebar att resa dit.

Väl i Surinam företog hon tillsammans med sin dotter ett antal expeditioner in i landet och hon stannade också en period som gäst i labadistkolonin Providentia. Maria Sibylla skriver i förordet till Metamorphosis att hon inte hann med de studier hon hade tänkt sig, främst beroende på det tropiska klimatet som uppenbarligen vållade henne stora problem.

Den 2 december 1701 återvände Merian och hennes dotter till Amsterdam försedda med ett stort material i form av teckningar och målningar och allt från konserverade krokodiler till torkade växter. Åren efter hemkomsten ägnade hon sig framförallt åt att förbereda sitt magnum opus.

För att finansiera detta stora projekt sålde hon en del av sina samlingar från Surinam. Ett annat tillfälle att tjäna pengar uppkom när hon fick i uppdrag att illustrera Georg Eberhard Rumpfs verk D’Amboinsche Rariteitkamer. År 1705 kunde hon slutligen publicera sitt monumentala arbete, Metamorphosis Insectorum Surinamensium, utgiven i stor folio.

I förordet skriver Merian att hon inte sparade någon möda på detta verk och att hon använt sig av de främsta gravörerna och det bästa pappret. Arbetet publicerades i Amsterdam i en latinsk respektive holländsk utgåva och innehöll 60 graverade och handkolorerade planscher med vidhängande text. Den andra upplagan, postumt utgiven i Amsterdam av hennes dotter Johanna Helena 1719, som har ytterligare 12 planscher med beskrivningar, gavs även den ut i en latinsk respektive holländsk utgåva.

Under 1500-talet betraktade man fjärilar och larver som olika sorters djur och länge trodde man att insekter härstammade från död materia och inte förrän på 1660-talet förstod man att de utvecklades från ägg. Merian var en av de första som avbildade fjärilarnas hela utveckling – från ägg till vuxen individ. Linné använde sig plansch 22 ur: maria sibylla merian, metamorphosis, 2. uppl. 1719

30

av Merians arbete och på brukligt sätt visade han sin uppskattning genom att namnge en insekt efter henne.

Det är värt att notera att det alltid är insekterna som är det primära i hennes bilder, trots att växterna ofta är helt dominerande.

Georg Dionysius Ehret När Linné arbetade med att beskriva George Cliffords stora trädgård i Hartekamp anställdes också Georg Dionysius Ehret, 1700-talets kanske största botaniska konstnär. Ehret var en skicklig gravör och graverade många plansch 2 ur: maria sibylla merian, plåtar utifrån sina egna målningar och han metamorphosis, 2. uppl. 1719 försåg många botaniska publikationer i Tyskland, Holland och England med illustrationer.

Ehret föddes i Heidelberg 1698 där fadern var trädgårdsarbetare. Sonen följde i sin faders fotspår men visade tidigt en konstnärlig talang och det var fadern som gav sin son den första undervisningen i teckning.

Han tröttnade så småningom på det tunga arbetet som trädgårdsarbetare, övade flitigt i teckning och gav sig ut på resande fot. Så småningom blev han presenterad för apotekaren Johann Wilhelm Weinmann i Regensburg som planerade ett stort botaniskt arbete. Weinmann anställde Ehret för att utföra inte mindre än 1 000 målningar. Efter att ha utfört ca 500 målningar för dennes monumentala Phytanthoza iconographia, som publicerades mellan 1737 och 1745, bröt Ehret kontraktet efter en ekonomisk dispyt. Även om detta omfångsrika arbete har fått mycket kritik av botanister så är det intressant ur illustrationsteknisk synvinkel. Det är ett av de första någorlunda lyckade försöken att trycka planscher i färg. Bilderna är dock kompletterade för hand.

Genom rekommendationer av en god vän kom Ehret i kontakt med den välkände Nürnberg-läkaren Christoph Jacob Trew, som han under åren lopp försåg med stora mängder målningar.

Trew var samlare i stort format och brevväxlade flitigt med botanister och vetenskapsmän runt om i Europa. Samarbetet mellan Ehret och Trew resulterade bland annat i Plantae selectae (1750–1773) och Hor31

plansch 662 ur: johann wilhelm weinmann, phytantoza iconographia

plansch 7 ur: christoph jacob trew, plantae selectae

32

tus nitidissimis i tre volymer (1750–1786).

Efter resor till Frankrike och en kort vistelse i England reste han till Holland där han sökte kontakt med Georg Clifford, en välbärgad direktör i Holländska Ostindiska kompaniet.

Clifford blev imponerad av Ehrets bilder och engagerade honom för att utföra målningar till en bok som Linné höll på att förbereda. Linné förklarade sitt sexualsystem för Ehret och vikten av att analysera blommornas uppbyggnad.

Deras samarbete resulterade i Hortus Cliffortianus med text av Linné och 20 av de 36 planscherna efter målningar av Ehret.

När det gäller vem som var först med tekniken att avbilda ståndare och pistiller och andra detaljer av växterna går meningarna isär. Linné hävdade att det var han som instruerade Ehret medan Ehret själv menade att så hade han gjort länge. Vem som har rätt får vara osagt. År 1736 flyttade Ehret slutligen till England, och tillbringade resten av sitt liv med att måla, illustrera böcker och tidskrifter samt att undervisa. Han levererade några få planscher till Mark Catesbys monumentala The Natural History of Carolina, Florida and the Bahamas Islands och hans Magnolia altissima får nog anses vara den vackraste illustrationen i hela verket. Han levererade också en lång rad bilder till ett flertal vetenskapliga arbeten. Den 19 maj 1757 valdes Ehret in i the Royal Society och året efter valdes han in i Deutsche Akademie der Naturforscher Leopoldina på förslag av Trew. Ehret var förvisso inte

en ordets man, men han publicerade dock tre artiklar i Royal Society’s Transactions och några korta bidrag i Leopoldinas tidskrift. Mellan åren 1748 och 1762 gav han också ut ett eget arbete: Plantae et papiliones rariores som består av 18 utsökt eleganta planscher, graverade och handkolorerade av konstnären själv.

plansch 8 ur: georg dionysius ehret, plantae et papiliones rariores, 1748–1762

på sidan 22 plansch 29 ur: maria sibylla merian, metamorphosis, 2. uppl. 1719 vetenskapsakademiens boksamling samt bergianska biblioteket i stockholms universitetsbibliotek

33

34

axel andersson

Att skapa en bästsäljare Adam Helms och Thor Heyerdahls Kon-Tiki

H

ur skapar man en bästsäljare? Den som har svaret på den frågan har förmågan att förvandla ord till guld. Även om detta verkar osannolikt har vissa författare verkligen lyckats med konststycket. Dan Browns Da Vinci-koden har sålt över sextio miljoner exemplar och tjänat ihop en avsevärd förmögenhet till sin skapare. Men vet Dan Brown verkligen varför han är framgångsrik?

Bokbranschen verkar fungera någonstans mellan genialisk intuition och lotteri. Vissa författare träffar rätt en gång, medan andra upplever succé efter succé. Bästsäljare kan komma från ingenstans och beprövade namn lätt falla igenom. Det händer att böcker säljer sig själva, men ofta finns där ett element av marknadsföring med i processen. Marknadsföring är också den enda delen av skapandet av en bästsäljare som vi seriöst kan studera. Även om vi inte kan lära oss hur man gör en bästsäljare från ax till limpa kan vi i vilket fall komma ett steg på vägen.

Sverige har haft mer än sin beskärda del av internationellt bästsäljande författare, från Selma Lagerlöf till Henning Mankell, men den mest betydande framgången var en norsk bok marknadsförd av en dansk förläggare. Thor Heyerdahls Expedition Kon-Tiki utgavs av Adam Helms på Bonniers dotterförlag Forum 1949. Helms var inte bara Heyerdahls svenska förläggare, utan också den man som skulle förvandla Kon-Tiki till en fenomenal succé. Om det är någon som är värd att studeras, om vi vill veta hur en bästsäljare skapas, så är det Helms, som inte bara sålde boken i Sverige, utan även gjorde den till en enorm internationell framgång.

Thor Heyerdahl drev åtta tusen kilometer över Stilla havet, från Peru till Polynesien, på en fyrtio kvadratfot stor balsaflotte med en besättning på fem man (bland dem den unge svenske forskaren Bengt Danielsson) under våren och sommaren 1947. Heyerdahl, som då var 32 år, kom mer eller mindre direkt från kriget med en dröm att bli en modern upptäcksresande. USAs krigsmakt sponsrade hans företag, som han dokumenterade i skrift och film för en publik som Heyerdahl förställde sig främst skulle finnas i Nordamerika. Syftet med resan var enligt Heyerdahl att bevisa att Polynesien först befolkats av en vit ras ledd av kungen KonTiki som seglat ut från Sydamerika på flottar. Med tanke på hur väl Heyerdahl, som inte var akademiker, ombesörjde att hans resa även skulle bli en god historia, kan vi också dra slutsatsen att resans syfte till lika stor del var ett medel för Heyerdahl att skapa ett intresse runt sin egen person.

Heyerdahl var ingen novis som författare. Redan 1938 hade förläggaren Harald Grieg på norska Gyldendal givit ut hans På jakt efter paradiset – en resebok om Heyerdahls misslyckade försök att återvända till naturen på en söderhavsö på trettiotalet. Expeditionen Kon-Tiki fick också ett visst genomslag i pressen, mest i USA. Uppskattningsvis runt fem hundra artiklar om Heyerdahls spektakulära resa blev publicerade i amerikanska och kanadensiska tidningar under 1947, samt större reportage i viktiga publikationer som Reader’s Digest och Life Magazine. Men det skulle mera till för att bryta sig in på den amerikanska bokmarknaden. Hur mycket Heyerdahl än försökte så kunde han inte få ett amerikanskt kontrakt.

35

Harald Grieg, den mest betydelsefulla norska förläggaren vid tiden för Kon-Tiki, hade givit Heyerdahl ett kontrakt redan före färden. Efter det amerikanska misslyckandet var det bara för honom att återvända hem till Norge och Grieg.

Under sommaren 1948 författade Heyerdahl boken i de norska fjällen. Han skrev med blyertspennor på dagen, för att skriva rent på maskin under kvällen. Den fjärde augusti var han färdig och kunde överlämna sitt manuskript till Grieg.

Boken, Kon-Tiki ekspedisjonen, nådde de norska bokhandlarna i början på november, i god tid före den viktiga julhandelns start.

Efter att Kon-Tiki-boken blev en internationell framgång klagade Heyerdahl på att Grieg inte gjort nog för hans bok i Norge och hävdade att den kunde ha blivit en större succé om Gyldendal marknadsfört den mer. Detta var en sanning med modifikation. Grieg var visserligen konservativ i det att han verkade tro att bra böcker sålde sig själva. Han hyste oförståelse för modern marknadsföring. Före publiceringen av en annan av hans böcker, föreslog en anställd på Gyldendal att förlaget skulle annonsera på Oslos spårvagnar.

Enligt historien skulle Grieg, som själv reste i bil med chaufför, svarat med frågan om folk verkligen åkte med dom där tingestarna. Även utan marknadsföring sålde Heyerdahls Kon-Tiki väl. Grieg trodde så pass mycket på boken att han vågat sig på en stor första upplaga om 10 000 exemplar. I efterkrigstidens Norge var detta en betydande upplaga. Det tog bara femton dagar innan alla böcker var köpta. Amundsen hade visserligen sålt samma antal på en dag med sin Gjennem luften till 88˚ Nord 1925, men Amundsen var då på sin höjd i popularitet till skillnad från Heyerdahl som 1948 inte var tillnärmelsevis lika känd. På ett år sålde Heyerdahl runt 40 000 böcker i Norge, inte illa i ett land där en framgångsrik roman, en genre som för det mesta sålde bättre än reseskildringar, kunde hoppas på att säljas i runt 10 000 exemplar.

Grieg kanske inte kunde så mycket om marknadsföring, men denna märkliga man som var vän med inte bara Knut Hamsun utan också med John Steinbeck och Ernest Hemingway, hade ett internationellt kontaktnät som han flitigt använde till Heyerdahls fördel. Redan när Heyerdahl satt och skrev sin bok under sommaren 1948 hade Grieg sålt rättigheter till Danmark,

36

Storbritannien, samt till Bonniers i Sverige. Men Bonniers intresse var inte översvallande. Förlaget hade redan många reseböcker på gång och ville inte konkurrera med sig själva. Någon gång i början av 1949 fick Grieg ett brev från Adam Helms som undrade om det gick för sig att han på Bonniers dotterföretag Forum kunde ta över utgivningen av Kon-Tiki i Sverige. Grieg bollade frågan vidare till Heyerdahl och uppmanade honom att acceptera, eftersom Helms var en man som personligen gick in för sina böcker. Rekommendationen skulle visa sig vara god.

Adam Helms var i mångt och mycket Griegs motsats. Ett busfrö från barnsben som i sin publika karaktär behöll sitt barnasinne livet igenom och kompletterade det med en rejäl dos bonhomie. Han kom från en dansk läkarfamilj, som hade placerat sin vilde son i bokhandeln i tron att denna bransch var säker för honom. Före kriget träffade Helms Greta Nilsson som jobbade på Sandbergs bokhandel i Stockholm. I dessa oroliga tider flyttade Helms till sin blivande fru i Sverige och båda fick jobb på Bonniers importbokhandel. Under början av fyrtiotalet hjälpte Helms, tillsammans med Greta Nilsson, Bonniers att bli pionjärer i den nya trenden med bokklubbar genom klubben Svalan. 1944 startade Bonniers Forum som skulle ge ut klassikerna i billigt format med Joseph Malaby Dents brittiska Everyman’s Library som modell. Helms utsågs till ansvarig.

Vid tiden för Kon-Tiki hade Helms inte givit ut en enda resebok, men väl en hel del litteratur från de finare salongerna.

Både Heyerdahl och Bengt Danielsson hade föreläst i Sverige under hösten 1948. De kunde notera ett stort intresse för Kon-Tiki. När Heyerdahl till slut accepterade flytten till Forum i januari 1948, gjorde han så med förnyat hopp om sin bok.

Heyerdahl krävde nu större royalty än tidigare.

Helms lyckades förhandla till sig ett kontrakt där procentsatsen visserligen ökade markant, men endast efter 25 000 sålda exemplar. Att Heyerdahl gick med på kontraktet trodde Helms närmast var ett utslag av hybris. Visserligen hade Helms fått lova Kaj Bonnier en första upplaga på 10 000 om han tog Kon-Tiki-boken, men att en norrmans galna flottfärd skulle sälja i 25 000 exemplar i Sverige verkade vara en avlägsen förhoppning.

Om det var någon som var lämpad för att sälja Heyerdahls historia, hur galen flottfärden än var,

så var det Helms. Han skapade en oerhört framgångsrik kampanj för Kon-Tiki i Sverige fylld av visionära grepp. Var Helms hade lärt sig marknadsföring är svårt att säga. Han hade ett intresse utöver det vanliga för sitt arbete. Vid sin död 1980 efterlämnande han en ca sex tusen volymer stor boksamling med litteratur om branschen. Denna samling återfinns nu i Stockholms Universitetsbibliotek. I mångt och mycket kan det nog antas att Helms enorma intresse för förlagsvärlden var ett resultat av hans första succé med Kon-Tiki. Det var som om Helms frågade sig själv hur man skapar en bästsäljare, efter det att han hade gjort det.

Så vad var det som Helms gjorde med Kon-Tiki?

Hans snilledrag var att han instinktivt förstod att Heyerdahl inte bara hade skrivit en bok, utan också skapat början på ett varumärke. Kon-Tiki var så mycket mer än en bok – det var en resa, som senare blev en film, men framförallt en symbol som kunde fyllas med mening. Detta står klart, framför allt idag, då minnet av Heyerdahls skapelse lever kvar i namn på allt från husvagnar till hotell, trots att färre och färre vet var namnet KonTiki har sitt ursprung. Liksom Coca-Cola eller Da Vinci-koden är Kon-Tiki något som vi förväntas associera vissa saker till.

Några år efter Kon-Tiki- framgången sa Helms att upprepning var reklamens lag, och att reklam var en av nycklarna till framgång i förlagsvärlden.

Detta uttalande är ett gott exempel på att Helms inte fullt ut förstod vad han hade gjort själv. Reklam etablerar inte ett varumärke, utan publicitet.

Skillnaden mellan de två är att reklam är något som betalas för, medan publicitet är uppmärksamhet som fås ”gratis.” Ett varumärke kan inte bli framgångsrikt om det inte först får publicitet, reklam bibehåller framgångar men skapar som regel inte dessa på egen hand. Skapade publicitet runt Kon-Tiki var precis vad Helms gjorde. Det var inte han som främst upprepade varumärkt tills det blev känt, utan han lät andra göra det istället.

Helms kampanj för att skapa publicitet runt Kon-Tiki hade två målgrupper – media och bokhandlare, två grupper som stod i direkt interaktion med potentiella köpare. Tidningarna lockades till att skriva om Kon-Tiki genom spektakulära händelser som Helms arrangerade. Till utgivningsdagen, fredagen den tolfte augusti 1949, hade Helms ordnat en stor utställning på PUB i Stockholm. Där kunde inte bara en modell

av flotten beskådas, utan också en livs levande besättningsman, Herman Watzinger, som informerade besökare om resan och om hur det var att bära helskägg i tropikvärme. Framför allt hade tidningarna i förväg aviserats om händelsen och försetts med teckningar och annat material, för att kunna rapportera om utställningen samma dag som den öppnades.

Ett annat exempel på hur Helms skapade publicitet i pressen var när han ett år senare, för att fira framgångarna med Heyerdahls bok, sjösatte en modell av flotten i Brunnsviken. Det var inte många privatpersoner närvarande vid evenemanget, men detta spelade ingen roll då de mest betydande personerna, journalisterna, var där.

Vad som var viktigt var att Kon-Tiki blev omtalat i media, inte att någon publik såg den märkliga och smått parodiska sjösättningen. Att finnas på plats i nyhetsspalterna var ett av de mest betydande sätten att skapa publicitet. Plats i tidningen kunde köpas, och Helms gjorde också detta, men om journalisterna själva skrev blev genomslagskraften så mycket större.

Bokhandlarna var den andra viktiga gruppen som kunde föra Kon-Tikis talan. Helms bombarderade alla Sveriges bokhandlare med informationscirkulär före publiceringen av Kon-Tiki. Han skickade upprepade uppmaningar att bokhandlarna själva skulle läsa boken, samt en kalender som räknade ned till utgivningsdatum. Precis före utgivningen köpte Helms en ansenlig mängd balsaträd, Kon-Tiki-flotten var byggd av detta material, från ett företag som gjorde modellflygplan och skickade ut det till bokhandlarna. En stor skyltfönsterutställning av papp skickades också ut. Kort efter utgivningen samlade Helms också Stockholms bokhandlare i en biograf och lät Heyerdahl föreläsa för dem så att den rätta försäljningsglöden skulle infinna sig i huvudstaden.

Helms var i både sitt publicitetsskapande och i sin reklam mycket noga med att Kon-Tiki likt ett varumärke skulle uppfattas som en universell produkt som alla skulle kunna ta till sig. Medvetet undvek han till och med att Heyerdahls bok skulle bli klassificerad som en reseskildring, för att inte på något sätt begränsa dess publik.

På samma sätt så var han mycket tydlig i sina brev till Sveriges bokhandlare att de inte skulle behandla boken som om den endast passade till en manlig publik. Kon-Tiki skulle vara en bok för

37

alla, och män var självklart inte hela marknaden – även om bokens fokus på manlig heroism skulle kunna antas attrahera fler pojkar och män än flickor och kvinnor.

Helms framgång i att skapa ett varumärke av Kon-Tiki var i mångt och mycket hjälpt, som han senare erkände, av namnet själv. Kon-Tiki var kort, väckte nyfikenhet, och var lätt att komma ihåg.

Det var också lätt att uttala på alla världens språk – namnet var i sig självt universellt. Till detta kan läggas en aspekt som Helms inte noterade – KonTiki innehöll också ett hårt ”k-ljud” i början, ett beprövat recept för att skapa ett varumärke som fastnar, tänk bara på Coca-Cola, Kodak, eller Kleenex. Heyerdahl själv visade vikten av sitt varumärkes originalitet när han ändrade den traditionella stavningen på den mytiska sydamerikanska gudomligheten och kungen Con-Tici eller Con-Ticci. Men Heyerdahl var likt Helms inte fullt medveten om att det var ett potentiellt varumärke han skapat, något som blev tydligt när han alltför sent försökte formellt registrera namnet som sin egendom.

Forums och Helms första resebok blev en dundersuccé. Heyerdahls historia om livet på en flotte i Stilla havet sålde direkt i astronomiska siffror. Inom mindre än en månad hade de 25 000 exemplaren passerats som garanterade Heyerdahl den inkomst, som Helms inte trodde var möjlig.

Inom ett år hade 100 000 exemplar sålts. Hur mycket detta var kan illustreras med att en bok kunde betraktas som en internationell bästsäljare vid denna tid om den sålde mer än 50 000 exemplar i hela världen. Heyerdahls bok var mer än en bästsäljare, den var ett fenomen. Detta fenomen var i hög grad skapat av Helms visionära marknadsföring av boken i Sverige.

Marknadsföringen med vilken Helms sålde Kon-Tiki blev en modell för resten av världen.

Både den brittiska förläggaren, Allen & Unwin, och den amerikanska (Heyerdahl lyckades till slut få ett kontrakt med Rand McNally i Chicago) var ivriga att höra hur den första Kon-Tiki-succén, den svenska, hade skapats och var i kontakt med Helms som berättade om sin kampanj. Helms fokus på publicitetsgenerering för varumärket KonTiki var något som blev tydligt kopierat i dessa länder. Hans taktiska drag härmades också intill minsta detalj, Kon-Tiki-utställningen som först visats på PUB dök upp på ställen som Harrods

38

i London, och Heyerdahl själv reste runt för att entusiasmera bokförläggare med föreläsningar.

Till och med Helms skyltfönsterutställning blev noggrant reproducerad. Både bokhandlare och media blev bearbetade för att skapa vad Helms hade kallat en ”Kon-Tiki-feber” – eller en hype som vi kan kalla det på nysvenska.

De utländska förläggarna var också noggranna med att behålla namnet Kon-Tiki i titeln på Heyerdahls bok, även om det på det brittiska förlaget höjdes många stämmor emot, samtidigt som de framhävde det universella temat i berättelsen.

Helms gav dem rådet att inte kalla boken en reseskildring, ett råd som följdes. Att boken kunde läsas av alla, gammal som ung, man som kvinna, var också en viktig del av den marknadsföringen.

Viktigast var att skapa en ”feber” runt produkten som kunde smitta av sig på allt och alla. Kon-Tikis publicitet, genom så osannolika sammanhang som predikningar, hattar, dikter, chokladkakor, och till och med i ett skvadronmärke i den brittiska flottan, användes sedan också i reklamen som bekostades för att hela tiden hålla febern runt varumärket hög.

Under början av femtiotalet firade Heyerdahl framgångar med sin Kon-Tiki över hela västvärlden. I april 1953 hade Kon-Tiki sålt mer än en och en halv miljon exemplar i USA, samt en miljon i Storbritannien och Kanada. Den amerikanska förläggaren fick också den nationella bokbranschens pris för sin marknadsföringskampanj, ett pris de kunde tacka Helms för. Boken sålde också fantastiskt väl i både Frankrike och Tyskland.

Detta under en tid av avsevärda ekonomiska svårigheter. Europa hade just kommit ut ur en sex år lång fruktansvärd mardröm. Det var till och med svårt i vissa fall för förläggarna att komma åt tillräcklig kvantitet papper för att trycka boken.

Helms uppskattade i mitten på sextiotalet att omkring femtio miljoner exemplar av Kon-Tiki hade tryckts runt om i världen. Oavsett om denna siffra stämmer så är detta antal med säkerhet större nu, då boken sällan låtits gå ur tryck. Varumärket som Helms hjälpte till att skapa har i vilket fall som helst nått många fler och har nu blivit del av en global begreppsvärld. Kon-Tiki har kommit att representera drömmen om det tropiska och inbjudande primitiva, om det så är i from av en husbil, en strand i St. Tropez, en pizzeria i Florens, eller en dykklubb i Thailand. Kon-

Tiki-boken hade säkert sålt hyggligt utan Helms banbrytande upptäckt att en bok också kan vara ett varumärke, men det är inte troligt att Kon-Tiki idag hade varit så mycket mer om inte Helms hade inspirerat förläggare världen över att skapa den där ”febern” runt konceptet och boken.

Hur skapar man en bästsäljare? Adam Helms recept var att förvandla en bok till ett varumärke.

Varumärket självt skulle inpräntas på den allmänna näthinnan genom uppmärksamhet och publicitet, både i media och i samhället i stort,

istället för att använda sig av betald reklam. Denna uppmärksamhet hjälpte till att skapa en ”feber” runt produkten som gjorde att den till slut nästan sålde sig själv. Detta betyder inte att produktens, bokens, innehåll var oväsentligt. Till och med en sådan sak som val av titel var av stor betydelse. Helms själv var mycket medveten om att man inte kunde skapa en bästsäljare av en dålig bok. I slutändan skapades bästsäljaren om norrmännens galna flottfärd genom mötet mellan en visionär författare och en kreativ förläggare.

39

kerstin e. wallin

Valfrid Palmgren och KB

F

ör drygt 100 år sedan steg den första kvinnliga tjänstemannen in på kb och dagspressen över hela landet informerade sina läsare om det. Men varför var nu det så märkvärdigt?

Kvinnan i fråga, Valfrid Palmgren, antogs i november 1905 som extraordinarie amanuens. Dessa tjänster utgjorde det första steget på den statliga karriärtrappan och även om de som regel medförde många års umbäranden och uppoffringar (ingen eller mycket låg lön, godtyckliga förhållanden, lång väntan på befordran m.m.) var de eftersökta. De ledde ju fram till en mycket trygg anställning, hög status och goda framtidsutsikter – för män. Enligt regeringsformen var högre statliga tjänster nämligen förbehållna svenska män och här kom alltså en kvinna in i bilden på ärevördiga kb – nationalbiblioteket. Vilken nyhet!

Valfrid Palmgren föddes i Stockholm år 1877, som äldsta dotter till K.E. Palmgren och Ida f.

Pohl. Pappan hade året innan öppnat ”Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom” (senare ”Palmgrenska samskolan”) – Sveriges första i sitt slag och en pedagogisk experimentskola där man satsade på både handen och anden. Pojkar och flickor behandlades lika, utbildningen innehöll både musik och slöjd, undervisningen i moderna språk sköttes till stor del av infödda lärare och eleverna fick till och med gymnastisera tillsammans! Nymodigheterna väckte givetvis uppståndelse men när kung Oscar så småningom besökt och godkänt skolan tystnade kritiken. År 1885 avlade Valfrid Palmgren mogenhetsexamen i sin pappas skola och fortsatte sedan studierna vid Uppsala universitet. Under studie-

40

tiden arbetade hon även som lärare i skolan. I maj år 1905 disputerade hon på en avhandling om infinitiven hos Agrippa d’Aubigné, en fransk renässansförfattare. Vad skulle hon så göra med sin fina examen? Det var inte många karriärvägar som var öppna för dåtidens kvinnliga filosofie doktorer. En stor del av dem ägnade sig åt undervisning och det kunde även Valfrid Palmgren ha satsat på. När pappans hälsa började vackla i början av 1900-talet insåg hon emellertid att hon inte ville vara kvar på skolan under en ny ledning.

Redan år 1903 hade hon därför kontaktat kb och hört sig för om möjligheterna till anställning, men efter ett inte särskilt lyckat samtal med riksbibliotekarien Carl Snoilsky – som påpekade att det krävdes doktorsgrad – fick planerna vila i avvaktan på den.

Carl Snoilsky avled år 1903 och efterträddes av E. W. Dahlgren som var öppen för de nya strömningarna i tiden. När Valfrid Palmgren i januari år 1905 åter ansökte om anställning på kb var förutsättningarna således gynnsammare och resultatet blev positivt.

På kb arbetade förutom riksbibliotekarien även två bibliotekarier, fem ordinarie amanuenser (av vilka två faktiskt bara var filosofie licentiater!) och fyra e.o. amanuenser. Dessutom fanns arvodesanställd personal, volontärer och biträdespersonal.

E.o. amanuenser skulle enligt instruktionerna från år 1877 biträda de särskilda afdelningarnas ordnande och katalogisering äfvensom vid utlåning och öfriga arbeten”. För Valfrid Palmgren, eller VP som hon fick heta på kb, betydde det låneexpeditionen och avdelningen för svenska tryck. I sina

minnesanteckningar många år senare beskriver hon låneexpeditionens chef, dr Beijer, som ”ytterst vänlig och hjälpsam” och den svenska avdelningens chef Ludvig Linder som ”ett original, ytterst oformell i alla avseenden, okonventionell, likgiltig för hur han klädde sig och tog sig ut”. Någon snällare och älskvärdare handledare och chef kunde man enligt VP inte ha. kb hade täta kontakter med utländska bibliotek och forskare och år 1906 kom en förfrågan från en dr F. von Wenckstern som givit ut en bibliografi över Japan och nu var i färd med en andra del. Han undrade om någon på kb ville hjälpa honom med en förteckning över svenska skrifter om Japan. Riksbibliotekarien framförde frågan till personalen men när VP några dagar senare hörde sig för om uppdraget visade det sig att ingen varit intresserad. Hon erbjöd sig då att ta hand om det och det fick hon. När det sedan levererats uttryckte dr von Wenckstern sitt stora tack och var så belåten med arbetet att han tryckte den svenska bibliografin som ett självständigt supplement till sin bok. På titelbladet fick VP titeln assistant librarian of the Royal Library in Stockholm – ingen dålig befordran! Det borde ha stått library assistant, men gjort var gjort och det kom att bli henne till både glädje och nytta. kb var nationalbibliotek och låneexpeditionens chef var noga med att låntagarna skulle inse vilken ära det var att få låna böcker där. VP berättar att han lät dem förstå att personen i expeditionen inte var något vanligt butiksbiträde utan ”en fin ämbetsman”. Emellanåt vågade sig även andra än forskare dit för att fråga efter böcker. År 1906 tog VP emot en ung man som ville låna några nya svenska översättningar av engelska socialpolitiska arbeten. Böckerna fanns naturligtvis på kb, men lånades inte ut till allmänheten förrän efter viss tid. VP hänvisade honom till folk- eller arbetarbiblioteken men han svarade att de biblioteken ”inte var avsedda för folk som ville studera och lära sig något” och uppmanade henne att själv gå och se efter. ”Denna händelse blev mitt öde”, skriver VP senare. Hennes intresse hade väckts, hon gick ut, såg och lärde och fann att det folkliga biblioteksarbetet behövde ryckas upp. Mot den bakgrunden beslutade hon sig för att resa till föregångslandet framför andra, Amerika, för att se och lära av biblioteken där.

Innan Amerikaresan gick av stapeln förhörde

hon sig hos Dahlgren om vilka möjligheter hon hade att bli befordrad på samma villkor som de manliga kollegorna på kb. Frågan var givetvis minst lika intressant för dem. I sitt svar framhöll Dahlgren att det enligt regeringsformen inte gick för sig alls men han skrev samtidigt att om det kunde bli aktuellt med dispens skulle han tillstyrka den utan villkor. Han skrev dessutom att han ansåg att lagen borde ändras för att ge kvinnor tillträde till ordinarie statliga tjänster på samma villkor som män.

Hela hösten 1907 vistades VP i USA och besökte många delstater, stora och små bibliotek, biblioteksskolor och konferenser. Genom arbetet med Japanbibliografin hade hon blivit ett känt namn bland biblioteksfolket och många dörrar stod öppna för henne. I Washington blev hon till och med inbjuden till Vita huset för ett möte med president Roosevelt.

Den amerikanska ’library spirit’ grep hennes hjärta. Med ”library spirit” menades ”de amerikanska bibliotekens tro på boken som den yppersta av vägar, som kan leda till medmänsklig förståelse” och det var en tro som även VP bekände sig till.

Vid hemkomsten skrev hon artiklar i tidningar och tidskrifter och reste runt och höll föredrag.

Hon arrangerade också den allra första kursen för bibliotekarier i Sverige. Den hölls på kb, där Dahlgren stod för både lokal och bokbestånd, och följdes sedan av fler. Den officiella reserapporten, Bibliotek och folkuppfostran. Anteckningar från en studieresa i Amerikas förenta stater, trycktes i 3 000 ex. och översattes till flera språk. Noteras bör att den informerade inte bara om biblioteken utan också om bibliotekarierna, deras utbildning och arbetsvillkor. En stor del av dessa var kvinnor och de fanns inte sällan på höga poster. Den intresserade läsaren kunde till och med räkna ut de kvinnliga bibliotekariernas löner!

Sommaren 1908 besökte VP även Tyskland och studerade de kvinnliga bibliotekariernas situation för Fredrika-Bremer-förbundets räkning. Hennes rapport var mycket kritisk både mot bibliotekens organisation och verksamhet och männens sätt att förhålla sig till den kvinnliga personalen. Bibliotekarieutbildningen fann inte heller nåd inför VP:s ögon. År 1909 var hon den svenska regeringens representant i den tyska biblioteksföreningens general-

41

församling i Dortmund. Intrycken från mötet redovisades i skriften Om Folkuppfostran året därpå.

Hösten 1909 fick VP ecklesiastikministerns (Elof Lindström) uppdrag att som ensamutredare studera folkbiblioteksfrågan och lämna förslag till hur staten skulle främja folkbiblioteksrörelsen. I princip var hon under tiden tjänstledig från kb men det hindrade inte att hon deltog som kb:s ”andre delegerade” i en internationell bibliotekskongress under världsutställningen i Bryssel år 1910. Förste delegerad var bibliotekarien Bernhard Lundstedt. Enligt VP:s minnesanteckningar var det han som drev igenom hennes deltagande och han var, skriver hon, ”obeskrivligt stolt över att Sverige hade en kvinna som delegerad”. När kongressens president, kardinal Désiré Mercier (Belgiens ärkebiskop) skulle öppna förhandlingarna visade det sig att man inte hade ordnat med tolkar för det tillfället. Då begärde Lundstedt ordet och meddelade att Sveriges andre delegerade behärskade flera språk och säkert genast och med glädje skulle stå till tjänst med tolkning!

Den överrumplade VP fick resten av dagen tolka från franska till engelska och tyska och hon skriver att Lundstedt ”sken som en sol över den ära som hade kommit La Suède till del!” Hennes möjligheter till egna bidrag till förhandlingarna den dagen blev givetvis små, men hon befäste sin position på kongressen och fick öppna den stora kongressbalen i armarna på Bryssels borgmästare Adolphe Max. Utredningsbetänkandet presenterades i september 1911 och innehöll förslag om statsbidrag till skolbibliotek och kommunala allmänna bibliotek. Vidare föreslogs att statsbidrag också skulle utgå till risktäckande föreningar med minst 20 000 medlemmar, som bedrev biblioteksverksamhet i samband med studiecirklar. På ecklesiastikdepartementet skulle man inrätta en biblioteksbyrå med konsulenter för rådgivning och uppföljning, utbildning av bibliotekarier m.m.

Vid remissbehandlingen väckte förslaget om statsbidrag till föreningar de starkaste reaktionerna och många instanser befarade att staten på så sätt skulle komma att stödja politisk verksamhet som stred mot dess intressen. Motståndarna hänvisade till Danmark och Norge där statsbidrag bara kunde gå till föreningar som uteslutande sysslade med biblioteksverksamhet. VP motiverade sitt förslag med att majoriteten av biblioteken

42

i landet drevs av nykterhets-, arbetare- och andra föreningar och att dessa utan tvivel skulle driva dem vidare även utan statsbidrag. För att den nödvändiga kvalitetshöjningen skulle komma till stånd vore det därför klokt att stödja och bistå dem. År 1910 fanns det inte många föreningar som uppfyllde VP:s kriterier, vilket hon naturligtvis var medveten om. Hon tvivlade emellertid inte på att möjligheten till god ekonomisk hjälp och vägledning från staten skulle få befintliga föreningar att omorganisera och centralisera sin verksamhet.

När riksdagen behandlade det slutliga förslaget år 1912 antogs förslagen i stort sett oförändrade och det nya bibliotekssystemet levde i allt väsentligt kvar till in på 1960-talet. VP fick rätt när det gällde föreningarnas agerande: abf bildades sommaren 1912 för att få tillgång till statsanslagen. År 1909 ändrades grundlagen till slut så att även kvinnor fick tillträde till högre statliga tjänster. Frågan om vilka tjänster de skulle få upprätthålla, och på vilka villkor, hade emellertid överlämnats till den s.k. Löneregleringskommittén för beredning. När andre bibliotekarien Linder i slutet av år 1909 befordrades till förste, aktualiserades frågan om VP:s möjligheter att få ordinarie tjänst (s.k. fullmaktstjänst) på nytt. Trots att rättsläget fortfarande var oklart förordnades hon att upprätthålla Linders tjänst. Någon prövning av beslutet skedde emellertid aldrig, eftersom VP samma år fick tjänstledigt för biblioteksutredningen och förordnandet därför gick till en av hennes manliga kollegor.

Vid sidan av biblioteksarbetet och den statliga utredningen arbetade VP också politiskt i Landsföreningen för kvinnlig rösträtt och år 1910 blev hon en av de två första kvinnorna i Stockholms stadsfullmäktige. Hon valdes in som ledamot för Allmänna valmanspartiet (högern) – som enligt sina stadgar inte tillät kvinnliga medlemmar… (Är det månne hennes namn som gjort att historikerna inte nämner henne i detta sammanhang?) I sitt jungfrutal i fullmäktige utgick hon från erfarenheterna från bl.a. Tyskland och argumenterade passionerat för ett stadsbibliotek i Stockholm i offentlig regi – tyvärr utan framgång. Dessutom arbetade hon för att starta ett barn- och ungdomsbibliotek i Stockholm och det öppnades år 1912 men då hade VP gift sig och flyttat till Danmark.

Hur var det då att komma som första kvinnliga tjänsteman på kb? Av tillgänglig information att döma förefaller det faktiskt ha varit tämligen konfliktfritt. Riksbibliotekarien var positiv till VP:s anställning och så vitt framgår även till hennes göranden och låtanden under den. Han ställde sig positiv till en befordran via dispens, om sådan skulle bli möjlig, rekommenderade henne till statsanslag för resan till Amerika, lånade ut lokaler och böcker till bibliotekskurserna, samtyckte till att hon representerade kb på 1910 års internationella kongress etc. Samtidigt tyder VP:s minnesanteckningar på att hon och riksbibliotekarien alls inte hade samma uppfattning i biblioteksfrågor. Hon skriver nämligen att riksbibliotekarien inte delade hennes folkbiblioteksintresse, kände skepsis mot ”det amerikanska”, rent av motvilja mot den amerikanska formen av demokrati och ogillade tankarna bakom Stockholms barn- och ungdomsbibliotek. Han var inte heller överdrivet förtjust i rekommendationerna i hennes betänkande.

Även kollegorna beskrivs av VP i positiva ordalag – dock bara de ordinarie tjänstemännen. De extraordinarie omnämns kort med efternamn; samarbetet sägs ha varit utmärkt men något närmare umgänge förekom tydligen inte. När VP berättar om förordnandet år 1909 skriver hon också att det skulle ha överklagats av minst en av de manliga kollegorna om hon hade tillträtt tjänsten.

Dahlgren kan ha varit skeptisk till folk- och barnbibliotek och nymodigheter som öppna hyllor, men med tanke på hur han hela tiden stöttade VP förefaller skepsisen mest ha varit ett spel för gallerierna. I början av 1900-talet diskuterades biblioteksfrågan livligt i samhället och i det sammanhanget berördes givetvis även kb. Riksbibliotekarien var säkert angelägen om att bibliotekssystemet skulle ordnas på ett sätt som tryggade en i stort sett oförändrad roll för kb i framtiden.

Genom att stödja VP:s kamp för folkbiblioteken kunde riksbibliotekarien indirekt bidra till att så skedde.

43

tage jarolf

Bibliotek i Rom: Biblioteca Vallicelliana

Helgon och bibliotek – en inte så vanlig kombination. Men för Biblioteca Vallicelliana är den helt relevant. Bibliotekets äldsta historia är nämligen nära förbunden med helgonet Filippo Neri och hans verksamhet. Det är därför skäl att inleda berättelsen med några ord om helgonet.

Filippo Neri föddes den 21 juli 1515 i Florens som son till notarien Francesco Neri. Filippo fick en för tiden god uppfostran och fadern önskade att sonen skulle utbilda sig till köpman och skaffade honom plats som lärling hos en släkting. Det visade sig emellertid att Filippo var mer intresserad av dominikanerna och deras verksamhet i San Marcoklostret än av att lära sig köpmannavett.

Gossens milda och vänliga väsen och glada lynne gav honom redan nu det smeknamn – ”Pippo Buono” – som han sedan skulle bära hela sitt liv.

Filippo blev småningom övertygad om att han ville ägna sitt liv åt att tjäna Gud genom bön och goda gärningar och i slutet av år 1534 sade han upp sig hos farbrodern och begav sig till Rom. I Rom arbetade han till en början som informator för sönerna till en bekant florentinare.

Vid sidan om informatorsarbetet studerade han filosofi vid Sapientia-universitetet och teologi hos munkarna i Sant’Agostino. Han anslöt sig till jesuitorden och levde i sträng fattigdom. Neri insåg emellertid snart att hans viktigaste uppgift var att sprida det kristna budskapet bland de sämst lottade i samhället. Han besökte fattigvårdens sjukhus och tiggarna och krymplingarna på marknadsplatserna. Hans breda leende värmde som en sol och hans trösterika ord och humoristiska väsen skaffade honom allt fler vänner och

44

åhörare. Neri var i sanning en främmande fågel i renässanstidens avkristnade och moraliskt skrupelfria Rom. Hans rykte spred sig också snabbt och inte bara småfolket utan också kyrkans män och framstående, rika romare började understöda hans verksamhet. Hans församling omfattade snart hela staden – från påven ända ner till de fattigaste gatpojkarna.

I början av år 1548 grundade Neri och några av hans vänner och lärjungar Den Heliga Trefaldighetens Brödraskap (Confraternitá di S. Trinità), en barmhärtighetsorganisation som skulle ta sig an, vårda och hjälpa alla de sjuka och fattiga pilgrimer som i allt större skaror strömmade till Rom. Neri prästvigdes i maj 1551 och flyttade nu till ett litet rum i kyrkan San Girolamo della Carità vid Via di Monserrato. Där kom han att stanna i mer än trettio år. I ett vindsutrymme ovanför kyrkosalen ordnade han s.k. oratorier, dvs. eftermiddagssammankomster där präster och lekmän diskuterade och bad tillsammans. Begreppet oratorio innebar tal och bön. Genom Neri fick det en utvidgad betydelse. Det kom att innefatta också religiös musik och sång. Neri – själv musikalisk – ville att deltagarna i eftermiddagsoratorierna skulle kunna närma sig Gud också genom musiken och sången och vidtalade därför två av oratoriebröderna, kapellmästaren i St Peterskyrkan, Giovanni Animuccia och kompositören Giovanni Pierluigi da Palestrina att skriva musik och sånger för sammankomsterna. Tillsammans med trefaldighetsbröderna sammanställde Neri 1565 några enkla regler för oratoriegemenskapen i syfte att skapa ett mer organiserat religiöst samfund.

År 1575 sanktionerade påven Gregorius XIII , god vän till Pippo Buono, det nya religiösa samfundet – la Congregazione dell’Oratorio – och ställde den lilla, förfallna kyrkan S:ta Maria i Vallicella till dess förfogande. Neri, som hade försäkrat sig om ekonomiskt understöd av två förmögna bröder, kardinal Pier Donato Cesi och biskopen av Todi, Angelo Cesi, lät nu riva den förfallna kyrkan och uppföra en ny, betydligt större kyrkobyggnad. Grundstenen lades ännu samma år men byggnaden stod färdig först år 1605.1 Kyrkan fick ärva sin föregångares namn, men i folkmun kallades den från första början ’den nya kyrkan’, Chiesa Nuova, och det namnet blev snart allmänt accepterat. I syfte att ge oratoriebröderna större utrymme köpte kardinal Cesi år 1582 även två angränsande byggnader.

Boken är en genväg till den Helige Ande, brukade Neri säga och under oratoriesammankomsterna var det sed att en av bröderna läste texter ur någon uppbygglig bok och man diskuterade därefter kring texterna. För att göra texturvalet så brett som möjligt bemödade sig Neri om att skaffa lämplig litteratur och han fick småningom ihop en liten boksamling. Hans bibliotek kom slutligen att omfatta drygt 500 tryckta verk och 31 handskrifter. I samlingen ingår kyrkohistoriska verk och arbeten av bl.a. Girolamo Savonarola, den radikala florentinska botpredikanten. Där finns också ett flertal skrifter om helgonens liv (bl.a. om Santa Caterina av Siena). Även antikens mästare är representerade, t.ex. Homeros, Aristoteles och Vergilius. I samlingen ingår dessutom ett antal filosofiska och medicinska skrifter samt – inte överraskande med tanke på Neris glättiga natur – skämtsamma och humoristiska berättelser.2 T.o.m. några verk om alkemi har, märkvärdigt nog, smugit sig in i samlingen. En av Neris mest uppskattade böcker lär ha varit ett arbete om den helige Colombinus författat av Feo Balcari. Boken är tryckt i Rom 1558 av Ippolito Salviano. Böckerna i Neris bibliotek ger – så när som på några få undantag – en trogen bild av sin ägares anspråkslösa natur: det är fråga om enkla pergament- eller pappband utan dekor eller illustrationer.

Neris och oratoriebrödernas problem med bokanskaffning löste sig emellertid när den lärde portugisen Achille Stazio3 år 1581 testamenterade hela sin betydande och värdefulla boksamling till Oratoriekongregationen. Nämnda år brukar

anses som Vallicelliana-bibliotekets egentliga tillkomstår. I Stazios testamente föreskrevs bl.a. att biblioteket skulle vara öppet inte enbart för oratoriebröderna utan för alla ”redbara män” (virtuosorum virorum), att oratoriebröderna skulle göra upp en förteckning över boksamlingen och att böckerna skulle bevaras som en separat samling och inte lånas ut. Föreskrifterna följdes emellertid föga. Det var ont om utrymme för bokmängden och Stazios böcker placerades därför där de fick rum bland de övriga böckerna och i fråga om utlåning av böcker ur biblioteket dröjde det ända till år 1637 innan ett utlåningsförbud infördes. Av Stazios skrifter försågs dock handskrifterna med en stämpel som avbildade Oratoriets Madonnabild. I några av volymerna har Stazio själv skrivit sitt namn.4 Filippo Neri var föreståndare för Oratorie-Kongregationen till våren 1593 då han efterträddes av Cesare Baronius. När Neri dog år 15955 togs hans bibliotek om hand av oratoriebröderna som lät uppgöra en förteckning över böckerna och förse dem med anteckningen R.P. Philippi Nerij. I en av volymerna är anteckningen av någon anledning speciellt utförlig: Questo libro è di messer Philippo di san Geronimo. I en enda av böckerna har man funnit Neris egenhändiga namnteckning.6 Neris lilla bibliotek har i dag en hedersplats i Vallicellianas stora bibliotekssal, Salone Borrominiano. Det förvaras i en separat, vackert snidad bokhylla som skänktes till Vallicelliana år 1662. I salen finns även en byst av S. Filippo.

Som ovan nämnts anses året då oratoriebröderna erhöll Achille Stazios bibliotek, dvs. 1581, som Vallicelliana-bibliotekets grundläggningsår.

Stazios boksamling omfattade ca 2 000 volymer och inkluderade inte mindre än 300 handskrifter, bl.a. den s.k. Alcuin-Bibeln från 800-talet.7 Filippo Neri såg själv till att den värdefulla boksamlingen fick nödvändigt hyllutrymme och anmodade två av bröderna, juristen Antonio Talpa och historikern Cesare Baronius att ordna upp böckerna med tanke på oratoriets behov.8 En grundligare genomgång av Stazios boksamling utfördes emellertid först år 1605 som en följd av att dåvarande bibliotekarien Giovanni Francesco Bordini meddelat att ett sextiotal verk saknades i samlingen.9 Hur det egentligen förhöll sig med den saken är höljt i dunkel. Bland de saknade volymerna ingick måhända dubletter

45

Oratoriebyggnaden invid Chiesa Nuova. Foto från 1930-talet.

som sålts eller bytts ut mot andra verk. Några av volymerna har kanske också varit i så dåligt skick att de helt enkelt sorterats ut.

Nyssnämnde Cesare Baronius, som också fått äran att verka som Vallicelliana-bibliotekets första bibliotekarie, önskade 1587 avgå från bibliotekarieposten i akt och mening att på heltid ägna sina krafter åt den enorma arbetsuppgift Neri anförtrott honom, dvs. att författa det kyrkohistoriska verk som skulle göra honom berömd i hela den lärda världen: Annales ecclesiastici a Christo nato ad annum 1198, i tolv mäktiga volymer. Verket utkom åren 1588–1607.10 Redan i slutet av 1500-talet donerades – utöver Stazios boksamling – några smärre samlingar till Oratoriebrödernas bibliotek i Vallicella. Bl.a. klostret S. Giovanni in Venere, som 1585 indrogs på order av Sixtus V, skänkte sitt arkiv samt en del av sitt bibliotek. En kraftigare utökning av Vallicelliana-biblioteket skedde emellertid från början av 1600-talet. År 1603 tillföll sålunda kardinal Silvio Antonianos hela bibliotek på ca 1 500 volymer Vallicelliana11 och följande år fick biblioteket ta emot den franske humanisten Pierre Morins boksamling som bl.a. omfattade en värdefull samling Aldus-tryck.12 Också Neris förste biograf, Oratoriebrodern Antonio Gallonio, skänkte 1605 sina böcker till Vallicelliana.13 Samlingen omfattade ca 350 volymer och bestod huvudsakligen

46

av kyrkofädernas skrifter, liturgiska verk samt helgonbiografier och -legender. Dessutom ingick några i dag sällsynta verk om främmande länder, bl.a. om Ryssland, Etiopien, Indien och Amerika.

Nyssnämnda år fick biblioteket ytterligare ett värdefullt tillskott då abboten vid S. Eutizioklostret nära Norcia, Giacomo Crescenzi (ca 1570–1638) skänkte bl.a. ett trettiotal av klostrets handskrifter (från 1000- och 1100-talet) till Vallicelliana.

Crescenzi, som i slutet av 1580-talet lärt känna Filippo Neri och blivit dennes lärjunge, ville hylla minnet av sin lärare och vän genom denna donation som än i dag utgör en av bibliotekets värdefullaste samlingar. Av andra betydande donatorer under 1600-talet bör nämnas kardinalen och Vatikanbibliotekets prefekt, Cesare Baronius, som testamenterade en betydande del av sitt bibliotek till Oratoriebröderna14 samt förste kustoden vid Vatikanbiblioteket, greken Leone Allacci (Leo Allatius) (1586–1669), vars omfattande bok- och brevsamling tillföll Vallicelliana år 1669.15 Genom de många donationerna fick biblioteket också en ansenlig mängd skrifter som fanns upptagna i den serie förteckningar över förbjudna böcker (Index librorum prohibitorum) som inleddes 1559 av Paul IV. Redan år 1596 hade Oratoriebröderna emellertid skaffat sig tillstånd av påven att i biblioteket – i ett separat, låst rum – förvara böcker av nämnda slag.

Biblioteca Vallicelliana: Salone Borromini.

Det ständigt växande biblioteket började småningom skapa problem och man fick lov att börja planera för större utrymmen. År 1637 revs sålunda de små husen invid Chiesa Nuova (Santa Maria in Vallicella) som inköpts för Kongregationens räkning av kardinal Cesi och där Neri och hans oratoriebröder hade bott och verkat.

I husens ställe uppfördes en ny, ståtlig barockbyggnad ritad av ingen mindre än Francesco Borromini. Borromini svarade också för planeringen och inredningen av oratoriebrödernas nya utrymmen samt av bibliotekssalen som sedermera döptes till Salone Borromini. Biblioteket kunde flyttas över till den nya salen ovanför Oratoriet år 1644 men inredningsarbetena pågick ända till år 1667.16 Att arbetena drog ut på tiden berodde på att man hade problem dels med salens innertak, dels – och framför allt – med väggarnas hållfasthet. Redan 1650 hade en hotfull spricka upptäckts i en av bibliotekssalens väggar och 1655, då man redan trodde sig ha slutmålet inom räckhåll, uppstod plötsligt djupa sprickor i salens västra vägg. Enda lösningen var att flytta hela väggen längre mot väster så att den kom att vila direkt på den underliggande Oratoriesalens kraftiga vägg. Förlängningen av salen åt ett håll tillintetgjorde tyvärr den arkitektoniska balans och symmetri som Borromini eftersträvat. Ett drygt år senare var arbetet äntligen klart och se-

dan golvet lagts hade Salone Borrominiano fått den skepnad salen har än i dag.

Under Fabiano Giustinianis tid som bibliotekarie (1605–1617) skedde en märkbar ökning av bibliotekets samlingar och det resulterade bl.a. i att Vallicelliana nu fick sin första katalog uppställd enligt författare och ämnesområde. Det var också nu man började sälja bibliotekets stora mängd dubbletter som dittills förvarats separat.

Frågan om försäljning av dubbletterna var kinkig, speciellt när det gällde böcker som ingick i Stazios bibliotek. Kongregationen beslöt därför att vända sig till påven Paul V med en begäran om tillstånd till försäljning. Tillståndet beviljades i oktober 1605 och den första dubblettförsäljningen skedde ännu samma år. Av bibliotekets dokument från denna tid framgår också att man spenderade rätt stora summor inte endast på inköp av böcker utan även på skinn för bokband och på inbindning av skrifterna. Att bokbeståndet vid behov förnyades framgår av en anteckning från år 1610: bibliotekarien Giustiniani finner det motiverat att förklara varför han låtit inköpa böcker som redan fanns i biblioteket. Orsaken är den att man nu inköpt nya och bättre upplagor av verken i fråga och biblioteket kunde följaktligen sälja de gamla och sämre upplagorna som dubbletter.

Om en ökad förekomst av bokstölder och en kanske något mindre insiktsfull och måhända

47

överdriven aktivitet hos Vallicellianas bibliotekarier i fråga om försäljning av böcker ur biblioteket vittnar de långa förhandlingarna inom Kongregationen i slutet av 1640-talet. Redan 1639 hade bibliotekarien förpliktats att erhålla tillstånd av Kongregationsledningen vid inköp eller försäljning av böcker. Vederbörande nödgades presentera en förteckning över skrifterna i fråga. Läget hade emellertid tydligen förvärrats och nu gällde det inte längre enbart att stävja bibliotekariernas verksamhetsbegär utan framför allt att förhindra bokstölder. Resultatet av förhandlingarna blev att Oratoriekongregationen i juni 1647 vände sig till påven Innocentius X med en högaktningsfull anhållan om ett påvligt fördömande av röveriet.

Svaret kom i september samma år i form av ett påvligt breve i vilket den Helige Fadern bannlyste alla dem som utan Kongregationens tillstånd förde ut böcker ur biblioteket. Också bibliotekarierna fick naturligtvis se upp för bannstrålen. År 1732 upptogs Giuseppe Bianchini bland Oratoriebröderna. Han var brorson till den berömde Francesco Bianchini som varit trenne påvars skyddsling. Den i likhet med farbrodern mångsidigt begåvade Giuseppe lyckliggjorde Vallicelliana med bl.a. två omfattande förteckningar, en över bibliotekets samtliga handskrifter (Index manuscriptorum bibliothecae Vallicellanae) och en separat förteckning över de grekiska handskrifterna (Index rerum quae in manuscriptis graecis bibliothecae Vallicellanae continentur). Giuseppe hade också tagit hand om sin illustre farbroders rika manuskript- och brevsamling och inledde publicerandet av Francescos manuskript. Olyckligtvis dog Giuseppe Bianchini redan 1764 och Oratoriekongregationens dåvarande föreståndare, Francesco Dal Pozzo – som tydligen ansåg att oratoriebröderna var i större behov av reda kontanter än av en mängd mer eller mindre oordnade papper – lät sälja Bianchini-arkivet. Köparen, en viss Simone de Magistris, utnyttjade arkivet i mindre hedervärt syfte: han utgav några av skrifterna i sitt eget namn och blev kanske därför – eller det oaktat – med tiden biskop av Cyrene. Oratorianerna hade emellertid nu fått upp ögonen för arkivets betydelse och lyckades efter de Magistris död köpa det tillbaka av en släkting till den avlidne. Det låg sedan i nästan 20 år nedpackat i några stora kistor tills två av Kongregationens medlemmar, Ruggero Falzacappa och Saverio

48

Delicati år 1836 tog sig för att börja sortera och studera det väldiga materialet. Den lärda mödan gav riklig skörd: 284 volymer skrifter och elva volymer brev.

Den franska invasionen i Italien i slutet av 1790talet blev en mardröm för biblioteken i Rom. En mängd skrifter förstördes eller stals. Senare, då de franska trupperna i någon mån disciplinerats togs ett stort antal böcker under formellt ”mer ordnade former” om hand av de franska myndigheterna och sändes över till biblioteken i Paris.

För Vallicellianas del tiger källorna så gott som helt17 om dessa oroliga tider. En talande tystnad – talande också i det avseendet, att det inte var enbart fransmännen som reducerade bokbeståndet i biblioteket. Också bland bröderna fanns det sådana som tog böcker ur biblioteket och sålde dem – vanligen av den krassa orsaken att det under de bistra tiderna var deras enda möjlighet att få pengar till mat. Å andra sidan gömde bibliotekarierna också undan dyrbara skrifter för att förhindra att de skulle falla i fransmännens händer. Ännu svårare blev läget i maj 1810 då de franska ockupationsmyndigheterna beslöt upplösa alla religiösa ordnar och samfund och beslagta deras egendom. För Vallicellianas del innebar det att Oratoriekongregationen plötsligt officiellt upphörde att existera och medlemmarna tvangs att flytta bort till sina tidigare hemorter. Myndigheterna beordrade en av Oratoriebröderna, Giuseppe Andosilla, att ensam bo kvar i Oratoriebyggnaden och hålla uppsikt över kyrkan, biblioteket och de övriga utrymmena.18 Först i augusti 1814 upphörde det franska skräckväldet.

I likhet med övriga kyrkliga bibliotek i Italien övertogs också Vallicelliana av italienska staten år 1871 och 1874 beslöts att det inte skulle slås samman med det nygrundade nationalbiblioteket Vittorio Emanuele utan bevaras som en separat enhet och fungera som ett offentligt bibliotek.

Biblioteca Vallicelliana rymmer i dag omkring 130 000 volymer, bl.a. 3 000 handskrifter (de äldsta från 500- och 600-talen) samt omkring 500 inkunabler, bl.a. en upplaga av Dantes Divina Commedia tryckt i Florens 1481 av Nicholò di Lorenzo della Magna och försedd med kommentarer av Cristoforo Landino.

I bibliotekets samlingar ingår också en intressant musikaliesamling samt en unik samling gamla fotografier från Rom.

Bland bibliotekets dyrgripar, utöver de tidigare angivna, kan nämnas Justus Orgelitanus’ Expositio in Cantica Canticorum från 700-talet, S. Augustinus’ Enarrationes in psalmos från 800-talet, Liber Evangeliorum från början av 1100-talet och Liber Sacramentorum från början av 1000-talet.

Av Vallicellianas 130 grekiska handskrifter är den äldsta från 700-talet. Av de ca 150 illuminera-

de handskrifterna skall speciellt nämnas Lucio Columellas De re rustica, Riccobaldo da Ferraras Il pomerio della Chiesa di Ravenna samt Missel Romain, samtliga från 1400-talet.

Sedan år 1883 är Vallicelliana också säte och hemvist för det kulturhistoriska sällskapet La Società Romana di Storia Patria och dess arkiv och bibliotek.

NOTER 1. Grundstenen lades av Neris goda vän, ärkebiskopen i Florens, Alessandro de’Medici – sedermera påven Leo XI. Kyrkan ritades av arkitekten Matteo da Castello (Matteo Barolini, f. ca 1530, dödsåret okänt). I februari 1577 hade bygget avancerat så långt att den första mässan kunde förrättas i kyrkan. Av okänd anledning sades kontraktet med Matteo emellertid upp och Martino Lunghi d.ä. fick i uppdrag att fortsätta arbetet med kyrkans inredning och fasadutsmyckning. När Lunghi oväntat avled 1591 var kyrkans fasad ännu inte klar och det dröjde ända till år 1605 innan arbetet med fasaden var färdigt. För ritningarna svarade arkitekten Fausto Rughesi.

2. Till Neris favoriter i fråga om humoristiska författare hörde den florentinske kyrkoherden Arlotto Mainardis (1396–1484) verk Facezie – en på sin tid särdeles populär samling vitsar. Boken kom ut i över sextio upplagor och översattes till bl.a. franska och tyska.

3. Stazio (Aquiles Estaço, 1524–1581) hörde till de framstående forskare som påven Pius IV samlade kring sig i Rom i syfte att stärka det motreformatoriska arbetet. Stazio deltog bl.a. som expert i hebreiska i arbetet på de nya, språkligt exakta editioner av kyrkofädernas skrifter som påven hade för avsikt att publicera; under Pius V arbetade Stazio i romerska kurian där han ansvarade för de påvliga breven. Stazio skördade emellertid sina största lagrar som utgivare (från 1547) av insiktsfullt kommenterade editioner av de klassiska författarna, bl.a. Cicero, Suetonius, Horatius och Catullus.

4. Stazios handskrifter försågs i själva verket med två så gott som identiska stämplar, båda med bilden av oratoriemadonnan. Texten under madonnan skiljde sig dock: den ena stämpeln bär texten S.M.Vallic. (dvs. Santa Maria Vallicelliana), den andra har endast bokstäverna A.S. (dvs. Achille Stazio). Oratoriebröderna hade uppenbarligen avsett att förse samtliga volymer i Stazios boksamling med dessa stämplar samt att använda den förstnämnda stämpeln för de övriga skrifterna i biblioteket. Av någon anledning fullföljdes inte planen.

5. Neri begravdes i Chiesa Nuova. Han kanoniserades av Gregorius XV år 1622.

6. Boken i fråga är en utgåva av Eusebius’ kyrkohistoria. Böcker ur Neris bibliotek har dock påträffats på annat håll. I den s.k. Grisselsamlingen i Oxford finns ett verk av 1200-tals poeten Jacopone da Todi – Laudi – och det är försett med Neris egenhändiga namnteckning. Sannolikt ingick Todis verk i den anspråkslösa boksamling Neri skaffade sig under sin första tid i Rom. Sedan han kommit till insikt om sin kallelse sålde Neri alla sina böcker och gav pengarna till de fattiga. Den boksamling Neri senare hopbragte var troligen större än den som i dag förvaras i Vallicelliana. En av oratoriebröderna, Giacomo Gigli, berättar nämligen i sin skrift Memorie om en olycka som inträffade år 1620 under den fest som anordnades för att fira den sextonde årsdagen sedan Paul V valdes till påve. En av de fyrverkeripjäser som avfyrades kom på avvägar och slog ner i det rum som var helgat åt Neri och där hans bibliotek på den tiden förvarades. Rummet antändes och en del av böckerna lär härvid ha brunnit upp.

7. Handskriften i fråga – Bibbia Sacra Celeberrima Alcuini angli s. Bedae discipuli, (Cod.Vallic.B.6) – är i folioformat och skriven i

karolingisk minuskel på pergament. Utöver Alcuin-Bibeln rymde Stazios bibliotek inte mindre än 21 tryckta biblar, bl.a. fyra tryckta av Robert Estienne och fyra av Simon de Colines.

8. Oratoriebrodern Giovenale Ancina (sedermera biskop av Saluzzo) skötte biblioteket fram till år 1584 då Cesare Baronius utnämndes till Vallicellianas förste bibliotekarie. Bibliotekarien valdes för en treårsperiod och kunde återväljas. Från år 1590 fick bibliotekarien till sin hjälp en vicebibliotekarie.

9. I slutet av 1980-talet inleddes ett projekt att försöka identifiera de Vallicellianaskrifter som ingått i Stazios boksamling, dels på basen av de tidigare nämnda stämplarna, dels med ledning av två äldre (tyvärr synnerligen kortfattade och bristfälliga) förteckningar över Stazios bibliotek: Statianae Bibliothecae Index, som troligen uppgjorts åren 1581–1605, samt en förteckning som gjordes 1605 i samband med den inventering bibliotekarien Bordini lät utföra.

I flera av skrifterna har Stazio dessutom skrivit kommentarer i marginalerna och i några har man funnit hans namnteckning. Av samlingens tryckta skrifter har man hittills lyckats spåra ca 180 verk och av handskrifterna ca 150 latinska och ett 70-tal grekiska.

10. Baronius (1538–1607) fick dock inte möjlighet att helt och fullt koncentrera sig på Annales. Gregorius XIII gav honom nämligen redan i december 1580 i uppdrag att i samarbete med kardinal Sirleto vid Vatikanbiblioteket skriva ett historieverk om de kristna martyrerna i Rom. Martyrologium Romanum publicerades i slutet av år 1583. Baronius var emellertid inte nöjd med verket. Han bearbetade materialet ytterligare och resultatet blev en ny, betydligt utvidgad, notförsedd upplaga som trycktes 1586. Det digra verket om martyrerna och framför allt det kyrkohistoriska verket Annales väckte stor och välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning i hela den lärda världen och ledde bl.a. till att Clemens VIII år 1596 belönade Baronius med kardinalshatt och följande år utnämndes han till prefekt för Vatikanbiblioteket (Bibliotecario di Santa Romana Chiesa).

11. Silvio Antoniano (1540–1603) var en av Filippo Neris mest hängivna lärjungar och trägen gäst hos oratoriebröderna. Han uppmärksammades tidigt av Vatikanen på grund av sina utomordentliga färdigheter i latin. Antonianos epistlar ansågs vara av samma stilistiska kvalitet som Bembos och Sadoletos. Klemens VIII utnämnde honom till sekreterare vid breve-kansliet och 1599 blev han kardinal. Antonianos bibliotek omfattade i första hand teologiska skrifter men också verk av diverse helgon (t.ex. S. Ambrogios Epistole, tryckt i Milano 1490). I samlingen ingick även tidiga tryck av Ariostos Orlando Furioso samt av Petrarcas skrifter (bl.a. Trionfi med kommentarer av Bernardo Illicino, tryckt i Venedig 1491) samt ett stort antal verk av de antika författarna, t.ex. en utgåva från 1491 av Euclides’ Geometria.

12. Morin (1531–1604) var i början av 1550-talet anställd hos Paulus Manutius i Venedig och lade sannolikt då grunden till sin samling aldiner. Morins bibliotek omfattade drygt 2 300 band. Tack vare sina eminenta kunskaper i latin och grekiska anställdes Morin av Gregorius XIII och Sixtus V i arbetet på de nya Bibel-editionerna.

13. Biografin i fråga, med den imponerande titeln Vita b. Philippi

49

Neri Florentini Congregationis Oratorii fundator qui sanctimonia et miracula nostro saeculo inclaruit in annos digesta, utkom i Rom år 1600. Gallonio verkade bl.a. som Vallicellianas bibliotekarie åren 1593–96.

14. Flera av de drygt 400 verk som Baronius testamenterade till Oratoriekongregationen var försedda med talet LXIX. Baronius hade själv skrivit in det i sina böcker. Han påstod sig ha sett talet i en ”vision” under den svåra och plågsamma sjukdom han drabbades av 1596. Det märkliga var att talet motsvarade Baronius’ levnadsår, han dog nämligen 69 år gammal!

15. Allaccis förnäma samling såväl tryckta som otryckta italienska teaterpjäser från 1500- och början av 1600-talet finns däremot i Vatikan-biblioteket. Bland de 234 volymer Allacci testamenterade till Vallicelliana (Carte Allacciane) fanns bl.a. ett stort antal avskrifter av gamla grekiska och latinska texter. Donationen omfattade också över 1 300 brev. Allacci hann säkert vända sig flera gånger upprört i sin grav innan hans donation nådde Vallicellianas hyllor.

Enligt testamentet skulle donatorns goda vän, Raffaele Vernazza sköta om leveransen av skrifterna. Det hela drog dock av okänd anledning ut på tiden och Vernazza hann dö innan flyttningen ens inletts. Uppdraget togs sedan om hand av en advokat, Agostino Mariotti, som inte heller var vidare flink i vändningarna. Först år 1803 kunde Vallicellianas bibliotekarie andas ut – 134 år efter Allaccis död hade hans donation äntligen nått fram! Det var för övrigt Leone Allacci som under 30-åriga kriget för påven Gregorius XV:s räkning ombesörjde transporten av det berömda Palatina-biblioteket från Heidelberg till Vatikanen år 1623.

16. Borromini var stolt över att ha fått skapa en sal värdig Filippo Neris och Oratoriekongregationens bibliotek. I en av sina skrifter konstaterar han att Oratoriebröderna har ett av Roms mest berömda bibliotek, berömt inte bara på grund av böckernas antal utan framför allt på grund av boksamlingens förnäma kvalitet. I själva verket stod Borromini inte längre i ledningen för arbetena vid Vallicella efter år 1652 och han fick finna sig i att flera av hans inredningsförslag av praktiska skäl ändrades.

17. Vid en granskning som utfördes 1810 på basen av de synnerligen bristfälliga kataloger som då fanns till hands konstaterades att biblioteket saknade 49 av sina dyrbaraste skrifter. Flera av dessa har dock senare kommit till rätta.

18. De franska myndigheterna hade dock svårt att övervaka hur noggrant förordningen efterföljdes. I början av år 1813 tog sålunda den officiellt icke existerande Oratoriekongregationens dåvarande föreståndare, Ruggero Falzacappa, i största hemlighet kontakt med Vatikanbibliotekets konservator, Angelo Battaglini och kom överens om att sända över några av Vallicellianas värdefullaste skrifter jämte ett flertal värdeföremål till Vatikanen, där de tillsvidare skulle förvaras utom räckhåll för fransmännen. Försändelsen, som kom att omfatta över 1 300 skrifter, skickades iväg i juni nämnda år under förevändningen att volymerna och föremålen skulle repareras och konserveras av Vatikanbibliotekets experter. Den franske guvernören lät sig övertygas och sålunda kom Vallicellianas största skatter att förvaras i Vatikanbiblioteket ända fram till september 1814. Sedan de franska trupperna lämnat Italien såg Pius VII personligen till att dyrbarheterna återbördades till Vallicelliana.

P R I M Ä R A KÄLLOR Biblioteca Vallicelliana. Guida breve a cura di Barbara Tellini Santoni. Ministero per i Beni e le Attività Culturali. 2001.

Bignami Odier, Jeanne. La Bibliothèque Vaticane de Sixte IV à Pie XI. Recherches sur l’histoire des collections de manuscrits. Avec la collaboration de José Ruysschaert. Studi e Testi 272. Città del Vaticano 1973.

Catalogo dei Manoscritto della Biblioteca Vallicelliana. Volume I. Compilato da Anna Maria Giorgetti Vichi e Sergio Mottironi.

Ministero della Pubblica Istruzione. Indici e Cataloghi, Nuova Serie VII. Roma 1961.

Dizionario Bibliographico Degli Italiani. Roma 1960– .

Enciclopedia Italiano di Scienze. Lettere ed Arti. Roma 1929–37.

Formica, Patrizia. Ancora sulla Biblioteca Manoscritta di Stazio.

Accademie e Biblioteca d’Italia, Anno LVII, N. 2, 1989.

Haidacher, Anton. Geschichte der Päpste in Bildern. Mit einem

50

geschichtlichen Überblick von Josef Wodka. München 1965.

I Libri di Achille Stazio alle origini della Biblioteca Vallicelliana. A cura di Maria Teresa Rosa Corsini. Ministero per i Beni Culturali e Ambientali. Roma 1995.

New Catholic Encyclopedia. Second Edition. Washington DC 2003.

Pastor, Ludwig Freiherrn von. Geschichte der Päpste seit dem Ausgang des Mittelalters. Freiburg im Breisgau 1886–1933.

Pinto, Elena. La Biblioteca Vallicelliana in Roma. Miscellanea della R. Società Romana di Storia Patria. Roma 1932.

Rosa, Maria Teresa & Patrizia Formica. Contributo per una ricostruzione della Biblioteca Manoscritta di Achille Stazio. Accademie e Biblioteche d’Italia, Anno LV, N. 2, 1987.

Trevor, Meriol. Apostle of Rome. A life of Philip Neri 1515–1595.

London 1966.

nyheter & n o t e r at

Arne Heines bok om typografi

av Arne Heine. 318 s. Bild & Kultur 2005. isbn 978-91-89210-02-8 Arne Heine är nestorn inom svensk typografi.

Heine är gammal nog att ha varit med om samtliga sättsystem: metall-, foto- och digital sättning.

Han började sin yrkesbana på Svenska Tryckeri AB som lärling, när typografi trycktes med blytyper.

Typografisk vidareutbildning vidtog på Skolan för bok- och reklamkonst och vid Kunstgewerbeschule i Zürich, Schweiz. Här fick Heine en god inblick i den schweiziska typografin som vid denna tid, på 50-talet, var världsledande. Som yrkesman har Heine arbetat som formgivare, annonsbyråfaktor och egen företagare. Svensk typografihistoria är nära förknippad med ett av hans företag. Arne Heine grundade i början av 1960-talet Typografen AB. Företaget förändrade och förnyade den grafiska industrin, främst inom sättningsområdet, på ett sätt som var helt nytt i Sverige. Heine insåg att ”typografer var aldrig bra på typografi”. De skulle istället fullfölja de intentioner som grafiska formgivare och Art Directors gav. De skulle ge största möjliga service på alla nivåer. De skulle erbjuda toppkvalitet och snabba leveranser.

Företaget som så småningom hade verksamhet i fyra nordiska länder utvecklades till Skandinaviens kanske främsta sätteri. Typografen kom att stå för den goda, kvalitetsmedvetna svenska typografin. Typografen var tidigt med i utvecklingen av fotosättning och var en ”plantskola” för unga typografer som med Heines säkra öga fick en bra skolning.

Arne Heines internationella kontakter gav företaget goodwill i den typografiska branschen.

Företaget Typografen har blivit omvittnat för sina höga krav på fototypsnitt som levererades till företaget i Solna. Antingen returnerades de till leverantören eller också omarbetades de i den egna ateljén. Felaktiga diakritplaceringar (ljudändrande tecken som prickar över å, ä, ö), undermålig tillriktning och andra tillkortakommanden reklamerades eller åtgärdades omedelbart av Heine och hans ateljé. Han var medlem i ata (Advertising Typographers Association) och tia (Typographers International Associates) och det skapade kontaktytor mot de främsta företagen och impulser till den nya tekniska utvecklingen.

Arne Heine anger samtalen med Mike Parker och Matthew Carter på Bitstream samt Aaron Burns på itc (International Typeface Corporation) som viktiga influenser i sin typografiska gärning.

Kanske är det Heines ambitioner som folkbildare och pedagog som nu drivit honom att publicera Arne Heines bok om typografi. Tidigt när boken projekterades var utgångspunkten att skapa en bok som gav handfasta råd för alla de nya yrkesgrupper som kommer i kontakt med typografi, typsnitt och layout. Heine beskriver sina morgonvanor vid köksbordet. De innefattar ”penna, sax, notislappar, tidskriftsamlare”. Genom att ömsom läsa, ömsom förbanna för långa rader och horungar, ömsom glädjas åt vacker tillriktning, ömsom klippa ur bra och dåliga typografiska exempel har Heine hittat en utgångspunkt för sina typografiska resonemang. Exemplen går som en röd tråd genom hela boken. I vissa fall har även egentillverkade exem-

51

pel tagits fram för att erbjuda alternativ och stärka argumentationen.

Mångårigt ekorrlikt, typografiskt samlande och läsande av trycksaker, böcker, reklamtryck, affärsbrev, tidskrifter, bruksanvisningar och blanketter har givit honom och medförfattaren, hustrun Märtha, både besvikelser, förundran och höjdpunkter. Den färdiga boken riktar sig till fler än enbart den typografiske novisen. Alla som arbetar med de typografiska uttrycken kan ha utbyte av boken. Den är upplagd som en handbok med ett konkret innehåll. Den som väntar sig djupare essäer kring typografins roll i samtiden eller detaljerade redogörelser kring typografisk historia har inte så mycket att hämta. Heine är typografisk entreprenör och ”doer” och hans bok andas samma sak.

Bokens förord och inledning slår an en ton som leder tankarna till numera något daterade begrepp som ”desktop publishing” och ”datorstödd design”. Att typografisk design idag görs med dator funderar inte yngre formgivare över, datorerna utgör en naturlig del av produktionsprocessen. De är lika självklara som typometern och sätthaken var i Heines barndom. Presentationen skulle därför lätt kunna upplevas som mossig och ålderstigen men det blir aldrig så.

Därtill är Heines kunskap för stor, han kan alltid falla tillbaka på de typografiska regler som fortfarande styr, eller åtminstone borde styra dagens typografi.

HC Ericson refererar i sitt förord till en förväntad period av nedgång då den gamla typografin kastats ut till förmån för den nya datoriserade typografin. Boken riktar sig till den som har en dator. Målgruppen har i denna mening ökats till snart sagt varje typografisk utövare i Sverige.

Resonemanget kring produktionen av dagens typografi haltar dock något enligt mitt sätt att se.

Enligt Heine överlåter många ”framstående typografiska formgivare” den tekniska produktionen till dem som professionellt arbetar med typografisk textproduktion.

Min erfarenhet är att den tekniska kunskapen och insikten hos yngre formgivare och textproducenter idag är mycket stor. Under maskin- och fotosättningstiden var det vanligare att lägga ut sättning på erfarna och kunniga sättare. Då var inte heller de maskinella resurserna på var mans bord. Så Heine refererar antagligen till äldre

52

formgivare och textproducenter som inte fullt ut anammat eller lärt sig de nya redskapen.

Författaren påpekar i en passus att boken inte i detalj går in på hur man arbetar med specifika datorprogram eller utvärderar deras prestanda.

Diskussionen om kvaliteten i typografin förs i Arne Heines bok om typografi utan koppling till hur den produceras rent maskinellt. Boken skulle ha kunnat kompletteras med djupare inblickar i de förekommande programvarorna, typografiska tips och metoder i anslutning till layoutprogrammens komplexa och mångfacetterade kapacitet. I Danmark publicerades i serien Den nye Selmar Længe leve Typografien, skriven av Eli Reimer, med just denna infallsvinkel. Jag tror att den kräsna yngre publik som, förutom den grundläggande och djuplodande typografiska kunskapen behöver konkreta tips, skulle uppskatta ett sådant tillägg. Med denna komplettering skulle boken ha givits ytterligare en värdefull dimension. Allt för att stärka den kunskapsöverföring som Heine verkar för. Det paradoxala är ju att den tekniska kunskapen i sig är ganska verkningslös så länge den inte paras med ett riktigt typografiskt seende och formkänsla.

Heine tar oss med på en typografisk resa, baserad på de alldagliga exempel som finns i vår omvärld. Den typografi vi läser varje dag, den omärkliga och bortglömda typografin. Han låter exemplen tala, drar slutsatser kring dem och ger också läsaren alternativa lösningar som stöder hans resonemang. Greppet att utifrån typografiska ”klipp” resonera kring de regler som formulerats och möjligheterna att bryta mot dem känns unikt. Många har tidigare visat exempel på bra och dålig typografi. Vad som skiljer Heines bok är bredden på urvalet samt blandningen av lärobok och berättande faktabok med visuella exempel.

I samband med färdigställandet av Arne Heines bok om typografi höll författaren en programkväll med Stockholms Typografiska Gille. Till allas förvåning gav Arne auditoriet en uppgift. Det gällde att bedöma textsättningarna, värdera typsnitts läsbarhet och texters läslighet. Vilken typgrad och vilket radavstånd läser man egentligen bäst?

Hur framstår texten i negativ respektive positiv variant? Vi fick ett tiotal varianter av samma text och det gällde sedan att sortera och gradera dem.

Resultaten var mycket varierande och vi blev på

53

ett handfast sätt uppmärksamma på den mängd valmöjligheter som står till buds i formgivningen och vikten av ett tränat och uppmärksamt öga.

För Arne Heine är det typografiska seendet viktigast. Formen hos en text kan skrämma bort läsaren och skapa ett motstånd mot att ta till sig innehållet. Trots att den är välskriven, korrekt, rätt stavad och lyfter fram ett intressant ämne. Dessa tester utgör nu både en del av Heines bok och kan även rekvireras som särtryck. Det handlar om lästester, regler för interpunktion, mellanrum, korrekturtecken etc. Till boken kan också ”Arnes typometer” rekvireras, som väl tyvärr tjänat ut sin roll som redskap idag. Möjligen kan den komma till pass vid köksbordet.

Boken har strukturellt byggts kring den ovan nämnda exempelsamlingen. Den är uppdelad i åtta huvudkapitel, grafiskt gestaltade med färgade tumgreppsmarkörer och färgade försättsark.

Den täcker i en rasande fart in skriftutvecklingen, boktryckarkonstens framväxt, typsnittens huvudgrupper och karaktär, val av typsnitt, färgbehandling, layout etc. I den här delen fungerar Heines bok som en god repetition för den utbildade typografen medan den för nykomlingar i typografiska sammanhang kan bli ett oumbärligt redskap. Boken fysiska storlek, 230 + 285 mm, försvårar dock användningen av den som en lätthanterlig handbok. Den har högre och större anspråk än så.

Avsnittet som behandlar utformningen av typografi med rubriken ”Skapa en grafisk profil” känns inte lika angeläget och fullmatat som den övriga boken. Här ges på ett fåtal sidor tankar om hur typografi kan skapa visuell identitet och särpräglat utseende. Under 1990-talet ägde och drev Arne Heine Björkmans Tryckeri på Söder och fick titeln Kunglig Hovboktryckare. Idag är han ensam i landet om att bära den yrkestiteln. I kapitlet märks Heines fokus på de långa texterna, boksättningen. Bokstäverna som bärare av identitet i logotyper, företagsnamn och utvecklade hustypsnitt visas sparsamt. Varje större företag har sitt eget typsnitt, specialtecknat eller modifierat utifrån en kommersiell font. Satsningarna på den grafiska formen är kopplad till kärnvärden, marknadspositionering och säljmål.

Typografin har länge varit mindre viktig som bärare av företagets innersta värden, branding.

Man har istället prioriterat logotypen och färg-

54

användningen, kanske grafiska element. Men medvetenheten om att typsnitten kan bära en hel visuell identitet ökar markant. Både i visuella identiteter och branding har en särpräglad typografi möjlighet att lyfta igenkänningen av produkter och tjänster. Som identitetsformgivare saknar jag i boken en rejäl genomgång av märken, logotyper och företagstypsnitt. Ett fåtal visuella identiteter lyfts fram i boken, men endast Apple Garamond Narrow får beskriva den nya utvecklingen där företagens corporate typsnitt blivit den kanske viktigaste identitetsbyggaren. Här skulle en bred genomgång av svenska och skandinaviska företagstypsnitt vara välkommen. Dansken Per Mollerups bok Marks of excellence och Bo Berndals Typiskt Typografiskt erbjuder möjligen något av det som Heines bok saknar i detta avseende.

Bra litteratur skriven av svenska författare i ämnet typografi är sällsynt. Vårt begränsade språkområde gör utgivningen inom en så smal nisch vansklig eftersom läsekretsen är begränsad. Arne Heine ger med Arne Heines bok om typografi dock ett mycket värdefullt bidrag till den typografiska bokfloran och boken borde med sitt praktiska innehåll kunna spridas i övriga Norden. Formgivningen känns relevant och de typiska ”ReklamBodoni-rubrikerna” möter en oväntad brödtext i form av typsnittet Le Monde. Det höga priset hindrar dock antagligen boken att bli kurslitteratur på våra design- och mediaskolor.

Heine har sett som sin uppgift att sammanfatta ett långt och framgångsrikt liv som typografisk entreprenör. På det sättet för han kunskap och bildning vidare till dem som möter typografi tidigt eller sent i livet. Det är en hedervärd insats och han har lyckats väl. örjan nordling

Drottningarnas böcker

av Britt Dahlström. 240 s. Carlssons förlag 2006. isbn 91-7203-785-7 ”Grand Hôtel / er et monstrum af rang, / men det ligger forbandet godt. / Man kan sidde hele dagen / på Grand / og kigge / på Stockholms Slot.”

Så skaldade en gång den finurlige Piet Hein i en av sina Gruk. Grand Hôtels krokan vid Södra Blasieholmshamnen hör kanske inte till Stockholms vackrare byggnader, men den tvärs över vattnet, som Nicodemus Tessin den yngre ritade sedan slottet Tre Kronor brunnit, hör till de elegantaste, exteriört och interiört. Arkitekten Carl Johan Cronstedt inte bara förbättrade kakelugnen, han drog också upp planerna för bokgallerier i nordöstra flygeln till Stockholms Slott när det var tämligen nytt. Biblioteket stod klart 1796, och hyste under ett par mansåldrar vårt nationalbibliotek, passande nog benämnt just Kungliga Biblioteket.

Här hann August Strindberg tjänstgöra som ung amanuens innan böckerna, och med dem han, flyttades över till nybygget i Humlegården. Efter en tid som utställningslokal och magasin samlades kring förra sekelskiftet kungafamiljens lektyr här, i det vackra Bernadottebiblioteket, med kungarnas böcker nertill och drottningarnas i ovanvåningen. Här ryms många hyllor, enbart de i galleriet hyser bortåt trettiotusen band.

På kung Gustav VI Adolfs initiativ ordnades samlingarna så småningom upp efter vem som dragit dem i huset, kung för kung och drottning för drottning. 1962 kom Kungens böcker – en vacker bok liksom allt Allhems förlag gav ut – med text av kungens handsekreterare Carl-Fredrik Palmstierna och bokhistorikern Willy Stillert, en av dem som samman med Thure Nyman startade tidskriften Bokvännen vars stolta traditioner nu tas tillvara av Biblis. Men om drottningarnas böcker har inget skrivits förrän nu, när den encyklopediskt mångkunniga Britt Dahlström hörsammat vad en slottsbibliotekarie vid en rundvandring en gång efterlyste: att någon skulle ta sig an galleriets böcker, och kommentera dem. Av förordet framgår att det inte har gjorts i en handvändning.

Britt Dahlström har under flera års tid gått igenom bortåt två tredjedelar av boksamlingen, bok för bok, med uppmärksamheten riktad både på författare och innehåll, på dedikationer, marginalanteckningar och proveniens.

Resultatet av denna lärda möda har blivit den faktaspäckade och vackert illustrerade boken Drottningarnas böcker: samlingarna i Bernadotte-biblioteket (Carlssons) som i sju kapitel följer boksamlarna i ätten Bernadotte, ett för varje drottning, och ett för den som aldrig hann bli det: Margareta av Connaught, sondotter till drottning Victoria av England, Gustav VI Adolf första hustru, konstnär och professionell trädgårdsarkitekt, mor till bland andra formgivaren Sigvard och drottningen Ingrid (av Danmark), och bortryckt som trettioåttaåring i en infektion 1920. Slik personalia ägnas stort utrymme i boken som därmed blir en god repetitionskurs i svensk rojalistisk historia från Napoleons era (hans bror Joseph var gift med systern till Carl XIV Johans drottning Desirée) fram till 1965 då Louise Mountbatten dog, hon som var Gustav VI Adolf andra hustru och syster till den siste vicekungen av Indien, Lord Mountbatten, han som fick ett våldsamt slut, sprängd i luften av irländska terrorister.

55

Boken täcker alltså in en rundlig tid, gott och väl hundrafemtio år. Men Britt Dahlström påminner om hur släktleden överbryggat seklen: drottning Desirée som dog 1860 hann se sin sonsonson, den senare Gustav V , född två år tidigare – och han i sin tur hann träffa sin sonsons son, vår nuvarande kung. Bokens noggranna genomgång avslöjar mycket om språkbegåvade, kunskapstörstande och läslystna drottningars litterära smak, om deras intresse för historia och samtid, om deras resor och konstnärliga talanger. Flera av dem engagerade sig för kvinnors emancipation: Josefine, gift med Oscar I , läste t.ex. flitigt Fredrika Bremer. Det spelade kanske in på kungens sociala engagemang när han framgångsrikt ivrade för fängelsereformer. Bokraderna av andlig litteratur avslöjar en del om deras religiösa läggning, inte minst var drottning Sophia en sådan läserska, medan hennes gemål Oscar II var dubbelmoralisk också i sin litteratursmak (fast det sägs inte här). Han hade författarambitoner, hans sondotter politiska: Sven Hedins försvarsvänliga pamflett Ett varningsord, tryckt i miljonupplaga 1912, fanns förstås i hennes boksamling, böcker om första världskriget mest från engelsk horisont i kronprinsessan Margaretas, och drottning Louise hade bland mycket annat Arnulf Øverlands motståndsdiktsamling Vi overlever alt! och den desillusionerade dubbelvolymen Bis zum bittern Ende (skriven av Hans Bernd Gisevius 1946, fast författaren inte nämns – den blev översatt till svenska året därpå).

Gemensamt för nästan alla dessa läsande och boksamlande kvinnor har varit intresset för barnböcker på franska, tyska, engelska, svenska, danska och kanske också ytterligare andra språk. På bokomslaget ser man en rad samtida band av H.C. Andersens Eventyr, i original och översättning, de flesta slitna av flitigt bruk, och efter honom kom också Lewis Carroll och Rudyard Kipling upp på hyllorna, den senare med dedikation. Många av böckerna är skänkta av översättarna eller av författarna själva, och därmed är det osäkert om de verkligen också blivit lästa, trots sina oftast underdånigt vördsamma tillskrifter. Om nästan alla titlar har Britt Dahlström något att säga. Det är till största delen intressant, men hon hamnar någon gång mellan två stolar. Det riskerar att bli förnumstigt när hon har ambitionen att kommentera samtliga titlar. Det är ibland lite för litet om

56

lite för mycket, i ett pliktskyldigt etiketterande.

Om Yeats får man veta att han ”var aktiv bland de irländska författarkollegerna och även politiskt verksam. Han fick Nobelpriset i litteratur 1923”, och om Sokrates att ”han hade ingen egen lära som han ville propagera för. Han såg sin uppgift som att befria och förlösa andra människors intellekt och känsla”, och så vidare. Sant, men lite skevt…

Bra mycket sådant är säkert redan välbekant för läsarna, åtminstone om de har varit med ett tag och har något hum om vårt västerländska (och svenska) kulturarv. Det är möjligt att detta är det mest rationella viset att kommentera en bokförteckning. Det är underhållande och lärorikt, men man ska inte läsa mer än några sidor i taget, annars är risken stor att man storknar av övermättnad. Författarpresentationerna liksom de snabbt skisserade kulturella och politiska sammanhangen och summeringar av innehåll visar att Britt Dahlström har överblick över vida fält och bland mycket annat redigerat Litteraturhandboken. Men kanske hade det varit mera läsvänligt om hon skrivit lite mer om lite färre böcker och författare – då hade Drottningarnas böcker kunnat bli lika fängslande som Anita Theorells och Per Wästbergs Resa i tysta rum som kom häromåret, om deras utflykter till okända svenska slottsbibliotek. – Och vad gör Sveriges kung och drottning när de inte läser böcker i Bernadottebiblioteket?

På den frågan hade den kvicke Piet Hein förstås ett svar: ”Dèr sér man i vinduet / Sveriges drot / ærgre sig dagen lang – / fordi han sidder / på Stockholms Slot / och kigger over / på Grand.” ivo holmqvist

S. Artur Svensson

Biblismedlemmen Gunnar Sjöqvist vill korrigera presentationen av S. Artur Svensson i Biblis 37, sidan 54. S. Artur Svensson var chefredaktör för Allhems bokförlag. Han anställdes 1936 och kom att ägna sitt arbetsliv åt förlaget, han kontrollerade personligen varje boks tillblivelse, han fungerade som redaktör och bildredaktör för en mängd serier, kort sagt, för att citera Einar Hansen: ”Det är egentligen Artur Svensson, som har hand om Allhems bokproduktion och sålunda är den verklige bokförläggaren.”

Om nya rön och en gammal debatt I Biblis 32 konstaterar Cecilia Sidenbladh att vi nu tror oss veta att Almqvist själv skrev de ”falska” reverserna i Almqvistska målet. Hon skyggar dock för de självklara konsekvenserna av en sådan iakttagelse. ”Jag tror inte att Jägerskiöld skulle anse ’att Almqvists skuld nu är klar’ ”, tillägger hon i Biblis 35.

Mot Sidenbladhs ord om professor Stig Jägerskiölds uppfattning kan anföras vad professorn själv deklarerat i ämnet. ”Är dessa reverser skrivna av Almqvist, då synes det mig tämligen ointressant att i övrigt diskutera hans göranden och låtanden i juni 1851 – det kan blott bli fråga om modifieringar av skuldfrågan”, skrev Jägerskiöld i SvD 19/10 1969. I en DN-intervju med Jägerskiöld 30/10 1970 fick Jan Olof Olsson veta att ”Allt hängde på om reverserna var av Almqvist eller inte.

Var de tveklöst det, fanns inget att bråka om: då var Almqvist skyldig”. 1971 skrev Jägerskiöld i volymen Bibliotek och historia: ”Har Almqvist skrivit dessa reverser? Om detta är fallet, kan vi avstå från fortsatt debatt. Hans skuld är då klar.” Samma tanke uttrycktes i hans första inlägg i frågan (se Svensk litteraturtidskrift nr 3 1969): ”Är reverserna skrivna av Almqvist lönar det sig ej att längre dryfta skuldfrågan. Den är då klar.”

Den som hävdar att advokaten Hemming-Sjöberg och jag beskrivit ryttmästare von Scheven som en ”tillförlitlig gentleman” har aldrig ordentligt läst vare sig advokatens bok eller mina debattinlägg. Ingen av oss har förnekat att den egendomlige ryttmästaren var en snål och girig gubbe som lånade ut pengar mot olagligt hög ränta. Hemming-Sjöberg kommenterar den landsflyktige Almqvists beska omdöme om gubben med orden ”Allt vad här säges, är otvivelaktigt riktigt”. Men eftersom tidigare skribenter utmålat ryttmästaren som en nära nog monstruös figur, är det välgörande att Hemming-Sjöberg ger en mer rättvis bild av honom. Almqvist, som ansåg sig själv vara ”litet bättre än sitt rykte”, menade att von Scheven var ”långt bättre än mängden bedömde honom”. Alltså mycket bättre än sitt rykte. ”Beträffande uträkningarna av skuldbeloppen till 15 respektive 18 % ränta kan jag inte förstå annat än att Krumlindes slutsatser i än högre grad

än mina bygger på antaganden”, bekänner Sidenbladh. Vad Cecilia Sidenbladh kan förstå är en sak; vad jag i realiteten skrivit är en annan. Jag har på denna punkt inte framfört några antaganden alls, endast påpekat att hennes egna antaganden och slutsatser är ohållbara. Om Almqvist lämnat von Scheven en extra reversförteckning där räntan beräknats till 18 % – vilket är högst osäkert – skulle detta ingalunda visa att diktaren verkligen ordnat en så förmånlig utlåning – utan bara att han påstått detta för gubben, liksom han påstått det för Lars Johan Hierta.

När Ami Lönnroth och Per Erik Mattson vid ett möte i Almqvistsällskapet presenterade sin bok om Hierta, visade det sig att författarna ännu ej läst min artikel om Aftonbladsförsäljningen. De hade därför övertagit tidigare forskares uppgifter om att Hierta sålde till underpris och att priset var 75 000 riksdaler banco. Genom att i Samlaren 1995 publicera det för dessa forsare obekanta försäljningskontraktet hade jag klarlagt att köpeskillingen uppgick till 85 000 riksdaler banco, och att vissa förmåner för Hierta gjorde affären minst lika fördelaktig som den varit i tidigare förhandlingar. Hierta blev mycket illa berörd av Almqvistskandalen och motståndarpressens därav föranledda råheter mot honom och Aftonbladet. Men han var en kallblodig affärsman och sålde inte sin tidning till underpris.

Sidenbladh hävdar i Biblis 32 att ryttmästare von Scheven ”några år tidigare anklagat sin fru och son för att ha försökt förgifta honom med just arsenik”.

Det finns ”ingen anledning att betvivla samtida uppgifter om att ryttmästaren vid tiden för rättegången spred ut dessa rykten”, broderar hon helt oförskräckt vidare i Biblis 35. Hennes tankegång är slarvig. Det finns alltid anledning att ifrågasätta obestyrkta påståenden – inte minst sådana som varken är sannfärdiga eller samtida. C. A. Wetterberghs uppgift om att ryttmästaren stämt sin hustru och son för ”försök till mord medelst förgiftning” var oriktig, och i debatten introducerades den drygt 40 år efter det att den påstådda händelsen skulle ha ägt rum.

Johan von Scheven j:r var charmad av Almqvist och tycks ha haft en osentimental syn på sin besvärlige far. Han har dock aldrig inför rätten uttalat sig så som Sidenbladh uppger i Biblis 32.

Och den replik hon åberopar i Biblis 35 har ett tvivelaktigt källvärde: den är vad brevskrivaren

57

Aftonbladets förlagskontrakt. Ur: acc.

1976/28 (KB)

C.M. Carlander 1891 hävdade att Johan yttrat till Arvid Ahnfelt 1876. Yttrandet kan ha förvanskats under årens gång och på vägen mellan uppgiftslämnarna. Anmärkningsvärt är att Ahnfelt aldrig använt det, fastän han tecknat ett mycket hånfullt och negativt porträtt av ryttmästare von Scheven.

1851 hade Johan uttalat sig som om han vore övertygad om Almqvists brottslighet. Kanske menade han sedan helt enkelt bara att fadern inte var värd att man för hans skull högg huvudet av en beklagansvärd gäldenär och misslyckad attentator.

För att hjälpa halvbrodern Love och hans familj och rädda pengar ur boet bevakade bröderna Fridolf och Victor Almqvist en fordran i Loves kon-

58

kurs. Enligt Sidenbladh (Biblis 32) var det enbart på grund av denna fordran som domstolen beviljade konkursansökningen, vilket fick till följd att Love dömdes till tre års straffarbete. Om detta vore sant, skulle den erfarne juristen Fridolf Almqvist förvisso ha agerat mycket oskickligt. Men i verkligheten var inhoppet en rådig manöver, som gav bröderna möjlighet att som konkurrerande borgenärer ifrågasätta stora delar av von Schevens krav.

Ryttmästare von Scheven hade låtit Almqvist ta hand om ett antal skuldsedlar som var transporterade på innehavaren och följaktligen kunde fresta till stöld i samband med ett dödsfall. I sina promemorior hävdade Almqvist sin rätt att

inkassera sådana skuldsummor och bestred skyldigheten att lämna arvingarna redovisning. Sex reverser, som efter diktarens flykt påträffades i hans lådor, blev i konkursakten också upptecknade som tillhöriga Almqvist. Men Almqvist hade tidigare vid en inkassering medgett att han här agerade för von Schevens räkning, och familjen erkände sedan ryttmästarens rätt till dessa dokument genom att i december 1853 sent omsider återlämna dem till honom, ihop med en mängd andra fordringshandlingar som man hittat i diktarens gömmor.

Trots diktarens försäkran att han inte var von Scheven ”ett öre skyldig” bekräftade familjen alltså att von Scheven hade berättigade krav på Almqvist, fastän Fridolf Almqvist genom sitt fyndiga uppträdande som medborgenär kunde bestrida omfattningen av gubbens fordran. Och det var enbart på grund av dennes fordran som rådhusrätten den 9 februari 1852 försatte Almqvist i konkurs och konstaterade att han rymt. Fängelsedomen blev en automatisk konsekvens av detta. ”– – – har gäldenär rymt och kommer ej tillbaka inom sex månader från det han rymde eller, der han erhållit Konungens lejd, inom den tid honom förelagd warit: en sådan gäldenär skall såsom bedragare dömmas att ställas för en påle i halsjern, på torg eller allmän tingstad, att skämmas i två timmar och dertill straffas med arbete wid någon kronans fästning i tu till fem år, efter brottets beskaffenhet.” (Konkurslagen, § 43)

Att Ruben Berg missuppfattat konkursen påvisades av Hemming-Sjöberg 1929. Att även Jägerskiöld fått den om bakfoten klarlade advokaten K.G. Lindberg i Svensk litteraturtidskrift nr 2 1972.

Almqvists promemorior gav ett klart besked om när von Scheven skulle dö. När gubben i maj 1851 blivit bestulen på Almqvists skuldsedlar, skulle Almqvist förhindra polisanmälan genom att lova att senast den 19 juni skriva ut nya korrekta reverser, om inte de ursprungliga dessförinnan kommit tillrätta. Sedan skulle vid ryttmästarens frånfälle saknas ett stort belopp, som man visste att Almqvist för gubbens räkning erhållit i en inkassering, avslutad i början av oktober 1850 – åtta månader tidigare, påpekade Almqvist.

Tillfrågad om vart pengarna tagit vägen skulle Almqvist låtsas vara okunnig om deras öden och förneka att han någonsin lånat dem. Arvingarna

skulle då inte kunna kräva honom på det minsta belopp, för det skulle inte finnas några skriftliga bevis för att han stod i skuld till von Scheven. En helt nödvändig förutsättning för denna strategi var att ryttmästaren skulle hinna avlida, innan Almqvist blivit tvungen att hålla sitt löfte och skriva ut nya fullvärdiga reverser. Almqvists försvarsplan, nedtecknad i månadsskiftet maj/juni, utgick alltså från att von Scheven skulle dö före den 19 juni 1851.

I Almqvists konkurs bevakade von Scheven också en extrasumma på ca sextiotusen riksdaler banco. Denna post var, tvärt emot vad Sidenbladh påstår i Biblis 32, klart och tydligt preciserad. Den utgjorde det nominella värdet av ryttmästarens fordringar hos den havererade företagarfamiljen Hirsch Davidsson. Almqvist hade haft hand om dessa dokument för indrivning men dröjt med redovisningen, varför von Scheven ville få papperen tillbaka. På den punkten hade Fridolf Almqvist inga invändningar: ”De handlingar, som kunna tillhöra herr Ryttmästaren och må i det gäldbundna boet finnas, bestrides honom icke.”

Fordringarna hade aktualiserats genom att Stockholms rådhusrätt i en ny konkursdom så sent som den 15 december 1849 fastslagit, att bandfabrikören Tobias Hirsch Hirschson alltjämt var skyldig von Scheven drygt 51 000 riksdaler banco. Det var omöjligt att få ut hela detta jättebelopp ur Tobias Hirschsons hårt skuldsatta konkursbo. Men von Scheven kan inte ha betraktat sin fordran som värdelös, eftersom boet uppvisade 26 807 riksdaler banco i säkra tillgångar och 30 291 i osäkra. Och Tobias Hirschson var en mycket företagsam man, som rörde sig med betydande värden. Året innan han försattes i den nya konkursen hade han i en omyndig sons namn inköpt en stor lantegendom i Västmanland.

Att Tobias Hirschson inte blev enskilt namngiven i bouppteckningen efter von Scheven 1854 berodde på att Hirschson rapporterades ha avlidit i Hamburg den 13 november 1852, enligt familjens uppgifter alldeles utblottad. Han hörde alltså till den grupp gäldenärer bouppteckningen sedan omnämnde som ”aflidne i yttersta fattigdom”. lars krumlinde

59

Berlingdagen 2007

Traditionsenligt arrangerade Föreningen Biblis, Berling Media, Berlingjuryn och Kungl. biblioteket Berlingdagen den 23 maj 2007 i Kungl. biblioteket. På Berlingdagen utdelades Berlingpriset och Berling Bildningsstipendium.

Berlingpriset instiftades av hovgrafikern och formgivaren Karl-Erik Forsberg och delas ut till en ”framstående svensk formgivare för föredömlig formgivning, teknisk skicklighet och utmärkt bokstavsbehandling”. Prissumman är för närvarande 15 000 kronor. Typsnittet Berling ägs av förlagskoncernen Berling Media, som står som garant för Berlingpriset. Berling Media instiftade 2004 Berling Bildningsstipendium om 50 000 kronor, som varje år delas ut till en formgivare som inte ännu fyllt 30 år men ”som med nyfikenhet och kunnande visar en särpräglad ambition att fördjupa eller utmana synen på sitt medium”.

Berlingpriset 2007 tilldelades formgivaren Henrik Nygren för att han: äger en unik röst i det typografiska samtalet: hans minimalistiskt avskalade formgivning präglas av kärlek till typografins ursprungliga taktila verklighet – typen, papperet, trycket, färgen, formatet, bindningen.

Henrik Nygren har en typografisk arbetsmoral som känns uppfordrande i vår digitala vardag: han väljer t.ex. typsnitt med osvikligt omdöme, endast några få i det oändliga utbudet godkänns av hans stränga öga. Och han drar sig inte för att dramatiskt dra ner tempot genom att använda boktryck! Dock: hans formspråk är inte tillbakablickande. Med kreativ nyfikenhet och stark tilltro till brukarens intellektuella kapacitet närmar han sig sina uppdrag, små som stora. Stark och tydlig enkelhet parad med raffinerad elegans är egenskaper som ger hans röst en alldeles egen och vacker ton.

Berlingjuryn består av Lars E. Petterson, ordförande, representant för Föreningen Biblis; Hans Cogne, Stockholms Typografiska Gille; Pia Skantz Larsson, Berling Media; Maria Wikland, Grafiska Medieförbundet; Sara Lund, Högskolan för Design och Konsthantverk; Ingrid Svensson, Kungl. biblioteket.

Berling Bildningsstipendium 2007 tilldelades Axel von Friesen och Petter Törnqvist: Typografiskt bildspråk, fotografiska ordbilder. Bokstäver som blir till ord som blir bilder som i sin tur

60

bildar nya bilder. Till synes slumpvisa experiment.

Men skenet bedrar. Syftet är uppenbart: Forskning.

Viljan att upptäcka, lusten att finna det oväntade i mötet mellan exempelvis Albrecht Dürers värld och vår tids grafiska formgivning. Undersökningsarbete i olika medier är vad Axel von Friesen och Petter Törnqvist ägnar sig åt. Syftet är att förändra. Och förädla.

Mycket medvetet odlar de sin individuella särart.

Tycks tro att samarbete gynnas av kulturkrockar.

Liksom att gemensam konfrontation kan utveckla individen. Även grafisk formgivning.

Berling Bildningsstipendiums jury består av: Hans Cogne, professor grafisk design, Konstfack; HC Ericson, professor grafisk formgivning samt bok- och bokstavskonstnär; Pia Skantz Larsson, produktionsdirektör, Berling Media.

Berlingdagen gästades i år av den internationellt kände formgivaren och pedagogen Alan Kitching från England. Kitching talade om sin expressiva formgivning. Lars E. Pettersson var moderator.

Bogvennen 2001–2003

har äntligen kommit ut och innehåller massor av intressant läsning: Christer Hellmark: Svensk boghåndværk gennem tyve år; Göran Skarbrandt: Der findes liv, også uden for selve bogstavformen. Om Christer Hellmark; Gunilla Lundahl: Tekstens rum. Om tekst i udstillinger; Lars E. Pettersson: Carl Fredrik Hultenheim, svensk typografisk ekspert – formgiver, pædagog og eksempelsamler; Torben Jelsbak: Punkt og linje på flade. Grafisk totaldesign og typografiske punktvirkninger i dansk ekspressionisme; Magdalena Gram: Anders Billow og den typografiske modernisme i Sverige; Ute Brüning: Bauhausbøgerne – en projektskitse; Robin Kinross: Bauhaus og den typografiske modernisme; Alain Findeli: Moholy-Nagy og Bauhausbücherne som projekt; Ulrike Stolz: ”13+”.

Typografins väg

När detta nummer av Biblis läses har den nya boken Typografins Väg av Marcus Gärde (BachGarde AB , isbn 978-91-977014-0-2) kommit ut av trycket.

Här följer ett utdrag ur boken:

Vi känner oss attraherade av viss grafisk form och typografi. Jag tror att det är p.g.a att det objekt som attraherar oss har en harmoni mellan ljus–mörker, stor–liten och positionen mellan dessa element.

Det påminner oss om den harmoni som allt strävar efter och är ett uttryck för allt levandes väsen. Detta får oss att känna något, men samtidigt kan vi inte säga vad som får oss att bli attraherade. För det är inte ett element, utan det är ett samarbete mellan alla inblandade element. Att förstå hur man sätter ihop de olika beståndsdelarna färger, former, bilder och typografi till en harmonisk och kommunicerbar helhet, att utveckla en intuitiv känsla – som gör att man på ett mycket snabbt sätt kan skapa en organiserad helhet – kräver en grundläggande kunskap i hur vi uppfattar objekt och hur vår hjärna fungerar.

Vi måste lära oss alla tekniker så att vi kan kommunicera budskap på starkast möjliga sätt. Jag har letat länge efter universella sanningar inom grafisk formgivning som inte enbart påverkar oss på en subjektiv nivå utan når djupt och uppfattas som sanna för oss alla. Det är lätt att säga att det inte finns några regler som fungerar på samma sätt för alla människor i världen, men det finns några regler som påverkar majoriteten av oss på ett visst sätt. Det verkar finnas några sanningar som sedan urminnestider har drivit vår utveckling framåt. Ett exempel är Gyllene snittet eller det Heliga snittet, som vi gick igenom i tidigare kapitel, som verkar påverka vårt undermedvetna genom att påminna oss om den kunskap som vi är uppbyggda av. Ett annat exempel är vår strävan att

skapa balans och harmoni, inte bara på en mental nivå, utan även i kroppens funktioner – i naturens kretslopp. Alla ting runt omkring oss verkar i symbios med varandra och skapar en helhet som visar på en perfekt harmoni och detta är något som påverkar oss. När vi formger så kan vi ha den tanken att alla objekt söker efter att skapa en balans mellan varandra och skapa det uttryck som påminner oss om den balans som universum är uppbyggt av. Detta låter väldigt filosofiskt men är egentligen inte så konstigt.

Om jag målar en ros på ett papper så kommer det att väcka en viss känsla hos betraktaren. Om jag målar en stridsvagn kommer det att skapa en viss känsla.

Vi förknippar allt vi ser med vår egen erfarenhet och låter detta filtreras noggrant för att sedan skapa en uppfattning. Om jag skapar en komposition som visar på kaos och oordning så kommer det att väcka en känsla hos vissa och en annan känsla hos andra.

En person kanske vill skapa kaos och förändring i sitt liv och attraheras av detta kaos medan en annan person gillar ordning och kommer att stöta bort detta kaos på samma sätt som han skulle tycka illa om ett ostädat rum. Genom att flytta objekt på en yta kan vi skapa ett uttryck för denna harmoni, som många känner är viktigt för deras lycka och välgång, och samtidigt förflytta den grafiska formen från ett subjektivt till ett objektivt perspektiv. På följande sidor så kommer vi att gå igenom olika exempel för att visa på tre viktiga delar som alla påverkar vår syn på ordning och harmoni. Hierarki, dynamik/rytm och harmoni är alla väsentliga för grafiska formgivaren och måste förstås på en djup nivå, där formgivaren känner och omedelbart ser när något i layouten inte är som det borde. Se på dessa exempel på kommande sidor, ta fram penna och papper och testa själv hur dessa grundregler kan tillämpas.

61

Okända bokskatter

Vid biblioteken i Skara, Västerås och Växjö pågår för närvarande ett stort projekt, som innebär att de äldre bok- och handskriftssamlingarna tillgängliggörs med hjälp av modern teknik. Boksamlingarna nykatalogiseras och delar av handskrifts-, bild- och kartmaterialet digitaliseras.

Har ni noter till musik som framfördes i domkyrkorna på 1500- och 1600-talen, finns det några brev skrivna av Erik Axel Karlfeldt, ingår det krigsbyten från Sveriges krig på kontinenten under 1600-talet ibland böckerna?

Många varierande frågor från Sverige och utlandet ställs till biblioteken i de gamla svenska stiftsstäderna. Men frågorna kan säkert bli flera.

Många forskare och andra intresserade är nog fortfarande ovetande om vilka samlingar som under flera århundraden byggts upp i anslutning till domkyrkorna och gymnasierna i dessa städer och som nu tillhör de kommunala biblioteken.

Befintliga kataloger och beskrivningar över samlingarna är i regel 100–200 år gamla, existerar kanske bara i något eller några enstaka exemplar och kan inte ge tillräckliga svar på dagens frågor.

För att på ett bättre sätt göra dessa samlingar mera kända och tillgängliga påbörjades år 2006 ett projekt gemensamt för biblioteken i Skara, Västerås och Växjö. Projektet innebär konkret att de äldre boksamlingarna nykatalogiseras och att delar av bild-, kart- och handskriftssamlingarna digitaliseras. Arbetet sker i samråd med Kungl. biblioteket och inom ramen för Libris. Ekonomiskt bekostas projektet genom anslag från Riksbankens Jubileumsfond, de egna kommunerna och bidrag från Kulturrådet, s.k. accessmedel. De deltagande biblioteken har delat upp ämnesområdena emellan sig. Skara har börjat med personhistoria och geografi från 1700-talet, Växjö sysslar med 1500-talsteologi från Per Brahes skolbibliotek på Visingsö samt svensk och utländsk skönlitteratur, historia och geografi från 1700-tal och tidigt 1800-tal. Västerås arbetar med teologi från 1500-talet och framåt. Hittills har ungefär 9 000 titlar gåtts igenom. Av dem utgör drygt 70 % primärkatalogiseringar i Libris. I Skara har man även börjat med digitalisering och katalogisering av bild- och kartmaterial. Ungefär 4 000 objekt är digitaliserade och av dem finns drygt 1 200 poster registrerade i Konstdatabasen.

Vilka erfarenheter har vi fått så långt? Mera än

62

hälften av titlarna läggs nu för första gången in i en datoriserad svensk bibliotekskatalog. Det innebär ett stort tillskott av nya katalogposter i Libris.

Via Libris förs de vidare ut i internationella katalogportaler. I samband med katalogiseringen noteras också uppgifter om tidigare ägare, beskrivning av bokbanden etc. I Västerås har man funnit flera böcker, som ingått i drottning Kristinas bibliotek, kunnat lokalisera många tidiga tryck från regionen Basel-Köln, av somliga bokhistoriker kallad för det tidiga boktryckeriets Silicon Valley.

Har man tur hittar man tryck, som saknas inte bara i svenska bibliotek utan även i många stora bibliotek i Europa. Ja, ibland kan man t.o.m. påträffa något tryck, som över huvud taget inte kan återfinnas i något annat bibliotek.

Genom detta arbete får den nationella och internationella forskarvärlden utökad kännedom om samlingarna. Även den personal, som i sitt dagliga arbete ansvarar för och sysslar med samlingarna, får betydligt bättre kunskap om dem.

Ytterligare information om projektet lämnas av Jan Larsson, Västerås stadsbibliotek, tel. 02139 46 61, jan.larsson@vasteras.se, Lillo-Ann Ericsson, Växjö stadsbibliotek, tel. 0470-414 31, lilloann.ericsson@kommun.vaxjo.se, Sven-Olof Ask, Skara stifts- och landsbibliotek, tel. 0511-320 32, sven-olof.ask@skara.se Efterlysning av Selma Lagerlöfmaterial

Selma Lagerlöfs författarskap utgör en viktig del av det svenska kulturarvet. Det har hittills inte funnits någon vetenskaplig utgåva av hennes författarskap, något som projektet Selma Lagerlöfs Samlade Verk (SLSV) vill råda bot på. Projektet har av Riksbankens Jubileumsfond under 2006 och 2007 beviljats stöd för en omfattande inventering och katalogisering av Selma Lagerlöfs verk. Detta är ett led i de förberedelser inför den vetenskapliga utgåvan, vilken planerats i samarbete mellan Kungl. biblioteket, Selma Lagerlöfsällskapet, Litteraturbanken, Svenska Vitterhetssamfundet och Selma Lagerlöfforskare. Syftet är alltså att tillgängliggöra Selma Lagerlöfs verk såväl för forskning och utbildning som för den litterärt intresserade allmänheten. Som en positiv sidoeffekt kan den planerade utgåvan via översättningar komma att tjäna som underlag för internationell spridning av Lagerlöfs verk.

Vi har inom SLSV -projektet redan gått ut med en förfrågan till olika institutioner (arkiv, bibliotek och museer) i Sverige och övriga Norden för att söka kartlägga ytterligare Lagerlöfmaterial.

Denna efterlysning har varit fruktbar och projektet har fått kännedom om en hel del för utgivningen relevant material. Nu vill vi utvidga sökandet genom att vända oss till Biblis’ läsekrets.

Allt material (och all information) med anknytning till Selma Lagerlöf och hennes författarskap är av intresse, även om manuskript och brev till/från henne naturligtvis är speciellt intressanta för projektet.

För SLSV-projektet, Ann-Charlotte Knochenhauer, Kungl. biblioteket tel. 08-463 43 08, ann-charlotte.knochenhauer@kb.se Medarbetare i Biblis 39

axel andersson är doktorand i historia vid European University Institute i Florens och doktorerar i höst med avhandlingen Kon-Tiki and the Postwar Journey of Discovery. marcus gärde driver idag tillsammans med Linnéa Bach Gärde, företaget BachGarde AB, han är kursansvarig för typografi på Berghs School of Communication samt lärare i grafisk form inom den internationella skolan Miami AD School. ivo holmqvist är professor i skandinavisk litteratur vid universitetet i Gent. tage jarolf är ordförande i Sällskapet Bokvännerna i Finland. lars krumlinde, skribent och översättare, har publicerat flera artiklar om Almqvist. david löfberg studerar vid Berghs School of Communication. örjan nordling är grafisk formgivare samt typsnittsformgivare. sofi rydell bibliotekarie vid Kungl. biblioteket, med särskild inriktning på bokhistoria och bokvård. clas-ove strandberg är ansvarig för specialsamlingarna vid Stockholms universitetsbibliotek. kerstin e. wallin har skrivit en avhandling om folkbildningens framväxt i Sverige och Chile och ägnar sig nu åt de svenska kvinnor som var folkbildningsaktiva vid 1900-talets början.

S V E N S K A L I T T E R AT U R S Ä L L S K A P E T I F I N L A N D

Zacharias Topelius Skrifter Svenska litteratursällskapet i Finland initierade 2004 publikations- och forskningsprojektet Zacharias Topelius Skrifter, för utgivningen av en ny, historisk-kritisk och kommenterad utgåva av tidningsmannen, författaren och professorn Zacharias Topelius (1818–1898) litterära verk. En redaktion för utgåvan tillsattes 2005.

För att kunna åstadkomma en så fullständig utgåva som möjligt önskar vi samarbeta med arkiv, bibliotek och med allmänheten både i Finland och i det övriga Norden. Redaktionen vill med detta upprop rikta sig till alla som har eller känner till manuskript av eller om Topelius, brev till respektive från honom, eller annat material eller upplysningar om Topelius som kunde vara till nytta för projektet. Information av detta slag riktas till utgåvans redaktion.

Topelius produktivitet är legendarisk. Han var en oerhört flitig skribent inom i stort sett alla litterära genrer. Därtill skrev han mycket i egenskap av tidningsredaktör, universitetsman och föreningsmänniska samt förde en stor korrespondens.

Hans skandinaviska kontaktnät var vittförgrenat och ett stort antal manuskript och brev m.m. finns runtom i Norden.

Zacharias Topelius Skrifter utges både i bokform och digitalt. Bokbanden beräknas bli 20–25 och en stor del av detta planeras vara publicerat 2018. För mera information, se projektets hemsida www.topelius.fi, eller kontakta redaktionen.

Postadress Svenska litteratursällskapet i Finland Zacharias Topelius Skrifter Riddaregatan 5, FI-00170 Helsingfors Projektsekreterare Kim Björklund kim.bjorklund@sls.fi / Tfn + 358 (0)50 52 32 475 Finska Vetenskaps-Societeten, Undervisningsministeriet och Svenska kulturfonden är projektets officiella samarbetspartners

www.sls.fi

63

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis Styrelse: Johan Mannerheim (ordf., kassaförv.), Margareta Törngren (vice ordf.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gunilla Eldebro (sekr.), Gustaf Holgersson, Pia Skantz Larsson, Tomas Lidman, Peter Luthersson, Dick Norberg, Gunnar Sahlin och Clas-Ove Strandberg Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Johan Mannerheim Redaktör: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se Redaktionella rådgivare: Ulf Jacobsen, Stefan Lundhem och Per S. Ridderstad medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, tel. 0498-48 48 93, e-post: ulf.jacobsen@telia.com

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2007 Formgivning och produktion: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Repro- och fotoenheten, Kungl. biblioteket om inget annat anges Tryck: Preses Nams, Riga 2007 issn 1403-3313

Biblis39 Cover.indd 1

07-08-27 15.21.42