Biblis 101

Biblis

nummer 101 våren 2023 redaktör ulf jacobsen

2 Meningen med ett nationalbibliotek Lars Ilshammar

12 Text eller ting – ska böcker läsas eller dyrkas? David Gedin

26 Proust på svenska Magnus Bergh

58 När mindre blev mer. Bokförlaget Albas klassikerserie Albatross Lennart Nyberg

71 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag Norrköpings stadsbibliotek, Folkbiblioteket (Arena förlag, 2022), foto Bert Leandersson.

Meningen med ett nationalbibliotek

Den som i dag besöker Kungliga biblioteket i Humlegården möts av en inbjudande skylt som vänligt förkunnar att den domän man nu beträder är ingenting mindre än samhällets minne. Att utse sig själv till bäraren av vårt gemensamma minne är sannerligen en ambition som borde förpliktiga. Men vad betyder det egentligen, och vad borde det betyda?

KB ska enligt sin instruktion vara Sveriges nationalbibliotek och därtill en nationell forskningsinfrastruktur, uppdrag som framför allt kräver hållbarhet och uthållighet över mycket stora tidsavstånd. Den som söker KB :s finaste rottrådar hamnar därför ända tillbaka i det sena 1500-talets Vasakungliga boksamlingar. I samma mån bör blicken framåt förstås riktas minst lika långt. Flera centrala rörelser i vårt samtida kultur- och forskningspolitiska landskap, som också i hög grad påverkar KB i egenskap av statlig myndighet, pekar tyvärr åt ett helt annat håll. Det handlar dels om hur upphaussade, tidsbegränsade och kortsiktiga projekt många gånger har fått komplettera eller rent av ersätta den löpande verksamheten, som satts på långsam avmagring.

Det rör sig också om en envis och tröttsam fixering vid ständig förnyelse och utveckling – läs ‘digital transformation’ – ofta på bekostnad av vardaglig långsiktig förvaltning. Sist men inte minst handlar det om hur djupa fackkunskaper och akademisk professionalism successivt ersätts

Välkommen till Kungliga biblioteket – samhällets minne! Foto: förf.

med ett allt mer instrumentellt, för att inte säga industriellt förhållningssätt till samlingar och samlingsbyggande. Samtiden tycks å andra sidan inte bry sig särskilt om de genomgripande förändringar som själva nationsbegreppet, och därmed ett nationalbiblioteks traditionella verkanskrets, utsätts för genom eskalerande globalisering, migration och digitalisering. Hur dessa krafter påverkar och omtolkar vad som ska räknas till ‘vårt’ kulturarv riskerar därmed att bli

Gustaf Edvard Klemming, legendarisk kungl. bibliotekarie under slutet av 1800-talet, vars ande fortfarande svävar över KB. Bild: förf/Midjourney.

närmast ickefrågor, inte minst i ett politiskt klimat där ‘det nationella’ i en inskränkt mening har haft en stark återkomst.

Alla nationalbibliotek är olika. Några, som det sydafrikanska, har en omfattande utgivning av litteratur på minoritetsspråk. Andra, som British Library, erbjuder sina besökare en serie av mycket ambitiösa och grandiost upplagda utställningar. KB har för sin del och som Sveriges biblioteksmyndighet fått ett stort regeringsuppdrag att skapa nationell överblick och främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet. Variationen är alltså stor.

Ändå är alla nationalbibliotek lika i sina grundvalar: kontinuiteten i samlingsbyggandet, de långa linjerna, fullständighetsprincipen i insamlingen – eller strävan efter den – rollen som kvalificerad kunskapsnod, och inte minst föreställningen om att spegla en relativt homogen och väldefinierad nation eller nationalstat. Därför är de aktuella utmaningar som KB brottas med närmast universella, även om Sverige i flera avseenden sticker ut som extremt i sin snabba spurt mot framtiden. I världens modernaste land

har vi som bekant i praktiken redan avskaffat backspegeln, vilket den utbredda välviljans likgiltighet som ofta präglar de politiska attityderna till begreppet kulturarv tydligt vittar om.

En byggnad skapad för det långa tidsperspektivet. Planritningar till KB:s nya hus i Kungsträdgården, invigt 1879.

Det lärda verket var hierarkiskt, patriarkalt, exkluderande, inte till för alla. Men det finns också något positivt som är värt att återupptäcka, försvara och bevara i begreppet. Teckning av Nils G. Janzon från KB:s gamla läsesal i Kungl slottet före flytten till Humlegården.

Ett nationalbibliotek kan också beskrivas som summan av byggnader, uppdrag, samlingar och medarbetare – ett slags levande organism som växer och successivt förnyar sig i tiden och över tiden, eller snarare i en tidlös tid där det längesedan förflutna och en avlägsen framtid ofta känns lika närvarande som nuet.

I den tidlösa tiden möts historien, samtiden och framtiden, där brottas det mycket långsiktiga med det snabbt föränderliga, där trivs medeltida pergamenthandskrifter ihop med e-plikt och språkmodeller för datadriven forskning. I den tidlösa tiden är vårt nu bara en mycket tillfällig rast mellan det långa förflutna och det tillkommande, som vi ibland vågar kalla för evigheten.

Dagens stora utmaning för ett nationalbibliotek är att ta fortsatt ansvar för detta långa tidsperspektiv, just det som över decennier och århundraden bildar samhällets gemensamma minne, i en epok som allt oftare vill glömma eller förtränga det förflutna i sin stora brådska att försöka springa ikapp en framtid som hela tiden flyttar sig framåt. Den organism som är nationalbiblioteket tycks dock vara fånge i ett utvecklingsparadigm med närmast religiösa eller ideologiska övertoner, för övrigt i gott sällskap med forskningsbibliotek och andra kulturarvsinstitutioner. Verksamhetsutveckling och förändringsledarskap har blivit begreppen för dagen, och man kan numera till och med inneha den famösa titeln ‘biblioteksutvecklare’ inom den svenska biblioteksvärlden.

Alltför sällan talas det om verksamhetsförvaltning, om att tryggt och modigt stå för det man är när förändring och förflyttning tycks vara de enda tillgångar som värderas. Därmed också sagt att det är särskilt väsentligt att bevaka de långa linjerna och slå vakt om kontinuiteten i samlingsbyggandet, för att inte tappa bort viktiga värden just när en snabb digital förflyttning begär att få företräde. Uppdraget är, för att uttrycka det på annat sätt, att ständigt förvalta och utveckla det långa tidsperspektivet, samtidigt som det medielandskap som nationalbiblioteket har att navigera i ser nytt och lite annorlunda ut för varje år. Om man ska lyckas hitta rätt i denna komplicerade terräng behövs både backspegel och radar för att fortsätta ha koll bakåt samtidigt som spaningen framåt måste pågå ständigt.

Plikten framför allt? År 1961 fyllde den svenska pliktlagstiftningen 300 år. Men det var först mot slutet av 1800-talet som plikten verkligen började fungera effektivt. Frimärke graverat av Czeslaw Slania efter en förlaga av Karl-Erik Forsberg.

Det finns förstås ett flertal viktiga och relevanta infallsvinklar på detta sammansatta tema, men här kommer jag bara att uppehålla mig vid tre. (Att dränera det svällande projektträsket är främst

Alla nationalbibliotek är olika, ändå är alla lika i sina grundvalar. Här det nybyggda grekiska nationalbiblioteket i Aten. Foto: förf.

Ett nationalbibliotek har i regel stora samlingar som är dåligt eller inte alls katalogiserat. För att hitta ett eftersökt material krävs ofta kvalificerad samlingskunskap. Foto: förf.

Givarna gjorde biblioteket. Att KB:s samlingar är så pass kompletta ska framför allt rika och frikostiga donationer tackas för. Samt kloka och kunniga medarbetare som systematiskt fyller pliktens tomrum genom antikvariska förvärv.

Carl Gustaf Tessin, frihetstidens ledande statsman och kulturpersonlighet, var också en stor samlare, vars vurm för det bokliga i hög grad har berikat KB och det svenska kulturarvet. Foto: förf.

en politisk fråga som ett nationalbibliotek tyvärr har svårt att göra så mycket åt på egen hand.)

Först plikten – framför allt! Eller: Tänk om plikten inte är allt? När pliktlagstiftningen, som ofta sker, presenteras som den självklara grunden för allt samlingsbyggandet – och därmed för nationalbiblioteksuppdraget – är det lätt att glömma bort att plikten, åtminstone för KB :s del, började fungera effektivt först mot slutet av 1800-talet. Att KB :s samlingar ändå är så pass kompletta betydligt längre tillbaka i tiden ska framför allt rika och frikostiga donationer tackas för. Och förstås dagens kloka och kunniga medarbetare som systematiskt fyller pliktens gamla tomrum genom antikvariska förvärv. Sten G. Lindbergs essä ‘Givarna gjorde biblioteket’ från 1977 här i Biblis bär syn för sägen om det förra.

Det är också lätt att förtränga betydelsen av personarkiv och liknande material för att forskningen verkligen ska kunna förstå det offentliga samtal som förs i dag. Ett samtal, en text, en dokumentärfilm, ett blogginlägg uppstår inte bara ur tomma intet. De har i regel växt och mognat

fram under ibland ganska långa tidsförlopp. Med ett slitet begrepp rör det sig om processer, snarare än om händelser. Har forskningen inte tillgång till stolpar och utkast, brevväxlingar och dagböcker eller andra så kallade förarbeten, blir förståelsen av det gemensamma betydligt tunnare och fattigare. Plikten och det som benämns ‘kompletterande insamling’ går hand i hand över tiden, intimt och ömsesidigt beroende av varandra. Därför är kompletterande insamling ett begrepp som leder tankarna fel, som om till exempel personarkiv bara vore ett obetydligt och obehövligt bihang.

Ett nationalbibliotek som KB har en lång tradition av att samla in arkiv från personer och organisationer inom det kulturella fältet, i vidaste mening. Den traditionen är något att vara rädd om och gärna framhålla som lika betydelsefull som plikten. Fråga till exempel några av KB :s vanligaste forskare vilket källmaterial som är det mest unika och eftertraktade.

Ett annat skäl till att se traditionell pliktinsamling i ett större perspektiv är att pliktlag-

KB:s stora läsesal, ett vackert biblioteksrum men också ett museum över den sista tryckta boken. 3D-modellering av förf.

Riksbibliotekariens tjänsterum idag. KB är en så kallad enrådsmyndighet, vilket betyder att riksbibliotekarien som myndighetschef ensam har det övergripande ansvaret för KB:s verksamhet. Foto: förf.

KB:s forskningsråd, här på studiebesök i det stora bergrummet under Humlegården, är en väsentlig och nödvändig kontaktyta med forskarvärlden. Foto: förf.

stiftningen numera fungerar allt sämre när det digitala och internet har blivit kulturens default. Plikten måste därför i framtiden stödjas i ännu högre grad med riktad och händelsestyrd insamling om nationalbiblioteket verkligen ska lyckas fånga ens de mest grundläggande dragen av det offentliga samtalet i dess allt mångfaldigare skepnader, sociala medier som Twitter och Facebook inte minst.

Informationsförlusterna har redan tagit alarmerande proportioner. Coronapandemin och kriget i Ukraina är exempel på megahändelser som med säkerhet kommer att påverka förståelsen av vår samtid under lång tid framöver. Ändå kan de inte återfinnas i KB :s samlingar i någon annan form än som enstaka och enskilda dokument. Helheten har redan gått förlorad.

Men insamling är förstås inget självändamål. Hela meningen med ett nationalbibliotek är ju att samlingarna ska vara så tillgängliga som möjligt, för så många som möjligt. För detta krävs goda kataloger, men också en djup samlingskunskap som är svår att enbart läsa sig till eller överföra till tänkande maskiner. I den meningen låter AI troligen ännu vänta på sig.

Tyvärr tycker jag mig kunna se en rörelse i det vidare kulturarvs-Sverige, som är på god väg att förvandla bibliotekarier, arkivarier och museologer från stolta, kvalificerade och stundom något nördiga hantverkare till utbytbara industriarbetare vid kunskapsförmedlingens löpande band. Kunskap och bildning som begrepp ersätts förresten allt oftare med information och utbildning. Jag hoppas att jag överdriver, men jag ser samtidigt med stor skepsis på att det intellektuella innehållet i professionerna på sikt riskerar att trängas ut av en mera instrumentell hållning där tillit och förtroende ofta trumfas av detaljkontroll ovanifrån – på tvärs mot allt fagert tal om tillitsbaserad styrning – och av en ständigt svällande administration, ett dilemma som för övrigt delas med alltför många lärosäten och forskningsinstitutioner.

Det är frestande att tro att det skulle räcka med att vara skicklig på att navigera i det samtida litterära landskapet, att känna till den senaste utgivningen eller ha ordentlig koll på årets ingående pliktleveranser, för att motsvara ett gott samlingskunnande. Men det är tyvärr ett alldeles för inskränkt synsätt. Man behöver också bära

med sig eller öva upp en intuitiv känsla för de interna sambanden, inte minst i alla äldre samlingar som är dåligt eller inte alls katalogiserade. Man måste ha förmågan att höra och förstå det lågmälda samtal som hela tiden pågår. Där pratar Strindberg med Selma Lagerlöf, Karin Boye med Stig Dagerman, som i sin tur har ett samtal igång med Sonja Åkesson och Kristina Lugn – för att nu hålla oss på hemmaplan.

Det kan möjligen låta bakåtblickande, men jag är övertygad om att sådana egenskaper som god allmänbildning, inte minst djupare kunskaper i historia, litteraturvetenskap och olika samhällsvetenskaper, kommer att vara helt nödvändiga för att hålla nationalbibliotekets samlingar öppna och levande även i en digital tid. Det skadar inte heller om man råkar vara forskarutbildad.

Det lärda verket – så har gamla kulturarvsinstitutioner som KB ofta beskrivits, med en något överlägsen ton av vår egen tids bättre vetande. I dag är det lätt att inse att det lärda verket var hierarkiskt, patriarkalt, exkluderande, inte till för alla, ‘inpyrt med maktutövning’, för att tala med Mats Malm. Men det finns också något positivt som är värt att återupptäcka, försvara och bevara i begreppet. Utan bildning och lärdom blir vi helt enkelt dummare – och utan kvalificerad samlingskunskap, en förmåga som kräver både utbildning, bildning och erfarenhet, riskerar nationalbibliotekets samlingar att långsamt sjunka ner i okunskapens glömska. Av erfarenhet vet vi att det är svårt att återskapa unik kunskap och kompetens som en gång har förlorats.

Allt detta utvecklas dessutom mot bakgrund av ett i ökande grad upplöst nationsbegrepp och ett nytt globalt, interaktivt och oreglerat informationslandskap. I en tid när traditionella begrepp som ‘nation’ och ‘nationella samlingar’ blir allt svårare att ringa in finns all anledning att fråga sig vad som egentligen är Sverige i världen och världen i Sverige. Är det geografi, språk, historia, medieformat – eller något annat – som ska binda oss samman, vägleda oss och därmed definiera nationalbibliotekets uppdrag i framtiden? I en mer praktisk mening berör den frågan också i högsta grad alla nya svenskars rätt till sin egen historia och sitt kulturarv. Att göra tjänst som ett nationalbibliotek i en allt mer globaliserad, gränslös värld borde egentligen vara en omöjlighet.

Lyckligtvis tillhör nationalbiblioteken en växande internationell familj, med goda och resursstarka medlemmar som IFLA , CERL , Liber och CDNL . Där finns alltså redan i dag arenor där man kan mötas och diskutera behovet av en högre nivå av samordning av insamlingspolicys, medieformat, urvalskriterier etc. – allt för att förhindra framtida luckor och brister som kan uppstå i den globala kunskapsinfrastrukturen när gamla nationsgränser luckras upp eller suddas ut. Därför behöver ett nationalbibliotek nu och i framtiden lägga ännu mer kraft och resurser på det genuint internationella samarbetet –jämsides med behovet av att radikalt omdefiniera sitt nationella uppdrag. Det senare handlar inte bara om att principiellt ta ett större och mera inkluderande grepp på ‘nationen’ och vem eller vilka som ska anses tillhöra den, utan också på hur samlingarna rent praktiskt ska kunna nå ut till hela landet.

Resan från det tryckta till det multimediala borde vara grundläggande och självklar. Lyckas nationalbiblioteket inte följa med på den resan med allt vad den innebär av teknik, kompetens

och resurser för att navigera i ett snabbt expanderande digitalt medielandskap är det dömt att reduceras till ett museum över den sista tryckta boken. Etableringen av KB -labb och samarbetsprojekt som det Digitaliserade Svenska Trycket (DST) är satsningar som visar vägen. Men denna resa innebär också en nödvändig förflyttning från plats och rum till nod och digital resurs. Platslöshetens idé, tidens och rummets kompression, att bli en tjänst på nätet för alla överallt oavsett tid och plats, borde vara ett självklart måste för nationalbiblioteket om det vill bevara sin legitimitet i en tid när gamla gränser, och därmed avstånd, i ökad grad förlorar sin betydelse. Detta låter sig sägas, men utmaningen är mycket omfattande i termer av såväl teknik som ekonomi och juridik. Samtidigt får det bästa inte tillåtas bli det godas fiende. Att hitta en vettig och fungerande balans mellan verksamheter i det fysiska rummet och i den digitala rymden är en självklar nödvändighet. Behovet av att möta samlingar på plats försvinner inte bara för att nationalbiblioteket digitaliseras. Snarare skapar det växande kunskapsutbudet och de nya sociala kontaktytor som

CDNL (Conference of Directors of National Libraries) är nationalbibliotekens motsvarighet till FN:s säkerhetsråd. Här möts man i samband med IFLA:s årliga världskongress 2016, denna gång i Columbus, Ohio. Foto: förf.

digitaliseringen möjliggör ett till synes paradoxalt behov av att återuppväcka det fysiska mötet.

För att sammanfatta något: Ett nationalbibliotek bör per definition sträva efter att både följa och gå i otakt med sin tid. Att befinna sig i motsats till eller opposition mot tidsandans snabba växlingar och modenycker är i själva verket ett av nationalbibliotekets mest grundläggande drag, något som har blivit särskilt påtagligt och väsentligt i vår tid. Det systematiska, tålmodiga och kunskapskrävande samlingsbygge som bildar nationalbibliotekets själva raison d’être fordrar en långsiktighet och kontinuitet som står i stark och principiell kontrast till alla kortsiktiga svängningar, vare sig det handlar om litterära moden, forskningstrender eller för den delen politiska väderomslag.

Som Gunilla Herdenberg brukade säga: ‘Regeringar kommer och går, men KB består.’ Ett nationalbibliotek värt namnet karaktäriseras av både hög integritet och stor autonomi från kortsiktiga politiska och ideologiska konjunkturer: tvådubbel armlängds avstånd allra minst! Det får aldrig bli symbol för ett ensidigt partsintresse eller – gud förbjude – ett monument över en en-

skild person. Det riktiga och viktiga uppdraget har det fått från forskningen – och från framtiden.

Nationalbiblioteket bör alltså utrusta sig med kunskaper och integritet, självkänsla och mod för att kunna, våga och orka stå pall för krav på de ständiga förändringar som ofta proklameras bara för förändringens egen skull. Samhällets minne måste i en grundläggande mening utgöra en oppositionell kraft som motstår de lättsamma frestelser som tidens högintensiva växlingar erbjuder.

Denna text är en omarbetad och utökad version av det föredrag Lars Ilshammar höll i samband med att avtackades på KB den 16 december 2022.

Ny medieteknik kräver nya insamlingsmetoder, samtidigt som nationalbibliotekets grundläggande och långsiktiga uppdrag består. Foto: förf.

Text eller ting – ska böcker läsas eller dyrkas?

Varför numrerar man vissa bokutgåvor? Det vill säga, ger varje enskilt exemplar en unik siffra som skiljer just det från alla andra.

Under i stort sett hela bokhistorien har man tvärtom bekämpat risken att texter förändras när de mångfaldigas; målmedvetet har man strävat efter att kunna göra identiska kopior, men utan att lyckas. Särskilt viktigt var det ifråga om den stora andelen heliga skrifter där texten helst ska fungera som en neutral bärare av i sista hand Guds mening, utan att vare sig skämmas av stavfel eller, än värre, förvanskas.

Den stora förändringen kom på 1400-talet då tryckkonsten i ett slag helt förändrade situationen. När en italiensk skrivare hade begärt ungefär en florin för att kopiera ett exemplar av en 16-sidig utgåva av Platon, kunde nu ett tryckeri producera 1025 exemplar av samma bok för tre floriner.1 Men därtill, och inte mindre viktigt, var att kopiorna i stort blev identiska. Därmed kunde den tyska kardinalen Nicolaus Cusanus introducera tryckkonsten, ‘denna heliga konst’, i Rom i slutet av 1450-talet, efter att tidigare också ha slagit fast att varje förändring i de heliga texterna skulle bestraffas med bannlysning.2

Men fortfarande skilde sig exemplaren åt eftersom varje enskilt bokark trycktes med handkraft i så kallade digelpressar där resultatet skilde sig beroende på tryckarens skicklighet, slitaget på typerna, om någon upptäckte och rättade till ett fel under tryckningens gång, etcetera.

Det är först med sekelskiftet 1700/1800 som man till sist uppnår målet. Framför allt sker det genom stereotypin, som innebär att man skapar

en färdig plåt för att trycka hela ark istället för att använda lösa typer. Samtidigt ökade andra tekniska uppfinningar den kvantitativa kapaciteten. De första tryckpressarna kunde klara 275–300 ark/dag. När Königs ångdrivna cylinderpress kom i bruk i början av 1800-talet revolutionerades takten till 2 000 ark/timme, och med rotationspressarna ökade det ytterligare till 12 000 dubbelsidiga ark/timme.3

Det är just vid denna tidpunkt som de numrerade upplagorna först dyker upp. De äldsta jag har lokaliserat är från Nederländerna på 1760-talet, men de första svenska jag har kunnat spåra är två särtryck ur Emanuel Bruzelius tidskrift Kalender för damer 1820, tryckt 1819. Det var de båda romantiska poeterna, Karl August Nicander (‘August’) och Erik Sjöberg (‘Vitalis’) som debuterade, och parallellt med tidskriften publicerade Bruzelius deras dikter i varsitt särtryck, Sånger af August och Dikter af Vitalis, båda i 52 numrerade exemplar. Själva numreringen inskränker sig på de exemplar av som finns i KB :s samlingar till ett ‘No’ följt av ett ensamt stämplat nummer på titelsidans baksida. 4 Varifrån Bruzelius fick idén har inte gått att utröna. Han, liksom många andra svenska förläggare och bokhandlare vid tiden, hade kontakter i de tyska staterna, och det är mycket möjligt att fenomenet förekom där.

Men det är intressant att det sker just när man till sist kan producera stora mängder av sinsemellan oskiljbara texter, då polariserar man utgivningen mellan utbytbara volymer och de avsiktligt individualiserade.

Detta illustrerar vad som hädanefter kommer att bestämma bokutgivningen – två helt skilda förhållningssätt till böcker och bokutgivning. Den ena sätter texten i centrum och betraktar en utgåva bara som ett format för textdistribution och gör ingen skillnad mellan billighetsutgåvor, digitala format eller påkostade bibliofilupplagor. Den andra betraktar den enskilda volymen som en artefakt, ett förmål vars individuella karaktäristik är en oskiljbar del av den, alltifrån typsnitt och inbindning till handskrivna marginalanteckningar eller inklistrade exlibris. Texten spelar där en underordnad ibland helt obetydlig roll. Det manifesteras i sin tur i två betydelser av ordet och företeelsen ‘bibliotek’. Det ena syftar på en större samling böcker med sikte på läsarna och vill sprida en text till så många som möjligt. Ambitionen gäller alltså att finna bredast möjliga publik inom sin målgrupp. Det är i den betydelsen vi till exempel har ‘folkbibliotek’ eller ‘stadsbibliotek’, men också bokserier som Lars John Hiertas ‘Läsebibliothek’ (1833–1851), eller ‘Barnbiblioteket Saga’ (1899–1954).

Den andra betydelsen finns i det som brukar kallas för ‘privatbibliotek’. Här handlar det inte att distribuera text till så många som möjligt, vare sig gratis eller för att tjäna pengar. Istället ska boksamlingarna framhäva den enskilda ägarens bildning eller en släkts nobla historia. Volymerna får därmed sammanlagda ett egenvärde utöver den enskildas, mättade av det individuella eller familjebundna ägandet.

Det finns också något diskutabelt i att köpa ett sådant bibliotek i sin helhet eftersom varje enskilt förvärv och urvalet i sin helhet är djupt personligt. (Den som ändå gör det riskerar samma typ av förakt som kan möta den som köper in en hel vin- eller konstsamling istället för att demonstrera sin kunskap och inte minst sin smak genom att bygga upp den själv, detta eftersom det är samlandet över tid och samlingen som resultat som ger böckerna deras karaktär.)

I dessa bibliotek är varje volym unik och bär med sig sin egen, kända eller okända, historia. Därför kan plötsligt samma text i olika förpackningar få ett egenvärde, vare sig det beror på olika papper eller inbindningar eller skilda provenienser.

När bokmarknaden polariserar i början på 1800-talet i Sverige uppstår också ett intresse för

finare och dyrare ‘praktupplagor’. Inledningsvis importeras de, vanligen från Tyskland. Den 30-åriga, relativt nyetablerade bokhandlaren och förläggaren Adolf Bonnier är en pionjär och erbjuder 1836 Göte’s [Goethes] Werke i två band liksom ‘billiga praktupplagor’ av Cervantes Don Quixote von la Mancha och Tausend und eine Nacht 5

Att de påkostade volymerna snabbt slog igenom som accessoarer för bildning och smak vittnar en syrlig notis i Dagligt Allehanda 1838 om ‘Utländska praktverk i Svenska Bokhandeln’:

Det finns, som hela verlden vet, en verldsmagt, hvars bud alla blindt underkasta sig, hvars orimligaste nycker blifva allom en lag och hvars löjligaste infall emottagas som gudasända ingifvelser. […] det är om Modet vi tala! [Dit hör …] det numera allt allmännare blifna bruket att på hvarje di[v]ansbord, som vill göra anspråk på att anses fashionabelt, måste alltid finnas ett upplag af gravyverk.6

Adolf Bonnier var också den som inledde den svenska produktionen då han 1839 annonserade efter subskribenter till en svensk häftesutgiven, illustrerad ‘Praktupplaga af Bibeln’. En affär som enligt Karl Otto Bonniers förlagshistoria blev en succé. Därmed hade slussen öppnats för ‘lyxupplagor’ och allt fler utgåvor hallstämplas som ‘exklusiva’, det vill säga som gjorda för att få köparna att framstå som upphöjda.

Också de numrerade upplagorna användes för att skapa en gemensam identitet. Däremot handlade det i början inte primärt om pengar utan om ett medlemskap för de invigda.

Efter Bruzelius överraskande tidiga utgåvor, dröjer det ända till 1840-talet innan de åter börjar dyka upp, och då vänder de sig till likasinnade. Det gäller till exempel grosshandlaren Per Ludvig Dintlers amatörfilologiska spekulationer, De gamles poetiske språk, som han tryckte i 100 numrerade exemplar för utdelning 1859:

Emedan ämnet, som efterföljande afhandlar, icke egnar sig till populär läsning […]saknar jag icke giltiga skäl för min åtgärd att undandraga densamma offentligheten; derföre är upplagan inskränkt till några få exemplar, hvilka kostnadsfritt öfverlemnas endast till dem, som åt Gamla Litteraturen egna sina bemödanden 7

Det handlade med andra ord att läsarna uteslu-

tande skulle vara symboliskt upphöjda inom lärdomsfältet så att prestigen därmed både skulle växa i och skördas från verket. I det här fallet får man anta det framför allt handlade om att mottagarna skulle ge legitimitet åt verket, med tanke på att Dintler inte tycks ha haft så mycket egen att erbjuda.

I en annan situation var den välkända boksamlaren, diplomaten, utrikesministern, ledamoten av Svenska Akademien, m.m. Ludvig Manderström. Han gav under 1840-talet ut tre historiska verk på franska rörande utrikespolitiken under Gustaf III. Men 1854 ger han anonymt ut en svensk översättning av en av dem, den sju år tidigare likaledes anonymt utgivna Correspondance inédite relative à l’historie de Suède 1772–1780 som hade kommit i 40 numrerade exemplar. Och medan originalutgåvan delades ut anser ‘översättaren’ som ‘av en händelse’ råkat på ett exemplar av boken, till skillnad från den ‘ursprungliga utgivaren’ [!] att den har ett sådant allmänintresse att den ska kunna köpas i bokhandeln.8 Därtill, gissningsvis för att öka bokens försäljning, publicerar han nu en lista på mottagarna av originalutgåvan liksom vilket nummer respektive fick. Självmedvetet anger han att H. M. Konungen fått nummer ett och Kungl. Vitterhetsakademien nummer två, medan författarens egna är de likaledes exklusiva nummer 3–5 tryckta på större papper, till skillnad från exemplaren 6–40 med sina mestadels adliga mottagare.

Allt medan tiden går och antalet numrerade utgåvor ökar i antal vidgas de olika kretsar som man vill utmärka med hjälp av dem. Det är under andra halvan av 1870-talet som utgivningen verkligen tar fart. Efter fyra funna utgåvor under 1840-talet, tre under 50-talet och en enda under 60-talet kommer 29 stycken under 1870-talet (med reservation för att inte samtliga är bekräftade). Om de ursprungliga framför allt utgick från gemensamma intressen och kunskaper används de nu också för att bekräfta tillhörighet i kamratkretsar. Inte minst frodas de i de många mer eller mindre officiella klubbarna och sällskapen på universiteten, och allra mest i Uppsala. Det kan i sin tur hänga samman med förläggaren, bokhandlaren och tidningsägaren Per Hanselli som tycks ha uppskattat idén och som står som tryckare av ett större antal.9

Det är framför allt de olika skämten som do -

minerar bland studentutgåvorna. Inte sällan trycker man upp de spex, som antingen spelats eller lästs upp, i en mindre upplaga för att delas ut till de närmsta berörda. Då numreringen dessutom innebar att utgivaren hade kontroll över de olika exemplaren gav de en trygghet när innehållet kunde vara socialt eller till och med juridiskt riskabelt. Ett exempel på det förra är juristen Harald Widmarks ‘opera’ till kända melodier: Disarblot eller Det Gräsliga Offret eller Ändan Kröner verket 1887, med verser som:

En gifter man vill gärna Ibland en smula svina, Men flickan synes spjärna, Mot ringen syns hon grina, Sin håg hon strax dock vänder Och hulda blickar sänder, Om ringen bort ni stryker, så Svampen på.10

Där avslutningen syftar på att man suddar ut som svampen på griffeltavlan, det vill säga hanterar saken diskret.

Det öppenhjärtiga skämtandet om utomäktenskapliga äventyr är överraskande under en period när sexualitet var ett extremt tabubelagt ämne som överhuvudtaget inte fick diskuteras offentligt, detta trots att prostitutionen bredde ut sig och syfilisen var ett allt allvarligare samhällsproblem. Speciellt förvånande är att författaren satt ut sitt namn, tryckt en mottagarlista i boken och slutligen dedicerat den till en annan jurist, Carl Frisk, senare bandirektör och styrelseproffs.

Men det förekommer värre exempel. Redan tio år tidigare, 1877, hade Sällskapet G.V. (Goda vänner) gett ut versboken Alaska. Sällskapet som grundats 1866 i Stockholms gymnasium av bland andra Arvid Vikström (16 år) och Edvard Forssberg (18 år) med senare prominenta medlemmar som Eugène Fahlstedt (15 år), Knut Wicksell (15 år), Nils Personne (16 år), Algot Lange (16 år), flyttade så småningom till Uppsala och blev allt mer avancerat. Troligen var det genom Arvid Vikström, som praktiserade som typograf i Leipzig, som Alaska trycktes i 12 numrerade exemplar, med häpnadsväckande råa verser som att protagonisten kom ‘sist i qvinnas lag / (den qvinnan var en hora mycket snarlik,’ och:

All kärlek fryser i så kalla trakter, och ståndet, en gång evigt stelnadt, evigt står. –Passionens glöd i känslans katarakter gör underverk, att ståndet lösning får, och sperman störtar in i djupa schakter hos Pugga. (Se’n det aldrig mera går.)

[…tills]

‘Vår lyckas sol gått upp här i Alaska: Jag ståndet återfått. Känn på min taska!’

Men möjligheten att kontrollera utgåvorna genom att numrera exemplaren gällde inte bara barnsliga oanständigheter. Överbibliotekarien på Kungliga

Biblioteket, G. E. Klemming publicerade 1859 Swedenborgs drömmar 1744 jemte andra hans anteckningar i 99 numrerade exemplar för att undvika okontrollerad spridning eftersom det ‘egendomliga innehållet, som lätt skulle kunna råka i strid med tryckfrihetslagen’.11 Likaså utkom en numrerad samling aktstycken, Till frågan om rikslagstiftningen, märkt ‘Konfidentiellt’ i Helsingfors 1909, som underlag inför en diskussion om Finlands ställning i det ryska kejsardömet under den turbulenta perioden mellan revolutionen 1905 och den 1917.

I samtliga dessa fall skulle alltså utgivarna veta vem som var skyldig om något exemplar kom på avvägar, och numreringen måste också ha utgjort en påminnelse till mottagarna om försiktighet. En del av de olika exemplaren går också mycket riktigt att spåra genom auktioner och antikvariatskataloger.

En genre som kommer att bli bredare än spexen och satirerna, och som ytterligare visar på de numrerade upplagornas funktion är de genealogiska verken som dyker upp under andra hälften av 1880-talet. Inledningsvis dominerar de adliga släkterna, men successivt sprider sig trenden genom den sociala hierakin. Särskilt inledningsvis innehåller de också mottagarlistor som understryker hur volymerna offentligt bekräftar och förstärker den genom släktskapet redan fastslagna grupptillhörigheten.

Eftersom detta i stort sett gäller samtliga ovannämnda utgåvor var det naturligt att de delades ut alternativt såldes till en i förväg utvald grupp och inte fanns tillgängliga i handeln. Bruzelius var med andra ord inte bara överraskande tidig med att ge ut numrerade utgåvor 1819, utan var dessutom en föregångare då han sålde delar av

upplagan i bokhandeln. Den som först 60 år senare bröt trenden av privattryck och presentupplagor var August Strindberg. Han hittade och lät publicera en handskrift, Berättelse om de i Stora tartariet boende tartarer som träffats längst bort i Asien, på ärkebiskop E. Benzelii begäran upsatt år 1725, författad av karolinen Ambjörn Molin. Marknadsmedveten presenterade han själv fyndet i Nya Dagligt Allehanda 14 januari 1880, för att sedan att publicera skriften dedicerat till Nordostpassagens upptäckare då Vegaexpeditionens mottogs under hyllningar i Stockholm april samma år. Det bidrog troligen till att han fick boken utgiven i 100 numrerade exemplar, och efter att ett antal exemplar överräckts kunde resten erbjudas allmänheten för 1:50.

I övrigt kommer en del numrerade delupplagor kring 1880 och framåt, men då rörde det sig om exklusiva exemplar som delades ut till skillnad från de vanliga onumrerade. Det gäller till exempel Carl Snoilsky som fick en delupplaga om sex exemplar på finare papper av sina Dikter 1878, och tre år senare tio exemplar av Nya dikter 1879–1880.

Men successivt upptäcker också marknadsaktörerna möjligheten att tjäna pengar på speciella utgåvor till ett högre pris för en liten kräsen konsumentgrupp; bibliofilupplagorna gör sitt inträde.

Den första ‘bibliofilupplagan’ som dyker upp i pressen är Den sokratiska skolan: Filosofiskt drama i tre akter af M. E. som publiceras i Uppsala 1878 av Hansellis efterträdare, Esaias Edquist. I flera avseenden är den typisk för sin tid: ett uppsaliensiskt nationsspex på 19 sidor skrivet av en student, tryckt privat för utdelning, publicerad under pseudonym av en författare/utgivare, som också kommer bli upphovsperson till ytterligare numrerade utgåvor. I det här fallet Ernst Meyer, sällskapsbroder, docent i litteraturhistoria 1888–1910 och förste bibliotekarie på Uppsala universitets bibliotek från 1910 fram till sin död 1914.

Men det är bokens unika utförande som gör att den uppmärksammas i en mängd tidningar, kallas ‘Literär raritet’ och som första svenska bok adlas till ‘bibliofilupplaga’.12 För den avslutande

exemplarlistan redovisar inte mottagarna, utan de olika exemplarens utformning. De är tryckta på skiftande papper med delvis olika tryckfärg. Nummer 1–5 är tryckta på vitt velinpapper, num-

mer 6–7 på grått karduspapper; de följande 11 exemplaren är tryckta på olifantpapper, varav nummer 8–9 på rött, nummer 10–11 på grönt, nummer 12 på gult, nummer 13 på gråblått, nummer 14 på ‘köttfärgadt’, nummer 15 på violett, nummer 16 på ljusbrunt, nummer 17 på blått och nummer 18 på orange. Slutligen är nummer 19 tryckt på svart papper med kopparbronstryck

och nummer 20 på svart papper med guldbronstryck. Nummer 21–25 är ‘bibliotheksexemplar på hvitt tryckpapper’.13

Förekomsten av olika papper i inlagorna var inte helt nytt. Speciellt tycks det ha funnits en sådan vana i Uppsala, kanske etablerad av Per Hanselli, vilket framgår av aukitionskatalogerna. Men nu är det en avgörande del av upplagans

Den sokratiska skolan

karaktär och varje exemplar får en egen identitet både genom nummer och utförande. Därför flyter den in i segmentet av sällsynta upplagor, sådana som drar till sig uppmärksamheten från ‘bokälskare’, det vill säga ‘bibliofiler’.

Dessa har förstås funnits betydligt längre tillbaka i tiden. Boksamlandet har urgamla anor. Men tidigare har den dominerande idén varit att bygga ett unikt bibliotek som demonstrerade den individuella ägarens eller släktens kunskap, uthållighet och smak. Förutom herrgårds- och slottsbibliotekens manifestation av familjehistoria och bildning, kunde böcker väljas ut för att de behandlade ett visst tema eller tillhörde ett socialt, politiskt, geografiskt ämnesområde. Något som krävde lika mycket eller mer kunskap som pengar, tillgångar som kunde investerar i samlingar med ett värde utanför bibliofilernas kretsar. Dessa bibliotek kan också bli monument över samlarens bildning och uthållighet, om de fall man kunde få en institution att ta emot dem och därmed adla dem med sin status och prestige. Det gäller till exempel Matti Pohtos rika samling finskspråkig litteratur (Helsingfors universitet), J. Viktor Johanssons Viktor Rydbergsamling (Göteborgs universitetsbibliotek), Adam Helms bokbranschhistoriska samling (Uppsala universitetsbibliotek) eller William Lengertz Skånesamling (Malmö stadsbibliotek).14

Men de samlare som blir allt mer framträdande vid 1800-talets slut är av ett annat slag och deras paradoxala förhållande till varuproduktionen och varumarknaden visar hur den växt allt uppslukande.

Medan de ‘rara’ böcker som tidigare framhållits i auktionskatalogerna hade varit få som ett resultat av brist på tid eller pengar när de en gång producerades, eller för att de flesta exemplaren förstörts över tid, börjar nu auktionskatalogerna framhålla relativt samtida utgåvor som sällsynta eftersom de tryckts i små upplagor.

1890 skriver Nya Dagligt Allehanda:

Samlare-rariteter. Under denna benämning innefattas, som bekant, icke blott äldre tryckalster, af hvilka så få exemplar gått till efterverlden, att de äro mycket ‘rara’, utan äfven åtskilligt modernt tryck, som upplagts i mycket små upplagor, endast för samlare af litterära sällsyntheter.15

Tre år senare kan Otto Bagges boksamling i sin

helhet marknadsföras som ‘en samling nyare raritetstryck’.16

Volymer som en gång hade numrerats så att författaren eller utgivaren kunde kontrollera vilka som ägde dem, som genom att överräckas gjorde mottagarna invigda i en utvald krets medan den anonyma läsekretsen uteslöts, blir nu istället åtråvärda föremål på andrahandsmarknaden för vem som helst med pengar. Men när böckerna väl införskaffats är det inte längre det pekuniära värdet som gäller för samlaren. Tvärtom ska de helst renas från sin varukaraktär. Filosofen och kulturkritikern Walter Benjamin beskriver hur: ‘Samlaren drömmer sig inte bara bort till en avlägsen eller förgången värld, utan också till en bättre […] där tingen är befriade från nyttighetens träldom.’17 Den brittiska museologiforskaren Susan M. Pearce sammanfattar:

Collections are gathered together for purposes which are seen by their possessors as lifting them away from the world of common commodities into one of special significance, one for which ‘sacred’ seems the right word.18

Föremålen helgas, dyrkas, och deras värde är byggstenar i det monument som samlaren skapar över sig själv. Den amerikanska konsumtionsforskaren Russell Belk menar:

The literal claim of collectors is likely to be, ‘It’s mine!’ What seems implicit, however, is ‘It’s me!’19 Samlarens begär efter att äga föremål övergår i att föremålen äger samlaren.

Åtrån riktar sig mot det sällsynta, avvikande, helst unika, vilket innebär att man kan vilja komplettera en volym tryckt på vanligt vitt papper med en på rosa, trots samma text, samma sättning och samma tryckning – exempel som det vimlar av till exempel i Hansellis boksamling. Det numrerade exemplaret blir likaså åtråvärt som ett aldrig utbytbart föremål. Men medan samlare förnekar varumarknaden är det ofta på just den som hen söker nya föremål, och det är på den som böckerna förr eller senare åter kommer att hamna för att ännu en gång ‘räddas’ av någon ny samlare. Varan tas ur cirkulation och penningvärdet konverteras tillfälligt och illusoriskt till ett ‘ovärderligt’ symboliskt kapital tills det förr eller senare finner vägen tillbaka till den kommersiella marknaden, ofta till ett högre pris.

Marknadsaktörerna var inte sena att försöka dra nytta av den nischade men köpstarka konumentgruppen och deras åtrå efter det exklusiva. Ett tidigt men illustrativt exempel är Adolf Bonniers utgåva av Anna Maria Lenngrens Samlade skaldeförsök 1884 , generöst illustrerad av Carl Larsson och med en nyskriven biografi av Karl Warburg. Den numrerade delupplagan var inte bara inbunden i pergamentband och tryckt på bättre papper, utan innehöll dessutom ‘Anders och köks-Kajsa’, Lenngrens parodi på en ballad av Kellgren i ‘ostympat skick’. Det vill säga inklusive den erotiskt explicita 7:e strofen: ‘I hennes barm en penningpung / vid dessa ord han lade; / och pigan var så varm, så ung / och jungfrudomen var så tung – / och myntet verkan hade’. Raderna förbehölls dem som ville betala 50:– för boken (motsvarande cirka 3 100 kr i dagens köpkraft) och uteslöt de socialt och ekonomiskt underordnade grupperna som kanske inte skulle förstå att just denna oanständighet var högkulturell. Det saknas också spår av att delupplagan såldes i bokhandeln, så det är möjligt att den var subskriberad, det vill säga att alla exemplaren var förbeställda.

Affärsmodellen att försöka täcka hela den polariserade marknaden blir vanligare. 1893 kom-

mer jubileumsskriften Den liturgiska stridens och Uppsala mötes historia. Jämte kort beskrifning af jubelfesterna i Uppsala 1693 och 1793. Den billigaste utgåvan på vanligt papper såldes för 1:, den på finare papper för 1:25, i klotband för 2:– och slutligen den numrerade upplagan om 150 exemplar i större format med 16 planscher som såldes för 6:–.

De numrerade upplagorna var ett sofistikerat sätt att väcka bibliofilernas samlarinstinkter. Att böcker publicerades i vinstsyfte på varumarknaden borde inte bekymra den bibliofil som enbart är inriktad på vackra, påkostade volymer, men det bör rimligen vara avtändande för den dedikerade samlaren. Hens begär efter unika föremål står i direkt motsatts till den rena marknadens förhållande till varor som utbytbara monetära värden, så att i den renodlade handlarens ögon en Gustav Vasas bibel helt enkelt är ungefär lika med tre av Karl XII:s.20

Att det just handlade om att tillgodose samlarnas åtrå efter det särskilda framgår av att man från början inte hade någon tanke på att signera böckerna, något som hade fått dem att istället framstå som konstföremål. Det kan jämföras med de grafiska bladen som man började signera under andra hälften av 1800-talet för att höja vär-

Anna Maria Lenngren, Samlade skaldeförsök (1884),

det och först därefter kom på att numrera för att slutligen också begränsa upplagan.21

Den som ytterligare kom att utveckla bokmarknaden var den unga, innovativa och skickliga förläggaren Henrik Koppel på Ljus förlag. 1901 inledde han utgivningen en svit konstnärsbiografier av kända författare i dels en häftad, billig utgåva, dels en numrerad, begränsad lyxupplaga om 20 exemplar. Därmed blev en serie numrerade utgåvor tillgängliga i bokhandeln för var och en. Genom att betala kunde nu vem som helst införskaffa en unik volym och bli del av den exklusiva gruppen ägare. Sammanlagt blev det ett drygt tiotal volymer innan han la ner projektet 1904. Istället vände han sig till den andra ytterligheten på den allt mer uppdelade marknaden och skapade den första billighetsserien, Ljus en-kronas bibliotek, där utförandet tvärtom anpassades för att minimera priset. Koppel såg med andra ord den ökande polariseringen mellan en allt mer fetischistisk konsumtion av böckerna som prestigeladdade lyxprodukter och en bredare marknad för kulturkonsumtion som helt fokuserade på textförmedlingen. Genom att exploatera och bekräfta utvecklingen förtydligade och förstärkte han den. Billighetsböckerna blev också en stor framgång och Ljus fick en mängd efterföljare. Parallellt med marknadens växande intresse för bibliofilupplagor uppkom en diskussion om svensk bokkonst. Tidigare har intresset för bokbanden varit jämförelse litet, utan det som har definierat de mer exklusiva delupplagorna har varit inlagan, det vill säga papperet. Texten har tryckts på ‘bättre’ eller ‘tjockare’ eller ‘extra papper’ och i några fall även eller alternativt ‘större papper’. Antagligen berodde det på att böckerna i början på seklet vanligen köptes häftesvis eller som häftade bokblock, vilka ägarna själva lät binda in. Enligt Kristina Lundblad är det först på 1870-talet som förlagsbanden blev den etablerade utgivningsformen.22 När man närmar sig sekelskiftet och det börjar växa fram en allmän föreställning om svensk bokkonsts låga nivå är det också inlagan – typografi, vinjetter, titelblad – som fortfarande står i fokus. Tryckaren Waldemar Zachrisson i Göteborg är den som först lyfter problemet på allvar, och han står bakom Svenska bokindustriutställningen i Göteborg 1900, som kommer att uppfattas som en märkeshändelse och en inledning på en förnyelse.

Inspirationen kom framför allt från England och William Morris förnyelse av både typsnitt och formgivning i The Works of Geoffrey Chaucer Now Newly Imprinted 1896, illustrerad av Edward Burne-Jones på det egna förlaget Kelmscott Press. Utgångspunkten var en reaktion mot både industrialismens masstillverkning och den tunga, överlastade borgerliga estetiken. I Morris fall ledde till att han sökte inspiration från de medeltida handskrifterna; han ville med ett nytt typsnitt (medievalantikvan), utsirade anfanger och träsnitt i en jugenddjungel av växtrankor återskapa känslan från som skriptoriernas handskrifter.23 Idealet knöt an till tidens strömning i Arts and Crafts-rörelsen som i Sverige fick förespråkare som Ellen Key och Carl Larsson och Svenska Slöjdföreningen.24 Utgivningen av de påkostade, nogsamt formgivna böckerna kom att utvecklas till den s. k. Private Press-rörelsen representerad av små förlag med bokhantverket i fokus.

Tidiga förespråkare och aktivister i Sverige –också i en internationell jämförelse – var Carl och Hugo Lagerström. 1900 grundade de tidskriften Nordisk Boktryckarekonst som fortlevde under eget namn till och med 1961 , och 1903 grundade de Bröderna Lagerströms boktryckeri och förlag. Speciellt Hugo Lagerström kom att bli en av de viktigaste förnyarna av svensk bokkonst och var med och grundade och/eller satt i styrelsen för ett flertal organisationer som arbetade med och för formgivning. Med bland annat nationalistiska argument ville han argumentera för en typografi som skulle passa det svenska lynnet: ‘Enkelhet parad med gedigen helhet är äkta nordiskt.’25

Inte minst kom de att ge ut ett stort antal numrerade upplagor, bland annat Mästerstycken ur Sveriges litteratur 1–5 (1911–13) med texter av Stagnelius, V. F. Palmblad, Bengt Lidner, Gustaf III och Johan Henric Kellgren, och De 100 böckerna med återtryck av sällsynta svenska tryck från 15oo- och 1600-talet, som kom i fem utgåvor 1915–1920. I den senare serien varierades också den ursprungliga boken så att den framstod än mer individualiserad och de enstaka volymernas attraktionskraft som desto större: Av upplagan på 110 exemplar var 70 exemplar tryckta på holländskt handgjort papper (numrerade 1–70) à 35:–, 30 exemplar på japanskt papper (numrerade 71–100) à 75:– och slutligen 10 exemplar tryckta på engelskt pergament (numrerade I –X) för det respektingiv-

ande priset 175:– (motsvarande någonstans mellan 6 500:– och 7 300:– i dagens penningvärde).

Texten spelade här en mindre roll som förevändning för att få demonstrera skinnbandets skönhet, känsligt utformade anfanger, njutningen i strukturen hos ett välgjort papper av utvald råvara och den trygga njutningen vid anblicken av en estetisk satsyta av pregnant harmoniska typer. Volymer som i auktionskatalogerna senare skulle dyka upp som ‘praktfullt Lagerströmtryck.’26

Vid det laget visste publiken vad de hade att vänta sig då bröderna redan 1906, tre år efter förlagets grundande, tydligt hade demonstrerat sina ideal och prioriteringar i och med utgivningen av August Strindbergs Antibarbarus. Det var genom Arthur Sjögren, den jugendinfluerade bokkonstnär som bäst svarade mot brödernas ideal, som man närmade sig den stora författaren. Sjögren hade haft ett intensivt samarbete med Strindberg som inleddes med illustrationerna till Sveriges Natur 1901, och senare lett till både illustrationer och omslag. Nu bad Hugo Lagerström honom om en Strindbergstext, då han ville

utföra en vacker bok på gott papper med rediga typer och god svärta och därtill konstnärligt utsmyckad – det var ett första sökande uttryck för den nya tidens bokkonst. Och till detta arbete ville jag ha en känd författares manuskript.27

Innehållet i Strindbergs verk var alltså ointressant, det var enbart det berömda namnet Lagerström ville åt. Förlaget fick också Antibarbarus I , en av Strindbergs obskyra naturvetenskapliga spekulationer som ingen svensk förläggare velat ha att göra med utan enbart hade publicerats i tysk översättning 1894. Arthur Sjögren gav därtill boken en dräkt inspirerad av vikingatidens djur- och drakslingsornamentik som knappast hade någon relation till bokens texten. Det enda som knöt an till innehållet var ett porträtt av Strindberg, men då som medeltida alkemist. En märklig diskrepans som senare påpekades syrligt av Georg Svensson i en artikel i årsboken Biblis. 28 Istället var inlagan, liksom det påkostade, av hovbokbindaren Gustaf Hedberg inbundna, blindtryckta kalvskinnsbandet, en demonstration av Hugo Lagerströms estetiska ideal om typografisk stramhet i kombination med en flödande nationalromantik.

Detta var alltså en utgivning som presenterar

boken som ett rent estetiskt föremål, en fetisch eller ett konstverk, i vilken texten bara är att betrakta som ett visuellt material av linjer och punkter, ett abstrakt ornamnet att klä i färger och former och kvalitativt pregnanta material som skinn och exklusivt papper. Den är ett konstföremål, vilket understryks av upplagan i 299 numrerade och alltså individualiserade och unika exemplar, vart och ett som ett eget verk.

Detta innebar inte bara en ny, upphöjd status för boken som artefakt, utan också för formgivaren och boktryckaren. Något av prestigen återskapades från hantverkets barndom då boktryckaren var en i hög grad framstående person. Bröderna Lagerström manifesterade detta genom sina påtagliga, självmedvetet designade kolofoner som till exempel i Antibarbarus I fick fylla en hel avslutande sida i volymen med detaljerade upplysningar om typsnitt, stilgjuteri, pappersbruk, bildreproduktioner, formgivare, bokbindare. Som en sista referens till den stolta yrkestraditionen trycktes boken också i en digelpress.

Därmed har utvecklingen nått vägs ände. Då denna undersökning avslutas 1915, har närmare 700 utgåvor av numrerade upplagor kunnat spåras sedan de första två 1819, även om det naturligtvis inte har gått att hitta samtliga. Under perioden har antalet volymer och upplagor succesivt accelererat både på grund av bokmarknadens expansion och att de kommersiella aktörernas förhoppningar om inkomster, en ökning som också fortsätter framöver. Däremot tycks det inte tillkomma några ytterligare funktioner hos de numrerade utgåvorna. De tre grundläggande anledningar som framträtt under de hundra år som undersökningen omfattar är av allt att döma de som också kommer motivera utgivningen framöver: Det vill säga, funktionen att inkludera mottagaren i och bekräfta en intressegemenskap, vare sig det är en förening, en kamratgrupp eller ett kunskapsområde; att behärska spridningen av texter genom att kontrollera de enskilda exemplaren; att upphöja de enskilda volymerna till artefakter som demonstrerar ägarens goda smak, kunskaper eller ekonomiska resurser, genom att de förvärvas, samlas, beundras, förevisas och/eller dyrkas.

Följande uppslag: kolofonen till Antibarbarus 1, Bibliothèque Sainte-Geneviève, Paris (archive.org).

1. Eisenstein 1979, s. 46.

2. Götselius 2010, s. 131.

3. Klemming och Nordin 1983, s. 18–30.

NOTER

4. Nicander 1819, ex. nr 39. (KB, sign. 1700-1829 81 A.) Sjöberg 1819, ex. nr. 19. (KB, sign. 1700-1829 81 A A.) Ytterligare två exemplar av Sjöbergs skrift finns i Mats Rehnströms databas, ex. nr. 26 och 34.

5. ‘För att göra den i Tyskland utkommande Praktupplagan af Göthe’s Werke i 2 Band, med Stålstick, mera tillgänglig för hugade Prenumeranter, har undertecknad förskaffat sig tillfälle att kunna lemna Prenumeration, å sådane villkor, att denna fördelas uti uti [sic] 3:ne gånger, så att vid 1:sta Häftets afhämtning enbart en tredjedel betalas. A. Bonnier.’ DA 1836-12-30, 1837-01-03, -01-04; AB 1836-12-30, 1837-01-02, -01-11, -08-23. De annonser jag har hittat som föregår Adolf Bonniers erbjudande om praktupplagor i svensk bokhandel tycks inledningsvis ha gällt enstaka exemplar: ‘En praktupplaga af Virgilii Q. Q. tryckt i Glasgow 1778, bunden i rödt maroquinsband med guldsnitt och betald med 8 P. St. finnes till salu för 30 R:dr Banco, en tr. upp i huset N:o 21 vid Regeringsgatan, Qwart. Trollhättan.’ (DA 1820-03-30, 1820-04-04.)

‘Följande till julklapp tjenliga Böcker säljas i Probsts Bokhandel i Storkyrkobrinken: Paul et Virginie, par S:t Pierre, praktupplaga på Berlinerpapper, med 7 fina grav. 16 Rdr 32 b.’ (DA 1824-12-22.).

Men vid ungefär denna tid tycks intresset tagit fart. Den driftiga bokhandlaren, lantbrukaren och bokhandlaren Wilhelm Lundequist i Uppsala resp. Stockholm annonserar ett drygt halvår innan

Adolf Bonnier att ett antal importerade ‘praktverk’ finns till salu: Shakespeares Works, Calderons Comedias, Tasso, Dante, Petrarca, Ariosto, m. fl. AB 1836-05-18. Se även annonser för Shakespeares Plays and Poems / Shakespeares Works, i Correspondenten 1836-05-18, -05-28; tillsammans med Schillers Werke Correspondenten 1836-0907. Äv. AB 1837-05-16, etc. (Om Lundequist, se ‘Lundeqvist, Nils Wilhelm’ i Svenska män och kvinnor, bd 5, s. 114.)

6. DA 1838-11-06.

7. Dintler 1859, s. 3–4.

8. Manderström, Brefvexling, rörande Sveriges historia, under åren 1772-1780. Öfversättning från franskan 1854, s. III

9. Taube 1951.

10. Widmark 1887, s. 12. ‘Svampen på’ från ty. Schwamm drüber (bl.a. just i Der Bettelstudent 1882, sv. övers. Tiggarstudenten 1883, utg. 1884).

11. Swedenborg 1859, s. [II].

12. Jönk.T. 1878-12-10, GHT 1878-12-11, LW 1878-12-12, SDS 1878-1212, DN 1878-12-13, Gotl.Alleh. 1878-12-18, WLT 1878-12-24.

13. ‘Olifantpapper’, det vill säga egentligen ‘elefantpapper’ var ett i flera färger förekommande papper, som användes till omslag på broschyrer etcetera, men begreppet har också använts för ett större pappersformat. ‘Karduspapper’ däremot ett vanligen lite grövre papper som användes som omslagspapper, medan ‘velinpapper’ tvärtom är ett speciellt blankt och slätt.

14. William Langertz samling och samlande finns högtidligt beskrivet i Pehr Johnssons lilla häfte Colletio Lengertziana Scania:

Bibliotek och arkiv; Hundra meter skånsk litteratur från 1945. Den utgör ett bra exempel på vad som anses viktigt ur samlarperspektivet: fullständighet, det självklara i att inte bara ha en upplaga av Linnés skånska resa utan ‘naturligtvis [även en...] senare upplaga’. (Johnsson 1945, s. 6.)

15. NDA 1890-04-09. Äv. i St.D. 1890-04-11.

16. Bagge 1893.

17. Benjamin 2015 , bnd. 1, s. 90.

18. Pearce 1995, s. 27. Se även Pearces beskrivning hur bronsföremål i det antika greklands tempel representerar ‘wealth frozen into holy immobility, to be admired but not used’ (s. 90). Även i Belk, s. 10.)

19. Belk, s. 10.

20. Se Inuhiko 1996, s. 166. Citerat av Belk 1998, s. 15. Jfr med Karpik 2007, s. 3.

21. Burén 1992, s. 149. Kirurgen och konstnären, etsaren Sir Francis Seymour Haden, svåger till James Whistler lär vara den som under andra halvan av 1800-talet kom på att själv signera en del av upplagan – och ta ett högre pris för de exemplaren – för att senare också vara först med att numrera upplagorna. En praktik också Whistler snart övertog. (Se Konow 1956, s. 251.) Mer vanligt tycks det ha blivit först kring sekelskiftet 1900, eller t.o.m. först under inledningen av 1900-talet, då troligen som en reaktion på fotografiets utbredning och massproduktionen av tryckta bilder. (Se t.ex. Ivins, jr. 1953, s. 135–57.)

Det var inte förrän 1912 som Bengt Berg ska ha signerat samtliga 88 exemplar av Albert Bonniers tyska lyxutgåva av hans roman Genezareth som kom parallellt med originalet. Sven Hedin, liksom Berg en utpräglat begåvad marknadsförare, försedde i sin tur den hundra exemplar stora bibliofilupplagan av Ett varningsord med en för hand undertecknad ’personlig’ dedikation: ‘Med tack från Sven Hedin, våren 1912.’

22. Lundblad 2010, s. 14, 50–54.

23. Lagerström 1915, s. 149. Borg och Ulmaja 2019, s. 124–29. Redan 1883 kan sign. ‘Hippo’ i fackföreningsorganet Svensk Typograf-Tidning klaga på att det inte finns någon genuint svensk stil, utan att utländska stilsorter importeras t ex från Tyskland och ‘häraf synes en tysk stämple tryckt på alla svenska arbeten’ (Svensk Typograf-Tidning, Nr 11, 1883-09-01.) Under inledningen av 1900-talet kom det sedan att stå en intensiv debatt om ett nytt typsnitt utifrån föreställningar om svensk smak och med särskild hänsyn till svenska språkets utseende i tryck.

24. Se t. ex. Ivanov 2004, s. 60–68. P. Gedin 2018, s. 60, 80.

25. Nordisk Boktryckarekonst 1/1900, s. 12.

26. T. ex. Björck & Börjesson katalog 197, post nr 528: Arthur Sjögren, Bokägaremärken (1915) Även t. ex. 250:1463, 270:1389.

27. ‘Strindbergiana’, i Laokoon: En dikt av August Strindberg, Stockholm 1917, s 18-19.

28. Georg Svensson, ‘Arthur Sjögren och Hugo Lagerström’, årsboken Biblis 1963–1964, s. 69. Enligt honom påminner titelsidan om Ricketts dekorerade upplaga av Blakes Poetical Sketches

KÄLLOR

[Bagge, Otto]. Förteckning öfver en samling nyare raritetstryck som kommer att säljas å Stockholms bokauktionskammare. Stockholm, C. A. Ålanders Boktryckeri, 1893.

Belk, Russell W. ‘The Double Nature of Collecting: Materialism and Anti-Materialism’. Etnofoor 11, nr 1, ‘Collecting’, 1998, s. 7–20.

Benjamin, Walter. Passagearbetet: Paris, 1800-talets huvudstad, Bd 1–2. Översättning Ulf Peter Hallberg. Stockholm: Atlantis, 2015. (Originalets titel Das Passagen-Werk, utgivare Rolf Tiede -

mann. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag 1982.)

Björck & Börjesson Antikvariat-Bokhandel. Katalog 1–360. Stockholm, 1900–1942.

Borg, Alexandra och Nina Ulmaja. Strindbergs lilla röda: Boken om boken och typerna, Stockholm: Bokförlaget Atlantis, 2019. Burén, Jan af. Det mångfaldigade originalet: Studier i originalgrafikbegreppets uppkomst, teori och användning. Akad.avh. Stockholm: Carlssons, 1992.

Eisenstein, Elizabeth L. The Printing Press as an Agent of Change:

Communications and Cultural Transformations in Early-Modern Europe. Cambridge: Cambridge University Press, 1979.

Gedin, Per I. När Sverige blev modernt: Gregor Paulsson, vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2018.

Götselius, Thomas. Själens medium: Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500. Akad. avh. Göteborg: Glänta, 2010.

Inuhiko, Yomota. ‘In Praise of the Collecting Act’. The Literary Review (Fairleigh Dickinson University) 39, nr 2 (1996), s. 162–79.

Ivanov, Gunnela. Vackrare vardagsvara – design för alla? Gregor Paulsson och Svenska Slöjdföreningen 1915–1925. Skrifter från Institutionen för historiska studier 7. Umeå: Umeå universitet, 2004.

Ivins, William M., Jr. Prints and Visual Communication. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1953.

Johnsson, Pehr. Colletio Lengertziana Scania: Bibliotek och arkiv; Hundra meter skånsk litteratur. Malmö: Bröderna Forsells Boktryckeri, 1945.

Klemming, Gustaf Edvard och Johan Gabriel Nordin. Svensk boktryckeri-historia 1783–1883: Med inledande allmän öfversigt af G. E. Klemming och J. G. Nordin. Jubileumsutg. med tillägg 1983 av Lars Tynell. Bromma: Mannerheim & Mannerheim 1983 (1883).

Lagerström, Hugo. ‘Bokstafsformernas konstnärliga omgestaltning under senare hälften af 1880-talet’. I Minnen och tankar

tillägnade boktryckaren Fredrik Nyholm på hans åttioårsdag den sjuttonde juli nittonhundrafemton, s. 148–60. Stockholm: Ivar Hæggströms boktr., 1915.

Lagerström, Hugo. ’Strindbergiana’. I August Strindberg, Laokoon, s. 15–34. Stockholm: Yrkesskolan för bokhantverk, 1917.

Lundblad, Kristina. Om betydelsen av böckers utseende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914 med särskild hänsyn till dekorerade klotband; En studie av bokbandens formgivning, teknik och relation till frågor om modernitet och materiell kultur. Akad. avh. Malmö: Rámus, 2010.

Manderström, Ludvig. Brefvexling, rörande Sveriges historia, under åren 1772–1780. Öfversättning från franskan. Utg. och övers. av L. Manderström. Stockholm: P. A. Norstedt Söner, Kongl. Boktryckare, 1854.

Nicander, Karl August. Sånger af August. Stockholm och Uppsala: Em. Bruzelius. 1819. [KB, sign. 1700–1829 81 A.]

Pearce, Susan M. On Collecting: An Investigation into Collecting in the European Tradition. London: Routledge, 1995.

Svenska män och kvinnor. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1942–1955. runeberg.org/smok/ Svensson, Georg. ‘Arthur Sjögren och Hugo Lagerström’. Årsboken Biblis 1963–1964, s. 35–83.

Taube, Gurli. ‘Per Hanselli, förläggare, boktryckare och samlare. En mångfrestande publicist i 1800-talets Uppsala’. Årsboken Uppland 1951, s. 63–77. Uppsala: Upplands Fornminnesförenings förlag, 1951.

Artikeln är en kondenserad version av David Gedin, Boken som fetisch: Numrerade upplagor i Sverige 1819-1915, Acta 93, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2022.

Proust på svenska

ubben kommer’ stod det diskret i kanten på en av den unglitterära Bonniertidskriften utsikts annonsparodier 1950 (nr

9). (Månne redaktören Axel Liffner låg bakom?) Gubben syftade på Marcel Proust och ‘komma’ skulle en svensk översättning av À la recherche du temps perdu: strax, om ett par, tre år. Det är Paul Lindblom som uppmärksammar utsikts annons i sin anmälan i Morgontidningen (7.4.1951) av Bibliofila klubbens presentation av den beryktat oanständiga upptakten till fjärde bandet av På spaning (Sodom och Gomorra), i svensk översättning: Humlan och orkidén: Ett avsnitt ur verket På spaning efter det förflutna. Utsikten om en komplett På spaning om ‘ett par tre år’ bara, är Bibliofila klubbens utgivare Lisa Matthias ack så fromma förhoppning i hennes inledning till Humlan och orkidén. När och hur På spaning faktiskt ‘kom’ på svenska, ska jag tala om idag.

När jag började arbeta som redaktör på Albert Bonniers förlag 1986 fanns åtskilliga äldre förläggare kvar i huset eller i förlagets närhet. Gerard Bonnier var fortfarande aktiv liksom Åke Runnquist. Georg Svensson hade just slutat men var sysselsatt med sina memoarer, och han syntes ofta, gärna i sällskap med sin fru i förlagets korridorer.

Efter att ha varit på litterära avdelningen i cirka tre år blev jag tillfrågad om jag inte kunde hålla i nyutgivningen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Gunnel Vallquist önskade revidera sin översättning som kommit ut mellan 1964 och 1982. Det hade hänt mycket på den franska fronten med originaltexten, en ny Pléiadeutgåva (1987–89) till exempel. Dessutom hade hon samlat rättelser på hög som hon ville passa på att sätta på plats. I tilltryckta volymer hade vartefter bladats in särtryckta erratalistor. Böckerna var ju blysatta och inte lika lätt att

ändra i som dagens digitalt producerade texter. Gunnel Vallquist visade sig vara en upptagen person. Hon överlät mycket av den stilistiska finputsen på sin yngre syster Anne-Marie Edéus, också hon en framstående översättare. Hur många timmar satt vi inte i telefon Anne-Marie och jag? Vi läste så gott som hela På spaning för varandra.

Så småningom reste jag till Frankrike i Proustärenden. I Chartres och i intilliggande Illiers-Combray pågick sommaren och hösten 1991 en stor utställning om ‘Proust och konstnärerna’ och ‘Den illustrerade Proust’, kanske den sista i sitt slag, hette det. Dyra försäkringar och omkostnader skulle komma att sätta p för dylikt. Legendariske förlagsmannen och översättaren Gustaf Bjurström i Paris ledde mig genom den franska förlagslabyrinten.

Väl hemma besökte jag Gunnel i Rimbo och kunde överlämna en katalog från Chartres. Två och ett halvt kilo vägde den. Hon invigde mig i en del intressanta förhållanden, som jag så småningom kunde läsa om i Katolska läroår, hennes intellektuella självbiografi. Proustläsecirkeln i Rimbo som låg bakom merparten av innehållet i fellistorna hörde dit. Det var en krets av personer som jag sedan dess fantiserat åtskilligt kring. Ett kvalificerat litterärt sällskap, vid sidan om litteraturvetenskapliga akademier och akademier av andra slag. En åtråvärd filial till alla knäsatta institutioner kring Proust, förlag och dylikt. Jag kom att ägna fyra år åt Proustutgivandet som blev färdigt 1993 och som också ledde mig in på förläggarbanan – på Bonniers i Georg Svenssons skugga. Gärna och med varierande framgång sysselsatte jag mig med att fullfölja just hans projekt, BLM och Panacheserien. Proustlanseringen har jag på sätt och vis sysslat med oupphörligt alltsedan jag blev delaktig i den – på förlaget, i Proustsällskapet, skrivandes artiklar. Nu i denna talarstol.

Medan jag läste in mig på På spaning upptäckte jag snart andra översatta Prousttexter på svenska. Sigbrit Swahns introduktion till Proust, En väg till Proust, utgiven på Bonniers 1978, medan Gunnel Vallquists På spaning kom ut, innebar en vägvisare även i detta avseende, om ‘Proust på svenska’, och om andra utgivare än Bonniers. Det hade börjat med Sonja Vougts översättning i två volymer: Vår vän Swann och Swann och kärleken, under samlingstiteln På spaning efter det svunna, motsvarande första bandet Du côté de chez Swann, i Bonniers Gula serie redan 1930. Tre noveller ur Les plaisirs et les jours (Nöjena och dagarna) med titeln Kärleken och döden på Ringförlaget 1933 – samt fyra noveller och några skisser i tidningarna SvD, Nya Dagligt Allehanda och BLM samma år och

Illustration till Humlan och orkidén av Nils Möller.

året därpå och två skisser i Svensk Familjetidning 1940 – påminner om att översättaren Gunnar Ekelöf så småningom, 1947, blev kontrakterad av Bonniers för På spanings skull. Men han gav upp och Gunnel Vallquist fick överta uppdraget två år senare. Ett uppdrag som för hennes del skulle spänna över 45 år.

Särskilt intressant bland de tidigt utkomna Prousttexterna på svenska är den redan nämnda Humlan och orkidén i Bibliofila klubbens regi 1950, i översättning av Erik Göransson och med illustrationer av Nils Möller. Såtillvida rimmar Humlan och orkidén med hur Prousts debutbok Les plaisirs et les jours en gång 1896 tedde sig: genomgående illustrerad med bilder och vinjetter (av Madeleine Lemaire). Humlan och orkidén skulle ha inneburit Gunnel Vallquists ‘debut’ som Proustöversättare och givit en försmak av Proust i hennes stil. Men eftersom hon ansåg att den explicita beskrivningen av baron de Charlus och västskräddaren Jupiens homoerotiska turer, om än inlindat i den oskyldige spionen Marcels berättande, interfolierat av en humlas jakt efter en lämplig orkidé att pollinera, skulle ge en skev bild av På spaning som helhet, tackade hon nej till idén, som Lisa Matthias fått Bonniers medgivande till. Det blev alltså istället Erik Göransson som fick åta sig den översättningen. Alva Dahl beskriver Gunnel Vallquists dubier i sin biografi över henne. Arne Melberg har i en inspirerande studie, ‘Prousts inversion’, visat hur avsnittet ifråga, dryga trettiotalet sidor långt och placerat som inledning till mellersta volymen i sviten, är lika centralt för förståelsen av hela romanen som dess placering i den och att Prousts konsekventa bruk av begreppet ‘inversion’ istället för det kliniskt klingande ‘homosexualitet’ vidgar det sexuella perspektivet till att handla om den förvandlingens, omkastningens och de skiftande perspektivens estetik som hör till egenarten hos Prousts essäromankonst, särskilt gestaltningen av berättarens utveckling från läsare till skrivare, från spion till chifferforcör – teckenobservatörens förvandling till teckentydare. Ändå gav på sätt och vis Gubben kommer-skämtet i min upptakt Gunnel Vallquist rätt i hennes farhågor. Om problemen hon kan ha haft med tidstypisk fransk homosexuell, på en gång ironisk och vulgär jargong, har Mona Vincent skrivit lyhört i sin presentation av Vallquist i Svenskt översättarlexikon. ‘Det var mig en redig rumpa!’ (4, s. 17; här och hädanefter hänvisar jag till 1993 års utgåva av På spaning) duger inte, menar Vincent. Men Erik Göranssons ‘Vilken tjock ända ni har!’ (s. 26) är ju knappast bättre. Och den uppvaktades svar på den uppvaktandes invit i romanens parningsdans: ‘Ja, kör till då, ponken

min!’ i Vallquists version, är ju som Vincent säger skrattretande i sin dialektala försiktighet. I så fall är väl Erik Göranssons variant ‘Ja, kom då, min store pojke!’ bättre med sitt tvetydiga ‘kom’ – vilket väl var uppslagsändan för skämtet i utsikt – även om ‘pojke’ missar såväl dubbelsom tvetydigheten i franskans unisexuella ‘gosse’. Nu handlar ju Humlan och orkidén understruket och ändå subtilt om den ‘underart bland de perversa, som är bestämd att tillförsäkra kärleksfröjder åt sådana perversa som blivit gamla’ gubbar, alltså (s. 57), och vars beteende enligt Proust påminner om heterostyla trimorfa blommor, som endast låter sina pistiller beröras av vissa bestämda frömjölsbärare, Lythrum salicaria till exempel, det vill säga fackelblomstret (fr. salicaire pourpre, ung. purpurpil). Göransson, som vad gäller det sexuella är mer frispråkig än Vallquist, tenderar ändå att platta till texten och göra den mindre mångoch tvetydigt användbar än vad den faktiskt är: Göranssons ‘samlag’ (s. 58, 64) jämfört med Vallquists ‘föreningsmöjligheter’ (4, s. 38, 42). Så kom det sig att det blev en gubbe som översatte i stället för en gumma 1950 – om än med ‘lysande’ resultat som det står i den på en gång subtila och plumpa utsikts-annonsen, helt i Prousts stil – som ett fackelblomster. Den stil där ‘den enda verkligheten är de hieroglyfer den inspirerande upplevelsen spårar upp’, med Becketts kärnfulla sammanfattning av Prousts estetik. Vilket kan motivera en förnyad titt på Gubben-kommerannonsen. Den inspirerande omskrivningen för På spanings ankomst, GUBBEN KOMMER , illustreras alltså av bilden på gubben i ståndaktig atlantposition under en måne i ‘kommande’. Klart hieroglyfiskt. Rena rebusen. utsikt hette tidskriften, som sagt. Tala om insikt.

Frågan är om inte Vallquist ändå så småningom insåg vikten av mötet mellan Charlus och Jupien och därför tog tillfället i akt att lyfta in ordet ‘spaning’ i första meningen, fastän det i den franska texten på ett allmännare sätt heter guet, utkik, apropå berättaren Marcels förehavanden. När hon sent omsider levererar sin version i början på Sodom och Gomorra 1969, har den alltså förvandlats till en liten spaning för sig inuti den större Spaningen.

Bibliofila klubbens påkostade utgåva har sedermera fått internationell uppmärksamhet och återfanns bland exemplen på illustrerade Proustutgåvor på den stora utställningen i Chartres och i Illiers-Combray 1991.

Sigbrit Swahns grundläggande bibliografiska genomgång av Proust på svenska innehåller naturligtvis mycket mer och har på senare tid kom-

pletterats av Emi-Simone Zawall i Biblis (nr 93), där hon bland annat kan peka på den allra första översättningen av Proust till svenska: Elsa Thulins av novellen ‘Violante’ på en helsida i SvD 1926, liksom ett stycke ur På spaning efter det förflutna i översättning av Eva Marstrander i Bibliofila klubbens antologi Drömmar 1950, samma år som Humlan och orkidén och liksom den tagen ur Sodom och Gomorra. Ytterligare exempel på Proust på svenska döljer sig säkert i lägg och arkiv. Det blir en lång, växande lista:

1950 presenterade Tidens förlag sex noveller ur Les plaisirs et les jours samt novellen ‘En modermördares sonliga känslor’ ur Pastisches et mélanges (Pastischer och allt möjligt) i sin serie Franska klassiker i Karin Bongs översättning. I Berömda franska berättare på Folket i Bilds förlag (1957), återfanns Gunnar Ekelöfs översättning av de ‘novellistiska’ skisserna ‘Ett möte vid sjön’ och ‘Främlingen’. 1980 valde förlaget Atlantis en som det hette ‘förlorad och återfunnen’ novell av Proust åt sin serie av klassiker ur världslitteraturen: Den likgiltige, i översättning av Madeleine Gustafsson. Det handlar om ett franskt forskarfynd av en 1896 tidningspublicerad, för Les plaisirs et les jours ämnad men utesluten text. I BLM nr 1 1982, som var ett Proustnummer, fanns bland annat ett litet urval ur Prousts brevväxling med sin mor i översättning av Eva Bruno, liksom ett utdrag ur Contre SainteBeuve. I tidskriften Montage nr 31 (nr 4 1993–94) finns stycket ‘Om kärleken’ (1900) i översättning av Fredrika Spindler (utan källhänvisning dock). I ett temanummer om musik i Ord & Bild från 1993 (nr 2) finns ‘Lovtal till den dåliga musiken’ i översättning av Magnus Hedlund och Claes Hylinger, också det hämtat ur Nöjena och dagarna, för övrigt samma text som Lars Forssell redan översatt (i Expressen 1960). Sara Danius essä Prousts motor (2000) innehåller i appendix Prousts artikel i Le Figaro (19.11.1907) om ‘Intryck från resor i automobil’ i översättning av Anne-Marie Edéus. 2007 kom på förlaget Pontes Prousts förord till hans egen Ruskinöversättning ‘Om läsning’ i översättning av Vibeke Emond. Dock låtsades man inte om att Gunnel Vallquist redan översatt upptakten till den texten under rubriken ‘Läsdagar’ i Världens bästa essayer i urval (Natur och Kultur, 1961). Redan 1952 bjöd Gunnel Vallquist på smakprov ur Prousts först då utgivna roman Jean Santeuil i BLM (nr 9). Det hände att hon gläntade på dörren till översättarverkstaden som när hon i antologin Fransk berättarkonst (red. C. G. Bjurström) i Bonniers Delfinserie 1963 ett år i förväg presenterade ett tiotal sidor ur Swanns värld, vilka numera ger en fingervisning om hur hennes sista textputs kunde se ut, liksom det i tidskriften Vår lösen 1964 (häfte 2), publicerade stycket ‘Bergottes död’ ur

del V, som först skulle vara komplett 1973. I Artes 1979 (nr 5) visade hon under titeln ‘Paris under kriget’ upp en sammanhängande text ur del VII, tre år före utgivningen 1982, som vid närmare granskning mest liknar ett textcollage ur vilket dessutom ett stycke försvunnit ur 1993 års utgåva. Det fanns med 1982. Förhandspubliceringarna bidrog antagligen till att dryga ut översättarhonoraret, som Vallquist var missnöjd med och ständigt omförhandlade, med framgång får man säga, vilket korrespondensen med förlaget kan vittna om. I BLM 1982 (nr 1), Proustnumret, medverkade hon med ‘En konsert’ ur Prousts kvarlåtenskap, ett av författaren aldrig använt utkast till I skuggan av unga flickor i blom.

På Proustsällskapets initiativ gav jag 2008 ut Marcel Proust: Brev i urval av Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse i Anders Bodegårds översättning. Novellixutgåvan av ‘Madame de Breyves melankoliska sommar’ i översättning av Alan Asaid 2014 ökar dessvärre inte andelen av texter

ur Nöjena och dagarna då den redan ingick i Kärleken och döden 1933. Inte heller Tommy Larssons nyöversättning av novellen ‘Slutet på svartsjukan’ på förlaget Samspråk 1986 ändrar proportionerna då den också fanns med i Kärleken och döden. Tredje gången gillt kan man säga om Hedlunds och Hylingers bidrag till Ord & Bilds musiknummer eftersom ‘Lovtal över den dåliga musiken’ hörde till det Ekelöf översatte på 30-talet (1933 i Nya Dagligt Allehanda), liksom Forssell trettio år senare, som sagt. Redan Tidens Noveller 1950 innebar upprepningar ur Kärleken och döden. På senare tid har ytterligare utgåvor med texter ur Nöjena och dagarna sett dagens ljus: Noveller på Norstedts 2015, som visar sig vara på pricken lika dem som Bong översatte åt Tiden 1950, utan att ett ord sägs om saken, ingenting om varifrån originalen stammar och ingenting om att översättningarna varit publicerade tidigare; Slutet på svartsjukan & andra noveller (Modernista, 2018), är också den en nyutgåva av Bongs översättningar

åt Tiden med tillägg av ‘Den likgiltige’ i Madeleine Gustafssons Atlantisöversättning från 1980; likväl ger förlaget sken av att här presenteras hela

Prousts debutverk, ‘samtliga noveller’ från ‘novellsamlingen’ Nöjena och dagarna. Les Plaisirs et les jours har alltså, trots att den varit en källa för otaliga översättningar och utgåvor – Zawall nämner även Erik Blombergs tolkningar av några prosapoem i SvD (4.2.1951) – ändå bara översatts till 58 procent. Samtliga noveller och skisser ur Nöjena och dagarna som Ekelöf översatte på olika håll finns sedan 1992 samlade och bibliografiskt kommenterade i Reidar Ekners utgåva av Ekelöfs samlade Skrifter, volym 5, 88 sidor, till omfånget minst lika stort som Bongs sammantagna insats. Varför man inte använt dem lika gärna som Bongs så ofta återanvända är mig en gåta.

På senare tid har Proustsällskapet på eget förlag utgivit Om Flauberts stil i översättning av Maria Kronberg och Jan Stolpe (2020). Senare samma år presenterade Jan Stolpe Mot Sainte-Beuve i översättning och urval på förlaget Spleen Nordic, året därpå utvidgat i Biblis (nr 93) med ytterligare ett fragment, ‘Grevinnan de Guermantes och hennes charm’. Nu senast kom Den mystiske brevskrivaren i översättning av Hillevi Norburg på Alastor Press (2022).

I brantast möjliga sammanfattning, skulle resultatet av Sigbrit Swahns, Emi-Simone Zawalls och mina (här och i Proust V, 2018) samlade ansträngningar fram till nu kunna presenteras som 21 stycken bibliografiska poster, motsvarande 22 översättare – 10 gubbar och 12 gummor, om man så säger – , och, bland utgivarna, 15 förlag och 7 tidningar/ tidskrifter. Tillika tre svenska varianter på titlar med På spaning i: På spaning efter det svunna (Vougt), På spaning efter det förflutna (Göransson och Marstrander i Bibliofila klubben) och På spaning efter den tid som flytt (Vallquist).

Allt detta vittnar om ett stigande intresse för Proust men också om andra förlags mer eller mindre trevande framstötar mot den så länge av upphovsrätt och fransmännen strikt reglerade utgivningen där Albert Bonniers förlag fram till 1972 ägde den exklusiva svenska utgivningsrätten. Proust motsvarade ett kulturellt kapital möjligt att investera i vilket Bonniers sett till att göra. Den efter trettio år fullbordade utgivningen 1982 firades på Nedre Manilla med den franske ambassadören Gerard Gaussen närvarande och med utbildningsministern Jan-Erik Wikström i talarstolen. Gerard Bonnier, Gunnel Vallquists förläggare, hade just erhållit hedersdoktorstitel och Gunnel Vallquist, given professors namn året dessförinnan, utsågs nu till ledamot av Svenska Akademien, vilket sammantaget innebar en välförtjänt uppvärdering av översättaryrket.

‘Att vara med eller att inte vara med’, heter det vitsigt i På spaning (4, s. 474) när romansvitens undertext för ett ögonblick vänder på ytan och blir synlig. Det gäller även proustbranschen.

Proust är som sagt ‘fri’ sedan 1972. (Upphovsrättslagens förlängning 1996 från 50 till 70 år efter författarens död berörde inte Proust som ju dött redan 1922, 74 år tidigare.) Att Proust var fri för svenska förlag från och med 1972 tycks dock inte ha påverkat andra förlag förrän i början på 1980-talet. Men sedan tilltar antalet utgivare samtidigt som mycket händer i den franska Proustforskningen och -utgivningen, inte minst nu i samband med dubbeljubiléet 2021 och 2022. Om detta vittnar även listan på litteratur om Proust på svenska och i svensk översättning som även den är lång och växande:

OM PROUST PÅ SVENSKA

Först och av många fortfarande ansedd som den förnämsta Prouststudien är Samuel Becketts essä Proust från 1931, på svenska i Erik Sandins översättning på BLM -biblioteket 1964. (Nyutgiven 2021 i reviderad översättning av Daniel Pedersen på Faethon.) Becketts essä följdes av Claude Mauriacs konventionellare life, letters, and pictures-bok, Marcel Proust i bilder och dokument, i översättning av Karin Bong på Gleerups i deras Temaserie 1969. André Maurois På spaning efter Marcel Proust i översättning av Lily Vallquist och Kajsa Rootzén, reviderad av Eva Alexanderson och Sven Ryberg kom ut på Bonniers i anslutning till Gunnel Vallquists färdiga översättning 1982, detsamma gäller Claes Hylingers och Harald Lyths Spår av Proust två år senare. Olof Lagercrantz Att läsa Proust kom däremot inte ut på Bonniers utan på Lagercrantz eget förlag, W&W, 1992, året innan den reviderade nyutgåvan av På spaning. Alain de Bottons Låt Proust förändra ditt liv, i översättning av Nille Lindgren (W&W 1998), var en elegant, kvasilitteraturvetenskaplig, internationellt framgångsrik bok i stil med Julian Barnes Flauberts papegoja (och skulle följas av fler efter samma recept, Prousts överrock till exempel, på svenska 2018 på Atlantis, eller Prousts bibliotek, ej översatt, eller varför inte Det återfunna köket eller Till bords med Proust som den hette i Agneta Westerdahls översättning när den kom på Bonnier Alba 1992, som ett slags bonniersk Proustdessert). Sigbrit Swahns redan nämnda En väg till Proust (1978) hörde till Bonniers Proustsatsning, däremot inte hennes Marcel Proust och vännerna och Intellektuella i tid och otid: Med Marcel Proust och andra förgrundsgestalter i 1900-talets

Frankrike som kom på Carlsons 1996 resp. 2012. Kristoffer Leandoers Jag. Du. Vi. gavs ut på Ellerströms 1998. Sara Danius Prousts motor gav jag ut i Bonnier Essä 2000. Hennes lilla Proust – Benjamin: Om fotografin kom däremot ut på Moderna museet Essä 2011. En tryckt symposierapport från Uppsala 2000, Alliance française d’Upsal , Marcel Proust – hans tid, hans värld är tydligt inspirerad av Mauriacs bok från 1969. Danska Jör-

gen Bruhns och Bo Degn Rasmussens Proust – en introduktion, i tyvärr ganska slarvig översättning av Olof Barr, kom på Barrs bokförlag 2001, Gilles Deleuzes Proust och tecknen i Rikard Johanssons översättning på Glänta 2015. En sommar med Proust heter en fransk antologi, Atlantis samma år, i vilken åtta franska Proustkännare, författare, biografer, akademiker, presenterar sin respektive Proustläsning i översättning av Jan Stolpe, som samtidigt fick chansen att ge prov på sitt sätt att översätta På spaning då citaten var långa. Ytterligare ett tillfälle för svenska läsare att jämföra översättare av Prousts huvudverk således (och gubbens med gummans).1 Sedan dess har, som sagt, Stolpe fortsatt att översätta Proust. Anne Carsons Albertineutredningen översattes 2020 av Mara Lee åt Faethon. I Carl-Johan Malmbergs Lyckans gåta (W&W, 2022), är de många citaten åtföljda av hänvisningar till såväl Vallquists reviderade nyutgåva 1993 som till den senaste från 2021. Numera konkurrerar alltså de olika utgåvorna av På spaning här hemma, vilket de länge kunnat göra i Frankrike, Gallimards (särskilt Pléiaden) med Flammarions, Robert Laffonts och Librairie Honoré Champions.

Två utförliga handbokstexter om Marcel Proust som Bengt Holmqvists i Den moderna litteraturen (Bonniers allmänna litteraturhistoria, del 7) från 1966 och Kristoffer Leandoers i hans Huset som Proust byggde från 2007, båda på Bonniers, hör också hemma i en uppräkning av det här slaget, liksom Proustsällskapets skriftserie om Proust, I–V (1996–2018), samt tre strategiskt utplacerade BLM -nummer, 1966, 1982 och 1993: på spaning efter hälften, på spaning efter det kompletta, respektive på spaning efter det rättade. Ett Appendix till Marcel Proust: På spaning efter den tid som flytt, eller Resuméer och register till Marcel Prousts På spaning efter den tid flytt, som det numera kallas, i översättning av Birgitta Melander, och som hela tiden varit band nummer åtta i På spaning -sviten, inte att förglömma: ett nät med vars hjälp man fångar enskildheter bland minst 2 000 personer och 1 000 platser.

Anhopningen av översättare på titelsidan till André Maurois På spaning efter Marcel Proust visar sig vid närmare betraktande ha betydande likheter med Vallquists hemliga läsar- och stödpatrull i Rimbo. Maurois bok motsvarade 1982 efterfrågan på en proustbiografi. Liksom Sigbrit Swahns bok 1978 hörde den till Bonniers proustska ‘eldunderstöd’. Detsamma – förlagscelebrerandet, inte biograferandet – gäller Claes Hylingers och Harald Lyths Spår av Proust. Det senaste tillskottet till den växande svenska litteraturen om Proust är, som sagt, Carl-Johan Malmbergs magistrala Lyckans gåta. Den är snarare kritisk, i stil med Becketts Proust, och vill nog varken celebrera eller biografera, även om den kanske gör det. Jag återkommer till det. Den inbjuder hur som helst till att tänka vidare med.

Man kan fråga sig vad en översatt svensk Prousttext duger till – till att läsa På spaning förstås, och de tidiga skönlitterära texterna, novellerna i Nöjena och dagarna. Särskilt i fallet På spaning är ju modersmålet en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig det hela. Claes Hylinger beskrev fint i sin anmälan av den kompletta På spaning i DN (19.3.1982) att upplevelsen av att till exempel dricka svart vinbärssaft som barn, sådant som ju Proust är mästaren på att beskriva, bara kan förmedlas via modersmålet. Orden i ett efter barndomen inlärt språk var ju inte närvarande när den första, ursprungliga språkkontakten med upplevelsen etablerades, och ställer sig sedan kanske bara i vägen, som, med Hylingers exempel, ‘en fransklärare i ett dammigt klassrum någon eftermiddag för länge sedan’. Dessutom är ju dessa svårfångade sinnesupplevelser –en nåd att minnas och en konst att formulera – kärnan i och nyckeln till Prousts estetik.

Ungkarlsmodernisten och ‘gubben’ Proust – han beskrev sig ofta själv så, augmentativt, överdrivet, som överårig, lastgammal – omskriver gärna det litterära skapandet och tillblivelsen i sexuella metaforer som att det till sitt ursprung påminner om ensamma njutningars snigelspårsliknande linjer, radade på blomblad i toalettrummet i Combray, en ‘självbefruktning’ bevittnad enbart av en doftande svartvinbärsbuske utanför fönstret (1, s. 17, 182).

Uppenbarligen duger även ‘Proust på svenska’ till att läsa Prousts tidiga, genreöverskridande, kritiska texter, vilket Jan Stolpe demonstrerat med sina översättningar ur Mot Sainte-Beuve (2020). Men hur är det med sådana renodlat textkritiska utläggningar, som i Om Flauberts stil och även i Mot Sainte-Beuve, som bäddar för fullbordade resonemang i På spaning – eller med rena utkasten, som i Hillevi Norburgs översättning av Den

mystiske brevskrivaren nu senast och som av proustexegeterna läggs till grund för utrerade hypoteser om långa stil- och saklinjer, från Nöjena och dagarna-materialet och in i På spaning ? I det senare fallet handlar det ju om att via ord- och idiomatiska överensstämmelser, eller talande avvikelser, följa ord och formuleringar från utkast till färdig skrift och vice versa. Sådana likheter, eller skillnader, som ju gärna försvinner i mötet mellan två olika språk.2 I bästa fall skulle det åtminstone förutsätta en och samma översättare (som på den dubbade filmens område när en bestämd inhemsk skådespelare lånar sin röst åt en annan bestämd främmande skådespelare). Nu har vi istället 22 (23 med C. G. Bjurström). Listan på svårigheter och invändningar mot översättarkonsten växer ju längre man tänker på det. Och ändå – min franska är i det närmaste obefintlig – är det tack vare Gunnel Vallquist jag kunnat tillgodogöra mig På spaning, och vilken glädje har jag inte haft av den engelska översättningen av Jean Santeuil till exempel. Och de engelska översättningarna av Contre Sainte-Beuve-materialet, innan Stolpe presenterade sitt svenska urval. Det hela blir till ett vackert exempel på proustöversättaren Walter Benjamins syn på texter som fullbordade först när de översatts i tillräckligt hög grad och omfattning och på så många språk som möjligt. Det är så böckerna ‘mognar’. Och är man öppen nog som läsare ska man säkert kunna hitta rent underbara och hemliga förbindelser mellan olika språk. Här kommer Humlan och orkidén till pass igen: Tag holländskan Mieke Bals resonemang (i The Mottled Screen: Reading Proust Visually, s. 123) kring franskans vasistas, det vill säga den, gärna solfjädersformade, inomhusfönsterlucka genom vilken Marcel både skulle kunna se och höra de för honom länge obegripliga faserna av Jupiens och Charlus kopulerande i ‘Humlan och orkidén’. Det ofranska ordet kommer från tyskans Was ist das? (Vad är det?) vet hon att berätta, och normaliseras av den obligatoriska franska portvaktens dagliga fråga om vad som önskas. I Sodom och Gomorra stavar v a s i s t a s till och med vad som står skrivet i den bakom glaset spanande ynglingen Marcels ovetande ansiktsuttryck: Vad är det? I sina svenska tappningar syns dock inte frågan: ‘fönsterluckan’ skriver Göransson (s. 25) medan Vallquist nöjer sig med ‘gluggen’ och ‘luckan’ (4, s. 16), helt utan att ge akt på lins- och brytningseffekten hos vasistas-fönstret/-ventilen, tack vare vilken Marcel ändå kommer innebörden av det gåtfulla uppträdet på spåren trots att han tvekar att exponera sig för det. I svenskans vagare, delvis motsägelsefulla formuleringar ges man tvärtom intrycket att han undviker att öppna ‘luckan’ för att slippa ‘se/titta’ (Göransson, s. 25; Vallquist, 4,

s. 16)? Vasistas betecknar inte bara ett ljus- och ljudinsläpp utan, skriver Bal: ‘introducerar en fråga och fungerar som ett kunskapsinstrument’ användbart såväl på Charlus och Jupiens som på Marcels och översättarnas respektive beteenden. Allt detta kritiska sysslande med en text är en språkkurs utan like. Språkförbistringen är till för att övervinnas och alstrar under tiden kvaliteter som annars inte funnits. En översättning är ju inte bara ett ‘fönster’ till ett annat språk, den måste ‘synliggöras’ också, som språk-brytning/språk-byte; vara på en gång ‘genomskinlig’ och möjlig att ‘synas’, som i poker. Inte bara Vad betyder det? utan Vad är det? Vasistas! Jalusierna som syns överallt på illustrationerna till mitt föredrag påminner ju till sin funktion om vasistas och benämns på ett lika intressant och mångtydigt sätt.

Carl-Johan Malmberg höjer Vallquists översättning till skyarna i sin bok, med rätta. Han drar sig inte ens för att anföra exempel på hur hon i vissa ögonblick rentav överträffar Proust. Det är modigt av en kritiker och proustkännare, ‘hädiskt’ rentav som han själv säger, men i det här fallet rättvisande, både för henne och för Proust (s. 340ff.). Först de båda språkkonstnärerna tillsammans, författaren och hans översättare, har gjort balansnumret mellan språken möjligt i ljuset av läsaren-kritikern. Malmberg exemplifierar övertygande med romansvitens slutmeningar. Men det finns ytterligare ett, mycket talande exempel på Gunnel Vallquists suveränitet där Malmberg drar fördel av den svenska texten (utan att till synes inse det). Det handlar om en viss furst von FaffenheimMunsterburg-Weinigen. Hans namn skriver Malmberg ‘utlöser en hel kaskad av snabba associationer hos Marcel’ (s. 184): så här presenteras fursten ifråga i Vallquists översättning av Kring Guermantes:

Furstens namn hade, genom djärvheten i anslaget (för att begagna en musikalisk term) av första stavelserna och den stammande upprepning som skanderade dem, en rytm, en tillgjord naivitet och en tung germansk ‘finess’ vars grönskande grenverk utbredde sig över det Heim av dunkelblå emalj som likt en rhenländsk glasmålnings mystik

skymtade bakom det tyska sjuttonhundratalets bleka, fint ciselerade

förgyllning. Detta namn innehöll bland de olika namn av vilka det var sammansatt också namnet på en liten tysk kurort, där jag i min barndom vistats tillsammans med min mormor, vid foten av ett berg som ärats av Goethes promenader, och vars vingårdars berömda produkter – med benämningar lika sammansatta och klingande som de epitet Homeros förlänar sina hjältar – vi brukade dricka på Kurhof.

Knappt hade jag därför hört furstens namn uttalas förrän jag, utan att ens ha hunnit tänka på kurorten, kände hur det liksom krympte [namnet alltså, min anmärkn.], genomdränktes av mänsklighet och fann sig till rätta på en liten plats i mitt minne där det fick fäste, välbekant, vardagligt, pittoreskt, mustigt och lätt, som något hävdvunnet och föreskrivet. Och inte nog med det: när monsieur de Guermantes förklarade vem fursten var och omtalade flera av hans titlar, kände jag igen namnet på en by, genomfluten av den flod där jag, varje kväll efter avslutad kur, brukade ro bland surrande myggor, och även namnet på en skog som låg så långt bort att doktorn aldrig skulle låtit mig företaga några promenader dit. (3, s. 284f.)

Malmberg finner den sällan kommenterade passagen häpnadsväckande: ‘Den rymmer hela På spaning komprimerad, som en dubblering eller spegling av romanen i förminskad skala inne i romanen själv: det fransmännen gärna kallar mise en abyme’ (s. 185). Men på vilket sätt ryms nu det Marcel beskriver i furstens långa namn, furst von Faffenheim-Munsterburg-Weinigen? Heim förstås, men annars är det svårt att se någon direkt anknytning – Proust konkretiserar inte kopplingarna, påstår bara att de finns. Inte förrän jag konsulterat Jean-Yves Tadiés stora Proustbiografi fann jag uppgifter kring Marcels vistelse som ung tillsammans med mamma i Bad Kreuznach i juli 1895 av intresse i sammanhanget (s. 267). Kurhaus Hotel där de enligt Tadié tar in rimmar inte med det Proust säger, möjligen med ‘Kurhof ’ men knappast med furstens namn. Men kanske döljer sig något annat bakom. Kurhof låter ju dessutom inte som namnet på en kurort, vilket Malmberg omotiverat föreslår, snarare som allmänbeteckningen för en sådan. Däremot nämner Tadié ett utflyktsmål, inte längs ett promenadhåll dock – gängse coté som böckerna är så fulla av – men via ett roddhåll, efter floden, som Marcel är inne på och som för till Münster-am-Stein. Det rimmar ju med von Faffenheim-Munsterburg-Weinigen. Men sådana korrespondenser noterar inte Malmberg, för sådan biografisk metod är honom främmande. Mot Sainte-Beuve! och tanken att liv och dikt har med varandra att göra. Det har Proust lärt honom. Det är Prousts egen metod Malmberg är ute efter, den föreställda samtidighetstanken tider och platser emellan som minnet bäddar för. Men han visar inte hur det genomförs i språket. Och ändå talar han om Prousts förmåga till ‘gestaltning av sambandstänkande’ (s. 203). Men av det finns faktiskt inte så mycket i Prousts text i det här fallet. Annat än vad författaren be -

dyrar har uppstått. Men så ser jag: ord som inte finns hos Proust, men som finns hos Vallquist. Ordet ‘finess’, som Malmberg menar ingår i Prousts upplevelse och som han understryker allittererar så fint med furst von Faffenheim, finns inte hos Proust. Där heter det ‘délicatesses’ (Pléiade II, s. 553). Det är Vallquist som vi har att tacka för f-allitterationen. Det fantastiska samspelet mellan franska, tyska och svenska, vilket i linje med Malmbergs resonemang i övrigt ‘sker på uttolkarens villkor’ (s. 205) och skulle kunna vara upptakten till en benjaminsktauerbachskt bruten världslitteratur.

Men kanske döljer sig bakom Heim också en syrsa, den personifierade/insektifierade lyriska rösten, svår att höra och urskilja men ändå i metallisk samklang med den emalj, som Proust talar om apropå 1700-talets rhenländska glasmålningsmystik och som förgyller den lilla porslins- eller metallsyrsan Heimchen, som ofta återfinns på hemmets härd, ovanpå spiselkransen, symboliserande hussyrsan och hemkänslan.

Min ledtråd var Pleiadens kryptiska, komprimerade kommentar:

‘Heim: le foyer, en allemand.’ (Pléiade II , s. 1651), det vill säga tyskans hem skulle motsvara franskans härd eller spis. Den lilla, osynliga syrsan gav sig tillkänna när jag frågade min vän, översättaren Ulrika Wallenström om tyskans Heim möjligen kunde härbärgera en härd. Jodå, med Heimchens hjälp. Le foyer blir då det saknade franska bidraget till f-allitterationerna. Passagen är mångtydig och desto mer poetisk. Och, som Proust konkluderar i Den återfunna tiden på tal om bilder som ger sig själva till känna (och som Beckett nyss fick ge ord åt):

ett moln, en triangel, en kyrkspira, en blomma, en sten […] känslan att det kanske i dessa tecken dolde sig något helt annat som jag borde söka upptäcka, en tanke som de tolkade på samma sätt som hieroglyferna, vilka kan tyckas föreställa endast materiella ting. Arbetet med dechiffreringen var visserligen svårt, men det var enda sättet att nå den sanning som stod att läsa. (7, s. 213)

Det handlar om konstverket som skapats först sedan betraktaren gjort det till sitt: upptäckt eller ‘utgrävt’, som Beckett säger; med ett slags djuptolkande ‘läsning’ som ‘lösning’ på dess meningsfulla gåta: den väsentliga boken, den enda sanna, den behöver en stor författare egentligen inte dikta, eftersom den redan finns inom var och en av oss; han har endast att översätta den. En författares plikt och uppgift är att vara översättare. (7, s. 226)

Det gäller alltså både författaren och läsaren som i dessa avseenden är en och densamme. Deras gemensamma spaning efter den ‘sanna’ boken om det ‘sanna’ livet som vi skulle kunna hitta inom oss och översätta (7, s. 226 och 231), påminner om Walter Benjamins föreställning om en via översättningar mognad, ‘sann’ text (‘Översättarens uppgift’, i Res Publica nr 12–13, 1989, s. 46), som olika samverkande språk tenderar mot.

Beckett tyckte illa om originalutgåvan av På spaning. I sin Proustessä från 1931 skriver han om ‘Nouvelle Revue Française’s gräsliga sextonbandsutgåva’ (s. 5). I Den återfunna tiden har Proust själv beskrivit hur han uppfattar böcker:

Vad själva exemplaren av böckerna beträffar, kunde jag för övrigt mycket väl ha intresserat mig för dem, men på ett sätt som hade anknytning till livet. Första upplagan av ett verk skulle ha varit mig dyrbarare än de senare, men med första upplagan skulle jag ha menat den vari jag läste boken första gången. Jag skulle söka efter originalupplagorna, och då menar jag dem som givit mig ett originalintryck av boken i fråga. Ty detta är en engångsföreteelse. Vidare skulle jag välja romaner i band från den tid då jag läste mina första romaner, gammaldags band, som ofta fått höra pappa säga åt mig: ‘Sitt rak.’ Likt en klänning som en kvinna var iklädd första gången man såg henne skulle de hjälpa mig att återfinna den kärlek jag då hyste […] (7, s. 222f.)

bokryggens sätt att öppna sig och papperets struktur kan i sig ha bevarat ett lika levande minne av min dåvarande föreställning om Venedig och min önskan att få resa dit, som de satser som står tryckta i böckerna. (7, s. 221)

För Prousts eller Marcels del förefaller det rent konkret ha handlat om George Sands roman François le Champi, i en utgåva från 1870 med rödaktig pärm (1, s. 50; 7, s. 220). För min del handlar det i fallet På spaning om Håkan Lindströms gröna böcker, originalutgåvan av Gunnel Vallquists översättning i dess första version, 1964–1982, vars tillkomst han redogjort för i Biblis (nr 93). Jag hade som sagt läst första delen när jag påbörjade arbetet med Proustutgivningen i slutet på 80-talet, fast långt tillbaka i tiden, i Uppsala, som litteraturstudent. Nu läste jag raskt hela verket i samma gröna inramning som prydde böckerna under ett par läsförtrollade somrar i slutet på 80-talet – på landet – utomhus under

träden som Proust föreskrev – och, under semesterresor med familjen, med vågbrus i öronen och tidvattenbyten för ögonen på franska badstränder. Jag brukade använda den lokala tidvattentabellen som bokmärke. Min behållning är för alltid förknippad med de omgivningarna och den utgåvan. ‘Ett namn man en gång läst i en bok rymmer inom sina stavelser den snabba vind och den strålande sol som rådde när man läste det’ (7, s. 220). Och nu skulle det göras nya.

Till min hjälp hade jag formgivaren på förlaget, Jan Biberg. Han hade just utrustat sig med en splitterny McIntosh och lärde sig trolla med bilder och text på skärm medan jag såg på. Under tiden hade det dessutom bestämts att inte sära på originalutgåva och efterföljande pocketutgivning, de skulle ges ut samtidigt. Ett stiligt svart linneklotband för penningstarka samlare och bokhylleägare och en färggrann men slitstark pocket för den förhoppningsvis nya och unga publiken.

ena sidan gravstenens och minnesmärkets form och svarta färg, å andra sidan den överlevande författarsjälens fjärilslika brokighet’, skrev jag i en bokklubbstidning (litterära klubben) när det begav sig med hänvisning till de slags olika odödligheter som Proust i På spaning menar är förknippade med litteraturen och författarlivet. Janne såg sig omkring på franska arkiv på jakt efter dokumentärt fotomaterial åt de svarta böckerna medan jag sökte passande konstbilder till pocketböckerna. Nu kom katalogen från Chartres väl till pass. Tanken var att praktisera Prousts detaljestetik så att varje del skulle få sin tid och sitt sammanhang återspeglat. Vermeers gula muryta på del 5 var sålunda självskriven.

Omslagsillustrering saknar facit. Men ibland får man en signal om att man träffat mitt i prick. Rymmerskan i linne pryddes nöjaktigt med en Venedigkanal, ett foto från 1893 av Ferdinand Ongania. Döm om min och Jannes förtjusning när det visade sig att kanalen ifråga var Rio della Maddalena (Madeleinekanalen). Det var bara att tacka och ta emot – en nåd som påminner om den madeleinekakan i På spaning skänker den utvalde.

Följande uppslag: 1993 års pocketutgåva av På spaning i Jan Bibergs formgivning.

‘Å

‘[B]ara sällsynta finsmakare förknippar På spaning efter den tid som flytt med den sublima vattenfontänen i Sodom och Gomorra som är en illa maskerad sinnebild för andra, mer viskösa vätskor’, skriver Sara Danius i sin studie 2015 av de homosexuella ‘inversionerna’ hos Proust (i MB eller Kilroy was here, s. 461). Nu räcker det ju att betrakta omslaget till pocketutgåvan av Sodom och Gomorra för att man ska kunna konstatera att Gubben-kommit kom till allmän beskådan redan mer än tjugo år tidigare (och ännu tidigare faktiskt eftersom bilden av en Hubert Robertfontän skymtar redan på försätts i den gröna utgåvans fjärde band).

Pocketböckerna 1993 var nu inte de första i sitt slag. Redan 1973 hade man gjort ett försök i lågprisgenren. Första bandets första del, barndomsskildringen ‘Combray’, presenterades då i Delfinserien vackert illustrerad med en akvarell av Kees van Dongen. Men ‘ouvertyren’ till På spaning som det heter i baksidestexten fick ingen fortsättning. Samma ouvertyr, prydd med samma illustration och inläst av Krister Henriksson blev talbok från Bonnier Audio 2003, lika raskt avbruten dock.

Andra förlags proustutgivning och proustutstyrslar då? Ofta bereddes de plats i olika klassikerserier. Som hos Bonniers första gången 1930, i den rumphuggna översättningen av På spaning efter det svunna av Sonja Vougt i Bonniers Gula serie. Novellerna i Tidens Franska klassiker 1950 pryddes av seriens ifråga gobelängliknande skyddsomslag och Den likgiltige 1980 i Atlantis ‘val ur världslitteraturen’ med dess pastischartat marmorerade, hårda pärmar. Samma år som den reviderade nyutgåvan av På spaning var färdig, 1993, hade, som sagt, Reidar Ekner, på Bonniers, fullbordat sin Ekelöfutgåva i vars femte volym, Valfrändskaper och andra översättningar, mer än hälften av Nöjena och dagarna fortfarande tycks gömma sig, trots att vi lyfte fram dem i vår Proustlansering.

Det är det numera i fyra olika utgåvor presenterade storverket På spaning efter den tid som flytt som har varit en utmaning för formgivaren, i paritet med förlagets satsning. Som Håkan Lindströms ursprungliga, Jan Bibergs båda och nu senast Nina Ulmajas blå 1850-talsmässigt ‘cyano-typograferade’ omslag med författarnamn och titel liksom simmande i vatten på framsidan, som om bokstäverna hamnat i ett oändligt fixeringsbad i såväl tid som rum. Och på vart och ett av baksidorna ett foto av författaren i olika åldrar kopierat som ‘cyano-typi’. Det vill säga fotonegativet har lagts direkt på cyan-preparerat papper och sedan belysts, med ‘blåkopior’ till resultat. Sådana fotogram, eller kontaktkopior

Cyanotypier på foton för omslag till den nya utgåvan av På spaning (2021), färgprover. Foto: Nina Ulmaja.

om man hellre vill säga så, blir på 2021 års På spaning till en biografisk tolkning eller ‘ritning’ till romanstoffet, speglat i den unge respektive medelålders och snart döde författaren.

Annat utgivet ser mest ut som böcker i allmänhet.

Till slut. Marcel berättar om besynnerliga drömmar inledningsvis i Combray. Hur han sovandes, i drömmen, reflekterar över vad han just läst i boken han somnat ifrån: ‘jag tyckte mig själv vara det som boken handlade om: en kyrka, en stråkkvartett eller rivaliteten mellan Frans den förste och Karl den femte’. Jag ertappar mig med att drömma om nya omslag till På spaning som jag, som pensionerad förläggare, aldrig kommer att kunna realisera, annat än så här, i andanom. Marcel fortsätter sitt drömresonemang och redogör i en av romansvitens längre meningar, sträckt över tre sidor, för sina olika sovrum – fast Gunnel Vallquist har tyvärr interpunkterat den nio gånger. Å andra sidan kan Proust knappt skriva om en för honom så förarglig företeelse som ‘vanan’ utan att sätta ett utropstecken direkt efter ordet! mitt i meningen. Men det undviker däremot Vallquist (Pléiade 1, s. 8; Vallquist, 1, s. 13). Berättarperspektivet i drömredovisningarna är redan här på romanens första sidor det avslutande, inte avrundande men väl cirkelformande perspektivet i Den återfunna tiden – det avslöjar omläsningen. De fyra eller sju olika rummen – det är svårt för en vaken att hålla ordning på dem – föregriper nämligen den färdiga romansviten och skulle gott kunna fungera som en innehållsförteckning eller innehållskarta: sommarens rum; rummet i Louis seize-stil; rummet med mahognypanelen. Vinterns rum är sålunda det rum

där man ligger med huvudet i ett bo som man byggt av de mest olikartade föremål: ett hörn av huvudkudden, översta delen av filtarna, en schalsnibb, sängkanten och ett nummer av Débats roses, som man slutligen lyckas foga samman med fåglarnas egen teknik genom att ständigt på nytt trycka sig mot det. När iskyla råder utomhus är det en vällust att, likt svalan som reder sitt bo i värmen djupt nere i jorden, känna sig innesluten i sitt rum medan brasan brinner hela natten i kaminen, så att man sover som insvept i en vid kappa av varm, rökig luft, genomlyst av skimret från de uppflammande bränderna. Man ligger i ett slags alkov utan väggar, en ombonad grotta mitt i själva rummet. (1, s. 11f.)

Det skulle till och med kunna vara en beskrivning av det berömda, med kork tapetserade, ljudisolerade rummet på 102, boulevard Haussmann där Proust skrev sin roman – det rum som numera finns rekonstruerat på Musée Carnavalet eller inlåst på banken som övertog lägenheten 1919 och alltjämt har sina lokaler där. Men fågelboet till vilorum som så vackert beskrivs kan lika gärna vara inbegreppet för själva romanupptaktens rum. Rummet i huset intill rue de l’Oiseau (Fågelvägen) i Combray där Marcel mottar mammas kyss och läser George Sand, det vill säga utgångspunkten för romanberättelsen och en bild av det pågående romanskrivandet: hur boken är gjord, hur författaren som en fågel plockar en kvist här och ett blad där – förser sig med material från de laddade, lysande blommorna, fackelblomstren, svartvinbärsbusken, orkidéerna – och boar in sig för nattens tysta, ensliga skrivande i ett rum som han själv beskriver som ‘en grotta mitt i själva rummet’, boet i boet, en bild av boken i boken – mise en abyme. Den lilla hemmasyrsan, Heimchen, som rymdes i furst vons namn har också sin givna plats här i Vinterns skapande rum intill kaminen; le foyer, heter den här, mycket riktigt, Prousts hem-liga franska finess och f-allitteration, tillika skrivande lyse i tillblivelsens mörker. Med tanken på ett sådant fågelbo skulle jag vilja binda in På spaning, särskilt fickupplagan.

Eller, om omslaget skulle vara dokumentärt – som till en svart linneutgåva – fotot av Proust på Reynaldo Hahns veranda, omringad av jalusier, precis som Gubben-kommer i utsikts annons och baronen och västskräddaren på Möllers teckning. Men vem har satt sitt fingeravtryck på dörrspegeln bakom Proust? Det är väl knappast författaren själv? Men kanske Tiden, den jättelika tjuven och alltings förintare i romanen, eller rättare sagt, människan nedsänkt i tiden och därmed lika gigantiskt stor – som om tiden förvandlats och med konstens hjälp oskadliggjorts till rum – som det heter till slut:

Men om kraften bleve mig beskärd så länge att jag kunde fullborda mitt verk, skulle jag först och främst visa hur människorna även om de därvid måste te sig groteska, förutom den ringa plats som står dem till buds i rummet, upptar en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt, eftersom de likt jättar nedsänkta i årens djup samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös räcka av dagar – en plats i Tiden. (7, s. 400)

I så fall är det säkert någon av alla de klåfingriga personer kring författaren och hans bok som jag talat om idag som har fingrat på bilden

fotografen, förläggaren, översättaren, kritikern, läsaren? Alla tiders agenter. Vem som helst i de många mer eller mindre, ofta mer, hemliga sällskap som omger Prousts stora roman. Det avtrycket skulle passa på skyddsomslaget. Men glöm inte Prousts egen föreställning om den goda, minnesvärda boken som förutsätter att den översätts av var och en läsare och lyses upp och färgas av just den verksamheten. Det spelar ingen roll hur den boken ser ut eller vilket språk den låter sig framföras på. I den tacksamma läsarens öga kan den inte se annorlunda ut än vad den faktiskt gör när den väl uppenbarar sig. Och den kan se ut hur som helst. Då är den

Marcel Proust på Reynaldo Hahns veranda, 1905, okänd fotograf.

Proustsällskapen

Ett betydande antal mer eller mindre exklusiva, mer eller mindre hemliga sällskap förefaller frodas i Prousts närhet. Läsecirkeln i Rimbo; Litterära avdelningen på Albert Bonniers förlag; Nedre Manilla; Bibliofila klubben (‘boktokarna’ enligt Lisa Matthias); Marcel Proust-sällskapet och, i På spaning, Verdurins lilla klick, Faubourg Saint-Germain-societeten, ‘invertiterna’ (det homosexuella frimureriet som det presenteras i inledningen till Sodom och Gomorra) – sådant som föranlåter Robert de Saint Loup att tala om ‘att vara med eller att inte vara med’ och som så väl beskriver Prousts och Marcels kluvenhet till den stora sedeskildringen, det sena 1800-talets Parissocietets storhet och förfall.

•

Om Proustläsecirkeln som döljer sig bakom upphovsmännen och -kvinnorna till översättningen av Maurois På spaning efter Marcel Proust och som Gunnel Vallquist själv utan namns nämnande fört på tal redan 1966 i sin artikel ‘Att leva med Proust’ liksom i artikeln ‘Svenska språkfattigdomens betydelse i mitt liv med Proust’ (1978), skriver Alva Dahl i sin bok Slå rot i förvandlingen: Gunnel Vallquists liv och livshållning (ellerströms, 2021, s. 255) – Varför fick den inte komma ut på Bonniers? –och räknar upp de namn som i stort överensstämmer med dem Vallquist nämner i intervjun i DN (28.2.1982) som Otto Mannheimer gjorde med henne. Ytterligare ett namn till gruppen fogar Carl-Johan Malmberg i Lyckans gåta på sidan 47.

Av Dahls och även Zawalls genomgångar, Håkan Lindströms berättelse samt korrespondens i Bonniers arkiv att döma, är det många från förlaget inblandade i utgivningen av På spaning under de trettiotal år som förflöt mellan 1949 och 1982, då hela romansviten till slut är i hamn: redaktörerna Eva Alexanderson, de första två volymerna, och Curt Berg; förläggaren Georg Svensson, åtminstone inledningsvis på 50-och 60-talen, och den vartefter alltmer engagerade förläggaren Gerard Bonnier. Georg Svenssons fru Cissie är en av Gunnel Vallquist mycket uppskattad korrekturläsare, åtminstone av första volymen, även om hon först så småningom fick veta att det var just Cissie Svensson (GS i brev till GV 18 januari 1965);

‘intelligent korrekturläsare’ hade Vallquist skrivit i brev till faktor Sven Samuelsson på förlaget redan året innan, den 14 juli 1964. Problemen som den stora tidsutdräkten innebar blev många, inte minst de kostsamma korrekturvändorna: ‘fem korrektur’ utbrister Georg Svensson misslynt i brev till Gunnel Vallquist 14.12.1965, och förlagets tålamod prövas. Vallquists korrekturmissbruk påminner onekligen om Prousts. Det går så långt att man till och med hotar med att ersätta Gunnel Vallquist med C. G. Bjurström (Gerard Bonnier i brev till Gunnel Vallquist 20.3.1972). Om detta sade Bjurström ingenting till mig i Paris. Men varför skulle han ha gjort det? Det kan ju ha varit ett tomt hot också? Detta sammantaget är kanske orsaken till Georg Svenssons tämligen distanserade hållning till Gunnel Vallquist i memoarerna, ‘man måste sörja en smula över att kombinationen Proust–Ekelöf aldrig blev av’, avrundar han (s. 202).

Marcel Proust-sällskapet är väl i sammanhanget det minst hemliga sällskapet, 258 medlemmar idag. Om dess grundande och första formande tio år kan man läsa i dåvarande ordförandens Yngve Kants broschyr Proustsällskapet 10 år från 1988. Åtskilligt av vad som förevarit i föredragsväg

Cécile Dahl Ekelund, grundare av Marcel Proust-sällskapet.

i sällskapet framgår av dess skriftserie om Proust (1996–). En inblick i sällskapets verksamhet erbjöd Anders Janssons film På spaning efter Proust 2022.

•

Krister Henrikssons inläsning av Combray 2003 är faktiskt inte ensam i sitt slag. Det finns en till. Under elva år, mellan 18 februari 2001 och 6 maj 2012, pågick en maratonuppläsning av På spaning i en källare på Sigtunagatan i Stockholm. Varje söndagseftermiddag läste ett par författare var sitt avsnitt ur romanen på Jean-Claude Arnaults och Katarina Frostensons FORUM . Inledde gjorde Gunnel Vallquist, avslutade gjorde Bodil Malmsten. Det hela pågick 187 söndagar. Det innebar dessutom en generalmönstring av en hel, eller rättare sagt flera författargenerationer. Vilka uppläsarna var framgår av programregistret i Källarhändelser (2007) – åtminstone fram till dess pressläggning. Såvitt jag förstår spelades allt in.

Nämnas kan även en Proustkrets av ett helt annat slag. I början på andra världskriget, 1940/41, samlades en skara av få överlevande polska officerare i sovjetisk krigsfångenskap runt medfången och konstnären Józef Czapski, född i rysk aristokrati men efter revolutionen med polsk hemmahörighet och så småningom fransk. Han föreläste kvällstid för sina slavarbetande, svältande kamrater om Marcel Prousts stora roman-fleuve, beskrev personerna, redogjorde för handlingen och kunde till sin förvåning, ‘ofrivilligt som Proust’, minnas och citera långa stycken ur romanen, medan han med färgpennor förfärdigade de mest fantastiska skisser, tabeller och namnlistor som stolpar för sitt tal. Föreläsningarna tecknades i hemlighet ner av några deltagare, smugglades ut ur lägret och har sedan tillsammans med skisserna getts ut, Proust contre la déchéance (Proust mot förfallet), 1987. Numera på svenska, Proust i Grjazovets, i översättning av Alan Asaid, Faethon 2021.

Ur Józef Czapskis anteckningsböcker.

Slumpen ville att jag slog upp Claes Hylingers Det hemliga sällskapet (1986) sedan jag läst hans och Harald Lyths Spår av Proust (1984), i vilken slumpen spelar en roll för att berättaren ska sammanföras med sina proustmeningsfränder Harald Lyth och C. G. Bjurström, sistnämnde presumtiv översättare och vägvisare i min föreläsning. Däremot undrar jag om det är slumpen som gör att Det hemliga sällskapet får mig att tänka på broschyren om Proustsällskapet 10 år (1988). Även om slumpen påstås råda i Det hemliga sällskapet (s. 226) kan man där verkligen tala om spår av Proust. Det är någonting med broschyrens upplysningar om Cécile Dahl Ekelunds diskreta tidningsannonserande om ett Marcel Proustsällskap 1978, som osökt för tankarna till Hylingers roman med den löptränande berättaren, Knut Johansson, som skymtar som i en spegelbild redan på första sidan i Spår av Proust i form av en man i träningsoverall som springer varv på varv runt Place des Vosges i Paris. ‘Sällskapet finns överallt’ står det till slut i Det hemliga sällskapet. Såtillvida är det meningslöst att kontrollera kronologin de här texterna emellan; de hugger varandra i svansen oavsett när de kom ut och drar varandra runt, runt …

På spaning inbjuder till såväl samtal som samvaro uppenbarligen, trots Prousts påstående: ‘Riktiga böcker måste födas inte ur dagsljuset och samtalet, utan ur mörkret och tystnaden’ (7, s. 234).

Bokgåta

I Biblis nr 93 berättade Håkan Lindström om tankarna bakom och arbetet med den gröna Proustutgåvan i början på 1960-talet. Han beskrev bland annat hur han på promenad bland franska bokhandlare i Paris i oktober 1963 i ett skyltfönster plötsligt såg en bok, som med sitt enfärgade klotband, sin heraldiska utsmyckning på front och på rygg och glasklara plastskyddsomslag inspirerade honom. Medan Jan Biberg och jag sysslade med utformningen av dubbelutgåvan 1993 gav Janne mig en dag en fransk bok om Proust han fått av Håkan Lindström och som såvitt han förstod var utgångspunkten för Håkans arbete och dessutom innehöll merparten av det bildmaterial på för- och eftersätts som

då användes. Proust heter den rätt och slätt och kom ut i serien Collection Génies et Réalités på Hachette. Och se: samma lösa, genomskinliga plastomslag med tryckt titel på, omkring en pärm utan titlar men med en patinerad heraldik. Det var alltså boken ifråga. Men döm om min förvåning när jag i tryckorten ser att boken kom ut tredje kvartalet 1965. Två år försent. Swanns värld kom ju ut på hösten 1964. Och jag som tänkte ta den som utgångspunkt för min Georg Svensson-föreläsning. Vad var det då för bok Håkan Lindström såg i Paris? Tiden måste spela oss ett spratt à la Proust. Jag känner mig som på spaning efter den bokkonst som flytt med en återfunnen Bok i Tiden. Hur kan den på en gång föregripa och se ut som ett resultat av På spaning ? Samma fråga man ställer sig sedan man läst På spaning … – Om det nu inte var en tidigare bok i Hachettes serie Håkan Lindström såg? Den om Balzac från 1959 till exempel?

Musen som blev en gris

Tidigare har jag beskrivit hur i översättningsbadet en nötskrika i À la recherche förvandlats till en korp i På spaning 1969 och 1964 en tärna till en svala som i citatet på sidan 48 ovan (SvD 25.3.2009) liksom 1930 smörblommor förvandlats till smörbollar (Proust V, 2018, s. 27). En liknande metamorfos genomgår musen i den franska texten i Sodome et Gomorrhe (Pléiade III , s. 160) när den dyker upp i Eva Marstranders översättning av Marcels dröm om sin mormor i antologin Drömmar på Bibliofila klubben 1950: ‘petite souris’ har blivit en liten ‘gris’ (s. 177)! När den dyker upp nästa gång i Gunnel Vallquists version av drömmen har den återfått sin musgestalt (Sodom och Gomorra, s. 189): ‘Var inte orolig, min lilla mus’. Med tiden och skiftande uppenbarelseformer är det inte utan att man förstår ordens tilltagande mångtydighet och musens oro. Hur går det till?

I det här fallet vet nog ett fransk–svenskt lexikon besked: ‘souris f 1. mus; gris ~ ljusgrå 2. vard. brud, tjej’. Det är nog helt enkelt så att de feta bokstäverna dragits till varandra, till en liten tjock allittererande grå gris.

Hemkänslan på spiselkransen

I Sodom och Gomorra har hotelldirektören låtit placera en porslinsperuk från gamla Kina på spiselkransen i Marcels rum på hotellet i Balbec – för hemkänslans skull, får man anta (Pléiade, III , s. 148). I Gunnel Vallquists svenska version har peruken förvandlats till ett monster, eller rättare sagt: på grund av hotelldirektörens klumpiga språkbehandling har enligt Vallquist i hans mun ‘montern’ förvandlats till ett ‘monster’, som dess-

utom hotar att spricka om spisen blir för varm (4, s. 176; jfr 4, s. 438). En montervitrin som hörbart härbärgerar en liten – eller stor – syrsa alltså.

Ö.a. och red.a. Åtta Ö.a. återfanns fotnotsvis i Gunnel Vallquists översättning 1982 (I , s. 56, 165; II , s. 182, 182; III , s. 23, 135, 356; VII , s. 23). Eftersom översättarens anmärkning i band VII gällde en ‘oavslutad mening i Prousts manuskript’ som kunde återges i sin helhet 1993, togs den då bort. I de tre avslutande, postumt utgivna banden av den ursprungliga utgåvan, banden V, VI och VII , fanns dessutom ett betydande antal fotnoter med Prousts egna tilllägg i manuskript och korrektur, vilka Vallquist med några få undantag lyfte in i texten 1993. Hon har kommenterat det i Översättarens efterord samma år (7, s. 401f.). Inkorporerade i hennes efterord finns dessutom hennes inledande kommentarer från banden V (s. 7) och VII (s. 7). Även jag kommenterade kortfattat skillnader de båda utgåvorna emellan i band 8, Resuméer och register till Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, 1993. I 2021 års Resuméer och register som jag i dessa avseenden uppdaterade har det tyvärr blivit ett fel i den inledande kommentaren till Den återfunna tiden (s. 57): ‘En nämnvärd strykning, tillika den största’ står det, syftande på ett av Prousts tillägg, på sidan 13 i band VII som Gunnel Vallquist strök 1993. Det är sannerligen en nämnvärd strykning, men inte till omfånget, tre rader bara, men till sin innebörd kanske ändå den mest anmärkningsvärda. Den till omfånget största strykningen 1993 var däremot fotnoten på s. 51–52, tjugosex rader, i Rymmerskan 1978.

NOTER

1. Som på s. 237 i En sommar med Proust där Stolpe varierat Vallquists klassiska ‘ty de verkliga paradisen är de paradis man förlorat’ (7, s. 204) med ‘De sanna paradisen är de som man redan har förlorat’, att jämföra med Prousts ‘les vrais paradis sont les paradis qu’on a perdus’ (Pléiade, IV, s. 449). Bakgrunden är Camus dolda citat av samma Proustmening i novellen ‘Mellan ja och nej’:

‘Är det sant, som man säger, att de enda paradisen är de man har förlorat’ (i översättning av C. G. Bjurström i rollen som svensk Proustöversättare således).

2. Som piano-‘pedalen’ på s. 35 i Om Flauberts stil, apropå pastischens konst, och vars avklingande sedan genljuder i På spaning, i I skuggan av unga flickor i blom (s. 144) och i Den fångna (s. 424).

KÄLLOR

Bal, Mieke. The Mottled Screen: Reading Proust Visually. Engelsk översättning Anna-Louise Milne. Stanford: Stanford University Press, 1997.

Beckett, Samuel. Proust. Översättning Erik Sandin. BLM-biblioteket. Stockholm: Bonniers, 1964.

Benjamin, Walter. ‘Översättarens uppgift’. Översättning Lars Bjurman. Res Publica, nr 12/13 1989. Även i Walter Benjamin, Språkfilosofiska texter (Göteborg: Daidalos, 2013), s. 39–52.

Bergh, Magnus. ‘Till Marcels läsglädje’ och ‘Simsalabim!’. litterära klubben, nr 2 1994.

Bergh, Magnus. ‘Mormors present – till läsningens lov’. litterära klubben, nr 3 1995.

Bergh, Magnus. ‘På spaning efter den fågel som flugit’. SvD, 25.3.2009.

Bergh, Magnus och Birgit Munkhammar. ‘ “På sökan efter den förlorade tiden”. Eyvind Johnson, Victor Vinde och Bonniers’. I Proust V. Stockholm: Marcel Proust-sällskapet, 2018.

Biblis, nr 93 (Våren 2021). Marcel Proust 150 år. Gästredaktör Ingrid Svensson.

Czapski, Jósef. Proust i Grjazovets. Översättning Alan Asaid. Stockholm: Faethon, 2021.

Dahl, Alva. Slå rot i förvandlingen: Gunnel Vallquists liv och livshållning. Lund: Ellerströms, 2021.

Danius, Sara. Bidrag till MB eller Kilroy was here, s. 460–74. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2015.

Ekelöf, Gunnar. Skrifter 5, Valfrändskaper och andra översättningar. Under redaktion av Reidar Ekner. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1992,

Hylinger, Claes. ‘Det okända som är vårt’. DN, 19.3.1982.

Hylinger, Claes. Det hemliga sällskapet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1986.

Hylinger, Claes och Harald Lyth. Spår av Proust. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1984.

Kant, Yngve. Proustsällskapet 10 år. Marcel Proust-sällskapet, 1988.

Källarhändelser: Forum – nutidsplats för kultur. Redaktör Anna Bengtsson. Stockholm: Ersatz, 2007.

Lindblom, Paul. ‘Proust i lyxupplaga’. Morgontidningen 7.4.1951.

Lindström, Håkan. ‘På spaning efter åtta ton, en tid, ett tryckeri – och en grön bok’. Biblis, nr 93 (Våren 2021), s. 4–19.

Malmberg, Carl-Johan. Lyckans gåta. Stockholm: W&W, 2022.

Mannheimer Otto. ‘Hon ärvde Proust av Ekelöf’. Intervju med Gunnel Vallquist. DN, 28.2.1982.

Melberg, Arne. ‘Prousts inversion’. I Läsa långsamt: Essäer om litteratur och läsning. Eslöv: Symposion, 1999.

Proust, Marcel. Humlan och orkidén. Översättning Erik Göransson. Stockholm: Bibliofila klubben, 1950.

Proust, Marcel. ‘Drömmen om hans döda mormor’. Översättning Eva Marstrander. I antologin Drömmar. Stockholm: Bibliofila klubben, 1950.

Proust, Marcel . À la rechereche du temps perdu, I–IV. Bibliothèque de la Pléiade. Paris: Gallimard, 1987–89.

Proust: Collection Génies et Réalités. Paris: Hachette, 1964.

Proust et les peintres: Musée de Chartres, 1er juillet–4 novembre 1991. Proust illustré: Musée Marcel Proust-Maison de Tante Léonie, Illiers-Combray, 1er juillet–4 novembre 1991. Chartres: Le Musée, 1991.

Proust, Marcel. På spaning efter den tid som flytt. Översättning Gunnel Vallquist. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1993. Proust, Marcel. Om Flauberts stil. Översättning Maria Kronberg och Jan Stolpe. Stockholm: Marcel Proust-sällskapet, 2020.

Swahn, Sigbrit. En väg till Proust. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1978.

Svensson, Georg . Minnen och möten. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1987.

Svensson, Ingrid. ‘Lisa Matthias och Bibliofila klubben’. I KB, Kungl. biblioteket i Humlegården och i (cyber)världen, s. 256–77. Festskrift till Gunilla Jonsson, Johan Mannerheim och Barbro Thomas. Redaktör Margareta Törngren. Acta Bibliothecæ Regiæ Stockholmiensis, 72. Stockholm: Kungl. biblioteket, 2006. Tadié, Jean-Yves. Marcel Proust. Paris: Gallimard, 1996. utsikt, nr 9 1950.

Vallquist, Gunnel. ‘Att leva med Proust’. BLM, nr 9, 1966. Vallquist, Gunnel. ‘Svenska språkfattigdomens betydelse i mitt liv med Proust’. Svensk litteraturtidskrift, nr 2, 1978.

Vincent, Mona. ‘Gunnel Vallquist’. Svenskt översättarlexikon. Litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Gunnel_Vallquist Zawall, Emi-Simone. ‘“Men trots allt – jag ville icke ha gått miste om hans bekantskap”: Mottagandet av Marcel Proust i Sverige. Några nedslag i dagspresskritiken 1917–1982’. Biblis, nr 93 (Våren 2021), s. 50–61.

1993 års inbundna utgåva av På s Paning i jan bibergs form.

När mindre blev mer

Bokförlaget Albas klassikerserie Albatross

Det här är en artikel med flera tänkbara ingångar – klassikerserien som bokutgivningsfenomen, albatrossen som namn och symbol, relationen mellan bokutformning och innehåll, Bonniers som förlagskoncern och mentor för svensk skönlitteratur, svensk bokmarknad i slutet av 70-talet – men jag väljer att börja med kvalitetspocketbokens tidiga historia.

När bokförlaget Alba valde namnet Albatross för den serie av moderna klassiker som de började att ge ut 1978 var det inte bara en, som Göteborgs-Posten skulle kalla det, ‘fyndig’ anspelning på det egna förlagets namn utan, medvetet eller omedvetet, en anknytning till skapandet av pocketboken som ett sätt att popularisera och sprida böcker och läsning. De första moderna kvalitetspocketböckerna var nämligen inte, som kanske många skulle förmoda, de engelska Penguin- och Pelicanböckerna, utan en serie som började ges ut i Tyskland 1932 under namnet Albatross Books.

Det kan förstås diskuteras hur förebildlig Albatross Books var för pocketboken som fenomen. I en historik i sin programskrift för kvalitetspocketboken, Den nya boken från 1965, menade Per I. Gedin att Allen Lanes Penguin egentligen saknade förebilder men att en tänkbar sådan var Albatross (s. 23). Reservationen kan möjligen bygga på att Albatross Books inriktning var ganska begränsad, om än politiskt laddad under den eskalerande nazistiska mobiliseringen – engelska böcker på originalspråk avsedda för den europeiska marknaden. De var inte heller pocketböcker i den mening vi använder i dag eftersom de var

inbundna och hade skyddsomslag. Senare historieskrivare har emellertid varit mer bestämda i sin uppfattning att det var från Albatross Books Allen Lane hämtade sin inspiration. Michele K. Troy som skrivit den första monografin om det tyska förlaget och dess märkliga balansgång under det nazistiska 30-talet och andra världskriget menar att ‘Allen Lane used Albatross as the model for Penguin Books’ (s. 7) och att förlagets transnationella profil kan ha gjort att man glömt bort det, ‘Perhaps because Albatross fell across national lines rather than within them, it has fallen outside the scope of popular national memory’ (s. 8).

I ett avseende var dock föregångaren otvetydigt förebildlig, i valet av en sjöfågel som namn och logotyp. På Penguins hemsida återges hur idén först formulerades av Allen Lane med utgångspunkt från tyska Albatross men att det specifika valet av en pingvin kom från en sekreterare, John Coles, och att formgivaren Edward Young besökte London Zoo för att åstadkomma de första skisserna till vad som skulle bli ett av historiens mest välbekanta varumärken (‘How the Penguin logo has evolved through the years’).

Att den tyska förlagan i sin tur fick en albatross som namn och logotyp har sagts bero på att ordet är detsamma i många europeiska språk. Det är en uppgift som lämnas utan källhänvisning på den engelska Wikipediasidan om förlaget och jag har inte kunnat verifiera den på annat håll. Även om skälet står i överensstämmelse med förlagets ambition att nå läsare av engelskspråkig litteratur över hela Europa låter det som en tämligen

andefattig förklaring med tanke på albatrossens fantasieggande roll som uppenbarelse och symbol, inte minst litterärt. I Samuel Taylor Coleridges ‘The Rime of the Ancient Mariner’ (Balladen om den gamle sjömannen) förekommer ju som ett motiv sjömansföreställningen om det tabubelagda i att döda en albatross och i Charles Baudelaires dikt ‘L’Albatros’ jämförs poeten med albatrossen, båda lika oförmögna att gå på land på grund av sina jättelika vingar. Det förefaller inte långsökt att tänka sig att en sådan bakgrund åtminstone delvis ledde fram till förlagsnamnet eller att en föreställning om böcker som företeelser som låter människor kommunicera med varandra över långa avstånd fört tankarna till albatrossens väldiga vingbredd och majestätiska flykt. Åtminstone ger det historieskrivaren Troy

talrika möjligheter att anspela på tanken: ‘From

a propaganda perspective, Albatross books sent British and American ideals streaming across Europe on the eve of war’ (s. 6).

Tankefiguren om orden som får vingar kan vara en anledning till att många bokserier uppkallats efter fåglar. I Danmark finns Gyldendals Bekkasin-, Trane- och Uglebøger och i Finland Söderströms Kolibriböcker. I Sverige skulle man kunna anföra Svalan, namnet på Bonniers bokklubb som etablerades 1942, samt förstås den serie med böcker på engelska (‘The English Albatross’) och i översättning (‘Albatross-serien’) som Norstedts, liksom några andra förlag i Europa, startade i partnerskap med Albatross Books efter krigsslutet. Böckerna som utgavs med moderförlagets logotyp och namn utkom från 1947 till 1955 då Albatross Books upphörde som förlag. När pocketboken i mer modern mening väl började

produceras i Sverige 1957 så valde man emellertid att falla tillbaka på bokens tidiga historia med benämningarna Aldus och Delfin (det vill säga boktryckaren Aldus Manutius och hans logotyp), även om initiativtagaren och förläggaren Per I. Gedin uppger att han först funderade på ‘olika djurnamn’ (Förläggarliv, s. 158) med hänvisning till förebilderna Penguin, Pelican och Albatross.

I jämförelse med andra fåglar finns det dock något som förenar just albatrossen och pingvinen – deras fantastiska smidighet i sitt rätta medium, himlen och havet, och deras nästan lite komiska otymplighet på land. En sentida formgivare på Penguin, Angus Hyland, har hänvisat till pingvinens ‘ “quirky” character’ som ett skäl till att den är så lämplig för förlaget (‘How the Penguin logo has evolved through the years’). Vad gäller albatrossen har Brutus Östling, som observerat och fotograferat den stora albatrosskolonin på Midwayöarna i Stilla havet (och dessutom genomfört en liknande studie av pingviner i boken Pingvinliv 2006), noterat hur det kontrastrika i fågelns apparition bland annat kommer till uttryck när den ska byta medium: ‘När de stora, klumpiga och samtidigt så vackra albatrosserna ska upp i luften krävs en lång startsträcka. De springer i gång och skulle någon unge eller en fullvuxen albatross befinna sig i vägen får de helt enkelt finna sig i att bli trampade på eller omkullvälta’; ‘Albatrosser må vara eleganter till havs, men de är inte lika suveräna finnavigatörer på land’ (Under asfalten vilar en strand, s. 90 och 97).

Det är dock inte enbart namnet som gör att man kan anknyta till pocketbokens historia när det gäller bokförlaget Albas klassikerserie Albatross. Böckernas utformning, om än liksom Albatross Books inte pocketböcker i vanlig bemärkelse, vittnade om förlagschefen Daniel Hjorths erfarenheter som chef för Bonniers pocketbokserie Aldus innan han blev förlagschef för Alba. Som vi kommer att se utformades böckerna med estetiska och kommunikativa element som var hämtade från pocketboken när den började ta form i Sverige, beskrivna på följande sätt av Per I. Gedin: ‘Det idealiska pocketbokomslaget har många beröringspunkter med affischen: det skall fylla två funktioner, en informativ och en dekorativ. … Texterna på framsidan, författare och titel och gärna en rad om bokens innehåll – skall vara klara och lättlästa även på stort avstånd’ (Den

nya boken, s. 21). Även Per I. Gedins idé när han startade Wahlström & Widstrands pocketserie W&W-serien 1962 att ‘låta endast två konstnärer göra samtliga omslag’ (Förläggarliv, s. 234) skulle färga av sig på Albas serie. Innan vi närmar oss den ska vi emellertid först titta på förlaget Alba i stort och hur Albatrosserien passade in i förlagets utgivning.

När förlaget sjösattes 1 januari 1977 var klassikerutgivning inget centralt ändamål. I ett brev till bokhandlare 7 februari samma år sades att förlaget ‘skall specialisera sig på skönlitteratur, i första hand svensk. Men vi kommer också att ge ut debattböcker, reseskildringar, essayer och liknande. Även några klassiker hoppas vi få rum till i vår utgivning som totalt ska omfatta cirka 40 titlar om året’. Utgivning av klassiker skulle alltså kunna sägas ha hamnat på femte plats i förlagets prioriteringsordning. Den huvudsakliga inriktningen på ny svensk skönlitteratur underströks i ett brev från förlagschefen Daniel Hjorth till Karl Otto Bonnier, som hade tillfrågat Hjorth om han ville kvarstå som ansvarig utgivare för Bonniers Litterära Magasin i kombination med sin nya roll som förlagschef: ‘Jag tycker att det är en fin och diskret markering av sambandet mellan Bonniers och Alba att jag är a.u. för BLM . Som du vet var BLM -förlaget arbetsnamn för Alba och i planeringen – och även i genomföringen – har man eftersträvat ett kvalitetssamband mellan BLM och Alba. Båda är Bonniergruppens laboratorier för avancerad kvalitetslitteratur’ (24 november 1977). Tanken kan alltså ha varit att förlaget skulle fånga upp lovande författarskap via tidskriften och sedan lansera dem i en utgivning som så småningom skulle komma att innefatta framstående samtida författare som Stig Larsson, Kristina Lugn och Björn Ranelid.

Namnet BLM -förlaget verkar dock aldrig ha lämnat ritbordet, till skillnad från AB Bokfickan som var det förlagsnamn som först registrerades hos Patent- och registreringsverket. I en skrivelse till myndigheten 19 oktober 1976 hade förlaget velat registrera en namnändring till ‘Bokförlagsaktiebolaget Alba’ men fått beskedet att ‘denna registrering icke kunde beviljas, eftersom Alba var ett släktnamn och namnlikhet dessutom förelåg med Alfa Boktryckeri AB’. I sin invändning mot avslaget pekade Daniel Hjorth på att boktryckeriet var avvecklat men underlåtit att avregistrera

sig och att ordet ‘alba’ inte bara var ett egennamn utan hade många betydelser som substantiv, varav han, intressant nog med tanke på förlagets inriktning, kom att framhålla en: ‘benämningen på en provencalsk diktform, vilket egentligen utgör grunden för valet av nytt bolagsnamn’ (19 november 1976). Som historien utvisat bet invändningen och förlagsnamnet, med dess litteraturhistoriska anknytning, blev det som kom att gälla under förlagets första period från 1977 till och med 1991. Något som inte nämns är att moderförlagets initialer AB sannolikt spökade i det nya förlagsnamnet, kanske ännu en ‘fin och diskret markering’ av sambandet mellan de två.

Även om det första årets utgivning kom att innefatta flera debutanter – Daniel Hjorth har i efterhand sagt att ‘Den första utgivningen hämtades från Bonniers överflöd av publicerat och opublicerat’ (‘Bland kakuminaler och apikoalveolarer’, s. 215) – så utgjordes den största satsningen

kanske ändå av en kombination av klassiker och ‘avancerad kvalitetslitteratur’: ett projekt att ge ut all Lars Ahlins prosa med en första grupp om fem romaner. I ett brev till författaren i slutet av året menade Daniel Hjorth att det var ‘något av det viktigaste vi gjort under vårt första år’ (23 december 1977). Själv kommenterade Lars Ahlin något sardoniskt initiativet i ett brev till Gerard Bonnier 22 november 1976 med orden ‘Kanske såg man att ett slags inlandsis lagt sig tung över mitt tidigare författarskap och nu fann tiden lämplig att komma med spett och värmebölja för att befria några och i ett fall alla böcker från den onaturliga inkapslingen i akt och mening att föra ut dem på marknaden, där liv och grönska, bullerbas och frihet sägs råda’. Ahlinsatsningen kom efter ett par år att uppgå till femton titlar och sedan att följas upp med en liknande återutgivning av sex romaner av Ulla Isaksson och Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen. Förlaget skulle också delta i budgivningen om att få ge ut Strindbergs samlade skrifter (brev till Statens kulturråd 10 augusti 1979).

Något som i all sin diskretion var iögonenfallande med Ahlinutgåvan var böckernas enkla utformning – skyddsomslagen var ‘typografiska’ med författarnamn i svarta versaler och titel i vitt mot en klargrön bakgrund. Det var en trycktekniskt billig lösning som samtidigt markerade böckernas roll som delar i en serie. Enkel utformning skulle även känneteckna förlagets utgivning av nya författare. För samtliga, liksom för en del annan skönlitteratur, valdes enfärgade omslag med författare, titel och förlag angivna i svart på en påklistrad etikett, en lösning som rent tekniskt gick till så att etiketterna producerades av Guto-tryck i Helsingborg och sedan applicerades av Direktus AB i Sundbyberg.

Omslagsvalet mötte blandade reaktioner bland förlagets författare. Medan Sten Jacobsson fann omslaget till sin diktsamling Rummet och tiden ‘inte så dumt’ även om han först blivit ‘lite konfunderad över den där etiketten’ (brev till Daniel Hjorth 7 mars 1977) så var andra mer avvisande. Skarpast i kritiken var Sigrid Combüchen som debuterade med romanen I norra Europa och i ett odaterat brev till Daniel Hjorth opponerade sig mot ‘kompendieutformningen’ som hon tyckte var ‘ful’ i jämförelse med till exempel Ahlinutgåvan som hon menade hade ett ‘enkelt och snyggt

omslag’. Likaledes debuterande Ina Thörngren (Begrava fjärilar) påpekade att ‘Det jag har svårast för är den påklistrade etiketten. En omslagsetikett är avsedd att skriva på, dvs i motsats till omslagskartongen ges en bra skrivyta. För mig framstår en tryckt titeletikett på en bok som något av ett typografiskt misstag’ (25 maj 1977). Synpunkten framfördes i ett svar på ett brev från Daniel Hjorth 23 maj 1977 där denne motiverade utformningen med att säga att ‘Folk känner igen en Albabok och vet att det är en bra bok, eftersom våra böcker genomgående fått så fina recensioner. Dessutom måste vi förenkla vår produktion genom att i de fall, då en boks omslag inte på ett drastiskt sätt kan öka dess försäljning, använda standardiserade sådana’.

Det var sannolikt också en fråga om ekonomi och förenkling som ledde fram till utformningen av klassikerserien Albatross när den började utkomma året därpå. I marknadsföringen beskrevs serien som ‘moderna klassiker ur svensk och utländsk litteratur i vackra, billiga band’. Jag kommer att återkomma till den speciella omslagutformningen men kan vad gäller inlagan notera att förlaget inte var genomgående nöjt med tryckkvalitén. I ett brev till Rahms tryckeri i Lund, som tryckte samtliga utgåvor i serien fram till 1983, uppmärksammade Daniel Hjorth ‘den undermåliga färghållningen i dessa volymer’ och påpekade att ‘Det är roligt att ni verkligen tagit itu med detta tekniska problem, men risk föreligger att det blir andra förläggare än Alba som får glädje av era förbättringar’ (17 april 1979). När några av böckerna i serien utkom i kartonnage i början av 1990-talet hade man bytt tryckeri till Nørhaven i Danmark och WSOY i Finland.

I jämförelse med andra klassikerserier på den svenska bokmarknaden – Natur och kulturs Levande litteratur, Forumbiblioteket, Tidens klassiker, Atlantis väljer ut världslitteraturen – var Albatross moderna klassiker beskedlig i omfattning vad gäller verk och tidsspann: 22 titlar i huvudsak från efterkrigstiden med viss betoning på 1950-talet (knappt hälften av titlarna var publicerade då antingen i original eller översättning) och fokus på några författarskap från det svenska och tyska språkområdet. Herman Hesse och Günter Grass figurerar med vardera två titlar liksom Lars Gyllensten och Willy Kyrklund. De kronologiskt sett tidigaste böckerna var några

etablerat klassiska och ofta återutgivna texter som James Joyces Odysseus, Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, Hjalmar Bergmans Clownen Jac och Jean-Paul Sartres Muren medan de som låg närmast i tid var publicerade bara fem–sex år innan Albatross lanserades.

I en artikel i Aftonbladet i samband med lanseringen skulle Agneta Pleijel ifrågasätta om benämningen ‘klassiker’ ens var tillämpbar på en bok som Birgitta Trotzigs Sjukdomen som ursprungligen utkommit 1972 och som ‘såldes ut så sent som på vårrealisationen för några veckor sen’. Emellertid var hon benägen att se den som en ‘utmärkt’ introduktion till Trotzigs författarskap och hennes ‘mest storslagna och tydligast gestaltade roman’ (‘Viktiga klassiker i nyutgivning’). Samma invändning skulle även kunnat riktas mot Lars Gustafssons Yllet (1973) som utkom i serien på våren 1979 och Heinrich Bölls Grupporträtt med dam (på tyska 1971 och i svensk översättning året därpå) men den sistnämnde hade ju även hunnit få Nobelpriset (1972) när romanen utkom i Albatross hösten 1978.

Möjligen kan man i urvalet se ett uttryck för en smak för filosofiskt och idébaserat orienterad litteratur. Den första given på fem texter våren 1978 illustrerar denna tendens: Lars Gyllenstens Senilia, Hermann Hesses Glaspärlespelet, Willy Kyrklunds Solange, Birgitta Trotzigs Sjukdomen och Simone Weils Tyngden och nåden. Gyllensten, Hesse och Kyrklund skulle som nämnts återkomma med fler titlar i serien: Gyllenstens Juvenilia hösten 1978, Hesses Narziss och Goldmund och Kyrklunds novellsamlingar under titeln Berättelser våren 1979. Gyllensten hade önskemål om att även Barnabok, ‘som han menar hör samman med de ovannämnda’ (brev från Daniel Hjorth till Gerard Bonnier 3 maj 1977), skulle inflyta i serien, men den ansågs redan finnas tillgänglig i en utgåva i Delfinserien. Det är i så fall en invändning som inte skulle gälla generellt – drygt hälften av titlarna i serien hade utkommit i Delfinserien under 60-talet (Barnabok gavs ut 1969) och några i nya utgåvor eller upplagor till och med under början av 70-talet (Gustafssons Yllet, Hesses Narziss och Goldmund, Johnsons Strändernas svall, Joyces Odysseus och Sartres Muren).

Valet av Kyrklund kan ha att göra med att Alba hade erbjudits av moderförlaget att ta över Kyrklunds författarskap i och med utgivningen av

Gudar och människor 1978. I den tidigare anförda essän av Daniel Hjorth beskriver han hur han ‘en decemberdag 1977’ mottog ‘ett av Bonniers välkända stora grågröna manuskriptkuvert’ och att det visade sig innehålla två pjäser av Willy Kyrklund. När han fick klart för sig att det var ett första steg för att ‘överlämna ansvaret för Kyrklunds framtida författarskap på Alba’ erkänner han att det gjorde honom ‘paradoxalt nog upprörd och faktiskt förbannad’ (s. 215). Han ansåg att det var ett ‘nesligt’ sätt att behandla en av förlagets främsta författare men lät sig övertalas av att avsikten var att göra honom själv glad och kom sedermera fram till ståndpunkten att Kyrklund på grund av den mindre organisationen ‘fick det bättre på Alba än på Bonniers’ (s. 218).

Årtalet 1977 ovan är sannolikt en felskrivning för 1976 för i ett brev från Gerard Bonnier 6 maj 1977 bekräftas Albas övertagande av Kyrklunds författarskap: ‘Beträffande Kyrklund är vi alltså överens om att du ger ut ’Gudar och människor’ i höst. I det sammanhanget övertar du också rätten att ge ut Kyrklunds tidigare och kommande böcker’. Möjligen är även beskrivningen av händelseförloppet något modifierad för av förlagskorrespondensen att döma kom initiativet egentligen från Hjorth och Alba. I ett kort brev 14 mars 1977 adresserat ‘Till Bonniers’ skrev Hjorth ‘Vi har länge tänkt möjligheterna att ge ut Willy Kyrklund i samma serie som Birgitta Trotzigs Sjukdomen och undrar om vi skulle kunna få “option” på honom’.

Hur det än förhöll sig med Willy Kyrklunds övergång från Bonniers till Alba innebar valet av romanen Solange och sedermera novellsamlingarna i Berättelser vad som skulle kunna ses som ett litet avsteg från det som jag tidigare beskrivit som den filosofiska profileringen av klassikerserien Albatross. Även om båda verken långt ifrån var i avsaknad av filosofiskt tankegods så är de ändå betydligt mer lättillgängliga än böcker som Tvåsam, Mästaren Ma och Polyfem förvandlad. I en intervju som återgavs i Sveriges radios minnesprogram ‘Willy Kyrklund – den motvillige mästaren’ 2021 framhöll Kyrklund själv hur Solange i hans ögon hade status av en anomali:

Jag skrev en gång en liten berättelse som hette Solange. Och den här lilla flickan som det handlar om hon har haft mycket svårt att dö, hon har kommit

ut i nya upplagor och så där, och Bonniers de var också mycket förtjusta, de hoppades att nu hade här fötts en berättare och det är ohyggligt att besvika ett förlag på detta sätt för att det skulle jag aldrig kunna göra om.

Även till Daniel Hjorth ska Kyrklund ha sagt ‘Herre Gud, kan hon inte få dö’ när denne frågade om även En bok för alla kunde få ge ut romanen (brev från Daniel Hjorth till Lasse Stenberg på En bok för alla 23 mars 1979).

Walter Ljungquist kan också ha valts ut på grund av tillfälliga externa omständigheter, i det fallet för att författarens änka Gerda Antti började publiceras av Alba i samband med att förlaget startade 1977. Daniel Hjorth kontaktade henne i frågan den 28 februari 1978 och bad henne även om råd:

Jag har ju sagt till dig tidigare att vi gärna skulle vilja ge ut en bok av Walter Ljungquist i vår nystartade serie av moderna klassiker, som vi kallar Albatross. Det bör vara ett verkligt representativt verk, som står någorlunda för sig själv och kan läsas som en introduktion till hans mogna författarskap. De två titlar jag själv tror skulle vara lämpliga är Ossian och Väggarna har ögon. Vad tycker du själv?

Valet skulle falla på Ossian som utkom på hösten samma år. Gerard Bonnier hade önskemål om att någon fler titel av Ljungquist skulle inflyta i serien (‘Vandring med månen tycker jag borde komma i första hand’, skrev han till Daniel Hjorth 14 februari 1979), men därav blev intet. Däremot nappade Hjorth på ett förslag i samma brev att även ge ut Sivar Arnér, även om han skulle välja Som svalorna för utgivning 1980 i stället för Fyra som var bröder som var Gerard Bonniers förslag.

Det hände även att förslag inkom från författare att få inflyta i serien. Den 6 januari 1979 vände sig Per Erik Wahlund till Daniel Hjorth med frågan ‘Skulle inte en ny utgåva av Londonpromenader kunna införlivas med Din serie av svenska omtryck’ och förklarade: ‘Anledningen till att jag hör mig för med Dig och inte med Gerard är förstås att Alba skulle få fram en billigare produkt och redan har en serie för ändamålet.’ Daniel Hjorth avböjde dock erbjudandet med hänvisning till verkets genre: ‘Jag antar att du syftar till en utgivning i vår Albatrosserie. Här är dock trängseln för tillfället så oerhörd att vi måste inrikta oss på rent skönlitterära böcker. Jag vet att

det är en trångsynt klassificering, men nöden har ingen lag’ (brev 16 februari 1979).

Generellt sett byggde Albatrosserien, som Daniel Hjorth beskrev det för förlaget i allmänhet i sin essä, på ‘Bonniers överflöd av publicerat’, men det fanns undantag. Max Frisch var en författare som tidigare utkommit på Bonniers men i fallet med romanen Stiller hade den utgivits i en förkortad version under titeln Anklagelsen på Gebers 1957. Daniel Hjorth vände sig därför till Karl Åke Kärnell på Almqvist & Wiksell med förfrågan att få rätt att använda ‘er översättning som underlag för en fullständig’ (brev 23 mars 1978) och sedan till översättaren Margareta Nylander med önskemålet att hon skulle ‘fräscha upp er översättning och även kontrollera om det – som Suhrkamp påstår – har gjorts förkortningar’ (brev 27 juni 1978). Översättningen skulle så småningom kompletteras av Fredrik Sjögren, som var den som vanligtvis anlitades av Alba för översättningar från tyska.

Även i fallet med Joyces Odysseus var Hjorth

inne på att det skulle behövas kompletteringar – i ett brev till översättaren Thomas Warburton 24 augusti 1979 skrev han att ‘Det går ett svagt rykte här att editionen inte skulle vara fullständig, att några sidor skulle fattas i senare delen av boken’ –men Warburton dementerade: ‘Det är ett hemskt rykte du har hört. Jag känner inte till det, och jag tror inte på det. Odysseus korrlästes noga på sin tid (fast där finns en del bokstavsfel) och en sådan lusläsare som nämnde H. W. Donner skulle nog ha märkt en lucka på några sidor. De nya upplagorna är ju alla fotografiska. Inte för att jag har kollationerat sidorna i Delfinupplagan. Låt oss glömma ryktet’ (brev 30 augusti 1979). Utgåvan i Albatrosserien försågs emellertid med ett nyskrivet efterord av Warburton som Daniel Hjorth fann ‘ypperligt’ och konstaterade att ‘Värdet av den nya upplagan har stigit betydligt genom detta tillägg’ (brev 24 augusti 1979). Den sist utgivna titeln i serien, Sven Fagerbergs Höknatt som kom ut hösten 1983, skulle även den få sitt värde förhöjt genom kompletterande material.

Liksom de översatta titlarna byggde på tidigare översättningar så byggde nyutgåvorna rent tekniskt på fotografisk återgivning av tidigare utgåvor för offsettryck. Inledningsvis verkar förlaget ha utgått ifrån att man kunde använda Bonniers arkiv för att hämta tidigare utgåvor för detta ändamål, men stötte redan efter den första given 1978 på patrull. I ett brev till Daniel Hjorth 8 februari 1979 påpekade Yngve Rydholm på Bonniers arkiv att exemplar av Gyllenstens Senilia och Kyrklunds Solange lånats ut till förlaget men att man inte fått tillbaka på skrivna kvitton med lydelsen ‘arkivex – får ej förstöras’ och fortsatte: ‘Nu har vi fått höra att dessa böcker ändå blivit förstörda genom att användas vid produktion av Albas utgåvor av dessa verk. Stämmer detta måste jag bestämt protestera mot detta missbruk av värdefullt arkivmaterial.’

Daniel Hjorth verkade å sin sida mena att en av arkivets funktioner var att tillhandahålla förlagor för just det aktuella ändamålet. I sitt svar till Yngve Rydholm 2 mars 1979 skrev han:

Att en nyutgivning av en bok skulle behöva inhiberas eller försenas avsevärt för att det inte går att få tag på någon annan förlaga än arkivets ex kan ju knappast vara rimligt. Man måste väl göra så att arkivets ex används och att man sedan håller ögonen öppna på så många håll som möjligt för att hitta ersättning för det som förbrukats.

I fortsättningen verkade han dock i första hand ha vänt sig åt andra håll, framför allt till författarna själva, för att hitta förlagor, men även det kunde föranleda problem, som när Sivar Arnér konstaterade att det enda kvarvarande exemplar han hade av originalutgåvan av Som svalorna ‘står på min bokhylla, och det vill jag ju gärna ha kvar’ (brev till Daniel Hjorth 5 oktober 1979).

I pressen skulle serien få ett relativt gott mottagande, även om det var mest i notisform i några få organ och det även fanns kritiska synpunkter. Det talades om ‘viktiga klassiker i nyutgivning’ (Pleijel) och att ‘Första sändningen visar att man ämnar hålla hög klass’ (Göteborgs-Posten, 11 mars 1978), men tre skribenter kritiserade att förlaget underlåtit att uppge översättare för Hesses och Weils böcker, även om man observerade att det i det senare fallet framgick för ‘den som läser Margit Abenius omtryckta presentation av Simone Weil … att det också är hennes översättning

som har använts’ (Pleijel). I en osignerad notis på kultursidan i Svenska Dagbladet framhölls att ‘Så bråttom får man inte ha när det härnäst blir dags att sända ut en flock albatrosser över landet’ (‘En ny klassikerserie’, 7 mars 1978). Att det inte var ett för tiden helt ovanligt fenomen att förlag ‘förtiger … översättarnas namn’ som signaturen GBS (Gun-Britt Sundström) formulerade det i Dagens Nyheter visas av ett brev som Alba liksom ett stort antal andra förlag mottog i slutet av 1981 där Översättarcentrum opponerade sig mot denna underlåtenhet och krävde rättelse.

Även urvalet skulle stöta på kritik. Agneta Pleijel, som ifrågasatt klassikerstämpeln för Birgitta Trotzigs Sjukdomen, menade att Senilia var ett ‘tveksamt’ val från Gyllenstens produktion och att ‘de två närmast efterföljande romanerna – Senatorn och Sokrates död – varit minst lika tänkbara’ (‘Viktiga klassiker i nyutgivning’). Ironiskt nog var det dock Senilia som skulle bestås med en av få regelrätta recensioner – något som ju är relativt ovanligt för återutgivna böcker – och framhållas som ‘en av den moderna svenska romankonstens allra märkvärdigaste prestationer’ av Bertil Palmqvist i Arbetet 25 mars 1978 (‘Att leva som gubbe’). Den enda övriga recensionen av titlar i serien som jag kunnat hitta är Bo M. Magnussons av Willy Kyrklunds Berättelser i Eskilstuna-Kuriren 24 april 1979 (‘3 × Kyrklund’).

När utgivningen kom in på sitt andra år 1979 tog ett par organ upp litteraturstödet som en orsak till den ökande klassikerutgivningen i landet. Göteborgs-Posten skrev att ‘Det är rätt häpnadsväckande vilken blomstring klassikerna fått på senare år, sannolikt som följd av det statliga litteraturstödet som givit förläggare mod att satsa på oumbärliga böcker’ (‘Notisen’, 4 november 1979) och Expressen noterade något syrligare att ‘Sporadiska nyutgåvor utan någon egentlig klassikerlinje har vi lärt oss att leva med i dessa det statliga litteraturstödets yttersta dagar’ men framhöll ändå Albatrosserien som ett av ‘de mer lovvärda försöken’ (‘Tre herrar – och en dam’, 22 oktober 1979). Än mer uppskattande var Svenska Dagbladet som ytterligare ett år senare skrev att ‘Till de oumbärliga kulturföreteelserna i detta land hör Albas serie av större och mindre klassiker vilken bär det originella namnet Albatross’ (‘fotnoten’, 28 december 1980). Att litteraturstödet inte var någon oväsentlig aspekt för förlaget framgår av

Daniel Hjorths brev till Gerda Antti angående inlemmandet av Walter Ljungquist i serien: ‘Då vi skall söka klassikerstöd i dagarna vore det fint om jag fick ringa dig snart och höra din åsikt’ (28 februari 1978).

Till det som fick beröm hörde även vad som i efterhand kanske framför allt fått serien att växa i anseende – den anslående utformningen av omslagen, så påfallande originella i sin enkelhet och direkthet: kontrast mellan vitt och berlinerblått, det pregnanta Gilltypsnittet och siluetten av en eller flera albatrosser som varierar i placering och perspektiv från en titel till en annan. Även om inte alla tidningar som tog upp serien berörde omslagen var de som gjorde det uppskattande, som till exempel Expressen: ‘De första volymerna har vackert mörkblå omslag, prydda med albatrosser som spanar, jagar, älskar eller flaxar i största allmänhet’ (5 mars 1978). Generellt påminns man vad gäller omslagen om Per I. Gedins utsaga om att det ‘idealiska pocketbokomslaget har många beröringspunkter med affischen’ (s. 21). Även om det här inte var fråga om pocketböcker i vanlig mening så följde utformningen dessas estetik och omslagen var som gjorda för att kunna ses och identifieras på stort avstånd.

Ansvaret för utformningen hade hamnat på konstnären Anders Österlin och en av hans kollegor på Arbmans annonsbyrå i Malmö, Gert Jacobsson. I katalogen till en utställning på Malmö konsthall beskrev Österlin hur de hade börjat arbeta tillsammans: ‘Tillsammans roade vi oss med att göra affischer där mina illustrationer ingick i förening med Gerts typografiska känsla och skicklighet. Det var en helt ideell verksamhet men den var ändå inte utan vinning för vi deltog i flera internationella tävlingar där vi vann fina priser’ (s. 124). Några av nyckelorden från den ovanstående beskrivningen av omslagen går som synes igen här: affischutformning samt illustration och typografi i förening. De två anlitades även för att utforma omslagen till fackbokserien Alba Idé och Jacobsson dessutom för omslagen till några av Sven Fagerbergs böcker på förlaget, men inget kom i närheten av Albatrosseriens nivå av starkt profilerat och anslående uttryck.

Grunden för utformningen var de enkla och billiga lösningar som kännetecknat förlagets utgivning från början. Här kom dock de grundläggande förutsättningarna – en färg, ett typsnitt

och en logotyp – att leda till en stor variationsrikedom eftersom bilden och placeringen av albatrossen kom att skilja sig från titel till titel och dessutom i någon utsträckning illustrera den specifika innebörden av titeln. Man skulle alltså kunna säga att dygd gjordes av nödvändigheten, att mångfald föddes ur begränsningen. Dessutom fanns ofta en lekfull relation mellan boken och bilden av albatrossen som valts, som till exempel när närbilden av albatrossen på omslaget till Clownen Jac fick flyta över till omslagsfliken där seriens titlar stod listade.

I några fall var relationen mycket konkret numerisk – Grass Katt och råtta pryddes av två albatrosser, utgåvan av Kyrklunds tre novellsamlingar av tre och Sjöbergs Kvartetten som sprängdes av fyra, medan romaner som betonar berättelsens fokus på porträtt av en person tenderar att ha en albatross i närbild – det gäller till exempel Bergmans Clownen Jac och Bölls Grupporträtt med dam. I fallet med Walter Ljungquists Ossian kan man argumentera för att bilden av den lite klumpiga stående albatrossen väl illustrerar romanens skildring av en fantasimänniskas smärtsamma konflikter med en krass verklighet och kanske även att albatrossen på omslaget till Simone Weils bok förmedlar såväl dess tyngd som dess benådade flykt. I ett fall, Grass Blecktrumman, kan man eventuellt ana en diskret allusion till föregångaren Albatross Books, eftersom den enda centrerade albatrossen sedd underifrån påminner om det förlagets logotyp. Även valet av typsnitt för omslagen skulle kunna ses som en subtil referens till Albatross Books.

På den sista volymen, Fagerbergs Höknatt som publicerades 1983, syns den mest avlägsna albatrossen av alla på omslagen, allra längst upp till höger, som om den redan var på väg bort från den svenska bokmarknaden. Ett par av titlarna

(Glaspärlespelet och Odysseus) skulle visserligen återkomma i kartonnageband 1991, men som serie var Albatross avslutad 1983. Från och med 1985 kom de olika titlarna att reas ut och 1992 slogs förlaget ihop med Bonnier Fakta för att

under namnet Bonnier Alba i huvudsak ägnas åt fackboksutgivning med Björn Linnell som chef. Böckerna lever dock vidare på en andrahandsmarknad där just omslagen brukar få goda vitsord.

KÄLLOR

Albas förlagsarkiv finns deponerat på Centrum för Näringslivshistoria, så samtliga citat från korrespondens och andra förlagshandlingar är hämtade från Albas arkiv där. Jag är tacksam för tillstånd från deponenten att konsultera materialet för artikeln och för hjälp med att ta fram relevanta arkivalier från arkivets personal.

Anders Österlin 13 maj–13 augusti 1995. Malmö konsthalls katalog 167. Malmö: Malmö konsthall, 1995.

Gedin, Per I. Den nya boken: En presentation och analys av pocketboken. Stockholm: Prisma, 1966.

Gedin, Per I. Förläggarliv. Stockholm: Bonniers, 1999.

Hjorth, Daniel. ‘Bland kakuminaler och apikoalveolarer’. I Mixture: Essayer, s. 215–18. Stockholm: Natur & Kultur, 2011.

Magnusson, Bo M. ‘3 × Kyrklund’. Eskilstuna-Kuriren, 24 april 1979.

Osignerade notiser i Expressen 5 mars 1978 och 22 oktober 1979, Göteborgs-Posten, 11 mars 1978 och 4 november 1979 samt Svenska Dagbladet, 7 mars 1978 och 28 december 1980.

Palmquist, Bertil. ‘Att leva som gubbe’. Arbetet, 25 mars 1978.

Penguin Books. ‘How the Penguin logo has evolved through

the years’, 15 september 2020. https://www.penguin.co.uk/ articles/2020/09/penguin-books-logo-history-edward-youngallen-lane

Pleijel, Agneta. ‘Viktiga klassiker i nyutgivning’. Aftonbladet, 11 mars 1978.

Sundström, Gun Britt. ‘Albatross’. Dagens Nyheter, 17 mars 1978.

Troy, Michele K. Strange Bird: The Albatross Press and the Third Reich. New Haven: Yale University Press, 2017.

Wikipedia (engelska). ‘Albatross Books’.

‘Willy Kyrklund – den motvillige mästaren’. Sveriges Radio, P1 Kultur, 2 april 2021. https://sverigesradio.se/avsnitt/1698295

Östling, Brutus. Under asfalten vilar en strand: Midways albatrosser. Stockholm: Norstedts, 2011.

nyheter & noterat

Folkbiblioteket

Text: Dan Hallemar. Foto: Bert Leandersson.

Malmö: Arena, 2022. 248 s. isbn 978-91-7843-571-5

Folkbiblioteken är på tapeten i flera nyligen utgivna böcker. I början av 2022 utkom Framstegens halvsekel: 50 år av folkbiblioteksutveckling (2021), anmäld och bedömd i Biblis nr 99 av Gunnel Furuland. Den boken är huvudsakligen en ‘minnesbok’ i antologins form med uppsatser av bibliotekarier som varit verksamma under folkbibliotekens gyllene år 1950–2000. Den innehåller även några kortare kapitel om folkbibliotekens arkitektur, författade av undertecknad.

Framstegens halvsekel var ett lågbudgetprojekt vars tillblivelse vilade på såväl entusiasm som kunskap och praktisk erfarenhet. I slutet av 2022 utkom Folkbiblioteket, en bok av en annan karaktär, på snudd till praktverk; åtta fonder har lämnat bidrag och därmed gett ekonomiska förutsättningar för en väl genomarbetad och för ögat tilltalande produkt. En preciserande undertitel saknas, men bokens yttre antyder att själva biblioteksbyggnaden står i centrum. Formatet är en högrest kvarto. De omslutande pärmarna upptar på framsidan en exteriör med Halmstads stadsbibliotek, invigt 2006, på baksidan en interiör från Lunds stadsbibliotek, planerat på 1960-talet och om- och tillbyggt 2000. Båda fotografierna visar byggnadernas samspel med omgivande natur. De vittnar även om glasets och transparensens betydelse i senare biblioteksarkitektur.

Den första meningen i förordet till Folkbiblioteket både tydliggör och vidgar bokens perspek-

tiv: ‘Det här är en bok om de byggnader, rum och platser som är folkbibliotekens.’ I inlagan väger text och bild relativt jämnt. 35 olika bibliotek presenteras. Dan Hallemar har skrivit texten, Bert Leandersson har fotograferat exteriörer, interiörer och miljöer. Allt bildmaterial återges i färg. Hela bilduppslag utan text växlar med illustrationer i skiftande format, ner till miniatyrer och då ofta av detaljer.

Varken Hallemar eller Leandersson är duvungar i sammanhanget, båda har tidigare rört sig i en liknande terräng och har även erfarenhet av bokproduktion. Hallemar är kulturjournalist och redaktör på Arkitektur förlag. Tillsammans med Håkan Forsell driver han podden ‘Staden’ som gör nedslag i svenska städer och analyserar deras arkitektur, politik och ekonomi utifrån ett brett kulturperspektiv. Leanderssons fotografier återkommer i tidskriften Kulturvärden, utgiven av Statens Fastighetsverk. I ett flertal böcker, bland annat om hyreshus i Göteborg och modern svensk kyrkoarkitektur, har Leandersson samverkat med författaren Helena Lind.

Att en fotograf står bakom bildmaterialet i Folkbiblioteket ger förutsättningar för en jämn fotografisk kvalitet och tydliggör en individs sätt att se genom kameraögat. Om textens omfång reducerats kunde boken ha blivit en fotobildbok, där fotografiet står i centrum. Hallemar och Leandersson har i stället valt att låta ord och bild föra en dialog.

Boken avslutas med två kapitel omfattande, sammanlagt ett tiotal sidor som mera övergripande resonerar om folkbibliotek. Claes Calden-

Falu stadsbibliotek. Foto: Bert Leandersson.

by, professor emeritus i arkitekturens teori och historia, därtill en period utgivare av tidskriften Arkitektur, behandlar ‘Folkbibliotekens två sidor: Vardagsrum och tempel’. Joacim Hansson, professor i biblioteks- och informationsvetenskap med biblioteksforskning som ett av sina huvudspår, tar upp temat ‘Folkbiblioteket: Demokratins rum och mötesplats’.

Eftertanke krävs för att bland Sveriges drygt 1 000 folkbibliotek, välja ut de som kan anses mest intressanta att skildra som byggnader, rum och platser. Det urval som gjorts till Folkbiblioteket är väl försvarligt. Här finns såväl bibliotek med en mycket lång historia, bland dem två stifts- och landsbibliotek (endast Linköping har bevarat den äldre benämningen), och relativt nya satsningar, som Malmö stadsbibliotek där äldre och ny arkitektur knutits samman. Stockholms stadsbibliotek – Karl Asplunds nyklassicistiska pärla – från 1928 är förstås med. Almedalsbiblioteket i Visby, som är både folkbibliotek och högskolebibliotek, belyser bland annat det inte helt oproblematiska konceptet sambibliotek. Även en bokbuss, – ett nittiotal sådana är fortfarande i drift – den i Krokom, har fått vara med.

Utformningen av offentliga byggnader är en eftertraktad uppgift för arkitekter, det gäller inte minst kyrkor och bibliotek. Arkitekturfotografering har också utvecklats till en egen genre med flera internationellt kända fotografer. I Sverige har specialiseringen satt spår sedan 1960-talet med namn som Sune Sundahl och Åke E:son Lindman. Ofta har fotograferingen utförts på beställning av kända arkitekter och byggföretag eller på uppdrag av museer, för studiesyfte eller som dokumentation av en viss bebyggelse.

Som betraktare kan man ibland få intrycket att arkitekturfotografen tävlar med arkitekten om att visualisera den närmast abstrakta rumsliga idén. En sådan fotokonst kan vara både angelägen och motiverad. Bert Leandersson är mera pragmatisk och synliggör i Folkbiblioteket såväl strukturer som miljöer där livs levande människor rör sig, är på väg in eller ut ur byggnaden, arbetar, läser, skriver, funderar. Folkbiblioteken skildras med andra ord som rum och platser i människans vardag. Den omgivande naturen, i prunkande grönska eller viloläge, är ett återkommande motiv i miljöskildringen.

Dan Hallemars minireportage om de olika bib -

lioteken är ett gott exempel på en undersökande, tolkande och problematiserande journalistik. Hans texter skildrar inte enbart de olika folkbiblioteken som de ser ut idag utan lyfter även fram hur de förändrats över tid för att möta skiftande behov, ideologier och trender. Att inom bokens ram – 248 sidor för såväl text som bildmaterial – gå på djupet i analysen vore ogörligt, en sådan målsättning skulle resultera i ett annat slags bok.

Att föra samman text och bild på samma slags papperskvalitet innebär ofta en kompromiss mellan kravet på god läsbarhet och gott bildtryck. Folkbiblioteket är tryckt på ett obestruket papper som inte ger illustrationerna den skärpa och det djup de förtjänar. Ambitionen att låta ord och bild samverka är ändå lovvärd. Bokens fysiska vikt är dessutom hanterlig.

Folkbiblioteket är knappast en bok man sträckläser. Varje reportage kräver andrum och inbjuder till reflektion. De primära upphovsmännen (förmodade) intention att ge bokens corpus en fördjupande och riktningsgivande överbyggnad genom att mot slutet infoga Caldenbys och Hanssons kapitel uppfattar jag som ett mindre effektivt grepp. De två forskarnas bidrag framstår som isolerade appendix, och risken finns att läsaren förbiser dem.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap skrev i en understreckare härförleden (SvD 25.11.2022) apropå biografstödet: ‘Biografrummet är fortfarande en helig plats, ett rum för gemenskap och tillfällig avskildhet från yttervärlden. Men hur länge lyckas biograferna stå emot? Biblioteken har relativt väl lyckats värna sin centrala betydelse trots att deras tidigare kärnverksamhet – att låna ut böcker till medborgarna – utmanats av digitaliseringen och ljudböckernas genomslag.’

Liksom många andra sätter Bjereld förmodligen likhetstecken mellan bibliotek och folkbibliotek. I själva verket finns som bekant – vilket också framkommer i Folkbiblioteket – flera olika slags bibliotekstyper med skiftande uppdrag, styrning och finansiering.1 Bibliotekslagen, det ramverk som reglerar det ‘allmänna biblioteksväsendet’, ringar in sex bibliotekskategorier inklusive restposten ‘övrig offentligt finansierad biblioteksverksamhet’.

Utlåning av böcker är sedan flera decennier tillbaka bara en av bibliotekens uppgifter, det

gäller inte minst folkbiblioteken. I den turbulens som följt med digitaliseringen har de stora universitetsbiblioteken hävdat sig relativt väl, eftersom deras moderorganisationer och användare är beroende av tillgång till vetenskaplig litteratur och information. Mediebäraren är av mindre betydelse, men tendensen är att de tryckta publikationerna minskar i betydelse medan de digitala flödena ökar.2 Denna utveckling är märkbar även vid folkbiblioteken som samtidigt vacklar i sin identitet och inriktning. Folkbibliotek avvecklas, låntagarna blir färre, och besökarna har ofta andra ärenden än boklån. Det offentliga rummet kan samtidigt bli en stökig plats dit bråkmakare söker sig och där droghandel pågår.

Eftersom bibliotekens innehåll och verksamhet är under ständig förändring måste även deras byggnader vara det. Om- och tillbyggnader liksom nybyggnader kräver en analys av uppdrag och målsättning. Folkbiblioteken är inte längre –som många uppfattade situationen under de gyllene åren – ‘heliga platser’ eller kyrkor mitt i byn. De är uppskattade, rentav älskade, av många men

också hotade av lågkonjunkturen och bristen på tydliga målsättningar.

Kommunernas visioner och planer på nya biblioteksbyggnader liksom om- och tillbyggnader figurerar i Folkbiblioteket. Är planerna fortfarande vid liv så borde Hallemars och Leanderssons bok vara obligatorisk läsning för närmast berörda parter. När det gäller den framåtriktade blicken måste andra verktyg komma till hjälp. Den nationella biblioteksstrategi som på regeringens uppdrag utarbetats vid Kungliga biblioteket och lagts fram 2022 antogs samma år av regeringen efter en remissomgång. I de fortsatta uppdrag och utredningar som följt i strategins spår är samordning och samverkan ledord.

m agdalena gram

NOTER

1. Biblioteksgeografi: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning (2022) belyser bibliotekslandskapet. Även denna bok recenseras av Gunnel Furuland i Biblis 99.

2. Här ska särskilt nämnas ljudböckerna (ej att förväxla med de kommersiella talböckerna) som öppnat nya möjligheter för dem som tidigare haft svårt att tillgodogöra sig tryckta texter.

Stockholms stadsbibliotek, Högdalens t-banestation. Foto: Bert Leandersson.

1. Malmö stadsbibliotek. 2, 11. Stockholms stadsbibliotek. 3. Lunds stadsbbiliotek. 4. Bokbussen i Krokom. 5, 12. Helsingborgs stadsbibliotek. 6. Halmstad stadsbibliotek.

7. Växjö stadsbibliotek. 8. Norrköpings stadsbibliotek.

9. Skövde stadsbibliotek. 10. Jönköpings stadsbibliotek.

Foto: Bert Leandersson.

Fifty Forgotten Books

R. B. Russell. 255 s. Sheffield: And Other Stories, 2022. isbn 978-1-913505-50-9

Ibland kan man bli stående framför en hyllrad i ett slags förlägen förundran: ‘Hur i Jösse namn hamnade den boken där? Borde jag veta?’ Detta hände mig i början av året, och då handlade det faktiskt om två böcker som jag totalt glömt bort att jag ägde. De båda stod tryckta tätt intill varandra, som om det funnes en hemlig kommunikation dem emellan. Båda utgivna på Tidens förlag, med ett års mellanrum, 1953 respektive 1954: Hans Botwids roman Kemisten som ville bli verklig och Birgitta Bohmans ungdomsnoveller Ringen som försvann. Snarlik titelgivning bidrog till mysteriet. Jag hade inget minne av någon av de bägge böckerna.

Birgitta Bohmans bok kan jag möjligen ha fått av författaren själv. Hon var moder till en av mina vänner från ungdomsåren. Under ett kvartssekel producent av radioprogram för barn och ungdom och utgivare av en lång rad böcker, främst för denna läsarkategori. De fem novellerna i Ringen som försvann har ett starkt didaktiskt drag, för övrigt fullt i överensstämmelse med Radiotjänsts ursprungliga syftemål: både roa och bilda. Jag läste dem nu som en något daterad lärobok i ekonomisk geografi, med unga människor från flera av jordens många hörn i huvudrollerna. De vill visa sina läsare traditionsrika näringar under teknisk modernisering: odling av silkeslarver (Kina), linberedning (Småland), bomullsplockning (Arkansas), fårskötsel (Skottland), säljakt (Grönland). (Och just som jag har läst ut boken får jag veta att Stefan Bohman våren 2023 kommer med en memoarbok, om livet med mamma Birgitta!)

Den andra boken på hyllan kan jag ha skaffat när jag höll på med ett projekt om tjänstemän i skönlitteraturen – fast oläst blev den, undanstoppad, aldrig sprättad. Hans Botwid var en autodidakt som debuterade ungefär samtidigt som proletärdiktarna, men han intresserade sig mest för manschettarbetarnas på många sätt prekära ställning i det moderna samhället. Huvudpersonen i Kemisten som ville bli verklig är en frustrerad forskare som avstår från en akademisk karriär och tar anställning vid en provningsanstalt. Han konfronteras med ett expeditionsbiträde, en kvinnlig resebyråtjänsteman, en självutnämnd psykoterapeut bland andra. Situationerna är

ofta dråpliga, mord och självmord förekommer. Krog- och kondisbesöken är legio, det åks rätt mycket taxi. Över Stockholmsskildringen vilar något Trenterskt, tycker jag nog.

Jo, mysko, tänker jag och sätter tillbaka de båda volymerna på hyllan, där jag försöker hålla någon form av alfabetisk ordning. Nu faller det sig inte bättre än att jag i samma veva skaffar mig en liten skrift – ja, om bortglömda böcker: R. B. Russells Fifty Forgotten Books. Här är författaren ute efter att spåra upp titlar och författarskap, från sent 1800-tal och drygt ett hundra år framåt i tiden, som har haft en viss ryktbarhet men sedan fallit i förtjänt eller oförtjänt glömska, ibland

vanrykte. Russell är själv en samlare, dessutom förläggare (Tartarus Press), med inriktning på litteratur inom fältet ‘fantasy’ och ‘horror’. Det övernaturliga, ockulta, magiska, hypnotiska är tematiker som fångar nyfikenheten, men också verk som gottar sig i sådant som är allmänt makabert, bisarrt, dekadent, excentriskt, virtuellt. Inte min mammas gata precis, men vid spridda kontakter med svenska antikvariatbokhandlare får jag en känsla av att det är sådant som säljer.

För det är givetvis hos bokantikvariaten som Russell gör sina fynd av böcker som för längesedan har hamnat i magasin och som inte längre anses värda att återutges. I bästa fall cirkulerar bibliografier genom nätverk av finsmakare eller i sällskap till hugfästelse av speciella författarskap. Omhuldade sådana är Raymond Radiguet, Pamela Hansford Johnson, Robert Aikman, Richard March, Rachel Ferguson, men framför allt Arthur Machen som mycket av samlaraktiviteten och den bibliofila samvaron kretsar kring. Vi får också vara med om bohemiska, ofta blöta middagar till döda diktares ära och även stifta bekantskap med bokhandlare av det mer eller mindre udda slaget. En på sitt sätt färgstark herre var Noel Brooks, innehavare en sjabbig butik på 22 Queen’s Road i Brighton. Alltid iklädd kavaj, vit skjorta och slips, med cigarett i högerhanden. Om honom gick ryktet att han hade varit agent, antingen för MI5 eller för MI6, och att han lyfte en så pass hygglig pension att han inte behövde livnära sig på sin affärsverksamhet. Han ansågs kunna flera östeuropeiska språk och talade flytande polska. Möjligen var antikvariatet en täckmantel för spioneri i andra former – dock mindre sannolikt, tillägger Russell försiktigtvis. En vacker dag försvann i alla fall Mr Brooks utan att lämna minsta spår eller meddelande efter sig, och då tolkade man det som att han i det tysta återgått till secret service. Sex år efter försvinnandet anmäldes han avliden.

Här berättas också hurusom författaren, till utbildningen arkitekt, och en av hans kumpaner, Mark Valentine, en något seg förmiddag 1993 utanför bykyrkan i den lilla orten Blubberhouses i norra Yorkshire bestämmer sig för att hitta på existensen av poeten Chapman Winstone Blubberhouse. Efter lunch samma dag fantiserade de ihop den fiktive poetens biografi. Russell tryckte upp några exemplar av ‘biografin’ och spred dem till vänner. En bokförsäljare gjorde strax reklam

för böcker av Blubberhouse. Russell bestämde sig för att hålla masken:

Några veckor senare fick jag ett brev som utgav sig vara från Blubberhouse själv. Det var ett ljuvligt brev, och jag började tvivla på att Mark och jag hade uppfunnit honom. Jag blev än mer osäker när flera ansedda tidningar och tidskrifter kände sig tvungna att publicera insändare av Blubberhouse. Det tycktes inte finnas någon gräns för vilka ämnen han kunde behandla, om det så gällde Coronation Street (Daily Mail ), James Hewitt och prinsessan Diana (Daily Mail ) eller olika andra frågor av publikt intresse (The Stage och Time Out).

Blubberhouse blev utan tvekan road när en söndagstidning 1994 påstod att han var för bra för att vara sann. Sunday Times angrep Times Literary Supplement för att publicera ett brev från Bubbelhouse, där denne gick till försvar för utgivarens ‘puffar’. Han hade också skrivit till Sunday Times för att klaga på en ‘vendetta’ mot Jeanette Waterson, vilket fick dem att inleda en undersökning rörande skribenten. I brev som han skrev till mig uppgav sig Bubbelhouse ha stort nöje av att Sunday Times sände någon till en adress i Wiltshire för att kontrollera hans autenticitet. Deras ‘ihärdiga’ reporter kunde inte finna honom hemma, och därför antog Sunday Times att TLS hade blivit offer för ett ‘upptåg’.

Upptåget eller bluffen avslöjades sedermera, och Russell medverkade för egen del till att reda ut saker och ting. Två vänner visade sig, efter sin bortgång, ha uppträtt i pressen i Blubberhouses förklädnad. Men under all den mediala uppståndelse som rådde under några år blev Russell av en äldre bekant, Cambridgeakademikern Glen Cavaliero, tillrådd att kika närmare på en roman av Frank Baker, Miss Hargreaves (1940). Två vänner uppfinner där en Constance Hargreaves på skämt, poet också hon. Hon börjar snart uppträda hotfullt i brev som hon sänder till vännerna, föreslår att hon ska besöka en av dem och när de infinner sig vid ankomsten av hennes tåg, lägger de märke till en äldre korpulent dam som har alla likheter med romanfiguren. Margaret Rutherford (‘Miss Marple’) gör henne i början av femtiotalet på scenen. En volym med nonsensvers av limerickens mästare Edward Lear skulle 1964 ges ut under titeln Margaret Rutherford Says ‘How Pleasant to Know Mr Lear!’, med en inledning av Frank Baker där han själv diskuterar Hargreaves dikter som om hon faktiskt

hade skrivit dem. Och tror ni inte att denna poetissa i Bakers roman uppfanns av de två litterära gestalterna efter en sightseeing som de gjorde i en kyrka på Irland…

Fifty Forgotten Books inleds och avslutas rätt stilenligt med Colin Wilson respektive Richard Wright vilka var och en har gett ut en bok med titeln The Outsider (1956 respektive 1953). Wilson behandlar fenomenet alienation utifrån läsningar av Camus, Hesse, Sartre, Kafka, Blake, Dostojevskij med flera. Dessa läsningar gav den omogne existentialisten R. B. Russell ingångar till världslitteraturens många perifera och perfida miljöer och individer – hos Wilson fann ynglingen den perfekta litterära guiden, skriver han. I Wrights roman är det en svart man, Cross, som efter en svårartad olyckshändelse skaffar sig en ny identitet men snabbt faller tillbaka i gamla dåliga vanor som den evigt utstötte. Cross invecklar sig dessutom i politiska konspirationer och slutar som straffånge, dömd för fyra överlagda mord och med ett självmord på sitt samvete. Läskigt kriminellt så det förslår med andra ord.

a nders björnsson

The Small Press Model av

160 s. Uniform Books, 2023. i sbn 978 1 910010 34 1

En inspirerande och innehållsrik liten bok om den småskaliga bokutgivningens välsignelser.

Simon Cutts

Bokmässor i New York

Nu i slutet av april var bokmässorna tillbaka på bred front i New York: The New York International Antiquarian Book Fair, Manhattan Vintage Book & Ephemera Show…

Resebrev från Peter Bodén i kommande nr av Biblis. Förhandsinfo från skribenten: ‘Som London var förr innan covid och brexit. Har inte sett så många fina böcker på länge. Alla stora handlare från Europa är här. Många amerikanska jag aldrig hört talas om.’

Ulf Linde: Essays from a Lifetime in the Arts

Redigerade och översatta av Kerstin Lind Bonnier och Peter Galassi. Introduktion av Olle Granath. 352 s.. 170 illustrationer (varav 145 i färg). Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2022. isbn 9783753300092

En högst välkommen översättning som väl också signalerar att det är dags för en ny Lindesatsning även i svensk utgivning.

Böcker av Simon Cutts lär också finnas bland de 15 000 konstnärsböckerna i bokhandeln Printed Matter, Inc. Foto: Peter Bodén.

Medarbetare i Biblis 101 magnus bergh är essäist och författare, tidigare förläggare på Albert Bonniers förlag; anders björnsson är historiker och publicist, aktuell med en ny bok i höst, Att sätta världen på fötter (Korpen); david gedin är docent i litteraturvetenskap, Uppsala universitet, och ordförande i Strindbergsällskapet; magdalena gram är fil. dr i konstvetenskap och aktuell med boken Karl Wåhlin: Kritiker, redaktör och museiman mellan tradition och modernitet (Appell förlag); lars ilshammar är historiker och tidigare biträdande riksbibliotekarie vid Kungliga biblioteket; lennart nyberg är en oberoende forskare bosatt i Lund.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse : Jonas Nordin (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com

Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf

Strömquist och Ingrid Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303

medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se

prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 101 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2023

Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson

Satt med Sabon Next och Frutiger

Reproduktion: Kungliga biblioteket s. 4–6, 12, 51, Uppsala universitetsbibliotek s. 17: Stockholms Auktionsverk s. 19; Bibliothèque Sainte-Geneviève s. 22–23; Les Éditions Noir sur Blanc s. 52–54; Lennart Nyberg s. 60–69; Bert Leandersson, Arena förlag s. 70–75; And Other Stories s. 76; Uniform Books s. 78–79; Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König s. 79

Tryck : Livonia Print, Lettland 2023

issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-465-0

isbn 978-91-7000-465-0