KRÖNIKA Foto: ROMOLO TAVANI/GETTY IMAGES
Berättelsen om kvinnorna som saknas i julkrubban
D
et är tre år sedan nu. Berättelsen lever fortfarande inom mig och gör sig påmind – ibland i lite oväntade situationer. Som här i Sofiakyrkan i Jönköping framför den stora julkrubban där många har stått och tagit del av vad som utspelade sig. Själv har jag sett jullandskapet och dess människor många gånger men nu tycker jag plötsligt att det är något som fattas. Vad? Borde inte berättelsen som grep tag i mig för tre år sedan vara med här? Vad är det då som fattas? Och vilka bilder var det som stannade kvar i mig?
SOM EN DEL av 500-årsfirandet av reformationen,
hade Uppsala Domkyrkoförsamling 2017 inbjudit den amerikanske och internationellt kände videokonstnären Bill Viola att installera fem videoverk i Uppsala Domkyrka. Världskändisskapet till trots var Bill Viola okänd för mig och videokonst hade jag inte så stor inblick i men de här fem videoverken ville jag uppleva. Ett av dem, The Encounter (Mötet), stannade kvar på ett särskilt sätt. Det jag såg var två kvinnor, tidlöst klädda, som från var sitt håll i ett ödsligt ökenlandskap, närmade sig betraktaren mycket långsamt. När de kommit så nära som videoskärmen tillät, vände de sig och gick långsamt mot varandra. I mötet räckte de båda kvinnorna – en äldre och en yngre – fram sina händer, stannade upp ett kort ögonblick och den äldre överlämnade något till den yngre. Vad, gick inte att se men för mig 32
blev det helt klart att det var livserfarenhet som överlämnades och mottogs. Min omedelbara association gick till Lukas berättelse om Marias och Elisabets möte. Det mötet hade med all sannolikhet avgörande betydelse för de båda kvinnorna. Den äldre, vars livserfarenhet efterfrågades av den yngre, fick uppleva glädjen att vara behövd. Den yngre fick hjälp att våga bejaka en, till synes, omöjlig uppgift. Nu tycker jag plötsligt att det är något som fattas i jullandskapet. Vad?
SÅDANA MÖTEN KAN vara livsavgörande. Borde inte
kvinnornas berättelse finnas med i varje julkrubba? Den inleder och påverkar ju hela skeendet! Och den synliggör hur befriande respektfulla möten människor emellan kan vara. Är inte livgivande och hoppfyllda möten något de flesta av oss längtat efter detta avståndstagandets och orons år? Kanske är vår viktigaste uppgift som människor att hålla hoppet levande och vara öppna för livgivande möten – de möten som lindrar rädsla och ensamhet. De möten som tänder ljus. Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Jesaja 9:1
Kerstin Bothén Pensionerad präst
VINTERN 2020
32_Krönika_JÖN_VINTERN 2020.indd 32
2020-11-27 10:39
