Krönika

Berättelsen om kvinnorna som saknas i julkrubban

Det är tre år sedan nu. Berättelsen lever blev det helt klart att det var livserfarenhet som överfortfarande inom mig och gör sig påmind lämnades och mottogs. – ibland i lite oväntade situationer. Som Min omedelbara association gick till Lukas beräthär i Sofiakyrkan i Jönköping framför den telse om Marias och Elisabets möte. Det mötet hade stora julkrubban där många har stått och tagit del av med all sannolikhet avgörande betydelse för de båda vad som utspelade sig. Själv har jag sett jullandskapet kvinnorna. Den äldre, vars livserfarenhet efterfrågaoch dess människor många gånger men nu tycker jag des av den yngre, fick uppleva glädjen att vara behövd. plötsligt att det är något som fattas. Vad? Den yngre fick hjälp att våga bejaka en, till synes,

Borde inte berättelsen som grep tag i mig för tre år omöjlig uppgift. sedan vara med här? Vad är det då som fattas? Och vilka bilder var det som stannade kvar i mig? Nu tycker jag SÅDANA MÖTEN KAN vara livsavgörande. Borde inte plötsligt att kvinnornas berättelse finnas med i varje julkrub-

SOM EN DEL av 500-årsfirandet av reformationen, det är något ba? Den inleder och påverkar ju hela skeendet! Och hade Uppsala Domkyrkoförsamling 2017 inbjudit som fattas i den synliggör hur befriande respektfulla möten den amerikanske och internationellt kände videokonstnären Bill Viola att installera fem videoverk i jullandskapet. Vad? människor emellan kan vara. Är inte livgivande och hoppfyllda möten något de

Uppsala Domkyrka. Världskändisskapet till trots var flesta av oss längtat efter detta avståndstagandets

Bill Viola okänd för mig och videokonst hade jag inte och orons år? Kanske är vår viktigaste uppgift som så stor inblick i men de här fem videoverken ville jag människor att hålla hoppet levande och vara öppna uppleva. Ett av dem, The Encounter (Mötet), stannade för livgivande möten – de möten som lindrar rädsla kvar på ett särskilt sätt. och ensamhet. De möten som tänder ljus.

Det jag såg var två kvinnor, tidlöst klädda, som från var sitt håll i ett ödsligt ökenlandskap, närmade sig Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som betraktaren mycket långsamt. När de kommit så nära vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor som videoskärmen tillät, vände de sig och gick lång- i mörkrets land strålar ljuset fram. samt mot varandra. I mötet räckte de båda kvinnorna Jesaja 9:1 – en äldre och en yngre – fram sina händer, stannade upp ett kort ögonblick och den äldre överlämnade Kerstin Bothén något till den yngre. Vad, gick inte att se men för mig Pensionerad präst