FOTO: HILDA ARNEBACK/DN/TT
– jag har haft Gud. Det har hjälpt mig mot själens obotliga ensamhet, säger Jonas Gardell.
”Jag stod utanför men klev in” De flesta reser från platsen utanför till platsen innanför. Även om det bara syns på en del. Det säger Jonas Gardell, som nu firar 30 år på scenen. DEN INRE rösten, den yttre oförståelsen, att vara ensam i tvåsamheten, att avvika från gruppen, att oroa sig för galenskap eftersom ens egen bild av verkligheten verkar avvika från resten av världens. Skönlitteraturen, lyriken, teatern, konsten och även musiken är full av skildringar av utanförskap. Genom konsten kan lindring uppstå. En känsla av att bli sedd, att vara lik någon annan och därmed inte längre ensam. Så enkelt och så svårt. Jonas Gardell är en författare som under sin trettio år långa karriär har haft just ensamhet och utanförskap som sin paradgren. Han har berättat om sin barndom som en tid av alienation. Han beskriver sig själv som ett UFO. Han stod lågt i rang i skolans hierarki, var periodvis mobbad och fick någon slags plattform bara som pajas på klassens timme. Så småningom ledde hans homosexualitet till ett påtagligt utanförskap och flera av hans romaner och föreställningar använder sig av de egna erfarenheterna. JONAS GARDELL tror att de allra flesta går igenom en resa från utanförskap till innanförskap, även om det bara syns på en del. – Är det något jag är stolt över så är det att jag har gått att hålla i handen när det varit mörkt. Ibland har jag varit livs
AMOS # 3 2016
uppehållande för min publik. Jag vet det för de berättar för mig vad de förlorat, och vad de varit med om. De upplever ofta att jag skriver om dem själva, säger Jonas Gardell en bländande vårdag på Djurgården. HAN MÄRKER att den mentala resan från ensamhet har relevans för de flesta i hans publik: blandade åldrar, klasser, bostadsorter. Sin egen ensamhet har han också delvis parerat med hjälp av kultur. David Bowies låt ”Heroes” höll honom vid liv när allt var outhärdligt; han var ung, avskydd och bespottad. Bowie satte ord på känslan, och gav på så sätt förståelse, men också tröst. Vi kan bli hjältar, en enda dag / vi får vara oss själva, en enda dag. Det blev ett mantra för att orka en stund till. Och en till. Bowie skrev för honom, han var den som såg Jonas Gardells lidande och ensamhet. Säkert kände tusentals andra just så. – Jag har också haft Mark, min man, i trettio år nu. Och jag har haft Gud. Det har hjälpt mot själens obotliga ensamhet. Gud är den som aldrig överger mig. Den Gud jag fick lära mig om i min frikyrka och av mamma, den Gud jag hållit i handen när andra kristna berättat att Gud hatar mig, säger han och kisar. JONAS GARDELL har kommit in i gemenskapen, han känner det starkt. Han stod utanför och han har klivit in och det är en varm och på många sätt förunderlig upplevelse. – Rent fysiskt är jag fortfarande nästan alltid ensam. Jag jobbar ju själv och jag har mycket lättare att relatera till imaginära människor. Men det har ingenting med sorg eller olycka att göra.
23