En ny era för kristendomen
startade i Nicea GÖRAN GREIDER: ”I ensamhet finns aldrig något hopp”
ALLIANSKYRKAN TIM JANSSON ÄR PASTOR FÖR EN PIGG 150-ÅRING
En kraft som kan bära i svåra tider
tema
Kyrkans tro ger ett hopp om något större
Under årens lopp har jag mött många ungdomar med stora drömmar. De vill bli allt från entreprenörer till musikstjärnor och ishockeyproffs. För många lockar berömmelsen och det ekonomiska oberoendet. Det handlar dels om att få bekräftelse, dels om att njuta av det exklusiva som inte är tillgängligt för alla. Det är inget nytt att ungdomars drömmar ofta handlar om att nå stora framgångar. Men det är få jag har träffat som drömmer om yrken som undersköterska, busschaufför eller arkivsamordnare.
Vi vuxna har alltid haft olika värderingar kring vad som är viktigt. En tid var det en ingenjörsexamen eller läkarlegitimation. Andra gånger handlade det om att resa jorden runt, bygga ett företag eller nå politisk makt. Idag hyllar vi ofta ungdomar som lyckas förverkliga sina drömmar, och vi säger saker som: ”Följ din dröm”, ”Det viktiga är att du mår bra” eller ”Gör det som känns rätt för dig”.
Vi vuxna har bidragit till det samhälle vi ser i dag, där ungdomar har mindre hopp och drömmar om framtiden.
Problemet är att ungdomar sällan är redo att göra livsval helt på egen hand. De följer ofta det som ser lockande ut, det som marknadsförs eller kommer med löften om att deras hopp ska infrias. Samtidigt vet vi att de flesta ungdomar inte når sina barndomsdrömmar. De flesta som börjar sjunga kommer aldrig att kunna livnära sig på musiken, och de flesta ishockeyspelare når aldrig elitnivå. Själv drömde jag om att bli fotbollsproffs, men livet tog en annan väg.
MYCKET AV DET som driver oss människor handlar om tre saker: vad kroppen begär, vad ögonen vill ha och vad vi kan skryta med. Det kan vara reklam för viktpreparat, träningsprogram eller sötsaker. Det kan också vara exklusiva miljöer, bilar eller kläder som tilltalar oss. Eller så handlar det om status – att visa upp ett imponerande cv eller en hög samhällsposition. Dessa tre saker återkommer ständigt, bara i oli-
ka förpackningar. Kanske är det därför bilder på mat är så populära i sociala medier – de tilltalar kroppen, ögonen och känslan av exklusivitet.
VAD ÄR VÅRT ansvar som vuxna? I dag ser jag en generation ungdomar som har allt mindre hopp om framtiden. Många undersökningar och forskning visar på samma sak. I stället för att planera långsiktigt lever många för dagen. Miljöhot, krig och brottslighet gör att morgondagen känns osäker. Då är det inte konstigt att människor lockas av det som tillfredsställer kroppens begär, ögonens lust och viljan att imponera.
Förr hade mina föräldrar och deras föräldrar ett annat fokus. De arbetade hårt, sparade pengar och ville att nästa generation skulle få det bättre. Men värdegrunden i samhället har förändrats de senaste 50 åren. Vi vuxna har bidragit till det samhälle vi ser i dag, där ungdomar har mindre hopp och drömmar om framtiden.
DET FINNS MÅNGA orsaker till att hoppet om framtiden har minskat. Men en viktig anledning är att tron på Jesus har minskat de senaste decennierna hos oss vuxna. Kyrkans tro ger ett hopp om något större – en visshet om det vi ännu inte ser. Att tro handlar om en relation med Jesus, som vi kan tala med, be till, skratta och gråta med. Det är ett hopp som inte beror på våra prestationer eller framgångar. Det bygger på löftet att Jesus är med oss, både i glädje och sorg. Detta hopp handlar inte om att lyckas som sångare, idrottsstjärna eller att nå andra mål som vuxna sätter upp. Det handlar om att veta att vi är älskade och att vi har en framtid som ingen kan ta ifrån oss. Kanske är det därför Jesus som person är en kandidat som årets influencer på sociala medier år 2025?
Jag skulle gärna vilja fortsätta samtalet med andra vuxna om hur vi kan ta vårt ansvar som vuxna för att nästa generation skall känna hopp om en framtid och en evighet.
Greger Larsson Kyrkoherde
Innehåll
Din församling
5 Påskens gudstjänster
6 Allianskyrkan
150-åring med siktet inställt på framtiden
28 Tre orter, tre berättelser
29 Begravning
Tema hopp
9 Hur hittar vi hopp när allt känns hopplöst?
20 Tankar om tro
Mötet
14 Göran Greider Poet, författare och journalist
Mer läsning
4 Lidandets väg
26 Kyrkomötet i Nicea En ny era för kristendomen
31 Korsord
Vi måste bli bättre på att våga stå kvar i smärtan och titta efter kärlek – överallt, säger Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem.
Foto: JERIES A BASIER
Vill du skriva i vår tidning?
◗ Vill du vara med i satsningen att utveckla Svenska kyrkans tidning i Tenhult?
Vi bildar nu ett redaktionsråd för denna tidning. Vi vill att tidningen skall bli mer lokal. Tanken är att forma en tidning i orten som förmedlar syftet med Svenska kyrkan, upplyser om kunskap kring existentiell hälsa, fakta och kunskap om historia, området och livet.
tidningen och sedan utvecklar vi tidningen tillsammans.
Du får möjlighet att se processerna och lära dig arbetet med professionella aktörer kring hur man ger ut en tidning. Vi hoppas kunna göra lokala reportage och beröra lokala ämnen som diskuteras och reflekteras över i samhället.
Gillar du skriva eller fota? Hör av dig för att tillsammans med oss forma framtidens tidning. Vi träffas en gång inför varje nummer och planerar innehållet för
Dags att vårrensa gravarna
◗ Måndagen den 31 mars börjar kyrkogårdsarbetarna rensa och göra fint på gravarna på Rogberga kyrkogård och Öggestorps kyrkogård. Alla kransar och allt granris, samt söndriga saker såsom gravlyktor och dekorationer, rensas bort från samtliga gravar. Det som ni önskar bevara tas bort före detta datum.
REDAKTION
Redaktionen: Greger Larsson och Sophie Torrealba.
Kontakta oss
Expeditionen: 036 39 06 80. Kyrkoherde Greger Larsson: 073 037 47 80 eller 036 39 06 82 Kyrkogårdsföreståndare
Dan Lundstedt: 070 649 25 63 eller 036 39 05 92
E-post: tenhult@svenskakyrkan.se
Adress: Rogberga-Öggestorps församling, Myrstadavägen 19, 561 60 Tenhult
Inget krav: Att bidra till varje nummer. Krav: Medlemskap i Svenska kyrkan.
ÄR DU INTRESSERAD?
Kontakta Sophie Torrealba: 070 649 25 82 sophie.torrealba@svenskakyrkan.se
Följ oss
Webb: svenskakyrkan.se/tenhult
Instagram: svenska_kyrkan_tenhult
Facebook: Svenskakyrkan Tenhult
Produktion: Verbum AB
Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se
Tryck: Printagon, Helsingborg, 2025 Distribution: Postnord
Foto om inget annat anges: Sophie Torrealba
Omslagsbild: Greger Larsson
Nu gör vi vårfint på kyrkogårdarna!
LIDANDETS VÄG
Det betyder Jesu lidande för oss i dag
TEXT: Greger Larsson FOTO: Sophie Torrealba
◗ I en tyst trädgård, upplyst av månskenet och med olivträdens skuggor som enda vittnen, knäböjde en man i djup ångest. Det var Getsemane, en plats för stillhet, men den natten fylldes den av kamp. Mannen var Jesus från Nasaret som nu stod inför sitt livs svåraste prövning. Det var här som Jesus tog på sig din och min smärta och ångest, en handling som fortfarande talar till oss i dag. Men vad betyder det egentligen för oss, och vad kan vi lära oss av hans exempel?
Getsemane trädgård, belägen på Olivberget i Jerusalem, var en plats där Jesus ofta bad. Men den här natten var annorlunda. Bibeln beskriver hur Jesus, med full vetskap om det lidande som väntade,
kämpade med en ångest som få kan föreställa sig. Han bad: ”Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill” (Matteusevangeliet 26:39).
Enligt Lukas evangelium var Jesu ångest så intensiv att ”svetten blev som blodsdroppar som föll till marken” (Lukas 22:44). Detta fenomen, som kallas hematohidros, är extremt ovanligt men medicinskt möjligt. Vid extrem stress kan små blodkärl i svettkörtlarna brista, vilket gör att blod blandas med svett.
Vad betyder detta för oss?
◗ Jesus upplevde inte bara en fysisk smärta utan också en andlig och emotionell kamp. Han kände
Bibeln beskriver hur Jesus, med full vetskap om det lidande som väntade, kämpade med en ångest som få kan föreställa sig.
tyngden av alla människors ångest och synd. Detta visar oss att han förstår vår smärta och vår kamp. Oavsett hur mörk din situation känns, kan du veta att Jesus själv gått igenom djup ångest och ensamhet för att bära din börda.
KORSFÄSTELSE VAR EN av de mest brutala avrättningsmetoderna som användes av romarna. Den var reserverad för de som ansågs vara de lägsta i samhället – slavar, brottslingar och rebeller. Historiska källor som den romerske historikern Tacitus och den judiske historikern Josefus bekräftar att korsfästelse var en verklighet under denna tid.
Hur gick det till?
1. PISKNINGEN: Den dömde blev ofta piskad med en flagrum, en piska med metallbitar och ben som slet sönder huden. Detta orsakade extrem blodförlust och smärta.
2. KORSBÄRANDET: Den dömde tvingades bära den horisontella delen av korset (patibulum), som vägde cirka 30–50 kilo. För Jesus, som redan var svårt skadad, var detta en enorm ansträngning.
3. FÄSTNING VID KORSET: Offret spikades genom handlederna (inte händerna, eftersom händerna inte kan bära kroppens vikt) och fötterna. Spikarna, som var cirka 13 cm långa, gick genom nerver och orsakade outhärdlig smärta.
4. DÖDEN: Personen hängde i en position som gjorde det svårt att andas. Dödens orsaker varierade mellan kvävning, hjärtsvikt eller chock. Enligt Johannes evangelium dog Jesus snabbare än vanligt, troligen på grund av den extrema stress han redan upplevt.
Vad betyder korsfästelsen för oss i dag?
Korsfästelsen visar oss hur långt Gud var villig att gå för att visa sin kärlek. Jesus bar våra
misstag, synd och vår ångest på korset. Vår skuld och skam som vi ofta bär på, har också Jesus burit i stället för oss så att vi kan leva fria från det.
Jesu ångest i Getsemane visar oss att det är okej att känna sig rädd, övergiven eller osäker. Men hans bön – ”inte som jag vill, utan som du vill” – visar hur vi kan överlåta vår ångest till Gud. Det handlar inte om att ignorera vår smärta, utan att ge den till någon som kan bära den.
Hur gör vi det praktiskt?
1. BE: Precis som Jesus gjorde i Getsemane, tala öppet med Gud om hur du mår. Du behöver inte hitta “rätta” orden. Gud förstår ditt hjärta.
2. PÅMINN DIG OM GUDS LÖFTEN: Psalm 22, som Jesus citerade på korset, börjar i smärta men slutar i hopp. Påminn dig själv om att Gud alltid har en plan, även i mörkret.
Jesus på korset på en tavla i Öggestorps kyrka. Korsfästelse var en av de mest brutala avrättningsmetoderna som användes av romarna.
PÅSKENS GUDSTJÄNSTER
Torsdag 17 april
Skärtorsdagen
Rogberga kyrka
18.30 Ekumenisk skärtorsdagsmässa
Fredag 18 april
Långfredagen
Rogberga kyrka
15.00 Gudstjänst
Gudstjänsten hålls vid samma klockslag som Jesus dog på.
Lördag 19 april
Påskafton Öggestorps kyrka
18.30 Musikandakt
Söndag 20 april
Påskdagen
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst med dopförnyelse
Måndag 21 april
Annandag påsk
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst
3. DELA DIN BÖRDA: Prata med en präst, vän eller förälder om vad du går igenom. Kyrkan är en gemenskap där vi får prata om dessa frågor tillsammans.
NÄR JESUS DOG på korset såg det ut som om mörkret hade vunnit. Men tre dagar senare visade uppståndelsen att det finns hopp, även i de mest hopplösa situationer. Jesu liv, död och uppståndelse påminner oss om att vi aldrig är ensamma i vår kamp. Han har redan burit vår ångest och vår smärta, och han erbjuder oss sitt hopp och sin frid i gengäld. Så, vad gör du med din ångest i dag? Vågar du ge den till honom som redan har burit allt?
Jesus säger i dag:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.”
Matteusevangeliet 11:28
ALLIANSKYRKAN I TENHULT. I hjärtat av
Tenhult står Allianskyrkan, en plats som både speglar historia och framtidshopp. I år firar församlingen 150 år – ett imponerande jubileum för en gemenskap som började som ett litet initiativ och som i dag är en viktig del av lokalsamhället.
TEXT OCH BILD: Greger Larsson
En 150-åring med siktet inställt på framtiden
Genom tro, gemenskap och engagemang har Allianskyrkan vuxit fram och fortsatt att utvecklas, samtidigt som den blickar framåt med förhoppningar och visioner.
Amos fick ett samtal med Allianskyrkans pastor Tim Jansson och styrelseledamot Erik Ekedahl.
◗ Historien om Allianskyrkan i Tenhult börjar redan i mitten av 1800-talet, i en tid av religiös väckelse och samhällsförändring. Mellan 1841 och 1843 predikade de så kallade roparna i Våeryd och lade grunden för vad som senare skulle bli missionsverksamheten i området. Vid 1870-talet samlade missionsvännerna ihop sig för att
bygga ett bönhus i Rogberga. Men eftersom järnvägen drogs genom Tenhult blev önskan att bygga bönhuset nära tågstationen.
DEN 9 JANUARI 1874 donerades mark för bönhuset av lokala gårdar, och samma år på nyårsafton lades hörnstenen till vad som skulle bli missionshuset i Tenhult. Fru Sara Johansson från Helgaryd spelade en viktig roll i detta genom att ta initiativ till projektet. Kravet var att bönhuset skulle användas av evangeliskt lutherskt kristna och att minst fyra gudliga föredrag skulle hållas per år. 1875 stod bönhuset klart och blev snabbt en viktig samlingspunkt för både andlig och social
Under 1910-talet engagerade sig präster från Rogberga i missionsförsamlingens arbete. Detta lade grunden för en unik samverkan, där de delade målet att sprida evangeliet och stärka det andliga livet i bygden.
gemenskap. Lars Melldal, församlingens första ordförande, ledde syföreningen i 30 år och var en central figur i att bygga upp verksamheten. Lars Melldal, församlingens första ordförande, ledde föreningen i 30 år och var en central figur i att bygga upp verksamheten. Under hans ledning startades den upp som en syförening. Under hans ledning startades även söndagsskolan, ledd av faktor J P Lundell, vilket blev en grundpelare för församlingens framtida arbete.
Vid sidan av det egna arbetet fanns en koppling till Svenska
kyrkan. Under 1910-talet engagerade sig präster från Rogberga i missionsförsamlingens arbete. Detta lade grunden för en unik samverkan, där de delade målet att sprida evangeliet och stärka det andliga livet i bygden.
ÅR 1933 BLEV missionsförsamlingen en del av Svenska Alliansmissionen, vilket markerade en ny fas i församlingens historia. Under dessa år byggdes kyrksalen (1924) och sommarhemmet Furuklint (1935), vilka blev samlingsplatser för gudstjänster, möten och evenemang.
Det grundade sig bland annat i hur svenska samhället med bland andra Albert Engström vände sig mot prästers leverne, vilket resulterade i en större distansering från Svenska kyrkan och en tydligare självständighet.
I dag ser vi åter hur relationerna och det gemensamma missionsuppdraget som kyrkor är grunden för en gemenskap. Bland annat är RPG-Cafe 15 ett samarbete som funnits i tio år.
– Även om det är ett eget samfund är jag ansluten till både Alliansmissionen och Svenska kyrkan, då jag tycker det är viktigt
Styrelseledamot Erik Ekedal visar broderiet som hänger i Allianskyrkan, skapat av textilkonstnär Ingrid Vist. Här syns bygdens kyrkor: Allianskyrkan, Pingstkyrkan, Rogberga kyrka och Öggestorps kyrka.
att även bevara Svenska kyrkan, säger en av medlemmarna. 1961 bytte missionshuset namn till Allianskyrkan. Denna namnändring reflekterade församlingens breddade roll som en modern kyrka, samtidigt som den bevarade sin historia. På 1980-talet genomfördes en omfattande renovering och tillbyggnad, och den nyrenoverade kyrkan återinvigdes 1987. En annan viktig milstolpe kom 1988 när en tv-gudstjänst direktsändes från kyrkan och satte Tenhult på kartan i det bredare kristna landskapet.
FÖRSAMLINGENS HISTORIA är fylld av viktiga händelser och starka verksamheter. Redan 1898 startades en ungdomsförening, som senare utvecklades till den framgångsrika UV-scoutverksamheten. Under 1960-talet överlät församlingen sitt bibliotek till det kommunala biblioteket, vilket visade på en vilja att samverka med lokalsamhället. Andra milstolpar inkluderar »
Församlingen har 132 medlemmar och ett genomsnittligt gudstjänstbesök på 40–50 personer. Varje söndag samlas man för gudstjänst klockan 10.00, berättar Erik Ekedal, styrelseledamot, och Tim Jansson, pastor, i Allianskyrkan.
barntimmeverksamheten som startades 1967. Verksamheten lockade upp till 60 deltagare och blev en hörnsten i församlingens arbete med barn. Dessutom blev den tidigare nämnda tv-gudstjänsten från 1988 en minnesvärd händelse som förstärkte församlingens synlighet. Allianskyrkan idag – en plats för gemenskap I dag är Allianskyrkan en plats där gemenskap står i centrum. Med 132 medlemmar och ett genomsnittligt gudstjänstbesök på 40–50 personer samlas församlingen varje söndag för gudstjänst klockan 10.00. Församlingen lockar människor i alla åldrar och livssituationer.
KAFÉVERKSAMHETEN på tisdagar är ett populärt inslag, där barnfamiljer och pensionärer möts för samtal och gemenskap. Hembakat fika och en vänlig atmosfär gör att alla känner sig välkomna. Under pandemin flyttade bibelstudier online, vilket lockade nya deltagare och visade på församlingens flexibilitet.
Samtidigt som man tar tillvara
”Vi vill vara en plats där alla kan känna sig hemma.”
Församlingsmedlem i Allianskyrkan
sitt arv, där Allianskyrkan ser sig som en kyrka med Jesus i centrum, där bibel, bön och gemenskap är ledorden i församlingsarbetet.
– Precis som för 150 år sedan då bönen och bibelläsningen var viktig så är den det än i dag. Till exempel startas varje år med böneveckor då kyrksalen är öppen för bön, ljuständning, stillhet och bibelläsning, säger pastor Tim Jansson.
Missa inte kaféet på tisdagar!
Det finns numera ingen syförening, däremot finns Hobbygruppen på måndagar, en plats att sy, pyssla med mera, och umgås. Alla är såklart välkomna dit.
TROTS FRAMGÅNGARNA står Allianskyrkan inför vissa utmaningar. Med en åldrande medlemskår finns ett behov av att engagera unga och nyinflyttade i området. Framtiden handlar om att vara en
inkluderande gemenskap där tron på Jesus får stå i centrum.
– Vi vill vara en plats där alla kan känna sig hemma, oavsett var de befinner sig i livet, säger en medlem.
– Genom våra verksamheter hoppas vi kunna erbjuda gemenskap och mening.
ALLIANSKYRKAN I TENHULT är mer än bara en byggnad – det är ett hem för tro, gemenskap och hopp. Från roparnas predikningar i Våeryd till dagens digitala bibelstudier är Allianskyrkan ett levande exempel på hur tro och gemenskap kan förvandla människors liv.
Under sitt 150-årsjubileum ser Allianskyrkan tillbaka på en lång och rik historia, men blickar också framåt. I september 2025 planeras konserter med en gospelkonsert och andra festligheter för att markera detta betydelsefulla jubileum. Församlingen bjuder in alla, både från Tenhult och dess omnejd, att delta i firandet. Under hösten startar församlingen sitt arbete för framtiden.
tema
hopp
Hur hittar vi hopp när allt känns hopplöst?
TEXT: Ida Therén ILLUSTRATION: Sophie Ekman
hoppet är centralt i mötet med människor som drabbats av svåra sjukdomar och förluster, säger Åsa Högman, sjukhusdiakon på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon möter dagligen personer som lever med stort lidande. Det kan handla om barn i livshotande tillstånd, människor som är döende och anhöriga i sorg. Åsa berättar att hon själv aldrig upplevt det ”becksvarta” mörkret, men precis som alla har hon haft perioder av svårigheter.
– Min utgångspunkt är att jag inte kan veta hur de människorna jag möter tänker, känner eller mår, men jag vill ändå försöka förstå och framför allt lyssna på deras berättelse.
”Det kan ge hopp att märka att någon orkar lyssna på mitt mörker, och inte snabbt slätar över allt eller pekar på någonting annat.”
Åsa Högman, sjukhusdiakon
Om hoppet verkar helt borta kan man försöka provtänka runt nyansskillnader, berättar Åsa. Kanske finns det en grå glipa som inte känns lika hopplös som allting annat. Men när hon möter människor som har det som allra svårast är det inte säkert att de själva kan se någon strimma av ljus. Då blir det hennes uppdrag att försöka glänta på en dörr och släppa in känslan av hopp i livet.
– Det kan man göra genom att bara vara där, att lyssna eller klappa på armen.
Samtidigt är det viktigt att inte försöka komma med hopp för tidigt i processen. Ibland behöver man få sörja först, innan man är redo. Även om personen själv kanske inte känner hoppet, så finns det ett hopp i att någon annan vågar ta emot och stå kvar i smärtan, säger hon.
– Det kan ge hopp att märka att någon orkar lyssna på mitt mörker, och inte snabbt slätar över allt eller pekar på någonting annat.
– Jag tror att det kan ge hopp om man inte är rädd för det svåra eller för snabb med att säga att allt blir bra.
Men hur orkar man stå kvar?
– Det är medmänniskans uppgift att se till att ha sitt eget skydd på annat håll. Man får själv ta ansvar för hur mycket man orkar.
– Och man ska aldrig lova något man inte kan hålla, som att man alltid ska finnas där.
Är man med någon som är döende måste man lägga sina egna rädslor för döden åt sidan. Lyssna, ställa öppna frågor och komma ihåg att personen kanske inte alls vill prata om sin förestående död. Då kan inte jag göra det, bara för att jag har ett behov av det, säger hon.
Ett annat sätt att skapa hopp kan vara att dela sin egen tro.
– Folk som inte själv har en tro kan fråga saker som, ”Du som ändå tror, hur är det? Finns det ett evigt liv efteråt?” Då försöker jag dela hur jag tänker och vad jag tror på. Hur Gud bär oss.
– På så sätt kan jag låna ut lite av mitt hopp, och min Gudstro kan bli den där grå strimman som kommer in i mörkret.
Ibland handlar det om att hjälpa människor att bara ta livet en minut i taget, eller ett andetag i taget.
– Det är också ett hopp, på sitt sätt. Att andas. Morgondagen kan jag inte tänka på nu, men jag tar mig igenom den här stunden.
Åsa berättar om en familj hon mötte som förlorade sitt barn i förskoleåldern. När de fick beskedet att de måste stänga av de livsuppehållande maskinerna
kort om
Åsa Högman
Ålder: 56 år.
Familj: Varm och kärleksfull.
Gör: Sjukhusdiakon på Karolinska universitetssjukhuset. Möter patienter, närstående och personal – oavsett tro – genom samtal, rituella handlingar och krisstöd.
Genom att bara vara där, att lyssna eller klappa på armen kan man glänta på dörren till hoppet, menar Åsa Högman, sjukhusdiakon.
kunde de ändå hitta en liten gnutta hopp – i vetskapen att barnets organ kunde doneras till fyra andra barn, som fick möjlighet att leva vidare tack vare det.
– Det blev något lite mer hoppfullt mitt i det svåra, att det inte bara var helt meningslöst att deras barn hade dött.
Hon nämner också hur hoppet kan spridas när familj och vänner sluter upp kring någon i kris, kanske genom att laga mat, hjälpa till att tvätta, eller bara orka lyssna.
– Det ger även mig hopp att se, och det kan bära mig, säger hon.
Även prästen Hanna Backmans dagar kretsar kring hopp, i hennes arbete med intagna på den slutna anstalten Hall utanför Södertälje. Där möter hon dömda med tung kriminell bakgrund, som ofta har vänt det vanliga samhället ryggen. De flesta tycker själva att de har gått för långt, att det är för sent att bli en del av samhället igen, berättar hon.
– Därför är det väldigt fint när man sitter i ett samtal och ser hur något tänds i dem – ett slags hopp. Att det kanske kan gå, trots allt. Att det finns en väg tillbaka. Hon förklarar att många av de intagna vet att de
fem råd +
... till dig som är anhörig eller medmänniska:
Lyssna öppet
Låt personen prata om vad som känns viktigt, styr inte samtalet.
Stå kvar
Om du orkar, försök stå kvar i smärtan när den andra delar, det hjälper att någon lyssnar utan att rygga.
Var där
Din närvaro kan betyda mycket i hopplösa stunder.
Sök stöd
Ta hjälp på annat håll om det blir tungt för dig själv att vara medmänniska.
Lova lagom Lova inte mer än du klarar av.
också har bra sidor, men de behöver hjälp att bryta det antisociala tänkandet.
– I mötet med mig blir de samtidigt vanliga personer, även om de själva ofta inte ser sig som normala.
– Det är ett slags hopp att kunna tänka att man har ett värde, trots att man gjort så mycket illa. Och att ha hopp om att man kanske kan göra något gott i framtiden.
För att uppmuntra de intagna arbetar Hanna på samma sätt som präster har gjort sedan Luthers tid: genom att påminna om att alla är skapade till Guds avbild, och att det därför finns något av Gud i varje människa.
– Vi har alla en gåva som gör oss unika, och ingen annan kan ta vår plats. Du behöver ge det du kan, för annars är det ingen annan som gör det. Om det finns någonting du brinner för och längtar efter, är det Gud som har givit dig det. Hanna berättar att hon ofta börjar med enkla
”Vi har alla en gåva som gör oss unika, och ingen annan kan ta vår plats. Du behöver ge det du kan, för annars är det ingen annan som gör det.” Hanna Backman, präst
frågor som: ”Vem är du?” och ”Vad är du bra på?” Genom att lära känna dem försöker hon hjälpa dem att se sin egen potential. – Jag tycker själv att min gåva är att se människors potential, säger hon. Hon konstaterar att många av de intagna är väldigt drivna, så drivkraften i sig behöver hon inte bidra med – bara hjälpa dem att tänka att den kan riktas i en mer positiv riktning.
– Jag försöker agera lite som en bra förälder – vara snäll och ge hopp, men samtidigt sätta gränser för att själv orka, förklarar hon.
Men hur orkar hon?
Hanna berättar att i de svåra samtalen känner hon ofta att hon inte går helt i sin egen kraft, utan att Gud är med henne.
– Jag känner att jag behöver be på ett annat sätt än jag gjorde innan. Jag har en inre dialog med Gud hela tiden och ber om att bli ledd i vardagen, säger hon.
På sätt och vis ser hon sig som en krigare – något som de intagna också ofta påpekar.
– Jag har valt att kriga för deras skull. Jag tycker att mitt liv blir lättare när jag krigar för andra. Det brukar bli så. Det är inte egentligen mitt krig.
Kanske kan man säga att hon är en krigare för hoppet.
Hanna berättar att de flesta hon möter är väldigt ärliga, men ibland kommer något nytt fram efter flera timmars samtal.
”Om man hittar tron förändras ändå något i grunden. Man har sett någonting”, säger Hanna Backman.
– Vi bär alla på skam kring något i våra liv, även vi präster. Men när den jag pratar med öppnar sig och det där skamfyllda kommer fram, då känner jag hopp. Att något rör sig i rätt riktning.
Hon konstaterar att det är speciellt att tillbringa så mycket tid ensam och isolerad. För många innebär det tid att tänka och även möjligheten att möta Gud, på ett annorlunda sätt än för de som har vanliga, upptagna liv.
– Det finns en kunskap där, i isoleringen, som gör att jag känner mycket hopp för de intagna, säger hon.
Hanna menar att om man på något sätt hittar en tro, händer något inom en som kan påverka även livet utanför anstalten. Många kanske fortsätter på den kriminella banan, fast i nätverk eller gäng som är svåra att lämna. Ändå har hon hopp om att samtalen där inne – och möjligheten att hitta en tro – kan göra skillnad.
– Jag tror ändå att man kan bli en lite annan person, kanske lite mindre arg eller våldsam. Om man hittar tron förändras ändå något i grunden. Man har sett någonting, säger hon.
Samtidigt erkänner hon att det kan kan vara svårt att förändra sitt liv helt.
– Ibland får jag höra att jag ger falska förhoppningar, när jag hjälper människor att känna hopp och tro. Då brukar jag säga: Det är inte över än. Vi har inte sett slutet.
Hanna Backman
Ålder: 43 år.
Familj: Make och två barn.
Gör: Bedriver själavård och firar gudstjänst på klass 1-anstalten Hall.
... tankar om hopp
Hanna och Åsas tankar om att hitta hopp när allt känns som svårast.
1 Identifiera en ljusglimt Försök att hitta något som inte känns helt hopplöst. Håll fast vid det och leta efter en springa av ljus i mörkret.
3
Ta små steg Om allt känns svårt, ta en dag, en minut eller ett andetag i taget. Ibland är just att andas allt man klarar, och det är tillräckligt för stunden.
2
Sök stöd Våga sträcka ut en hand till någon som är redo att lyssna, allt från familj, vänner eller kyrkan.
4
Fokusera på dina styrkor Om framtiden känns hopplös, fråga dig själv vad du är bra på. Kan du bidra med något positivt till världen utifrån den styrkan?
GÖRAN GREIDER
POET, FÖRFATTARE OCH JOURNALIST
”Jag hade en kramfattig uppväxt”
Hopp hittar vi i möten med människor, menar Göran Greider. I en värld av mörker lyfter han vikten av gemenskap – och vad en hund kan betyda för själen.
TEXT: Linda Newnham FOTO: Theresia Köhlin
om
Göran Greider
Ålder: 64 år.
Familj: Hustrun
Berit och dottern Ellen.
Bor: Årsta och Dala-Floda.
Gör: Chefredaktör på DalaDemokraten, poet, författare och debattör.
Aktuell med:
Boken Stinas bästa vän – en hundägares glädje, sorg och förtvivlan.
◗ I en värld av kris, krig och höga politiska tongångar är det få saker som lindrar som en hund. Det menar i alla fall författaren och debattören Göran Greider, och målar upp en bild av när hunden kommer emot dig med viftande svans. Lika glad att se dig den här gången också. Ja, nästan exalterad.
– Jag kanske tänker på ett socialdemokratiskt partiprogram eller barnen i Gaza, men alla sådana malande tankar försvinner direkt när hunden flyger emot mig så där förbehållslöst.
– Och alltid när jag var med om en motgång så var Stina också där som en tyst tröstare. En slags existentiell skyddsvall.
Stina ja, den engelska springer spaniel som i 14 år var Göran Greiders ständiga följeslagare. Stina dog hösten 2022, och nu ger han ut boken Stinas bästa vän – en hundägares glädje, sorg och förtvivlan. I den skriver han bland annat om hundpromenadens betydelse för att landa i lugnet och hoppet:
”Hundpromenader blir ofta till meditationsstunder. Det egendomliga var alltid att det räckte med att gå femtio steg – och sedan var all min irritation som bortblåst. Stina tog med mig till sina ögonblick, sitt nu.”
Länge sa han dock nej till hund.
”Alltid när jag var med om en motgång så var Stina också där som en tyst tröstare. En slags existentiell skyddsvall.” » kort
– Jag bor både i Stockholm och Dalarna, och reser dessutom runt mycket och föreläser.
Men till slut flyttade den brun-vita lilla tjejen ändå hem till familjen Greider, och förändrade Göran för alltid.
Han säger att han hade en kramfattig uppväxt, vilket gör att han kan känna sig ganska känslomässigt sluten.
– Min morsa var inte särskilt kramig, och jag minns bara enstaka gånger som farsan kramade mig, skäggstubben gav nästan skrapsår på kinderna. Så jag är en obekväm kramare. Men även där kommer hundarna farande, hoppar rakt igenom alla konventioner och landar direkt i ens känsloliv. Den oreserverade fysiska omfamningen har en enorm betydelse, säger Göran, som nu i stället lånar dotterns valp Cleo.
VI SES ÖVER en kaffe på ett kafé i Årsta, Stockholm, där han och hans fru bor ungefär halva året.
– Vilka mystiska pålägg, säger han om blommorna som dekorerar mazarinen och tar sig ett bett.
Göran Greider är en av Sveriges starkaste opinionsbildare som genom årtiondena varit konsekvent i sin strävan efter ett mer jämlikt samhälle. Ett engagemang han fick med modersmjölken. Han växte upp i Vingåker i en arbetarklassfamilj med fem söner.
– Mina föräldrar hade bara sex års folkskola, men farsan var ändå intellektuellt bevandrad, hur tänkande som helst. Och min mamma, rotfast i bygden, var språkligt uppfinningsrik. I efterhand tror jag det har betytt mycket.
”Jag tror vi kommer längre med humor och vänlighet än förakt”, säger Göran Greider, som tror på att visa vänlighet även mot meningsmotståndare.
Pappan som hade jobbat till sjöss i 15 år, ”och på något sätt blivit en evig ungkarl”, hade svårt att inrätta sig i folkhems-Sveriges normer. Så familjen stack ut.
» Göran Greiders tillsammans med sin hund Stina, som dog 2022.
– Han bytte jobb för jämnan, var kommunist ibland och socialist andra gånger, så folk tyckte nog att han inte var riktigt pålitlig. Han reste också runt på marknader och höll på med olika affärer, saker jag inte tror Skatteverket var inblandat i, och blev vän med romska familjer.
I ett ganska konformt samhälle och i en ålder då man gärna vill vara som andra var det här inte alltid lätt, men Göran tror att det i förlängningen påverkat honom positivt.
– Det har gjort mig friare i anden. Min pappa var ingen mönstergosse, men brydde sig heller inte i vad folk sa. Även jag har nog blivit friare av det.
I den testosteronstinna miljö som fem söner för med sig, och med föräldrar som älskade sina barn men inte själva hade ord för det svåra i livet, pratade man sällan känslor.
”Ibland, som när stora saker händer, tror jag det vore bättre att samlas i tysta ceremonier i en kyrka och låta var och en begrunda sitt öde.”
– Var och en av oss behöll mer inom sig än vad vi släppte ut. Min mors första man och mina äldre bröders pappa blev svårt sinnessjuka. Det måste ha påverkat dem alla mycket, men det var inget vi talade om. Det låg där mer som ett mörkt moln. Länge förstod jag inte ens varför de hade ett annat efternamn.
HAN SÄGER ATT uppväxtmiljön har påverkat honom. Än i dag tycker hans fru att han är dålig på att prata känslor.
– Men samtidigt tycker jag ibland att det råder en känslohysteri i dagens samhälle. Missförstå mig rätt. Jag själv funderade tidigare på att bli psykolog, och jag förstår att vissa har behov av analys och terapi, men ibland, som när stora saker händer, tror jag det vore bättre att samlas i tysta ceremonier i en kyrka och låta var och en begrunda sitt öde.
Hans egen ventil, som han haft sedan tonåren, är att skriva. Först som poet, sedan även som journalist och debattör.
– Genom hela livet har jag haft deppiga perioder då jag blir mer inåtvänd och oföretagsam. Då har jag alltid känt mig privilegierad som har en naturlig tillgång till skrivandet där känslorna får komma ut.
Det är därför jag tycker att folk ska skriva mer, inte nödvändigtvis för att bli publicerade, utan för att göra sina egna tankestråk tydliga. Det tror jag är bra.
Du har samtidigt sagt dig gilla ditt depressiva drag.
– Ja, det har gett en viss eftertänksamhet, man blir mer varsam med sina ord.
Du är annars en person som många uppfattar som väldigt hoppfull. Du sprider hopp med dina tankar
om hur vi kan få ett mer jämlikt samhälle.
3
tankar
... om att hitta hopp i en mörk tid, enligt Göran Greider:
1 Gå med i en förening eller organisation. När du möter andra möter du också dig själv, och då uppstår hopp.
2 Sök det gemensamma hos andra oftare än det som skiljer er åt.
3 Blicka mot stjärnhimlen, och inse att du är en liten del av något stort.
– Jo, men jag tror att jag har ett starkt hopp, även om det blivit försvagat de senaste åren av alla kriser. Han säger att hopp uppstår när människor träffas. – I ensamhet finns aldrig något hopp. Bokstavligt talat har jag upplevt det tusentals gånger när jag varit på något möte, vare sig det är fem eller 200 personer där. Jag går alltid därifrån mer hoppfull. Det blir en automatisk ökning av hoppets feromoner så fort vi pratar med varandra. Det är ett tecken på att människan i grunden är en samarbetande, empatisk varelse.
SJÄLV FICK HAN möta mycket empati då han för några år sedan blev allvarligt sjuk. 2020 behandlades han först för blodcancer bara för att i slutet av samma år få RS-virus vilket ledde till lunginflammation, hjärtstopp, blodförgiftning och ”allt möjligt.” I några dagar svävade han mellan liv och död, sövd i respirator. Han säger att han ändå inte i något skede av detta drabbades av hopplöshet:
– Jag har inte anlag för ångest, så jag kände ingen dödsångest, utan tänkte alltid att jag kommer att bli frisk.
… men väl hjälplöshet.
– När jag vaknade ur koman kunde jag inte ens lyfta ett glas. Jag var hänvisad till andras välvilja. Då insåg jag ännu tydligare hur beroende vi är av varandra och samhället. När vi brakar genom isen, vilket alla kan göra, måste samhället omkring en vara starkt.
Under den här perioden fann han förtröstan och tillförsikt i tron. Det var skönt att tänka på att det finns ett större sammanhang. För ja, Göran Greider är sedan drygt 20 år tillbaka troende.
Han berättar om en sen höstdag 2001 då han be-
”När jag vaknade ur koman kunde jag inte ens lyfta ett glas. Jag var hänvisad till andras välvilja. Då insåg jag ännu tydligare hur beroende vi är av varandra och samhället”, säger Göran Greider.
fann sig i lägenheten i Årsta. Han var allmänt deppig över det mörker som på allvar började dra in över världen med start i terrorattentatet i New York.
– Plötsligt tyckte jag mig se konturerna av Jesusgestalten på andra sidan rummet. Jag blev alldeles paff, men gestalten var väldigt påtaglig och närvarande.
Där stod han alltså, en vänsterintellektuell uppvuxen i ett hem där religionen aldrig haft någon plats och undrade om han blivit kristen. Det fick honom att djupdyka i religionsvetenskaplig litteratur. Han läste om Jesus, om Koranens påbud om att respektera och vara vänlig mot andra, och Zarathustra som grundare av det goda samvetet.
– Familj och vänner undrade vad jag höll på med, skrattar han.
Göran
Greiders bok som sin hund
Stina kom ut förra året.
Vad fann du?
– Att världsreligionerna till sin kärna är ganska lika. Det är lite samma grej överallt, något jag också tror på: Gemenskap och hopp. Man återuppstår som människa i gemenskap med andra, det är där vi finner hopp. Han säger också att han ser Jesus som en ledare för en social rörelse.
– I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga.
Sedan dess är han alltså troende, men inte kristen.
– Om man är kristen måste man förhålla sig till doktrinen, bekänna uppståndelsen och allt det där, och det kan jag som rationell människa inte göra. Det strider mot all naturvetenskap jag känner till. Men däremot tror jag att Jesus-gestalten kan återuppstå inom oss. Lite som minnet av kära familjemedlemmar.
påsken Vad betyder
för oss?
Påsken bär ett budskap om förnyelse och hopp, även genom djupa svårigheter. Har du varit med om en tid då allt verkade förlorat, men vände till det bättre? Prästen Ulf Lindgren delar sina tankar om påskens mysterium.
TEXT: Sophie Ekman FOTO: Lisa Wikstrand, Mikael M Johansson
Påsken är kyrkoårets största högtid – men varför är den så svår att förstå?
– Ja, den är inte alltid lätt att begripa sig på, eftersom den rymmer både gemenskap och ensamhet, hopp och förtvivlan, liv och död. Men just därför speglar påsken det mänskliga livet, som är fullt av motsatser, och vi får komma med våra svåra frågor.
Som vilka då?
– Vad gör jag när livet går sönder, när vänner sviker eller när kroppen dör? Kan relationer läkas och kan ljuset övervinna mörkret? Kanske får vi inga svar, men bara det att vi får sätta ord på vår rädsla inför livets skörhet kan ibland ge lindring.
Vad handlar påskens texter om?
Ulf Lindgren är präst i Västermalms församling.
fylld av ångest när lärjungarna somnar och sedan överger honom, och Maria Magdalena står ensam vid den tomma graven.
Vad kan vi lära oss av dem?
– Påsken visar att när allt verkar vara över finns det ändå en väg framåt. Den uppståndne Jesus söker upp sina lärjungar, äter med dem och påminner dem om att allt inte är slut. Som profeten Jeremia beskriver det: livet är som en kruka som formas på drejskivan, ibland blir det fel och då behöver allt göras om – men leran är densamma. Livet går sönder, men ändå fortsätter det, även om formen känns ny.
Hur kan vi själva leva med påskens budskap?
– Bibeltexterna vi läser handlar mycket om gemenskap. Vi ser det när folket sjunger och firar när Jesus rider in i Jerusalem, i nattvarden när han bjuder in sina lärjungar till en djupare relation med Gud, och i Emmaus där två lärjungar förstår att relationen med Gud fortsätter även efter Jesu död. Men påsken rymmer också ensamhet och sorg. I Getsemane är Jesus
”Påsken påminner oss om att vi inte behöver hålla fast vid allt, utan att morgondagen kan bli bra, även om den ser annorlunda ut.”
– Påsken är en tid för förvandling och en chans att släppa taget om det gamla för att välkomna något nytt. Den påminner oss om att vi inte behöver hålla fast vid allt, utan att morgondagen kan bli bra, även om den ser annorlunda ut.
– Men påsken är också en tid då vi lär något nytt om Gud. Påskens märkvärdiga budskap är att Gud inte är som vi tror. Gud sitter inte på troner av kristall och bestämmer allt som händer. Gud gör sig själv maktlös, för Gud vill dela livets alla ögonblick med oss. När Jesus dör på Långfredagen, betyder det att Gud dör med varje människa. Vi är inte övergivna, inte ens i det smutsiga och hemska, också där håller Gud vår hand och leder oss från förtvivlan till samhörighet, från mörker till ljus. Också i din församling kommer denna förvandlingsprocess att äga rum denna påsktid.
”Påsken är en tid för förvandling och välkomna något nytt”, berättar domkyrkokaplan Ulf Lindgren.
EN TID FÖR HOPP. I en tid med mörka rubriker, i en orolig omvärld – hur kan vi känna hopp? Werner G Jearound, teolog och professor emeritus, menar att vi lever i hoppets idealtid. För Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem, handlar det just nu mycket om att bära hoppet åt varandra.
TEXT: Maria Widar FOTO: Jeries A Basier
Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem:
”Glöm
inte bort att titta efter kärleken”
◗ När tillvaron ter sig hopplös behöver vi hoppas åt varandra. Det säger Anna Hjälm som menar att vi också måste bli bättre på att våga stå kvar i smärtan. Och titta efter kärlek – överallt.
– Det är rätt kyligt i dag, här i Jerusalem, berättar Anna Hjälm som har slagit sig ned vid skrivbordet på sitt kontor i västra delen av staden.
– Vi har funnits i den här byggnaden sedan 1950talet och har, genom alla år, tagit emot människor från olika håll i världen för utbildning, forskning och interreligösa dialoger. Sedan 7 oktober 2023 har många av de uppgifterna satts på paus. Allt är på vänt efter att kriget bröt ut.
Frågan om hopp – du har brottats en del med den?
– Ja, det har jag. Något som ofta slog mig förr, när jag arbetade för Kyrkornas världsråd här i Jerusalem, var att när vi fick besök av en grupp svenskar frågade de ofta lokalbefolkningen vad som gav dem hopp. Frågan ställdes i all välmening men kunde lätt tolkas som en vilja att skynda till en snabb lösning. Det finns ofta en oförmåga att stå kvar i det som är smärtsamt.
Det pratas om hopp för tidigt?
– Precis. Alla här har i dag en anhörig eller vän i Gaza eller i armén. Vi måste kunna stå kvar i smärtan.
– Jag befinner mig just nu elva minuters promenad från platsen där Jesus dog. När jag går in i kyrkorummet där ser jag inte bara hålet där korset stod, jag ser också framför mig de människor som stod kvar. De kunde inget göra och visste inget om morgondagen.
Det finns en kraft i att känna sig maktlös och ändå inte springa därifrån.
Hur kan vi känna hopp när tillvaron ter sig hopplös?
– Genom att hoppas åt varandra. Precis som vi bär varandra när vi tvivlar i tron. Vi behöver acceptera hopplösheten som en del i hoppet. Vi kan säga till varandra, ”jag ser din hopplöshet, jag bär den åt dig i dag”.
Varför är det viktigt att bära varandra i hoppet?
– Av tusen skäl, men framför allt för att det är det som får oss att ta nästa steg och ge oss in i svåra situationer, även när vi inte vet om vi kommer lyckas.
Hur kan vi smitta varandra med hopp?
– En journalist som hade arbetat i utsatta situationer sa en gång att de i alla bilder försökte leta efter medmänsklighet. I alla katastrofer finns det någon som håller mormors hand eller som hjälper någon att ställa sig upp. Vi får inte glömma bort att titta efter kärleken, det är där vi ser hoppet. När det gäller Israel och Palestina kanske det finns hopp, men vi är inte där än. Och då är frågan var vi är.
Ja, var är vi?
– Vi är i Ylva Eggerhorns psalm om koltrasten, raden som berättar om fågeln som sjunger i timmen innan gryningen. Här, där jag befinner mig, ser vi inte i gryningen just nu, vi ser inte hoppet. Men vi ser koltrasten, den kommer börja sjunga och vi kommer ana ett hopp.
”Det är rätt kyligt i dag, här i Jerusalem. Allt är på vänt efter att kriget bröt ut”, säger Anna Hjälm.
Werner G Jearound, teolog och professor:
”Vi lever i hoppets idealtid”
◗ Hopp är inget vi kan stå ensamma i och bära själva, hopp kräver en större gemenskap som vi ingår i. En förväntan om att världen är större och bättre än vi kan förstå. Teologen Werner G Jeanrond menar dessutom att hoppets tid är nu.
”Vi behöver kärlekens perspektiv och hopp, vi har inte råd att bygga en värld på förtal, lögn och machoism”, säger Werner G Jeanrond.
– Vi lever i hoppets idealtid. Vi lever i en utmanande och brådskande tid och har kommit till vägs ände på flera håll. Vi behöver kärlekens perspektiv och hopp, vi har inte råd att bygga en värld på förtal, lögn och machoism.
Machoism, på vilket sätt?
– Ta Donald Trump till exempel. Han gör en lista på människor han vill hämnas på. Där finns ingen kärlek och inget hopp. Och i Vladimir Putins trossystem finns ingen plats för Ukraina. Han har egna förhoppningar men inget hopp, och det är en stor skillnad mellan dessa två.
Så vad är hopp för dig?
– För mig är hopp en gemenskap jag ingår i med Gud och hela skapelsen. En förväntan om att världen är större och bättre än jag kan förstå, att något bättre kommer. Det är en rörelse som drivs av Guds närvaro. I hoppet är jag aldrig ensam.
Hur kan vi låta hoppet bli en positiv drivkraft?
– Genom att känna och visa kärlek till medmänniskan, Gud, skapelsen och oss själva. Eftersom hoppet vilar i kärleken är den öppen och obegränsad, och det är i kärleken drivkraften uppstår.
– Kärlek tillåter också den mest radikala förvandlingen. Med kärlek kan vi älska Guds skapelse och våra fiender och vilja ingå i en förändring tillsammans.
Du vill ändra ordningen på tro, hopp och kärlek?
– Ja, det vill jag. Kärleken är störst, det är den som drar in oss i Guds närvaro och som står för mer än vad vi själva ensamma kan åstadkomma. Därför tycker jag att det ska vara ”kärlek, hopp och tro”. Hoppet och tron dör med oss människor men kärleken är evig.
I utmanande tider – hur kan vi hålla fast vid hoppet?
–Fråga i stället hur du kan bli ett ljus i mörkret, ett hoppets människa? Jag kan bli det när jag – återigen –avhåller mig från förtal, hämnd och lögn och i stället håller mig till sanning och kärlek. Vi måste våga öppna oss, vara sårbara och låta Guds närvaro skina igenom.
När upplever du att hoppet hjälper dig?
– Det gör det varje dag. Jag och min fru Betty börjar varje morgon med bibelläsning och bön. Från första andetaget öppnas vi upp för en förvandlingskraft som är mycket större än vi själva.
Hoppfull väg till förändring
Även om vi vet att våra val påverkar klimatet kan det kännas svårt att leva mer hållbart. Att ändra på gamla vanor och bekvämligheter är inte lätt. För att vi ska lyckas krävs mer än bara kunskap – vi måste hitta motivationen i våra egna värderingar.
◗ – Vi behöver träna våra ”omställningsmuskler”. Det handlar om att bygga inre styrka för att kunna göra yttre förändring, säger Lisa Svensson, stiftsadjunkt för hållbarhet i Lunds stift. Hon har varit med och tagit fram samtalsmaterialet Den mänskliga faktorn, som är tänkt att hjälpa oss att ta små steg mot en mer hållbar vardag. Materialet bygger på Inner Development Goals (IDG), en modell som fokuserar på färdigheter och förmågor vi behöver för en omställning. Det kan till exempel handla om närvaro, uppskattning, tillit och uthållighet. Övningar i materialet hjälper oss se helheten och hitta motivationen inom oss.
– Vi har gjort en teologisk tolkning av IDG och anpassat det för kyrkan, men materialet funkar för
Lisa Svensson, stifts-
adjunkt.
alla. Det kan användas i konfirmandträffar, i studiecirklar eller andra grupper. Målet är att göra det enkelt och lustfyllt. Vi vill visa hur förändring kan ske – inte bara varför den behövs.
Många tycker det är svårt att skapa förändring, varför?
– Vi tror att vi måste förändra allt på en gång, och då blir vi paralyserade. Men det stora börjar med det lilla. Börja enkelt, kanske med en vegetarisk dag i veckan
eller att cykla en dag i veckan i stället för att ta bilen, tipsar Lisa. Hon lyfter också vikten av att inte göra det ensam:
– Försöker vi göra allt själva tappar vi lätt både ork och motivation. Gemenskap med andra, som i en församling, kan ge stöd och inspiration.
DE SOM REDAN testat materialet är positiva.
– En präst berättade att hon känner sig tryggare med att predika om hållbarhet.
Lisas dröm är att fler ska tycka det är lättare att prata om klimatfrågan, och hitta lösningar som funkar i vardagen.
– Varje liten handling spelar roll. Som jag brukar säga: Änglarna sjunger i himlen när du väljer en köttfri måndag!
Sophie Ekman
små steg
... mot hållbar förändring
1
Reflektera över dina val Vad är viktigast i ditt liv? Vilka små förändringar kan du göra? Att öva tacksamhet – för ren luft, vatten eller nära relationer – kan göra det lättare att bli medveten om dina val och prioritera hållbarhet.
2
Börja smått Gör en förändring i taget, som att minska matsvinn, ha en vegetarisk dag i veckan eller att reparera något istället för att köpa nytt.
3
Sök gemenskap Ta hjälp av andra! Samla en grupp, som en församling eller en vänkrets, för att stötta och inspirera varandra på vägen.
VILL DU GÖRA ÖVNINGARNA?
Ladda ner materialet eller delta i en digital studiecirkel.
”Vi tror att vi måste förändra allt på en gång, och då blir vi paralyserade. Men det stora börjar med det lilla.”
Foto: Sofia Lindstrand
3 tips som ger hopp
VI ÄR FÅGLAR
Kristin Lidström Natur & Kultur
◗ När koltrasten eller lärkan börjar sjunga igen påminns vi om att livet vaknar efter vintern och att ljusare tider är på väg. Vi är fåglar är en nyfiken och vackert illustrerad faktabok där fascinerande fakta blandas med fördjupningar om fåglars liv och egenheter. Här får du möta den lilla stjärtmesen, som lever i små familjeflockar och turas om att sitta i mitten, där det är varmast, under kyliga kvällar. Eller följa nötskrikans arbete med att bygga upp sitt vinterskafferi på hösten. En inspirerande och rolig bok att ha med på utflykter och promenader – året om!
!visste du att
... Frälsarkransen har en pärla för hopp
◗ Frälsarkransen är ett omtyckt radband skapat av biskop emeritus Martin Lönnebo. Varje pärla har en särskild betydelse. Den vita Uppståndelsepärlan symboliserar godhetens seger över ondskan och hoppets kraft att övervinna oro och rädsla. Du kan ha med dig Frälskarkransen överallt – på armen, i väskan eller i fickan – och låta pärlorna hjälpa dig reflektera över dina böner och drömmar. I år fyller Frälsarkransen dessutom 30 år!
Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek funderar kring hur man ska bli gammal i dag.
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER/ NORSTEDTS
”Vi var nyfikna och lite smårädda för åldrandet”
DET NYA GAMLA Cilla Ramnek och Helena von Zweigbergk Nordstedts
◗ I Det nya gamla reflekterar konstnären Cilla Ramnek och författaren Helena von Zweigbergk kring åldrande och livsglädje.
Varför ville ni skriva en bok om åldrandets konst?
– Det är inte samma sak att bli gammal i dag som det var för tidigare generationer. Vi ville undersöka det. Vi var nyfikna och lite smårädda för vad som skulle hända.
Hur hanterar vi att kroppen åldras medan själen känns oförändrad?
– Vi har inget annat val än att hantera det så gott vi kan. Acceptera att vi är kropp och ande, att det hänger ihop. Försöka att inte göra det till en konflikt. Det handlar om att vara ödmjuk inför
förändringen och göra vårt bästa för att ta hand om kroppen. Vi kan inte sluta vara biologiska varelser, och det kräver mod att inse.
Tankar på döden kan komma närmare, hur kan vi acceptera döden och ändå leva fullt ut?
– Att gå över en kyrkogård kan sätta saker i perspektiv. Kanske är det först när vi accepterar döden som vi kan leva fullt ut. Medvetenheten om att livet rinner iväg blir en uppmaning att ta vara på det. – Genom att förundras över ynnesten att få finnas till kan vi känna oss hoppfulla inför den tid vi har.
Vad hoppas ni att läsarna ska ta med sig?
– Att livet är något ständigt pågående, och att äldre människor egentligen bara är yngre människor som blivit äldre. Det handlar om en gradskillnad, inte en artskillnad! Efter att ha skrivit boken tycker vi oss bättre förstå det, och förhoppningsvis smittar det av sig.
Sophie Ekman
KYRKOMÖTET I NICEA. 2025 är det 1 700 år sedan den historiska händelsen i det romerska imperiet.
En ny era för kristendomen
TEXT: Greger Larsson
◗ År 325 samlades en grupp biskopar från hela det romerska imperiet i den dåvarande huvudstaden Nicea (nuvarande Iznik, Turkiet) för det historiska Nicenska kyrkomötet. Detta markerade en av de mest avgörande och omvälvande händelserna för kristendomens utveckling, för alla tider.
I denna artikel ska vi förklara varför detta möte var så viktigt, belysa den ekumeniska betydelsen och fördjupa oss i några av de mest fundamentala trosbekännelserna som fortfarande påverkar den kristna världen i dag – inklusive den apostoliska och nicenska trosbekännelsen.
Denna målning av kyrkorådet i Nicea finns i Sumelaklostret i Trabzon, Turkiet.
Foto: SIEGHARTATELIER/ GETTY IMAGES »
Under kejsar Konstantin den store hade romarriket antagit kristendomen som sin officiella religion, vilket gav de kristna frihet att utöva sin tro.
En ny era för kristendomen
◗ När det första ekumeniska mötet hölls år 325 var kristendomen på väg in i en helt ny era. Under de första tre århundradena hade de kristna i det romerska imperiet varit utsatta för systematiska förföljelser. Men något hade förändrats. Under kejsar Konstantin den store, som själv konverterat till kristendomen, hade romarriket nyligen antagit kristendomen som sin officiella religion genom Ediktet i Milano år 313, vilket gav de kristna frihet att utöva sin tro utan rädsla för förföljelse.
Det var under denna tid av nyvunnen frihet som kyrkomötet sammanträdde år 325. Här samlades över 300 biskopar för att diskutera och fastställa enhet i tro och lära, vilket var nödvändigt efter århundraden av förföljelser och sekteristiska stridigheter. Detta möte markerade alltså början på en mer samordnad och organiserad kristen kyrka.
Ekumenisk enighet och stridigheter ◗ Ett av de mest betydelsefulla resultaten från kyrkomötet i Nicea var den ekumeniska enigheten som det strävade efter. Med kristendomens plötsliga växande inflytande behövdes en gemensam plattform för att säkerställa att alla kristna delade en enhetlig tro. Den största kontroversen på mötet handlade om Arianismen – en lära som förnekade Jesu fulla gudomlighet och som hade spridit sig över flera delar av det romerska imperiet. Arrianerna, som leddes av prästen Arius, påstod att Jesus inte var evig utan skapad av Gud, vilket stred mot den etablerade doktrinen om treenigheten – att Fadern, Sonen och den Helige Ande är av samma väsen och evigt Gud. Mötet fördömde Arianismen och fastslog i den så kallade Nicenska trosbekännelsen att Jesus Kristus är ”av samma väsen som Fadern”. Detta var ett betydande
steg för att stärka en enhetlig tro i kristna kyrkor och för att förhindra ytterligare splittring.
Trosbekännelserna
◗ Den Apostoliska trosbekännelsen, som fortfarande används i våra kyrkor i dag, formulerades tidigare men hade också stort inflytande på den tidens debatter. Den sammanfattar den kristna tron i korthet och handlar om Guds skapelse, Jesu död och uppståndelse samt tro på den helige Ande och kyrkan.
Nicenska trosbekännelsen, å andra sidan, är mer specifik och detaljerad, och formaliserades på det Nicienska mötet. Den slog fast den doktrin som vi i dag känner som treenigheten och markerade ett klart och tydligt avståndstagande från Arianismens tankegångar. Det var denna trosbekännelse som skulle komma att bli grunden för den kristna läran genom hela medeltiden och långt fram i den moderna tiden.
I denna ikonbild, som finns i det Stora Meteoron-klostret i Grekland, syns prästen Arius längst ner i bilden, var troslära fördömdes av mötet.
Konstantins koktalskonst
◗ En mindre känd men humoristisk detalj från mötet är den så kallade ”koktalskonsten” som kejsar Konstantin sägs ha varit en mästare på. Enligt vissa källor ska han under mötet ha hållit ett passionerat tal där han förklarade att hans kejsardöme skulle stå fast vid den enade kristna tron. Enligt legenden ska han ha lyckats övertyga många biskopar genom att på ett dramatiskt sätt hävda att det var bättre att hålla sig till en gemensam tro än att fortsätta att splittras och därmed riskera hela kyrkans framtid.
Vad betyder detta för svensk nutid?
◗ För Sverige, där kristendomen är den största religionen, är arvtagandet av den Nicenska trosbekännelsen och de principer som upprättades på det Nicienska kyrkomötet grundläggande. De tankar om ekumenik och samarbete som mötet strävade efter har påverkats även av den svenska kyrkans dialog med andra kristna samfund världen över. Även om Sverige idag är ett sekulärt land med en betydande andel icketroende, så finns det fortfarande ett behov av att förstå och bevara de historiska rötterna i den kristna traditionen.
Det är också viktigt att notera att det möte som en gång syftade till att stoppa sekterism och förföljelse, i dag fortsätter att inspirera till dialog och samarbete i många av de utmaningar vi står inför, både lokalt och globalt. Ett konkret exempel är att ordet kommun kommer från kommunion, som är kyrkans nattvard. Platsen där alla människor kan mötas med lika värde. Trosbekännelsen är grunden för den gemenskapen som vi idag tar för en självklarhet i vårt demokratiska samhälle där varje människas röst är lika mycket värd i ett politiskt val.
Så, även om vi inte i dag längre är förföljda eller splittrade på samma sätt som de tidiga kristna, är vårt arv från det Nicienska mötet en påminnelse om hur viktigt det är att söka enhet och samförstånd, även i en värld som ibland känns alltför polariserad.
Kejsare Konstantins byst i Rom.
Foto: CDASCHER/ GETTY IMAGES
Den romerska amfiteatern som i dag ligger i den turkiska staden Iznik, tillhörde på 300-talet den grekiska staden Nicea.
Foto: CANEROZKAN/GETTY IMAGES
DEN APOSTOLISKA ...
Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse,de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
En teologisk fördjupning av de olika trosartiklarna: https://www. svenskakyrkan. se/kristentro/ trosbekannelsen
OCH DEN NICENSKA TROSBEKÄNNELSEN
...
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände; och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.
Tenhult, från det fornsvenska ordet teinn, som betyder ”tunn kvist”, medan hult betyder ”liten skog”.
Foto: GETTY IMAGES
TRE ORTER,
TRE
BERÄTTELSER.
Från Rogbergas bördiga åkrar och Tenhults grönskande skogar till Öggestorps nybyggaranda
– varje plats har sin unika historia. Men gemensamt är deras koppling till livet, hoppet och en påminnelse om Bibelns tidlösa visdom.
Ortsnamnet gör någonting med vår identitet
◗ Kräkångersnoret – en bortglömd ort? I Västerbotten finns byn Lövsele efter E4:an som tidigare hade namnet Kräkångersnoret. Betydelsen av namnet var djur vid en liten sjövik där ett litet vattendrag förbinder två öppna vattenområden. Allt eftersom tiden gick började namnet få andra betydelser och byaborna krävde då att byn skulle få ett annat namn. Ortsnamnet gör någonting med vår identitet.
TENHULT
Där skogen talar om hopp
◗ Tenhult är en plats som andas grönska och historia. Första gången vi hittar namnet i skrift är 1455, då som ”Tenolt”. Själva namnet kommer från det fornsvenska ordet teinn, som betyder ”tunn kvist”, medan hult betyder ”liten skog”. Man kan nästan höra vindens sus i trädkronorna och föreställa sig de smala kvistarna som dansar i luften. Här var skogen inte bara natur – den var en plats för livets cykler, för förnyelse. I Bibeln dyker skott och kvistar upp som kraftfulla symboler. I Jesaja 11:1 står det: ”Ett skott skall skjuta upp ur Jishajs avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt.” Även om denna text syftar på Messias eller Jesus så återkommer det som en bild för hur nya generationer växer fram. Precis som skogen ständigt förnyar sig, ger Tenhult en känsla av hopp och framtidstro – att nytt liv alltid är på väg genom barn och ungdomar.
ROGBERGA
Rågens och brödets hjärta ◗ Rogberga är en ort med djupa rötter i jordbruket. Redan år 1250 dyker namnet upp som ”Rugbiarger”, vilket betyder ”rågbergen”. Det är inte svårt att förstå varför – de bördiga markerna kring Rogberga kyrka har länge varit perfekta för odling av spannmål. Här får man en känsla av att varje åkerplätt bär på generationers slit och hopp om att skörda något som inte bara mättar magen utan även själen. Man kan se kopplingarna till Betlehem i bibeln, ”brödets hus”. I Rut 4:12 läser vi om hur Rut och Boas skördade på fälten. Precis som i Rogberga handlade det om mer än bara skörd – det var en plats för gemenskap, försörjning och framtid. Rogberga bär samma anda. Kanske bär varje bröd bakat på råg från dessa fält med sig en påminnelse om att livet själv är en gåva.
De bördiga markerna kring Rogberga kyrka har länge varit perfekta för odling av spannmål.
ÖGGESTORP
Nybygget som pekar framåt ◗ Öggestorp är ett namn som andas nybyggaranda. Första gången det dyker upp är år 1268 som ”Yggelsthorp”. Namnet tros komma från en person, kanske Ögge eller Hyggiolf, och syftar på ett nybygge (”torp”). Tänk dig detta: En person bestämmer sig för att bygga något från grunden, på en plats där ingen annan tidigare slagit sig ned. Modigt, eller hur?
I Ordspråksboken 24:3 står det: ”Med vishet byggs huset och med förstånd blir det färdigt.” Det passar in på Öggestorp. Att bygga ett hem handlar inte bara om tegelstenar och bräder – det handlar om vision och hopp. Hyggvil hade genom sitt Öggestorp ett uttryck för en dröm om framtiden. En dröm om en by vid kyrkan. Och den drömmen lever än i dag.
Vad händer rent praktiskt när
1
någon dör?
När någon avlider tillkallas alltid en läkare för att fastställa dödsfallet. Läkaren skriver ett dödsbevis, som skickas till Skatteverket. Om personen avlider i hemmet och dödsfallet var väntat, till exempel vid livshotande sjukdom, kontaktas i första hand den som hade ansvar för personens vård. Vid olycka och misstänkt brott kontaktas polisen.
2
Läkaren fastställer även dödsorsak och skriver ett intyg om dödsorsak. Detta skickas till Socialstyrelsen. Om läkaren inte kan fastställa dödsorsak kan det behövas göras en obduktion. Om det finns orsak att tro att döden inte var naturlig behövs det göras en rättsmedicinsk undersökning av en särskild läkare, en rättsläkare.
3
I Region Jönköping transporteras den avlidne till Ryhovs bårhus. I bårhusets nya vackra avskedsrum finns det möjlighet för anhöriga att ta ett personligt avsked av personen som avlidit. Personligt avsked kan även göras tidigare om personen avlidit på vårdinrättning till exempel.
4
På bårhuset sker svepningen, vilket innebär att den avlidne kläs i utvalda kläder, läggs i utvald kista och bädden iordningställs. Eventuella minnessaker läggs i kistan innan locket skruvas på. Vid svepningen finns det möjlighet för anhöriga att vara med och hjälpa till om de önskar.
5
Begravningsceremoni hålls med kista eller med urna, beroende på om den avlidne ska kremeras eller ej. Ibland sker också kremering efter begravningsceremonin med kista.
6
Kremering innebär att kistan med den avlidna förbränns. Askan hälls i en urna som sedan gravsätts. På våra kyrkogårdar i Rogberga och Öggestorp finns jordgrav, minneslund och askgravplats. Jordbegravning innebär att den avlidna gravsätts i sin kista i en jordgrav. Gravsättning av kista och kremering ska ske inom 30 dagar efter dödsfallet. Gravsättning av urna ska ske inom ett år efter kremationen.
Askgravplatsen på Rogberga kyrkogård. Foto: SOPHIE TORREALBA
läs mer +
... om sorg: www.svenska kyrkan.se/sorg
... om begravning: www.svenska kyrkan.se/ begravning
◗ Mer information och checklistor från Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten: www.efter levandeguiden. se
Att ankra
Livet bygger egentligen fullt ut på hoppet, från dess början till dess slut. Vilka föräldrar hoppas inte på det bästa för sitt barn. Vi hoppas en massa under livets gång och vid livets slut tänker många kring vad man kan hoppas på efter döden, både för de som gått före och för en själv. Detta hopp när även den ”icke-religiöse”. En värld utan hopp är tomhet.
Hoppet finns med oss överallt, i varje situation. I begreppet hopp finns i regel en djupare mening. En önskan om en hjälpande kraft som leder, bär och älskar oss. Det hopp som många av oss kallar Gudstro.
Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den helige andes kraft (Romarbrevet 15:13)
Tro, hopp och kärlek. Tre ord som hör ihop. De kan synas banala och har använts slarvigt ibland, men är så viktiga, kanske några av de viktigaste ord vi kan bära med oss.
Livet är ju rörigt och rörligt ibland, man behöver något som håller fast mot det som är viktigt.
Jag tänker på hur jag inför en operation greppade efter det där ankaret, hoppet om att allt skulle gå bra. Bad och när jag rullades ner mot operationsenheten nynnade jag på sången I dina händer. Plötsligt infann sig lugnet hos mig och jag kunde känna tro hopp och kärlek som en treenighet som bar mig och som ankrade mig.
TRO ÄR FUNDAMENTET, i alla fall för mig. Något stabilt att stå på, luta sig mot, förlita sig på. Gud finns där, för dig och för mig, till tröst och till ledning. Hoppet liknas i symbolkonstellationen vid ankaret
Vägglampett i mässing med symbolerna för tro, hopp och kärlek av arkitekt Lars Israel Wahlman.
som grundar mot fundamentet. Livet är ju rörigt och rörligt ibland, man behöver något som håller fast mot det som är viktigt. Familj, målsättning, sammanhang. Alla behöver vi ankra mot det som ger trygghet och en gnutta stabilitet. I botten och djupet kan vi likt fartygen finna fäste med ankaret, hoppet.
Hopp att kunna rädda miljön, som vi handskats rätt vårdslöst med.
Hopp för våra nära och kära, att de ska finna lagom mått av stabilitet och spänning men framför allt hälsa och helhet i livet. Detta gäller inte minst de unga idag, som behöver laddas med mycket hopp inför framtiden. Ankra mot Vår Fader. Då kan du också få uppleva friden och lugnet trots oron runt omkring.
OCH KÄRLEKEN… DEN bör finnas som syret i luften vi andas, kärleken till vår nästa, till natur och miljö. Men inte heller den är självklar, den är svår ibland. Liksom luften är den förorenad. Vi är människor, vi känner avund, illvilja, ibland avsky. Cynikern kan skratta åt ordet kärlek och avfärda det som fjolligt trams. Egenkärleken, och då menar jag inte den sunda självtilliten, kan ibland växa oss över huvudet. Det finns en bibeltext som är fantastisk och som lyfter kärleken som vår väg framåt, på det sätt som ÄR äkta kärlek. Första Korinthierbrevet 13. Läs hela det kapitlet. För mig är den texten ”magisk”. Texten avslutas:
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Meningen med livet undrar vi ibland över. För mig vacklar ibland tankarna kring det, man känner sig ofta liten och som ett gruskorn i en öken. Men kanske är det så enkelt eller svårt som att vara en bärare av tro, hopp och kärlek till sina medmänniskor. Att hjälpa dem ankra!
Birgitta ”Titti” Sunnqvist Församlingsbo
TILLSTÅND KÄKPARTI
SKYLDIGHET SES KRÄSEN MATEN
SKA HELST VARA TORR
DISTRAHERA
FÖRLORADE FOTFÄSTET
MODERN TEKNIK
SES UPPÅT VÄGGARNA YTMÅTT
OOLONG HÅLGÖRARE INSATSER VÄGER LÄTT
ODLAD MARK BENDEL
GÅ PÅ NÅGONS NERVER
ANGELÄGENHET
GRÄNSOMRÅDE
REKLAM FÖRST RAMSA
OSTMASSA STÅR FÖR NOTAN
RÖR SIG SNABBT
VARSÅGOD
◗ Lös korsordet och få fram meningen i de färgade rutorna. Lycka till!
SKRED TILL VERKET
ÄTA FRÅN MARKEN ÄNGEL
ÖPPNA ARMAR ANVÄNDER ÅROR
SLÅ KLACKARNA I TAKET
MATERIEPARTIKEL
KASTA UT ? MED BADVATTNET
BLÅSA FRAM LJUD
SEGRARE
POWERNAP
KOMMA UNDERFUND MED
PERIOD
SOCKERKORN
VANLIG FRÅGA EFTER SO
RÖSE
PRONOMEN
SVAGARE ÄN PARFYM
PRATA I NATTMÖSSAN
SNURRAR RUNT
BIBLISK HUSBÅT
KISEL
FISKENÄT EN TRÄDGÅRD ÖSTERUT
HÄRD SOM ÄR GULD VÄRD
BELÅTNA GRÖNT VARA CHEF FÖR GREKISK Ö
SÄTTER KANSKE ARG FOTEN
ÅTER KORT
ÖMKLIG
BATTERI
HAR PÅ KÄNN
INGA VISOR UR VÄGEN!
DANSK FÖDA
Foto: EGAL/ GETTY IMAGES ... önskar vi alla korsordslösare.
Hoppet överger dig inte
Jag hoppas verkligen att ...”
Hur många gånger har du inte uttalat dessa ord, i ett prekärt läge där utgången kan vara av avgörande betydelse, eller i ett läge där din önskan gagnar en medmänniska som behöver ditt stöd, din tröst. Att hoppas är att knyta tilltro till något önskvärt, något du vill åstadkomma.
Jag önskar att du som läser detta hyser hopp om framtiden, också om du befinner dig i en utsatt situation. Att ingjuta hopp hos din medmänniska, att med tröstens förtecken söka ge tro, är ett beteende, en samtalsform, som vill ge hjälp att överbrygga svårigheter, att byta hopplöshetens mörker till det ljusa som hoppet kan bringa.
”Jo, tack, vi lever på hoppet!”, är ett svar man ofta får på sin spontana, artiga fråga om medmänniskans hälsotillstånd.
WIOLA ISAKSSON, I Livets mening och mål, under rubriken Sången:
”Och in i drömmens ljusa värld jag fördes, där hörde jag en sång så underbar. En sång, som ej av några missljud stördes, ty varje röst var helgad, ren och klar.
Då kände jag igen de sköna orden från psalmen som vi sjöng i Herrens hus, men aldrig, aldrig någon sång på jorden jag hörde sjungas med så härligt brus.”
Hoppet för oss kristna är en slags belöning och tröst, dock ofta prövad, testad; hur stark är din tro?
Foto: LIUDMILA CHERNETSKA/ GETTY IMAGES
Hopp, som vi människor bär som en mental gåva, en ljus bild av en skenbar framtid, kan för många ge värdefulla utsikter i en i övrigt dyster och grå framtidsvision. Hoppet för oss kristna är en slags belöning och tröst, dock ofta prövad, testad; hur stark är din tro? När din medmänniska tappar sitt hopp kan hon även förlora tron på framtiden, ljus och lockande. Hoppet testas, prövas. Hoppet bidrar till viljan att leva. Utan hopp blir vardagen grå, utan mening, utan livsglädje. Hoppet överger dig inte! Hopp är förväntan.
ATT I ANDAKTEN känna lugnet och ron är en tillgång, en förutsättning för hur livet gestaltar sig; relationer till avsnitt ur texterna i bibeln som vi hör kan omsättas till verklighetens vardagliga gråa eller till helgdagens ljusa mönster. Det ges hopp, uppmuntrande, förväntansfullt och med ljusa framtidsperspektiv. Utan hopp lever vi ett armt liv. Hoppet överger dig inte!
Ingemar Ström, församlingsbo
Då är du med och bidrar till att kyrkan kan fortsätta vara en värdefull mötesplats för barn och familjer.
För mer information, se svenskakyrkan.se