Bazar Masarin Läsa 2017 by Bazar Masarin

ISSN 2002-1585

©Mari Kanstad Johnsen

LÄSA

November 2017

Innehåll

äsa

Anne-Marie Körling: Värna det positiva mötet med böckerna

Lena Kjersén Edman: Ge inte upp, ge inte upp, Herr Dostojevskij!

Anne-Marie Körling: Gillar vi det pojkar läser?

Bodil Alvarsdotter: Mitt liv som Gerillaodlare

Britta Stensson: Annemarie & Ellen - högläsning av Louis Lowrys bok

Angelica Öhrn: Gulliga kattungar

Jenny Edvardsson: Att dela läsupplevelse

Peter Birgerstam: Skriva lättläst - en utmaning som lockade Katarina

Jessica Mellgren: När boken vidgar vår värld

Karin Eggert Kraft: Intervju om Bokstart

Annika Lundholm Moberg

Mari Kanstad Johnsen

Clara Dackenberg

Jenny Edvardsson: Samtal i Bokmässans vimmel

Jenny Edvardsson: Planeter i krock, hyttetoaletter & östrogen

103

Angelica Öhrn: Lin Hallberg

105

Jenny Edvardsson: Gudrun Skretting

107

Jenny Bjerner: Lisa Lundmark & Charlotte Ramel

109

Frida Andersson: Lena Ollmark & Per Gustavsson

111

Jennie Aagesson: Angie Thomas

Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström I redaktionskomittén: Jenny Edvardsson

Bazar Masarin: LĂ¤sa

Värna det positiva mötet med böckerna Text: Anne-Marie Körling

arn gör som vi gör. Inte vad vi säger till dem att göra. Därför är det viktigt att samtalen om det vi läser pågår där vi är. Vi ska rikta oss in i böckerna och berätta om det vi läser. När vi talar om något vi läst under middagen hör barnet och tonåringen oss berätta om det böckerna innehåller och vad vi som föräldrar tänker om det. De får ta del av litteraturen genom att vara på samma plats som en läsande och berättande förälder. I alla situationer berätta att vi läser. Och så ofta vi kan högläsa för våra närmaste därför att det som böckerna berättar är för oss och för gemenskapen. Men kanske att vi gör högläsningen till något för svårt och för högtidligt? Vi kanske föreställer oss hur det ska vara när vi läser eller har minnen av lässtunder där man satt stilla och tyst. Våra föreställningar om hur vi vill att det ska vara när vi läser tillsammans brukar göra oss en aning stränga. Det ska vara på ett visst sätt när man läser högt. Barn och unga som inte är vana vid högläsning vet ännu inte vad det är att lyssna och vad det är som ska äga rum. Redan som treåringar fick de lära sig att om man inte satt still fick man inte vara med utan fick göra annat än att lyssna. Vägen till boken blev därför en aning längre. I årskurs ett fick eleven höra att boken var för lätt eller för svår och upplevde att

boken bedömde läsarens förmåga snarare än läsarens intresse. I årskurs fyra är böcker inte längre intressanta. Den grupp vi oroar oss för och som vi inget hellre vill än att de ska läsa, åtminstone en bok, är redan vana vid att när det kommer till böcker kan det bli problem. Det är en lång rad med erfarenheter av möten med böcker som hindrar läsaren från att fortsätta läsa. De som kan de koder som krävs för att lyssna och läsa uppför sig som högläsaren vill och önskar. Treåringen som hoppar högt när boken berättar om hur det är att hoppa högt deltar i boken men bryter ordningen. Sjuåringen som älskar kartböcker måste få fortsätta läsa kartböckerna och uppleva att hans läsval gör oss intresserade av det han är intresserad av och eleven i årskurs fem som tappat lusten till böcker måste få återknyta och reparera det som gått fel och det som skapat en sårad läsare. Och vägarna till mötet med böckerna måste åter bli ett möte som omsluts av nyfikenhet och visat intresse. Föräldrarna som berättar för varandra om böckerna de läser och barnen som lyssnar till det som sägs får möjlighet att lära sig om att vuxna läser för att de vill och för att de kan. Utan stora gester verkar de som förebilder för den blivande läsaren. Det låter om böckerna som vuxna berättar om. De läser för att de tycker om att läsa. Det läsintresset går att låna.

Bazar Masarin: Läsa

GE INTE UPP, GE INTE UPP, HERR DOSTOJEVSKIJ! Text: Lena Kjersén Edman

n femtonåring, säger språkforskarna, måste kunna 50 000 ord för att hänga med bra i skolan. 50 000 ord motsvarar nio nya ord varje dag från födseln. Eller ett nytt ord var 90:e minut. Det finns rektorer som lovar att äta upp en daggmask eller sova på taket - om deras elever läser 100 eller 200 böcker. Mantrat är ofta det ganska uppgivna: Det spelar ingen roll vad de läser, bara de läser. Litteraturläsningens betydelse för kritisk reflektion och självständigt ställningstagande, som det talas vackert om i kursplaner, överskuggas ofta i skolan av en ambition om stor textkonsumtion = många böcker och mekanisk färdighetsträning från barnens tidiga år. (Därför finns

alla dessa trista gruppuppsättningar av läsa-lätt-böcker, anpassade för skolbruk). Men jag tror att det visst spelar roll VAD vi läser. Särskilt när vi är barn och unga påverkas vi av det vi läser. Jag kommer nu att tänka på skådespelaren Allan Edwall, han som kanske är mest känd som Emil i Lönnebergas pappa. Under sin uppväxt läste Allan böcker om buspojken Bill och en del äventyrsböcker, men det var mycket roligare att sparka fotboll. När han var tretton år fick Allan av någon vuxen Anteckningar från ett källarhål av Fjodor Dostojevskij. Pojken Allan läste storögd, andfådd och skakad denna berättelse i jag-form. Sedan skrev han i ett brev till Fjodor Dostojevskij: ”Allt kommer att bli bättre. Ge inte upp, ge inte upp herr Dostojevskij!”

Bazar Masarin: Läsa

De böcker som vi läsglada vuxna rekommenderar (för det tycker jag att vi ska göra) dem som är yngre än vi själva ska vara värda den tid det tar att läsa/lyssna på dem. Lustens, längtans, fantasins, äventyrets och medkänslans böcker. Kanske en klassiker? Den italienske författaren Italo Calvino har definierat en klassiker som en bok som aldrig har upphört att säga det den har att säga. Klassiker brukar erbjuda bilder att tänka med, ord att bita i, könsroller och klassperspektiv att brottas med, naturskildringar att gäspa över samt glada fnitter och oändliga tårefloder. 5

Eller kanske Janne Lööfs senaste bilderbok? Eller kanske en serie av Liv Strömquist? Varför ska just skönlitteratur dominera i svenska, skolans viktigaste ämne? Handlar det om kulturarv? Om språkträning? Om tanketräning? Om inlevelseträning? Om lust? Om tröst? Svar: Ja! Ja! Ja! Ja! Ja! Ja! Det är också avgörande HUR vi läser. Och för vem eller med VEM. Finns det någon som jag - vare sig jag är två år eller tjugotvå år - kan diskutera min läsupplevelse med? Det måste det finnas, annars blir det outhärdligt ensamt.

Visst är det viktigt att barn och ungdomar ofta får möjlighet att läsa stora mängder väl skriven text. Men jag kan inte se någon poäng med att barn och ungdomar ska läsa just och enbart skönlitteratur för att träna den mekaniska läsförmågan. Det kan de väl lika gärna träna på mjölkpaketen eller tvättmaskinsmanualen eller tv:s textremsor eller datorn eller en faktabok. Kanske rentav faktaboken körkortsboken? Skönlitteraturen är större än enbart ett medel för lästräning i mängd. Nej! Läsning av skön litteratur är, när litteraturen och läsningen är som bäst: samtal, snuttefiltar, svärd (eller kanske yxor). Stora upplevelser. Missar vi detta, så missar vi poängen. För den skönlitteräre författaren är liksom den hängivne läraren, skolbibliotekarien, barn-och-ungdomsbibliotekarien - de unga läsarnas 1) vägvisare, 2) samtalspartner, 3) underhållare och 4) magiker.

Tänk att dagligen i sitt arbete få möta konstverk av sådana artister som - jag tar några i bokstavsordning - Lena Andersson, Anna Bengtsson, Gunilla Bergström, Eva Eriksson, Gunna Grähs, Fibben Hald, Anna Höglund, Pija Lindenbaum, Eva Lindström, Jan Lööf, Sven Nordqvist, Jockum Nordström, Pernilla Stalfelt, Anna-Clara Tidholm. Och många fler! Den moderna bilderboken är en kulturskatt som står nära både poesi, drama och seriekonst. Den kan vara mångtydig och är inte så sällan utmanande för vaneseendet. I högstadiets och gymnasiets bibliotek är det alldeles för ovanligt att man hittar mästerverk av konstnärer som Gunna Grähs eller Jockum Nordström. Alltför sällan används där bilderböcker som kunskapskälla, som estetisk njutning eller som underlag för boksamtal. Detta sker också alltför sällan: Att i samarbete mellan biblioteket, ämnet svenska och ämnet bild bjuds elever in till en tävling där de, två och två, får teckna, måla eller fotografera ett nytt bokomslag till en gammal klassiker. I varje dunkelt bokmagasin brukar det finnas böcker som ingen lånar. Inte för att de är dåliga - men därför att de ser så trista ut. Om klassiker av Jules Verne, Edgar Allan Poe eller Maria Gripe (med oattraktiva pärmar) på så sätt får nya djärva och lockande visuella omslagsförpackningar får de kanske komma upp i ljuset och blir lästa - det är en effekt av ett ungdomligt bildskapande. En annan effekt är att de ungdomar som tillsammans har tänkt ut och ritat/målat/fotograferat omslagsbilden har samtalat med varandra under arbetets gång om bokens intrig, tema, tid, miljö, huvudpersoner. De har, just det, BOKSAMTALAT!

Högläsning Att läraren högläser regelbundet är lika viktigt på högstadiet som i förskolan. Och den bok som läraren läser ur ska vara vald med omsorg. I klassrummen ska det också erbjudas en god och lugn läsmiljö och regelbunden lektionstid då elever och lärare ägnar sig dels åt högläsning, dels åt ostörd tyst läsning, dels åt boksamtal. Om bibliotekarien blir smått berömd för att hen är en sådan fantastisk högläsare så bör det rendera löneförhöjning. Att det på både skolor och bibliotek förekommer högläsning av lyrik - via högtalare - är en självklarhet. Kanske vid speciella tillfällen. Eller kanske varje fredag eftermiddag. Inför helgen. Bilder Den yrkesgrupp som är mest kunnig när det gäller nyskapande svensk bildkonst måste vara förskollärarna! 6

Bazar Masarin: LĂ¤sa

Gillar vi det pojkar läser? Text: Anne-Marie Körling - Det funkar inte med sagor, säger pappan. Han vill inte lyssna till berättelser. Han vill bara ha faktaböcker. Hur kul kan det bli att läsa en bok om hur en traktor funkar?

fta säger vi att pojkar inte läser. Ofta utan att fråga dem om de läser, vad de läser och när de läser. När vi säger att pojkar inte läser handlar det om att pojkar inte läser det vi vill att de ska läsa. Det vi räknar till böcker att läsa inkluderar inte det pojkar läser. Och så förenklar vi det med att säga att pojkar inte läser. Vi drar därmed ett streck över vad de läser och att de läser. Problemet med pojkars läsning är att vi vill att de ska läsa skönlitteratur. Men de vill läsa om traktorer och om hur det är att vara en astronaut. Det är inte så mycket känslor i böcker om traktorer eller centrifugalkrafter vilket gör att vi inte kan leva oss in i högläsningen. Femåringen älskar böcker som handlar om fakta. Fakta om fladdermusen. Problemet är att vi inte gör det. Vi som vill ha handling, känslor och lösningar som kommer med försoning och därmed en 8

punkt för dramat vi dragits in i tycker inte att bussmotorer är grejen. Och som allt man läser betyder böckerna att något kan rubbas och något kan utvidgas. Att låna intresse av femåringens faktaintressen och följa med in i äventyret som femåringen njuter av är att få tillgång till en värld som inte är varken bekväm eller bekant för en själv. När man gör det får man syn på den andre och kan uppskatta boken genom den som är intresserad av den. När man lånar intresse av andra blir det också möjligt att låna ut intresse för det man själv är intresserad av. Man ger och tar. Det handlar om acceptans för vad läsaren tycker om att läsa men inte se ner på det, eller förringa en sådan läsning, tvärtom också uppmuntra den. Det gör att läsintresset underhålls. Och skapar också en möjlighet för sagan. Vi skapar därför inte konflikter utan vi förhåller oss öppna för vad böckerna kan berätta, oavsett vad de berättar. Böcker berättar och vi lockas till dem genom att de berättar. Det skapas inga antingen eller utan både och. Och egentligen … vi behöver inte dela upp böckerna som de och de andra. Vi kan läsa olika böcker och läsa för alla barn.

Bazar Masarin: Läsa

Mitt liv som

Text: Bodil Alvarsdotter ag känner igen honom från TV. Han har skaffat mustasch sedan jag senast såg honom, annars är han sig lik. Han frågar vem som är barnbibliotekarie och jag presenterar mig. Snart vet jag hans ärende. Han är förtvivlad. Förtvivlad för att hans barn inte läser skönlitteratur. Läsning är ju nyckeln till ALLT menar han. Barnet har inga läsnedsättningar, utan bara ren och skär olust. Han vill ha min hjälp och vi bokar en tid. Jag har mött detta hos många föräldrar. Oroade och ibland uppgivna, för att deras barn inte läser. Deras önskan är förstås en häxbrygd eller annan snabb lösning på problemet och visst ser de lite lättade ut när de lämnar biblioteket påfyllda med pepp och en trave böcker under armen.

Men lusten till läsning är inget en plockar fram ur rockärmen. Det kan stå berg i vägen för läslust och dessa berg lyfter en ensam barnbibliotekarie inte bort med pepp och boktips. Jag önskar att det hade varit så lätt. Molnen drar snabbt över oktoberhimlen den morgonen de kommer till biblioteket, en timma innan vi öppnar. Hans dotter är 12 år och ett huvud längre än jag. Ansiktet är spänt och hon har en liten rynka mellan ögonen. Hon vill inte vara här. Hade hon kunnat teleportera sig långt bort från biblioteket så hade hon gjort det.

m gerillaodlare

Bild: ÂŠMark Squire

Bazar Masarin: Läsa

”

Ibland tar

oss ett allde Vi är inga m snarare lite re, om jag få metaforisk. vi kanske ald upp, vi sköt ande planto att göra träd bästa av pla vi oss åt en ling i raka ra kanske vi så fattig plats, kommer åt. Och visst sp även om de

Jag försöker ändå gå in i det där samtalet med en ambition att inte vara den där jobbiga vuxne och jag ställer ganska ”mjuka” frågor för att komma åt vad hon gillar, rent allmänt i livet. Hon tittar ut genom fönstret. Pappan svarar. Jag ställer en ny fråga, försöker få ögonkontakt, hon tittar ut, pappan svarar. Jag sitter där bakom en bunt böcker och försöker få igång nånting. Jag tar till de gamla vanliga läsfrämjande fraserna: ”Du har nog inte hittat rätt bok ännu”, ”Du kanske ska prova ett annat sätt att läsa”, ”din pappa kanske kan högläsa för dig”. Pappans ögonbryn far i taket efter det sistnämnda och han försöker se entusiastisk ut medan dottern härmed är helt bortom räckhåll. Hon spänner blicken i en av takåsarna där utanför och släpper inte taget.

Jag ville skrika i en kudde efter det där mötet. Så kändes det. Detta med att jobba med att få barn att älska läsning. Suck. Både jag och pappan insåg ju att jag inte hade nått fram, att det inte skett några mirakel, utan att hans dotter skulle fortsätta stirra ut genom fönstret. Klart att jag kände mig som en misslyckad missionär. Men jag kände mig också arg på den där pappan som utsatte sin dotter för det där biblioteksbesöket, samtidigt som jag kände respekt för hans engagemang och någon slags förståelse för hans handling. Men vad vet jag egentligen om den där pappan och dottern? Jag vet ingenting om deras relation eller varför hon inte vill läsa. Det kan finnas tusen anledningar och ligga på ett plan där en inkallad barnbibliotekarie inte har en chans. 11

r vi läsfrämjare på eles för tungt ok. missionärer. Vi är som gerillaodlaår lov att vara lite Vi sår frön som drig får se växa ter de redan växorna och försöker dgården till den atser. Ibland ägnar välplanerad odader, men ibland år på en näringsdär solen knappt

Jag går runt och plockar lite och när jag vänder blicken mot mellanåldershyllorna ser jag en gestalt stå där. Det nedböjda huvudet till trots, är hon minst ett huvud längre än jag. Kanske lite mer. Jag känner igen hennes profil. Håret har vuxit lite och faller ned över hennes ansikte. Jag ser boken hon håller i sin hand. Det är del två i en serie. Del två brukar betyda att en har läst del ett. Hon inte bara håller i boken, hon läser i den, stående vid hyllan, helt uppslukad. Jag vänder bort blicken, går åt andra hållet för att inte störa. Vissa arter av plantor måste få växa ifred.

pirar det där med, et tar tid

”

Ibland tar vi läsfrämjare på oss ett alldeles för tungt ok. Vi är inga missionärer. Vi är snarare lite som gerillaodlare, om jag får lov att vara lite metaforisk. Vi sår frön som vi kanske aldrig får se växa upp, vi sköter de redan växande plantorna och försöker att göra trädgården till den bästa av platser. Ibland ägnar vi oss åt en välplanerad odling i raka rader, men ibland kanske vi sår på en näringsfattig plats, där solen knappt kommer åt. Och visst spirar det där med, även om det tar tid. Typ. Jag ska avrunda detta med ett nedslag i biblioteket, kanske två månader efter pappan och dottern varit hos mig. Det är en ganska sen fredageftermiddag ett par veckor innan jul och jag är ensam bibliotekarie kvar på avdelningen. Barnfamiljer laddar för helgen med travar av bilderböcker och en del dröjer sig kvar för att läsa. 12

Bazar Masarin: Läsa

Annemarie och Ellen

två danska flickor hösten 19

Högläsning av Lois Lowrys bok Text: Britta Stensson

943

är vi lärare i klass 5 A skulle välja en bok att läsa högt fastnade vi för Den gyllene stjärnan av Lois Lowry. Boken bygger på en dansk kvinnas upplevelser och hågkomster av den tyska ockupationen under året 1943. Den amerikanska författaren Lois Lowry gestaltar hennes berättelse i en fiktiv form. Det är en spännande bok och den lyfter fram vikten av att våga ta ställning och diskuterar hur man som människa bör förhålla sig till sin medmänniska. Jag ser boken som en fortsättning på böcker som vi tidigare läst högt i klassen, som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jonatans ord ”Det finns saker man måste göra annars är man bara en liten lort” är ett viktigt tema i alla tre böckerna. Den gyllene stjärnan handlar om flykt – de danska judarnas flykt över Öresund från Danmark till Sverige för att undgå deportation och förintelse. Förintelsen var satt i system i Europa. Miljontals judar skickades till koncentrationsläger och död. Men i Danmark till skillnad från de andra ockuperade länderna i Europa (utom Bulgarien) reagerade många medborgare öppet mot deportationen av judarna och hjälpte dem att fly över Öresund. Vad var det som förmådde vanliga danska medborgare att förhålla sig annorlunda till judeförföljelserna än vad medborgarna i de andra europeiska länderna gjorde? Vad var orsaken till att så många danskar försökte rädda judarna trots att de utsatte sig själva för dödliga risker? Vilka ideal och tankar gjorde att de inte bara pratade utan gick från tal till handling? Kan vi lära oss något av denna historia? Sådana frågor ger boken anledning att diskutera tillsammans med eleverna. Men inte på ett allmänt abstrakt sätt utan våra samtal och våra reflektioner utgår från en konkret berättelse om två danska familjer och det som händer dem under en vecka i september 1943.

Bazar Masarin: Läsa Min text är ett försök att berätta om och gestalta en läsning av Den gyllene stjärnan tillsammans med eleverna i vår femte klass i Angered Göteborg. Vi ska ha klart för oss att eleverna som lyssnar till berättelsen inte vet något om de danska judarnas framtida öde. Bokens litterära gestalter och de lyssnande eleverna står lika öppna inför och ovetande om vad som ska hända. Elevernas läsning är en annan än vår. Men många av de lyssnande eleverna har till skillnad från de läsande lärarna direkta eller indirekta erfarenheter av krig och flykt. Vi läser boken i september. Och allt eftersom vi läser inser vi att bokens händelser också utspelas i september, fast 1943. Löven börjar falla i Angered liksom i Köpenhamn. Fredagen den 28.e september kommer ordern från Tyskland att verkställa uppsamlingen och deportationen av judarna.

omkring oss och hjälpa oss att begripa och fördjupa ett samtal kring angelägna frågor? • Kan skönlitteraturen hjälpa oss att förstå oss själva på ett djupare sätt? • Kan skönlitterär läsning hjälpa oss att utveckla den estetiska förmågan – glädjen över språket och formen och förmågan att se innehållets betydelse för formen och tvärtom?

Att läsa skönlitteratur – ett demokratiskt projekt? När vi som lärargrupp i augusti förberedde läsningen av boken läste vi också Magnus Perssons bok Varför läsa skönlitteratur, i synnerhet de kapitel som bygger på Martha Nussbaums tankar om kreativ fantasi, demokrati och kritisk läsning. Magnus Persson förespråkar en läsart, ”kreativ läsning”, som innebär att den ”naiva” upplevelseläsningen kombineras med kritisk närläsning. Vi ställde oss frågor som: • Kan litteraturläsning utveckla våra elevers förmåga att tänka och förstå, liksom deras förmåga att föreställa sig hur människor lever som har det annorlunda än vi? • Kan läsningen fördjupa den empatiska förmågan inte bara vad gäller bokens karaktärer, utan också i det verkliga livet?

Vi var två lärare som skulle undervisa i klassrummet. Vid vår läsning av Den gyllene stjärnan försökte vi skaffa oss en ingång och ett förhållningssätt till texten. Hur förhöll sig vår lärarläsning till de frågor vi ställt och hur skulle vi använda denna läsning i arbetet tillsammans med eleverna? Lois Lowry bok handlar om Köpenhamn och om en dansk familj, familjen Johansen. I familjen finns tre döttrar (den äldsta Lise dog under oklara omständigheter vid ockupationens början1940). Kvar är Annemarie 10 år och Kirsti 5 år. De bor granne med den judiska familjen Rosen med dottern Ellen, 10 år. Den judiska familjen ska just fira sitt nyår (Yom Kippur), då de får höra att tyskarna krävt en förteckning över den judiska församlingens medlemmar. Tyskarnas avsikt är att snabbt samla upp och deportera alla danska judar. Familjen Rosen måste fly. Familjen Johansen bestämmer sig för att låta Ellen, den judiska flickan få bo hos dem. Det är natt och familjen väcks av ett bankande på dörren. Tyska gestapoofficerare kommer in och söker efter familjen Rosen. Ellen sover tillsammans med Annemarie i Annemaries rum. Vi läser boken högt. Författaren Francis Spufford menar att lyssnandet till en berättelse är en social handling. Den som läser högt är mellan-

• Kan skönlitteraturen vara en väg att granska det samhälle som vi har runt 15

handen mellan texten och lyssnaren. När jag som lärare läser högt gäller det för mig att hantera detta att vara mellanhanden på ett ansvarsfullt sätt. Elevernas ord och tankar är ofta inte färdiga – de kan vara något på spåren, som ett frö som gror och kanske spirar. Tankar som ännu inte har formulerats klart måste jag ta på allvar. Eleverna måste få ”provprata”, som Stina Oskarsson säger, det vill säga pröva en tanke. Som lärare måste jag vilja och orka kliva in i elevens tankevärld. Varje tanke behöver inte vara färdigformulerad. Det gäller att med öppet sinne undersöka vad den andres tanke bär med sig för möjligheter. Tillsammans och samtidigt har klassen genomlevt nazisternas bankningar på dörren och förfärade har vi varit med om tyskarnas jakt på judar i fiskesamhället Gilleleje samtidigt som vi känt hoppet tändas i mötet med danskar som det går att lita på, danskar som vågar gå emot ockupationsmakten och göra det som de ansåg krävdes av dem. Den gyllene stjärnan är en bok som många av barnen i klassen nog inte själva skulle välja att läsa. Den kräver en del av sin läsare, vilket till en början skapar ett visst motstånd. Boken handlar om en tid och en miljö som är främmande för eleverna. Päivi, en av eleverna, säger: ”Det är inte en sån bok som jag skulle läsa om jag läste själv.” Men trots det är hon tongivande i samtalen. Här handlar det inte om att träna läsning, utan om läsning som en grund för upplevelse, samtal och reflektion. De elever som inte själva har så lätt att läsa och de elever som har svårt att gå in i den fiktiva världen kan med hjälp av den gemensamma läsningen och samtalen komma in i och vara med i upplevelsen och samtalen. Dessa barn blir ju ofta hänvisade åt förenklande ”läsa-lätt”-böcker. Nu får de möjlighet att reflektera och samtala med klasskamraterna kring frågor som berör. Även om boken handlar om en tid som ligger 70 år tillbaka i tiden ligger dess tematik nära

de elever som vi läser för. Jag tror på högläsning som ett sätt att skapa en gemensam upplevelse, där samtalen får en naturlig plats. Därmed öppnas språket i klassrummet ut mot världen. Nya världar och erfarenheter träder in och tar över det ofta inskränkta och fyrkantiga klassrumsspråket. Högläsningen fungerar också som en modell för elevernas egen tysta läsning. Jämsides med läsningen av Den gyllene stjärnan har eleverna befunnit sig i läsecirklar där varje grupp läser och samtalar kring en gemensam bok. Den här gången har det varit skönlitterära böcker som behandlar andra världskriget. Det modellerande och de gemensamma samtal som eleverna är med om under högläsningen fungerar som modell för arbetet och samtalen i den egna cirkeln. Högläsningen och läsecirklarna har också en social roll. Eleverna får känna hur det är att läsa med vänner, att lära känna sina klasskamrater genom de böcker man läser och genom de samtal man för. De får också erfarenhet av att bygga kollektiva tolkningar. Kreativ läsning Som jag tidigare nämnde ville vi i vår läsning använda oss av den läsart som Magnus Persson kallar kreativ läsning, det vill säga att kombinera upplevelseläsningen med närläsning. Vissa kapitel läser vi tvärs igenom för att kunna gå in i berättelsen och dess värld med hela oss själva, med både känsla och tanke – följa med in i händelserna och knyta händerna i spänd oro för hur det ska gå. ”Läs ett kapitel till, så vi får se hur det går.” Vi vill att eleverna ska stiga in i den fiktiva världen och vi vill vara där tillsammans. Ibland återvänder vi och gör närläsningar. Ibland får eleverna kopior av korta viktiga avsnitt ur texten, som vi tidigare läst högt, för att diskutera med en kamrat och sedan samtala om i hela klassen. Samtalen finns hela tiden med, ibland initierade av en elev, ibland av en vuxen. 16

Bazar Masarin: Läsa Högläsningen är kopplad till samtal, samtal i hela klassen, samtal två och två under läsningens gång, och då och då samtal i små grupper. Den ena elevens tanke kan väcka en ny tanke hos någon annan som kanske i sin tur utvecklar den första tanken ett steg till. Vi försöker skapa ett spänningsförhållande mellan naiv och kritisk läsning. I närläsningen vill vi visa eleverna att man för att förstå mer kan behöva stanna upp i läsningen, fundera, prata och kanske vända tillbaka i texten. Hur hanterar man en text som inte är kronologisk, som innehåller tillbakablickar och rör sig fram och tillbaka i tiden? Hur gör vi för att knyta ihop sidoberättelserna med huvudhandlingen till en sammanhängande helhet? Vilken roll spelar sidoberättelserna för helheten? Vilka röster hör vi inte? Finns det i texten dolda passager som vi tillsammans kan försöka dyrka upp? Finns det detaljer som betyder något större och annorlunda än det som vi först ser? På så sätt fördjupas läsningen och plötsligt diskuterar vi begrepp som metaforer och symboler. Tillsammans skapar vi textens värld. Vidare vill vi ge eleverna insikt om att en bok utöver själva intrigen även består av idéer samt av moraliska och existentiella frågor. Tillsammans funderar vi och prövar våra tankar; vi omvärderar, reflekterar och problematiserar den egna läsningen. Martha Nussbaum talar om narrativ fantasi. Med det menar hon förmågan att kunna föreställa sig och gå in i människor som är annorlunda än vi och som lever under andra betingelser. Vi vill att eleverna ska gå i huvudpersonernas skor, men även kunna ta av sig dem. Inte bara ta på sig huvudpersonens skor utan också bipersonernas för att kunna skifta perspektiv och på så sätt pröva olika sätt att tänka och tolka ett skeende, ett problem eller en tanke. Och att ställa frågan: Var finns jag i allt detta? Vem är jag? Hur tänker jag? Hur skulle jag handla i detta läge? Här gäller det att kombinera inlevelse och 17

distansering. Tanke och känsla förutsätter och berikar varandra. Vi vill utveckla, som Martha Nussbaum säger, känslans skärpa och tankens inlevelse. Berättelsens hörnstenar Vad gör man i början, mitten och slutet då man läser en bok? Under läsningen av de första kapitlen arbetar vi med olika sätt att ta oss in i texten för att sedan utveckla och följa bokens idéer och teman. Vi börjar med att gå in på några av berättelsens hörnstenar – platsen och hur den förändras, karaktärerna och deras utveckling. Vi befinner oss i Nørrebro i Köpenhamn. I bokens början är det en plats med caféer, butiker, barn och vuxna som promenerar, cyklar och leker. En mamma går gatan fram med sin barnvagn. En god och harmonisk plats som hastigt förändras till något hotfullt då tyska soldater dyker upp i gathörnen, då det kommer upp skyltar med hakkors på de judiska butikerna, som överges efter hoten från tyskarna. Hur platsen skildras, vilka ord och detaljer författaren använder, spelar roll för den stämning och den känsla hon vill bygga upp. Vi lägger märke till detaljerna och hur de förändras, vi gör inferenser och tolkningar då vi utvecklar vår förmåga att gå in i föreställningsvärlden. En annan plats är Gilleleje på norra Själland. Även där förändras miljön kring den trygga gården med sina dignande äppelträd till något hotfullt när tyska soldater dyker upp i skogar och på vägar för att hejda judarnas flykt. Boken slutar med freden 1945. Men mycket är förändrat. Peter, den unge motståndsmannen och Lises (Annemaries storasyster) fästman arkebuseras alldeles före krigsslutet. Den judiska familjen Rosen har av fiskaren Henrik (Annemaries morbror) räddats till Sverige. Annemarie och Kirsti, de båda systrarna är när kriget är över desamma men ändå inte. Erfarenheterna de gjort har präglat dem. Det är många frågor vi ställer oss.

Varför bestämmer sig familjen Johansen att med risk för sina egna liv att rädda Ellen och hennes föräldrar? Varför skeppar morbror Henrik natt efter natt judar över till Sverige i sin fiskebåt, trots att han vet att upptäckt kan leda till döden? Och Annemarie, hur vågar hon att i den tidiga svarta morgonen skynda genom skogen med det viktiga tecknet i sin matkorg till fiskebåten med de gömda flyktingarna? Vi skapar visuella karaktärskartor – samlar på information om karaktärerna och deras möte med ockupationsmakten. Ju mer vi läser desto mer information får vi som tvingar oss att tänka om. Det som vi till en början tror, de inferenser och förutsägelser vi gör, kanske inte alls stämmer då vi får reda på mer. Karaktärerna är inte endimensionella. Hur de reagerar då de möter svårigheterna är inte förutsägbart. Vilka drag ser vi hos huvudpersonerna, vilka är deras önskningar och motiv, hur reagerar de på svårigheterna och vad händer med dem i denna kris och hur förändras våra idéer om dem? Vi följer dem inte bara längs med bokens handling utan vi begrundar också det vi i sidoberättelserna får reda på om deras bakgrund. Vad betyder dottern Lises död för hur Annemaries föräldrar handlar? Vad betyder Lises död för Peters allt djupare engagemang i motståndsrörelsen? Dessa kartor skriver vi till att börja med på papper men till slut finns de i vårt inre. Att gå från det konkret visuella till det inre är en viktig väg i läsutvecklingen.

in sig i varandra. Vad händer i Annemarie personliga liv och vad har hennes personliga liv för samband med det som händer historiskt under ockupationen? Tidslinjerna hjälper oss att fundera på hur tid och intrig samverkar. Eleven Hannah påpekar: ”Utan ockupationen och judeförföljelsen hade boken bara handlat om två flickor som gick till skolan och lekte och gick hem och gick till skolan igen. Det skulle vara som vi har det. Men dom här flickorna tvingas in i svåra situationer där de måste välja. Och när vi läser, är det som att vi är med i allt det svåra. När tyskarna tänker arrestera judarna blir det en del i Annemaries liv eftersom hon då räddar Ellen.” Hannah är något viktigt på spåren – att intrigen är motorn och att den hjälper oss att se författarens avsikt och budskap. Said, en annan elev, talar om vad som skiljer en faktabok om kriget från en roman: ”I en faktabok får vi veta att ockupationen börjar då och då och det och det händer. I den här boken får vi vara med om hur människorna har det, hur de upplever det hela. Vi får liksom gå i deras skor och vara med i deras beslut. Vi känner med.” Vi samtalar kring att det spelar roll vad familjen Johansen och fiskarna gör. Att familjen Johansen beslöt sig för att försöka rädda familjen Rosen bidrog till att förändra det historiska skeendet. Deras roll var viktig för viljan att rädda de 7000 judarna. Annemarie och hennes familj insåg kanske inte vad deras handlande betydde i det bredare historiska perspektivet. De gjorde bara det som de ansåg att situationen krävde av dem. Tidslinjerna hjälper oss också att hitta bokens röda tråd och få grepp om tidsförskjutningar och tillbakablickar och att förstå de olika små inskjutna berättelserna och deras roll för helheten. Boken utspelas under en vecka i september 1943 men de inskjutna berättelserna gör att boken spänner över fem år, från

Tidslinjer I en historisk roman finns det ofta ett historiskt drama mot vilket ett personligt drama utspelas. I Den gyllene stjärnan är ockupationen motorn i berättelsen. Det är den som huvudpersonerna hela tiden förhåller sig till. För att göra detta tydligt, gör vi två tidslinjer bredvid varandra, en över de historiska händelserna och en över Annemaries upplevelser, som också är bokens intrig. Här och var snirklar dessa två linjer 18

Bazar Masarin: Läsa 1940 till 1945. Vi diskuterar hur de olika berättelserna i boken passar ihop och hur de är delar i bokens helhet och budskap. Varje liten berättelse lägger något nytt till den stora. Storasyster Lises död 1940 ligger som en egen historia bredvid den egentliga berättelsen. Men utan berättelsen om Lise och Peter och deras engagemang i motståndsrörelsen skulle berättelsen förlora en dimension. Lise och Peter tog redan 1940 aktiv ställning mot ockupationsmakten. I boken möter vi således olika slags motstånd – det genomtänkta organiserade men också det vardagliga, där den enskilda människan plötsligt ställs inför frågan: ”Kan ni gömma vårt barn?”

Plötsligt säger Nur: ”Jag tror att Ellen är jude. För boken heter Den gyllene stjärnan och judarna måste bära stjärnor och Ellen blir ju stel av skräck då hon möter soldaterna.” Detta diskuteras och utvecklas vidare av eleverna. Kristian talar om olika symboler och att judarnas symbol är en stjärna. Ledtrådar, associationer och disparata kunskaper blir till ord och delar i skapandet av en helhet. Nästa gång vi möter den gyllene stjärnan är då tyskarna kommer in i lägenheten för att söka efter familjen Rosen. Ellen har en davidsstjärna runt halsen i en guldkedja. Annemarie fattar hastigt läget och rycker av Ellen halsbandet. Hon inser att stjärnan avslöjar att Ellen är jude. Innan dess har Annemarie inte funderat i termer av judar och icke-judar. Hennes handling är inte genomtänkt utan intuitiv – en handling som bygger på en sekundsnabb kombination av tanke och känsla. Denna sekund då Annemarie rycker av Ellens halskedja får konsekvenser för resten av livet för Annemarie, för familjen Rosen och för familjen Johansen. När tyskarna givit sig av från lägenheten utan att Ellen avslöjats öppnar Annemarie sin hårt knutna hand. Hon släpper davidsstjärnan och ser det intryckta märket efter den i sin hand. Eleven Cornelia säger: ”Nu är det som att Annemarie blivit jude. Om tyskarna ser att hon har halsbandet så kan hon komma i koncentrationsläger.” Nuha menar att det verkligen är ”som att Annemarie blivit Ellens livvakt. Nu är de systrar på riktigt. Och stjärntecknet i hennes hand säger att Annemarie bara måste hjälpa Ellen.” Vi möter stjärnan också i det sista kapitlet om freden. Annemarie plockar fram halsbandet ur gömstället och ber sin far laga kedjan hon ryckte sönder. Sedan

När vi läse med oss våra li Det vi läser a och transfo i vårt in

Stjärnan – en metafor När vi innan vi börjar läsa tittar på bokens framsida menar Diana att ”boken nog handlar om en stjärna som man kan hålla i handen, som är värdefull. Är det flickan som är stjärnan eller har flickan stjärnan som en amulett?” När vi läst första kapitlet och mött tyskarna i gathörnet frågar vi eleverna vad de vet om andra världskriget. De talar om Hitler och om judeförföljelse. Max säger att judarna måste ha stjärnor på sig. Vi funderar på vad ockupation betyder och tittar på kartan över vilka länder som ockuperats av Tyskland. Vi diskuterar begrepp som ransonering, motståndsrörelse, deportation, koncentrationsläger. Vi försöker sätta in de ord och begrepp, som är viktiga för förståelsen, i olika kontexter så att orden får djup och mening och kan överföras till andra tider, andra platser och andra händelser. Då vi samtalar kring de viktigaste karaktärerna och studerar hur händelserna och erfarenheterna förändrar dem och hur de förändrar händelserna sätter eleverna ord på flickornas olikheter. Harris säger: ”Ellen blir stel av skräck när hon möter de tyska soldaterna. Varför verkar hon bli mycket räddare än Annemarie?” 19

att ljuga heller. Men när det är så här så måste man ljuga.”

sätter hon på sig halsbandet och tänker bära det tills hon möter Ellen igen. ”Det är som våra vänskapsband” säger eleven Anna. ”Det finns ett band mellan Ellen och Annemarie.” Stjärnan som ett yttre tecken på att vara jude har i elevernas samtal blivit en symbol för vänskap och solidaritet.

Narrativ fantasi Vi ville också utveckla den narrativa fantasin. Därför försökte vi att med dramats hjälp gå in i olika karaktärer för att på så sätt byta perspektiv och gestalta de tomma rummen i texten. Boken är skriven i tredje person men det är Annemaries upplevelser som skildras. Det är hennes tankar vi får följa. För att få fler perspektiv gör vi dramaövningar kring tomma rum i texten. Ett exempel är de två mammornas samtal när Ellens mamma får reda på att tyskarna skaffat listor över judarnas adresser och att förföljelsen ska inledas under natten. Detta berättar fru Rosen för Annemaries mamma. Vad säger de till varandra? Vad tror de kommer att hända? Vad kommer de fram till att de måste göra? Eller vad tänker och pratar de båda tyska soldaterna om i gathörnet och hur upplever de situationen. Vilka är de? Mehrad tar i detta sammanhang upp att det verkar finnas olika slags tyskar. ”Tyskarna som klampar in i lägenheten verkar hårda och grymma medan de tyska soldaterna i gathörnet egentligen verkar vara snälla. När de ser Kirsti tänker de ju på sina egna barn.” Ibland spelar vi lärare upp scener – ibland eleverna. Någon gång tänker läraren högt – tar på sig Annemaries pappas skor och försöker gestalta honom genom att låta honom tänka högt i scenen där tyskarna kommer in i lägenheten för att leta efter den judiska familjen. Vad tänker han när han plockar fram fotot på den döda dottern Lise och vad säger han för att övertyga tyskarna om att fotot föreställer flickan Ellen? Vi prövar också att göra radiointervjuer genom att till exempel intervjua morbror Henrik 1945, då kriget är slut, för att höra om hans upplevelser då han förde över judarna till Sverige.

Vi bär med oss våra liv in i texten Allt medan vi läser och samtalar börjar elevernas egna berättelser komma. De har berättat hemma om boken vi läser. Päivi, som från början var så skeptisk, går hem och googlar på datorn för att få reda på mer. Då berättar hennes styvpappa om hur hans farfar hjälpt judar över till Sverige i sin båt. Max har fått höra om hur hans gammelfarmor flytt i en liten båt över Östersjön från Polen och Anna om hur hennes mormor ute på Styrsö tog emot flyktingar. Men vi får också höra om flykten idag, om flykten från kriget i Somalia och Syrien, om livet i det av Israel ockuperade Palestina och om hur det är att göra motstånd och vad det kan betyda. När vi läser bär vi med oss våra liv in i texten. Det vi läser absorberas och transformeras i vårt inre. En flickgrupp diskuterar vem de identifierar sig mest med. De flickor som har svåra erfarenheter och verkligen upplevt rädsla säger direkt: ”Ellen”. ”Jag skulle vara lika rädd som hon. Jag skulle känna mig feg men jag skulle tvinga mig att vara modig. Och Ellen var ju modig fastän hon var så rädd. Tänk då Ellen sa: Jag heter Lise Johansen när tyskarna frågade vad hon hette och hon sa det så att tyskarna trodde henne.” ”Om det var en judisk flicka som bodde hos mig och tyskarna kom skulle jag nog vara modig. Annars skulle jag skämmas och aldrig mer kunna ha roligt. Jag skulle i alla fall vilja våga göra som Annemarie och vara som hon. Fast jag tycker inte om

er bär vi iv in i texten. absorberas ormeras nre.

Bazar Masarin: Läsa Tankar och teman Vår läsning och närläsning fortsätter nu när vi kommit in i boken med att fundera kring avsnitt som eleverna tycker är viktiga, partier med stora bokstäver. Hur kan vi använda all den information som vi samlat och alla de tolkningar vi gjort för att finna bokens tema och idéer? Vi ber eleverna att under läsningens gång söka efter en viktig tanke eller idé och att fundera kring hur denna idé utvecklas i texten. Vilka partier i texten stöder din idé eller teori och hur gestaltas den? Stämmer den eller måste du omvärdera teorin? Finns det stöd för din idé genom hela boken eller bara i en delhandling? På så sätt rekonstruerar vi intrigen men denna gång utifrån teman och idéer. Vid vårt avslutande samtal menar Marta och Kim att ”boken handlar om vänskap och om att vänskap inte alltid är lätt.

Annemarie måste utsätta sig för faror och våga göra saker hon egentligen inte vågar för att Ellen är hennes vän.” De tar upp olika exempel som de funnit under läsningen. ”Annemarie och hennes mamma och pappa gör saker som är farliga för att de måste eftersom familjen Rosen är deras vänner.” Vi diskuterar om det bara är för att familjen Rosen är deras vänner eller om de tror att Annemaries familj skulle hjälpa dem även om de inte kände dem. ”Men jag tror att Annemaries föräldrar räddar familjen Rosen för att Lise blivit dödad av tyskarna. Lise var ju med i motståndsrörelsen,” fogar Kim in. Päivi och Habib kommer fram till att boken handlar om mod och visar på hur Annemarie förändras när hon möter olika problem och svårigheter. ”Hon gör det hon egentligen inte vågar, till exempel när Annemarie

rycker guldstjärnan från Ellens hals och när hon går ensam i mörkret med meddelandet till morbror Henriks båt. Och hon säger inget när de tyska soldaterna fångar in henne och frågar.” Nur talar om rädsla – Ellens rädsla då hon möter tyskarna i gathörnet och hennes utsatthet vid flykten till Sverige. Läsningen av Den gyllene stjärnan innebär för eleverna i klass 5 A att tillsammans gå in i en fiktiv värld och leva i den samtidigt som man för samtal om svåra saker, om livsavgörande beslut och om vad det kan innebära att ta ställning. I läsningen av boken upplever eleverna det som om de är med om att hjälpa bokens utsatta. De har insett, som Kim säger: ”Ibland måste man göra saker som är farliga för att annars skulle man skämmas och man skulle aldrig kunna bli glad.”

Boken ger kunskap om en historisk epok och den ställer människor inför svåra och livsavgörande val. Kan den utveckla vår empatiska förmåga och öka vår solidaritet? Har vi som läsare blivit godare och mer moraliskt högtstående nu när boken är slut. Vi känner och tar ansvar för familjen Rosen, vi går in i en föreställningsvärld och lever med dem i deras utsatthet och vill hjälpa dem, men når vårt engagemang utanför bokens pärmar? Kanske, kanske inte. Man vet aldrig vad det är som präglar en människa. Det kan vara små, små saker eller kombinationer av saker. Det kan vara en kedja av personer i böcker man läst, människor man mött, samtal man fört, kunskaper man fått och, inte minst erfarenheter man gjort som kan förändra och göra skillnad.

Bazar Masarin: Läsa

Gulliga kattungar Text: Angelica Öhrn

i för ett ojämnt krig, jag och You Tube. Jag vill att barnen ska läsa. Youtube vill att barnen ska titta på klipp, efter klipp, efter klipp… Någon har spelat in när han spelar Minecraft. En annan ”prankar” en tredje och så finns det förstås alla de som ”livestreamar”. Och skulle det mot förmodan inte vara en livestream på gång så finns det tusen och åter tusen filmklipp med gulliga katter. Själv gillar jag inte katter. Det gör däremot lillebror. En av Sveriges största morgontidningar gör en utmärkt juniortidning. Den kommer ut en gång i veckan och innehåller den gångna veckans nyheter, sport, korsord, frågespalt och så en djursida. Givetvis är en prenumeration på tidningen en del av min strategi i att göra mina barn till läsande och reflekterande människor. Storebror har efter ett par månaders ointresse börjat kasta sig över tidningen och läser den numera från pärm till pärm. Lillebror är betydligt mer svårflörtad. Han har antingen ”inte lust”. Eller så är tidningen tråkig. Vilket förstås betyder att han vill titta på youtube

Jag har provat olika alternativ. Den snälla: ”jag kan göra fika till dig så kan du läsa den samtidigt”. Den dumma: ”Om du inte läser så får du inget fika.” Inget av alternativen fungerar. ”Det finns en fotbollsartikel”, säger jag i ett sista desperat försök. ”Det struntar jag i”, får jag till svar. Jag sitter själv vid köksbordet. Irriterad över att han inte vill ta del av innehållet. Tänker att den här artikeln om fotboll verkligen skulle kunna intressera honom. Om han bara kunde ge tidningen en chans … På näst sista uppslaget finns det en bild på ett leende barn tillsammans med en katt. Och katten är precis sådär sockersöt som i alla de där oändliga kattklippen som lillebror älskar. Jag ropar på honom att komma. ”Måste jag?” får jag till svar. ”Ja det måste du.” Och så kommer han. Om än ganska motvilligt. Jag lägger tidningen framför honom. Hans blick fastnar direkt på katten och så kommer det där ljudet från honom: ”Åh. Den är jättegullig mamma.” Hans blick är kvar i tidningen. Jag sitter tyst bredvid, vågar knappt röra mig. 23

”Det är barnets katt”, säger han efter en stund. ”Den tycker om att äta lax.” Jag nickar. Ser hur hans blick vandrar till nästa artikel, frågespalten där en veterinär svarar på alla möjliga frågor som rör djur. ”Mamma. Vet du vilken som är den vanligaste sjukdomen för en hamster?” ”Ingen aning”, svarar jag. ”Ögoninfektioner”, säger han viktigt. ”Visste inte du det?” Sedan bläddrar han till nästa sida. Och fortsätter att läsa! Jag gör en osynlig high five till mig själv. Smyger iväg från köksbordet till kylskåpet. Jag häller upp mjölk i ett stort glas, brer en smörgås med flera ostskivor på och ställer allt framför honom på bordet. Att läsa tidningen samtidigt som man fikar, det är faktiskt himla mysigt.

Böcker med gulliga djur och varelser Bosse flyttar in av Åsa Karsin Monstret i natten av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem Djurdoktorn: Linus och Tim av Ann-Charlotte Ekensten Räven i den kolsvarta natten av Alison Green & Deborah Allwright Hoppa Hasse av Margareta Nordqvist

Bazar Masarin: Läsa

dela LÄSUPPLEVELSE ATT

Text: Jenny Edvardsson

ommer du ihåg böckerna som dina föräldrar läste för dig när du var liten? Det gör jag. Mina föräldrar valde att prenumerera på Kalle Anka bokklubb och under flera år var det böckerna från denna klubb, som vi läste högt om kvällarna. En del av titlarna lästes om och om igen. Som de om Ludde. Andra lästes aldrig klart. De var för sorgsna. Än idag har jag svårt för att läsa Micke och Molle eller Peter och draken Elliott. Genom högläsningen fick jag möjlighet att leva mig in i miljöer och karaktärer, som jag på egen hand inte kunde möta. Jag fick testa roller, jag fick reflektera över det jag fick uppläst för mig men inte minst fick jag en stunds närhet med mina föräldrar. En stund där vi tillsammans utforskade bilderboken och det som den hade att erbjuda. Att få dela läsupplevelse tror jag är viktigt och idag är det kanske viktigare än någonsin tidigare. Under flera år har vi kunnat läsa att barn och unga läser allt mindre och även att färre föräldrar läser

för sina barn, även om en viss uppgång kanske nu är på väg att skönjas. Vi har också kunnat läsa att det finns en skillnad mellan pojkar och flickor och en skillnad utifrån socioekonomiska förhållanden, skillnader som sedan påverkar skolgången (se exempelvis Mats Björnsson Kön och skolframgång: Tolkningar och perspektiv från 2005; Skolverkets Vad händer med läsningen? En kunskapsöversikt om läsundervisningen i Sverige 1995-2007 från 2007 eller Kulturrådets skrift Med läsning som mål. Om metoder och forskning på det läsfrämjande området från 2015). Det är inte bra. En förändring behövs. Genom att läsa högt och samtala om det man läst ger man sina barn en god möjlighet att klara av skolan. Det är faktiskt så. Barn, som har fått läst för sig och sedan själva fortsätter läsa, klarar av skolan bättre än de barn som inte blivit 25

och främja läslusten. Den gemensamma läsningen kan även fortsatt fördjupa elevernas kunskaper om sig själva men också om andra. Genom den skönlitterära läsningen får eleverna gå in i andra roller, byta perspektiv och förflytta sig i tid och rum. De får också möjlighet att ta del av andra elevers tolkningar och detta tror jag kan bidra till att man som elev och läsare utvecklar en empatisk förmåga, en förmåga som gör att man kan leva sig in i andra människors liv. Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum har myntat begreppet den empatiska världsmedborgaren (Cultivating humanity: a classical defense of reform in liberal education, 1998) och menar att det är en medborgare som har ett kritisk tänkande, som har kunskap om andra och som besitter en narrativ fantasi d.v.s. kan byta perspektiv och leva sig in i andras liv. Genom högläsning och delad läsupplevelse tänker jag att det ges en bra grund för att skapa empatiska världsmedborgare. I mitt arbete, som svensklärare på ett yrkesgymnasium, blir det också viktigt att arbeta med högläsning utifrån ett inkluderingsperspektiv, något jag skrivit om i Mötet med texten. Inkluderande läsundervisning (2016). När jag läser högt kan alla delta i de samtal och diskussioner som följer direkt efter läsningen. Genom den gemensamma läsningen suddas gränserna mellan elevernas läsförmåga ut. Högläsningen gör att alla läser texten lika snabbt. Att skapa tillfällen till högläsning och delade läsupplever är med andra ord viktigt. Jag låter en av mina elever, en grabb på 17 år, få sätta punkt. Han sa: När du läser kan jag hänga med i texten. När vi sedan pratar om den fattar man bättre. Det är intressant att få höra andras åsikter och tankar. Och så är det ju. När man tvingas sätta ord på sina tankar och förklara hur man menar fördjupas ens förståelse. Det är något vi alla borde låta våra barn och elever få tillfälle till.

lästa för och inte läser själva. Genom läsningen ökar ordförrådet, barnet får en känsla för språket och hur språket byggs upp (Ingvar Lundberg, Alla kan lära sig läsa och skriva, 2006). Läsningen gör också att barnet utvecklar sin fantasi och sin förmåga att skapa inre bilder. Den gemensamma läsningen kan även skapa en läslust och en önskan om att få läsa böcker på egen hand, något som lyfts fram i Med läsning som mål. Det är inte bara hemma man bör läsa högt och samtala om det man läst. I skolan borde det i alla klassrum finnas tillfällen till gemensam läsning och högläsning och då inte bara i samband med läs- och skrivinlärningen i grundskolan utan även på högstadiet och under gymnasiet. För det är faktiskt så att den gemensamma läsningen och högläsningen även i de högre årskurserna kan öka läsförståelsen 26

Bazar Masarin: Läsa

SKRIVA LÄTTLÄSTT en utmaning som lockade Katarina Text: Peter Birgerstam

Gården ligger hundra meter från stora vägen, på gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län. Den röda huvudbyggnaden – en gång använd som postkontor - är om- och tillbyggd i omgångar, och just nu håller Katarina Andersson von Bredow och hennes man på att renovera den halva av huset där Katarinas skrivarlya ligger. Där har flera av hennes populära ungdomsböcker kommit till. Där har hon också skrivit sin allra första lättlästa bok – Kär eller magsjuk.

edan debuten 1991 har Katarina skrivit ett femtontal ungdomsböcker, ofta med problematisk kärlek som tema. Det är alltså först nu, ett drygt kvarts sekel tidigare, som hennes första lättlästa bok kommer. Vad fick henne att ta det steget? Och hur hög var tröskeln? Katarina förklarar: – Jag är mycket ute på skolorna och träffar barn och ungdomar. Inför mina besök läser klasserna ofta någon av mina böcker, diskuterar innehållet och förbereder frågor. I nästan alla klasser finns det någon eller några som inte klarar av att läsa böckerna. De brukar visserligen lyssna på dem som ljudbok istället, men när kompisarna efter besöket springer iväg till biblioteket för att låna fler av mina böcker så

känner de med lässvårigheter sig utanför. Lätt att tacka ja Hon har flera gånger tänkt att det borde finnas någon riktigt lättläst variant av någon av böckerna. När hon sedan fick en förfrågan från Nypon om hon var intresserad av att skriva något lättläst var det inte svårt att tacka ja. – Däremot var jag osäker på om jag skulle klara av att göra någonting bra med så stora begränsningar, säger hon ödmjukt. Jag såg med respekt på lättläst innan, och jag har ännu större respekt för de böckerna nu, när jag vet vilket arbete som ligger bakom. Vari ligger då den största skillnaden - och utmaningen - i att skriva lättläst, jämfört med att skriva ”vanlig” prosa? 27

– I den vanliga prosan har jag med en hel del beskrivningar och inre monolog, ganska många (om än korta) metaforer och en hel del bisatser. Jag förväntar mig dessutom att läsaren ska dra många slutsatser själv. Så kan man inte göra i en lättläst bok eftersom den som måste kämpa sig igenom en text ord för ord förmodligen kommer att tolka allting bokstavligt. Katarina har på nära håll upplevt varför det är viktigt med lättlästa böcker. - Jag har själv en son som haft det jobbigt med att lära sig läsa. Han tycker det är tråkigt och svårt. Nu när han går i mellanstadiet så blir det ju hela tiden mer och mer kunskap som måste inhämtas genom läsning, vilket gör att det blir allt viktigare att själva det

"De lättlästa böckerna har därför fått betydelse för hela hans framtid.”

tekniska i läsandet inte utgör något hinder. Hon menar att enda sättet att få honom att lästräna är att hitta texter som inger lite läslust även om själva läsningen bjuder motstånd. Texter som är värda besväret för honom. - Vi har hittat några lättlästa böcker som har gjort underverk för hans läsning och gör att han har tränat så pass att han också kan traggla sig igenom läxor i historia och geografi. De lättlästa böckerna har därför fått betydelse för hela hans framtid. Förtjänar bra litteratur Sett i ett större sammanhang vill Katarina att fler blir inkluderade i själva läsupplevelsen med hjälp av lättlästa böcker. De som annars skulle hamna utanför när kompisarna läser.

– De förtjänar också bra litteratur. Alltså är det viktigt att man inte bara ”förenklar” för att det ska bli lättläst, utan att man försöker se det som en egen genre där man kan fortsätta utvidga möjligheterna inom de ramar som är nödvändiga. Fakta: Namn: Katarina Andersson von Bredow Bor: I ett gammalt, rött trähus i byn Södratorp några kilometer öster om Rydaholm i Småland. Favoritförfattare: Det beror på vilken dag du frågar mig. Det finns så många bra och somliga dagar passar den ena bättre än den andra. Därför vill jag skriva lättlästa böcker: För att det är viktigt att även de som har det svårt med läsningen av någon anledningen ska kunna få uppleva känslan av att följa med i en berättelse. Det är också roligt för mig att prova en ny form.

Bazar Masarin: Läsa

”

I undervisningen ska eleverna möta och få kunskaper om skönlitteratur från olika tider och från skilda delar av världen. Undervisningen ska också bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om olika former av sakprosa.

”

(Lgr 11 s.239) 29

När boken vidgar vår värld

Text: Jessica Mellgren

mitt arbete med nyanlända elever är bilderboken mycket viktig. Det visuella stödet är väsentligt och trots våra olika språk kan vi samlas kring bilderna. Böcker med kortare text ger elever som kämpar med språk och avkodning en möjlighet att visa att de tänker och resonerar kring texten. – Vad är Baobagodis? Ordet står på tavlan när eleverna kommer in. -Känner ni igen nån del av ordet? -Godis! Men vad är baoba? Jag berättar att det är titeln på en bok skriven av Satomi Ichikawa och jag visar bokens framsida. En pojke står lutad mot ett stort träd lyssnandes. Vi sätter ord på vad vi ser och jag läser på baksidan. Vi förflyttar oss till Kenya och läser om pojken Paa som ska gå till marknaden och sälja bananer. För pengarna ska han handla andra varor till sin mamma. Utmattad tar han skydd

från solen och hettan intill ett träd, när trädet plötsligt talar till honom och ber om hjälp. Paa hjälper trädet men hamnar själv i knipa. Han blir av med alla bananer! Vad ska mamma säga nu? Vi ställer frågor under läsandets gång och när vi läst klart googlar vi på baobabträdet. Jag hade inte heller hört talas om detta märkliga, mäktiga träd. Nästa pass fortsätter vi med aktiviteter efter läsningen. Eleverna arbetar parvis med sant eller falskt, som är en läsförståelseövning där eleverna läser olika påståenden från texten och funderar om det stämmer eller ej. Efter den övningen klipper jag isär några meningar tagna från boken som eleverna får rekonstruera. Flera elever i den här gruppen med nyanlända befinner sig i kodknäckarfasen när det gäller läsning. För några elever passar treordsmeningar och andra får längre meningar och tränar på att verbet oftast hamnar på andra plats. 30

Bazar Masarin: Läsa

Sedan visar jag en faktatext om baboabträdet och vi pratar om vad det är för slags text det är. Vi läser bl.a. att stammen kan bli mycket tjock och lagrar vatten däri. Vi läser tillsammans och diskuterar sedan skillnader och likheter mellan boken och faktatexten. Vi använder Venndiagrammet som är en grafisk modell som synliggör likheter och skillnader på ett tydligt sätt. En sak som förbryllar oss är varför trädet i boken ber om vatten när det kan lagra det i stammen? Förmodligen är det mycket torrt klimat och vattnet räcker inte till. Vi lär oss tillsammans. Tillsammans skrev vi några faktameningar om baobabträdet. En elev skrev:

Visste du att: Baobaträdet växer på torra platser i Afrika. Trädets stam är mycket tjock. Den kan bli 25-30 m i omkrets. Baobaträdet blir ca 20 m högt. Ett baobaträd kan bli 3000 år gammalt. Det lagrar vatten i stammen. Elefanter kan äta på trädet för att komma åt vattnet. Man kan tillverka medicin av trädet.

Hur var det då med Baobagodiset? Eftersom Paa gör det trädet ber om, får han som belöning receptet på trädets godis som han sen säljer på marknaden och kan handla allt som hans mamma bad honom och mer därtill. Baobagodis påminner om granatäpple, säger jag och visar en bild på den röda frukten. En av eleverna lyser plötsligt upp när hon ser granatäpple och säger att det brukar pappa plocka i Syrien!

Arbetet med Baobagodis blev också vårt bidrag i tävlingen En bok i världen som är en del av Stockholms språksatsning med syftet att locka eleverna till läsning av litteratur från olika delar av världen. Temat var Längtan och eleverna skapade ett bidrag där text och bild samspelade. 31

Foto: ©Jessica Mellgren

Vi skrev tillsammans vad några av karaktärerna i boken kan tänkas längta efter. Därefter formulerade eleverna själva vad de längtar efter, både på svenska och på sitt modersmål. ”I undervisningen ska eleverna möta och få kunskaper om skönlitteratur från olika tider och från skilda delar av världen. Undervisningen ska också bidra till att elev-

erna utvecklar kunskaper om olika former av sakprosa” (Lgr 11 s.239). Skönlitteraturen vidgar vår värld och vi lär oss nya saker, även om oss själva och varandra”. Referenser: Lgr 11, Läroplan för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (2011). Stockholm: Skolverket

Bazar Masarin: Läsa

Intervju med projektledare

Bokstart

Gertrud Widerberg

Intervju: Karin Eggert Kraft

okstart är en nationell satsning för att stödja små barns språkoch läsutveckling. Projektet går ut på att biblioteket gör hembesök och delar ut bokgåvor och information om språkutveckling på olika språk. Inspirationen kommer framför allt från Storbritannien där programmet kallas Bookstart och har funnits sedan 1992. Idag finns projektet också i Tyskland, Belgien, Italien, Irländska republiken, Serbien, Spanien, Schweiz, Malta, Spanien, Korea, China, Taiwan, Indonesien, USA, Colombia Jamaica, Nya Zealand, Falklandsöarna, Australien, Danmark och Sverige. I Sverige pågår just nu ett pilotprojekt i Göteborg, Landskrona och Södertälje samt i regionerna Jämtland/Härjedalen och Västernorrland. Bazar Masarin ställde några frågor till Gertrud

Widerberg som är projektledare för Bokstart i Göteborg. Hur kom Bokstart till Sverige? - Jag kan bara gissa men jag tror att de dåliga resultaten i PISA faktiskt spelade en stor roll. Kulturrådet fick med anledning av detta i uppdrag att ta fram ett handlingsprogram för läsfrämjande. Och till stor glädje, och faktiskt en del häpnad, nämnde man i programmet det faktum att språkutvecklingen börjar när barnen är väldigt små. Och språkutvecklingen är ju faktiskt en förutsättning för den framtida läsningen… Inom parentes sagt kan nämnas att man dessutom nämnde förskolan, vilket inte heller är så vanligt. Men i mina ögon väldigt glädjande! Under flera år tidigare har man inom barnbiblioteksvärlden sneglat på satsningar av Bokstarts karaktär och forskningsresultat som visat att metoden varit väldigt framgångsrik. Och nu uppkom alltså 33

ett gyllene tillfälle att få pröva i en svensk kontext. Att metoden fungerar visste man alltså men hur skulle den bäst fasas in i arbetet som biblioteken redan gör för målgruppen?

har nytta av hos nästa familj men också när vi arbetar våra pass på biblioteket. Inledningsvis var vi ärligt talat ganska tveksamma till om ett besök på mellan 20–45 minuter verkligen kunde göra någon skillnad. Men väldigt fort fick vi bevis för att så faktiskt var fallet. Familjer tog kanske första steget till Öppna förskolan eller biblioteket. Och när vi återkom vid andra besöket möttes vi av vältuggade böcker och glädje från både barnet och resten av familjen över de nya bokgåvorna.

Vad är det roligaste med att jobba med Bokstart? - Allt! Först och främst kanske upplevelsen att vara så välkommen. Det är ju inte någon självklarhet men många ser det som en fantastisk service att vi kommer hem till dem under en period då man kanske inte är så rörlig. Vi besöker familjerna första gången då deras barn är 6 månader och återkommer sedan strax före ettårsåldern och förskolestart. Vi kommer in till mellan 60–70% av de vi kontaktar men vid varje möte som blir av känner vi att samtalet varit meningsfullt och givande för bägge parter. Vi bokstartare lär oss minst lika mycket som familjerna vi besöker. Det är saker som vi

Vad är det svåraste? Hur undviker ni att det ska bli för torrt och påminna om myndighetsutövande? - Många föräldrar är lite undrande över att böcker kan vara något för ett så pass litet barn. Men när barnet väl håller i en av de första böckerna, smakar på den och vi kanske pratläst lite grann kan de med egna ögon se 34

Bazar Masarin: Läsa

hur mysigt det kan vara. De flesta familjer vi möter har andra modersmål än svenska och vi lyfter alltid fram vikten av att använda sitt ”hjärtas språk” när man talar med sitt barn. Och att man i och med det ger den bästa grunden för senare inlärning av svenska. De flesta verkar redan vara medvetna om detta men fortfarande är det bra att bli påmind och få bekräftelse att man gör rätt. Hos en del familjer kan språkhindren vara väldigt stora. Tack och lov har vi informationsmaterialet på närmare 30 språk men ibland behövs det tolkning. Kanske kan det lösas med en släkting eller bekant över telefonen men ibland får vi försöka skaka fram en tolk från annat håll. Med tiden har vi blivit allt mer medvetna om att vi måste hitta en mer hållbar lösning för det. Att genomföra ett besök med tolk är något helt annat än då vi kan samtala direkt med barnet och familjen och man känner sig ganska tråkig. Men det är bättre än inget besök alls och ofta har familjens svenska utvecklats när vi kommer tillbaka nästa gång. Annars känner vi oss aldrig som ”myndighetsutövare” och bemöts inte heller som det. Det är något med det personliga mötet där omsorgen om det lilla barnet och dess framtid står i fokus som hjälper till. Man får också förbereda sig på att förutom att vara lyhörd och ödmjuk vid varje besök också våga bjuda på sig själv.

hjälp av familjernas erfarenheter kan vi sedan förändra innehållet i påsarna vi ger bort. I bägge stadsdelarna här i Göteborg har vi i faktiskt valt att skapa särskilda bokstartshyllor på biblioteket. Här finns alla valda titlar för utlån. ” Ett väl utvecklat språk Alla titlarna kan man hitta på Kulturrådets hemsida där för en människas möjligh Det handlar givetvis om satsningen presenteras. framtida skolresultat och yrkeslivet men också om Var i Göteborg är ni? fungera som social indivi - Kulturrådets pilotprojekt som i andra sammanhang och empati” här i Göteborg riktar sig till olika mindre områden i Bergsjön och i Gårdsten. Vi har slumpmässigt valt ett antal gator där vi enligt statistiken tror att det kommer födas ett antal barn som vi hinner med under ett år. Vi går ut en dag i veckan i varje stadsdel och hinner med 4 besök som mest på en dag. Glädjande är att vi nu, hösten 2017, har fått möjlighet att utöka Bokstart ytterligare. Med finansiering av Staden där vi läser för våra barn (en mobiliseringsfråga under fokusområdet Ge alla barn en god start inom Jämlikt Göteborg) går vi nu även ut i hela Lövgärdet. Här har vi fått chansen att pröva en tanke vi haft om att rikta Bokstart mot familjer där någon av föräldrarna fått sitt första barn eller om man fått sitt första barn som är fött i Sverige. Förutom glädjen över att kunna gå ut brett i ett större område har vi här även fått till en fördjupad samverkan med barnhälsovården som t.ex. redan då familjen kommer på BVC-besök då barnet är 4 månader kan informera om att vi kommer. Det här har givit väldigt god effekt. Vi visste ju redan att samverkan mellan olika aktörer som möter familjerna är en viktig framgångsfaktor men här kan vi verkligen få känna av det i praktiken. Om allt går som vi hoppas kommer vi 2018 få

Vilka titlar delar ni ut? - Vi har ett antal titlar att välja bland som valts ut av en särskilt utsedd grupp av duktiga barnbokspersoner runt om i Sverige. Böckerna ska passa målgruppen och vara begripliga även om man inte kan läsa texten. Dessutom delar vi ut en liten folder vid varje besök med ytterligare ett antal titlar som kan passa. Vid vårt andra besök hör vi oss alltid för om någon särskild titel blivit särskilt omtyckt. Med

betyder så mycket heter och framtid. krassa saker som h möjligheter i m att ha verktyg att id så väl i familjen g.Om självkänsla

möjlighet att utöka Bokstart i Göteborg ytterligare. Tanken är att göra besök efter modellen i Lövgärdet, i alla områden som finns med på polisens lista över ”särskilt utsatta”. Personligen anser jag att merparten av de som blir föräldrar skulle ha glädje av ett bokstartsbesök, oavsett socioekonomisk bakgrund. Kunskapen om de små barnens språkutveckling är något som de flesta av oss behöver veta mer om och bli bättre på att möta upp. Ett väl utvecklat språk betyder så mycket för en människas möjligheter och framtid. Det handlar givetvis om krassa saker som framtida skolresultat och möjligheter i yrkeslivet men också om att ha verktyg att fungera som social individ så väl i familjen som i andra sammanhang.Om självkänsla och empati. En demokrati- och jämlikhetsfråga helt enkelt men också om rätten till ett gott liv med respekt för sig själv och andra.

Bazar Masarin: Läsa

Annika Lundholm Moberg Intervju: Susanne Sandström

Vem är Annika Lundholm Moberg? ”Vad roligt att du gör barnböcker, det pratade du ju om redan då!”. Då kan jag bli lite förskräckt och undra varför jag tog så lång tid på mig. Men det kom så mycket annat i vägen. Jag bodde i London ett tag efter gymnasiet, flyttade till Göteborg, hamnade i reklambranschen, jobbade jämt, reste, spelade i rockband, turnerade, spelade in skivor, gifte mig… Någonstans där började jag känna den

- Jag brukar säga att jag är en dalkulla i exil. Trots att jag nu har bott på västkusten i större delen av mitt liv så har min ganska tråkiga uppväxt i Borlänge stor del i att jag blev som jag blev. När jag var liten fanns det inte så mycket att göra. Jag satt oftast på mitt rum och ritade, skrev och drömde mig bort. När jag träffar kompisar från förr säger de 37

©Annika Lundholm Moberg

där lusten igen att rita och skriva, men när barnen väl kom fanns det ingen tid över till det. Orken räckte inte. Det var först när våra barn var mycket äldre som jag till slut bestämde mig för att börja igen. Då var det som att öppna en fördämning. Jag målade, var med på utställningar och gick tre roliga och inspirerande bilderboksutbildningar på HDK (Högskolan för Design- och Konsthantverk). Det var under

den första kursen Bilderböcker för barn som min bok Sven går på Kalas blev till. Efter avslutad kurs skickade jag manuset till åtta-nio olika förlag tror jag. Alla tackade nej, utom bokförlaget Opal. Vilken tur att de gillade min bok! Opal har nu också gett ut Sven och semestermarodörerna plus Raketen och tjabbelmörtarna.

Bazar Masarin: Läsa

©Annika Lundholm Moberg

Sven går på kalas, 2015

Hur ser din arbetsprocess ut? Vilka tekniker? Vad är viktigt för den, vad gynnar den? Först får jag en idé. Den kan komma när som helst; när jag sitter och pratar med min man, tjuvlyssnar på någon bakom mig på bussen, ser en bild i en tidning eller ett roligt barn i kassakön… Ibland kan jag behöva grunna lite på idén, ibland bara kommer alltihop och då måste jag skriva ner det och helst börja jobba så fort som

möjligt. Jag har alltid med mig en anteckningsbok och pennor i väskan för säkerhets skull. När jag vet vad som ska hända i historien gör jag en översikt med små fulskisser. Jag ser till att det blir olika scener på varje uppslag, att historien drivs framåt så det inte råkar bli tre uppslag i rad där karaktärerna t. ex. sitter vid samma köksbord. Först när jag tycker att det flyter på bra i bild och text börjar jag skissa fram karaktärerna.

Sven går på kalas, 2015

©Annika Lundholm Moberg

ÂŠAnnika Lundholm Moberg

Sven går på kalas, 2015

ÂŠAnnika Lundholm Moberg

Bazar Masarin: Läsa

©Annika Lundholm Moberg

Sven och semestermarodörerna, 2017

Numera har jag lärt mig att rita figurerna i flera positioner och med olika ansiktsuttryck (glada, arga, ledsna o.s.v.) för att jag ska hitta rätt. Så gjorde jag inte med min första bok, Sven går på kalas. Efter ett par trevande skisser ritade jag plötsligt den här obekväma pojken som står i hallen framför en jättejobbig mamma och hennes bortskämde son. Eftersom jag inte hade testat hur de kunde se ut i olika situationer blev det väldigt svårt när jag långt senare från slarviga skisser skulle börja rita klart hela boken. Jag hade liksom glömt hur de skulle se ut, vilken penna jag använt, vilken pappersstruktur. (Jag har faktiskt fortfarande jättesvårt att rita Sven. Ibland ser han ut som fyra år, ibland tolv.) När figuren känns bra tecknar jag rent skisserna och scannar in dem. Då använder jag mest blyerts eller färgpennor. Färglägger gör jag sen med hjälp av datorn, i Photoshop. Jag målar sällan direkt i programmet utan klipper in mina inscannade akvarellbakgrunder, tyger, papper, streckmönster och andra material med struktur. Jag tycker inte om när det syns att något är ritat i datorn utan det måste kännas handgjort. Det viktigaste för mig när jag jobbar är att jag får gå in i min egen värld, jag kan inte rita när jag har folk i närheten. Jag jobbar som bäst på nätterna när inget annat

Raketen och tjabbelmörtarna, 2017

distraherar. Annars kan det lätt hända att jag börjar kolla instagramflödet, svara på mail, googla på diskmaskinsreservdelar eller något annat onödigt. Var hämtar du inspiration till ditt skapande? Vad påverkas du mest av? Vem, vilka eller vad inspireras du av? Jag får ofta inspiration från appen Pinterest. Det räcker att jag ser en bild jag gillar för att fantasin ska spinna loss och jag börjar rita. Det kan vara en färgkombination, en liten tuschdetalj på en akvarell, en konstig frisyr… Om jag sen jämför min teckning med ursprungsbilden har resultatet blivit något helt annat. Jag försöker alltså inte efterapa en bild jag sett utan den fungerar bara som en kickstart för min hjärna. 46

ÂŠAnnika Lundholm Moberg

Sven och semestermarodรถrerna, 2017

Bazar Masarin: Läsa

©Annika Lundholm Moberg

Raketen och tjabbelmörtarna, 2017

Utmaningar? Vilka möter du på ett personligt plan och/eller i branschen? Vilka skapar du själv?

det var först när hon kommit ut med 3540 böcker som det började rulla på med biblioteksersättningar och så vidare. Jag har bara gjort tre barnböcker än så länge så jag måste jobba med annat också för att få en inkomst. Och när jag jobbar med annat hinner jag inte skriva barnböcker.

Den största utmaningen är väl att så småningom kunna leva på det jag gör. En författare/illustratör berättade en gång att 49

Raketen och tjabbelmörtarna, 2017

©Annika Lundholm Moberg

Ett dilemma! Men jag älskar det jag gör nu för att det är det jag alltid har velat göra. Sen kan det förstås vara väldigt svårt att sticka ut i den här floden av barnböcker som kommer varje år. Att bli recenserad är ju ingen självklarhet. Jag bloggar,

instagrammar och facebookar lite för att synas, har också varit ute och läst min första bok på olika ställen och signerat i bokhandlar. Men det är lite av en pärs, jag är en ganska blyg person och skulle förstås hellre sitta i min sjöbod och rita. 50

Bazar Masarin: Läsa Drömjobbet (som konstnär/illustratör/ bilderboksmakare) – hur ser det ut?

Vilka böcker läste du som barn? Finns det någon/några som gjorde mer intryck än andra?

Det vore nog ett återkommande projekt där jag får bra betalt och helt fria händer. Annars skulle jag väldigt gärna göra frimärken eller julkalendern. Eller rita mönster till tapeter och tyg.

Jag är väldigt glad att vi hade så mycket böcker hemma, jag var en bokslukare. När jag kom hem från skolan kunde jag bre sju limpmackor och sen lägga mig på sängen med en trave böcker intill mig. Jag läste förstås mycket Astrid Lindgren, Tove Jansson, Kulla-Gullaserien av Marta Sandwall-Bergström, Tintin av Hergé, Narniaböckerna av CS Lewis, Alice i Underlandet av Lewis Carroll, Bröderna Grimms sagor… Jag älskade Kalle Stropp och Grodan Boll av Thomas Funck! Jag tror inte jag kan välja vem av dem som påverkat mig mest, jag läste dem alla om och om igen.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Raketen och tjabbelmörtarna, 2017

Det finns ju så många bra; Ilon Wikland, Lotta Geffenblad, Jon Klassen, Wolf Erlbruch, Shaun Tan, Isabelle Arsenault och Beatrice Alemagna för att nämna några.

©Annika Lundholm Moberg

Ibland kanske jag blev lite less på Kulla-Gulla som gick där och stretade i leran bakom sin oxe, då kunde jag leta upp någon tjock roman ur bokhyllan i vardagsrummet. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij till exempel. Jag var nog ett ganska lillgammalt barn. Hiss och diss för bilderboken eller litteratur för barn? Det finns så himla mycket barnböcker, vilket är bra! Tråkigt är väl att det är svårt att synas i mängden och att de inte tas på samma 52

allvar som vuxenböcker. Om det någon gång är en recension av barnböcker i tidningen kan det handla om flera böcker i samma recension, så det bara blir en par meningar om varje bok. Vad arbetar du med just nu? Jag håller på med flera projekt samtidigt. Ett par lättlästa historier tänkta för barn i 7-9-årsåldern, en bilderbok för 0-3-åringar och en kapitelbok för 9-12-åringar. Det skulle vara kul att skriva en bok som jag inte illustrerade själv. Så spännande att få se hur en annan person skulle tolka min text!

Mari Kanstad Johnsen Intervju: Susanne Sandström

Vem är Mari Kanstad Johnsen? Hur började du som bilderboksmakare/ konstnär/illustratör? Jeg vokste opp i en familie der vi tegnet mye, faren min er kunstner, utdannet grafiker, men nå arbeider han med maleri, og min søster er nå også illustratør og forfatter, og lager barnebøker.

Vi tegnet mye sammen når jeg var liten, laget collager og eksperimenterte. Vi gikk i en barnehage som fokuserte på å oppmuntre til formskaping, pluss at mamma er barnehage-pedagog og veldig opptatt av at vi skulle ha gode barnebøker, vi hadde mange fine barnebøker fra Sverige f. eks. 53

©Mari Kanstad Johnsen Jeg Rømmer, 2016

©Mari Kanstad Johnsen

Hur ser din arbetsprocess ut? Vilka tekniker? Vad är viktigt för den, vad gynnar den?

Etter et bom-år på mote-studier begynte jeg på kunst-forskole, deretter gikk jeg bachelor i visuell kommunikasjon ved Kunsthøgskolen i Oslo og Master i Storytelling ved Konstfack i Stockholm. Under master-eksamen arbeidet jeg med animasjon, men hadde en klar orientering mot illustrasjon under hele utdannelsen. Etter skolegang kom jeg i kontakt med Gyldendal Norsk Forlag og Magikon Forlag, og begynte å illustrere barnebøker. To år senere debuterte jeg også som barnebok-illustratør.

Stort sett velger jeg arbeidsredskap ut i fra dagsformen, hva som kjennes naturlig, og også hva jeg stemningsmessig føler vil passe til prosjektet. Trives godt med å arbeide både veldig analogt OG veldig digitalt, og med kombinasjon analog/digitalt. Jeg har ofte et ønske om, når jeg f. eks. starter med et nytt bok-prosjekt, å gjøre hele i en teknikk, og kanskje

Natten, 2017

i en begrenset fargeskala, men så får jeg hele tiden lyst til å prøve ut andre ting, og ender stort sett i bøker med litt ulike utrykk, og en stor fargepalett.

historier. Selv om det bare er en togtur til hjembyen min. Bare å sitte stille og observere alle rundt. I sommer var jeg på Azorene, som er det mest magiske stedet jeg har vært, det er noe med den ville botaniske kombinasjonen, tropisk, vulkansk, japansk, nordisk, alt hultert i bultert som virkelig ressonerte med de fantasi-universene jeg liker å skape, da gikk jeg bare og så og så, og tegnet hele veien hvem. Som et inspirasjonssjokk, veldig bra.

Var hämtar du inspiration till ditt skapande? Vad påverkas du mest av? Vem, vilka eller vad inspireras du av? Først og fremst er det nok ting jeg ser rundt meg, en tilfeldig fargekombinasjon på gaten, sånne ting. Og reiser setter alltid i gang tankeprosesser og idéer om

Natten, 2017

Utmaningar? Vilka möter du på ett personligt plan och/eller i branschen? Vilka skapar du själv?

karakterer jeg helt har glemt. Jeg ønsker å jobbe mer effektivt og lineært, samtidig setter jeg veldig pris på alle digresjonene, og ser hvordan små detours er med på å forme helheten, og kan tas frem igjen senere. Egentlig synes jeg de ubrukelige, forkastede omveiene, som ikke får plass i f.eks. en bok, er det beste med prosjektet.

Jeg synes det er veldig vanskelig å stoppe og tenke nå er det bra nok, jeg bruker stort sett dobbelt så lang tid som jeg planlegger på hver tegning fordi jeg ikke vil gi meg før jeg er helt fornøyd. Og stort sett er jeg ikke fornøyd før jeg ser bilde på trykk. Og jeg bruker ekstremt mye tid på å skrive historier fordi jeg hele tiden endrer på historien, lar nye ideer ta over, når jeg ser på skisse/skriveprosessen bak en bok i etterkant er det som oftest hundrevis av sider, med historie-retninger og

Drömjobbet (som konstnär/illustratör/ bilderboksmakare) – hur ser det ut? Jeg har fryktelig lyst å jobbe med scenografi, jeg elsker magien ved å kombinere lys, lyd og det visuelle, jeg har heller ikke 57

©Mari Kanstad Johnsen

jobbet så mye 3dimensjonalt, som jeg har lyst til. Skape atmosfære på en helt annen måte enn man kan med den 2dimensjonale illustrasjonens begrensninger.

fargepaletter i den, han har jobbet både med veldig morsomme, ville barnebøker, og ulike eksperimentelle bilder. Ellers blir jeg inspirert av malere, Matisse, Gaugain, Picasso, Karin Mamma Andersson, Hockney og mange fler, har lyst å male mer, må lage en bok med akrylmaling eller goashe snart.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare? Da jeg var på Jungle Festival i Liége/ Belgia i fjor ble jeg introdusert for den tsjekkiske kunstneren Jiri Salamoun som jeg synes er fantastisk! Jeg fikk en tykk bok som gjengir bilder fra 60-tallet til nåtid, den er fryktelig inspirerende. Jeg har enda ikke kommet gjennom hele. Det er så mange ulike utrykk og fantastiske

Vilka böcker läste du som barn? Finns det någon/några som gjorde mer intryck än andra? Jeg var veldig glad i Lilla Syster Kanin (Eva Eriksson og Ulf Nilsson), Mamman och Den Vilda Bebin 58

ÂŠMari Kanstad Johnsen

Barbie-Nils og Pistolproblemet, 2011

Bazar Masarin: Läsa

(Barbro Lindgren og Eva Eriksson (jeg var veldig beæret når Lindgren oversatte boken min Livrädd på Playan!!), Det Røde Eplet (Jan Lööf) og Serafin og Hans Makeløse Mesterverk (Philippe Fix).

gode bøker når jeg er på bokmesser i utlandet. Jeg skulle selvfølgelig ønske det ble laget færre kommersielle og fler eksperimentelle, utfordrende, spennende bøker. I Norge har innkjøpsordningen (staten kjøper inn stor del av bok-opplaget til bibliotekene) fungert godt på den måten at den oppmuntrer forlag/ gir dem mulighet til å ta sjangser på bok-prosjekter som ikke nødvendigvis gir økonomisk vinning på markedet. Jeg ønsker generelt bedre økonomiske ordninger for billedbokskapere i hele verden.

Hiss och diss för bilderboken eller litteratur för barn? Det lages utrolig mange fine bildebøker, i hele verden, men jeg opplever at f. eks. Sverige og Norge stikker ut med mange 61

ABC, 2017

Det er et veldig tidkrevende arbeid (ofte), men ekstremt viktig del av barns oppvekst.

lang! Jeg er spent på reaksjoner fra ulike barn. Og så er jeg i sluttfasen på en bok jeg illustrerer for Magikon Forlag, teksten er skrevet av Espen Dekko. Det er en historie om den siste dagen i en hunds liv, og forholdet hans til gutten som eier ham. En veldig fin historie, litt trist, men mest fin! Og så skal jeg forberede litt reiser og workshops i utlandet i høst, det blir endel reise/mye inspirasjon.

Vad arbetar du med just nu? Nå kommer veldig snart en ABC-bok (Gyldendal Norsk Forlag) jeg har skrevet ut, kanskje neste uke, jeg er veldig spent på å holde den fysiske boka i hånden. Det var et vanlig, lite bokprosjekt som ble større og større, og plutselig 90 sider 62

ÂŠMari Kanstad Johnsen

Ballongjegeren, 2012

ÂŠMari Kanstad Johnsen

Ballongjegeren, 2012

ABC, 2017

ÂŠMari Kanstad Johnsen

D for tiger, 2015

ÂŠMari Kanstad Johnsen

D for tiger, 2015

Ballen, 2014

ÂŠMari Kanstad Johnsen

ÂŠClara Dackenberg

Nu eller kanske Mu - en kĂ¤rlekshistoria, 2010

CLARA DACKENBERG Intervju: Susanne Sandström

Vem är Clara Dackenberg? En trettioårig illustratör som just nu jobbar från ett rött tegelhus i Umeå. Jag tog min masterexamen från Konstfack 2015 och har sedan dess arbetat med illustrationsuppdrag och utställningar. I våras utkom bilderboken Oväder, med mina illustrationer och text av Tuvalisa Rangström, på bokförlaget Mirando. Hur började du som bilderboksmakare/ konstnär/illustratör? Jag hade sådan tur att min bror drev förlag under en period, Bladstaden, som hade underavdelningen Bladslottet där ett antal bilderböcker gavs ut. Under vår uppväxt var han alltid den som skrev och jag den som ritade. Nu hade han ett manusutkast till en bilderbok och frågade om jag var sugen på att illustrera.

Det här var sommaren innan jag skulle börja plugga på kandidatnivå på HDK i Göteborg. Jag hade ingen som helst erfarenhet av att illustrera ett så stort material, men förlaget gav mig full frihet. Jag slängde mig in i processen och bearbetade texten intuitivt, utan särskilt mycket bakomliggande skissarbete och i en halsbrytande hastighet. Resultatet blev bilderboken Nu eller kanske Mu – en kärlekshistoria som utkom hösten 2010. Boken blev uppmärksammad, SvD utnämnde den till en av årets bästa bilderböcker och den fick senare åka till bokmässan i Bologna för att visas i utställningen Contemporary Swedish Illustrators. Jag stod där glatt förvånad och med andan i halsen. I dag känner jag mig både skamsen och stolt över de där bilderna. Det är en hel del jag hade velat peta på och fixa till såhär i efterhand, men jag kan också se

Bazar Masarin: Läsa

Oväder, 2017

att det finns kvaliteter med det vingliga och oslipade i uttrycket. Jag är tacksam över att jag fick debutera på ett litet förlag som inte brydde sig om att försöka anpassa boken efter några av marknaden förutbestämda mallar. Dessutom är texten riktigt bra (det säger jag inte bara för att jag är författarens lillasyster). Men om man ska gå ännu längre tillbaka

så var det väl barndomens ritklåda som aldrig gick över för mig. Jag växte upp med en bildlärarmamma och en konstvetarpappa och längtade så efter att få bli vuxen, en riktig konstnär med stor ateljé och klädstil som Anders Zorn. Senare blev jag mer intresserad av text och litteratur och då är förstås bilderboken den optimala blandformen.

©Clara Dackenberg

Hur ser din arbetsprocess ut? Vilka tekniker? Vad är viktigt för den, vad gynnar den? Jag jobbar med ett flertal olika tekniker. För det mesta lägger jag en grund av akvarell på papper med fin gräng och arbetar sedan vidare med gouache, färgpennor, torrpastell och collage.

När jag blir tillfrågad om att illustrera blir jag jätteglad och känner mig full av tillförsikt. Sedan kommer tvivlet. Att ta sig an ett textmaterial och försöka bygga upp en hel visuell värld där det kan bo... Det finns så många möjliga ingångar, så många val att ta ställning till. Jag sätter mig att skissa men går vilse. Snubblar omkring och trasslar in mig.

Oväder, 2017

Jag måste vara tapper och röja runt i terrängen ett bra tag innan jag hittar en stig jag vill följa och till slut kanske en kulle att bestiga varifrån jag kan få viss överblick. Det är besvärligt att behöva börja om från början och genomgå det där vilsna stadiet inför varje nytt projekt. Men samtidigt tror jag att mödan och ansträngningen (och ett visst mått av förtvivlan) kan fylla 79

en funktion. Att inte slentrianmässigt vända sig till ett inövat manér eller ett färdigt tillvägagångssätt utan att stanna ett slag i osäkerheten och prova olika metoder för att närma sig och klä på berättelsen. Processen bakom bilderboken Oväder var speciell. Boken bygger på ett vandringsdrama för barn, Det lilla ovädret (en blinkning till Strindbergs kammarspel Oväder

©Clara Dackenberg

från 1907), som Tuvalisa Rangström satte upp på Strindbergs intima teater. Det blir ofta lyckat att transponera historier på det sättet, från teaterscen till bilderbok och vice versa. Formaten är besläktade. Bilderböcker kan fungera som små skådespel med en stark framåtrörelse där den som bläddrar bestämmer takt och gångart. Promenaden som form

är också tacksam att bygga en bilderbok kring. Som läsare förflyttar vi oss, tillsammans med de porträtterade fotgängarna, automatiskt längs historiens linje, genom tid och rum. Hur som helst, i arbetet med Oväder hölls såväl text och bild som berättelsens övergripande struktur och dramaturgi öppna och formbara långt in i processen.

©Clara Dackenberg

Som illustratör var det roligt att få stiga in och vara delaktig i arbetet innan texten var färdig och fixerad. Det ligger verkligen ett grupparbete bakom boken, där Tuvalisa och jag fick ta ut svängarna medan Jenny Franke som driver förlaget Mirando såg till att vi inte sladdade iväg alltför långt från historiens kärna.

I stort handlar det här arbetet också om att försöka behålla barnets syn på världen. Något slags förmåga till magiskt tänkande med utgångspunkt i konkreta föremål och i den direkta omgivningen. En blick för potentialen hos alla möjliga (till synes) obetydliga ting som plockas upp från trottoarer, skogsstigar och hemmets 81

Oväder, 2017

vrår för att senare struktureras och ges liv efter lekens logik. En blommig tygbit, några påsklämmor, en röksvamp, en uppsnappad fras... Små objekt får mening och tillskrivs egenskaper enligt mönster som kan tyckas obegripliga för en utomstående. På liknande sätt kan kanske processen bakom en bilderbok se ut.

Var hämtar du inspiration till ditt skapande? Vad påverkas du mest av? Vem, vilka eller vad inspireras du av? Jag gillar bilder och objekt som bär spår av sin upphovsperson och av den bakomliggande processen. Både de vedermödor och den lust som det kreativa 82

Oväder, 2017

©Clara Dackenb

arbetet har innehållit. Därför tycker jag mycket om folkkonst och särlingskonst. Bildhuggaren Johan August Gustafsson, JAGS, figurer är otroliga. Carl Fredrik Hills sjukdomsteckningar har samma prägel av nödvändighet och outtröttlig envishet. Och förhistoriska konstföremål. Och barns teckningar. En obändig och ohöljd vilja att avbilda och uttrycka. Annars tittar jag gärna på färgskalor, bilduppbyggnad och kroppsliga uttryck hos renässansmålare som Fra Angelico och Pieter Bruegel d ä. Ben Shahn är en favorit bland mer sentida tecknare/målare. Och filmer med starkt visuellt berättande av Aki Kaurismäki, Derek Jarman, Andrej Tarkovskij, Marie-Louise Ekman... Men det bästa sättet att fylla på med inspiration är ändå att åka på en liten resa, den behöver inte vara lång men får gärna innehålla några timmar på tåg. Att byta perspektiv då och då och känna svindeln av sin egen litenhet i världen och historien. Det brukar i alla fall hjälpa mig att komma loss.

berg

Bazar Masarin: Läsa

Utmaningar? Vilka möter du på ett personligt plan och/eller i branschen? Vilka skapar du själv? Utmaning nummer ett är att gå runt ekonomiskt. Det är bökigt att som enskild upphovsperson behöva finansiera sitt arbete genom t ex stipendier. Jag arbetar långsamt och analogt vilket inte direkt gör saken lättare. Det är också ganska krångligt att verka från Västerbotten när branschen är centrerad till Stockholm. Framför allt är det tråkigt att inte ha så många kollegor att möta över en lunchlåda eller att bolla idéer och samarbeten med. Som illustratör har man förstås också ett ansvar för representation.

Självklart bör vi arbeta för inkluderande barnboksbilder som speglar världen omkring oss och alltså befolkas av en mångfald av funktionsvarianter, hudfärger, kroppshyddor, barn med olika hemförhållanden och familjekonstellationer... Jag menar verkligen inte att vi ska underskatta människans förmåga till identifikation, små barn kan känna empati för ansiktet i eluttaget, berätta hela historier utifrån kvistarna och ådringen i ett träplank. Däremot bör vi illustratörer vara medvetna om vår egen utsiktspunkt och känna till att barnboksfloran än i dag har många vita fläckar.

Bazar Masarin: Läsa

Annars är väl det största kruxet att det lönar sig dåligt att ge ut barnlitteratur. Att förlagen måste hålla en så hög produktionstakt för att det ska fungera. Det är riskfyllt att satsa på osäkra kort och prova nya uttryck utanför genreschablonerna. Man måste förhålla sig till en trubbig ålderskategorisering och berättelsens typ ska vara lättigenkännlig för att gå att lansera. Där riskerar ju konstformen att stagnera, om vi bara reproducerar idéer, format och stilar som redan är bekanta och beprövade. Men tack och lov är barnbokssverige rikt på kunniga och uppfinningsrika författare, illustratörer och förlagsredaktörer. Jag är tacksam över att nu senast ha fått jobba med Mirando som verkligen är ett förlag med egen prägel, som lägger stor omsorg vid bokens visuella och taktila egenskaper och vågar satsa på en smalare, inte så strömlinjeformad utgivning.

Bazar Masarin: Läsa

Drömjobbet (som konstnär/illustratör/ bilderboksmakare) – hur ser det ut? Nästan alla uppdrag jag får är drömjobb. Jag nyper mig ofta i armen. Även om jag har ont om pengar och mycket panik mellan varven så är det en sådan väldig ynnest att få jobba med bilder och böcker för barn.

En annan dröm som nu verkar slå in är att få arbeta med ett publikt utsmyckningsuppdrag. Men kanske att få illustrera en kapitelbok. Det vore både utmanande och roligt. Jag skulle också gärna jobba mer utforskande med experimentella bokformat för barn. 91

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare? Tove Jansson är förstås en hjälte. Äventyren, farorna, dramatiken i det stora och det lilla. Bland nu verksamma barnbokskonstnärer tycker jag mycket om Beatrice Alemagna som bygger sådana kompromisslöst lekfulla bildrum och har barnets

blick för detaljer i behåll. Jockum Nordström och böckerna om Sailor och Pekka är andra favoriter. Eva Lindströms böcker och bilder talar också ett helt eget språk. De måleriska ytornas stämningar i relation till en linjeföring som på samma gång tycks försiktigt smygande och helt självklar. Det ibland lakoniska tilltalet i text och bild

Bazar Masarin: LĂ¤sa

ÂŠClara Dackenberg

Oväder, 2017

Bazar Masarin: Läsa som rymmer både humor, ömhet och poesi.

och väcka stora känslor. Dessutom är bilderböcker fysiska upplevelser som låter och doftar på olika sätt. Man kan gnaga på dem, somna på dem, bygga höga travar av dem... Sedan är förstås barnlitteraturen vidhängd med en massa ideal som inte alltid är så roliga. Förväntningar och oskrivna regler vad gäller funktion, begriplighet, didaktiska egenskaper, ljusa och förklarade skeenden... Jag önskar ibland att man kunde ha en lite öppnare syn på barnboken och framför allt en större tilltro till barns projiceringslust och förmåga att läsa bilder, tolka kreativt och uppskatta även det poetiska eller svårgripbara i en berättelse. Jag minns själv vilken plåga det var att som liten behöva läsa böcker som var överdrivet förenklade eller uppenbart naiviserande i sitt tilltal. När allt är färdigt, rent och tydligt förklarat blir läsaren överflödig. Det finns inget andningsutrymme, inga hålrum och sprickor att fylla i, inget okänt att utforska. Så himla tråkigt.

Vilka böcker läste du som barn? Finns det någon/några som gjorde mer intryck än andra? Jag vet inte om jag hade några stora favoriter bland bilderböcker men det är många illustrationer som har etsat sig fast. Delar av inredningen och ett rutigt köksgolv från Historien om någon. Dammsugaren och de röda vinbären i Hur gick det sen?. Vilda bebin som seglar i en trälåda och våningssängarna i Pricken, en bok som det brukade bli slagsmål om på dagis. Och åh, krokanen på bokstaven B i Hellsings/Ströyers ABC... Animerade filmer som Resan till Melonia (Per Åhlin) och Farbrorn som inte vill va’ stor (Olof Landström och Peter Cohen) var också betydelsefulla. Som lite större barn var jag fascinerad av de svartvita illustrationerna i kapitelböcker. Sven Hemmels beslutsamma linjer i Ture Sventon-böckerna. Tove Janssons skrafferade scenerier fulla av stämning och figurer med så flyhänt sammanfattade personligheter. Ingrid Vang Nymans modigt stiliserade barn och dansande perspektiv. E. H. Shepards illustrationer till Nalle Puh och Det susar i säven. När jag blev ännu lite äldre var Maria Gripes böcker verkliga favoriter.

Vad arbetar du med just nu? Just nu jobbar jag med illustrationer till en ny bilderbok som beräknas komma ut under hösten 2018. Jag ska snart börja skissa på ett konstnärligt utsmyckningsuppdrag för en förskola i Göteborg. Och så arbetar jag en del med figurer skulpterade i trä. Närmast inför en utställning i Dalsland i vår. Att jobba med trä och handverktyg är ett skönt komplement till tecknandet. Där illustrationsarbetet innebär en adderande process är täljandet reducerande. Medan det vita papperet öppnar upp för oändliga möjligheter bjuder träet lite mer motstånd. Varje ämne har sina egna specifika egenskaper och förutsättningar och i slutändan finns det bara två valmöjligheter: skära bort eller lämna kvar.

Hiss och diss för bilderboken eller litteratur för barn? Bilderboken är ett älsklingsformat som är svårt att dissa. En egen konstart som genom sitt begränsade innehåll och sin speciella berättarstruktur inbjuder till ett aktivt läsande. Bilderboken är en plats för fria och lekfulla uttryck samtidigt som den är alldeles fenomenalt bra på att bygga en intim sfär där även det försiktiga och lågmälda kan nå fram och beröra. Formatet är begränsat men intensivt, en tunn bok kan rymma vidsträckta världar 95

Bazar Masarin: Läsa

Text: Jenny Edvardsson

SAMTALi Bo

änk dig in i följande. Du är 14 eller kanske 15 år gammal. Du är iväg på lägerskola. Du får möjlighet att välja mellan kvällsdisco eller nattvandring med skolans mattelärare. Vad väljer du? För Kaj Korkea-aho och Ted Forsström var valet enkelt, nattvandring med skolans mattelärare. Av alla ungdomar på lägret var Kaj och Ted de enda som valde denna aktivitet. För dem kändes det mindre skrämmande att möta vilda björnar i skogen än att behöva dansa med flickor på ett disco. Det var där, i den finska skogen, som de lärde känna varandra. Vandringen blev starten på en lång vänskap men också för ett samarbete som nu pågått i nitton år. Deras senaste projekt är boken Zoo. Virala genier. Det är första delen i en serie om åttondeklassaren Atlas. Hela Atlas tillvaro rämnar då bästa kompisen åker iväg som utbytesstudent under ett år. Plötsligt måste Atlas definiera sig själv utan att ha kompisen Elliott vid sin sida. Vem är Atlas egentligen? Parallellt med detta är han mitt uppe i puberteten med allt vad det innebär. Zoo. Virala genier är en humoristisk bok och som läsare gör jag många paralleller till Bert- och Sune-böckerna. När jag under Bokmässan i Göteborg får möjlighet att träffa författarna passar jag på att fråga om deras inspirationskällor. De säger båda att de som unga läst både Bert och Sune. De gillar dagbokstanken som återfinns i Bert-böckerna och de gillar det småroliga och pinsamma som finns i Sune-böckerna. Sedan vill de förlägga sin handling till nutid men utan att tydligt placera karaktärerna och miljöerna till en bestämd ort eller ett bestämt land.

Foto: Jenny Edvardsson

Alla som läser ska kunna känna igen sig och tänka att det här är min skola, är deras tanke. I boken är det virala fenomenet våffling centralt. Det är ett fenomen som skolans tuffing Justus skapar genom att sätta sin rumpa på ett varmt våffeljärn. Snart följer andra efter och klipp som ”waffling on a train”, ”waffling in front of a live audience” och “waffling in the principal´s office” 97

okmässans vimmel

Förlaget, 2017

Under mitt samtal med Ted och Kaj passar jag på att fråga om våfflingen. Var har de fått idén ifrån? De båda svarar snabbt att det är från fenomenet planking, som för snart tio år sedan spreds från Australien ut i världen. Folk skulle lägga upp foton där de låg som raklånga plankor på de mest otroliga ställen. När jag frågar dem om de inte är rädda för att starta ett nytt viralt fenomen tittar de på mig och svarar i mun på varandra. – Det hoppas jag verkligen inte! Att skriva en bok tillsammans kan vara svårt. För Ted och Kaj verkar det dock gå som en dans. De säger att de tänker likadant och att de alltid är överens. Jag förstår under mitt samtal med dem att de känner varandra väl och att de vet den andres styrkor. Ted är som en robot, säger Kaj. Men hur är då Kaj? Jo, som en passionerad italienare med en gnutta finskt vemod, svarar Ted snabbt. Inte så konstigt att de snart kan fira tjugoårsjubileum som vänner och kompanjoner, tänker jag, när de två lämnar mig för att bege sig ut i Bokmässans vimmel.

cirkulerar i sociala medier. Folk blir som galna och Justus får många likes, till Atlas stora förtret. Under flera års tid har han och kompisen Elliott försökt sprida sin webcomics Zoo utan att nå någon större framgång. När sedan både Justus och Atlas ställer upp som kandidater till skolstyrelsen blir de konkurrenter även här. Må bäste man vinna! 98

Bazar Masarin: Läsa

PLANETER HYTTETO ÖSTROGE

Text: Jenny Edvardsson

nder Bokm borg fick ja att samtala Skretting, f boken Anto olyckor (Lil 2016). Jag om idén till Anton och and det kom sig att hon börjad vilka inspirationskällor hon skrivande. - Det är inte en idé utan tr på min fråga om idé till ro -Tre? Nu får du förklara. Och det gör Gudrun. Hon första idén till boken kom att hon tittade på ett prog handlade om jorden, plan bildandet av månen. I pro senterades nya rön. Måne av en tillfällighet, genom e jorden och Theia, en krock för 4,5 miljarder år sedan. - Det här ville jag ha med hon och så blev det. De ny med i Anton och andra oly rekt och indirekt. Den andra idén fick hon fr och ett skolarbete som ha Han skulle ta fram fakta om

Foto: Jenny Edvardsson

R I KROCK, OALETTER & EN

mässan i Göteag möjlighet a med Gudrun författare till on och andra lla Piratförlaget, frågade henne dra olyckor, hur de skriva och n har till sitt eget

re, svarar Gudrun omanen.

n säger att den i samband med gram på tv som neten Theia och ogrammet preen har blivit till en krock mellan k som inträffade

i boken, säger ya rönen finns yckor både di-

rån sin egen son an skulle göra. m östrogen för

att kunna hålla ett föredrag om detta för sina klasskompisar. Pinsamt värre! Och detta med att hålla föredrag om pinsamma saker återkommer i boken. Anton och hans kompis Ole ska prata om östrogen och preventivmedel. - Den tredje idén, berättar Gudrun, fick jag efter ett besök hos bekanta. De skulle förnya sin ”hyttetoalett”, alltså toaletten i stugan och hade en katalog över olika hyttetoaletter liggande på ett bord. Jag började bläddra i katalogen och fick en idé om att Antons pappa skulle vara försäljare av just ”hyttetoaletter”. Jag har nog lite barnslig humor, lägger hon till. Vi lämnar idéerna till boken och går vidare till hennes eget skrivande. - Hur kom det sig att du började skriva? Du är ju utbildad pianist. -Ja, svarar hon, men jag har alltid tyckt om att uttrycka mig. Det kan vara genom musik men också genom text. Egentligen tror jag att det började med mina julbrev. - Julbrev? - Ja, vi har som jultradition i Norge att skicka brev till vänner och släktingar i samband med jul. I dessa brev brukar jag återberätta värsta tabben från det gångna året. Ofta är det en tabbe som någon i 100

familjen gjort. Jag försöker skriva det lite roligt och det var när jag satt och skrev en sådan här julhälsning för några år sedan som jag insåg att jag ville skriva en roman. Jag sökte in till en utbildning och kom in. Det var under min utbildning som jag började skriva på Anton och andra olyckor. - Din bok är rolig men också lite tragisk, varifrån har du tagit inspiration? - Jag har alltid fascinerats av det komiska som gränsar mot det tragiska. När jag var yngre läste jag Sue Townsends böcker om Adrian Mole. Det är en inspirationskälla. Jag är också fascinerad av Guus Kuijer, den nederländske författaren och ALMA-pristagaren. Sedan gillar jag Charlie Chaplin. Du vet skådespelaren och komikern. Man blir både ledsen och glad när man ser honom. Boken Mitt liv som hund av Reidar Jönsson som senare blev film är också något som jag ofta återkommer till. När vår tid börjar gå mot sitt slut frågar jag om framtiden. Gudrun svarar att hon har fortsatt skriva. - Men jag skulle också vilja göra ett projekt, där mitt pianospelande och skrivande möts. Gärna ut mot skolor och elever, säger hon. Om det blir så får helt enkelt framtiden utvisa.

RECEN

NSIONER

102

Utgiven pĂĽ Bonnier Carlsen 2017

Bazar Masarin: Läsa

SOM STJÄRNOR

Lin Hallberg

FALLER Text: Angelica Öhrn 15-åriga Tess tvingas lämna bästisen Liv och storstan för att flytta med sina föräldrar till mormors gamla hus vid Bäckafallet. Men mormor är död och hennes hus, som en gång var så fullt av liv och minnen känns nu som ett tomt skal. Tess försöker hålla kontakten med Liv, men i storstan går livet vidare och Liv har fullt upp utan Tess. Tess har svårt att få nya vänner i skolan. Hon är för det första inte särskilt intresserad, hon ska ju inte bo kvar här på landet. Och för det andra så delar hon inte de andra klasskompisarnas intresse: hästar. Men så träffar hon Tom och hans häst Stjärna. Tom vill lära Tess att rida, så att hon kan hjälpa honom att ta hand om stjärna. Tess tvekar först, egentligen är hon rädd för hästar. Men det finns något hos Tom och Stjärna som hon inte kan motstå. Hästen som läkande kraft är vanligt i hästboksgenren och Lin Hallberg har skrivit om det flera gånger förut i till exempel Adzerk den vita hingsten eller Vem är du Johanna? Hon har också skrivit om kontrasten mellan storstaden och landsbygden i Orkans öga.

I både Orkans öga och i Som stjärnor faller närmar hon sig även det magiska. Något fruktansvärt har hänt som skapat oro, sorg och vrede hos både människor och djur. Detta något måste ställas till rätta för att ge osaliga frid igen. Likaså låter hon skogen få spela en egen roll. I Orkans öga är skogen vild och skrämmande. I Som stjärnor faller är den en trygghet att luta sig mot. Som stjärnor faller är en vacker berättelse om kärlek, vänskap och hästar. Samtidigt är inte hästtemat i boken särskilt centralt och därför tror jag att även många som i vanliga fall inte bryr sig det minsta om hästar också skulle kunna tycka om den. Lin Hallberg är skicklig på att gestalta känslor men också vänskapsrelationer. Om det finns något jag vänder mig mot i den här boken så är det gestaltningen av Tom. Jag tycker det är obehagligt med mystiska killar som plötsligt dyker upp, som alltid lyckas hitta en och som knappt berättar något om sig själv. Kanske är det meningen att det ska vara romantiskt och spännande? Själv har jag svårt att se det så.

104

Bazar Masarin: Läsa

ANTONoch andra olyck

Text: Jenny Edvardsson omanen Anton och andra olyckor av norskan Gudrun Skretting är en rolig, varm och stundtals filosofisk bok. Språket är rappt och berättande partier varvas med dialoger. Romanen inleds med att huvudpersonen, Anton, får berättat för sig att han blev till genom en olycka, eller en pyspunka, som pappan beskriver det. För Anton blir denna information början på något nytt. Han ska försöka skapa mening i det han gör. För var det nu så att han inte var meningen kan han kanske bli meningen. “För det måste man ju bli - om man gör något med mening i”, tänker han. Det första Anton bestämmer sig för att göra är att skaffa en tjej till sin pappa (mamman gick bort när Anton var liten). Till sin hjälp har Anton kompisen Ine. De två är kreativa och bestämmer sig för att anmäla pappan till en stickkurs, för där kommer inte pappan att få konkurrens av andra män. Det visar sig vara ett mycket lyckat drag. Redan efter första kurstillfället har pappan fått napp. Kursledaren Ulla, en medelålders, stickälskande, överviktig och smått desperat kvinna, bjuder in sig själv till

Antons och pappans lägenhet. Snart har Ulla nästlat in sig in i deras liv, något vare sig Anton eller pappan är riktigt bekväma med. Det var ju inte riktigt så här Anton tänkte att det skulle vara. Och när han inser att Ulla kan bli hans nya mamma får han panik: ”jag kommer att bli ett hemstickat barn. Med sådana där stickade byxor som vi hade under overallerna på dagis. Som kliar rakt genom långkalsongerna. Och med en bossig bönsyrseplastmamma som skrattar för högt och säkert byter gardiner hela tiden.” Anton inser att något måste göras, för att få Ulla att försvinna från hans och pappans liv. Än en gång tar han hjälp av Ine och än en gång blir det inte riktigt som de två hade tänkt och planerat. Parallellt med jakten på en tjej till pappan får man följa Antons vänskap med Ine, en vänskap som successivt börjar utvecklas till något mer. Det är fjärilar i mage, rodnande kinder och missförstånd. Det är pirr och stormande känslor och mitt i allt detta föräldrar som inte förstår. Under min läsning gör jag många kopplingar till Sune- och Bertböckerna. Precis som dessa är Anton och andra olyckor fylld med missförstånd och tokig105

kor heter. Det som Anton tycker att han har fixat till så bra visar sig ofta bli raka motsatsen. Som när Anton försöker undvika att träffa Ines pappa och därför väljer att krypa ut genom ett toalettfönster med resultat att han fastnar. “Men nu är åtminstone hela baken ute. Det är ett sorts genombrott, för baken är nog den tjockaste delen på mig. Resten borde gå lätt. Jag vrider och vänder och biter ihop tänderna, det gör väldigt ont, på riktigt. Men adrenalin ska visst vara bedövande, har jag hört. Egentligen är det nog ganska underligt att jag inte har mer koll på min egen kropp. För det tar en bra stund innan jag inser att baken inte alls är den tjockaste delen på mig. Långt ifrån. Det är faktiskt bröstkorgen, den som jag alltid önskar var bredare. Och det är nog en ny paradox att jag nu försöker andas ut all luft jag har i lungorna. För att göra bröstkorgen mindre.” Anton och andra olyckor är en bok man mår bra av och en bok man skrattar högt till. Målgrupp är läsare i åldern 9-12 år men även jag som vuxen har stor behållning av den. Anton och andra olyckor är en riktigt fin feel good-bok.

Utgiven på Lilla Piratförlaget, 2017

106

HAJ - JENNY

av Lisa Lundmark & Charlotte Rame

Text: Jenny Bjerner

enny är en sån som inte tycker om att prata i klassen. Fast hon nästan alltid kan svaret på magisterns fråga så vill hon inte säga något för varje gång hon gör det så säger alla att hon måste prata högre. Jenny pratar inte högt men hennes tankar är väldigt högljudda. Magistern säger att hon måste prata högt, mamma säger att hon inte ska vara blyg. Morfar tycker visserligen att det är trevligt med tysta söta flickor men Jenny känner sig inte tyst och söt, hon känner sig tyst och arg. Som en haj. De andra barnen verkar vara bläckfiskar hela bunten, de viftar med sina armar i luften och får utrymme i klassrummet. Vuxenvärlden vill att Jenny ska ta för sig för att få sin plats men missar att hon redan har en plats, hon är ju haj och det är något helt annat än att vara bläckfisk. Den enda som verkar förstå Jenny är hajen som bor i ett akvarium på Havets värld, den ser henne som sin like och kan peppa henne att vara precis som hon är.

107

Bazar Masarin: Läsa Det fina med boken Haj-Jenny är att Jenny inte behöver bli som de andra, med hjälp av hajen i akvariet på Havets värld får hon tillfälle att visa för magistern och de andra att hon har styrkor och förmågor som de inte har och får respekt för det. Till Jennys förvåning verkar inte heller klasskamraten Milla som hon egentligen avskyr vara varken bläckfisk eller elak, hon är helt klart en delfin och därmed annorlunda precis som Jenny själv. Jag önskar att alla lärare och andra som jobbar med barn fick läsa den här boken. Många föräldrar borde också läsa den. För även om den här boken naturligtvis vänder sig till barn och vill möta barnen som är hajar, delfiner, bläckfiskar och allt möjligt annat så har den ett så viktigt budskap till alla oss vuxna som finns runt om barnen. Tänk om vi alla kunde tänka på att normen inte är det enda rätta, att vi inte måste hjälpa den som bryter mot normen in i boxen utan kan se den personen just som hen är. Jag önskar så klart också att varenda liten Haj-Jenny eller Delfin-Milla eller kanske Utter-Erik får läsa den. Själv var jag så berörd att jag hade tårar i ögonen när Haj-Jenny hittar sin styrka och kräver att få vara den haj hon är och då är jag inte ens haj själv, kanske snarare en sjöhäst. Det är sällan en bok känns angelägen för alla, men Haj-Jenny är faktiskt en sådan bok.

Utgiven på Natur & Kultur, 2017

Bazar Masarin: Läsa

Den förskräckliga historien om

LILLA HON

Lena Ollmark & Per Gustavsson Text: Frida Andersson

edan bokens framsida antyder att det är en ganska morbid och blodig historia som jag har framför mig, men jag hade inte förväntat mig att den skulle vara skriven med så mycket humor och på ett så lättsamt och komiskt sätt. Det jag trodde skulle vara en i raden av berättelser i skräckgenren visade sig vara en hemsk, mörk och väldigt sorglig historia som får det att knyta sig i magen. Boken handlar om Lilla Hon som egentligen har ett riktigt namn men som alltid av alla kallats Lilla Hon. Bara detta säger mycket om hennes så påtagliga obetydlighet och osynlighet. Det var inget särskilt med henne alls. Lilla Hons föräldrar är väldigt ordningsamma och lite överbeskyddande och tycker att Lilla Hon är som bäst när hon inte är i vägen, håller ordning och tar så lite plats som möjligt. De har så stressade liv där det ska skyndas hit och dit. Lilla Hon är mycket ensam, rädd och ängslig och hon drömmer om att få vara med de andra barnen i kuddrummet där allt är mjukt, mysigt, färgglatt och utan vassa kanter att behöva akta sig för. Lilla Hon är så lättskrämd och de andra barnens stora nöje är att skrämma Lilla Hon så mycket det bara går för det är ju så roligt när Lilla Hon blir rädd. Detta är något som återkommer flera gånger i boken. En dag bestämmer sig barnen för att ha

lite extra roligt med Lilla Hon och lurar upp henne på vinden. Vågar hon sig upp där, där Lärarinnan spökar så får hon vara med i kuddrummet. Lilla Hon hinner inte mer än in så låser de dörren efter henne. Lektionen ringer in och barnen glömmer bort henne. Tiden går men ingen saknar Lilla Hon. Det blir en glass över men magistern kan inte komma på vem som saknas - alla är ju där. ”Den kvällen tyckte Lilla Hons mamma och pappa fantastisk mycket om Lilla Hon. Hon var nämligen alldeles tyst och snäll både vid middagsbordet och när det blev dags att lägga sig”. Ingen saknar henne och Lilla Hon dör till slut på vinden och blir ett spöke själv. Detta förstår hon dock inte riktigt och det är först mot slutet som detta blir helt tydligt för läsaren. Lilla Hon finner nya vänner i andra märkliga spöken som bor uppe på vinden och som inte alls är så skrämmande när man väl lär känna dem och deras historier. Alla har de det gemensamt att de ogillar skolbarnen som varit elaka mot dem. Jag funderar över vad som är det förskräckliga i historien. Jag tycker inte det är spökena i boken som är det skrämmande utan det mest hemska är nog att Lilla Hon måste dö för att finna lycka, för just så är det. Det är först då hon blir ett spöke och träffar andra spöken som hon inte behöver vara ensam längre hon har inte längre något att vara rädd för och kan ge igen på de som tidigare varit så

109

Utgiven på Lilla Pirat Förlaget, 2017

hemska mot henne. Boken utlovar redan från början ett lyckligt slut, i alla fall för vissa. Per Gustavssons illustationer förhöjer berättelsen och gör mycket för stämningen i boken. Det är många bilder i färg genom hela berättelsen. Jag är väldigt glad att jag läste denna bok och jag gillar den mycket även om jag inte alls var beredd på att den skulle vara så sorg-

lig mitt i allt det komiska. Jag blev helt uppslukad av berättelsen och den gjorde verkligen ett starkt intryck på mig. Detta är en lite smårolig, absurd och läskig spökhistoria men som faktiskt har väldigt mycket underliggande att säga. Det är är en hemsk historia som var skrämmande på ett helt annat sätt än jag hade trott att den skulle vara. 110

Bazar Masarin: LĂ¤sa

Utgiven pĂĽ Natur & Kultur, 2017

THE HATE Angie Thomas U GIVE Text: Jennie Aagesson

ag är vit, svensk, kvinna och privilegierad på fler sätt än jag kan räkna till. Det fick mig först att tänka att jag kanske inte är rätt person att skriva om Angie Thomas The Hate U Give, men jag blev så golvad av boken att jag var tvungen att skriva om den. Angie Thomas är en ny, bright shining star på författarhimlen och The Hate U Give är hennes debut. ”Representation, representation, representation” tänker jag när jag läser om hur Thomas ville porträttera en förort likt den hon växte upp i, och ett liv som det hon själv har levt. Och vi vinner alla på att utbudet av fantastiska ungdomsböcker blir mindre homogent, tror jag. Titeln på boken kommer från akronymen för Thug life som gjordes populär av Tupac – The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody och den tanken går som en röd tråd genom berättelsen. Boken tar sin början i en #blacklivesmatter-ögonöppnare där bokens huvudkaraktär Starr tillsammans med sin barndomskompis Khalil blir stoppade av polis efter en skjutning på festen de befann sig på. Khalil rör sig och polisen sätter tre kulor i honom. Blodet. Starr har varit med om det här tidigare. När de var små var de tre kompisar. När de var tio dog kompisen Natasha i en drive-by skjutning.

Det är av den anledningen som Starr och hennes syskon går i skolan i en annan del av stan. I en del där i stort sett alla är vita och betydligt rikare än i det ”ghetto” som Starr och hennes familj kommer ifrån. Det är också där som Starrs vita pojkvän går, pojkvännen som Starrs pappa inte får veta om. Pappan driver en matbutik, är tidigare fängelsekund och har svarta förebilder på väggarna. Starr är det enda vittnet till skjutningen och hon får människor både med och mot sig när hon måste bestämma sig för om hon ska vittna mot polisen. Att ta ett beslut är plötsligt så mycket svårare än det ser ut. Boken är fullproppad med populärreferenser, vilket jag tycker hjälper till att skapa en bild av hur familjen ser ut, vad de gör, hur de tänker och känner. Vi får lära känna båda Starrs föräldrar, men speciellt hennes pappa som framställs som en trygghet, en värme och också en sträng förebild. Thomas har en tajming som fungerar ypperligt i den här boken. Den är tung, men den är aldrig för tung. Som redan konstaterats så befinner jag mig ljusår ifrån det liv som bokens Starr lever och det som Thomas själv vuxit upp med, men ta mig tusan om det inte är så att den här boken öppnar mina ögon för erfarenheter som inte är mina.

112

Bazar Masarin: Läsa

Annika Lundholm Moberg Barnboksförfattare, illustratör/ formgivare.

Anne-Marie Körling Lärare, föreläsare, författare. F.d. Läsambassadör.

Jenny Bjerner Barnbibliotekarie.

Jenny Bjerner Litteraturpedagog och barnoch ungdomsbibliotekarie som brinner för att öppna dörren till böckerna för barnen. Även erfaren gymnasielärare.

Angelica Öhrn Författare, skribent.

Lena Kjersén Edman Litteraturvetare, bibliotekarie, författare och litteraturkritiker. Fil. doktor i litteratur. .

Clara Dackenberg Barnboksförfattare, illustratör/ bildkonstnär.

Jessica Mellgren Lärare i svenska som andraspråk F-3. Brinner för språkutveckling och lärande.

Karin Kraft Eggert Barnbibliotekarie, Internationell kulturprojektledare.

Jenny Edvardsson Lärare, författare och föreläsare. Debuterade 2016 med Mötet med texten. Inkluderande läsundervisning. Augustambassadör kategorin Årets svenska barnoch ungdomsbok 2017. Jennie Aagesson IT-bibliotekarie med förkärlek för YA och sociala medier.

Susanne Sandström Bibliotekarie, redaktör, grafisk formgivning för Bazar Masarin.

113

Frida Andersson Barnbibliotekarie.

Bodil Alvarsdotter Barnbibliotekskonsulent.

M E D A R B T A R E

Britta Stensson Lärare & författare; Mellan raderna:strategier för en tolkande läsundervisning (2006). Mari Kanstad Johnsen Barnboksförfattare, illustratör/ bildkonstnär.

Peter Birgerstam AD. grafisk formgivare, skribent, fotograf.

114

Bazar Masarin Läsa 2017

Articles inside

Mari Kanstad Johnsen

Samtal i bokmässans vimmel med Kaj Korkea-aho och Ted Forsström