*TIDEN
Nedan. Utställningen är uppbyggd som ett antal autentiska scener från militärhistorien.
SEK TION B–B 1:150
SEK TION A–A 1:150
hårt. Mot själva vagnsförrådet har tillbyggnaden fått en faluröd fasad, som om någon klippt av den. Det hela tillför en dubbelhet, en känsla av att den är två byggnader i en. De två sidorna är dessutom sällan synliga från samma vinkel, utan uppträder bara en i taget. De som kör utmed E18 på väg mot Oslo ser först en traditionell gårdsform och lite senare en plåtfarkost, två skilda världar. Tillbyggnaden är nättare i skalan än vad den stundvis framstår på fotografierna. Den känns välstuderad i det avseendet. Men jag är inte helt övertygad om att den borde vara tudelad. Utan den avskurna sidan hade den varit konceptuellt klarare, sjöstjärneformen hade kunnat få inkräkta på gården, naggat den i kanten. Tanken är att länka det förflutna med det nya snarare än att framhäva kontrasten. Ser man till förslaget som vann den inbjudna tävlingen är idén helt intakt.
44 ARKITEKTUR · 4/13
Det blir till sist en fråga om tid, om vilken tid som ska råda över vilken. Hur mycket plats kan en tillbyggnad få? När börjar det nya att detronisera det förflutna? Det kan lätt bli en obalans mellan nu och då. Harmoni kan bli disharmoni. Plötsligt finns inte längre dialogen mellan olika tider, bara ett gap. Att tillbyggnaden i sig är tudelad känns dock inte som ett nödvändigt val för att överbrygga det gapet. Balansen mellan nu och då har man redan uppnått med den fint anpassade skalan och den levande plåtbearbetningen. En byggnad som vill vara allmoge och samtidigt i samma anda som Frank Gehrys Bilbao museum eller Daniel Libeskinds Warmuseums känns förvirrande. Att vagnsförrådet är från en tid och tillbyggnaden från en annan är en självklarhet som inte nödvändigtvis behöver artikuleras. Brigadmuseum hade vunnit på att vara aningen mer konfrontativt. o TO M A S L AU R I