Artikelserie
Hjärta och kärl
”På akuten stod det en skylt att om du känner bröstsmärtor säg till. Men det gjorde ju inte jag. Men jag kände mig allt sämre, som en oro i kroppen. Jag hade bara varit där i tio minuter när jag kände att nu svimmar jag!”
Helt utan förvarning en sommardag fick
Ingela Piirimets en hjärtinfarkt. Men det förstod hon inte då. För Ingela, precis som för många andra kvinnor, var symtomen otydliga. – Jag skulle åka in till stan och kände som ett tryck över axlarna. Jag tänkte att jag hade sovit i någon konstig ställning och jag gäspade ovanligt mycket. Sedan kände jag att det tryckte mellan skulderbladen, jag kände mig svimfärdig och ville åka hem, berättar hon. Det är internationella kvinnodagen när vi träffas och under dagen kommer det flera rapporter om just kvinnors hälsa. Bland annat om hur mycket som är okänt om kvinnors hjärtsjukdomar. I likhet med många andra hade inte Ingela förknippat hjärt-kärlsjukdomar med kvinnor. – Nej, det for igenom huvudet, eftersom jag hade läst en artikel i tidningen M om
kvinnor och hjärt-kärlsjukdomar, men det var inte det första jag tänkte på. Ingelas känsla den där dagen pendlade, helt plötsligt kände hon sig bra igen och ville få ärendena gjorda. Men under lunchen på stan kände hon sig svimfärdig igen och åkte in till sjukhuset tillsammans med sin man. – På akuten stod det en skylt att om du känner bröstsmärtor säg till. Men det gjorde ju inte jag. Men jag kände mig allt sämre, som en oro i kroppen. Jag hade bara varit där i tio minuter när jag kände att nu svimmar jag! Sedan följde några dramatiska timmar med flera hjärtstopp och operation. Helt oväntat – Nu när jag sitter så här tänker jag att det kan hända precis vem som helst, säger hon och blickar ut över restaurangen. Och Ingelas historia är visar just det, det fanns inga varningssignaler.
Ingela vill gärna sprida information om hur oväntat och välmaskerat en hjärtinfarkt kan dyka upp och hur man kan hantera det efteråt.
26 |
| nummer 3 2012
– Vi har hälsokontroller på jobbet vartan nat år, men jag har aldrig haft höga blodfet ter och mitt blodtryck har alltid varit lågt. Inte heller tycker hon att hon upplever stress. Att hon skulle kunna få en hjärtin farkt så ung var därför helt oväntat. – Jag är 56. Det chockade mig oerhört och även min familj. Tillbaka till sjukhuset. De fragmentariska minnen hon har från de där timmarna när hon svävade mellan liv och död handlar om att hjärtmassagen var smärtsam. – Ja, det gjorde fasansfullt ont, säger hon med eftertryck. I övrigt hade Ingela aldrig ont utan bara den där konstiga känslan. – Jag har lågt blodtryck så jag är van vid svimningskänslan, men det här var något speciellt. Läkarna hittade ett stopp i ett kranskärl, gjorde en ballongvidgning och satte in en så kallad stent, ett litet nät som håller kärlet öp pet, och så var den akuta faran över. Nyligen uppvaknad på hjärtintensiven tänkte hon: – Jag lever! Jag kunde ha dött men det var som att jag fick ett liv till. Ett helt paket med insatser följde. I två veckor fick Ingela ligga kvar och hon är mycket nöjd med vården, som förstås fort satte även efter att hon kom hem. Hon gick i Hjärtskola med andra drabbade. Uppdelat på olika tillfällen diskuterade de mat, medi cin, motion och de psykiska reaktionerna man kan få efter en hjärtinfarkt. Det senare, känslorna, tycker hon att hon fick hjälp med redan på hjärtintensiven. – En sjuksköterska kom ofta in till mig och frågade hur känns det? Hur mår du och vad tänker du på? De var måna om att också ta hand om och förklara för mina barn och min man. Nästan återställd Nu ser Ingela hur pigg ut som helst. – Jag känner mig återställd. Kanske lite tröttare. Hon utstrålar ett lugn som är udda bland de övriga restauranggästerna under lunchen. – Det här med att ta vara på dagen har