LENA FRIBLICK/ELIN SANDOW
LÄST SEDAN SIST
DAGEN DÅ DÖDEN KOM Xenofilia förlag 2011
EVA EVERS ROSANDER
NYCKELN TILL PARADISET Carlsson Bokförlag 2011 Som västerländsk kvinna är det lätt att låta ilska och frustration lägga en dimma över innehållet i boken Nyckeln till Paradiset. Det kan vara en tröst att även författaren kände så när hon följt senegalesiska kvinnor, fått följa deras religion, äktenskap, ekonomiska situation och sedan skulle sammanställa utkomsten av sitt projekt i en bok. Projektet understöddes under en längre period av många organisationer. Boken har blivit en blandning av reseberättelse och beskrivning av hur, i första hand, kvinnorna utövar sin religion mouridismen. Det är en muslimsk sufiorden som utövas av omkring 16 procent av Senegals befolkning. Vi får möta kvinnor i Senegal och utomlands. Det begränsade livsutrymme som kvinnorna har och att de i sin religionsutövning svär lydnad till sina män, att deras män bestämmer över dem och har rätt till deras inkomster, barn och vad kvinnorna får göra, får en del kvinnor att söka sig till Spanien och Teneriffa. I Senegal får författaren följa med kvinnor i deras liv och på deras pilgrimsresor och får möjligheter att möta de personer som dyrkas av kvinnorna och till vilka de betalar pengar och ger gåvor för att försäkra sig om poäng och välsignelser som ska föra dem till paradiset. Trots att kvinnorna är många och missnöjda, kan de inte organisera sig och ändra på förhållanden som polygami och att inte vara accepterad i samhället som ensamstående. Det är frustrerande att en religion föreskriver att man ska offra sig,
leva under hårda förhållanden, göra ”dagsverken” för att få poäng med sig så att man får ett bättre liv på jorden ett evigt liv i paradiset. Kvinnorna ger sig själva en viss frihet genom att organisera sig i kvinnogrupper som är alltifrån ekonomiska föreningar till att göra inköp till sina små affärsrörelser som de har för att kunna stå för större delen av försörjningen i familjen. Eftersom männens utövande inom mouridismen inte beskrivs så får man inget att förhålla sig till när man ska tolka kvinnornas religionsutövande. Bilden av männen är att de sitter under ett träd hela dagarna, låter alla sina hustrur arbeta och sätter sina pojkar i omänskliga koranskolor. Det hade varit bra att få en tydligare information om sufism och mouridism för att kunna tolka och någorlunda förstå utövandet av religionen. Man önskar att skildringen hade belyst djupare i tankar och analyser av männens och religionens makt över kvinnorna Författaren, som är socialantropolog med inriktning på Västafrika och Marocko, uttrycker själv att verkligheten gjorde det svårt att ställa de frågorna och att inte ryckas med livsflödet. Maje Althin Specialpedagog Helsingborg
28 UPPDRAG MISSION NR 1 2012: LÄST SEDAN SIST
Jag träffade en bekant som är mitt uppe i en akut sorg. Hon sa att hon inte tyckte om allt tal om sorgearbete. ”Arbete har jag nog av ändå, att sörja är mer som att andas, det pausar man inte från, det är bara att följa med så gott det går”, ungefär så uttryckte hon det. Så läser jag Dagen då döden kom och tänker att det här kanske är en bok för just henne. Den innehåller inga som helst tips men förmedlar ändå livskraft och hopp mitt i den mörkaste svärtan. På bokens sidor samsas olika människors egna berättelser om tiden i samband med att den oåterkalleliga döden tagit plats i deras liv. Vissa av författarna tycks vana att uttrycka sig i ord, andra texter har mer karaktär av intervju med den sörjande. Någon har förlorat sin man, en annan sin syster. Ytterligare någon har förlorat barn eller en vän. Men här finns ingen jämförelse mellan de olika sorgeberättelserna, de får stå för sig själva sida vid sida. Som läsare kan jag ändå se återkommande mönster i berättelserna: Att sorgen tar tid, att förlusten av en nära anhörig kräver att man finner en ny identitet för att så småningom stå stadigare igen, att nätverk av människor som orkar finnas med är så oerhört viktiga. Dagen då döden kom är faktiskt en vacker bok, utan att vara smetig. Fotografierna som texterna varvas med är fina men det är själva berättelserna som står för skönheten. De fördjupar det som är vackert i tillvaron. Stina Wollter har tecknat den berättelse som griper tag i mig allra starkast. Hon berättar om det som hon önskar vore annorlunda utan att vara bitter och hon lyckas beskriva att det faktiskt finns något positivt i dödens närhet utan att vara ett dugg klämkäck. Det är förstås hoppingivande att flera personer berättar om en väg vidare, rakt genom mörkret
men det här är vilsamt nog inte en bok som berättar om lyckade och färdiga processer. Ann Söderlund beskriver hur hon minns sin mammas döda kropp som makaber och hur hon flydde från sorgen. KG Hammar berättar om tristessen som tagit sorgens plats i hans tillvaro några år efter att hans livskamrat dött. Mitt i boken finns ett avsnitt där psykologen och psykoterapeuten Ann-Kristin Lundmark svarar på frågor om sorg. Hennes ord är visserligen kloka och talar till mig som tröstare men det är de personliga berättelserna som förmedlar hopp och identifikation. Det är berättelserna som gör att jag tänker spara den här boken för att kunna plocka fram den dag då döden kommer in i mitt liv nästa gång. För det påminner den här boken om – att inget kan tas för givet, sorgen kan drabba mig närsomhelst. Ändå blir jag inte ett dugg rädd. Dagen då döden kom förmedlar att sorgen också är kärlekens pris, som KG Hammar återkommer till i sin berättelse. Utan kärlek vill jag inte leva, förmodligen skulle jag inte ens kunna. Då finns också sorgen där som en risk eller möjlighet. Men jag klarar det. Om de här människorna fortfarande lever och andas och kan berätta på det här sättet så kan jag våga leva med att döden kan inträffa också i min absoluta närhet. Maria Bergstrand Komminister i Svenska kyrkan Hägersten