Uppdrag Mission nummer 4 2023: Gud, gör oss djärva!

Gud, gör oss djärva!

Missionsuppdraget i vår tid bygger på dialog och interreligiösa möten, långt från doktriner och regelverk men nära tron på människor och deras förmåga. Det är de rörelserna vi följer i Uppdrag Mission.

UPPDRAG MISSION

www.uppdragmission.se

Tidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap, LMS, i samarbete med Act Svenska kyrkan www.lundsmissionssallskap.se

ANSVARIG UTGIVARE

Samuel Rubenson

REDAKTÖR

Anna Braw

Storabackegatan 15C

216 15 Limhamn

073-998 23 27 red@uppdragmission.se

REDAKTIONSRÅD

Frida Falk

Agneta Hansson

Per Kristiansson

Johannes Zeiler

GRAFISK FORM

Maria Mannberg

PRENUMERATION pren@uppdragmission.se

ANNONSER annons@uppdragmission.se

TRYCK

Ljungbergs, Klippan

issn 2001-0087

OMSLAG

Lunds Missionssällskaps missionär

Anders Elgqvists kinesiska dräkt, tillverkad i slutet av 1840-talet och donerad till Historiska museet vid

Lunds universitet när han kom

tillbaka till Sverige. Bild: Historiska museet vid Lunds universitet

Trons konsekvenser

i ett kök i malmö sitter vi och och pratar om sommarens nummer av Uppdrag Mission, ett nummer med temat ”Gud, gör oss djärva!”. Per har precis kommit hem från en prästvigning inom den oberoende kyrkan i Filippinerna, ett land och en kyrka som ligger nära hjärtat för oss båda och där vi har mött djärva kristna. En av de djärvaste var biskop Alberto Ramento.

En av Ramentos präster stöttade sockerbruksarbetare som strejkade på Hacienda Luisita och åkte regelbundet dit för att ge dem själavård och fira mässa med dem. För denna sin mission blev han mördad.

Biskop Ramento, en djärv förespråkare för solidaritet och mänskliga rättigheter, stöttade arbetarnas kamp och krävde rättvisa för sin mördade präst. Trots den uppenbara faran försökte han gå till botten med vad som hänt och ta reda på sanningen om vem som låg bakom mordet.

Den 3 oktober 2006 hittades biskop Ramento mördad i sitt hem. Han hade satt sin egen säkerhet, sin bekvämlighet och sitt eget liv åt sidan för att göra det som han visste var rätt. Han blev mördad för att han ställde sig på de svagas sida och gav röst åt dem vars röster hade tystats och ignorerats. Som hans son har uttryckt det: Alberto Ramento mördades inte bara för att han predikade evangeliet, utan för att han levde som han lärde. Att leva evangelium är alltid djärvt.

De människor som lyfts fram i det här numret av Uppdrag Mission lever och har levt under väldigt olika förutsättningar. För många av oss är det värsta som kan hända när vår kyrka eller vi själva tar ställning för något att vi blir hånade i ett satirprogram. För andra människor, runtom i världen idag och genom historien, har trons konsekvenser varit risk för tortyr, förföljelse och död.

Många människor har betalat det priset. Deras djärvhet är svår att föreställa sig för oss, men den är också en konsekvens av vår gemensamma tro. En tro som är djärv.

agneta hansson, styrelseledamot i Lunds Missionssällskap och medlem i Uppdrag Missions redaktionsråd per kristiansson , sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för teologi och mission i Lunds stift och medlem i Uppdrag Missions redaktionsråd

BILD: LENNART HAMARK

Alltid

4 krönikan

8 enkäten

21 betraktelsen

26 recension

42 stipendierapporten

46 stipendiaten

47 om LMS

16 ansikten ur missionens historia

Per Kristiansson berättar om sina förebilder bland vår stora världs missionärer – från Paulus och Lukas via Franciskus och Clara och fram till Dorothy Day och Bede Griffiths.

30 jordbunden, människofokuserad och kristuscentrerad

Varför skrev Fred Kaan om att gå från kyrkan ut i en värld där stora risker väntar? Per Harling skriver om sin vän och hans ”mind the gap”-teologi.

12 stora risker

Hur kommer det sig att det inte har blivit fred trots att Sydsudan har blivit självständigt? Moses Monday John berättar om fredsarbete i en nation där kvinnor och unga lever på marginalens marginal.

38 i tjänst tillsammans

”Hur arbetar ni med diakoni?” Svenska kyrkan i Malmö fick den frågan från stadens muslimska nätverk, och nu har tankarna på att försöka göra något gemensamt kommit en bit på vägen.

26 tvenne unga zeloter

Lunds Missionssällskaps två första missionärer blev också de två sista. På Historiska museet i Lund berättar Andreas Manhag om deras öde med hjälp av en kinesisk dräkt.

22 överflöd och brist

En del av Elinn Leo Sandbergs avhandlingsarbete består av möten med människor som handlar på Matmissionen i Malmö, en butik som minskar matsvinn men som också är beroende av det.

”ett med din värld, så vill du vi skall leva. Gud, gör oss djärva!” sjunger vi i psalm 288. För en församling i Jakarta kan det innebära att öppna den lilla vårdcentralen på kyrkans område för alla, trots att kristna är en liten minoritet i Indonesien. Och att berätta för resenärerna vid det närbelägna nya resecentret att det går fint att komma in och dricka vatten.

Moses Monday John som leder Organization for Nonviolence and Development i Sydsudan säger att han inte vill uppmana sina landsmän att vara djärva – att ta risker måste vara vars och ens beslut. Men han håller själv kontakten med sydsudanesiska flyktingar i flera länder, och med fredsaktivister i Sudan, för att kunna berätta för världen om vad som händer när den vill lyssna. Och Tommie Sewon berättar om några av de modigaste människor han känner, de som har sökt sig till samtalsgruppen Anonyma Ensamma i Sofia kyrka i Stockholm. Allt i samma värld.

ANNA BRAW, REDAKTÖR FÖR UPPDRAG MISSION

BILD: RONNIE KRONBLAD, SKÅNE STADSMISSION

BILD: TOMAS PETTERSSON

BILD: ONAD

Sidi Salahuddin Barakat och Gunilla Hallonsten.

tommie sewon är ungdomspedagog och musiker i Sofia församling och Fryshuskyrkan i Stockholm. Han har skrivit flera böcker, bland andra Huskroppar (Salvadore! Produktion) och Prata om livet med en penna (Verbum), och skrivit och spelat in mycket musik – Psalmer, sånger eller mittemellan kommer i höst.

BILD: CHRISTOPHER BROMAN TAK

Ett litet viktigt mod

en av böckerna på mitt nattduksbord, som egentligen är en fönsterkarm, har titeln Jag är du – du är jag. Det är en mycket angelägen bok om motsättningar, våld och skjutningar i våra förorter, men också om kärlek och försök att överbrygga klyftor. Den är skriven av en person som är högst insatt i ämnet genom många års arbete med unga på Fryshuset, min gamla kollega Fatima Åsard.

Självklart ville jag köpa den, och jag började genast läsa. Det blev ett kapitel, och sedan blev den märkligt nog liggande.

När boken ett år senare finns tillgänglig som ljudbok återupptar jag ”läsandet” med hjälp av uppläsare och sugs genast in i berättelsen. Under tiden jag lyssnar och springer min runda en sen kväll längs Mälarstranden vid Vinterviken och runt sjön Trekanten i Stockholms södra förorter tar både rädda vildkaniner och rådjur till flykten i mitt spår – och jag funderar på hur denna välskrivna bok, vars författare jag till och med känner, kunnat bli liggande så länge. Kanske stavas det motståndet i mig trötthet på våldet, på berättelser om ständigt nya dödsskjutningar. Och mina otillräckliga försök, i arbetet på Fryshuskyrkan, att föra samtal om det dödliga våldet med skolbarn och personal.

Hur ska vi kunna börja förstå varandra och förändra om inte ens jag som delvis jobbar nära ämnet orkar ta del av viktiga berättelser från dem som har drabbats?

Skuldkänslor är inte vägen till förändring, och nu når ju berättelsen mig ändå genom ljudboken.

Det jag slås av är att den inte alls fyller mig med mer mörker och hopplöshet inför våldet. Genom att bekräfta och blicka rakt in i mörkret och hopplösheten hjälper den mig att se ljuset i sprickorna, så som i Leonard Cohen-texten: ”That’s where the light gets in.” Det finns ingen genväg till hoppet.

Ett annat välanvänt citat ser jag i Fatimas romangestalt Amina: ”Mod utesluter inte rädsla – mod är att gå vidare med sin rädsla.” Amina har mist sin son, hon är sårbar och rädd, men hon har inget val, hon måste gå vidare med sin sorg. För de utsattas skull, och för sin egen skull.

”Gud, gör oss djärva!” utbrister Fred Kaan i psalmen ”Gud, från ditt hus”.

”Djärv” betyder mod och mod betyder djärv enligt ett vanligt synonymlexikon. Men de två adjektiven har lite olika konnotationer och tolkningar, och för mig är djärvhet något mer tillfälligt än mod. Att vara djärv är att ingripa snabbt och handgripligt, vara lite fräck om det behövs för att bryta konventioner och förtryck.

Historien har gett oss många exempel på särskilt djärva drag, som när Rosa Parks en eftermiddag 1955 på bussen i Montgomery vägrade resa sig och lämna platsen för en

ILLUSTRATION: EMELIE ÅNSKOG

vit passagerare så som apartheidlagarna föreskrev i det segregerade USA. Hennes civila olydnad blev början på den bussbojkott som brukar ses som startskottet för hela medborgarrättsrörelsens kamp och avskaffandet av raslagarna.

Världen behöver sannerligen människor som går före och inspirerar med djärva drag. Men jag tror att om alla vi ”vanlisar” bara hade en gnutta mer personligt, långsamt växande mod skulle vi tillsammans kunna åstadkomma förändringar på samma sätt som de stora historiska medborgarrättshjältarna – Rosa Parks, Martin Luther King, Nelson Mandela. Är det inte därför uppmaningen ”Var inte rädda”

återkommer ungefär 400 gånger i Bibeln?

ett litet viktigt mod som kan vara helt omvälvande för vårt sätt att vara tillsammans i världen är att ta del av en annan människas livsberättelse och att dela med sig av sin egen. Några av de modigaste människor jag mött i den meningen är de som kommer till Anonyma Ensamma, en grupp som jag fått vara med och leda i Sofia församling i Stockholm i några år nu. Ensamhet är ett av vårt samhälles mest stigmatiserande tillstånd och en av dess mest stigmatiserande känslor. I boken Den ensamma staden beskriver Olivia Lang vår beröringsskräck: hur vi undviker människor som vi upplever vara ensamma för att vi tror att ensamheten på något sätt smittar, och hur vi gömmer vår ensamhet av samma anledning – av rädsla för att den ska signalera misslyckande och fara.

Beteendevetaren och journalisten Ingemar Gens hade länge funderat på det växande pro-

blemet och kläckte idén om en samtalsgrupp med namnet Anonyma Ensamma. Anonyma Alkoholister arbetar med att erkänna sina problem och ger varandra ett sammanhang och stöd för att försöka bryta missbruket. Ingemar tänkte att alkoholister har några nyktra perioder eller stunder, och på samma sätt måste den mest ensamma människan ändå ibland träffa någon, uppleva ögonblick av gemenskap, om än bara med en granne i trapphuset eller affärsbiträdet. Kanske kunde deltagarna få stöd i att våga lite mer, kanske kunde initiativ till fler möten skapas gemensamt?

Själv hade jag efter en separation från mina barns mamma tvingats uppleva kontrasten mellan familjeliv och tom lägenhet och på ett helt nytt sätt börjat spegla den ensamheten i människor runt omkring mig. Jag bearbetade det genom att långsamt skriva en bok om mina grannar, Huskroppar, där jag utan att någon egentligen själv hade berättat försökte dikta ihop en bakgrund till de utanförskap jag såg. Ingemar gick till sin lokala församling i Svenska kyrkan, Sofia, för trots att han kallar sig ateist var hans erfarenhet att kyrkan är en plats där goda medmänskliga initiativ tas, och kyrkoherde Johanna Öhman sammanförde honom med mig. Vi fann varandra och satte in en enkel annons i lokaltidningen: ”Anonyma ensamma – en grupp där vi möts för att försöka bryta vårt gemensamma problem, ensamhet.”

på utsatt tid slog vi oss ner med en termos kaffe i en av kyrkans små röda stugor i Vitabergsparken och undrade vad som skulle hända.

Rätt som det var dök det upp ett par personer. En av dem sa att han mest var intresserad av att se de gamla kulturmärkta stugorna invändigt, men samtalet var igång.

Under den första terminen växte gruppen till fem–sex personer som med växande mod delade sina liv, ensamheter och sårbarheter. Det kändes stort och viktigt att vara med om varje gång: att människor kom dit, och att de sedan också uttalade sig om sin ensamhet. Det var som att stigmat gick upp i rök i samma stund de satte sin fot i gruppen.

Och vi behövde inte vara anonyma längre, eller väga och mäta om ensamheten var en fas, en existentiell kris, följden av ett dödsfall, ett livsmönster. Vi bara drack en enkel kopp kaffe och gick rundor där vi lånade lite gemensamma regler från bland annat tolvstegsrörelsen: att tala i jag-form, att inte ge varandra råd, att låta alla komma till tals och att det som sägs stannar i rummet.

Eftersom ämnet ensamhet blivit alltmer uppmärksammat i media blev Ingemar och jag inbjudna till olika tidningar, tv och radioprogram. Gruppen växte i sitt nya kändisskap ur den lilla stugan till församlingshemmet och samlade ett tjugotal deltagare varje gång. Vi har ofta konstaterat att det nog inte blev så mycket av en grupp där vi coachar varandra att våga ta mer kontakt med människor i vardagen utan att det är gruppen i sig som är själva grejen, sammanhanget där vi vågar och blir igenkända, efterfrågade. Det är två timmar som spiller mod på dagarna före och

efter. Och deltagare stämmer möten och ses på andra tider.

Ibland kommer frågan om namnet ”Anonyma Ensamma” upp. Är det inte ett för negativt namn? Ska vi inte kalla oss något mer bejakande, som gemenskapsgrupp? Men det röstas alltid ner, för utan den trygghet som namnet ger – att vi inte väjer för mörkret och problemet, ensamheten – hade deltagarna aldrig kommit dit, säger de. Det finns inga genvägar till hoppet. Att leda gruppen betyder för mig inte att se på, bara att se till att skapa rum, lokal, brygga kaffe och kanske ibland säga till den som pratar för länge. Ensamheten har vi gemensamt, den tillhör livets förutsättningar. Som Fatimas boktitel säger: Jag är du – du är jag.

Och vi är åtminstone inte ensamma om vår ensamhet. Det sägs ibland att Rosa Parks var för trött för att resa sig för den vite mannen den där dagen, fysiskt trött av orättvisor och förtryck. Trötthet över den livssituation vi känner oss inträngda i är nog ett underskattat incitament för att vara modig. Och till och med djärv ibland. n

Mod att möta medmänniskan

På vilka områden behövs det mod eller djärvhet i de sammanhang där du är med? Mod för att göra mer av vad? Svaren på de frågorna kommer från tre världsdelar.

TOBIAS STARK

BOR I: SLÄTTHÖG NÄRA ALVESTA

ÄGNAR MIG ÅT: ATT VARA FÖRÄLDRALEDIG MED MIRJAM OCH PRÄST I LAMMHULTS FÖRSAMLING

n n n Mod är en bristvara i mitt liv. Det är det första jag tänker – mod brukar gestaltas medelst någon som vågar gå vidare, framåt, bana väg.

Men mod är också att våga stanna kvar, våga vara där det till och med kan vara smärtsamt. Likt Maria vid korsets fot. Hon står där och ser upp mot sin son. Vad finns att göra? Intet. Men modet har hon. Modet att dela Jesu smärta och lidande.

Det modet önskar jag för egen del. Det modet ber jag om för både mig själv och min kyrka. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra”, skriver Paulus i Första Korinthierbrevet 12:26. Hur blir vi bättre på att våga dela varandras lidande, inte bara människor emellan utan också församlingar och kyrkor emellan? Det enkla men ack så svåra svaret stavas själavård.

LUSINDO TOBING

BOR I: I JAKARTA, INDONESIEN

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I FÖRSAMLINGEN GKJ NEHEMIA

SOM LIGGER I PONDOK PINANG SUB-DISTRICT I SÖDRA JAKARTA

n n n I vår församling har vi kommit överens om att vi behöver fokus och mod – alltså mod, beslutsamhet, föresatser och styrka – för att kunna vara Guds medarbetare i världen och för att kunna möta Gud och världen.

Församlingarna här påverkades mycket av pandemin. Det behövs bön, hembesök och praktisk hjälp, särskilt i familjer som har förlorat familjemedlemmar. Nu samarbetar vi i en diakonikommission i regionen för att mobilisera det gemensamma, och vi har börjat med att notera de behov som olika församlingar försöker fylla och att be för dem tillsammans. Att vi arbetar med diakoni har också gjort oss mer uppmärksamma på miljön runt kyrkan – Carrefour, brandstation, en galleria och ett ganska nytt resecentrum. Vi håller kyrkportarna öppna om människor behöver tak över huvudet, om de behöver vatten att dricka eller att tvätta händerna med, om de vill be eller om de har enklare hälsoproblem som vår lilla klinik kan hjälpa dem med.

ELEANOR WESSELS

BOR I: KUILS RIVER SOM HÖR TILL

KAPSTADEN I SYDAFRIKA

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR EKONOM OCH

LÄGGER MYCKET TID I MIN FÖRSAM-

LING ST. GEORGE THE MARTYR OCH

PÅ MIN FAMILJ MED TRE BARN, SYSKON OCH MIN 89-ÅRIGA MAMMA

n n n Kuils River har många utmaningar att arbeta med, och jag tänker ofta på vår församlings vision: ”Att vara Guds ljus genom att göra Guds vilja, växa i tro och tjäna människor runtomkring oss.” Jag behöver mod att tro att jag kan göra något. Det finns många problem i hemmen och utanför dem, och vi arbetar mot drogmissbruk, fattigdom, arbetslöshet och gängkriminalitet. Mycket beror på vårt lands ekonomiska struktur och på att barnen slutar skolan tidigt eller inte går i skolan alls. Vårt folk har inget hopp, och vi som kyrka måste dela med oss av Guds kärlek där vi är. Det är en utmaning. Covid-19 gjorde det värre. Vi kämpar med att hantera sorgen – en del håller på att återhämta sig, andra har det fortfarande mycket svårt.

Vi arbetar mycket med ungdomar och unga vuxna i vår församling, och om vi satsar på informella kvällar där de kan berätta om sina erfarenheter och uppmuntra varandra att inte ge upp.

ANDERS LENNARTSSON

BOR I: ÖREBRO

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR KYRKOHERDE I ÖREBRO PASTORAT, SKRIVER PSALMER OCH TEXTER, ÄR INTRESSERAD AV NÄTVERKANDE, SPORT, RESOR, MATLAGNING, TRÄNING, UM GÅS MED VÄNNER OCH FAMILJ

n n n Svenska kyrkan behöver mod att utmana samtiden i frågor om människosyn och klimatomställning. Vi måste bli en mer relevant samtalspartner och våga släppa sargen när det gäller vår självförståelse som den självklara trosinriktningen. Vi måste våga anpassa oss till en verklighet där vi inte längre är rikstäckande utan är kyrka på ett nytt sätt där människor bor och verkar. Det handlar både om stad och landsbygd.

Vi behöver mod att i en ny tid hitta ett begripligt språk för den tro som finns mitt i vardagen och medvetandegöra oss om Guds närvaro i hela skapelsen och hos alla människor. Utmaningen ligger i att föra dialog och samverka med dem som tycker, tänker och gör på ett annat sätt än vi. Att stå i relation till andra religioner och livsåskådningar i ömsesidig respekt är något vi behöver utveckla. Vi måste se sekulariseringen som en gåva och utmana oss att höras och synas i livets mitt.

ENKÄT ANNA BRAW

BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

BILD: ULLA-CARIN EKBLOM

KERSTIN ODERHEM

BOR I: RYDAHOLM

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR MISSIONSFÖRESTÅNDARE I EFS, OCH MIN

STORA AVKOPPLING SÅHÄR ÅRS ÄR TRÄDGÅRDEN MED BLOMMOR OCH GRÖNSAKER I MÄNGD

n n n EFS är en missionsrörelse i Svenska kyrkan, och vi behöver mod att vara just det. Vi behöver se att det finns många människor som längtar efter att höra evangeliet och dela det. Vi behöver mod att sträcka oss ut mot nya områden, utanförskapsområden, och tro på att evangeliet har kraft att förvandla människor och samhällen.

PRECIOUS CALL KHAMASI

BOR I: KENYAS HUVUDSTAD

NAIROBI

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PASTOR I

CHRIST IS THE ANSWER MINISTRIES, CITAM, PÅ VALLEY ROAD

n n n I vårt land har ett oroväckande fenomen vuxit fram: kulter och individer som exploaterar människors äkta tro har blivit ett genomträngande problem. Tragiskt nog har konsekvenserna blivit mycket tunga – många liv har gått förlorade på grund av de extrema metoder människor har blivit övertalade att använda sig av när de vill söka en djupare kontakt med Jesus.

Det är oerhört viktigt att vi tar itu med det här direkt, håller ledarna ansvariga och betonar vikten av att ha starka rötter i sunda läror och hålla fast vid dem. Vi måste också undvika att bli indragna i organisationer med sekttendenser. Att betona vikten av att fortsätta hålla fast vid den sunda kristna läran är avgörande. Den fungerar som ett ankare, ger oss ledning och gör oss klarsynta mitt i det stormiga hav som religiösa influenser kan vara. Kyrkan behöver mer mod för att kunna ta itu med det här.

HELENA STREVENS

BOR I: LUND

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRLOSSNINGSLÄKARE I LUND SEDAN

SNART 30 ÅR OCH HAR UPPDRAGET

SOM MÖDRAHÄLSOVÅRDSÖVER -

LÄKARE FÖR REGION SKÅNE SEDAN

APRIL I ÅR

n n n Vi behöver mod att våga stå upp för optimala omhändertagandet av varje enskild patient eller vårdtagare, med patientinflytande i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, och att våga sträva efter det istället för att välja det rutinmässiga. Vård med bästa möjliga kvalitet är faktiskt i slutändan det som tar minst tid och är minst kostnadskrävande, och det är det mest tillfredsställande för personal och vårdgivare också. Det är det enda sättet att få hållbarhet i sjukvården.

* * *

För två år sedan tilldelades Helena Strevens Sjukhusläkarnas pris Årets Visslare för sitt engagemang och mod i kampen mot missförhållanden på kvinnokliniken vid Skånes Universitetssjukhus i Lund.

PENNY SJÖGREN

BOR I: KALMAR

ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRSAMLINGSASSISTENT I FÖRLÖSA- KLÄCKEBERGA FÖRSAMLING (ÄR UTBILDAD FRITIDSLEDARE) OCH FRILANSAR MED TEATER OCH MUSIK

n n n Vi behöver mod och kraft till att ännu mer gå utanför kyrkans väggar och möta våra medmänniskor, se och möta människan som hon är. Människor bär på mycket, och jag tror att fler skulle må bra av att möta sitt själsliga liv mer. I ett samhälle med stor labilitet behöver kyrkan finnas för att hjälpa människor att omfamna livets större frågor. Diakonin är också ett område som vi måste satsa på – kyrkan kan ta en betydande roll i att möta människor på botten.

Det viktigaste är att vi inte får glömma våra unga, vår framtid. Många barn bär på oerhört tunga tankar. Barn behöver stabila vuxna, medmänniskor och förebilder som kan visa på bra vägar.

Vi behöver mod att fortsätta stå på vår grund, i Kristus, att möta människor med kärlek, att se varandras behov, som Jesus, och inte backa när det blir jobbigt. Det är också viktigt att vi anställda och ideella som arbetar med människor får stöd i de team där vi ingår.

YUSUF SUHARYONO

BOR I: JATIWARINGIN I ÖSTRA

DELEN AV INDONESIENS HUVUDSTAD JAKARTA

ÄGNAR MIG: ÄR PERSONALCHEF

MED ANSVAR FÖR UTVECKLING OCH

ARBETAR OCKSÅ, SOM VOLONTÄR, MED TAIZÉKOMMUNITETENS UNGDOMSMÖTE TOGETHER 2023 – THE JOURNEY OF GOD’S PEOPLE DÄR JAG

HAR ANSVARET FÖR BÖNER I ASIEN OCH MELLANÖSTERN

n n n Vårt land förbereder sig för valet i februari 2024. Eftersom det inte finns någon sittande ledning tävlar de flesta partier om att nominera sin bästa kader. De arbetar inte med sina kampanjer på något hälsosamt eller ärligt sätt. Ännu tråkigare är att vårt land har blivit splittrat och polariserat.

I sådana här tider blir de kristna kyrkorna, samfunden och församlingarna utmanade eftersom majoriteten av Indonesiens befolkning är muslimer. Våra kyrkoledare är långsamma i sin respons, och långsamma med förebyggande åtgärder. Även om kyrkorna och samfunden inte går in i politiken rent praktiskt skulle det vara möjligt att göra något konkret och relevant. Bön skulle kunna vara svaret, men kan kyrkoledarna arbeta för mer religionsdialog, göra tydligare ut-

talanden och reagera mer påtagligt när radikala och intoleranta åsikter leder till handling på olika sätt?

Jag önskar att kyrkan skulle visa mer självsäkerhet när det behövs, som Jesus när han tog itu med försäljarna i templet.

BENJAMIN ULBRICHT

BOR I: ETT TINY HOUSE PÅ SÖDRA

GOTLAND MED FRU OCH TVÅ BARN

ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR MED

FRED OCH HÅLLBARHET PÅ SVE -

RIGES KRISTNA RÅD SAMT SOM

PRÄST OCH STIFTSADJUNKT PÅ

GOTLAND, LEDER RETREATER

IBLAND, ÄLSKAR ATT SITTA I HÄNG -

MATTAN I VÄXTHUSET OCH TITTA

PÅ HÖNSEN, ATT GÖRA MUSIK OCH

ATT SPELA FOTBOLL MED BARNEN

n n n Vi behöver modet att leva som kristna utanför våra bekvämlighetszoner: ”Gud, från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar ...” Jag önskar oss också mod att skala av och skalas av. Och mod att försvara utsatta, inte minst människor på flykt. Inför krigets fasa behöver vi modet att i varje dilemma bejaka så mycket av allas mänsklighet som bara är möjligt, bortom konfliktlinjer och skiljelinjer. Det gör det inte mindre smärtsamt, men det är viktigt att försöka.

Som samhälle behöver vi mod att justera tillväxtidealet och införa

ekocidlagstiftning, bland annat. Det har EU möjlighet att göra just nu. Här behövs djärvhet att rösta ja!

Men vi behöver inte bara mod att göra mer, utan också mod att göra mindre. Mod att vila. Mod att låta saker ta tid. Mod att inte konsumera. Mod att inte skryta. Mod att förbli tysta så andra kan höras.

Jag personligen behöver mod att skala av prestationsmönster och ta emot mer av andras generositet.

MARIEFE I. REVOLLIDO

BOR I: URDANETA CITY I

PANGASINAN I FILIPPINERNA

ÄGNAR MIG ÅT: UNDERVISAR I FEMINISTTEOLOGI, MISSION OCH EVANGELISATION, RELIGIONSKUNSKAP OCH NYA TESTAMENTET PÅ

AGLIPAY CENTRAL THEOLOGICAL SEMINARY (ACTS), IGLESIA FILIPINA

INDEPENDIENTES, DEN OBEROENDE FILIPPINSKA KYRKANS (IFI:S)

PRÄSTSEMINARIUM, SAMORDNAR SEMINARIETS KVINNLIGA STUDEN-

TER, ARBETAR FÖR FEMINISTTEOLOGI OCH KVINNORS RÄTTIGHETER

n n n Iglesia Filipina Independiente är känd som de fattigas och de marginaliserades kyrka, en revolutionär kyrka som är det enda ännu levande, påtagliga resultatet av den revolution som ägde rum i Filippinerna 1896. Många av våra tidiga ledare,

både kvinnor och män, blev martyrer efter att ha kämpat modigt och med stort engagemang. IFI:s historia är en trosresa men också en berättelse om hopp, kärlek och mod. Vi har haft många som biskop Alberto Ramento och fader William Tadena, människor som har arbetat för rättvisa och jämlikhet. Vår kyrka minns dem och ser dem som förebilder i deras djupa kärlek till kyrkan och till landet. Nu, som 119-åring, arbetar vår kyrka fortfarande med revolution och frihetskamp. Vi arbetar för mänskliga rättigheter, andlig integritet och resiliens, trots att våra präster och missionärer ständigt lever under hot. ”Pro Deo et Patria”, för Gud och landet, är vårt motto, och vi måste leva ut det i allt vi gör, mitt i vardagens kamp och vår tids utmaningar.

Vår kyrka måste göra mer för att ge kvinnor fler och större ledarskapsuppgifter – i den teologiska utbildningen, bland präster och som lekmän. Jag vill uppmana vår kyrkas ledning att titta noggrant på vad kvinnor bidrar med. Många kvinnor pressas av de krav som vår tradition ställer på dem – vi ska anpassa oss, vara passiva, offra oss. Vi hamnar i konflikt därför att vi får motstridiga signaler om vårt värde. Styrka och mod räknas som manliga egenskaper. Vi är alla skapade till Guds avbild och vi är alla lika mycket värda.

Må rättvisans och kärlekens Gud inspirera oss till shalom och jämlikhet.

BILD: HANN-MI JAKOBSON

Går det att hoppas på fred i Sydsudan och

Sudan? Moses Monday John som leder onad berättar om hälsosam rädsla och om samarbete som ger ny energi.

n n n En fredag i maj förbereder Moses Monday John sig för att resa till Tyskland. Där ska han vara med på en konferens som en fredsorganisation ordnar och dessutom träffa tyska riksdagsmän.

En del av hans förberedelse har varit att ta kontakt med civilsamhällesorganisationer i Sudan och fråga vad de vill att européerna ska veta om de konflikter som har blossat upp under våren.

– Jag vill inte bara vara Moses från Juba när jag kommer till Tyskland, säger han. Jag har möjligheten att resa nu när våra vänner i Sudan inte kan göra det, så jag samlar information från dem.

mycket, och jag är också på departementen, på möten med andra civilsamhällesorganisationer, på regionala möten, på lokala möten. Vi håller kontakt med sydsudanesiska flyktingar i Sudan, rca , Etiopien, Uganda, Kenya … vi koordinerar och sprider information för att stödja dem.

spänd situation inför val

Situationen i Sydsudan har inte väckt så mycket uppmärksamhet i europeiska medier de senaste åren, men egentligen har det aldrig varit helt lugnt. Människor som har flytt berättar om inbördeskrig, och många av dem har bott i flyktingläger i andra länder i flera år nu. Moses Monday John har stannat i Juba och berättar om vad han ser som orostecken:

kontakt med flyktingar onad , Organization for Nonviolence and Development, har sitt kontor i södra delen av Sydsudans huvudstad Juba. Här arbetar Moses Monday John, som är organisationens verkställande direktör, tillsammans med drygt tio anställda och volontärer. Att han ska bli intervjuad i videosamtal visar sig vara för mycket för kontorets uppkoppling, och problemen fortsätter när bara ljudet är påslaget, men det är härifrån onad håller kontakten med Juba, Sydsudan, regionen och omvärlden.

– Jag är bara Moses, säger han och skrattar. Men det är nog många som tror att mitt arbete främst är att sitta på kontoret, och det är en mer komplex roll än så. Jag brukar beskriva mig som administratör, ickevåldsaktivist och fredsbyggare. Här på kontoret arbetar jag

– Förra året förlängdes fredsavtalet med 24 månader, så nu gäller det fram till februari 2025. Det är mycket som ska hända i år. Vi förbereder oss för val. För oss är det här en avgörande tid och ett spänt läge. Vi gör vårt bästa för att påverka alla så att fredsavtalet ska kunna fortsätta gälla.

När Sydsudan bildades av de tio sydligaste staterna i Sudan 2011 fanns det stora förhoppningar om att det skulle leda till fred i området, men så har det inte blivit. Var onadmedlemmarna förberedda på det som har hänt sedan dess?

– Om jag ska vara helt ärlig måste jag säga såhär: vi hoppades alla så mycket. Vi i civilsamhället använde ickevåldsmetoder och arbetade för en gemensam framtid. Vi trodde att vi skulle kunna arbeta bra tillsammans. Så snart vi började be om resurser märkte vi att det inte fungerade. Det vi har lärt oss är att självstyre bara är en politisk etikett. Det betyder inte att ekonomin utvecklas. Livet kommer alltid att vara en kamp. Men det är också därför som vi fortsätter att arbeta.

INTERVJU: ANNA BRAW

från fem till hundra

I juni 2020 hamnade Moses Monday John i häkte i tio dagar. Den nationella säkerhetsstyrkan fängslade honom på grund av hans arbete som ledare för kampanjen ”Gurush Wen?” (arabiska för ”Var är pengarna?”). En koalition av civilsamhällesorganisationer hade börjat kräva finansiell transparens och ansvarsskyldighet i Sydsudan och använde ickevåldsmetoder för att föra fram sitt budskap.

Den situationen refererar Moses Monday John till när han får frågor om djärvhet och mod. – Kampanjen ledde till att resursfördelningen förändrades, vår skattemyndighet började rapportera om hur mycket pengar Sydsudan tjänat på olja, det blev ett resultat, säger han. Och jag är inte ensam! När vi började samarbeta med andra civilsamhällesorganisationer var vi fem, och alla fanns i Juba. Nu är vi över hundra, och på många platser i landet. Det finns en stor styrka i att arbeta tillsammans. Vi ser en del positiva förändringar.

Han berättar att många andra organisationer har lärt sig mycket genom att delta i de gemensamma kampanjerna.

– Vi är alla rädda, och det är inte bara negativt, säger han. Du ser en orm i trädgården – du springer din väg. Om du inte blir rädd kan du inte rädda dig själv. Du måste se faran, och du kan göra något för att möta den eller till och med för att konfrontera den, men du måste vara helt medveten om att situationen är farlig.

Han talar om mod som förmågan att gå emot rädsla, ibland till och med att gå emot sina egna förhoppningar, planer och intressen.

– Det enda sättet att sätta stopp för orättvisor och våld är att konfrontera dem. Vi måste ju gå emot dem, vad som än händer. Men vi kan inte bara älska oss själva – vi måste älska andra människor. Blir du ett offer får andra ta hand om skörden av ditt arbete.

personligt beslut

Beslutet att engagera sig i samhällsfrågor måste vara vars och ens eget personliga beslut, betonar han, för ingen organisation ska tvinga sina medlemmar att utsätta sig för fara.

– När vi talar om kampanjer och ickevåldsaktioner – då är det viktigt att minnas att det inte kan vara en person som talar om för resten vad de ska göra. Det måste vara individer som fattar beslut, gör sin egen riskanalys, identifierar allierade och motståndare, bestämmer om de ska gå till handling ensamma eller tillsammans med andra.

Han berättar om onad :s utbildningar, där ickevåldsaktioner förbereds genom att deltagarna får bedöma risker, spela rollspel, iaktta varandras reaktioner.

– Det är något som vi gör, säger han. Vi måste vara medvetna om riskerna, för det är så många som behöver oss. När du vet vad som kan hända och vill genomföra aktionen ändå, då gör du det med full kunskap.

unga engagerar sig Sydsudans unga och Sydsudans kvinnor är två grupper som onad satsar mycket på att nå. Länge har vuxna män har haft mest inflytande, men Moses Monday John säger att unga blir mer och mer aktiva, inte minst genom att de använder sociala medier för att ge uttryck för sina åsikter.

– De skriver: ”Varför ska vi slåss nu när vårt land är självständigt?” Och en del säger: ”Nu kan vi inte bara titta på. Ingen för vår talan om vi inte är där och gör det själva.” De går från att vara en passiv publik till att vara aktiva aktörer. Ett problem som han säger att onad försöker komma till rätta med är att äldre generationer påverkar de unga med idéer om att en sann hjälte är den som dör för sitt land. Det innebär att unga uppmanas att gå med

i beväpnade grupper och ta till våld för att skydda landet från andra beväpnade grupper.

– Vi har redan haft så många som har dött! säger han. Det finns ingen poäng med att dö för landet. Vi måste leva för vårt land, odla, arbeta för fred.

gemensamma kampanjer

Det som gör onad :s och dess vänorganisationers arbete så farligt är att de hela tiden blir tvungna att peka på missförhållanden i samhället.

– Så snart vi rör vid ämnen som har med makt att göra blir det väldigt riskabelt, säger Moses Monday John. Människor ser oss som fienden. Det finns stora problem med transparens och ansvarstagande här.

Det är därför som det är så bra att organisationerna arbetar tillsammans, förklarar han.

– När vi börjar arbeta med en fråga måste vi också förbereda oss på att något kan gå fel. Vem kan fortsätta arbeta med kampanjen om jag blir arresterad? Vilka av oss kan stötta dem som hamnar i häkte, och deras familjer? När vi arbetar i ett gemensamt projekt har var och en av oss också många vänner och allierade som kan ge oss stöd. När du ger dig in i arbetet kommer du att få människor emot dig – men du kommer också att lära känna människor som vill stötta dig.

resilienta och hoppfulla Om fredssamtal i Sydsudan och Sudan ska kunna leda till långvarig fred – vad är avgörande? Moses Monday John påminner om kvinnors roll:

– Vi i Sydsudan är marginaliserade redan från början, och unga och kvinnor befinner sig i marginalen av marginalen, så att säga. Men i vår kultur står kvinnan för gemenskap

medan mannen räknas som individ. Den som stöttar kvinnan stöttar samhället. På landet är kvinnan ofta familjeförsörjare, och om kvinnorna blir en del av förändringen kan det gå fort. Både här och i Sudan måste folket få vara med i samtalen: civilsamhällesorganisationer, akademiker, trosledare. Fredssamtal kan inte bara vara maktfördelningsarrangemang, de kan inte bara vara för partierna. Folket måste få möjlighet att vara med. Och mitt i krisen måste vi också tänka på vad som ger oss energi och hopp. Det finns utmaningar, ja, men när vi talar med varandra kan vi stötta varandra och ge varandra energi och hopp. Vi ska vara resilienta och hoppfulla. Det finns en bättre lösning. n

FOTNOT: ONAD, som bildades på 1990-talet, är sedan länge en av de organisationer som Kristna Fredsrörelsen samarbetar med. Samarbetsprojekten,bland annat utbildningar i påverkansarbete, fredsbyggande och ickevåld, finansieras delvis med medel från Lunds Missionssällskap.

Moses Monday John.

BILD: KRISTNA FREDSRÖRELSEN

Ansikten ur missionens historia

TEXT PER KRISTIANSSON

BEARBETNING ANNA BRAW

BILDER WIKIMEDIA COMMONS

paulus första århundradet e Kr Ofta framställs Paulus som den store missionären, men det var först i slutet av 1800-talet som bibelforskare började se på honom så.

Tre tankar är utmärkande för Paulus missionsstrategi:

1. Zentrumsmission (ett begrepp myntat av tyskspråkiga teologer). Paulus satsar på strategiska centra och tänker i regioner.

2. De kristna ska leva på ett sätt som gör att ”de andra” kan respektera dem. Paulus skriver att de ska älska alla människor genom att förlåta, be för och välsigna dem. Deras livsstil ska vara attraktiv och inbjuda till gemenskapen.

3. Passionen för Guds rike går hand i hand med medkänslan för de behövande i världen.

Freden är ett genomgående tema hos Lukas. Vi möter det grekiska ordet för fred, eirene, 14 gånger i Lukasevangeliet och sju i Apostlagärningarna.

franciskus 1181–1226

Franciskus kommer från en välbärgad familj, men upplever ett livsavgörande möte och grundar en kommunitet. Han och hans bröder är på ständig missionsresa.

Per Kristiansson, sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för teologi och mission i Lunds stift och präst i Västra Skrävlinge i Malmö, berättar om 19 av sina förebilder bland vår världs missionärer. Texten är hämtad ur artikeln ”Gudstjänsten driver oss” i boken En kyrka driven av mission, prästmötesavhandling för Lunds stift 2022.

lukas troligen första århundradet e Kr När jag började arbeta som präst på 1980-talet betydde Lukasevangeliet 4:16–30, Jesu framträdande i synagogan i Nasaret, mycket för många av oss. Den och ett annat avsnitt i Lukasevangeliet, Marias lovsång, var viktiga för de kristna som kämpade för andra strukturer i Afrika, Latinamerika och Asien, men också för oss som var engagerade i Svenska kyrkan och längtade efter en kyrka som tog ställning och kämpade för en rättvisare värld. Inspirationen till detta fick vi från världens fattiga kyrkor via Lutherhjälpen och skm .

Den resa som jag tycker är den mest inspirerande är den han gör till sultanen Al-Malik al-Kamil år 1220. Korståget pågår, men Franciskus lyckas ta sig från Italien och genom stridslinjen till sultanens läger i Egypten. När sultanen förstår att Franciskus kommer som religiös man och inte som korsriddare tar han emot honom med stor gästfrihet, och efter samtalen ser han till att gästen eskorteras tillbaka igen. Sultanen ger också Franciskus en avskedsgåva, ett horn som de muslimska trupperna använder för att kalla till bön bland soldaterna. Att den regelbundna muslimska bönen har

BILD: GABRIELLA CLARE MARINO, UNSPLASH

gjort ett starkt intryck på Franciskus visar sig när han kommer hem och föreslår ett liknande böneschema i sin kyrka.

I den ordning som dateras till strax före eller strax efter Franciskus möte med sultanen finns förslag till två metoder för missionsarbete bland muslimer och icketroende:

1. Kristen närvaro och vittnesbörd som inte börjar med argument och diskussion utan är grundade i att för Guds skull finnas till för varje människa som Gud har skapat.

2. Att öppet och tydligt proklamera Guds ord – det kan leda till att människor blir kristna och vill bli döpta.

Vilken av de två metoder som ska användas i en viss miljö eller situation är det enligt Franciskus upp till missionären att avgöra.

Franciskus lär också ha sagt: ”Predika alltid, och om nödvändigt, använd ord.”

clara 1194–1253

Clara kommer också från en välbärgad familj men blir så inspirerad av Franciskus att hon rymmer för att leva med honom och hans bröder.

Clara grundar en orden där hon kombinerar en kontemplativ riktning med att tjäna världen i Franciskus anda. Hon talar om att människan ska spegla Kristus.

Vid 1200-talets början har klosterväsendet blivit mycket inåtvänt, inte minst dess kvinnliga del, men Clara öppnar det för missionen igen genom att grunda sin orden inom den franciskanska rörelsen – hon och hennes systrar ser sin kontemplation som en uppgift i missionens tjänst.

bartolomé de las casas 1474 eller 1484–1566

Columbus ”upptäckt” av Amerika leder till att kanske så många som 60 miljoner människor som tillhör urfolken dör i svält, sjukdom, militära operationer och slavarbete. Européer kom-

mer med svärdet och korset för att ta guld och silver. Något som ytterligare förstärker det tragiska är att många missionärer stöttar denna statliga mission. Men det finns också de som höjer sina röster och arbetar mot förtrycket. Den mest kände av motståndsprästerna är Bartolomé de Las Casas. Han är dominikanpräst och blir känd som ”indianernas försvarare”. Han förespråkar evangelisation med dialog baserad på varje människas rätt till en egen livsväg och religion.

Faktum är att en tredjedel av biskoparna i Amerika 1620 försvarar urfolkens mänskliga rättigheter. Ljuset lyser, till och med under dessa mörka år.

francis xavier

1506–1552

Jesuiterna använder ordet ”mission” om de uppdrag som påven ger dem. Snart har ordet fått betydelsen ”att vara sänd” – sänd att evangelisera icke-kristna, icke-katoliker och katoliker.

Francis Xavier arbetar i Indien med att översätta böner och psalmer. I Japan visar han stor respekt och stort intresse för japanernas religiositet, inte minst i de samtal som han för med buddhistiska munkar.

matteo ricci 1552–1610

Matteo Ricci är också jesuitmissionär, och han skickas till Kina. Där lägger han grunden till ett slags äktenskap mellan konfucianism och kristen tro. Enligt honom är förfädersdyrkan först och främst en kulturell och social företeelse –

därför kan det, med reservation för några smärre förändringar, vara tillåtet för kristna att delta i den.

Många av de ordensmissionärer som kommer efter Ricci ifrågasätter hans metoder, och 1704 förbjuder Vatikanen jesuiterna att använda dem i Indien och Kina.

bartholomäus ziegenbalg 1682–1719 heinvh plütschau 1676–1752 Det protestantiska missionsdrivet väcks genom pietismen, och de två första missionärerna blir Bartholomäus Ziegenbalg och Heinrich Plütschau. De kommer till den danska kolonin Trankebar i Indien 1707. I pietistisk anda satsar de på personlig omvändelse. De vänder sig till de lägsta samhällsklasserna. De översätter Bibeln, Martin Luthers lilla katekes och en sångbok till det språk som talas där. De bygger upp ett skolsystem och arbetar för att den kyrka som de grundar ska få ett inhemskt ledarskap. 1733 prästvigs Aaron Arumugam

Pillai och blir den förste prästen från den tamilska folkgruppen.

nikolaus von zinzendorf 1700–1760

Nikolaus von Zinzendorf tar emot en grupp flyktingar från nuvarande Tjeckien på sitt gods i Herrnhut i nuvarande Sachsen. De har flytt undan motreformationen och håller fast vid reformatorn Jan Hus lära. I Herrnhut börjar en missionsrörelse med ett stort socialt patos att spira, och missionärer sänds ut till Västindien, Grönland och Afrika. På 20 år har Zinzendorf och hans vänner initierat fler missionsåtaganden än hela den övriga protestantiska världen de föregående 200 åren.

william carey 1761–1834

Som ung baptistpastor skriver William Carey

1792 traktaten An Enquiry into the Obligations of Christians to Use Means for the Conversion of the Heathen, alltså ungefär ”en utredning av kristnas plikt att använda de medel de har för att omvända hedningarna”. Han lever som han lär och grundar missionssällskap, åker ut som missionär, översätter Bibeln till en rad språk och startar ett utbildningsinstitut. Traktaten får ett oerhört gensvar, och snart bildas det missionssällskap runtom i Europa.

david livingstone 1813–1873

Att så många känner till David Livingstone beror åtminstone delvis på att han är ”försvunnen” i många år och att han ”hittas” av journalisten och äventyraren Henry Stanley (”Doktor Livingston förmodar jag?”). David Livingstone arbetar i tron att kristendom, handel och civilisation (de tre C:na på engelska: Christianity , Commerce and Civilization ) kommer att resultera i välgång, frihet och fred för Afrikas invånare. Många missionärer vid den här tiden är en del av en rörelse som senare ska komma att betecknas som välvillig kolonialism.

Bartholomäus Ziegenbalg.

charles de foucauld 1858–1916

Charles de Foucauld är först äventyrare och militär men blir munk och eremit och bor bland annat i Jerusalem. Efter sin prästvigning bosätter han sig hos tuaregerna i Sahara och lever ett liv i bön och gästfrihet.

Charles de Foucauld blir en förebild för många genom sitt sätt att dela tro och liv med människor. Mission som närvaro förverkligas i hans stillsamma liv. Det får ett dramatiskt slut när han mördas 1916.

Efter hans död bildas två ordnar, Jesu små systrar och Jesu små bröder. De följer hans regel och lever bland utsatta människor.

john raleigh mott 1865–1955

I 1800-talets trosmission kan vi delvis finna rötterna till vår tids evangelikala missionsrörelser.

1888 bildas Student Volunteer Movement for Foreign Missions. John Raleigh Mott blir dess ordförande, och dess motto är ” The Evangelisation of the World in this Generation”, alltså ungefär ”världens evangelisering under vår generations livstid”.

Trosmissionen ser det sociala arbetet som sekundärt, men andra kristna betraktar sociala synder som ett av de viktigaste arbetsområdena. Detta utvecklas och blir Social Gospel-rörelsen.

edvard sjöblom 1862–1903

Ofta är det missionärer som försvarar urfolkens rättigheter. Edvard Sjöblom arbetar i Fristaten Kongo. Han kommer dit 1892, och 1896 skriver han en artikel i de svenska baptisternas tidning. I den riktar han skarp kritik mot hur befolkningen behandlas. Året därpå framträder han inför Aboriginal Protection Society i London och håller ett tal som blir mycket uppmärksammat. Utåt sett bedriver den belgiske kung Léopold ii ett humanitärt civilisationsprojekt för Kongos ”vildar”, men egentligen

är han en mordisk tyrann som ägnar sig åt ett bottenlöst röveri. Edvard Sjöbloms vittnesmål i dagboksanteckningar, brev och artiklar bidrar till att kung Leopolds blodskoloni upphör 1908.

dorothy day

1897–1980

Dorothy Day är en radikal journalist som i mitten av 1920-talet upplever en stark omvändelse. Den leder henne till ett liv där hon bevarar sin radikalitet och kombinerar den med en djup fromhet. Hon skriver om sociala missförhållanden i usa i tidningen Catholic Worker. Hon öppnar gästfrihetshus för fattiga och hemlösa. Hon möter de dagliga behoven hos de utsatta människorna, men samtidigt kritiserar hon de system och andra orsaker som ligger bakom människors utsatthet. Hon är ickevåldsförespråkare och starkt engagerad i motståndet mot kärnvapen och Vietnamkriget. Hon blir anklagad för att vara kommunist och hamnar flera gånger i fängelse. Jag menar att hon kombinerar praktisk och profetisk diakoni som få andra.

bede griffiths 1903–1996

Bede Griffiths är benediktinmunk och sänds ut som missionär från England till Indien. Han lever i ashrams i södra Indien, på många sätt ett traditionellt indiskt munkliv, och han går klädd i saffransgul mantel och räknas vid slutet av sitt liv som kristen guru. Han skriver många böcker om kristen-hinduisk dialog och säger bland annat:

”Idag utmanas vi att läsa Bibeln i relation till Vedanta, Mahayana, buddhism, daoism och sufisk mystik. Varje religion har något att tillföra den världsvida kyrkan.”

moder teresa 1910–1997

Moder Teresa är nunna och arbetar på sin ordens skola i Calcutta när hon får en kallelse från Gud att tjäna de fattigaste bland de fattiga på gatorna. ”Om vi inte har något annat att erbjuda så kan vi ge den döende en säng att ligga på och en hand att hålla” – ungefär så säger hon. Kallelsen innebär också att hon grundar en ny orden, Missionaries of Charity, som ska komma att arbeta i många länder i flera världsdelar.

Hon blir enormt uppskattad för sitt arbete och är en av dem som har helgonförklarats snabbast i den katolska kyrkan, men samtidigt har hon blivit hårt kritiserad. Hon hävdar att hennes kallelse är att direkt lindra nöden på gatan. Den som ifrågasätter henne kanske har en annan kallelse i att just arbeta för förändring av fattigdomens bakomliggande orsaker?

oscar romero 1917–1980

El Salvadors ärkebiskop Óscar Romero visar kanske mer än någon annan vad en kyrka driven av mission är. När han utnämns till ärkebiskop är det i egenskap av socialt konservativ biskop, men snart tar han aktivt ställning för fattiga och förtryckta. Han mördas 1986 under en mässa i ett litet sjukhuskapell och helgonförklaras 2018. Óscar Romeros budskap om kyrkans mission är tydligt: ”En kyrka som inte står på de fattigas sida och med hög röst talar om vilka orättvisor som begås mot dem är inte Jesu Kristi sanna kyrka.” ***

vad är vår mission på jorden?

Det är när kyrkan och Jesu efterföljare har valt att placera sig hos de minsta, hos de marginaliserade, som livets ljus har lyst som allra starkast. Därför är det nödvändigt för kyrkan att placera sig där och att leva där.

Vi har många marginaliserade grupper: papperslösa, människor med missbruksproblem, fattigpensionärer, fattiga familjer, nyanlända, eu -migranter. Placerar vi oss bland dessa människor, eller är det mer bekvämt med ordentliga medelklassvenskar?

Dietrich Bonhoeffer har bara några månader kvar att leva när han skriver Motstånd och underkastelse – brev och anteckningar från fängelset. I den drar han upp riktlinjer för hur kyrkan ska kunna vara kyrka och skriver:

”Vår kristendom kan blott bestå av två ting: att bedja och göra det rätta bland människorna. (…) Kyrkan är endast kyrka, när den är till för andra. Till en början med måste den skänka all sin egendom till de nödlidande. (…) Till sist är i alla fall de mänskliga relationerna det viktigaste i livet.” n

Dietrich Bonhoeffer (1906–1945).

”Jag är med dig”

orden ”djärv” och ”djärvhet” finns inte med i Bibel 2000 –men ”Var inte rädd!” och ”Fatta mod!” är uppmaningar som återkommer många gånger. Här är några sådana verser ur Gamla testamentet – från olika situationer där någon, liksom vi, behöver en påminnelse om att en människa aldrig är ensam.

Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!

Ty jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig.

Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand.

Var inte rädd, du skall inte behöva skämmas, blygs inte, du skall inte förödmjukas.

Se till att du bevarar ditt lugn! Var inte rädd, förlora inte modet …

Var stark, fatta mod och hoppas på Herren!

Var inte rädd, du högt älskade, allt skall gå väl.

Överflöd och brist

Mathjälp ämne för avhandling

– Jag trodde inte att människor idag är hungriga. Det är upprörande och djupt berörande.

Elinn Leo Sandberg och Axel Carlberg har kommit till Västerkyrkan i Lund och möter medlemmar från församlingen och från Förbundet Kristen Humanism. Karin Boberg, som har planerat mycket av helgen och som hälsar välkommen, hade egentligen tänkt sig ett samtal med ytterligare en röst, gymnasieprästen Johannes Witkowsky från Malmö, men han har fått förhinder, och istället blir det ett slags intervju. ”Bröd för dagen” är temat för helgen, men ämnet för den här timmen är ”(Knappt) bröd för dagen – samtal om bröd, rättvisa och fattigdom”.

främlingskap

Elinn Leo Sandberg är inte så förvånad över hungern längre – när hon hade mött den under en period i sitt arbete som diakon började hon arbeta mer med den, och nu är hon doktorand i socialt arbete och skriver sin avhandling om matfattigdom.

Axel Carlberg inleder intervjun med att citera Alexander Schmemanns ord om att bryta bröd: ”För att kunna leva måste vi varje dag bryta skapelsens bröd och utgjuta skapelsens blod …” Han talar om ätandets teologi och om vårt främlingskap inför källorna till den näring vi behöver både för att överleva och för att leva.

– Du intervjuar människor som står och väntar på att få komma in, säger han. Vad säger de, vilka är de, hur upplever du det?

social matbutik

Den här lördagen har Elinn Leo Sandberg nämligen varit i Matmissionens butik på Mobilia i Malmö under förmiddagen. Det är en så kallad social matbutik där överblivna varor från olika grossister och butikskedjor säljs till reducerat pris till människor som har låg inkomst, och många av dem som arbetar i butiken har kommit dit i någon form av arbetsmarknadsåtgärd eftersom de tidigare har haft svårt att hitta arbete.

Det är den sociala matbutiken, och det som i många sammanhang kallas matkassar, som är ämnet för Elinn Leo Sandbergs avhandling.

– De som handlar på Matmissionen har problem med sin ekonomi på grund av till exempel sjukdom, skilsmässa, dödsfall i familjen eller arbetslöshet, berättar hon. En del är fattigpensionärer, en del är ensamstående mammor med flera barn. Missbruk förekommer, men inte så mycket. En del går på dagersättning eller har ekonomiskt bistånd. En del unga som har blivit sjuka tidigt har inte något socialt nätverk som kan stötta dem.

BRÖD FÖR DAGEN-HELGEN

Västerkyrkan i Lund och Förbundet Kristen

Humanism arrangerade tillsammans Bröd för dagen den 18–19 mars. Bland de medverkande fanns, utöver

Elinn Leo Sandberg och Axel Carlberg, Åsa Ram, Bo Forsberg, Blaženka Scheuer, Elisabeth Gerle, Yvonne Carlström och Thomas Carlström.

BILD: ANNA BRAW

Axel Carlberg och Elinn Leo Sandberg.

beroende av matsvinnet

Axel Carlberg har talat om hur vi har blivit som främlingar för de sammanhang som vår mat kommer ifrån, och Elinn Leo Sandberg berättar att hon har blivit tvungen att sätta sig in i hur mat produceras. Hon betonar att de sociala matbutikerna inte är oproblematiska.

– Det finns ett stort överflöd av mat och en stor brist på mat. Många av oss är så långt bort från matproduktionen. De sociala matbutikerna vill bekämpa matsvinn men är också beroende av det. Jag tittar på funktioner, betydelser och motiv – vilken funktion fyller matkassarna i ett välfärdssamhälle? Hur kommer det sig att organisationerna arbetar med det här?

Axel Carlberg har bett henne att tänka på ett starkt matminne, och hon berättar om hur hon och hennes familj kom hem efter en utlandsvistelse och hur hon njöt av att gå med en kundvagn genom en stormarknad och fylla den med allt hon hade längtat efter: äpplen, knäckebröd, smakrik ost. En positiv upplevelse, men också en upplevelse av ett nästan overkligt överflöd.

– En del som står i kön på Matmissionen pratar om vad de längtar efter. Paprika – äntligen!

att själv välja

Vilka varor som finns i en Matmissionen-butik beror på vad som har blivit över hos de leverantörer som butiken har avtal med. Axel Carlberg berättar om sina åtta månader i ett dominikankloster i Tyskland där bröderna levde helt på skänkt mat.

– Att inte kunna äga sitt ätande … men jag visste ju att jag inte skulle stanna där, säger han. Och en sommar var jag i Frankrike hos karmeliter som åt väldigt spartanskt. Den sommaren räddades av ett fikonträd. Jag bara åt fikonen, rakt av, jag kunde inte vänta.

Elinn Leo Sandberg jämför Matmissionen med de färdigpackade matsvinnskassar eller

matkassar som bland annat församlingar arbetar med och konstaterar att möjligheten att själv välja varor i butiken är viktig för många.

– Butiken är mycket omtyckt, säger hon. En del kan lyxa till det lite tack vare varorna som finns där. Men några har berättat för mig att de först inte ville bli medlemmar, de skämdes. Man kan jämföra det med brödköerna i början av 1900-talet. Det finns de som är oroliga för att bli av med sitt medlemskap. Och en del som inte kan laga mat hemma skulle hellre ha velat komma och äta varm, lagad mat.

Ett konkret förslag från Elinn Leo Sandberg till Svenska kyrkans församlingar hör ihop med det sista: att göra soppluncher och andra måltider tillgängliga för fler genom att inte ta betalt för dem.

”var finns hävstången?”

Elinn Leo Sandberg säger att hon tvivlar mer och mer på välfärdssamhället eftersom hon genom sin forskning ser glappen så tydligt.

Hur mycket ska jag göra som kristen, med mitt levnadssätt, hur mycket ska jag försöka påverka samhället? frågar hon. Att priserna ökar har tvingat många av oss att tänka mer. Jag skulle önska att mina barn lär sig att värdesätta mat – men inte att de ska behöva uppleva kristider, förstås. Det finns mat, men alla har inte tillgång till den. Det är något djupt upprörande i att vissa får äta smulorna från andras bord.

– Var finns hävstången – hur kan vi hjälpa flest människor? frågar Axel Carlgren. Ska man arbeta praktiskt eller genom politiken?

– Det är som frågan om att laga båten eller ösa, säger Elinn Leo Sandberg. Jag skulle säga att vi måste göra båda delarna! Men i kyrkan blir det ofta det mest akuta. Därför är jag glad för att så många diakoner har berättat om ekonomisk utsatthet i olika medier den senaste tiden. n

MATS EGFORS

KYRKA OCH

VÄLFÄRDSSAMHÄLLE – NÅGRA

TEOLOGISKA PERSPEKTIV OCH

STRATEGIER FÖR DIAKONAL

VERKSAMHETSUTVECKLING

INOM SOCIAL EKONOMI VISTO

sida vid sida med dem som har det svårast

Alliansens marknadsliberala regeringspolitik innebar fritt fram för vinstmaximering i välfärden. Samtidigt förväntades civilsamhället ta över omsorg om samhällets mest ömtåliga. Insatser från det allmänna skulle ersättas av privat entreprenörskap och av frivilligas arbete.

”Grunden för trygghet och gemenskap ligger i ett starkt civilt samhälle”, sa Fredrik Reinfeldt i sin regeringsdeklaration 2006.

Tre år senare konstaterades i en regeringsproposition: ”Trossamfunden inom ramen för det civila samhället utgör en central del av demokratin och bidrar till välfärden.”

När Timbros chefsekonom

Fredrik Kopsch nyligen på Twitter agiterade för att riva kyrkor gick han därmed till attack mot en marknadsliberal politik som räknar kristna samfund till de viktigaste aktörerna i en privatiserad välfärd.

De som idag propagerar för civilsamhällets återkomst kan luta sig tillbaka – vi är redan där. Till och med socialdemokratin har idag ett starkt civilsamhälle inskrivet som mål i sitt handlings-

program. Frågan i politiken är inte om civilsamhället ska ersätta offentliga trygghetssystem, utan hur.

Det finns drömmare som tror att vi kan lösa dagens problem genom att vända tillbaka till det förflutna, där mellanmänsklig gemenskap ska ha varit starkare och mer äkta. Själv är jag skeptisk. När min far i pojkåren ställde till med bus skickades han till statskyrkans bypräst som hotade honom med helvetet.

Samtidigt förlorade min mor en älskad lekkamrat i TBC, och hon var befogat livrädd för att själv dö i denna fasansfulla farsot. Tiden de levde i vill jag inte ha tillbaka. Det förflutna är varken idyll eller ideal. Samhälle och gemenskap i vår tid – för att citera prästen Mats Egfors i hans bok Kyrka och välfärdsamhälle – ”handlar ju inte bara om förluster utan också om frimodighet och livsmod, om språk och tilltal som förmår öppna nya himlar och skapa en ny jord”.

Mats Egfors har undervisat i liturgi och homiletik och verkade länge som kyrkoherde i ett utsatt område i Malmö. Det präglar hans perspektiv. Till skillnad från många andra samtida kristna går han inte i fällan att tala om kyrkan med marknadssamhällets språk. Hans avstamp är strikt teologiskt. Utifrån

detta belyser han kristen diakoni i relation till en omsorgsindustri där värde mäts i kronor och ören.

I detta är han befriande opolemisk. Socialdemokratins historiskt komplexa förhållande till kyrkan, marknadsliberalismens bejakande idag av civilsamhällets krafter – han genomlyser detta och mycket annat i sak, utan att demonisera någon. Hans bok är packad med fakta.

Samtidigt finns ett tilltal som jag skulle kalla profetiskt. Mats Egfors engagemang för samhällets minsta är äkta, och han är konsekvent tydlig med kyrkans roll i relation till utsatthet: I Jesus efterföljelse är kyrkans uppdrag att stå sida vid sida med dem som har det svårast, att vara hos dem som en av dem.

Hos mig väcker det självrannsakan. Sveriges kristna idag, åtminstone vi som syns och hörs offentligt, tycks i så hög grad tillhöra en välmående medelklass. Andligheten i våra egna liv riskerar bli en skönhetsupplevelse eller en akademisk fråga snarare än ett diakonalt imperativ. Gärna Bach i kyrkan, men utsatthet och andlig hunger är något vi på sin höjd talar om. Och alltför ofta har vi

svaret på frågan hur andra bör leva – som vi, förstås, vi har det ju så bra! Jag hårdrar. Det är orättvist av mig. Men vi behöver visa att andlighetens estetik och filosofi vore tom utan diakonin – och även helt sekulära människor är snälla, tar hand om varandra och verkar i civilsamhället för dem som lider. Genom samtal med, inte argumentation mot, kan vi sprida det goda budskapet som står i centrum för tron, materialiserat i gudstjänsten. Med gudstjänsten som nav, som Mats Egfors påpekar, kan kristenheten sedan verka diakonalt i samhället för allas bästa. Så länge inte maktbärare på allvar får för sig att börja riva kyrkor, vill jag tillägga. Utan gudstjänstrum, ingen diakoni.

Att konkret behålla kristen integritet i relation till New Public Management och vinstdrivande aktörer i välfärden och deras beskyddare i politiken är sedan en hård nöt att knäcka. Kyrka och välfärdssamhälle ger orienteringshjälp i ett landskap med många faror och fällor.

n MARIA KÜCHEN

Tvenne unga zeloter

Tidigt missionärsöde

Med blodet rinnande i ansiktet lyckades

Anders Elgqvist ta sig upp på land. Josef

Fasts kropp hittades aldrig. Nu blir Lunds

Missionssällskaps första och sista missionärer synliga på Historiska museet i Lund.

”Ett år blott skulle dock den svenska kyrkan deltaga i omvändelsearbetet på Kinas hedningar, vilket avslutades med det ena trosvittnets martyrdöd.”

Så skriver August Strindberg i boken Kulturhistoriska studier. Den gavs ut 1881, och i en fotnot tillfogar han: ”Anders Elgqvist lever ännu och är kyrkoherde i Tranemo, Älvsborgs län.”

Josef Fast dog i Kina 1850, året efter att han och Anders Elgqvist kom dit. Anders Elgqvist höll ut i över ett år till, och sedan kom han tillbaka hem till Lund där han hade studerat och där han och Josef Fast hade varit medlemmar i Lunds Missionssällskap. Historiska museet, som var inrymt i Kungshuset där han hade gått på många föreläsningar under sin studietid, fick hans kinesiska dräkt.

ätpinnar. Den kinesiska dräkten har alltid haft en egen monter, för den är så stor.

Andreas Manhag har arbetat med samlingen inför att utställningen ska öppnas på nytt –det blir i september i år – och skrivit kortfattade texter till skyltar och längre till en publikation. Det var medan han höll på med det som han upptäckte vem Anders Elgqvist var.

”[1849] utskickades av Lunds stifts missionssällskap tvenne unga zeloter till Kina: Anders Elgqvist, född i Drengsered 1821, och Josef Fast, född på Lilla Edet 1822”, skriver August Strindberg i sin uppsats. ”[Fast avreste] i förväg till London, där han några månader studerade medicin, varefter Elgqvist sammanstötte med honom och de båda i sällskap begåvo sig till Hongkong, varest de inträffade den 18 oktober samma år. Sedan de studerat språket och gjort förberedande utflykter i grannskapet av Hongkong reste de norrut till den stora och vackra staden Fuh-Cheu, där de slogo sig ner.”

ett nyöppnat land

egen monter

Andreas Manhag är antikvarie vid Historiska museet i Lund och har ansvaret för Domkyrkomuseum och kyrkoarkivet. Hans specialområde är egentligen senmedeltida och eftermedeltida kyrklig arkitektur och konst, men de senaste åren har det visat sig att en annan samling på Historiska museet också innehåller ett dramatiskt stycke kyrkohistoria.

Den här samlingen består av etnografiska och kulturhistoriska föremål, och de har presenterats som kuriositeter tidigare, berättar han. Upptäcktsresande och handelsresande gjorde donationer när de kom hem från sina resor. Det är många små saker, som kinesiska

Kuststaden Fuh-Cheu – August Strindberg och Anders Elgqvist skriver så, och engelsmännen som hade slagit sig ner i staden kallade den Foochow – skrivs numera oftast Fuzhou och är huvudstad i Fujian-provinsen. Det fanns några européer där, bland andra Charles Sinclair som tolkade och fungerade som konsul, men de båda svenskarna hörde till en liten minoritet.

– Kina hade just öppnat vid den här tiden, berättar Andreas Manhag. Tidigare hade det inte varit möjligt att ge sig in i landet på det viset. Jag vet inte om det var mod de hade – men ett visst mått av optimism måste det ha varit.

Innan de båda unga männen reste till Kina var Anders Elgqvist i Hamburg, och där passade han på att gå till en fotograf.

Det porträttet finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, berättar Andreas Manhag. Det roliga är att vi ofta har föremål som män-

Anders Elgqvists dräkt.

Anders Elgqvist.

Josef Fast.

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MISSIONÄRER

Josef Fast (1822–1850) och Anders Elgqvist (1821–1895) blev de första missionärerna som Lunds Missionssällskap skickade ut, och också de sista. Efter Anders Elgqvists hemkomst ändrade sällskapet sin arbetsinriktning och började istället stötta andras missionsarbete.

Tidskriftsutgivning var redan från början en viktig del av arbetet, och snart tillkom också idén att se till att Lunds universitet skulle få en professur i missionsvetenskap så att missionärer kunde förberedas akademiskt för sitt arbete.

niskor har skänkt när de har kommit hem från resor som unga, och om det finns porträttbilder är de av samma människor som gamla. Men av Andreas Elgqvist har vi en bild som är tagen när han är ung och på väg ut på sin resa.

Till bilden, som alltså togs 1849, användes en tidig fotograferings- och framkallningsteknik som kallas dagerrotypi och som hade uppfunnits i Frankrike på 1830-talet. Porträttet av den svenske missionären är ett av de äldsta bevarade fotografierna av en svensk. En kopia av det kommer att ingå i Historiska museets utställning tillsammans med dräkten.

Varför skaffade Anders Elgqvist sig en kinesisk dräkt, och varför ser den ut som den gör?

Andreas Manhag vet inte men har tagit reda på mer om själva dräkttypen:

– Det här är inte den enda kinesiska dräkten vi har i våra samlingar, vi har en till, men det är bara den här som har en personlig historia.

Anders Elgqvist skriver att han har använt den själv. Hatten är en sådan som kinesiska ämbetsmän bar. Vi vet inte om han räknades som ämbetsman eller om han skaffade den ändå.

Att svenskarna rörde sig mycket i staden berodde inte bara på att de var ivriga att börja missionera – först av allt behövde de ju en fastighet som kunde bli deras missionsstation. August Strindberg citerar hans egna anteckningar:

”Broder Fast och jag fortsatte vårt började vistande i Buddha-klostret Sä-Sing-Sä samt sysselsatte oss dels med att studera kinesiska språket och dels gjorde vi utvandringar i trakten omkring staden, för att se på hus, vilka mandarinerna erbjödo oss till blivande boningsställe.”

kontrakt med hyresvärd

Det blev just försöken att få tag på ett hus och de svårigheter de försöken ledde till som försatte ”bröderna” i fara.

– Jag har läst och använt hans egna brev hem till Lunds Missionssällskap, vi vill inte bara återge det som någon annan har berättat, säger Andreas Manhag. I utställningen är fokus Elgqvist och hans extraordinära liv. Vi vill lyfta fram donatorerna.

Det som hände var att de båda efter en rad besvikelser – ”men alltjämt fingo vi göra den obehagliga erfarenheten att de icke egentligen åsyftade att lämna oss något hus, utan sökte

Andreas Manhag är antikvarie vid Historiska museet i Lund och har ansvaret för Domkyrkomuseum och kyrkoarkivet.

Hongkong vid ungefär den tid när de båda svenska missionärerna kom dit. BILD: WIKIMEDIA COMMONS

LÄS OM ANDERS ELGQVIST

Journalisten Torkel Ivarsson

fick i början av 2000-talet

Tranemo hembygsfören­

ings uppdrag att skriva en biografi över Anders Elgqvist. Den fick titeln Solen blodröd och kom ut 2008.

August Strindbergs bok

Kulturhistoriska studier

finns bland annat på webbplatsen Projekt Runeberg.

att genom hycklande löften uttrötta oss, för att slutligen bliva av med oss” – till slut lyckades skriva kontrakt med en hyresvärd. Det skulle inte ha gått utan Charles Sinclairs hjälp. Ett helt års hyra skulle betalas direkt, och så mycket pengar hade de inte.

”fyrtio fyra tusen cash”

”Våra penningar voro slut”, skriver Anders Elgqvist om ett tidigare tillfälle, ”och vi måste använda den enda utväg, som här i Fuh-Cheu är tillgänglig, för att erhålla våra penningar, nämligen att på kinesiska båtar gå ned till utloppet av Minfloden, varest tvenne engelska handelsskepp äro stationerade, för att sålunda erhålla spanska dollars mot växlar, som sändas för vår räkning från ett handelshus i Hongkong.”

Morgonen den 12 oktober gav de sig av, och vid midnatt var de hemma igen. Men när de var tvungna att göra om manövern den 12 november, för att få fram ”fyrtio fyra tusen cash” eller ”ett hundra tre spanska dollars” till hyran, drog proceduren ut på tiden. En fråga från en båtskarl gjorde dem medvetna om att ryktet om orsaken till deras besök på de engelska skeppen hade spridits, men de förstod inte allvaret.

När pengarna väl var hämtade och de var på hemväg såg de hur båtar närmade sig, och snart krokade en pirat fast deras båt. Deras egna båtkarlar hade varit med och planerat överfallet. Spjut och stenar användes, och Josef Fast blev allvarligt skadad direkt och föll i vattnet, liksom den hund som var en gåva från engelska sjökaptener.

”I samma ögonblick rusade jag ut undan bambutaket och undantryckte tvenne mot mitt bröst riktade lansar och sökte försvara mig (…) men nu fick jag liksom ett regn av stenar i ansiktet från rövarehopen, så att blodet flöt ur ansiktet. Motstånd var förgäves”, skriver Anders Elgqvist.

Han fortsätter med att berätta hur han hoppade i vattnet, drogs med av strömmen,

simmade till land, letade efter sin kollega, gav upp, gömde sig och till slut funderade på att börja söka sig mot bebyggda trakter.

”Av matthet nödgades jag att avlägga mina stövlar och rocken, för att kunna gå, med ansiktet flytande av blod samt utan hatt och för övrigt med genomvåta och rivna kläder”, berättar han. Han var rädd att bli överfallen igen, och när han gick ner till vattnet och ropade till andra båtar för att be om hjälp gav det inget resultat. Sex timmar efter att han och Josef Fast hade lämnat de engelska skeppen var han tillbaka på stranden vid flodmynningen, så nära att han kunde få kontakt och bli hämtad.

”en historia som går att berätta”

– Det här dramat är det som sätter stopp för missionsföretaget, säger Andreas Manhag. Anders Elgqvist fortsatte som missionär i mer än ett år till, men hans bild av verkligheten hade förändrats, han var desillusionerad. Berättelsen fortsätter i Lunds Missionssällskaps tidskrift: liket efter Josef Fast hittades aldrig, men en gravsten restes, den finns på gamla bilder – jag vet inte om den överlevde kulturrevolutionen. Engelsmännen såg till att spåra upp sjörövarna, och flera av dem blev avrättade.

Så kom Anders Elgqvist tillbaka till Sverige, donerade sin dräkt till Historiska museet och blev bland annat fängelsepräst på Nya Älvsborgs fästning och sjukhuspräst på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg innan han blev kyrkoherde i Tranemo i Västergötland.

Där arbetade han i 35 år, men han hann också konstruera, bygga och prova en tidig u-båt och planera för ett fastighetsbygge i Jönköping.

– Vi har med dräkten och honom i vårt barnpedagogiska arbete, säger Andreas Manhag. Det här är ju en historia som går att berätta. Och bland alla som har skänkt föremål från sina resor till museet är han den ende missionären. n

n n n Fred Kaan (1921–2009), författare till psalm 288, ”Gud, från ditt hus”, växte upp i Holland, där han i unga år blev medlem i den holländska reformerta kyrkan och så småningom började läsa teologi.

Vid 23 års ålder flyttade han till England, där han efter fortsatta teologiska studier med tiden blev församlingspräst i kyrkan The Pilgrim Church i Plymouth under 60-talet.

Han blev frustrerad över att helt enkelt inte hitta psalmer att sjunga i söndagarnas gudstjänster, och det var i Pilgrim Church som han på allvar började skriva egna. Församlingen fick så småningom en egen psalmbok.

Tidigt blev hans inriktning att finna ett sätt att brygga över gapet mellan den sakramentala gudstjänsten och dess konsekvenser i det vardagliga livet. Det blev ett arbete som han fortsatte med i hela sitt liv, inte minst under sina år i Genève, där han under tio års tid arbetade i de reformerta och ekumeniska rörelsernas internationella sammanhang.

inspiration från tunnelbanan

I förordet till The Only Earth We Know (Hope Publishing Company, USA, 1999) berättar han själv om sin ”mind­the­gap-teologi”, ett begrepp som uppstod i London i samband med en hymnologisk konferens om hans psalmer.

Det var en av våra gemensamma bekanta, den amerikanske hymnologen och kompositören Carlton ”Sam” Young, som kom storfnittrande till konferensen. Han berättade för de övriga deltagarna hur han, när han steg ur tunnelbanan, hade hört rösten ur högtalarna:

”Mind the gap!”

Och han fortsatte att berätta:

”Först hade jag inte en aning om vad som menades eller till vem det var riktat, men sedan slog mig tanken att det var ett offentligt meddelande om en ny teologi! ’Mind the gap’ om vad som händer i kyrkan och vad som behöver göras efter välsignelsen, ’mind the gap’ mellan mottagandet av det brutna brödet vid altaret och brytandet av bröd med de hungriga i världen.”

Fred Kaan utvecklar i boken Sam Youngs mind­the­gap-tankar:

”En mind-the-gap-teologi! Visst behövs den, och parallellt med den också ett mindthe­gap-psalmskrivande! Är inte det huvudsakliga ansvaret för alla oss som försöker skriva psalmer för nutiden och framtiden att påminna om gapet mellan ord och handling, mellan gudstjänst och mission, mellan liturgi och engagemang, mellan bön och att göra vårt yttersta, för att bönen ska bli verklighet mitt ibland oss? Profeten Mika talar i sin vision av gudsriket, av fred/shalom, om hur människor smider om svärd till plogbillar, inte ber dem till plogbillar! Smidesarbete med hammare och hammarslag är ett hårt arbete som kräver energi.”

livet före döden

”Mind the gap” är således en kortfattad och bra beskrivning av Fred Kaans psalmteologi.

När jag senare i en tv-intervju frågade

Fred om vad han tyckte kännetecknade en bra psalm svarade han först att det är en näst intill omöjlig fråga att besvara.

Men sedan lade han till:

”Jag kan däremot tala om hur jag själv skapar mina psalmer. Jag vill att de ska vara earthbound, people­focused och Christ­centrered.”

Fred Kaan. BILD: STAINER & BELL LTD

Det är en bra psalmprogramförklaring och ett program som han arbetade med genom alla år.

Det som framför allt utmärkte Fred Kaans sätt att skriva var att han envetet höll fast vid de bibliska texterna om Guds inkarnation och dess konsekvenser i sakramenten, i liturgin, i skapelsens fortlevnad, i fredsarbete och rättvisearbete och i människors vardagsliv.

Om 1800-talets väckelsesångfokus i första hand var livet efter döden, där det himmelska landskapets fröjder om och om igen målades upp, så var Fred Kaans sena 1900-talsfokus livet före döden och vad gudsrikets etablering här och nu innebär.

Det jordbundna, människofokuserade och Kristus-centrerade språket syns tydligt i alla de psalmer av honom vi har i vår psalmbok. I 1986 års psalmbok med tillägg är han originalförfattare till nummer 288, 292, 385, 386, 628 och 780.

Själv gjorde Fred Kaan också en stor och inflytelserik insats när han översatte ett stort antal psalmer från olika delar av världen, inte minst från Sverige, till engelska. Det är tack vare honom som till exempel en sådan svensk psalm som ”Guds kärlek är som stranden” har gjort sitt segertåg över världen.

”One of the finest contemporary hymns to have come out of Sweden”, enligt honom.

Eftersom en av hans söner sedan många år bor i Sverige kunde han lägga svenskan till de språk som han behärskade.

vi vänder oss till gud

Inkarnationsteologin genomströmmar alla hans texter, inte minst i den ofta sjungna mindthe­gap-psalmen 288, som ju framför allt är en sändningssång efter välsignelsen.

Kanske har vi i vår nuvarande psalmbok ingen annan psalm som så naket, ärligt och uppfordrande påminner oss om varje kristens diakonala uppgift.

som stranden

Fred Kaan har på många sätt med sitt psalmskrivande skapat en modern psalmskola, som har inspirerat ett otal efterföljare, inklusive Nya Zeelands Shirley Murray och Skottlands John Bell. Ofta finns bortåt ett tiotal av hans psalmer med i de senaste decenniernas nyproducerade psalmböcker i den engelsktalande världen, och de finns översatta till drygt femton språk.

Klokt nog är den skriven i bönens form. Vi vänder oss inte till varandra med uppmaningen att bli djärva, fria, kloka och glada – en sådan uppmaning kan lätt bli lite beskäftig och kanske till och med besvärande. Nej, vi vänder oss till Gud, och vi gör det gemensamt. Vi, det kollektiva gudsfolket, tar av oss våra masker och visar oss som de vi faktiskt är: själviska, tröga med ”skal av värdighet och blyghet”. Det är en modig beskrivning, ovanlig i klassiska psalmsammanhang.

”Mind the gap” är en kortfattad och bra beskrivning av Fred Kaans psalmteologi.

”rytmen liksom bär mig”

Britt G. Hallqvist översatte psalmen till svenska. Hon var en av våra flitigaste översättare av psalmer och har själv skrivit om sin förtjusning i översättningsarbetet:

”Det är frågan om att ärligt och noggrant återge originalets innehåll av tankar, känslor och stämningar, med begagnande av liknande stilmedel. Har dikten en fast rytm och därtill rim får man ju mindre formell frihet, något som möjligen kan kompenseras genom att man tar sig vissa friheter när det gäller innehållet – dock inte så att det avviker från originalets linje. Dikter med regelbunden rytm tycks mig lättare att översätta, därför att rytmen liksom bär mig genom dikten och ger mig ett fastare grepp om den. Och rimmen eggar mig att övervinna ett motstånd, samtidigt som de kan skänka mig en nästan sensuell glädje. Förtjusningen över ett välfunnet, välklingande eller lustigt rim kan emellertid föra en på villovägar. Man tycker sig ha ’förbättrat’ originalet.”

Inte vet jag om hon kände så, när hon arbetade med ”Gud, från ditt hus”. Översättningen är orimmad, liksom originalet. När man jämför dem känns det kanske som om det borde ha stått ”Britt G. Hallqvist efter Fred Kaan” vid psalmen. Det är nämligen en mycket fri tolkning av Kaans originaltext. Jag kan bland annat se framför mig hur förtjust Britt G. blev när hon efter andra versens slut, ”Lord, make us cheerful”, bestämde sig för att avsluta alla de fyra verserna på liknande sätt: Gud, gör oss djärva – gör oss fria – gör oss kloka – gör oss glada. Jämför gärna med Fred Kaans originaltext:

Lord, as we rise to leave this shell of worship, called to the risk of unprotected living, willing to be at one with all your people, we ask for courage.

For all the strain with living intervowen, for the demands each day will make upon us and for the love we owe the modern city, Lord, make us cheerful.

Give us an eye for openings to serve you; make us alert when calm is interrupted, ready and wise to use the unexpected: sharpen our insight.

Lift from our life the blanket of convention, give us the nerve to lose our life to others, be with your Church in death and resurrection, Lord of all ages!

”Det är vi som är Act

Svenska kyrkan”

Att Act Svenska kyrkan finns med på ett naturligt sätt i barnverksamheter, körer och konfirmandarbete – det är ett

av Anette Murless mål för internationella gruppen i Nyköpings församling.

n n n

– Det var ju pandemi när jag kom tillbaka till Sverige för tre år sedan, och det hände så lite här i Nyköping då, säger Anette Murless. Det enda som var igång var kyrkan!

Anette Murless är sörmlänning från början men flyttade till Sydafrika 1979. Där och i Tanzania har hon bott och arbetat nästan hela tiden sedan dess tillsammans med sin man som är sydafrikan och ekolog. Dåvarande Svenska Kyrkans Mission, Forum Syd och Svenska kyrkans internationella arbete har varit hennes arbetsgivare, och hon har hon tagit sig an en lång rad olika arbetsuppgifter genom åren, bland annat att starta en skola för funktionshindrade i Sydafrika, att stötta småföretagare i ett stift i Tanzania och att bygga upp en 4h -organisation i Kilimanjaro-Arusha-området.

INTERVJU ANNA BRAW BILD MAGNUS ARONSON

– Jag har arbetat med ekonomi och utbildning, och i tre år arbetade jag också på Kyrkokansliet i Uppsala med utbildning för de utsända, berättar hon. När vi blev pensionärer 2015 bosatte vi oss i Sydafrika, men sedan kom pandemin, och den gjorde att vi flyttade tillbaka till Sverige.

vänner i moshi

Den internationella gruppen i Nyköpings församling var inget som Anette Murless hade tänkt på – men en kvinna som hon träffade där, Kerstin Forsberg, hade varit på besök i Tanzania, och de hade setts då. Församlingen har nämligen vänner i Moshi: systrakommuniteten Ushirika wa Neema som hör till den lutherska kyrkan.

– Nyköpings församling har ingen vänförsamling, men det här är en kontakt som har funnits länge, berättar Anette Murless. Systrarna arbetar med barn och unga och har en Montessorilärarutbildning och skolor. Kerstin som bad mig att vara med i gruppen är Montessorilärare och har varit där mycket.

Flera årskullar av Nyköpings gymnasiekonfirmander har besökt systrarna, och den senaste resan genomfördes under sportlovet i år.

– Kontakten med Ushirika wa Neema är något väldigt fint, tycker jag, säger Anette Murless. Jag tycker att vi skulle kunna använda den mer. Utbytet låg i träda under pandemin, men nu när det var konfirmanddag för hela stiftet var våra gymnasiekonfirmander med och hade en workshop om sin resa. På det sättet kan man ju nå ut till många! Och vi skulle kunna arbeta för mer utbyte. Det kan berika vår kyrka.

– Det har blivit mycket på sista tiden! säger hon och skrattar.

Hon konstaterar att en del saker går lite trögare än hon hade trott, kanske för att de inte riktigt har kommit igång igen efter pandemin. Utbildningsbehovet i de internationella grupperna är stort, och en del av arbetet kräver mycket framförhållning. – Vi gjorde en dag i Nyköping med hela kontraktet under fastekampanjen, och vi ville ordna en körkonsert då. Vi skulle ha börjat mycket tidigare med det. Det har vi lärt oss nu. Men alla sju församlingarna var med, och de andra församlingarna var till och med bättre representerade än vi i Nyköping. Vi sålde matbröd och annat hembakat, och prästost, och grupperna från Oxelösund och StigtomtaVrena hade med sig handgjorda ljus, och vi bjöd in till föredrag inne i kyrkan och hade tipspromenad. Det var så mycket snö under veckan före, men på lördagen sken solen, och det var väldigt roligt!

motivation

Att arbetet blir mycket enklare när det administrativa fungerar är en av Anette Murless lärdomar från de senaste åren.

framförhållning

När Anette Murless hade tackat ja till att vara med i den internationella gruppen hamnade hon snabbt också i Strängnäs stifts internationella råd och i kontraktssamarbetet.

I början fick jag inga nyhetsbrev, så till slut gick jag till församlingsexpeditionen, och det visade sig att min e-postadress inte fanns inlagd. Nu vet jag att det är viktigt att vara registrerad i Kyrksam, och med rätt funktion, så att man får rätt information! Ett bra samarbete mellan församlingens anställda och den internationella gruppens ideella är också en förutsättning för arbetet.

Här är vi två anställda i gruppen och resten ideella, berättar hon.

INTERNATIONELL GRUPP

Den internationella grupp

som finns i många av Svenska kyrkans pastorat och församlingar har till uppgift att samordna, planera och utveckla det internationella arbetet i församlingen. Anette Murless sammanfattning är att målet är att öka engagemanget för de internationella frågorna och integrera dem i församlingens verksamhet genom att informera (förmedla den världsvida kyrkans perspektiv), samla in (genom kampanjer, kollekter och anslag) och påverka (agera för en rättvis och hållbar värld).

Många församlingar har längre tillbaka haft grupper, syföreningar och ombud som har arbetat särskilt med Lutherhjälpen, Svenska Kyrkans Mission eller Svenska kyrkan i utlandet. En internationell grupp kan arbeta med insamlingar, information och kollekter till Act Svenska kyrkans långsiktiga verksamheter genom ACT Alliance runtom i världen, med det humanitära arbetet (katastrofinsatser som de i Ukraina, Turkiet och Syrien det senaste året) och med att stötta utlandsförsamlingar.

Och en teknisk åtgärd som kan höja motivationen i arbetet enormt mycket upptäckte hon ganska snart:

– När vi använder en qr-kod som går direkt till Act Svenska kyrkan ser vi ju aldrig resultatet av insamlingarna här i Nyköping. Det är inte så mycket med insamlingsbössor längre – de flesta swishar. Inför fasteaktionsdagen hade vi fått en egen kod, så då kunde vi se hur mycket pengar vi hade samlat in och berätta om det.

se och förbereda

Något som har gjort uppdraget tydligt för Anette Murless och resten av gruppen är det årshjul som de har fyllt i för att planera sitt arbete.

– Det händer mycket inom Act Svenska kyrkan. Vi har ju julinsamlingen, som är stor och mäktig, och fasteinsamlingen, och sommarkampanjen som vi just har fått information om – och så är det Världens barn! Det är de fyra stora kampanjerna, men det händer ju saker i stiftet och lokalt också. Det är mycket, och många församlingar är små.

Hjulet har hjälpt gruppen att se när saker ska hända och när de måste förberedas.

– Jag tror att vi kan göra mer i samband med kollekterna, säger hon, till exempel berätta mer vid kyrkkaffet. Och att vi skulle kunna arbeta mycket mer för att få fler att bli månadsgivare.

ta vara på erfarenheter

Att arbeta tillsammans med människor som engagerar sig ideellt är egentligen inte något nytt för Anette Murless – både i Sydafrika och i Tanzania byggde projekten som hon hade ansvar för på mycket ideellt engagemang.

– Det som är annorlunda är att det var så många yrkesverksamma som var med där, säger hon. Vi var tvungna att ha våra möten på helgerna för att de skulle kunna vara med.

Nu har hon själv blivit en av de ideella och dessutom en av pensionärerna, och hon funderar mycket på hur den internationella gruppen ska kunna bli mer åldersblandad.

– Det är bra om det är både yngre och äldre i gruppen. De yngre är ofta mer rörliga och försvinner iväg, men det är viktigt att de är med och att vi tar vara på deras erfarenheter. Amanda som är med i gruppen har varit iväg som efs -volontär och är också Agera-volontär.

i alla verksamheter

En av de viktigaste insatserna är redan genomförd i Nyköping: beslutet att en viss del av kyrkoavgiften går direkt till Act Svenska kyrkan.

– Men det jag skulle vilja tala mer med alla om är hur Act Svenska kyrkan är inkorporerat i alla församlingsinstruktioner. Att samla in pengar är bara en del av det, och jag tycker att det är viktigt att samla in till både församlingens diakonikassa och till det internationella arbetet. Det finns människor som har det svårt i Sverige och i andra länder. Men det internationella måste genomsyra allt och finnas med i alla verksamheterna.

Församlingens vänskap med systrarna i Moshi vill hon fortsätta ta vara på.

– Gymnasiekonfirmanderna har ju redan fått möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter till andra ungdomar här i Sverige. Men vi skulle också kunna ta emot några ungdomar från Tanzania så att de får bekanta sig med Sverige och så att det blir ett tvåvägsutbyte. Sedan skulle andra grupper i församlingen kunna åka Tanzania och lära sig mer om hur kyrkan arbetar där. Det skulle leda till att engagemanget stärks. Vi samarbetar inte med Act Svenska kyrkan, vi är Act Svenska kyrkan.

Nyköpings församlings gymnasiekonfirmander på besök hos Ushirika wa Neema-kommuniteten i Tanzania.

I tjänst tillsammans

kan kristna och muslimer

arbeta gemensamt för att möta de sociala behoven i Malmö?

En projektgrupp har tagit de första stegen.

För snart ett år sedan kom ett brev från Malmö muslimska nätverk till Svenska kyrkan i samma stad. Kunde muslimska företrädare få lära sig hur kyrkans diakonala arbete är organiserat och hur utbildningen är utformad?

Och så en sak till: brevskrivarna ville undersöka möjligheter för muslimer och kristna att lära av varandra och ta sig an Malmös sociala utmaningar tillsammans.

Medarbetare och förtroendevalda i Malmö pastorat blev genast intresserade. Visst ville de dela med sig, men hur? Hur skulle ett sådant lärande gå till? Och hur skulle gemensamma sociala insatser kunna organiseras? Skulle man kunna kalla arbetet diakoni?

som det finns liknade samhällsutmaningar på flera håll, säger Maria Kjellsdotter Rydinger. Tillsammans har vi i projektgruppen lyssnat in behoven och kartlagt förutsättningar, resurser och möjligheter att hitta långsiktig finansiering.

Hon hoppas att projektgruppen kan få med sig kommunen och regionen.

– Kunskap och vilja finns. Det är resurser som saknas. Vi kan inte börja om vi inte har långsiktig finansiering. Dessutom skulle kommunen ha nytta av att ha ingångar till människor som de annars inte når.

låg tillit till samhället

”kunskap och vilja finns”

En projektgrupp tillsattes. Den består av Maria Lundberg, diakon och vid den tidpunkten tillförordnad administrativ chef i Malmö pastorat, Andreas Hasslert från Malmö muslimska nätverk och Maria Kjellsdotter Rydinger som är interreligiös samordnare på Kyrkokansliet i Uppsala. De fick i uppdrag att undersöka möjligheterna för ”muslimsk-kristen diakonal utbildning och praktik” i Malmö. I januari anslöt Agnes Callewaert, som är diakon i S:ta Maria kyrka i Malmö.

För Svenska kyrkan på nationell nivå finns ett intresse av att följa processen efter-

De senaste åren har fler och fler människor med sociala, ekonomiska eller psykiska behov vänt sig till de muslimska församlingarna i Malmö.

– De drar ett enormt lass, säger Maria Kjellsdotter Rydinger.

Dels har församlingarna tagit ett stort ansvar genom att ta emot nyanlända, dels märker församlingarna av den växande psykiska ohälsan, särskilt bland människor som är födda i andra länder än de nordiska.

– Tilliten till myndigheter, vård och socialtjänst är låg i de här grupperna, säger hon, och de söker sig hellre till församlingar och religiösa organisationer. Omvänt finns det en

Agnes Callewaert och Valley Ghenem.

INTERVJU MAGDALENA WERNEFELDT, A WORLD OF NEIGHBOURS

FÖRSTUDIEN

Med stöd av Lunds Missionssällskap har en förstudie sonderat möjligheter för Svenska kyrkan i Malmö, Svenska kyrkan på nationell nivå och Malmö muslimska nätverk att samverka i ett förebyggande psykosocialt arbete. A World of Neighbours söker EU­medel för att fem likartade projektgrupper i Europa ska få processtöd och möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra. Maria Kjellsdotter Rydinger är en av verksamhetsledarna i A World of Neighbours.

skepsis från myndigheternas sida gentemot religiösa aktörer, inte minst mot de muslimska. Det är detta vi benämner den dubbla förtroendeklyftan.

Men inte heller folkkyrkan är undantagen misstron.

– Det finns en rädsla. Samtidigt ser kommun och myndigheter behovet av att utbilda dem som arbetar inom socialtjänst, polis och vård om religionens betydelse. Det behövs förståelse från båda håll för hur religion kan användas som en resurs utan att bli normerande eller missionerande.

den som ska arbeta med sociala insatser i en muslimsk församlingarna behöver en akademisk utbildning i grunden, precis som en diakon, och en påbyggnadsutbildning med fokus på det diakonala förhållningssättet i mötet med människor.

– På samma sätt som kristna socionomer väljer att läsa till diakon för att arbeta inom kyrkan, finns det självklart muslimska socionomer som skulle göra samma val – om bara möjligheten fanns och om de muslimska församlingarna hade råd att anställa dem.

Projektgruppen har undersökt frågan och insett att en utbildning som liknar det diakonala påbyggnadsåret ligger längre fram i tiden. För att inte bara sitta stilla och vänta har de hittat fler vägar till kompetenshöjande insatser och utbildningar. Sådana insatser skulle kunna göras i samarbete med folkhögskolor och utbildningsinstitut, men också genom handledning och erfarenhetsutbyte.

ser hela människan För Malmö muslimska nätverk är det angeläget att bli sedd som en positiv, stabil och stärkande part i frågor som rör förebyggande psykosocialt arbete. Maria Kjellsdotter Ryding er berättar att nätverkets medlemmar ser att

Maria Kjellsdotter Rydinger beskriver det som att drömmen om att tillsammans skapa ett tillitscentrum, en interreligiös diakonicentral, en första hjälpen-mottagning eller vad det nu ska kallas är stark.

– Om Malmö stad och regionen skulle ge positiva besked om ett treårsprojekt i september, säger hon, då finns det möjlighet att starta i slutet av 2023 eller början av 2024.

Och om det inte blir så?

– Då är det minsta vi kan göra att hitta former för att dela diakonal kunskap. Det här är inte att vara djärv. Om vi inte svarar på det här ropet bidrar vi till ökade klyftor och rädslor. Nu har vi chans att bygga tillit. n

diakonal kunskap

Andreas Hasslert, Malmö muslimska nätverk. BILD: IBN RUSHD

Maria Lundberg.

Maria Kjellsdotter Rydinger.

”Mission är möten”

Körutbyte mellan göteborg och kiabakari

INTERVJU AGNETA HANSSON

Två körer blev en kör under en vecka i februari. Frida Zandén, en av de svenska sångarna, berättar om intensiva dagar i Kiabakari i Tanzania.

Den 13 februari i år landade kören Afro Vocals från Göteborg på den lilla flygplatsen i Mwanza vid Victoriasjön i Tanzania. Med hjälp av resebidrag från Lunds Missionssällskap hade medlemmarna planerat ett körutbyte med kören Kwaya ya Kiabakari.

– Syftet med vår resa var att låta körsångare från Tanzania och Sverige utbyta erfarenheter med varandra genom sångens universella språk, säger Frida Zandén. Vi ville skapa tillsammans, utveckla vårt musikaliska kunnande och knyta kontakter i kyrkan i Tanzania – nya, fördjupade och långsiktiga.

De sju körsångarna och deras gitarrist hade förberett resan i flera månader.

– Vi hade sett fram emot den och arbetat för att den skulle bli så bra som möjligt, säger Frida Zandén. Vi övade på låtar att presentera under resan, och vi fick inspelningar från Kwaya ya Kiabakaris körledare Sebastien Petro Chibuga så att vi kunde följa deras förberedelser.

Medlemmarna har organiserat sig som en studiecirkel inom studieförbundet Bilda, och kören har sin bas i S:t Andrews Church i Göteborg. De framträder och leder workshops i församlingar i olika samfund runt om i regionen. De har också sjungit på Kulturnatta i Borås och Göteborg, under Göteborgs Kulturkalas och på Planeta Festival, Göteborgs internationella råds jubileum och musikfestivalen Dandanat i Betlehem. Nu tog de sig alltså ända till Östafrika. Det var bibelskolan i Kiakabari som stod för inbjudan. Där finns Marita och Carl Hasselberg, som är missionärer utsända av efs och Dansk Luthersk Mission, han som bibellärare och hon som sjuksköterska.

Vi blev inbjudna för att samarbeta med skolkören och kyrkokören, berättar Frida Zandén, och för att besöka bibelskolan och delta i verksamheten där.

som en folkhögskola

Bibelskolan Chuo Cha Biblia Kiabakari för blivande evangelister påminner om en svensk folkhögskola. Här finns studenternas logement, en kyrkobyggnad, skolsalar, en matsal, ett bibliotek och lärarbostäder där bland andra Carl och Marita Hasselberg bor. Men det finns också en kvarn, grisar och åkermark för odling, och skolan är i princip självförsörjande.

har sjungit i betlehem

Afro Vocals hämtar sin inspiration från flera av de afrikanska sångkulturerna och sjunger på en rad språk: lingala, kikongo, swahili, svenska och engelska.

– Vår sång är vår mission, säger Frida Zandén. Vi använder sången för att förmedla det kristna budskapet. Vi vill föra människor samman och sprida den afrikanska körtraditionen.

Körövningar varvades med utflykter i närområdet – i Butiama, en by en bit ifrån Kiabakari, finns den tidigare presidenten Nyereres hem som har blivit museum – och besök hos lärare och församlingsmedlemmar i deras hem. Gästerna besökte kyrkans grundskola där de sjöng och hade lektion, deltog i bibelskolans engelsklektion och visades runt av studenterna.

Men resans fokus var det musikaliska mötet med bibelskolans kör.

– Att möta körsångare i en annan del av världen och hitta det gemensamma är en otroligt mäktig upplevelse, säger Frida Zandén. Sebastien och Moa i vår kör höll i uppvärmning och stämövning. Vi prövade varandras röstuppvärmningar, skrattade och hjälpte varandra med uttal och texter. Vi hade förberett två låtar vardera att lära ut till varandra och övat in två gemensamma psalmer, ”O store Gud” och ”Tryggare kan ingen vara”.

vill fortsätta skapa möten

I likhet med många andra lms -stipendiater som har rest i grupp berättar Afro Vocals om fördjupad sammanhållning.

– Vi har lärt känna varandra som medlemmar i Afro Vocals, säger Frida Zandén. Nu har vi starkare band och delar gemensamma erfarenheter. Det kommer att ha en positiv inverkan på vårt musicerande i fortsättningen.

Utbytet har inneburit nya kunskaper och lärdomar för båda körerna. De har fått lära sig mer om varandras länder, om traditioner, seder och värderingar. Afro Vocals tar också nya konkreta färdigheter med sig hem.

fyra körer i gudstjänst Redovisningen av samarbetet blev en kvällskonsert på skolan med skolfolk och bybor som åhörare. Dagen efter åkte samtliga sångare och musiker, omkring 25 personer, till Musoma för att medverka i gudstjänsten. Där sjöng också församlingens två egna körer, och Carl Hasselberg predikade.

– Efter gudstjänsten åkte vi tillsammans med Kawya ya Kiabakari till Victoriasjön för att umgås, berättar Frida Zandén. På kvällen hade vi tackmiddag, och skolans rektor och representanter för båda körerna höll tal. Vi känner att vi har fått nya vänner och knutit musikaliska vänskapsband.

– Vi lärde oss nya sångtekniker – att sjunga på ett rakare sätt, utan vibrato. Vi lärde oss fyra nya swahililåtar som vi fortsätter att öva på här hemma och som vi har med på våra framtida konserter. Och vi lärde Kwaya ya Kiabakari tre sånger ur vår repertoar, på engelska, swahili och xhosa.

Inte minst har resan fyllt på med inspiration inför framtiden och gett körmedlemmarna tillfälle att reflektera över sina egna mål och över vad mission egentligen innebär.

– Vårt långsiktiga mål är att komma ut mer och sjunga och leda workshops, säger Frida Zandén. Vi tycker att mission handlar om möten, och det är det vi vill fortsätta skapa med det här utbytet. n

BILD: MARITA HASSELBERG

BILD: PRIVAT

Nya vänskaper, ökad förståelse

ATT DELA UT STIPENDIER FÖR RESOR OCH PROJEKT SOM GENOMFÖRS HÄR

HEMMA ELLER UTOMLANDS HÖR TILL LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS MEST SYNLIGA VERKSAMHETER. HELA MÄNNISKAN I MALMÖ HAR FÅTT MEDEL FÖR ARBETET MED ATT GE NYANLÄNDA OCH ASYLSÖKANDE VÄGAR IN I SAMHÄLLET.

SOFIA MORGAN, VAD GÖR NI PÅ

HELA MÄNNISKAN I MALMÖ?

Hela människan i Malmö är en förening där vi arbetar med kyrkornas gemensamma sociala insatser. Vi har nio huvudmän – Svenska kyrkan i Malmö, C3 Church, Korskyrkan, Malmö Pingstförsamling, Betaniakyrkan, Stadionkyrkan, Wesleykyrkan, Hyllie Park kyrkan och Immanuelskyrkan. Vårt uppdrag är att väcka intresse för socialt och diakonalt arbete för och tillsammans med människor i utsatta livssituationer och att skapa förutsättningar för det. Sawa Tillsammans är en av våra verksamheter, och i den utvecklar vi arbetet med att bygga broar mellan etablerade och nya svenskar och för att inkludera nyanlända i samhället.

VAD SÖKTE NI BIDRAG TILL?

En av våra verksamheter är Sawa Tillsamm ans. Vi arbetar för att öppna vägar in i samhället för nyanlända och asylsökande och för att föra samman människor som är nya i Sverige och människor som har bott här länge. Syftet med Sawa Tillsammans är att skapa tvärkulturella möten och ge stöd till människor som är nya i Sverige.

HUR SKAPAR NI MÖTENA?

Två saker som Sawa Tillsammans arbetar med är Språkvänner och Peace Feast.

Peace Feast är en kulturfest med mat, musik och samtal som uppmuntrar alla som är med till tvärkulturella möten och ömsesidigt lärande. Vi arrangerar festerna tillsammans med lokala församlingar,

och inbjudan går ut till församlingsmedlemmar och till människor som finns i församlingens närhet och som är nya i Sverige.

HUR FUNGERAR SPRÅKVÄNNER?

Där för vi samman en som är ny i det svenska samhället med en som bott här länge. De träffas varannan vecka i ett halvår, och vi uppmuntrar dem till ömsesidigt lärande: språk, kulturer och bakgrunder. Under 2022 matchade vi 12 språkvänner. Nyanlända kvinnor som har små barn har ofta svårt att vara med på språkcaféer på kvällstid. En språkvän kan hjälpa dem att växa i det svenska språket och vara en social kontakt i svenska samhället. Våra språkvänner med svenska som modersmål har vi rekryterat i våra huvudmannaförsamlingar.

Under sommaren bjöd vi också in till ett knytkalas där alla språkvänner och deras familjer träffades i S:t Matteus kyrka.

NI SAMARBETAR MED EN CRICKETKLUBB – HUR KOMMER DET SIG?

Ja, i november bjöd vi in till en Peace Feast i Folkets hus i Lindängen tillsammans med Malmö Cricket Club. Vi ville sammanföra nya och etablerade svenskar som är med i antingen Malmö Cricket Club eller någon av våra huvudmannaförsamlingar. Tanken var att det skulle kunna leda till ömsesidigt lärande, och vi hoppades också på nya vänskaper och ökad förståelse och nyfikenhet för allas olika bakgrunder och länder. En från Malmö Cricket Club sa: ”Det finns klyftor mellan människorna i den här staden, och Peace Feast är ett sätt att överbrygga de klyftorna.”

INTERVJU AGNETA HANSSON BILD SAWA TILLSAMMANS

Språkvännerna Anna och Haifa.

LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP

Läsning för internationella gruppen

Är du med i den internationella gruppen i din församling, som Anette Murless, eller talar ni om att starta en sådan grupp?

Något att samlas runt kan vara en eller flera artiklar ur Uppdrag Mission –läs i förväg eller tillsammans när ni ses, be för de människor ni har läst om, och samtala om vad ni i församlingen vill engagera er i och hur ni kan förverkliga era idéer!

Uppdrag Mission kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige och kan beställas med ett meddelande till pren@uppdragmission.se. Vi skickar gärna en bunt av det senaste numret om ni vill prova att använda tidskriften vid en samling.

Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Letar du efter temaläsning till gruppen, så sök på land eller ämnesord (till exempel Sydafrika) och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!

Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER

Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informationseller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE

Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.

LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

UNGDOMAR VIKTIGA

I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser

och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTEN

Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:

I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.

I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.

I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.

I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo.

I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.

VILL DU BLI MEDLEM?

Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs.

Medlemsavgiften är 50 kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.

Skriv till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se!

Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen 15 januari–15 februari, 15 april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.

Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram. Svar kan förväntas inom en månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.

DOKUMENTATION

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@ lundsmissionssallskap.se!

POSTTIDNING B

Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg

GE EN GÅVA FÖR VÄRLDEN

Som månadsgivare tar du ställning för alla människors rätt till ett värdigt liv.

200 KR

RÄCKER FÖR EN SKOLTERMIN TILL ETT BARN PÅ FLYKT.

BLI MÅNADSGIVARE!

Vi lever alla under samma himmel. Men verkligheten ser olika ut. Tillsammans med andra kyrkor, organisationer och tusentals frivilliga

Skanna koden!

över hela världen arbetar Act Svenska kyrkan långsiktigt mot fattigdom, förtryck och orättvisor och agerar snabbt vid katastrofer.

svenskakyrkan.se/act