Page 1

Scenen FRAMTIDSTRO PÅ RIKSTEATERNS KONGRESS EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR # 3 2015

DIN NYA MEDLEMSTIDNING!

MONOLOGFORMEN – HET JUST NU

O N O M I DUO TEATER MOT RASISM + HÖSTENS BÄSTA FÖRESTÄLLNINGAR


LEDARE

DET RÖR ALLTID på sig i en smart scenkonstorganisation. Då vi saliga efter en hänförande kongress där engagerade ombud bestämde viktiga och offensiva mål för Riksteaterns kommande kongressperiod gick på semester, fortsatte verksamheten ute i landet under hela sommaren. Publik i alla åldrar runt om i landet fick genom vårt samarbete med Folkets Hus och Parker möta Brolle, Carl-Einar Häckner, Ankensteins monster, Esters varieté och många fler. När du läser detta är teaterhösten i full gång och denna höst sjösätts den repertoar som teaterchefen Måns Lagerlöf och danschef Mia Larsson har planerat. Läs mer om deras drivkrafter och hur de vill använda teatern och dansen för att vidga perspektiv.

MED KONGRESSENS BESLUT i ryggen och med föreställningar som tar ställning genom att ta upp allvarliga frågor kan vi inom Riksteaterorganisationen vara delaktiga i att lyfta fram olika perspektiv. Vi kan vara med och sätta stopp för den oroväckande trend av främlingsfrihet som sveper över landet. Vi kan sätta stopp för den. För vi är en smart och rörlig scenkonstorganisation och vi finns över hela landet. Och vi vill. Och vi vågar. Och vi kan. Välkommen till Scenen!

DEBATTLÄGET I SAMHÄLLET blir mer

MAGNUS ASPEGREN, VD RIKSTEATERN

Missa inte Folkoperans gestaltade uppsättning av Mozarts Requiem. Våren 2016 på turné med Riksteatern!

GEORGE ORWELL

NEDA NAVAEE

Riksteaterns och Östgötateaterns uppsättning av Orwells 1984. Som barn av 80-talet är jag spänd att få se hur detta verk står sig 2015. Är vi mitt i dystopin eller inte?

HITCHCOCK + NINA STEMME = SANT

SAMIR SOUDAH

uppskruvat och det görs nya utspel på olika håll i samhället, vilket också avspeglar sig på landets teaterscener. Vi får inte glömma att för varje nytt utspel finns en människa som drabbas i form av ett ökande antal kränkande behandlingar. Därför måste nu alla sätt att hindra människors hat och förnedring få ett större utrymme. Scenkonst är ett fantastiskt bra sätt att smart berätta, skapa debatt och förändra. Riksteatern gör i höst Vad är det som händer? – en föreställning för ungdomar och unga vuxna där fem forskare med sina mer eller mindre kontroversiella metoder forskar i ämnen som fördomar, strukturer, hjärnan, hypnos, ekonomi, psykologi och alternativ juridik. Läs om Nora Nilsson och hennes arbete i detta fullspäckade nummer.

REQUIEM PÅ FOLKOPERAN

MATHIAS CLASON

Scenkonst som tar ställning

PONTUS HÖÖK

MAGNUS TIPS FÖR HÖSTEN

Jag vill tipsa om en nyskriven opera med en av våra världsstjärnor. Hitchcocks klassiker Notorious blir opera med Nina Stemme i huvudrollen. Hans Gefors har komponerat och platsen är Göteborgsoperan. Premiär 19/9.

Scenen Produktion: Spoon Redaktör: Helena Kämpfe Fredén Art Director: Erik Westin Projektledare: Marie Blomgren Omslagsfoto: Mattias Bardå Tryck: Kroonpress Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren Redaktionsråd: Bengt Andersson, Fredrik Sjöberg, Peter Köhler, Aina Florin, Joakim Rindå, Gustav Tegby och Eva Erlingsson. Idéer och input har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns 40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång? Synpunkter på innehållet? Hör av dig till scenen@riksteatern.se, Riksteatern, 145 83 Norsborg, telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se

2

SCENEN 3 2015


#3 2015 INNEHÅLL

10

27

20 30

40

5 INGÅNG. Carl Johan Karlsons dockdebut, musikal i Malmö, decemberfestivalen. 8 I KULISSEN. 500 föreställningar med turnékoordinator Mats Gomér. 10 Mera monologer. 20 INTERVJUN. Riksteaterns konstnärliga chefer om framtiden. 27 Teatern som vågar satsa på dans.

SCENEN 3 2015



30 36 38 40 42

PÅ SCENEN MOT RASISM. Pjäsen som aldrig får repeteras. Allt om Riksteaterkongressen. Nu kommer mensskildringarna. KRÖNIKA. Malin Axelsson om radioteaterns viktiga roll. 43 UTGÅNG. Datumkoll, ny scen i Vällingby.

3


Förgyll din teaterupplevelse med en hotellnatt. Hos oss får du 20% rabatt på helger.

Riksteaterns scen i Stockholm

“Trollkarlen svävar som en lindansare över scenen. Balanserar, vågar ta risker, och belönas med största möjliga kärlek.” GP

Trolleri, monologer, humor & infall

26 nov 30 dec

4

SCENEN 3 2015


INGÅNG

Vill du se Lennart Jähkel och Pia Johansson dansa och sjunga musikal? Då är Malmö Opera rätt ställe att ta sig till i höst. Top Hat är en nyskriven stepmusikal baserad på den klassiska Ginger Rogers/Fred Astaire-filmen med samma namn. Premiär 5 september och spelas sedan hela hösten.

”Man behöver inte förstå vad Bachs musik handlar om för att njuta av den. Samma sak gäller dansen.” Riksteaterns danschef Mia Larsson, om dansen som konstform. Läs intervjun med henne och med teaterchef Måns Lagerlöf på sidan 20.

TYCK TILL OM SCENEN! Vi vill veta vad du tycker om

medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor. Mejla till redaktionen på scenen@riksteatern.se



… Carl Johan Karlson, regissören bakom höstens storsatsning på Ung Scen Öst, Blomma blad en miljard: Berätta om pjäsen! – Det är en pjäs för barn i lågstadieåldern, en pjäs om sorg och att gå vidare efter krisen. Den handlar om Ollsi, vars farmor marmor precis har gått bort. När Ollsi hjälper sin förälder Pupi att rensa marmors mystiska vind hittar de den trasiga dockan Brölsi. Brölsi blir Ollsis vän när Pupi inte orkar ägna sig åt sorgen och sitt barn, utan tar mest hand om praktikaliteterna efter dödsfallet. – Det är en fantasifull skapelse full av dockor och magi, både lekfull och andlig på samma gång. Vi har skapat ett fantastiskt dockskåp som skådespelarna kommer att spela i, ett dockskåp som kommer till liv på scenen. – Pjäsen är skriven av textkollektivet Dockhaveri – dockexperter och kända för sitt banbrytande arbete kring kollektiva texter och det ”gurleska”, där det flickiga (girl) och burleska/ groteska möts. Hur ska bra barnteater vara, tycker du? – Suzanne Osten sa en gång till mig att barn­ teater kan se ut hur som helst, bara man inte berövar barnet hoppet. Det som barn i lågstadieåldern är mest rädda för tror jag är kaoset. Och döden innebär ju ett slags kaos som vi är så dåligt tränade i att bearbeta. Men barn kräver att vi vuxna finns där som en trygghet. Vi får aldrig beröva dem på hoppet – Min förhoppning är att om barn får uppleva de svåra frågorna kring döden i en trygg teatermiljö, så kan de få redskap att bearbeta det svåra livet. Vad gör du senare i höst? – Dagen efter premiären av Blomma blad en miljard börjar jag som regissör på Riksteatern. Först ut blir Katt på hett plåttak, en pjäs som jag länge har drömt om att få regissera. Den är ett jättebra exempel på hur levnadsvillkoren begränsas när vi skapat ett samhällsystem som låser in oss människor i fack och roller. Många av pjäsens huvudfrågor är eviga: Gör jag det jag vill med mitt liv? Kan jag leva på ett annat sätt? Vad hoppas du att publiken ska få uppleva när de ser Katt på hett plåttak? – Jag hoppas att de både skrattar och blir inspirerade att leva de liv de innerst inne önskar, om det så innebär att skilja sig, eller slå slag i saken och fria när de kommer hem!

HELENA KÄMPFE FREDÉN

Fotnot: Blomma blad en miljard har premiär i Linköping 25/9 och spelas där och i Norrköping hela hösten och vintern. Katt på hett plåttak har Riksteaterpremiär under 2016. 5

ELISABET SVERLANDER

MERA MUSIKAL I MALMÖ

SCENEN 3 2015

HALLÅ DÄR…

NYTT OM SCENKONST


INGÅNG

NYTT OM SCENKONST FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN

NIYAZ

Svenskt traktorväsen i tyska Weimar När ansedda Kunstfest Weimar i Tyskland bjöd på konst i slutet av sommaren var tolv traktorer på plats. Sven-Åke Johanssons Konsert för 12 traktorer kräver just 12 traktorer, från 50- och 60-talen, som tillsammans med sina motorljud bildar taktfast musik. Sven-Åke Johansson är en pionjär inom frijazz och improvisationsmusik och har tidigare tonsatt för bland annat vindkraftverk, brandsläckare och telefonkataloger.

MOTA MÖRKRET MED DECEMBERFESTIVALEN Den 18–20 december bjuder Riksteatern in till årets sista musikfestival med hela femton språk representerade på scen. En internationell folkfest där världsartister sprider energi och glädje när de intar Södra Teaterns stora scen. Ljus, värme, dans och musik kommer att under tre dygn mota bort decembermörkret innan ett nytt år tar vid.

FLER KAN BLI MEDLEMMAR! Vill du ge bort ett medlemskap? Eller tipsa dina vänner? Mer än 40 000 scenkonstintresserade personer är redan medlemmar i Riksteatern. Medlemmar får Scenpass Sverige, rabatter på föreställningar, möjligheter att påverka och Scenen i brevlådan! Läs mer på riksteatern.se

6

MOZARTS REQUIEM PÅ FOLKOPERAN Ingen höst utan ett requiem! Upplev Mozarts mytomspunna mästerverk på Folkoperan i Stockholm under hösten. Folkoperan låter barnen kliva upp på scenen för att göra bokslut över livet. Folkoperans konstnärliga ledare, Mellika Melouani Melani, står för det sceniska konceptet och musikalisk ledare är Anders Eby. Föreställningen går på Riksteaterturné 2016.

Visste du att …

även svenskspråkiga kan se Riksteaterns finska föreställningar eftersom de är textade?

SCENEN 3 2015


A SIMPLE SPACE Nycirkuskompaniet Gravity & Other Myths har uppmärksammats som ett av Australiens mest innovativa cirkuskompanier. Nu gör de Riksteaterturné med succé­ föreställningen A Simple Space. Det enda verktyg som de sju akrobaterna använder sig av är sina egna kroppar.

STEVE ULLATHORNE

SCENEN 3 2015



7


SAMMY STEEN SAMIR SOUDAH

Mats Gomér lägger turnéscheman för upp till 500 föreställningar per år. 8

SCENEN 3 2015


I KULISSEN

TURNÉKOORDINATOR

”Det bästa med jobbet är stressen UTTRYCKET ”SPINDELN I NÄTET” brukar

användas lite slarvigt för att beskriva yrkesroller där man ska ha koll på lite av varje på en och samma gång. Men att beskriva Mats Gomérs jobb utan att ta till liknelsen är nästan omöjligt. Som turnékoordinator är det han som sätter ihop det till synes omöjliga pusslet: ett tjugotal produktioner per säsong som spelas på nära nog 300 scener över hela landet. – Jag turnélägger 400–500 föreställningar per säsong, och varje föreställning har sina egna utmaningar och tekniska förutsättningar. Det är allt från stora scener till bygdegårdar. Så visst blir det lite sudoku över det hela, säger Mats Gomér med ett leende. Man kan säga att det är turnékoordinatorn som äger den tekniska turnépersonalens almanacka. Kort sagt: vem som ska befinna sig var i landet, och när. Det finns många olika dimensioner att ta hänsyn till. Producenterna vill att turnéerna ska vara så kostnadseffektiva som möjligt. Att ha folk på turné kostar pengar: hotell, traktamente, dötid mellan föreställningar. Arrangörerna, å sin sida, ute i landet vill få bästa möjliga föreställning och fylla salongerna. Och ovanpå detta har vi arbetsrätten, som ställer absoluta krav på arbetstidsplanering. – All personal har rätt till 11 timmars dygnsvila, och detta måste vi förstås följa. För att lägga pusslet rätt behöver vi räkna ut hur lång tid det tar för teknikerna att köra till en ort, lasta ur allt och rigga i ordning på scenen. Och sedan den tid det tar att packa ihop allt igen. Och så 11 timmars vila på det, innan de kan ge SCENEN 3 2015



sig iväg till nästa ort, berättar Mats. En så gott som perfekt turnéplanering kan stupa på att det efter sammanräkningen blir 10,5 timmars vila i stället för 11. Av den enkla anledningen att det kanske tar en kvart mer att köra mellan två orter än beräknat. – Och då måste vi göra om allt igen. En kvart kan ställa till med mycket. OM MATS GOMÉR har gjort sitt jobb rätt flyter

allt på – tekniker och skådespelare får ett färdigt schema att följa när de sätter sig i turnébussen. Men då har Mats lämnat turnéplaneringen för länge sedan – han är då i full gång med att planera nästa halvårs turnéer från sitt rum på Riksteatern i Hallunda. – Fast jag försöker att åka med några dagar på turné varje säsong. Jag tycker det är viktigt att få in känslan i kroppen. Vad innebär det att byta hotell varje natt? Hur känns det att köra fyra timmar tidigt på morgonen? Det är viktigt att få känna av den turnerande personalens verklighet, säger han. Mats Gomér har arbetat som turnékoordinator i fyra år, men på Riksteatern har han varit i tretton år. Och han trivs väldigt bra. – Jag tycker det är roligt, det passar mig. Jobbet är väldigt fyrkantigt men kräver samtidigt att man är en problemlösare och är flexibel. Man måste vara extremt noga med detaljerna, samtidigt som man har helikopterperspektivet. Det finns nog inte ett liknande jobb i hela världen faktiskt, när jag tänker efter.  HELENA KÄMPFE FREDÉN

MATS GOMÉR Ålder: 55 år. Bor: I Stockholm. På Riksteatern: sedan 2002. Bäst med jobbet som turnékoordinator: Stressen! Det är oförutsägbart, roligt och frusterande – allt på samma gång. Spännande i höst: Det finns flera Riksteaterföreställningar som jag vill se: Slå pattarna i taket, Aftonens ämne KÄRLEK … Jag försöker se så mycket som möjligt innan turnéerna börjar.

9


SCENEN ÄR DIN – BARA DIN Monologer har blivit allt vanligare på scenerna. Är solo­ showerna en konsekvens av teatrarnas skrala kassor? ­Eller finns det en konstnärlig poäng? Scenen undersöker monologboomen och träffar två av dess stjärnor; nybörjaren Maria Nohra och nestorn Krister Henriksson.

J

TEXT: LISA BODA FOTO: MATTIAS BARDÅ

ag hade aldrig stått på scenen tidigare. Men det är precis som i boxning, du bara går in och levererar. Och jag får så mycket kärlek av publiken. Just första kvällen gick allting helt rätt. Det var som att vara i en bubbla av magi, säger Maria Nohra. – Hade jag vetat vad det innebär att göra en monolog så hade jag aldrig tagit upp Doktor Glas. Det var ett av de största helvetena jag haft som skådespelare. När du sitter där bakom scenen och ska gå in … det är så djävla ensamt, säger Krister Henriksson. Maria Nohra gjorde den självbiografiska monologen Min mammas dotter som examensarbete på Stockholms Elementära Teaterskola, och hon säger att den har betytt allt. Det var monologen som öppnade portarna till Unga Klara. Det är med den som hon redan har uppträtt för såväl gymnasieelever som politiker, och det är med Min mammas dotter som hon åker på turné via Riks­teatern i höst.

10 

Krister Henriksson var redan en av våra mest folk-

kära skådespelare när Doktor Glas hade premiär 2006. För honom blev den egenproducerade monologen en väg tillbaka till scenen efter ett intensivt arbete med Wallanderfilmer. Hans gestaltning av Hjalmar Söderbergs svårmodige läkare har höjts till skyarna och under de senaste nio åren har skådespelaren återkommit till monologen gång på gång. Som kronan på verket spelade Krister Henriksson Doktor Glas i teatermeckat London West End 2013. Vi ska återkomma till vad de två har att säga om sina resor i monologens förlovade och förbannade land. Men låt oss först konstatera att de inte är ensamma. Monologen som pjässtruktur är visserligen en förhållandevis ny företeelse i Teatersverige. Men de senaste tio femton åren har antalet skådespelare som gör ensamentré på scenerna vuxit explosionsartat. I backspegeln finns många minnesvärda exempel, självutlämnande och samhällskritiska som >>> SCENEN 3 2015


Maria Nohra och Krister Henriksson n채rmar sig monologen var och en p책 sitt s채tt.

SCENEN 3 2015



11


>>> Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade och Lotti Törnros Mitt liv som tjock. Andrea Edwards gestaltning av Scum-manifestet väckte både högljudda hurrarop och hot mot Turteatern i Kärrtorp som fick spela den under polisbevakning. Med Önskekonsert utmanade Cecilia Nilsson sig själv och publiken i en helt stum monolog, och i våras har Robert Fux prisats för sitt förkroppsligande av Herbert Tingsten på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. För att nämna några. En del monologer produceras inom ramen för institutionsteatrar, men allt fler initieras utanför dem. Karin Helander, professor i teatervetenskap på Stockholms universitet, menar att en avgörande orsak till den pågående monologboomen är de tuffa branschvillkoren där fasta anställningar försvinner i snabb takt. – Jag vet många skådespelare som i väntan på jobb arbetar med eget material och egna produktioner som både konstnärlig och arbetsmässig strategi. Och det är naturligtvis lättare för en teater att stoppa in en monolog som kräver mindre resurser, säger hon. Den ekonomiska verkligheten genomsyrar alla led.

Arrangörer som inte har budget för stora kostsamma föreställningar tilltalas av monologformen, och utbildningarna i sin tur anpassar undervisningen till rådande arbetsmarknad. Även utbildningarna anpassar sin undervisning till rådande arbetsmarknad. Deras strävan att utbilda skådespelare som kan driva egna projekt märks exempelvis genom Stockholms dramatiska högskola, STDH:s, Departure-projekt. Därifrån har det kommit flera intressanta monologer, som ­Andreas T Olssons Sufflören, som nyligen spelats på Dramaten, och i den senaste avgångskullen märks Evin Ahmads uppväxtskildring Bangaren. Men en skådespelare behöver inte nödvändigtvis ha passerat det som tidigare kallades Scenskolan för att slå igenom med en monolog. – Även om STDH är en flashig skola tror jag att vi lever i en ny värld i dag. Man kan jobba upp sig. Det är jätteviktigt för alla unga tjejer, och killar, att veta: Man ska fan göra vad man vill och hur man vill utan att någon säger ”du gör inte rätt”, säger Maria Nohra bestämt. ”This is it! Det är nu jag på riktigt får göra min grej!” tänkte 24-åringen från Vänersborg när eleverna på Stockholms Elementära Teaterskola fick fria händer inför sitt slutprojekt – nu skulle hon ta chansen att berätta om sitt liv, om hur det är att växa upp i en svensklibanesisk familj. – Jag hade inga förväntningar och förhoppningar när jag skrev den, det bara kom. Och det blev väldigt blottande och väldigt komiskt, säger hon.

12 

I monologen berättar Maria Nohra om hur hon som femtonåring korades till svensk mästare i boxning, om hur hon hoppade av sin utstakade bana som ingenjör och blev programledare på Sveriges Radio. Publiken får höra om hennes kärlek till dans i allmänhet och sångerskan Beyoncé i synnerhet. Men framför allt är Min mammas dotter en tillskruvad historia om en respektingivande mamma med bestämda åsikter – en mamma som alltid är redo med en gummitoffla i högsta hugg om de inte åtlyds. – Hela monologen är egentligen en hyllning till min mamma. För boxningen är också min mamma, dansen är också min mamma. För om hon inte hade gett mig den energin, den kraften som jag har … jag har alltid känt att jag måste leverera, att jag måste göra min mamma stolt, och det är inte lätt, säger Maria Nohra. Som 90-talist är hon uppvuxen i en tid som på många sätt hyllar individualismen och där det finns SCENEN 3 2015


kan vara geografiska, kulturella eller språkliga, exemplifierar hon. De nyskrivna monologerna fyller dessutom ett hål i

svensk samtidsdramatik. Arkiven bågnar inte direkt av dramatik om hur det är att växa upp i en svensklibanesisk släkt. – Många som har sett Min mammas dotter och som har ursprung från Libanon, men också från andra platser, har sagt till mig: ”Det här är jag! Du pratar om mig!”. Någon sade: ”Tack för att du fick mig att förstå mitt liv.”. Det är mitt liv och hur jag ser på det men samtidigt blottar jag vår kultur, ur ett komiskt perspektiv, förklarar Maria Nohra. För henne är komiken en trygghet. Och på frågan om vilka som inspirerat henne är svaret komikerna som hon växt upp med, exempelvis den amerikanske skådespelaren, producenten och komikern Kevin Hart – men framför allt storebror Toni. Teatern mötte Maria Nohra långt senare. Även skådespelaren Krister Henriksson har haft hjälp av sina, lite otippade, stå up-erfarenheter i sitt monologarbete. Han har nämligen gått en kurs hos veteranerna Babben Larsson och Adde ­Malmberg, och till med gjort en kortare turné med eget material. Men det var inget som Krister Henriksson hade i färskt minne när han bestämde sig för att sätta upp Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Att det blev så har han två gestalter att tacka för: dels skådespelaridolen Allan Edwall, dels sin fiktive rollfigur Kurt Wallander. Nåja, förutom Hjalmar Söderberg förstås. – Som ung såg jag Allan Edwall spela Doktor Glas på Teater Brunnsgatan Fyra, och jag tyckte det var så fantastiskt. Jag kände inte Allan så väl, men efteråt gick jag in och tackade. Precis när jag gick ut, han satt vid sminkspegeln, så vände han sig om och sa ”hörrudu Krister, den här ska du göra någon gång”, berättar Krister Henriksson.

Många år senare, när Krister Henriksson var i färd

gott om kanaler för den som vill uttrycka, eller med ett annat ordval, marknadsföra, sig. En självupptagen och ytlig utveckling enligt somliga, en demokratisering av det offentliga rummet hävdar andra. Teaterprofessorn Karin Helander har noterat ett ökat intresse för att använda egna erfarenheter även på scenen, och då passar monologformen perfekt. – Det rör sig om ett slags personlig dokumentärteater, ofta med någon form av ”politiskt statement”. Ofta handlar monologerna om identitet, sexualitet eller att överskrida andra former av gränser – de SCENEN 3 2015

med att göra ”alla dessa djävla Wallanderfilmer” kände han att han höll på att förfalla av inspelningslivets oregelbundna arbetstider, sunkiga matvanor och sena barkvällar. Han ville hitta något vettigt att göra på hotellet under kvällarna. Så mindes han plötsligt Allan Edwalls ord. – När jag läst om romanen så visste jag vad jag skulle göra: Jag lär mig Doktor Glas och sätter upp den! Och jag tyckte texten var så gudomlig, så det var ett nöje att läsa den varenda kväll. Någon gudomlig resa fram till premiärkvällen blev det dock inte. Krister Henriksson var en hår­smån från att ställa in premiären på grund av tvivel >>> 13


”JAG TROR OCKSÅ ATT DET GER PUBILKEN ETT SLAGS TILLFREDS­ STÄLLELSE ATT SE EN SKÅDESPELARE SOM ÄR SÅ UTSATT.”

>>>

och kval. Hade han gjort monologen på en institution hade han sjukskrivit sig, det är han övertygad om. Men nu hade han ju redan lagt ut så mycket pengar ur egen ficka. Dessutom, och än viktigare, var att det inte fanns någon att skylla ett eventuellt haveri på. – Det var nog den viktigaste lärdom jag gjorde av Doktor Glas. Det är ingen annan som har bestämt det här åt dig. På en institution börjar man genast att utse syndabockar när det inte riktigt funkar. ”Vem har bestämt att vi ska spela Beckett? Det är ju urlöjligt!” Här fanns det inte som en möjlighet. Men det allra viktigaste för att våga göra monologer är enligt Krister Henriksson att hitta ett ärende som man själv upplever som oerhört angeläget. Vare sig det är ens eget livsöde eller någon annans. – Det är då man vågar gå in och utsätta sig. För att man måste få det ur sig. Så var det också med Doktor Glas. När någonting slår an en så hårt … det var ju min historia på ett sätt. Och Söderbergs språk – det var som att hela mitt psyke drabbades av det. Jag vet ingen som har drabbat mig så hårt som han. Men hur känns det då att stå där på scenen helt ensam? – Det är en skräck, säger Krister Henriksson och ser verkligen skrämd ut. Men hans ansiktsuttryck mjuknar medan han fortsätter: – Men det är också någonting som är oerhört tillfredsställande med det. Jag tror också att det ger publiken ett slags tillfredsställelse att se en skådespelare som är så utsatt. Jag tycker själv om att se de där stora scenerna och en liten ensam gestalt som kommer in – hur ska den klara av att stå där i lejongropen? Det är ett slags dramatik i sig. Maria Nohra å sin sida har hittat ett knep för att hitta rätt nivå på nervositeten. Hon tittar alltid på klipp från artisten Beyoncés liveshower innan hon går in på scenen. – För när Beyoncé går ut på scen äter hon upp en hel publik och det är så mäktigt! Det triggar mig. Man ska sträva efter att inte vara rädd men jag tror att nervositet är bra. Om jag är nervös vet jag att jag kommer att gå in och äga hela skiten. 14 

SCENEN 3 2015


SOLO PÅ SCENEN – INGET NYTT Monologen har inte varit en vanligt förekommande pjässtruktur under teaterhistorien. Men man kan tolka den romerska pantomimen som en tidig form av monolog. Den spelades under århundraden kring Jesu födelse. Pantomim var en höglitterär genre med en skådespelare som framförde alla roller. (Ej att förväxla med mimen, en populär genre med många aktörer.) I Eddan, nedskriven kring 1200-talet, förekommer underhållare som ensamma berättade hjältesagor och gestaltade olika roller vid vikingarnas stora banketter. D  ramatikern, författaren och skådespelaren Dario Fo är känd som monologernas mästare. Han gestaltade sig själv som Dario Fo, som förkroppsligade en historieberättare, som i sin tur förkroppsligade olika roller. Hans teknik fick många efterföljare och i Sverige har Dario Fos monologer framförts av bland andra skådespelaren Björn Granath sedan 1980-talet. När telefonen kom gav den nya tekniken upphov till dramatik i monologform. Skådespelerskan Ellen Hartman slog igenom med en stilbildande telefonmonolog i Victoria Benedictssons I telefon, ett succéstycke under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ett annat exempel är Den judiska hustrun, en monolog av Bertolt Brecht som ingår i pjäsen Tredje rikets fruktan och elände, där en judinna som är gift med en tysk ringer till sina väninnor för att berätta att hon måste lämna Tyskland på grund av raslagarna. Ju närmare hon står den hon pratar med, desto hemskare blir den del av samtalet som publiken får höra. Källa: Willmar Sauter, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

SCENEN 3 2015

15


Rakel Wärmländer spelade i Den fastspända flickan, som efterföljdes av samtal om barnrätt.

/K ULTU RH US

PATR IK GUNN AR HELIN

RN STAD ST EATE OL M ET I ST OC KH

MER EXTRA ALLT! Prova på-dans, klädförsäljning eller fördjupande samtal. Fiffiga ”allt i ett”-paket ligger i tiden – och nu låter scenkonstnärerna på teatrar och i folkparker fantasin flöda för att ge publiken mer än bara en föreställning.

V

armkorvsdoften ligger tung över Folkets hus i Trosa. Här skålar publiken i Pucko i pausen, samtidigt som veteranbilarna mullrar utanför och delar av publiken är klädda i tidsenliga 1950-talskläder. Föreställningen När rocken kom till Sveg innehåller extra allt. – – Vi hade utsålt och många dansade under föreställningen, säger Rigmor ­Breidemalm på Trosa riksteaterförening, som arrangerade föreställningen i somras. Föreställningen handlar om Torgny ”Kingen” Karlsson och om ursprunget till Svegs rock’n’roll-scen, med klassiker från 1950-, 60- och 70-talen. Konceptet, med såväl korv och Pucko som bok- och klädförsäljning är en del av scenkonsttrenden med påhittiga kringarrangemang. – De kompletterade showen på ett bra sätt och publiken fick mer än bara en föreställning, säger Rigmor Breidemalm. Trosa riksteaterförening är inte ensamma om att skapa happening runt själva

16 

teaterkärnan. Under sommaspända flickan i Stockholm, rens folkparkskonsertkvällar med efterföljande panelsamtal åkte artisten Brolle i täten i med experter inom barnrätt. den bilkaravan med blänkande Pjäsen Apatiska för nybörjare, amerikanare som de lokala som turnerat sedan 2011, motorklubbarna vid folkparksefterföljdes av ett panelsamtal spelningen arran­gerade. om apatiska flyktingbarn och – På köpet får vi automaBarnkonventionen. tiskt en bilutställning utanför 2014 presenterade Riksteatern entrén. Inne på området har vi Vivian Cardinal i samarbete med Rädda Barnen dessutom tombola, skjutbana och Majblomman Det är dyrt att och porslinskrossning, säger Peter Jägervara fattig, en scenisk läsning om barnfathult, som producerade sommarens turné tigdom i Sverige baserad på dokumentära med artisterna Brolle, Nanne Grönvall berättelser. Vivian Cardinal var moderator och Boppers. och berättar att det fanns ett tydligt behov av att lyfta fattigdomsfrågan, som för många människor är väldigt känslig. FÖR PETER JÄGERHULT är det själv– Det finns dessvärre en skam kring att klart att en scenupplevelse inte bara ska inte ha råd att köpa ens det allra nödväninnehålla musik – och fler teatrar håldigaste, att inte ha råd att låta sina barn gå ler med. Fenomenet – att ordna spänpå dans, fotboll eller andra fritidsaktivitenande och intressanta aktiviteter kring ter, säger hon. en teaterföreställning – kommer i många Flera som deltog i samtalen hade egna olika skepnader. Under våren 2015 satte erfarenheter men hade inte hittat något Teater Fryshuset upp pjäsen Den fastSCENEN 3 2015


KENNY BENGTSSON

Femtiotalsbilar, skjutbana och servering skapade mervärde för Brolles folkparksturné i somras.

forum där de hade fått möjlighet att prata om det tidigare. – Men många var också väldigt förvånade och helt omedvetna om att det ser ut som det gör för en hel del familjer i vårt land i dag. Det var ju en av de viktigaste aspekterna med läsningarna, att synliggöra den här problematiken, lyfta bort skammen och våga prata om det utanförskap som drabbar barn och unga som exkluderas när inte pengarna räcker till, säger Vivian Cardinal. I DAG HAR TEATRAR och evenemang ofta

krävande besökare, vilket innebär en större utmaning för arrangörerna. Det säger Hanna Evelyndotter, som sedan 2007 tillsammans med bröderna Jacob och Carl Hector basar för Tyrolen utanför Alvesta. De har blåst liv i den gamla anrika festplatsen i Blädinge, som numera lockar storpublik till sina arrangemang. Bland annat samarbetar de regelbundet med kyrkan – och nyligen drog det amerikanska rockbandet Ashbury halva bygden till platsen för att uppleva en akustisk konsert mixad med prästens matchande predikan. – Det var verkligen en maxad upplevelse, helt magisk, säger Hanna Evelyndotter. Hon har också varit med och arrangerat prova på-dans under en dansbandsfestival som Tyrolen drog i gång förra året. Efteråt fick publiken visa sina nyinlärda steg och rörelser till bandet som spelade.

SCENEN 3 2015



– Jag gillar sådant som är genuint och lite skruvat. Ju större ett evenemang blir, desto mindre själ riskerar att finnas kvar. Det gäller dock att leta och vara finurlig om man ska hitta rätt och bra aktiviteter. Gör man det får publiken en maxad scenkonstupplevelse, säger hon. Att bjuda på något extra under ett kulturevenemang är inget nytt. Redan de gamla grekerna hade med sig frukt, bröd och vin när de såg på teater. Då bestod en teaterdag av tre tragedier och ett satyrspel och pågick från tidig morgon till sen eftermiddag.

Fler extraarrangemang Tyrolen i Alvesta har använt sig av annorlunda konferencierer i form av fakirer eller mänskliga robotar. Man har också haft wrestling på teaterfestival, där besökarna inte vet om wrestlingen är ett riktigt slagsmål eller om det är teater. När Folkteatern i Gävleborg lanserade projektet Faust kompletterade man teatern med en podd, där lyssnarna bjöds in att följa arbetet bakom kulisserna från olika perspektiv.

UNDER 1800-TALET var det vanligt med

alkohol på teatern, något som Strindberg satte stopp för, trots att man missade en lukrativ inkomst för teatern. Anledningen? Nu skulle dramat stå i förgrunden och inte bara vara allmän underhållning. – Det var alltså litteraturens påverkan på teatern kring 1900-talets början som var en av orsakerna till att ätandet och drickandet upphörde, säger Willmar Sauter, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet. För Vivian Cardinal innebar publiksamtalen efter Det är dyrt att vara fattig en ”oerhört värdefull stund”. – När publiken får möjlighet att vara med och diskutera och ventilera sina tankar efter en läsning, både med varandra och

Under gatuteaterfestivalen i Helsingborg och Helsingör i slutet av juli hade poeten och dramatikern Johan Jönsson samtal med sin publik i en Scandlines-färjas truckerlounge.

med läsarna, uppstår en speciell atmosfär i rummet. Ibland kändes det som att vi hade kunnat fortsätta en timme till. Vi fick många intressanta förslag om hur man skulle kunna åstadkomma en förändring i positiv riktning, ibland knöts kontakter i publiken. Jag vill efterlysa fler liknande projekt, eftersom man genom att kommunicera på det här sättet verkligen kan åstadkomma förändring. 

CAROLINE ENGVALL 17


18 

SCENEN 3 2015


BILDEN Vad: Repetition. Verk: Slå pattarna i taket med Bianca och ­Tiffany Krönlöf, tlllsammans med musikerna Thom Gisslén, Jonas Pomo och Dijle Neva Yigitbas. Plats: Riksteaterns lokaler i Hallunda. Spelas: 17 september till 6 december med premiär i Göteborg.

FOTO: JOHAN STRINDBERG

SCENEN 3 2015



19


MÅNS & MIA HON BRINNER FÖR ATT LÅTA DANSENS OMEDELBARA KRAFT DRABBA FLER. HAN VILL HA MER FEELING I SALONGEN OCH ERBJUDA EN REPERTOAR SOM ÖVERRASKAR. MÖT MÅNS LAGERLÖF OCH MIA LARSSON, RIKSTEATERNS NYA KONSTNÄRLIGA CHEFER SEDAN ETT ÅR.

TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN FOTO: JOHAN BERGMARK

20 

SCENEN 3 2015


SCENEN 3 2015



21


et rör på sig inom Riksteatern. Att säga så om en folkrörelse vars själva verksamhet består av turnéer och landets mest brokiga palett av dans- och teaterrepertoar kan tyckas som en onödig självklarhet. Men faktum är att det under det senaste året har hänt mer på Riksteatern än på länge. Begrepp som ”konstnärligt initiativ” lyfts fram alltmer. Nya konstnärliga drivkrafter har planterats in mitt i hjärtat av folkrörelsen, och nu sitter de här framför mig: teaterchefen Måns Lagerlöf och danschefen Mia Larsson. Sensommarens sista värmande strålar når oss genom fönstret, höstterminen har precis startat. Och båda ser otåligt fram emot en ny scenkonstsäsong. – Jag har lagt repertoar under hela förra året, och det är nu i höst vi sjösätter den. Det ska bli oerhört spännande att se hur den tas emot av teaterföreningarna, säger Måns Lagerlöf, när vi ses i Riksteaterns lokaler i Hallunda i södra Stockholm. – Jag håller med Måns – jag väntar otåligt på att se hur dansrepertoaren landar hos publiken. Inte minst Who can tell the dancer from the dance, som ska turnera med hela 17 föreställningar i höst. Jag är glad över att det blir så många publikmöten, säger Mia. Nu har det gått ett år sedan Riksteaterns vd Magnus Aspegren bestämde att Riksteatern skulle ha två konstnärliga chefer, en för teater och en för dans. Vad har hänt under året? Mia: – Oj, mycket! Mitt första år som danschef har jag framför allt rest mycket. Åkt ut, träffat föreningar och konstnärer, lyssnat, berättat om mina tankar. – När det gäller dansen, menar jag, är det viktigt att det finns en kontinuitet för publiken, det räcker inte att erbjuda en enstaka dansföreställning då och

”NYTT ÄR ATT VI NU HAR MYCKET LÄNGRE FRAMFÖRHÅLLNING ÄR FÖRUT, NU HAR VI LAGT REPERTOAR ÄNDA TILL 2017. ” 22 

SCENEN 3 2015


då. Har publiken fått en fantastisk dansupplevelse så måste vi finnas där och visa på den mångfald som finns inom dansen. Måns: – Jag har aldrig i mitt yrkesliv rest så mycket som första året med Riksteatern. Samtidigt har jag nog bara svarat på 10 procent av det behov som finns … Riksteaterns verksamhet är speciell, publiken är inte densamma på alla ställen, arrangörernas villkor kan skilja sig väldigt mycket från en plats till en annan. Det är fascinerande och utmanande. – Jag har börjat göra några ganska stora förändringar som kommer att ha stort genomslag de kommande åren, men framför allt har jag lagt repertoar och pratat med konstnärer. Nytt är att vi nu har mycket längre framförhållning än förut, nu har vi lagt repertoar ända till 2017. Det innebär att vi har fattat väldigt många konstnärliga beslut. Det har blivit många samtal, många överväganden … Hur ser ni på era respektive uppdrag?

SCENEN 3 2015

Mia: – Jag har ju faktiskt aldrig arbetat som konstnärlig ledare förut, så för mig är det en helt ny roll. Som danschef har jag nu möjlighet att arbeta med Cullbergbalettens konstnärliga ledare Gabriel Smeets. Samtidigt har jag verkat inom Riksteatern som producent i många år, så mycket känns hemtamt. Dans är speciell som konstform. Inom dans finns bara ett fåtal repertoarinstitutioner som Riksteatern, här dominerar den fria sektorn. Området brottas fortfarande med en svag infrastruktur utanför storstadsregionerna. Därför ser jag att Riksteatern kan spela en mycket viktig roll som nationell aktör för att göra relevant och angelägen danskonst tillgänglig för alla överallt. Måns: – Att tillsätta en konstnärlig ledare på Riksteatern är ju en tydlig markering på att man vill ha en förändring. Jag drivs personligen mycket av att jobba publikt. Som teaterchef i Örebro lyckades jag vända situationen från en teater med >>>

23


lite publik till en teater med rätt så mycket publik. Mycket handlar så klart om marknadsföring, men det är också frukten av ett konstnärligt arbete med publiken. – Konsten uppstår i mötet med publiken, och det gäller i allra högsta grad för Riksteatern som har en betydligt mer mångfacetterad publik än många av institutionsteatrarna. Jag tror att de som sitter i salongen har en påverkan på verket. Därför måste vi våga möta vår publik, ta reda på vilka de är. Och bjuda in ny publik som aldrig har satt sin fot på en teater förut. Riksteatern har ju ett uppdrag att föra ut mer scenkonst till alla, överallt. Varför är det så viktigt? Varför behöver vi scenkonsten? Mia: – Om man går ännu djupare på ett konstnärligt plan tror jag verkligen att dansen behövs i samhället. Allting kan vi inte beskriva med ord – vissa saker kan vi förstå och känna samhörighet med när vi upplever det tillsammans, som musik och dans. Vi kommer i kontakt med något annat inom oss, ett annat tänk. Det behövs i vår fragmentiserade värld.

”VARJE PERSON SOM KÖPER EN TEATERBILJETT ÄR JU FAKTISKT ETT UNDER I SIG.” Måns: – Håller helt med Mia där. Både dans och annan scenkonst kommer att fylla en allt viktigare funktion. Jag hörde nyligen på ett vetenskapsprogram att vår förmåga att koncentrera oss har minskat från tolv till under åtta sekunder på tio år. Vi kan alltså bara hålla vår uppmärksamhet på en sak i åtta sekunder, och åtta sekunder är precis den tid som vår hjärna behöver för att utveckla en känsla av empati. Så om vår förmåga att koncentrera oss sjunker, börjar vi laborera med förmågan att vara empatiska. Det är farligt. – Det teatern ställer krav på är ju just detta: att koncentrera oss intensivt, väcka känslor, identifiera oss med dem på scenen. Jag tror att ju mer vi sitter med våra telefoner och får korta bekräftelsekickar genom appar, desto mer behöver vi teatern som motvikt. Mia: – Och det finns ett egenvärde i att uppleva konst tillsammans med andra. Vi möter inte bara det som händer på scenen, utan även den övriga publikens upplevelser. Det kommer att påverka helheten av min upplevelse. Det pratas mycket om konstnärligt initiativ just nu. Vad innebär det för dig? Måns: – Både jag och Mia har en bakgrund från barn- och ungdomsteatern, och en viktig lärdom därifrån är att det inte finns någon motsättning i att möta publiken och samtidigt ha högt ställda konstnärliga ambitioner. Om Riksteatern ska utvecklas så måste det som händer på scenen upplevas som värdefullt av båda 24 

parter. Och då måste vi få till vissa parametrar: en av dem är att det sitter tillräckligt mycket folk i salongen. Vi är flockdjur, vi gillar att vara där andra är. Det handlar om att få feeling i salongen. Riksteaterns arbete syftar ju faktiskt bara till en enda sak: att det ska sitta folk i salongerna och titta på något meningsfullt. Allt annat är verktyg för att nå dit. Mia: – För mig handlar det mycket om att föra ut dans, att låta fler få uppleva denna vitala konstform. Man hör ibland att dans är abstrakt eller svårbegripligt. Men för mig har det aldrig varit så, jag upplever dans som lika omedelbar som bildkonst och musik. Man behöver inte förstå vad Bachs musik handlar om för att njuta av den. Samma sak gäller dansen, och jag ser det som min uppgift i folkrörelsen att skapa utrymme för det publika mötet. Och skapa förutsättningar för konstnärerna att utveckla scenkonsten. Många riksteaterföreningar brottas med att dra mer folk till föreställningarna. Hur fyller man en salong? Mia: – Jag tror också man måste inse att det är ett arbete, något som någon måste göra. Det händer inte av sig självt. Vi måste ta del av föreningarnas erfarenheter när det går bra, men också hjälpa när det inte går så bra. Fortsätta att diskutera kring hur man gör det här arbetet på bästa sätt. – Att Riksteatern tydligare ska stå som avsändare för all scenkonst vi producerar är ett viktigt steg på vägen mot fyllda salonger. Det blir en kvalitetsstämpel som hjälper publiken att välja just den föreställningen. Måns: – Varje person som köper en teaterbiljett är ju faktiskt ett under i sig. Hur man i sin stressade vardag fylld av olika saker övervinner alla små motstånd och bestämmer sig för att gå på en teaterföreställning. För att få fler folk till salongen gäller det att minska det motståndet, från det att man får ingivelsen till att man faktiskt sitter i salongen och ridån går upp. Det handlar om allt från marknadsföring till att bygga en bra repertoar som går hem. Om du har lyckats med ditt uppdrag om fem år, vad har du åstadkommit då? Mia: – Jag vill att vi ska göra fler dansföreställningar i Sverige. Och så hoppas jag att de europeiska danskompanierna ska vilja komma hit också och möta vår publik. – Och om jag har lyckats har betydligt fler fått en stark dansupplevelse. Måns:– Jag blir alltmer övertygad om att vi som sysslar med konst gör något helt livsnödvändigt för att demokratin ska överleva. Konsten och teatern är en plats där du har möjlighet att vidga dina perspektiv och där du kan inta andra människors perspektiv. Utbildning och kunskap handlar om att man får förutsättningar att vara en mångfacetterad människa som kan möta andra människor. Där tror jag att vi på Riksteatern har ett enormt viktigt uppdrag som jag hoppas att vi har kommit längre med om fem år: att skapa fler möjligheter att vidga sitt perspektiv. SCENEN 3 2015


”MAN BEHÖVER INTE FÖRSTÅ VAD BACHS MUSIK HANDLAR OM FÖR ATT NJUTA AV DEN. SAMMA SAK GÄLLER DANSEN.”


MIA LARSSON

Ålder: 51. Bor: Södermalm i Stockholm. Bakgrund: Producent som bland annat har arbetat på barn- och ungdomsensemblen på Västmanlands länsteater. Många år på Riksteatern i olika roller. Har även haft eget produktionsbolag. Familj: Sambo och en stor familj. I somras: Jag var i Roslagen i en stuga, hade roliga dagar med barnbarn och guidade min systerdotter i Stockholm. Scenkonstupplevelse som förändrade mig: Brechts Den goda människan i Sezuan med Lena Granhagen. Samt dansföreställningen Three Atmospheric Studies av William Forsythe. Läser just nu: Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. En verkligt stark roman. Ser fram emot i höst: Se alla våra föreställningar, inte minst att få följa Who can tell the dancer from the dance-turnén och se hur den tas emot. Och Anbud Live där vi ska presentera vår repertoar för föreningarna!

26 

MÅNS LAGERLÖF

Ålder: 43. Bor: Älvsjö. Familj: Frun Lena, barnen Harry och Majken. Bakgrund: Regissör från början. Kommer senast från Örebro länsteater, där han var teaterchef i fem år. I somras: En av de bättre dagarna var jag själv med barnen på Visingsö och jag körde runt med dem i en lådcykel. Scenkonstupplevelse som förändrade mig: I lusthuset, Unga Klara och Vita Korparna på Orionteatern. De tog fäste i mig något enormt. Läser just nu: Läste alldeles nyss sista sidan i Carl Henning Wijkmarks Dressinen. Fantastisk roman! Ser fram emot i höst: Att få se se den första repertoaren möta sin publik. Och så vill jag uppleva vårt projekt Run for Your Life, ett stafettlopp från Arktis till Paris. Jag tänker mig att jag ska springa en sträcka på gamla riksettan, i Grännatrakten, i mörkret …

SCENEN 3 2015


TEATERN SOM VÅGAR SATSA PÅ SAMTIDA DANS Samtida dans är inte sällan förpassad till smala storstadsscener. Men i Småland är det tvärtom. Regionteatern ­Blekinge Kronoberg har gjort dansen till en konstform för den breda landsortsscenen mitt i Småland. TEXT: JANNA LI HOLMBERG FOTO: LINA ALRIKSSON

U

nder våren har flera föreställningar av MISS U med danskompaniet Shake it Collaborations i samproduktion med Norrlands­operan dragit fulla hus. Liksom Lucy med danskompaniet Arkeolog 8 och produktioner från Skånes Dansteater och Poetry in motion.

SCENEN 3 2015



Föreställningar som lyfter politiska frågeställningar, kastar nytt, ibland obekvämt, ljus på samtiden och går inunder huden så som bara det ordlösa kan göra. Men hur gick det egentligen till när Kronobergs län, som helt saknade samtidsdans för bara tre år sedan, nu erbjuder ett tiotal dansuppsättningar av hög kvali- >>>

VÄXJÖ

27


Magnus Holm

TIPS

FRÅN REGIONTEATERN BLEKINGE KRONOBERG

Så gjorde vi för att etablera dans Anställde en danspedagog som jobbar med dans ur olika perspektiv för barn, unga och vuxna. Arrangerar studiecirklar, föreläsningar och samtalskvällar om dans för att väcka intresse. Sökte pengar hos Kulturrådet, Regionförbundet och kommunen för att kunna erbjuda föreställningar med svenska och internationella danskompanier. Bjuder in politiker och beslutsfattare till teatern för att visa hur dans och teater korsbefruktar varandra. Bedriver lobbyingarbete för att permanenta dansscenen. Programlägger dansen så att publiken kan planera sina besök. Erbjuder en bred repertoar som håller hög kvalitet rakt igenom.

>>>

tet bara i år? Med god publiktillströmning dessutom. – Vi ville hitta en metod där en befintlig institution kan samverka med det fria danslivet och är i linje med den regionala kulturplanen som säger att dansen ska ges större utrymme. Min vision är att driva en scenkonstinstitution. Där ska dansen vara en lika självklar konstform som teatern, säger Magnus Holm, teaterchef. FÖR TRE ÅR SEDAN startade teatern ett treårigt

dansprojekt med finansiering av Kulturrådet, Växjö kommun och Region Småland. Sammanlagt omsätter utvecklingsprojektet cirka 2,5 miljoner kronor år 2015. Satsningen har resulterat i sammanlagt ett tjugotal gästspel av olika danskompanier på den väletablerade landsortsteatern. Flera av dansföreställningarna har dessutom turnerat i länet. Dans som konstform beskrivs ofta som otillgänglig och svår. En förutsättning för att attrahera en publik till satsningen har därför varit att skapa kringarran­ gemang som bygger upp ett intresse för dans. – Vi var tidiga med att anställa en dramapedagog och jobba med teater i skolor och med workshopar

28 

och samtalskvällar på teatern. Och vi har haft nytta av vår pedagogiska bas i satsningen på dansen, säger Magnus Holm. Nu har teaterns pedagogiska avdelning utökats med en danspedagog. Anna Eklund är sakkunnig när det gäller att knyta danskompanier till teatern. Dessutom leder hon teaterns Skapande skola-projekt om dans, har dans för skollediga gymnasieelever, arrangerar koreografitävling och har studiecirklar kring specifika dansföreställningar. Allt för att sprida och väcka intresse för dans. Och det har gett resultat. Efter ungefär halva projekttiden började publiktillströmningen öka kraftigt. – Att utöva och att betrakta en konstform är två skilda saker. Men när det gäller dans så kan man definitivt väcka ett publikintresse genom att själv få prova på att utöva den, säger Anna Eklund. TEATERN HAR HAFT allt att vinna på danssatsningen. Att öppna upp för det fria kulturlivet rör runt i grytan och kan på sikt utveckla institutionens eget teaterarbete, menar Magnus Holm. Dansens icke-verbala språk har dessutom möjliggjort flera internationella gästspel. SCENEN 3 2015


Anna Eklund

En annan vinst är att dans som popping och olika former av streetdans lockat fler människor till teatern. – Dans lockar en betydligt bredare målgrupp, både vad gäller ålder, kön och etnicitet. NU ÄR DANSPROJEKTET inne på sitt tredje och sista år. Ett tiotal föreställningar, varav två av några av landets mest framstående koreografer Cristina C ­ aprioli och Örjan Andersson, är inbokade. Och medan årets dansrepertoar pågår för fullt på Regionteatern Blekinge Kronoberg, fortlöper även ett intensivt lobbyingarbete i det tysta. För Magnus Holms mål är att permanenta danssatsningen på Regionteatern ­Blekinge Kronoberg, men för att lyckas med det krävs en bättre scen. Nu har man växlat mellan den egna scenen och stans andra teater- och konsertscener trots att ingen av dem är optimal för dans. Men Magnus Holm är övertygad om dansens framtid i regionen och han har goda förhoppningar om en egen dansscen. – Vi har hittat en metod för att använda teaterns strukturer för att möjliggöra dans. Det tror jag att politikerna ser ett värde av, säger Magnus Holm. SCENEN 3 2015



DANSANT PÅ RIKSTEATERN I HÖST Efter flera turnéer som Bartolomeo, Master Minds, Rosa Brus och Kamuyot kommer nu Riksteatern nystartade dansavdelning bland annat att vara värd för Skapa Dans nationella final. Dessutom presenteras en helt ny föreställning i samarbete med Cullbergbaletten, Intergalactic Underwater Palace. Dansföreställningen ges för mellanstadiet. På scenen medverkar fyra dansare och en musiker. Bakom föreställningen står koreografen Sebastian Matthias, född och uppvuxen i Tyskland. Han beskriver Intergalatic Underwater Palace som en lekfull föreställning som utmanar sinnena. – Intergalactic Underwater P ­ alace

handlar om sinnesintryck och om en resa genom olika världar. Jag är nyfiken på hur olika intryck som egentligen inte hör ihop påverkar varandra. En undervattensmiljö som man kombinerar med till exempel rörelser från rymden eller robotar, säger S ­ ebastian Matthias. Cullbergbalettens stora satsning i höst blir Figure a sea, där 21 dansare låter scenen blir ”ett hav av oändliga möjligheter”. Bakom verket står koreografen Deborah Hay och kompositören Laurie Anderson. Premiär blir 24 september i Dansens Hus i Stockholm. Läs mer om Riksteaterns danshöst på riksteatern.se och cullbergbaletten.se  

29


30 

SCENEN 3 2015


2015 är året då frågan om rasism och identitet tog fart ordentligt på teaterscenerna. Omtalade X på Unga Klara i Stockholm satte en ny ton för debatten. På samma tema producerar Riksteatern Vad är det som händer? nu i höst. Är tiden äntligen mogen för att prata om diskriminering på scenen? TEXT FREDRIK SÖDERLING OCH HELENA KÄMPFE FREDÉN ILLUSTRATION ANNIKA CARLSSON

SCENEN 3 2015



31


rågan om rasism har blivit mer brännande aktuell i Sverige, i takt med Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch och att flera öppet främlingsfientliga rörelser gjort sig alltmer högljudda. Det avspeglar sig även på landets teaterscener. Rasism som ämne i pjäser är visserligen inget nytt – det finns otaliga exempel på hur rasism och utanförskap har gestaltats på scenen genom åren. Det nya är att debatten har mognat till att mer handla om representation och subtila vardagliga strukturer. Vem får synas på scenen, och varför? Vad väljer vi att gestalta och vilka frågor duckar vi för? Ny är också den självkritik som börjar märkas hos scenkonstnärerna själva. Ett av de färskaste exemplen på utvecklingen dök upp i våras när Unga Klara i Stockholm satte upp X, om Sveriges rasistiska historia. Pjäsen fick stort publikt och medialt genomslag, och satte på många sätt an tonen för ett nytt sätt att gestalta rasism. Nu i höst tar bland andra Riksteatern och flera länsteatrar upp problematiken. Regissören Nora Nilsson har sedan länge velat arbeta med ämnet. Tidigare teman för henne har varit bland annat självskadebeteende, homosexualitet och feminism. Nu griper hon sig an rasism med ungdomspjäsen Vad är det som händer?, med premiär i oktober. Pjäsen har skrivits av Erik Holmström, som skapade den omdiskuterade uppsättningen av Valerie Solanas text Scum-manifestet på Turteatern i Kärrtorp.

– Många i Sverige vill gärna säga: jag är inte rasist och lägga problemet någon annanstans. Men jag är som vit och medelklass per automatik delaktig i en rasistisk struktur. Jag representerar och tjänar på att tillhöra normen. I ett större perspektiv lever vi i västvärlden på att andra än vi själva tillverkar våra kläder, våra bilar, våra möbler. Detta kan bara definieras som en rasistisk struktur vi alla är del av, säger Nora Nilsson när vi träffas för intervju och kaffe i Stockholm. Tillsammans med Erik Holmström frågade hon sig vad hon kan berätta om rasism. – Jag har ju ingen egen erfarenhet av att vara utsatt för rasism. Jag kan aldrig äga frågan. Men det jag kan göra är att ta mitt ansvar och utforska den. Även om jag inte kan tala i de diskriminerades namn kan jag undersöka de större strukturer som skapar rasism, säger hon. Det så kallade blue eyes/brown eyes-experimentet i

USA 1970 öppnade Nora Nilssons ögon när hon såg det på Youtube. Barnen i en skolklass i ett helvitt litet samhälle delades in i gruppen med blå ögon och den med bruna. Klassläraren bestämde att de barn som hade blå ögon var duktigare, snällare, vackrare. Experimentet blev en studie i diskrimineringens anatomi. >>>

Väl medveten om att hon är vit, tillhör den rådande

normen och dessutom är medelklass, svär Nora Nilsson sig inte fri från att hon är en del av den rasism som genomsyrar samhället.

32 

SCENEN 3 2015


URBAN JÖRÉN JONAS KUNDIG

NORA NILSSON

”JAG HAR JU INGEN EGEN ERFARENHET AV ATT VARA UTSATT FÖR RASISM. JAG KAN ALDRIG ÄGA FRÅGAN. MEN DET JAG KAN GÖRA ÄR ATT TA MITT ANSVAR OCH UTFORSKA DEN. ” SCENEN 3 2015

Aktuell med: Regisserar Riksteaterns teaterhappening Vad är det som händer?, som har urpremiär i oktober på Stockholms stadsteater, därefter turné i hela landet. Ålder: 34 år. Bor: Björkhagen i Stockholm. Familj: Sambo. Bakgrund: Pappa scenograf, mamma skådespelare. Autodidakt. Startade som rekvisitör och scentekniker på Stockholms stadsteater, sedan blev en lång räcka uppdrag som regi­ assistent hennes skola. Förebilder: Suzanne Osten – ”hon lärde mig att läsa dramatik utifrån barnperspektivevet” och Frank Castorf, legendarisk konstnärlig ledare på Volksbühne i Berlin – ”han är så aggressivt konsekvent”. Debut: Porslinshunden på Dramalabbet i Stockholm 2007. Första betalda regijobbet: Snöhumla på Teater Västmanland 2009. Regiarbeten i urval: Bitterfittan på Smålands Musik och Teater i Jönköping 2012, Det intelligenta homots guide till socialism och kapitalism, med en nyckel till skriften på Göteborgs stadsteater 2013, Lolita på Stockholms stadsteater 2014, Ingen fattar utom vi på Riksteatern 2014 (utvald till årets scenkonstbiennal i Malmö).

33


MARGUERITE SEGER

Pjäsen X, som gick på Unga Klara under våren 2015, väckte stor uppmärksamhet. Den tog bland annat avstamp i att också Sverige har en kolonial och rasistisk historia.

TRE FRÅGOR TILL MAINA ARVAS Teaterkritiker i DN och teaterredaktör för Nöjesguiden. 1. Håller du med om att scenkonstens intresse för identitet och etnicitet speglar vad som händer i Sverige just nu? – Ja, särskilt de senaste två, tre åren har utvecklingen gått snabbare, för tio år sedan var svensk teater ännu vitare. Just nu diskuterar teatern identitet och etnicitet både genom berättelser och genom de sätt själva berättelserna framställs på. 2. Varför ser vi ett ökande intresse just nu? – Inte minst beror det på att resurser på flera håll har lagts på att få fram ny dramatik, och på att förändra teaterns egna strukturer vad gäller representation. Jag tänker på nya dramatiker som Alejandro Leiva Wenger, Nasim Aghili och Dimen Abdulla.

>>>

I Vad är det som händer? får fem forskare i uppdrag att undersöka den svenska rasisten. Efter hand tvingas de omvärdera de sanningar deras vetenskap bygger på. Speltekniskt skulle Nora Nilsson aldrig få för sig att försöka uppfostra sin publik. – Humor och kärlek är våra ledord. Jag gillar själv att skratta och framför allt att bli överraskad när jag går på teater. Sådant är särskilt viktigt när man spelar för högstadiet och gymnasiet. Lekfullhet som landar i allvar är en passande stämpel på flera av de tidigare pjäser som Nora Nilsson regisserat. På turné med Riksteatern kommer ensemblen att möta hela Sverige och inte bara en homogen storstadspublik. Unga vars föräldrar röstar på SD, 34 

liksom personer som diskriminerats på grund av den grupp de tillhör. Därför vill Nora Nilsson ha en blandad ensemble. – För att få ett så brett perspektiv som möjligt. Jag vill att några av skådespelarna ska ha erfarenheter av att vara rasifierade. Precis som att jag vill ha några icke-rasifierade skådespelare som representerar mitt perspektiv. Ska scenkonsten gå före för att synliggöra rasismen i samhället? – Jag vet inte. Hela samhället ligger efter med hur vi ska hantera frågorna om rasism. Vi lever i en jävligt obehaglig tid, och vi måste hitta ett sätt att berätta om den. Sverigedemokraterna växer och rasismen normaliseras, säger Nora Nilsson.

3. Kommer de klassiska pjäserna att så småningom trängas ut av de nya generationernas berättelser? – Knappast, däremot blir det svårare att sätta upp en klassiker helt oreflekterat. Det går ju att sätta upp klassiker så att deras diskussioner hamnar i samtiden, som Anna Petterssons uppsättningar av Fröken Julie och Vildanden eller det mesta av det Alexander Mørk-Eidem regisserat.

SCENEN 3 2015


Teatern och utbildningarna måste ta chansen att bli bättre på att bredda sin rekryteringsbas, öppna sig för talang var den än må komma ifrån. Det säger två av dem på den här punkten starkast drivande regissörerna i svensk scenkonst. D et har gått nära tio år sedan regissören Farnaz Arbabi med dramatikern Jonas Hassen Khemiris pjäs Invasion bröt vithetsvallen 2006. Det var normkritik som utgick från etnicitet, och sedan dess har också andra fortsatt ställa frågorna om diskriminering och identitet på landets teaterscener. Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare på Riksteaterns Tyst Teater, sätter den kommande säsongen upp klassikern En druva i solen om det starkt rasistiska 1950-talets USA och den begynnande medborgarrättskampen. Nästan hela ensemblen består av svarta skådespelare. – En klassiker med universellt tema om rasism och familj som känns väldigt aktuell, säger Josette BushellMingo. För några år sedan hade hon inte mycket hopp för teatern. – Men saker och ting har ändrats … Nej, det är fel uttryckt, saker har precis börjat att ändras. I dag är alla frågor uppe på landets scener, makt, klass, genus, etnicitet. Det är Farnaz Arbabi både skrämmande, fantastiskt och rätt, säger Josette Bushell-Mingo som vill införa jämförbara mätningar, vilka kan svara på hur långt mångfaldsmålen i praktiken uppfylls. Farnaz Arbabi å sin sida tycker att viljan till förändring finns på många teatrar men att modet saknas. – Det har gått framåt, men väldigt långsamt. Josette Bushell- Kultur- och medieinstitutionerna ligger fortMingo. farande långt efter yrkesgrupper som läkare, lärare och tekniker när det handlar om att spegla mångfalden. Min upplevelse är att samhället på många punkter har sprungit om scenkonsten, säger Farnaz Arbabi.

A raisin in the sun (på svenska En druva i solen) är en amerikansk pjäs av Lorraine Hansberry från 1959. Den sätts för första gången upp i Sverige under 2016, av Riksteatern.

I oktober gör hon teater av Athena Farrokhzads diktbok Vitsvit om att göra uppror mot föräldragenerationen. På landets högskolor och universitet som utbildar skådespelare

går utvecklingen trögt. År 2008 publicerade dåvarande Högskoleverket en rapport om de konstnärliga lärosätenas handlingsplaner för rekrytering av studenter med utländsk härkomst (minst en utrikesfödd förälder). Då framkom att samtliga konstnärliga högskolor brast på en eller flera kriteriepunkter för breddad rekrytering. En uppföljning av media två år senare visade att inte mycket hade hänt, och mycket tyder på att utvecklingen inte går så snabbt som man hoppats på. En ny kartläggning och analys av lärosätenas arbete med breddad rekrytering till högskolorna görs nu av Universitets- ­och högskolerådet, och som beräknas bli färdig under 2016. – Det är den största kartläggning som har gjorts på området. Vi kartlägger inte bara lärosätenas arbete för breddad rekrytering, utan också hur de arbetar med breddat deltagande, det vill säga åtgärder för att säkerställa att alla bereds möjlighet att slutföra sin utbildning, säger Aleksandra Sjöstrand, utredare på Universitetsoch högskolerådet.

”Det krävs en starkare vilja till förändring”

SCENEN 3 2015

representationen. – Vi arbetar på flera olika sätt, bland annat genom föreläsningar och workshopar, senast nu under Scenkonstbiennalen under ledning av Liv Elf Karlén, berättar han. Måns Clausen efterlyser en starkare vilja till förändring, såväl på arbetsplatserna som på utbildningarna. – Jag ser gärna att kraven kommer uppifrån för att skynda på processen, exempelvis att anslag utgår om vissa kriterier inte uppfylls. Vi har börjat ana ett visst uppvak-

nande, framför allt inom scenkonsten, men på film- och tv-sidan släpar man dessvärre fortfarande långt efter. Något som förvånar mig en smula då vi ju i decennier matats med engelska och amerikanska film- och tvproduktioner där åtminstone den, till skillnad från den svenska, etniska mångfalden har varit relativt påtaglig, säger han.

MICHAEL MELANSON

Det pågår flera olika satsningar för att bredda representationen på de svenska scenerna. Teaterförbundet startade förra året Normkreativa arbetsgruppen, vars uppgift är att driva frågor och genomföra aktioner för att främja mångfald och jämställdhet inom scenkonst och film. Skådespelaren Måns Clausen sitter i Teaterförbundets styrelse och i den Normkreativa arbetsgruppen. Gruppen har bland annat tagit fram en ”Mångfaldhetscheck” som kan användas för medlemmar som vill arbeta medvetet för att bredda

35


På scenen står ett bord med ett vitt kuvert. I kuvertet ligger ett manus, som skådespelaren inte har läst före föreställningen. Spelet kan börja!

36 

SCENEN 3 2015


DUKAT FÖR DRAMA Nassim Soleimanpours pjäs Vit kanin/Röd kanin vänder inte bara upp och ner på det där som teater är. Pjäsen innebar också en möjlighet för författaren att trots reseförbud kunna resa ut i världen. Nu kommer den experimentella pjäsen till Sverige.

T

TEXT HENRIK EMILSON FOTO SAMIR SOUDAH

Och här är ju skådespelaren verkligen änk dig att du som skådespelare fångad, i texten, utan att ha en aning om går upp på en scen inför en fullsatt hur han eler hon ska ta sig ut eller hur den salong och inte har en aning om ska sluta. vad du ska spela, för du har varken Efter att pjäsförfattaren Soleimanpour repeterat eller ens läst manuset. För vissa vägrat den obligatoriska värnplikten i skulle det vara en mardröm. För den iranske hemlandet Iran, drogs hans pass in och han författaren Nassim Soleimanpour är det ett kunde inte lämna landet. Han skrev Vit kasätt att experimentera med teaterformen. nin/Röd kanin, som i sitt upplägg är väldigt Pjäsen Vit kanin/Röd kanin har ingen reenkel att sätta upp, just för att den skulle gissör, inga repetitioner, ingen dekor, endast kunna turnera runt om i världen ett fåtal rekvisita på scen och en i hans ställe. En viktig del i föreskådespelare som spelar pjäsen ställningen är att åskådarna inte för både första och sista gången. behöver stänga av sina mobiler. Skådespelaren byts nämligen ut Tvärtom uppmuntras de att anvarje kväll. vända dem för att kommunicera – Jag har alltid tyckt att det med ­Soleimanpour. På så sätt har varit som roligast under kan han följa pjäsen hemifrån. repetitionerna av en pjäs, inte – Mellan dig och mig, jag blir under själva föreställningen. inbjuden till många olika föreUnder repetitionerna gör vi fel, vi Nassim Soleimanpour ställningar och jag stänger aldrig skrattar och vi ändrar. Men när av mobilen. Är det en tråkig pjäs publiken får se föreställningen är kan jag i smyg kolla mina sms och e-post. allt repeterat, fixat och perfekt och mycket Samtidigt är mobilen ett faktum, vi lever i av den glädje och lekfullhet vi hade under en värld där alla har Facebook, Twitter och repetitionerna har försvunnit, förklarar hela internet på fickan. Varför ignorera det, ­Soleimanpour varför han tagit bort det då är det ju bättre att använda möjligheterna steget. mobilen ger, säger han. Manus och instruktioner ligger i ett Under de fyra år som Vit kanin/Röd kuvert på scenen som skådespelaren öppnar kanin har turnerat runt om i världen har och börjar läsa. Soleimanpour fått hundratals bilder och – Skådespelaren utforskar texten ihop mejl från åskådarna – och han läser alla, med publiken, lite som under en repetiibland två, tre gånger om. Han ser det som tion. Textens tema handlar delvis om lydsin bästa skola och inspiration. Det är en nad och hur du reagerar när du är fångad. SCENEN 3 2015



direktkontakt med en publik som han lär känna personligen och han vet därmed vad han ska skriva för dem. Till hösten kan Soleimanpour börja förvänta sig meddelanden från Sverige. Regissören Isak Hjelmskog såg föreställningen på Fringefestivalen i Skottland förra året och bestämde sig direkt för att försöka ta den till Sverige. – Det slog mig att Riksteatern är absolut rätt plats för det här konstverket. Det är ett så fantastiskt enkelt upplägg och det är något man kan ta med sig på en turné, som vi nu gör. Jag föreslog konceptet för teaterchefen Måns Lagerlöf som sa ja på stående fot, säger Hjelmskog som här har rollen av curator för föreställningen, eftersom den inte behöver någon regissör. Arrangörerna har fått komma med önskemål om 12 skådespelare för de 12 föreställningarna. Bland andra kommer Eva Röse, Johan Ulveson, Athena Farrokhzad, Özz N ­ ûjen, Johannes Bah Kuhnke, Lasse Beischer, Björn Kjellman, Stina Ekblad och Marika Lagerkrantz att sprätta kuvertet på scen. Hjelmskog hoppas att publiken ska bli överraskade och få en ny syn på vad teater också kan vara. – Jag vill att de ska bli kittlade. I sin form är pjäsen väldigt lekfull och rolig, men den avhandlar allvarliga ämnen som vem som har makt över sitt liv. Har jag makt över mitt liv? Jag hoppas att den ska väcka de stora frågorna hos publiken. 37


SAMTLIGA FOTON FREDRIK SJÖBERG

Per Arvidsson gestaltar initiativtagaren till Riksteatern: Ecklesiastikminister Arthur Engberg.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke gjorde ett engagerat framträdande på kongressens första dag.

Framtidstro på kongressen Vart fjärde år äger den rum, Riksteaterns kongress då alla medlemmars röster får höras genom ombud från alla föreningar. Här påverkas riktningen för framtiden. Stärkt vi-känsla, gemensamma utmaningar, nya idéer – inspira-

tionen spirade när Riksteaterns kongress hölls i maj vid Järntorget i Göteborg. Riksteaterns förtroendevalda samlades till timslånga diskussioner och inte minst gemenskap över fikaborden. – Det sker många viktiga samtal utanför programmet när vi får tillfälle att träffas, sa Magnus Aspegren, Riksteaterns vd. De beslut som togs handlade bland annat om en ökad medlemsrekrytering och ett tydligare medlemskap, att få in fler yngre i föreningarna och att främja barn och ungas rätt till scenkonstupplevelser. Påverkanstorget var en populär samtalsform där motionerna fick fysiska platser i en stor sal. Vid varje motion stod

38 

ansvariga personer som ledde diskussionerna och förde protokoll över de förslag som kom upp. På så sätt kom fler till tals och deltagarna kunde vandra runt till de ämnen som intresserade dem mest. Någon som leder diskussionerna in i nästa kongressperiod är Berit Högman som välkomnades som ny ordförande i styrelsen. – Hon kommer att bli en utmärkt ordförande för en av juvelerna i svenskt kulturliv, så att Riksteatern kan fortsätta att utvecklas och bidra till mer kultur för fler i hela landet, sa Alice Bah Kuhnke, gästande kultur- och demokratiminister. 

MARIE BLOMGREN

SCENEN 3 2015


VI FRÅGAR TRE

Vad var viktigast på kongressen?

STURE ELIASSON, Lidköpings Teaterarrangörer – Det som är aktuellt hos oss i Lidköping är framför allt att få i gång barn och ungdomar. Vi har problem att locka folk till kultur överhuvudtaget, inte minst om vi har en något smal föreställning. Kan vi engagera fler unga sker det en tillväxt som vi behöver. KRISTIN NIKKA, Riksteatern Västmanland – Det finns många frågor som är viktiga. Att ha två uppsättningar av samma föreställning, Riksteaterföreningarnas namn är två saker jag tycker är viktiga. Och ju mer man hör om andra motioner, desto fler intressanta förslag hittar jag. Påverkanstorget är helt suveränt tycker jag, det ger nya möjligheter att diskutera och nya idéer föds. – Kongressen har öppnat mina vyer lite, jag har lärt mig saker. Och så stärks vi-känslan inom Riksteatern. Det finns stora likheter mellan olika föreningar runt om i landet och vi kan lära oss av varandra.

Kongressen beslutade bland annat att … … Riksteatern ska verka för att förbättra tillgänglighet till scenkonst, bland annat genom ny teknik, … upprätta en plats för ett digitalt ”idéskafferi” som kan fyllas med förslag på kringarrangemang där alla inblandade från idéstadie till publikmöte uppmanas att bidra med förslag, … Riksteaterns konstnärliga arbete och arrangemang med fokus på målgruppen unga vuxna ska stärkas och arbetet ska präglas av medskapande mellan konstnärer, arrangörer och publik,

SCENEN 3 2015



… medlemsutveckling ska bedrivas så att Riksteaterns medlemsantal successivt ökar. Medlemskapet ska tydliggöras och utvecklas så att alla medlemmar på ett enkelt sätt kan engagera sig inom flera delar av Riksteatern, … Riksteatern ska arbeta för att stimulera bildandet av riksteaterföreningar på de orter där Riksteatern inte finns, … styrelsen ska ta fram en strategi för hållbar utveckling och socialt ansvarstagande.

YVONNE KJELLSSON, Karlskrona Riksteaterförening – En av de viktigaste frågorna på kongressen är scenkonst för barn och unga vuxna tycker jag. Det är viktigt att teater ska vara enkelt, billigt och finnas för alla, inte minst i dag när många unga så lätt hamnar framför datorer och spel. – Det är min första kongress, och jag har verkligen fått en wow-känsla! Riksteatern är en stor verksamhet, och det finns en imponerande bredd. Jag får stor respekt för allt kunnande som finns bland föreningarna.

39


SUG EFTER MERA MENS

Det började med Liv Strömquists sommarprat i radion. Sedan verkar proppen ha gått ur, inte minst på landets teaterscener. – Det finns ett stort sug efter mens på scenen, säger regissören Rebecca Cardoso. DET GÅR EN NY, blodröd tråd genom Teater­ sverige. Blodiga bindor, tamponger och mensfläckade kläder dyker upp som rekvisita. Det pratas kvinnliga könshormoner och humörsvängningar som aldrig förr. Kanske var det omtalade Girls will make you blush på Unga Klara i Stockholm som satte tonen för ett nytt, uppkäftigt sätt att gestalta mens på scenen. I samma anda var pjäsen Mens av Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg, som har spelats med stor framgång under vintern och våren. Åsa Gustafsson har skrivit manus och spelar dessutom i pjäsen tillsammans med Helena Gezelius. Hon tror att tiden helt enkelt var mogen för att prata om mens, inte bara på scenen utan i samhället i stort. – Liv Strömquists omtalade sommarprat i radion förra sommaren var nog startskottet. Ett helt program enbart om mens som satte i gång en diskussion, inte minst om varför mens är så osynligt i konsten och i kulturen. Tillsammans med Helena Gezelius fick hon från början idén att göra Liv Strömquists omtalade Kunskapens frukt – en serie om det kvinnliga könsorganets idéhistoria – som pjäs. Men Liv Strömquist hade själv börjat skissa på en pjäs, som sätts upp på Borås stadsteater nu i höst. 40 

MER OM MENS I HÖST

Mens the musical har premiär på Dramaten 18 september.

Kunskapens frukt av Liv Strömquist på Borås stadsteater har premiär 26 september.

– I stället skrev vi manus själva, tillsammans med Anders Friberg. Vi utgick från våra egna erfarenheter av att få mens, ha mens och leva med mens, berättar Åsa Gustafsson. Det har varit stort intresse från högstadieskolor och gymnasieklasser för Mens. Och kanske är det hos den yngre publiken den har gjort störst nytta, tror Åsa Gustafsson. – Att se hur tuffa tonårskillar som kommer från en kultur där man överhuvudtaget inte pratar om mens blir träffade av den – ja, det är en häftig känsla. För pjäsen vänder sig precis lika mycket till män som till kvinnor, utan mens hade ju ingen av oss funnits, menar hon. TEATER BRUKAR VARA ett sätt att kunna närma

sig viktiga erfarenheter på ett nytt sätt och göra dem tillgängliga för fler. Och så är det nog också med mens. Femtio procent av befolkningen delar en stor gemensam erfarenhet, som ändå inte märks genom teaterhistorien. Folk älskar på scenen, kissar eller kräks på scenen. Men mens har ingen så att det märks. Regissören Rebecka Cardoso är en av dem som har funderat på mensens frånvaro i kulturen. – Människan har haft mens så länge vi har existerat och teater har funnits i flera tusen år. Ändå har det inte funnits någon pjäs om mens. SCENEN 3 2015


LINA IKSE

”PJÄSEN VÄNDER SIG PRECIS LIKA MYCKET TILL MÄN SOM TILL KVINNOR, UTAN MENS HADE JU INGEN AV OSS FUNNITS.” Och menstruerande kvinnor är väldigt få på scenen. Det är konstigt – egentligen borde det finnas lika mycket scenkonst om mens som om död och kärlek. SOM DRAMATIKER FICK hon själv idén för ett

par år sedan, då hon strök bort några scener som handlade om just – mens.

SCENEN 3 2015



CHRISTER JANSSON

Helena Gezelius och Åsa Gustafsson vänder och vrider på menstruation i pjäsen Mens.

– Scenerna kom till slut inte med i den pjäsen, men jag hann märka att det blev väldigt laddat på scenen. Då fick jag idén om att någon gång göra något om mens på scenen. Rebecka Cardosos pjäs Mens the musical har premiär på Unga Dramaten i mitten av september. I hennes tappning får mensen en glamorös huvudroll i ett slags musikal med sång och musik. Även Rebecka refererar till Liv Strömquists radioprogram som en katalysator till temat. – Många av oss hade nog börjat tänka tanken att låta mens ta mer plats. Det fanns ett sug efter mens på scenen. Radioprogrammet blev knuffen som vi behövde för att börja prata om mens på ett nytt sätt, säger hon. Risken att ämnet skulle bli uttjatat nu när flera uppsättningar oberoende av varandra dyker upp på kort tid är inte så stor, tror hon. – Tvärtom tror jag att vi får draghjälp av varandra. Och jag hoppas att det ska inspirera till mer scenkonst om mens. Jag tror att de unga tjejerna behöver fler representationer om mens. Men även min egen generation, ”där-nere-generationen” som inte ens hade ett ord för vårt eget könsorgan. Det är på tiden att mens får plats på scenen.  HELENA KÄMPFE FREDÉN 41


KRÖNIKA MALIN AXELSSON, KONSTNÄRLIG LEDARE RADIOTEATERN.

”V i s t å r i n f ö r ett slags konstnärlig grundforskning”

D

MATTIAS AHLM/SVERIGES RADIO

en korsning av olika medier – webb, surfplattor, mobil, teve, radio – som just nu föder nya former av radiolyssnande är omtumlande för radioteater som konstform. Marshall McLuhan skriver i den på många sätt föråldrade men trots allt profetiska klassikern Media (1964) fram konstnären som central i just sådana gränsöverskridande faser. ”Konstnärer inom skilda konstgrenar är alltid de första som upptäcker hur ett medium kan användas för att frigöra ett annat mediums resurser.” […] ”Konstnären uppfattar vad kulturella och tekniska omvälvningar innebär årtionden innan dessas omdanande skede tar vid.” Så vad ägnar sig radioteaterkonstnä-

ren åt i denna uppfordrande kontext? Inriktningen för radioteatern i det förflutna har främst varit på klassiskt och nyskrivet drama och dramatiseringar av böcker i FM-bandet. I USA är i dag podcast det huvudsakliga formatet för ”radio drama” som betraktas som en smal genre, medan till exempel brittiska BBC sänder i flera kanaler i FM och även via podd. För att jämföra med ett mindre språk närmare svenskan slutade danska DR Radiodrama i år att sända i etern, delvis just på grund av att genren är ”för smal”. All radioteater görs nu exklusivt för podd.

Är poddar och nätet slutet för den gamla radioteatern? Frågan är snarare vad radioteater egentligen är eller ska vara för sin

42 

publik i detta radikalt förändrade medielandskap. Det ökande lyssnandet via nätet ställer helt nya krav men ger ju också nya verktyg för den som vill använda radion som scen. Med radions intima teknik är vi flexibla, vi lyssnar gärna medan vi lagar mat eller rör på oss, vilket erbjuder helt andra konstnärliga möjligheter än till exempel teve. Och i den gränsupplösning som radiomediet befinner sig i just nu vidgas möjligheterna än mer – att nå en större och ny publik, interagera med

publiken, blanda medier, skapa nya rum för och former av radioteater. Inom scenkonsten löses parallellt

genregränser upp, till exempel mellan radio och dans, speglat i den internationella dansfestivalen WE LOVE RADIO! i Belgien tidigare i år. Och inom den unga svenska scenkonsten står överskridanden av gränsen mellan scen och salong, teknik och människa på agendan. Det kommer en ny generation konstnärer med spel- och lajvkompetens som gör teknikintensiva interaktivt präglade ljudverk som den unga publiken känner sig hemma i – radioteater som låter och görs på nya överraskande sätt, i linje med publikens vardagliga teknikanvändande.

Jag tror att radioteaterns konstnärliga framtid och väg till en bredare publik främst ligger i att definiera och utforska ett nytt fält, att ringa in en ny scen där webb, podd, appar, surfplattor, mobil och sociala medier inte bara är medel för att distribuera och marknadsföra utan sida vid sida med FM utgör grundläggande konstnärliga utgångspunkter. Detta kräver att vi experimenterar med våra produktionsprocesser, utmanar vår idé- och manusutveckling och arbetar fram verk för radio från helt nya perspektiv. Och det kräver nya konstnärer och röster, som kan upptäcka mediet och scenen på nytt – och tala till publik som möter radioteater för första gången, i fler kanaler och på nya plattformar. Jag ser detta som att vi står inför ett slags konstnärlig grundforskning. Allt finns att upptäcka. Frågan om vad radioteater är står mer öppen än någonsin.

SCENEN 3 2015


UTGÅNG

NYTT OM SCENKONST FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN MARKUS GÅRDER

CULLBERGBALETTEN

NY SCEN I VÄLLINGBY

Efter den lyckade etableringen i Skärholmen slår Stockholms stadsteater nu upp dörrarna till en ny scen i Vällingby i västra Stockholm. Kulturhuset Stadsteatern Vällingby invigs i december och får en konstnärlig profil med dans och rörelse i centrum. Kulturhuset kommer att ligga i den unika byggnaden Medborgarhuset Trappan, som invigdes 1956. Särskilt fokus kommer att ligga på unga vuxna.

VÄL UTVALT

En av teatersveriges stora happenings är Scenkonstbiennalen, som i år ägde rum i Malmö i juni. Det är under biennalen som det allra bästa som produceras på landets scener visas. I år var Riksteatern väl representerad – Ingen fattar utom vi, Sylvi, och Sufflören var Riksteaterturnéer som valdes ut för biennalen, liksom Cullbergbalettens Plateau Effect.

JÖNKÖPING, HALLAND, VÄSTMANLAND OCH ÖREBRO ...

SPRING FÖR KLIMATET Riksteatern har tagit initiativet till Run for Your Life, en stafett i november då tusentals människor kommer att springa tusentals kilometer, från Arktis till klimatmötet COP21 i Paris. Var och en av löparna kommer att ha med sig sin egen berättelse om klimatförändringarna. En rad lokala arrangemang kommer att organiseras längs vägen, och allt direktsänds. Vill du springa eller veta mer? ­ Gå in på runforyourlife.nu

SCENEN 3 2015



Dessa län hade det lägsta regionala utfallet i statlig kulturfinansiering under 2013–2014, räknat per invånare. Källa: Statliga kulturutgifter i regionalt perspektiv 2013–2014.

KOLL PÅ DATUMEN 10/9 Se förra årets Augustprisvinnare

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson ­bli teater på Uppsala stadsteater under hösten. Regisserar gör Karin Parrot Johnzon och i rollerna som Ester och Hugo ser vi Åsa Forsblad Morisse och Lars Väringer.

8/10 Den kanadensisk-svenska dansduon Tentacle Tribe fyller scenen på Norrlands­ operan med suggestiv, urban dans i föreställningen Nobody Likes a Pixelated Squid. Dansarna Emmanuelle Lê Phan och Elon Höglund sammanför hiphop med influenser från alla typer av jordiska varelser och skapar sin egen urbana dans utan genrebeteckningar. 21/11 Den 21 november blir det premiär på Borås Stadsteater för föreställningen Katitzi efter Katarina Taikons uppskattade böcker, baserad på hennes egen barndom och uppväxt som rom i Sverige under 1930- och 40-talen. 43


Returadress: Riksteatern 145 83 Norsborg

#MINFLYKT INTERGALACTIC UNDERWATER PALACE VAD ÄR DET SOM HÄNDER? CULLBERGBALETTEN FIGURE A SEA WHO CAN TELL THE DANCER FROM THE DANCE? 1984 A SIMPLE SPACE AFTONENS ÄMNE KÄRLEK ALLA HETER ALLAN CARL-EINAR HÄCKNER – SKÄRVOR DECEMBERFESTIVALEN EFFEKTEN BAKGÅRDENS ORKESTER ESTERS VARIETÉ SLÅ PATTARNA I TAKET ANKENSTEINS MONSTER BAGAGERESAN PEKA, TRUMMA, DANSA UPP MED FÖTTERNA! FINNDRAMA ILTA EMMIN KANSSA – EN KVÄLL MED EMMI

B

Porto betalt

TEATER, DANS OCH MUSIK PÅ TURNÉ

MIN MAMMAS DOTTER NANGIJALA – EN DRAMATISERING AV ASTRID LINDGRENS BRÖDERNA LEJONHJÄRTA OPERA FÜR ALLE RUN FOR YOUR LIFE TA HEM VÄRLDEN VIT KANIN RÖD KANIN VOICES OF CHANGE 2015 JAG ÄR SARAH SVENSKA AMERIKA-LINIEN 1984. FOTO: MIRA ÅKERMAN

MER PÅ REPERTOAREN Se föreställningar nära dig: i Alafors, Alby och Alfta. Eller i Örtofta, Östavall och Östersund. Eller någon annan av de 466 platser där vi presenterar dans, teater och musik i höst. Riksteaterföreningarna har på repertoaren över 290 ytterligare produktioner från fler än 100 andra scenkonstproducenter.

LÄS MER OCH KÖP BILJETTER PÅ RIKSTEATERN.SE

Scenen #3  

Som medlem i en riksteaterförening får du medlemstidningen Scenen. Det här är höstnumret 2015.