Scenen#1-25

EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR #1 2025

Jårrh! – samiskt urfolksresidens Kan du sponsra en föreställning?

Snälla!? Korsord –äntligen!

Den långa färden

Grynet Molvig och Krister Henriksson möts i en ”svensk” klassiker – Lång dags färd mot natt

Utflykt till Hanging Rock

Efter succéromanen av Joan Lindsay

TORS 27 FEB, KL 19:00

SÖN 16 MAR, KL 17:00

TIS 18 MAR, KL 19:00

ONS 19 MAR, KL 19:00

SÖN 23 MAR, KL 16:00

MÅN 24 MAR, KL 19:00

Teater Halland, Varberg Kulturen, Vårgårda

Skånes Dansteater, Malmö

Landskrona teater, Landskrona

Årsta Folkets Hus Teater, Stockholm Centrumteatern, Gävle

TORS 27 MAR, KL 19:00

SÖN 30 MAR, KL 18:00

TIS 1 APR, KL 19:00

LÖR 5 APR, KL 19:00

ONS 23 APR, KL 19:00

TORS 8 MAJ, KL 19:00

ONS 14 MAJ, KL 09:30

Kungsbacka Teater, Kungsbacka Kulturhuset Forum, Hyltebruk

Halmstad Teater, Halmstad

Teater Halland, Varberg

Vara Konserthus, Vara

Kalmar Teater, Kalmar

Växjö Teater, Växjö

Innehåll 1/25

6

Ingång: Nytt om teater, dans och cirkus

10 I kulissen: Dekormålare Pia Davidson

12 Kan kulturinstitutioner ha sponsorer, på ett bra sätt?

16 Hon heter Grynet, han Krister, de är scenlegendarer som möts i en ”svensk” klassiker.

23 Klassikern: Oscar Wilde

25 Våra vänner: Yasmine Seifi

26 Hur omvandlas ett allvarligt ämne till en underhållande monolog

32 Brittiska Shifters ska sättas upp i Sverige. Så behålls själen i översättningen.

36 Välkommen till det samiska residenset Jårrh! – av och för urfolkskonstnärer.

40 Vår förening: Stort kalas i Umeå när vår största riksteaterförening fyllde 90 år.

43 Tre spaningar: Liv Landell Major

44 Medlemskapet – massor av magiska möjligheter.

46 Äntligen: Korsord!

VÅREN 2025

I Skymningslandet

Efter en saga av Astrid Lindgren

- 7 år “...en livsförhöjande halvtimme.” DN

“ett litet allkonstverk; vacker, rolig och sorglig om vartannat.” Expressen

”Världen skapas tillsammans i rummet”

HON FORMULERAR DET SÅ BRA , Yasmine Seifi, som just nu är på turné med Riksteaterns föreställning Idris & Esra (läs intervjun på sidan 25). Överenskommelsen mellan publiken och de på scenen är mittpunkten i scenkonsten. Och funkar den överenskommelsen kan vi tillsammans kasta oss ut i vilka vindlande berättelser, på vilka tänkbara platser, som helst. Som till exempel när den 3D-animerade spökavataren spelas live i realtid och möter publiken tillsammans med resten av ensemblen i familjeföreställningen Spöket på Canterville. Läs mer på sidan 23 om den och författaren Oscar Wilde.

Jag njuter av att bläddra igenom innehållet till årets första nummer av Scenen, längtar efter alla föreställningar jag kommer få ta del av på scener och andra spelplatser runtom i Sverige under våren. Och jag är glad och stolt över Riksteaterns repertoar av egna turnéer, som jag hoppas ni ska finna inspirerande, tillsammans med all annan scenkonst som skapas i Sverige. Ibland kan en ha tur och få både bråddjup och humor i samma föreställning, som med Jag som var så rolig att dricka vin med. Läs mer på sidorna 26–31. Ju mer det finns att välja på desto större är chansen att alla kan hitta något som intresserar, mångfalden i utbudet är mycket viktig. Och det kan vara en utmaning för landets producenter att samlat upprätthålla den när många gruppers, institutioners och arrangörers ekonomier urholkas. Du kan läsa mer i artikeln om kulturens finansiering på sidan 12–15.

DET HÄR NUMRET av Scenen innehåller artiklar, notiser, bilder, tips, kritik, annonser – allt för att ge er läsare så bra omvärldsspaning och koll på läget i scenkonstsverige som möjligt. Ni kan till exempel läsa om hur det världsberömda danskompaniet Cullberg (som sedan start 1967 är en del av Riksteatern) kommer kunna erbjuda fler tillfällen för publiken

”Jag är glad och stolt över Riksteaterns repertoar av egna turnéer, som jag hoppas ni ska finna inspirerande.”

att möta föreställningarna tack vare ett nytt samarbete med Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Eller ni kan fördjupa er i vad Jårrh!, urfolksresidens för rörelse och koreografi i Tärnaby, på sidorna 36–38.

Vi möter fler av alla scenkonstens yrken, läs bland annat om dekormålaren Pia Davidson (sidan 10–11) och översättaren Doreen Ndagire (sidan 32–25) som ger oss inblick i några delar av det skapande, som

är både hantverk och intellektuellt arbete, som är scenkonstens förutsättningar. De erfarna skådespelarna Krister Henriksson och Grynet Molvig (sidan 16–21) vittnar bland annat om att prestationsångesten i den skaparprocessen tyvärr inte minskar med åren (synd, hade ju varit skönt att få läsa motsatsen…).

God läsning!

Susanna Dahlberg, vd Riksteatern

Produktion: Spoon. Redaktörer: Martin Engqvist, Henrik Emilson, Miranda Sigander. Art Director: Erik Westin. Tryck: Stibo. Ansvarig utgivare: Susanna Dahlberg. Redaktionsråd: Susanna Dahlberg, Anna Flensburg, Pernilla Frantzich, Joacim Gustafson, Cecilia Suhaid Gustafsson, Marie Höglund, Peter Köhler, Jasmine Ålander Nygren, Christine Lagerström, Rebecka Melin, Anna Novovic, Ulf Thörn. Foto omslag: Mats Bäcker. Scenen skickas hem till Riksteaterns närmare 40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig: scenen@riksteatern.se eller Riksteatern, 145 83 Norsborg.

Krävande karaktärer

En rider är en lista med önskemål som artister skickar till arrangörer inför en konsert eller föreställning. Det kan både handla om sådant som ska finnas i logen och om scenteknik.

Här är några kända karaktärers riders, som vi på Scenen föreställer oss dem.

Hamlet, i Hamlet:

• Smörrebröd. (Jag är ju ändå dansk.)

• En flaska vin, ej förgiftat. (Inte för sött – jag är deprimerad, inte festsugen.)

• En dödskalle. (När ingen annan svarar.)

ME R A BR Ä NN V IN! Ingång Nytt om scenkonst

Sally Bowles, i Cabaret:

• Reservstrumpbyxor. (Bensprattel sliter på nylon.)

• Tysk-engelskt lexikon. (Hur säger man ”Välkommen” på tyska?)

• Berlinkarta. (Det är inte lätt att hitta till alla svartklubbar.)

Oidipus, i Kung Oidipus:

• Familjeterapeutisk litteratur. (Allt är så trassligt.)

• Starka nervlugnande drycker. (Jag befarar att jag slagit ihjäl pappa.)

• Ett DNA-test. (Vem är jag?)

LÄNGTAN & KÄRLEK

En av Scenens favoritdragartister – dansaren, koreografen, skådespelaren och DJ:n Sofia Södergård – har i MASC tagit av sig lösmustaschen och bjuder tillsammans med Åsa Lundvik Gustafsson på en laddad resa genom kärlekens dramatiska landskap.

Med absurd humor och dramatiskt allvar gestaltar de den dubbla skammen i att komma ut och plötsligt upptäcka att man lever i en destruktiv, våldsam relation till synes utan någon utväg. Föreställningen turnerar med Dansnät Sverige 2025.

Det kunde vara en Volvo, punkjävlar, glasögonormar, stora bröst eller om den gången Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder. Inget ämne var för litet för att skapa en text, gärna till rivig rock’n’roll, för Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette. Den mytomspunne artitsen lämnade ingen oberörd. Antingen garvade du åt de uppenbara tokigheterna, eller så blev du förfärad, och då garvade den första gruppen ännu mer.

Bakom framgångarna i folkparkerna och

kassettbanden han sålde på postorder, var det dock inte alltid så glatt, som flera dokumentärer och böcker redovisat. Det har dramatikern och satirikern Getrud Larsson tagit fasta på i den nyskrivna föreställningen Eddie/Errol som ger ett nytt perspektiv i berättelsen om multiinstrumentalisten på Regionteatern Blekinge Kronoberg 2025. Här möter vi Errol i livets slutskede för en tillbakablick på en person och ett konstnärskap som var lika provocerande som fascinerade.

Hem till Stockholm igen

Det världsberömda danskompaniet Cullberg, som är en del av Riksteatern, får en ny fast huvudscen i Stockholm – på Kulturhuset Stadsteatern. Cullbergs konstnärliga ledare Kristine Slettevold gläds åt det treåriga samarbetsavtalet:

– Det här gör det möjligt för oss att presentera vår repertoar med större regelbundenhet och med längre spelperioder i vår hemstad. Nu kan ännu fler få uppleva dans.

Samarbetet kan ses som en återkomst. Det var på Stockholms stadsteater Cullbergs allra första premiärer ägde rum efter att Birgit Cullberg startade danskompaniet 1967. Första föreställningen på Cullbergs nya hemmascen blir urpremiären den 6 mars av den brasilianske koreografen Renan Martins verk Guerrilla, med musik av svenske discjockeyn och artisten Olof Dreijer.

Flygande fläng

Hur ofta tänker du på hinkar? Trapetskonstnärerna Morgane Stäheli och Sébastien Klink har gjort det en hel del på sistone. Så mycket att hinken har blivit temat på deras hisnande föreställning. Häng med på en akrobatisk, överraskande, poetisk, uppfinningsrik och humoristisk upplevelse. Efteråt kommer du att se på din gamla skurhink hemma med helt nya ögon. Garanterat. O U T är på flygande riksteaterturné våren 2025.

O öppnar en magisk värld för de minsta.

Dansupplevelse för de allra minsta

Självklart kan även mycket små människor fascineras och njuta av scenkonst. Föreställningen O är en dansupplevelse för barn i åldern 2–18 månader. Bebisarna får med hjälp av alla sina sinnen utforska och bli delaktiga i ett spännande universum med spegelblanka golv, sensoriska material och nyfikna varelser. O beskrivs som ”en installation utan tydlig början och slut där bebisarna och deras vuxna kan gå in och ut ur den välkomnande miljön”.

Vårens repertoar:

•Bokstavsbageriet

•Titta! Pippi! (Babydrama)

•Gittan & älgbrorsorna

•Pippi flyttar in

•De som kallas vuxna

Workshop i ljud- och ljusteknik med Anders Smedenmark, tekniker på Musik i Syd.

SCENJOBB SOM

SOMMARJOBB

Tänk att du just har slutat nionde klass och får sommarjobb – som konsertarrangör! Låter kanske som en dröm för många ungdomar, men är verklighet i Region Kronoberg. Där har ett antal kommuner sedan några år tillbaka ordnat jobb till niondeklassare och gymnasister inom ramen för projektet KulturCrew.

Under tre sommarveckor får ungdomarna delta i workshops i arrangörens ABC, marknadsföring, ljus- och ljudteknik, digitala lösningar och presentationsteknik, och sedan ”skarpt” vara med och genomföra en föreställning, en konsert eller annat kulturarrangemang. KulturCrew startades i Sverige av Riksteatern Skåne och Musik i Syd efter en norsk modell som vidareutvecklats i Danmark. I dag håller Paula Gårsjö på Musik i Syd i trådarna. Hon var själv handledare för åtta feriejobbare i Växjö sommaren 2024.

– Det var ungdomar från alla delar av stan. Flera av dem hade aldrig varit på ett kulturarrangemang tidigare, säger hon. >>> Mer info: kulturcrew.se

PAULA GÅRSJÖ

{CITATET}

“Att älska sig själv är början på en livslång romans.”

Vem sa det här? Vi kallar hen ”Citatmaskinen” och du möter upphovspersonen på sidan 23.

Blodigt allvar. Otto Hargne och Electra Hallman har huvudrollerna i Sveriges Radio Dramas nytolkning av Macbeth.

Klassiker tolkas i ny SR-podd

Djärva nytolkningar av Shakespeares klassiker utlovas i Sveriges Radios nya poddsatsning Scenen (väl valt namn, tycker vi här på redaktionen, men det är inte vi som ligger bakom).

En av dem är Macbeth. I den nyskrivna ljuddramaserien i tre delar har handlingen flyttats till nutid och huvudkaraktärerna Macbeth och Lady Macbeth (här Mac och Lady) är karriärister inom greentech.

– Att få pumpa ut nyskrivna klassikertolkningar till poddlyssnare känns som en viktig kulturgärning. Vi kommer få universums mest spelade dramatiker att låta som något som aldrig gjorts förut, säger Lola Zackow, konstnärligt utvecklingsansvarig på Sveriges Radio Drama. Under 2025 släpps även Shakespeareklassikerna Stormen, Romeo och Julia, Hamlet, och En vintersaga i nyskrivna poddversioner i Sveriges Radio Play.

TYCK TILL OM SCENEN! Vi vill veta vad du tycker om medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor. Mejla till redaktionen på: scenen@riksteatern.se

Feline Andersson gör huvudrollen i Miss Saigon på Göteborgsoperan.

”MISS SAIGON FÖRÄNDRADE MITT LIV”

– När jag var 13 år såg jag Miss Saigon på Malmö Opera. Det förändrade mitt liv. Jag hade aldrig sett någon som såg ut som jag på en scen, säger musikalartisten Feline Andersson som spelar huvudrollen när Miss Saigon har premiär på Göteborgsoperan i september. Musikalen är berättelsen om kärleken mellan den amerikanske soldaten Chris och den vietnamesiska kvinnan Kim i Saigon under Vietnamkriget. Upphovspersonerna bakom Miss Saigon – som har setts av mer än 38 miljoner människor världen över och är en modern tolkning av Puccinis opera Madame Butterfly – är Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil, som också skrivit Les Misérables. Föreställningen har premiär den 27 september. Mer info: opera.se

Farmor och vår herre

Så här såg det ut på svenska scener 1958 när Riksteatern satte upp familjedramat Farmor och vår herre, en pjäs byggd på Hjalmar Bergmans roman med samma titel. I huvudrollen som matriarken Agnes Borck sågs Tora Teje.

På bilden från vänster: Willie Sjöberg, Heinz Hopf och Tora Teje.

VÄSTANÅ BERÄTTAR

JUN– 6 SEP 2025 efter SELMA LAGERLÖF manus & regi LEIF STINNERBOM musik MAGNUS STINNERBOM

Målmedveten problemlösare

Stora fonder som får ligga på golvet eller små, små porslinsskärvor. Som dekormålare på Riksteatern är underlaget minst sagt varierat. Det roligaste för Pia Davidson är när hon får använda den kreativa hjärnhalvan och vara problemlösare.

Det är december och det råder full aktivitet i Riksteaterns målarsalar. Här får dekoren den färg som scenografen har valt till en föreställning. Det är inte bara fonder, väggar och den speciella dansmattan, som rullas ut på scengolvet på de olika turnéstoppen, som får färg. Det är också en marmorskiva för föreställningen Säg som det är! som ska ha sin ådring, stenblock till Spöket på Canterville och bildelarna till den bil Idis och Esra kör i. För bildörrens insida fick dekormålare Pia Davidson utöva det hon beskriver som hennes huvudsyssla: problemlösning.

– Ja, det var väldigt svårt att komma åt med penseln på dörrens insida – så jag hällde helt enkelt i färgen och vände runt på dörren så insidan täcktes, skrattar Pia. När hon gör en sådan manöver håller hon till i den lilla målarsalen där de gör just ”kladdiga saker”. Det syns på det Jackson Pollock-nedskvätta golvet. I stora målarsalen gör de exempelvis fonder –ibland stora som en lägenhet – som får breda ut sig på golvet.

– Vi använder vattenbaserade färger, men om vi behöver spreja något har vi andningsmasker och ett sprejrum med en stor fläkt som suger ut ångorna, berättar

Pia och visar upp lite gräs som sprejats svart till föreställningen Spöket på Canterville.

Pia har arbetat på Riksteatern i sex år och innan hon blev anställd frilansade hon på Dramaten, Operan, Uppsala stadsteater samt för filminspelningar och museer. Hon började som lärling en gång i tiden, efter att ha gått estetiskt gymnasium. Då fanns det ingen utbildning för dekormålare, men, efter att Pia gjort en avstickare i reklambranschen i några år, hade en utbildning startats, som hon sedan gick.

PÅ TEATERN samarbetar ofta dekormålaren tätt med scenografen, attributören, smeden och snickarna.

– Halva jobbet är att förstå och tolka scenografen och vilket uttryck hon vill ha. I Jag som var så rolig att dricka vin med målade vi upp huvudpersonens värld på väggen med glasringar, fimpar, olika skvätt och så fick vår praktikant doppa fötterna i färg och vingla omkring och sätta avtryck. Kreativ problemlösning och ett jätteroligt jobb.

Målarna har ett färgkök med alla färgburkar och sina redskap – allt från penslar till rollers och olika specialredskap, som en golvmopp de använder när de målar med kol och ett verktyg i gummi som används

för att göra träådringar med. Köket renoverades för ett år sedan och då såg målarna till att de skaffade ett nytt avloppssystem som filtrerar färgen som sköljs ur vid rengöring och samlar upp den i ett speciellt kärl. Massan som hamnar där går sedan att slänga i de vanliga soporna. Smart och miljövänligt, för utöver problemlösning är hållbarhet ett nyckelord på avdelningen. Det kan vara porslinet som ska krossas i pjäsen Säg som det är!

– Jag har målat plastkoppar och tallrikar och fejkat mina föräldrars Arabia-porslin. Istället för att köpa nytt porslin som ska krossas till varje föreställning, använder vi det här som går att återanvända. Det blir både billigare och mer hållbart, säger Pia.

Men, det kan också handla om det test de nu genomför med att inte måla baksidan av kulisserna, utan lämnar dem trärena. I vanliga fall målas de ofta svarta.

– Där sparar vi en hel del resurser. Vi ska utvärdera hur det fungerar, för färgen skyddar ju träet, förklarar Pia.

Annars är svart den nyans som är vanligast att måla – och den tråkigaste?

– Tvärtom! Även om jag älskar problemlösning och att få måla på konstiga underlag så kan det vara jätteskönt att få måla stora ytor svarta. Då sätter jag på en bra podd och rollar iväg, säger Pia.

HENRIK EMILSON

Pia Davidson

Titel: Dekormålare, Riksteatern

Familj: Sonen Primus

Fritid: Jag tycker mycket om teater och är med i olika frigrupper och ansvarar då för scenografin. Annars är det hem, trädgård, husbil och tre katter som tar min mesta fritid.

Sökes: Välbärgad mecenat med kulturintresse!

Finnes: En

kulturbransch

i kris

Svenskt kulturliv sitter i en rävsax. De offentliga stöden krymper samtidigt som alla kostnader ökar. Dörren har öppnats för mer av privat finansiering men frågan är hur det ska gå till? Rent praktiskt? Susanna Dahlberg, vd för Riksteatern, ser både möjligheter och utmaningar i detta paradigmskifte.

– Det krävs nytänkande och att vi inom kulturen klarar att bygga starka relationer med kulturintresserade mecenater, säger hon.

TEXT: MIRANDA SIGANDER ILLUSTRATIONER: HENRIK EMILSON

Den svenska kulturpolitiken vilar på principen att det offentliga ska ta ett betydande ansvar för finansieringen av kulturen.

Denna grundsyn bygger på idén att konst och kultur är en central del av välfärden, där offentlig finansiering fungerar som en garant; Sverige ska vara ett land med fritt skapande konstnärer och en möjlighet för hela landet att ta del av kvalitativa kulturupplevelser. Så har det låtit, inte minst sedan 1970-talet. Men nu är kulturpolitiken i förändring – kanske har skiftet redan skett.

HAR NI KOMMIT NER från era höga hästar nu?

Susanna Dahlberg, vd på Riksteatern, funderar över tänkbara, lite raljanta reaktioner från resten av samhället när ord som “sponsring” och “privat kapital” har börjat ta sig in i debatten om hur kulturen ska finansieras. Hon säger det skämtsamt. Samtidigt är det allvar.

De offentliga finanserna är pressade och Susanna Dahlberg tror inte att den redan urholkade kulturbudgeten kommer att öka.

– Det går inte att göra sig en illusion om att läget skulle bli drastiskt annorlunda. Detta är förändrat, kanske för alltid, och det har vi att förhålla oss till. Det hade varit bra om både vi i kultur-

livet och politiken hade börjat arbeta med de här frågorna redan för tio år sedan.

FÖR SAMTIDIGT som sponsring av kultur trendar i debatten och kulturminister Parisa Liljestrand (M) har sagt att hennes ambition är att långsiktigt möj liggöra för en större del av privat finansiering inom kulturen så finns ett problem. Just nu är det ganska oklart hur det ska gå till.

Sverige har inte samma struktur med kulturmecenater och stiftelser som till exempel USA eller våra nordiska grannländer har. Förutom det som hushållen betalar i form av avgifter och biljettpriser så finns det ingen stark tradition av privata pengar, i form av sponsring, donationer och stiftelser i svensk kultur. Det slår Myndigheten för kultur analys fast i en ny rapport. Regeringen har gett myndigheten i uppdrag att undersöka hur privat finansiering av kultur kan öka i Sverige. I rappor ten betonas behovet av långsiktiga strategier och eventuellt ekonomiska incitament – som skatteav drag – för att privata aktörer ska investera i kulturen.

Detta har lett till viss utveckling. Tidö partierna kommer att utreda möjligheten till skattelättnader för sponsring inom både idrott och kultur.

Susanna Dahlberg menar att det också krävs ett nytt sätt för kulturutövare att tänka för att attrahera givare. – Vi behöver förstås skatteincitament

Susanna Dahlberg

Så finansierades kulturen i Sverige (2022)

Staten: 16 miljarder

Hushållen: 13,4 miljarder (utöver detta lade hushållen 7,8 miljarder på strömmad musik och strömmade och tryckta böcker)

Kommunerna: 13,5 miljarder

Regionerna: 5 miljarder

Sponsring: 796 miljoner

Stiftelser:

331–631 miljoner

EU och Norden:

149 miljoner

KÄLLA:

MYNDIGHETEN FÖR KULTURANALYS

och matchningssystem. Men det är inte helt enkelt att få sådana här saker på plats, speciellt inte om man är en liten verksamhet som redan går på knäna.

Vi har många miljardärer i Sverige, men bryr de sig om kultur?

– Det tror jag nog, man ska bara hitta rätt sätt för dem att vara med. Om man är en miljardär vill man inte samarbete med en loser-bransch, man vill samarbeta med någon som har driv.

Susanna Dahlberg understryker dubbelheten i situationen.

– Kulturlivet har drabbats hårt av nedskärningar – samtidigt måste vi vara peppiga och börja utbilda oss inom fundraising och hitta en ny publik.

FREDRIKA JOHANSSON, som är projektledare på North Creative Nodes i Piteå, kassör i Riksteatern Norrbotten och tidigare har drivit ett ideellt kulturhus i Luleå vet mycket om just detta dilemma. När kulturhuset öppnades 2015 hade hon och kollegorna som ambition att närma sig näringslivet för finansiering.

– Det var otroligt svårt, visade det sig. Näringslivet är mer vana vid att sponsra idrott, säger Fredrika Johansson och fortsätter:

– Om man blir sponsrad med 20 000 kronor så måste man ge tillbaka ett värde på samma summa, det är så skattereglerna kring sponsring funkar. Det är enklare att applicera på en turnering med en domare på plan, fribiljetter till en match

och en backdrop som syns under spelet. Det man ”får ut” av kultur kan vara mer otydligt, säger hon.

Det finns alltså en omognad i näringslivet kring hur man kan ge pengar till kultur och inom kulturlivet finns generellt inga lokala strateger som kan jobba mot näringslivet. Tvärtom går man oftast redan på knäna, påpekar Fredrika Johansson.

– Är det någon organisation i kulturlivet som har möjligheter att jobba med filantropi så är det Riksteatern, en folkrörelse som har en fantastisk infrastruktur i hela Sverige.

Fredrika Johansson lyfter fram att det trots allt finns goda exempel i glesbygden.

– LKAB är ju föredömliga och har gått in i en mängd projekt, inte minst i Malmfälten. Det finns också mindre aktörer, som industriföretaget Snells i Tornedalen som startat en stiftelse som delar ut kulturstipendier.

Varför gör de det?

– De inser att de måste vara med och bygga samhället här uppe. Om det inte finns kultur blir det inte lika attraktivt att flytta hit och då går de här företagen miste om anställda och viktig kompetens.

Fredrika Johansson konstaterar att det också finns en viktig målgrupp för privat finansiering i den trogna publik som kommer till föreställningarna och betalar för biljetterna.

– Det bor inte så många miljardärer norr om Dalälven. Men filantropi handlar om att vilja göra nytta i sin hembygd och där tror jag att det regionala och lokala perspektivet är starkt. Där det finns en kulturintresserad publik – där finns det möjliga filantroper.

Fredrika Johansson tar också upp en

Fredrika Johansson

Björn Lönner

lokal snackis just nu – en kulturfond som Luleå kommun snickrar på. Tanken är att kommunen tillsammans med näringslivet ska se över möjligheten att bilda en fond för att stärka det ekonomiska stödet för den fria konsten och kulturen.

– Då skulle företag kunna gå in och investera i fonden och sedan skulle en kompetent jury göra urvalen. Det vore agendasättande om det blev verklighet.

JA, TÄNK OM? För en fri teatergrupp som kämpar med höga hyror skulle förmodligen en fond, ett företag eller privatpersoner som tog hand om räkningarna utan att lägga sig i verksamheten vara en jackpot. Låter det för bra för att vara sant?

För Björn Lönner och Elisabet Klason var det precis vad som hände. De är grundarna av Playhouse Teater, som i dag ligger på Drottninggatan i centrala Stockholm och fokuserar på att sätta upp nyskriven amerikansk och brittisk dramatik.

– När vi startade kämpade vi utan bidrag och drev teatern på ren envishet, säger Björn Lönner.

Inspirerade av sin tid i New York, där de utbildat sig till skådespelare, mejlade paret till sin publik för att be om ekonomiskt stöd. De fick ett enda svar. Men det räckte.

– En Svante Bergström ville stötta oss med 20 000 kronor. Det kändes som att vi vunnit på lotto, säger Björn Lönner.

SVANTE BERGSTRÖM, SOM är hedgefondgrundare och en passionerad teaterälskare, blev Playhouse Teaters första mecenat. Han fortsatte att stödja teatern och gör det än i dag, vilket har varit centralt för verksamhetens utveckling. Med hjälp av hans engagemang kunde Playhouse 2015 flytta till Drottninggatan, där en nyrenoverad teater byggdes upp med restaurang, repetitionslokaler och förbättrade publikutrymmen.

Björn Lönner understryker att små teatrar aldrig kommer att bli vinstdrivande.

– Om vi går 50 000 kronor plus ett år kan vi nästa år gå 200 000 kronor back. Det finns inte på kartan att små, konstnärligt drivna teatrar ska bära sig själva ekonomiskt, säger Björn Lönner och fortsätter:

– Det fantastiska med Svante är att han förstår det här. Och han har aldrig velat lägga sig i det konstnärliga. Det är ett drömscenario.

Vad är ditt bästa tips för att lyckas attrahera privat kapital?

– Det handlar inte om att fråga efter pengar. Givarna behöver känna att de är en del av något större, att deras bidrag gör skillnad och att bygga en långsiktig relation byggd på ömsesidig tillit. Vi har sett hur framgångsrikt det kan vara genom vår relation med Svante Bergström, men för att fler ska följa hans exempel krävs en strukturell förändring.

I väntan på att den strukturella förändringen ska bli politisk och praktisk verklighet finns det förstås farhågor att ta på allvar. Armlängds avstånd är en viktig princip i dag, går den att garantera om mece-

Fyra frågor till Svante Bergström, mecenat och grundare av hedgefonden Lynx Asset Management.

Varför startade du din stiftelse Svante Bergström Teaterstiftelse? – Jag har alltid haft ett teaterintresse och var med i Vår teater när jag gick i skolan. När jag sedan fick framgångar med mitt företag så kändes det naturligt att ge något tillbaka. Jag började stödja olika teatrar för 15–20 år sedan. Till slut startade jag en stiftelse för att det skulle bli mer ordning på det.

och reflektioner födas, som man kan relatera till sitt eget liv. Det tycker jag är spännande, även om förstås inte alla före ställningar lyckas med det.

på privat finansiering. Sverige kommer antagligen att ha mer privat finan siering på sikt, men det är en väldigt lång process. Inte minst politiken måste sända signalerna fullt ut – det är ännu inte skattemässigt avdrags gillt att stötta kultur. Det är också viktigt att inte politiken ”straffar” dem som lyckas säkra privat finansiering genom att ta bort deras offentliga stöd. Då blir det ett olyckligt nollsummespel.

mögna stockholmare att gå in med pengar. Även Operan. Det är en typ av finkultur som mecenater har lätt att identifiera sig med. De har kanske svå rare för en källarteater på Södermalm. Men de behövs ju också. Kanske får vi se mer av företag med samhällsansvar som sponsrar, säg en källartea ter. Om ett mobilföretag gör det kanske fler skulle teckna deras abonne mang, för att de har en schysst inställning.

nater eller privata företag tar det offentligas plats i finansieringen? Finns det också moraliska aspekter att ta hänsyn till i detta paradigmskifte? Exempelvis när det gäller vilka pengar det är ok att ta emot? Vad händer om ett företag som Tesla, vars ägare Elon Musk är Trump-vänlig, antifacklig och transfobisk, vill gå in och sponsra Dramaten?

Mycket återstår onekligen att diskutera i den här processen.

Björn Lönner är dock övertygad om att privat finansiering är avgörande för kultursektorns överlevnad i en tid då de offentliga medlen krymper. Men han betonar att den offentliga finansie ringen, som även Playhouse Teater tar del av, är fortsatt jätteviktig.

– Vissa projekt kommer helt enkelt inte att bli av om vi bara skulle ha ett privat stöd. Och ett viktigt medskick till politiken är: om ni vill säga att det är viktigt med privat stöd för att det är så viktigt med kultur – då kan ni inte samtidigt dra ner på det offentliga.

”Som att klättra upp för ett berg varje dag”

Lång dags färd mot natt har följt Krister Henriksson genom hela livet. Nu får han till slut spela den – i vår gör han och Grynet Molvig huvudrollerna när Eugene O’Neills klassiker åker ut i landet. – Jag kan ju inte vänta på att publiken ska komma till mig, jag får väl lätta på arslet och åka till dem, säger Henriksson.

TEXT: LINUS BRÄNNSTRÖM FOTO: MATS BÄCKER

Kvartetten som trängdes – i Lång dags färd mot natt ser vi

Tobias Aspelin, Grynet Molvig, Krister Henriksson och Alex Jubell ta plats.

Grisslehamn, 1950talets andra hälft. Krister Henriksson är hemma från skolan med mässlingen. Han ligger i sin systers rum, han tycker om tapeterna där inne, och fönstret står på glänt. Utanför blommar syrenerna. Ur radion kommer plötsligt röster – det är en upptagning från Dramaten, Lång dags färd mot natt med Lars Hanson och Inga Tidblad i huvudrollerna som paret Tyrone.

Pjäsen är tung och fyra timmar lång. Ändå fortsätter tioårige Krister Henriksson att lyssna.

– Skådespelare brukar vittna om något ögonblick när de gick på teater och tänkte att ”det där vill jag också hålla på med”. Jag har aldrig haft något sådant. Däremot kommer jag ihåg det här. Jag tror att det gick djupare in i mig än vad jag då kunde ana, säger han.

Lång dags färd mot natt, som hade världspremiär på Dramaten 1956 efter att Eugene O’Neill testamenterat rättigheterna till den svenska nationalscenen, har sedan följt Krister Henriksson genom karriären – utan att han någonsin fått spela den.

Efter scenskolan var han påtänkt för rollen som yngste sonen i en uppsättning som till slut inte blev av. 1997 fick han dessutom O’Neill-stipendiet, där pengarna kommer från Lång dags färd mot natträttigheterna.

Men nu, nästan 70 år efter att han fastnade framför radion, är det dags att sluta cirkeln.

KRISTER HENRIKSSON OCH Grynet Molvig gör paret Tyrone i Riksteaterns andra uppsättning av Lång dags färd mot natt (den sattes upp första gången 1969 i regi av Sandro Malmquist). Alex Jubell och Tobias Aspelin spelar sönerna, allt i regi av Eva Dahlman.

Grynet Molvig har också följt pjäsen. Hon minns tv-bilder av Inga Tidblads sköra, skälvande gestaltning av Mary Tyrone och imponerades senare av Marie Göranzon i rollen på Dramaten.

– Men jag har aldrig ens drömt om att jag själv skulle spela den, säger Grynet Molvig, som blev skräckslagen när hon fick frågan om att göra vad hon beskriver som en av ”världsdramatikens tyngsta kvinnoroller”.

Turnéplan

1/2 Klintehamn

7/2 Säffle

9/2 Alingsås

11/2 Kungsbacka

13/2 Halmstad

18/2 Surahammar

19/2 Ytterjärna

21/2 Knivsta

23/2 Enköping

25/2 Eskilstuna

4/3 Värnamo

5/3 Växjö

7/3 Karlskrona

8/3 Kalmar

11/3 Kristianstad

13/3 Lund

14/3 Ystad

16/3 Nässjö

18/3 Jönköping

19–20/3 Göteborg

23/3 Trollhättan

24/3 Vara

2/4 Gällivare

4/4 Älvsbyn

6/4 Kalix

9/4 Skellefteå

11/4 Härnösand

13/4 Söderhamn

15/4 Gävle

16/4 Vallentuna

23/4 Hallunda

26/4 Umeå

28–29/4 Östersund

4/5 Askersund

MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR – SE RIKSTEATERN.SE

– Du får inte påminna mig om det, då blir jag förskräckt igen.

Men hur känns det nu?

– Jo, jag är förskräckt hela tiden. Men det är en lustbetonad förskräckelse.

Hon och Krister Henriksson var på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm samtidigt men kände egentligen inte varandra närmare innan de började arbetet med Lång dags färd mot natt. Men de har faktiskt spelat ett gift par tidigare – i kortlivade

SVT-serien Bella – bland kryddor och kriminella, som de helst inte vill prata om.

– Mitt förra äktenskap med Krister Henriksson var en kort och plågsam historia, säger Grynet Molvig och skrattar.

De slår dock fast att det känns som att de känner varandra väl.

– Grynet har väl alltid funnits i mitt liv på något sätt. Och redan när jag fick veta att hon skulle spela modern visste jag att det skulle fungera. Där går man på något slags animalisk vittring, säger Krister Henriksson.

SJÄLVBIOGRAFISKA Lång dags färd mot natt klassas som ett mästerverk. Pjäsen, som utspelas under en intensiv dag i familjen Tyrones liv och innehåller såväl dysfunktionella relationer och kärlek som missbruk och psykisk ohälsa, blev starten för den moderna psykologiska realismen.

”Herregud, vad skulle man annars göra? Gå till vårdcentralen? Det kan man inte göra varje dag.”

– Det är en föregångare, och det är en väldigt bra föregångare. Sedan kom ju till exempel Lars Norén och de där killarna. Jag har spelat mycket Norén och jag tycker faktiskt att det här är bättre därför att det är så mycket naknare, det är enklare, inte så broderat. Man kan känna att O’Neill skrev det här direkt på sig själv, att det är hans egen erfarenhet. Det går så direkt till hjärtat, säger Krister Henriksson.

Det gör det samtidigt till en utmaning att spela pjäsen.

– Det är svårt att repetera för man dras med i alla känslor som finns där, säger Grynet Molvig, som tycker att pjäsen är mer aktuell än någonsin.

– Det är neddragningar i vården och man får smärtstillande i stället för psykiatrisk hjälp. Den här pjäsen handlar ju om det, missbruk av smärtstillande som har gått överstyr och medberoende. Det är väldigt vanligt i Sverige i dag.

Pigga veteranter som snart ska ut på långfärd genom landet, från Klintehamn till Askersund.

Grynet Molvig

Krister Henriksson

Född 1946, är en svensk skådespelare. Efter examen från scenskolan 1971 har han bland annat varit verksam vid Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten i Stockholm. Har också gjort en rad film- och tv-roller och vunnit två Guldbaggar i kategorin bästa manliga huvudroll. Mellan 2005 och 2013 spelade han titelrollen i 32 Wallander-filmer.

Född 1942, är en norsk skådespelare och artist som sedan 1960-talet varit verksam i Sverige. Hon slog igenom som sångerska och arbetade under många år flitigt med Hasse Alfredson och Tage Danielsson och senare även med Povel Ramel. Hon har också varit verksam vid Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och gjort en rad film- och tv-roller.

”Jag provade olika gångarter, försökte göra mig till, tills jag plötsligt insåg att jag ju skulle spela min egen ålder.”

I EVA DAHLMANS händer har det blivit en kortare Lång dags färd mot natt. Uppsättningen klockar in på två och en halv timme, inklusive paus.

– Det är underbart. När jag går på teater tycker jag alltid att det är för långt, att det börjar för sent och att det kostar för mycket pengar, säger Krister Henriksson.

Han är glad över att få göra pjäsen för Riksteatern. Under åren på Dramaten tyckte han att man oftare borde åka på turné – men fick till svar att många skådespelare hade problem med att fixa barnvakt.

– Jag tycker att det ligger i sakens natur när man håller på med det här yrket. Jag kan ju inte vänta på att publiken ska komma till mig, jag får väl lätta på

arslet och åka till dem. Riksteatern är en fantastisk sak, dessutom till ett rimligt pris, säger Krister Henriksson.

Det blir närmare 40 föreställningar runt om i Sverige under våren. De ser fram emot att möta publiken men bävar en aning för själva kuskandet.

– Jag har ju turnerat mycket i mitt liv, jag började i folkparkerna när jag var ung, och har väl egentligen tänkt att jag är färdigturnerad. Jag menar, vid min ålder kan man väl få vara färdig? Men så kom den här frågan och det var för frestande, säger Grynet Molvig.

Krister Henriksson konstaterar att en turné kräver en hel del av en.

– Och det tycker jag också är skönt. Men jag tror inte att man ska vara för gammal när man turnerar, man måste ändå kunna ta hand om sig själv och packa upp väskan varje dag, säger han.

DE ÄR PÅ varsin sida 80-strecket, strax under och precis över. Båda är dessutom i en position där de inte längre skulle behöva arbeta – ändå fortsätter de oförtrutet att göra roller.

– Herregud, vad skulle man annars göra? Gå till vårdcentralen? Det kan man ju inte göra varje dag, skrockar Krister Henriksson.

Grynet Molvig säger att scenen är tillåtande.

– Den ena kan vara 80 år och den andra 16. Det tänker man inte på när man står på scenen, det enda man vill är att göra en så bra föreställning som möjligt. Man har ett gemensamt mål som jämnar ut alla de olikheter som annars är väldigt tydliga i samhället, säger hon.

Samtidigt är det inte helt lätt att förlika sig med

åldrandet. Krister Henriksson har berättat om hur förvånad han blev när han först började få förslag om ”äldre” roller som titelrollen i Kung Lear eller, för den delen, fadern i Lång dags färd mot natt – Det där har alltid varit ett problem för mig. Jag kan inte förstå att jag är där. Jag kan fortfarande tänka ”vad ska jag ha för mask på mig”. Det där med åldern är jättesvårt, säger han.

Grynet Molvig kämpade i sin tur nyligen med rollen som Anfisa i Tre systrar.

– Jag provade olika gångarter, försökte göra mig gammal, tills jag plötsligt insåg att jag ju skulle spela min egen ålder. Jag behövde inte alls låtsas att jag var äldre, berättar hon.

NÄR VI MÖTS är de mitt i arbetet med att mejsla fram sin version av Lång dags färd mot natt.

– Det är som det brukar, turbulent och går upp och ner. Det är som att klättra upp för ett berg varje dag, man försöker nå toppen. Här kan vi nog utgå från att det finns människor som har förutfattade meningar om hur den ska vara. Så det är en liten

”Det är ju dödsfarligt varje gång. Kraven och prestationsångesten blir inte mindre med åren, tvärtom.”

utmaning, säger Grynet Molvig.

Vi vet i alla fall hur de båda skådespelarna kommer att må vid premiären – kort och gott uselt.

– Det är ju dödsfarligt varje gång. Kraven och prestationsångesten blir inte mindre med åren, tvärtom, säger Grynet Molvig.

Krister Henriksson har i sin tur förträngt alla premiärer, så traumatiska upplever han dem.

– Det är fasansfullt. Men det går över efter en vecka, säger han.

Men det innebär väl att det betyder något. Känner man inte så är det kanske dags att lägga av?

– Precis. Jag brukar säga att jag aldrig är så nervös som när jag inte är nervös.

Lång dags färd mot natt

Bakgrund: Nobelpristagaren Eugene O’Neills mästerverk fick världspremiär i Sverige 1956, tre år efter hans död. Amerikanen O’Neill testamenterade den självbiografiska pjäsen, den yngste sonen är hans alter ego, till Dramaten. 1957 fick O’Neill Pulitzerpriset postumt för pjäsen. Nu tar Riksteatern ständigt aktuella Lång dags färd mot natt ut i landet.

Medverkande: Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell och Tobias Aspelin. Regi: Eva Dahlman.

Katharine Hepburn med flera i filmen från 1962 och Brian Cox i brittisk scenuppsättning 2024.

Sätt ton på vardagsdramatiken.

AI-Tone älskar att ge tips på klassisk musik! När du svarat på några enkla frågor går hon helhjärtat in för att hitta något som passar just dig. Säg hej till Tone och starta en fantastisk musikresa – på ett helt nytt sätt.

Affisch med den engelska filmen Spöket på Canterville från 1944.

Klassisk spökhistoria med unik 3D-teknik

”Citat maskinen”

Överklassen i det sena 1800-talets England älskade hans scenkaraktärers kvicka och bitska repliker. Oscar Wilde var omåttligt populär. Men hans fall blev stort. Citatmaskinen från Dublin är åter aktuell med Riksteatern Creas uppsättning av Spöket på Canterville.

ÄVEN OM DU inte sett någon av hans pjäser eller läst något han skrivit är sannolikheten stor att du känner igen några av hans formuleringar: ”Jag kan motstå allt utom frestelse”, ”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna”, ”En cyniker är en man som vet priset på allt och värdet på ingenting”… listan kan göras lång. Oscar Wilde var en citatmaskin och hans pjäser spelas världen över än i dag, 125 år efter hans död.

Han var redan en omtalad författare och poet – därtill känd för sin flamboyanta stil – när han fick sitt stora genombrott som dramatiker i London med Solfjädern 1892. Pjäsen var den första i en rad komedier som drev med den viktorianska överklassen, det vill säga med stora delar av den publik som kväll efter kväll fyllde teatersalongerna.

Solfjädern följdes av En kvinna utan betydelse (1893), En idealisk äkta man (1895) och Mister Ernest (1895), den sista anses vara Wildes stora mästerverk. Komedierna utmärker sig genom flödet av slagfärdiga aforismer och Wilde försåg sina karaktärer med kvicka repliker som hyllade det omoraliska och drev med det konventionella. Hans dramatik speglar hans tro på konstens kraft att utmana sociala normer.

MEN DET FANNS normer som inte gick att utmana. När det kom ut att Oscar Wilde hade ett kärleksförhållande med en annan man rasade allt. Homosexualitet var ett lagbrott på 1890-talet och Oscar Wilde dömdes till två års straffarbete. Fängelsetiden knäckte honom fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Bilden av Wilde som ett oskyldigt offer

• Tre teckenspråkiga skådespelare får sällskap av en unik 3D-animerad avatar i Riksteatern Creas uppsättning av Oscar Wildes Spöket på Canterville, en familjeföreställning som turnerar under våren.

• Pjäsen bygger på Wildes humoristiska kortroman från 1887 om familjen Otis som flyttar in i ett gammalt slott där det sägs spöka. Vilket det visar sig göra.

• Spöket kommer till liv genom en 3Danimerad live-avatar som interagerar med slottets inflyttade familj via teckenspråk och talad svenska. >>> Turnéprogrammet hittar du på riksteatern.se.

för sin tids konservatism och hyckleri har dock nyanserats på senare år. I delar av rättegångsprotokollen som tidigare inte varit kända framgår att Wilde köpt sex av flera pojkar i 16–17-årsåldern och hotat åtminstone en av dem med att pojken skulle råka illa ut om någon fick kännedom om deras relation.

Oscar Wilde har på så sätt blivit en del av den ständigt aktuella diskussionen om huruvida man kan skilja konsten från konstnären, i likhet med till exempel Roman Polanski, Woody Allen och Michael Jackson. Samma dag som Oscar Wilde släpptes ut från Reading-fängelset väster om London tog han båten till Frankrike. Han återvände aldrig och dog den 30 november 1900, 46 år gammal.

MARTIN ENGQVIST

Oscar Wilde var den urtypiske dandyn.

Mysrysaren Spöket på Canterville spelas på teckenspråk och talad svenska.

”Mitt inre barn strålar”

Namn: Yasmine Seifi

Bor: Stockholm

Yrke: Skådespelare

Aktuell med: Medverkar i Riksteaterns Idris & Esra , på turné våren 2025, samt den nya Beck-filmen Vilhelm och P3 series thrillerdrama

Cold Case: Mörkt hav

Så känns det att vara en relativt nyexaminerad skådespelare?

– Underbart. Sedan jag kom in på Stockholms konstnärliga högskola har det varit mitt livs häftigaste kapitel; en resa med toppar och dalar. Jag gick min drömutbildning samtidigt som jag spelade in Kalifat, ett SVToch Netflix-projekt där jag fick jobba med ett duktigt team. Min klass var väldigt fin, mina lärare var pepp, allt var på topp. Sedan kom pandemin och teatrarna stängdes ned. Det var en tid med många olika känslor.

Så här var övergången från utbildning till yrkeslivet?

– Att examineras efter en så speciell tid för världen och komma ut färsk i en bransch man inte visste mycket om var minst sagt speciellt. Jag har tacksamt nog fått jobba mycket sedan dess och har fått lära mig mycket om mig själv: Vem är jag i teatervärlden? Vem är jag som skådespelare, vad är min konst? Vad innebär frilanslivet? Jag lär mig varje dag, och det är en resa jag inte skulle byta för något.

Därför ville jag bli skådespelare?

– För det är i min natur. Teater. Det är nästan som ett rus, varje gång jag tar fram ett manus och fantasin sätts igång.

Om jag inte var skådis skulle jag jobba som psykolog. Som gråter på toan efter varje klientsession som den stora empaten jag är. En före detta psykolog med andra ord.

I verkligheten har jag även en examen som marknadsekonom. Jag skulle förmodligen sitta på ett kontor ett excelark framför mig och fundera över om detta verkligen var meningen med mitt liv.

Min första roll?

– ”Karsten fra Danmark”, den karaktären hittade jag på när jag var 6 år och gick på kurs i improvisationsteater för barn. Jag minns det tydligt. Vi var i en aula.

”Jag ser fram emot att träffa publik från hela landet.”

Roligast med att spela teater?

– Att vi i salen – vi på scen och publiken – gör en överenskommelse där vi leker en lek; teater. Världen skapas ju tillsammans i salongen. Det är så häftigt. Mitt inre barn strålar av förtjusning när det sker.

Svårast med att spela teater?

– Att ge den energi som varje föreställning, berättelse och publik förtjänar, när kroppen inte alltid är på topp. Då lutar jag mig mot skådespelarteknik jag lärde mig under utbildningen.

Det här packar jag med mig på turnén?

– Öronproppar och sovmask.

Det här gillar jag att själv se på scen?

– Jag är ett stort fan av när det blir lite poetiskt, förhöjt, snyggt och färgstarkt.

Älskat Suzanne Ostens regi. Jag njuter också

av det råa, avskalade, nästa hudlösa. Ett motto jag lever efter?

– Self compassion. Vi gör alla så gott vi kan. Därför ville jag vara med i Idris & Esra?

– Därför att Seluah Alsaati skrivit en rapp, rolig och smart pjäs som på ett charmigt och lättsamt sätt lyckas beröra komplexa ämnen, och jag tycker att Nora Nilsson är en fantastisk regissör. Jag råkar också tycka att min medspelare Sharmarke Elmi är underbar.

Så här blir mitt 2025?

– Början av 2025 blir ett stort äventyr med Riksteatern! Jag får resa från de nordligaste till de sydligaste delarna av vårt vackra land med det jag älskar mest – teater. Jag är född skåning så det ska bli kul att få spela i mina gamla hemtrakter, men jag ser allra mest fram emot Jokkmokk. Norr om polcirkeln, wow! Jag ser fram emot att träffa publik från hela landet och tillsammans skapa ett möte genom våra olika berättelser.

HENRIK EMILSON

Redo för turné.

Rapport från en bardisk

Premiären för dramatiseringen av Rebecka Åhlunds självbiografiska bok Jag som var så rolig att dricka vin med har gått av stapeln. Vi besökte replokalen några veckor tidigare för att prata med regissören

Anna Novovic och monologens rollinnehavare

Sylvia Rauan om hur man gör ett tungt ämne som alkoholmissbruk till scenkonst.

TEXT: HENRIK EMILSON FOTO: JOHAN STRINDBERG

Rebecka Åhlund och skådespelaren Syliva Rauan.

älkommen till fredagsunderhållningen…” brukar Fredrik Lindström säga i SVT:s På spåret när diskussionen drar iväg och på ett högst engagerande sätt börjar handla om franska diftonger eller kroatisk korgflätning. Lite så är det med föreställningen Jag som var så rolig att dricka vin med. – Ja, den har blivit en smash hit bland arrangörerna som har bokat upp den och trycket är så pass starkt att vi har lagt till en spelperiod på hösten också. Det vittnar om att det finns ett behov av den här typen av historia. Det tycker jag är anmärkningsvärt, en monolog om missbruk. Hur kul kan det vara en fredagskväll, skrattar regissören Anna Novovic.

NU ÄR DET inte precis en föreläsning av IOGT-NTO som ska ut på turné, utan en fullskalig scenkonstupplevelse med scenografi, ljud, ljus, musik, kostym och mask, samt inte minst i huvudrollen: Sylvia Rauan.

”Jag blev sugen på att jobba med materialet rent hantverksmässigt. Det finns riktiga utmaningar i hur man gör en monolog rolig att titta på,” säger regissören Anna Novovic.

”Jag behöver friheten som skådespelare att låta den här karaktären passera igenom mig.”

– Jag hoppas det ska bli lika dynamiskt och underhållande som boken, som är en verklig bladvändare. Rebecka Åhlund har ju en ton som är så fin och med så mycket humor och dråpligheter – mitt i all svärta – som är beundransvärd, säger Anna. Repetitionerna har precis startat, men det var inte självklart att Rebeckas självutlämnande bok om vägen till att bli nykter alkoholist skulle bli pjäs.

– Jag blev föreslagen Rebeckas bok av en kollega som sa att den skulle kunna passa mig, och det gjorde den. Jag blev väldigt berörd och kände många likheter med karaktären. Men varför väljer jag som inte har ett eget missbruksproblem en text om beroende? Det som blev min starka beröringspunkt var den mer universella känslan av att vara förlorad i något som har makten över mina tankar och känslor, säger Sylvia och berättar att hon kontaktade Rebecka om att sätta upp boken. Svaret kom direkt:

– Absolut inte.

Hon ville inte bli en monolog. Men Sylvia förklarade att hon inte skulle spela personen Rebecka Åhlund, utan som i alla konstformer så ville hon ta det till en annan nivå och göra en tolkning av Rebecka i boken.

– Sen såg jag att Rebecka började följa mig på Instagram och att hon gillade ett av mina inlägg. Var det en öppning? Ville Rebecka ses?

– Ja.

Det visade sig att båda två bodde i samma förort till Stockholm och de stämde träff på ett fik där. Det vände på allt.

– Ja, vi fick en väldigt spontan och omedelbar kontakt.

ETT NEJ VÄNDES till ett ja och Sylvia kontaktade regissören Anna Novovic på Riksteatern som föreslog att Jani Lohikaris skulle dramatisera boken. Han hade precis gjort I kroppen min, en monolog baserad på framlidne Christian Gidlunds bloggtexter.

– Utöver att jag kände att jag hade fått en vän efter att ha läst Rebeckas bok – en vän som är jäkligt rolig, ärlig, cool, men hudlös – så blev jag sugen på att jobba med materialet rent hantverksmässigt. Det finns riktiga utmaningar i hur man gör en monolog rolig att titta på. Så att det inte blir ett föredrag – utan ett stort scenkonstverk. Sen hade jag sett Sylvia i flera produktioner och alltid tyckt att hon är one of a kind, med mycket humor och skicklighet, säger Anna. Alla var nu med på tåget, men hur hanterar

Lika långa, lika många. Originalet Rebecka Åhlund till vänster och pjäsens "jag" i gestalt av Syliva Rauan till höger.

>>> Läs mer om hur kulissen målades på sid 10.

Trion som står bakom årets starkaste monolog.

man ett verk som inte är fiktion, där själva huvudpersonen faktiskt också finns med där i kulissen? Dessutom, med ett ämne som innebär att samma huvudperson blottlägger sig.

– För mig som skådespelare blir det viktigt att se Rebecka i manuset som en karaktär. Jag behöver friheten som skådespelare att låta den här karaktären passera igenom mig, mitt nervsystem och mina erfarenheter och associationer. För en som inte sysslat med teater kanske man tänker sig att jag ska härma hur hon står och går. Men det här är min tolkning och en fiktiv berättelse.

Anna fyller i:

– Vi har ju med ljud och ljus och musik och lyfter allt till en helt annan produkt än en roman. Rebecka reagerade på det i början ”jäklar, ska alla de här människorna vara med och skapa föreställningen?” Som författare jobbar man ju ensam, säger Anna och berättar att Rebecka är med på resan och har kommit med inspel – och justeringar.

– Och det är verkligen inte ovanligt, det är ofta så i början av en repetitionsperiod.

ÄMNESMÄSSIGT berättar både Anna och Sylvia att Jag som var så rolig att dricka vin med skiljer sig mycket från vad som tidigare satts upp på scen om alkohol. Vi har oftare sett en manlig misär som i Svinalängorna eller par som i Vem är rädd för Virginia Woolf och Lång dags färd mot natt. Det är mer

sällan vi hör en kvinnas berättelse – en kvinna som dessutom ser ut att ha allt och där bubblet på nagelsalongen, frisören och yogaklassen är en härlig guldkant tillsammans med de fnittriga väninnorna.

– Hade det här hänt för 20 år sedan hade hon druckit hemma, själv. Men det finns ett feministiskt perspektiv Rebecka pratar om, ett ”va fan får inte jag dricka när alla män får dricka”-perspektiv. Hon är den första som tar upp det här samhällsproblemet, säger Sylvia.

SYLVIA HOPPAS kunna kommunicera på en allmän nivå och att någon i publiken, som också har ett problem av något slag, stort eller litet, känner sig stärkt – att kraften finns inom en själv att ta tag i det.

– Det kan handla om att ta ett samtal med någon, stå upp för sig själv och fejsa det man är fast i.

Anna håller med och fyller i:

– Ja, i och med att man får se hur hon tar tag i sina svårigheter kan man få kraft och inspiration av det och ta tag i egna saker som är tuffa i sitt liv eller hos andra i sin närhet. Man kanske kan ta med sig någon till föreställningen för att öppna upp ett samtal. Men med det sagt, det här är inte en dyr föreläsning av en självhjälpscoach eller en pedagogisk upplysning om alkoholens faror av Socialstyrelsen. Förhoppningsvis blir det en häftig scenkonstupplevelse om ett ämne som berör många.

”Jag

skrev i en lättad utandning”

Rebecka Åhlund, varför skrev du boken Jag som var så rolig att dricka vin med år 2019?

– Jag var så jävla glad över att jag hade lyckats sluta till slut, i flera år försökte jag på egen hand och sedan när det äntligen gick kändes det som att jag fick ett nytt liv, eller att livet liksom började på riktigt. Och så skrev jag, boken är dedikerad ”till dig som nog inte heller är alkoholist” och jag tänkte att kanske ett par, tre andra högfungerande smygalkisar kunde vara intresserade.

Var det självklart att vara så självutlämnande och berätta om dig själv?

– Det var inte som att jag satte mig och skrev och tänkte: nu ska jag vara jävligt självutlämnande. Jag skrev som det var, det gick så snabbt och lätt eftersom jag var så glad över att få vara nykter. Jag skrev i en lättad utandning liksom, det var så fruktansvärt skönt att slippa smussla och ljuga längre.

I perioder har jag känt att jag var alldeles för ärlig och rå. Men det är samtidigt det som fått människor att känna något när de läser, folk har haft nytta av boken när de själva gått in i ett tillfrisknande och det är så mäktigt att det väl är värt att lilla jag känt mig lite hudlös i något skede.

Du var från början motsträvig till att boken skulle bli pjäs?

– Ja, Sylvia Rauan hade läst boken och mailade mig. Först sa jag ”tyvärr, ABSOLUT INTE”, men sedan sansade jag mig och fikade med Sylvia. Och kände på tre sekunder att hon är en underbar människa och att jag litar på henne. Samma med Anna Novovic, jag kände direkt att jag litar på henne, och hon luktar väldigt gott också.

Hur mycket har du varit involverad i processen?

– Inte så mycket, det är Jani Lohikari som gjort ett helt otroligt jobb med manuset. Vissa scener känns som att

han måste ha varit med när det hände, medan andra har jag fått förklara hur en beroendehjärna funkar. En aktiv alkoholist som försöker dölja sitt beroende för omgivningen, det är en rätt skruvad logik som kan vara svår att förstå för den som inte är beroendesjuk.

Hur känns det att se någon annan spela dig?

– Jag vet inte vad jag känner, det är så surrealistiskt. Sylvia är en stjärna och har dessutom en komisk tajming som är vad jag önskar att jag hade när jag försöker vara rolig. Kan man känna typ tacksamhet över att jag får vara med om så märkliga saker i livet?

Vad har varit en utmaning med pjäsen?

– Att liksom återuppleva den där tiden när jag drack, igen, det var så jävla mörkt och ensamt. Och skulden jag känner, och ska känna, över att jag utsatte mina barn för det, för mig själv. Men det är nödvändigt också, att inte glömma det. Det är så lätt att vänja sig vid att inte må piss och vara livrädd för att bli avslöjad hela tiden, jag tror det är viktigt att komma ihåg hur det var, att inte ta något för givet. Och så fick jag klart för mig att kostymören räknade mina tatueringar och studerade hur jag klär mig och sånt, och då blev jag paranoid och försökte prata med överläppen spänd så att hon inte skulle se min guldtand, det var svårt. Men de övergav det sedan, så nu klär sig jaget i pjäsen mycket mer elegant än själva jag någonsin gjort.

Vad har varit roligast?

– Att hänga omkring med alla människor på Riksteatern som är inblandade i det här, de är så jävla kreativa och coola och smarta.

Vad hoppas du att publiken ska få med sig?

– Om de är alkoholister så hoppas jag att de ska känna lite hopp, att det går att sluta. Du är inte ensam. Förändring är möjlig. Och för alla normalisar, kanske kan den sätta igång egna tankar om alkoholens roll i vårt samhälle? Jag vet folk som slutade dricka efter att ha läst boken, trots att de egentligen inte hade alkoholproblem, och arbetsplatser som sett över sina aktiviteter och after works just med tanke på alkoholen, att den inte ska vara så självklar i alla sammanhang.

Doreen Ndagire och Ninna Tersman arbetar tillsammans med föreställningen Shifters.

Även själenmåste översättas

Det bästa utfallet av Doreen Ndagires jobb är att det inte märks. Vi dyker ner i det delikata jobbet med att översätta pjäsen Shifters – en romantisk komedi som gjort stor succé i Londons West End och som får svensk premiär 2026.

TEXT: PETER HAMMARBÄCK FOTO: LINDA DYBECK

Shifters, som sätts upp av Riksteatern i Sverige om ett år, är en speciell teaterpjäs på många sätt. Den är till exempel bara den tredje pjäsen hittills som har satts upp i Londons West End skriven av en svart kvinna. Den har gjort stor succé hos både publik och recensenter. Den har rasifierade karaktärer i alla huvudroller –och den är en romantisk komedi.

Att försöka överföra succén till svenska scener, vilket sker just nu i Riksteaterns regi, är således ingen liten uppgift. De som gör jobbet under vintern är Ninna Tersman, dramaturg, och Doreen Ndagire, översättare.

Shifters är, säger Ninna Tersman, i grunden en vacker historia om kärlek.

– Det är en otroligt välskriven text, alla jag har hört som har sett den blir väldigt tagna. Dialogen är tät och poetisk och så växlar den perspektiv på ett spännande sätt. Den är nästan byggd lite som ett pussel där huvudkaraktärerna möts i början på en begravning. Killens mormor har dött och tjejen, som flyttat till USA där hon försöker slå igenom som konstnär, kommer hem till England igen, säger hon och fortsätter:

– Texten skiftar mellan karaktärernas perspektiv, mellan nuet och tiden när Dre och Des som unga träffades, blev ihop, var ett par och gjorde slut.

När ni nu ska sätta upp den i Sverige: är det mer än språket som behöver ändras?

– Ja, i det här fallet. Sverige har exempelvis inte koloniserat andra länder på

samma sätt som Storbritannien gjort. De invandrargrupper som karaktärerna tillhör i originaluppsättningen är inte så vanliga här. Att växa upp som svart i Sverige är annorlunda än i Storbritannien. Eftersom vi vill få det att kännas som att den utspelar sig här när vi spelar den i Sverige så måste vi jobba med sådana dimensioner.

Varför måste det kännas som Sverige?

– Med Shifters vill vi att det ska kännas nära, autentisk, äkta. Publiken blir lätt mer distanserad när något utspelar sig på en annan plats. Det här är ett skört, intimt kärleksdrama och då blir det starkare om publiken känner närhet till karaktärerna och att historien skulle kunna äga rum här, säger hon.

Under hösten och vintern har arbetet pågått med att hitta skådespelare och att översätta texten.

– Det kommer att vara viktigt att översättningen fungerar, att den lever. Det tror jag verkligen att Doreen kommer att lyckas med. Vi vill att det ska kännas modernt och äkta, säger Ninna Tersman.

DOREEN NDAGIRE är självlärd inom teatern och verksam både som författare och skådespelare, med en bakgrund bland annat i London. Även hon drabbades av Shifters första gången hon läste texten: – Den mötte mig där jag är i livet. Centrala teman är kärlek, försoning och att mötas, både att möta sig själv och att möta den andre. Jag har själv en teori om att allt i livet går i femårscykler, och det är ungefär så i Shifters, de har inte setts på flera år men så möts de igen. Det är en right person wrong time-historia där vi får följa huvudpersonerna från att de är 16 år till 32.

Det här är den andra pjäsen som Doreen Ndagire översätter för Riksteatern. Den första var seven methods of killing kylie jenner, som hade svensk premiär 2022.

– Ofta när jag fått sådana uppdrag har de letat efter någon som inte bara ska översätta själva språket utan gjuta om

Shifters är Doreen

Ndagires andra översättaruppdrag för Riksteatern.

”Dialogen är tät och poetisk och så växlar den perspektiv på ett spännande sätt.”

texten, tolka den, och sätta den i kontext. Nästan ombearbeta den, säger hon. I fallet med Shifters gav Riksteatern några olika översättare i uppgift att översätta ett stycke ur texten för att se hur deras respektive tolkningar blev. Valet föll på Doreen Ndagire.

Det är skillnad på översättning för skärmen och översättning för teatern; i film översätts i princip bara dialogen, och så ordagrant som möjligt. På sin höjd skrivs någon ordvits om för att den skulle bli obegriplig vid direktöversättning.

– När jag jobbar med översättningar för teater är det roligt att få tolka karaktärernas röster. Jag brukar tänka: om de var födda i Sverige, hur skulle de leva då, vilka erfarenheter skulle de ha, och hur skulle

de prata? säger Doreen Ndagire.

Hon minns ett exempel från översättningen av seven methods of killing kylie jenner, där en karaktär i en replik sade att någon var som “the black Ted Bundy”.

– När den karaktären blivit svensk tyckte inte jag att referensen till Ted Bundy fungerade, han används liksom inte när en ung person ska komma på ett snabbt exempel på en känd mördare.

Hon ändrade till “den svarte lasermannen”, en referens som ligger mer top of mind hos svenskar. I slutversionen ändrades det dock tillbaka till “den svarte Ted Bundy”, eftersom lasermannens rasistiskt motiverade våldsdåd hade kunnat leda tanken fel hos publiken. Sådana delikata balansgångar måste hon hela tiden gå i processen med att översätta en text. Ett annat exempel ur samma pjäs var repliken “it smells like crotch in here”, men där det direktöversatta “det luktar skrev här” blev för akademiskt och kändes fel. Karaktären i det här fallet var en universitetsutbildad lesbisk tjej med ursprung från Karibien, som vuxit upp i en förort till London.

Det är viktigt att översättningen ”lever”, säger dramaturg Ninna Tersman.

– Det slutade med att vi valde “fitta”, men jag funderade länge på ord som punani, dick, tiz eller amcuk, just för att det känns mer rimligt att hon skulle säga något sånt, alltså ett lånord, snarare än ett korrekt ord som “skrev” eller “könsorgan”.

– Jag menade att när karaktären var svart britt från aödra London som talar

Shifters, med högprofilerade producenter som Idris Elba, Little Simz och Maya Jama, har fått strålande recensioner i brittisk press.

”Jag tycker ju att något är riktigt väl översatt när man inte hör att det är översatt, förstår du? Om man hör att det är översatt är det dåligt gjort.”

”roadman lit ”, som manusförfattaren kallar sociolekten, så funkade det med ett ord som “skrev”. Nu när karaktären var ett barn till en svart invandrare från förorten blev det inte lika självklart, säger hon.

HON MENAR ATT det beror på att svarta invandrare i Sverige inte kommer från svensktalande länder vilket gör att de förhåller sig till språket annorlunda. Det är andra processer som har format de sociolekter som vuxit fram i Stockholm kontra London.

– Svenskan är något vi som barn till invandrare delar med varandra, inte med

våra föräldrar. Så det förekommer ofta bland de som talar ”förortssvenskan” att man hellre lånar “utifrån” än “uppifrån”. Man säger något enklare eller något utländskt, i stället för något som kan låta ”för svenskt”.

För att sammanfatta hennes uppdrag:

– Det jag egentligen är ute efter är att väcka samma effekt på skådespelarna och publiken som repliken gör på originalspråk, det är inte att orden ska vara exakt samma, säger hon.

Vad får inte försvinna från originalet när du översätter en pjäs?

– Bra fråga, det där är svårt. Förutom

det uppenbara, alltså handlingen, så antar jag att det är själen. Karaktärernas själ och deras humor. När jag läste Shifters tyckte jag att jag kände de här människorna, jag förstår dem. Det försöker jag ta in i översättningen nu, de ska vara samma karaktärer, bara på en annan plats.

En fråga får Doreen Ndagire att skratta. Det är när Scenen frågar om det inte är otacksamt att jobba som översättare, ett yrke som sällan kreddas i recensioner eller på affischer. Även om hon är en central del i att ta Shifters till Sverige kommer hon inte att få gå upp på scenen i Umeå eller Visby och ta emot publikens applåder.

– Haha, ja så är det kanske. Jag tycker ju att något är riktigt väl översatt när man inte hör att det är översatt, förstår du? Om man hör att det är översatt är det dåligt gjort.

Shifters har gjort stor succé i London med två utsålda spelperioder. Den får svensk premiär våren 2026.

Urkrafter i förening

Fotstamp är en viktig del i Baden Hitchcocks koreografi.

I samarbete med Riksteatern driver det samiska kulturcentret Aejlies residenset Jårrh! för rörelse och koreografi med urfolkskonstnärer. I somras kom den första deltagaren Baden Hitchcock för ett kulturellt möte, utbyte och inspiration.

TEXT: HENRIK EMILSON

Det kan låta självklart, men ändå märkligt. För även om dansaren och koreografen Baden Hitchcock bokstavligen reste från andra sidan jordklotet till Tärnaby i Lappland – så kände han igen sig.

Baden är ursprungskonstnär med rötter i centrala och västra Papua Nya Guinea och i Torres Strait Islands i Australiens norra del. Sommaren 2024 tillbringade han fyra veckor i det samiska kulturcentret Aejlies och dess residens för rörelse och koreografi, döpt till Jårrh! En lång resa i avstånd, men kortare inombords i igenkänning och ett slags släktskap.

Oskar Östergren Njajta är verksamhetschef på Aejlies och förklarar att själva grunden för residenset är just att rikta sig till urfolkskonstnärer.

– Initiativet till residenset kommer från Riksteaterns verksamhetsutvecklare Tina ErikssonFredriksson som kontaktade oss för några år sedan. Genom att låta urfolkskonstnärer komma hit och bo och vara i en samisk miljö uppstår ett möte som kan berika både oss, den besökande och koreografi och dans i stort, förklarar Oskar bakgrunden till Jårrh!

OSKARS EGEN bakgrund är inom filmbranschen, men han brukar presentera sig som berättare –även på Aejlies är det kärnan. – Vi brukar säga att våra samiska kunskaper sitter i våra berättelser, i den muntliga traditionen. Att skriva på samiska är en ny företeelse. Berättandet är helt centralt och det är min analys till varför många samiska konstnärer är så mångsidiga. Det kändes inte främmande att Aejlies skulle jobba med koreografi och scenkonst – det är bara ytterligare en form av berättande.

Det viktiga för kulturcentret Aejlies och Riksteatern var inte vilken konstform residenset skulle arbeta inom. Det viktiga var vilka det skulle vända sig till: urfolkskonstnärer – och att skapa en känsla av trygghet.

– Vi är en samisk kulturinstitution, vi har samer i ledning och styrning. Kommer du som urfolk till Sapmi så är du bland vänner, det är den grundläggande trygghetsfaktorn vi försöker skapa och

åstadkomma. Vi gjorde en förstudie kring hur ett residens skulle kunna se ut och en annan nyckel utöver tryggheten är att vi hellre ville fokusera smalt och djupt, än att vara breda. Säger man att det är ett urfolksresidens för rörelse och koreografi, ja då är du ganska smal redan där, skrattar Oskar. Han berättar att de fick in ansökningar från hela världen, Nordamerika, Nya Zeeland, Afrika, några i Europa – och så Australien. Oskar förklarar att Baden Hitchcock verkligen har sitt ursprung i den totala motsatsen till Tärnaby. Hans familj kommer från en kultur som har djupa band till havs- och ökulturen.

– Där är det inte ovanligt att se krokodiler och ormar, vilket ju verkligen är jättespännande, det farligaste vi har här i fjällen är ju myggen… Dansaren och koreografen Baden var på ett utbytesprogram för urfolk mellan Australien och Taiwan när han fick höra talas om det nya residenset av en av de australiska deltagarna, som tidigare varit i Sapmi på ett samiskt kulturutbyte. Han ansökte direkt.

– Jag tycker att det är väldigt viktigt, speciellt i dessa dagar, att urfolk kommer samman och lär sig av varandra. Att vi lär oss hur vi hanterat livet under ett kolonialt styre, hur vi överlevt och hur vi behöver återupplivas, beroende på hur mycket vi har förlorat, säger Baden.

Oskar Östergren Njajta är verksamhetschef på det samiska kulturcentret Aejlies.

Han visste inte mycket om samerna utöver att de är renskötare. – Jag hoppades på att träffa många ur folkgruppen – och att få se en ren – och allt överträffade mina förhoppningar.

MEN TROTS GEOGRAFISKA skillnader, så var likheterna slående mellan urfolken. Den respekt och den vördnad som samerna visade för marken och traditionerna och berättelserna som förts vidare genom generationer klingade väl med de berättelser och seder som förts vidare i Baden Hitchcocks egen familj. Han reflekterade också över likheten att Tärnaby ligger så nära den norska gränsen, vilket på många sätt påminner om hur gränslinjen är dragen mellan Torres Straits och Papua Nya Guineas fastland. Koloniala gränser har haft en stor påverkan på folken som levt på samma plats i tusentals år. Att de på grund av en linje på en karta får helt olika rättigheter och möjligheter beroende på vilken sida av gränsen de hamnar och hur det i värsta fall kan skapa laterala motsättningar och till och med våld. Något annat Baden uppmärksammade var hur de lokala samerna protesterade mot ett dammbygge genom att använda trummor och jojk. Vilket visar den viktiga och vitala roll ursprungskonstnärer har globalt, inte bara för att föra vidare traditioner, konst och kunskap, utan också i en roll som aktivister.

Ett residens innebär ofta en möjlighet för deltaga-

Jårrh!

Residenset är ett samarbete mellan det samiska kulturcentret Aejlies och Riksteatern och erbjuder möjligheten att utforska rörelse och koreografi i hjärtat av det samiska kulturella landskapet, med plats i Tärnaby. Genom att bjuda in konstnärer från olika kulturer och bakgrund hoppas man på en öppen dialog och ett utbyte som ska gagna konstnären, publiken och de lokala riksteaterföreningar som är inblandade i residenset.

– Med starkt stöd i vår kongress är Riksteatern engagerad i att förbättra möjligheterna för konstutövning av och för det samiska folket. Tillsammans med Aejlies kan vi skapa genuina och berikande möten mellan personer från olika delar av världen. Det skapar ett värde för alla deltagare och möjliggör en spännande utveckling av koreografin som konstform, säger Tina Eriksson-Fredriksson, verksamhetsutvecklare dans på Riksteatern.

ren att få tid till ett projekt och möjlighet till inspiration från platsen, folket och kulturen hen vistas i. Baden har utforskat så kallad ”indigenous futurism” om hur tid och plats kan skifta kulturellt.

– Hur ändras tiden under ett framförande eller en ceremoni när du sjunger och dansar? Något vi ofta gör samtidigt – och hur kan jag utforska det fenomenet med min kropp? säger Baden.

UNDER SIN VISTELSE fördjupade han konceptet bland annat genom att spela in ljud från olika traditionella kroppsslagverk och fotstamp och i datorn väva ihop och loopa det med ljud från platsen, som vatten och vind, och skapa en framväxande ljudmatta i realtid. I slutet av sitt residens gjorde han ett framträdande för den lokala publiken.

– Jag tror inte att de hade sett något liknande innan, men jag tror ändå att de kunde relatera till rytmerna och stampandet i marken och den starka relation vi har till mark och jord. Jag kommer ihåg att en av de samiska åldermännen sa ”det var annorlunda, men väldigt intressant. Jag gillade det, jag skulle se det igen…” säger Baden som har fortsatt att utveckla konceptet. Han har också fått ett nytt band och en ny plats att förhålla sig till i sin konst.

– Jag är övertygad om att jag kommer tillbaka till Tärnaby, jag vill så gärna träffa alla igen. Och jag vill uppträda där igen.

Omvänt är Oskar lika nöjd med deras första sommar med deltagarna, både Baden Hitchcock och koreografen Tanja Andersson från Umeå, mötena och utbytet.

– Den samiska närmiljön är ganska van att ta emot folk av olika slag och behöva berätta och förklara. Men när det kommer personer som tillhör ett annat urfolk, då blir det ju intressant för oss också, då blir det ett utbyte. Det är en del av hela idén med residenset att vi får en injektion av en jättespännande urfolksperson som också kan ge oss energi, säger Oskar och berättar att de på Aejlies redan planerar för nästa omgång av residenset.

Jårrh! studio i Tärnaby i Lappland, med utsikt över sjön Geavhta.

STORSLAGET MUSIKDRAMA OM FÖRBJUDNA BEGÄR, AVUND OCH MAKT

PER ANDERSSON PHILIP ZANDÉN SIMON REITHNER

Av

Peter Shaffer

Regi

Sunil

Munshi

Vår förening Umeå teaterförening – en del av Riksteatern

Störst i Sverige

140 föreställningar och 30 000 sålda biljetter per år. Och över 2 000 medlemmar. Sveriges största riksteaterförening finns i Umeå och firade nyligen sitt 90-årsjubileum med en stor fest.

TEXT: MARTIN ENGQVIST FOTO: HENKE OLOFSSON

Anders Å̊lander, Frida Selander, Per Melander och Eva Maaherra Lövheim under 90årsfirandet.

NÄR ETT NYTT nummer av Rajden landat i brevlådor och lagts ut i butiker, bibliotek och vårdcentraler i Umeå med omnejd kastar sig kulturlystna umebor över tidningen. Rajden kommer två gånger per år i en upplaga av 15 000 exemplar och är programtidningen för Umeå Teaterförening – en del av Riksteatern, men också en guide till stadens övriga kulturliv.

– Det är i Rajden vi presenterar säsongens föreställningar först, och våra medlemmar har förköpsrätt på biljetterna under en period innan vi släpper dem till allmänheten, säger Anders Ålander, chef på Umeå Teaterförening – en del av Riksteatern. Och det är ett digert smörgåsbord av scenkonst som dukas upp. Ungefär 140 föreställningar och 30 000 sålda biljetter per år brukar det bli. Bredden är stor – teater, dans, musik, nycirkus och mycket mer erbjuds på föreningens scener. Ja, scener i pluralis. Riksteaterföreningen som grundades 1934 är Sveriges största och disponerar tre scener i Umeå Folkets hus, plus ytterligare några på andra håll i staden.

Frida Selander i nostalgiska Det börjar i dig.

En vanlig dag på jobbet för cirkusartisten David Eriksson.

Emelie Boman till höger gästade också 90-årsjubileet med sin föreställning Bubblan.

Hur kommer det sig att föreningen blivit så stor?

– Det sträcker sig tillbaka till mitten av 80-talet när Umeås nya Folkets hus var klart. I kommunen resonerades det om att starta en stadsteater, men man beslöt sig för att satsa på att utveckla samarbete med riksteaterföreningen i stället, och med ett idogt arbete av alla som verkat i föreningen har det rullat på och vuxit, förklarar Anders Ålander och fortsätter:

– Vi har ett ekonomiskt stöd från kommunen och ett fritt mandat att skapa. Vi jobbar med tillit, och det känns bra.

Hur planerar ni er repertoar?

– Vi lägger en grund av riksteaterproduktioner.

Publiken, är ni med!?

Ove Häggström och Madelaine Gustafsson Sjölin ger sitt bifall.

Utöver det försöker vi hitta det bästa från hela landet i form av gästspel och fyller på med föreställningar vi tycker är sevärda och viktiga. Sedan adderar vi med några nycirkusföreställning, någon musikföreställning, något nytt relativt okänt, vi blandar friskt.

Att riksteaterföreningen i Umeå är så stor märks också på att man har fyra fast anställda medarbetare. Anders Ålander och hans kollegor har ett nära samarbete med föreningens styrelse.

– Vi har en tydlig och öppen dialog, det är en rätt smärtfri samverkan. Arbetet måste ske rationellt med tanke på den volym vi har i antal föreställningar, säger han.

En av föreningens stora styrkor är alla samarbeten, förklarar Anders och nämner folkmusikfestivalen Umefolk, litteraturfestivalen Littfest, stadens

I vimlet på 90-årsfesten

Christine Hanell, Holmsund:

– Jubileumsfesten var fantastisk – och jag fick applåder! Jag har varit medlem i riksteaterföreningen i 60 år, längre än någon annan, och var stolt när de bad mig resa mig upp under middagen.

fria teatergrupper, studieförbunden och inte minst komunens skolor.

– Vi driver ett stort gymnasieprojekt sedan 2023 som har fått ett väldigt starkt gensvar. Under de första 18 månaderna kom 4 000 elever och såg någon föreställning. Teaterbesöken kan vara kopplade till undervisningen eller ”bara” en kulturupplevelse. Det är i grunden ett demokrati- och jämställdhetsprojekt.

Viljan att nå en yngre publik delar gänget i Umeå med andra riksteaterföreningar, och gymnasieprojektet har verkligen gett resultat. 2023 var 17,5 procent av publiken ungdomar, ungefär en fördubbling jämfört med tidigare år.

Vilka var höjdpunkterna 2024, vid sidan av 90-årsjubileet?

– 2024 var ett jättebra år, säger Anders Ålander. Vi hade till exempel turnépremiären för Monstrets tid med tre fjärdedelar av humorgruppen Klungan. Riksteaterföreställningen Vajlett och Rut var jättefin. Och vi hade flera lyckade gästspel. Strindbergs Intima Teaters uppsättning av Dödsdansen med Gunilla Nyroos och Marie Göranzon var makalös. För att nämna några.

Vad ser du fram emot under 2025?

– När det gäller innehållet jobbar vi på med en bred repertoar. Vi hoppas kunna arbeta vidare med nästa steg i vår utveckling för att nå den yngre publiken.

Anders Ålander återkommer till styrkan i alla samarbeten föreningen har och som man vill fortsätta utveckla:

– Vi är bra på det i Umeå, att dra varandra. Ju fler möten vi lyckas skapa, vi och våra partners, desto fler möten skapar vi även konstnärligt, och desto fler intryck kommer publiken att få.

Kjell-Erik Jönsson, Umeå:

– Jag brukar gå på fyra–fem arrangemang per termin. Mest blir det olika musik- och berättarföreställningar som Thomas Anderssons lunchföreställning När Vår Herre gjorde Bygdsiljum, den tyckte jag mycket om.

Ylva Pettersson, Umeå:

– Jag har varit medlem sedan jag flyttade till Umeå för ungefär tio år sedan. En föreställning jag minns särskilt var Selmas samlade vrede med Görel Crona som Selma Lagerlöf för några år sedan, otroligt bra.

Det sanna, det goda och det vackra

Alla goda ting är tre – treenigheten, gruppen Triad, trippelnöten – och det tycks teaterkritiker Liv Landell Major också mena i sin trehövdade spaning.

Det sanna

Jag intervjuade henne för länge sedan, Suzanne Osten. Det var över på fem minuter, men det var fantastiskt. Lika tomt är att hon är borta. Det gläder mig att hon fanns kvar på jorden i våras, när Bröderna Mozart sattes upp i regi av Frida Röhl på Folkteatern. Jag älskade filmen 1986, på ett lätt förvirrat sätt. Humorn, musiken, tempot och skildringen av människans anspråksfulla futtighet gjorde den till en av mina tätaste och dramatiska upplevelser som mycket ung. Den nya scenversionen här i Göteborg blev inte lika stark, men icke desto mindre en värdig och härlig bearbetning som förhoppningsvis får liv på fler scener framöver.

Suzanne Osten formulerade smärta med absolut gehör, och var samtidigt fullständigt neutral i skildringar av det ”onormala”. No drama. Jag tänker ofta på Flickan, mamman och demonerna, och undrar hur en sargad människa egentligen ska göra för att inte bli besatt av det förgångna. Hur hon i stället ska lyckas hämta kraft och visdom ur det.

Det goda

Ja, hur tar sig ett barn igenom en svår uppväxt, och blir en sammanhållande kraft för sin omvärld? Anton Tjechov visste också, ett sekel tidigare. Trots en barndom präglad av våld och misär hade han en osedvanlig agens och en säregen förmåga till empati. Han gjorde avtryck i sin samtid med sin geniala iakttagelseförmåga. Det är ingen slump att Tjechovs pjäser spelas alltjämt, som här i Göteborg i detta nu. För ingen fångar den mänskliga naturen mer exakt, ingen bygger fylligare karaktärer och ingen lyckas bättre förmänskliga de ynkligaste existenser. Regissör Anna Takanens Onkel Vanja, också på Folkteatern, kan sammanfattas som tre tidlösa timmar ur riktiga livet med en stjärnspäckad ensemble i högform. Inte en tråkig sekund.

Det vackra

Jag har ett återkommande gräl med en närstående som menar att skönhet bara ligger i betraktarens öga. Hen håller inte med om att saker de facto blir vackra när unicitet, excellens och estetik förenas. I min värld uppstår det sköna till exempel när en koreograf har en klar vision som hon låter en riktigt skolad ensemble arbeta igenom.

Som Sharon Eyal och hennes dubbla bombnedslag i Sverige den gångna hösten. Hennes egna, supertajta ensemble briljerade med Into the Hairy på Dansens Hus och Göteborgsoperans världskända kompani spikade urpremiären av IMA. Eyal har ett mycket tydligt, helt eget språk och bygger tillsammans med sina extremt skickliga dansare upp ett universum av skönhet i djup bemärkelse.

Ett annat exempel på en klar och egen vision genomförd med gedigen yrkesskicklighet är Amir Chamdins Gustavia med neoklassisk koreografi av Pär Isberg. Under hösten har den uttolkats på Kungliga operan, av en gedigen balett med stjärnan Guillaume Diop i huvudrollen. Att sätta nytt ljus på ett undanskymt historiskt människoöde genom den klassiska baletten är kort sagt ett strålande och obestridligt vackert koncept.

Liv Landell

Major

Gör: Dans- och teaterkritiker för Aftonbladet

Bor: Göteborg

Ser fram emot i vår: Aurore Fattiers Hedda på Göteborg Stadsteater. Härligt med franska!

Gustavia

Onkel Vanja

Bröderna Mozart

ELLIKA HENRIKSSON

Förmåner i hela landet

Ditt medlemskort Scenpass Sverige innebär mängder av förmåner hos flera samarbetspartners!

Hela landet

Folkets Hus och Parker, 10 % rabatt på ordinarie pris för Live på bio-evenemang men ej vid Metropolitanoperans föreställningar

Scandic Hotels, 10 % rabatt vid övernattning i Sverige. Rabatten dras av vid bokningstillfället genom att du anger ID-numret

D000037870

Blekinge

Regionteatern Blekinge Kronoberg, 35 kr rabatt på ordinarie pris

Dalarna

Dalateatern, 25% rabatt på ordinarie pris till scenpassinnehavare. Gäller inte gästspel eller särskilda erbjudanden

Gävleborg

Skottes Musikteater, 25 % rabatt på ordinarie pris till scenpassinnehavare

Halland

Rum för dans, 30 kr rabatt

Teater Halland, 20% rabatt (gäller ej gästspel)

Jönköpings län

Smålands Musik och Teater (SMOT), 20 % rabatt. Gäller inte gästspel eller särskilda erbjudanden

Teateri, 25 % rabatt

Kalmar län

Byteatern Kalmar Länsteater, 20 % rabatt på ordinarie pris

Kronoberg

Regionteatern Blekinge Kronoberg, 35 kr rabatt på ordinarie pris

Skåne

Expressteatern, 25 % rabatt

Helsingborgs stadsteater, 150 kr rabatt på Storan och 100 kr rabatt på Lillan

Malmö Opera, 15 % rabatt

Malmö Stadsteater, 15 % rabatt

Månteatern, 20 % rabatt

Skånes Dansteater, 15 % rabatt

Teater Sagohuset, 25 % rabatt

Stockholms län

Dansens Hus, 10 % rabatt

Dockteatern Tittut, 25 % rabatt

Dramaten, 10 % rabatt

Folkoperan, 25 % rabatt på Folkoperans egna föreställningar, ej gästspel

Improvisationsstudion i Stockholm, 20% rabatt på föreställningar, 10% på kurser

Kulturhuset Stadsteatern, 10 % rabatt (gäller ej gästspel och Soppteatern)

Kungliga Operan, 35 % rabatt på föreställningsdagen, ej gästspel och premiärer

Mittiprickteatern, 25 % rabatt

Moment:teater, 25 % rabatt

Pantomimteatern, 25 % rabatt

Playhouse Teater, 295 kr i stället för ordinarie pris 395 kr Pygméteatern, 25% rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställningar

Scenkonstmuséet, 40 kr rabatt på ordinarie biljettpris

Teater Galeasen, 15 % rabatt

Teater Giljotin, 25 % rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställ ningar

Teater Sláva, Huddinge, 25 % rabatt

Teater Tre, 25 % rabatt

Teater Tribunalen, 25 % rabatt

Turteatern, 25 % rabatt på ordinarie pris, gällande egenproducerade föreställningar

Unga Klara, 20 % rabatt på egna föreställningar till ordinarie pris, ej lördag och söndag Ö2 Scenkonst, 25 % rabatt på ordinarie pris, gäller för egenproducerade föreställningar

Uppsala län

Uppsala stadsteater, 20 % rabatt

Västmanland

Västmanlands Teater, seniorrabatt på ordinarie pris med Scenpasset

Västerbotten

Norrlandsoperan, 10% rabatt på egna produktioner/föreställningar.

(Rabatten gäller för en biljett per kort och föreställning, ej familjeföreställningar och gästspel)

Profilteatern, 25% rabatt

Skuggteatern, 20% rabatt

Västerbottensteatern 50 kr rabatt på egna produktioner. Ögonblicksteatern, 20% rabatt (Gäller endast Ögonblicksteaterns offentliga föreställningar med biljettförsäljning och ej skolföreställningar, gästspel eller övriga publika arrangemang i Ögonblicksteaterns lokaler)

Västra Götaland

ADAS teater, Göteborg, 25 % rabatt

Backa Teater, 20% på alla föreställningar (ej gästspel)

Borås Stadsteater, 20% rabatt på ordinarie pris. Gäller ordinarie föreställningar (ej gästspel, lunchteater, specialarrangemang)

Cinnober Teater, Göteborg, 25 % rabatt

Folkteatern Göteborg, 25 % rabatt

Göteborgs Stadsteater, 20% på alla föreställningar (utom gästspel)

GöteborgsOperan, 10 % rabatt på ordinarie pris – ej musikteater

Masthuggsteatern, 25 % rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställningar

Vara Konserthus, 20 % rabatt på ordinarie pris för alla föreställningar som Vara Riksteaterförening är medarrangör till Örebro län

Teater Hallsberg, 45 kr rabatt med scenpasskort. Ett kort/biljett

Teater Nolby, 30 kr rabatt på ordinarie pris Östergötland

Alvastra krönikespel, 30 kr rabatt Shakespearefabriken i Vadstena, 50 kr rabatt

Vadstena-Akademien, 10 % rabatt

Östgötateatern, 25 % rabatt på föreställningar ons-, tors-, och söndag

RABATT PÅ LÄSNING

Förutom att du som medlem i Riksteatern får Scenen, får du även rabatt på Teatertidningen: 75 kr rabatt på helårsprenumeration (5 nr), och 65 kr rabatt på digital prenumeration. (Ordinarie pris är 300 kr för helårsprenumeration, och 250 kr för digital prenumeration.) För länk till beställning se förmånslistan på riksteatern.se/medlem

KOLLA IN!

Missa inga förmåner, allt finns tillgängligt och uppdaterat direkt i din mobil!

ANTON_HÖJER

PÅ BILDEN SER NI EN SCEN FRÅN EN OPERETT PÅ FOLKOPERAN SOM OSTEN REGISSERADE. OPERETTENS NAMN OCH KOMPOSITÖRENS EFTERNAMN, TACK!

BETALAR FÖR SPÄNNING

GÖR VÄL STJÄRNA I PARADROLL

ZILLIACUS PÅ SCEN

LOCKAR SPELSUGNA

IMPORTERADE AVTALET

PLÅGAR VANDRARE

SUZANNE OSTEN LÄMNADE OSS

TYVÄRR ALLDELES FÖR TIDIGT HÖSTEN

2024. HÄR SÖKER VI NAMNET PÅ

DEN TEATERVERKSAMHET SOM SUZANNE OSTEN STARTADE 1975

BÖRJAR SKAPANDE MED

KAN FILMER VARA

EN SÅN BANDIT VAR EJ FAGIN

SUSAR DET I I BOKEN

LIGGER I BÖR DANSARE HA STABILT

GÖRA RENT HUS

EN CARLSSON PÅ STADSTEATERN

FÖRFOGADE ÖVER

GÖR PAULA HOFFMAN FRÖLING PÅ BILDEN

HAR VÄL EJ TRÄTULPAN KAN LOTTA PRECISERA

GJORDE GARGANTUA MYCKET

INLEDER ALLTID SCENERIET

RACKARTYG

POTATISMATEN

HAR HONDJÄVUL I FILM SKOPOR

ÄR GIFTA FRÅN MOLIÉRES ARGAN

DRAR SITT STRÅ RINGA EN NYPA KAN FÅS PÅ DRAMATEN

FLYGANDE HOLLÄNDAREN STARKA

FINNS GULAN SAGOTANT

DANSAR VISSA PÅ HANDELSPLATS

BLIR FLASKA? FÖRE NÅD

SÖRJA NÅR KANSKE EJ ALLA

MUSERS TAL ÄR INHYST

SYNS DÅ HAND KNYTS

SNURRAS PÅ GRILL MÄKTA

DEN MINDRE GRUPPEN PETRÉN

RÖRA HÖRDE EJ HÄSTEN I TROJA

GER GENGÅNGARE VAR SVEJK

RITPLATS ÄR EN BUFFEL

JÄRNVÄGSUNDERLAG ETT FETT BLIR RÄTT HÄR MEN

SKOLJUD GÖR SOM TEATERPUBLIK

FÖREBILD DEN ÄR SEDELÄRAN

DET VAR YORICKS I HAMLET AVVIKA

DREV ORIENTEXPRESSEN

Äntligen! Det är många som har undrat och vi har hörsammat, här kommer Scenens första korsord. Vässa pennan, gnugga geniknölarna, omfamna ordlekarna och så kör vi. En av landets bästa korsordmakare, Bertil Blues Johansson, har satt ihop en ordfläta med flera referenser till scenkonsten. Klarar du dem? Priser? Nej, här är det endast äran som gäller.

TROSARTIKEL

GÖR KÖRKARLEN FAKTA

ARMÉ ÄR MATS EK TILL MALIN DRA DEN BOKSTAVEN ÄR S BESEGRA MISSADE TÅGET? ÖPPNADE NÄBBEN

Ordet är:

KAN TEATER SKRIVAS FÖR SLÅ NÄS SES JAGO ANDRA

HEM THALIAPRISET RAP-DR ROADE I RADIO

BLIR Ä IHOP RESPEKT

RÅTTFÄLLAN I LONDON I

VARA ALTER

Samhällskomedi om idealism, makt och demokrati

Klaustrofobisk klassiker om flickskap, makt och längtan En fullkomlig galning i ett

Bränder

Poetisk thriller om kärlek och blodsband

Premiär 28 februari på Studion

AV Wajdi Mouawad REGI Natalie Ringler

Premiär 28 mars på Stora Scen

AV Federico Garcia Lorca REGI Nora Nilsson

Premiär 12 februari på Lilla Scen

AV Alfred Jarry REGI Malin Stenberg

Premiär 15 februari på Stora Scen

FRITT EFTER Henrik Ibsen REGI Viktor Tjerneld

Bäst i häst

DÖDEN

Jag som var så rolig att dricka vin med

Eldfesten

Alla orden inuti

Idris & Esra

Nattjägare

Pueblo

Kusinerna

Dear Winnie,

Spöket på Canterville

Lång dags färd mot natt

Herr Klex akademi

Extas

Riksteatern vår 2025

Foto: Reyer Boxem, Marcus Hagman, Danish Saroee, Micke Sandström, Pompe Hedengren, Windh & co, Klara G, Markus Gårder, Anna Huerta, Senay Behre, Mats Bäcker.

Illustrationer: Johanna Kalin, Mattias Broberg