Scenen #2 -24

EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR #2 2024

Den långa flytten

Digitala nyheter i medlemskapet!

60 år i barn och ungas tjänst

ALLTID PÅ VÄG

SIRI HAMARI är uppvuxen på en cirkus, nu berättar hon sin fantastiska historia.

Fyll livet med drama

Med Teaterkortet ser du fyra föreställningar (eller fler!) och får 25 % rabatt på biljettpriset.

För mer information: stadsteatern.goteborg.se/teaterkortet eller kontakta vår biljettkassa på plats eller på 031-708 71 00.

Innehåll 2/24

6 Ingång: Nytt om teater, dans och cirkus.

10 Ingen dans på rosor – går Danssverige på knäna?

16 Siri Hamari är uppvuxen på cirkus och står stadigt på slak lina.

22 I kulissen: Scenkonstutvecklare Anna Hemström

25 Klassikern: Lång dags färd mot natt

27 Våra vänner: Frida Hallgren

28 Riksteatern firar 60 år av att producera scenkonst för barn och unga

32 Var går gränsen för vad som kan kallas scenkonst? Vid blod, djurkadaver, sex, religion?

36 En flyttpizza i Jordbro – Riksteatern har flyttat in i ett nytt lager.

38 Två generationer iranska teaterkollegor repeterar just nu inför en turné med Riksteatern.

43 Tre spaningar: Anna Håkansson

44 Vår förening: Riksteatern Växjö

46 Nytt digitalt! – Medlemskapet får nya möjligheter

48 Medlem i Riksteatern – missa inte dina förmåner!

Folkets kraft!

HÖSTEN ÄR DET verkliga nyåret för mig, liksom för många andra scenkonstälskare. Sommaren har förhoppningsvis gett plats åt lek och vila, vi kanske har reflekterat och omvärderat delar av vårt liv och behöver göra förändring. Med hösten går många tillbaka till skola eller arbete och tempot i samhället dras upp, Riksdagen öppnar och framförallt drar scenkonstsäsongen i gång för fullt. Sommarens utomhusscener och festivaler runtom i landet övergår till en annan typ av repertoar och ett mycket större utbud av dans, musik, cirkus, teater, performance – kalla det vad du vill!

Publikens upplevelse och mötet med konsten står i centrum och det ska finnas möjlighet att möta scenkonst oavsett var du bor. För att möjliggöra det engagerar sig många olika människor, för att scenkonsten ska finnas för alla.

I DET HÄR numret möter ni några av oss; scenkonstutvecklaren, skådespelaren, kritikern, arrangören, cirkusartisten. Riksteatern och hundratals andra producenter skapar den scenkonst som de lokala arrangörerna presenterar för publiken.

En grundförutsättning för allt detta, som jag tycker det pratas alldeles för lite om, är det ideella arbetet och engagemanget. De offentliga investeringarna i kultur dras ner på många håll i landet, eller ligger still trots inflation och ökade kostnader. Ett exempel på det kan ni läsa om i detta nummer – i artikeln med rubriken ”Dansen håller ställningen”.

I många sammanhang diskuteras nu hur vi ska skapa nya samarbeten och få resurser som kompletterar de offentliga investeringarna; sponsring, filantropi, fonder, donationer och nya affärsmodeller. Det jag skulle vilja belysa tydligare är alla de ideella arbetstimmar som satsas inom kulturen och det enorma värde det har. Den offentliga politiken skulle inte vara

”Det jag skulle vilja belysa tydligare är alla de ideella arbetstimmar som satsas inom kulturen och det enorma värde det har.”

möjlig att genomföra utan denna insats, och det glöms alltför ofta bort i debatten om privat finansiering av kulturen.

DET ÄR DET jag menar med folkets kraft: kraften att själv välja, styra och påverka kulturutbudet och möjligheterna på den egna orten. Civilsamhället är initiativrikt och starkt och jag är så glad att vara en del av folkrörelsen Riksteatern!

Vi får också i det här numret av Scenen

exempel på föreställningar som klassikern Lång dags färd mot natt och Dokumentären, liksom vad som är särskilt med scenkonst för en ung publik. Vi får också läsa mer om hur medlemskapet i Riksteatern fungerar och reflektera över om det finns några gränser för hur upprörande konst egentligen får vara. God läsning!

Susanna Dahlberg, vd Riksteatern

Produktion: Spoon. Redaktörer: Martin Engqvist, Henrik Emilson, Miranda Sigander. Art Director: Erik Westin. Tryck: Stibo. Ansvarig utgivare: Susanna Dahlberg. Redaktionsråd: Susanna Dahlberg, Anna Flensburg, Joacim Gustafson, Cecilia Suhaid Gustafsson, Marie Höglund, Peter Köhler, Jasmine Ålander Nygren, Christine Lagerström, Rebecka Melin, Anna Novovic, Ulf Thörn. Foto omslag: Samuel Unéus. Scenen skickas hem till Riksteaterns närmare 40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig: scenen@riksteatern.se eller Riksteatern, 145 83 Norsborg.

Ingång Nytt om scenkonst

Anders T Olsson i enmansföreställningen

Kulturbärarna.

Har du också undrat vad de gör på banken efter klockan tre eller hur skådespelare värmer upp inför en repetition? Malmö Stadsteater kan åtminstone ge svar på det sistnämnda: Teaterdisco!

Under en halvtimme guidar husregissör Hedvig Claesson dig genom discodans med avslutande avslappning och stretchning. Hon inleder alltid sina repetitioner med att dansa tillsammans med skådespelarna och de andra som arbetar i teamet. Det är ett utmärkt sätt att lära känna varandra och fylla på med energi. Teaterdisco är gratis, en halvtimme och genomförs på lunchen. Är du i Malmö har du alltså inga ursäkter för att missa detta tillfälle.

Gratis teaterdisco på lunchen i Malmö.

Succéföreställning på turné

Ridån har gått upp och publiken sitter hänförd i salongen. Men ute i teaterns garderob pågår en helt annan föreställning. Där står en garderobiär som fördriver tiden med att sy i lösa knappar i inlämnade jackor och svara i kvarglömda mobiltelefoner. Där hänger också en hel folksamling av kulturbärare, som kommer till liv i Anders T Olssons enmansföreställning Kulturbärarna. Vi möter bland annat den osynlige statisten, den nitiske autografjägaren, läkaren i salongen och skådespelaren som spelar björn på Skansen. Anders T Olsson tillhör Dramatens fasta ensemble och har tidigare hyllats för föreställningen Sufflören, där han också stod ensam på scen. Med den nu aktuella Kulturbärarna har han gjort succé både på Oscarsteatern och Dramaten i Stockholm. I höst är det dags för turné med Riksteatern. Turnéprogrammet hittar du på riksteatern.se.

TYCK TILL OM SCENEN! Vi vill veta vad du tycker om medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor. Mejla till redaktionen på: scenen@riksteatern.se

DET GÅR NOG ÖVER SKA DU SE

When the bleeding stops kan ses runt om i landet i oktober och november.

Hur är det att gå in i klimakteriet? Ämnet utforskas i Riksteaterns Är det hett här? av och med Anna Hultin och i den isländska dansaren och koreografen Lovísa Ósk Gunnarsdóttirs When the bleeding stops, som går på turné under oktober och november. Med utgångspunkt i flera kvinnors berättelser om klimakteriet skapar den senare en rolig och varm gestaltning av övergångsåldern som är en hyllning till kroppen och dess åldrande. Det utlovas humörsvängningar, vallningar, svettningar och torra slemhinnor. Både Hultin och Gunnarsdóttir vill med föreställningarna lyfta de ibland skamfyllda känslorna och tystnaden som råder kring något som ändå hälften av oss alla upplever.

SAMISK MAGI

Vad ska vi ta med oss när vi flyttar? Vad tog mormor och mormorsmor med sig när de flyttade? Frågorna ställs i Giron Sámi Teáhters berättarföreställning Diida Soabbi/Den magiska vandringsstaven, som riktar sig till barn från fem till tolv år och beskrivs som ”en spännande vandring tillbaka i tiden och hem igen” där ”den magiska vandringsstaven, alla vandrares vän, visar oss vägen”.

Föreställningen är på svenska med nordsamiska inslag, har premiär den 21 september på Tjállegoahte i Jokkmokk och turnerar sedan i landet.

ANIARA BLIR DANSTEATER

I höst skapar Skånes Dansteater och Moomsteatern i Malmö en gemensam uppsättning baserad på Harry Martinsons rymdepos Aniara. Dans, musik och teater kombineras i vad som presenteras som ”en storslagen föreställning ackompanjerad av symfoniska ljudlandskap”. För koreografi och regi svarar finländske Carl Knif.

Skånes Dansteater är ett danskompani och en kulturinstitution som ägs av Region Skåne. Moomsteatern är en professionell teater i Malmö som anställer skådespelare med intellektuella funktionsnedsättningar.

Aniara har premiär på Skånes Dansteater den 18 oktober.

påverkar ungdomar.

Kultur och gängkultur utforskas

Under hösten genomförde Talajeh Nasiri ett dramatikerresidens med målet att utveckla nya former av dramatik för barn och unga och att utbyta erfarenhet och kunskap mellan dramatiker, forskare och studenter. Under en månad deltog dramatikern i arbetet på Centrum för barnkulturforskning i syfte att förstå hur barn i socioekonomiskt utsatta områden och i gängvåldets skugga påverkas. I residenset ingår en grovmanusbeställning från Riksteatern. – Jag är så otroligt glad över detta residens, som ger mig möjlighet att fördjupa min research och utforska mina teman konstnärligt genom samtal med forskare på Centrum för barnkulturforskning. Att dessutom få en grovmanusbeställning ger hopp om att alla andra berättelser i ett utsatt område ska få utrymme, säger Talajeh Nasiri.

Späckade CIRKUSDAGAR

Cirkusfolk från hela världen samlas i Stockholm 13–16 februari på CirkusExpo 2025. Evenemanget, som arrangeras av bland andra Riksteatern, är mässa, utbudsdagar och mötesplats för cirkuskompanier, arrangörer och andra i branschen. Programmet innehåller seminarier, pitchsessioner, liveföreställningar och mycket mer.

Varför en nordisk CirkusExpo?

– Nordisk cirkus har en egen flavour, det finns ett eget tankesätt. Det vill vi lyfta fram, säger Magali Bancel, konstnärlig utvecklingsledare för samtida Cirkus på Riksteatern.

Som exempel nämner hon cirkus riktad till barn, där Norden – som när det gäller mycket annan kultur för barn – ligger långt framme.

2025 års upplaga av CirkusExpo arrangeras parallellt med Stockholms årliga cirkusfestival CirkusMania, som är öppen för allmänheten.

De’ ä’ grabben med chokla’ i

I år ska det vara en pjäs med litterär förlaga på scen, det kan vi läsa om på sida 43. Vad är då bättre än att sätta upp Roald Dahls 60-årsjubilerande Kalle och chokladfabriken på GöteborgsOperan? Jo, två saker: 1. Att omvandla boken till en musikal.

2. Att låta Ola Salo från The Ark spela den excentriske chokladfabrikören Willy Wonka.

Bonusfakta: De' ä' grabben med chokla' i är en sång med Ernst Rolf från 1927.

Ola Salo spelar Willy Wonka på GöteborgsOperan.

Talajeh Nasiri har studerat hur kultur och gängkultur

Magali Bancel

Ingen kan väl ana att du är på konsert

I vardagsrummet, köket eller på bussen – med GSOplay står Göteborgs Symfoniker alltid redo att förvandla vilken stund som helst till en storartad konsertupplevelse. På gsoplay.se och i appen GSOplay finns ett brett utbud av inspelade konserter som du kan ta del av. Låt Sveriges Nationalorkester tonsätta ditt liv var du än befinner dig.

Göteborgs Symfoniker – en del av

JennyKrisellerintesådansar Schinklerpå.

DANSEN HÅLLER STÄLLNINGEN

Dansen i Sverige har drabbats hårt av postpandemi, inflation, kostnadsökningar och en underfinansierad infrastruktur.

Hur ser framtiden ut? Scenen har tagit tempen på en konstform som kraftsamlar i en tid av kris.

– Det finns både en uppgivenhet och en fighting spirit, säger danskompaniet Cullbergs verksamhetschef Stina Dahlström.

Iett öppet brev till kulturminister Parisa Liljestrand beskriver 49 undertecknare situationen för danskonsten i Sverige. Budskapet är att bristande infrastruktur ”hotar den kontinuitet som är förutsättning för konstnärlig utveckling och hämmar mångfald, återväxt och förutsättningar för diversifierade uttryck.”

– Det är en alarmerande situation, sammanfattar Stina Dahlström på Cullberg. I regeringens strama kulturbudget för 2024 fick i princip alla institutioner inom scenkonst minskade anslag. Dit hör exempelvis Riksteatern, som Cullberg är en del av.

– Våra anslag har sänkts med två procent, samtidigt som våra kostnader ökar kraftigt. Vi försöker ändå in i det längsta att undvika att skära i arvoden och löner till våra konstnärer och än så länge har vi lyckats, säger Stina Dahlström.

Hur påverkas den konstnärliga nivån när era anslag minskar?

– Det kan påverka på olika sätt. Vi får kanske korta repetitionstider eller ha någon färre anställd dansare. I slutänden blir det publiken som drabbas, i form av till exempel kortare turnéer där vissa orter blir utan dans.

Stina Dahlström understryker att Cullberg som institution ändå står mer säkert än de dansare och koreografer som verkar på det fria fältet.

– Det fria fältet har slaktats. Men det kommer att påverka Cullberg eftersom vi ingår i samma kretslopp. Vi anställer dansare som kommer från det fria fältet. Och om fältet inte har en försörjning så utarmas det, vilket kommer att märkas även hos oss.

ÄVEN OM institutionerna drabbas av tajtare budgetar så är det just det fria fältet som

upplever den värsta krisen just nu. Det fria fältet är väl utvecklat och bygger på att de fria danskonstnärerna själva söker finansiering, och sedan producerar och distribuerar sina verk. Efter en period av tillfälligt generösa pandemistöd har det blivit tuffare. Det märks bland annat då den viktiga stödgivaren Kulturrådet har minskat på sina utdelningar. I april 2023 beviljade Kulturrådet 4 645 000 kr till projektbidrag. Av totalt sökta medel beviljades 10 procent projektbidrag. Det kan jämföras med april 2022 då Kulturrådet beviljade 9 575 000 kr till projektbidrag. Av totalt sökta medel beviljades då 43,2 procent projektbidrag.

– De tre senaste stödomgångarna har det varit mycket mindre belopp än tidigare. Vi ligger nu på en nivå som är betydligt lägre än före pandemin, säger Anna Efraimsson, teaterchef på Moderna Dansteatern, MDT, i Stockholm.

Anna Efraimsson påpekar att problemet för dansen är strukturellt.

– Dansen var aldrig med i 1970-talets decentraliseringsvåg, när alla länsteatrar och bibliotek byggdes upp i landet. Dans

blev inte ett kulturpolitiskt område förrän på 1990-talet och det är uppbyggd väldigt mycket genom projektbidrag som främsta inkomstkälla, säger hon och fortsätter: – Om man då skär i projektbidragen så påverkar det direkt, inte bara fria danskonstnärer utan också residensplatser, festivaler och andra infrastrukturella initiativ.

MDT startade kampanjen Ge kulturstöd i julklapp i december 2023 för att samla in pengar från privatpersoner men också för att skapa debatt. Hur gick det?

– Det gick förvånande bra, vi fick in 100 000 kronor och kampanjen ledde till många intressanta kontakter med filantroper och andra, som vi nu följer upp. Samtidigt så tycker jag att det är lite läskigt, att be om privata pengar och uppmuntra folk att swisha, säger Anna Efraimsson och fortsätter:

– Det ligger inte i vår kultur och jag tycker själv att det är dubbelt. Offentliga medel kan inte ersättas av privata, helt och hållet. Men vi är underfinansierade från början, vi ligger redan på gränsen. Och för

Anna Efraimsson

Stina Dahlström NINJA HANNA

mig är det ett sätt att hitta lust. Inte för att jag vill vara en neoliberal som glatt ”kavlar upp ärmarna” men jag vill samtidigt inte heller bara ge upp.

Egentligen längtar Anna Efraimsson efter att slippa prata om kris och istället få prata om konst.

– Vi på MDT har tagit på oss att föra debatt och prata om bristen på pengar. Men det är så osexigt, jag vet inte om det är den bästa strategin egentligen. Det blir så trist att bara koppla dans till kris. Jag vill berätta om alla riktigt feta shower vi skapar, trots allt, som den queera dans- och performancefestivalen My Wild Flag som öppnar säsongen, och som är curerad av Karina Sarkissova och Pontus Pettersson.

– Men det är inte ett alternativ att bara hålla käften heller. Det finns många paradoxer här, konstaterar Anna Efraimsson.

LULEÅBON OCH DEN frilansande dansaren, koreografen och performancekonstnären

Jenny Schinkler vet mycket om hur det är att bo på orter där dansen uteblir. I Norrbotten är de flesta i hennes fält beroende av att kommunerna och regionen kan köpa in dansföreställningar. Om det finns en sådan budget så blir det ofta föreställningar riktade mot barn och unga.

Jenny Schinkler är själv mitt uppe i repetitionsarbetet för föreställningen Det rör på sig, som riktas till barn i mellanstadieåldern.

– Jag jobbade tidigare i Tyskland och då såg jag lite ned på alla dessa barnföreställningar som producerades i Sverige. Nu förstår jag varför de görs – och framför allt är jag så grymt imponerad över den konstnärliga nivån. Håller man på med dans så måste man vara så jäkla bra och alltid prestera på topp. Det är faktiskt fantastiskt att se reaktionerna hos barnen i publiken.

Hur är det att arbeta som dansare och koreograf i nuläget?

– Det är tufft och det kommer förbli tufft. Jag är lyckligt lottad som medverkar som dansare i tre större produktioner i år och jobbar som frilans för den fria scenen Dansinitiativet i Luleå men jag tjänar nog mindre än alla andra 36-åringar jag känner, säger hon och fortsätter:

– Det är svårt att sälja dansföreställningar i Norrbotten då vi konkurrerar med institutioner som Norrbottensteatern, Norrbottensmusiken och Dans i Nord som med regional finansiering och uppdrag kan sälja sina produkter till våra kommuner otroligt billigt.

Jenny Schinkler uppskattade de extrastöd som fanns under pandemin.

– Vi hade en bra kulturpolitik och medlen nådde ut till oss konstnärer. Nu är allt så mycket tyngre och svårare. Det har alltid varit svårt att få stöd men nu är det väldigt mycket nej och neddragningar på allting. Det är svårt att vara verksam här, det finns ingen naturlig dansscen. Förhoppningarna är därför stora på Jillat – det nya samiska danshuset i Jokkmokk, som grundas av Liv Aira och öppnas i november.

Jenny Schinkler

MDT öppnar höstsäsongen med festivalen My Wild Flag.

Utflykt till Hanging Rock

Efter succéromanen av

Joan Lindsay

Spelar på turné våren 2025

För mer information: teaterhalland.se

Östgötateatern

HÖSTEN 2024

Beetlejuice

Europapremiär för Broadwaymusikalen

Musikalen Beetlejuice – årets mest skruvade spökkomedi –bygger på Tim Burtons kultfilm med samma namn från 1988. Det lyckliga paret Barbara och Adam omkommer tragiskt i en bilolycka. In i deras hus flyttar en ny familj, bestående av bland annat tonårsdottern Lydia. Det visar sig att huset hemsöks av en djävulsk demon, Beetlejuice, som inte vill något annat än att komma tillbaka till jordelivet. Detta kan bara ske, om en levande människa säger hans namn högt tre gånger.

MANUS Scott Brown, Anthony King MUSIK & SÅNGTEXTER Eddie Perfect

ORKESTRERING Kris Kukul ARRANGEMANG Kris Kukul, Eddie Perfect

Based on Geffen Company Picture, with a story by Michael McDowell & Larry Wilson ÖVERSÄTTNING Calle Norlén REGI Markus Virta

MUSIKALISKT ANSVARIG Kristin Stenerhag, Nils-Petter Ankarblom

SCENOGRAFI & KOSTYM Stine Martinsen LJUSDESIGN Palle Palmé

KOREOGRAFI Camilo Ge Bresky LJUDDESIGN Josef Mårdh

MASK- & PERUKDESIGN John Hanna

NORRKÖPING 6 september – 6 oktober 2024

LINKÖPING 31 oktober – 8 december 2024

Titus

Andronicus

Shakespeare om romarrikets skurkar

Vi är i romarriket – en stormakt där döden är nära och livet hänger på en skör tråd. Här lever folket i sina togor, äter den nyuppfunna pizzan, går på badhus och krigar med diverse grannländer. Det har redan gått decennier sen Kristi födelse och död. Det romerska imperiet har aldrig varit större – eller skörare.

Titus Andronicus är ett epos som försöker skildra en hel värld. Ett teatralt och maximalt spökuniversum, en helvetesportal, en gladiatorring och en pizzarestaurant. Östgötateatern bjuder på en färgstark, genreförvirrad tolkning med för mycket av det mesta.

AV William Shakespeare REGI Marie Nikazm Bakken

SCENOGRAFI & KOSTYM Julia Herskovits

LJUSDESIGN Ann-Marie Fritiofsson LJUDDESIGN Anna Jondelius

MASK- & PERUKDESIGN Anna Stålfelt

LINKÖPING 14 september–6 oktober 2024

NORRKÖPING 9 november–7 december 2024

– Det blir en ny viktig scen, där jag nog kommer att jobba en hel del.

Hur ser du på framtiden?

– Det pratas mycket om den gröna omställningen här uppe i norr och det blir intressant att se hur det kan påverka kulturlivet. Folk kommer inte bara att flytta hit för jobben, det måste finnas in-

frastruktur, sociala möjligheter och kultur att ta del av.

Jenny Schinkler hoppas att de stora, nya industrierna kan bidra till bättre ekonomi för kommuner och regioner, vilket kan förbättra möjligheterna för mer kultur och danskonst. Hon påpekar dock att det är politikernas vilja att se kultur som en

nödvändighet som verkligen kan skapa förändring.

– Men det är också läskigt att våga hoppas. Hur mycket är en kulturpolitisk motsvarighet till ”greenwashing” och vad blir det av det i slutändan? Jag är norrlänning – jag får vara bitter.

Det har ännu inte kommit något svar från kulturministern, på det öppna brevet. Danssverige håller ändå tummarna. Det man framför allt vill ha är en diskussion.

– Det är lätt att säga att det behövs mer pengar. Men det som verkligen behövs är politisk vilja och kunskap om hur viktigt det här fältet är och hur verkligheten ser ut för frilansande dansare och koreografer, säger Stina Dahlström på Cullberg.

Anna Efraimsson hoppas att Kulturdepartementet ska vara villigt att föra ett ”ärligt och visionärt samtal”.

– Vi kulturutövare är bra på att tänka utanför boxen. Det borde politikerna också vara. Det är fantasilöst att tänka att ”kulturen kan inte få mer i dessa tider.” Kom igen, det måste gå att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Jag tror att folk vill ha kulturell påfyllning och spännande själsliv, speciellt i dystra tider. Vi kan inte bara svälta ut ett helt fält. Vad ska vi göra när alla är borta? MIRANDA SIGANDER

While in battle I'm free, never free to rest av Cullberg.

Exposure av Cullberg.

Packat pappas kappsäck. Siri är uppvuxen i en cirkusfamilj på turné.

Livet på linan

Medan hennes pappa trollade bort mamma i cirkustältet växte Siri Hamaris längtan efter en egen cirkuskarriär.

Nu blir hennes minst sagt annorlunda uppväxt en teaterföreställning som spelas runt om i Sverige.

TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN FOTO: SAMUEL UNÉUS

Man brukar prata om att ha teatern i blodet, men det är inte många som på allvar kan säga att de har cirkusen i blodomloppet.

Det kan Siri Hamari, skådespelare som för tillfället gläds åt att sätta upp sin monolog Siri på spänd lina på riksteaterturné. Monologen handlar om Siris uppväxt på en finsk cirkus under 70- och 80-talen.

Att åter få sätta sig i turnébussen ger minnen från en barndom som till stora delar utspelade sig på vägarna, ständigt på väg till nya platser.

– Åh, jag älskar att vara på turné! Att få åka till nya ställen, bygdegårdar och småteatrar… Alla fina möten med nya människor och de vackra vyerna –det ser jag fram emot. Jag gillar verkligen att vara på vägarna, säger hon.

Siri Hamari vet vad hon pratar om. När snön började tina i hennes barndoms Helsingfors var det dags att samla ihop djur och cirkusartister på Cirkus Finlandia för att bege sig ut på den finska landsbygden. Väl i en ny stad gällde det att snabbt få upp cirkustältet, installera elefanter, hästar och alla de andra djuren, och sedan välkomna publiken till en ny föreställning. Ibland med en ung Siri som en av lindanserskorna.

MEN VI TAR det från början. Urscenen är ett fattigt Finland i början av 1970-talet, med järnridån

Siri Hamari

Ålder: 55 år.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Gör: Skådespelare och mimskådespelare.

Aktuell med: Turné med Riksteatern i höst med monologen Siri på spänd lina.

Scenkonsttips i höst: Allt! Det är hårda tider för konsten och kulturen nu, så jag vill gå på allt för att stötta och bidra.

Om barnperspektivet: Jag har jobbat med barnteater i 20 år, bland annat med Suzanne Osten som har lärt mig så mycket. När jag skulle sätta upp pjäsen Liten igen av Carolina Frände, som handlar om en äldre gubbe som plötsligt börjar leka, annonserade vi i en dagstidning efter äldre personer som ville komma och leka. Vi gav tanterna och farbröderna rekvisita och sen var leken i full gång, vi åkte bland annat till månen. Det blev stoff till pjäsen. Vi har alla så mycket lek inom oss egentligen, men får så sällan ta fram den.

Så har uppväxten påverkat: Vi bytte ju boplats hela tiden, det gav mig en känsla av att allt ordnar sig trots uppbrott. Tryggheten finns överallt, jag känner stor tillit till att det ordnar sig. Favoritdjur på cirkusen: Elefanterna. De är försiktiga varelser när de träffar barn. Men samtidigt är de vilda djur som kan få en knäpp. Jag tyckte mycket om att vara med dem när jag var barn.

”Åh, jag älskar att vara på turné! Att få åka till nya ställen, bygdegårdar och småteatrar…”

bakom ryggen och kriget i färskt minne. På den tiden fanns det ingen finsk cirkus men däremot ett stort cirkusintresse ute i landet. Siris pappa hade tidigt fastnat för trolleri och var självlärd inom illusionskonst. Han började jobba som trollkarl och träffade Siris mamma som då var sjuksköterska. Rätt så snart övergav hon sitt jobb för att bli hans assistent.

– När jag föddes turnerade de redan runt tillsammans med ett tivoli, så man kan säga att jag bokstavligen föddes rakt in i cirkusen, berättar Siri. När de 1976 var med och grundade Finlands första cirkus, Cirkus Finlandia, började det klassiska cirkuslivet med djur och utländska artister som anslöt varje säsong.

Att ha en pappa i kråsskjorta och frack som varje kväll sågar itu mamma (eller för den delen trollar bort henne) var inga konstigheter för Siri och hennes lillebror.

– Mina tidigaste minnen handlar om cirkus. Pappas trollerisaker, doften av duvorna som bodde med oss i husvagnen. Det fanns en fin duva, Lapsi, som jag försökte lära ut saker till utan någon större framgång. Jag minns att när både mamma och pappa hade föreställning så satte de mig ibland i en stor, blå kasse bredvid scenen så jag kunde se dem. Det gick bra tills jag var i treårsåldern och började skrika ut hur de gjorde tricken, skrattar Siri.

UNDER VINTERHALVÅRET gick hon i vanlig finsk skola, men när det i mars var dags för cirkusen att börja turnera fick hon ledigt för att gå i cirkusskola. Siri, hennes bror och gästartisternas barn samlades varje dag i en lastbil och fick undervisning på tyska.

Att ha trollkarlar, clowner och akrobater som familjemedlemmar och närmaste grannar påverkar förstås. En dag när Siri var i tioårsåldern bestämde hon sig för att börja med lindans. Hon inspirerades av cirkusens linsdanserska Dobrina, som varje föreställning balanserade på lina.

– Hon hade tåspetsskor och jag blev helt fascinerad. Hur kunde det gå till? Jag spände upp en lina bakom några lastbilar och började öva. Varje kväll. Till slut var det en av cirkusens tränare som fick syn på Siri. Efter tre månaders intensivt övande på linan var det dags för det första uppträdandet.

– Jag föll två gånger, men jag vågade! Det gav mersmak, jag började drömma om att bli lindanserska.

Har balansen i blodet. Att gå på lina är "mindfucking" enligt Siri. Tappar du koncentrationen, tappar du balansen.

Ett dockhem – Siri berättar att den turnérande cirkusfamiljen bytte boplats hela tiden, vilket gav känslan av att tryggheten fanns överallt.

Och på den vägen var det. Snart ingick Siri i en trupp och fick som tolvåring erbjudande om att åka till Prag och träna. Skolan sa nej, men Siri skrev ett brev till skolministern och fick dispens att åka.

Och sedan blev det träning, träning och åter träning. Så småningom började Siri träna bakåtvolt på lina, en konst som få kvinnor utövade.

– Att gå på lina är ”mindfucking”. Man måste ha bra balans och god fysik, men har du inte koncentrationen funkar inget. I samma sekund som tankarna börjar vindla iväg så är du körd och faller. Men när allt funkar — det är magiskt. Allt annat försvinner och man får den där underbara flowkänslan. Total närvaro, säger Siri och ler.

NÄR SIRIS FÖRÄLDRAR så småningom slutade på Cirkus Finlandia avtog intresset för en karriär som linartist. Under gymnasiet kom dansen och teatern in i hennes liv. I början av 1990-talet kom hon till Sverige för att gå mimlinjen och sedan clownskola. Siri var en av dem som lanserade nycirkus i Sverige genom Cirkus Cirkör.

– Så linan fanns kvar i mitt liv, fast på annat sätt. För några år sedan fick hon frågan om hon inte ville göra en pjäs om sin uppväxt på cirkus. Det var

Sara Jangfeldt, konstnärlig ledare för Soppteatern vid Kulturhuset Stadsteatern som kontaktade Siri med idén. Först blev det ett bestämt nej. – Jag kunde inte se framför mig vad det skulle kunna bli. Ett sommarprat möjligen, men en pjäs? Nää… Jag är egentligen en ganska skygg person, gillar inte att vara i centrum på det sättet. Och så spännande var det väl ändå inte?

Men Sara gav sig inte, och Siri gick med på att träffa regissören Filip Alexanderson. De tog några hundpromenader och pratade om saken. En musiker, Niklas Brommare, kopplades så småningom in på hundpromenaderna. Och så växte pjäsen fram. Monologen Siri på spänd lina sattes upp på Soppteatern på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2022.

– Jag insåg att det fanns något unikt i min berättelse. Det finns inte så mycket skrivet eller dramatiserat om cirkuslivet, hur det faktiskt var på den tiden.

– Nu finns det dessutom en ny generation som har en högskoleutbildning inom cirkus. Så när jag har spelat pjäsen har unga människor kommit fram till mig och tackat. För dem har det varit lite som en historielektion, om hur allt började.

SAMLARNA AV LOTTA LOTASS

19/10 KARLSHAMN

22/10 OSBY

23/10 HÖGANÄS

25/10 BORGHOLM

26/10 RONNEBY

28/10 LUND

29/10 VÄXJÖ

2/11 INGELSTAD

10-18/10 VÄXJÖ

8/11 VÄXJÖ

9/11 MÖNSTERÅS

12/11 MARKARYD

13/11 BRAÅS 14/11 VÄXJÖ 17/11 VÄCKELSÅNG

19/11 ALSTERMO 21/11 KARLSHAMN

23/11 SIMRISHAMN

26/11 LINKÖPING

27/11 OSKARSHAMN

29/11 VÄXJÖ

30/11 HULTSFRED

3/12 KRISTIANSTAD

4/12 KARLSKRONA 5/12 OLOFSTRÖM

I kulissen Anna Hemström, scenkonstutvecklare

Anna-allt-i-allo

Anna Hemström är scenkonstutvecklare på Riksteatern Väst och jobbar verkligen i kulissen. Eller snarare i kulissens kuliss.

Ena dagen sitter hon i möte med GöteborgsOperans vd, eller förklarar för en grupp kommunalpolitiker varför scenkonst är viktigt på deras ort. Andra dagen hjälper hon en riksteaterförening i Västra Götaland med deras hemsida. Eller kokar kaffe.

– Mitt jobb är väldigt varierande och väldigt roligt, säger Anna Hemström, scenkonstutvecklare på Riksteatern Väst.

Anna är utbildad kulturprojektledare och har jobbat på Riksteatern i fyra år. Tidigare har hon bland annat arbetat med mimfestivalen GBG Mime Fest och varit med och startat ett scenkonstkollektiv i Göteborg. Hennes pappa är scenmästare på Uppsala stadsteater och mamma konstpedagog.

– Ja, jag gjorde inte direkt någon tonårsrevolt, säger Anna apropå valet av yrkesbana.

Som scenkonstutvecklare arbetar hon tillsammans med det 30-tal lokala riksteaterföreningar som finns i regionen och med massor av fria producenter, allt från teatrar till cirkuskompanier. Hon beskriver arbetet som både stödjande och främjande. Riksteaterföreningarna har olika behov och olika förutsättningar och här kan Annas roll vara att hjälpa till med att bygga den lokala repertoaren, och verka för att den blir så bred som möjligt. Andra föreningar kan få hjälp med utvecklingen av styrelsearbetet eller få struktur på administrationen.

– En del föreningar är helt självgående och hör nästan aldrig av sig, andra vill ha mera stöd och hjälp. Det är väldigt olika.

RIKSTEATERN VÄST jobbar i huvudsak mot de fria producenterna och länsteatrarna och väldigt lite med Riksteaterns egna produktioner. Ungefär 40 procent av en lokal riksteaterförenings bokningar är egna turnéer från Riksteatern, resten är från andra producenter.

– Det är där vi kommer in, säger Anna. Vi presenterar ett utbud för våra medlemsföreningar för att de ska få en så bred repertoar som de önskar. Arrangörsföreningarna bestämmer i slutändan helt vad de själva vill boka.

I kontakterna med de fria producenterna stöttar Anna dem i arbetet med att välja rätt pro-

duktioner att marknadsföra och att skapa eller anpassa föreställningar så att de kan passa de lokala riksteaterföreningarna. Det kan handla om allt från hur många som medverkar i föreställningen och måtten på scenen – i hur många föreningars lokaler får produktionen plats? – till själva den konstnärliga idén.

– Om en föreställning inte från början är planerad för att kunna turnera kan det vara ganska meckigt att anpassa den. Det är viktigt att balansera mellan att modifiera de praktiska förutsättningarna och att samtidigt hålla den konstnärliga idén intakt. Och ibland kommer man helt enkelt fram till att den inte går att göra turnébar.

MEDAN RIKSTEATERNS egna turnéer för kommande säsonger presenteras vid ett särskilt event så får andra producenter och lokala arrangörer tillfälle att mötas på den årliga utbudsdagen EXPO:SCENKONST. Den arrangeras av Riksteatern Väst och sju andra av Riksteaterns regionala föreningar. Det är ett viktigt bokningstillfälle inte minst för de fria grupperna, och Anna är en av dem som är med och väljer ut vilka föreställningar som ska presenteras för regionens föreningar under dagen.

– Vi brukar få in ungefär 300 ansökningar och sitter i flera dagar och stöter och blöter dem. Vi strävar efter att presentera ett brett utbud av uttryck, genrer och konstarter. I slutänden presenteras ungefär 40 föreställningar för våra lokala arrangörer.

Hur gör ni urvalet?

– Det är olika kriterier vi tittar på. Det ska framför allt vara turnébart, och det ska finnas ett hantverk och en garant – det kan till exempel vara att föreställningen är spännande koreografiskt eller att det är en nyskriven text av en dramatiker vi känner till. Vi frågar oss också vilken publik som kan lockas av föreställningen och vilken publik våra arrangörer vill ha i salongen.

Vad är det roligaste med jobbet?

– Det är när vi har arrangerat en dag eller en träff för de lokala föreningarna och de kommer fram efteråt och säger ”Gud vad bra det här var!”

De är ju själva erfarna arrangörer och kommer ofta med feedback om sådant som kan förbättras. När de kommer med beröm, då känns det riktigt bra. Det är ju för dem vi gör allt.

MARTIN ENGQVIST

Anna Hemström

Titel: Scenkonstutvecklare.

Var: Riksteatern Väst, Göteborg.

Vad ser du mest fram emot i höst?

- Att träffa lokala arrangörer på säsongsupptakten som vi arrangerar varje år ihop med kollegorna i Halland och Jönköping. Det är en helg fylld med scenkonst, inspiration och umgänge. Ett perfekt sätt att kickstarta scenkonstsäsongen!

Tre tips till lokala riksteaterföreningar

• Be inte om ursäkt! Ta plats.

• Berätta vad riksteaterföreningen kan erbjuda kommunen, företag och andra sponsorer på orten. En riksteaterförening är en jätteresurs och erbjuder jättemycket spännande för en kommun.

• Behöver föreningen hjälp med digital kompetens –gå till biblioteket! Där finns mer resurser än vad man kanske tror.

En musikalisk hyperdekadent show.

Med musik av Malin Dahlström från Niki & The Dove.

av Malin Axelsson, fritt efter Rachilde

Filmaffisch, boksomslag och författaren själv.

Lång dags färd mot natt

Fakta

Banbrytande familjedrama

Pjäsen var alltför stark, alltför utlämnande. Eugene

O’Neill ville inte att hans till stor del självbiografiska mästerverk skulle publiceras eller spelas förrän tidigast 25 år efter hans död.

SARKASMERNA FLYGER GENOM rummet. Nedlåtenhet, självförakt, syskonavund, skuldbeläggande, kolsvart humor, whisky och morfin blandas med ärliga men tafatta försök till ömhetsbetygelser. Nej, det är ingen vacker bild av en familj som målas upp i Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt.

Men sann.

O’Neill gav sina rollfigurer andra namn, annars är pjäsens dysfunktionella familj Tyrone en spegelbild av hans egen: pappan James Tyrone, en ekonomiskt framgångsrik men snål och bitter skådespelare, äldste sonen James Jr, misslyckad skådespelare med grava alkoholproblem, yngste sonen Edmund (O’Neills alter ego) med spirande författardrömmar och en tuberkulos han försöker dölja, och till sist mamman Mary som blivit beroende av morfin efter den smärtsamma förlossningen när Edmund föddes.

Pjäsen utspelar sig under en dag i Tyrones sommarhus vid kusten. I samtalen familjemedlemmarna emellan blottläggs vars och ens sorg, tillkortakommanden, tvivel och tankar kring varför livet blivit som det blivit. Det är den mästerligt skrivna dialogen som driver Lång dags färd mot natt framåt, inte någon egentlig handling.

EUGENE O’NEILL (1888–1953) är en av 1900-talets största amerikanska dramatiker och Lång dags färd mot natt beskrivs ofta som startskottet för den moderna psykologiska realismen. Pjäsen var färdigskriven 1941, men O’Neill ville inte låta det mycket utlämnande verket publiceras eller sättas upp på någon scen förrän tidigast 25 år efter hans död.

O’Neill, som fick Nobelpriset i litteratur 1936, var mycket inspirerad av August

Krister Henriksson och Grynet Molvig i Riksteaterns uppsättning av pjäsen.

Eugene O’Neills far var skådespelare och familjen följde ofta med honom på turnéerna. Eugene föddes 1888 på ett hotell i New York – och han avled också på ett hotell, i Boston den 27 november 1953. Strax före sin död ska han ha viskat: ”Jag visste det. Jag visste det. Föddes i ett hotellrum och dog i ett hotellrum.”

Dramatikern Lars Norén var mycket påverkad av O’Neill. Noréns pjäs Och ge oss skuggorna från 1991 utspelar sig under en dag i familjen O’Neills liv – en direkt parafras på Lång dags färd mot natt

Lång dags färd mot natt filmatiserades 1962 med Katharine Hepburn och Ralph Richardson i huvudrollerna.

Riksteatern sätter upp pjäsen i januari i regi av Eva Dahlman.

Strindberg och fick med tiden en särskild relation till Sverige. Flera av hans tidiga verk hade satts upp på Dramaten i Stockholm. Han gick bort 1953, och enligt hans änka ändrade han sig kort före sin död angående 25-årsembargot och uttryckte en vilja att Lång dags färd mot natt skulle uruppföras på just Dramaten, på svenska.

Så blev det också. Pjäsen fick sin världspremiär 1956 med Inga Tidblad och Jarl Kulle i huvudrollerna. Sedan dess har den spelats på mängder av scener världen över. Och nu får alltså teaterpublik över hela Sverige möjlighet att se denna banbrytande klassiker. Riksteaterns uppsättning av pjäsen med Krister Henriksson och Grynet Molvig i huvudrollerna, har premiär i januari och turnerar sedan landet runt under vintern och våren.

MARTIN ENGQVIST

Ulf Palme, Jarl Kulle, Inga Tidblad och Lars Hanson i Lång dags färd mot natt på Dramaten år 1956.

Alla behöver gå på teater

– och du får gå till extra bra pris!

Visst kan det låta lite högtidligt, men vi är ju helt säkra på att teater gör världen till en bättre plats.

Oavsett vem du är eller vad du ser, så kan teater ge dig inblick i och förståelse för andras liv. Dina vyer vidgas! Sedan är det ju underbart att få sjunka ner i sin stol och släppa vardagen för en liten stund.

Varmt välkommen in i vårt magiska universum!

Hösten 2024 bjuder vi på succémusikalen ”Tysta Maria”, gripande relationsdramat ”Gränsland” och danska kioskvältaren ”Som bröder”. Missa inte heller julens stora familjeföreställning, Neil Gaimans fantasyfavorit ”Oceanen vid vägens slut” som får Sverigepremiär på Storan.

Boka dina biljetter redan idag, med Riksteaterns scenpass får du nämligen riktigt fina rabatter till alla äventyr på våra scener. Du bokar enkelt genom att mejla ombud@helsingborg.se Uppge namn, telefonnummer, antal önskade biljetter och att du är riksteatermedlem. Hoppas vi får se dig i salongerna!

Gränsland.

21 september-24 oktober

15 november-25 januari

Oceanen

vid vägens slut .

28 november-19 januari

Når upplysning mitt i livet

Namn: Frida Hallgren

Bor: Stockholm

Yrke: Skådespelare

Aktuell: Med föreställningen

Mitt i livet, som får premiär den 28 september och går på turné med Riksteatern hösten 2024

Så känns det att vara mitt i livet:

– Jag ska fylla 50 och det känns väldigt bra. En kompis till mig som också ska fylla 50 sade att det är nu som man når sitt kronchakra, sin “upplysning”, och det är sant för mig. Det är så mycket som har börjat falla på plats.

Det har jag lärt mig om mig själv:

– Tidigare i livet har det varit viktigt att hitta någon att leva tillsammans med och få barn med eller att hitta rätt i karriären. Nu är jag noga med att sluta tränga undan saker som finns på insidan, som jag tidigare har prioriterat ned. Det är dags att ta sig själv och sitt eget välmående på allvar.

När teater är som bäst:

– Det kan vara många olika saker. Både visuellt och fysiskt. Många saker måste falla på plats och en del är då man får chansen att verkligen jobba med det känslomässiga, som nu med Mitt i livet. Jag och Henrik Norlén, som spelar min make i pjäsen, får verkligen gå på djupet. Föreställningen är en enda lång scen egentligen, en riktig relationsuppgörelse. Det finns mycket igenkänning för alla som lever eller har levt i en relation. Vi växlar i tempo och temperatur, det blir både humor och starka känslor. Man sitter som i ett järngrepp.

Då tvivlar jag på mitt yrkesval: - Jag har tänkt ganska mycket på mitt yrkesval på senare tid. Jag började med teater när jag var nio år. Jag började hos Maggie Widstrand, som idag är Sveriges bästa casting director för barn. Vi var väldigt seriösa, väldigt tidigt. Och jag inser att mitt liv säkert hade blivit enklare om jag hade valt att göra något annat. Det är en tuff bransch och jag kan bli så trött på att jag, trots så mycket erfarenhet, förväntas “mingla på fester” för att “jaga jobb”.

”Jag vill beröra och belysa olika ämnen och få folk att känna igen sig”

Det bästa med att vara skådespelare är: – Att jag får chansen att påverka andra människor. Jag vill beröra och belysa olika ämnen och få folk att känna igen sig. När jag var yngre var det mer att jag ville bli älskad och sedd. Jag använde skådespeleriet för att få ur mig känslor och tyckte att det var skönt att vara utlevande. Nu tycker jag snarare att det är slitsamt att gråta och skrika på scen, om man gör det i fem veckor

försätter man kroppen i ett läge av kris. Jag använder hellre tankens intelligens, även om just Mitt i livet handlar mycket om känslor. Det är härligt men när vi är klara får jag nog göra något annat ett tag.

Det här är höjdpunkten i min karriär: – Jag har funderat mycket på vad som är framgång. Tidigare handlade det om vad som har setts av flest. Nu handlar det mer om vilka sammanhang där jag har mått bäst som konstnär. Fröken Frimans krig är ett exempel. Det är så ofta man är ensam tjej med fem killar men då kände jag: “Fy fan vad jag älskar det här. Här står vi fem kvinnor tillsammans och det är vi som är ‘the shit’”.

MIRANDA SIGANDER

60 ÅR AV AV A N TG A R DE FÖR UNGA

Det var en scenrevolution som till en början väckte moralpanik och protester – men kom snart att bli en omistlig del av vårt kulturarv.

Än i dag är den uppsökande scenkonsten för barn och unga nyskapande, samtidigt som den hotas av att osynliggöras.

– Det känns hemskt och går inte att reparera, säger Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Riksteatern Barn & Unga.

TEXT KLARA LEDIN HÖGLUND ILLUSTRATION JENNY LUCANDER

Iår är det 60 år sedan Riksteatern tog det historiska kongressbeslutet som skulle förändra den svenska barnkulturscenen

i grunden: Inrättandet av en skolteaterscen med turnéer från Norrbotten till Skåne. Den allra första repertoaren med nyskriven dramatik för barn och ungdomar väjde vare sig för skildrandet av våld eller sexualitet, vilket blev livligt omdiskuterat och starkt ifrågasatt ända upp på riksdagsnivå.

– Viljan att skildra barnens vardag så ofiltrerat fick en oerhörd betydelse och blev en förebild för en hel bransch. Det var verkligen avant garde, tio år innan den stora radikala kulturteatervågen svepte över Sverige 1974, säger Malin Axelsson. Sedan dess har Riksteatern nått ut till flera generationer skolbarn, varav många aldrig tidigare haft möjlighet att uppleva teater. Vilken betydelse har det haft, och har än i dag, för Sverige som samhälle?

Karin Helander, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och lärare vid Centrum för barnkulturforskning, konstaterar att oavsett om det handlar

om att barn själva utövar eller tar del av scenkonst, så visar forskning att vissa egenskaper stärks i processen.

– Vi har kunnat se att det främjar kreativt tänkande och skapar empatiska medborgare. På så sätt kan man säga att det är en slags demokratiövning. Barn och ungas upplevelse av scenkonst går sällan att mäta på samma sätt som andra ämnen, till exempel i form av inlärda glosor eller lösta matematiska problem. Men det är inte heller meningen, enligt Karin Helander.

– Det handlar om en annan sorts värde som inte kan kvantifieras. Att leva sig in i andras situationer och världar, att vidga perspektiven och få en ökad empatisk förmåga. Scenkonsten kan väcka både känslor och reflektioner, säger hon.

RIKSTEATERN KNÖT tidigt till sig författare och dramatiker som Staffan Westerberg, Ingrid Sjöstrand, Siv Widerberg och Staffan Göthe. Den modiga dramatiken bildade skola och var anledningen till att Malin Axelsson valde att söka sig till Unga

Så firar vi!

1964 blev Riksteatern den första svenska teaterinstitutionen med en verksam het helt riktad till barn och unga. Det firas i höst med en heldag av premiärer för nyskrivna pjäser, Hjärterum

Praizović och Låt mig bara gå Batti, samt cirkusföreställningen

O U T av Half In Company.

Riksteatern bjuder också på samtal med författare och ungdomar från Länk och Mötesplats för barnkultur i samarbete med Centrum för barnkultur vid Stock holms universitet.

Dramatikern Talajeh Nasiri finns även på plats för att berätta om sitt just avslutade dramatikerresidens där hon intervjuat barn i gängvåldets skugga.

När: Den 1 oktober 2024

Var: Riksteatern i Hallunda utanför Stock holm

För vem: Yrkesverksamma

Riks, som Riksteaterns avdelning Barn & Unga hette då. Det var tidigt i hennes dramatikerkarriär – en cirkel som slöts när hon 2021 tog över som konstnärlig ledare.

– Det är häftigt att vi vilar på det där modet än i dag. Övertygelsen om att vi måste våga prova nytt för att fortsätta utveckla genren sitter i ryggmärgen på oss, säger Malin Axelsson.

Hon ser ett stort problem i att scenkonst riktad till barn och unga uppmärksammas allt mindre och mycket sällan recenseras av de stora kulturredaktionerna.

– Vi tvingas förhålla oss till att de inte nappar på våra föreställningar. Det är väldigt sorgligt och något vi diskuterar löpande.

Även om det alltid varit en utmaning att få uppmärksamhet för Riksteaterns repertoar för barn och unga, tycks den allt mer åtstramade kulturjournalistiken ha försämrat läget ytterligare. När Riksteatern hade pressvisning av den svenska versionen av den omtalade brittiska pjäsen

Instructions for a Teenage Armageddon, dök inte en enda recensent upp.

– På så sätt raderas ju de här pjäserna ur teaterhistorien. För mig som gammal teatervetarstudent, som har arbetat i recensionsarkivet på Musikoch teaterbiblioteket, känns det hemskt. Det går ju inte att reparera i efterhand, säger Malin Axelsson.

Men lusten till scenkonsten vinner över det mesta och Riksteatern fortsätter att i samarbete med lokala eldsjälar ute på landets skolor erbjuda den unika liveupplevelse som kallas scenkonst.

– Skolteater innebär ju att publiken inte själva har valt att vara där. Men många av oss som håller på med den här genren tycker att det är själva grejen, att lyckas hitta vägen till motvilliga tonårshjärtan.

UTÖVER SKOLTURNÉERNA satsar Riksteatern på en rad olika projekt för att introducera scenkonst för barn och unga, oberoende av var de bor och vilka förutsättningar de har med sig hemifrån. Med Länk tar Riksteatern fram nyskrivna pjäser för unga teaterensembler över hela Sverige. Tre satsningar för att öka arrangörsintresset är Barn & Ungas Repertoarnätverk (BURN), KulturCrew och Riksteaterns Unga Nätverk (RUN).

I maj i år avslutades ytterligare ett

för ungdomar i förorterna till Stockholm, Malmö och Göteborg som under två år har drivits av den ideella organisationen Ung Teaterscen i samarbete med Riksteatern.

– Intresset har varit stort, även om det för många är en liten uppförsbacke till att syssla med teater. Det anses inte vara lika coolt och lättillgängligt, säger Paloma Halén Román, generalsekreterare på Ung teaterscen.

SCENKONST KRÄVER mer av deltagarna eftersom det är en slags lagsport som bygger på en lojalitet mot de andra i gruppen, jämfört med att syssla med musik eller film.

– Teater är bland de mer töntiga konstformerna, det är svårt komma ifrån. Men när de väl provat på att vara med i en teatergrupp har de flesta tyckt det varit roligare än de hade trott och stannat kvar.

Målsättningen med Scen utanför C har varit att ge den etablerade scenkonsten tillgång till fler röster och erfarenheter. Samtidigt har deltagarna fått närkontakt med en värld de tidigare inte haft tillgång till, med besök på Riksteatern och storstädernas teater- och operahus.

– Jag tror att vi har vidgat deras syn på vad scenkonst är, att det kan vara så mycket knäppare, konstigare och roligare än vad de trodde innan, säger Paloma Halén Román.

Malin Axelsson

RIKSTEATERN

Här går gränsen!

FÅR MAN VISA VAD SOM HELST PÅ EN SCEN, och är det verkligen scenkonst bara för att det sker på en estrad?

Kulturjournalisten och teaterkritikern Ylva Lagercrantz

Spindler djupdyker bland blod, brottslingar och banbrytande scenkonst.

Med ett utstuderat och näst intill koreografiskt rörelsemönster för hon rakbladet över benen, tills blodet sakta börjar droppa i rännilar.

Under hela scenen håller jag händerna för ansiktet, vågar bara titta korta stunder, för att när jag väl kikar mellan fingrarna mötas av ett djurkadaver som hissas ned från taket.

Spanska Angélica Liddells uppsättning Liebestod med undertiteln ”the smell of blood does not leave my eyes”, gästspelade på Dramaten hösten 2023.

I programmet stod det visserligen att ”vissa scener kan upplevas som obekväma”. Trots det var jag inte beredd på att just lukten av blod faktiskt skulle

vägra att lämna mina sinnen och näthinnan som det stod.

Ändå är det sällan denna typ av emotionellt starka scenkonst som skapar de största rubrikerna, teater vars bärande tema är kroppsvätskor: blod, kiss, kräk och så vidare, och som lite slängigt brukar kallas tysk teaterestetik.

JUST BLOD FLÖDAR ofta okommenterat över tiljorna. Samma kväll som jag skriver den här artikeln går jag på nederländska Jetske Mijnssens uppsättning av Donizettis Maria Stuarda på anrika Teatro San Carlo i Neapel. Finopera, kan tänkas, med en uppklädd italienare i glittrigt aftonstass, men på scenen dryper blodet i unga pojkars vita kråsskjortor när den forna drottningen ska avrättas.

Vidare: Den gångna våren såg jag två uppsätt-

Liebestod – ett bloddrypande drama.

”De uppsättningar som vanligtvis letar sig fram till löpsedlar och ledarsidor är snarare de med politiskt sprängstoff …”

ningar som båda skildrade våldtäkt och övergrepp på ett visuellt starkt sätt: Kulturhuset Stadsteaterns Like lovers do/Medusas memoarer, en skoningslös uppgörelse med patriarkatet. Och Turteaterns Och helvetet är bara en bastu, baserad på den sanna skräckhistorien om Josef Fritzl som höll sin egen dotter fången i källaren där han misshandlade och våldtog henne i 23 år.

Men inte heller den fick några journalister att rasa.

Nej, de uppsättningar som vanligtvis letar sig fram till löpsedlar och ledarsidor är snarare de med politiskt sprängstoff, och som ofta balanserar på verklig (av)grund.

I synnerhet de som skildrar ideologier eller religion.

Ett exempel är Lars Noréns uppsättning Sju tre som hade premiär på Riksteatern 1999, och som åter blev aktuell genom SVT:s nyskrivna serie Smärtpunkten i regi av Sanna Lenken tidigare i våras.

Tv-serien baserades i sin tur på Elisabeth Åsbrinks bok med samma namn från 2009 där hon djupanalyserade händelseförloppet kring Lars Noréns omdebatterade uppsättning.

”Gränsen mellan verklighet och fiktion kollapsade”, skrev teaterkritikern Theresa Benér om Sju tre

i sin recension av Åsbrinks bok. Vad Benér syftade på var sannolikt att Lars Norén här valde att låta tre interner – varav två var aktiva nynazister – stå på scenen och spela sig själva, i en pjäs om sina liv som de skrev tillsammans med den världsberömda dramatikern – och där internernas högerextrema ideologi var en del av innehållet.

Just detta med en gräns som hade passerats togs upp såväl innan som efter premiären av Sju tre 1999, i allt från debattinlägg till ledare och recensioner – liksom när tv-serien om pjäsens tillblivelse hade premiär.

SÅ VAR GÅR DÅ gränsen för vad som kan kallas för scenkonst? Finns där verkligen en sådan?

Med tanke på att teaterns hela idé och ursprung byggde på att vara just gränslös är det svårt att förstå vår tids delvis nymoraliska inställning till vad som ”får” och ”kan” visas på en scen.

För att backa bandet en så där 2 500 år tillbaka i tiden: Teaterkonsten utvecklades alltså ur antikens extatiska fruktbarhetsriter som arrangerades till den grekiska guden Dionysos ära. Dionysos, vinets gud, blev därmed också teaterns beskyddare – en utlevande sådan: Han omgav sig gärna med menader (orgiastiska kvinnor) och satyrer och drog ständigt i gång fester i skogarna.

Så småningom blev såväl dans, körsång och det talade ordet en del av den nyfödda västerländska teaterkonsten, så som vi känner den i all sin genreöverskridande gränslöshet. Och snart blev den också en arena för politiska budskap.

Trots det uppstår alltså med regelbundenhet diskussionen om vad som kan skildras på teatern –och visas för en publik.

7:3 skildrad i tv-serien Smärtpunkten – om hur Riksteatern och Lars Norén tänjde på gränserna.

Det enkla svaret är att i den sekund som något hamnar på scenen så blir det just – scenkonst.

Fallet Sju tre var nu på flera sätt exceptionellt.

Men främst till följd av det förödande efterspelet: att en av de medverkande dagen efter sista föreställningen deltog i det rån i Kisa som ledde till att två poliser sköts till döds 1999, de så kallade Malexandermorden.

Men redan innan denna tragedi debatterades det alltså intensivt i media om det var etiskt försvarbart att låta tre interner oemotsagda få förmedla sin högerextrema ideologi inför en publik, på en offentlig scen.

Nu var detta teater baserad på de tre internernas verkliga liv, framförda av dem själva.

Men det finns också uppsättningar som har varit alltigenom fiktiva (om än baserade på fakta) och som har lett till lika feta rubriker.

ETT EXEMPEL från modern tid är Jihadisten på Göteborgs stadsteater 2017, en uppsättning som ville ställa frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta sig till en terrororganisation, i detta fall IS. Med presentationen på hemsidan följde en brasklapp: ”Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker.”

Och det kunde behövas, för uppsättningen ledde till vilda diskussioner om huruvida det var etiskt försvarbart att ”ge terroristerna en röst".

En av dem som höjde rösten var riksdagsledamo-

ten Robert Hannah (L) som i SVT sa att: "För mig är det stötande att skattemedel används för att man ska tycka synd om människor som aktivt deltagit i folkmord.” Problemet var, som litteratur- och teatervetaren Sandra Grehn har påpekat, att Hannah själv inte hade sett uppsättningen.

På samma sätt upprörde Turteaterns dramatisering av radikalfeministen och författaren Valerie Solanas SCUM-manifestet 2011. Även här gav sig offentliga personer som själva inte hade gått på någon föreställning in i debatten, däribland ledarskribenter på de största dagstidningarna.

ALLA TRE EXEMPLEN ovan är hämtade ur en serie artiklar med rubriken ”teaterdebatterna vi minns” som jag initierade och var redaktör för i SvD i somras.

Tilläggas skulle kunna göras en handfull föreställningar som rör representation. Såväl kön som etnicitet har på senare år varit föremål för diskussion (både inom teater och film) i bemärkelsen att en falang inte tycker att en vit person kan spela svart, eller en heterosexuell spela en homosexuell person.

Frågan är vad vi kommer att uppröras av i framtiden. Min vilda gissning är att vi inte har en aning, men att vad det än är så kommer det att skapa rubriker.

Så kan en 2 500 år gammal konstart också bli nyhetsstoff.

YLVA LAGERCRANTZ SPINDLER

Jihadisten – om att ansluta sig till en terrororganisation.

OLA

KJELBYE

Claes Molinder, flyttprojektledare och Karin Habolin, sektionsledare rekvisita, jobbade genom hela flyttprojektet.

Här har man bokstavligen tagit ner skylten i det gamla lagret.

LAGER PÅ LAGER

De tre nationalscenerna Riksteatern, Dramaten och Operan har alla ett uppdrag att producera och främja scenkonst. I ett led att ytterligare förstärka och utveckla samarbetet mellan teatrarna har ett 6 125 kvadratmeter stort lager etablerats i Jordbro. Så här gick flytten till.

En av Marie-Lousie Ekman skapad apa. Den ska sparas.

EN APA SOM håller för ögonen, tillverkad av Marie-Louise Ekman för föreställningen Bernardas hus. En stor metallskylt som bokstaverar Milano. Lådorna med rekvisita Marianne Mörck använde i Britt-Marie var här. Allt skulle gås igenom, packas om eller återvinnas. Och det var bråttom. – Vårt befintliga lager i Botkyrka, Spendrups gamla lager, skulle rivas och vi var tvungna att flytta ut, snabbt. Det kom stora grävskopor och grävde samtidigt som vi bar ut grejer och packade lastbilarna. Det fanns ingen återvändo, vi behövde flytta, beskriver Eva Poysti, enhetschef för Scenteknik på Riksteaterns avdelning Teknik & Ateljéer, den något stressade utflytten i september 2023.

Det fanns dock ett litet hinder. För även om det var bestämt att Riksteatern skulle bli sambos med sina scensystrar Dramaten och Kungliga Operan i Magasinet i Jordbro så var det inte redo för inflytt. Lokalerna, som varit Dagabs gamla lager söder om Stockholm, behövde tömmas, renoveras och iordningsställas innan teatrarna kunde flytta in.

– Vi fick därför mellanlanda i Gäddviken i Nacka, där Dramaten och Operan haft gemensamt lager och dekorverkstad i alla år. Där fick vi bo och testa hur det är att vara sambos innan Jordbro var klart för att ta emot oss.

Riksteatern var först ut att flytta från Gäddviken våren 2024, eftersom de

Dörrarna öppnas för mellanlandning i Gäddviken i Nacka. Här har Dramaten och Operan varit lagersambos sedan länge.

Mikael Ekbäck, Eva Poysti och Roger Spångberg som jobbat hårt med projektet pustar ut efter väl genomfört arbete.

dels redan hade gjort sin flyttrensning i Spendrups-lagret och var packade och klara, och dels är vana att vid att flytta och packa lastbilar:

– Vi är ju också en turnerande teater. Det är ju något av vår kärnaffär med alla turnéer och logistik. Till skillnad från de andra nationalscenerna där det spelas en fast repertoar under längre perioder. Vi är duktiga på det här, förklarar Eva. Väl på plats i det nu för ändamålet ombyggda livsmedelslagret började uppstaplingen av pallar igen. Riksteatern förfogar över 17 procent av utrymmet i Magasinet, Dramaten har 22 procent och Operan hela 61 procent. Men det ska nämnas att det också är Operan som är hyresvärd för

Dramaten och Riksteatern.

– Även om vi alla har uppdraget att sprida scenkonst har vi lite olika behov i lagret. Operan kan behöva spara dekor i flera år för exempelvis Svansjön som sedan plockas upp igen, medan en riksteaterföreställning kanske bara går på turné ett halvår. Sedan byggs kulisserna om och återanvänds, säger Eva. I Riksteaterns verksamhet ryms även Cullberg som har ett annat lagringsbehov.

Flyttdammet har lagt sig. De tre nationalscenerna är nu sambos och ett viktigt steg mot visionen att komma närmare varandra har tagits. Nu kan Riksteatern fortsätta att sätta tankar och känslor i rörelse.

HENRIK EMILSON Svårpackad rekvisita har anlänt.

Bo Andersson, chef Ateljé & Verkstäder häller upp Pommac för att fira att allt är inpackat på det nya lagret. Vem har beställt flytt-pizza?

Sakta men säkert fylldes hyllorna på i det nya lagret från golvet och nio meter upp.

Det sitter i detaljerna

I höst besöker den iranske regissörren Amir Reza Koohestani Sverige och sätter upp pjäsen Dokumentären. Som pjäsens dokumentärfilmare ses stjärnan Susan Taslimi som uppskattar manusets subtilitet och de små detaljerna.

Ensemblen under repetitionerna hos Riksteatern i Hallunda.

Det är de små, små detaljerna som gör det. I Amir Reza Koohestanis pjäs Dokumentären följer en dokumentärfilmare ett ungt nygift par för att skildra deras relation. Han är svensk, hon är iranska och de kommunicerar på engelska. Från att ha upplevt relationen som friktionsfri börjar de snart upptäcka att språkbarriären, misstolkningar, talande tystnader och de små, små kulturella detaljerna gör stor skillnad.

Är det någon som kan känna igen skillnaderna i olika kulturer, språk och länder, är det iraniern Amir, som de senaste 15 åren spenderat hälften av året i Europa. Just nu är han i Österrike och ska samma kväll vidare till en teaterfestival i Venedig.

– Men jag har min bas i Berlin, det är åtminstone där jag tvättar mina kläder mellan resorna. Jag har knappt bott där.

Amir har varit i Sverige tidigare, för fyra år sedan gästade han Riksteatern. Pandemin satte käppar i hjulet för ett återbesök, tills nu.

Tanken initialt var att regissören, som gjort många adaptioner tidigare, skulle göra en tolkning av John Cassavetes film Premiärkvällen. Men rättighetsstrul satte stopp för det.

– Då sa min förläggare i Berlin ”varför skriver du inte ett manus själv?” Så jag och min kollega Mahin Sadri började skriva. Jag utgår ofta från mina egna erfarenheter och här har vi tagit in känslan av att vara en outsider. Jag är baserad i Berlin men jag reser så mycket så jag blir en outsider där och var

jag än åker, till och med när jag är tillbaka i Iran känner jag mig som en outsider, förklarar han.

ATT PJÄSEN HANDLAR om en dokumentär ligger nära till hands, då storyn är baserad på verkliga händelser och situationer ur Amirs och hans vänners olika liv. I pjäsen spelas dokumentärfilmsregissören av Susan Taslimi, som är född och uppvuxen i Iran och hade en väletablerad skådespelarkarriär i landet – före revolutionen. Efter att ha kritiserat kulturpolitiken fick hon sparken från Stadsteatern i Teheran 1980 och flydde några år senare till Sverige där hon återupptog yrket.

– Efter revolutionen var det hemskt. De första åren skulle kvinnor inte gå upp på scen över huvud taget. Sen fick vi gå upp men stå i bakgrunden. Nu har det gått 45 år sedan revolutionen och kvinnor har mer plats. Men, de måste fortfarande bära slöja, man får inte röra en man, inte visa kärleksscener…

Pjäsens femte "huvudrollsinnehavare" – kameran.

Amir Reza Koohestani gästar Riksteatern för andra gången.

”Herregud, vilken frihet, ingenting var förbjudet, inget var ”nej, nej”. Jag kände mig direkt hemma.”

Det är massor, massor av begränsningar. Det är som dag och natt mot hur det var innan.

Susan berättar att när hon kom till Sverige 1987 var det som dag och natt igen, fast åt andra hållet.

– Herregud, vilken frihet, ingenting var förbjudet, inget var ”nej, nej”. Jag kände mig direkt hemma. Jag hade kommit hem.

Rollen som dokumentärfilmare känner hon sig också både hemma i och lockad av. Som regissör –och som skådespelare – vet Susan vilken makt det finns i kameran och klippbordet.

– Som regissör kan jag fördärva en skådespelares arbete vid klippbordet. Jag kan också ta en usel insats och göra den lysande vid klippbordet. Jag har

Susan Taslimi är också regissör och vet vilken makt den som riktar kameran har.

kameran, jag väljer vinkel, bildsnitt, ljus, vad publiken ska se och skapar hela världen som filmare. När jag ser en dokumentär tänker jag alltid, hur mycket är påhittat, hur mycket är arrangerat. Man kan manipulera människor för att få dem att reagera och skapa konflikt och drama, förklarar hon.

SUSAN BERÄTTAR ATT rollfiguren upptäcker saker hos paret hon och hennes kameraman skildrar.

– Det är inte stora dramatiska utspel utan det är vardagliga ting som många kan känna igen sig i.

Det är den sortens teater jag tycker om, inte när folk skriker och rullar på scengolvet, utan när det ligger i de små detaljerna, det subtila …

Pjäsen

spelas på svenska, engelska och

farsi.

”Om den skulle spelas i Iran så skulle vi kvinnor gå i slöjor och hela fadderullan. Men sen finns det också scener som de skulle stryka.”

Skulle Dokumentären kunna spelas i Iran? Susan och Amir funderar lite.

– Det är svårt att säga eftersom det som skildras i pjäsen är väldigt mycket ett europeiskt problem. Även om vi har många immigranter från Afghanistan, så pratar vi samma språk även om det är olika dialekter. Vi har inte samma språkbarriärer. Hade vi satt upp pjäsen i Teheran hade vi fått ändra flera av detaljerna. Så som vi har byggt upp pjäsen nu så är det meningen att den ska framföras i Stockholm och resten av landet, säger Amir.

– Om den skulle spelas i Iran så skulle vi kvinnor gå i slöjor och hela fadderullan. Men sen finns det också scener som de skulle stryka. En central scen med en kyss skulle de definitivt klippa bort. Eller

Två landsmän som arbetar ihop för första gången i Sverige.

skådespelare som tar varandra i hand, det ska man inte göra. Man måste hålla avstånd, som under pandemin, säger Susan.

I AUGUSTI DROG repetitionerna igång för Dokumentären och Amir avslöjar att det nog är första gången han har haft ett första utkast av manuset klart till repetitionsstart.

– Det beror på att pjäsen spelas på engelska, svenska och farsi så det var tvunget på grund av översättningen. Men sen händer det alltid saker under repetitionerna. Som detaljerna i en konversation och hur de ska ta sig över språkgränserna. Ta bara språket vi använder när vi flirtar, det handlar ju alltid mer om vad du inte säger eller vad du gör med kroppen medan du pratar om vädret. Allt det är en del av det spel vi leker fram tillsammans i repetitionssalen. Det jag ser fram emot mest är att se pjäsen nu ta form och sedan åka ut på turné. Även om mina föreställningar turnerat tidigare går det inte att jämföra med den enorma turnéapparat Riksteatern är, skrattar Amir.

Bokklassikernas höst

När världen känns allt mer osäker går vi tillbaka till det som känns tryggt och nostalgiskt, spanar teaterkritiker Anna Håkansson. Bokklassikerna dominerar på scenen i höst, samtidigt som vi ser en norsk gryning i kölvattnet av Jon Fosses Nobelpris. Kan det bli bättre?

De stora romanernas tid

Det ska vara en klassiker i höst. Och då tänker jag inte på världsdramatikens usual suspects i form av Shakespeare, Tjechov och Ibsen utan skönlitteraturens dito. På scen efter scen har dramatiken fått ge vika för tegelstensromanen. På Dramaten sätter den tyskbaserade stjärnregissören Mina Salehpour upp Vredens druvor medan Göteborgs Stadsteater står för svensk scenpremiär för Den store Gatsby, i regi av en annan internationell tungviktare i form av ungerske Janos Szasz.

Även svensk teaters tyngre aktörer har satt på sig läsglasögonen. Pontus Stenshäll regisserar och dramatiserar Brott och straff på Örebro Teater medan Carolina Frände tar sig an I rosens namn på Uppsala stadsteater.

Att just dessa romaner hittat till scenen just nu är inte så märkligt. I en tid då självaste den mänskliga moralen står under attack är det kanske just de breda episka berättelserna vi behöver. Eller är det så enkelt att teaterhusen vill slå mynt av det stadigt ökande ljudbokslyssnandet? Varför nöja sig med att få en klassiker uppläst när man kan få den färdigiscensatt? Dessutom i behändigt komprimerad form. Enda nackdelen är att man inte kan diska eller jogga samtidigt.

Fortsatt norsk dominans

När Jon Fosse kammade hem Nobelpriset i litteratur hoppades åtminstone undertecknad på en höst i Fossefeber. Även om just den tycks utebli fortsätter grannlandets guldgossar att prägla svensk scenkonst. I vinter väntar Eirik Stubøs uppsättning av Salome på Malmö Opera. Allt medan Ole Anders Tandberg och Alexander Mørk-Eidem sätter upp Sebastian Haffners En tysk mans historia respektive Richard Adams Den långa flykten på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. För övrigt ytterligare två böcker som ges scenisk form. Men även när det kommer till dramatik är det i den norska närvaron vi kan finna tröst. Inte mindre än två uppsättningar av Ibsens ständigt aktuella En folkefiende står att vänta på Uppsalas respektive Göteborgs stadsteatrar. Mest ser jag fram emot det mer alternativa norska inflytandet när vildhjärnan

Marie Nikazm Bakken intar Östgötateatern med sin uppsättning av Shakespeares i särklass blodigaste pjäs, Titus Andronicus.

Minns i september

Om höstrepertoaren skulle kännas för instängd går det alltid att drömma sig tillbaka till sommaren. Det den varma teatersäsongen förlorar i kvantitet har den alltid kompenserat för med sinnesförnimmelser. Vad går väl upp mot scenkonst ackompanjerad av doften av nyklippt gräs och skådespelarröster uppblandade med allt från koltrastar till överförfriskade semesterfirare? För att inte tala om inramningen. Inget bladguld i världen kan mäta sig med vyn från jämtländska Döda fallets vridbara auditorium. Här vill det också till att skådespelet förmår konkurrera, vilket inte minst Estrad Norrs storsatsning LappNils lyckades med bravur. På Västerbottensteatern utgjorde Medleforsparken fond för succén Spelman på taket. Där behöver vi heller inte begränsa oss till nostalgi utan kan längta till nästa sommars återkomst. En återkomst hoppas jag även på för uppsättningarna i Roma klosterruin. I år upphörde Romateaterns verksamhet som pågått i 1100-talsruinen sedan 1988. En stor förlust i en tid där vi behöver all luft och sinnlighet vi kan få.

Anna

Håkansson

Gör: Frilansande scenkonstskribent och curator.

Bor: Stockholm.

Ser fram emot: Att se Hannes Meidal och Jens Ohlin ta sig an Ingmar Bergmans Fanny och Alexander på Teater Galeasen.

FELIX

SWENSSON

Titus Andronicus

Den långa flykten

Lapp-Nils

SANDRA

TOBIAS OHLS

2023 års Julmarknad på Smålands museum, ett utmärkt tillfälle att synas på.

Besök på EXPO:SCENKONST

2024 som ger mängder av smakprov på föreställningar att beställa, som Det sjunde inseglet med 123 Schtunk.

på

Love is in the air, under Musikhjälpen.

Bra bredd och blandning

I över 90 år har Riksteatern Växjö förblivit relevant och erbjudit både bred och smal scenkonst. En nyckel till framgången är goda samarbeten och att våga testa nya grepp.

– ALLA MÅR BRA av kultur och scenkonst, de ska bara inse det, säger Åsa Hovrell, ordförande i Riksteatern Växjö. Är det några som har koll på scenkonstens effekter är det ju en teaterförening med över 90 års erfarenhet. 1933 sålde de sina första biljetter till föreställningen En fågel i handen, för 1:50 kronor styck. I dag är de en högst aktiv förening med runt 420 medlemmar och 35–40 arrang-

Åsa Hovrell är ordförande i Riksteatern Växjö.

Riggning

Växjö Teater.

Riksteatern Växjö har en egen Kärleksbod på torget i Växjö under Musikhjälpen. Gull-Britt Persson och Karin Albrecht från styrelsen.

”Vi vill ju förändra världen, det är folkbildning och en folkrörelse vi jobbar med.”

emang per år. Hälften görs tillsammans med bygdegårdsföreningarna i kommunen och resten sätts upp i Växjö stad. Föreningen har till och med en anställd, verksamhetsledaren Helene Zetterholm, som beskriver repertoaren:

– Vi gillar att ha en bredd i det vi arrangerar, allt från komedier och nutidsdraman till en klassiker, säger hon och Åsa fyller i:

– Vi har fyllt konserthuset med Mikael Persbrandt och Lena Endre på scen, men det är lika roligt med de mindre formaten. Vi har ett avtal med Växjö kommun och en strategisk plan som vi utgår från när vi planerar repertoaren.

– Vi vill ju förändra världen, det är folk-

bildning och en folkrörelse vi jobbar med. Vi kan ha något som drar mycket folk som en komedi, men också något som utmanar människor och ställer frågor om samhället, säger Helene.

UTÖVER SAMARBETEN med andra aktörer nämner Helene och Åsa de olika aktiviteter de genomför som en av föreningens framgångsfaktorer. Det kan vara allt från att vara synlig på julmarknader till att medverka på kulturnätter och välkomstdagarna på universitetet samt anordna VIP-kvällar eller bussresor till andra orter för att se föreställningar. De samarbetar också med fritidsgårdar i utsatta områden. – Vi letar hela tiden efter nya samar-

Cirkusliv med Cirkus

Cirkör lockade 1 800 personer!

Ja tack, gärna! Förberedelser inför pjäsen Candide.

beten, det är ett av mina viktigaste arbetsområden, säger Helene.

– Vi är också en väldigt aktiv styrelse med stort engagemang hela vägen från planering till värdskapet på föreställningarna, säger Åsa.

Riksteatern Växjö verkar hela tiden för att nå ut och för att vara relevant, vad är hemligheten?

– Det kanske bara är så att vi är genuint intresserade av teater. Vi tar väldigt allvarligt på vårt uppdrag och vi tycker att det ska finnas en bredd här i Växjö med teater som kan provocera och väcka frågor, så att du får både skratta och bli berörd. Teater är ändå berättelsen om oss själva, vår mänsklighet och vad det innebär att vara människa, säger Helene.

– Ja, det gäller att ha fingertoppskänsla och att även våga testa nya saker, säger Åsa.

NÄR RIKSTEATERN gjorde en undersökning och frågade om hinder för att se scenkonst svarade många att de inte hade någon att gå med.

– Vi har därför skapat Scensällskap där du kan komma själv en timme innan föreställningen för att fika. Efteråt kan man sen träffas och ha teatersamtal. Vi hoppas att det här får spridning hos andra föreningar. Kommer det bara tre personer spelar det ingen roll, det viktiga är att man får se scenkonst och träffas, säger Helene.

HENRIK EMILSON

Helene Zetterholm är verksamhetsledare på Riksteatern Växjö.

På din dator, mobil eller läsplatta, det är enkelt att nå "Mina sidor".

Nya digitala möjligheter

Det ska vara lätt att bli och vara medlem i Riksteatern. I höst införs därför digitala möjligheter som gör det enklare att hantera sitt medlemskap med Mina sidor på webben. Dessutom går det nu snabbare att bli medlem.

– DE FRÄMSTA FÖRDELARNA för medlemmen är två, dels att det går snabbare och enklare att bli medlem. Dels att man har tillgång till Mina sidor på webben, säger Petra Nylund, Botkyrka Riksteaterförening, som testat systemet under våren och sommaren.

Tidigare har en blivande medlem ansökt om medlemskap och två veckor senare fått en avi för att betala in medlemsavgiften. Nu kan det ske direkt.

– Den som vill bli medlem kan till exempel scanna en QR-kod på teatern och betala direkt med Swish eller bankkort. Då blir man medlem på en gång och kan också börja ta del av förmånerna direkt, till exempel om det är rabatterat biljettpris, säger Helén Lindfors, Scen Sundsvall – En del av Riksteatern, som också varit med och testat det digitala systemet. Det digitala systemet gör det också enk-

lare för en medlem att ta med en vän som inte är medlem till en föreställning, eftersom hen då kan ansluta sig direkt och ta del av scenpassrabatterna och stödja riksteaterföreningen. Det blir också betydligt enklare att ge bort ett medlemskap som gåva till någon. På Mina sidor kan du som medlem sedan få en tydlig överblick av ditt medlemskap. – Där ser man vilka förmåner och rabatter som gäller lokalt och regionalt. Det kan vara hos olika samarbetspartners föreningen har lokalt, som restauranger, företag och andra scener, säger Petra och tillägger:

Med registrerad epostadress kan du som medlem få:

• möjlighet att logga in på Mina sidor på webben

• digitalt medlemskort, tillgängligt till exempel i din mobil

• enklare sätt att betala och slippa pappersfaktura

• medlemsbrevet Kulisser

• andra erbjudanden och information.

Helén berättar att det också blir enklare för medlemmar att hantera sina uppgifter på Mina sidor, som att göra ändringar i sin profil eller se när årsavgiften ska betalas och betala den. För dem som driver en riksteaterförening innebär det nya medlemsystemet en mycket enklare administration. Hon tror också att det kommer att påverka medlemsvärvningen positivt nu när det går att göra direkt på webben.

– Eftersom kortet är digitalt har man det ju alltid med sig, du behöver bara logga in på Mina sidor.

– Det tar någon minut och om medlemskapet registreras på teatern så visar vi så klart hur det går till och hur Mina sidor fungerar. Det är verkligen jätteenkelt.

Petra Nylund

Helén Lindfors

PRIVAT

PRIVAT

Förmåner i hela landet

Förutom rabatter hos riksteaterföreningar i hela landet, ger ditt medlemskort Scenpass Sverige en rad förmåner hos flera samarbetspartners. Kolla aktuella förmåner på din riksteaterförenings webbsida eller riksteatern.se

Hela landet

Folkets Hus och Parker, 10 % rabatt på ordinarie pris för Live på bio- evenemang men ej vid Metropolitanoperans föreställningar

Blekinge

Regionteatern Blekinge Kronoberg, 105 kr rabatt på ordinarie föreställningars vuxenbiljetter där mat inte serveras

Dalarna

Dalateatern, 25% rabatt på ordinarie pris till scenpassinnehavare. Gäller inte gästspel eller särskilda erbjudanden

Gävleborg

Skottes Musikteater, 25 % rabatt på ordinarie pris till scenpassinnehavare

Halland

Rum för dans, 30 kr rabatt

Teater Halland, 20% rabatt på ordinarie pris (gäller ej gästspel)

Jönköpings län

Teateri, 25 % rabatt

Smålands Musik och Teater (SMOT), 20 % rabatt. Gäller inte gästspel eller särskilda erbjudanden

Kalmar län

Byteatern Kalmar Länsteater, 20 % rabatt på ordinarie pris

Kronoberg

Regionteatern Blekinge Kronoberg, 105 kr rabatt på ordinarie föreställningars vuxenbiljetter där mat inte serveras

Skåne

Expressteatern, 25 % rabatt

Malmö Opera, 15 % rabatt

Malmö Stadsteater, 15 % rabatt

Månteatern, 20 % rabatt

Skånes Dansteater, 25 % rabatt

Teater Sagohuset, 25 % rabatt

Stockholms län

Dansens Hus, 10 % rabatt

Dockteatern Tittut, 25 % rabatt

Dramaten, 10 % rabatt

Folkoperan, 25 % rabatt på Folkoperans egna föreställningar.

Rabatterna är ej giltiga under gästspel då biljettpriserna bestäms av gästande arrangör

Kulturhuset Stadsteatern, 10 % rabatt (gäller ej Soppteatern)

Kungliga Operan, 35 % rabatt på föreställningsdagen, ej gästspel och premiärer

Mittiprickteatern, 25 % rabatt

Moment:teater, 25 % rabatt

Pantomimteatern, 25 % rabatt

Playhouse Teater, 225 kr i stället för ordinarie pris 295 kr

Pygméteatern, 25% rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställningar

Scenkonstmuséet, 40 kr rabatt på ordinarie biljettpris

Teater Fredag, 25 % rabatt

Teater Galeasen, 25 % rabatt

Teater Giljotin, 25 % rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställ ningar

Teater Sláva, Huddinge, 25 % rabatt

Teater Tre, 25 % rabatt

Teater Tribunalen, 25 % rabatt

Turteatern, 25 % rabatt på ordinarie pris, gällande egenproducerade föreställningar

Unga Klara, 20 % rabatt på egna föreställningar till ordinarie pris, ej lördag och söndag

Ö2 Scenkonst, 25 % rabatt på ordinarie pris, gäller för egenproducerade föreställningar

Uppsala län

Uppsala stadsteater, 20 % rabatt

Västmanland

Västmanlands Teater, 20 % rabatt

Västerbotten

Skuggteatern, 25 % rabatt

Västra Götaland

Adas teater, Göteborg, 25 % rabatt

Borås Stadsteater, 20% rabatt på ordinarie pris. Gäller ordinarie föreställningar (ej gästspel, lunchteater, specialarrangemang)

Cinnober Teater, Göteborg, 25 % rabatt

Folkteatern Göteborg, 25 % rabatt

Göteborgs Stadsteater, 20% på alla föreställningar (utom gästspel)

GöteborgsOperan, 10 % rabatt på ordinarie pris – ej musikteater Masthuggsteatern, 25 % rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställningar

Stora Teatern, 1 biljett för 100 kr föreställningsveckan, gäller föreställningar i Stora teaterns egen regi

Teater Kurage, 25 % rabatt

Vara Konserthus, 20 % rabatt på ordinarie pris för alla föreställningar som Vara Riksteaterförening är medarrangör till Örebro län

Teater Nolby, 30 kr rabatt

Teater Hallsberg, 45 kr rabatt med scenpasskort. Ett kort/biljett

Östergötland

Alvastra krönikespel, 30 kr rabatt

Shakespearefabriken i Vadstena, 50 kr rabatt

Vadstena-Akademien, 10 % rabatt

Östgötateatern, 25 % rabatt på föreställningar ons-, tors-, och sön.

RABATT PÅ LÄSNING

Förutom att du som medlem i Riksteatern får

Scenen, får du även rabatt på Teatertidningen: 75 kr rabatt på helårsprenumeration. 200 kr för fem nummer (ordinarie pris 275 kr). Mejla namn och adress till: ekonomitjanst@natverkstan.net. Uppge kampanjkoden ”Riksteaterns Scenpass”.

FÖLJ DIN FÖRENING!

Varje lokal riksteaterförening har en egen webbplats, och många har dessutom facebooksidor. Hitta din förening på www.riksteatern.se

Dubbelt upp för Bergman

Fanny och Alexander är inte bara Ingmar Bergmans bästa film (den vann fyra Oscars), det är också en av hans mest iscensatta pjäser, bland annat i London, Paris, Oslo och på Dramaten i Stockholm. I höst är det dags igen när Teater Galeasen sätter upp föreställningen om teaterfamiljen Ekdahl. Glädjande nog för många är Christina Schollin, som medverkade i filmen från 1982, tillbaka i rollistan. Samtidigt på Dramaten: Dämon – El Funeral de Bergman, av den spanska författaren och regissören Angélica Liddell, kommer på gästspel i vår. Föreställningen öppnade årets teaterfestival i Avignon i somras och handlar om hur Ingmar Bergman beställer en likadan kista som påven begravdes i 2005.

Fanny och Alexander i Teater Galeasens tappning har premiär i höst.

TICK, TICK… BOOM!

Klockan tickar för den unge musikern Jon som kämpar med att skriva en rockmusikal, som allra helst ska sättas upp på Broadway. Samtidigt som tiden går och han förblir oupptäckt ger hans konstnärsvänner upp sina drömmar och tar ”vanliga” jobb. Han börjar tveka själv. Malmö Operas tick, tick… BOOM! är

skriven av den amerikanske musikern Jonathan Larsson som sedan skrev text och musik till musikalen Rent. Dagen innan premiären off-Broadway 1996 gick han hastigt bort på grund av hjärtproblem och fick tyvärr aldrig uppleva framgången med Rent, som helt ritade om musikalkartan och gick på Broadway i flera år samt blev film.

DANSANT LÄSNING

En festival i skrift. Så beskriver Riksteaterns danschef Mia Larsson Dansaredansardansdansant, en 44-sidig skrift om nutida dans som finns att ladda ner på Riksteaterns webbsida. Här möter läsaren ett antal verksamma professionella danskonstnärer som enskilt och kollektivt, och högst personligt, berättar om sina olika dansvärldar. – Vi vill visa på bredden av konstnärskap som finns inom det svenska dans- och koreografifältet i dag, med förhoppningen att väcka intresse och debatt om både exkludering, långsam förändring och institutionell passivitet, förklarar skriftens redaktörer Paloma Madrid och Nina Josef, båda yrkesverksamma dansare och koreografer. Bakom Dansaredansardansdansant står Riksteatern och Cullberg tillsammans med MDT (Moderna Dansteatern i Stockholm), Danscentrum Stockholm och Stockholms konstnärliga högskola.

Mejla oss!

Vi behöver fler e-postadresser! Som medlem kan du få nyhetsbrevet Kulisser, ditt medlemskort i mobilen och mycket mer. Men då måste du ha registrerat din e-postadress. Gör det nu med en e-post till: medlem@riksteatern.se

Klockan tickar på Malmö Opera under hösten.

JOHAN

SUNDELL

JAN LARSSON

Bröderna Lejonhjärta

enda hem/Ainoa kotini

Rörelse Frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd

Säg som det är!

Våroffer

Siri på spänd lina

Hockeymorsa, hockeyfarsa

Lång dags färd mot natt

STORATEATERN.SE

En del av Göteborgs Stadsteater AB

Göteborgs stora scen för svenska och internationella gästspel inom scenkonst, musik och samtal.