Page 1

Scenen SYDSVERIGE SATSAR PÅ DANS EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR #1 2017

TEATER PÅ SKOLSCHEMAT PLATS PÅ SCEN FÖR STORA KROPPEN MATTIAS ANDERSSON MÖTER CULLBERGBALETTEN


LEDARE MAGNUS ASPEGRENS TRE LÖFTEN FÖR 2017

”Utan allt ideellt arbete skulle scenkonstsverige vara så mycket fattigare. Tack för det!.” HEJ! OCH VÄLKOMMEN

1 Jobba hårt för att Riksteatern ska bli en mer jämlik organisation. Vi behöver fler olika röster som speglar det Sverige vi har ­­ i dag. Vi är på god väg men ­behöver skruva upp tempot utifrån vår nya jämlikhets- och mångfaldsstrategi.

till 2017 års första

nummer av Scenen. 2016 var för Riksteatern ett intensivt och på många sätt bra år. Riksteaterföreningarna har ett fortsatt bra publiktryck på sina föreställningar och vi ser också stor efterfrågan på kommande produktioner de närmaste åren. I princip alla produktioner för 2017/18 har sålt över sin ”kvot”. Det finns helt enkelt ett stort förtroende för Riksteaterns produktioner. Men alla teaterföreningar arrangerar så mycket mer än just Riksteaterns egna produktioner. Landets scenkonstföreningar är stommen för scenkonsten ute i landet. Utan allt ideellt arbete skulle scenkonstsverige vara så mycket fattigare. Tack för det!

SAMIR SOUDAH

I DETTA NUMMER av scenen fortsätter vi berätta om scenkonst som tar avstamp i vår samtid och lyfter denna samtid vidare till konstens egna universum en konst som så ofta är den hand som vi kan hålla oss i för att förstå oss själva och alla de som finns runt omkring oss. Det handlar om de tjocka, de som just kommit, dom som gör det möjligt, dom som har den där förmågan att skriva en text som handlar om just dig, dom som för första gången berörs av ett skimrande vatten samt dom som ser till att dansen blir ett självklart val för en oinvigd. I din hand håller du ett nummer av scenen som fortsätter berätta om det som håller ihop ett samhälle under

2 press det vi kallar konst och kultur. Tack för att du är medlem i vår gemensamma Riksteater. Vi ses i ett universum nära oss själva tillsammans med andra!

MAGNUS ASPEGREN, VD RIKSTEATERN

Under devisen ”Mer scenkonst för pengarna” ska vi jobba hårt för scenkonstnärers röst i samhället. I tider av oro ­behövs konsten för att förstå vår tid och hålla oss samman.

3 Inte vika en tum för en politik som står för något annat än yttrandefrihet. Vi tar gärna debatten med de partier som ifrågasätter samtidskonst. Jag råder dig som läsare att att läsa ALLA partiernas kulturprogram.

Scenen Produktion: Spoon. Redaktör: Helena Kämpfe Fredén. Art Director: Erik Westin. Omslagsfoto: Samuel Unéus. Tryck: Kroonpress. Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren. Redaktionsråd: Bengt Andersson, Gunilla Edemo, Peter Köhler, Aina Florin, Joakim Rindå, Lena Teveldal, Erika Lundvall, Julia Sundberg och Eva Erlingsson. Idéer har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns 40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig till scenen@riksteatern.se, Riksteatern, 145 83 Norsborg, telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se

2

SCENEN 1 2017


#1 2017 INNEHÅLL JOHAN STRINDBERG, ROBERT HENRIKSSON, SAMIR SOUDAH, MAGNUS LIAM KARLSSON, LARS ARDARVE

34

10 18

38 24 5 INGÅNG. Häxor, Nytt samarbete med Cirkus Cirkör, Martin Schibbyes fångenskap blir pjäs. 8 I KULISSEN: Scenmästare Karin Gunnarsson. 10 Roman + teater = sant. 16 SÅ GJORDE VI. Danssuccén i Skåne. 18 BILDEN: Nina Simone i Uddevalla. 20 Kropparna som tar plats på scenen.

SCENEN 1 2017



8 24 PROFILEN: Regissören Mattias Andersson tar nästa dokumentära steg. 30 De är Sveriges nya kompetenskapital. 34 Skimrande vattnet i Östersund. 38 VÅR LOKAL. Plats för själen i Ytterjärna kulturhus. 40 KLASSIKERN. A Chorus Line i ny tappning. 42 UTGÅNG. Lille prinsen, musikvår på Riksteatern, opera för alla.

3


CRISTINA BRANCO [PRT]

FADONS DROTTNING 22 MARS StoRA Scen SodRAteAteRn.coM


INGÅNG

TRE FRÅGOR …

NYTT OM SCENKONST

Hur gick tankarna innan du tog initiativ till föreställningen? – Allting bottnar i att jag sedan jag blev fri har känt att jag måste hålla mitt löfte till dem som sitter kvar, ett löfte jag gav om att föra deras berättelser vidare. Idén till en teaterföreställning föddes när jag och Måns Lagerlöf satt på samma buss och pratade om min tid i Etiopien och jag sa att den fängslades största skräck är att bli bortglömd. Då kom Måns med idén att ta deras berättelser till teatern. Jag blev först paff, men kände sedan att det är ju en unik möjlighet att ge dem en röst. Hur har ni arbetat fram innehållet? – Det har vuxit fram i kontakten med de fängslade. Deras olika röster väver en gemensam berättelse kring de stadier som alla fängslade går igenom. Den svarta humorn, tankarna på de anhöriga och vikten av att behålla sin yrkesstolthet. I Etiopien vet du som journalist att du när som helst kan kastas i fängelse, på så sätt är varje dag i fängelset även en dag på jobbet. Hur upplever du som journalist att det är att arbeta med dramatik, finns det likheter i arbetsprocessen? – Ja, det gör det absolut. Särskilt i starten när vi har samlat in material har i princip alla i produktionen jobbat som grävande journalister. Det blir även liknande diskussioner, om källskydd och konsekvenser för de medverkande till exempel. Men scenkonsten har inte samma redovisningsplikt som journalistiken, man kan gå direkt på pudelns kärna och det gör uttrycket starkare. Samtidigt kan man ju säga att journalistiken av i dag blir alltmer overklig och dramatisk. Teatern är en helt ny värld för mig och det har varit en spännande process att få glänta på dörren till den världen. Kality har urpremiär den 4 april i Stockholm och åker sedan på Riksteaterturné. Medverkande är Martin Schibbye, David Lenneman samt en skådespelare och en lokalreporter per ort. Måns Lagerlöf regisserar. Föreställningen är ett samarbete mellan Riksteatern och Amnesty International.  KLARA LEDIN HÖGLUND

ANNA TÄRNHUVUD

OLA KJELBYE

DET KONGELIGE TEATER

Så många har sett Glada Hudik-teaterns uppsättning av Trollkarlen från Oz, i regi av Pär Johansson. Nu får fler chansen då teatergruppen ger sig ut på turné igen. Den 4 maj har föreställningen nypremiär på hemmaplan i Hudiksvall.

Till Martin Schibbye, initiativtagare till pjäsen Kality. Pjäsen bygger på berättelser från fångar i Kalityfängelset i ­Etiopien där han själv satt fängslad i 15 månader 2011–2012.

SJUK HUMOR I GÖTEBORG

Kan vårdkriser, underbemanning och felbehandlingar vara roligt? I komedin Var god dröj spelar Ulla Skoog och Thomas Nystedt ett äldre par som hamnar på sjukhus en ovanligt rörig lördag, när dessutom datasystemet är ur funktion. Regissör är komikern Adde Malmberg, som har placerat den brittiska orginalpjäsen Nil by Mouth på ett nedslitet lasarett i dagens Göteborg. Pjäsen hade premiär den 9 december på Göteborgs stadsteater och spelas fram till början av mars.

”Jag har längtat efter att spela min ­föreställning igen. Det är så jag bearbetar min ångest. Jag berättar om den. Skämtar om den. I det allra mörkaste behöver vi skratta, annars går vi under.” Nour El Refai om sin föreställning En komisk depression som tidigare gick på Riksteaterturné. Nu nypremiär i Stockholm den 25 januari.

TYCK TILL OM SCENEN!

Vi vill veta vad du tycker om medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor. Mejla till redaktionen på scenen@riksteatern.se

SCENEN 1 2017



!

5


ÖZZ NÛJEN ÄR RIKARD III Ensam på scen som den maktgalna Rikard III står Özz Nûjen, i Shakespeares mästerverk regisserat av Björn Granath. Uppsättningen gjorde succé på Södra Teatern i Stockholm i november och åker under våren 2017 på en omfattande turné till ett 60-tal spelorter i Sverige och Finland. Turnépremiär 15 januari i Varberg.

SÖREN VILKS

6

SCENEN 1 2017


NYTT OM SCENKONST

INGÅNG MATTIAS EDWALL

50 ÅR

Krig, häxor och äktenskap Kvinnors erfarenheter, osynliggjorda i många sammanhang genom historien, träder fram i tre pjäser under våren:

2017 firar Cullbergbaletten 50 år av banbrytande samtida dans. I april visas Eurydike är död av Birgit ­Cullberg från 1968, samt kompaniets ­senaste nyskapelse Protagonist­av Jefta van Dinther som hade premiär sommaren 2016. Jubileumsföreställningarna visas den 27–29 april på Dansens Hus.

NYTT TEATERSAMARBETE MED CIRKUS CIRKÖR

Movements utforskar med cirkusens hjälp ämnen som gränsöverskridande, migration och mottagande. Föreställningen är en samproduktion mellan Cirkus Cirkör och Malmö Stadsteater i regi av Tilde Björfors. Movements är sista delen i en trilogi som inleddes med Malmösuccén Borders 2015, och fortsatte i turnéföreställningen Limits 2016. Urpremiär den 5 maj 2017 i Malmö.

2. Teater Västernorrlands pjäs Häxor – när drevet går tar avstamp i Sveriges största massavrättning i fredstid, då 71 människor halshöggs och brändes på bål i Ångermanland år 1675. Maria Löfgren regisserar pjäsen som spinner trådar in i vår nutid: Vad är det som orsakar masshysteri och näthat i dag? Premiär i Sundsvall den 3 mars. 3. I pjäsen Märta – gift Söderberg lyfter Vadstena Nya Teater fram Hjalmar Söderbergs första fru Märta, genom brev och dokument som hittades nyligen. Pjäsen handlar om makt, manliga genier och kvinnors maktlöshet. Manus och regi av Dag Norgård, premiär i Vadstena den 10 april.

SCENEN 1 2017



URBAN JÖRÉN

1. Kvinnorna som stred i Röda armén blev till skillnad från männen inte behandlade som hjältar efter kriget. I stället möttes de med misstänksamhet och förakt. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs reportageroman Kriget har inget kvinnligt ansikte, sätts upp av Göteborgs Dramatiska Teater i bearbetning av Malin Lindroth och regi av Erik Åkerlind. Premiär 17 februari i Göteborg.

HYLLAD SVENSK-KUBANSK DANS Trans[e]ición, dansgruppen Somos föreställning i samarbete med Riksteatern, har under hösten uppmärksammats som ett av bidragen på Swedstage, som presenterar svensk scenkonst för omvärlden. Dessutom är föreställningen gäst hos det

europeiska teaternätverket Shadowlands. Dansgruppen består av både svenska och kubanska dansare, och föreställningen bygger på en mängd olika influenser, bland annat från traditionella afrikanska rytmer och hiphop.

7


I KULISSEN

KARIN GUNNARSSON, SCENMÄSTARE

MÄSTAREN PÅ SCENEN KARIN GUNNARSSON Ålder: 44 år Bor: Stockholm Bäst med jobbet: Variationen, det blir aldrig tråkigt. Att tillsammans skapa en bra föreställning är en skön känsla, när det kommer mycket publik och alla är nöjda. Favoritscen i Sverige: Finns många, men jag gillar verkligen Skövde. De har anställd personal som jobbar med scenen. Det underlättar mitt jobb väldigt mycket. Och så är jag väldigt förtjust i Kristianstad. Där finns en aktiv teaterförening och det kommer mycket folk på föreställningarna. Och själva teatern ser ut som en liten gräddtårta. På fritiden: Jag har tagit upp ridningen igen efter ett långt uppehåll. Det är väldigt roligt. Gör i vår: Turnerar med Kality, dramatiseringen av journalisten Martin Schibbyes fångenskap i Kalityfängelset i Etiopien.

8

Från små bygdegårdar till stora teaterhus – som turnerande sällskap möter Riksteaterns ensembler alla slags miljöer för en och samma föreställning. Scenmästare Karin Gunnarsson ser till att allt fungerar som det ska, oavsett scen. TÄNK DIG ATT möblera en lägenhet om och om igen, med samma möbler varje gång. Fast lägenheten kan vara allt från en liten etta med kokvrå till en sjurumsvåning med stuckatur i taket. Och dessutom ska resultatet se så gott som likadant ut varje gång. Ungefär så ser Karin Gunnarssons, scenmästare på Riksteatern, jobb ut. Scenmästaren ansvarar för all dekor på scenen och ser till att allt ser likadant ut, oavsett var pjäsen spelas. Scenmästaren är också arbetsledare för den lokala personalen som finns på plats, samt för det tekniska teamet som följer med på turnén. En viktig arbetsuppgift är att jobba nära scenografen i tidigt stadium. – All dekor som ska vara på scenen ska ju med på turnén. Den ska packas in i lastbilar, lastas ur, byggas upp på plats. Så vi måste tänka smart från början – dekoren får till exempel inte vara för tung, vilket sällan är något man måste ta hänsyn till på en fast scen. Vi måste också tänka på hållbarheten, att saker måste vara robusta nog för att sättas ihop och demonteras flera gånger om, berättar hon. SMARTA OCH användarvänliga lösningar som lätt

går att packa ihop och bygga upp – det låter lite som teaterns motsvarighet till Ikea. Och kanske är inte liknelsen inte helt fel. Precis som möbeljättens designers så måste scenmästaren och scenografen tänka igenom en rad utmaningar innan de bestämmer hur dekoren ska se ut, fungera på scenen och inte minst tillverkas. – Den senaste tiden har vi spelat på väldigt olika stora scener, vilket blir en extra utmaning. Det kan vara allt från en liten dammig bygdegård med smal scenöppning till professionella scener med anställd personal som står och väntar på oss när vi kommer. Så förutsättningarna varierar väldigt mycket. Och fort ska det gå. Från det att ensemblen

anländer med personal och dekor till platsen för föreställningen, har de ungefär 3,5 timmar effektiv byggtid. Då gäller det att alla i teamet vet exakt vad de ska göra. Händer det aldrig att något går fel? – Väldigt sällan faktiskt, vi är så väl förberedda och studerar ritningar och bilder på scenerna innan vi kommer på plats. Och vid det här laget har jag sett så gott som alla scener som Riksteatern turnerar till. Fast en gång höll det på att gå riktigt fel. Karin har ganska dåligt ögonmått, men chansade ändå och satte ett kryss på en scen för att markera mitten inför dekorbygget. När dekorbygget väl var färdigt visade det sig att markeringen var en hel meter fel. – Allt var ju färdigbyggt, så vi fick försöka justera med några höga konferensblommor på sidorna. Sedan dess mäter jag alltid. Att det blev teatervärlden för Karin var en ren slump. Hon började som ungdomspraktikant på en teater i hemstaden Borås, och sedan gav det ena det andra. De senaste 20 åren har hon haft de flesta roller man kan ha bakom scenen: rekvisitör, sufflös, attributör. – Jag gillar att teatern är väldigt cyklisk, den följer sin egen rytm med repetitionsarbete, premiär, avslut. Dessutom är det spännande att ständigt få arbeta med så olika människor. Varje turné är ju unik i sin sammansättning – vissa personer har jag inte jobbat med på säkert tio år, även om vi egentligen är kollegor. ATT STÄNDIGT TURNERA är en speciell tillvaro som inte passar alla. Det oregelbundna blir vardag och det gäller att kunna vara flexibel, menar Karin. – Det märks ganska snabbt om man gillar det turnerande livet eller inte, en del slutar efter sin första turné. Vi lever ju rätt tätt inpå varandra och visst blir vi väldigt utlämnade åt varandra. Men det finns en tjusning även med det. Som turnerande personal som reser över hela landet är Karin en av dem som har örat närmast rälsen i Folkrörelsesverige. Hon upplever att det håller på att ske en förändring inom folkrörelsen Riksteatern. – Det sker en generationsväxling just nu. Många unga har kommit in i teaterföreningarna, något som ger ny energi och föder nya idéer. Jag tycker att det är mycket välkommet.  HELENA KÄMPFE FREDÉN SCENEN 1 20167


SCENEN 1 2017



SAMIR SOUDAH

Jobbet som scenmästare är en blandning av tungt fysiskt arbete, problemlösning och konstnärlig kreativitet. 9


ROMANEN KLIVER UPP PÃ… SCENEN

10

SCENEN 1 2017


Vad händer egentligen när skönlitteratur blir teater? Försvinner romanens kvalitéer eller kan ny konst skapas på scenen? Scenen har talat med Lucas Svensson och Ninna Tersman som båda är aktuella med dramatiseringar av kända böcker. TEXT: YLVA LAGERCRANTZ SPINDLER FOTO: JOHAN STRINDBERG

SCENEN 1 2017



11


Lucas Svensson har ­tagit sig an Selma Lagerlöfs mästerverk Kejsarn av Portugallien.

P

*Utöver Karl Ove Knausgård också Sara Lidman, P O Enquist, Ernest Hemingway och Karolina Ramqvist. 12 

å senare år har dramatiseringar av bästsäljarböcker synts allt oftare på landets teaterscener. Några exempel är Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Lena ­Anderssons Egenmäktigt förfarande på Uppsala stadsteater och Sara Lidmans Tjärdalen som i höstas blev musikteater på Riksteatern. Egenmäktigt förfarande har dessutom redan blivit nyaktuell med Scala­teaterns uppsättning där Krister Henriksson och Jessica ­Liedberg tolkar romanens huvudrollsinnehavare. Kritikerna talar om en utarmning av den renodlade och kanske mer okända dramatiken, att den trängs bort från repertoaren till förmån för böcker som bara genom igenkännbara titlar får teatercheferna att drömma om utsålda hus. Samtidigt försvarade Benny Fredriksson sin sista bokstinna repertoar som teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern 2015* med att han inte längre kunde finna de stora berättelserna i samtidsdramatiken. Så kan det vara. Men om man vill kan det också vara så att teatrarna i sin iver att vara dagsaktuella, allt oftare beställer nyskrivna pjäser med bästföredatum direkt av dramatikerna, ett slags trendig slit-och-slängdramatik. Då finns det inte alltid utrymme kvar för att skriva de stora epos som litteraturen nu i stället kompenserar för. Det goda med boktrenden är när de två konstformerna pollinerar varandra och fristående teatertolkningar skapas som får publiken att se böckerna med helt nya ögon. Det är både Lucas Svenssons och Ninna Tersmans intention som båda har skrivit en mängd pjäser, men också har erfarenhet av att dramatisera andras verk. Just nu jobbar Ninna Tersman med dramatise-

ringen av Maken, Gun-Britt Sundströms kultförklarade bok med undertiteln en förhållanderoman från 1976, om Martina och Gustav som kämpar för att få tvåsamheten att fungera utan att förlora sig själva. Tidsmässigt utspelar den sig i sextiotalets Sverige, när kärnfamiljen började ifrågasättas som norm. Ninna Tersman påminner om att i dag debatterar vi i stället hur vi kan leva i andra relationer än den normativa. – Det finns ju fler sätt att leva tillsamman på i dag. En tanke är att ha med ett plan i pjäsen där skådespelarna kommenterar just skillnaderna mellan då och nu, exempelvis hur man ser på relationer, berättar hon när vi ses på Café Rival med den söndertummade pocketversionen av boken mellan oss som vore den en relationsbibel, pepprad med små regnbågsfärgade post it-lappar. MEN ATT DRAMATISERA en bok av en ännu verksam

författare innebär också att göra det med hens välsignelse. För till skillnad från en pjäs som skrivs för att bearbetas och tolkas av en regissör, är boken skriven för att vara just en bok. Men Ninna Tersmans relation med författaren Gun-Britt Sundström har hittills varit friktionsfri. – När vi träffade Gun-Britt berättade hon att hon hade gjort en grundlig research på oss innan vi sågs. Då blev vi lite nervösa. Men sedan sade hon att vi hade hennes fulla förtroende. Textuellt har Ninna Tersman och regissören Lena Mossegård hållit sig respektfullt nära originalet som tidigare bara har satts upp i en radioversion (2011, dramatisering: Pia Gradvall, regi: Ludvig Josephson). Så tycker de inte heller att det tidlösa temat behöver uppdateras nämnvärt. Det som är nytt är snarare det sceniska språket, gestaltningen. Här har de valt att dela protagonisten Martina i två, vilket Ninna motive- >>> SCENEN 1 2017


Inför arbetet med Maken har Ninna ­Tersman varit i kontakt med författaren ­Gun-Britt Sundström.

SCENEN 1 2017

13


De senaste åren har scenadapationer av romaner blivit allt vanligare på svenska scener.

>>>

14 

rar med att det är en ganska kluven karaktär. – Det blir en Martina som är i aktion och en som kommenterar det hon gör. I övrigt tror hon att publiken kommer att känna igen mycket från boken. – Samtidigt, gör du en pjäs på knappt två timmar av drygt 500 sidor roman, så måste du också ta bort saker. Här har det exempelvis blivit en del i slutet av romanen, när Martina tillbringar sommaren ensam i ett hus hon hyrt och som jag tycker mycket om, men det fungerade inte att få med här. Vad har annars varit utmaningen med att dramatisera Maken? – Att den är väldigt analytisk och ordrik. Den rör sig inte heller mot ett slags enda dramatisk vändpunkt, utan konflikten är på ett sätt ganska stillastående. De gör slut och blir ihop, gör slut och blir ihop. Det introduceras inte heller en mängd nya karaktärer eller dramatiska miljöer. På ett sätt är det motsatsen till det du traditionellt vill ha när du skriver en pjäs! Vad gjorde du för att skapa mer av just rörelse i den? – Det är nog greppet med de två ”Martinorna”, som att en av dem kan stå och säga emot den andra. Därigenom uppstår små konflikter. En kan också stå och kommentera situationen, vänd mot publiken, vilket både kan skapa lite komik och konfliktsituationer. Den har kanske på ett sätt blivit lite mer av ett

kammarspel, med ännu mer fokus på just relationen och mindre på miljöerna. Vad hoppas du tillföra boken genom att förvandla den till pjäs? – Med en teaterföreställning blir det förhoppningsvis en annan sorts närhet till karaktärerna, med människor av kött och blod på scenen. Du kan också aktualisera boken på ett annat sätt genom att det är unga skådespelare i dag som gestaltar den, vilket möjliggör att vi kanske kan se den med deras blick. GLESBYGD KONTRA STORSTAD, kvinnlig frigörelse, klass och exploatering av människor och känslor. Det är några röda trådar i Selma Lagerlöfs roman Kejsarn av Portugallien som dramatikern Lucas Svensson har nystat fram och spunnit en egen fristående teaterväv av. Tidsmässigt kommer berättelsen om Jan i Skrotlycka att flyttas fram till tidigt 1900-tal, den om torparen som förlorar förståndet när dotter Klara Fina Gulleborg flyttar till Stockholm och hamnar i dåligt sällskap. I glappet mellan Folkhemmet och två världskrig i vad Lucas Svensson beskriver som brytningen mellan det borgerliga samhället och de ideologiska krafter som sedan växte fram i modern tid. I sin dramatisering har han valt att utgå från romanen och inte något av de manus som har skrivits för scen och film sedan den kom ut 1914, vilket han motiverar med att Selma Lagerlöf är en så otroligt bra författare som skriver med absolut språklig auktoritet. – Hon är inte den som skriver ut något i papp som man säger i Danmark, förtydligar han som själv SCENEN 1 2017


numera är bosatt i Köpenhamn. Med det vill han ha sagt att Lagerlöf är undertextens subtila mästare. En författare som har en förmåga att skriva tydliga scener med känsla för den psykologiska utvecklingen – samtidigt som det oväntade lurar i kulisserna, vilket han menar gör att hon otvunget står mellan socialrealism, en mytisk värld och en klassanalys samtidigt. DET LÅTER SOM drömstoff för en dramaturg. Men

hur förvandlar man egentligen en sådan klassikerfavorit till teater? Utmaningen ser Lucas Svensson i att skapa pjäs av en text som i stort utspelar sig inne i Jan i Skrotlyckas huvud. – Just nu försöker jag att plocka ut allt av replikmaterial i boken. Samtidigt är det farligt att skriva för detaljerade handlingslinjer. Det måste också hända något när man väl sätter sig ner och skriver. Att skriva en pjäs som förvaltar Lagerlöfs kvalitet och är hennes intention trogen, samtidigt som den har ett eget uttryck och språk, ser han samtidigt som en svår balansgång. Du är ju själv dramatiker. Är det då inte lockande att tillföra verket något eget snarare än att bara återge någon annans text? – Man ska inte återge den, utan det intressanta är att se luckorna, de tomma bladen. I ”Kejsarn” finns dessa i Klara Fina som i princip inte säger någonting, och vi får heller aldrig veta vad som står i de brev som hon skickar hem. I min version får hon egna repliker.

SCENEN 1 2017

För att skapa dynamik i Maken valde Ninna Tersman att låta två skådespelare gestalta huvudpersonen Martina.

FLER TEATERUPPSÄTTNINGAR BASERADE PÅ BÖCKER 2017  r vattnets minne – Veden muistista av Emmi Itäranta, U ­Riksteatern (premiär i februari)  emsöborna av August Strindberg, Kulturhuset H Stadsteatern i Stockholm (premiär i mars)  rhundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström, Å Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (premiär i mars)  un home fritt efter Alsion Bechdels serieroman, F Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (premiär i April)  lexandras odyssé av på Alexandra Pascalidous baserad A på hennes egen bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon”, Göteborgs stadsteater (premiär i februari)  ivläkarens besök av P O Enquist, Malmö Stadsteater L (premiär i februari)  elle Erövraren – den stora kampen baserad på Martin Andersen P Nexøs roman, Helsingborgs stadsteater (premiär i april) 15


DAVIDE VENTURINI

Barnföreställningen Panda’s home av Compagnia TPO sätts upp av Skånes Dansteater den 5 februari 2017.

NU VILL SKÅNE DANSA MER För många arrangörer är dans en utmanande konstform att närma sig. Ovana är en av anledningarna. Därför bildade Riksteatern Skåne ett dansnätverk där konstnärer och arrangörer lär av varandra – ett koncept som funkar.

H

ur hittar vi publiken, vilka producenter finns i vår närhet och funkar våra scener för dans? När Claes Forsell Andersson började jobba som danskonsulent på Riksteatern Skåne 2013 märkte han snabbt att det fanns en osäkerhet kring att köpa in och arrangera dans. – Det finns en uppfattning om att dans är svårt att förstå och därför svårt att arrangera. Men nyckeln är att du inte behöver förstå för att kunna njuta, säger han. För att visa dansens möjligheter och

16

dansliv med många etablerade producenter magi bildade Claes ett dansnätverk, till en kan det vara svårt att veta vad som finns att början bestående främst av arrangörer inom arrangera. Därför har Claes och VASS – ett turnéprojekt som drivs kollegorna på Riks­teatern Skåne i Skåne – för att erbjuda intressealltid ett dansperspektiv i mötet rade teaterföreningar tillfällen att med arrangörer. uppleva dans på olika sätt. – Förutom att väcka intresse – Jag ville väcka lusten för och lust, jobbar vi med komkonstformen och visa att det inom petensutveckling generellt. Det den finns enormt många genrer. kan handla om publikarbete, Det finns något för alla, och vi föruppmuntra till omvärldskoll, söker att ge arrangörerna tillgång bredda nätverken och att konkret till mångfalden, säger Claes. Claes Forsell Andersson prata om potentiella utmaningar. Trots att Skåne har ett rikt SCENEN 1 2017


Sedan två år åker vi till Stockholm på studieresa i anslutning till den årliga dansmässan i Nacka, för att hämta inspiration, kunskap och lära känna andra dansarrangörer och producenter. Det har varit mycket lyckat. Vi har även byggt sedans.se, en danskalender som samlar alla dansföreställningar i Rachel Tess Skåne. ETT VIKTIGT SÄTT att skapa intresse och kunskap om dans har varit att låta arran­ görerna och producenterna mötas. Den amerikanska koreografen Rachel Tess är en av de konstnärer som deltar i danssatsningen. Hon driver ett residens i Kivik, där hon tillsammans med andra dansare och koreografer utvecklar produktioner och arbetsmetoder genom att möta publik och arrangörer under hela den konstnärliga processen. Residensen är ett tvåårigt samarbete mellan Riksteatern nationellt, Riksteatern Skåne och den konstnärsdrivna plattformen MARC. – Jag vill komma bort från bilden av att syftet och målet med konstnärens arbete endast är slutprodukten. Hela processen är målet, och jag vill bjuda in arrangörer, konstnärer och publik att ta del av den – för allas skull. SCENEN 1 2017

Rachel Tess vill möta arrangörerna där de befinner sig både kunskapsmässigt och geografiskt. – Först när vi möter människor där de är blir det riktigt bra, säger Rachel. KRISTIANSTADS teaterförening är

en av de riksteaterföreningar som är med i Skånes dansnätverk. – Vi är en så pass stor förening att det är vårt ansvar att erbjuda dans på kontinuerlig basis, i vårt fall rör det sig om 2–3 föreställningar per säsong, berättar Jan Carlsson som är anställd av föreningen. Trots det hymlar han inte med att det kan vara svårt att nå ut till den dansintresserade publiken, och ännu svårare – att locka en ny som inte vet hur njutbar och omvälvande en dansupplevelse kan vara. – Vi lär oss hela tiden, och det är klart att om vi fortsätter att arrangera och erbjuda dans i olika former kommer vi att se fler och fler i publiken. Det är jag säker på, säger Jan. Rachel Tess märker stor skillnad i regionen sedan hon blev en del av Skånes satsning på dans och hon ser ljust på framtiden. – Det är jättekul att se, för det vi hoppades skulle ske om något år händer redan. Vi är nyfikna på varandra och hur vi arbetar, det är viktigast av allt.



JOHANNA BROMAN

VÅRA TIPS TILL ARRANGÖRER CLAES FORSELL-ANDERSSON 1. B  örja i det lilla – ha inte för stor press på er själva vad gäller antal publik. 2. S  kapa lust och vissa bredden av all dans som finns, anpassa utbudet efter era förutsättningar. 3. Gör det enkelt – att låta producenter och arrangörer mötas ger många ringar på vattnet.

RACHEL TESS 1. V  ärdesätt hela den konstnärliga processen och använd den för att utvecklas, både som konstnär, arrangör och publik. 2. T  räffas och prata om era utmaningar, det finns alltid lösningar. 3. Fördjupa relationen med publiken genom att värdesätta dem som kommer, kvantitet är inte alltid eftersträvansvärt.

MER FOKUS PÅ DANS Fram till 2019 har Riksteatern ett utökat dansuppdrag. Det innebär att Riksteatern ska verka för ökad tillgång till professionell dans över hela landet, öka antalet dansproduktioner inom sin verksamhet, samt ska delta i och främja den pågående utvecklingen inom dansområdet.

17

MIGUEL AZCUE

Föreställningen ­Possible Impossible med det Malmöbaserade danskompaniet Memory Wax har turnerat i Sverige genom Dansnät Sverige och VASS.


18

SCENEN 1 2017


BILDEN Vad: Soundcheck och sista justering av ljus för Nina – a story about me and Nina Simone, som går på Riksteaterturné i vår. Vem: Josette Bushell-Mingo och tre musiker finns på scenen. Plats: Uddevalla Folkets hus. När: 12 december 2016. Mer: Genom att spegla sitt liv och artisteri i Ninas levnadsöde och musik skapar Josette en dubbelexponering som vibrerar genom årtiondena. För regin står Dritëro Kasapi. Genom text, musik och sång tar vi del av två kvinnors hopp, drömmar, sorg och framgång. FOTO: LARS ARDARVE

SCENEN 1 2017



19


ATT VÅGA BRYTA SMALNORMEN Trots att den efterlysts i artiklar, radioprogram och på seminarier får vi sällan se den tjocka kroppen på teaterscenerna. Varför är det så? Klarar inte scenkonsten av att bryta smalnormen? Scenen träffar skådespelarna Lotti Törnros och Eric Stern för ett samtal om kroppsnormer, representation och uppror.

E

TEXT: ANNA HÅKANSSON FOTO: EVELINA CARBORN

ftersom den tjocka kroppen kopplas ihop med en massa negativa egenskaper finner många rollbesättare det otänkbart att sätta en stor kropp i de flesta roller, säger Lotti Törnros, skådespelare och pionjär inom fettaktivismen i Sverige. Med föreställningarna Mitt liv som tjock (2005) och En fet föreställning (2011) liksom radioserien Fetmaland (2015) satte hon tidigt den bristfälliga representationen av tjocka kroppar på kartan. Även om Lotti Törnros upplever att det finns en större medvetenhet kring kroppsnormer i dag kan hon inte se att det skett någon större förändring i antalet tjocka kroppar på scenen under de senaste tio åren. Teaterns ideal präglas dessutom av idén om en neutral människa, förkroppsligad av någon som kan gestalta allt från stillsamt kammarspel till akrobatik. Något man också utbildas i på scenskolan. – När jag sökte sade de till mig att de inte trodde att jag skulle klara av utbildningen rent fysiskt. Hon kan uppleva en frustration över att hennes medspelare kan skapa ett annat kroppsligt uttryck än hon. – Jag har bara de smala kropparna att förhålla mig till. Alltså ligger det närmare till hands att tänka att jag borde kunna göra som de, än att se att kvaliteten i mitt uttryck

20 

är helt annorlunda. Det är något jag måste erövra i varje process. Eric Stern har arbetat som skådespelare på Dramaten sedan 2012. Han har framförallt medverkat i uppsättningar inom ramarna för Unga Dramaten, men repeterar nu Figaros bröllop där han gör sin första huvudroll på stora scen. Även han vittnar om hur stigmatiserat det är att räknas som tjock. – Det är fortfarande oerhört laddat. Jag hatar det ordet, för att inte tala om ordet fet. Till och med när folk säger något i stil med ”vilken fet föreställning” hajar jag till. Det kräver både medvetenhet och acceptans. Att acceptera att man används i samma mening som ordet tjock. BÅDE LOTTI TÖRNROS och Eric Stern är

medvetna om hur olika villkoren är för kvinnor och män. Manskroppen förknippas traditionellt med vad den gör och inte hur den ser ut. Men självklart är inte mannens kropp fri från utseendenormer. Särskilt inte i dag när egenskaper som pondus och makt, som tidigare förknippats med den tjocka mannen, i stället kopplas till den vältränade kroppen. – I en föränderlig värld växer behovet av kontroll. Eftersom tillvaron är svår att kontrollera kan kroppskontroll ge en skenbar trygghet. Även om det i själva verket är väldigt lite vi kan kontrollera med våra kroppar

– gener och omständigheter har så mycket mer makt än vi, säger Lotti Törnros. Eric Stern konstaterar att tjocka kroppar är mer vanligt förekommande bland de äldre herrarna på Dramaten. – Men den åldrade kroppen är en annan sak än en ung. Det ingår i dramaturgin att man går upp i vikt med åldern. Om man inte är skådespelerska. – Exakt! Det är där det blir så tydligt att friheten för män är så mycket större. Under sin tid på scenskolan i Göteborg deltog Eric Stern i projektet Att gestalta kön vilket satte i gång många tankar. – Jag har funderat mycket på vad som är mest prominent, det faktum att jag är man eller det faktum att jag är överviktig. Jag tror fortfarande att det är det faktum att jag är man. LOTTI TÖRNROS OCH Eric Stern har båda sin bakgrund i frigruppsvärlden. För Lotti Törnros innebar det att hon delvis kunde styra över de roller hon spelade. – Men jag har sällan rollbesatts som den unga snygga tjejen. Vid de tillfällen jag har gjort det minns jag att jag upplevde det som svårt. Det var ovant. Det säger kanske någonting om att jag inte har den erfarenheten. Hon önskar att fler ville prova att rollbesätta normkreativt. – Utnyttja den här grejen att när man >>> SCENEN 1 2017


Skådespelarna Lotti Törnros och Eric Stern har båda upplevt hur det är att förhålla sig till smalnormen i sina yrkesroller. SCENEN 1 2017 

21


ERIC STERN Ålder: 35 år. Aktuell i: Titelrollen i Figaros bröllop, premiär 12 januari och nypremiären av Liv Strömqvist tänker på dig, båda på Dramaten. Har en liten roll i Hundraettåringen som smet från notan och försvann som hade premiär på juldagen.

LOTTI TÖRNROS Ålder: 44 år. Aktuell i: Spelar Ida, den vackra pigan ifrån staden i Hemsöborna, premiär 17 mars på Kulturhuset Stadsteatern, samt ett humorprogram med arbetsnamnet Zappa, premiär under våren på kanal 5.

>>> väl redogör för något på scen upplevs det som sanning. Scenens sanning. Däri ligger teaterns kraft. Eric Stern menar att han har fått göra utvecklande roller både på Unga Dramaten och i frigrupp. För honom är synen på den tjocka kroppen dubbel. – Den kan också vara en stark kropp. När jag spelade patriarken Stor-Sven i Värmlänningarna på Orionteatern fick jag instruktionen att inte förminska mig själv. Att bara stå där och vara suverän. Stolt, självständig och sexig. Där användes min kropp snarare som en styrka. Som ett sexobjekt. Och nu är du på väg in i en sådan roll i Figaros bröllop? – Jag får till och med vara med på affischen. Sedan vet jag inte hur mycket det syns på den att jag är överviktig. I Huset vid nattens ände fick jag gå runt med bar överkropp. Det var ett stort steg för mig som jag till slut kände mig trygg i. Men jag skulle inte gärna vilja göra den för en högstadiepublik. Då skulle jag åtminstone vara lite räddare. 22 

En roll som Eric Stern gärna framhåller är den som Fredrik i Barnet av Jon Fosse. – Jag tror inte att Fosse såg mig framför sig när han skrev den. Men min roll blev en människa som man kan identifiera sig med. Om jag ska vara positiv så menar jag att de roller som jag spelar leder till större identifikation hos publiken än vad en normativ kropp gör. SAMTIDIGT BERÄTTAR Eric Stern att han

varit både ledsen och har upplevt självförakt, vilket han menar är färgat av att ha en självbild som samhället lagt på honom och som också bekräftas av människor omkring honom. – Det har jag upplevt under hela min utbildning, men även i delar av min yrkesutövning. På en teater trodde de till exempel att jag var tekniker när jag började där för att det var så otänkbart för dem att jag kunde vara skådespelare. Lotti Törnros understryker vikten av att visa att vi människor är så olika som vi är och inte ett slags förskönande bilder. Hon

betonar teaterns förvandlingskraft och ger som exempel när hon fick spela en 15-årig boxartjej i Läroplanen. – I användandet av kontraster kan man också synliggöra strukturer. Att använda en normbrytande kropp som kärleksintresse innebär ju också att vi får syn på vad som ingår i den rollen. Även om man inte gör en medveten reflektion sker en omedveten process, en liten breddning i ditt sinne över vad som är möjligt. Upplever du att din kropp medför en olydnadsaspekt? – Ute på stan är min kropp bara en del av en mångfald, men på scenen blir den olydig eftersom den inte utgörs av den kropp vi brukar få se utföra de saker en viss roll gör. Jag känner en stolthet i det. Att jag berättar något ytterligare, något som man bara får på köpet. En bonus. Samtidigt känner sig Lotti Törnros nästan alltid som undantaget och menar att den tjocka erfarenheten är osynliggjord på ett sätt som det är svårt att sätta fingret på. – Jag kan tänka mig att det är lite som att SCENEN 1 2017


– Min kropp är också mitt vapen i en stark konkurrens. Baksidan av myntet är de som inte får några roller alls. Lotti Törnros är både glad och överrumplad över den våg av kroppspositivism som vuxit fram i sociala medier de senaste åren. – Hade den funnits när jag själv var tjugo hade inte Mitt liv som tjock behövts. Själv fick jag kämpa mig till en medvetenhet. I dag verkar analysen finnas där redan från början. Det är fantastiskt att se hur mycket som har hänt. Och det behövs, menar hon. När en del av samhället trycker på starkare än någonsin och hävdar att fetma är farligt och bör utrotas är det svårt för de goda exemplen att få fäste. – Men det händer ju någonting och jag får vara med, konstaterar Lotti Törnros. För Eric Stern handlar den tjocka kroppens sprängkraft framför allt om identifikation. – Jag är helt ointresserad av det bredare spektrum av roller som skulle komma med att jag gick ner i vikt. För det är roller jag inte vill göra. Jag har alltid fått vara mänsklig på scen. Det får aldrig de normativt snygga. De är strävan och jag är nuet och teatern är en ögonblickskonst.

HALLÅ DÄR …

STINA WOLLTER, konstnär, programledare för Karlavagnen i P4 och kroppsaktivist på Instagram.

SCENEN 1 2017

SVERIGES RADIO

Kroppsaktivismen växer sig allt starkare. Varför just nu? – Jag tror att vi befinner oss mitt i en backlash när det gäller synen på kvinnokroppen. Det finns en obalans i att saker vi trodde att vi hade erövrat plötsligt med kraft försöker ryckas ur våra händer. Helt plötsligt håller vi på att förlora igen. Men samtidigt växer motståndet, till exempel på Instagram och andra sociala medier, mot det krympande utrymmet. Hur påverkas samhället av att fler kroppstyper tar plats i offentligheten? – En massa vanliga människor får syn på varandra där de står på varsitt håll och stångas med sina

kroppar och funktionsvariabler. Det uppstår galjonsfigurer, jag har råkat bli en av dem, och det vi gör i sociala medier börjar sippra ner till fikarummen. Många unga hittar dit och har nu fått ett språk för vad det är som händer. Ett slags vardagsmotstånd uppstår som spränger upp nya

rum. Det är samtidigt en dynamisk tid med många rädda och arga människor. Polariseringen ökar och tonläget är hårt. Varför är en tjock kropp fortfarande så laddad? – Det handlar ju inte om alla tjocka kroppar. Den kuvade tjocka kroppen som skäms, den är precis där vi vill ha den. Vi provoceras av den tjocka kroppen som sträcker på sig och blottar sig. Men det finns ingen väg tillbaka, vi kan inte låta andra definiera och döma oss baserat på våra kroppar. När vi slutar gå omkring och tro att det finns en annan bättre, till exempelsmalareversionav oss, kommer vi att kunna förändra världen.

UPPSALA STADSTEATER

vara homosexuell i en helt heterosexuell ensemble. Att veta att det alltid finns någon del av en själv som inte är inkluderad, säger hon. Eric Stern berättar att han vill tänka att det är det han gör och inte det han är som är avgörande. – För att inte tappa självförtroendet tvingar jag mig själv att tro att jag hade kunnat göra en rolltolkning med en smal kropp med samma resultat. Det är svårt att inte bli cynisk. Jag funderar på om jag kan vara den neutrala kroppen för publiken. Eller om det inte går. Men gör inte överenskommelsen i teatersituationen att du kan vara vem som helst? – Men jag får alltid prefixet tjock, tjockHamlet, tjock-Figaro. Jag får vara vem som helst, men jag måste acceptera det prefixet. Ur den aspekten är jag totalt ofri. Men efter den där första sekunden när jag möter publiken har jag möjlighet att vidga, säger Eric Stern. Många roller menar han också att han har fått tack vare sin kropp. När han för två år sedan gick ner i vikt skojade en kollega med honom om att han inte skulle få några jobb längre.

TRE FRÅGOR TILL … PETRA BRYLANDER, vd och teaterchef på Uppsala stadsteater. Tidigare teaterchef på Malmö stadsteater under 9 år. Varför ser vi fortfarande så få tjocka kroppar på svenska teaterscener? – Det har alltid funnits en stjärnkultur kring skådespelaryrket som bidrar till att särskilt kvinnor förväntas vara smala och vackra. Många bantar sig nästan genomskinliga. Jag har själv kämpat

”JAG SER DET SOM MITT UPPDRAG ATT UTMANA REGISSÖRERNA ATT SE BORTOM HUDFÄRG, KROPPSTYP OCH ANDRA NORMER.” med att jag är lång och kraftig under hela mitt yrkesliv som skådespelare. Många brukar protestera och säga ”du är ju inte tjock”. Men när jag kommer upp på en scen är jag det, i jämförelse med de andra. Hur tänker du kring ett begrepp som representation? – Nyckeln sitter i vilka verk som sätts upp och framför allt i vem som får vilken roll. Det är en sak att alla kroppstyper ska få synas, men det är ju vanligt att kraftiga kroppar främst hamnar i humorfacket. Det är ju orättvist inte minst mot de magra, de måste ju också få vara roliga! Vad gör du som teaterchef för att förbättra representationen av kroppar utanför normen? – Jag ser det som mitt uppdrag att utmana regissörerna att se bortom hudfärg, kroppstyp och andra normer. Som chef vill jag att vi ska visa publiken: ”Titta här kommer någon kraftig, eller gammal, eller väldigt kort i den här rollen.” Publiken går självklart med på illusionen eftersom en kvinna kan vara ihop med en karl som är 10 år yngre, man kan älska någon som inte är bildskön. Det är så livet ser ut. 23


24 

SCENEN 1 2017


Hur skildrar man sin samtid? Genom sitt dokumentära arbetssätt har regissören Mattias Andersson fått ­”vanligt folk” att ta plats på de stora scenerna. Nu ­testar han för första gången sin konstnärliga metod på dans, i ett unikt samarbete med Cullbergbaletten. TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN FOTO: JOHAN BERGMARK

F

rån början var han inte alls så pigg på att jobba dokumentärt, berättar Mattias ­Andersson när vi ses i Stockholm för att prata om det han ska ägna våren och sommaren åt: ett helt nytt samarbete med Cullbergbaletten. Han träffade ensemblen för ett par veckor sedan för en gemensam workshop, och är fortfarande lite upprymd av mötet. – Jag har aldrig jobbat med bara dansare förut, även om jag alltid har fascinerats av dans och tror jag har ett koreografiskt förhållningssätt till kropparna och rummet i mitt arbete som teaterregissör. Det jag har märkt hittills i mitt möte med Cullbergbalettens dansare är att terminologin och arbetsprocessen ser fundamentalt annorlunda ut än för skådespelare. Men dansarna är verkligen extremt skickliga och att arbeta med dem känns jätteinspirerande, säger han. Föreställningen som han och Cullbergbaletten kommer att vika våren åt är en fortsättning på ett koncept som han startade i och med The Mental States of Gothenburg, >>>

SCENEN 1 2017



25


>>> som sattes upp för första gången 2006 med Angeredsteatern. Med pjäsen lade han grunden till ett dokumentärt sätt att arbeta som han sedan dess har tagit med sig i så gott som all sin produktion. The Mental States of Gothenburg baserades till största delen på intervjuer med ungdomar från olika delar av ­Göteborg. Föreställningen fick mycket uppmärksamhet och gjorde Mattias Andersson till ett av de mest spännande och nyskapande namnen i Scenkonst­sverige. Men för Mattias, som tidigare skrivit mer biografiska, fiktiva pjäser, var det alltså inte självklart att ta steget mot det dokumentära. – Jag fick frågan 2006 om jag ville göra något mer dokumentärt av teaterchefen Ulrik Hildebrand på Angeredsteatern. I början värjde jag mig mycket för frågan, jag hade ett problem med dokumentärteater som genre. I dokumentärfilm är det riktiga ansikten, i dokumentärradio får autentiska personer själva berätta sina historier. Men så gör vi ju inte i teater. Där låter vi på sin höjd verkliga händelser filtreras genom först ett manus, sedan en regissör och sist en skådespelare. Är det då verkligen en dokumentär teater? Jag funderade mycket på det där, berättar han. MEN ETT PROBLEM kan också bli en utmaning, och så blev det. Mattias Andersson berättar hur han ville göra ett skarpt snitt och verkligen gå till grunden med hur det dokumentära kan gestaltas på scenen.

– Jag ville börja med att samla in berättelser från verkligheten, och för mig blev det viktigt att försöka gör det så objektivt som möjligt. Inom teatern är vi så tränade i att omedelbart skapa dramatik och konflikt. Jag tyckte även att många dokumentära teaterprojekt jag dittills sett verkade drivas av en polemik eller en tes de ville påvisa redan innan de börjat intervjua människorna. Vilket jag värjde mig kraftigt mot, berättar han. Mattias Anderssons metod för att ta pulsen på verkligheten blev att låta sociologer på Göteborgs universitet använda sitt vetenskapliga tillvägagångssätt för att samla in fakta. I fallet The Mental States of Gothenburg blev det ett tiotal djupintervjuer med 20-åringar i Göteborg, i vidareutvecklingen The Mental States of Sweden som sattes upp på Dramaten 2013, var det ett tvärsnitt av den svenska befolkningen som fick bidra. Mattias Andersson träffar aldrig sina intervjupersoner – det är viktigt för att behålla objektiviteten – utan får intervjuerna levererade till sig i transkriberat format. Vilket innebär att alla små språkliga tics och felsägningar också skrivs ut. Förutom frågor om liv, vardag och religion har Mattias formulerat en fråga som med tiden visat sig bli central för The Mental States-verken. I The Mental States of Gothenburg löd frågan: ”Finns det en särskild händelse i ditt liv som du vill se gestaltad på en teaterscen?”. Mattias berättar: – Det var en väldigt bra fråga att göra teater kring.

”DET HAR VISAT SIG ATT MÄNNISKOR OFTA HAR EN VÄLDIGT BRA KÄNSLA FÖR VAD SOM GÖR SIG BRA PÅ SCENEN, OM MAN STÄLLER FRÅGAN PÅ RÄTT SÄTT. ”

26 

SCENEN 1 2017


Frågan får människor att börja tänka sceniskt, får dem att bryta ner en stor händelse till en rumslig händelse. Och det har visat sig att människor ofta har en väldigt bra känsla för vad som gör sig bra på scenen, om man ställer frågan på rätt sätt. THE MENTAL STATES OF SWEDEN hade samma

koncept, men sammanhanget var helt annorlunda. Kontrasten mellan scenerna i förorten Angered och Stockholms innerstad kunde knappast vara större. Eller skillnaden mellan unga, okända skådespelare i Angered och några av våra största Dramatenskådespelare heller för den delen. Här formulerades knäckfrågan: ”Finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se gestaltad på Sveriges nationalscen?”. Mycket riktigt uppstod nya frågeställningar. – Här kom berättelser från en romsk tiggare, från en gruvarbetare i Kiruna, från en vd på Östermalm. Och allt skulle framföras mitt i maktens högborg, ett stenkast från slottet och riksdagen, av välkända skådespelare. Det blev en helt annan rörelse i den föreställningen, ett maktperspektiv som fascinerade. Den 3,5 timme långa föreställningen gjorde succé, gick för utsålda hus och blev rosad av en enhetlig kritikerkår. Det finns uppenbarligen något i det dokumentära anslaget som går hem. Vad är det, tror du?

– Jag tror att de flesta tänkande människor idag är upptagna av konflikten mellan det dokumentära och det fiktiva. Eller av ”sanningen”. Det vill säga vad är iscensatt och vad är icke-tillrättalagd verklighet. Och om verkligheten känns fiktiv, vem har i så fall manipulerat denna verklighet för vilka syften? – Men dessutom finns det något i själva upplägget som skapar nyfikenhet. Det blir en spännande dramaturgi som uppstår mellan publiken och verket redan innan föreställningen: Varför har de valt de här personerna? Vad ska de säga? Ämnet drar in publiken och gör den aktiv. Alla är ju professor på samtiden, vi vill veta vad andra berättar om det som vi själva kan förhålla oss till, säger Mattias. MATTIAS ANDERSSON BERÄTTAR att han gärna vill åstadkomma krockar med sin dramatik, genom att låta det vardagliga och dokumentära möta mer storslagna konstformer som opera eller dans. Och den krocken kommer att bli ännu tydligare i samarbetet med Cullbergbaletten, The Mental States of Sweden in Dance, som föreställningen heter. Samma metod som för de andra The Mental States … ligger bakom föreställningen, med det tillägget att en radiojournalist även kommer att intervjua intervjupersonerna, för att samla in autentiska röster som blir en del av dansföreställningen. Just i detta nu pågår intervjuer med ett gränssnitt av >>>

MATTIAS ANDERSSON Ålder: 47 år. Bakgrund: Utbildade sig först till skådespelare på Teater- och Operahögskolan i Göteborg, Sedan 90-talet verksam som dramatiker och regissör med pjäser spelade på scener över hela Sverige samt i Norge, Finland, Danmark, Tyskland, Ryssland, Grekland, Serbien och Rumänien. Sedan 2006 är Mattias Andersson konstnärlig ledare för Backa Teater. Aktuell 2017: Som regissör för ett samarbete med Cullbergbaletten, The Mental States of Sweden in Dance. Premiär i september på Dramaten Elverket i Stockholm, efter tjugo föreställningar beger sig ensemblen iväg på turné i landet. Bor: I Göteborg och Stockholm. Därför blev jag regissör: – Jag är utbildad skådespelare men fastnade tidigt för att skriva pjäser i stället för att spela dem. Regissör blev jag för att få mina pjäser gjorda. Inspiratörer: – Jag blir inspirerad av verkligheten, det jag möter i min egen verklighet. Läser just nu: Mellan minne och glömska som är en faktabok och handlar om hur kulturella och kollektiva minnen skapas. Ser fram emot i vår: Körsbärsträdgården i regi av Anja Susa på Göteborgs Stadsteater.

SCENEN 1 2017

27


>>> den svenska befolkningen. Den centrala frågan denna gång är: ”Finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se dansad av Sveriges främsta danskompani?”. Mattias har börjat gå igenom några av intervjusvaren. – Vi är precis i början, men jag kan ändå se att krocken med det dokumentära blir ännu större här. Dessutom blir det nog roligt, det finns mycket humor i detta. I frågorna har vi med formuleringar om dans och Cullbergbaletten, och troligen har många av intervjupersonerna aldrig mött samtida dans förut. Hur ser deras föreställningar om dans ut? När är dans bra? Jag tror vi kommer att hamna i intressanta frågeställningar om kvalitet. Repetitionsarbetet börjar i juni, så våren kommer att vikas åt att tillsammans med Cullbergbaletten knåda fram verket. – Jag är ju faktiskt nybörjare när det gäller dans. Regissera teater kan jag utan och innan, men att jobba med dans är ganska väsensskilt. Så för mig handlar det mycket om att hitta en metodik för hur vi ska jobba tillsammans. Ska det bli roligt? – Mycket. Och så ser jag väldigt mycket fram emot att senare i höst få se föreställningen gå ut på turné, det blir som att vi skickar tillbaka alla berättelser vi har fått tillbaka till Sverige. Ett scenkonstverk uppstår ju i relation till sin publik. Ibland vill man tro att en föreställning är densamma varje gång den spelas, men vilken publik vi möter och vilken scen det blir är fundamentalt för upplevelsen.

MATTIAS ANDERSSON OM … … CULLBERGBALETTEN: – Förutom att de är fantastiska dansare, så är det ett spännande kompani som hela tiden vill fortsätta undersöka vad dans kan vara i sin samtid. Jag gillar också att de är ett turnerande kompani och att de uppträder mycket internationellt.

… ATT JOBBA MED DANS: – Att arbeta med dansare är väldigt annorlunda mot att arbeta med skådespelare. Teatern är besatt av begriplighet och tydlighet: Vad handlar den här scenen om? Dansen å sin sida är helt ointresserad av det, de förhåller sig på helt annat sätt till förståelse och narrativ. – För The mental states of Sweden in dance är det viktigt att vi inte gör dansteater, dansen ska inte illustrera en spelad scen. Generellt tycker jag att dans är mer tillgänglig som konstform än teater, om man bara får dit folk. Dansen är en direkt konstform, den är tillgänglig här och nu och du behöver ingen förkunskap för att bli berörd.

… FÖRDELARNA MED ATT HA EN BAKGRUND SOM SKÅDESPELARE: – Som teaterregissör har jag en enorm nytta av det. Jag vet hur utsatt man är som skådespelare, hur hela psykologin kring agerandet fungerar. Egentligen kan man säga att hela mitt yrkeskunnande lutar på mina erfarenheter som skådespelare, och i det ljuset kanske dansprojektet egentligen är ett vansinnes­projekt …

28 

SCENEN 1 2017


I september blir det premiär för Mattias Anderssons första samarbete med Cullbergbaletten, The Mental States of Sweden in Dance. SCENEN 1 2017

29


30 

SCENEN 1 2017


Tre kulturarbetare som kommit till Sverige, inte för att de ville, utan för att de var tvungna att fly den plats där de tidigare levde. Nu fortsätter deras liv på den svenska kulturscenen. TEXT: MARIE-LOUISE OLSEN FOTO: ERIK ARDELIUS

D

et ligger en filmlänk på ­Wessam Darweash Linkedinsida. Trailern till Four O’clock at Paradise. En långfilm som under en dag följer sju personer och deras till en början så vardagliga vardag. Den är vacker. Men Four O’clock at Paradise är inspelad i Damaskus 2013. Och snart blir det uppenbart, även för den som inte förstår ett ord av den arabiska som talas, att ytan i filmen är förrädisk som våris. Wessam Darweash var scenografiassistent vid inspelningen, står det i hans cv. – Den påminner mig om att alla band, varje koppling mellan mig, allt och alla, plötsligt kan bli så fruktansvärt bräckliga. Personerna i filmen inser att deras liv är på väg att krossas mellan kriget som omger dem och tyngden av deras egna drömmar, skyldigheter och kärleken till människorna runt dem, och till sig själva, berättar han.

SCENEN 1 2017



Och så tillägger han: – Den var inte klar när jag lämnade ­Syrien, så jag har inte sett hela. Bara trailern. Nu sitter Wessam Darweash tillsammans med Muhannad Yousef och Ramesh Safavi i sammetsstolarna nedanför stora scenen på Södra Teatern i Stockholm. Det enda som hotar här är dammet som kittlar i halsen. De är alla tre konstnärer, kulturarbetare. Wessam Darweash har en Bachelor of Arts i scenografi och scenteknik vid Higher Institute of Dramatic Arts i Damaskus. Han arbetade som scenograf i sex år innan han och hans flickvän flydde krigets Syrien. Med sig har han ett digert cv från teater, film och tv. Som frilansare var han aktiv både vid statsägda institutioner och i fristående grupper. – Jag kände branschen i Damaskus. Fick uppdrag även under kriget. Trivdes bäst i de fristående grupperna. Vi bearbetade pjäser av Pinter, Albee och Beckett, säger han.

MUHANNAD YOUSEF antogs som 13-åring till Enana, ett av arabvärldens framstående danskompanier. Där drillades han som professionell i balett och folkdans. Han och Wessam har blivit vänner i inledningen av projektet Kompetensintegration, som de alla tre är del i. Ramesh Safavi har studerat filmregi och journalistik i Teheran. Hon har bland annat arbetat som journalist för brittiska BBC i Iran. Men hennes i hemlandet kontroversiella ämnesval – hbtq-personers situation – sågs inte med blida ögon av regimen. Till slut tvingades hon fly för att undgå fängelse. – Jag lyckades aldrig hitta någon i Iran som vågade göra film av mina manus eller publicera mina texter. Regimen hade ändå ögonen på mig eftersom min bror tidigare varit fängslad för sina politiska åsikter, säger hon. På Ramesh Safavis cv finns kortfilmer från universitetstiden, artiklar och noveller och så två romaner som hon skrev när hon i fyra >>> 31


”En hel yrkesgrupp är osynlig redan från start” Det var en kollega till Josefin ­Lindberg på Riksteatern som påpekade att kulturyrken inte är en valbar kategori när man som nyanländ skriver in sig på Arbetsförmedlingen Etablering. – En hel yrkesgrupp blir osynliggjord redan från start. Det fick oss att fundera över vad Riksteatern kan göra för att öppna kulturbranschen för nyanlända, säger Josefin Lindberg, som utvecklat och fram till årsskiftet var projektledare för Kompetensintegration, ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen Etablering, Riksteatern, Svensk Scenkonst och Teaterförbundet för scen och film. Under hösten har projektet gett tio nyanlända kulturarbetare praktik på några av de främsta svenska konstscenhusen. – Lika mycket som att hjälpa de här personerna att få erfarenhet och bygga nätverk inom sina respektive yrken, handlar det om att öppna branschens ögon för de problem som finns. Kultur­ institutionerna i Sverige behöver konfronteras med sina fördomar. Vi måste belysa de hinder som finns när skådespelare, regissörer och författare från andra länder och kulturer söker jobb i Sverige, säger Josefin Lindberg.

>>> år väntade på uppehållstillstånd i Sverige. En tredje roman väntar på utgivning. – Innan man bestämmer sig för att fly processar man en massa frågor. ”Är jag en bra konstnär?”. ”Kommer jag kunna bevisa mig som konstnär även i det nya landet?”. Men när man flyr handlar det om en sak. För mig var det att få överleva med min flickvän, säger Wessam Darweash. Han tar en klunk vatten, lutar sig framåt i stolen och tittar ner i golvet. – Det är svårt att förklara. Inte för att jag inte kan språket, utan på grund av det här, säger han och pekar mot sitt hjärta: – Man tänker inte på sin karriär när man flyr. Man flyr för att man måste. Men nu är jag här, och i att leva ingår att ha ett jobb. Självklart vill jag fortsätta arbeta som scenograf även i Sverige. – Iran kvävde mina möjligheter att arbeta och verka, så på så vis är min situation annorlunda än Wessams. Men precis som 32 

Wessam säger, så var det inte ”för att göra karriär” som jag lämnade mitt land. Jag lämnade Iran därför att mitt liv där var slut. I Sverige kan jag leva i frihet, utan att behöva smyga med mina åsikter, säger Ramesh Safavi. Muhannad Yousef har suttit tyst och lyssnat när de andra talar. Jag ber honom berätta om sig själv. Han ursäktar att han inte kan så bra svenska, än. Engelska har han aldrig lärt sig, han var ju bara 13 när han slutade skolan. – Vad vill du att jag ska fråga, undrar ­Wessam som tolkar. – Fråga när han bestämde sig för att bli dansare. NÄR MUHANNAD TALAR om att dansa flödar orden och ögonen sprudlar av liv. Han beskriver ögonblicket när han bestämde sig för att bli dansare. Han gick i andra klass och fick för första gången se sin bror och farbror

uppträda. De var också dansare i kompaniet Enana. Efter den upplevelsen började han träna hårt i hemmet i Jarmouk. – Jarmouk är ett palestinskt läger i ­Damaskus. Muhannad är palestinier, också, flikar Wessam in i sin översättning. – Vi var som en familj: min bror, min farbror, hans fru och jag, säger Muhannad. Det finns klipp från deras turnéer på Youtube. Från Qatar, Saudiarabien och Libanon. Men till slut tvingade kriget Enana att lägga ner i Syrien. Medlemmarna splittrades. 2011 flyr Muhannad mot Europa. I tre och ett halvt år var han rotlös, först på flykt och sen på en förläggning i Sverige. Han slutar dansa. – Jag var bara ledsen. Jag har inte gått i skola som Wessam och Ramesh och hade ingen aning om vad jag kunde jobba med. Vändningen kom när Muhannads kontaktperson på Arbetsförmedlingen SCENEN 1 2017


frågar om han vill vara med i projektet Kompetens­integration, och göra praktik på Operan. – När jag började träna igen upptäckte jag att jag hade fel när jag tänkte att jag aldrig mer ville dansa. Det är fortfarande underbart, säger han. När vi kommer så här långt i berättelsen talar Muhannad åter så intensivt att Wessam måste be honom att sakta ner för hinna översätta. – Alla har förklarat för honom att Kung­ liga Operan är bäst på balett i Sverige. Han är stolt över att få vara där. Tacksam för all hjälp han har fått av dansarna, sammanfattar Wessam. Muhannad fortsätter. För även om praktiken väckt liv i hans drömmar, så har det varit jobbigt. Vad har varit svårast? – Ensamheten. Jag har svårt att berätta om mig själv för andra. Men nu, under praktiken, har jag träffat svenskar som berättar om sina drömmar. Vad de gillar. Vad de inte gillar. Det har gjort det lättare för mig att dela mina tankar med dem. Muhannad Yousef var 17 när han lämnade Syrien. 20 när han kom till Sverige. I dag är han 22. Helst av allt vill han fortsätta att studera balett. Vad ska de andra två göra efter jul, när

”MAN TÄNKER INTE PÅ SIN KARRIÄR NÄR MAN FLYR. MAN FLYR FÖR ATT MAN MÅSTE. MEN NU ÄR JAG HÄR, OCH I ATT LEVA INGÅR ATT HA ETT JOBB.” man tar in när man behöver lite integration. Medan han talar sjunker axlarna. Ramesh nickar tyst. – När man pratar om integration är det lätt att sätta etiketter som inte är relevanta på människor. Jag är säker på att jag kan få jobb i Sverige bara man läser mitt cv, tittar på det jag gjort och struntar i var jag kommer ifrån, säger Wessam.

projektet tar slut? Wessam Darweash vet inte, men han har småjobb på gång. Ramesh Safavi avslöjar att hon fått kontrakt på en pjäs till Riksteatern. – I’m over the moon, säger hon, och det syns. – Grattis. Då har en av oss lyckats, utbrister Wessam. Han ser så innerligt glad ut när han säger det. Nästan tagen. Så blir han allvarlig. – Vi har varit på några av de främsta kulturinstitutionerna i Sverige. Jag är verkligen tacksam för den här möjligheten. Om jag vore svensk kulturarbetare och läste den här artikeln skulle jag tänka: ”Han har haft tur, killen från Syrien. Fått göra praktik på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.” Och dansaren på Kungliga Operan. Och du, Ramesh, får komma rakt in på Riksteatern. Men det är inte verkligheten. För när vi gör praktik, gör vi det inte som om vi vore svenskar. Jag är inte Wessam, scenografen, utan blir ­Wessam, killen från Syrien som

KLOCKAN BÖRJAR BLI mycket. Trion kramar om varandra. Wessam ska till sin flickvän i Västerås. Muhannad har hittat en lägenhet i Uppsala. Ramesh bor i Tumba. Vi två gör sällskap till tunnelbanan. Vad tycker hon om oss svenskar, om man nu ska generalisera? – Svenskar är transparenta. I Iran har alla två ansikten. Ett utåt, som följer lagar och regler, ett hemma, där vi gör som vi vill. Men kluvenheten gör en falsk. I Sverige är ni vana vid att inte behöva dölja era åsikter.

WESSAM DARWEASH, 32 ÅR.

RAMESH SAFAVI, 45 ÅR.

MUHANNAD YOUSEF, 22 ÅR.

Bachelor of Arts i scenografi och scenteknik vid Higher Institute of Dramatic Arts i Damaskus. Har gjort praktik på Stockholms stadsteater i Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Yrkeserfarenhet: Har bland annat arbetat med scenografin i tre långfilmer, ett flertal pjäser och tv-serier i Syrien.

Examen i filmregi och journalistik vid universitetet i Teheran. Har gjort praktik vid Riksteaterns dramaturgiat. Yrkeserfarenhet: Har bland annat skrivit och regisserat fyra kortfilmer i Iran, har skrivit två romaner, utgivna på persiska i Storbritannien, och flera noveller publicerade av Svenska PEN på Dissidentbloggen.

Skolad dansare inom klassisk balett och folkdans. Har gjort praktik på Kungliga Operan i Stockholm, och därutöver tränat med Cirkus Cirkör, Balettakademien och Gottsunda Dans & Teater. Yrkeslivserfarenhet: Antogs som 13-åring som professionell dansare vid danskompaniet Enana.

SCENEN 1 2017

33


MARKUS GÅRDER

Skimrande vattnet spelas i en medhavd ”black box” som följer med på turnén runt om i Sverige.

NYA VÄRLDAR FÖR UNGA Det ligger förväntningar i luften när Riksteatern besöker Östersund med skolpjäsen Skimrande vattnet, en berättelse om utanförskap, sorg och vänskap. Inne i föreställningens ”black box” sitter publiken nära händelserna. – Det kändes som att vi var klassen som pjäsen handlade om, konstaterar en av eleverna efteråt. 34 

SCENEN 1 2017


F

yror och femmor från två skolor och en särskoleklass från högstadiet är dagens publik på Storsjöteatern. För många av eleverna är det första gången de får se en pjäs på den stora teatern på torget, mitt i stan. – Ofta kommer föreställningarna till skolan, vilket är bra i och för sig. Men här blir det ju en helt annan upplevelse, säger Lena Johansson som är lärare i femman. När dörrarna öppnas och barnen väller in blir de först lite besvikna över att de inte ska få sitta i de bekväma, röda fåtöljerna i salongen. Alla blir visade upp på scenen, till enkla hopfällbara bänkar i Riksteaterns medhavda ”black box” som är ny och som Skimrande vattnet är först att spelas i. ”Va, ska vi sitta på scenen? Varför då”, hörs några skeptiska killar fråga. EFTERÅT LÅTER DE betydligt mer positiva:

– Vad häftigt det var att sitta så nära. Det kändes som att vi var klassen som pjäsen handlade om. Skimrande vattnet spelas med ett drygt 40-tal föreställningar under hösten 2016. Den är en av tre skolpjäser som under

spelåret sätts upp av Riksteatern, som sedan länge prioriterar barn och unga. – Redan 1966 togs ett specifikt beslut om detta. Och det var nästan tio år innan Unga Klara startade och barnteater kom upp på agendan på riktigt i Sverige, säger Bengt Andersson som är konstnärlig ledare på Riksteaterns enhet Barn & Unga. Riksteatern spelar företrädesvis för skolbarn på skoltid och Bengt Andersson menar att det är viktigt för att nå alla barn, oberoende av geografi och socioekonomi. Han brinner för teater som spelas i ögonhöjd med barnen, som speglar deras egna liv här och nu. PÅ STORSJÖTEATERNS scen har eleverna

satt sig tillrätta inne i den svarta lådan. Föreställningen kan börja. Pjäsen utspelar sig i skolmiljö och huvudpersoner i dramat är Ally och Manisha, två som inte platsar i coola gänget, som inte har de senaste kläderna och inte så många vänner och följare på internet. När ljuset återvänder hittar de två ett dött marsvin som tillhör klassläraren Sigyn von Kaffeandedräkt. Ally och Manisha blir beskyllda för att ha orsakat marsvinets död och Sigyn von Kaffeandedräkt spyr ut sin ilska

över dem, marscherande över scenen i beige uniform och höga svarta stövlar. Men man behöver inte bli rädd för Sigyn, för man förstår ju att hon sörjer sitt marsvin väldigt mycket och att det är hennes sorg som blir till ilska, menar tioåringarna Irma Ek, Elis Ekman och Tilda Kvist, som vi träffar i foajén efter föreställningen. – Och jag tror att hon har varit med om annat innan också, som gör att hon inte mår så bra, säger Tilda. I klassen på Tavelbäcksskolan, där Irma, Elis och Tilda går, har de pratat lite om pjäsen i förväg, så de visste ungefär vad den skulle handla om: – Om att man ska få vara som man är. Om att bli anklagad för något man inte gjort. Och om hur det känns när ens förälder dör. Ja, både Ally och Manisha har nyligen mist sina pappor. Flickorna har mycket sorg att hantera, inte bara sin egen utan också andra familjemedlemmars. När allt tillsammans blir för mycket rymmer de till en fantasiskog och stannar till vid en blank vattenspegel – det skimrande vattnet. Här kommer det fram att båda papporna har drunknat.

ROBERT HENRIKSSON

Irma Ek, Elis Ekman och Tilda Kvist från Tavelbäcksskolan hade pratat om pjäsen i förväg i klassen.

SCENEN 1 2017



35


ROBERT HENRIKSSON

Tilda Palmgren och Sofia von Dobbeler som går i femman på Odenslundsskolan kände igen mycket i pjäsen Skimrande vattnet.

Kommer ni att prata om pjäsen i skolan, frågar jag Irma, Elis och Tilda. – Ja, det ska vi nog göra, säger flickorna. – Och vi kommer att berätta om den hemma också. I alla fall lite grann, säger Tilda. Men Elis svar på min fråga är nej. – Jag gör inte sånt, säger han bestämt. I foajén träffar vi också Tilda Palmgren och Sofia von Dobbeler som går i femman på Odenslundsskolan. De kommenterar pjäsens tre ”coola” tjejer, med plutiga munnar och mössor med skinntofs, som är Allys och Manishas värsta plågoandar: – De var hemska – bitchiga, elaka och själviska, säger Tilda. Finns sådana tjejer i verkligheten? – Jaa. Tyvärr. I Tilda och Sofias klass har de inte pratat så mycket om pjäsen i förväg. Visst kan det vara bra för barnen att veta lite grann om vad de kommer att få se, tycker fröken Lena Johansson, men man ska inte skicka med dem en massa förutfattade meningar till teatern. Var och en har rätt till sin egen upplevelse. – Och då kan det bli desto bättre samtal efteråt. SKÅDESPELAR I Skimrande vattnet gör

Lisa Hu Yu, Dasha Nikiforova och Marika Holmström. De har lite olika uppfattningar om hur mycket en ung teaterpublik behöver förberedas inför en föreställning. – Generellt sett tycker jag att det är bra med förberedelser. Man märker på publiken

36 

om de har pratat om pjäsens tematik, säger Marika Holmström. Dasha Nikiforova tycker tvärtom: – Det kan vara viktigt att inte veta för mycket. Upplevelsen ska få stå för sig själv. Det är däremot viktigt att prata om upp­ levelsen efteråt. Skådespelarnas förarbete inför turnén har bland annat bestått av åtta veckors repetitioner och pjäsen har spelats inför 650 barn i provpublik. – Det har varit otroligt värdefullt. Många synpunkter och kommentarer att ta till sig, men också en möjlighet för oss att studera barnen, att ta från och inspireras av dem, säger Lisa Hu Yu. Att hitta 11-åringen i sig är en utmaning. – Jag vill inte ”spela barn”. Det handlar om respekt för rollfigurens ålder, att inte förminska en 11-årings tankar och beteende, säger Lisa Hu Yu. – Jag kände att Manisha kom till mig en vecka före premiären, säger Dasha ­Nikiforova. De är alla tre överens om att publiken hänger med i föreställningens tvära kast, reagerar ljudligt när det är action och sitter knäpptysta när skådespelarna vill ha lyssning. Marika Holmström gillar den direkta feedbacken från barnen. – Upplevelsen av närvaro blir starkare för mig när det händer saker i publiken. SKIMRANDE VATTNET ÄR ett beställnings-

verk som Johanna Emanuelsson skrivit för Barn & Unga. Hon slog igenom i Rikstea-

ATT ÖPPNA NYA VÄRLDAR Att öppna nya världar heter en handledning från Riksteatern om att gå på teater och dans med barn i skola och förskola. Den har just kommit i en nyutgåva där Karin Helander, professor i teatervetenskap, omformulerat och fördjupat sin originaltext. Camilla Ljungdahl, filosofie magister i barnkultur, ger en ingång till hur dansens värld kan öppnas. Johanna Rubin har illustrerat. – Vi såg ett behov av en uppdatering av handledningen, eftersom det är ganska länge sedan den första utgåvan kom. Nu är den anpassad till ett nytt landskap och till den nya läroplan som gäller för grundskolan, säger Bengt Johansson, konstnärlig ledare. – I anslutning till den nya handledningen har vi också startat ett fördjupat fortbildningsarbete för lärare, arrangörer och andra intresserade. >>> Att öppna nya världar finns att beställa som tryckt exemplar eller ladda ner som pdf på http://skolscenen.riksteatern.se

terns manustävling Ny text! för några år sedan och är i dag en etablerad dramatiker. Konstnärlige ledaren Bengt Andersson beskriver pjäsen som ett scenkonstverk där alla bitar är lika viktiga. Den har ett högt konstnärligt värde såväl visuellt som i framförande och innehåll. Att scenkonsten måste förnyas för att möta den explosionsartade utvecklingen i spel-, film- och musikvärlden tycker Bengt Andersson är alldeles uppenbart. – Dagens barn har sett mer film än du och jag gjort hittills i våra liv. Men scenkonsten är live, vi är tillsammans i rummet. På så vis är den unik och kan bli drabbande på ett stort och oväntat sätt. TILL PJÄSEN FINNS en lärarhandledning och Bengt Andersson tycker rent allmänt att det är bra om lärarna förbereder sig själva innan de går till föreställningen. En massa försnack med barnen behövs inte. – Tala om vad de ska se – teater, dans och eller vad det nu är – och titeln på verket. Låt dem sedan få sin egen upplevelse och prata desto mera efteråt. I november höll Riksteatern fortbildSCENEN 1 2017


ROBERT HENRIKSSON

Omkring 4 000 barn har sett föreställningen Skimrande vattnet, som turnerade under hösten och vintern 2016. Från vänster skådespelarna Lisa Hu Yu, Marika Holmström och Dasha Nikiforova.

ningsdagen ”Ridå upp” runt om i Sverige, med tema scenkonstens plats i skolan. Hur samtalar man med barnen om en konstupplevelse? Vilka frågor stänger och vilka frågor öppnar nya dörrar? En av deltagarna vid ”Ridå upp” i Umeå var Karin Kivimäki, lärare för klass 1-3 i Åsele Centralskola. Hon har erfarenhet av kultursamordningsuppdraget och är även involverad i Riksteaterföreningen Åsele Musik och Teater. – Det är så bra för våra elever att få SCENEN 1 2017



möta scenkonst trots att vi bor i en liten kommun. Många elever upplever endast scenkonst genom skolan. Karin Kivimäki brukar berätta lite innan vad de kommer att möta på scenen. Tillbaka i klassrummet pratar de alltid om vad de har upplevt. – Jag försöker visa eleverna att det går att se på föreställningen ur olika perspektiv. Inte bara: Tycker ni den var bra? Utan snarare: Vad tror ni hände sen? 

JOHANNA BROMAN 37


VÅR LOKAL

KULTURHUSET I YTTERJÄRNA

Scenkonst bland ängar och kor Kulturhuset i Ytterjärna har kallats ett allkonstverk, med sin speciella utformning, annorlunda fönster och illustrerade tak. Huset ingår i en bebyggelse som följer den antroposofiska filosofin med ledorden ”Människan i centrum”. Alla byggnader harmonierar i färg och form, med Kulturhuset som kronan på verket. Kring huset finns ängar med betande kor och biodynamiskt odlade åkrar. Ytterjärna ligger i Södertälje kommun, cirka 40 minuters bilresa från Stockholm. Här har Kulturhuset kommit att bli en självklar mötesplats för människor från när och fjärran. Arkitekten Erik ”Abbi” Asmussen fick uppdraget att rita Kulturhuset, vilket redan på ritbordet blev uppgraderat till nästan dubbel storlek och har därför i dag plats för 500 åskådare. Vid jul 1988 påbörjades bygget och Kulturhuset stod klart 1992. I dag är det ett kulturcentrum med ett rikt program av alla olika typer av scenkonst. Den fina akustiken gör även lokalen till en utmärkt konsertsal. På repertoaren våren 2017 väntar bland annat Folkoperans Förklädd gud, som visas den 31 mars, och Sveriges Radios Symfoniorkester som spelar i Kulturhuset den 23 februari. FOTO: MAGNUS LIAM KARLSSON

38 

SCENEN 1 2017


Kulturhuset belönades 2001 med ett silver i arkitekturtävlingen ”Sveriges mest omtyckta nutida byggnad”.

SCENEN 1 2017



39


KLASSIKERN

A CHORUS LINE

HÅKAN LARSSON

Livet på linjen Dansares liv i form av spel, hopp och drömmarna bakom kulisserna fascinerar ständigt ny publik. Nu kommer Broadwayklassikern i nytappning. DET KAN TYCKAS märkligt att A Chorus Line länge var den musikal som spelats längst på Broadway, eftersom den saknar allt det vi förknippar med musikaler: en dramatisk story, påkostad kostym och storslagen dekor. I stället får vi möta 17 dansare på en tom scen i deras tajts och t-shirtar mitt under en audition. Regissören Zach ber dem var och en att berätta om sig själva, för att sedan kunna välja ut fyra killar och fyra tjejer till en föreställning. Men det är kanske det intima, avskalade och känslan av att få se in bakom sminket, paljetterna och kulisserna och att få ta del av dansarnas öden som fascinerat och fortsätter att fascinera med A Chorus Line. DET ÄR LITE otydligt vem exakt som kom på idén till A Chorus Line, men berättelserna i musikalen är baserade på verkliga intervjuer med dansare som i en workshop berättade om sina liv. Intervjuerna genomfördes av dansarna Michon Peacock och Tony Stevens, men det var när regissören Michael Bennet klev in i bilden som konceptet började ta form. Han hade länge haft en önskan att 40  

göra en dansmusikal om dansare och här fanns ju underlaget. Dansarna som intervjuades skrev på ett kontrakt och sålde sin story till Bennet för en dollar styck. När föreställningen var färdigskriven, nu med musik av Marlin Hamlisch och text av Edward Kleban, fick de dansare som varit med i workshoppen, och vars liv A Chorus Line är uppbyggd på, provspela i en audition för att få rollen som sitt nu fiktiva jag. Intressant nog var det inte alla som fick sin roll. EFTER ATT HA spelats Off-Brodway tog

ryktet om föreställningen fart och den 25 juli 1975 hade A Chorus Line premiär på Schubert Theatre på Broadway och spelades sen 6 137 gånger. Den har fått mängder av priser och satts upp över hela världen och i vår sätts den upp igen i en uppdaterad version av koreografen Cristina Caprioli döpt till A Line_Up. I en tid när vi i underhållningssyfte tävlar och blir bedömda i allt – sång, dans, bakning, konst, simhopp – är auditiontemat med sina drömmar och rädslor mer aktuellt än någonsin.

HENRIK EMILSON

A  Chorus Line var länge den föreställning som spelats längst på Broadway. 1997 slogs rekordet av Cats och i dag har musikalen en sjätteplats bland långkörarna. 1979 sattes A Chorus Line upp i Stockholm på Oscarsteatern och 2002 på Göteborgsoperan, samt på Riksteatern 1983 och 1996.  anuset är skrivet av James Kirkwood M och Nicholas Dante.  985 gjordes en, inte så väl mottagen, 1 spelfilm av A Chorus Line med Michael Douglas i rollen som Zach.  n av musikalens hittar är What I Did E For Love, som både Aretha Franklin och Petula Clark spelat in. Textförfattaren Edward Kleban avskydde What I Did For Love, som han ansåg vara för hit-betonad, så mycket att han förbjöd den att spelas på hans begravning, om nu någon hade tänkt det. Det var till och med inskrivet i hans testamente.

A Line_Up är en samproduktion mellan ccap, Norrlandsoperan, Regionteatern Blekinge Kronoberg och Riksteatern. SCENEN 1 2017


TRE SPANINGAR

KRITIKERN

SCENTIPS I BLÅSIGA TIDER

Ett politiskt mörker har tätnat över världen. Det var länge sedan konsten och teatern varit så livsviktig, som små bloss i mörkret som kan växa till eldar. Långt ifrån allt som spelas på landets scener talar direkt om här och nu, men även klassiker kan bränna hål i vår samtid. 2017 bjuder på en rad uppsättningar som kan ge råg i ryggen.

MATTIAS AHLM

Det går inte att ignorera att det finns de som flyr och de som inte flyr, de som har och de som inte har. Västvärldens privilegierade hanterar insikten med hat eller med skuld. Som paret i Paula Stenström Öhman nyskrivna pjäs Allt gott i livet som till sist inte kan hålla omvärlden ifrån sig i sitt perfekta lilla hem utan öppnar upp det för ett ensamkommande flyktingbarn. En handling som utmanar grunderna för hela deras tillvaro. Premiär på Göteborgs stadsteater i vår. Ett annat utforskande av vi:et och dom:et iscensätter Backa Teater med sin stora uppsättning The Misfits. Ett koreografiskt verk om att vara utstött, missanpassad, kanske farlig? ­Baserat på teaterns massiva arkiv med intervjuer med unga i området vill det skildra hur det är att vara ung och utsatt i dagens Europa.

IA SAMOIL

Här och nu, vi och dom

1

JENNY ASCHENBRENNER Frilansande teaterkritiker och kulturjournalist som bland annat skriver för Svenska Dagbladet och Dagens Etc. Tror på den revolutionära kraften i kroppar som möts i ett rum. Artikeln är skriven i samarbete med Svenska teaterkritikers förening.

SCENEN 1 2017 

Subversiva klassiker

Att banka sönder något gammalt kan ge en helt ny blick på nuet. Det vet Anna Pettersson som på Dramaten gjort en radikal omtolkning av Ibsens Hedda Gabler. I den blir männen reducerade till projektioner på en filmduk för Hedda att stänga av när hon vill. I Electra Hallmans gestalt kliver Hedda Gabler för första gången fram som den enda uttolkaren av sin egen historia. Alla de män som åtrår och vill begränsa henne får kliva tillbaka, och det blir ljuvlig gladfeministisk inspiration av det gamla relationsdramat. Senare i vår ska Lorcas Bernardas hus få en liknande Pettersonsk behandling, något att se fram emot, premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i mars. Senare sätts pjäsen upp av Riksteatern Tyst Teater, med premiär på festival i Reims, Frankrike i juli. Vad den politiskt fokuserade Frida Röhl gör med Tjechovs Måsen på samma teater ska också bli spännande att se, hennes version har fått titeln Dumma jävla mås.

2

Ur vattnets minne Veden muitista.

Dystopierna

När dimman tätnar över västvärlden tar undergångsberättelserna plats på scen. Som en varning men också som ett hopp, en ingång till vad vi kan och bör förändra innan det är för sent. I The Nether utforskar dramatikern Jennifer Haley en framtid där internet utvecklats till en hel parallell verklighet, lik vår egen men där människor kan gömma sig och vara och göra vad de vill. Men vad händer med människans moraliska kompass när hen kan byta identitet och gömma sig i det skenbart påhittade? Premiär på Dramaten i mars. How to hold your breath handlar istället om relationer som blivit handelsvara i en kollapsande europeisk civilisation. Malin Stenberg regisserar Zinnie Harris pjäs – som beskrivs som ”En thriller om västvärldens kollaps” – på Göteborgs Stadsteater. I Ur vattnets minne – Veden muitista har en global katastrof gjort vatten till en bristvara över hela världen och demokratin har ersatts av en hårdför militärdiktatur som kontrollerar både vattnet och människorna. Den finska uppsättningen har premiär med Riksteatern i januari.

3

41


Nu öppnar Scenkonstmuseet Lust går före lärande på Sveriges första statliga museum för scenkonst, som öppnar i Stockholm i februari. DET BLIR SMÅTT unikt i sin genre, Scen-

konstmuseet i Stockholm, som slår upp dörrarna för allmänheten den 11 februari 2017. Granne med Dramaten byggs museet upp inuti det k-märkta Kronobageriet där Musikmuseet tidigare huserade. Endast ett fåtal liknande institutioner finns i världen. Lust är ledordet. På 20 stationer kan ­besökarna interagera och på lika många

byggs mer traditionella montrar. När Scenen får en rundtur är bara ett fåtal stationer uppbyggda, det är de ljust målade stenväggarna mot mörkt färgade golv som sammanbinder de tre planen. – Även om många museer säger att lusten är viktig är det ändå lärandet som brukar komma i första hand. Lärandet är förstås viktigt, men utan lust dör viljan till vetande

snabbt, säger Scenkonstmuseets vd Daniel Wetterskog. I Scenkonstmuseets regeringsuppdrag ingår att lyfta fram svensk professionell scenkonst. Tyngdpunkten kommer att ligga på 1900-talet. På de tre nyrenoverade planen samsas teater, dans och musik. Olika stationer attraherar olika åldersgrupper. Medan mormor och morfar betraktar några nostalgiska montrar med Tältprojektet från 1970-talet, Teatergruppen Oktober och Suzanne Ostens Unga Klara kan barnbarnen prova berömda kostymer. På dansplanet attraherar förmodligen dansgruppen Juck mest den unga publiken och Birgit Cullberg i första hand den äldre. Nycirkusen Cirkus Cirkör och komikern Laila Westersund är två andra storheter som tar plats på Scenkonstmuseet. Vad ska museet ge besökarna? – När de går ut härifrån ska de känna sig inspirerade. De ska säga till varandra: ”Vi kanske skulle gå på teater i kväll?” eller ”Ska vi gå och dansa tango?”. Då har vi lyckats, säger det nya museets huvudcurator Clara Åhlvik. 

FREDRIK SÖDERLING

FEM HÖJDPUNKTER PÅ TEATERAVDELNINGEN DOCKOR Dockteater är det första som möter besökarna på bottenplanet. De kan själva prova på skuggspel, marionetter, handdockor och stavdockor. Tv-dockor som Televinken och Höna-Pöna ställs ut bredvid scenografi ur Michael Meschkes uppsättning av Kung Ubu.

MAGNUS LIAM KARLSSON

1

Scenkonst­ museet huserar i Musikmuseets gamla lokaler.

Fantasieggande dockor möter besökaren på bottenplan.

PJÄSER Carolina Frändes utvalda, filmatiserade tolkningar av Medeas barn och Ett drömspel med bl a skådespelarna Ann Petrén och Philip Zandén.

2

FANTASTERI Pop up-boken med tredimensionella, rörliga scener ur dramer som Kristina från Duvemåla, Fröken Julie och Gösta Berlings saga.

3

MASK I en interaktiv spegel kan besökaren sminka sig digitalt till ett clown­ansikte eller ett sagodjur, alternativt en typisk Pekingoperamask eller Läderlappens fiende Jokern med flera.

MAGNUS LIAM KARLSSON

4

GENIER Förutom att Ingmar Bergman knappast glömts bort kommer en gigantisk scenbild ur en Strindbergspjäs, regisserad av amerikanen Robert Wilson på Stockholms stadsteater, att sättas upp.

5

42 

SCENEN 1 2017


NYTT OM SCENKONST

MUSIKALPASSION

UTGÅNG

”Jag vill tappa förståndet i andras ögon”

Kärlek, lycka och besatthet. Stephen Sondheims prisbelönade musikal Passion skildrar hur mötet med en annan människa kan sätta hela vår existens på spel. Norrlandsoperan sätter upp musikalen, som aldrig tidigare spelats i Skandinavien, i samarbete med Smålands Musik & Teater. Premiär i Umeå den 24 februari.

Konstnären Jesper Waldersten, i koreografen Kenneth Kvarnströms nya scenkonstprojekt på Kulturhuset Stadsteatern, Det var inte jag. Igen. På scenen skapar Jesper Waldersten konst i interaktion med tre dansare och två modeskapare. Premiär 1 april 2017. KLARA G

SCENEN ÄR EN VINNARE Att ha en röst.

OPERA FÖR ALLA RÖSTER

Kan mångfalden inom operavärlden bli större genom samarbete med körsångare med olika socioekonomiska och etniska bakgrunder? I projektet Att ha en röst har åtta professionella körsångare tränat amatörkörer under hösten 2016, med stöd från Postkodlotteriets Kulturstiftelse. I vår kommer körerna att delta i uppsättningen Förklädd gud med text av poeten Hjalmar Gullberg och musik av Lars-Erik Larsson. Lill Lindfors och Petter Alexis Askergren reciterar texten och medverkar gör även fattiga romska EU-medborgare och dragspelsvirtuosen Lelo Nikas. Förklädd gud har premiär den 15 februari på Folkoperan.

Tidningen du håller i din hand har vunnit guld i Sveriges mest heltäckande kommunikationstävling Svenska publishingpriset. Riksteatern, som gör Scenen i samarbete med contentbyrån Spoon, tog hem första priset i en av kategorierna för medlemstidningar. Motiveringen löd: ”För balanserad layout, utsökta personreportage och bildreportage med ren komposition och bra ljus – smakfullt.”

Nu ska Antoine de Saint Exupérys klassiker prata arabiska.

Emil Jensen

MERA MUSIK! Musiken tar allt större plats i Riksteaterns uppsättningar. Under hösten 2016 kom musikverket Mozarts requiem i samarbete med Folkoperan och nu i vår får vi bland annat fundera över det lilla och stora i livet till toner av Frida Hyvönen. Scenen tipsar om tre musikaliska höjdare med turnépremiär under 2017: EMIL JENSEN – FLYKTPOTATIS Olika typer av flykt löper som en röd tråd genom Emil Jensens låtar och monologer. Den kritikerrosade föreställningen är ett samarbete mellan United Stage och Riksteatern. Turnéstart i Karlstad den 27 januari. LILLA STORA LIVET En minimusikal för nyfikna med manus av författarna Lotta Olsson och Ulf Nilsson, som för första gången skrivit något tillsammans. För musiken står Frida Hyvönen. Premiär den 6 mars på Gotland.

Lille prinsen på arabiska Ett äventyr i yttre rymden för en liten prins som möter talande ormar och rädda rävar. En av världens mest populära berättelser sätts upp av Arabiska Teatern, den enda professionella arabisktalande teatergruppen i Europa. Den lille prinsen SCENEN 1 2017 

är teatergruppens första uppsättning och spelas på arabiska, med talet översatt till svenska som textprojektion. Mohammad M Bani Hani och Helen Al-Janabi regisserar. Hösten 2017 blir det Riksteaterturné runt hela Sverige.

SÅNGER FRÅN EN INSTÄLLD ­SKILSMÄSSA En ”dansteaterkonsert” baserad på Mikael Wiehes album med samma namn. En berättelse om svek, uppbrott och att få kärleken tillbaka. Regi av Stina Ancker och koreografi av Lidia Wos. Turnépremiär 6 mars i Haparanda.

43


RIKSTEATERNS EGNA TURNÉER VÅREN 2017:

Bild från Landet inuti som turnerar under våren 2017.

ALLT SOM ÄR VÄRT BRA MÄNNISKOR ELDFESTEN 2017 EMIL JENSEN – FLYKTPOTATIS FÄBOLAND HÄR OCH NU KALITY LANDET INUTI LILLA STORA LIVET MEDAN KLOCKAN TICKAR MUSIC FOR LIFE NINA – A STORY ABOUT ME AND NINA SIMONE PAPERPLANE SAMTAL OCH RÖRELSE FÖR DIG SOM ÄR PENSIONÄR STORMEN SÅNGER FRÅN EN INSTÄLLD SKILSMÄSSA UR VATTNETS MINNE – VEDEN MUISTISTA WHAT WILL HAVE BEEN VIT KANIN RÖD KANIN VOICES OF CHANGE ÖZZ NÛJEN ÄR RIKARD III

Riksteatern på din ort ger dig en rik repertoar från många olika producenter av scenkonst. I Arvidsjaur, Borgholm och Degerfors. Eller i Åseda, Ängelholm och Östersund. Eller på någon annan av de närmare 500 platser där vi presenterar dans, teater och musik. Det blir 100-tals föreställningar förutom våra egna turnéer som du ser ovan. Vi är också stolta över att Cullbergbaletten och Södra Teatern hör till Riksteatern. Läs mycket mer på webben!

LÄS MER OCH KÖP BILJETTER PÅ RIKSTEATERN.SE

FOTO: MARTIN BRUNN

TEATER, DANS OCH MUSIK NÄRA DIG

Scenen #1 2017  

Bli medlem i en riksteaterförening så får du medlemstidningen Scenen. Det här är vårnumret 2017.

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you