Eldledaren

”Av alla stridssätt är försvar det djävligaste” sade Ingvar. och berättade.

När han var kompaniartillerichef hade hans kompani fått order att försvara en skans som ett värnkompani tidigare hade haft hand om. Den hade blivit anfallen fem gånger; den femte efter fem timmars artillerield. Besättningen hade nära nog blivit utplånad men när fienden väl hade anfallit hade en plutonchef, två gruppchefer, en värnkanonskytt och en kock betjänat kompaniets två värnkanoner. Det var förmodligen de enda vapnen som hade öppnat eld. Fienden hade väl inte ens väntat sig det och anfallet avbröts nästan innan det hade kommit igång. ”Nu är det vår tur” sade Lövkvist som var Ingvars kompanichef. ”Se dig omkring bland värnen och kolla om du hittar någon eldplanläggning!”

Medan kompaniets personal skottade undan rasmassorna som fyllde värnen gick Ingvar omkring med sitt ebiträde Börje Fernkvist. ”Här” sade Börje. Han hade hittat en skiss som tydligen var iordninggjord för en eldobservatör i ett av nästena.

Ingvar visade den för Lövkvist och skakade på huvudet. Det här stämde inte. En spärr framför ett av nästena, det var allt som var inritat. ”Det fanns kanske mer” sade Lövkvist, ”även om eldobservatören bara fick reda på detta.” ”Jo, men du ser ju själv. Spärren är inritad rakt framför nästet där grannästets kulsprutor måste nå.” ”Och?” ”Till vänster om nästet går ju skogen fram så att det bara finns drygt 100 meters skottfält åt det hållet. Vilken eld hade de tänkt sig där?” ”Vad skall vi göra?” ”Vi får väl göra om hela eldplanläggningen. Jag har ju andra målnummer så det skall väl inte vara någon risk för förväxling.” ”Gör det då!” ”Vet du vad? Vad vi först och främst skulle behöva för att överleva, det är artilleribekämpning.”

7