__MAIN_TEXT__

Page 1

1989 och 2014 november

Eldledaren i fält

Det här fick vi inte lära oss på våra fältövningar Prolog

Det var hos hans syster som jag första gången träffade Ingvar. Det var bara ett par månader efter kriget och jag minns att jag fäste mig vid att han utstrålade ett sådant lugn. Han gick då ännu med kryckor och jag förstod aldrig hur han klarade av det för hans verkliga skada var i axeln. I den vänstra axeln. Där hade de plockat ut en hel hop med splitter. Sedan hade han fått infektion i såren och flera veckor hade han haft närmare till döden än till livet. Men allt det här visste jag då inte något om. Jag stod bredvid Eva-Stina och såg neråt trädgården där han haltade fram på kryckorna. ”Vem är det?” frågade jag. ”Ingvar, min bror. Han blev skadad under kriget och sedan han blev utskriven från sjukhuset är han ofta här hos oss. Såren läker väl i stort sett som man kan förvänta, men han är i stort behov av sällskap.” ”Han?” frågade jag misstroget. ”Han som ser så lugn och säker ut.” ”Tala med honom” sade Eva-Stina.

1


Eldöverfall

Vi satt vid ån och såg på vattnet som långsamt flöt förbi. I solskenet på andra sidan kunde man se att träden redan började skifta i gult. ”Ge mig en sten!” sade Ingvar. Han tog den i sin friska högerhand och kastade den utåt vattnet. Ringarna följde med strömmen neråt fallet som brusade en bit bort. ”Det var ett helvete” sade han oförmedlat. ”Varje gång var det ett helvete fast litet olika varje gång.” Sedan berättade han. En gång hade han lämnats kvar som eldledare vid en pluton som skulle utföra eldöverfall mot fienden på djupet. Bataljonen utförde fördröjningsstrid och plutonen skulle dröja kvar i ett område drygt ett dygn och sedan utföra eldöverfall mot vad helst som kunde uppträda, gärna mot raketartilleri eller televapenförband, eljest mot någon underhållstransport eller underhållsplats. Det blev en underhållstransport. Vägavsnittet var utsett på förhand. Plutonen hade övat sig att inta stridsställningarna och Ingvar hade tagit ut koordinaterna för sina eldlägen och registrerat dem vid brigadartilleriet. Tillfället kom på eftermiddagen när plutonen hade avslutat vapenvård och höll på att laga middag av konserver. Meddelandet var ett morse-f ( - --- - ) på SM-omkopplaren till radion. Framåt! betydde det och det innebar att de hade ungefär 30 min på sig fram till eldställningarna. Det var ett par man som var utplacerade ett par mil bort utefter vägen som gav signalen. Ingvar kastade sig över radion för att begära eldtillstånd. Han fick inte samband direkt. Han kände hur han höll på att explodera av återhållen otålighet. Äntligen efter fjärde anropet - efter säkert 40 sekunder - svarade UL. Ingvar såg sig omkring medan han väntade ytterligare 180 oändliga sekunder på svaret. Överallt vita beslutsamma ansikten. Plutonen var färdig för framryckning på bara fem - sex minuter. Eldarna var släckta. Konservburkarna (utan tömt innehåll) låg kringspridda som ett miljöpolitiskt utropstecken. ”Vi får gå vi också” sade Ingvar till Svensson, telefonisten. ”Aldrig i livet! Vi får inget samband med marschantennen. Vi måste vänta på att de svarar på vårt anrop.” ”För helvete, svara då!” skrek Ingvar till radion. Och sedan till plutonchefen: ”Gå ni! 2


Vi kommer efter så fort vi har fått igenom eldtillståndet.” ”OK, men sno dig! Du vet vägen.” Ja då, Ingvar visste vägen. Han visste koordinaterna för de tänkta målen och han visste målnumren. Och han var dödsnervös. Just då svarade UL: ”Skjut med ZI, 8 eldstötar, eldverksamhet 15 min.” Svensson bytte frekvens och kontrade direkt med anrop till ZI som svarade redan efter andra anropet. ”ZI inrikta eldorder KORPEN.” De började framryckningen. Efter ett par hundra meter var de ikapp plutonchefen. Ingvar kände sig nästan upprymd. Han mindes det tydligt. Han kände sig upprymd! Efteråt förstod han aldrig varför. Varför skulle han känna sig upprymd över att ta livet av ett dussin människor? Plutonen kom fram till sina eldställningar, som de besatte tyst och disciplinerat. Svensson bytte tillbaka till normalantenn och provade förbindelsen. ZI svarade direkt. Till och med detta hade han tänkt på: han hade letat rätt på ett klippblock och placerat radion ett par meter framför stenen så att den skulle skärma signalen mot fienden och rikta den mot haubitsbataljonstaben. En skyttegrupp armerade minan som skulle utlösas då första bilen passerade. Soldaterna kontrollerade sina sikten och anläggningsställningar, kröp sedan ner i skydd igen. Nu hördes bilarna på avstånd. Nu syntes de. Plutonchefen viskade och soldaterna repeterade: ”Samtidigt eldöppnande, anläggning!” Svensson tryckte in SM-omkopplaren och sade: ”ZI inrikta mål 1425, vänta!” Där gick första bilen på minan. Plutonchefen skrek: ”Eld!” Svensson ropade i sin radio: ”Mål 1425, en eldstöt!”

Till och med detta hade han tänkt på: han hade letat rätt på ett klippblock och placerat radion ett par meter framför stenen så att den skulle skärma signalen fot fienden och rikta den mot haubitsbataljonen.

Fotograf: Försvarsmakten ©

3


Ingvar fick upp kikaren. Han kände plötsligt att han var iskall om händerna och att de inte längre lydde reflexmässigt. Han fick tänka efter vad han skulle göra. Elden låg fel! I alla glödheta - - - Elden landade flera hundra meter bortom fordonen i slutet på kolonnen där de skulle ha träffat. Ingvar tog ner kikaren. Och upp den igen. ”Alla höger 200, bortom 300, mål 1425 inskjutet. Alla mål 1426 en eldstöt!” Mål 1426 och 1427 var uttagna och angivna i förhållande till mål 1425. Hade han nu gett ett bra ändringskommando på mål 1425 borde elden ligga rätt i mål 1426. Men bortom 300, var hade han fått det ifrån? Det var mot alla regler men här gavs ingen tid för eftertanke. Han fick lita till sin intuition. Var det rätt kunde han fortfarande rädda situationen. Var det fel, ja, då skulle katastrofen ändå vara ett faktum. Det skulle vara meningslöst att sätta igång med gaffelbildning för leda elden rätt. Den tiden fanns överhuvud taget inte. Först när Svensson skrek ”ZI fyr!” uppfattade Ingvar att plutonen redan hade öppnat eld. Minst fyra fordon var träffade. Fiendesoldaterna ylade på sitt exotiska språk. Ett par bilar höll på att ta sig av vägen. Soldater hoppade av bilar och tog skydd, öppnade eld på måfå upp mot skogen där plutonen var. Pansarbandvagnen som gick i mitten av kolonnen styrde upp mot eldställningarna och lät sin granatspruta svepa över terrängen där plutonen var grupperad. Ingvar tog in allt detta liksom att Svensson hade gömt sig så långt ner i gropen han kunde. Själv tvingade sig Ingvar att observera elden. Den briserade på båda sidor av vägen, mest på andra sidan, Gud ske lov! (Vad nu Gud hade med det här helvetet att göra.) ”Alla två eldstötar!” skrek Ingvar till Svensson som repeterade i radion. I samma ögonblick som artillerielden låg över den hejdade fordonskolonnen rakt framför plutonen skrek plutonchefen ”Bakåt!”. Ingvar mötte Svenssons blick. ”Vi måste ge eldkommando för mål 1427 också innan vi byter till marschantenn.” ”Du är inte klok” svarade Ingvar. ”Det är ju rakt över den här terrängen.” ”Spelar ingen roll. De hör oss inte annars.” Svensson tryckte in SM-omkopplaren igen. ”Alla, om två minuter mål 1427 två eldstötar. Eldsignalering slut.” Så rev han av normalantennen. Ingvar hjälpte honom upp med radion på ryggen och så rusade de iväg allt vad de kunde. 4


De hann uppfatta några finkaliberskott från förföljande fiender innan artillerielden landade över de forna eldställningarna. Svensson blåste omkull av trycket (eller av skräcken eller av intuitionen eller av alltihop). Han blev liggande så länge ZI sköt. Ingvar lade sig bredvid och passade på att veckla ihop normalantennen och skruva på marschantennen. När elden hade upphört hjälpte Ingvar upp Svensson igen. De skyndade vidare längs plutonens tillbakaryckningsväg. ”Kan du byta kanal” sade Svensson till Ingvar. Ingvar ställde in bataljonsunderstödsnätet. Svensson anropade UL. ”UL från SB, eldtillstånd ropa! Uppgiften med ZI löst. Sju eldstötar förbrukade. Jag tror att vi träffade åtminstone en bil och vi måste ha träffat åtminstone tio soldater. Slut, kom!” Otroligt hur Svensson kunde bevara sin sinnesnärvaro. Allt det där som Ingvar hade skött i Villingsberg när Svensson inte verkade begripa ett dyft, det var det Svensson som klarade nu.

De gjorde halt på en skogsbeklädd kulle. ”Jaha, då har vi gjort vår insats för fosterlandet. Det gick ju bra”

De gick säkert två mil den natten. Före gryningen gjorde de halt på en skogsbeklädd kulle dit de hade gått i metkrok. Ingvar bredde ut sin vindrock bredvid plutonchefen som hette Krona. Han lade sig på sidan, drog upp knäna mot bröstet och drog vindrocken över sig. Han var dödstrött, men se, sova kunde han inte. Krona talade. ”Jaha, då har vi gjort vår insats för fosterlandet. Det gick ju bra.” 5


”Bra?” sade Ingvar. ”Ja, de fick väl vad de tålde och väl det. Såg du ammunitionsbilen som gick i luften?” Nej, Ingvar hade inte sett det. Han trodde nästan inte på det. Men flera andra hade sett så då var det väl så. - Eller var det inte? ”Din eld låg ju också bra till slut. Ett tag trodde jag att ni hade blivit kvar men när jag var på väg tillbaka för att kolla efter er efter ditt sista eldöppnande såg jag att både du och din signalist var på väg. Tänk, inte en enda av mina boys skadad! Det kan man kalla professionellt.” Krona var nöjd. Ingvar borde vara det också. Och visst var han medveten om att han hade gjort ett bra jobb. Han och Svensson. Bortom 300! Det hade ju stämt precis. Det hade tagit rätt i högen. Det var precis rätt ändringskommando. Han var bland vänner. Han hade lyckats. Han var dödstrött. Han var olycklig. Solen gick upp och stack honom i ögonen. Han vände sig på andra sidan och somnade. Ingvar tystnade. Jag räckte honom en ny sten. Han tog den i sin friska hand och lyfte den till ett kast. Så lät han handen sjunka igen.

Eldplanläggning vid försvar

Jag vet aldrig hur mycket Hans, Eva-Stinas man, visste om oss. Jag förstod aldrig om han var svartsjuk och Eva-Stina själv sade heller aldrig något. Kanske trodde Hans att jag kom för Ingvars skull. Och det gjorde jag ju kanske också. I varje fall så småningom. ”Jag åker ofta till Kummelbo” sade Ingvar. ”Det är en så underbar vagga för mina mardrömmar.” Jag vet inte om Ingvar drömde. Han berättade aldrig om sina drömmar. Det var bara denna enda gång han nämnde något om några drömmar. Däremot berättade han om sina krigsminnen. Och då var han intensiv - men ändå på något egendomligt vis frånvarande. Oftast var det när vi gick våra promenader och hade stannat på något ställe för att vila. men denna gång var det när vi satt på bänken framför gullregnsbusken efter förmiddagskaffet. Eva-Stina hade fikat med oss och var på väg in med kaffebrickan. Jag såg på henne när hon avlägsnade sig. I den underbart varma höstsolen bar hon åtsittande shorts och hade bara ben och var underbar. 6


”Av alla stridssätt är försvar det djävligaste” sade Ingvar. och berättade. När han var kompaniartillerichef hade hans kompani fått order att försvara en skans som ett värnkompani tidigare hade haft hand om. Den hade blivit anfallen fem gånger; den femte efter fem timmars artillerield. Besättningen hade nära nog blivit utplånad men när fienden väl hade anfallit hade en plutonchef, två gruppchefer, en värnkanonskytt och en kock betjänat kompaniets två värnkanoner. Det var förmodligen de enda vapnen som hade öppnat eld. Fienden hade väl inte ens väntat sig det och anfallet avbröts nästan innan det hade kommit igång. ”Nu är det vår tur” sade Lövkvist som var Ingvars kompanichef. ”Se dig omkring bland värnen och kolla om du hittar någon eldplanläggning!” Medan kompaniets personal skottade undan rasmassorna som fyllde värnen gick Ingvar omkring med sitt ebiträde Börje Fernkvist. ”Här” sade Börje. Han hade hittat en skiss som tydligen var iordninggjord för en eldobservatör i ett av nästena. Ingvar visade den för Lövkvist och skakade på huvudet. Det här stämde inte. En spärr framför ett av nästena, det var allt som var inritat. ”Det fanns kanske mer” sade Lövkvist, ”även om eldobservatören bara fick reda på detta.” ”Jo, men du ser ju själv. Spärren är inritad rakt framför nästet där grannästets kulsprutor måste nå.” ”Och?” ”Till vänster om nästet går ju skogen fram så att det bara finns drygt 100 meters skottfält åt det hållet. Vilken eld hade de tänkt sig där?” ”Vad skall vi göra?” ”Vi får väl göra om hela eldplanläggningen. Jag har ju andra målnummer så det skall väl inte vara någon risk för förväxling.” ”Gör det då!” ”Vet du vad? Vad vi först och främst skulle behöva för att överleva, det är artilleribekämpning.” 7


”Skjuta på fiendens artilleri? Kan du ordna det?” ”Jag tror det. Men det är bra om du också talar med din bataljonschef. Och då skall du be honom att vi får planlägga en moteld också.” Ingvar gjorde en helt ny eldplanläggning. Framför nästena där värnkompaniet hade lämnat ett numera ganska härjat minbälte registrerade han eldorder KATTEN: tre spärrar bredvid varandra täckande en hel bataljons anfallsbredd. Fick han skjuta med både granatkastarkompaniet och brigadens haubitsbataljon skulle de inledningsvis avge en eldstöt mot den vänstra respektive mittersta spärren, därefter flytta ett steg åt höger och skjuta en eldstöt vardera mot den mittersta respektive högra spärren, slutligen en eldstöt mot de båda yttersta spärrarna. Fick han dessutom eldtillstånd även med fördelningshaubitsbataljonen skulle han få alla tre spärrarna beskjutna i varje moment: ---x---> ---x---> ---x---> Spärr 5402 5403 5404 Mom 1 LA, LB ZI ZM 1 es Mom 2 ZM LA, LB ZI 1 es Mom 3 ZI ZM LA,LB 1 es I motståndsområdets båda flanker registrerade han två spärrar vid granatkastarkompaniet och brigadens haubitsbataljon. Han registrerade också ett par mål över terräng där fienden skulle kunna gruppera eventuella understödsvapen. Så var det motelden KLUBBAN. Han rådgjorde med kompanichefen Lövkvist. Lövkvist menade att om fienden valde frontalanfall så torde det inte vara omöjligt att få grepp om detta så pass tidigt att man kunde skjuta en kommenderad moteld efter inkomna underrättelser. Men om han gjorde en omfattning vilket väl inte fick anses som osannolikt den här gången, då fanns det ingenting att gå på. Man skulle ändå bara kunna gissa var han samlade sig i utgångsläge för anfall. Lövkvist visste litet grand om terrängen framför dem och bedömde det som troligast att han skulle välja omfattning höger. Med kartans hjälp kom de fram till att han rimligen skulle välja utgångsläge för anfall i anslutning till ett vägslut som var markerat på kartan -- såg ut som en vändplats för timmertransporter. Utifrån denna hypotes bokförde Ingvar moteldorder KLUBBAN med granatkastarkompaniet och de båda haubitsbataljonerna: Tre eldstötar med varje förband mot ett mål i taget i tre moment. Det skulle innebära 27 eldmoment - drygt 30 ton ammunition. Det var en chanstagning men om den gick hem skulle det kunna bli rena mas�slakten på ett fientligt kompani. Frågan var bara hur de skulle få indikationer på att 8


det var i de trakterna fienden tänkte göra sin omfattning. Han fick tala med Lövkvist om det. Slutligen var det så artilleribekämpningen. Det hade nu hunnit bli ganska sent på kvällen den här första dagen i före detta värnkompaniets motståndsområde. Ingvar dristade sig därför till ett personligt besök på bataljonsartillerichefens uplats. Efter en kort (mycket kort) hälsningsceremoni tog bataljonsartillerichefen till orda. ”Ja, jag har också tänkt på det där med artilleribekämpningen. Så jag har haft kontakt med abekchefen och fått reda på att under fiendens förra stormeld lokaliserades vad de tror är fyra artilleribataljoner varav en raketartilleribataljon. Sammanlagt mätte de in 6 - 7 batterier. Men om dessa står kvar fortfarande vet ingen, troligen har de väl omgrupperat. Skall de anfalla en gång till kommer de i alla fall att behöva så mycket artilleri som kan nå, säkert minst tre bataljoner, under så där 30 - 60 minuter.” ”Ja, det är väl OK vad jag kan förstå. Fast vad jag fick höra av Lövkvist skulle den förra stormelden ha hållit på i flera timmar. Och håller de på lika länge nu är vi ju mer betjänta av att vårt artilleri skjuter på deras i stället för att stå och vänta på att skjuta spärreld åt oss.” ”Just det, Ingvar. Men regementsstaben är tydligen orolig för att vi röjer vårt eget artilleri för tidigt och får fiendens artilleri på oss. Jag vet inte hur de gör men du får vara beredd på att jag plockar av dig eldtillståndet om det finns abek-mål att skjuta på.” I den fortsatta överläggningen tog de också upp motelden. Staben hade godkänt att den fick bokföras men om man skulle bevilja att den utlöstes skulle det i så fall hänga på vilka behov som uppstod i andra delar av brigadens avvärjningsstrid. Det var sent på natten när Ingvar kom tillbaka och han sökte genast upp Lövkvist i skyddsrummet i näste 7 för att rapportera om sina förberedelser. När han kom in i skyddsrummet satt Lövkvist med en fälttelefon mot örat och lyfte upp handen för att få tyst runt omkring sig. ”SL uppfattat, slut kom!” sade han och lämnade ifrån sig luren. ”Nu grabbar, drar det ihop sig. Det var bataljonsspaningen som har rapporterat om att den där bataljonen som anföll förra gången nu håller på att lösas av. Det kan bara betyda en sak. Forcera arbetet med att återställa värnen och ha högsta beredskap för att ta skydd.” De två plutoncheferna som var hos kompanichefen nickade tyst och gav sig snabbt iväg till sina nästen. 9


Medan Ingvar redogjorde för sina eldförberedelser kom bekräftelsen på det Lövkvist hade befarat. Med dunder och brak landade den första artillerielden över motståndsområdet. Svensson, som tidigare under kvällen hade kopplat upp trådförbindelse med bataljonsartillerichefens uplats, lyfte automatiskt på luren . ”UL, UL från SB, SL utsatt för artillerield.” Han vände sig mot Ingvar. ”Är det något mer jag skall säga nu?” ”Säg att vi behöver abek mot det artilleri som skjuter på oss nu.” Svensson: ”SB anhåller om abek.” Lövkvist sade: ”Jag skall försöka ta mig runt till nästena nu om det går. Jag hinner inte höra på dig mer nu men det verkar ju bra, det du har förberett. Du förstår nog det där bättre än vad jag gör. Bara en sak. Om du tappar alla förbindelser, kan vi få någon artillerield då?” ”Nej.” ”Jag frågar därför att värnkompaniet som var här, det fick klara sig utan artilleriunderstöd när det hade behövts som bäst. Men de hade kanske ingen eldledare i livet här då. I alla fall var artilleriet tyst. Kan du förhindra att det upprepas?” ”Ja, kanske. Nödeld.” ”Vad är det?” Ingvar förklarade: ”Om allt annat går åt skogen. Om vi inte får något samband. Då kan grabbarna nere i bplats-terrängen utlösa elden om vi har utsett en eldorder till nödeld.” ”Bra, Ingvar, då tar vi spärreldordern - var det KATTEN den hette? - och gör den till en sådan där nödeld.” Kompanichefen försvann ut genom utgången från skyddsrummet. Idiot! tänkte Ingvar. Vem skall ta över efter Lövkvist? För där ute överlever han väl inte länge. Stridsmoral! De skiter väl på sig lika mycket om han kryper under granaterna eller ej. Men i det samma tyckte han att det blev ett uppehåll i artilleribeskjutningen. Vaddå? Deras stormeld kunde väl inte vara slut redan? Nejdå, nu kom det en salva igen. 10


Det var som hos tandläkaren. Man vet att han måste borra en stund. I början känns det inget. Men sedan blir det värre. Det vet man ju inte men man tror, och därför gör det ont. Ingvar ville skrika. Men då fick han syn på Svensson. ”Skall jag säga något om den där nöd­elden?” undrade han. Besätt eldställningarna!” Folk kom upp ur skyddsrummen, I det samma vände han bort bleka, stirrande, men nu kom de. blicken och lyssnade i luren. ”SB uppfattat” sade han och vände sig sedan till Ingvar. ”Det var UL. De har hittat fem abekmål och skjuter just nu på två med ZI och ZM. De trodde att de skulle få eldtillstånd med ZT också.” ”Bra! Då var det kanske inte bara inbillning att det blev litet tystare ett tag. Jo, Svensson, så här: Skriv, UL från SB. Bokför eldorder KATTEN som nödeld vid LA, LB, ZI, ZM.” Stormelden malde på. Ingvar undrade vad han skulle tänka på. Allt var förberett. Det fanns inget mer han kunde göra. Bara vänta - lyssna på brisaderna - vänta - lyssna - - Skall det aldrig ta slut? En helvetes smäll så att skyddsrummet skakade. I det samma kände Ingvar att han blev varm mellan benen. Blöt och varm. Han såg sig omkring och skämdes. Hade någon sett? Förstått? Men de flesta satt med inåtvänd blick. Kanske var det fler än han... Just då kom Lövkvist in genom ingången. Levande. Hur? ”Ingvar, jag tror att det är dags. Det börjar ljusna nu. Kan du utlösa den där motelden? KLUBBAN eld!” Ingvar vidarebefordrade till Svensson och Svensson skrek i luren: ”UL, UL, KLUBBAN eld! KLUBBAN eld! UL, UL! - UL, UL! - UL, UL, UL, UL, UL!” ”Nej, Ingvar, det är stendött. Totalt dött. Inte ett ljud.” ”Radion då för helvete! Då måste du ut med radion.” 11


Blandat med fiendens eld kom nästa svårighet. Det var när vår artilleribekämpning började och det rätt som det kom brisader från vårt artilleri.

De hjälptes åt. De slet ut radion ur värnet och fick upp antennen utanför. Lika dött i etern som på tråden. Men desto hetare i luften runt omkring dem. Det sprutade jord och stenar och Ingvar och Svensson hukade i förbindelsegången. Folk skrek. Brisaderna dånade. Plötsligt kom det ett annat ljud också. Det var inte bara artillerield. ”Besätt eldställningarna!” hörde Ingvar någon vråla. Ordern repeterades. Folk kom upp ur skyddsrummen, bleka, stirrande, men nu kom de. I det samma upphörde artillerielden och då hörde Ingvar stridsvagnarna också. Rakt framifrån tyckte han att han hörde ljudet - rakt igenom spärreldordern KATTEN. ”Men skjut då för helvete!” skrek Ingvar. Svensson tittade uttryckslöst på honom och sedan på radion. ”Det finns inte ett ljud i radion heller.” Just då kom Lövkvist förbi. ”Får inte du heller något liv i dina apparater?” Han såg ut som om han var färdig att dräpa Ingvar om han skulle få ett nekande svar. Ingvar skakade på huvudet. Då hördes på nytt artillerield. Men inte på samma ställe som förut. Ingvar och Lövkvist tittade ett ögonblick på varandra. ”Nödelden” sade Ingvar. Ingvar slutade sin berättelse där. Solen var på väg att gömma sig bakom huset. Soffan där vi satt under gullregnsbusken hade kommit i skugga. Jag frös. ”Ja,” sade jag, ”hur gick det?” 12


”Du ser ju att jag sitter här. Jag minns inte mycket mer. Lövkvist och gänget slog väl tillbaka anfallet. Men vi fick inget samband mer. Vår eldplanläggning hade de inte mycket nytta av.” ”Jo, men nödelden?” sade jag. Ingvar svarade inte. Han tog ett tungt andetag och förblev tyst en lång stund. Sedan sade han: ”Du, jag tror att Eva-Stina håller på med maten. Du kanske skulle hjälpa henne att duka.” Minns inte, tänkte jag. Jo, det gör han nog, men han vill inte minnas. Det är väl för smärtsamt kan jag tro. Tänkte jag och så gick jag in till Eva-Stina.

Långbas

Vid ett besök någon vecka senare tog jag med mig Ingvar på en bilutflykt. Eva-Stina hade gjort i ordning lite fika åt oss och vi for iväg till en utsiktsplats uppe på berget. Jag hjälpte Ingvar ur bilen och vi drog iväg till en plats där vi kunde slå oss ned och packa upp vår kaffekorg. Daggen låg fortfarande kvar i gräset och det kändes att hösten var på väg även om träden ännu inte hade börjat fälla sina löv. Luften var kristallklar och kall och det var en hänförande utsikt där vi satt. ”Från en sådan här plats” sade Ingvar, ”skulle man kunna lägesbestämma vilket mål som helst. Det nästan kliar i fingrarna att göra en observationsskiss och lägga in koordinaterna för några platser där man kan tänka sig att fienden kommer att uppträda. Om man nu kan tänka sig en fiende i det här gudomliga landskapet. Men kan man det skulle man kunna registrera några mål och sedan använda dem som utgångspunkt om nu fienden verkligen skulle visa sig där eller någon annan stans i närheten.” Han fick något fjärrskådande i blicken. Sedan vände han sig mot mig och berättade. Det var innan Ingvar hade placerats som kompaniartillerichef hos Lövkvist. Han var kallad till ordergivning hos sin bataljonsartillerichef Holgersson, som i sin tur hade varit på ordergivning hos fördelningens abekchef. ”Fördelningschefen skall göra en satsning på artilleribekämpning inför - vad man föreställer sig - ett större fientligt anfall mot våra ställningar” meddelade Holgersson. ”Våra radarstationer för lokalisering av granatkastare kommer att aktiveras och två ljudmätbaser kommer att upprättas. Artillerijägarna är redan ute och spanar. Vår lott blir att upprätta en långbas. Vi har därför förstärkts med en egrupp så att vi kan upprätta fyra oplatser.” 13


Han fortsatte med att ge order om oplatsernas gruppering på en bredd av flera kilometer och anvisningar för trådbyggnad mellan oplatserna och sammanställningsplatsen. Kompassvinkelmätare hade ordnats fram och fördelades nu med en till varje egrupp. ”Hur är det tänkt med parallellställningen av kv-mätarna?” undrade en av egruppcheferna. ”Vi väntar med det tills tråden är klar” svarade Holgersson. ”Jag räknar med att vi gör det genom samtidig mätning mot himlakropp. Vi kan nog vänta till efter mörkrets inbrott och då gör vi det mot tistelstångsstjärnan på Karlavagnen. Eller mot Cassiopeia. SB, som kommer att vara grupperad närmast sammanställningsplatsen, leder mätningen. Om det är mulet så att vi inte kan göra någon samtidig mätning får vi klara oss med kv-mätarnas kompasser och att egrupperna tar ut sitt eget norr. Hinner vi med det får vi gå ett kv-tåg men i så fall inte förrän det blir ljust i morgon bitti.” Ingvar tog således med sig sin egrupp och for iväg med sin Valp som de parkerade och maskerade vid ett vägslut. Sedan gick de den sista kilometern till fots medförande all utrustning de behövde för uppgiften. Utöver Ingvar var det Svensson, ebiträdet Börje Fernkvist och bilföraren Glad som också var telefonist. Framme vid oplatsen hade de en enastående utsikt - eller ett synnerligen väl överskådligt observationsområde borde man kanske säga. Ingvar skickade genast iväg Svensson och Glad för att dra tråd till sammanställningsplatsen. Sedan skulle SC dra tråd till SB och koppla ihop den med tråden till splatsen så att alla egrupperna skulle ligga på samma trådnät. Ingvar satte upp kv-mätaren och tog ut riktningen till en grundriktningvisare med hjälp av kompassen. Börje grävde skydd för sig och Ingvar så att de skulle ha gynnsamma observationsförhållanden från skyddade ställningar. De kom överens om vem som skulle göra vad när de skulle börja verka. Börje skulle sköta kv-mätaren. Ingvar skulle klocka tiderna från mynningsflamma till knall och diktera värdena till protokollet: Klockslag, mynningsflamma/myn­ningsljus, riktning och knalltid. Svensson skulle föra protokoll och Glad rapportera på nätet. Det hann nästan skymma innan tråden var utbyggd. Så fort tråden var klar till alla oplatserna meddelade sammanställningsplatsen tid enligt rutin: ”Klockan är 18 42 och 30 - - - nu - 42 och 40 - - - nu - 42 och 50 - - - nu - 18 43 och 00 - - - nu” osv. Så skulle man på sammanställningsplatsen ha möjlighet att avgöra vilka av egruppernas observationsrapporter som hörde ihop. 14

1

Citatet är hämtat ur en av avslutningsdikterna i Harry Martinssons *Aniara.


Med viss spänning såg nu Ingvar fram mot mörkret. Skulle det vara tillräckligt klart för att kunna se stjärnorna? Jo, det blev det. En gnistrande stjärnhimmel helt ostörd av gatubelysning och slikt otyg. Ingvar kom ihåg göteborgarens oförställda förvåning då han i Villingsberg blickade upp mot himlen en svart natt och utbrast: ”Tira, grabbar, stjärnor!” Hemma i Göteborg hade han aldrig sett dem. Men Ingvar tyckte alltid att de var lika hänförande, särskilt klara, kalla vinternätter. Och nu fanns de här, himlens underbara mysterium, beredda att medverka till parallellställning av kv-mätare för inmätning av fiendens artilleri. Så var det då dags att genomföra den samtidiga mätningen. Han beordrade samtidig mätning på trådnätet. Han letade upp tistelstångsstjärnan i kv-mätaren och lät hårkorset följa stjärnan. När de andra oplatserna rapporterade att de följde kommenderade han ”färdiga - ett - två - mät” och meddelade därefter den bäring han själv läste av på kv-mätarens skala till de andra oplatserna. Förfarandet upprepades ett par gånger och när alla oplatserna hade rapporterat att de hade fått sina värden till sina grundriktningsvisare avslutade Ingvar den samtidiga mätningen. Nu hade alla samma norr. Han dröjde kvar vid kv-mätaren en liten stund. Det kändes overkligt, nästan omoraliskt, att den där fridfulla stjärnan ute i rymden skulle medverka till att mäta in fiendens artilleri utan att ha en aning om att den så medverkade till krigföringen på den lilla obetydliga planeten Tellus. Men nej, de där elektromagnetiska vågorna som letade sig in genom kv-mätarens linssystem hade då varit på väg ett hundratal år. Så stjärnan hade väl redan glömt den lilla obetydliga vågen som nu hade gett samma norr till fyra oplatser på jorden. ”Stjärnhimlens eviga mysterium/ och den celesta mekanikens under/ är lag, men inte evangelium./ Barmhärtigheten gror på livets grunder.” Fast den celesta mekaniken kan ju ändå framstå som mer helig än jordens krig. 1 Och nu var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Nu gällde det att överleva: laga mat på konserver utan röjande rök eller eldsken, ordna med några hyggligt varma sovplatser och genomföra avlösningar för observationstjänsten. Efter ett par dagar, det kan ha varit tredje eller fjärde natten, började fiendens artilleri att mullra. Det var under efternatten som Börje såg ljussken då fienden öppnade eld. Eldverksamheten höll på gott och väl en timma. Någon liten förvarning hade man fått från artillerijägarna som spanade i området framför långbasen. De hade sett flera ammunitionstransporter under några dagar och nu hade de uppfattat mer omfattande trafik i etern. Och det var nu det gällde. Ingvar gav omedelbart order om att alla i egruppen skulle inta sina platser. 15


”Mynningsflamma 1236” rapporterade Börje. Ingvar lade till ”knalltid 16,3 sekunder” och Svensson noterade alltihop i protokollet plus det klockslag han själv avläste på artilleriuret. En egrupp var redan på gång att rapportera men så fort det blev ledigt på nätet klämde Glad i: ”SB kl 0352, mynningsflamma bäring 1236, knalltid 16,3 sek.” Medan detta pågick syntes flera mynnigsflammor i ungefär samma riktning. Ingvar sade till Börje att samla ihop de avlästa bäringarna om de såg ut att komma från samma plats. Nästa rapport kom så att lyda ”SB kl 0355-0357, mynningsflammor bäring 1412 knalltider mellan 17,5 och 17,8 sek”. Nästa gång syntes mynningsflammor från två håll och innan de hade skjutit färdigt även mynningsljus från en mera avlägsen plats. Och någon minut senare ljusstråk över himlen när raketartilleriet öppnade eld. Det här var inte som i Villingsberg där man fick ett mål i taget med flera minuters mellanrum för att målgruppen skulle hinna förflytta sig mellan de fiktiva målen och smälla sina knallskott. Först nu fattade de hur svårt det var med långbas. Det kunde komma mynningsflammor från tre platser samtidigt och då gällde det att vara med med kv-mätaren så man kunde ta så många riktningar som möjligt. Att klocka skillnaden mellan ljus och ljud var heller inte det enklaste. Så fortsatte fienden att ösa på i en stormeld som varade väl över en timma. Blandat med fiendens eld kom nästa svårighet. Det var när vår artilleribekämpning började och det rätt som det kom brisader från vårt artilleri som i bästa fall landade i något mål som vår långbas eller någon annan hade mätt in. Men egrupperna höll igång så gott de kunde. Det var ständigt någon som rapporterade och Glad fick verkligen ligga på för att få iväg rapporterna. Hur de sedan lyckades få ut något av rapporterna på sammanställningsplatsen var obegripligt. Likafullt framgick det efteråt att de hade tagit åtminstone åtta mål. Men det fanns också fler mätorgan och det var nog ljudmätplutonerna som tog flest mål. Ja, och så artilleriradarn också förstås. Men den tog ju bara granatkastare och sådana var väl inte igång under deras stormeld så de fick väl sina mål senare. Och artillerijägarna kom väl i skuggan just vid det här tillfället. De hade nog uträttat sitt viktigaste tidigare. De hade till exempel hittat en drivmedelsplats någon dag tidigare och lyckats pricka den. ”Jag kan inte påstå att det är en särskilt enkel uppgift att vara oplats i en långbas” avslutade 16


Ingvar. ”Men svårigheterna i det här kriget var helt andra än när vi övade på Villingsberg. Då var det några knallskott från varje ’mål’. Nu var det fyra, fem, sex pjäser som öppnade eld från varje plats och så sköts det kanske från tre, fyra platser samtidigt. Men när jag tittade på vårt protokoll efteråt kunde jag identifiera flera mål som låg inom omkring tio streck och hade ungefär samma knalltid.” Och efter en kort paus för eftertanke: ”En sak som jag i alla fall uppskattade med långbasen var att det inte var jag som skulle leda elden mot de där målen som vi hade mätt in. På något sätt var jag förstås inblandad när vi sköt på dem men det kändes inte särskilt påtagligt. Vi var många som delade på ansvaret för en sådan där verkanseld.” ”Nä, nä” sade jag, ”men det hade kanske varit intressantare att sitta på uplatsen då och sammanställa alla observationer från oplatserna. Det hade väl gett en tydligare bild av resultatet?” ”Intressantare... Jag tror inte att du förstår mig. Jag skulle snarare villa uttrycka det så att det hade varit mer graverande.” Smörgåsarna var uppätna, kaffet urdrucket och berättelsen avslutad. Vi satt kvar en stund och nöjde oss med att njuta av utsikten och det vackra höstvädret. Men jag kände intensivt att Ingvar hade tankarna på annat håll.

Störande eld

Hösten mörknade litet efter hand men solen lyste fortfarande över de gulnande träden. Ingvar började återfå rörligheten allt mer. En dag tog jag bussen till Kummelbo när jag visste att Ingvar var där. Vi åt en god middag med Eva-Stina och hennes minsting som inte hade börjat skolan ännu. Efteråt hjälpte jag Eva-Stina med dörren till ett av uthusen medan Ingvar tog hand om disken. Dörren hade lossat litet från gångjärnen så vi fick ta ner den och förstärka med några nya bultar och fixa brädfodringen där virket hade murknat. Det var inte så svårt och jag tyckte det var ganska roligt. Men bäst var i alla fall att vara ensam med Eva-Stina en stund. Ingvar kände sig kanske litet överflödig. I varje fall ville han åka hem och då blev det bra om jag tog samma buss så att jag kunde hjälpa honom upp till hans lägenhet. När vi hade kommit till ro på våra platser i bussen och tittat en stund på landskapet som vi åkte igenom bröt Ingvar tystnaden och började berätta. En av de mest bisarra uppgifter han hade tilldelats var att skriva en eldorder för störande eld. Hans bataljonsartillerichef Holgersson hade tydligen fått för sig att han 17


hade gjort något sådant på en av krigsförbandsövningarna. Bakgrunden tycktes vara att brigaden skulle återhämta inför en ny kraftansträngning. Kapten Holgersson kom tillbaka från en ordergivning hos haubitsbataljonschefen och förklarade att brigadchefen hade pekat på ett vägavsnitt där fienden uppenbarligen genomförde transporter i en alltför oroande omfattning. Det var en vägsträcka på någon mil mellan två knutpunkter där fördelningschefen inte ville att de skulle få rulla på ostört. ”Det här verkar vara en tillämpning av den gamla eldledningsinstruktionens anvisningar för störande eld” sade Holgersson. ”Jag vet inte om begreppet finns kvar i den nya skjutinstruktionen men det går väl att utföra i alla fall.” Så hade Holgersson fått uppgiften att utarbeta en eldorder för störande eld vilken han nu vidarebefordrade till Ingvar. Ingvars uppgift blev att registrera de båda knutpunkterna plus några mål utefter vägen och sedan göra ett tidsschema för eldöppnande mot dem och ammunitionsinsatsen i varje eldöppnande. Sedan skulle elden avges av fyra vandrarpjäser som skulle omgruppera efter varje eldöppnande och alltihop skulle utföras under sju timmar den kommande natten. Pjäserna döptes till HA, HB, HC och HD. De fick inte öppna eld mot mer än två mål från samma plats och inte skjuta mer än fyra skott i varje eldöppnande. Totalt för den störande elden disponerades sex eldmoment, 144 skott. Pjäsernas grupperingsplatser skulle regleras av batterichefen. Och ingen skulle observera elden. Någon inskjutning var det inte heller tal om, det tyckte man var meningslöst när pjäserna ändå skulle flytta på sig hela tiden. Det viktiga var att fienden inte skulle känna sig säker när han förflyttade sig mellan de där två knut­punkterna. Fick man någon fysisk verkan av elden kunde det räknas som ren bonus. Med dessa premisser och med kartan till hjälp satte Ingvar igång att rita en plan för alltihop och så fick han ihop något som var ganska bra. Så skjutningen genomfördes under natten enligt den upprättade ordern. ”Det var nog den mest tilltalande uppgiften jag hade” avslutade Ingvar.. Ingen stress och inga krav på att ha ihjäl fienden. Bara ett rent matematiskt problem och knappt det. Jag kände mig rätt imponerad av alla de sätt som man kunde utnyttja artilleriet på. Men vad jag inte hade fått belyst var den gamla hederliga devisen att elden, främst granatelden, är det viktigaste medlet för strid. 18


När jag hade hjälpt Ingvar hem och var på väg tillbaka till mitt tyckte jag att hans berättelse den här gången var rätt harmlös. Eller bisarr som han själv hade uttryckt det. För egen del gruvade jag mig mest över ännu ett försuttet tillfälle. Jag hade varit ensam med Eva-Stina i över en timma men vad hade det blivit av det. En kyss. Det var väl gott nog men det hade ju kunnat bli så mycket mer. Men jag var hela tiden osäker på Eva-Stina. Att hon trivdes i mitt sällskap var ju uppenbart men vad kände hon mer än det? Jag var för övrigt osäker på mig själv också. Var det rätt? Även om hon ville? Hon var ju i alla fall gift och de hade två barn.

Anfall

Hösten gick. Jag tyckte att efter hand som Ingvars fysiska skador läktes blev hans psykiska obalans allt mer påtaglig. Vad jag från början hade uppfattat som lugn och säkerhet var kanske i själva verket apati. Nu övergick det hela i oro och rastlöshet. Förklaringen kom en regnig dag i november. Vi hade druckit eftermiddagskaffet på Kummelbos glasveranda. Efteråt blev Ingvar och jag sittande medan vi tittade på regnet utanför. Rätt som det började Ingvar - som vanligt - att berätta. Det visade sig vara berättelsen om hans sista strid. Jag fick då också klart för mig vilket förtroende som hade byggts upp mellan honom och Svensson och hur viktig Svensson hade blivit för att han skulle kunna behålla något slags lugn och fungera rationellt i striden. Efter den där återhämtningen (då Ingvar bl a skrev eldorder för störande eld) blev det klart att fördelningschefen hade beslutat sig för ett avgörande slag. Fördelningen var rätt hårt trängd och nu skulle Ingvars brigad vara fördelningens klubba. Brigaden skulle göra en kringgående rörelse och anfalla i fiendens flank och på djupet så att hans förbindelser bakåt blev avskurna. Ingvar och hans egrupp hade placerats hos en ny kompanichef som hette Ottosson. Bataljonen som de tillhörde skulle gå som reserv i brigaden men hade några förberedda alternativ om brigadens anfall gick si eller så. Kompaniet hade fått förhållandevis stora förluster och hade fått fram ny personal men inte så att det täckte sårade och döda kamrater. Det var alltså ett något decimerat kompani och därtill med en del oprövade soldater utan stridserfarenhet. Men Ingvars egrupp var som förut med Svensson, ebiträdet Börje Fernkvist och bilföraren Glad. Anfallet satte igång på efternatten medan det fortfarande var mörkt. Deras kompani gick som andra kompani i bataljonen. Ingvar och Svensson hängde med i kompanichefens bandvagn medan Börje och Glad åkte med längre bak med ställföreträdaren. Framryckningen gick ryckigt. Först ett par kilometer, sedan väntan i kolonn på vägen och sedan framryckning en bit till och så beordrades alla fordon att ta skydd vid sidan av vägen. Och så höll det på. Framåt morgonen uppfattade de stridsverksamhet längre fram men rätt så kortvarigt; kanske någon halvtimma. Och så var det framåt igen. Rätt långt fram på förmiddagen blev det ett längre stopp då de uppfattade att 19


kompaniet framför dem hade kommit i strid. De kunde uppfatta både direktskjutande vapen och artilleri framför sig. Och så mitt på dagen, någonstans mellan 1200 och 1300, kom order till kompaniet om en anfallsuppgift. Kompaniet framför dem var bundet i strid och nu skulle Ottossons kompani anfalla till höger om detta kompani för att ta terräng och binda fienden på en större bredd. Kompaniet lämnade sina bandvagnar och gjorde sig redo för strid till fots. Ingvar fick fatt i resten av sin egrupp och försökte via kompanichefen Ottosson få klarhet i vilket artilleriunderstöd som behövdes. Ottosson var skärrad och mer intresserad av sina egna plutonchefer och vilka uppgifter de skulle tilldelas. Anfallsmålet kunde han peka ut på kartan men något mer fick han egentligen inte ur sig. Ingvar förstod att det skulle behövas understöd av åtminstone en artilleribataljon eller ett granatkastarkompani. Var de skjutande förbanden var grupperade hade han dålig uppfattning om. Han begärde personsamtal med chefen UL för att reda ut eldtillståndssituationen. ”SB:s understödda enhet skall anfalla och vi behöver eldtillstånd.” ”UL här. Jag vet. Ni skall anfalla till höger om kompaniet som redan är insatt. Preliminärt får ni var sin bataljon och var sin granatkastarpluton men det går att ändra på beroende på utvecklingen. Skjut med ZT och PB 8 eldstötar. Rapportera verkan och behov av ytterligare ammunitionsinsats.” Nå, det var i alla fall en början. Då hade han något att planera för när Ottosson anmälde sitt understödsbehov. Han höll sig alldeles nära Ottosson nu och väntade på sin elduppgift. Men inget hände. Framryckningen fortsatte och nu nådde de skogsbrynet varifrån stormningen skulle ske. Tvärsöver ett gärde på 400 à 500 meter kunde han nu observera den terrängen de skulle ta. ”Vad händer nu?” frågade han Ottosson. ”Vi stormar så fort mina plutoner är klara och tar terrängen framför oss.” ”Och vad begär du av mig?” Ottosson stirrade ett ögonblick ilsket och förvirrat på honom. ”Stormeld” sade han. 20


Elden verkade ligga rätt i förhållande till de angivna koordinaterna, kanske bara litet längre in i skogen än vad Ingvar hade tänkt sig.

”Ja?” Nej, det här var inte Lövkvist. Då hade han för länge sedan blivit invigd i kompaniets planer. Han och Lövkvist hade diskuterat var han skulle skjuta, hur långt stormavståndet borde vara och därmed hur lång stormeld som kunde behövas och eventuella mål att skjuta på då stormelden lättade. ”Var vill du att jag skall lägga elden och hur lång stormeld vill du ha?” ”Men för helvete, du har väl egna ögon att se med? Har du ingen egen observation mot fienden? Ge mig fem minuters stormeld!” Jaha, det var ju inte mycket att ta på. Ingvar tog ut koordinaterna mot en punkt 100 meter innanför det motsatta skogsbrynet. Om där fanns någon fiende visste han inte men som han hade uppfattat det borde det åtminstone vara i anfallsmålet. Så kommenderade han till Svensson: ”ZT från SB, ZT och PB eldsignalering ropa, alla xerxes ----, yngve ----, zäta ---, alla Z luftbrisad zonrör, PB ögonblicksbrisad, alla oriktning 5150, alla K - 5 till K eld, alla efter K inrikta rätt i sida hitom 200.” Svensson skickade ner stormelden och Ingvar tänkte, någon dubbel eld får han inte när han inte ens gitter att göra en bedömning om var fienden finns. 21


Men innan Svensson hade fått igenom hela stormeldordern hörde Ingvar Ottosson kommendera framåt till sina plutoner. Ingvar försökte hejda honom. ”Men vänta, Ottosson! När är K? ”Vi anfaller nu. Se till att du kommer igång med stormelden!” Ingvar tittade på sitt artilleriur och gjorde ett överslag. Det borde ta 3 - 4 minuter fram till det stormavstånd som Ottosson inte hade beslutat men som Ingvar nu fick ta ansvar för. Nu var klockan 1342. ”Alla, K är 1346.” Den första eldstöten borde alltså ha briserat över målet för en minut sedan och skjuttiden var därtill minst en halv minut. Det var bara att hoppas på att batterierna skulle fatta att de borde börja stormelden så snart som möjligt och sedan avsluta så att de sista eldstöten låg över målet kl 1346. På grund av den bristande kommunikationen med Ottosson var Ingvar nu mer arg än rädd. Han visste inte ens om elden skulle hamna på de beordrade koordinaterna eftersom någon inskjutning absolut inte hade varit möjlig. Men bara skjutningen kom igång fick han väl laga efter läget. När Svensson hade fått igenom eldkommandot bytte han snabbt till marschantenn och så följde hela egruppen efter kompanichefen under framryckningen. Ottossons direkt understödjande kulsprutor påbörjade sin eld och Börje såg hur den besvarades från andra sidan fältet men inte alls där Ingvar hade angett målet. Strax kunde de observera den egna artillerielden. Den verkade ligga rätt i förhållande till de angivna koordinaterna, kanske bara litet längre in i skogen än vad Ingvar hade tänkt sig. Svensson såg, han också. ” Vad gör vi nu, Ingvar? Där är väl inte stor mening med att skjuta?” ”Nej, Svensson, jag vet inte riktigt...” Och medan Ingvar funderade hörde han Svensson kommendera i radion. ”ZT, ZT, avbryt stormelden, avbryt stormelden. Alla höger 400 rätt i längd, alla en eldstöt.” Ja, då borde ju i alla fall elden hamna närmare fiendens understödsvapen. 22


”Fyr ZT! Fyr PB!” Där kom brisaderna. Som ett pärlband i luften ovanför skogsbrynet. Granatkastarelden inne i skogen. Närmare fienden men fortfarande för långt bort. Det här var inget som kompanichefen hade bett om men det var i alla fall bättre än ingenting. ”Vi måste ge ett ändringskommando före nästa verkanseld” sade Ingvar till Svensson. Medan Ingvar funderade och framryckningen malde på inträffade nästa katastrof. En fruktansvärd eldskur över Ottossons kompani. Hela kompaniet kastade sig instinktivt ner på marken för att söka skydd. Nu har fienden fått igång sitt artilleri också, tänkte Ingvar när en granat briserade bara några tiotal meter bort. Han kände en fruktansvärd smärta i hela kroppen. Och så hörde han Svensson i radion. ”ZT, PB rätt i sida, bortom 200, två eldstötar!” Ingvar vände sig mot Svensson och såg att han också hade blivit träffad. ”Sjukvårdare hitåt!” vrålade han - rakt ut i tomma intet, som det kändes. Och mycket riktigt: ingen respons på det nödropet. Han kröp fram till Svensson och befriade honom från radion och kpisten. Med några slags övernaturliga krafter lyckades han få upp Svensson på ryggen för att bära bort honom. ”Nu får du och Glad ta över här” sade han när han passerade Börje. ”Radion ligger där borta.” Hur han sedan lyckades få med sig Svensson till bataljonsförbandsplatsen kunde han efteråt aldrig begripa. Troligen hade de fått hjälp av några bårbärare men det var i så fall helt dimmigt för Ingvar. Svensson var i alla fall medvetslös när de kom fram och strax tuppade han själv av också. ZT två eldstötar hade blivit Svenssons sista insats i livet.

Nästa gång han vaknade befann han sig på ett fältsjukhus. Någon sjukvårdare kom fram till honom när denne såg att Ingvar var vaken. Sjukvårdaren förklarade var Ingvar var någonstans, att han hade fått flera splitter i vänster axel, att han hade skador i högerbenet och att han skulle opereras. Ingvar tittade undrande på sjukvårdaren och frågade sedan: ”Var är Svensson?” Det var en fråga som inte gick fram. Efter ett tämligen förvirrat tankeutbyte då Ingvar 23


fick anstränga sig till det yttersta (kändes det som) fick han klart för sig att Svensson inte levde längre. Det var som att dra ner en rullgardin. Som om allt var förgäves. Som om det kvittade lika om han själv levde eller var död. Kanske var det då han förlorade medvetandet andra gången. I varje fall mindes han inget mer från fältsjukhuset. Senare - när han hade opererats och förflyttats till ett civilt sjukhus - fick han reda på att Svensson hade dött redan på bataljonsförbandsplatsen. Skadorna hade varit för stora. Förflyttningen från skadeplatsen alltför våldsam. Blödningarna för svåra. Det hade inte gått att rädda livet på honom. ZT två eldstötar hade blivit hans sista insats i livet. Ingvar tystnade. Regnet silade nerför rutorna på glasverandan. Kaffekopparna stod urdruckna framför dem på bordet. Jag hittade inga ord att kommentera Ingvars berättelse med, ingen fråga verkade angelägen även om jag inte hade hängt med på allt det artilleritekniska. Och det fanns inga ord till tröst. Så vi blev sittande tysta. Tills Eva-Stina dök upp i dörren och tyckte att det var så mörkt och tyst på verandan. ”Skall ni inte komma in i rummet en stund nu. Middan är färdig om en halvtimma och snart kommer Hans hem.”

Epilog

Det blev jag som fick följa med Ingvar till Örnsköldsvik. Jag hade förstått att Ingvar kände en oro för de andra i egruppen. Hur hade det gått för Börje Fernkvist och Glad? Och att han kände ett tryck på sig att avlägga någon slags kondoleansvisit hos Svenssons föräldrar. En kväll någon vecka efter berättelsen på glasverandan ringde Eva-Stina. Jag blev glad förstås. Men budskapet var att Ingvar hade fått tag på en adress till Svenssons föräldrar. De bodde i Örnsköldsvik och nu ville han prompt åka dit. Frågan stöttes och blöttes. Det blev jul och det blev vinter och det blev januari innan det blev något beslut om Ingvars resa. Och Eva-Stina påstod att det föll sig naturligt att jag följde med. Det var en ganska lång tågresa med två byten. Så det var nog rätt bra att jag fanns till hands om Ingvar behövde hjälp med bagage och slika ting. Vi kom iväg som vi skulle och det blev inte mycket sagt inledningsvis annat än det som handlade om resan. Vi var överens om att ligga över natt i Örnsköldsvik och starta nästa dag med att Ingvar sökte upp Svenssons 24


föräldrar. Jag hade bokat rum på något som i varje fall inte var stadens dyraste hotell och vi tyckte det var bra om vi kunde dela ett dubbelrum. Efter det första bytet sökte vi upp restaurantvagnen och fick oss en bit mat. Tillbaka på våra platser slumrade Ingvar en stund. När han vaknade hade det redan börjat skymma och det var dags för nästa byte. Så satt vi på det sista tåget som skulle ta oss till Örnsköldsvik. När vi hade kommit till ro berättade Ingvar att han hade lyckats ta reda på att både Börje och Glad var i livet och han hade fått fram adresser till de båda som han visade mig. Han frågade om jag tyckte det var påträngande om han tog kontakt med dem. Vi talade en stund om hur han själv skulle uppleva om de tog kontakt med honom och kom fram till att det säkert skulle tas emot tacksamt från dem om Ingvar tog kontakt. - Jag vet att jag fäste mig litet vid den här diskussionen för jag förstod inte riktigt Ingvars motiv till sin tveksamhet. När vi kom fram sökte vi upp hotellet som visade sig ligga på gångavstånd från stationen även för Ingvar. När vi hade checkat in och hittat vårt rum gick vi ner i matsalen och tog en öl. Det var inte särskilt sent men Ingvar sade att han var trött så jag följde honom upp och kollade så han kunde gå till sängs. Sedan gick jag ner i foajén och tog reda på hur man lämpligen skulle ta sig till adressen där Svenssons bodde. Det var en bit utanför stadskärnan så jag kom fram till att det var bäst att ta en taxi. Sedan hittade jag en tidning, blev sittande en stund och pratade med ett par tjejer som var där för att provköra bilar på snöiga vägar. Det blev inte så sent för mig heller. När jag kom upp på rummet tror jag att Ingvar sov redan så jag smög också till sängs och somnade rätt snart. Jag vaknade före Ingvar och gick ner i matsalen och tog för mig av frukostbuffén. Ingvar kom också så småningom. Då hade jag redan avslutat frukosten och satt och bläddrade i en tidning. Han var blek och såg påtagligt spänd ut. Jag förstod att han verkligen var nervös inför mötet. Han måste ju tycka att det skulle bli tungt att berätta, det skulle liksom bli att återuppleva eländet en gång till. (Fast det kanske han ändå gör flera gånger om dagen, tänkte jag.) Jag frågade Ingvar om han inte skulle ringa först men det ville han inte. Vi bestämde att vi skulle sikta på att vara där omkring elva. Så vi gick ut en sväng för att få tag på en blomma till mamma och pappa Svensson. Det blev en tämligen stor bukett med bland annat astrar i vackra gula och roströda färger. Så var klockan slagen. Vi ringde efter en taxi och begav oss. ”Vill du att jag skall följa med upp?” frågade jag. ”Det här är något jag måste klara av på egen hand” svarade Ingvar. ”Kan du vänta här tills jag är klar?” 25


Så försvann han in i porten. Jag såg genom trappfönstren hur han passerade trappavsatsen efter en halv och sedan efter en och en halv trappa. Jag var inställd på att det skulle ta sin tid men efter en halvtimma blev jag fundersam och när det hade gått en timma undrade jag om de hade funnit varandra i ett samtal eller om föräldrarna på något sätt försökte ställa honom till svars. En viss otålighet infann sig; och dessutom var det ganska kallt i gathörnet där jag väntade och vankade fram och tillbaka. Jag hade just bestämt mig för att gå in i porten och se vart Ingvar hade tagit vägen när jag fick syn på honom i den näst nedersta trappavsatsen. ”Hur gick det?” frågade jag (dumt nog). Ingvar svarade inte meddetsamma men efter en stund sade han: ”Hon lade blommorna på diskbänken i köket och så gick vi in i rummet och pratade.” Det var ju högst upplysande. Åtminstone så till vida att jag förstod att jag inte skulle forcera någon redogörelse från Ingvars sida. Vi hade beställt biljetter till dagens sista tåglägenheten tillbaka. Den skulle gå strax före klockan tre så vi hade ännu en stund på oss. Vi gick långsamt tillbaka mot centrum och hittade en matservering där vi slank in och tog en matbit. ”Kaffet sparar vi till tåget” föreslog jag. Ingvar var fullt upptagen med att smälta sina intryck förstod jag, så det blev inte mycket sagt. Men jag tog i alla fall på mig att se till att vi kom till stationen i god tid och hittade våra platser i tåget. Sedan började vi resan med en kopp kaffe i bistron. Tillbaka på våra platser bröt Ingvar äntligen tystnaden. ”De var snälla människor. Det var hans mamma och pappa som var hemma. Pappan var pensionerad kunde jag förstå och mamman tror jag hade ett halvtidsarbete som expedit. Men hon jobbade nog mest på eftermiddagar och lördagar. De blev inte glada precis.” ”Nä, det förstår man ju. Men de tyckte väl ändå att det var skönt att få träffa dig och höra din berättelse?” försökte jag. Men inte heller det lyckades. Så jag envisades: ”Du måste ju också ha tyckt att det var skönt att få berätta?” ”Skönt.... Tror inte det. Men för mig var det nödvändigt. Jag var skyldig både Svensson och mig själv detta. Eller Lasse som de kallade honom.” ”Fick du tillfälle att prata om ert samarbete och vad Svensson... Lasse hade betytt för dig?” ”De visade mig kompanichefens, Haraldssons, tackbrev. Det var väldigt fint skrivet. 26


Men jag kunde inte förstå att de uppskattade det något särskilt. Jag vet inte, men jag uppfattade deras kommentarer närmast som hatiska.” ”Ja, någon skall man ju ha att ösa sin galla över...” ”Ja, någon skall man ju ha att ösa sin galla över.” ”Men de förstod väl att du hade ett gott syfte. Och att du också hade fått din del av pina och sorg?” Ungefär så slutade vårt samtal och strax var det tid att byta tåg. Det gick bra det med och så länge vi hade praktiska saker att bestyra förflöt allt utan störande moment. Efter någon timma föreslog jag, i hopp om att lätta upp stämningen något litet granna, att vi skulle käka middag på tåget. ”Jag skall bara gå på muggen” sade Ingvar. Jag hade svårt att frigöra mig från mina förväntningar på att Ingvars samtal med föräldrarna skulle vända hans oro och nedstämdhet. Men när jag nu satt här och tänkte igenom vad dagen hade inneburit fick jag en känsla av att jag hade missbedömt situationen. Allt detta grubblade jag över när jag plötsligt blev medveten om att han redan hade varit borta på muggen en bra stund. Jag tittade på hans tomma plats -- och då såg jag att han hade lämnat plånboken och armbandsuret på soffan där han hade suttit. Kunde det ha hänt någonting? Jag fick gå bort och kolla. Jag närmade mig ändan av vagnen och det drog kallt. Och dånade litet väl mycket. Inte konstigt, vagnsdörren stod öppen rakt ut. Och dörren till toaletten var olåst. Jag öppnade den och det var ingen där. Jag försökte dra igen vagnsdörren så gott det gick. Sedan fortsatte jag längs tågsättets vagnar tills jag kom till vagnen närmast loket.. Jag ryckte i alla dörrar. Men Ingvar fanns ingenstans och ingen hade sett honom. Slutsatsen blev till slut oundviklig och jag drog i nödbromsen. Strax förstod jag att det var helt meningslöst. Tågpersonalen skyndade till och förklarade vad jag redan hade förstått. Tåget måste ha kört flera kilometer sedan Ingvar hoppade. Jag fick gå av vid nästa station. Polisen var redan larmad. En bil hade gått för att söka upp olycksplatsen och en bil väntade på mig vid stationen för att ta mig samma väg. Letandet var inte alldeles enkelt. Vi fick gå ett par kilometer på banvallen innan vi kom till platsen där han borde finnas med hänsyn till var tåget borde ha befunnit sig vid det klockslag som jag hade gissat på. I mörkret var det svårt att hitta några spår i snön. Polisen ville avbryta letandet och jag hade svårt att sätta något emot, utrustad med lågskor och 27


utan långkalsonger som jag var. Vi fick retirera till närmaste samhälle där jag kunde ta in över natten. Nästa dag skulle polisen hämta mig omkring klockan åtta och förse mig med varm jacka, termobyxor och stövlar så att vi kunde fortsätta letandet. För mig återstod nu dagens svåraste: att ringa till Eva-Stina och underrätta henne. Jag hade hoppats på att kunna meddela henne att vi hade funnit Ingvar men så var det alltså inte. Därmed fanns ju en mikroskopisk chans att han hade överlevt hoppet och i så fall var det ju bäddat för att han skulle ligga och frysa ihjäl i en snödriva. Å andra sidan var det uppgjort att Eva-Stina skulle möta vid tåget och där fanns nu ingen att möta. Jag var tvungen att ringa. Det blev precis så svårt som jag hade föreställt mig. Först blev Eva-Stina alldeles stum av det oväntade och katastrofala beskedet. Sedan gav hon uttryck för bestörtning och oro. Och slutligen blev hon rasande på mig för att jag hade låtit det hända. Efter samtalet förstod jag att jag inte skulle få någon ro förrän vi hade hittat Ingvar. Jag gick tillbaka till polisstationen och bad att få bli utrustad och skjutsad för att fortsätta letningen under natten. Efter en lång palaver var det en polis som just skulle gå av sitt pass som förbarmade sig över mig. Jag fick min utrustning och vi försåg oss med var sin pannlampa. Så satte vi oss i polisbilen och for tillbaka till ”olycksplatsen”. Nu försökte vi gå litet mer systematiskt till väga. Polisen kontaktade SJ för att få en säkrare uppfattning om var tågat kunde ha befunnit sig när Ingvar hoppade. Vi hade i stort sett varit i rätt område och letat men det hade inte skadat om vi hade fortsatt litet längre bort än vi hade varit. Eftersom jag visste vilken vagnsdörr som hade stått öppen visste vi vilken sida vi skulle leta på. Så vi tände våra pannlampor och satte igång. Det hann bli ganska nära midnatt och min kamrat polisen ville att nu skulle vi ge upp. ”Men vad har vi för bättre resurser i morgon? Mer än ljuset? Ett par hundra meter till, sedan ger vi oss.” Det fick bli så. Och mycket riktigt Vi hade inte gått många tiotal meter till innan vi såg spår i snön. Mitt hjärta började slå allt häftigare. Nej, det var nog ingen tvekan, det här var spår efter en människa som hade slungats av tåget. Vi fortsatte utför banvallen en bit - och en bit till - och slutligen, där låg en söndersliten människokropp. Det var både en chock och en lättnad. Det fanns ju egentligen inget annat alternativ än att han skulle hittas död. Lättnaden bestod i att då skulle han åtminstone inte behöva frysa ihjäl om natten. 28


”Vad händer nu?” undrade jag villrådigt och tittade på polisen. ”Så fort som möjligt i morgon bitti spärrar vi av den här platsen. Sedan görs det en teknisk undersökning och sedan kommer begravningsentreprenören och hämtar kroppen som sedan skall skickas till Uppsala för obduktion. Vi har avtal med Fonus om detta men vill ni ha någon annan begravningsentreprenör går det bra också. När obduktionen är klar får ni hem kroppen och sedan blir det med begravning och jordfästning som ni vill ha det.” Det lät ju enkelt men jag var alltför trött och upprörd för att ta till mig allt. Det första jag hade att brottas med var om jag skulle ringa till Eva-Stina mitt i natten och meddela att vi hade hittat kroppen. Antingen sov hon och då kunde hon likaväl få meddelandet nästa dag. Eller också var hon vaken och då skulle väl budskapet om den upphittade kroppen lindra något litet granna. Det blev nattsamtal. Och naturligtvis hade hon just lyckats somna på en sömntablett. Det var Hans som svarade och han lovade att framföra mitt budskap. Efter ytterligare ett besök på polisstationen nästa dag satte jag mig på tåget och åkte hem. Nattsömnen hade varit minimal men när jag kom på tåget slappnade jag av litet och sov över stationen där jag skulle ha bytt tåg. Så hela den dagen gick åt till att åka tåg för att komma hem framåt kvällen. Nu gällde det om jag skulle kontakta Eva-Stina redan samma kväll eller vänta till nästa dag. Helst ville jag vänta (trodde jag) men eftersom det inte var på det sättet så hittade jag på att försvara mig med att Eva-Stina var angelägen att få klarhet i vad som hade hänt och hur det hade utvecklats. På den punkten hade jag rätt, förstod jag, när jag kom fram till Kummelbo på kvällen. Det blev först en ordentlig överhalning om hur illa jag hade skött mitt uppdrag. Sedan lyssnade hon och Hans till vad som hade hänt där uppe i Örnsköldsvik och hur jag hade agerat sedan jag upptäckte att han var borta. Då lugnade hon sig litet och känslorna övergick i bestörtning och sorg. Till slut gick vi över till vad som nu var för handen med den döda kroppen och hur Ingvar till slut skulle bringas hem igen. Då var det mest Hans som tog över. Begravningen bestämdes till fjorton dagar senare, en av de första dagarna i februari. Jag lämnade min mörka kostym på kemtvätt och köpte ny svart slips, försåg mig med lämpliga blommor och infann mig utanför kyrkan en halvtimma innan begravningen började. Där var ett trettiotal personer och jag kände bara igen Eva-Stina och hennes familj. Eva-Stina var nästan opassande vacker i sin svarta insvängda klänning med en skimrande lyster i textilen och vita pärlor om halsen och i öronen. Det var en vacker, högtidlig och sorglig 29


gudstjänst. Flera psalmer men inte mycket psalmsång. Jag tror att begravningsgästerna var mycket gripna av stundens allvar och att många hade svårt att styra sina röster. Jag hade anmält mig till minnesstunden hemma på Kummelbo. Det tog en stund innan alla hade samlats och framför allt innan Eva-Stina hade samlat sig till att bjuda till bords. Jag hamnade litet avsides tillsammans med ett par män i min egen ålder. Det var en kusin och en barndomsvän som hade umgåtts en del i Ingvars föräldrahem. Jag betraktades nog som en främmande fågel. Efter kaffet var det ett par tal. Jag hade också tänkt säga något men då jag var på väg att resa mig mötte jag Eva-Stinas blick. Den sade mig att jag nog borde låta bli. Hon skakade lätt på huvudet och jag sjönk tillbaka på min stol. Så begravningsgästerna fick aldrig reda på att jag trodde att Ingvar nog var till freds med att ha berättat för mamma och pappa Svensson hur väl deras son hade skött sig i kriget och vilken trofast kamrat han hade varit. Och att Ingvar därmed tyckte att han hade uträttat vad som krävdes av honom för att vara färdig att skiljas från det liv som hade blivit förött av kriget. Nu var nog begravningsgästerna inte så angelägna att lyssna till ett minnestal från mig. Och hade de vetat att detta var vad jag hade att säga vid Ingvars bår hade de nog varit ännu tacksammare att slippa höra det. -- Och vid närmare eftertanke, det hade ju inte på något sätt kunnat rättfärdiga mina försummelser. I den mån man nu kunde lasta mig för dylika. När det sedan var dags att ta farväl och jag skulle krama den bortgångnes syster tog Eva-Stina ett halvt steg tillbaka. Och när jag hade beklagat sorgen och sagt något om den fina och värdiga begravningen lutade hon sig något framåt och viskade ”Bore, du skall nog inte komma hit till Kummelbo mer.” ”Vad menar du? Skall vi inte träffas mer?” ”Aldrig mer.” Hunnen så här långt undrar naturligtvis den intresserade läsaren: Blev det så? Tog mitt förhållande med Eva-Stina definitivt slut? Och fick jag i så fall aldrig någon förklaring på hennes avståndstagande? Nej, jag har faktiskt ingen aning. Jag förstår om det kan kännas otillfredsställande för läsaren. Det hade väl inte varit så märkvärdigt att skriva och berätta om vi träffades någon mer gång eller om allt var definitivt slut. Nej, visst inte. Men jag vet faktiskt inte. Och så är det väl ofta här i livet. Man upplever oväntade saker som man inte råder över men får aldrig någon förklaring till vad som hände och varför det blev så. Eller om något någon gång kommer att förändras. 30


Jag kan bara säga att i skrivande stund har inget hänt senare. Men det är ju bara en fiktiv tidsdifferens. Ingen vet ju hur lång tid som har förflutet mellan avskedet på Kummelbo och ”skrivande stund”. Än mindre tidsdifferensen mellan ”skrivande” och läsande stund. Förlåt! / författaren

31


Profile for Westberg & Höök Design AB

Eldledaren  

Eldledaren