Per Nordberg

Behovet av mer luftvärn – ett luftmaktsteoretiskt perspektiv

Krigsvetenskap och militärteori som akademisk inriktning är en relativt ny företeelse i den svenska högskole- och universitetsvärlden, men ämnet i sig har studerats vid våra skolor så länge det har funnits någon variant av högre utbildning av officerare. Krigshistoria, militärteknik och taktik är exempel på ämnen som ingår i eller har beröringspunkter med militärteorin. Ett område av krigsvetenskapen är luftmaktsteori, Air Power.

Viktoriya Fedorchak har i monografin ”Understanding Contemporary Air Power” gett sig på uppgiften att sammanfatta och ge en överblick över modern luftmaktsteori. I jämförelse med teorier kring krigföring till lands eller sjöss kan man nästan påstå att alla teoretiker är moderna, den förste ,allmänt erkände luftmaktsteoretikern, Giulio Douhet levde på 1900-talet (död 1930) och andra framstående luftmaktsteoretiker som John Warden och Robert Pape är fortfarande till del verksamma.

Beprövad erfarenhet

Kännetecknande för teoretiker är att de använder sig av historiska exempel för att bilda en förenklad beskrivning av verkligheten. De delar upp och grupperar data och försöker på så vis förklara verkligheten och i viss mån har de åsikter om vilka principer som i framtiden bör vara mest framgångsrika. Detta är således i grunden definitionen av begreppet beprövad erfarenhet, nämligen professionell erfarenhet som är utvecklad, prövad och dokumenterad.

Fedorchak ägnar ett av bokens kapitel till att rekapitulera de mest inflytelserika luftmaktsteoretikerna och deras grundläggande teorier. Utvecklingen av luftmaktsteorier började med de som ansåg att skoningslöst bombande av civilbefolkningen var ett bra sätt att försöka lösa en militär konflikt (Douhet) till mer militärt inriktade angrepp (Billy Mitchell). Efter andra världskriget dominerades teoriutvecklingen av atomåldern och därmed mer abstrakta synsätt rörande rationellt tänkande samt om och hur kärnvapen skulle och kunde användas vid en konflikt eller om de bara var till för avskräckning. De riktigt moderna teoriutvecklarna fick sina genombrott i samband med det första Irakkriget då John Wardens teorier kring hur man skulle betrakta fienden som ett system och hur luftmakt skulle nyttjas för att nå systemkollaps var grunden för operationsplaneringen. Wardens teorier utvecklades sen av David Deptula som lanserade begreppet ”Effect Based Operations”.

Fyra fundamentala bitar

Fedorchak delar in luftmaktsbegreppet i fyra fundamentala bitar; nämligen luftrumskontroll, attackanfall, ISR (intelligence, surveillance, reconnaissance) samt luftburen transport. Inte helt obekant indelning för den som har läst vårt eget ”Taktikreglemente för luftoperationer” eller andra doktrinära dokument som avhandlar luftmakt. Var finner vi då luftvärnets roll i dessa teorier? Svaret på den frågan är: på ett enda ställe och överallt. Det enda stället är inom ramen för defensivt luftförsvar där vi finner luftvärnet som en aktiv komponent. Till skillnad från passivt luftförsvar som handlar mer om att vidta åtgärder för att undgå bekämpning. Luftvärnet är, i och med sin viktiga roll för att upprätthålla luftrumskontroll, en faktor som motverkar luftmaktens alla andra områden. Strategisk attack, luftförsvarsattack (att slå ut motståndarens flygvapen på marken), avregling av stridsfältet och direkt flygunderstöd (CAS) är kanske de mest offensiva inslagen av luftmakt som luftvärnet har att hantera. I detta är naturligtvis hotet från kryssningsrobotar och från ballistiska robotar givna inslag.

Luftförsvar måste ha en offensiv del som inriktas mot att slå ut en motståndares resurser på marken. Vapen med lång räckvidd, specialförband och offensiv cyberförmåga är också nödvändiga komponenter i ett luftförsvar, konstaterar överstelöjtnant Per Nordberg som läst om de senaste rönen inom luftmaktsteori.

Slå ut motståndaren på marken

Sammanfattningsvis så är forskningsläget rörande luftförsvar tätt sammanlänkat med forskning om luftmakt i allmänhet och baseras på historisk empiri. Målsättningarna för ett luftförsvar, vad som ska skyddas, råder det inom forskningen enighet om. Det rör sig dels om att hävda egen nationell integritet och eget luftrum. Dels handlar det om att skydda ledning, viktig infrastruktur samt militära förband. Med vilken prioritet dessa bör skyddas och i vilken ordning dessa skyddsobjekt bör bli mål är däremot föremål för diskussion inom forskningen. Det råder också enighet inom forskningen om att den effektivaste formen av luftförsvar är att slå ut motståndaren på marken. Att med jaktflyg eller luftvärn bekämpa en luftfarkost åt gången betraktas som en nödåtgärd som inte leder till framgång på sikt.

Överstelöjtnant Per Nordberg

började sin karriär som yrkesofficer som instruktör vid robot 70-pluton vid dåvarande Lv 7 i Boden. Efter studier vid det taktiskt programmet Luftvärn tjänstgjorde han som lärare vid LvSS officersprogram. Vid Lv 6 har han varit chef för stabs- och ledningsplutoner och robot 23-pluton, chef för ledningskompaniet och bataljonschef för Luftvärnsbataljonen fram till år 2020. För närvarande är han verksam vid LvSS. Han är gift, har tre barn och på fritiden ägnar han sig gärna åt kanotsport, sprint- och maratonpaddling.

De hot från Iran och Nordkorea, som USA upplever, driver en materielutveckling och därmed en doktrin- och forskningsutveckling inom området ”skydd mot ballistiska robotar”. Även hotet från kryssningsrobotar är en delmängd i detta, men inte lika tydligt som behovet av skydd mot ballistiska robotar.

Vad ska vi skydda i Sverige?

Med ovanstående i beaktande kan man börja fundera kring var det behövs luftvärn i Sverige. Rikets ledning (militär och civil), civila och militära flygplatser och flygbaser, marinbaser samt viktiga hamnar är bara ett axplock av vad som behöver skyddas. Därtill behövs luftvärn organisatoriskt i division, brigader och en del bataljoner (till exempel amfibiebataljon). Perspektivstudier och spel har till uppgift att ge våra beslutsfattare råd om hur våra resurser ska disponeras. Men att behoven, rent luftmaktsteoretiskt, är mycket stora råder det ingen tvekan om. Att man inte kan försvara allting och överallt är även något som Douhet tog fasta på. Han menade att för att ha ett fullgott luftförsvar behövs två saker. För det första måste luftförsvaret vara starkare än de resurser en angripare kan kraftsamla. För det andra måste försvararen ha den styrkan på varje enskild plats som ska försvaras.

Detta gör, enligt Douhet, att luftförsvar av nödvändighet även måste ha en offensiv del som inriktas mot att slå ut en motståndares resurser på marken. Vapen med lång räckvidd, specialförband och offensiv cyberförmåga är med det sagt också nödvändiga komponenter i ett luftförsvar.

Referenser: Giulio Douhet, The Command of the Air, (Tuscaloosa: University Alabama Press, 2010) Viktoriya Fedorchak, Understanding Contemporary Air Power, (New York: Routledge, 2020)