Lysammunition med förnyad aktualitet

Utländska förband/enheter

• Irland: spaningskompani • Finland: mekaniserat skyttekompani samt en GeoSupportgrupp • Norge: CBRN-enhet för bekämpning/sanering av kemiska, biologiska och nukleära stridsmedel, hamnenhet, militärpoliser, eskortpluton • Estland: vakt och eskortpluton hedersvakt alltid finns där. Allt vad vi gör inom NBG i ett missionsområde innebär givetvis risker och det duger inte alls att tänka tanken att ”någon annan” kan bli skadad eller till och med mista livet utan det kan likaväl vara du. Inte någon annan, säger Stefan Andersson med eftertryck.

”Har varit blåögda”

Frågan om att dö i strid eller bli allvarligt sårad är inte bara en viktig frågeställning för NBG utan för alla svenska förband oavsett geografisk operationsområde. – Under mina år som brigadchef i Boden såg jag och mina officerare på trupp till att hålla denna fråga levande i allra högsta grad med diskussioner om de konsekvenser som en strid kan medföra – i värsta fall förluster i form av stupade. Enligt min uppfattning har vi varit blåögda när vi inte diskuterat frågan om förluster tillräckligt omfattande. Visst, vi har haft tur i Bosnien, Kosovo och nu senast Afghanistan genom att inte utsättas för några stupade soldater i större strider. Säkert kommer den dag då media rapporterar om svenska soldater som stupat i strid. Denna diskussion måste alla soldater diskutera med sina plutonchefer, anhöriga och övrig släkt för att skapa ett medvetande om riskerna. På frågan om jag som förbandschef för NBG 11 är beredd att hantera denna fråga måste jag kunna svara obetvingat ”ja”!

Fakta EU Battle Group

EU har alltid två stridsgrupper i beredskap som ska kunna sättas in nästan var som helst i världen. Under det första halvåret 2011 är Nordic Battlegroup, NBG en av dessa. NBG 11 ska bestå av drygt 2 100 soldater från fem länder: Sverige, Finland, Norge, Estland och Irland. NBG och övriga stridsgrupper är ett av flera viktiga instrument i EU:s krishanteringsförmåga. Stridsgrupperna ska kunna delta i EU:s krishanteringsoperationer i den inledande och oftast svåraste fasen. De ska under en begränsad tid, maximalt fyra månader kunna lösa uppgifter i hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid för att skilja två stridande parter åt. Inom tio dagar efter beslut om insats ska de första enheterna ur stridsgruppen vara på plats och lösa sina uppgifter i konfliktområdet.

Lysammunition har fått förnyad aktualitet. Det är Bae Systems Bofors produkt LUMA för 10,5 centimeters kaliber ett bra exempel på. British Army är ett exempel som enligt Börje Nyqvist nyttjar LUMA för att i första hand visa närvaro och störa opponenterna men även för att i viss mån använda den som målangivning för andra stridsmedel.

Det fanns en tid då lysammunition var det enda sättet att möjliggöra observation och eldgivning nattetid och under nedsatt sikt. Lysammunition fanns både till granatkastarförband och artilleriförband men förekom också i applikationer som fallskärmsljus (handlysraketer), speciella lyskastare till stridsfordon och infanteri och inte minst som lysbomber för flyg.

De allra flesta applikationerna använde sig av synligt ljus, det vill säga ljus i våglängdsområdet mellan 0,4 till 0,7 µm. Huvuddelen av applikationerna lyste effektivt mellan 30 sek upp till 60 sek. En normal enhet för att beskriva effekten av belysning är LUX som innebär illuminans, belysning per kvadratmeter. Ljusstyrka i viss riktning mäts i enheten Candela(Cd). För att lättare förstå kan man jämföra med t.ex. ljuset från fullmåne som ger 0,2 LUX eller stjärnljus som åstadkommer 0.001 LUX I normalfall är lysgranater optimerade före att ge 2,5 LUX under hela sin brinntid.

Börje Nyquist är affärsutvecklare för nya produkter på BAE Systems Bofors, med ammunition som specialområde. Han är före detta yrkesofficer inom artilleriet.

15,5 centimeters MIRA i fullt dagsljus. Foto Bae Systems Bofors.

I och med att mörkerutrustningar tillfördes marksoldaterna och stridsfordon fick sikten baserade på IR förändrades behovet av lysammunition. Andelen passiva system ökades och förmågan till bekämpning utan att förvarna ökade i samma takt. Det visade sig dock att framför allt de bildförstärkarbaserade utrustningarna behövde förstärkning för att kunna användas som fullvärdiga hjälpmedel . De första generationerna Night Vision Goggles (NVG) räckvidd var begränsad och för att förstärka denna togs IR-lysfacklan fram. Denna fackla ger belysning i våglängderna 0,7 till 1,0 µm och förstärker därmed bildförstärkarnas möjligheter.

Nya användningsområden

Att strida i artificiell belysning med hjälp av lysammunition är en förhållandevis kostsam affär. För det första krävs ett ganska stort antal granater för att åstadkomma kontinuerlig belysning eftersom överlapp krävs mellan granaterna för att få en jämn belysningsnivå och för det andra är varje lysgranat relativt dyr i jämförelse med andra granater. Oftast har dessutom lysammunitionen kortare räckvidd än motsvarande sprängammunition.

Att använda andra mörkerhjälpmedel vore därför att föredra. Dock har det visat sig i senare års operationer att lysammunitionen fortfarande har en roll, om än förändrad. I samband med de mer komplexa konfliktnivåerna har man funnit behov att vara mer synlig, att varna eller att skjuta en mer ofarlig ammunition (Non Lethal) som en början på eldgivningen för att sedan kunna eskalera vid behov. Den enda relativt ofarliga ammunition som har funnits att tillgå har då varit lysammunitionen.

Framförallt har den brittiska armén utnyttjat stora mängder av 105 mm LUMA granater i samband med operationerna i Afghanistan. Metodiken har varierat, men främsta syftet har varit att visa närvaro, att störa opponenterna men även i viss mån som målangivning för andra stridsmedel. Man har även med stor framgång utnyttjat visuellt lys ihop med IR-lys för att ytterligare skapa osäkerhet hos motståndaren. Även om lysammunitionen just nu har varit det enda tillgängliga för den uppkomna situationen kan man nog ändå påstå att denna i sig har egenskaper som kommer att efterfrågas under överskådlig tid.

Två olika typer används

Principiellt kan man påstå att det finns två olika typer av lysfacklor i bruk idag. Den första typen utlöses på relativt hög höjd och behöver sedan falla ett antal sekunder för att hinna utveckla full belysning. Granater av denna typ har oftast längre brinntid men brinntiden i sig kan oftast inte utnyttjas fullt ut då lysfacklan inte utvecklar full intensitet från början.

Den andra typen av fackla utnyttjar ett snabbare tändförlopp vilket gör att den kan tändas på lägre höjd och därefter omedelbart ge full intensitet. Efter att ha brunnit sin brinntid slocknar facklan distinkt. Det här ger flera fördelar som t.ex. ingen förvarning sker vid upptändning och bättre möjligheter till samordning i samband med eldgivning från andra vapensystem. Om man dessutom tänker utnyttja både visuellt ljus och IR-ljus i

olika sekvenser underlättas detta av ett snabbt utslocknande av det visuella ljuset.

En begränsning med dagens lysgranater är räckvidden som oftast inte överensstämmer med räckvidden på sprängammunitionen. Särskilt märks detta i miljöer där artilleri tvingas skjuta på maximal skottvidd och med HEERammunition. Existerande 155 lysammunition skulle i dessa situationer behöva ett räckviddstillskott på upp till 10 km. En del av tillskottet åstadkoms med hjälp av L52-eldrör men för att klara full effekt krävs basflödesammunition. Existerande lyskompositioner bedöms redan ha utvecklats till tillräckligt effektiv nivå.

Utvecklingen av IR-lys

Sedan de första IR-lyssatserna utvecklades har flera applikationer tagits fram främst avsedda för 81 mm granatkastare. På senare tid har även applikationer för 155 mm artilleri prövats och behovet tycks öka inom alla kaliberområden. Samtidigt har mörkerutrustningarna också genomgått en utveckling och är idag effektivare än de första generationerna på marknaden. Det största problemet idag är snarast ett organisatoriskt problem, nämligen att hitta ett våglängdsområde som passar alla generationer av system i bruk och som avger ett minimum av synligt ljus.

Eftersom IR-lyssatsen normalt sett har betydligt långsammare brinnförlopp än en visuell lyssats kommer en IR-lysgranat att ha betydligt längre effektiv lystid. Hur detta kan utnyttjas är närmast en taktisk fråga.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att lysammunition har fått förnyad aktualitet. Förutom redan kända användningsområden har en del nya tillkommit. Utvecklingen bör koncentreras på längre räckvidder främst för artilleri och som komplement eller alternativ finns ett antal IR-lyslösningar redan under produktion eller under framtagning.

Intensitet över brinntid för fackla från 155 MIRA.