Page 1

THE

WORLD’S CHILDREN’S PRIZE MAGAZINE #54/55 2012

Globen • Le Globe • El Globo • O Globo •

VOTE! RÖSTA! ¡VOTA!

WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

PRIX DES ENFANTS DU MONDE POUR LES DROITS DE L’ENFANT

PREMIO DE LOS NIÑOS DEL MUNDO POR LOS DERECHOS DEL NIÑO

PRÊMIO DAS CRIANÇAS DO MUNDO PELOS DIREITOS DA CRIANÇA


WORLD’S CHILDREN’S SVERIGE

KANADA

MARIEFRED

STORBRITANNIEN

USA ISRAEL PALESTINA MEXIKO

I de här länderna bor personerna i den här Globen

NIGERIA

PERU

BRASILIEN

KAMERUN

KENYA D.R. KONGO TANZANIA MOÇAMBIQUE ZIMBABWE SYDAFRIKA

Thanks! Tack! Merci ! ¡Gracias! Obrigado! Barnrätts-huvudpartners Svenska Postkodlotteriet, Rädda Barnen (förmedlar Sidas anslag)

2

HM Drottning Silvia Barnrättspartners Hugo Stenbecks Stiftelse, Survé Family Foundation, Sparbanksstiftelsen Rekarne, Kronprinsessan Margaretas Minnesfond, eWork, Altor och Grupo Positivo

Barnrättsfaddrar PunaMusta, ECPAT Sverige, Ironroad-VMS, Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, Dahlströmska Stiftelsen, Walkie-Talkie, Goodmotion, Avisera, ForeSight Group, Cordial, Centas, Mässrestauranger, Twitch Health Capital, SamSari, Boob, Floristen

i Mariefred, Gripsholms Värdshus, Gripsholms Slotts­förvaltning, Gripsholms­viken, ICA Torghallen Mariefred, Företagare iMariefred.nu, Eric Ericsonhallen, Carpe Vitam, Open Mind – Peder Wallenberg, Lilla Akademien & alla individuella Barnrättsfaddrar.


VAD ÄR WORLD’S CHILDREN’S PRIZE? Målet med World’s Children’s Prize-programmet är att vi ska få en mer medmänsklig värld, där barnets rättigheter respekteras av alla. Eleverna i alla skolor som registrerat sig som Global Friend-skola är välkomna att vara med. Det finns nu 57 530 Global Friend-skolor med 27 miljoner elever i 102 länder. Varje år avslutas programmet med att barnen i en världsomröstning, Global Vote, bestämmer vem som får ”World’s Children’s Prize for the Rights of the Child”, och vilka som blir barnens hederspristagare. Som mest har 7,1 miljoner barn röstat. Innan priserna delas ut har flera miljoner barn lärt sig om barnets rättigheter och demokrati i följande steg: 1. World’s Children’s Prize 2012 öppnas (sidan 110)

Startskottet för World’s Children’s Prize är när barnen presenterar årets tre pris­ kandidater, som utsetts av World’s Children’s Prize Barnjury. Barnen tar också upp hur barnets rättigheter respekteras där de bor och i sitt land. Man kan arrangera en World’s Children’s Press Conference 25 januari och bjuda in lokala medier, eller ha en öppningsceremoni på valfri dag i skolan bara för eleverna, eller bjuda in även föräldrar och/eller lokala poli­ tiker och andra till en cere­ moni. Givetvis är det ni barn som leder presskonferensen eller ceremonin och de vuxna är bara lyssnare. 2. Barnets rättigheter i ditt liv (sidorna 14–15)

Läs även faktabladet om situa­ tionen för barnets rättigheter i ditt land (finns på webben). Hur är det med respekten för barnets rättigheter i ditt eget och kompisarnas liv? Hemma? I skolan? Där du bor? I ditt land? Diskutera hur det borde vara och förbered att presentera hur ni vill ha det till föräldrar, lärare, politiker, andra vuxna och medierna. 3. Barnets rättigheter i världen (sidorna 5–13, 16–17, 49–109)

Läs om jurybarnen, om hur världens barn mår, och om 4

priskandidaterna och barnen som de kämpar för. 4. Förbered Global Vote (sidorna 18–48)

Läs om barn jorden runt som röstar i Global Vote, bestäm datum för er egen Global Vote Day och förbered allt som hör ett demokratiskt val till. Bjud in medierna, föräld­ rarna och politikerna att uppleva den dagen med er.

Mariefred. Alla tre priskandi­ dater får prispengar till sitt arbete för barn. 2012 totalt 100 000 dollar. Jurybarnen leder ceremonin och drott­ ning Silvia hjälper dem att dela ut priserna. Varje skola som varit med i World’s Children’s Prize kan arran­ gera en egen avslutnings­ ceremoni och då kanske visa videon från prisceremonin, som kan beställas.

5. Global Vote Day Fira den med fest och upp­ trädanden. Rapportera era röster för alla tre kandidater senast 15 maj 2012 i val­ urnan på webben eller till samordnaren i ditt land, om det finns en sådan. 6. Det stora avslöjandet! Samma dag jorden runt är det dags av avslöja vem som röstats fram till att få World’s Children’s Prize for the Rights of the Child. Bjud in alla medier i ert område till en World’s Children’s Press Conference den dagen. Passa på att även presentera vilka förbättringar i respekten för barns rättigheter som ni vill se. Kan ni inte ha en presskonferens kan ni ha en ceremoni för hela skolan och avslöja hur det gått. 7. Prisceremoni och programavslutning (sidorna 113–115)

World’s Children’s Prize avslutas med prisceremonin på Gripsholms Slott i

Drottning Silvia och Mandela beskyddare Tre globala legender är Honorary Adult Friends och beskyddare av World’s Children’s Prize: Nelson Mandela, demokratikämpen Aung San Suu Kyi, Burma och förre frihetskämpen, nu premiärminister, Xanana Gusmão, Östtimor. Andra beskyddare är drottning Silvia och världsledaren Graça Machel (theelders.org). Du hittar fler av beskyddarna på worldschildrensprize.org.

Drottning Silvia. Nelson Mandela och Graça Machel.

Åldersgräns för World’s Childre n’s Prize World’s Ch

ildren’s Prize är till för dig som är från tio upp till 18 år. Ålde rs­grän­sen uppåt är för att FN :s Barn­ konvention säger att du är barn tills du fyller 18 år. Åldersgränsen ne dåt har flera skäl. För hemsk t För att kunna rösta i Global Vote måste du för st noga läsa om de tre ka ndidaterna och barnen de kä mpar för. Ibland är barnens levnads­ berättelser hems ka och kan

vara skrämmande för yngre barn. Ty värr har vi ännu ingen möjlighet att göra ett material för dig som är unde r tio.

Prata med en vu xen Priskandidaterna arbetar of ta för barn som har utsatts för mycket svåra krä nkningar av sina rättigheter . Även barn över tio år kan tyc ka att det känns jobbigt att läsa om dem. Det är därfö r vik tigt att du har en vuxen att prata med när du har läs t berättel­ serna.


Medlemmar i Barnjuryn 2011 och Barnjuryn 2012.

VAD GÖR BARNJURYN? Medlemmarna i World’s Children’s Prize’s Barnjury är experter på barnets rättigheter, genom sina egna erfarenheter. De kan vara jurybarn tills de blir 18 år. Varje jurybarn representerar i första hand alla barn i världen som har liknande erfarenheter som han eller hon. Men de representerar även barnen i sitt land och på sin kontinent. När det är möjligt ingår barn från alla världsdelar och stora religioner i juryn. • Jurybarnen delar med sig av sina levnadsberättelser och om vilka av barnets rättig­heter de själva fått kränkta eller kämpar för. På så sätt lär de miljoner barn jorden runt om bar­ nets rättigheter. • Barnjuryn utser varje år de tre slutkandidaterna till World’s Children’s Prize for the Rights of the Child bland alla dem som blivit nomi­nerade. • Barnjuryn leder den årliga avslutningen av World’s Children’s Prize-program­ met, den stora priscere­ monin.

• Jurybarnen är ambas­ sadörer för World’s Children’s Prize i sina hemländer och i världen. • Under prisceremoni­ veckan besöker jury­ barnen skolor i Sverige och berättar om sitt liv och om barnets rättig­ heter. Här möter du jury­ medlemmarna.

Gabatshwane Gumede, 17, SYDAFRIKA Gabatshwanes föräldrar dog i aids när hon var liten. Trots att Gaba själv inte hade hiv eller aids var många rädda för att bli smittade av henne. Hon fick inga kompisar och blev retad i skolan. Där Gaba bor är de flesta arbetslösa. Många är smittade med hiv och många barn är föräldra­ lösa. Kränkningar av barnets rättigheter är vanliga. Men idag är det ingen som retar Gaba längre. Hon är sånger­ ska och barnrättskämpe och många barn ser upp till hen­ ne. När hon kan köper Gaba mat till de fattiga och ger för­ äldralösa skolkamrater mat­ paket. – Jag kräver av politikerna att de måste arbeta för bar­ nets rättigheter. Jag har dis­ kuterat det med Sydafrikas skolminister och med många andra politiker. Gabatshwane representerar barn som blivit föräldralösa till följd av aids och barn som kämpar för utsatta barns rättigheter.

Hannah Taylor, 16, KANADA När Hannah var fem år såg hon en hemlös man äta ur en sop­ tunna. Sedan dess har hon talat till skolbarn, politiker, direktörer och Kanadas premi­ ärminister om att ingen ska behöva vara hemlös. Hon har startat en stiftelse, som har samlat in miljontals kronor till projekt för de hemlösa, och startat ett program för skolor. – Vi vill visa att alla kan engagera sig och göra skillnad för de hemlösa och barnets rättigheter. Vi behöver alla dela med oss av det vi har och bry oss om varandra. När jag var på ett hem för hemlösa tonår­ ingar kramade jag alla barn. En av dem som varit tystast sa: ”Tills idag trodde jag att ingen tyckte om mig, men nu vet jag att du tycker om mig”. Hannah representerar barn som kämpar för barnets rättigheter, speciellt för hemlösa barns rättigheter.

5


Hamoodi Mohamad Elsalameen, 14, PALESTINA

Hamoodi bor i en fattig by söder om Hebron på Västbanken, ett område som ockuperas av Israel, – En natt kom de israeliska soldaterna i stridsvagnar till vår by. De gav order i högta­ lare om att alla skulle tända lamporna och sköt sedan åt alla håll. Tre dödades, säger Hamoodi. När han var fem år och hörde att en liten pojke dödats sa Hamoodi: ”Jag vill ha ett gevär!”. Men nu deltar han i samtal för fred. Han har judiska vänner och spelar fot­ boll med dem flera gånger i månaden i Israel. – Jag gillar att spela fotboll, men vi har ingen plats att spela på här i byn. Vi brukar spela på ett fält långt borta, men när de israeliska solda­ terna kommer för att gripa någon så kör de bort oss. Det tar bort det roliga, säger Hamoodi. Hamoodi representerar barn i konfliktområden och barn som lever under ockupation.

FOTO: KIM NAYLOR

Maria Elena Morales Achahui, 16, PERU Maria Helena gav sig iväg från sin by i bergen när hon var tolv år, utan att säga något till sina föräldrar. Hon har sju syskon och visste att det var svårt för familjen att överleva. Dessutom tyckte hon att byns skola var dålig. I staden Cusco blev hon piga hos sin moster. Hon fick ing­ en lön, bara lite fickpengar, och måste arbeta så mycket att hon inte kunde gå i skolan. När hon klagade hotade mostern att slå henne. Maria Elena längtade mycket efter sin familj och hälsade till slut på hemma i byn. När hon återvände till mostern blev hon utslängd på gatan. Nu bor Maria Elena hos organi­ sationen Caith, går i skolan och är med i en grupp som arbetar för pigornas rättig­ heter. Maria Elena representerar flickor som arbetar som pigor, ofta under slavlika förhållanden, och kämpar för deras rättigheter.

ning monin. Drott der priscere le en rn ba . ry Ju iserna att dela ut pr hjälper dem

6

Silvia

Brianna Audinett, 15, USA När Brianna var elva år lämna­ de hennes mamma Briannas våldsamma pappa. Brianna och hennes tre bröder blev hemlösa i Los Angeles. De flyttar ofta och bor ibland på motell, trots att det inte är til�­ låtet för fem personer att dela rum. Till slut får de plats på ett härbärge. Här bor de till­ sammans med andra hem­ lösa i en sovsal med vånings­ sängar i många månader.

De måste alltid vara tysta och kan knappt leka. Men mitte­ mot härbärget ligger organi­ sationen School on Wheels. Där får Brianna och bröderna både plats att leka, skolmate­ rial och läxhjälp. – Jag ska bli läkare när jag blir stor och särskilt hjälpa de hemlösa. De har inga pengar, men jag tänker hjälpa dem ändå, säger Brianna, som äntligen fått en egen bostad tillsammans med sin familj. Brianna representerar barn som är hemlösa.

Lisa Bonongwe, 16, ZIMBABWE

När Lisa var fyra år drack hennes pappa och slog mamman nästan varje kväll, ibland tills hon låg medvets­ löspå golvet. När Lisa grät och skrek att pappan skulle sluta, jagade han ut henne och storebrodern ur huset. – Även mitt i vintern fick vi sova på verandan, det var så kallt, säger Lisa. När hon var sju år tvingade hennes mamma pappan att flytta och Lisa gick med i organisationen Girl Child Networks tjejklubb på skolan. Den ger flickor kunskap om sina rättigheter. – I tjejklubbarna pratar vi om sådant som är viktigt för oss. Flickor är inte säkra i Zimbabwe. Vi misshandlas, våldtas och måste göra allt arbete i hemmet. Om det är ont om pengar är det alltid pojkarna som får gå i skolan. Jag är med och fixar möten och demonstrationer för flick­ ors rättigheter. Lisa representerar barn som kämpar för flickors rättigheter.


Mae Segovia, 13, FILIPPINERNA

När Mae var nio år tvingades hon sluta skolan och börja arbeta för att hjälpa till att för­ sörja sin familj. Hon fick dan­ sa och klä av sig framför en kamera på ett internetcafé. Bilderna skickades ut över hela världen via internet. Det tog två år innan ägaren som utnyttjade Mae togs fast av polisen. Nu sitter han och många av dem som tittade på bilderna i fängelse. Men Mae kunde inte bo kvar hos sin familj. Det fanns risk för att hon skulle råka illa ut igen på grund av fattigdom. Idag bor hon i organisationen Visayan Forums Säkra hus för utsatta flickor. Hon går i skolan och kämpar för andra flickor som utsätts för övergrepp. 
 – Jag saknar min familj, men jag älskar skolan och har det bättre här, säger Mae. Mae representerar barn som utnyttjats i sexhandel och barn som kämpar för barns rättigheter.

Nuzhat Tabassum Promi,14, BANGLADESH – Om havsytan stiger en meter kommer södra delen av Bangladesh, där jag bor, att dränkas under vatten. Det tänker jag ofta på. Den glo­ bala uppvärmningen som gör att isarna runt polerna och uppe i Himalaya håller på att smälta gör att vi drabbas svå­ rare av cykloner och över­ svämningar. När jag skulle gå till skolan dagen efter mega­ cyklonen låg det döda och skadade överallt, säger Nuzhat.
Hon bor i den lilla staden Barisal i södra Bangladesh. Varje morgon

sätter hon på sig skolunifor­ men, hejdar en cykelrickshaw och ber att få bli skjutsad till sin skola.
 – Cykloner, mycket kraftiga stormar, drabbar Bangladesh varje år. Men landet är förbe­ rett och har ett bra cyklonvar­ ningssystem. Det absolut värsta som hänt mig i mitt liv var när jag trodde att skolan utplånats i megacyklonen. Nuzhat representerar
barn som får sin rättigheter
kränkta till följd av naturkatastrofer
och miljöförstöring,
och barn som
kräver att flickors rättigheter
respekteras.

Mofat Maninga, 15, KENYA

– Jag skulle vilja prata med Kenyas president och berät­ ta att barn har det svårt. Att hans poliser slår barn som lever på gatan och sätter dom i fängelse. I fängelse! Hur kan man låsa in ett barn bara för att han eller hon tvingas leva på gatan? Hur kan man stjäla ett barns fri­ het? Jag skulle säga till presi­ denten att han istället måste ta hand om barnen. Ge dom någonstans att bo, något att äta och en chans att få gå i skolan. När Mofat var åtta år dog hans mamma av aids. 
 – Mormor hade tagit hand om henne och inte berättat hur sjuk mamma var. Det kom som en chock. Jag kände mig så ensam.

Ett par år senare blev Mofat själv sjuk. Hans mormor tog hand om honom, men när hon dog

Fler jurybarn

slängde de andra i familjen ut Mofat ur huset. Mofat var 13 år och fick leva på gatan. Men i dag bor Mofat på ett hem för gatubarn och går i skolan igen.
 Mofat Maninga representerar barn som är hiv-smittade och barn som lever på gatan. Liv Kjellberg, 13, SVERIGE – Det börjar med att man blir retad för något, som för att man har fel kläder, för att man är blyg eller inte ser ut som alla andra. Och sen fortsätter det bara, med knuffar och sånt, och blir bara värre och värre, säger Liv. Redan första åren i skolan hamnade hon utanför tjejgänget. Hon fick sitta ensam i skolmatsalen, blev utsatt för knuffar och glåpord. – Lärarna har inte alltid koll på vad som händer mellan elever och när man blir mob­ bad säger man kanske ing­ enting. Man tänker liksom att i morgon blir det nog bättre och jag får vara med de andra. Liv tog själv tag i frågan och samlade in pengar så att organisationen Friends, som jobbar mot mobbning kunde komma till hennes skola. – Nu är det kul i klassen och ingen mobbar. Och jag har sju bra kompisar i skolan, säger Liv. Liv representerar barn som blir mobbade och barn som kämpar mot mobbning.

Poonam Thapa, 16, NEPAL Representerar och kämpar för flickor som utsätts för män­ niskohandel och säljs till bordeller som slavar, samt alla flickor som utsätts för övergrepp. Sidorna 8–9 David Pullin, 15, STORBRITANNIEN

Representerar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand av samhället, och barn som kämpar för de barnens rättigheter. Sidorna 10–11 Ndale Nyengela, 14, D.R. KONGO

Representerar barnsoldater och barn i väpnade konflikter. Sidorna 12–13 Emelda Zamambo, 12, MOÇAMBIQUE

Representerar föräldralösa barn och barn som kämpar för barnets rättigheter. Sidorna 34–39

äg att Barn på v yn r utses till ju

vbarn tant för sla Represen akistan. rbetare, P och barna i kon­ nt för barn ta n e s re p Re rn som en och ba fliktområd Israel. d g för fre , lo ia d a h l vil rn med tant för ba Represen . edsättning funktionsn

7


Mannen som sålde Poonam förs bort. Nepal har en ny lag mot människohandel och han kan dömas till 20 års fängelse och att betala fem årslöner till Poonam.

Poonam

TE X T: MARTIN SCHIBBYE

FOTO: JONAS GR AT ZER

satte dit människo­ handlaren När Poonam Thapa från Nepal träffade en äldre kille lurade han henne och sålde henne till en bordell i Indien. Idag är Poonam fri och med i World’s Children’s Prize barnjury. Nyligen kunde hon sätta dit killen som sålt henne och han greps av polisen. – Du lurade mig att rymma

och lovade att vi skulle gifta oss, skriker Poonam till den äldre killen som trycks ner på en bänk hos organisationen Maiti Nepal i huvudstaden Katmandu. 8

Poonam kände igen mannen när han för en vecka sedan besökte Maitis center för att leta efter sin försvunna fru. Hon vågade inte säga något innan han hade gått. Men när Poonam berättade att han var killen som sålde henne, lurades han att komma tillbaka.

– Jag har aldrig sett den här tjejen och har aldrig varit i Indien, säger killen. Längre hinner han inte innan Poonam exploderar. – Jag vet vad din far heter, jag vet att han är blind på ett öga, så ljug inte för mig! Maiti Nepals grundare Anuradha Koirala ringer

polisen och ber Poonam, som nu är 16 år, att berätta allt från början. Poonam växte upp i byn Ichtko, i ett av världens fattigaste länder, Nepal. Bland byns ungdomar fanns drömmen om ett annat liv. Byn fick ofta besök av människohandlare som försökte att lura unga flickor med falska jobblöften. Föräldrarna förstod inte alltid faran utan tyckte att erbjudandet var en fantastisk möjlighet. En mun mindre att mätta och dessutom en inkomst till familjen. Eftersom Poonam saknade föräldrar reste hon som väldigt ung till den indiska staden Shimla för att plocka äpplen och svamp och servera på en restaurang. Det var där hon träffade den några år äldre killen. Lurad och såld

När Poonam var 14 år och tillbaka i hembyn i Nepal föreslog hennes stora kärlek att de skulle rymma till storstaden Mumbai i Indien för att leva gifta tillsammans. – Men du måste rymma dagen efter mig så att ingen misstänker att vi rymt tillsammans. Sedan ses vi i Indien, sa killen till Poonam. Efter flera dygn på olika bilar och bussar kom Poonam till ett hus i en mörk gränd i en förort till den indiska fjortonmiljonerstaden Mumbai. Men det var något som inte stämde. Rummet var fullt av flickor. Flera av dem var yngre än hon själv. Killen som skulle möte henne syntes inte till. – Du lurade mig, skriker Poonam upprörd till killen som sålde henne till en bordell.


En av kvinnorna i huset sa åt Poonam att ta ett bad och byta om till en kort kjol. Sen blev hon sminkad. Männen som kommit dit tvingade henne att dricka alkohol och hon hörde alla prata om ”kunder”. – Vad är en kund? frågade hon Mala, en av de äldre tjejerna. – Du har blivit såld, det här är en bordell, svarade Mala. I helvetet

På kvällen kom det många män till bordellen. Poonam vägrade att låta någon av dem ta på henne. Hon grät, skrek, sparkade och bet. De höll fast henne, piskade henne med elkablar och brände henne med cigaretter tills hon gav med sig. Poonam utnyttjades av tio till femton män varje dag. När hon försökte fly fångades hon in. Efter tio månader stormade indiska poliser in. De hade fått ett tips om att det fanns barn på bordellen. När de hittade Poonam tog de henne med sig.

Poonam kom så till organisationen Maiti Nepal, som fick World’s Children’s Prize 2002 för sitt arbete för flickor som varit utsatta för människohandel och utnyttjats. Polisen kommer

Med en smäll slår gallergrinden till Maitis center igen. Det knastrar till i poliskommissariens walkie-talkie när han stövlar in i rummet där. – Ja, ja, jag sålde Poonam för 40 000 indiska rupies, (6 000 kronor), men det var första och sista gången jag sålde en flicka! erkänner mannen som Poonam pekat ut.

Det blir knäpptyst i rummet. Enligt Nepals nya lag, ”Human Trafficking Act” (Människohandelslagen), kan mannen dömas till 20 år i fängelse och att betala fem årslöner i böter till Poonam. – Så länge det finns människor som är beredda att sälja människor är det svårt för oss poliser att hinna gripa in, säger polisen. Han tycker att Poonam är oerhört modig. – Tvekar hon det minsta är det svårt att få någon fälld, säger han och leder ut människohandlaren till fångtransporten. Kvar i rummet sitter

Poonam helt utpumpad. Trots allt ser framtiden ljus ut för henne. Hos Maiti Nepal får hon och andra överlevare stöd och en yrkesutbildning. I World’s Children’s Prize-juryn representerar och kämpar Poonam för flickor som utsätts för människohandel och säljs till bordeller som slavar, samt alla flickor som utsätts för övergrepp.

Poonam ger drottning Silvia blommor under prisutdel­ ningen för World’s Children’s Prize på Gripsholms slott i Mariefred.

Fler slavar idag 200 000 flickor och kvinnor från Nepal är slavar på bordeller i Indien. Årligen kommer 12 000 nya flickor dit, många av dem är under 16 år. Det tros finnas 1,2 miljoner sexslavar i världen. Vinsten på sexhandeln uppskat­ tas till minst 60 och upp till 200 miljarder kronor (USD 9.5–32 miljarder). Det finns minst 12,3 miljoner slavar i världen idag, ungefär lika många som det sammanlagda antalet sla­ var som sändes till Europa och Amerika mellan 1400- och 1800-talet. Andra tror att det finns 27 miljoner slavar idag. 9


– Alla ledamöterna i Staffordshires kommun­ fullmäktige har skrivit under en försäkran, The Pledge, från oss i barnfull­ mäktige där dom lovar att uppfylla våra rättigheter, säger David.

David kämpar för omhän Davids mamma och pappa var alkoholister, och när han var liten blev han lämnad ensam hela dagarna. Idag bor han i en fosterfamilj och kämpar för barn med liknande bakgrund. David Pullin, 15, från Storbritannien är ny i World’s Children’s Prize-juryn, där han representerar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand av samhället. ”Jag bodde med min mamma

och pappa när jag var liten. Dom var alkoholister och lämnade mig ofta ensam i lägenheten när dom gick ut för att dricka sprit. Ibland var jag ensam hela dagarna. Eftersom jag var inlåst kunde jag inte ta mig därifrån. Det fanns aldrig tillräckligt med mat, bara typ chips, kex och kanske lite bröd. Jag hade inga kompisar och gick ofta och la mig ensam. Det var jobbigt eftersom jag var mörkrädd. När jag började förskolan, upptäckte lärarna att något var fel. Jag var undernärd och 10

hade alltid smutsiga kläder som var för små. Och eftersom jag inte var van vid att umgås med andra, satt jag mest för mig själv i ett hörn. Mamma luktade ofta sprit när hon lämnade och hämtade mig. Pappa hamnade i fängelse och mina lärare kontaktade de sociala myndigheterna och berättade att jag inte hade det bra hemma. När jag var sju år beslutade man att jag skulle flytta till en fosterfamilj. Även om allt är dåligt hemma, vill man ju på något sätt ändå vara med sin mamma och pappa, så jag oroade mig jättemycket.

Skulle den nya familjen vara snäll mot mig och tycka om mig? Barnens röst

Men så fort jag kom dit kände jag mig trygg. Dom kramade mig och hälsade mig välkommen. Väldigt snabbt kändes det som min egen familj. Och i skolan fick jag kompisar. Men trots det kände jag mig lite ensam eftersom ingen delade mina erfarenheter. Då berättade min socialarbetare om Barnens röst-projektet, där barn som har tagits om hand av samhället kan träffas och berätta om vad dom har varit med om, och stötta varandra. Nu har jag varit engagerad i Barnens röst i tre år. I början handlade det mycket om att jag själv behövde stöd, nu är det mer att jag stöttar – Min dröm är att alla barn som tas om hand av sam­ hället ska få leva bra liv, och ha sina rättigheter precis som alla andra barn.

andra som behöver min hjälp. För även om jag hade det väldigt tufft när jag var yngre, har jag ändå haft en väldig tur. Jag har en fantastisk ny familj och det går bra för mig. Men jag vet att alla barn som tas om hand av samhället inte har haft samma tur, och jag vill kämpa för deras rättigheter. Jag har varit med och tagit fram ett barnvänligt informationspaket som varje barn som tas om hand av samhället ska få. Där finns information om barnets rättigheter, mobbing och viktiga telefonnummer till sjukhus, sociala myndigheter och till ansvariga för barns rättigheter inom reger-


– Nu har jag varit engagerad i Barnens röst i tre år. I början handlade det mycket om att jag själv behövde stöd, nu är det mer att jag stöttar andra som behöver min hjälp, säger David.

ndertagna barn I Staffordshire där jag bor, finns ett barnfullmäktige där alla tolv ledamöterna är barn som har tagits om hand av samhället. Dom andra barnen i Barnens röst-projektet ville att jag skulle vara med i barnfullmäktige, så nu är jag det sedan två år tillbaka. Där har jag bland annat varit med och sett till så att barn som tas om hand av samhället har fått högre veckopeng. Tillsammans med ledamöter från dom vuxnas kommunfullmäktige, besöker jag barnhem för att kolla att dom omhändertagna barn som hamnat där har det bra. Om dörrar och möbler är trasiga eller fönster är oputsade och det är allmänt ostädat, rapporterar jag det till kommunfullmäktige och sedan fixas

Vuxna lyssnar

Överhuvudtaget känner jag att myndigheterna här i Staffordshire lyssnar på oss barn som tas om hand av samhället. Det är ju faktiskt myndigheterna som har dragit igång både Barnens röst och barnfullmäktige, som ger oss en möjlighet att påverka

viktiga frågor som rör oss. Nyligen har alla ledamöterna i kommunfullmäktige skrivit under en försäkran, The Pledge, från oss i barnfullmäktige där dom lovar att uppfylla våra rättigheter. Bland annat att vi har rätt till bra och välutbildade socialarbetare som bryr sig om oss. Jag är jätteglad över det för det är precis det här jag kämpar för. Att vi ska respekteras och ha en röst. Min dröm är att alla barn som tas om hand av samhället ska få leva bra

liv, och ha sina rättigheter precis som alla andra barn. Min mamma är nykter nu och vi träffas regelbundet, men vi har bestämt att jag ska stanna hos min nya familj tills jag blir vuxen.” David representerar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand av samhället, och barn som kämpar för de barnens rättigheter.

TE X T: ANDRE AS LÖNN

Barnfullmäktige

det till. En kille på ett av hemmen fick hälften så mycket i veckopeng som han hade rätt till. Jag gick både till föreståndaren och till kommunfullmäktige och klagade, och nästa dag rättades det till! En annan mycket viktig uppgift jag har genom barnfullmäktige är att vara med och intervjua vuxna som vill börja arbeta inom kommunen med barn som är omhändertagna av samhället. Då letar jag efter vuxna som alltid sätter barnets bästa främst, och som är förstående och roliga! Hittills har dom vuxna anställt dom som vi rekommenderat!

ingen. Det är viktigt att alla omhändertagna barn känner till sina rättigheter och vet vart dom ska vända sig för att kräva att dom uppfylls.

Cykel till alla! – Barn som tas om hand av samhället har ofta inte en egen cykel, och det tycker jag är fel eftersom vi vill ha roligt som alla andra. Jag pratade med myndigheterna om det här och sa att jag tyckte alla barn som inte själva har råd, eller har fosterfamiljer som inte har råd, skulle få en cykel gratis av kommunen. Dom höll med! Men dom sa att vi i barnfullmäktige fick dra igång projektet. Just nu är det tolv barn som kör runt på cyklar som dom fått ifrån oss! 11


– Nu är det här din penna, sa soldaten och räckte fram ett gevär till Ndale Nyengela, som på väg till skolan, 11 år gammal, kid­ nappats av en väpnad grupp i D. R. Kongo. Idag är Ndale 14 år, fri och ny medlem av World’s Children’s Prize-juryn. ”Det var en vanlig dag. Jag

vaknade när solen gick upp, tvättade mig och tog på skoluniformen. Jag tog min väska med penna, anteckningsbok och linjal, och gick för att

Ndale

tvingades byta pennan mot gevär möta mina klasskamrater. Vi var sex stycken och sprang emellanåt för vi var lite sena. Vi tog en genväg på en stig genom skogen. Plötsligt såg vi två beväpnade soldater bland träden. Dom ropade på oss och det var för sent att springa tillbaka. – Vart är ni på väg då pojkar? frågade den ena soldaten.

Han tog våra skolväskor och tömde ut allt i dom på marken. Dom hittade också pengarna jag hade med mig för att betala skolavgiften med och köpa bönor. Det var marknadsdag och min mamma hade bett mig köpa två kilo bruna bönor. – Ni förstår pojkar att i det här landet finns det inte tillräckligt med soldater så nu är det dags att ni hjälper till, sa den andre soldaten. – Vi ska ju gå till skolan, sa jag. – Hörru du! Om du tänker säga emot kan vi lika väl döda er här på fläcken. Uppfattat!!? Ndale var på väg till skolan när han fördes bort och tvingades bli soldat. Efter tre år kunde han fly. – Nu har mitt liv börjat igen, säger han

12 12

sa han och slog oss på huvu­ dena med en käpp. Jag var så rädd och trodde att Gud måste ha glömt mig. Varför skulle jag annars ha hamnat i detta? Jag tänkte på mamma och pappa och mina syskon. Mardrömmen var verklig

Vi vandrade i tre dagar utan att äta eller sova. Vi fick inte prata med varandra. När vi gick för sakta sparkade dom på oss och skrek en massa saker. Jag var så trött. En kväll eldade dom upp våra skoluniformer. Allt var som en mardröm. Men det var ju verklighet. Efter tre dagar kom vi fram till deras läger. När jag såg alla soldater och hur illa dom bodde i hus gjorda av grenar och plastskynken tänkte jag:

”Ja till skola, men aldrig mer militärläger”, står det på ett plakat. Hos organisationen BVES får Ndale och andra befriade barnsoldater hjälp att bearbeta sina hemska upp­ levelser och att börja skolan igen. Men först ska de ta av sina uniformer.

– Det här är slutet på mitt liv. Jag är ju en skolelev, vad ska jag göra bland alla vapen? En av soldaterna gav oss uniformer och vapen. – Det här är nu din penna, sa han när han sträckte fram geväret till mig. Uniformen var alldeles för stor för mig, men en kvinna klippte av ärmar och ben. Det fanns andra barnsoldater i lägret. Dom frågade om vi hade några pengar. Men det hade vi ju inte. Nästa dag började vi träna med geväret. Hela tiden tänkte jag: – Jag vill inte lära mig skjuta, jag är ju en skolelev. När vi kunde hantera vapnet sa dom att nu skulle vi lära oss att döda människor. – Det där trädet är en människa. Se till att du träffar rakt i hjärtat!


Flykten

Jag var tre år i den där armén. En dag kom en av mina vänner, en vuxen soldat, till mig och sa: – Fly härifrån med mig! Jag har hört på radio att FN-trupperna och några som heter BVES är här och vill hjälpa barnsoldater att bli fria. Hans plan var att skaffa civila kläder från en av dom vandrande försäljarna som kom till lägret. Vi skulle ta på oss kläderna under uni­ formen och ge oss iväg på natten.

Vi smög oss i väg på natten. När vi kommit en bit in i skogen slängde vi ifrån oss vapnen och tog av uniformerna. Vi sov i skogen och kunde sedan gå i våra civila kläder dit där vi hade hört att barnsoldatsbefriarna var. Vi skyndade oss till dom. – Vi har flytt från en armé och ni kan ju se att han är ett barn. Tar ni hand om honom? sa min vän till en man från BVES som stod bredvid en stor vit FN-bil. – Var inte rädd, vi ska ta hand om dig, sa mannen till mig. Jag var så lycklig och mitt liv började igen. Här hos BVES är jag lugn. Här får jag gå i skolan. Bäst gillar jag musik, engelska, geografi och historia. När jag är färdig med mina studier vill jag göra musik som handlar om hur det är i armén och om barns rättigheter, så att alla förstår vad barn har rätt till. Jag vill se till att barn inte görs till soldater. Alla vuxna måste komma ihåg att dom varit barn. Många vuxna glömmer bort

det. Men jag vill också kunna ta hand om mina föräldrar.” Ndale representerar barn­ soldater och barn i väpnade konflikter.

”Ja till skoluniform” och ”Aldrig mer militäruniform” står det på två av plakaten. Nu har barn­soldaterna tagit av sig uniformerna för att bränna upp dem.

13 13

Efter två månader i lägret hördes en morgon upprörda röster: – Fienden kommer för att hämnas! Alle man beredda till strid! Några dagar tidigare hade soldater från vårt läger anfallit en annan armé och stulit en ko och en massa annat. Nu kom den armén för att ta tillbaka det stulna. Vi barn måste gå först. Så var det alltid. Vi gömde oss i skogen nära en väg. Någon började skjuta. Jag kan inte beskriva hur rädd jag var. Det var min första strid och nästan mörkt. Jag kunde inte fatta vad som hände. Människor som föll ner döda bredvid mig. Människor som skrek. Allt skjutande. Jag kände mig alldeles översvämmad av rädda känslor. När jag försökte dra mig undan knuffade dom andra soldaterna fram mig och sa: – Om din vän dör, bry dig inte om det, kliv bara över honom! Det är din plikt. Två av mina skolkamrater dödades redan första dagen. Striderna fortsatte i tolv dagar. Allt det där för en ko. När jag kom tillbaka till lägret hade jag inte sovit eller ätit på flera dagar. Men när jag väl fick sova kunde jag inte det för alla tankar och mardrömmar om vad jag upplevt.

BER ÄT TAT FÖR: GUNILL A HAMNE FOTO: GUNILL A HAMNE & BO ÖHLÉN

Med i kriget


PRIZE for the Rights of the Child Innehåll

Vad är World’s Children’s Prize?....... 4 Beskyddare............................................... 4 Vad gör barnjuryn?................................ 5 Korta juryporträtt...................................... 5 Poonam från Nepal.................................. 8 David från Storbritannien.....................10 Ndale från D.R. Kongo..........................12

AFGHANISTAN PAKISTAN

NEPAL BANGLADESH

INDIEN

BURMA FILIPPINERNA

Vad är barnets rättigheter? Fira Barnets rättigheter ........................14 Hur mår världens barn?........................16 Vad är Global Vote?.............................18 I Zimbabwe..............................................19 I Moçambique........................................ 34 I Sverige, Indien och Brasilien............ 45 I Pakistan..................................................46 I Nigeria................................................... 48 Vilka är kandidaterna?.......................49 Anna Mollel, Tanzania....................50–69 Sakena Yacoobi, Afghanistan.....70–89 Ann Skelton, Sydafrika................90–109 Vad är World’s Children’s Press Conference?...........................110 Presskonferens i Mexiko.....................111 Ny Honorary Adult Friend Aung San Suu Kyi, Burma..................112 Prisceremoni.......................................113

ISSN 1102-8343

Tack även till: Barnjuryn, alla elever och lärare i Global Friend-skolor, alla Honorary Adult Friends och beskyddare, Adult Friends, focal points och samarbetspartners (se sidorna 114–115), styrelsen och advisory board för World’s Children’s Prize Foundation, samt styrelserna för Barnens Värld och World’s Children’s Prize USA.

Globen är i Sverige en medlemstidning för föreningen Barnens Värld och ges ut med stöd av Sida, som inte nöd­vändigtvis delar de åsikter som uttrycks här. Ansvaret är helt och hållet skribenternas. Chefredaktör och ansvarig utgivare: Magnus Bergmar Medarbetare i nr 54–55: Andreas Lönn, Tora Mårtens, Johan Bjerke, Jesper Huor, Makan E-Rahmati, Marlene Winberg, Satsiri Winberg, Martin Schibbye, Jonas Gratzer, Britt-Marie Klang, Gunilla Hamne, Sofia Marcetic, Kim Naylor, Jan-Åke Winqvist Översättning: Semantix (engelska, spanska), Cinzia Gueniat (franska), Glenda Kölbrant (portugisiska), Preeti Shankar (hindi) Form & repro: Fidelity Omslagsfoto: Johan Bjerke, Kim Naylor Tryck: PunaMusta Oy

World’s Children’s Prize Foundation Box 150, 647 24 Mariefred Tel. 0159-12900 Fax 0159-10860 prize@worldschildrensprize.org www.worldschildrensprize.org facebook.com/ worldschildrens­prizefoundation


Fira barnets  ILLUSTR ATION: LOT TA MELLGREN/ESTER

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) består av 54 artiklar. Här sammanfattas några av dem. Du hittar hela konventionstexten på www.worldschildrensprize.org Grundtankar i barnkonventionen är att: • Alla barn har samma rättigheter och lika värde. • Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda. • Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande. • Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat.

14

Artikel 1

Artikel 6

Artikel 18

Alla barn i hela världen under 18 år har dessa rättigheter.

Du har rätt att överleva och att utvecklas.

Artikel 2

Artikel 7

Alla barn är lika mycket värda. Alla barn har samma rättigheter. Ingen får diskri­ mineras. Du får inte behandlas annorlunda på grund av ditt utseende, din hudfärg, ditt kön, ditt språk, din religion och dina åsikter.

Du har rätt till ett namn och en nationalitet.

Båda dina föräldrar har gemensamt ansvaret för din uppfostran och utveckling. De ska alltid först tänka på ditt bästa.

Artikel 3

Artikel 12–15

De som bestämmer om sådant som gäller barn ska först och främst tänka på vad som är bäst för barnet.

Alla barn har rätt att säga vad de tycker. Barn ska tillfrågas. Dina åsikter ska respekteras i alla beslut som rör dig; hemma, i skolan, hos myndig­ heter och domstolar.

Artikel 9

Du har rätt att vara med dina föräldrar, om det inte skulle vara dåligt för dig. Du har rätt att växa upp hos dina föräldrar. Om det är möjligt.

Artikel 19

Du har rätt att skyddas mot alla former av våld, mot vanvård, misshandel och övergrepp. Du ska inte bli utnyttjad av dina föräldrar eller andra vårdnadshavare. Artikel 20–21

Du som förlorat din familj, ska ha rätt att få omvårdnad. Artikel 22

Om du har tvingats fly från ditt hemland har du samma rättigheter som alla andra barn i det nya landet. Om du


20 november är en dag att fira för världens barn. Den dagen 1989 beslutade FN om KONVEN­TIONEN OM BARNETS RÄTTIGHETER. Den gäller för dig och alla andra barn under 18 år och kallas för BARN­ KONVEN­TIONEN. Alla jordens länder, förutom Somalia och USA, har ratificerat (förbundit sig att följa) Barn­­konven­tionen. De ska alltid först tänka på vad som är bäst för barnen och lyssna på vad barnen har att säga.

Jag kräver respekt för barnets rättigheter!

rättigheter har flytt ensam ska du få speciellt stöd och hjälp. Om det är möjligt ska du återförenas med din familj. Artikel 23

Varje barn har rätt till ett bra liv. Om du har en funktions­ nedsättning, har du rätt till extra stöd och hjälp. Artikel 24

Om du blir sjuk har du rätt att få all den hjälp och vård du behöver. Artikel 28–29

Du har rätt till att gå i skolan och lära dig sådant som är viktigt att kunna, t ex respekt för mänskliga rättigheter och respekt för andra kulturer. Artikel 30

Varje barns tankar och tro ska respekteras. Du som tillhör en minoritet har rätt till ditt eget språk, din egen kultur och din egen tro. Artikel 31

Du har rätt till lek, vila och fri­ tid och att leva i en bra miljö.

Artikel 34

Du får inte utsättas för över­ grepp eller tvingas till prostitu­ tion. Om du behandlas illa ska du få skydd och hjälp. Artikel 35

Ingen har rätt att kidnappa eller sälja dig. Artikel 37

Du får inte bli straffad på ett grymt och skadligt sätt.

BARNENS TRIBUN

Artikel 38

Du får inte bli värvad som soldat och delta i väpnad konflikt. Artikel 42

Alla barn och vuxna ska känna till barnkonventionen. Du har rätt att få information och kunskap om dina rättig­ heter.

FÖR BARNETS RÄTTIGHETER

Artikel 32

Du får inte tvingas till skadligt arbete som hindrar din skol­ gång och skadar din hälsa.

15


Hur mår världens Överleva och utvecklas

2,2 miljarder barn under 18 år i välden 82 miljoner av de barnen lever i de två länder, Somalia och USA, de enda två länder som inte ratificerat barnets rättigheter. Alla andra länder har lovat att följa barnets rättigheter, men kränkningar av dem är vanliga i alla länder.

Namn och nationalitet När du föds har du rätt att få ett namn och bli registrerad som med­ borgare i ditt hemland. Varje år föds 137 miljoner barn i världen. Av dem blir 51 miljoner barn aldrig registrerade. Det finns inget skriftligt bevis på att de finns!

Du har rätt att överleva. Varje land som skrivit under barnets rättigheter ska göra allt för att alla barn ska över­leva och utvecklas. 1 av 17 barn i världen (1 av 8 i de fattigaste län­derna) dör innan det fyllt fem år, de flesta av orsaker som går att förhindra.

Hälsa och sjukvård Du har rätt till mat, rent vatten samt läkarvård. 21 000 barn under fem år dör varje dag (7,6 miljoner per år) av sjukdomar som har att göra med brist på mat, rent vatten, hygien och hälsovård. Vaccineringen av barn mot de vanligaste barnsjukdomarna räddar 2,5 miljoner liv varje år. Vart femte barn vaccineras aldrig. 2 miljoner barn dör varje år i sjuk­domar man kan vaccineras mot. 4 av 10 barn i de 50 fattigaste länderna har inte tillgång till rent vatten. Varje år dör 1 miljon människor, de flesta barn, av malaria. Bara 2 av 10 sjuka barn behandlas mot malaria och bara 2 av 10 barn i de fattigaste malarialänderna sover under myggnät.

Barn med funktionsnedsättning Du som har ett funktionshinder har samma rättigheter som alla andra. Du har rätt till stöd så att du kan delta aktivt i samhället.

Hem, kläder, mat och trygghet Du har rätt till ett hem, mat, kläder, utbildning, hälsovård och trygghet. Mer än hälften av alla barn i världen lever i fattigdom. Omkring 700 miljoner barn har mindre än 1,25 USD (9 kronor) att leva på per dag. Ytterligare 500 miljoner barn har mindre än 2 USD per dag. 16

Barn med funktionsnedsättning tillhör de mest utsatta barnen. I många länder får de inte gå i skolan. Många behandlas som mindre värda och blir undangömda. Det finns 150 miljoner barn med funktionshinder i världen.


barn? Du har rätt att leva i en trygg miljö. Alla barn har rätt till utbildning, sjukvård och en dräglig levnadsstandard. 60 miljoner barn har gatan som sitt enda hem. Ytter­ ligare 90 miljoner barn arbetar och tillbringar sina dagar på gatan, men har familjer att återvända till på nätterna.

Skadligt barn­arbete Du har rätt att skyddas mot att utnyttjas ekonomiskt, och mot arbete som skadar din hälsa eller hindrar dig att gå i skolan. Barn under 12 år får inte arbeta alls. Omkring 306 miljoner barn arbetar, och för de flesta av dem är arbetet direkt skadligt för deras säkerhet, hälsa, moral och skolgång. 10 miljoner barn tvingas till den allra värsta formen av barnarbete som att vara skuld-slavar, barnsoldater eller prosti­tuerade. Årligen utsätts minst 1,2 miljoner barn för ”trafficking”, som är dagens slavhandel.

Skydd mot våld Du har rätt att skyddas mot alla former av våld, vanvård, misshandel och övergrepp. Varje år utsätts 40 miljoner barn för så svår misshandel att de behöver läkarvård. 30 länder i världen har förbjudit alla former av fysisk bestraffning mot barn och bara 4 av 100 barn i världen är därmed helt skyddade mot våld enligt lagen. Många länder tillåter aga i skolan.

Brott och straff Barn får bara fängslas som sista utväg och för kortast möjliga tid. Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym behand­ ling. Barn som begår brott ska få vård och hjälp. Barn får inte straffas med livstids fängelse eller dödsstraff. Minst 1 miljon barn hålls fängslade. Fängslade barn behandlas ofta illa.

Du har rätt till skydd och vård i krig eller om du flyr. Barn i krig och på flykt har samma rättig­ heter som andra barn. Under de senaste 10 åren har minst 2 miljoner barn dött i krig. 6 miljoner har fått allvarliga fysiska skador. 10 miljoner barn har fått allvar­ liga psykiska skador. 1 miljon har förlorat eller skilts från sina föräldrar. Tiotusentals barn utnyttjas som soldater, bärare eller minröjare (över 1 000 barn dödas eller skadas varje år av minor). 18 miljoner barn är på flykt.

Minoritetsbarn Barn som tillhör minori­ tetsgrupper eller urbefolk­ ningar har rätt till sitt språk, sin kultur och religion. Urbefolkningar är t ex Amerikas indianer, aborigi­ nerna i Australien och Nordeuropas samer. Urbefolknings- och minoritetsbarn får ofta sina rättigheter kränkta. Deras språk respekteras inte, de mobbas eller diskrimineras. Många barn har inte tillgång till sjukvård.

Skola och utbildning Du har rätt att gå i skolan. Grundskolan ska vara gratis för alla. Över 8 av 10 barn i världen går i skolan, men fortfarande får 93 miljoner barn ingen utbildning alls. Av dem är 6 av 10 flickor.

DIN RÖST SKA HÖRAS! Du har rätt att säga vad du tycker i alla frågor som berör dig. Vuxna ska lyssna på barnets åsikt innan de fattar beslut, som alltid ska vara till barnets bästa.

Är det så i ditt land och i världen idag? Det vet du och resten av världens barn bäst!

17

 TE X T: SOFIA KLEMMING ILLUSTR ATION: LOT TA MELLGREN /ESTE

Barn som lever på gatan

Skydd i krig och på flykt


Global Vote 2012 Global Vote 2012

Sakena Yacoobi

Global Vote 2012

Anna Mollel

Global Vote 2012

Ann Skelton

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

Alla elever i Global Friend-skolor har rösträtt i världs­ omröstningen Global Vote tills ni blir 18 år. I Global Vote bestämmer ni vem som får World’s Children’s Prize for the Rights of the Child 2012. På sidorna 19–48 kan du besöka Global Vote-dagen i olika länder.

N

är ni, efter att ha diskuterat hur barnets rättigheter följs där ni bor, läst om jury­ barn, om barn som är med i Global Vote, om priskandidater och om barn som de kämpar för, så är det dags att börja förbereda er egen Global Vote Day. Bjud in medierna

Ann Skelton

Sakena Yacoobi

Barn i Kenya förbereder valurnor och affischer. Valförrättare vid Ogbomoso School of Science i Nigeria.

• Röstsedlar Använd de ni får från World’s Children’s Prize eller tillverka egna.

Anna Mollel

Global Vote 2012

En kalebass-valurna för barnets rättig­ heter i Nigeria.

• Röstlängd Alla som har rösträtt ska stå med i listorna och prickas av när de får sin valsedel eller när de röstar.

Rösträkning av barn i SOS Barnby i Kamerun.

• Valbås Ni kan låna valbås från vuxenval eller själva tillverka valbås. Ni ska komma en i taget till valbåset så att ingen annan ser hur ni röstar.

Ann Skelton

Global Vote 2012

Det är mycket som behöver förberedas för att Global Vote ska bli ett demokratiskt val, där din rösthemlighet garanteras. Om du inte själv talar om det ska ingen annan veta vem du röstar på. Ni behöver förbereda:

• Valurna I Globen ser du valurnor av olika slag. De kan tillverkas av till exempel en kartong, en stor burk eller av flätade palmblad. • Färg mot valfusk Färg på tummen, målad nagel, streck på handen eller i ansiktet, det finns många sätt att visa att du redan röstat.

Sakena Yacoobi

Global Vote 2012 Global Vote 2012

Val med rösthemlighet

• Utse valförrättare, valkontrollanter och rösträknare Valförrättarna prickar av i röstlängden och delar ut valsedlar. Valkontrollanterna över­ vakar att valet, färgmärkningen och röst­ räkningen går rätt. Rösträknarna räknar rösterna och skickar in röstresultatet.

Anna Mollel

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

Global Vote 2012

Så fort ni, bestämt vilken dag som ni ska ha er Global Vote Day bjuder ni in alla lokala medier till den. Tidningsklippen här är från Global Vote i Sverige och Indien.

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

VAD ÄR GLOBAL VOTE?

Det ska vi fira!

När röstningen är över firar många barnets rättigheter och sin Global Vote Day med uppträdanden, kex, te och kakor eller tårta eller på annat sätt. En del ordnar en demonstration för barnets rättigheter.

Se Global Vote-video på www.worldschildrensprize.org 18


Demokratilektion på Mbiziskolan i Zimbabwe Det är lugnt och högtidligt när barnen lägger sina röstsedlar i lerkrukorna som är Mbiziskolans valurnor. Skolan ligger i Zimbabwes huvudstad Harare. – Det här är jätteviktigt för oss. World’s Children’s Prize är en lektion i demokrati, säger Vernon Muzorori, 12 år. Besök de olika Global Vote-stationerna vid fria och demokratiska val!

Global Vote-ordförande förklarar vallokalen öppnad – Klockan är nu arton minuter över två, och härmed förklarar jag den här vallokalen öppnad! Vi börjar med att försegla våra valurnor, säger Tinotenda Tongogara, 11 år, med stark röst och sätter fast lock på krukorna så att ingen ska kunna plocka ur eller lägga i röstsedlar utan att det märks. Sedan släpps de första eleverna in i vallokalen och röstningen är igång. – Jag är Global Voteordförande idag och mitt ansvar är att se till att allt fungerar här inne i vallokalen. Och hittills går det bra! Alla verkar förberedda. Innan valet har vi först läst noga i tidningen Globen. Både på lektionerna här i skolan, men också i Girl Child Networks tjejklubb där jag är med. Sedan har vi pratat mycket om vad vi lärt oss, både om

barnets rättigheter och om kandidaterna. Och vi känner igen oss i många av berät­ telserna. Många barn i Zimbabwe tvingas också att arbeta till exempel. Globen är jättebra! Jag älskar den tidningen! säger Tinotenda.

19


Valpolisen vinkar in en röstare i taget i vallokalen.

Ordningspoliser – Okej, nu kan du gå in i vallokalen, säger Panashe Makamba, 12 år, och släpper in den elev som står på tur i den långa, långa kön av skolkompisar som ska rösta. Panashe är en av dagens tre ordningspoliser, och han tar hand om insläppet. – Vi kontrollerar köerna så att det inte blir bråk och oordning. Det är viktigt att det är ordning för annars kan allt bli förstört och då får vi ju inget valresultat. När vuxna röstar i sina val är det ofta bråk och oordning. Då blir det väldigt svårt att få ett rättvist och riktigt valresultat. Men inte i vårt val! säger Panashe. – Jag hjälper dom som behöver det vid valbåsen och valurnorna. Och ser till att alla vet vart dom ska och så, säger Munyaradzi Mazhangara, 13 år. – Jag visar vägen ut ur vallokalen, och kontrollerar att alla som röstat har bläck på fingret, säger Tanaka Murungweni, 12 år.

20

Panashe Makamba, 12 år, Munyaradzi Mazhangara, 13 år, och Tanaka Murungweni, 12 år, är ordningspoliser under Global Vote.

Valförrättare 1 – röstlängden – Vi frågar alla som skall rösta vad dom heter, och sedan stryker vi namnet på röstlängden. Finns inte namnet på listan får den personen inte rösta. Vi frågar också efter namnen för att vara säkra på att ingen röstar mer än en gång. Det är viktigt för att det ska kunna bli ett rättvist och riktigt resultat, säger Everjoy Dumbu, 11 år.

Pamela Madhibha, 10 år, Belinda Makawa, 12 år, och Everjoy Dumbu, 11 år, är valförättare.


Skanneransvarig – Jag ber alla som ska rösta att sticka in båda sina händer i skannern. I en skanner kan man se om det finns bläck på fingrarna, och om det gör det får den personen inte rösta eftersom det betyder att han eller hon redan har röstat. Just den här skannern har jag gjort själv. Först klippte jag av toppen och ena sidan av ett mjölkpaket. Sedan täckte jag hålet på sidan med plastfolie. Färdigt! säger Monica Masvavike, 11 år och skrattar.

Rumbidzai Gondora, 11 år, Chantel Mhembere, 11 år, och Paidamoyo Mukwinya, 11 år, förklarar hur man ska kryssa den kandidat man röstar på.

Valförrättare 3 – röstsedlar Tsitsidzashe Chikanga, 11 år, ansvarar för att alla som röstat doppar sitt finger i bläck.

Monica Masvavike, 11 år, har gjort sin skanner för att avslöja valfusk själv.

Valförättare 2 – bläckmärkning – Jag ser till att alla som röstar doppar sitt finger i bläck, så att ingen kan rösta mer än en gång. Nu när vi lär oss alla dom här stegen i Global Vote, kommer vi veta hur fria och demokratiska val går till när vi blir vuxna, säger Tsitsidzashe Chikanga, 11 år.

– Välj din kandidat och sätt krysset på rätt ställe. Gör du mer än ett kryss kommer din röstsedel inte att räknas! säger Paidamoyo Mukwinya, 11 år, och räcker över röstsedeln till en av skolkompisarna i kön. – Dom flesta har redan full koll och är väl förberedda. Och det är viktigt att vara förberedd, att man vet vem man röstar på och varför. Det här gäller ju oss och våra rättigheter! säger Chantel Mhembere, 11 år.

21


Valobservatörer Snett bakom valförrättarna står två tjejer och följer uppmärksamt hela valproceduren. – Vi för noggranna anteckningar om allt som sker här inne i vallokalen. Anteckningarna blir sedan dokument över vad som faktiskt hände här idag. Det är viktigt att någon övervakar demokratiska val för annars är det väldigt lätt att det sker fusk, och då är valet inte rättvist och resultatet blir fel, säger Nyaradzo Muduve, 12 år.

Valobservatörerna Kimberly Nhika, 13 år och Nyaradzo Muduve, 12 år

Rutendo James Chakala, 11 år, Drusilla Tapah, 11 år, och Ashton Masona, 11 år, representerar kandidaterna i valet.

Kandidatrepresentanter Vid ett bord i vallokalen sitter representanter för valets tre kandidater 2011 och kan ge information till väljare som är osäkra in i det sista. – Jag tycker Monira är fantastisk! Tänk vad många barn som skadats av syraattacker i Bangladesh som hon har hjälpt. Hon är min hjälte! säger Drusilla Tapah, 11 år. – Cecilia är också fantastisk! Hon kämpar för barn som drabbas av trafficking och barnarbete. Jag tänker bli som henne när jag blir stor. Jag vill också ge utsatta barn möjlighet att gå i skolan, trygghet och kärlek! förklarar Rutendo James Chakala, 11 år. – Murhabazi är en man som hjälper och skyddar barn som tvingas vara soldater och slavar. Han är en väldigt spe22

ciell och annorlunda man. Alla vuxna män borde vara som honom. Jag vill bli sån när jag blir vuxen, säger Ashton Masona, 11 år. ”Motståndarkandidaten” Drusilla ser nöjd ut när hon hör det: – Bra! För här i Zimbabwe utnyttjar också många män barn. Barnen utsätts för våldtäkter och människohandel. Killar som Murhabazi behövs verkligen här också! säger Drusilla.


Avslutningsfest! När Mbiziskolans Global Vote Day börjar lida mot sitt slut samlas alla på skolgården för att fira barnets rättigheter och att valdagen gått så bra. En del av eleverna har tagit på sig danskostymer och uppträder för de andra.

Röstande

På väg ut ur vallokalen måste man visa upp fingret med bläckmärket för valpolisen i dörren för att få komma ut. Ingen med bläckmärke kan komma tillbaka och rösta en gång till.

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

Omöjligt att fuska!

– Jag har varit med i Global Vote idag och det kändes fantastiskt att få rösta på människor som kämpar för oss. För utsatta barn i hela världen. Genom att rösta stöttar vi kandidaterna i deras arbete, och på det sättet känns det som om vi hjälper till. Och jag tycker det är helt rätt att vi barn får vara med och hjälpa till när det gäller riktigt viktiga saker! Det är också jätteviktigt att vara med i Global Vote av en annan anledning. Nu vet vi barn hur ett demokratiskt val ska gå till, och det kommer vi att komma ihåg även när vi blir vuxna. World’s Children’s Prize är en enda stor lektion i demokrati! säger Vernon Muzorori, 12 år.

23


Tanaka drömmer om att bli priskandidat – Jag fick en speciell känsla, nästan som en dröm, när jag röstade i Global Vote idag. Jag såg framför mig hur jag en dag blir en kandidat som man kan rösta på för att jag kämpar för utsatta barn. Den drömmen tänker jag verkligen försöka förverkliga, säger Tanaka, 15 år, från Zimbabwe. Hon är föräldralös och blev själv utsatt för övergrepp när hon var liten.

T

anaka växte upp till­ sammans med sin mamma och mormor, eftersom hennes pappa dog redan innan Tanaka föddes. Mamma och mormor arbeta­ de på en tobaksfarm, och det var där de bodde alla tre. När de vuxna arbetade ute på fäl­ ten gick Tanaka i förskolan tillsammans med de andra barnen. Så småningom börja­ de hon skolan och de hade all­ tid mat att äta. – Det var en jättebra tid. En normal tid. Mamma och mormor älskade mig och tog hand om mig, säger Tanaka. Men när hon fyllde sju år blev hennes mamma allvar­ ligt sjuk, och allting föränd­ rades. Tanaka lägger sin röst i Global Vote. Hon vill hjälpa andra barn som fått sina rättigheter kränkta och drömmer om att en dag själv bli kandidat till World’s Children’s Prize.

24

– Jag försökte hjälpa mam­ ma så mycket jag kunde. Jag hämtade vatten och lagade mat till henne, men ingen­ ting hjälpte. Hon bara låg där. Jag var så orolig att jag inte ens kunde sova. Mamma dog

Tanaka fick svårt att koncen­ trera sig i skolan. Eftersom hennes mamma inte orkade arbeta, tvingades Tanaka att sluta skolan. De hade inte råd att låta henne gå kvar där. Efter flera månaders sjukdom dog Tanakas mamma i sömnen. – Jag var ledsen och bara skrek och grät. Jag saknade mamma så mycket. Eftersom mormor började bli för gam­ mal och trött för att arbeta förstod jag att ingenting skul­ le bli som förut. Blev ännu värre

Efter begravningen lyckades mormor få tag på Tanakas farbror som lovade att ta hand om henne. – Jag blev förvånad och orolig eftersom min farbror hade kastat ut mamma från vårt hem när pappa dog. Varför ville han nu ta hand om mig? Jag ville inget hellre än att stanna kvar hos mor­ mor, men det gick inte.


Så kränks tjejers rätt i Zimbabwe

Vännerna i den säkra byn är som en familj. Här äter de frukost tillsammans.

Till en början blev livet hos Tanakas farbror mycket bätt­ re än vad hon hade trott. Hon fick mat och kläder och kun­ de gå i skolan. Men det vara­ de inte så länge. – En dag anklagade dom mig för att sprida lögner om familjen. Min farbror sa att jag berättat för andra att hans familj var dålig och inte behandlade mig väl. Trots att det inte alls var sant, blev han plötsligt helt annorlunda mot mig. Han sa att familjen all­ tid hade tyckt illa om min

mamma och att dom tyckte precis lika illa om mig. Jag fick mindre mat och dom vägrade att betala mina skol­ avgifter, så jag måste sluta skolan igen. Min farbrors egna barn fick bra mat och kunde gå i skolan. Jag tänkte att livet inte kunde bli värre eller mer orättvist än så här. Men jag hade fel. – Min halvbror som var 26 år hade druckit öl på en bar hela kvällen och var full när han kom hem. Jag vaknade av att han var inne i rummet där

jag sov och han skällde ut mig för att maten inte stod på bordet. Han band en tygtrasa för min mun och drog av mina kläder. Jag var bara nio år och fattade ingenting. Efteråt sa han att han skulle döda mig om jag berättade för någon om vad som hänt. Girl Child Network

Tidigt nästa morgon gav han sig iväg och Tanaka blev ensam hemma i flera dagar. Hon var livrädd och hoppa­ des och bad att det inte skulle

Tanakas lista över hur tjejers rättigheter kränks i Zimbabwe: Ingen utbildning Om en tjej förlorar sina föräldrar tvingas hon oftast sluta skolan eftersom det nästan aldrig finns någon som är villig att betala för hennes utbildning. Blir utnyttjade Tjejer som är föräldralösa hamnar ofta på gatan där de tvingas sälja sig själva för att överleva. Människohandel Fattiga tjejer luras från byn till stan i tron att de ska få ett bra liv, men blir istället tvingade till hårt arbete ute på fälten eller till prostitution. Tjejerna förs ofta till grannländerna Botswana och Sydafrika. Barnäktenskap Fattiga familjer kan tjäna pengar på en liten flicka genom att sälja henne som brud till en vuxen man. Ibland för bara två säckar majs.

Helgstädning

– På helgerna städar vi alltid inne i våra hus, och sopar ute på gården. Vi tvättar även våra kläder. Men framförallt har vi tid att leka och bara ha det roligt!

25


hända igen. Men det hjälpte inte. En tid senare blev hon utnyttjad av sin halvbror igen. Först vågade Tanaka inte berätta för någon eftersom hon var rädd att bli dödad. Men en dag träffade hon en kompis från skolan som var med i Girl Child Networks, GCN:s, tjejklubb. Utan att veta vad Tanaka hade råkat ut för, berättade hon om en annan tjej på skolan som hade blivit utsatt för över­ grepp och om hur hon hade fått hjälp av GCN. – Då kunde jag inte hålla mig utan berättade alltihop. Jag ville också få hjälp. Eftersom jag inte vågade berätta för farmor, gjorde min kompis det istället. Hennes farmor blev först rasande för att Tanaka hade berättat om vad som hänt för

”Dom andra tjejerna i den säkra byn har varit med om liknande saker som jag och förstår mig precis. Dom är som mina systrar och jag känner mig älskad.”

en kompis. Men när ryktet började gå bland grannarna om vad som hänt, lät farmor sig övertygas om att ta Tanaka till Girl Child Network där hon skulle kunna vara i säkerhet. GCN tog hand om Tanaka. Först fick hon komma till sjukhuset för vård, och sedan fick hon flytta in i en säker by för utsatta tjejer. Hennes halv­ bror arresterades och ham­ nade i fängelse. – Det kändes så skönt att vara i den säkra byn. Som om jag hade kommit hem. Äntligen hade jag människor omkring mig som brydde sig om mig. Dom andra tjejerna i byn hade varit med om lik­ nande saker och förstod mig precis. Dom blev mina syst­ rar och bymammorna blev mina nya mammor. Jag kände mig älskad. Gillar Globen

Älskar dans

– Jag älskar att dansa! Jag var så lycklig när vi firade vår Global Vote med sång och dans, för våra sånger handlar om att vi tjejer också har rättigheter! säger Tanaka.

26

Efter ett tag kunde Tanaka börja i skolan igen och gick med i Girl Child Networks tjejklubb, som träffas varje onsdag efter lunchrasten och pratar om tjejers rättigheter. – Vi läser ofta tidningen

Globen i tjejklubben, och där har jag lärt mig att det som hände mig när jag blev utnyttjad, händer barn i hela världen. Det är väldigt sorg­ ligt. Samtidigt känner jag

Tanaka, 15 ÄLSKAR: Att leka, spela volleyboll, dansa och sjunga. HATAR: Att tjejer blir utnyttjade. BÄSTA SOM HÄNT: När GCN räddade mig och lät mig bo i den säkra byn för tjejer. VÄRSTA SOM HÄNT: Att jag blev utsatt för övergrepp. VILL BLI: Läkare och rädda tjejer och kämpa för deras rättigheter. DRÖM: Att alla tjejer får ha det bra och en chans att göra viktiga saker i livet, som att bli läkare.


kämpa för utsatta barn. Det är min dröm! Global Vote

För Tanaka är det inte bara berättelserna i Globen som inspirerar och ger kraft utan även att delta i Global Vote. – När jag röstade idag kän­ des det som om jag fritt kun­ de säga vad jag tycker. Jag kunde uttrycka min åsikt helt och hållet. Och min åsikt är att barnets rättigheter måste respekteras överallt på hela jorden! Sedan var det helt underbart att en så viktig dag för oss barn som Global Vote, hände precis här i min by, vid mitt hus. Det är nästan för bra för att vara sant! ­

Girl Child Network 2007 fick Betty Makoni World’s Children’s Prize för sin långa kamp för att flickor i Zimbabwe ska skyddas från övergrepp och ges samma möjligheter i livet som pojkar. Genom organisationen Girl Child Network (GCN) har Betty byggt tre säkra byar för speciellt utsatta flickor, och startat 500 tjejklubbar med 30 000 medlemmar, främst på landsbygden och i fattiga kåkstäder. Betty räddar flickor undan barnarbete, tvångsäktenskap, misshandel, trafficking och övergrepp. Hon ger flickorna mat, kläder, sjukvård, ett hem, möjlighet att gå i skolan och trygghet. Framförallt ger hon flickorna mod att kräva sina rättigheter. Tiotusentals flickor har fått ett bättre liv genom Bettys arbete. Läs mer på www.worldschildrensprize.org

På helgerna har tjejerna i den säkra byn mycket roligt tillsammans. Men de hinner även spela volleyboll och leka lite varje kväll.

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

mig inte lika ensam när jag vet det. Vi tjejer som bor här i byn stöttar varandra, och jag känner precis likadant för alla dom utsatta barnen i Globen också. Jag tycker Globen är otroligt viktig, eftersom det är en tidning där barn får en chans att berätta sin historia och ge råd till andra barn om svåra och viktiga saker. Det känns som om vi som läser blir kompisar med dom som berättar, och att vi på något sätt faktiskt gör livet lättare för varandra. Och att läsa om kandidaterna ger mig kraft och inspiration att orka satsa hårt i skolan, för att sedan själv bli en per­ son som satsar sitt liv för att

27


06.00 En ny dag börjar – Vi vaknar nästan alltid av oss själva, men vår bymamma kollar också så att alla kommit upp, precis som en vanlig mamma skulle göra. Sedan bäddar vi våra sängar och går och tvättar oss och borstar tänderna.

Tanakas 06.15 Lagar majsgröt – Varje morgon går jag till kökshuset och lagar frukost till allihop. Oftast blir det majsgröten bota. Eftersom jag är äldst är det jag som är storasyster och tar hand om dom andra tjejerna. När vi ätit färdigt diskar alla sin egen tallrik. Den enda som slipper är vår yngsta tjej som bara är sex år. Hon behöver aldrig diska eller laga mat, vi andra hjälper henne med det.

28


06.45 Skolväg med sång – När vi har bytt om till skoluniform går vi till skolan tillsammans. Det tar ungefär 45 minuter. Ofta pratar och sjunger vi hela vägen för att det inte ska kännas så långt!

07.30 – 16.00 Lektioner – Girl Child Network betalar våra skolavgifter, uniformer, böcker, allt! Annars hade jag inte kunnat gå i skolan. Första rasten är klockan tio och då äter vi lunchen som vår bymamma har lagat kvällen innan. Om det finns tid innan lektionerna börjar igen, om det så bara är två minuter, passar jag på att spela volleyboll och leka med mina klasskompisar! Inte bara med dom som bor i den säkra byn, utan med alla. Och jag blir behandlad precis som alla andra och det är jätteskönt. Jag tror det beror på att alla tjejerna är med i Girl Child Networks tjejklubb på skolan. Vi träffas varje onsdag och pratar om flickors rättigheter och om vad tjejer kan råka ut för. Alla förstår vad som har hänt mig och dom andra tjejerna som bor i den säkra byn.

dag i den säkra byn 17.00 Middag – När vi kommer hem byter vi om till andra kläder, och går in till kökshuset där bymamman väntar med middagen. All mat är god här, men min favorit är majsgröten sadza och grön­saker. – Någon av våra två bymammor är här dygnet runt. Dom är precis som vanliga mammor som frågar hur skoldagen har varit och om hur vi mår och så där. Tjejerna som bor här är mina systrar och vi tar hand om varandra. Vi är en familj. Så även om min halvbror har släppts ut ur fängelset, känner jag mig trygg här, säger Tanaka.

Idag har bymamman Tagoma lagat sadza med kött, grönsaker och ris.

29


Tanaka hänger försiktigt sina nytvättade strumpor. Taggtråden är ett bra klädstreck, men hon måste hänga strumporna mellan taggarna.

19.00 Läxor – Vi går vi till huset som vi kallar för biblioteket och gör våra läxor. Vi går i olika klasser och årskurser så vi har olika läxor, men vi hjälper alltid varandra. 18.00 Vardagssysslor och lek – Tjejer med ”disktjänst” diskar efter maten, och den som har ”sadzatjänst” lagar sadzan som vi äter till kvällsmat senare på kvällen. När vi är klara tvättar vi våra skoluniformer och strumpor om det behövs inför nästa dag. På vardagarna har vi oftast inte så mycket tid att leka, men vi försöker alltid spela lite volleyboll varje dag. När det är helg leker vi och sjunger och dansar massor och jag älskar det!

21.00 Sängdags – Alla bor i samma hus förutom vår minsta tjej som sover inne hos bymamman. Vi ligger ofta och pratar länge innan vi somnar. Berättar hemligheter och så. Vi litar på varandra helt och hållet. Tjejerna är mina systar, min familj. Jag älskar dom! 30


Global Vote i tjejernas säkra by

Valbås av gummiträd

Vi gjorde valbåsen!

K

ön är lång till de två val­ båsen under Mupangaraträdet i tjejernas säkra by i Chihota, Zimbabwe. För ett par dagar sedan gick Forward och hans kompisar ut och högg ner två stora gummi­ träd och samlade gräs för att tillverka valbåsen. När de kom till tjejernas säkra by grävde de djupa hål i marken där de körde ner pålarna som de gjort av gummiträden. Sedan band de upp gräs på pålarna med hjälp av bark­ remsor från Musasa-trädet. Valbåsen blev till slut väldigt fina, men Forward är inte

helt nöjd … – Det blev väl ganska bra, men jag hade hoppats att båsen skulle bli mycket vack­ rare. För mig är det viktigt att allt är så vackert det bara kan bli när det är Global Vote, eftersom det här är en så betydelsefull dag för oss barn. Allt måste vara perfekt! säger Forward Takawira, 16 år.

Från vänster till höger: Misheck Mureverwi, 15 år, Trymore Munemo, 15 år, Faith Mudyiwa, 15 år, Godknows Chinyangu, 16 år, Forward Tahawira, 16 år.

31


Killar röstar i tjejernas by ”Idag röstade jag här i Girl Child Networks säkra by för utsatta tjejer. Jag tycker byn är en superbra plats att ha en Global Vote på. Det kan väl inte vara bättre än att få rösta för våra rättigheter på en plats som skyddar barnets rättigheter? Global Vote och GCN:s tjejbyar är liksom samma sak! GCN kämpar för flickors rättigheter och jag stöttar verkligen den kampen. Det är viktigt att tjejer och killar har samma rättigheter. Förr var det inte alls så. Då gick dom flesta tjejer inte i skolan till exempel. Förr tyckte vi killar också att vi var bättre, starkare och intelligentare än tjejer. Otroligt löjligt eftersom det inte alls stämmer! Vi är alla lika mycket värda, oavsett om vi är kil-

32

lar eller tjejer. Så tycker jag och alla mina kompisar. Det är tack vare GCN:s kamp som det ändå har blivit mycket bättre för tjejer i Zimbabwe. Efter röstningen sjöng vi och dansade och firade vår Global Vote. Man måste fira en sån här dag för det är en viktig dag. Vi har fått visa vårt stöd för dom som kämpar för våra rättigheter och våra rättigheter är det viktigaste som finns. Vi är ju framtidens vuxna ledare och om vi behandlas dåligt och utan respekt, är risken stor att vi också blir dåliga ledare som kommer att behandla barn och andra människor dåligt. Då blir det inte alls någon bra framtid.” Anesu Tomondo, 15 år, Manyairaskolan

Tjejklubben och ”Jag är med i skolans tjejklubb. Det var där jag läste Globen och förberedde mig inför Global Vote. Tjejklubben är en plats där vi flickor har en chans att göra

våra röster hörda och prata om saker som är viktiga för oss. Något som kan vara svårt i det vanliga klassrummet. För här i Zimbabwe är inte killar och tjejer jämlika. Det är mycket lättare för killar att göra sin röst hörd. Folk lyssnar på dom. Oss är det nästan ingen som lyssnar på. Det här är inte alls bra eftersom vi alla är lika värda och


biga som har hänt tjejerna i den säkra byn lika gärna hända mig. När jag läser Globen förstår jag att det inte bara är här i Zimbabwe som tjejer behandlas dåligt. Det händer i hela världen. Många utnyttjas, får inte gå i skolan och blir tvingade att gifta sig trots att dom bara är barn och mycket annat. Det gör mig så

Global Vote ger mod! borde behandlas på samma sätt. Men här har vi inte samma rättigheter, och det är därför tjejklubbarna är så viktiga. Klubbarna ger oss kunskap och styrka så att vi vågar höja våra röster. Det är precis samma sak med tid-

ningen Globen och Global Vote, som ger barn i hela världen kunskap, styrka och mod att kräva att barnets rättigheter respekteras! Jag blev så glad när jag läste i Globen om människor som själva var utsatta som barn, men som har orkat gå

vidare och som vuxna nu hjälper barn som har det svårt. Sån vill jag också bli när jag blir stor!” Heather Samuriwo, 14 år, Manyairaskolan

Alla tjejers by Varje lördag är det Tjejklubb i den säkra byn och då kommer ungefär 100 tjejer från skolan och byarna runt omkring. Tillsammans lär de sig om sina rättigheter, spelar teater, skriver dikter som de sedan läser upp, spelar volleyboll, sjunger och dansar. – Den här byn tillhör naturligtvis tjejerna som bor här. Men inte bara. Den tillhör alla flickor, för det här är en by som gör tjejer starkare. Det här är vår plats, säger Faith Mudyiwa, 15 år, ansvarig för dagens Global Vote, samt president för Manyaira­ skolans tjejklubb.

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

”Jag bor inte själv i den säkra byn, men det här är en mycket viktig plats. Här bor tjejer som har utsatts för det värsta du kan tänka dig. Dom är som mina systrar. Vi hör ihop och måste stötta varandra. Eftersom flickor är väldigt sårbara här kan det job-

arg! Men jag blir glad av att läsa Globen också eftersom jag ser att det finns dom som kämpar för att alla tjejer ska ha det bra. Och en dag tror jag faktiskt att det kommer bli så. Berättelserna i Globen ger mig hopp om det! När jag blir vuxen vill jag bli ledare för Girl Child Network och gå främst i kampen för tjejers rättigheter här i Zimbabwe!” Tnokozile Mapfumo, 14 år, Manyairaskolan

Tjejer behandlas illa i hela världen

33


Emelda är lärare och Global V – När jag blir vuxen vill jag bli en person som vågar utsätta mig själv för fara i kampen för barn som har det svårt. Precis som kandidaterna till World’s Children’s Prize, säger föräldralösa Emelda Zamambo, 12 år, från Maputo i Moçambique. Men Emelda nöjer sig inte med att vänta tills hon blir vuxen för att kämpa för barnets rättigheter. Tidigt varje morgon har hon sin egen skola hemma i huset, för barn som annars inte skulle ha en chans att få gå i skolan. Hon lär dem att läsa, skriva och räkna.

1

, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10!!! Barnen räknar högt tillsammans när Emelda pekar på de olika siffrorna på svarta tavlan. – Bra! En gång till! säger hon och börjar om. Klockan är halv nio på morgonen, och precis som alla andra vardagar sitter ett tiotal barn på marken utanför Emeldas hus. De tittar uppmärksamt på sin unga lärare när hon skriver nya siffror på den enkla spånskivan som är skolans svarta

Sudden

Jag köpte den för mina lunchpengar, istället för att köpa mat i skolan.

34

tavla. Emelda startade sin morgonskola för snart ett år sedan, och de flesta av barnen har gått där sedan dess. – Jag hade alltid hjälpt mina småsyskon med läxorna. Vi brukade sitta framför huset och göra dom. Tydligen gick det ett rykte om att vi satt där på morgnarna, för plötsligt började det dyka upp andra barn som ville ha hjälp. I början var det bara ett par stycken, men nu undervisar jag tolv barn varje dag. Gratis så klart! säger Emelda och skrattar. Vissa av Emeldas elever är grannbarn som behöver extra hjälp för att hänga med i den vanliga skolan. Andra är så


Kritorna

Mormor köpte dom till mig som en present eftersom hon tyckte det var så bra att jag hjälpte andra barn.

ote-president! fattiga att de inte har råd att gå i någon skola. Pappa skjuten

– Jag hatar verkligen att se fattiga barn som inte får gå i skolan och som aldrig får någon chans i livet. Ofta har dom förlorat sina föräldrar och hamnar på gatan eftersom det inte finns någon som tar hand om dom. Där tvingas barnen leta efter mat i soporna och dricka smutsigt vatten för att överleva. Många blir tvungna att arbeta. Det är så grymt orättvist! säger Emelda. Orättvisor gör henne riktigt arg, och hon vet mycket väl att hon hade

Svarta tavlan

En gammal spånskiva som jag hittade i området.

Pekpinnen

Jag fick den av min morbror, som är snickare.

Globen i morgonskolan – Att gå i skolan är något av det viktigaste som finns. Då har man större chans att få ett arbete senare i livet och då kan man ta hand om sin familj bättre. Om man inte får utbildning är det stor risk att man alltid kommer vara fattig och leva ett väldigt svårt liv. Och något av det viktigaste man kan lära sig i skolan är barnets rät­ tigheter. Då kan vi lära oss att försvara oss och inte bli utnyttjade så lätt. Jag använder Globen i min morgon­ skola just därför, säger Emelda.

kunnat bli ett av de där utsatta barnen. När Emelda var sex år blev hennes pappa skjuten till döds av rånare, och bara några månader senare dog hennes mamma i malaria. – Allt var förstört. Jag trodde inte att något skulle bli bra igen. Jag var livrädd

för att jag skulle bli ensam och hamna på gatan. Men trots allt det hemska som hände hade jag en otrolig tur. Emeldas mormor och morbrors familj tog emot henne med öppna armar. Hon fick någonstans att bo, mat, kläder och en möjlighet att få gå i skolan. 35


Aga förbjuden i 30 länder Enligt artikel 19 i FN:s konvention om barnets rättigheter har du rätt att skyddas mot alla former av våld, vanvård, misshandel och övergrepp. Du kan därför säga att aga är en kränkning av barnets rät­ tigheter. Trots det utsätts varje år 40 miljoner barn för så svår misshandel att de behöver läkarvård. Bara 30 länder i världen har förbjudit alla former av fysisk bestraffning mot barn, och bara 4 av 100 barn i världen är därmed helt skyddade mot våld enligt lagen. Det senaste landet att förbjuda aga är

Aga förbjuden i Emeldas egen skola! – Jag använder bara pekpinnen för att lära ut saker, aldrig att slå med! I nästan alla andra skolor i Moçambique är det vanligt att eleverna får stryk med lärarens pekpinne i hand­ flatorna eller i baken. Jag tycker det är otroligt dåligt! Lärarna borde förklara och visa ordentligt istället om det är något vi inte förstår, eller om vi inte uppför oss som vi borde. Jag tror att vi barn har lättare att lära oss saker om vi inte blir slagna, om vi inte är rädda. Man lär sig dåligt om man är rädd. Efter att ha läst Globen vet jag dessutom att det är emot våra rättigheter att slå barn!

– Framförallt fick jag en familj som älskar mig. Dom kramade mig och sa att jag tillhörde deras familj. Att dom skulle ta hand om mig och att allt skulle ordna sig. Och så blev det verkligen. Numera är jag min morbrors och mosters dotter, och mina kusiner är mina bröder och systrar. Jag har fått chansen att leva ett bra liv, och jag vill på något sätt dela med mig av det till andra som behöver. Det är därför jag har min skola, säger Emelda. Globen i skolan

När klockan är elva säger Emelda tack för idag till sina

Barnkonventionen i Globen – Uppslaget i Globen som beskriver alla rättigheter som ett barn har kan man lära sig jättemycket av! Innan visste jag till exempel inte att barn som lever på gatan enligt FN:s kon­ vention för barnets rättigheter fak­ tiskt har rätt till ett hem, att få gå i skolan och att leva ett bra liv, säger Emelda. 36

världens nyaste land, Sydsudan. Många länder tillåter aga i skolan. I Moçambique är det tillåtet att aga barn både hemma i familjen och i skolan. Hur är det i din skola och i ditt land? Vågar du påpeka för lära­ re, föräldrar, politiker och andra vuxna att aga är en kränkning av barnets rät­ tigheter? Berätta om vad du och dina skolkamrater kan råka ut för. Dela med dig av dina erfarenheter av och tankar om aga till myrights@worldschildrens­ prize.org eller via www. worldschildrensprize.org.

elever, och att de ses imorgon igen. Hon går in och byter om till sin skoluniform. Efter lunchen är Emelda nämligen inte längre lärare, utan elev. Hon älskar att gå i skolan och på senare tid har det varit ännu roligare än vanligt. De har förberett sig för Global Vote genom att läsa mycket i tidningen Globen. - Jag kände direkt att berättelserna i Globen egentligen handlar om oss här i Moçambique! Berättelser om fattiga barn som är hungriga, blir utnyttjade, förlorar sina föräldrar i aids, och som därför hamnar på gatan och tvingas arbeta, kunde lika


Emelda Zamambo, 12

gärna vara härifrån. Förut kände jag inom mig att allt det där är orättvist och fel. Nu när jag har läst Globen vet jag att det dessutom kränker våra rättigheter. Emelda var en av de elever som engagerade sig allra mest i Globen och förberedelserna inför Global Vote på skolan. – Det hände mycket inom mig när vi arbetade med det här. Jag fick så många tankar och känslor att jag till och med fick svårt att sova. Global Vote-president

Ett par kvällar innan Global Vote låg Emelda och läste i Globen om gatubarns rättig-

heter. Hon kände att skolan verkligen borde göra något för alla barn som inte har en chans att få en utbildning. Nästa morgon skyndade hon sig till skolan tidigare än vanligt för att prata med rektorn om sina idéer. – Jag förklarade att jag hade läst i Globen att alla barn, även gatubarnen, har rätt att få gå i skolan. Jag föreslog att vi som hade det lite bättre kanske skulle kunna bidra med lite pengar så att barn som lever på gatan skulle kunna köpa skoluniform och äta lunch här. Så att dom skulle kunna äta sig mätta och lära sig saker i lugn och ro.

– När pappa och mamma dött fick jag hos mormor och min morbror en familj som älskar mig, säger Emelda.

Rektorn tog Emelda på allvar och lyssnade noga på hennes tankar. Hon kunde inte lova något på en gång när det gällde gatubarnen, men hon ville ändå ge Emelda ett viktigt uppdrag. – Rektorn sa att hon såg att jag brann för barnets rättigheter och att hon var otroligt glad för det. Hon undrade därför om jag kunde tänka mig att bli Global Votepresident och ansvara för hela omröstningen på vår skola. Först blev jag jättenervös, men sen mest glad. Eftersom jag tycker berättelserna i Globen är så viktiga fick jag modet att till och med hålla

Emelda hjälper mormor med disken.

ett litet välkomsttal, trots att vi var över 300 elever som hade samlats på skolan den här högtidliga dagen! Kandidater inspirerar

Och de som har inspirerat Emelda att vara modig när det gäller barnets rättigheter är kandidaterna till World’s Children’s Prize. – Jag vill bli läkare, och precis som kandidaterna vill jag bli en person som vågar utsätta mig själv för fara i kampen för barn som har det svårt. Men det är fortfarande ett tag kvar tills Emelda kan börja plugga till läkare, och det finns åtminstone tolv personer som är glada för det. Hennes elever. Imorgon bitti klockan halv nio kommer de att vänta på att Emeldas morgonskola ska dra igång. Precis som vanligt. 

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

lärare … och i sina favoritkläder!

Emelda som ... elev …

ÄLSKAR: Att vara tillsammans med andra och hjälpa andra. HATAR: Bråk, våld och att se fattiga barn som lever på gatan. BÄSTA SOM HÄNT: Att ha en familj som älskar mig. VÄRSTA SOM HÄNT: När jag förlorade både mamma och pappa. VILL BLI: Läkare och hjälpa andra. DRÖM: Att alla barn ska vara lyckliga.

37


Dela med sig – Jag har flera skolkompisar som är föräldralösa och som har svårt att klara sig. Som är fattiga och hungriga. Det är orättvist och det gör mig arg och led­ sen. Ibland tar jag mina lunchpengar och köper en läsk, juice, chips eller bröd till någon som behöver det bättre än jag. Jag har fått chansen till ett bra liv och jag skulle vilja bli en röst för dom som inte har fått den möjligheten och som saknar kraften att själva kräva sina rättig­heter. Hade det varit omvänt skulle jag önskat att någon kämpat för mig! säger Emelda.

Valbåset

Pojkarna lägger sista handen vid stolen som förvandlats till valbås.

Bra Global Vote-flyt

– Det är här alla kommer köa när dom ska lägga sina röstsedlar i valurnorna längst fram. Och det är vår uppgift att förklara och hjälpa alla så att allt flyter på bra, säger Emelda när hon visar runt de andra valfunktionärerna Global Vote-området på Unidade 19-skolan i Maputo.

38


Vill bli som de nominerade! ”Jag tycker det är jätteviktigt att vi i Moçambique är med och arbetar med World’s Children’s Prize. Då får vi en chans att lära oss om våra rättigheter och om hur vi egentligen borde bli behandlade. När vi vet det har vi lättare att skydda oss mot orättvisor, och det är något vi verkligen behöver kunna. Här är många barn så fattiga att dom måste arbeta istället för att gå i skolan. Många av barnen är ensamma eftersom deras föräldrar har dött i aids eller av fattig­ dom. Själv förlorade jag både mamma och pappa i aids när jag var fem år. Men jag har ändå haft tur. Jag bor hos foster­ föräldrar som älskar mig och behandlar mig precis som sina andra barn. Jag får gå i skolan, har mat att äta och är äls­

kad. Många barn har inte alls samma tur som jag. Dom hamnar på gatan där ing­ en bryr sig om dom. Det gör ont i mig när jag ser det där. Jag tycker att reger­ ingen och alla andra vuxna har ett ansvar att ta hand om dom här barnen. Att se till så att dom får utbildning, klä­ der, ett hem, sjukvård och kärlek. Det är ju alla barns rättighet! När jag läser i Globen om dom nominerade som käm­ par för att alla barn ska ha det bra, blir jag otroligt glad. Jag känner att jag ock­ så vill bli sån. När jag blir vuxen tänker jag kämpa för barn som har det svårt.” Crescência Eulalia Macave, 15 år, Unidade 19-skolan, Maputo

Bläckbägare av kokosnöt stoppar valfusk – Idag var min uppgift att se till så att ingen röstade mer än en gång. Alla som röstat kom till mig efteråt och doppade sitt finger i bläck. Ingen med bläck på fingret kunde rösta en gång till. Det är viktigt att det inte blir något fusk när det handlar om något så viktigt som barnets rättigheter! säger Crescência. Bläckbägaren är tillverkad av två kokosnötshalvor och en pinne.

Sista kollen

Det är svårt att välja, men nu är det hög tid att bestämma vilken kandidat man ska rösta på.

Valurnan

Emelda kontrollerar att valurnan är som den ska innan hon bär den till sin plats.

Global Vote i Maputo

39


Yúmina gjorde Global Vote vacker

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

”Inför Global Vote gjorde jag och mina kompisar en matta som föreställer Moçambiques flagga. Vi tillverkade flaggan genom att knyta tygremsor på ett speciellt sätt. Vi lär oss i syslöjden hur man gör. Vi använder gamla slitna kläder och tyger och gör nya fina saker. Flaggan gjorde vi för att göra det vack­ ert och högtidligt på Global Vote. Jag älskar Moçambique, och vår flagga är väldigt vacker tycker jag. Fina färger och fin design. Även vårt land är vack­ ert, men barn har tyvärr många pro­ blem här. Det finns många övergivna barn som tvingas leva på gatan till exempel. Dom har inga föräldrar och inget hem. Gatubarnen saknar allt. Genom att läsa Globen och vara med i Global Vote lär vi oss att även barnen på gatan har rätt till ett bra liv. Vi lär oss också att hjälpa varandra, att ta hand om varandra. Jag tycker alla som kan ska hjälpa den som behöver. Det är roligt att väva och jag skulle vilja bli konstnär när jag blir vuxen. Fast jag älskar att spela basket också. Jag skulle absolut kunna tänka mig att bli basketproffs, och drömmer om att spela minst lika bra som Michael Jordan!” Yúmina Rui Balate, 12 år, Unidade 19-skolan, Maputo

40

Alla väntar på sin tur i valkön.

Náids trädkompisar på

E

n gång i veckan planterar alla barn ett litet träd här i skolan. Då har jag oftast med mig olika sorters frön hemi­ från som jag planterar. Och varje rast brukar jag vattna växterna här i skolans trädgård. Det blir en gång på morgonen, en på lunchen och så en gång på efter­ middagen innan jag går hem. Jag älskar att arbeta med växter och är nog den som är mest i skolans trädgård. Jag ser träden och växterna som våra vänner eftersom dom faktiskt ger oss syre. Jag tycker nästan det är lika roligt att vara med mina trädkompisar som med mina andra kompisar och spela fotboll och så! Idag när det är Global Vote har vi dekorerat vägen fram till valurnorna med små citronträd från skolans trädgård. Eftersom det är en fest för barnets rät­ tigheter måste det vara vackert! Men det är också bra att ha mycket träd runt omkring sig när man ska rösta, så att man får mycket syre och kan fatta rätt beslut vid valurnan! När jag blir stor vill jag bli diplomat och bo i Frankrikes huvudstad Paris. Diplomat är ett viktigt yrke eftersom man arbetar för fred.” Náid Fi-Yen Bangal Nequice, 11 år, Unidade 19-skolan, Maputo


Föräldralösa bästisar röstar – Celina är min bästa kompis och jag älskar henne. Hon har också förlorat sina föräldrar, så vi förstår varandra helt och hållet, säger Alice Zacarias, 13 år. Idag har både Alice och Celina röstat för barnets rättigheter i Global Vote på Unidade 19-skolan i Maputo. Emelda, till vänster, och hennes kompisar har hand om valurnorna.

Global Vote

J

ag röstade för att barn ska ha det bra. Dom vi röstade på kämpar för barn på olika sätt, och det kändes jättebra att få hjälpa till. Även här i Moçambique är det massor av barn som har det svårt och behöver hjälp. Många är föräldralösa som jag. Min mamma dog redan när jag var två år och pappa dog förra året. Nu bor jag med mormor. Jag älskar henne, men vi har svårt att klara oss. Ofta saknas pengar till skoluniform och vi har inte tillräckligt med mat. Jag saknar mamma och pappa hela tiden. Det är väldigt jobbigt, säger Alice. Hon känner sig ofta ledsen och annorlunda. Men som tur är har hon Celina. – Är vi ledsna så tröstar vi varandra. Och så skrattar vi ihop! säger Alice. Celina Langa, 11 år sitter bredvid och håller med. – Jag litar fullständigt på

Alice och jag kan berätta allt för henne. Jag förlorade både mamma och pappa när jag var ett år. Nu bor jag hos farmor och vi har det svårt eftersom hon är gammal och fattig. Jag känner mig ofta ledsen och orolig när jag är här i skolan, men igår var det lite annorlunda. Då hjälpte jag till att göra våra vackra valurnor inför Global Vote. Jag kände mig som alla andra, som om mitt liv var normalt och bra. I framtiden hoppas jag att livet faktiskt blir så. Då skulle jag vilja bli lärare! säger Celina. – Min dröm är att få jobba på flygplatsen i Maputo. Jag drömmer också om att få se andra länder och träffa nya människor. Tänk att få komma till Brasilien! Jag tror att det är jättefint där, säger Alice och lägger armen om Celina.

Citronträdsplantorna har satts ut vid pinnarna som markerar vägen för valkön.

Ett barn – ett träd! Sedan 2006 är alla statliga skolor i Moçambique med i projektet ”Ett barn – Ett träd”, för att stoppa avskogning, erosion och ökenspridning i landet. Men också för att befolkningen ska ha nyttig mat att äta, och för att göra Moçambique vackrare. I Náids skolträdgård driver de upp apelsin-, citron-, papaya-, avokado och mangoträd samt sockerrör. Oftast säljer de plantorna och pengarna går till skolverksamheten.

Alice Zacarias och Celina Langa gjorde valurnor till Global Vote.

41


TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

På väg till Global Vote.

Röstningskön till valbåsen av stolar är lång.

Barnets rättigheter kränks – Innan jag läste Globen visste jag inte att det är en kränkning av ett barns rättigheter att inte bli registrerad när det föds. Det händer hela tiden här. Och det är allvarligt, för är du inte registrerad och har ett namn, är det svårt att både få gå i skolan och att få sjukvård. Jag vet att Moçambique har skrivit under Barnkonventionen, så nu måste vi lösa det här, eftersom det bryter mot barnets rättigheter! säger Cecilia.

42

Vi försvarar barnets rätti

Alla barn borde va Solen skiner och havet glittrar när barnen från Catembeskolan i Moçambique har sin Global Vote nere på stranden. De som redan har röstat leker ”tafatt”, sparkar boll eller slänger sig i Indiska Oceanen. Idag är det barnens egen dag och Cecilia Carlos Magaia, 13 år är lycklig: ”Vilken fantastisk dag! I Moçambique är det inte alls alltid så att vuxna lyssnar på

barn. Men idag är det annorlunda. Genom att rösta är vi med och påverkar riktigt vik-


Global Vote på Ladislaus strand Ladislau, 15 år, står på stranden i Catembe och tittar ut över havet. Igår röstade han i Global Vote och firade barnets rättigheter tillsammans med sina kompisar här på stranden. Men idag är det en helt vanlig dag. Då är stranden och havet hans arbetsplats. Ladislau Militon Nhca är fiskare. –

gheter

ra med! tiga saker. Och genom att rösta försvarar jag även barnets rättigheter! Därför borde alla barn, inte bara i Moçambique, utan i hela världen rösta! Innan vi röstade läste vi noga i tidningen Globen både i skolan och hemma. Globen handlar om våra rättigheter

J

ag är tvungen att fiska för att kunna gå i skolan. Jag har inga föräldrar utan bor hos min farfar. Vi skulle aldrig ha råd med skolan annars, säger Ladislau. Laidslaus föräldrar bodde i Sydafrika när de väntade honom eftersom hans mamma var därifrån.

och om vilka problem som barn har i världen. Innan jag läste tidningen trodde jag bara att det var vi barn i Afrika som har det svårt. Nu vet jag att det är så överallt och det gör mig väldigt ledsen. Jag känner att jag vill göra något åt det här. Min dröm är att bygga ett stort hus där jag kan ge barn som förlorat sina föräldrar ett nytt kärleksfullt hem, mat, kläder och en chans att få gå i skolan. Det var när jag läste om kandidaterna i Globen som jag

När Ladislau föddes var de överlyckliga, men de hann inte leva ihop som en familj, eftersom Ladislaus pappa dog i en bilolycka på väg till BB. – Mamma var väldigt fattig och förstod att hon inte skulle klara av att ta hand om mig alldeles ensam, så hon ville

Dags för röstning i Catembe­ skolans Global Vote på stranden.

kände att jag också vill göra något bra för andra. Kandi­ daterna kämpar för alla barns rätt att bli älskade och om­händertagna, och det är det viktigaste arbetet i hela världen! För om man inte tar hand om barnen, vilka ska då ta

lämna bort mig till ett barnhem. Men min farfar gick inte med på det utan hämtade hem mig till Moçambique. Det här hände för länge sen, men Ladislau blir fortfarande deppig när han tänker på det. – Jag saknar mina föräldrar, samtidigt som jag är väldigt tacksam mot min farfar. Nu vill jag hjälpa honom, eftersom han hjälpte mig då och fortfarande tar hand om mig. Det är därför jag fiskar. Först skola

Ladislau vaknar klockan fem varje morgon för att gå till skolan. Han tvättar sig, men äter oftast ingen frukost, för det finns inget att äta. Sedan

hand om världen i framtiden? Innan jag hade läst Globen var R&B-stjärnan Nicki Minaj från USA min idol. Hennes musik är grym och jag älskar fortfarande att lyssna på henne. Men nu är World’s Children’s Prizekandidaterna definitivt mina största idoler. Dom är mina hjältar!” Cecilia Carlos Magaia, 13 år, Catembeskolan

43


Tungt arbete

– Jag hjälper fiskarna att rensa näten och bära upp fångsten till stranden. På helgerna och skolloven fiskar jag hela dagarna på farfars båt. Vi åker ut på havet redan klockan fyra på morgonen och kommer tillbaks till stranden vid tolv mitt på dagen. Men jag får aldrig lönen själv. Den får farfar. Pengarna går till mina skolavgifter, men vi har ändå inte råd att betala böcker eller miniräknare. Jag blir tvungen att låna av kompisar i skolan, och jag hatar det.

Betalar skolavgifter

Värdefull fångst

Fisket har stor betydelse för Moçambique och räkor har blivit en av landets absolut viktigaste exportprodukter.

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

– Jag hade inte kunnat gå i skolan om jag inte jobbade med fiske. Vi hade aldrig haft råd, säger Ladislau.

går han i skolan fram till klockan tolv. – När jag kommer hem dricker jag en kopp te och tar en bit bröd innan jag går ner till stranden. Där spelar jag ofta fotboll med mina kompisar innan fiskarna kommer tillbaka med dagens fångst. Min pappa var en jätteduktig fotbollsspelare och jag älskar också att spela fotboll. När jag spelar känner jag mig helt fri. Jag spelar faktiskt i tre olika lag och har varit med och tagit hem vinster och troféer för alla mina lag. Senast gjorde jag fyra av målen som gjorde att vi vann. Men när fiskebåtarna är inne vid stranden finns det ingen tid för fotboll och lek längre. Då är det tungt arbete som gäller.

Barnarbete vanligt

Minst 2 av 10 barn i Moçambique måste arbeta, precis som Ladislau.

Det känns pinsamt. Ingen retar mig direkt, men det känns ändå jobbigt att inte klara sig själv. I framtiden skulle Ladislau allra helst vilja bli fotbollsproffs och få ett bra och enklare liv. Så mellan skola och arbete kommer han att fortsätta att spela fotboll nere på stranden med sina kompisar för att nå sitt mål. Och Ladislau älskar att vara på sin strand. Även om det är en

Älskar fotboll

plats där han också måste arbeta väldigt hårt. Och igår var stranden något mer än vanligt. – Igår röstade vi i Global Vote här på stranden. Jag ville väldigt gärna rösta. Det kändes viktigt att vara med och rösta på människor som hjälper barn, för det kändes som om jag också var med och hjälpte till lite då. Som om jag stöttade andra barn i världen som har det svårt. 

Ladislau älskar fotboll och hans idol heter Elias ”Dominguez” Pelembe. ”Dominguez” är en av de största moçambikanska fotbollsstjärnorna. Han spelar i Moçambiques landslag ”Mambas”, och i den sydafrikanska storklubben Mamelodi Sundowns.

44


Skyldighet för alla vuxna ”Barnens rättigheter är det viktigaste som finns för alla jordens barn, men de är också en skyldighet för jordens alla vuxna. Ingen rättighet fungerar fullt ut om inte de vuxna tar sin del av ansvaret. Det är också vår egen skyldighet att påminna oss om våra rättigheter och att stå upp för oss själva och andra. Min åsikt är att vi alla tillhör samma folk. Om man verkligen tänker efter så är det ju bara var på jorden man föddes eller vilka ens föräldrar är som skiljer oss åt. Och det är jag beredd att stå upp för till varje pris. För mig är Worlds Childrens Prize en symbol för alla de modiga människor som kämpar för barns rättigheter varje dag och aldrig ger upp. WCP hjälper till att uppmärksamma våra rättigheter. För barn som inte tidigare känt till sina rättigheter gör WCP att de kan säga ifrån om de blir illa behandlade av en vuxen. De får även möjligheten att själva vara med och kämpa för sina egna och andra barns rättigheter. Här i Sverige så gör Globen och WCP att man blir mer motiverad att själv göra någonting för att vara med och påverka.” María Einarsdóttir, 11, Vänge skola, Uppsala

Världens största skola röstar i Indien Det går över 30 000 elever i världens största skola, City Montessori School i Lucknow i Indien. De elever som är över 10 år är varje år med i World’s Children’s Prize. Här röstar några av dem i Global Vote.

G LO

TE I B B A L VO

R ASILI

EN

Vi visar dem uppskattning ”Det är mycket viktigt att vara med i Global Vote, så att vi kan visa uppskattning av dem som gör gott för kommande generationer i världen. Även om många tror att världens framtid redan är på väg att gå förlorad, måste vi ha hoppet kvar. Bara då kan vi lyckas rädda planeten. Gör vad du kan så blir du belönad.” Pedro Henrique Gibim Fracaro, Colégio Notre Dame de Campinas, Brasilien

Början till ett bättre land ”Det är ett mycket viktigt projekt. Det är början till ett bättre land. Alla regeringar borde ansluta sig till World’s Children’s Prize och hjälpa barnen. Först då får vi en anständig värld med kärlek och respekt för andra.” Nikolas Gules Batista, Colégio Positivo Ângelo Sampaio, Curitiba, Brasilien

45 45


TE X T & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

Shankolla är valförättare, men får givetvis rösta själv också.

Global vote i ökenskolan som Det är i slutet av mars 2011. I veckor har eleverna i Ragho Mengwarskolan i Tharöknen i Pakistan sett fram emot sin Global Vote Day. Dagen firas med en fest där alla bjuds på ris innan dansen och lekarna. Innan de går hem får alla barn te och kex. I september öser regnet ner i öknen. Många barn blir hemlösa när familjens lerhus faller samman. Regnet fortsätter och öknen översvämmas. När skolan rasar samman sörjer barnen. Deras familjer måste nu låna pengar för att klara sig och barnen riskerar att bli skuldslavar.

S

tämningen är förvän­ tansfull. Några flickor drar de sista pensel­ dragen på valurnan, som är tillverkad av en tomburk. Eleverna bläddrar i Globentidningen och diskuterar i smågrupper. Alla är nykam­ made och har fina kläder. Några gamla elever som slu­ tat kommer och hälsar på. De har följt information och samtal under de senaste två veckorna och vet att de får vara med och rösta om de skaffar sig kunskap om kan­ didaterna. Samlingen inleds med att eleverna gemensamt berättar om årets kandidater och var­

Valkö

46

för de blivit utsedda. Priskandidaterna är hjältar och barnen har diskuterat deras insatser de senaste veckorna. Vill bli hjälte

– Jag drömmer också om att bli hjälte säger Anil. Jag vill kämpa så att alla i vårt om-­ råde ska få gå i skolan. Om deras föräldrar inte tillåter det ska vi åtminstone försöka lära dem läsa, skriva och räk­ na. Jag känner mig så ledsen när jag tänker på barn som inte går i skolan. Vi har ju barn som arbetar med mattor i vår by och i grannbyn också. Det är så fel.

– Globen är så spännande. Den lär oss om barn med stora problem, men också att det finns så många som käm­ par för barns rättigheter. Vi lär så mycket från Globen. Vi vet nu hur de möter pro­ blem i Bangladesh. Vi har hört att det finns samma pro­ blem i Pakistan och händer det här får vi också kämpa. Vi kan rösta efter våra egna tankar, det är vår rätt, säger Anita i klass 7. – Det är en särskild dag när vi får rösta. Vi lär oss om hjältar som arbetar för andra. Det ska vi också göra. Jag gil­ lar allt i Globen. Jag dröm­ mer om att vi ska få el till vår

Anita


Sista förberedelserna inför Global Vote. Urmula och Anil läser Globen. Eleverna framför Ragho Mengwarskolan i Tharöknen, som försvann.

försvann i regnet by så vi kan läsa den på kväl­ larna. Vår lärare Hernath är en hjälte i vår by. Han lär oss så bra och hjälper oss när vi har problem. Alla får komma till skolan, berättar Kevil i klass 7. Riskerar bli slav

De stora översvämningarna i Sindh, där Tharöknen ligger, tvingade 5 miljoner männi­ skor att lämna sina hem. Nära en miljon hus skadades eller förstördes, 17 000 byar

Kevil

drabbades och två miljoner hektar mark lades under vat­ ten. Åkrar och vägar förstör­ des och många familjers get­ ter, kor och kameler dog. Barnen i Ragho Mengwarskolan tillhör fattiga familjer. När det inte regnar tvingas familjerna ofta ta jobb som lantarbetare eller på tegel­ bruk. Många tar lån hos ägar­ na eller har skulder hos hand­ laren i byn och hela familjen blir skuldslavar. Barn i skolan och i grannbyarna arbetar

Alima på väg ut från valbåset.

Alla bjuds på fest med ris.

också med att knyta mattor. Nu när översvämningen för­ stört allt måste många famil­ jer ta nya lån och fler barn riskerar att tvingas arbeta som skuldslavar. 

…och avslutas med te och kex.

Global Vote firas med lek och dans…

47


E PRIZ LD’S WOR D RE N ’S CHIL ERIA I NIG

Grät när jag lämnade World’s Children’s Prize-klubben ”När jag gick ut högstadiet i Magongo-skolan grät jag för att jag måste skiljas från skolans World’s Children’s Prize-klubb. Det är en klubb jag troget varit med i och tyckt om som om den vore mina egna föräldrar. Det är den snabbast växande klubben bland alla de klubbar som funnits sedan länge i skolan. Grundaren av vår WCP-klubb, Nasiru Suleiman, är nu talman i Barnparlamentet i delstaten Kogi. Han vann valet med sin merit från World’s Children’s Prize-klubben. Om du säger idag att du är medlem i en World’s Children’s Prizeklubb ses det som en klubb som är lika uppskattad som vatten. En av de bra saker som Globen gjort för vårt samhälle är att öka läsandet bland elever. När de börjar

Mamma och pappa älskar Globen

läsa Globen vill de inte lämna tidningen ifrån sig förrän de läst allt.” Deborah Oluwabusola Taiwo,17, Magongo, Nigeria

Kallas för Miss World’s Children’s Prize

Handlar om att tjäna mänskligheten

”Hemma kallar mina föräldrar mig Miss World’s Children’s Prize. I skolan kallar mina vänner mig för Miss Globen eftersom jag alltid har med mig Globen-tidningen vart än jag går, som till skolan, hem till vänner, till marknaden med mamma och min syster, till lekplatsen, till frisörssalongen, på restaurangen. Utom när jag är i kyrkan har jag alltid tidningen med mig. Vi startade vår World’s Children’s Prize-klubb i skolan för tre år sedan.” Ruth Sanni, 10, GRAMP School, Nigeria

”Vi behöver lära ut World’s Children’s Prize-programmet även i Nigerias kyrkor, till barnen i söndagsskolan, eftersom allt handlar om rättigheter och rättvisa. Globen handlar helt om att tjäna mänskligheten. Den lär dig att älska dina bröder och systrar. Den påverkar också enskilda liv på ett bra sätt. Min kyrka har arbetat aktivt med World’s Children’s Prize-programmet sedan 2007.” Joy Akapta, 14, President WCP-klubben, Community Comprehensive High School, Ogori, Nigeria

”Jag älskar att läsa Globentidningen. Som president för World’s Children’s Prizeklubben i min skola arbetar jag tillsammans med elever och lärare, med Globen som vårt verktyg, för att öka respekten för barnets rättig­ heter. Vår rektors stöd för programmet är så stort att vid varje morgonsamling måste en elev berätta för alla oss andra om vad han läst i Globen. Både min mamma och pappa tycker mycket om Globen. Vi studerar tidningen tillsammans varje kväll innan vi går och lägger oss. Min mamma har sagt att om någon vill låna Globen måste den komma hem till oss och läsa tidningen. För den lär ut så mycket och berör en så mycket att vi inte vill riskera att den kommer bort och vi måste klara oss utan den. Om jag vore president i Nigeria skulle jag respektera varje barns rättigheter. Jag skulle avskaffa skolavgifter, så att alla fattiga barn kan gå i skolan, och säga till alla sjukhus att vårda barnen utan att ta betalt.” Adeola Deborah Nathaniel, 13, Universal Basic Education-JSS RCM Compound, Magongo, Nigeria

Min vän Globen tröstar mig ”Jag var ordförande i World’s Children’s Prize-klubben i min skola. Jag föddes inte döv, men fick feber när jag var tio, och mina båda trumhinnor skadades. Sen dess kan jag inte höra. Jag blev tvungen att sluta skolan. De sa att de inte hade några lärare för döva och gav mina föräldrar rådet att inte satsa mer på min utbildning. 48 48

Jag skrek att det skulle döda min dröm om att bli läkare. Globen-tidningen är min tröst och min bästa vän för tillfället. Alla mina kompisar har lämnat mig eftersom jag inte hör när de säger något och för att jag blir arg på dem när jag inte hör. Globen ger mig mod och hopp, när jag läser berättelserna om andra barn, som

har större problem än jag. Om jag skulle bli Nigerias president nu när jag är tolv år så skulle alla barn få fri hälsovård. Jag skulle förbjuda diskriminering av de som har funktionsnedsättning, ge dem speciell vård om de behöver det, och göra dem glada och visa att de tillhör samhället.”

John Oboromeni Olayere, 12, Akpafa Nursery and Primary School, Ogori, Nigeria.


VILKA ÄR KANDIDATERNA? World’s Children’s Prizes barnjury väljer varje år ut de tre slutkandidaterna till att få World’s Children’s Prize for the Rights of the Child bland årets nomineringar. För att kunna göra ett rättvist val i Global Vote är det viktigt att du vet lika mycket om alla tre kandidater och det gör du om du läser om dem på de kommande sidorna. De två kandidater som inte får de röstande barnens pris får hederspriset World’s Children’s Honorary Award. Alla tre kandidater erhåller prispengar till sin verksamhet för barnen.

Afghanistan

Tanzania Sydafrika

Kandidat 1 ANNA MOLLEL Tanzania Sidorna 50–69

Kandidat 2 SAKEENA YACOOBI Afghanistan Sidorna 70–89

Kandidat 3 ANN SKELTON Sydafrika Sidorna 90–109

49


Anna Mollel

VARFÖR NOMINERAS ANNA?

NO M IN E R A D • Sidorna 50–69

Anna Mollel nomineras till World’s Children’s Prize 2012 för sin över 20 år långa kamp för barn med funktionsnedsätt­ ning på den fattiga lands­ bygden i norra Tanzania. Tack vare Anna och hennes organisation Huduma ya Walemavu får tusentals barn med funktionsnedsättning en chans att leva ett värdigt liv. De får sjukvård, operationer, sjukgymnastik, terapi, rullstolar och andra hjälpmedel, möjlighet att gå i skolan, trygghet och kärlek. Anna för ständigt de funktionsnedsatta barnens talan genom att berätta om deras rättigheter för politiker och organisationer, men framförallt för människor i byar långt ute på landsbygden. Sedan 1990 har 12 500 barn, framförallt massajer, fått ett bättre liv tack vare Anna och Huduma ya Walemavu. Barn som skulle ha blivit försummade, övergivna och och kanske skulle ha dött om det inte vore för Annas kamp för deras rättigheter.

När hon var sex år upplevde Anna Mollel för första gången hur svårt barn med funktions­ nedsättning hade det i massajbyarna i norra Tanzania. Den värsta upplevelsen kom många år senare, när hon redan sedan länge inlett sin kamp för de funktionsnedsatta barnens rättigheter. Anna kom till vad hon trodde var en helt tom by. Men på golvet i ett hus fann hon en ensam och övergiven åttaårig flicka, som inte kunde röra sig och som skulle ha dött om Anna inte kommit dit. På sidan 55 kan du läsa hur det gick för flickan Naimyakwa.

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: TOR A MÅRTENS

A

nna, som tillhör folkgruppen massajer, var sex år och hade kommit hem från skolan. Hon hjälpte sin mamma att hämta ved och vatten och sprang sedan hem till kompisarna i grannbyn. De lekte ute på gården när Anna hörde ett ljud inifrån ett av husen. – När jag frågade min

50

kompis vad det var, tittade hon ner i marken innan hon svarade att det var hennes syster. Annas kompis berättade att systern inte fick gå ut, eftersom deras mamma inte ville visa att hon hade en dotter som inte var ”riktigt som hon skulle”. – Jag gick in i huset för att

kolla. Och det fanns faktiskt en liten flicka där inne. Hon låg på golvet alldeles ensam och log när hon såg mig, minns Anna. Anna möter Nauri

Anna hjälpte flickan att sätta sig upp och de började leka. Flickan, som hette Nauri, var i samma ålder som Anna. Hon var lycklig över att äntligen få sällskap. Nästa dag kom Anna tillbaka när Nauris mamma var och hämtade vatten, så att hon inte skulle märka något. – Men vi hade så roligt att vi helt glömde bort tiden. Plötsligt rusade Nauris mamma in och slog mig hårt med en käpp. Hon skrek att jag aldrig mer fick sätta min fot i deras hus. Anna måste fly, men hon var fast besluten om att komma tillbaka nästa dag. – Dom andra barnen var


rädda. Både för att få stryk, och för att leka med Nauri, som dom tyckte var konstig. Men jag sa att alla behöver kompisar. Och eftersom Nauri var en av oss så tyckte jag att det var självklart att vi skulle gå dit och vara med henne också. Anna lyckades övertala de andra. De turades om att hålla vakt medan de andra lekte, och när vakten ropade att mamman var på väg, rusade alla därifrån så fort de kunde. Efter ett par dagar hjälpte Anna Nauri att ställa sig upp, och så tränade de på att gå. Så småningom kunde Nauri vara med ute på gården och leka. Orättvist

Efter ett par veckor kom Nauris mamma hem till Anna. – Jag trodde hon skulle skälla ut mig, men istället sa hon att hon visste vad jag höll på med, och att hon ville att jag skulle fortsätta med det!

Hon sa att Nauri aldrig hade mått så bra och att det var ett mirakel att hon både kunde gå och springa. Eftersom Nauris mamma var så glad, passade Anna på att fråga om inte Nauri kunde få börja i skolan, men det gick hon inte med på. – Då gick jag hem till Nauri varje dag efter skolan och lärde henne det jag lärt mig under dagen. Trots att jag själv var liten blev jag hennes lärare, den enda lärare hon någonsin fick. Orättvisan satt kvar i mig. Jag fick gå i skolan, men inte hon, bara för att hon hade funktionsnedsättningar. Hon hade samma rätt som jag, men jag klarade inte att hjälpa henne mer än vad jag gjorde. Jag bar alltid på en känsla av att jag borde ha gjort mer. Blev sjuksköterska

Anna utbildade sig till sjuksköterska och började arbeta. En dag kom en tysk

Sårbara massajer

kvinna från katolska kyrkan i Arusha till sjukhuset. Hon hette Elifrieda och ville prata med Anna. – Hon visste att jag var massaj, och ville att jag skulle berätta hur barn med funktionsnedsättning hade det i våra byar. Jag förklarade att det förr i tiden var vanligt att barnen dödades eller övergavs direkt efter födseln. Man trodde att barn med funktionsnedsättning var ett straff från Gud för något som man gjort. Men jag berättade att den största anledningen var att vi massajer är boskapsskötare, som för att överleva vandrar långa sträckor till fots över savannen, i sökandet efter friskt bete till djuren. Ett barn med funktionsned-

sättning som inte klarade att förflytta sig, ansågs som ett stort hinder för hela gruppen. – Jag förklarade att barn med funktionsnedsättning fortfarande fick sina rättigheter kränkta. Att dom gömdes undan, inte fick den sjukvård dom behövde, inte fick gå i skolan eller leka. Huduma ya Walemavu

Elifrieda frågade om Anna ville vara med och dra igång ett projekt för barn med funk­ tionsnedsättning ute i massaj­ byarna, som hette Huduma ya Walemavu (Omsorg om barn med funktionsnedsättning). – Jag sa ja direkt. Det var ju det här jag hade väntat på! Nu kunde jag förhoppningsvis göra mer för barn med funk-

Stolt massaj

– Jag är massaj och stolt över det. Jag vill att mitt folk ska leva ett bra liv. Det är därför jag kämpar för våra funktions­ nedsatta barns rättig­heter, säger Anna.

Folkgruppen massajer är boskapsskötare. Det finns ungefär 1 miljon massajer, hälften i Tanzania och hälften i Kenya. Sedan början av 1900-talet har de landområden som massajerna använt som betesmark för sin boskap krympt. Myndigheterna har upplåtit stora delar av massajernas land till privatpersoner och företag för odling, privata jaktmarker och nationalparker för vilda djur. Massajerna har fördrivits till de minst bördiga områdena. 2009 brände beväpnad kravallpolis ner åtta massajbyar i norra Tanzania för att marken skulle användas av ett privat jaktbolag. Betalande turister skulle gå på storviltjakt där. Människor blev slagna och fördrevs från sina hem. Över 3000 män, kvinnor och barn blev hemlösa. De massajer som lät sin boskap fortsätta beta i det bördiga området, fängslades. – Massajerna är redan fattigast. Om inte boskapen har gräs att äta kommer den att dö. Och dom som drabbas hårdast är som alltid barnen, säger Anna.

51


Tillbaka till byn

– Vårt mål är alltid att barnen ska återvända till sin by, och leva det liv som resten av familjen gör. Att barnen ska få gå i skolan med dom andra barnen och vara en del av samhället, säger Anna, som här hälsar på i Lomniakis by.

tionsnedsättning än jag kunde göra för Nauri när jag var liten. 1990 började Anna köra runt bland byarna och berätta om funktionsnedsatta barns rättigheter. Samtidigt letade hon efter barn som behövde hjälp. Ett av de första barnen hon träffade var föräldralösa Paulina, 15 år, som var polioskadad och inte kunde gå. Hon fick kräla fram på marken för att förflytta sig. Anna trodde att det skulle bli lätt att övertyga byledarna om att Paulina skulle kunna få ett bra liv om hon bara fick rätt operation. Att de skulle 52

tycka det var bra. Men Anna hade fel. Gav inte upp

– Dom visste inte att barn med funktionsnedsättning kunde opereras och bli bättre, och trodde inte på mig. Eftersom dom bodde långt ifrån sjukhus, inte kunde läsa eller hade råd med radio, hade dom aldrig fått veta det. Och om det skulle vara sant så tyckte dom att det var bortkastade pengar. Dom här barnen skulle ändå aldrig kunna hjälpa till med boskapen eller kunna gå i skolan. Men mitt största problem var att jag var kvinna. I vårt samhälle har kvinnor helt enkelt ingen röst, så dom tog mig inte på allvar. Anna gav sig inte. Precis

Välkommen!

som hon hade utmanat Nauris mamma, utmanade hon nu byledarna för att hjälpa Paulina. Resan till byn tog fyra timmar, men under två veckor reste Anna dit fem gånger! Vid varje möte förklarade hon barnets rättigheter och att de lyckats ordna gratis operation åt Paulina. Och till sist lyckades hon övertyga männen. – Jag var så glad! Men problemen var inte över. Jag hade bokat ett rum åt Paulina på

ett enkelt hotell i stan, där hon skulle få bo innan och efter operationen. Men när jag bar in Paulina i receptionen stirrade personalen som om hon hade varit ett djur. Och dom vägrade ta emot henne. Annas hus

Anna var frånskild mamma till sex barn och bodde trångt i ett litet hus. Men hon tog med sig Paulina hem i alla fall. Det fanns ingen annan lösning.


Lek viktigt! – Mina barn fick dela sängar så att Paulina kunde få en egen. Barnen var lite missnöjda först, men dom förstod när jag hade förklarat. Jag badade Paulina och hon fick nya rena kläder. Eftersom hon inte kunde sitta vid bordet och äta, satte vi oss allihop på golvet och åt kvällsmat, så att Paulina inte skulle känna sig ensam. När operationen var över flyttade Paulina tillbaka hem till Anna. Sakta började hon

– När jag var liten fick jag all­ tid kärlek av mina föräldrar, och jag fick leka mycket med mina kompisar. För ett barn är det otroligt viktigt. Att vara ensam och utanför är det värsta ett barn kan uppleva. Därför är lek och närhet så viktigt för oss på centret, säger Anna.

träna att sitta och stå. Efter några veckor började hon gåträna med kryckor som Anna köpt. – Hon var överlycklig, och jag med! När Paulina åkte

150 miljoner barn med funktionsnedsättning Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter har barn med funktionsnedsättning samma rättigheter som alla andra barn. De har rätt till extra stöd och hjälp för att få ett bra liv. Trots det tillhör barn med funktionsnedsättning de mest utsatta barnen, inte bara bland massajer och i Tanzania, utan i hela världen. Det finns 150 miljoner barn med funktionsned­ sättning i världen, 2 miljoner av dem tros finnas i Tanzania.

53


Anna leker med barnen i sin egen skola i hembyn.

hem tre månader senare, och hon själv kunde gå in i byn, började folk gråta av glädje! Även om Anna var glad för att Paulina kunde gå, så visste hon att Paulina måste få en utbildning om hon skulle klara sig själv i framtiden. – Paulina ville bli sömmerska, så vi hjälpte henne att börja en sån utbildning. Hon var väldigt duktig! Centret i Monduli

Ryktet om Paulina spred sig i byarna. Folk började våga berätta om sina barn med funktionsnedsättning, och ville ha hjälp. Anna reste långa dagar för att nå barn i avlägsna byar som behövde hennes hjälp. För varje resa tog hon emot fler och fler barn. – Men hotellen fortsatte att vägra att ta emot barnen, så 54

dom fick bo hemma hos mig. Även om vi hade madrasser på golvet, och flera barn låg i samma säng blev det till slut ohållbart. Vi skrev till vänner och organisationer i Tanzania och Tyskland om att vi behövde pengar att bygga ett eget hus där vi kunde ta hand om barnen. Först fick de in pengar som gjorde det möjligt att hyra ett par rum med plats för tolv barn. Det räckte även till att anställa en sjuksköterska till, och för första gången kunde Anna få en liten lön. Tidigare hade hon och familjen levt på sin lilla grönsaksodling. – Det kom nya barn hela tiden och vi bad om mer pengar. Organisationen Caritas i Tyskland hjälpte oss, och 1998 stod vårt eget center i Monduli klart.

Sjukgymnaster och sjuksköterskor anställdes. Men även lärare, eftersom Anna visste att barnen de hjälpte nästan aldrig gick i skolan. Det fanns plats för trettio barn, men ibland bodde där 200 barn samtidigt. – Även om vi inte hade plats, tog vi emot alla barn. Familjerna var så fattiga att dom inte kunde betala för att

Inte bara massajer

– I början arbetade vi bara med massajbarn, men inte nu längre. Vi tar hand om alla barn som behöver vår hjälp, oavsett vilken folkgrupp eller religion man tillhör. Här finns både muslimer och kristna, även barn som flytt från krigen i våra grannländer. Kampen för barnets rättigheter har inga gränser! säger Anna.

barnen skulle vara hos oss, men vi skickade aldrig iväg någon. Nu har det gått över 20 år sedan Anna hjälpte Paulina,


– Jag kommer aldrig att glömma när jag hittade lilla Naimyakwa ensam i den övergivna byn. Hon var åtta år och låg på golvet i ett av husen. Hon andades knappt. Det luktade starkt av urin eftersom hon på grund av sin funktionsnedsättning inte kunde ta sig någon­ stans. Jag trodde inte att hon skulle överleva, säger Anna, som fortfarande får tårar i ögonen när hon tänker på händelsen för sju år sedan.

och sedan dess har 12 500 barn med funktionsnedsättning fått ett bättre liv tack vare Huduma ya Walemavu. Idag arbetar 30 personer i organisationen. Den nya skolan

– Jag ville vara säker på att arbetet för barnen fortsätter även efter mig. Därför lämnade jag över ansvaret till en fantastisk kvinna som heter Kapilima, och gick själv i pension 2007, berättar Anna. När Anna gick i pension fortsatte hon att kämpa för utsatta barn. Hon har byggt en skola i sin hemby för barn som annars aldrig fått gå i skolan. Du kan besöka Annas skola på sidan 68. 

V

i reste med vår mobila klinik till området där en liten föräldralös cp-skadad flicka bodde. Många barn med funktionsnedsättning besökte oss under dagen, men Naimyakwa dök inte upp tillsammans med sina vuxna syskon och deras familjer som hon brukade. När jag frågade om någon visste var

hennes by och titta. Bara för säkerhets skull. Vi parkerade jeepen under ett träd och gick den sista biten mot byn. Det var helt tyst. Vi såg inte en enda person. Byn var helt övergiven.

hon var, sa en kvinna att familjen hade gett sig av med boskapen för att för­ söka hitta friskt bete, eftersom det var torrtid. Jag fick en olustig känsla i magen. Jag visste hur svårt Naimyakwa hade att röra sig, så jag undrade hur dom hade burit sig åt för att få henne med sig. Jag kände att jag var tvungen att åka till 55

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: TOR A MÅRTENS

Naimyakwa

Anna räddade


Naimyakwas garderob – Jag älskar kläder! När jag blir stor vill jag bli sömmer­ ska och sy mina egna klän­ ningar. Jag har mina kläder i mitt skåp här i sovsalen.

– Det här är min fina kjol. Jag har fått den av prästen. – En tjej från Kanada som besökte oss gav mig den här fina klänningen …

Jag kände mig lugnare och tänkte att familjen på något sätt hade fått med sig Naimyakwa. Vi hade börjat gå tillbaka mot bilen när jag hörde ett märkligt, kvidande ljud.

… och dom här vackra silver­ skorna! Hon är verkligen min kompis!

Ett lejon? – Fleecetröjan …

… och träningsbyxorna har jag fått av Anna och Huduma ya Walemavu.

Först trodde jag att det var ett lejon. Jag och två arbetskompisar samlade mod och gick in i byn igen. När vi passerade ett av husen hördes det märkliga ljudet igen. Jag var rädd, men stack försiktigt in huvudet och frågade om det var någon där. Som svar kom det ett litet kvidande.

Först såg jag ingenting. Men sedan vande sig ögonen vid mörkret, och jag kommer aldrig glömma det jag såg. På jordgolvet låg Naimyakwa alldeles stilla och hon andades knappt. Det luktade avföring eftersom hon på grund av sin funktionsnedsättning var helt hjälplös. Bredvid henne låg en kalebass som det hade varit mjölk i. Den var tom men jag kunde känna lukten av gammal mjölk. Så fanns det en kalebass med lite, lite vatten kvar. Naimyakwa var mycket svag och märkte knappt att vi var där. Ingen kunde säga hur

Förlamning genom hjärnskada Cp-skadan, Cerebral pares, inträffar under graviditeten, i samband med förlossningen eller före det att barnet fyllt två år. Vanliga orsaker är syrebrist och blödningar i hjärnan. En del barn är bara lätt rörelsehindrade medan andra är förlamade. Många med cp har förutom rörelsehindret även andra funktionsnedsättningar som epilepsi,

56

talsvårigheter och synskador. Det går inte att bota någon med cp, men med hjälp av sjukgymnastik, arbetsterapi och träning kan man göra livet så bra som möjligt för den cpskadade. – Cp-skador är mycket vanliga här eftersom skadorna ofta uppkommer när det blir problem vid förlossningen. Många bor så långt

ifrån sjukhus och sjukstugor att dom varken hinner eller har råd att ta sig dit när det är dags att föda, säger Anna Mollel. Om ett barn föds med cp får föräldrar, grannar och byledare komma på en två veckors kurs på Huduma ya Walemavus center och lära sig hur man ska ta hand om barnet på bästa sätt. Man lär ut enkla övningar och

sjukgymnastik som är bra för barnets utveckling. Huduma ya Walemavu har de här kurserna för man vill att hela byn ska få bättre kunskap, och därmed enklare känna ett gemensamt ansvar för barnet.


länge hon hade legat där, men vi gissade minst en vecka eftersom hon redan hade blivit så uttorkad och tunn. Hade familjen verkligen lämnat henne där? Jag var van vid att familjer lämnade sina barn med funktionsnedsättning på centret, och att vi sen aldrig såg föräldrarna igen. Men att lämna sitt barn så här? Naimyakwa räddad

Jag satt på knä bredvid Naimyakwa, lutade mig nära hennes öra och frågade om hon var ensam. Hon nickade stilla. Sedan frågade jag om hon ville att jag skulle ta med henne till centret, så att vi kunde ta hand om henne. Hon nickade igen. Det ville hon. Jag grät. Alla mina medarbetare från Huduma ya Walemavu grät. Medan jag höll Naimyakwa i mina armar tänkte jag att även om andra inte har givit henne den kärlek hon behöver,

så ska jag göra det. Jag ska älska det här barnet. Senare begrep vi att Naimyakwa aldrig hade förstått att familjen hade givit sig av på en lång resa. Hon låg och väntade på att dom skulle komma tillbaka som vanligt. Dag efter dag. Natt efter natt. Men dom kom aldrig. Inte förrän två månader senare när regnen startade, kom dom tillbaka. Om vi inte hade kommit till byn, hade Naimyakwa dött av svält och uttorkning. Ögonblicket då vi fann Naimyakwa är bland det absolut värsta jag har varit med om. Samtidigt kände jag hur jag fick en enorm kraft att orka kämpa vidare för hennes och andra utsatta barns rätt till ett bra liv. Där och då bestämde jag mig för att fortsätta kämpa för deras rättigheter tills jag dör.” 

Det bor 30 barn på centret. Några väntar på opera­ tion, andra har opererats och får rehabilitering (sjuk­ gymnastik och träning). En del barn har lov från sina internatskolor och bor några dagar på centret. Så finns det barn som Naimyakwa, som har centret som sitt hem.

06.00 God morgon! Naimyakwa och hennes kompisar blir väckta av husmam­ morna som bor i barnens sovsalar. När Naimyakwa kom hit kunde hon knappt använda sina armar och händer. Det var omöjligt för henne att borsta tänderna, klä på sig och äta själv. Efter mycket träning är hennes liv nu helt annorlunda. Här borstar hon tänderna tillsammans med sina kompisar Modesta, 13, och Mdasat, 11.

Naimyakwas dag på Annas center 07.00 Frukost Till frukost blir det majsgröten Uji.

08.00 Morgonsamling Varje morgon träffas alla i samlingssalen för bön och morgongym­ nastik.

Anna sviker ingen – Naimyakwa kom hit för sju år sen, och hon är fortfarande här. Vi skickar aldrig tillbaka ett barn hem om vi inte vet att det blir väl omhändertaget. Annars försöker vi hitta nya familjer till barnet. Men det är svårt att ta hand om ett barn med så grava funktionsnedsättningar. Bara att ta sig fram med Naimyakwas rullstol i sanden hemma i byn är nästan omöjligt. Att följa familjernas vandringar med boskapen är ännu svårare, säger Anna.

08.30 Morgonronden Personalen pratar med varje barn och beslutar om det behöver gå till sjukgymnasten, sjuksköterskan eller kan gå direkt till centrets skola. Naimyakwa får visa att hon kan ta på sig sin tröja själv. När hon gör det kan de se vilken sjukgymnastik hon behöver för att bli ännu bättre.

57


09.00 1. Skolan

2. Sjukgymnastik

Naimyakwa får hjälp av läraren Flora Moses Kiwelu. När barnen är färdigbehandlade får de hjälp att antingen börja i den vanliga skolan i sin by, eller på specialskolor, som internatskolor för synskadade eller mentalt funktionsnedsatta barn.

Naimyakwa får en halvtimmes sjukgymnastik varje dag för att hon ska kunna klara sig bättre själv i framtiden. Hon får hjälp av centrets sjukgymnaster Eva Paul Mush och Anna Njuu (flätor).

4. Ortopeden

3. Sjukstugan Loserian Simanga, 11, får sina operationssår tvättade och omlagda av sjuksköterskan Veronica Kirway.

Ortopeden Mireille Eusebius Kapilima provar ut nya ske­ nor för benen till Modesta Cryspin, 13 år. På centret tillverkar man både sina egna skenor och proteser.

5. Hemkunskap I köket skär Neema Mevukori, 11, och några av hennes kom­ pisar grönsaken sukumawiki. Idag är det deras tur att hjälpa till med matlagningen. – Jag tycker det är roligt att lära mig laga mat. Då kan jag hjälpa min familj bättre när jag kommer hem.

10.00 Rast och lek! Rasterna och leken är viktiga. Barnen har roligt och tränar kroppen när de gör olika rörel­ ser. Naimyakwa försöker fånga och kasta bollen vidare.

58

6. Hjälpmedelsverkstan I hjälpmedelsverkstan får Kadogo Songura hjälp av Loshilari att justera sina kryckor. – Jag fick en infek­ tionssjukdom i ena benet när jag var liten. När jag kom hit var benet så skadat att det måste amputeras. Efteråt fick jag en pro­ tes och började med gåträning. Det har varit väldigt jobbigt, men nu börjar det gå riktigt bra, berättar Kadogo.


12.30 Lunch – Min favoriträtt är bönor och ris. Det får vi två gånger i veckan, säger Naimyakwa.

13.30 Skola och disk Varje dag hjälper några av barnen till med disken innan de går tillbaka till klassrummet. Idag är det Tuplwa Longorini, 12, Rebeca Peter, 16, och Kadogo Songura, 19.

16.00 Fritid och klädtvätt De flesta spelar fotboll, gungar, åker karusell eller bara pratar. De som behöver tvätta kläder gör det. Tvättningen är också en del av behandlingen på centret. Barnen tränar nytti­ ga kroppsrörelser samtidigt som de lär sig något som är viktigt att kunna.

20.00 Nyheterna

18.30 Middag

Varje kväll tittar barnen på nyhe­terna. Anna och de andra på Huduma ya Walemavu tycker det är viktigt att barnen känner till vad som händer i Tanzania och i världen. Men de får självklart även titta på filmer och roliga program.

21.00 God natt!

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: TOR A MÅRTENS

– Sov gott, säger hus­ mamman Halima Mkopi och klappar Naimyakwa på kinden. Halima sover hos barnen så att hon kan höra om någon behöver hjälp eller tröst under natten. Det finns tre sovsalar och det bor en husmamma i varje.

Skärp er pappor!

– Jag gillar inte pappor som inte tar sitt ansvar när dom får barn med funktionsnedsättningar. Tyvärr är det väldigt vanligt här att papporna överger sina barn när det händer. Både mamman och pappan måste ju tillsammans ta hand om dom här barnen, som är extra sår­ bara, säger husmamman och kocken Martha Lota. 59


Klinik på fyra hjul når 51 byar Huduma ya Walemavu arbetar inom ett stort och glesbefolkat område i norra Tanzania, som består av savanner, halvöknar och berg. De allra flesta här bor i små byar dit det ofta inte går några vägar alls. – Eftersom familjerna ofta är väldigt fattiga och inte har råd att ta sig till oss, besöker vi barnen med funktionsnedsättning i byarna istället, säger Anna. Huduma ya Walemavu når 51 byar i sitt arbete. Man har en ”mobil klinik” där sjuksköterskor och sjukgymnaster reser runt med en fyrhjulsdriven jeep för att nå alla de barn som annars aldrig skulle få hjälp. Det tar över två dagar att ta sig till den by som ligger längst bort. Varje by besöks en gång var tredje månad.

Endeshi har inget språk Under ett träd i en liten by sitter barn med funktionsned­ sättning och deras föräldrar och pratar med personal från Huduma ya Walemavu. En liten 8-årig döv flicka som heter Endeshi är där. Hon har inget språk, men hennes mamma Nailolie Lebahati berättar:

– Endeshis två äldre syskon Esther och Loito är också döva, och vi har alltid fått stöd av Huduma ya Walemavu så att dom kan gå i en skola för döva barn. Jag vet att det är alla barns rättighet att få gå i skolan, men jag har inte råd att betala för det själv, så jag är otroligt tacksam! – Nu vill jag att även Endeshi, ska få gå i skolan och få ett språk. Hon har rätt att kunna prata med andra och förklara vad hon menar och tycker. Inte vara isolerad som nu. Jag kom hit idag för att fråga om Huduma ya Walemavu även kan hjälpa Endeshi. Och det kan dom! Jag är så lycklig!

60

Framtidsdrömmar

Endeshis storasyskon Esther, 18, och Loito, 15, kan teckenspråk, och berättar om sina framtidsdrömmar: – Jag vill bli sjuksköterska, tecknar Esther. – Jag har inte bestämt mig ännu, tecknar Loito. Mamma Nailolie blir lite sorgsen när hon ser barnen prata om framtiden. – Tänk att vi inte har någon aning om vad Endeshi drömmer om. Förhoppningsvis kommer hon att kunna berätta det när hon har gått i skolan ett tag. Jag vill veta vad du drömmer om! säger Nailolie och ger Endeshi en kram.


”Vi hade aldrig fått gå i skolan om det inte varit för Anna. Både för att vi har funktionsnedsättningar och för att vi kommer från en fattig familj. Om en fattig familj har två barn och ett av dom har funktionsnedsättning, och dom bara har råd att skicka ett barn till skolan, så är det alltid det ”friska” barnet som får börja. Dom allra flesta tycker inte att det är någon mening med att låta barnet med funktions-

nedsättning gå i skolan, eftersom dom inte tror att barnet klarar någonting. Många tror att om ett barn inte kan se eller har någon annan funktionsnedsättning, så är det fel på barnets huvud också. Och då tänker dom att barnet aldrig kommer att klara av att arbeta, tjäna pengar och hjälpa sin familj. Därför tycker dom att det är bortkastade pengar att skicka ett sådant barn till skolan. Precis så var det för oss. Dom

Anna gav chansen

Sedan kom Anna och gav oss chansen att få ett bra liv. Vi fick bra sjukvård och möjlighet att börja på en skola för blinda barn. Nu har Huduma ya Walemavu stöttat oss ekonomiskt i sju år. Farmor och farfar hade aldrig klarat det själva. På Annas center har vi fått lära oss att det som vi utsattes för, att inte få börja sko-

lan, är diskriminering och ett brott mot våra rättigheter. Alla barn har rätt att börja skolan. Alla barn är lika mycket värda! Nu berättar jag om detta för alla jag möter. Jag hoppas att det kan göra så att livet så småningom blir bättre för människor med funktionsnedsättning. Att vi ska bli behandlade med respekt och få våra rättigheter som alla andra. I framtiden vill jag bli president och kämpa för alla barns rättigheter i Tanzania!”

Hade tvingats tigga – Hade inte Anna hjälpt oss hade vårt liv blivit helt fruk­ tansvärt. Vi hade blivit tvung­ na att tigga på gatorna för att få något att äta, säger Loeku.

Anna stöttar drömmar Småsyskonen Tetee, 16, och Phillipo, 15, drömmer om att bli lärare när de är vuxna. – Utan Anna hade en sån dröm aldrig kunnat förverkligas. Men eftersom Huduma ya Walemavu stöttar mig, tror jag absolut att det är möjligt, säger Tetee.

61

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: TOR A MÅRTENS

Den mobila kliniken stannar till i en by där de tre blinda sys­ konen Loeku, Tetee och Phillipo bor. De är föräldralösa och får stöd av Huduma ya Walemavu så att de kan gå på en internatskola. I vanliga fall bor syskonen på skolan, men nu är det lov och Anna vill se att de har det bra hemma hos sin farmor och farfar. Storebror Loeku berättar:

andra barnen i byn skickades till skolan, men inte vi.

Loeku vill bli president


Lomniaki hölls gömd

Lomniaki föddes med benen böjda åt fel håll. Han hade svårt att sitta upp och kunde inte lära sig att gå. Hans pappa ville inte att de andra i byn skulle se honom, utan stängde in Lomniaki i huset. Han fick inte leka med andra barn eller gå i skolan. – Jag räknades inte. Det var som om jag inte var en riktig människa. Men sen kom Anna Mollel och räddade mig. Hon gav mig ett nytt liv, och jag älskar henne för det, säger Lomniaki Olmodooni Mdorosi, 15 år.

N

är Lomniaki var liten låg han ensam i det mörka huset hela dagarna. Han hörde hur de andra barnen i byn skrattade och lekte utanför. Han önskade inget hellre än att få vara med. Ibland blundade han och trodde nästan att han var med dem på riktigt. Han blev lika ledsen varje gång när han insåg att han fortfarande inte kunde använda sina ben utan låg med en lervägg mellan sig och de andra barnen. – Jag vet egentligen inte

62

varför pappa inte ville att andra skulle se mig, men jag tror att han skämdes för att det fanns ett barn med funktionsnedsättning i hans familj. Därför förbjöd han mig att komma ut. Mamma tänkte inte alls så, men det var pappa som bestämde. Mamma hade ingenting att säga till om. Men ibland när pappa var ute med boskapen brukade hon bära ut mig i smyg och lägga mig under ett träd i byn en stund. Där såg jag hur dom andra barnen lekte med varandra. Men det var ingen som lekte eller pratade med mig, berättar Lomniaki.

pen eller få ett arbete och tjäna pengar och hjälpa familjen när han blev gammal. Dess­ utom sa han att han skulle bli tvungen att bära mig fram

Hatade pappa

När sedan alla barnen i byn började skolan fick inte Lomniaki börja för sin pappa. – Han sa att jag var missbildad. Och att han inte förstod vad det var för mening med att jag skulle gå i skolan, eftersom jag ändå aldrig skulle kunna ta hand om boskaLomniaki som elev på internatskola i stan …


Tjejers rättigheter – Tänk att det inte spelade någon roll att mamma tyckte jag skulle få leka med andra och få gå i skolan. Det var pappa som bestämde. Punkt slut. Mammas åsikter var oviktiga. Anna Mollel lärde mig att det där är helt fel. Killar och tjejer är lika mycket värda, och ska därför ha samma rätt att uttrycka sin åsikt och bli lyssnade på. Vi har samma rättigheter. Som advokat är tjejers rättigheter något jag verkligen ska kämpa för i framtiden.

Livets träd och tillbaka till skolan eftersom jag inte kunde gå. Jag hatade pappa då. Jag hatade honom för att han förstörde mitt liv.

Till slut stod hans mamma Paulina inte ut längre. Hon mådde så dåligt över hur Lomniaki blev behandlad att hon bestämde sig för att lämna sin man. En dag lyfte hon upp Lomniaki på sin rygg och de lämnade byn för alltid. Paulina vandrade över savannen till sina föräldrars by, och där blev de varmt mottagna av Lomniakis morfar och hans morbröder och deras familjer. Lika gärna död

Till en början tyckte Lomniaki att allt kändes mycket bättre. Han var inte instängd i huset, och han träffade andra människor som var snälla mot honom, och som pratade med honom. Antingen bar hans mamma eller hans morbröder ut honom på morgonen, och la honom på ett koskinn under det stora akaciaträdet så att han inte skulle känna sig ensam. Men även om han hade det ganska bra, var det … och som massajherde ute på savannen.

just ensam han så småningom började känna sig där under trädet. Och annorlunda. – Eftersom jag inte kunde vara med och springa och leka, tröttnade dom andra barnen rätt snabbt på att vara med mig. Dom sprang vidare. Och när dom gick till skolan låg jag kvar under trädet. Det var omöjligt för mig att gå dit eftersom skolan låg så långt bort. Dom vuxna hade inte heller riktigt tid med mig. Männen var ute med boskapen och kvinnorna arbetade hårt hemma i byn. Lomniaki behövde dessutom hjälp med precis allting. Klä på sig, äta, förflytta sig och gå på toaletten. – Det kändes pinsamt att inte kunna klara sig själv, och jag blev mer och mer deprimerad. Jag funderade ofta på varför min pappa skämdes för mig, och varför just jag hade fötts så där. Sakta förstod jag hur mitt liv skulle bli. Jag skulle aldrig kunna leka och vara med dom andra i byn på

Anna Mollel hälsar på hemma hos Lomniaki. De sitter under det stora akaciaträdet och pratar. Anna vill veta hur han har det, och om det är något han behöver. – Från början var det här besvikelsens träd. Det var här som jag blev liggande ensam när dom andra lekte eller gick till skolan. Men nu för tiden ser jag det som en bra plats där Anna räddade mig och mitt nya, riktiga liv började! säger Lomniaki.

riktigt. Och jag skulle aldrig få gå i skolan. Aldrig få ett arbete eller kunna ta hand om familjens boskap. Jag tyckte det var orättvist, och

63


Försvar mot vilda djur När Lomniaki är ute med boskapen har han med sig sin stav, sin kniv och ibland en klubba, om han skulle bli tvungen att försvara boskapen mot vilda djur.

Lejon och hyenor – Elefanter och giraffer går ofta precis utanför, och hyenorna är här varje natt. Jag älskar dom vilda djuren som finns här, men för att hungriga rovdjur inte ska kunna komma åt boskapen, har vi gjort ett hinder av kraftiga taggbuskar runt hela byn. Längre bort mot bergen och skogarna finns lejon, geparder och leoparder. När jag var ute med boskapen och såg ett lejon blev jag livrädd och sprang! När jag blir äldre kommer jag att få ett spjut som alla andra massajkrigare. Då kan­ ske jag blir modigare, säger Lomniaki och skrat­ tar. Här tränar hans morbror Simon med sitt spjut.

Tillsammans – När jag kommer hem på loven klarar jag numera att vakta min familjs boskap, precis som alla andra jämnåriga killar i byn. Ofta gör vi det tillsammans. Boska­ pen är bland det viktigaste för oss mas­ sajer, och att kunna arbeta med djuren betyder jättemycket för mig, säger Lomniaki. Han vallar getter tillsammans med sina kompisar Juma (i rött) och Musa, båda 16 år.

64

kände att jag inte var lika mycket värd som andra. Jag kunde lika gärna ha varit död. Anna Mollel

– Mitt namn Lomniaki betyder ”välsignelse”, men jag tänkte att det måste ha blivit fel någonstans. Namnet var nog tänkt för en annan pojke. Jag var ingen välsignelse. Jag var en förbannelse. Men det fanns en som hade hört talas om Lomniaki, och som tyckte att han var precis lika mycket värd som alla andra, och som inte tänkte ge upp förrän Lomniaki hade fått ett bra liv. Det var Anna Mollel. – Jag glömmer aldrig eftermiddagen när Anna kom till byn första gången. Jag var nästan nio år och låg ensam och sov under trädet, men vaknade med ett ryck när jag hörde ljudet av en jeep. Eftersom jag aldrig hade sett en bil blev jag livrädd när jag såg den närma sig. Jag skrek och grät. En kvinna klev ur och gick fram till mig och satte sig. Hon log och smekte mig försiktigt på huvudet och försökte trösta mig. Hon sa

att jag inte skulle vara rädd och att hon hade kommit för att hjälpa mig. Det var Anna. Anna berättade för mamma Paulina att Lomniaki kunde genomgå en operation som skulle göra det möjligt för honom att gå helt själv. Hon berättade också att det var fullt möjligt för Lomniaki att börja i skolan som alla andra barn. – Mamma var överlycklig och ville att Anna skulle ta med mig direkt. Men eftersom mina morbröder inte var hemma gick inte det. Mamma måste ha sina bröders tillåtelse och Anna fick åka utan mig. Tredje gången gillt

Anna visste att ju mer Lomniaki växte, ju svårare skulle det bli att få ordning på hans ben. Om han inte opererades snart så skulle skadan bli värre, och han skulle aldrig lära sig att gå. Det var bråttom. Så istället för att vänta i tre månader, då det egentligen var dags för den mobila kliniken att besöka byn igen, återvände hon bara någon vecka senare för att


tala med morbröderna. De satt under akaciaträdet, och Anna förklarade om operationen och om Lomniakis framtid för morbröderna och gamle morfar. Lomniaki hade aldrig varit med om något liknande. – Jag hade aldrig sett en kvinna som vågade prata på det sättet till män förut. Jag hade heller aldrig sett män lyssna så till en kvinna som mina morbröder gjorde där under trädet. Anna var verkligen annorlunda. Lomniakis familj skulle bidra med lite pengar för att täcka en del av matkostnaderna för honom på centret. Eftersom de inte hade pengarna just då, bestämde man att Anna skulle komma tillbaka om tre veckor och hämta Lomniaki. Medan han väntade på att Anna skulle komma tillbaka, började Lomniaki våga hoppas på att hans liv faktiskt skulle förändras. Men hoppet om ett bättre liv hann dö innan de tre veckorna hade gått. När Anna kom tillbaka den tredje gången var mamma Paulina förtvivlad när hon

berättade att familjen inte hade lyckats få ihop pengarna som behövdes. De kunde inte betala. – Då minns jag hur Anna tittade på mig och sa: ”Ta det lugnt Lomniaki. Det är okej. Det är klart att jag hjälper dig ändå. Vi löser det på något sätt!” Jag trodde först att hon skojade, men det gjorde hon inte. Samma eftermiddag bar Anna in Lomniaki i jeepen. Resan mot det nya livet hade börjat. En i gänget

Lomniaki stortrivdes på Annas center direkt. Förutom att Anna och husmammorna gjorde allt för att han skulle ha det bra, fick han äntligen börja i skolan och lära sig läsa och skriva. Där lärde han sig också om barnets rättigheter. Och för första gången i livet träffade han andra barn med funktionsnedsättningar. – Det kändes så bra att få träffa alla. Hemma hade jag alltid varit det enda barnet med funktionsnedsättning. Jag hade alltid varit ensam och känt mig utanför. På centret fick jag massor av nya bra

vänner på en gång. Vi kunde prata om allt eftersom vi förstod varandra så bra. Och jag blev inte liggande ensam som hemma, utan det var alltid någon av mina nya kompisar som körde runt mig i en rullstol så att jag kunde vara med. För första gången i livet kände jag mig inte annorlunda, utan som en i gänget. Det var en fantastisk känsla! Efter två veckor genomgick Lomniaki sin operation på sjukhuset inne i stan. När han kom tillbaka till centret började han med sjukgymnastik och gåträning. – Första veckan hade jag ont i benen och ramlade hela tiden. Men det gick bättre och bättre, och snart kunde jag gå med kryckor. När jag hade tränat i ett år, vågade jag släppa kryckorna på sjukgym­ nastiken och jag kunde äntligen gå helt själv. Det är den lyckligaste dagen i mitt liv! Vill bli advokat

Efter ytterligare ett år var Lomniaki så bra i sina ben att han kunde lämna centret. Då hjälpte Anna honom så att han kunde börja i skolan.

Lomniaki Olmodooni Mdorosi, 15 ÄLSKAR: Att läsa och lära mig om världen. Geografi och historia. HATAR: Att inte få vara med andra. Att vara ensam är inget liv. DET BÄSTA: När Anna gav mig möjligheten att opereras och gå i skolan. Att få vara en vanlig människa, en riktig människa. DET VÄRSTA: Att mina rättigheter kränktes när jag var liten. Jag gömdes undan och fick inte gå i skolan. SER UPP TILL: Anna Mollel så klart! Hon räddade mitt liv. VILL BLI: Advokat och kämpa för alla barn som behöver mig. DRÖM: Att alla barn med funktionsnedsättning i hela världen ska få leva ett bra liv och få vara lyckliga.

65


Först hade de tänkt på skolan hemma i byn, men förstod att han skulle få för långt att gå. – Mina ben var inte tillräckligt starka för att jag skulle orka ta mig fram till skolan i halvöknen, plus att jag inte skulle ha en chans att hinna undan om det kom vilda djur. Så Anna hjälpte mig att börja på en internatskola i stan istället. Nu går jag i åttan och Huduma ya Walemavu betalar fortfarande allting för mig. Uniform, böcker, all-

ting! Och jag är så tacksam för det. Om dom inte hade gjort det hade jag aldrig haft en chans att gå i skolan. Lomniaki älskar att vara hemma i byn på loven, och nu för tiden kan han utan problem hjälpa till med boskapen tillsammans med sina jämnåriga kompisar. Men han drömmer ändå om att så småningom läsa vidare till advokat. – Jag vill bli som Anna och ägna hela mitt liv åt att käm-

pa för utsatta barns rättigheter, precis så som hon kämpade för mig. Tänk att hon kom den långa och hårda resan över savannen tre gånger till min by för att rädda mig. Hon brydde sig verkligen om mig. Jag kommer aldrig att glömma det. Om Anna hade gett upp, och inte kommit tillbaka, hade jag fortfarande legat ensam inne i huset eller under trädet utan att kunna röra mig. Istället gav hon mig ett liv som är värt att leva. 

Datatekniker Lomniakis lillasyster Naraka, 12 år, hämtar vatten, mjölkar och hjälper till med matlagningen varje dag. Men hon går i skolan också. – Nu ska jag börja sjuan, och i framtiden vill jag jobba med datorer, säger Naraka.

Historier vid elden Lomniaki sitter tillsammans med sin äldste morbror Karaine (till vänster) och några andra män vid elden. De grillar en get. – På kvällen sitter varje familj runt elden i sitt hus och lagar mat och pratar. Ofta berättar vi historier om boskap och om vilda djur som vi har sett på savannen. Jag älskar det, säger Lomniaki.

Född med skelettfluoros Bensjukdomen som Lomniaki föddes med heter skelett­f­luoros, och orsakas av att man får i sig för mycket fluor i dricksvattnet. Fluor samlas i benstommen och kan leda till stelhet, smärta, förvridna kroppsdelar och förlamning. Miljontals människor i världen drabbas. Naturligt höga halter av fluor i dricksvattnet förekommer ofta vid foten av höga vulkaniska berg, som i Rift Valley i Östafrika där Lomniaki bor. Många av områdena med farligt höga fluorhalter är mycket torra, så människorna som bor där tvingas att dricka vattnet ändå. I Tanzania har över 30 % av landets dricksvatten för hög fluorhalt.

66


TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: TOR A MÅRTENS

Vackra kalebasser

När Lomniaki har kommit hem med boskapen sätter han sig utanför huset och dricker mjölk tillsammans med sin mamma Paulina och lillasys­ ter Nashipai, 6 år. De dricker ur kalebasser som Paulina har dekorerat med vackra pärlor. – Jag älskar mamma för att hon vågade lämna pappa. Det visar att hon verkligen älskar och bryr sig om mig. Pappa har jag aldrig sett sedan dess.

Anna gav Vardagshopp! – Efter operationen kan jag dansa med dom andra i byn. Danserna är viktiga för oss massajer, så jag är mycket glad för det. Jag hade aldrig trott att jag någon gång i livet skulle kunna vara med och dansa. Aldrig! Men Anna gjor­ de det möjligt. Här dansar Lomniaki Longwesi, som betyder Vardag. I dansen ingår att kil­ larna utmanar varandra i höga hopp. Högst vinner. Här batt­ lar Lomniaki mot sin kompis Babu.

Jacob vill springa!

Inte ensam

I en säng på sjukhuset Arusha Lutheran Medical Centre, ligger Jacob Loishooki Lazer med båda benen i gips. Han har precis genomgått en likadan operation som Lomniaki gjorde och är lycklig.

Jacob har varit på sjukhuset i fyra dagar och hela tiden, dygnet runt, har husmamman Neema från Annas center varit med honom. – Det är mycket viktigt att barnen inte känner sig ensamma. Jag berättar historier, läser böcker och tröstar när det behövs, säger Neema Eliphas Mollel. – När du åker härifrån måste du ta hand om ditt ben. Det är viktigt att du håller dig ren så att det inte blir infektioner i såren, okej? Om sex veckor ska du komma hit. Om allt ser bra ut tar vi av gipset och du kan då börja med sjukgymnastik och gåträning på centret, säger sjuksköterskan Lilian Michael.

”Det gjorde ont i början, men det blir bara bättre och bättre. Jag är så glad för nu kommer jag snart att kunna gå, och då kan jag hjälpa min familj på riktigt. Innan jag kom hit försökte jag hjälpa till att valla våra kor och getter, men det var en kamp för mig eftersom jag fick så fruktansvärt ont i knäna. Nu kommer jag så småningom till och med att kunna gå med våra djur på långa vandringar under torrtiden, när dom behöver friskt bete. Och jag kommer att kunna leka med mina kompisar. Allra helst skulle jag vilja ta av gipset och springa med mina friska ben nu direkt!”

67


Barnrättslektion Det är måndag morgon och som vanligt träffar Anna barnen i den lilla skolan:

– God morgon allihop, hur mår ni? undrar Anna. – God morgon mormor! Vi mår bra! svarar klassen ivrigt. – Bra! Är det roligt i skolan? – Ja, mormor!! – Bra! Tar ni hand om varandra? – Jadå! – Bra, det är jätteviktigt. Är det någon som kan berätta för mig vilka rättigheter som ni barn har? frågar Anna. Barnens händer börjar vifta direkt. Det är många som vill svara. – Att få gå i skolan, säger Theresia, 12 år. – Att få komma till sjukhus om man behöver det, säger Baraka, 9 år. – Att få leka och vara med…, svarar Violet, 7 år. – Precis, det är några av era rättigheter. Och hur är det för barn med funktionsnedsättning? – Det är likadant mormor, svarar Violet. – Just det. Barn med funktions­ nedsättning har precis samma rättigheter som andra. Att få gå i skolan, att få sjukvård, att få leka och bli älskade. Vi är alla skapade av Gud och ska behandlas med respekt. Glöm inte det! säger Anna och ler med hela kroppen när hon tittar ut över ”sina” barn.

Annas skola för alla P

å en liten kulle i Anna Mollels hemby Moivo ligger den lilla sko­ lan som hon startade 2009, när hon hade gått i pension från Huduma ya Walemavu och flyttat hem till byn igen. På massaj heter skolan Engilanget, Ljusets skola. Alla de 25 barnen som går där kommer från mycket fattiga familjer. Många är föräldralösa, några har funktionsnedsättningar, andra har hiv. Hos Anna är alla barn välkomna. Speciellt de barn som ingen annan vill ta hand om.

TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: TOR A MÅRTENS

”Förbjudet att slå mina barn!” – Det är förbjudet att slå barnen i min skola. Man får aldrig slå ett barn. Man får aldrig skrämma ett barn. Bara förklara och älska. Ett barn som blir slaget, kommer att slå andra. Det är vanligt med aga i skolor i Tanzania, men om en lärare skulle slå något av mina barn, skulle hon eller han få sparken direkt! säger Anna.

68

– Jag visste att många barn med funktionsnedsättning inte hade en chans att få gå i den skola där dom flesta andra barn gick. Den låg för långt bort, och var för dyr. Det är väl­ digt orättvist, och jag bestämde mig för att starta en skola där barn med funktionsnedsättning går tillsammans med andra barn. En skola där barnen lär sig att förstå att vi alla är lika mycket värda, har samma rättigheter och samma behov av att bli älskade, säger Anna.


Skyskrapor – Vi bygger en skyskrapa, säger Fanuel. – Ja, och när vi blir stora ska vi bygga riktiga såna här hus. Vi har aldrig sett några skyskrapor i verkligheten, bara i tidningar och på TV, säger kompisen Baraka, 9 år.

Älskar fotboll – På min skola får alla vara med och leka. Vi gillar varandra, säger Fanuel, som älskar att spela fotboll på rasterna.

Anna älskar alla barn! ”Jag är lycklig när jag är i skolan. Här är alla kompisar med alla. Det känns som om vi är syskon och vi tar hand om varandra. Jag är föräldralös och bor med min mormor. Vi hade aldrig haft råd att gå i någon annan skola. Jag tycker så mycket om Anna för att jag får gå här. Hon har ett stort hjärta och tar alltid hand om oss, mer än andra vuxna.” Theresia Edward, 12 år

Annas systuga hjälper barn – Många av barnen i min skola kommer från så fattiga familjer att dom varken kan betala skoluniformer, böcker eller den mycket lilla terminsavgiften som täcker mina två lärares löner. Jag har en liten systuga där jag tillverkar tyger som heter koikoi, som jag säljer. För pengarna köper jag uniformer, skor, böcker, pennor och allt annat som dom allra fattigaste barnen i klassen behöver hjälp med, säger Anna.

Fantasifull uppfinning Theresia i Annas grönsaksland – Jag odlar bönor och andra grönsaker som barnen äter till lunch. Då vet jag att även dom fattigaste eleverna åtminstone får ett näringsrikt mål mat om dagen, säger Anna.

– Den här spinnrocken kallas chaka. Den har jag och min son gjort av ett gammalt cykelhjul. Man behöver inte ha så mycket pengar eller dyra maskiner för att hjälpa andra. Men man behöver fantasi och vara uppfinningsrik! Skulle vi sitta och vänta på att någon annan skulle ge oss stora pengar innan vi började, skulle vi få vänta länge, länge. Det finns så många barn som behöver vår hjälp. Därför löser vi det så här på vårt eget sätt, säger Anna och skrattar.

69


Sakena Yacoobi VARFÖR NOMINERAS SAKENA?

NO M IN E R A D • Sidorna 70–89

Sakena Yacoobi nomine­ ras till World’s Children’s Prize 2012 för sin långa och livsfarliga kamp för att ge afghanska barn och kvinnor rätten till utbildning, hälsovård och att få lära sig om sina rättigheter.

TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI

Sakena grundade sin organisation Afghan Institute of Learning (AIL) 1995, under förtryck och brinnande krig. Talibanernas regim hade förbjudit flickor att gå i skolan. Men Sakena öppnade 80 hemliga skolor, utbildade lärare och skapade hemliga, mobila skolbibliotek. I dag driver Sakena och AIL hundratals skolor, hälsokliniker och sjukhus i Afghanistan och Pakistan och har utbildat 19 000 lärare. Lärarna får lära sig nya metoder och har hjälp 4,6 miljoner barn att kunna tänka kritiskt. Drygt 125,000 barn får årligen utbildning och hälsovård. Genom Sakenas arbete har mer än 5,5 miljoner afghanska barn fått framtidstro och nya möjligheter, trots fattigdom och 30 år av krig i Afghanistan.

– Ett klassrum, en svart tavla, några kritor och en utbildad lärare. Det är allt som behövs för att förändra livet för alla barn i en hel by, säger Sakena Yacoobi. Hennes lärare undervisar flickorna i datorsalen.

När Sakena Yacoobi är liten är hon ensam flicka i klassen. Hon tänker: ”Varför ska inte en flicka kunna gå i skolan?”. När kriget kommer till Afghanistan studerar Sakena i USA. Hon vill återvända hem och hjälpa de som drabbas värst av krig, barn och kvinnor. När det är förbjudet för flickor att gå i skolan öppnar hon hemliga skolor. Nästan 20 år senare fortsätter hon att käm­ pa för Afghanistans barn och hundratusentals av dem har fått hjälp med skola och hälsovård av Sakena och hennes organisation AIL.

– Jag var den enda flickan i en klass på 15 elever. Jag var inte blyg, men det hände att pojkarna retade mig. Varför ska en flicka gå i skolan? frågade de. Jag tänkte: varför ska inte en flicka studera? Ibland slog pojkarna mig. När jag klagade för mullan sa han inte åt dem, istället blev han arg på mig! Men jag hade lätt för att lära. Vid 6 års ålder kunde jag lika mycket som mullan, berättar Sakena.

S

Utklädd till pojke

akenas egen berättelse börjar för många år sen, i Herat som är en vacker gammal stad. Hennes pappa köper och säljer hus och kylskåp och radioapparater från utlandet. Hennes mamma är hemmafru.

70

Sakena är det första och länge det enda barnet. Därför vill pappa att hon ska vara både som en dotter och som en son för honom. När hon bara är fyra år sätter han henne i en religiös skola, där en mulla, muslimsk präst, är lärare.

När Sakena är liten bär hon en liten sjal på huvudet, som flickor ska ha enligt afghansk tradition. Men det händer att Sakenas pappa klär ut henne till pojke. – Jag gömde mitt långa hår under en mössa. Och så


tog jag på mig skjorta och byxor. Vips, så hade jag förvandlats till pojke. Det var roligt! Då kunde jag vara med i pojkarnas vilda lekar. Vi bröt arm, brottades och slogs. Jag var stor och stark för min ålder, och vann ofta. Pappan tar med Sakena överallt, på affärsresor, middagar och fester där bara män var med. Han vill gärna ha ett barn till, helst en son, men det dröjer. – Mamma var ständigt gravid, men barnen överlevde inte. En gång höll hon på att förblöda under födseln. Bebisarna var dödfödda. Eller så svaga att de bara överlevde ett par veckor. Det var hemskt att se hur ledsen mamma blev, när hon förlorade ett barn hon burit i nio månader. Samma sak drabbade andra kvinnor i kvarteret. Så jag tänkte: Varför ska så

många kvinnor och barn fara illa? Då bestämde jag mig för att förändra det! Pappas hemlighet

Sakenas pappa är sträng. Efter skolan är det läxor, inte lek som gäller. Varje kväll visar hon skrivhäftet hon gjort läxan i, han tittar, rynkar på näsan och säger: ”Bättre kan du! Gör om, gör rätt!” Då är det bara att göra om allting från början. En dag när Sakena är 10 år visar hon läxan som vanligt, och får som vanligt svaret: ”Det duger inte! Gör om!” Men eftersom Sakena vet att det inte finns ett enda fel, tar hon mod till sig och svarar: ”Läs och peka ut exakt vad som är fel!” Så ger hon tillbaks skrivblocket till sin pappa. Han bara tittar på henne och säger med låg röst: ”Jag kan inte läsa”. – Sen vände han bort ansiktet. Jag kunde höra att han grät. Det var en chock. Jag trodde pappa kunde allting, men han var analfabet. Under alla år hade han bara låtsats kontrollera mina läxor. Och jag hade låtit mig luras. Efter den dagen frågade han mig

aldrig mer om läxorna. Jag berättade aldrig för någon vad som hänt. Det blev vår hemlighet. Pappa ville inte att folk skulle veta att han inte kunde läsa och skriva. Nobbade friare

Sakena hör ofta farmor, fastrar och andra släktingar klaga på att mamma inte föder några söner. De säger att Sakenas mamma är värdelös, att hennes pappa borde ta sig en ny och yngre hustru. Det är hemskt att höra, tycker Sakena. Men pappa vill inte

ha någon ny fru, han är nöjd med den han har. Till sist, när Sakena är 14 år, får hon en lillebror. Nu går hon i åttonde klass och sköter allt pappersarbete i pappas affärsrörelse. Hon är som hans sekreterare. I skolan slutar de andra flickorna en efter en. De gifter sig och blir hemmafruar, trots att de bara är barn. Barnäktenskap är vanligt i Afghanistan. Också Sakena har friare. – Jag var tjock och inte så vacker, men många ville ändå gifta sig med mig, eftersom

Allah är Gud I texterna om Sakena och hennes arbete för barnen i Afghanistan står det ibland Allah och ibland Gud. Men det är samma sak. Allah betyder Gud.

Farligaste landet för kvinnor Afghanistan är världens farligaste land att leva i för kvinnor. Våld, obefintlig sjukvård och en stor fattigdom gör att de afghanska kvinnorna är värst utsatta. En av elva kvinnor dör när de ska föda sitt barn. Fyra av fem flickor blir bortgifta i tvångsäktenskap eller arrangerade äktenskap. Bara en av tio kvinnor kan läsa och skriva.

71


jag hade gott rykte. Men pappa frågade alltid mig: ”Sakena, vill du gifta dig med den här mannen?” Och jag svarade alltid: ”Nej pappa, jag vill gå i skolan!” Och det respekterade pappa. Han var en god man. Hem till barnen

Sakena blir den första i släkten att gå ut grundskolan. Efter gymnasiet vill hon fortsätta studera, men på den här tiden finns bara ett universitet i hela landet. Det ligger i

en annan stad, långt hemifrån. Problemet får en lösning när Sakena blir vän med en amerikansk familj på besök i Afghanistan. De säger att de kan ta med henne till USA för att plugga där. Det vill Sakena. Pappan grubblar länge. Att låta dottern studera nära hemmet är en sak, att släppa iväg henne ensam till andra sidan jorden en annan. Till sist säger han ändå ja. Sakena blir så glad. Samtidigt som Sakena Yacoobi flyttar till USA kom-

mer kriget till Afghanistan. Städer och byar bombas, strider utkämpas i gränder och i bergen. Många dödas eller tvingas fly. Sakinas mor, far och bror lyckas efter många strapatser ta sig till USA. Familjen återförenas. Där hade berättelsen kunnat sluta, men Sakena kan inte

Afghanistan Det bor 28 miljoner människor i Afghanistan. Här finns höga berg som täcks av snö året runt, djupa dalar, skogar och stora öknar. Somrarna är varma, över 40 grader. På vintrarna kan det vara minus 20 grader, med

72

glömma sitt hemland. Hon är inte nöjd med att leva i fred och säkerhet, medan hennes folk lider. De behöver skolor och sjukhus. – Mitt hjärta brann för mitt folk. Jag ville hjälpa alla som drabbats av kriget, särskilt kvinnorna och barnen. Mina föräldrar var inte lyckliga

snöstormar och is. Det odlas ris, potatis, granatäpplen, mango och vattenmeloner. Det finns många vilda och sällsynta djur, som björnar, örnar, gaseller och snöleoparder. Folk håller får och kor som boskap, och


Sakena Yacoobis mål är att det inte ska finnas en enda flicka i Afghanistan som inte får gå i iskola för att lära sig läsa.

över mitt beslut. Mamma sa: ”Du får inte lämna oss igen. Vi måste hålla ihop.” Men min pappa höll med mig. ”Om det här är vad du vill, så är det också Guds vilja, sa han. Sakina reser till de afghanska flyktinglägren, där hon tar jobb som lärare. Snart öppnar hon en flickskola. Och en till.

Och ännu en. Efter ett år går 3000 flickor på Sakenas skolor. Året därpå är de 27 000. Sakena startar också sjukhus och lärarutbildningar. När talibanerna, som då styr i Afghanistan, förbjuder flickor att gå i skolan ger Sakena inte upp. Istället öppnar hon hemliga skolor för flickorna.

hästar åsnor och kameler som packdjur eller för att rida på.

afghanska grupper stridit mot varandra. Många oskyldiga människor har drabbats i krigen. Alla afghaner har släktingar som dödats eller sårats, och många familjer har tvingats fly från sina hem. Idag strider regeringen med hjälp av soldater från USA och flera andra länder, mot talibanerna och andra rebell-

Krigen

Krigen i Afghanistan har pågått i mer än trettio år, bara de gamla minns en tid när det rådde fred. Ibland har utländska arméer ockuperat landet, andra gånger har olika

Barnen och deras mammor väntar på ett av de sjukhus som Sakena Yacoobi och AIL driver i Afghanistan.

grupper. Ingen sida ser ut att ”vinna”, kriget bara fortsätter. Talibanerna

Den största rebellgruppen kallar sig talibaner. De styrde landet tidigare, då förbjöd de kvinnor att arbeta och flickor att gå i skolan. De förbjöd också till exempel dans, musik, drakflygning och TV.

De som vägrade lyda mördades eller piskades. Talibanerna är en fanatisk islamistisk rörelse. Idag krigar de för att ta tillbaka makten. De spränger bomber, ligger i bakhåll och dödar många. Men också regeringens och USA:s och andra länders soldater dödar ibland vanliga människor.

73


Lär dig dari och pashto Det talas över trettio olika språk i Afghanistan, men dari och pashto är de officiella språken.

Som mest finns det 80 hemliga skolor. Tiden går och Sakena jobbar dygnet runt. – Jag fick inga egna barn, men jag blir stolt och glad när jag tänker på alla barn jag hjälpt. Tusentals och åter tusentals afghanska flickor. En hel del pojkar också. Jag älskar dem, som vore de mina egna. Det är barnen som är Afghanistans framtid. Dödshot och livvakter

Ibland får Sakena dödshot, av män som inte tycker att flickor ska gå i skola. Då skyddas hon av livvakter. Andra gånger stängs hennes skolor och sjukhus av väpnade gäng. Då öppnar hon dem igen, i smyg. Sakena Yacoobi ger aldrig upp. Hennes mål är att det inte ska finnas en enda flicka, som inte får gå i skola för att lära sig läsa. 74

– Alla har rätt att få gå i skola. Det är lika viktigt som att äta eller andas. I USA och Europa har barn datorer, tv-spel och mobiltelefoner. Varför ska inte afghanska barn ens få gå i skola? Det kräver inte mycket. Ett klassrum, en svart tavla, några kritor och en utbildad lärare. Det är allt som behövs för att förändra livet för alla barn i en hel by. Själv hade jag aldrig gått så långt om min pappa inte hade låtit mig studera. 

När Sakena Yacoobi var liten och ensam flicka i klassen tänkte hon: ”Varför ska inte en flicka kunna gå i skolan?”. Hon har ägnat sitt liv åt att ge Afghanistans flickor, och poj­ kar, den möjligheten.

dari pashto Ett yak yau Två du dua Tre se drei Fyra chahar tsalare Fem panj penza Ja/Nej Bala/Na Hoo/Na Goddag! Salam aleikum Salam aleikum Hejdå Khod hafez De kuday pe aman Vad heter du? Nametan chist? Staa num tse day? Jag heter Namam Zama num Muhammed! Muhammed hast! Muhammed deh!


Nouria får skjuts till skolan. Hon behöver inte längre gå i en hemlig skola.

Å

ren gick. Nouria fyllde sju år och började i en skola som byggts av Sakena Yacoobis organisation AIL. Nouria var bra på att läsa och skriva, men hade svårare med matematik. Hon älskade skolan, där pojkar och flickor gick i samma

klass. Men en dag när Nouria kom till skolan, satt en lapp fastnaglad med en kniv på dörren. ”Skolan är stängd. Vi skär halsen av dom som skickar sina barn hit”, stod det. Nouria, som hunnit bli 11 år, förstod vad det innebar.

Nouria, 14 FAVORITRÄTT: Godis. BÄSTA VÄN: Min kusin Fatima. VILL BLI: Lärare. TYCKER OM: Skolan, poesi, sagor,

godis. AVSKYR: Krig. FAVORITDJUR: Tigrar och örnar.

Talibanerna hade stängt skolan! Hon sprang hem och berättade det för pappa. Samma dag dök talibansoldater upp i byn. De gick från hus till hus och sa att de tagit över byn. Ingen fick trotsa deras order. – Dom hade stora skägg och svarta turbaner. Och många vapen... pistoler, gevär och raketgevär. Jag var ledsen och rädd för vad som skulle hända, berättar Nouria. Tog maten

Talibanerna började våldgästa folk i byn. Sent på kvällarna kom de och knackade på. ”Ge oss mat”, sa de, ”annars slår vi ihjäl er”. Eftersom de var många och beväpnade 75

Åskan dundrade och regnet piskade ner över ler­ husen i byn Ghani Khel natten då hon föddes för fjorton år sedan. Flickans pappa, Khan Wali, höll upp henne i skenet av en gaslykta och lovade: – Du ska få samma möjligheter som en pojke, få gå i skolan och lära dig ett yrke. Flickans namn blev Nouria. Det betyder ljus på arabiska. ”Hon ska bli en förebild för andra flickor”, skrev pappan på baksidan av koranen, islams heliga bok, natten hon föddes.

TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI

Nouria gick i hemlig skola


vågade folk inte annat än lyda. Nourias pappa bad mamma Amina att duka fram allt de hade. Ris, fårstek, russin, nötter och grönsaker. Nouria höll sig gömd, men spanade genom en glipa i ett förhänge. Där satt soldaterna och glufsade i sig familjens mat. Sen försvann de ut i natten. Gång på gång hände samma sak. Familjen fick ont om mat och Nouria somnade ofta hungrig. Hemlig skola

Skolan förblev stängd. Tills Nourias pappa och lärarna på Sakena Yacoobis skola kom på en plan för att kunna ha lektioner i smyg. – Vi samlades en handfull elever och en lärare hemma i någons kök eller vardagsrum. För att kunna gå dit utan att bli upptäckta låtsades vi ha ärenden. Skolböckerna gömde vi under våra burkor. Sen gick vi hem igen, en efter en, inte i grupp. Det var hemskt, men också lite spännande. Vi litade inte på alla i byn, en del grannar ställde sig på talibanerna sida och tyckte inte att flickor ska gå i skola, minns Nouria. I över ett år styrde talibanerna byn och Nouria gick i den hemliga skolan. Så en dag kom en nyhet på radion. Talibanledaren för männen

som terroriserade byborna hade dödats i en strid. Nu kunde Nouria och de andra barnen andas ut. Skolan kunde öppna igen, i sin vanliga byggnad med klassrum, bänkar och svart tavla. De bybor som hade stött talibanerna flydde. Framtidsdrömmar

Två år har gått och Nouria har blivit 14 år. Hon har nyligen flyttat till sin farfar i storstaden Herat för att börja i en ny skola. I byn kan man bara läsa till årskurs sex. Nouria drömmer om att bli lärare och utbilda flickor om deras rättigheter: – Tyvärr har flickor inte samma möjligheter som pojkar i Afghanistan. Men det borde inte vara någon skillnad. Vi är jämlika. Det har jag lärt mig i Sakena Yacoobis skola. Utan den hade jag inte ens kunnat skriva mitt eget namn. Nourias föräldrar saknar henne, eftersom hon bor så långt hemifrån, men det är det värt, säger hennes pappa. – Min dotter ska bli en förebild, ett ljus för andra barn. Det lovade jag när hon föddes. Då måste hon gå i en bra skola, även om det innebär att vi inte kan ses varje dag. Det är som poeten säger: ”En vacker blomma har ofta en taggig stjälk”. 

– Min dotter ska bli en förebild, ett ljus för andra barn. Det lovade jag när hon föddes, säger Nourias pappa.

76


Pappa rökte opium Nourias kusin Fatima växte upp i ständig skräck för sin pappa. Han slog henne och sålde allt familjen ägde för att köpa opium, en farlig drog. Idag lever Fatima ett bra liv, sen hon fått hjälp av sin morbror.

Pappa sålde allt

Opium Opium är en farlig drog. Den kommer från vallmo, en vacker röd blomma som odlas på stora fält i Afghanistan. Opium kan rökas. Eller så gör man heroin av det, som injiceras med en nål. Den som använder drogen blir beroende och tänker bara på hur man ska skaffa mer, inte på hur familjen ska få mat. Framförallt är det män som missbrukar. Afghanska bönder odlar opium för att de är fattiga och får bra betalt, inte för att de tycker om droger.

Fatimas familj bodde i en by långt ute på landsbygden, i ett enkelt lerhus med höga murar runt. Fatima var ständigt rädd och ledsen. Hon vågade inte berättade för någon hur de hade det hemma. Om hon gjorde det, skulle pappa slå ihjäl henne, hade han ju sagt. I skolan var Fatima tyst hela tiden och hon fick inga vänner i klassen. De andra eleverna tyckte att hon var konstig. Om nätterna hade Fatima mardrömmar. Innan hon

somnade låg hon och fantiserade om att rymma hemifrån. Hon önskade att hon hade haft en annan far, en stor, stark och snäll pappa. – Pappa brydde sig bara om att få pengar till opium. Han fick sparken från sitt jobb. Då sålde han alla våra husgeråd, grytor, glas och knivar. Vi fick lite mat från min morbror, annars hade vi svultit. Men ibland sålde pappa till och med den maten. Jag fick ont i huvudet av hunger och hade svårt att koncentrera mig i skolan.

Fatima, 15 INTRESSEN: Skolan, TV, musik. BÄSTA VÄN: Min kusin Nouria. FAVORITFRUKT: Mango och melon. VILL BLI: Advokat. HATAR: Droger och krig. FAVORITSAK: Min nya skolväska. IDOL: Min morbror Khan Wali,

som tycker flickor ska studera.

Ett nytt liv

En gång försökte Fatimas pappa sluta röka opium. Först gick det bra. Han lyckades få ett jobb och började tjäna lite pengar. Men snart fick han sparken igen. Han hade börjat röka. – Det var en besvikelse. Men det värsta var när jag såg min lillebror, som bara var 5 år, härma pappa. Lillebror tände eld på ett vasstrå och låtsades röka på det, som på en opiumcigarett. Då blev jag förtvivlad. Skulle han också bli som pappa? Tar det aldrig slut? När Fatimas pappa bröt sig in i morbror Khan Walis hus, och stal pengar och en mobiltelefon, blev det det sista han gjorde i byn. Morbrodern gav pappan ett rejält kok stryk. Sen tog han med Fatima, hennes mamma och lillebror hem till sig. Pappan jagades

bort ur byn och ett helt nytt liv började för Fatima. – Det var som att vakna ur en mardröm. Ingen slog oss och vi kunde äta oss mätta varje dag. Jag hade mycket att ta igen i skolan och började studera på eftermiddagarna på AIL:s utbildningscenter. Där lärde jag mig läsa, skriva och kom över min blyghet. Mamma började också studera där. Hon, som alltid varit så ledsen, blev så glad. Nu arbetar hon med att informera kvinnorna i byn om hur de ska sköta sin hälsa. 

TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI

appa slog oss jämt. Han slog mig, mamma och lillebror med händerna, stenar, påkar och piska. Han rökte opium och var beroende av droger. När pappa inte hade pengar till opium blev han helt galen. En gång när jag vattnade grönsakerna, tog han tag i mig och skrek: ”Vad har du här att göra, du ska vara inomhus!” Han siktade mot mitt huvud med sin pistol och sa att han skulle skjuta mig om jag inte uppförde mig. Jag skakade av skräck, berättar Fatima.

P

77


När Aisha tidigt i livet blir föräldralös är hon mycket ledsen och vägrar att prata. Men den snälla tanten på barnhemmet och lärarna i Sakena Yacoobis utbildningsprogram ger så småningom henne hopp om framtiden. Efter en operation har Aisha nu ”batterihjärta” och drömmer om att bli lärare och hjälpa andra barn som har det svårt.

06.00 – Jag går upp, bäddar sängen och ber morgonbön. Jag ber Gud att jag inte ska bli sjuk igen! Sen är det frukost med ägg, bröd och te.

A

isha minns inte mycket av sin pappa. Men hon minns att han hade ett vänligt, tryggt ansikte och ett vackert svart skägg. Och hur hon fick veta att han mördats. Aisha satt och åt med mamma och lillasyster, när en släkting kom och berättade det hemska. Pappa Said Ahmed hade skjutits av banditer, när han var på väg till Iran för att skaffa ett arbete. Mamma Makol blev ledsen, men kramade alla tre barnen och sa: – Oroa er inte! Jag ska se till att vi klarar oss. Jag ska vara både som en mamma och en pappa för er. Det är Guds vilja, Gud ger liv och Gud tar liv, och vi människor måste acceptera vårt öde. Mamma blir sjuk

Utan en far som kunde försörja familjen blev livet svårt. Mamma Makol städade, på sjukhus och hemma hos rika personer, men hade ändå inte råd till hyran. Familjen tvingades flytta från sitt hus till ett enkelt rum med jordgolv, och hade bara råd att äta bröd och dricka te. Snart blev mamma Makol sjuk. – Mamma hade fel på hjärtat. Hon kunde inte arbeta, utan låg bara hemma i sängen. Vi fick lite ris av en hjälporganisation och från grannarna, men inget stöd från våra släktingar. Ofta hade vi ingenting att äta, berättar Aisha. Mamma blev svagare och svagare. En morgon vaknade hon inte. Hon hade dött under natten. En granne hit78

08.00 AIL-lärarna kommer till barnhemmet. – Vi lär oss engelska, datorer och sömnad. Min favoritlärare Seddique har engelska och datorkunskap och lär oss så mycket. Hon börjar varje lektion med att tala om livet och samhället och att vi flickor också har rättigheter.

tade systrarna, som satt och grät bredvid sin mamma. Till barnhem

Så hamnade Aisha på ett barnhem. Ett betonghus mitt i staden, med en stor innergård. Där fanns många barn i samma situation. De försökte trösta Aisha. – Gråt inte, sa de till mig. Vi vet hur det känns. Vi har varken mammor eller pappor, bara varandra. Och det var sant. En del barn visste inte var deras för-

Aisha

med batterihj äldrar höll hus, andra hade föräldrar som dödats, satt i fängelse eller som var så fattiga att de inte kunde ta hand om sina barn. – Vi ska vara som dina systrar, sa flickorna på barnhemmet och de gav mig tygdockor, berättar Aisha. Men hon var otröstlig. – Jag saknade mamma och grät mig till sömns varje natt. Jag var bara sex år och jag förstod inte riktigt vad det innebar att mamma var död. Länge trodde jag att hon

11.00 Aisha går till flickskolan, som ligger alldeles intill. – Dit kommer både barnhemsbarn och barn som bor hos sina föräldrar. Vi barnhemsbarn håller ihop, det känns tryggt, särskilt när de andra barnen retar oss. Skolan är rolig, men lektionerna är lite stökiga. Det är alldeles för många barn per lärare.


Aisha, 13 ÄLSKAR: Min syster Fariba. HATAR: Sjukdomar och krig. SAKNAR: Min döda mamma. SER UPP TILL: Min lärare Seddique. ÖNSKAR: Bli frisk i hjärtat! TYCKER OM: Engelska, datorer.

ärta vill hjälpa andra barn skulle komma och hämta mig på barnhemmet. – Den första tiden var jag så ledsen att jag slutade prata. Jag var inte med i undervisningen utan sprang och gömde mig. En snäll tant

På barnhemmet fanns en snäll tant, Bibi Gul. Hon såg hur ledsen Aisha var, och kom till henne på kvällarna för att berätta sagor och krama henne. Till sist började Aisha att prata igen.

– Kan du vara min mamma? frågade Aisha. – Du kan vara trygg hos mig, svarade Bibi Gul. Så började Aisha komma till Bibi Gul varje natt, och lägga sig bredvid henne och sova. Bibi Gul sjasade aldrig bort henne, fastän hon var trött efter en lång arbetsdag. Hon väntade tills Aisha somnat och bar henne sedan till våningssängen. Efterhand kände sig Aisha lite tryggare och gladare. Hon började gå till skolan.

Och hon började också gå på lektioner som hölls av AIL:s lärare. De kom för att lära flickorna att sy, tala engelska och använda datorer. En ny värld öppnades för Aisha. – Innan jag kom hit visste jag ingenting. Jag visste inte att "engelska" var ett språk. Jag hade aldrig sett en dator. Och kunde inte ens skriva mitt eget namn! Nu vet jag så mycket, och jag lär mig mer hela tiden, berättar Aisha, som är mycket fäst vid sin lärare Seddique från AIL.

Har batterihjärta

Åren gick och Aisha var elva år när hon en morgon vaknade av en smärta i bröstet. – Det kändes som om jag hade en kniv i hjärtat. En kniv som långsamt vreds om, varv efter varv, säger Aisha. Precis som sin mamma hade hon ett fel på hjärtat. Det var svagt och orkade inte pumpa runt allt blod i hennes kropp. Aisha måste opereras, annars kunde hon dö, berättade en läkare som undersökte henne. 79


13.00 – Det är ris och bönor nästan varje dag till lunch på barnhemmet. Ibland är det bara ris. Men någon enstaka gång är det spaghetti och köttfärssås, min favoriträtt. Ris är jag ganska trött på.

om r e t s ö R Aisha

Men man kunde inte göra hjärtoperationer i Afghanistan. Så personalen på barnhemmet ordnade en konsert, med sångare och musiker som ställde upp gratis. Biljettpengarna gick till att skicka Aisha till Iran, till ett modernt sjukhus för barn. – Jag var den enda som inte hade sina föräldrar med sig. Men de andra barnen och deras mammor och pappor var snälla. De gav mig en bok där de skrev hälsningar eller ritade teckningar, och de bad

Aisha slutade att prata när både hennes pappa och mamma dog. Hon fick hjälp av AIL:s lärare och nu vill hon själv bli lärare för att hjälpa barn som har det svårt.

till Gud att allt skulle gå bra för mig, berättar Aisha. Under ingreppet sövdes hon ner. – När jag öppnade ögonen efter operationen låg jag helt ensam i ett vitt rum. Först trodde jag att jag var död, men snart kom en läkare. Han sa att de hade satt in ett batterihjärta, en liten maskin

som hjälpte mitt hjärta att slå. Jag har ett ärr efter ingreppet, säger Aisha. Vill hjälpa andra

Tillbaka på barnhemmet mådde Aisha bättre. Men det händer fortfarande att det hugger till i bröstet. – Ibland vaknar jag om nätterna av att det sticker till i

Ensamma på nyår ”Aisha är min syster. Vi håller ihop vad som än händer, för vi har ingen annan i hela världen. Låt mig berätta om Nowrooz, det afghanska nyåret. Då hämtades alla andra barn här på hemmet av släktingar, de skulle följa med på nyårsfest, men ingen kom efter oss. Vi trodde att vår farbror skulle komma så vi väntade hela dagen, men han kom inte. Det var en besvikelse. Barnhemmet var helt tomt, för personalen hade ledigt. Det var bara jag, Aisha och Bibi Gul som var kvar. Trots allt hade vi ändå ett ganska bra nyår, Bibi Gul berättade sagor tills vi somnade.” Syster Fariba, 10 år

Hon vill alltid rita ”När Aisha var mindre älskade hon sina dockor, hon tröttnade aldrig på att leka med dem. Men idag är de inte lika viktiga för henne. Nu är hennes favoritsysselsättning att rita. Varje ledig stund springer hon och tar fram pennor och papper, och börjar rita. Vi brukar rita tillsammans. Prinsessor, hästar och vackra slott. Och familjer med mammor, pappor och barn.” Vännen Foziya, 12 år

80


hjärtat. Det gör så ont. Då ligger jag vaken och tänker på döden, på att jag inte vill dö. För det finns så mycket jag vill göra, säger Aisha. Trots sitt nya batterihjärta kan Aisha inte springa lika snabbt som de andra barnen. Hon blir lätt andfådd och trött om hon anstränger sig. – Det händer att jag undrar varför Gud gjorde mitt hjärta så svagt. Och jag ber att jag ska bli helt och hållet frisk. Jag vill bara vara som andra barn, säger Aisha. Men i skolan är hon duktig. – Jag tycker så mycker om AIL:s undervisning. Den är mycket bättre än den vanliga skolan. Min lärare Seddique har förändrat mitt liv. Nu vet jag vad jag vill, jag har en idé om framtiden. Jag vill en dag kunna tala lika bra engelska som min lärare. Och veta lika mycket som hon om världen! Då vill jag också bli bli lärare, för att hjälpa barn som har det svårt. Det är min dröm, säger Aisha. 

15.00 – Jag går tillbaka till barnhemmet och vilar lite, leker och gör läxorna. När jag inte orkar plugga mer ritar jag. Kanske går jag till Bibi Gul och pratar lite med henne. Sen ser vi program med sång och musik på TV.

Sakenas lärare undervisar på barnhemmet

18.30 – Till middag äter vi resterna från lunchen. Sen gör vi vad vi vill. Jag pluggar lite, ber och går till mitt rum för att prata med min syster Fariba och rita.

På barnhemmet i staden Herat finns hundratals flickor, i åldrarna tre till arton år. Här finns också 25-talet pojkar, men de flyttas vidare till ett annat barnhem när de blir tio, elva år. Barnhemsbarnen sover i våningsängar och får mat i en stor sal. Ett tiotal kvinnor tar hand om dem. På gården finns en lekplats med gungor och rutschbanor, inomhus finns TV och klassrum. Det är Afghanistans regering som driver barnhemmet, men sex dagar i veckan kommer lärare från Sakena Yacoobis Afghan Institute of Learning (AIL) för att undervisa barnen. De flesta, men inte alla, barn går också i en skola alldeles intill.

”Jag kan inte vara Aishas mamma, jag har så många barn att ta hand om, men jag försöker! Hon behöver kärlek och har inte haft det lätt. Men hon är väldigt rar och när hon skrattar skakar hela hennes kropp. Jag blir så glad av att se henne skratta.” Bibi Gul, 64 år, som tar hand om barnhemsbarnen.

Hon är så flitig ”Aisha är en av mina favoritelever, hon är så glad, så flitig och så snäll. Och hon lär sig snabbt! Men jag är lite orolig för hennes framtid. När flickorna fyller arton är de vuxna och kan inte stanna på barnhemmet längre. En del får jobb, andra blir bortgifta med avlägsna släktingar. Men vissa bara försvinner, vi vet inte vad som händer med dem!” Seddique, 25 år, lärare Läggdags.

22.00

TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI

Hela kroppen skrattar

81


– Jag har en vit slöja, som jag fått på barnhemmet där jag bor. Den är fin, tycker Malalai, 7 år, som undervisas av AIL:s lärare.

– Jag gillar inte burka utan tycker att det räcker med en sjal. Burkan ser lite dyster ut. Jag har slöjor i olika färger, idag har jag en röd. Det är en glad färg, säger Zarafshan, 16 år, student och AIL-lärare. – Jag bär chador, för enligt vår tradition och religion är det inte passande att en kvinna visar håret eller ansiktet för främlingar. Hemma har jag bara en sjal, förklarar Makhfi, 14 år, som lär sig skrädderi hos AIL.

– Jag har haft burka sen jag var 14 år. Alla kvinnor i min by har det. Det är vår tradition och kultur, och vi är stolta över våra burkor. I burkan känner jag mig trygg, berättar Freista, 20 år, trebarnsmamma som besöker AIL:s läkarmottagning.

Vad har du på dig? Burka, slöja eller sjal? Enligt islam ska en kvinna täcka håret, men ingenting i religionen säger att hon måste täcka hela ansiktet eller ögonen. Det är dock tradition att de flesta kvinnor i Afghanistan bär burka, en heltäckande dräkt, när de lämnar hemmet. Andra bär chador, ett stort tygstycke, och ett fåtal bara en liten sjal.

– Min vackra slöja har jag fått av mamma. Men jag kan bara ha den här på centret. Utomhus bär jag chador. För det är farligt att väcka uppmärksamhet, man kan bli kidnappad, säger Fatima, 15 år, som lär sig engelska hos AIL.

TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI

Sjal

8282

Sjalen på huvudet är inte mer besvärlig att ha på sig än en hatt eller en keps. Bärs av flickor och kvinnor från utbildade, moderna familjer i städerna. Chador

Ett tyg som täcker hela kroppen, men lämnar ögon och ansikte synliga.

Bäraren håller ihop den framtill. Svart är den vanligaste färgen. Burka

Täcker hela kroppen och huvudet. Ett tygnät gör att kvinnan ändå kan se sig omkring. Burkor är ofta himmelsblå, men kan vara vita, bruna eller gröna. Det är svårt att röra sig i en burka och på somrarna blir det varmt under tyget. När börjar flickorna med slöja?

Flickbebisar har inga slöjor alls. Upp till sex, sju års ålder har flickor färgglada kjolar, blusar och ibland en liten pastellfärgad slöja. Från 7 till ungefär 12 år har de flesta flickor en vit eller svart slöja. Vid 13-15 år, när flickorna börjar få kvinnliga former, brukar det vara dags för burka. Kvinnor över 60 år struntar ibland i att bära burka.


Burkan ger skydd och förtrycker Många flickor och kvinnor i Afghanistan är förtryckta. Männen bestämmer och burkan är ett sätt att begränsa flickors och kvinnors frihet. Enligt afghansk tradition ska kvinnor vara i hemmet och inte synas utanför det, medan männen är ute i samhället. Men alla kvinnor i burka är inte maktlösa. De kan ha mycket att säga till om i hemmet, vad gäller hushåll, giftermål och uppfostran. De kan också ha på sig burkan på väg till jobbet, men ta av den medan de arbetar. Burkan fungerar som ett skydd.

Farid älskar fotboll och engelska Farid, 12, missar aldrig en fotbollsmatch med grann­pojkarna eller lektionerna i engelska på AIL:s ut bildningscenter. Farid bor med mamma, pappa och åtta syskon i ett litet hus med tre rum. – Pappa är lärare. Han jobbar extra som cykelreparatör, men har ändå svårt att försörja familjen. Ibland får vi lite pengar av släktingar, då köper pappa mat och kläder, berättar Farid. Även om Farids familj har ont om pengar får alla barnen, även döttrarna, gå i skolan. Pappan vet hur viktigt det är med utbildning. Men han är också sträng och har dåligt humör. Ibland slår han Farid. På förmiddagarna går Farid i vanliga skolan, på eftermiddagarna lär han sig engelska på Sakena Yacoobis och AIL:s utbildningscenter. Det är det han tycker allra mest om. Förutom fotboll. – Min dröm är att lära mig engelska flytande, sen vill jag studera vidare till ingenjör. Jag skulle vilja bygga jättelika och moderna höghus, så att folk har någonstans att bo. Varje lägenhet skulle ha många rum, så att de inte behövde trängas så mycket. Men det är svårt att bli ingenjör. Kanske blir jag lärare istället.

Skolkläder

– När man går i skolan ska man ha fina, rena och hela kläder, men inte så fina att de inte får bli smutsiga. För att ta mig till skolan går jag en timme på dammiga vägar och i smala gränder. Om det är soligt och hett yr dammet, om det reg­ nar är det fullt av lera och stora vattenpölar.

Finkläder

– Det är viktigt att vara fin på bröllop. De här kläderna fick jag när min kusin skulle gifta sig. Det var en stor fest i hembyn, maten var jättegod och det kom kanske tusen gäster. Männen firade för sig, och kvinnorna för sig, så är vår tradition.

Sportkläder

– Jag älskar fotboll! Så fort jag har tid spelar jag på en bakgård. Jag och grann­ pojkarna har ett fotbollslag och då måste man förstås ha fotbollskläder. Tyvärr har jag inga fotbollsskor, men pappa har lovat att jag ska få det så fort han får råd. Det är min högsta önskan!

8383


Bagarpojken rymde och blev Sjuårige Muhammed arbetar från fyra på morgonen till sex på kvällen vid den heta ugnen på bageriet. Han bränner sig och blir slagen. När han råkar bränna en hel plåt med bröd rymmer han och kommer aldrig tillbaka… Drömmen om att få gå i skolan går i upp­ fyllelse och snart är Muhammed, med hjälp av lärarna på Sakena Yacoobis utbildnings­ center, ikapp de andra och näst bäst i klassen.

05.00 Klockan ringer och Muhammed vaknar. Han ligger och drar sig några minuter innan han väcker sina bröder, Arif och Amin. Lillebror Yahya och mamma är redan uppe.

N

är Muhammed är sju år säljer han tuggummin och telefonkort på marknaden. Men han tjänar nästan inga pengar. En kväll kommer hans pappa hem med en främmande man. – Det här är bagaren Hamid. Du ska bli hans hjälpreda. Det är ett bra jobb, säger Muhammeds pappa. Bagaren tittar vänligt på Muhammed och säger: – Det är många pojkar som vill jobba hos mig, så du ska vara glad att du får chansen att lära dig ett yrke. Du börjar klockan fyra i morgon bitti. Hett och farligt

TE X T: JESPER HOUR FOTO: MAK AN E-R AHMATI

05.15 Böneutropen ljuder från moskén. Muhammed faller på knä i riktning mot muslimernas heliga stad, Mecka, och ber Fajr, morgonbönen.

84

Den natten har Muhammed svårt att sova. Han är glad över att ha fått ett jobb, men också nervös. Han vet ju ingenting om bröd och ugnar. Bageriet ligger en bra bit från Muhammeds hus, så han måste gå upp redan klockan tre för att hinna dit. Det är alldeles mörkt när han går till sitt nya jobb. Det blir inte som Muhammed tänkt sig. Hans jobb är att lasta in och ta ut bröd ur en stor stenugn. Det är hett och farligt. Redan första dagen bränner han sig så att han börjar gråta. – Sluta böla, var lite tacksam, annars får du sparken, säger bagaren och lyfter sin

stora högerhand. Plötsligt slår han Muhammed hårt med öppen hand, rakt i ansiktet. Muhammed kväver gråten. ”Kanske blir det bättre om jag jobbar hårdare”, tänker han. Efter sex timmars arbete är det rast för bön och lunch, bröd med vatten. Sen fortsätter Muhammed arbeta ända till sex på kvällen. När Muhammed går hem är han så trött att han nästan svimmar. Med sig i en plastpåse har han lönen, ett par torra bröd. Men han klagar inte inför pappa och mamma. Rymmer hem

Så fortsätter dagarna, veckorna och månaderna. Med hårt arbete, misshandel och farligt arbete kring de varma ugnarna. På lunchrasten kilar Muhammed ut ur bageriet och sätter sig ensam under ett träd och knaprar på sitt bröd. Det ligger en skola alldeles intill och Muhammed tittar avundsjukt på pojkarna som är på väg hem efter förmiddagslektionerna. De skrattar och svänger med sina skolväskor. ”Jag vill också gå i skolan”, tänker Muhammed. Efter sju månader får Muhammed nog. En morgon råkar han bränna en hel plåt med bröd, och blir så rädd för bagarens straff att han rymmer hem. På kvällen berättar


näst bäst i klassen

Muhammed, 12 IDOL: Sångaren Zahir Shah, pappa Atiq. INTRESSEN: Taekwondo, fotboll, TV. VILL BLI: Soldat eller kamp­ sportsmästare. FAVORITMAT: Spagetti. AVSKYR: Barnarbete.

06.00 Till frukost blir det te och bröd.

06.45 Muhammed springer till skolan, han vill inte vara sen!

han för pappa Atiq om hur eländigt det är på bageriet, om hur mycket stryk han får, och om hur lätt det är att bränna sig. Han gråter och säger att han vill gå i skolan, lära sig läsa och skriva, inte arbeta hela dagarna. Först blir

pappan rasande, men efter ett tag lugnar han ner sig. – Du är olydig. Men också modig. Du ska få gå i skolan på ett villkor, att du aldrig missar en enda läxa, säger pappa Atiq. – Tack pappa, Allah vare med dig, säger Muhammed. Pappas stränga schema

Vid den här tiden har Muhammeds pappa fått arbete med lön, som soldat åt regeringen. Så nu har familjen råd att låta Muhammed och hans två storebröder studera. Men pappa är sträng. Han skriver ett schema som han spikar upp på en lapp i hallen i det lilla lerhuset. – Det gäller att ta tillvara på dygnets alla timmar. Inte en minut får slösas bort, säger pappan. På schemat står det vad Muhammed och hans bröder ska göra, timme för timme. På förmiddagarna går Muhammed i skolan och efter lunch fortsätter han studierna, på Sakena Yacoobis utbildningscenter. Det tuffa schemat har gett resultat. Nu går Muhammed i femte årskurs och är näst bäst i sin klass. 85


11.15 Muhammed pluggar engelska på Sakena Yacoobis utbildningscenter. Läraren Zahra Alipour, som är 18 år, hjälper honom. – Muhammed är bra i skolan, men hans familj har inga släktingar här, så det finns ingen som kan hjälpa dem. De har ont om pengar och Muhammed har till exempel samma skor, sommar som vinter. Det blir förstås kallt när det snöar. Men jag tror att det kommer gå bra för honom, han har många vänner och är smart, säger Zahra.

– När jag började i skolan låg jag efter de andra. Utan kurserna på Sakena Yacoobis center hade jag aldrig hunnit ikapp. Utbildningen på centret är faktiskt bättre än i skolan. Lärarna är snällare, vet mer, och framför allt bryr de sig mer om oss elever. På van86

13.30 Muhammed och hans bröder turas om att sitta vid familjens mattstol. – Jag är så van att knyta mattor att jag brukar ställa en bok på mattstolen och läsa läxorna samtidigt som jag knyter, berättar Muhammed.

liga skolan är det så stökigt. Och där blir jag lite retad för att jag är duktig. Orolig för pappa

Även om Muhammeds pappa nu har ett arbete, är familjen

inte rik. För att tjäna lite extra pengar turas sönerna om att knyta mattor i hemmet, fina mönstrade mattor som de säljer vidare. Det tar tre månader att göra en enda matta, och då måste man

knyta i flera timmar varje dag. Men allt är inte arbete och läxor, fem dagar i veckan tränar Muhammed och hans storebröder den koreanska kampsporten taekwondo på en klubb. De har fått träningsdräkter och varit med i tävlingar. En gång vann Muhammed bronsmedalj. Idag är Muhammed nöjd med livet, det är bara en sak som oroar honom. Kriget.


Muhamm eds sche m

a Klockan 5–7 Väc 7–10 L kning, morgonbö n och fru ek kost 10 –11 L tion i skolan ä xläsning 11–12 L ek

16.30 Idag är det ingen taekwondoträning, för tränaren är bortrest. Muhammed och hans bröder övar höga sparkar på gården istället. De gör armhävningar, stretchar och sparras.

– Pappa är soldat. Han krigar mot talibanerna. De flesta dagar jobbar han i stan, med att vakta myndighetshus och stå i vägspärrar, men ibland är han ute i provinserna med sitt förband. Han kan vara borta i veckor. Då ber jag flera gånger varje dag för att han inte ska bli dödad, säger Muhammed. När pappa kommer hem från kriget berättar han ingenting om vad han varit med om, varken för sin fru eller för sina söner. Han sitter bara tyst och dricker te. Och ber extra länge. Ibland pratar Muhammed med honom om vad han ska bli när han blir stor.

20.00 Muhammed läser läxor tills ögonen svider. Pappa ser till att han inte fuskar.

tioner på c AIL:s utb enter ildnings 12–13 L unc h o c h bön 13–16 M attvävnin g 16–19 T aekwond oträning 19–20 M iddag oc h bön 20 –22 L ä xor 22 L äg g d ag s ! D e n som fus om lä xorn kar med schema t får göra a 6 ggr!

– Jag vill också bli soldat, men det vill inte pappa. Han säger att det är ett yrke där man aldrig får lära sig något annat än att lyda order och döda. Men jag tycker det verkar spännande. Och lönen är bra. Pappa vill att jag ska bli lärare eller affärsman istället. Vi får se, säger Muhammed. 

87


Zarafshan bloggar om Afghanistan För några veckor sedan hade Ismet, 19 år, och Hajatullah, 20 år, ingen aning om vad internet var. Men en ung tjej har lärt dem och nu surfar de obehindrat på hemsidor med nyheter om sport och politik.

E

n ung tjej i röd slöja, Zarafshan 16 år, är datorlärare på Sakena Yacoobis utbildningscenter i Herat. Hon har aldrig rest utomlands, men har ändå vänner över hela världen. Zarahshan är nämligen bloggare. I sin bloggdagbok berättar hon på engelska om livet i Afghanistan. – Jag skriver om verkliga och sorgliga historier, om barnäktenskap, krig och misshandel. Om sådant jag hört hemma, på marknaden eller på radio. Det är viktigt att berätta sanningen om vårt land. Det är ett första steg för att förändra och förbättra villkoren för kvinnor och barn, säger hon. Internet på utbildningscentret är gratis för både lärare och elever, till skillnad från på internetkaféerna. 88

Där kostar det pengar, som de flesta saknar i den fattiga förorten. Tack vare internetuppkopplingen har centret blivit en utkikspunkt mot omvärlden. – Genom bloggen har jag fått många utländska bekanta. Vi mejlar varandra och berättar om våra liv. Jag har lärt mig så mycket nytt, berättar Zarafshan. Men nu har hon inte tid att prata mer. Ismet och Hajatullah vill ha hjälp. De har just skapat egna epostadresser, men har ingen att mejla. Med lite instruktioner av läraren skickar Ismet sitt allra första mejl. Till kusinen Hajatullah, på stolen bredvid. 

Berättelse från Zarafshans blogg Var är mina barn? ”Jag giftes bort när jag var 14 år, med en äldre man. Efter ett års äktenskap började kriget och min man blev arbetslös. Livet var hårt. Vi fick tre barn, två döttrar och en son. En dag skickade jag min son till marknaden för att sälja cigaretter, men han kom aldrig tillbaka. Jag låg och bad till Allah, den allsmäktige, när en av min sons vänner kom till vårt hus. Han berättade att min son dödats när en bomb sprängts. Jag blev helt stel, men jag gick ändå dit. Explosionen var så kraftig att jag inte kunde hitta min sons kropp. Det var den värsta dagen i mitt liv. Ett år senare blev min man sjuk och dog. Jag var gravid och fick tvillingar. Jag kunde inte försörja dem, så jag gav dem till en kvinna som inte kunde få egna barn. Jag tänker ofta på vad som hände dem. Var är de idag? Var är mina barn?”

Zarafshan har just lärt kusinerna Ismet och Hajatullah hur man mejlar.


Ahmed Muktar, 12 IDOL: Pappa och farfar. VILL BLI: Chef för hjälporgani­

sation eller berömd författare. ÄLSKAR: Läsa böcker och hitta på historier. HATAR: Vuxna som slår barn. DRÖM: Fred i Afghanistan. FAVORITRÄTT: Köttgryta.

Ahmed

N

är jag var åtta år satte min pappa mig i en religiös skola. Lärarna var väldigt stränga och eleverna blev slagna hela tiden, berättar Ahmed. Ahmed fick ofta stryk. Han fick svårt att koncentrera sig och att komma ihåg läxorna. Även om han gjort läxan var han så rädd att svara fel att han bara satt tyst. Då slog

läraren honom över ryggen med en piska. – En gång band läraren ihop mina fötter med ett rep. Han tog av mina skor och så slog han mig på fotsulorna. Det gjorde så ont, berättar Ahmed. Till Sakenas skola

Visserligen var det tyst på lektionerna, men Ahmeds lärare var okunnig. Det var för många elever i klassen och den som inte hängde med fick ingen hjälp. Till sist blev Ahmed så rädd för att gå till skolan att han vägrade gå dit, oavsett vilka hot eller löften hans föräldrar försökte med. Då förstod hans pappa att skolan inte var bra. Han satte istället sonen i en av Sakena Yacoobis skolor, som hade gott rykte. Den var helt annorlunda. – Lärarna var snälla, uppmärksamma och kunniga.

Och det var förbjudet att slå eleverna. Jag började längta till skolan, det fanns så mycket att lära sig, berättar Ahmed. Får inte slå barn

I den nya skolan fick Ahmed bättre betyg och självförtroende. En dag fick alla elever i hemläxa att skriva en påhit-

tad historia. Ahmed tyckte det var så roligt att han bara fortsatte att skriva. Det blev en bok, som Ahmeds pappa hjälpte till att trycka. – Jag vill vara en förebild för andra barn. Och visa att det finns afghanska barn som gör bra saker och kan skriva böcker, berättar Ahmed. Boken handlar om hur det är att vara en pojke i Afghanistan och om skillnaden mellan bra och dåliga lärare. Så blev Ahmed den yngste författaren i Afghanistan. Han fick vara med i TV, radio och tidningar och berätta om sin bok. – Det är viktigt att göra läxorna och vara flitig. Men det är lika viktigt att lärarna inte är för stränga. De får inte slå barn. De måste lyssna på barnen, säger Ahmed. 

Ahmed Muktar är lite av en kändis i västra Afghanistan. Han är ofta med i TV, radio och tidningar och berättar om boken han skrivit. En bok för och om barn. – Lärarna får inte slå barnen, de måste lyssna på dem, säger Ahmed.

TE X T: JESPER HOUR FOTO: MAK AN E-R AHMATI

fick stryk, skrev en bok

89


Ann Skelton

VARFÖR NOMINERAS ANN?

NOMINE R AD • Sidorna 90–109

Ann Skelton nomineras till World’s Children’s Prize 2012 för sin 20 år långa och framgångsrika kamp för att barn som påverkas av rättssyste­ met ska få sina rättig­ heter respekterade. Ann har gjort banbrytande arbete för Sydafrikas barn både i domstolen och genom att ändra på lagarna som påverkar barns liv. När Nelson Mandela blev president bad man Ann om att bli ordförande i den kommitté som skrev de nya lagar som skulle hjälpa de barn som hamnat på fel sida av lagen. Genom att hjälpa till exempel ett barn i ett skilsmässofall, ett barn som behandlats illa på ett barnhem, ett ensamkommande flyktingbarn, barn som misshandlas i fängelse och barn i lerskolor i dåligt skick, och få till ett domstolsbeslut till barnens fördel, har Ann hjälpt och skyddat alla Sydafrikas barn i liknande situationer. Ann, som är chef för Centre for Child Law (Barnlags-centret) vid Universitetet i Pretoria får hjälp i sitt arbete för barnen av unga kvinnliga advokater.

90

Ann med elever från Pretoria High School som intresserar sig för att främja barnets rättigheter. fOTO: MASI LOSI

Ann växte upp under den våldsamma apartheidregimen i Sydafrika. När hon var femton blev svarta barn som protesterade mot rasismen skjutna och fängslade. Senare, som ung åklagare, såg Ann barn som misshandlats av polisen och som bitits av polishundar dömas till att bli piskade. Hon är sedan dess en advokat som kämpar för barnets rättigheter och hon har även skrivit lagar som skyddar barnen. Ann tar barns rättsfall till domstol och när hon vinner de fallen så att barnet får rätt, innebär det att domstolens beslut även hjälper andra barn i liknande situationer. Det är viktigt för Ann att vuxna lyssnar på barnen. – Barn är människor. De måste få möjlighet att ta del i de beslut som påverkar deras liv, säger Ann.

N

är Ann var tonåring hatade hon alla regler i skolan. – När jag började på gym­ nasiet var jag och mina klasskamrater tvungna att gå omkring med stora skyl­ tar med våra namn på runt halsen. Jag tyckte det var förnedrande och vägrade ha på mig min skylt. Men det var bara den

första i en lång rad för­ nedringar som Ann skulle utsättas för på sin nya gymnasie­skola. – De äldre barnen retade oss och skickade iväg oss för att köpa saker åt dem och behandlade oss som slavar bara för att vi var yngre. Jag protesterade mot all den där mobbningen, och hamnade såklart ofta i skolans kvar­


Barnrättviselagen togs fram av en kommitté som leddes av Ann. Lagen betonar behovet av omsorg och rehabilitering för barn- och ungdomsbrottslingar snarare än straff. De flesta barn som hamnar på fel sida av lagen i Sydafrika hamnar nu på stödcenter för barn.

sittningsrum. Jag kände mig aldrig som en del av det sys­ tem där man kunde straffas bara för att man hade egna tankar eller en annorlunda åsikt. Apartheidlagar

Ann gick på en skola som var ”endast för vita” i Pieter­ maritz­burg, på den tiden som svarta och vita barn var skilda från varandra i alla delar av livet. Det var rent av ett brott för ett svart barn att besöka ett vitt barn i en vit stadsdel utan ett tillstånd, som kalla­ des ”pass”! Ann minns en dag när svar­ ta barn gav sig ut på gator och torg för att protestera mot apartheid. – När jag var femton år såg jag på TV hur svarta sydafri­ kanska barn vägrade lyda apartheid-lagarna. Jag för­ stod deras smärta på ett annat sätt än de flesta andra på min skola eller i min stadsdel, som endast var för vita. Det här

Endast vita tilläts bada vid den här stranden.

var 1976, när svarta barn pro­ testerade mot apartheidregeringen som tvingade dem att bo i fattigdom och lära sig saker på afrikaans, de vitas språk. Men många av barnen som protesterade på gatorna 16 juni 1976 fängslades eller sköts ihjäl av polisen, bara för att de hade sina egna åsikter och för att de vägrade behandlas som slavar. Jag kommer ihåg att jag skrev en dikt om mina känslor och om

barnen som var tvungna att betala med sina liv för frihet.

hur det var att stå i en sådan kö.” I den stunden visste jag att min familj inte var annor­ lunda från svarta familjer, och att vi alla var samma, alla värda respekt. – Under mitt sista år i gym­ nasiet höll jag ett tal om orättvisa. Det gjorde mig inte populär, för det här var under apartheid-tiden, men det var viktigt för mig för jag lärde mig hur jag kunde sätta ord på mina upproriska känslor och tankar. Jag visste inte då att jag skulle bli en advokat som skulle föra barns talan och slåss för deras rättigheter. Men det var det som hände.

Anns familj

Barn i fängelse

– Min pappa, som var son till en gruvarbetare i England innan han kom till Sydafrika förstod hur det var att vara fattig. En dag när vi gick förbi en plats där det stod en massa svarta människor i kö utanför en fabrik för att försöka få jobb, sa min pappa ”Stackars människor, jag kommer ihåg

– Flera år senare pluggade jag juridik och 1986 fick jag mitt första jobb som allmän åkla­ gare. I det jobbet såg jag

Apartheid var laglig rasism

När Ann var femton år såg hon hur svarta barn protesterade mot apartheid. Hector Pieterson, som bara var tolv år, sköts ihjäl av polisen. Hector fick postumt (efter sin död) World’s Children’s Honorary Award år 2000.

Rasism fanns tidigt i Sydafrika, men 1948 blev den laglig och kallades apartheid. Det betyder ”åtskillnad”. På den tiden hölls svarta och vita åtskilda och svarta diskriminerades och förföljdes. Sydafrika var uppdelat i svarta och vita områden. Miljontals svarta barn och deras familjer tvingades leva i ”svarta” områden. De svarta vuxna lämnade barnen där då de försökte få tag i jobb långt borta, i vita människors hem, eller på gårdar eller fabriker som ägdes av vita. Många svarta barn träffade bara sina föräldrar runt jul. Svarta personer greps av polisen om de kom till vita områden utan att ha tillstånd till det. De fick inte använda samma bussar, parker, offentliga toaletter, restauranger och annat som bara fick användas av vita. När svarta barn protesterade mot dessa orättvisor och krävde sin frihet använde polis och militär våld för att tysta dem.

91


Genom att hjälpa Shaafi från Somalia och andra ensamkommande flyktingbarn i rätten har Ann skyddat rättig­ heterna för alla barn i samma situation i Sydafrika.

många barn i rätten. Fängslade barn slagna av polisen. Barn med öppna sår, som bitits av polishundar, och barn som frös utan kläder att hålla dem varma. De var ofta väldigt unga och blev fängsla­ de utan rättegångar. De kun­ de sitta i celler på polisstatio­ ner hur länge som helst. Om de dömdes som skyldiga till ett brott kunde de straffas med att piskas. – Jag insåg att lagarna var skadliga för barn som hade hamnat i problem och att vi behövde ändra på det. Jag lämnade domstolen och bör­ jade arbeta för ”Advokater för mänskliga rättigheter”, och hjälpa barn som satt i fängel­ se. Nu kunde jag och mina

advokatkollegor vara i rätten på dagarna och på kvällarna kunde vi själva se vilka barn som fängslades. – Ibland var vi tvungna att sitta och vänta på polisstatio­ ner på hårda bänkar i flera timmar, eftersom polisen gjorde sitt bästa för att vi skulle försvinna. Men vi satt kvar och väntade tills de visa­ de barnen för oss. Vi gjorde vårt bästa för att kontakta deras familjer så att vi kunde berätta för dem att deras barn blivit fängslade, och hjälpa dem med att komma till rätt­ en så att de kunde ta med sig sina barn hem. Man måste komma ihåg att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden. Det var väldigt svårt att hitta ens en familjemedlem som hade en telefon, men när vi gjorde det, då kunde vi verkli­ gen hjälpa barnet och få det frisläppt. Slagen till döds

– En dag 1992 bröt sig en tret­ tonårig pojke, Neville Snyman, in i en affär tillsam­ mans med sina kompisar. De – Jag såg många barn arresteras, bli slagna av polisen och bitna av polishundar.

92

stal godis, chips och läsk inn­ an polisen kom och fängslade dem. I fängelset våldtogs Neville och slogs sedan ihjäl. Tidningar i hela landet skrev om den här chockerande hän­ delsen och för första gången förstod många människor hur illa det var för barn i fängelse. För Ann var det här drop­ pen som fick bägaren att rin­ na över. Hon stod inte ut längre. – Jag förstod att jag dittills bara hade hjälpt få barn i en stad, och att vi omgående måste hjälpa alla barn i fäng­ else i hela landet. Så vi starta­ de en kampanj vi kallade ’Släpp ett barn fritt till jul’.

Jag ringde till hundratals människor och varje männis­ korättsadvokat i landet ring­ de till en annan advokat och så vidare… så gjorde vi en kedja av vuxna som arbetade tillsammans för att se till att vi kunde skicka hem så många barn som möjligt till jul. Jag talade med regeringen och fängelsemyndigheterna och fick dem att samarbeta med mig. Det året fick vi ut 260 barn ur fängelset till jul! Hotades med fängelse

En dag kom apartheidreger­ ingens säkerhetspolis och gjorde en razzia på kontoret där Ann och de andra män­ niskorättsadvokaterna arbe­


tade. De tog många doku­ ment med information om de barn som Ann hjälpte. Ann insåg direkt att det var möj­ ligt att hon själv kunde fängs­ las, eftersom säkerhetspolisen fängslade hennes svarta kolle­ gor runt om i landet, och tusentals andra som kämpade för att apartheidlagarna skul­ le avskaffas. Hon åkte direkt hem och ringde till sin man. Hon sa till honom att han var tvungen att lära sig mata deras spädbarn med nappflas­ ka redan samma dag, ifall Ann skulle hamna i fängelse. Hennes man blev chockad, men han gjorde som hon sa. Han visste att Ann aldrig skulle ge upp sin kamp för barnen i fängelse, även om det betydde att hon själv kun­ de fängslas. Det här var 1992 och saker förändrades snabbt. Apartheid började gå mot sitt slut och det var en spännande tid i Sydafrika. Till slut, efter många års kamp mot apar­ theidsystemet, släpptes Nelson Mandela och andra frihetskämpar ur fängelserna. Det var en tid då man kunde drömma om hur ett bra land ska behandla sina barn. Nelson Mandela blev presi­ dent 1994 och i sitt första tal till parlamentet sa han: ”Vi måste tömma våra fängelser på barn.” Och han menade det verkligen. Ann tillfråga­ des om att bli ordförande i en kommitté som skulle skriva en ny lag för de barn som hamnade i problem med lagen.

– När polisen kom för att arrestera mig pratade han snällt. Men på polisstationen blev det annorlunda. Jag tor­ terades och erkände saker som jag inte gjort bara för att han sa att jag gjort de saker­ na. Det är bättre att ha en för­ älder eller en socialarbetare med sig när man talar om vad som hänt så att man inte blir rädd. – Polisen bara tog mig och låste in mig. De berättade inte för mig att jag hade rätt till ett telefonsamtal. Även om man arresteras har man rättigheter. – Det finns inga

sängar i fängelset. Man kan inte köpa mat där. Det finns ingen som kan hjälpa en när man blir sjuk. Man sover till­ sammans med äldre männis­ kor som utnyttjar en. Fängelset leder till själv­ mordstankar när man är deprimerad. – Domstolar måste vara mer barnvänliga, med färg­ glada affischer, färg, möbler, godis. De vuxna får inte ha på sig långa svarta jackor för de ser så skrämmande ut. Barn är människor

Ann förklarar att barnens berättelser om fängelser Ann blev en sådan advokat som för barns talan och kämpar för deras rättigheter.

När Nelson Mandela blev president 1994 sa han, ”Vi måste tömma våra fängelser på barn!” Ann fick uppgiften att leda den kommitté som skulle skriva den nya lagen för barn.

och domstolar var fyllda av förtvivlan och ilska. De visa­ de den skräck och den ensam­ het som barn känner när de hamnar i konflikt med lagen. – Våra undersökningar visade också att vuxna sviker barn när de hamnar i knipa. Men de visade också att om vi verkligen frågar barnen om deras åsikter och behandlar deras tankar med värdighet och respekt så kan de uttrycka sig logiskt och för­ nuftigt. Det kan hjälpa oss att hjälpa dem. Ann kallar barnen som hon hjälper för sina ”barnkli­ enter.” – Barn är människor, säger hon. De måste få möjlighet att ta del i de beslut som påverkar deras liv. En av de saker som jag tycker allra bäst

Frågade barn

Under arbetet med den nya lagen bestämde sig Ann och hennes kollegor för att fråga barn vad de tyckte. Det var ju för dem lagen skulle gälla! Det här är några av deras kommentarer. – Barn som är yngre än tio år är för unga för att kunna planera brott om det inte finns någon äldre som upp­ manar dem att göra det. 93


Ann anser att barn ofta sviks av rättssystemet, och att vuxna måste lära sig att lyssna till barnen.

om är när vi lyckas hjälpa ett barn att ta tag i sin egen ilska och upproriska tankar så att barnet kan hitta sätt att för­ ändra sin egen situation!

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Brott skadar

Ann ler när hon säger: – Idag har vi den nya lagen som vi skrev. Den kallas Barnrättslagen (Child Justice Act). Den accepterar att barn gör misstag och att tonåring­ ar ibland bryter mot regler. Om vi behandlar dem som brottslingar finns det en risk att de kommer i kontakt med riktiga brottslingar, att de blir hårdare och växer upp och begår riktigt allvarliga brott. Om vi inser att de gjort fel men ger dem en andra – Idag när vi tar fall till en domstol är det inte längre för att hjälpa barn som redan sitter i fängelse, som det var under apartheidregimen. Nu har vi lärt oss att det som sker i domstolar kan påverka tusentals barns liv.

94

I ett mål som i början handlade om sju ”lerskolor” i Sydafrika påpekade Ann att hon och Barnlags-centret representerade alla barn i Sydafrika i samma situation. Resultatet av målet blev att den sydafrikanska regeringen lovade att använda 5,6 miljarder kronor att byta ut alla lerskolor.

chans, en chans att göra rätt utan att ta dem till domstol eller fängelse, är det troligt att de lär sig av sina misstag och att de växer upp och blir laglydiga vuxna som respek­ terar andra människors rät­ tigheter. – De ska inte behöva leva med följderna av sina misstag för resten av livet och bli kri­ minella. Den här lagen låter dem bli slussade in i program där de kan lära sig vad som är rätt och vad som är fel, hur man ska uppträda gentemot andra människor och varför brott skadar andra männis­ kor. De kan växa upp och bli laglydiga medlemmar av samhället. – Men om de fortsätter att utföra brott eller om deras brott är allvarligare, som mord, väpnat rån eller våld­ täkt, säger den nya lagen att de måste få en rättegång och att om de är skyldiga så måste de skickas till ett säkert stöd­ center eller fängelse. Om de döms till fängelse måste det vara för så kort tid som möj­ ligt och de måste vara skilda från vuxna. Alla barn har rätt

till en advokat, och om de inte har råd med det så ord­ nar sydafrikanska Rättshjälpen, som finansieras av staten, en advokat som inte kostar barnet något. Ett fall hjälper många

– Idag handlar mitt jobb inte bara om barn i fängelse. Jag tar många olika fall som berör barn till domstolen. Trots att vi nu har bättre lagar i Sydafrika följs de inte

alltid och barn lider. Ibland åtar vi oss ett fall som direkt berör många barn, så att deras rättigheter kan respek­ teras. Ibland åtar vi oss ett fall som rör ett barn, och om vi vinner det fallet så hjälper vi många barn i samma situa­ tion. Så var fallet med flyk­ tingpojken Shaafi. Det fallet handlade om honom, men det hjälper alla barn som kommer till Sydafrika som flyktingar. 

Förr skulle de här två pojkarna som läser Globen på ett stödcenter suttit i fängelse. Men den nya lagen för barn som Ann varit med och skrivit betonar behovet av omsorg och rehabilitering för barn- och ungdomsbrottslingar snarare än straff.


bombades, rånades, Shaafi var olaglig och sen laglig När Shaafis hem i Somalia bombades flydde han och reste genom fyra länder innan han kom till Sydafrika. Där blev han ”olaglig” och fängslades. Men när Shaafi träffade Ann Skelton tog hon hans fall till Högsta Dom­ stolen för att kämpa för hans och andra flyktingbarns rätt att vara ”laglig”. Ann visste, för det var hon som hade skrivit lagen som skyddar barnen ...

Ö

ppna dörren! Mannen väser fram sin order med låg röst medan Shaafis ögon stirrar på pisto­ len som mannen håller på disken mellan dem. Han springer bort för att låsa upp dörren. Två män kommer in i affären och slår ner honom. Han faller ner på golvet. – Var är pengarna?, frågar tjuvarna.

Shaafi pekar på mynten och sedlarna som ligger i två kartonger bredvid disken. – Om du ropar på hjälp skjuter vi dig, varnar en av männen och siktar på Shaafi. En av männen tömmer ner pengarna i en påse och plockar åt sig ett par burkar fisk bakom disken. De för­svinner lika plötsligt som de kom.

95


Shaafi sover på golvet under disken i den lilla butiken.

Shaafi ställer sig upp och går och låser dörren efter männen. Hans händer ska­ kar, men han håller sig sam­ lad och står upp. Den soma­ liske butiksägaren har bett Shaafi ta hand om affären idag eftersom han var tvung­ en att åka iväg på viktiga ärenden. De har blivit rånade

förr och Shaafi är fast beslu­ ten om att inte svika sin chef. Han behöver sitt jobb. Ber fem gånger

Ett par minuter senare kom­ mer en kvinna och vill köpa bröd. På knagglig engelska förklarar Shaafi att han inte har någon växel idag.

Ensamkommande barn Barn som likt Shaafi ensamma korsar gränser kallas ”ensamkommande barn”, eller ”ensamkommande minderåriga”. En del flyr för att det är något hemskt som händer i deras land, som krig eller svält. Andra flyttar för att de bor i länder där de flesta är fattiga och de hoppas kunna hitta nya möjligheter i ett annat land, kanske utbildning, eller om de är över femton år, arbete. En del letar efter familjemedlemmar som de kommit bort ifrån. Det kan vara farligt för barn att resa ensamma eftersom en del vuxna kan försöka utnyttja dem. När de väl kommer in i landet kan det vara svårt för dem att hitta någonstans att bo eller en skola att gå i, eftersom de inte har papper som kan bevisa att de ska få vara i landet. Advokater kan hjälpa dem med att få de papper som kan se till att de inte blir ”utvisade”, vilket betyder att de skickas tillbaka till sina länder. Om ett barn inte kan skickas tillbaka till det land det kom från för att det fortfarande är för farligt där, kan barnet få flyktingstatus, och kanske få komma att bo i det nya landet för alltid. I Sydafrika finns det många ensamkommande barn från andra afrikanska länder som Zimbabwe, Moçambique, D.R. Kongo och Somalia.

96

Shaafi har alla sin ägodelar i en liten resväska. Han öppnar väskan fem gånger om dagen för att ta ut sin koran för att be till Allah. Han ber för sin familj och för sin egen framtid.

– Hur många ägg får jag för växeln jag skulle fått tillbaka på brödet?, frågar hon. Shaafi gör lite snabb huvudräkning. – Tre, svarar han och slår försiktigt in äggen i gammalt tidningspapper. Shaafi sover under den lilla affärens disk, där hans mad­ rass och filtar är ihoprullade under dagen. När solen går

ner låser han dörren bakom sig och när solen går upp låser han upp. Mellan dessa klock­ slag är han för rädd för att gå på toaletten, som ligger på granntomten. Bredvid sängen, på en hylla med burkmat, ligger Shaafis enda ägodel, hans resväska. Hans få kläder ligger prydligt ihopvikta i den, bredvid hans Koran, som han använder


fem gånger om dagen när han ber till Allah. Han ber för sin familj i Somalia, för deras säkerhet, för sin egen framtid i Sydafrika, och alldeles sär­ skilt för att han ska kunna få gå i skolan. Hemmet bombades

Hur kommer det sig att Shaafi nu arbetar och bor i en liten affär i Mamelodi, den farliga förorten till Tshwane, i Sydafrika? I september 2010 bombades Shaafis hem i Somalias huvudstad Mogadishu. Hans pappa dödades och hans mamma och hans bröder flydde åt olika håll i paniken efter bombattacken. Oräkneliga hus bombades den dagen och soldater från olika milisgrupper sköt många människor. Shaafi anslöt sig till en grupp överle­ vande som flydde för sina liv. Han lämnade sin hemstad med bara de kläder han hade på sig, utan att veta om hans mamma levde eller var död. I flera veckor färdades Shaafi och de andra flykting­ familjerna till fots eller med bil, mot Sydafrika, i hopp om ett bättre liv där. De färdades genom Kenya, Tanzania, Zambia och till slut Zimbabwe. Där förklarade de för gränspolisen att de sökte asyl och bad om tillstånd för att ansöka om flyktingstatus. De fick ett genomresetill­ stånd som tillät dem att söka upp det närmaste flykting­ kontoret inom fjorton dagar.

Shaafi Daahir Abdulahi ,17 GILLAR: Att läsa koranen och be för fred. DET VÄRSTA: När mitt hem bom­ bades, min pappa dog och min mamma försvann. DET BÄSTA: När Ann Skelton hjälpte mig att bli laglig i Sydafrika och jag inte kunde bli arresterad mer. SER UPP TILL: Allah. VILL BLI: Framgångsrik. Ha egen familj och kunna ta hand om den. DRÖM: Att hitta min mamma.

Orolig och fängslad

– De vuxna i min grupp beta­ lade för min transport till Johannesburg och i gengäld bar jag deras packning, berät­ tar Shaafi. När vi kom fram och hittade flyktingkontoret där vi skulle ansöka om till­ stånd att söka asyl, så vägrade de att hjälpa mig där eftersom jag var ett barn. De sa åt mig att söka upp den sydafrikan­ ska regeringens Departement för Samhällsutveckling. Jag visste inte vad det var eller

hur jag skulle hitta dit. Vid det här laget började jag bli orolig, eftersom mitt fjorton­ dagars-tillstånd snart skulle gå ut. Jag var tvungen att hit­ ta någonstans att bo och arbeta så jag kunde köpa mat. – Det var så det kom sig att jag började arbeta för den somaliske butiksägaren. Jag lärde mig engelska från mina kunder. Jag letade efter en skola och fick en plats på en muslimsk skola. Men jag kun­ de inte börja eftersom jag inte hade de papper som behövdes för att bevisa vem jag var, och för att jag inte kunde betala skolavgiften. – Polisen gjorde en razzia mot butiken i december 2010 och sa att de ville se mitt till­ stånd. Eftersom jag inte kun­ de engelska så förklarade butiksägaren att jag inte kun­ de få ett eftersom jag var

barn. Polisen anhöll mig och sa att jag var en olaglig invandrare, och att om jag verkligen var ett barn skulle jag i alla fall inte arbeta. Butiksägaren gav honom 30 Rand (25 kronor) och då släpptes jag. Anns lagar skyddar

– Ett par veckor senare gjorde en annan polisman en razzia mot affären, men som tur var så hamnade jag inte i fängelse. Sedan tog min tur slut och en dag blev jag tvungen att visa mina tillståndspapper när jag bara var ute och gick. Jag anhölls och de trakasserade mig i en timme i polisbussen. Jag släpptes först när en vän kom till polisstationen och betalade 50 rand (40 kronor). Jag levde i skräck och hade ingen chans att ordna till mitt liv eller ens tänka på skolan.

Mellan solnedgången och soluppgången är Shaafi för rädd för att lämna den låsta butiken, inte ens för att gå på toaletten på grannens gård, som han får använda.

97


upprätta en lista över alla flyktingbarn utan föräldrar och göra en plan för hur de bäst ska få sina rättigheter tillgodosedda. Shaafi är nu laglig

När det inte finns några kunder lekar Shaafi med barnen utanför butiken.

– Andra somalier rådde mig att gå till en organisation som heter Advokater för mänskli­ ga rättigheter för att be om hjälp med mitt tillstånd. Advokaten där var snäll mot mig och förklarade att det finns en lag som skyddar flyk­ tingbarn som jag. Sedan tog han mig till den sydafrikan­ ska regeringens Departement för Samhällsutveckling. De vuxna där vägrade att hjälpa mig och sa att det inte fanns någon lag som tvingade dem att hjälpa utländska flykting­ barn. Departement för Sam­ hällsutveckling kunde inte sitt eget lands lagar. Sydafrika

har skrivit under FNs Barnkonvention som skyddar flyktingbarns rätt till att söka asyl. Ann Skelton bestämde sig för att hjälpa Shaafi. Hon visste att Sydafrika hade nya lagar som skyddar barn, eftersom hon hade lett arbe­ tet med att skriva dem. Hon visste att Shaafi hade rätt att gå i skolan, få hjälp på sjukhus när han behövde det och bli skyddad från trakasserier från polisen eller andra vuxna.

• Att omgående ge Shaafi hans tillstånd att söka asyl, där det står vem han är och vilka lagliga rättigheter han har. • Att tillkännage att alla för­ äldralösa flyktingbarn ska få samma tillstånd som Shaafi. • Att beordra Departementet för Samhällsutveckling att

Shaafi är nu en ”tillåten” lag­ lig person med rättigheter i Sydafrika, men det skyddar honom inte från den främ­ lingsrädsla människor visar honom. De som inte tycker om honom för att han kom­ mer från ett annat land och har en annan religion. Men tillståndet att vara i Sydafrika gör att Ann nu kan hjälpa honom planera sin framtid. Shaafi har nu tillstånd att söka asyl. Men det räcker inte. En kall vintereftermid­ dag kör Ann Skelton till Mamelodi-förorten där

I Högsta domstolen

Shaafi och Ann gick tillsam­ mans till Högsta domstolen. Domaren där beordrade lan­ dets Departement för Samhällsutveckling att kom­ ma till domstolen. Nu skulle de människor som hade väg­ rat hjälpa honom bli tvungna att lyssna på Shaafis historia. Det här är vad Ann och Shaafi bad Högsta domstolen om:

Det här är Shaafis utsikt från butiken, där han är nästan 24 timmar om dygnet.

Svårt att leva långt hemifrån ”Jag var åtta år när en väpnad grupp tog mig från skolan. Innan det bodde jag med min mamma i Bukavu, i östra D.R. Kongo. Det var många andra pojkar som togs samtidigt som jag, till ett ställe där vi lärde oss att använda vapen. Efter en tid lyckades jag fly, tillsammans med fyra kompi98

sar. Vi färdades genom flera länder och bodde på alla möjliga ställen. Jag kan den afrikanska kartan jättebra! Till slut hamnade jag i Sydafrika. Jag har fått hjälp, någonstans att bo, och mina skolavgifter och mina resor till skolan betalda. En del sydafrikaner tycker inte om utlänningar,

och ibland attackeras utlänningar på grund av främlingsrädsla, eller xenofobi. När det händer är jag rädd för att gå ut, och en gång gick jag inte i skolan på en hel månad för jag var för rädd för att ta tåget. Jag har delat med mig av min bakgrund och historia på min skola för jag vill att de

andra barnen ska förstå hur svårt det är för barn att vara skild från sin familj, och långt hemifrån. Jag har ett år kvar i skolan efter det här. När jag blir klar hoppas jag kunna plugga internationell politik.” Joshua Masudi, 17


Shaafi arbetar. Hon riskerar att rånas och till och med sitt liv för att sitta bredvid honom utanför butiken, för att få reda på vad Shaafi vill med sin framtid. Hon vill hjälpa honom bygga upp sitt liv och kunna förverkliga sina drömmar. – Det är något jag vill berätta, säger Shaafi. För ett tag sedan träffade jag en annan pojke som flytt från min hemstad i Somalia, där kriget fortfarande pågår. Han berättade att min yngsta bror fortfarande levde. Soldaterna hade tagit honom och tvingat honom att bli soldat i deras krig. Han sa att ingen hade hört något om, eller sett, min mamma. Respektera min religion

– Shaafi, nu när dina rättig­ heter har blivit erkända i Sydafrika, vill du att jag ska

leta efter ett säkert barnhem och en skola du kan gå i? frågar Ann. Shaafi behöver inte fundera på svaret. – Jag vill gå i skolan, men inte till ett barnhem. – Varför vill du inte åka till ett säkert barnhem? undrar Ann. – De skulle inte låta mig be fem gånger om dagen eller respektera min religion. Min kultur är annorlunda och de andra barnen skulle mobba mig eller skratta åt mig, som de gör här. Ann nickar, hon förstår. Många vuxna skulle ha sagt åt honom att han var otack­ sam och borde åka dit han blir tillsagd att åka. Men Ann lyssnar. Hon vet att religions­ frihet och att slippa mobb­ ning är grundläggande mänskliga rättigheter. Och att barn är människor. Nu

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

”Jag vill inte till ett barnhem för de skulle inte respektera min religion och de andra barnen skulle mobba mig”, säger Shaafi.

har hon ett nytt uppdrag. Hon funderar över hur det skulle gå att skapa ett barn­ hem för flyktingbarn, där barn som Shaafi skulle känna sig fria att komma ihåg sina familjers kulturer, utan dis­ kriminering eller rädsla. 

Xenofobi och rasism gör att människor behandlar andra illa ”Xeno” betyder utlänning och fobi betyder rädsla, så ordet xenofobi betyder ordagrant ”främlingsrädsla”. Varför är människor rädda för utlänningar, som ju också är människor? I en del länder, speciellt där det är många som är fattiga, är de rädda för att utlänningar ska komma och

bosätta sig i landet och ta deras jobb eller andra möjligheter, som utbildning. Ibland visar de här människorna som är rädda för utlänningarna sin rädsla genom våld för att försöka få utlänningarna att lämna landet. De hotar dem, skadar dem eller deras egendom, och i en del fall till

Ann Skelton frågar Shaafi vad han vill göra nu när hans rättigheter i Sydafrika erkänts.

och med dödar dem. Detta gör att utlänningar, och speciellt utländska barn, är väldigt rädda. De kan oftast inte åka tillbaka till sina hemländer eftersom krig eller andra livshotande saker pågår där. Xenofobi, eller främlingsrädsla, kan även leda till rasism.

ho p o n e X m Racis

Vad tycker du om främlingsrädsla och rasism?

Vad tycker du om främ­ lingsrädsla och rasism? Har du upplevt främlings­ rädsla eller rasism? Berätta din historia och dina tankar runt hur man behandlar ”andra” människor illa för World’s Children’s Prize.

Badly

99

treate d


Ann ändrade lagen för alla barn i Sydafrika

S

ydafrikas författnings­ domstol är en väldigt viktig domstol, för den kan bestämma om en lag stämmer överens med rättigheterna i Sydafrikas författning. Författningen är den viktigaste lagen i ett land, och andra lagar eller människors handlingar kan inte bryta mot den. Den vars rättigheter kränks kan ta ett fall till domstol, även barn, så länge någon hjälper dem. Ett av de fall som Ann tagit till författningsdomstolen för alla barn i Sydafrikas räkning handlade om en lag som tillät barn att sitta i fängelse väldigt länge, till och med att få livstidsstraff. Författningen säger att om man ska fängsla barn måste det vara den sista utvägen, och att en domstol alltid måste försöka hitta ett annat slags straff, och för så kort tid som möjligt. Författningsdomstolen fann att lagen, som tillät långa fängelsestraff och livstidsstraff för barn, stred mot barnets rättigheter i författningen. Den beordrade därför att den lagen skulle tas bort ur lagböckerna. Barn kan inte längre få livstidsstraff. Det här viktiga fallet ändrade lagen för alla barn i Sydafrika, för alla domare i alla domstolar i landet måste lyda det som bestäms i författningsdomstolen.

100

Inlåsta barn När Nelson Mandela blev president 1994 satt många barn i fängelse i Sydafrika. Mandelas regering bad Ann Skelton ta fram ett nytt juridiskt system för barn. År 2010 sattes Barnrättslagen i bruk, framtagen av en kommitté som Ann ledde. Lagen betonar att ungdomsbrottslingar snarare behö­ ver vård och rehabilitering än straff. De flesta barn som hamnar på fel sida av lagen i Sydafrika kommer nu till stöd­ center där de får särskild terapi, och där det finns klassrum för utbildning, konst, snickeri, svetsning, rörmokeri, möbel­ stoppning och olika sporter. Fyra pojkar på Horizon BOSASAcentret i Kapstaden berättar hur de hamnade i knipa och vad de har för framtidsdrömmar.

Det här glada ansiktet är Dominiques hälsning till sin mamma.

Bästa mamman jag kan ha ”Jag hade en bra barndom med den bästa mamman en pojke kunde ha. När jag var två månader skilde sig min mamma från min pappa för att han höll på med droger. Jag träffade inte min pappa innan jag var fem år gammal. Jag hade ett bra liv tills jag var femton och en kompis bjöd mig på droger. Jag blev snabbt beroende och började stjäla. Mamma märkte att saker började försvinna och att jag blev smal och inte åt så mycket. En kväll frågade hon mig, ”Dominique, håller du på med droger?” Jag sa ”Är du galen?” Till slut satte mamma mig i ett hem för drogberoende pojkar. Jag bodde där i ungefär en vecka. Sedan stal jag en bärbar dator och hamnade i häktet. Det är därför jag är på BOSASA. Jag är med i ett program som ska hjälpa mig av med mitt beroende. De vuxna här är snälla mot oss, men jag vill åka hem, varje dag. Jag vill sluta vara en knarkare och en dag bli naturvårdare. Det skulle vara mitt sätt att säga förlåt till min mamma för att jag gjort henne så illa.” Dominique

Michael


n

Gjorde fel val ”När jag var tre år började min mamma och pappa dricka, och de slog mig. En socialarbetare tog mig till ett barnhem. När jag var sju år gammal skickade de mig till fosterföräldrar som jag inte kände. Jag bodde där i ett år, sedan rymde jag för att de drev med mig. När jag var nio år gammal satte de mig i ett annat fosterhem. Jag slogs mycket för att de skrattade när de frågade mig om jag hade riktiga föräldrar. Det var därför jag blev så arg och började bråka. När jag var tolv år började jag fråga efter mina riktiga föräldrar. Jag blev väldigt aggressiv. Därför skickade de mig till en plats långt borta. En dag frågade jag mina fosterföräldrar efter pengar och de svor åt mig. Jag rymde och började göra inbrott i hus och stjäla folks saker. Jag blev tagen och dömdes till sex månader i fängelse. Efter det stal jag igen och 2010 fick jag ett två år långt straff. Jag är inte stolt över vad jag gör. Jag gjorde fel val i livet. Därför vill jag att någon ska hjälpa mig sluta göra inbrott.” Michael

Förlåt mamma ”Min mamma och min pappa skildes för länge sedan. Pappa gifte om sig och har fem barn med sin fru. Han bryr sig inte om mig, och min mamma arbetar ensam för mig och min syster. Jag gick i skolan till nian, men sedan började jag med droger med mina kompisar. Det förstörde hela mitt liv. Vi började stjäla för att kunna betala för drogerna. Jag anhölls för inbrott och stöld. I rätten skickade de mig till Pollsmoor-fängelset i fyra veckor, men när jag var i rätten nästa gång skickade de mig till BOSASA. Jag hoppas de skickar hem mig nästa gång jag är i rätten. Om jag blir straffad kommer de skicka mig till Pollsmoorfängelset igen för att jag då är över 18 år gammal och inte längre ett barn. Jag vill be min mamma, som jobbade så hårt för att betala för min skolgång, om förlåtelse. Om jag har tur nog att inte straffas vill jag gå klart skolan och bli motoringenjör.” Kevin

Pojkarna skriver sina livshistorier.

”Min pappa dog i en motorcykelolycka när jag var sju år. Mamma var också med på motorcykeln och kan på grund av olyckan inte arbeta. Vi kämpade hemma med att få tag i det vi behövde. Min familj betyder allt för mig. Jag hängde med fel kompisar och hamnade på gatan där jag letade efter pengar till droger. Jag slutade gå i skolan. Jag anhölls för att jag blev så arg på min mamma och för att jag var stökig på grund av drogerna. Jag slog mamma i axeln och hon skadades. Hon anmälde mig till polisen för att hon ville att jag skulle lära mig vad som var fel. Mamma sa att hon skulle lägga ner åtalet om jag samarbetade. Rätten skickade mig till BOSASA där jag nu är med i ett program som hjälper mig hantera min ilska och mitt sug efter droger. Min dröm är att slutföra skolan och en dag bli svetsare på en oljeplattform och äga ett fint hus och en bil.” Brandon

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Familjen betyder allt

Kevin

Brandon

101


TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Ingen skola för

Ann ordnade miljarder till lerskolorna

Zinathi är elev på Tembani-skolan, en av Syd­ afrikas många lerskolor. När det regnat kan inte Zinathi eller hennes klasskamrater komma in i sina klassrum utan att lägga ut plankor som en spång in i det runda lerhuset. – Eftersom min dröm om att kunna förändra våra liv kräver att vi kan gå i skolan blir jag upprörd när vi inte kan det, säger Zinathi. Hon hoppas att det kommer att bli bättre nu efter­ som hennes skola är en av de lerskolor som den sydafrikanska regeringen lovat att byta ut.

F

allet med ”lerskolorna” började med sju grund­ skolor i Östra Kapprovinsen i Sydafrika, som saknade de mesta som behövs för att ha en bra skola. Byggnaderna är gjorda av lera, det finns inget rinnande vatten och barnen har inte bänkar eller stolar så det räcker. Zinathis skola, Tembeni-skolan, är en av dessa skolor. Där går 220 elever och de delar på 53 bänkar. I en del klasser finns det inte en enda stol. I en annan skola, Nomandla-skolan, måste barnen använda sina klasskamraters ryggar som stöd när de ska skriva eftersom det inte finns några bänkar. Föräldrarna och barnen i dessa skolor bestämde sig för att gå till domstol, med hjälp av advokater, för att kräva att deras skolor görs iordning och får rinnande vatten, bänkar och stolar så det räcker till alla. Ann skrev en affidavit (en försäkran om att man talar sanning) till domstolen. I den skrev hon att hennes organisation, Barnlags-centret, stödjer vad de vuxna och barnen i de sju skolorna bad om. Men hon skrev även att problemet var mycket större än så. Hon påpekade att det finns många skolor över hela Sydafrika som också är gjorda av lera och som inte har bänkar eller stolar så det räcker. Betydelsen av att Barnlags-centret slog sig ihop med de som drev målet var att de nu representerade alla barn i hela Sydafrika i samma situation som barnen i de sju skolorna. Det betydde att regeringen inte kunde ordna problemet bara för de sju skolorna. Resultatet av den här anmälan till domstolen är att Sydafrikas regering har gett ett skriftligt löfte om att man de kommande tre åren ska förbättra alla lerskolor i hela landet. De ska få skolbyggnader, rinnande vatten, bänkar och stolar så det räcker till alla. Regeringen har lovat att satsa 70 miljoner kronor på de sju skolorna, och sammanlagt 5,6 miljarder kronor på att byta ut alla lerskolor i hela Sydafrika.

102

07.00

Zinathi stiger upp från sin vass­ matta och tvättar sig i en bunke med vatten.


Zinathi vid regn Z

inathi sitter nära elden, som värmer upp famil­ jens traditionella hus i den lil­ la byn Ngqeleni. Hon tittar på gnistorna som skjuter upp ur lågorna och blandar sig med röken som stiger upp mot det lilla rökhålet i grästa­ ket i hennes hem. Ute ösregnar det. Zinathi och hennes kompisar kan inte gå till skolan idag eftersom vägen är full av lera och dess­

utom är det en fyra kilometer lång promenad till skolan. När de väl kom dit skulle de vara dyvåta. Få bort vattnet

– När vi går till skolan efter ett sådant här regnoväder, måste vi få bort vattnet från klassrummet innan vi kan lära oss något. Vi tar några av de plankor som vi använder till skolbänkar och bygger en

Apartheid förstörde skogar S

kogarna runt byn där Zinathi bor är hotade. Det här området var ett så kallat ”hemland” som hette Transkei fram tills apartheid avskaffades 1994. Tusentals människor var ihopträngda på ett litet område. Det ledde till att det blev överbetat och förstört av boskap och jordbruk. Människorna här är väldigt fattiga och är bero­ ende av de små skogarna som ännu står kvar för ved, vatten och betesmark för sina djur. På andra platser i Östra Kapprovinsen har regeringen skapat mark- och viltreservat för att kunna skydda naturresurserna.

07.30

Zinathi går till skolan med sin kompis Amanda Puzi. Det är en fyra kilometer lång promenad till skolan och tillbaka. – Den håller oss i form, säger Zinathi.

08.00

Zinathi och Amanda ställer sig på led med de andra barnen och marscherar in i sitt gamla klassrum av lera, där de får under­ visning till klockan två.

103


16.00

Zinathi hämtar vatten och ved från skogen. När hon kommer till bäcken tvättar hon sina kläder i en bunke.

15.00

Zinathi kommer hem och äter lite gröt från grytan över elden. Idag har hon socker och citron att lägga i, underbart!

liten spång, som går genom dörren in till klassrummet. Vår skola är gjord av lera och har inga fönster eller dörrar och regnet droppar på våra böcker. Det är svårt att lära sig något i våra klassrum, även när det inte regnar. Zinathi gillar inte att inte kunna gå i skolan, men hon har samtidigt jättemycket jobb att ta igen hemma på gården. Det är hennes uppgift att se till att familjens förråd av majsmjöl inte tar slut. Det är en syssla som tar tid. Vill se förändring

Regnet har upphört så att Zinathi kan göra upp eld utomhus till matlagningen. När vattnet i den svarta gry­ tan kokar, lägger hon i ett par måttkoppar av det nymalda majsmjölet i det heta vattnet, rör om och låter det sedan

koka ungefär en timme. Hennes mamma fick lite socker av en vän idag. Med lite pressad citronjuice, kom­ mer gröten att få en god, söt­ sur smak idag. Medan hon väntar väver Zinathi på den matta hon till­ verkar av den vass som hon samlar utmed floden. Hon sover på en vassmatta på jord­ golvet i familjens sovrum. Men Zinathi är trött på att äta majsgröt varje dag och över att sova på en vassmatta på golvet. Hon vill förändra livet för sin fattiga familj. – Jag vill gå i skolan, så att jag kan få bra betyg och bli polis. Jag vet att om jag går i skolan kommer det att hjälpa mig att förändra det liv vi nu lever. Jag vill inte äta majs varje kväll. Jag vill också sova i en säng med en mjuk kudde, som jag har sett andra barn i byn göra. För min första lön som polis ska jag köpa ett kylskåp, som min granne har, och läg­ ga kött och grönsaker i det. Stöld och övergrepp

Att kunna försörja sin familj är inte enda skälet till varför Zinathi vill bli polis när hon en dag går ut skolan. – Det finns många i den här byn som inte arbetar utan stjäl från andra, säger hon. 104

– Jag vill förändra det. Min dröm är att bli polis när jag blir stor så att jag kan skydda min familj och vår by. För en kort tid sedan över­ fölls Zinathis kompis av en man i skogen nära deras hem. Sedan dess har flickorna varit rädda för lämna hemmen. Trots det måste de varje dag

Zinathi Ngxokagi, 12 ÄLSKAR: Att ha nog med mat och kött för mig och min familj. HATAR: Brott. DET VÄRSTA: När en kompis överfölls, nu går ingen säker här längre. DET BÄSTA: När vi fick ett nytt klassrum med fönster, tak och många stolar. SER UPP TILL: Nelson Mandela. VILL BLI: Polis, så att jag kan stoppa brottslingar. DRÖM: Att kunna gå säker i mitt grannskap. Att få en ny grön klänning.


Zinathis kompisar – Jag gillar att titta på TV. Jag tycker illa om fattigdom och brott. Jag vill plugga och bli sjuksköterska en dag. Amanda Puzi, 12 Zinathi väver på sin nya sovmatta och på en korg. Hon kan mönstret så bra att hon kan väva med slutna ögon. Det är ett gammaldags hantverk som hon lärde sig när hon var en liten flicka.

17.00

Dags för fler hushållssysslor. Zinathi maler majs till gröten. Hon skopar upp flera nävar torra majskorn i sin mormors gamla stenmortel.

– Jag tycker om att spela fotboll. Jag gillar inte mobbare i skolan. Jag vill bli rik så att jag har råd med bra mat till min familj, och ett hus och en bil. Magwenqana Masithebe, 12 – Jag gillar att spela spel. Jag tycker inte om brott, för det skadar människor. Jag vill bli TV-stjärna. Emihle Sawulisi, 12

Ren skoluniform

När det har regnat blir skoluniformen lätt smutsig under den långa vandringen till skolan. Zinathi har tvättat den fin.

– Jag gillar att åka bil. Jag hatar våldet i min by och jag vill bli lärare i framtiden så att jag kan hjälpa människor att bli något här i livet. Nelisa Sonyaka, 11

Den nya skolan!

Snart är det inflyttningsklart i den nya skolan. Zinathi sopar rent utanför den.

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

– Jag gillar fotboll men tycker inte om skolan. Jag vill bo i ett hus av tegelsten med fönster och köra bil. John Asiphe, 13

tillsammans i små grupper gå in i skogen, eftersom de är beroende av träden för ved och av bäcken för vatten att dricka och att tvätta sig med. Det finns inga affärer i Zinathis by så människorna är tvungna att använda naturresurserna runt dem för att överleva. – Det är därför jag blir så upprörd när vi inte kan lära oss saker i skolan. Min dröm om att förändra våra liv är beroende av att jag kan gå i skolan. Jag kan bara komma till Polisskolan om jag går ut skolan med bra betyg. 

21.00

Zinathi sover på golvet, på sin vassmatta.

105


En raplåt till Wonders ängel När Wonder Machethe var tio år började han rymma hemifrån. När han var tolv sattes han på ett barnhem, där pojkarna borde ha fått kärlek, ett bra liv och en utbildning. Istället levde Wonder i skräck och när det regnade blev hans säng blöt. När Ann Skelton kom in i Wonders liv gjor­ de hon det hon gjort i åratal, hjälpa många barn genom att ta ett fall till domstol. Hon tog barnhemmet till Högsta Domstolen och vann. Domaren sa: ”Vi sviker de här barnen”, och beordrade barnhemmet att ändra på sig och bli en bra plats för barn. Sedan dess måste barnhem i hela landet rätta sig efter det beslutet.

106


V

åldet hemma hos mig var för smärtsamt. Vi delade hus med flera familjer, många av dem var väldigt fattiga, som vi. Det var alltid någon som skrek, som var full eller hög på dro­ ger, som bråkade med sin fru, eller granne, eller barn. Jag var ofta rädd och en dag öpp­ nade jag bara dörren och sprang. Jag visste inte vart jag skulle, men det slutade med att jag liftade ut ur staden. Jag visste att min morbror bodde i Limpopo-provinsen, i en liten by, och bestämde mig för att försöka hitta hans hus. Det tog många dagar, men till slut kom jag dit. När jag kom fram till honom var han snäll mot mig, men han sa till mig att jag skulle åka tillbaka hem till mina föräldrar och satte mig på en buss. – När jag kom tillbaka till Johannesburg bodde jag först kvar hemma, men sedan blev jag så trött på mobbningen i skolan och våldet hemma att jag rymde igen. Jag flackade omkring mycket och en natt slutade det med att jag sov på toaletten på Johannesburgs tågstation. Tidigt nästa mor­ gon hittade en säkerhetsvakt mig. Han lämnade mig till polisen för han sa att jag inte fick sova där.

– Det var ett hemskt ställe. Det regnade på våra sängar och jag kände mig hela tiden hotad av föreståndaren och hans fru. De brydde sig inte om oss barn och de straffade oss hårt. När ett av barnen knivhögg ett annat barn sat­ tes han i en cell i tre veckor, men när han kom ut var han ännu värre än förut. – Skolhemmet var ett ställe där polisen och staten satte barn vars föräldrar inte kun­ de se efter dem. De kallade det för en industriskola för att vi skulle lära oss ett yrke, som till exempel svetsare, snickare eller bilmekaniker. Men vi lärde oss inget sådant. – Jag var duktig i skolan och tyckte verkligen om idrott. Jag spelade fotboll och blev uttagen till skollaget. Det

Ann ingriper

Ann Skelton fann Wonder på det där stället när han var tolv år. Han kallar henne sin äng­ el. Ann kommer väl ihåg den dagen hon träffade Wonder. Det var för fem år sedan när hon besökte Luckhoffs Industriskola för att inspekte­ ra den, efter att hon blivit uppringd av en anonym per­ son som berättade för henne om barnens tuffa situation på skolan. Ann och Wonder tror att det var Wonders idrottslä­ rare som ringde henne, kort

efter att Wonder anförtrott sig till honom. – Jag åkte för att inspektera skolhemmet och upptäckte att det var bedrövligt. Barnens sängar var dåliga, taket läckte och när det regnade blev sängarna blöta. Deras filtar var tunna och slitna. Fönster var trasiga och det fanns ing­ en säkerhet runt byggnaden. Ann slösade ingen tid och drog Luckhoff-skolan inför rätta i Högsta Domstolen. De vuxna från den statliga sko­ lan försökte försvara sig med att de inte hade några pengar till filtar. Men de hade pengar nog till advokater! ”Vi sviker dem”

Domaren förklarade att Luckhoff-skolan kränkte bar­ nets rättigheter och landets lagar. Han beordrade dem att omedelbart ge varje barn en sovsäck och att sätta upp ett säkert staket runt skolan. Han sa även åt dem att upp­ rätta en plan för varje barn över hur de skulle kunna få god vård från utbildade vuxna. De skulle rapportera tillbaka till honom efter ett par veckor, för att se hur Ann Skelton hittade Wonder på barnhemmet när han var tolv år gammal.

Kände sig hotad

Wonders tid på rymmen tog slut. Han var tolv år gammal när han sattes på ett skolhem för ungdomar som hette Luckhoff. 107

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

stärkte mitt självförtroende och jag blev jätteglad när idrottsläraren bjöd mig till sitt hus en lördagseftermid­ dag. Han kom och hämtade mig. Jag berättade för honom hur jag kände och att jag verk­ ligen ville få en chans i livet att arbeta hårt och att syssla med sport. Jag berättade för honom att jag var rädd för att fastna i de droger som de andra barnen smugglade in och ut ur det där stället. Han lyssnade på mig och fick mig att känna mig förstådd av en vuxen för första gången i mitt liv.

Wonder med sina två systrar Ashley, 12, och Robin, 10. Ashley berättar: – Jag beundrar min bror för han ser efter mig och han pratar med mig. Han har gått på en bra skola så han hjälper mig med läxorna och talar om för mig att sköta skolarbetet är det bästa jag kan göra för mitt liv.


framstegen såg ut. Han sa: – Vilket budskap sänder vi till barnen när vi säger att de ska föras bort från sina för­ äldrar för att de förtjänar att tas om hand bättre, och sedan helt struntar i att ge dem någon omsorg? Vi sviker dem, och vi lär dem att de varken kan lita på att lagen eller statens institutioner ska skydda dem. Ann säger att det inte räck­ er med att skapa goda lagar för att skydda barn. – Vi måste även lära vuxna dessa lagar, som vi gjorde på Luckhoff-skolan. Många vuxna vet inte hur man skyd­ dar eller stödjer barn. De måste läras ett nytt, bättre sätt att behandla barn. Det här målet gjorde inte bara skillnad på Luckhoff-skolan, utan på alla liknande skol­ hem runt om i landet.

En rap låt till Ann

Mitt liv förändrades

Ann förstod att Wonders för­ måga att arbeta hårt på sko­ lan och hans fotbollstalang måste vårdas och uppmunt­ ras. Hon ordnade en person som betalade Wonders plats på ett privatgymnasium i Johannesburg i fem år. – Det förändrade mitt liv, berättar Wonder. För första gången behandlades jag med respekt och jag lärde mig hur jag kunde lita på en grupp kompisar. Jag bodde på sko­ lans studenthem, och här bestraffades inte barn med våld utan med ord och råd­ givning. Jag blev jättebra på fotboll och kom med i skolans bästa lag. Förra året gick jag ut skolan och tog min examen! – Min mamma har nu flyt­ tat till en bättre plats. Jag bor hemma och delar rum med henne och mina systrar. Mina erfarenheter har också hjälpt mina yngre systrar, Ashley och Robin, eftersom jag kan hjälpa dem med deras läxor. Jag pratar med dem så att de kan arbeta hårt för att få ett bättre liv i framtiden. 

108

När Wonder hörde att Ann hade nominerats till World’s Children’s Prize skrev han en raplåt till henne. Rap, säger han, är som poesi med takter, den har ett budskap och man kan uttrycka sin passion och sin smärta. "När jag var tolv år gammal, togs jag från från helvetet till himlen. Jag växte upp i slummen, men nu har mitt liv tagits från sämst till bäst. Sex år senare är du nominerad till World’s Children’s Prize. Vad du gjort för mig är svårt att beskriva, du gav mig kärlek från en ny vinkel! Jag svär, när jag såg dig för första gången, så såg du ut som en ängel Du bar upp mig när jag var nere, nu är det väl min tur att vända på steken. När du fann mig var jag en syndare, vad som än händer den dagen, för mig kommer du alltid vara en vinnare!

När Ann tog skolhemmet där Wonder bodde till Högsta Domstolen gjorde hon det för att hjälpa Wonder och de andra pojkarna där, men också för att hjälpa alla barn på alla skolhem i Sydafrika. Här sitter Wonder och skriver en raplåt till Ann, som han kallar sin ängel.


höras

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Min röst måste

När Sarisa var tolv år hamnade hon mitt i en rättegång mellan sina skilda föräldrar. De var inte överens om hur de skulle dela vårdnaden av henne och hennes syster. Sarisa var upprörd över att man inte tog hänsyn till hennes åsikter och skrev ett brev till domaren.

i en rätteär inbl andad g ja h oc r å Jag är tolv ende mina mstol en angå do a rn. st ög H i g gån on och som ba heter som pers ig tt rä a lig sk mä n barnets räthörde ta las om g ja n ge n gå r tio år. Jag Första ol a när jag va sk en i r va r i den de l tigh eter rättig heter ingå s et rn ba t at ns lärde mig ndl ar individe gen som beha s ha se n a d ti av förf attnin te a ll en att barn in m r, te he ig tt rä rättig heter. hjä lp av en rätt till att få r ha rn ba a All rson som är okat är en pe dv a n E . at advok h att hjä lpa rstå lagen oc fö t at ll ti d bl i rättvis utbilda rättegång inte en le ul sk d n lpte till . dig. Ibl a okat inte hjä dv a en om för barnet från att t bl i skyddade at tt rä r ha mår då ligt All a barn m gör att de so tt sä t et behandl as på s av någon. från att skada s da yd sk t at och t få ett domhjä lpte mig at et tr en -c gs la in egna advoBarn g kunde få m ja t at så t lu esenterar mig stol sb es h som nu repr oc , lt va g ja r som barn kat som ina rättig hete m t at så en i domstol kan höras i de att min röst skyddas och så . verkar mitt liv frågor som på Sarisa

A

nn Skelton, som var Sarisas advokat, tala­ de om för domaren att när föräldrar skiljer sig ska barn bli tillfrågade om de beslut som påverkar deras liv, till exempel om hur mycket tid de ska tillbringa med den ena föräldern. Det här gjorde skillnad för Sarisa, för domaren lyssnade på henne och på grund av det gjorde även andra vuxna det. Men det gjorde också stor

skillnad för många andra barn, för det gjorde så att barns röster nu kunde höras i de fall då deras föräldrar låg i skilsmässa. Sarisas fall var det första fallet i Sydafrika där ett barn i en vårdnadstvist hade sin egen advokat till sin hjälp. Sarisas fall skapade ett preju­ dikat, en dom som även andra fall måste följa. Nu är det inte längre ovanligt för barn att representeras av en egen advokat i rätten.

”Barn får sin talan i vårdnadstvist” skriver tidningen Pretoria News efter att domaren gick med på att höra Sarisa van Niekerk när hon var tolv år (hon är nitton idag). Hennes föräldrar kunde inte komma överens om hur de skulle dela vårdnaden om henne. Ann Skelton var Sarisas advokat och det var första gången ett barn i Sydafrika hade sin egen advokat i ett vårdnadsfall.

109


VAD ÄR WORLD’S CHILDREN’S PRESS Två gånger om året kan du och dina skolkom­ pisar arrangera er World’s Children’s Press Conference. När de nominerade ska presenteras och när resultatet av Global Vote ska avslöjas. Bara barn får uttala sig! Ingen över 18 år får vara med på scenen. Gör så här: • Ha er presskonferens i skolan eller i stadens viktigaste byggnad, för att visa hur viktiga barn och deras åsikter är. • Bjud in alla medier i god tid. Skicka inbjudan, men besök eller ring också redaktionen. Påminn alla redaktioner dagen innan presskonferensen! • Börja och avsluta gärna presskonferensen med musik, sång och dans. • Inled med att berätta för journalisterna om barn-

Cusco, Peru.

Bukavu, D. R. Kongo.

110

Yolanda Torres Faús, Carlos Alberto Sánchez Tovar, María Diez de Sollano González Cosío, Helena Tatei González Villa, Andrés de la Peña Subacius, Romina Lazo Beltrán, Kevin Alan Martínez Virgen och Bruno Araujo Garnica ledde World’s Children’s Press Conference i Jalisco, Mexiko.

rättsfakta för ert land, och om vilka förbättringar ni vill se i respekten av barnets rättigheter. Ni kan också ställa frågor om barnets rättigheter till era politiker och presentera resultatet vid presskonferensen. • Visa gärna den video som ni kan beställa. • Avslöja vilka som blivit de tre slutkandidaterna eller resultatet i Global Vote. • Avsluta med att dela ut dagens pressmeddelande från World’s Children’s

Prize. Ge även journalisterna barnrätts-faktabladet för ert land. • Skicka klipp från tidningar och lista på vilka radio- och TV-stationer som gjorde inslag till World’s Children’s Prize i Sverige. I både Sverige och Indien hålls varje år World’s Children’s Press Conference i 50-talet städer. I Sverige har det på en dag som mest lett till 270 publiceringar i tidningar, radio, TV och webb-nyheter.

Flyktingbarn från Burma, Mae Sot, Thailand.

På www.worldschildren­ prize.org finns: Förslag på inbjudan och frågor till politiker, barnrätts-faktablad, manustips samt möjlighet att beställa video. På webbsidan finns också foton som journalisterna kan ladda ner. Om ni är flera Global Friend-skolor till World’s Children’s Prize som når samma medier bör ni hålla en presskonferens tillsammans. En representant för varje skola kan då vara med på scenen.


CONFERENCE?

Tack med Murhabazi-staty Med ett Jalisco-barns målning av Murhabazi Namegabe, som fick de röstande barnens pris 2011, som förlaga tillverkade en hantverkare Murhabazistatyetter. Vid avslut­nings­ ceremonin delade barnen ut Murhabazi till dem som gjort World’s Children’s Prizeprogrammet med Global Vote möjligt i Jalisco.

Presskonferens och ceremoni i Mexiko – Barnets rättigheter är mycket viktiga. De måste respekteras och tas på stort allvar. Det är inte som om de är en lek och att de inte spelar någon roll, säger ett av barnen som ledde Barnens presskonferens i Jalisco i Mexiko, María de Sollano Gonzalez Cosio, 12. Barnen som ledde press­ konferensen ledde också ceremonin som avslutade World’s Children’s Prizeprogrammet i Jalisco. Barnen talade om barnets rättigheter, delade ut Murhabazi-statyetter och målade sina ansikten som olika länders flaggor.

Barnen som ledde World’s Children’s Press Conference i Jalisco kom från olika skolor och hade valts av sina skolkompisar. De fick lära sig hur

det är att vara journalist, skrev sina manus till presskonferensen och övade inför sina familjer. Det var nervöst att leda presskonferensen, men de är alla stolta över att ha gjort det. Andrés de la Peña Subacius, 12, berättar att en man ifrågasatte barnets rättigheter under presskonferensen. – En av oss svarade: ”Oavsett situationen har barn rättigheter. De behöver inte vinnas, de finns där alltid, från ögonblicket du föds!” Mannen lyssnade inte alls, och då ställde sig alla rektorer för våra skolor sig upp, för att visa sitt stöd för oss. Barns rätt i Mexiko

– Vanliga kränkningar av barnets rättigheter här är att barn inte får gå i skolan, inte

får någon hälsovård, inte registreras vid födseln och utsätts för våld. Det finns miljontals vuxna mexikaner som vare sig känner till barnets rättigheter eller respekterar dem. Bland dem är många som bestämmer, säger Romina Beltrán Lazo, 12. – Att känna till barnets rättigheter är ett första steg mot att få dem respekterade. I vår skola respekteras barnets rättigheter. Våra lärare behandlar oss som intelligenta varelser. När vi gör något fel behandlar de oss värdigt. De lär oss vilka våra rättigheter är och uppmuntrar oss att jobba för dem. Vi får alltid säga vad vi tycker och diskutera våra åsikter. Vi måste bli ett samhälle där vi tänker på varandra, lär barn om deras rättigheter och stif-

tar lagar som säkrar att rättigheterna följs, fortsätter Romina. Underbar upplevelse

– Mina fastrar, som bor i Mexico City och Oaxaca, tyckte verkligen om vår Global Vote och jag ska försöka sprida World’s Children’s Prize dit. Det är ett fantastiskt program som gett mig en underbar upp­ levelse, säger María. Dans med flaggansikten.

Muralmålning om Global Vote.

111


Vid prisceremonin blev den legendariska demokratikämpen och Nobels fredspristaga­ ren Aung San Suu Kyi från Burma Honorary Adult Friend och be­ skyddare av World’s Children’s Prize. Hon har varit i husarrest i sitt hem under femton av de senaste 21 åren, och hennes senaste hus­ arrest slutade i novem­ ber 2010.

Demokratikämpen Aung San Suu Kyi ny beskyddare Ur brev till Wor

T

rots att hon släppts ur husarresten kan Aung San Suu Kyi ännu inte lämna sitt land. Därför över­ lämnade drottning Silvia hennes glasglob, som tecken på att hon blivit Honorary Adult Friend till World’s Children’s Prize, symboliskt till ett burmesiskt barn. Aung San Suu Kyi närvarade vid ceremonin genom ett stort fotografi och en video­ hälsning. Många fattiga barn

En gång i tiden var Burma Sydostasiens rikaste land med stora naturresurser. Men medan generalerna, som styrt Burma sedan de tog makten i en militärkupp, själva blivit rika lever en stor del av Burmas befolkning idag i svår fattigdom. Genom åren har många burmeser som

protesterat mot förtrycket dödats eller fängslats. – Jag visste inte vad jag skulle hälsa till er å barnens vägnar som Honorary Adult Friend, så jag frågade dem. Många barn i Burma är så fattiga att deras viktigaste rättighet är rätten till liv, sa Aung San Suu Kyi i sin video­ hälsning till prisceremonin. Med i World’s Children’s Prize

ize frå

Med bästa hä lsn ingar

Sedan flera år deltar många tusen skolbarn i Burma i World’s Children’s Prize och genomför sin demokratiska Global Vote. Globen på eng­ elska bärs i hemlighet in i landet tillsammans med översättningar till karen och burmesiska. Barnen använ­ der dessa för att lära sig om barnets rättigheter och om priskandidaternas insatser för barnen.

Barn i Burma som deltar i World’s Children’s Prize.

112

ld’s Children’s Pr

n Aung San Suu ”Givetvis är jag my Kyi: cket hedrad och gla d över att bli Hed vuxenvän til l W ers orld’s Children’s Pr ize for the Rights Låt mig veta om of the Child. det finns något so m jag kan göra det värdefulla ar för att stödja bete som ni utf ör för barn över hela Nu när jag inte världen. längre är i husar rest hoppas jag ku i era aktiviteter. nna delta Som ni vä l känn er til l lider Burm på hä lsovård och as barn brist av otill räck liga utb ildningsmöjlighete kan göras för at r. Allt som t förbättra dera s situation och at möjligheten och vil t utr usta med jan att ta tag i framtidens utman en oerhört stor gå ing ar vore va til l mitt land . Jag ser fram em ot ett nära och fra mgångsrikt sama med er.” rbete

Jurymedlemmarna Brianna Audinett, Mofat Maninga, Hamoodi Mohamad och Gabatshwane Gumede lyssnar på hälsningen till prisceremonin från Aung San Suu Kyi.


AVSLUTNING MED PRISCEREMONI – Välkommen till Gripsholms slott i Mariefred och prisceremonin för World’s Children’s Prize, säger jurymedlemmen Lisa Bonongwe från Zimbabwe. Bakom henne på scenen sitter resten av jurymedlemmarna. Alla skolor som deltagit i World’s Children’s Prize-programmet kan ha sin egen avslutningsceremoni för barnets rättigheter med uppträdanden och bjuda in föräldrar, politiker och andra vuxna. Senare under året finns en video från prisceremonin på Gripsholms slott, som kan beställas och visas under en ceremoni i skolan. Lisa Bonongwe Children’s Jazz Band från Delft, en förort till Kapstaden i Sydafrika, där många barn har en svår uppväxt, gjorde ett bejublat uppträdande under ceremonin.

World’s Children’s Prize for the Rights of the Child

Murhabazi Namegabe

FOTO: SOFIA MARCETIC & KIM NAYLOR

Drottning Silvia applåderar Murhabazi Namegabe från D. R. Kongo, som barnen som deltog i världsomröstningen Global Vote utsåg till mottagare av World’s Children’s Prize for the Rights of the Child 2011. Murhabazi, som hedras för sin farli­ ga kamp för att befria barn som tvingats bli soldater och sex­ slavar, dödshotas ständigt för sitt arbete. Faida Kasilembo är ett av de barn som Murhabazi befriat.

Jurymedlemmarna Nuzhat Tabassum Promi, Bangladesh, Maria Elena Achahui, Peru och Poonam Thapa, Nepal hjälpte drottning Silvia att överlämna blombuketter och glaspriser under ceremonin.

113


World’s Children’s Honorary Award

Monira Rahman

Celine Antonels i Children’s Jazz Band på saxofon.

Sweety Nusrat Jahan, till vänster, som utsatts för bensinöverfall, och Bubly Mehia Akter, som utsatts för frätande syra, hedrades tillsammans med Monira Rahman från Bangla­ desh som mottog World’s Children’s Honorary Award från drottning Silvia. Monira hyllades för sin orädda kamp för främst flickor som attackerats med frätande syra eller bensin och fått sina utseenden förstörda.

Lilla Akademiens Stråkkvartett.

Ett band från Bagunçaco, en kulturorganisation för utsatta barn i Salvador i Brasilien, uppträdde under ceremonin.

Thanks! Tack! Merci ! ¡Gracias! Obrigado! I BANGLADESH: ASF-Acid Survivors Foundation, SASUS, Redwan-E-Jannat BENIN: Juriste Echos Consult, Jeacques Bonou BRASILIEN: Grupo Positivo (Portal Positivo, Portal Educacional, Portal Aprende Brasil), SEMED-Santarém (PA), 5a Unidade Regional de Educação/SEDUC-PA, Projeto Rádio pela Educação/Rádio Rural de Santarém, SME-São José dos

114

Campos (SP), SME-Araraquara, ONG Circo de Todo Mundo, Samuel Lago, Christiane Sampaio BURKINA FASO: Art Consult et Developpment, Malachie Dakuyo BURMA: BMWEC, Community Schools Program, Eh Thwa Bor BURUNDI: Maison Shalom, Maggy Barankitse, DAJBU, DBF GAMBIA: Child Protection Alliance (CPA), Bakary Badjie GHANA: Ministry of Education,

ATWWAR, Ekua Ansah Eshon, Ghana NGO Coalition on the Rights of the Child, Unicef, VRA Schools GUINEA CONAKRY: Ministère de l’Education, CAMUE Guinée, Oumar Kourouma, Unicef, Parlement des Enfants de Guinée GUINEA BISSAU: Ministério da Educação, AMIC, Laudolino Medina, Fernando Cá FILIPPINERNA: Visayan Forum, Lowel Bisenio INDIEN: City

Montessori School Lucknow, Shishir Srivastava, Times of India’s Newspaper in Education, Barefoot College, Tibetan Children’s Villages, CREATE KAMERUN: SOS Villages d'Enfants Cameroun KENYA: Ministry of Education, Provincial Director of Education for both Western and Nyanza Provinces, CSO Network for Western and Nyanza Province, Betty Okero


World’s Children’s Honorary Award

Cecilia Flores-Oebanda Cecilia Flores-Oebanda från Filippinerna hade sällskap på scenen av Samraida Esmail, en av flickorna hon räddat, när hon tog emot World’s Children’s Honorary Award från drottning Silvia. Cecilia, som själv varit barnarbetare, hedrades för sin outtröttliga kamp under ständiga dödshot mot barnarbete.

Kören Spektrum Teens, jurybarnen och alla barn som uppträtt sjöng tillsammans avslutningssången ”En värld av vänner”.

KONGO BRAZZAVILLE:

ASUDH/Gothia Cup KONGO KINSHASA: FORDESK, Tuzza Alonda, APEC, Damien Kwabene, APROJEDE, Amisi Musebengi MAURETANIEN: Association des Enfants et Jeunes Travailleurs de la Mauritanie, Amadou Diallo MEXICO: Secretaría de Desarollo Humano Gobierno de Jalisco, Gloria Lazcano MOÇAMBIQUE: Ministério da Educação e Cultura, SANTAC

(Southern African Network Against Trafficking and Abuse of Children), Margarida Guitunga, FDC (Fundação para o Desen­ volvimento da Comunidade), Graça Machel NEPAL: Maiti Nepal, Janeit Gurung NIGERIA: Federal Ministry of Education, The Ministries of Education in Kogi State, Lagos State, Ogun State, and Oyo State, Unicef, Royaltimi Talents Network, Rotimi Samuel Aladetu, CHRINET, Children’s

Rights Network, Moses Adedeji PAKISTAN: BLLFS, Mir Sarfraz, BRIC, PCDP P ERU: Centro Yanapakasun RWANDA: AOCM SENEGAL: Ministère de l’Education, Ministère de la Femme, de la Famille et du Développement Social, EDEN, Save the Children STORBRITANNIEN: The Children’s Rights Director for England, Roger Morgan SYDAFRIKA: Ministry of

Jurymedlemmen Gabatshwane Gumede från Sydafrika sjöng.

Education, National Department of Education, Department of Women, Children and Vulnerable People in the President’s Office, Bojanala Platinum District Municipality and Department of Education, Independent Electoral Commission, BOSASA Child Development Centers, Marlene Winberg, Nadia Kamies, Vusi Setuke, Maki Boshomane TJECKIEN: Vzajemne Souziti UGANDA: Uganda Local Governments Association, Gertrude Rose Gamwera, Wakiso District, BODCO, Nason Ndaireho, GUSCO ZIMBABWE: Girl Child Network

115

Sv, Globe 54/55 2012  

World's Children's Prize promotes a more humane world. The program is open for all schools and 57,450 schools with 26.8 million pupils in 10...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you