Själaryckaren

l

ULR KA AMADOR sjä aryckaren

SJÄLARYCKAREN Ulrika Amador

SJÄLARYCKAREN Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Ulrika Amador © Omslagsbild: Jonathan Amador Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-36-7

Till Karin

Prolog

Det var med lättnad Zeke sett poliserna komma. Om de inte arresterat honom hade han förmodligen varit död nu. Så han var tacksam.

Det hade burit iväg åt helt fel håll, med en hastighet han inte kunnat stoppa. Han hade sprungit för livet. De ständiga lögnerna hade hunnit ikapp honom och nu skulle han få betala priset. När han snodde in sig i historier han inte längre kunde ta sig ur, insåg de till slut att han inte var att lita på. En sådan medlem vill inget gäng ha. Den enda som skulle kunnat stötta honom hade för länge sedan lämnat det ljusskygga livet. Antingen blev han utesluten eller dödad.

Eller både och. I den ordningen.

Han log mot poliserna och sträckte fram händerna mot handfängslet. Om han vetat vad som väntade honom hade han låtit bli.

Han blev inte placerad i häkte och fick ingen rättegång. De två poliserna, som gripit honom, tog honom direkt till ett laboratorium.

En svartklädd man presenterade sig som själaryckare. Innan Zeke fick en chans att svara stötte mannen in en metallhake i hans bröstben. Den grep tag i bröstet med iskalla klor och sylvassa spetsar. En svidande smärta i bröstryggen och sedan ett tryck. Någonting tog sig in i kroppen. Likt ett levande väsen slingrade det sig fram genom organen och sög ur all energi och tanke. Fortsatte runt i kroppen

7

medan hans ögon rullade frenetiskt i sina hålor. De bultande ådrorna var nära att brista av hans kokande blod.

De outhärdliga plågorna fick honom att falla på knä och slet fram ett skrik ur strupen. Det brände som eld i bröstet och dunkade dovt i huvudet. Allt gjorde ont. Han hade aldrig tidigare upplevt en smärta som täckte alla delar av kroppen samtidigt. Väsande drog han efter andan, trots att det var som att andas in isiga knivblad.

Lukten av blod fyllde näsborrarna. Värken höll honom fokuserad.

Han sträckte på halsen och tittade attackeraren i de bruna, ormlika ögonen. Ett leende ryckte i mannens mungipor. Zeke kände hur någonting slets ur honom.

När han vaknade upp låg han bekvämt nerbäddad i en sjuksäng intill ett flertal pipande apparater. Fyra slangar i olika färger försvann in under huden på diverse ställen på kroppen och gjorde att han inte vågade röra sig. Han kunde se och registrera allt i rummet, ändå fattades något. En vag oro grep honom. En gnagande känsla av ett stort ingenting inuti.

Det var platt på något sätt. Han försökte känna efter. Var det inte något som funnits där förut? Nu var det tomt.

Han lät blicken vandra över kroppen och stannade upp vid bröstet. Mitt emellan bröstmusklerna satt ett knöligt plåster. Sakta lyfte han handen för att se efter vad det kunde vara för något under plåstret, när en sköterska kom in. Hon stannade vid dörren när hon såg att han var vaken. ”Hej. Det är helt okej. Du får titta under plåstret om du vill.”

Efter ett par försiktiga steg stannade hon på armlängds avstånd ifrån sängen. ”Hur känner du dig? Kan du berätta om du minns något?”

Zeke svarade inte utan vände blicken åter mot plåstret. Han petade försiktigt upp en kant och såg till sin förvåning att det lyste under kompressen. Ett mjukt, ljusblått sken.

8

Kapitel 1 November 2238 – år 84 av nya tiden

Solen silar in genom de smutsiga fönstren. Jag ser dammkornen sväva lugnt framför rutorna. Med jackan vilande över axlarna tar jag med mig en av köksstolarna ut på balkongen, sätter mig och blundar mot solljuset en stund. Det blir nästan ljummet här mot fasaden, trots att den bleka höstsolen är svag. De kyliga vindarna skulle få min hud att knottras om jag lutade mig alltför långt utanför räcket.

Utsikten är fantastisk. En av de finaste byggnaderna i huvudstaden Malmö.

Från balkongen ser jag ut över de rika delarna med kanalen glittrande mellan några av husen. Det tycks mig som om världen är full av hustak och takterasser, behängda med balkonger och brandtrappor, likt ett enda stort, rörigt dockhus. Regeringen har fokuserat på att bygga upp en stad i taget och det går inte fort. Det finns bara tre fungerande städer i Sverige än så länge. Resten av landet ligger öde, utan el.

Min hand söker i fickan och tar fram pipan. Jag trycker ner grovskuren tobak i piphuvudet med tummen. Det är den nya tobaken med nötsmak, berikad med vitamin D och E. Efter en liten stund svävar rökslingor lojt runt mitt huvud i den svala luften. Ännu har inte regeringen utlyst något val. De har fortfarande fullt upp med att städa upp i samhällsstrukturen. Det första valet 9

i nya tiden skall komma nästa år. Alla som vill är välkomna att starta partier. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Ingen som lever nu vet hur det gick till under fria val. Dessutom var det just det som drev samhället i fördärvet. Som fick allt att kollapsa, så att vi fick stänga ner systemet och börja om med en ny tideräkning.

Jag blåser ut en rökring och ser hur den fångas upp av vinden så snart den når utanför balkongen. Vinden leker mellan husen. Den hörs tydligt häruppe på femtonde våningen.

Jag hade sex själatömningar i oktober. Förra året hade jag i genomsnitt tre per månad. Nu har jag haft fyrtioåtta hittills i år.

Den senaste jag tömde i Jönköping förra veckan, mannen med de utstående öronen, hade överklagat flera gånger. Rätten dömde till slut till det hårdaste straffet. Enligt protokollet hade domaren påpekat att han skulle vara tacksam över att dödsstraffet avskaffats, och att han får tillbaka själen om femton år. Jag märker att jag biter krampaktigt i pipskaftet när jag tänker på mannens blick då jag fäste haken i hans bröstben och tryckte den kromade själakapseln mot ryggraden.

Varför bryr jag mig? Det är bäst att inte veta något om människorna jag tömmer. Bara göra mitt jobb. Det är ändå ett barmhärtigt straff. I stort sett en drömlös förvaring som kommer kännas som ingen tid alls för den dömde.

Jag minns att jag frågade någon gång under utbildningen, om straffet egentligen var till någon nytta, eftersom den dömde inte kommer att uppleva att tiden går. Läraren svarade att alla är medvetna om det nya straffet och regeringen ser det som mer humant. Bara tanken att förlora femton år av sitt liv bör räcka för att folk skall undvika att hamna i konflikt med lagen. Kanske hade han rätt. Men varför ökar då antalet domar?

När jag stoppar in morgonens disk i Huskocken och trycker på återvinningsknappen pyser det till och jag suckar när displayen visar att det är dags att fylla på nya matinsatser. Jag vet. Den senaste tiden har det bara dykt upp två måltidsalternativ, istället för tio. Av någon anledning glömmer jag alltid att beställa nya matinsatser. Själv tycker jag att allting jag trycker fram ur Huskocken smakar likadant, så variationen 10

har ingen större betydelse. Helst äter jag förstås handlagad mat, vem gör inte det? Det var därför jag köpte en av stadens mest påkostade lägenheter. I mitt kök finns faktiskt spisplattor och ugn så att jag har möjlighet att laga handlagad mat, precis som på restaurangerna. Inte för att jag gör det, men det är skönt att ha den exklusiva möjligheten.

Tankarna på mannen i Jönköping släpper mig inte. Jag minns särskilt skriket.

Från en död kropp lyfter själen lätt och luftigt. Men sliter man själen ur en levande kropp är det oerhört plågsamt. Under femton långa minuter drar och sliter kapseln själen ur varje cell i kroppen.

Först slits den största delen av själen ur hjärtat och människan sätts i ett smärtfyllt chocktillstånd. Sedan dras själen långsamt och grundligt ur cellerna i lungorna, hjärnan, ryggmärgen, magen och ända ut i fingrarna och tårna. Skriken är vidriga och under utbildningstiden på Rättsnämnden lades det ner mest energi på att träna oss själaryckare i att stå ut med dem. Den delen är det enda riktigt obekväma med mitt jobb.

Jag brukar hålla fast den dömde hårt och fokusera på att räkna ner minuterna. Och tänka på att när själen väl är ute finns inga minnen kvar av smärtan. Då finns inga minnen kvar alls. Ögonen svartnar och kroppen sjunker ihop och står oftast helt still i en säckig ställning.

Ibland hörs ett litet grymtande, men för det mesta säger de ingenting.

Så snart kapseln är fylld måste den kylas och skickas till valvet under regeringshuset. Det brukar inte dröja mer än tio minuter innan kylbilen dyker upp. Jag lotsar varligt fram kroppen som lydigt lägger sig ner på britsen bak i bilen. Kapseln med själen stoppar jag i en kyllåda med vakuumlås. Sedan ger jag klartecken till chauffören och uppdraget är slutfört.

Jag vet inte vart de för kroppen eller vad som händer med själakapslarna i valvet. Det är så topphemligt att inte ens själaryckarna fått göra studiebesök där.

Det kan låta enkelt, men det är ett utmanande jobb. Jag måste alltid vara i topptrim och det gör att jag tränar mest hela tiden när jag inte är ute på uppdrag.

Jag rensar pipan och ställer den i pipstället i bokhyllan. Stegen tar mig till ett hörn i vardagsrummet där det finns en bar av mörkt glas med 11

hyllor fulla av kristallglas och flaskor med dyrbara spritsorter. Det är en av fördelarna med att ha ett välbetalt jobb för Rättsnämnden. De få exklusiva produkterna som regeringen importerar hamnar hos oss i första hand. Sällsynta maträtter, dyra bilar och sprit.

Jag öppnar en karaff och är på väg att hälla konjak i ett glas, men fryser i rörelsen. Sakta sätter handen tillbaka proppen i karaffen och ställer ner den igen.

Vad håller jag på med? Det är söndag förmiddag. Va fan, håller jag på att bli min mamma? Med ens känner jag mig matt och sjunker ner i närmaste fåtölj. Nej, jag är inte som min mamma. Aldrig. Jag är mänsklig och bryr mig om levande människor och samhället. Det var därför jag en gång började jobba för Rättsnämnden. Det är därför jag utför mina uppdrag.

Jag hör hur det piper till i Genidroiden på bordet i vardagsrummet.

Nej, jag vill inte ha något nytt uppdrag. Det här är första lediga dagen på en vecka.

Jag slappnar av när jag ser att det är ett meddelande från pappa: ”Hej! Klar med provet. Gymmet om en halvtimme?”

Alla hans meddelanden är lika korta och de gånger vi träffas har han oftast inte tid att prata så länge, men jag uppskattar kontakten.

Eftersom hans karriär som berömd gymnast och simmare är över, och reklamjobben blir färre och färre ju äldre han blir, har han bestämt sig för att bli helikopterpilot. Det är endast regeringen som äger helikoptrar och han har försökt fjäska in sig hos dem länge. Det gick naturligtvis vägen. Jag vet ingen som är så bra på att charma folk som pappa.

Han passar verkligen att jobba för regeringen.

Jag släcker lamporna, låser dörren och går bort mot hissarna som tar mig direkt ner till garaget där jag parkerat min Lucra 6.2.

På väg till gymmet kör jag längs med huvudgatan och passerar ett antal stadsskärmar. Nu basunerar de ut information om ett par nya spännande rätter som snart kommer att ingå i matinsatserna. Därefter följer reklam om någon ny plastig produkt som regeringen infört i sitt importregister.

Utan att tänka svänger jag in på tvärgatan där byrån ligger. Eller 12

”Livsvilan” som den heter, stadens största och mest anlitade begravningsbyrå. Jag går aldrig in. Fattar inte hur hon kan jobba på ett så dystert ställe. Eller, jo det kan jag. Egentligen är det passande att hon jobbar där, bland liken. Det finns nämligen ingen människa jag känner som är känslokallare än min mor. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin fått en kram eller någon slags ömhetsbetygelse från henne.

Därför förstår jag inte varför bilen så ofta råkar passera sakta utanför entrén till begravningsbyrån. Och varför huvudet alltid vrids mot glasdörrarna just i rätt ögonblick för att kanske få syn på någon som jobbar därinne. Jag har ju släppt henne. Liksom hon släppte mig för länge sedan. Jag minns inte att jag har sett henne le en enda gång. Hon passar som begravningsentreprenör. Huset i sig passar henne också.

Det ser lika grått och bittert ut som hon gör. Kala betongväggar. Det enda fönstret i byggnaden är ett diskret skyltfönster bredvid huvudingången. Hur kan ett skyltfönster vara diskret? Två hårt tuktade tujor i svarta smideskrukor på varsin sida om entrétrappen är den enda dekorationen, förutom den finurligt designade loggan över dörren– lIVsVIlan. Till och med loggan ser lika stel och tråkig ut som en rad romerska pelarkolonner.

Det första åskmullret är ännu på avstånd, dovt och utdraget. Det blir med ens mörkt som om det vore skymning, trots att det är tidig eftermiddag. Nu syns inte ett spår av det ljumma solljuset. Ett par droppar regn landar på vindrutan. I nästa stund exploderar det i blixtar och hällregn. Vindrutetorkarna klafsar tungt fram och tillbaka över rutan, smetar ut staden.

När jag närmar mig regeringshuset svänger jag runt till baksidan och in på tvärgatan där gymmet ligger. Jag parkerar vid entrén och sitter kvar en stund och väntar ut det värsta regnet. Rakt över gatan ligger personalingången till regeringshuset. Utanför står en svart skåpbil, en av våra. Genom regnet ser jag hur personaldörren öppnas och två svartklädda män bär ut en låda till bilen. Jag drar fram Genidroiden och klickar fram kikarsegmentet. Trots att regnet fortfarande vräker ner ser jag tydligt att det är en kyllåda för själar. Jag känner igen kapslarna i den genomskinliga lådan. Varför tar de ut själarna ur valvet?

Det finns en annorlunda märkning på lådan som jag känner på 13

mig att jag har sett tidigare. En svart spiral på vit botten och under står bokstäverna GBG. GBG. Jag förmodar att det står för Göteborg. Varför flyttar de själakapslar till Göteborg? När de packat in lådan och stängt noga rullar skåpbilen ut på gatan och försvinner i riktning mot järnvägsstationen. Regnet har lättat och jag tar några snabba språngsteg mot entrén till gymmet.

När jag kommer in på gymmet passerar jag en spärr som blinkar till när den känner av mitt träningsarmband. Spärren öppnas med en glad melodislinga och på displayen visas flera stora stjärnor, eftersom jag var här i morse också. Har inte ens bytt om sedan dess. Skosulorna avger ett sugande läte i den granitfärgade plastmattan när jag går fram till en annan dörr för att komma in till själva träningslokalen.

Luften är tjock av gymlukter. Svett, fuktigt tyg och alldeles för mycket parfym på varm hud. Den första personen jag ser bland maskinerna i den ljusa lokalen är pappa. Han ler sitt vinnande leende under de välansade vita mustascherna och börjar gå mot mig. Även på nära håll ser han ut att vara hämtad från en annons.

Om jag hade fått ärva pappas framtoning, blonda lockar och gladlynta charm, hade jag inte jobbat som själaryckare idag. Istället fick jag mammas utseende … Rakt råttfärgat hår, som jag i ren protest färgat blått, och ansiktsdrag som mina få vänner kallar ”den sammanbitna tänkaren”. Det gjorde att jag fick kämpa lite extra för framgångarna, träna lite hårdare. Jag påstår inte att pappa fått allt gratis, det var han som lärde mig att träna hårt. Fysiken och träningsviljan har jag i alla fall ärvt av honom. Men alla beundrar honom, eller blir förälskade i honom, så på det sättet glider han fram i livet och får alltid sin vilja igenom. Jag är verkligen inte lika populär, trots att jobbet har gjort mig känd. Ibland tror jag inte att jag skulle vara så känd om jag inte hade samma efternamn som den underbara och folkliga Kevin Klint. Till och med hans namn låter som gjord för en reklamslogan. Norah Klint låter inte lika melodiskt, men det är mitt namn och det får duga.

Han lägger armen om mig och pressar huvudet mot mitt, lite för hårt. En blandning av tvål och svett fyller mina näsborrar, fyller mig med blandade känslor. En del trygghet och en del misstänksamhet.

14

Hans omtanke har alltid varit befäst med vissa villkor. Som om han inte är tillräckligt fäst vid mig för att det ska få kosta honom minsta besvär, utan att det bara passar när han själv kan få ut något av det.

Undrar vad han är ute efter idag?

Det modigaste jag gjort var när jag var arton år och konfronterade pappa om hans otrohet. Under alla år hade jag hyst förakt för min kallsinniga, alkoholiserade mor. Kevin var naturligtvis smart och underblåste det inte, men sade inte heller emot mig när jag smutskastade allt hon gjort eller inte gjort under min uppväxt. Jag listade till slut ut att han hade bedragit henne. På det värsta sättet. När hon låg i födslovåndor och tryckte ut mig i världen var han på krogen och följde med en ung blondin hem. Jag kan till viss del förstå mammas bitterhet. Han är charmig och snygg men besitter ingen moral. Han tvekar inte heller att offra andra för sin egen lycka. Ja, han tycker till och med att det är bra att kriminella plockas bort från samhället och har sagt ett antal gånger att han tycker det är onödigt att de ska få tillbaka själarna så småningom. Som om de kriminella vore en annan art. Eller ting. Utan känslor eller värde. Trots att jag fortfarande inte kunnat försonas med min mor så vet jag att hon behandlar alla med vördnad. I alla fall alla andra utom mig. De avlidna som kommer till henne får alla samma respektfulla behandling. Det spelar ingen roll vem de var när de levde. ”Kom, jag vill att du träffar mina nya kollegor.” Han har fortfarande armen om mina axlar när han drar mig bort till två andra män som pumpar vikter i ett hörn av lokalen. ”Jag har klarat provet, gumman.

Nu är jag officiellt helikopterpilot i regeringens tjänst.” Det finns en ny värdighet i hans ansikte och jag nickar mot honom när jag gratulerar honom.

Den ena av männen är nästan lika ung som jag. Han har armarna fulla av svarta tatueringar och ringar i höger öra. De små ögonen kisar mot mig bakom tunga ögonlock och hakan döljs av ett stort, mörkt skägg. Hans frostiga min får mig att tänka på att mina färgglada tatueringar och min pärlförsedda näsring måste se barnsliga ut i jämförelse.

Den andre mannen är i pappas ålder och har ljusa, tätt sittande ögon och ett övermodigt drag kring munnen. ”Killar, det här är min dotter Norah. Hon är lite av en kändis.

Eller snarare en myt. Den bästa själaryckaren i landet.”

15

Den unga killen nickar och ett svagt leende leker kring hans tjocka läppar därinne i skägget. Den äldre skrattar förtjust ett gammelmanskackel och lyfter högtidligt handen. ”Ja, dig har jag hört talas om. Visst är det väl så att de till och med gjort en film om dig?” ”Jajamän, hon har dessutom fått en hel del priser. Tränad och uppfostrad av pappa förstås.” Pappa ler skämtsamt samtidigt som han bröstar upp sig och verkar nästan ha glömt att jag är där. Så det var därför han ville att jag skulle komma hit och träna.

Jag tycker att jag är en ödmjuk person, men beundran är svår att motstå och jag kommer på mig själv med att sola i glansen ibland. Det är pinsamt. Och det får mig alltid att tänka på pappas sämsta sidor.

Jag hälsar på männen med ett fast handslag, ler och försöker se så galen ut som möjligt. De blir tveksamma. Jag blir nöjd.

När jag hälsar på den unga killen stannar jag upp. Mina ögon fastnar på en av ringarna i hans öra. Först tror jag att det rinner blod från instickstället, sedan inser jag att det är ringen som är gjord så att det ska se ut så. Den ser vass och riktigt otäck ut. ”Intressant ring där”, säger jag och nickar mot hans öra.

Killen drar handen genom skägget. Pappa är snabb att svara i hans ställe. ”Det är en gängring. Jiro har lämnat det livet bakom sig, men ringen är inte helt lätt att ta bort.”

Jiro ler lite snett när han förklarar. ”Jag måste skära eller såga av den, och det har jag inte kommit mig för. Så den får sitta.”

Jag nickar tyst som om jag förstår, men jag vet egentligen inte så mycket om de kriminella gängen i staden. Annat än att jag tömt medlemmar ett antal gånger. Och det känner säkert Jiro till.

Jag ursäktar mig och går bort till cyklarna. Pappa står kvar och skrattar och pratar med männen en stund innan han pliktskyldigast kommer och sätter sig på cykeln bredvid. Jag har redan hunnit få upp ett stadigt och snabbt tempo. Till höger om oss glimmar lamporna till i ett akvarium med exotiska fiskar. Det påminner mig om hur törstig jag är. Hur kunde jag glömma att ta med något att dricka? Svetten smakar salt på läpparna och jag lyssnar till mina flåsande andetag. Vi 16

cyklar tysta bredvid varandra en lång stund. Jag sneglar på honom.

Trots det höga tempot visar han inte minsta tecken på att svettas. Han ser som vanligt ut som en filmstjärna. Jag blir akut medveten om att jag är fuktig och kladdig över hela kroppen.

Jag släpper tramporna och låter musklerna vila. ”Har du tid att prata?” Jag fixerar blicken på mina fötter. ”Jag funderar på jobbet. Det är något som inte stämmer”, fortsätter jag utan att vänta på ett svar.

Ett ögonblick tror jag att han ska bli arg för att jag frågar. Men han stannar upp, gnider sig i pannan. ”Vad snackar du om? Du har landets bästa jobb.” Han torkar sig med en handduk trots att han inte verkar ha svettats något. ”Men jag följer bara order, utför uppdragen utan att ställa frågor.” ”Så vad är problemet?” ”Jag undrar bara vad det är jag gör egentligen. Hur hänger allt ihop?

Vad gör de med själarna? Nu har jag jobbat i sex år och vid ett flertal tillfällen har systemet visat på skevheter och motsägelser. Det märks om man är uppmärksam och lägger små detaljer på minnet.” Jag kan inte möta hans blick när jag talar, utan låter den svepa runt i lokalen.

Ljuset från lysrören i taket sköljer genom rummet och blottlägger varje smutsfläck på de vita väggarna.

När jag tänker tillbaka på mannen där han stod med haken i bröstbenet, så kryper en obehaglig känsla runt i magen. ”Till exempel hände något när jag skulle tömma en man i förra veckan. Han skulle säga något, men hann inte tala färdigt innan kapseln sköt in nålarna och började suga ut själen. Allt jag hörde var ´Har någon fått tillbaka …´. Sedan tystnade han tvärt och allt som kom från hans mun var en pust av whisky. Johnnie Walker tror jag bestämt.”

Jag kan se i spegeln framför mig att jag har en missprydande rynka mellan ögonen när jag talar. Borde inte bry mig så mycket, men någonting är fel. ”Jag vet att instruktionerna är att alltid ta dom med överraskning och helst inte ens låta dom märka att det händer, men det verkade precis som om han visste att jag var där innan jag kom fram och att han ville säga mig något.”

17

Pappa ser på mig med en sval blick, klart road. ”Börjar du bli slapp och slarvig? Du kanske borde öka på träningen om mornarna? Träna upp din smidighet och tysthet.”

Jag räcker ut tungan åt honom, men den lilla muskeln mellan mina ögonbryn är fortfarande spänd. ”Det var första gången jag ångrar att jag inte väntat. Undrar vad han ville säga mig?” ”Du ska inte fundera på det. Passa på och njut av ditt lyxliv istället. Det har du kämpat hårt för.”

Jag tänker på alla gånger jag har agerat pappas maskot i sociala sammanhang. Hans väg in i högre kretsar, där jag inte ens vill vara.

Hans ytlighet och oförmåga att ta tag i problem. Jag bestämmer mig för att byta ämne. ”Jag åkte förbi byrån.” Jag fuktar läpparna med tungan.

Han börjar trampa sakta medan han pratar. ”Jaha, hur mår din känslomässigt förstoppade mor?”

Jag tittar upp, ser på hans milda leende och kan inte hålla tillbaka skrattet, det kommer som en fnysning. ”Jag gick inte in, fattar du väl.” Jag utbyter en blick med honom och han himlar med ögonen. ”Ja, jag vet, jag vet.” Svettdroppar faller ner från min lugg. ”Jag stötte faktiskt på henne nyligen. Eller, det var några månader sen, men ändå. Vi pratade. Inget nytt. Visserligen är jag inte purung, men jag är inte dum heller.” Han knackar med fingertopparna mot huvudet. ”Hon anklagar mig fortfarande för att ha förstört våra liv.”

Jag kan inte låta bli att stirra på honom. Den vassa klumpen i bröstet breder ut sig som den alltid gör när jag tänker på mamma.

Samtidigt som det känns som om jag ska kvävas känner jag mig också stark. Jag vill veta mer om det hon sa till honom. Och ibland måste man lirka fram sanningen. ”Det är väl snarare hennes drickande som förstör allt”, fnyser jag. ”Nja, hon har tydligen varit nykter i mer än elva år nu, så vi kan inte skylla på det längre.”

Jag öppnar munnen, men inget vill komma ut. Det är som om 18

hjärnan tagit en paus. Mer än elva år? Han kan ha rätt, det får mig inte att må bättre. Det betyder att hon slutade dricka just när jag flyttade ifrån henne. ”Jaså, det var jag som orsakade drickandet?” Jag kan själv höra hur bittert det låter. Med svettiga händer sträcker jag mig efter pappas vattenflaska, skruvar av locket. Vattnet är ljummet och smakar plast.

Pappa rätar på ryggen och ser på mig så intensivt att någon som inte känner honom skulle kunna tro att han är arg. ”Jag orkar inte analysera hela tiden”, säger han. ”Vrida och vända på allt tills det går sönder. Det är bara onödigt och tröttsamt.” Han kliver av cykeln och går fram till en av maskinerna, byter några ord med kollegorna.

Jag nickar. Jag vet vad han menar. Det han beskriver är mitt eget specialområde. Men allt är redan sönder. I alla fall för mig. Pappa verkar inte ha haft några problem att gå vidare. Vad vet han om hur det är att vara ensam? Ensam som i att ingen skulle bry sig om man försvann. Jag vill reda ut härvan som är min barndom.

Jag förstår att han bestämt sig för att avsluta samtalet, men jag tänker inte ge mig så lätt. Jag hoppar smidigt av cykeln och sätter mig tillrätta på maskinen intill honom. ”Jag menar bara att det kanske var något mer än dina otrohetsaffärer som förstörde allt?” Det är en vild gissning, jag har inget att förlora. Jag ser på honom att jag har träffat mitt i prick. Han blir högröd i ansiktet och jag kan känna hur värmen från hans kropp skruvas upp flera grader. Det ser ut som han tvekar. Munnen stramar och blicken flackar runt i rummet. Sedan ser han ut att samla sig. ”Ja, vem fan vet vad som snurrar i den kvinnans huvud?” Han tittar ner på vikterna och fokuserar på andningen när han lyfter. Jag får inget mer ur honom och när vi är klara har den vassa klumpen i bröstet mjuknat lite. Jag drar med handryggen över tinningen för att torka bort några svettpärlor. ”Jag måste dra hem och duscha. Ikväll ska David bjuda mig på Purple Top”, säger jag.

Pappa ler och är sitt vanliga glättiga jag.

19

”Purple Top? Fint värre. Han måste gilla dig” Jag fnyser. ”Tja, jag vet inte. Jag tänker inte tacka nej till den bästa handlagade maten i stan i alla fall.” ”Det är klart. Ha det så trevligt då”, säger pappa, blinkar åt mig med ena ögat och reser sig. Han går bort till sina kollegor och när jag lämnar lokalen hör jag deras höga skratt bakom mig.

20

Kapitel 2

Regnet har upphört och svaga ljusstrimmor från den nedgående solen glittrar i den våta asfalten. Den sena eftermiddagen är märkligt lugn och fridfull, som stiltjen i dimman eller lugnet i stormens öga. Bilen rullar ljudlös längs gatan och jag tar en omväg ut mot hamnen. Lukten av tång och hav tränger in i bilen. Jag sträcker ut en hand genom bilrutan och känner fartvindens tryck mot handflatan.

Till vänster, ut över vattnet, skymtar jag siluetten av den gamla brobiten. Det är resterna av en bro som var så lång att den sträckte sig ända ner till Europa. Nu finns inte mycket kvar. Efter ett par hundra meter har den rasat och nu används den bara som fiskeställe av stadens hemlösa och kriminella. Det cirkulerade rykten om att bron alls inte hade rasat, utan att det var regeringen som plockat ner den. Allt för att det europeiska kaoset inte skulle kunna ta sig hit.

Det spelar ingen roll hur den bröts av, huvudsaken att vi är skyddade från Europa.

När jag närmar mig stadens kraftverk stannar jag till. Kraftverket är inget speciellt, de ser likadana ut i alla städerna, men det som rullar på stadsskärmen intill är intressant.

Där står att det fanns en tid då bilar inte drevs av el utan av olja, som förgasades och förstörde miljön. Verkar helt vettlöst, varför gjorde de så? El har funnits hur länge som helst. Vidare säger skär21

men att det är regeringen som äger kraftverken och driver dem så effektivt att vi invånare aldrig behöver betala en krona för vår elförbrukning. Och så kommer det att förbli med den sittande regeringen. Jaha, naturligtvis är det regeringen som gör reklam för sig själva inför det kommande valet. Därefter lovar de att alla gränser till Europa kommer att fortsätta att vara stängda.

Jag rullar vidare.

Kraftverket är målat i en skrällig orange färg. En solid byggnad i tre våningar med två kraftiga torn. Det finns förstås inga skorstenar.

Numera tillverkas endast miljövänlig el. Enstaka fönster på tornen tyder på att några lokaler är inhysta även där uppe. Högst upp på ett av tornen syns elverkens logga, den svarta spiralen. Jag trampar på gasen och fortsätter mot hamnen.

Det finns bara en annan byggnad i Malmö som också har en målning på husväggen. Det är den höga, vridna byggnaden vid vattnet. Lotustornet. Den är urgammal, men nu är den renoverad till toppskick. Helt i blått med en Lotusblomma i guld målad högst upp. Ingen spiral. Spiralen står för energi, så det är logiskt att den är placerad på kraftverken. Undrar vad bilden på lotusblomman står för? Lotustornet är byggt i nio stora block med fem våningar i varje block. Hela tornet är vriden runt sin egen axel och sticker upp högt över alla andra byggnader i staden. Det nedersta femvåningsblocket är museum och visar hur det såg ut i Sverige under forntiden, mellantiden och vid kollapstiden. De har även en avdelning där man kan se vilka förbättringar som gjorts sedan nya tideräkningen startat och vilka förbättringar som regeringen planerar för framtiden. I de sju blocken ovanför museet är det bostäder, men vad som finns i det översta blocket är det ingen som vet. Eller, det är klart att någon vet. Bara ingen som jag känner. Ibland uppfattar jag rörliga ljus från de översta våningarna. Ljus i olika styrka och färger. Det sker bara ibland och oregelbundet.

Jag låter bilen susa vidare längs med kajen och svänger sedan tillbaka mot centrum. Trots att hösten inte är min favoritårstid, kan jag inte låta bli att glädjas åt alla färgglada lampor som lyser upp staden.

Musik strömmar ut från restaurangerna och de exklusiva importbu22

tikerna. Skyltfönstren blinkar och lättar upp den mörka och kylslagna höststämningen. Människor går faktiskt ut för att umgås och ta ett glas vin tillsammans på en mysig kvarterskrog eller en trendig takrestaurang. Om inte gatlamporna spred sin varma energi skulle vi gå i ide. Jag är tacksam för ljuset.

En silverblå Jaguar och en Ferrari väntar vid trafikljuset och jag glider upp och tar plats mellan dem. De få personer som faktiskt äger bilar äger naturligtvis inga skrothögar. Min Lucra 6.2 är bland de finaste. Pappa har rätt. Jag borde njuta av livet, pengarna och bilen. Inte skapa problem där det inte finns några. Ljuset slår om och jag fortsätter.

Just som jag tänker att jag är tacksam för ljuset och för bilen, rullar jag förbi järnvägskvarteren som ligger i skymningsmörker.

Det går endast ett par tåg om dagen till och från de andra städerna och det sista har för länge sedan avgått. Personalen har gått hem och stationen och godsområdet ligger kusligt öde. Jag saktar in och tänker åter på lådan som skickats med tåg till Göteborg. Det stämmer inte. Männen vid regeringshuset lastade på lådan och gav sig iväg mot järnvägsstationen efter att sista tåget mot Göteborg avgått.

Jag är helt säker. Tidtabellen är enkel och jag kan den utantill. I och för sig kanske de inte åkte till järnvägsstationen. Men vart i så fall?

En hög skräll från godsområdet får mig att bromsa in. Jag kör in mot vägkanten och ser mig omkring. Det är tyst och alldeles vindstilla. Men det var något där, det är jag säker på. Skrällen jag hörde lät som den kom från en soptunna som ramlat omkull. Jag skakar på huvudet åt mig själv. Det verkar som om jag letar efter problem.

Det jag borde göra är att fortsätta hem till min bekväma lägenhet och ta en dusch.

Just som jag bestämmer mig för att svänga ut i gatan igen fladdrar något till i ögonvrån. Någon rör sig i mörkret mellan godsvagnarna. Längst bort, där skuggorna är som djupast. Jag vet vad jag har för alternativ. Det gäller bara att välja.

Jag stänger av bilen och kastar ett öga på klockan. Jag har gott om tid innan jag ska möta David och jag är nyfiken.

Det tysta trampet från mina fotsteg mot den hårda gatan är det enda som hörs när jag lämnar bilen bakom mig. Ljusen från 23

puben på andra sidan huvudgatan avtar ju längre bort jag kommer.

Det känns som om de ljusa punkterna, som är pubens fönster, är min enda kontakt med tryggheten om det som lurar i mörkret visar sig vara något jag inte vill träffa. Jag tar ett djupt andetag och drar huvan på träningsjackan över håret. En smal gång löper mellan gamla och nya spår och jag tar försiktiga steg framåt i dunklet.

Luften doftar jord och äpplen och jag försöker andas så tyst jag kan. Jag noterar att marken blir lerigare och klibbigare ju närmare godshallen jag kommer. Den suger sig fast vid mina fötter där jag går. Är det något som rör sig längre fram? En djupare nyans av mörker bland vagnarnas skuggor? Jag vänder mig om flera gånger, får för mig att det rör sig bakom mig. Med min livliga fantasi kan jag absolut föreställa mig hur något dyker upp bakom min rygg så fort jag vänder mig om. När jag smyger längs gången ser jag en rörelse flyta fram över en lastkaj, öppna en dörr och försvinna in i godshallen. Gestalten har en märklig kroppsform. Alla kroppsdelar är förstås på de rätta ställena, ändå är det något som inte stämmer. Hela skepnaden verkar liksom strömlinjeformad. Jag måste tänka efter varför rörelsen är obehagligt bekant, tills jag inser det ormlika i gestalten. Jag drar efter luft med en flämtning och känner svetten rinna mellan skulderbladen. Vad gör Spanjoren här?

En ny skräll. Nu hör jag att det inte är någon soptunna. Det kommer från godshallen där Spanjoren gick in. Skrällen bryts av en hostning. En förfärande, blöt hostning. Denna följs av ljudet av någons obscena illamående. Den grå betongavsatsen som är själva lastkajen lyser spöklikt i det svaga ljuset som sipprar hit från övriga staden. Till höger finns en trappa. Jag hör hur det krasar under fötterna när jag går uppför de rostiga trappstegen och närmar mig samma dörr som Spanjoren precis stängde bakom sig. Ett smutsigt fönster sitter några meter från dörren. Jag smyger fram och försöker kika in i mörkret.

Det är svårt att se så jag lutar mig ännu närmare.

Hjärtat skjuter upp i strupen när ett ruttnande ansikte trycker sig mot fönsterglaset på insidan, stirrar på mig, ler hungrigt. Jag skriker till och tar några hastiga steg bakåt, så att jag nästan faller ner för kanten på lastkajen. Ansiktet försvinner från fönstret och jag hör röster som skriker till varandra och springande steg.

24

Jag hoppar ner och springer runt hörnet på byggnaden och trycker mig mot väggen. Vad var det där för något? Jag borde genast springa tillbaka till bilen. Men just som jag tänker tanken hör jag dörren öppnas och jag inser att om det är Spanjoren kommer jag aldrig att hinna tillbaka till bilen innan han kommer ikapp mig.

Det finns brandtrappor överallt på utsidan av godshallen, de sicksackar sig uppåt och passerar en mängd dörrar i tre våningar längs med de trötta och nötta tegelväggarna. Vid närmaste brandtrappa kastar jag mig upp och det hårda gummit på skosulorna slår mot metallen med ett ihåligt ekande ljud. Jag rycker i dörrhandtagen jag passerar, men dörr efter dörr är låst.

Springande fötter i gruset nedanför hörs och en mansröst ropar. ”Där! Uppe på brandtrappan.”

Jag kastar en blick neråt och ser två skuggor sätta kurs mot mig, med ansiktena uppåtvända. En är tveklöst Spanjoren. Han rör sig framåt snabbt och effektivt, mer som en framåtglidande vattensnok än en springande människa. Trots att han är smal finns det inga vassa kanter. Det ser ut som om han, liksom en slipad sten, har nötts ner av att ständigt smekas av vågor.

Brandtrapporna tar mig till slut ända upp och armarna skakar av ansträngningen när jag häver mig upp den sista biten, upp på taket i den kyliga natten. Det har börjat regna, ett kallt och snålt regn som gör den mörka världen ännu gråare och dunklare. Jag hinner se hur Spanjoren flyter uppför trapporna, lika obehindrat som om han verkligen är en orm, och det där totalt uttryckslösa ansiktet är fortfarande vänt åt mitt håll. Det är som om han är hypnotiserad av min skugga, fixerad enbart på den. När jag rusar ut på taket funderar jag på om Spanjoren känt igen mig eller inte. Jag har ingen aning om hur bra han ser på håll i mörker.

Godshallen är en märklig byggnad. Taket är tvådelat trots att det bara är en byggnad och min flyktväg är avskuren. På andra takdelen ser jag en dörr till ett trapphus. Med kraft i språnget borde jag kunna hoppa över till godshallens andra tak.

Jag hör männens steg i brandtrapporna bakom mig. Det finns inte tid att tveka så jag backar och tar sats. Adrenalinet pumpar i ådrorna och jag springer snabbare än någonsin tidigare. När jag 25

flyger genom luften hinner jag tänka att nyfikenhet inte är en bra egenskap. Jag landar hårt och brakar i med vänster axel. Armen blir som bedövad och en blomma av smärta slår ut i axeln. Med ett tyst gnyende häver jag mig upp i sittande och sen stående ställning. Jag rusar in genom takdörren och tar trapporna ner två steg i taget, samtidigt som jag håller den vänstra armen mot kroppen med min andra hand för att dämpa smärtan. Det där hoppet kommer inte att vara någon match för Spanjoren i alla fall. Jag inser med ens att jag nu är inne i byggnaden med det ruttnande ansiktet. Hasanden och grymtanden hörs på håll.

När jag kommer ända ner och försiktigt gläntar på dörren ut till lagerutrymmet ser det tomt och mörkt ut. Lite ledljus sprids av en flimrande ficklampa på en bänk. En sötaktig, ruttnande doft slår emot mig. Jag tar ett par steg in och stöter ihop med någon, kväver ett skri av fasa.

Hans ansikte mot mitt. Klibbigt och kallt. Han stirrar på mig med urholkade ögon. Blinkar ett par gånger, som en uggla som svalt en mus som han inte riktigt tålde. Jag möter den tomma blicken och inser genast att det är en tömd kropp. I det svaga månskenet har hans hud en matt, gråaktig glans som påminner om tenn. Så uppsprucken och livlös att jag ryser bara av att se den. Den kroppen måste det vara något fel på. Eller så är den riktigt, riktigt gammal.

Jag ser mig omkring och upptäcker två andra tomma ögon stirrande fram ur ett höknäst, smutsigt och flikigt ansikte. Flera tömda kroppar rör sig mot mig, totalt kanske femton stycken. Det är bara hälften av dem som ser ruttna ut, men alla har den tomma blicken.

Mannen som jag tömde förra veckan i Jönköping ser förskräcklig ut.

Som om han legat och ruttnat i jorden i flera månader.

De kropparna som är i stort sett intakta står längs med rummets väggar som om de var en arbetsstyrka som inväntade order. De övriga, de ruttna, rör sig runt som om de är vilse och söker hjälp hos mig. Hasar sig närmare och närmare, med otydliga grymtande läten. Jag backar i samma takt och de hasar efter. Jag förstår inte.

Tömda kroppar ska inte gå omkring. De ska inte ruttna. Jag gnider mig om armen och känner mig illamående. Bortom de grymtande själlösa hör jag spring i trappen. Spanjoren kommer i kapp mig.

26

Fram till det här ögonblicket har jag aldrig trott att jag skulle kunna slå någon som är försvarslös. Att jag skulle vara skrämd eller desperat nog för att våga.

Men nu skjuter jag upp vänstra handen i bröstet på närmaste själlösa kropp och trycker till med hård kraft. Det känns som om armen står i brand, som om någon kört in en elektrisk pik djupt i köttet och vridit upp strömstyrkan så mycket det går. I mannens bröst är det vått, kallt och klibbigt. Med andra handen slår jag till med all kraft över hans käkben och hör hur det krasar. Han faller ner på knä framför mig.

Jag springer över mannen och snubblar mig genom rummet medan jag slår ifrån mig de trevande, ruttnande händerna som förföljer mig. Hoppar upp på en avsats på andra sidan rummet där någon slags stor ångmaskin och en mängd lagerhyllor trängs.

Jag pressar mig in bland lagerhyllor som förgrenas och delar sig.

Stapplar mig fram på måfå, dyker in i smala prång, snubblar och raglar. Försöker hitta en väg ut men jag väljer fel. Gången bakom maskindelarna slutar med en tom vägg. Jag kippar efter luft, hickar och snyftar där jag står och trycker mig mot väggen.

Grymtanden och hasanden följer mina rörelser åt sidan, men de rör sig än så länge bara nere på betonggolvet framför avsatsen. Jag hör ljudet av trappdörren som slår igen nere i lagerrummet. Spanjoren och den andre mannen är framme hos de själlösa.

Grymtandena minskar i volym och jag förstår att de ändrat riktning och söker sig till Spanjoren istället.

Jag klättrar tyst upp en bit mellan den stora rostiga maskinen och betongväggen och gömmer mig ovanför en samling rör i olika dimensioner. Jag har fri sikt ner i rummet men de själlösa verkar inte kunna se mig. Om de inte kan upptäcka mig, kanske går de sin väg. Kan de höra mina hjärtslag? Det är alldeles svart där jag sitter och trycker och jag är säker på att det inte går att upptäcka mig från lagerrummet nedanför. Jag gnider min onda axel. Röda och blå blixtar av smärta ränner uppför vänstra armen medan jag ser vad som utspelar sig i dunklet där nedanför.

Spanjorens mörka ögon sveper hastigt över rummet. Hans näsa smälter in i ansiktet och det får honom att än mer likna en 27

orm. Axlarna sluttar, knogarna syns inte och alla rörelser är mjuka och följsamma. Han slår ilsken och orädd ifrån sig när de själlösa närmar sig. Han rör sig så smidigt och blixtsnabbt runt i rummet att de eleganta läderstövlarna bara ger ifrån sig en surrande viskning mot betonggolvet.

Spanjorens svartklädde kompanjon verkar ha tappat tålamodet med de trevande händerna. Han ryter till och det enda som hörs sen är ljudet av kött och ben som träffar kött och ben, åtföljt av halvkvävda grymtanden. Den själlösa jag slog ner kommer emot honom med käken hängande på sned. Den svartklädde tar tag i mannens huvud och vrider det hårt bakåt. Båda två faller och landar med ett fruktansvärt krasande på golvet. Ett litet ljud tränger upp genom min strupe. Det skulle ha varit ett skrik om inte mina tänder var så hårt sammanbitna. Som tur är grymtar de själlösa aggressivare nu och ljudet dränker mitt kvidande.

De masar sig fram och rullar runt ovanpå den svartkläddes utsträckta kropp på golvet. De intakta själlösa står fortfarande uppradade längs väggarna och betraktar kaoset på golvet. ”För helvete!” hör jag Spanjoren ryta och han tar två snabba kliv fram till högen av ruttnande själlösa. En av dem sträcker ut sina klibbiga armar och tar ett grepp med båda händerna om Spanjorens ena ben och hejdar honom mitt i steget. Spanjoren stampar med sin fria fot på den själlöses handleder. Ännu ett otäckt krasande läte. De själlösa slingrar sig, fräser, spottar och klöser, men förgäves.

Spanjoren lyckas frigöra sin kompanjon och jag ser att den själlöse med trasiga käken ligger kvar på golvet, med ögonlocken fladdrande. Med några sekunders mellanrum sparkar han spasmodiskt och släpper ifrån sig ansträngda, gnällande läten där han krampar på det fuktiga golvet. Han öppnar ögonen, svarta och uppspärrade i ett ansikte som är föga mer än en sörja av damm och grårött blod. Spanjoren skingrar de andra själlösa och verkar få ordning på massan. ”Men inkräktaren då?” säger den svartklädde.” Han måste ju ha sett oss.” ”Vi letar vidare snart”, svarar Spanjoren. ”Måste bara låsa in de här idioterna i vagnen först.” Han knuffar en av de själlösa framför 28

sig och föser dem alla vidare likt boskap in i ett angränsande rum.

Till slut blir det tyst på de gnällande lätena.

Golvet blir fuktigare och jag inser att det är blod blandat med någon annan grågrön vätska som stadigt flödar från den trasiga mannens kropp. Till slut blöder det ur varenda öppning i kroppen, som om mannen imploderar och ruttnar inifrån. Rörelserna tar slut och jag kan inte sluta att stirra på kroppen, där den ligger, oanvändbar och övergiven.

Den svartklädde verkar belåten med sig själv, spottar på golvet intill kroppen och följer Spanjoren. Han ryter ett kommando och de själlösa som stått längs väggen traskar med honom ut i ett prydligt led. Det bränner till i magen som om någon kört en glödhet kniv genom mina inälvor. Vad är det jag just sett? Jag fattar ingenting.

Luften är instängd och tryckande i lagerrummet. Jag rör lite på lederna. Ryggen verkar bortdomnad som ett ben man suttit för länge på. Medan Spanjoren och den svartklädde är upptagna med att få ordning på de själlösa, passar jag på att smyga ut och försvinna genom mörkret i riktning mot stadens ljus. Fötterna hamrar mot trottoaren som om helvetets alla makter är efter mig. Jag är både andfådd och illamående på samma gång. Medan jag springer överväger jag för- och nackdelarna med att kräkas eller inte kräkas.

Jag sätter mig i bilen och ser hur händerna kramar så hårt om ratten att knogarna vitnar.

När jag glider ut från trottoarkanten ser jag hur pubdörren längre bort öppnas och ljus och stoj och stim väller ut på gatan.

Som om inget har hänt.

29

I ett framtida Sverige finns tre fungerande städer med el och all tänkbar lyx. Norah jobbar för rättsnämnden och nu, när dödsstraffet är avskaffat, döms de värsta brottslingarna till själatömning istället. Norah tar själarna från kropparna men börjar tvivla på att det hon gör är rätt. Och dessutom börjar hon tvivla på om regeringen är så god som den utger sig för att vara.

Och vad är det för något skumt med hennes chef?

Allt ställs på sin spets när hon träffar på Zeke, brottslingen som inte kan tömmas.

www.vistoforlag.se