Videofilmer skapar engagemang.

Videor, workshoppar och filmade policysammanfattningar, det är några sätt att diskutera forskning och berätta om resultat som Grassroots for sustainability använder.

De når inte bara kollegor utan även personerna de forskar om – samt praktiker, organisationer och vanliga medborgare. – Det är ett enklare och snabbare sätt att nå fler än att bara producera vetenskapliga texter, säger Patrik Zapata.

Avfallshanterare, ”waste pickers”, är en grupp människor som befinner sig längst ner på den sociala skalan. De gör dock ett viktigt arbete, påpekar Patrik Zapata, professor i offentlig förvaltning. – De inte bara plockar utan processar också skräpet och säljer vidare. Ett exempel finns i Kisumu, Kenya, där man med småskalig biogasproduktion av organiskt avfall lagar mat i restauranger på marknader. I exempelvis Brasilien finns kommuner där myndigheterna ger avfallshanterarna betalt för sitt arbete, och till och med ber dem medverka i skolans undervisning. Detta kommer dem tillgodo utöver värdet av materialet eller panten.

Det finns cirka 15–20 miljoner informella avfallshanterare i världen. Somliga har organiserat sig och skapat nätverk, både nationella och internationella, förklarar Patrik Zapata. – Hur de arbetar och samverkar har vi undersökt i det internationella projektet Recycling Networks. Bland annat har vi organiserat workshoppar, en i Kenya 2018 och en i Tanzania 2019, där avfallshanterare från olika länder och kontinenter diskuterade med forskare, politiker och myndighetspersoner. Sammanlagt cirka 100 personer deltog och vi genomförde också cirka 100 intervjuer. Men inte minst intressant var hur avfallshanterarna inspirerade varandra och utbytte kunskap och tips.

Med hjälp av iPads gjorde avfallshanterarna videoinslag om sina erfarenheter som de sedan visade under workshopparna.

Och just videor kan användas på många sätt, bland annat som en kort introduktion vid möten eller som sammanfattningar av längre artiklar eller policydokument. De kan också underlätta möten mellan människor, förklarar Patrik Zapata. – Forskargruppen Grassroots for sustainability driver också projektet Participatory innovation videos for an inclusive and sustainable waste management. Inom projektet har bland annat avfallshanterare i Argentina, Brasilien, Kenya och Tanzania gjort egna videofilmer om sin verksamhet som sedan spridits internationellt. Ett exempel är avfallshanteraren John Chweya Xaviers som inom projektet filmat intervjuer med en tjänsteman i Kenya, som handlat om en fiskmarknad.

Filmen visades för kvinnorna på fiskmarknaden, som också intervjuades. Den filmen visades senare för tjänstemannen, och så fördes samtalet vidare. – På så sätt öppnades en kanal mellan den offentliga representanten och de lokala invånarna. För oss forskare innebar det en möjlighet att följa en process mellan två sidor som annars har svårt att mötas. Men viktigare var nog att dessa människor, genom enkla filmer, fick möjlighet att diskutera. John Chweya Xavier har sedan utbildat sig till kommunikatör och arbetar inom projektet, och är också ordförande för Waste Pickers' Association of Kenya.

Ofta hämtar forskare ensidigt information från sina informanter för att tre år senare överlämna en svårläst artikel eller möjligen en rapport om vad de kommit fram till, säger Patrik Zapata. – Att istället arrangera möten där forskare, informanter och andra inblandade samverkar innebär inte bara ett mer etiskt förhållningssätt. Det skapar också bättre forskning. Vi forskare kanske har förberett 20 frågor som vi tycker är viktiga från våra perspektiv. Efter att ha diskuterat med informanterna kanske vi förstår att fem av dessa är irrelevanta eller behöver ställas på ett annat sätt. Om vi slutar se informanterna som kärl som ska tömmas på information och istället bjuder in dem som deltagare i forskningsproduktionen blir de dessutom mer engagerade, vilket leder till ännu bättre frågor och svar.

John Chweya Xavier filmar.

PATRIK ZAPATA

Text: Eva Lundgren Foto: Patrik Zapata