Undersöker museernas tystnad.

Textilier kan berätta mycket om förtryckta kvinnors liv och historia. Brittiskfödda Jessica Hemmings, professor i konsthantverk på HDK-Valand, gör nu en djupdykning i Nederländernas koloniala arv.

Det har blivit många resor till Torpenmuseet i centrala Amsterdam, Hollands museum för världskultur. Där finns ett rikt material som bär på en historia, men där delar hittills har varit höljda i dunkel. I projektet Reading material undersöker Jessica Hemmings hur textila bokomslag skapades av fängslade kvinnor under den nederländska kolonialiseringen av Indonesien. – Jag är väldigt intresserad av den tystnad som råder i våra museers arkiv. Den tystnaden har mycket att säga oss, säger Jessica Hemmings, som för två år sedan fick det prestigefyllda Rita Bollandstipendiet för att kunna forska i tre år om kvinnors berättelser och röster från 1910talets Indonesien. – Omslagen är gjorda i batik och enligt museets nuvarande historieskrivning ska det här vara en textilfärgningsteknik som har överförts till de kvinnliga fångarna från holländska män. Det finns all anledning att ifrågasätta idén om att kvinnorna inte skulle ha känt till batik sedan tidigare, säger Jessica Hemmings.

Genom hela historien har det varit företrädelsevis män som intervjuats och fått komma till tals om föremålen i museernas arkiv. – Kvinnorna har ansetts som mindre viktiga och därför saknas kvinnors berättelser och erfarenheter i stor utsträckning. Om inte en stor del av historien ska gå förlorad behöver vi plocka fram fakta om kvinnors kunskap och tradition kring konsthantverk.

Just det faktum att det saknas fakta och kunskap kring kvinnors skapande och hantverk beror, enligt Jessica Hemmings, på att deras arbete fram tills nyligen haft låg status. Tanken med forskningsprojektet är därför att blåsa liv i de kvinnliga fångarnas kunskaper, liv och erfarenheter. Det gör hon genom att låta poeter och romanförfattare skriva fram deras berättelser.

Ett spekulativt projekt, som delvis bygger på en konstnärlig process, medger Jessica Hemmings. – Det blir en publikation med en bred mix av olika typer av texter. Till detta ska jag skriva en introduktion som etablerar historien kring föremålen. Jag närmar mig det utifrån en eklektisk strategi där utvalda textilier blir litterära röster.

Ett annat exempel på hur textilier kan berätta om kvinnors liv och historia är Yvonne Vera, en författare som ofta skildrar våld mot kvinnor i Robert Mugabes Zimbabwe. Där och då fanns inga möjligheter att skriva ut detaljer, eller ens närma sig en bokstavlig skildring av kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp i form av våldtäkt eller incest.

– Istället för att beskriva skador på kroppen som kan uppstå i samband med ett sexuellt övergrepp skildrar hon skador som uppstått på kvinnans kläder. exempelvis sönderrivna plagg som hänger i trasor. På så sätt blir övergreppet underförstått för läsaren.

Att hon fastnade för de indonesiska kvinnornas historia har sina skäl. Jessica Hemmings föddes i Wales men bodde sina första år i Indonesien. Flytten dit berodde på att hennes pappa arbetade inom militären och var stationerad på olika platser. Efter Indonesien flyttade familjen till USA, där Jessica Hemmings gick i skolan. Var hon känner sig hemma är inte så lätt att svara på. – Även om jag är född i Storbritannien känner jag mig inte hemma där. Jag har bott så mycket i andra länder att jag saknar många av britternas gemensamma referenser. Hemma för mig är där folk inte förväntar sig att jag ska känna mig hemma.

Hon har också varit på resande fot inom akademin och har hunnit arbeta på lärosäten i Irland, Storbritannien och USA. – Jag har fortsatt att flytta runt. Främst för att jag tycker det är intressant. Utmaningarna och förutsättningarna inom universitetsvärlden är ganska lika i de olika länderna, det som skiljer är atmosfären och studenterna.

Hon har haft flera arbetsledande positioner, nu senast som viceprefekt för forskning vid HDK-Valand. Men att göra en karriär inom akademin hade den tonåriga Jessica Hemmings aldrig kunnat föreställa sig. Det var enbart hästar som gällde då. Men skolan hon gick på uppmuntrade henne att söka sig till Rhode Island School of Design. Hon gick helt in för studierna, med samma engagemang som på ridningen. Men trots en konstnärlig kandidatexamen i examen valde Jessica Hemmings inte att satsa på en karriär som designer. Hon ville arbeta i utvecklingsländer, så hon for till Katmandu. Men hon var allt för otålig för den typen av arbete och lockades istället att läsa afrikansk och asiatisk litteratur. Det blev en masterexamen i London och senare en doktorandtjänst i modern litteratur, då hon fördjupade sig i Yvonne Veras postkoloniala författarskap i Zimbabwe.

Jessica Hemmings konstaterar att det kan låta som att hon har hoppat mellan många olika saker, men själv ser hon det på ett annat sätt.

– Varje gång jag har letat efter uppsatsämne har jag återvänt till frågor som handlar om hur textilier gestaltas i fiktionen. Speciellt när det kommer till författare som är utsatta för censur, eller som av olika anledningar tvingas till någon form av självcensur.

Det bästa med att undervisa är att kunna dela med sig till studenterna. – Nästan allt jag skriver använder jag i min undervisning, på så sätt är jag inte enbart i dialog med mig själv. Studenterna är också ett par generationer yngre än mig och bidrar ständigt med nya perspektiv.

JESSICA HEMMINGS

Text: Hanna Jedvik Foto: Johan Wingborg

Titel: Professor i konsthantverk vid HDK-Valand. Doktor i modern litteratur, disputerade 2006 med avhandlingen Yvonne Vera: The Voice of Cloth. Född: I Wales 1976, växte upp i USA och Indonesien. Fritidsintressen: Långdistanslöpning. Bor: Majorna.