Debatt om kritisk universitetstidning.

GU Journalen föregicks av en annan publikation, Göteborgs universitets tidning, lärde vi oss av dess förra nummer. GUT gavs ut 1991–1994 och dess chefredaktör var “den stridbare Christer Wigerfelt”, kunde vi läsa. “Efter mycket tumult avslutades försöksverksamheten och tidningen lades ner.” Vi blev nyfikna och beställde fram de magasinerade exemplaren för att lära oss av det tidiga 1990talet.

Det visar sig snabbt att tidningen inte var ett informationsorgan utan ett forum. Till diskussionen bidrog ministrar, företagsledare, rektorer och internationellt erkända professorer. Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson skrev om ”Universitetets roll i samhället”. Forskningen ska bidra till ”bästa möjliga utveckling industriellt och socialt”, förklarade han, och berättade om sin vision av ”en enda sammanhängande värld, där alla människor kan kommunicera oberoende av politisk, nationell, religiös och kulturell hemvist”, en värld där forskningen ska bidra genom att vara ”stilbildande” och visa vägen mot ”universalism, internationalism och rationellt grundad auktoritet” för ”en värld i fred och demokrati”.

Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten till moderaterna hösten 1991. Då fick Per Unckel under några år stort inflytande över högskolepolitiken. Unckel var en person, kan man läsa, som trodde på ”strategier där man genomför radikala förändringar fort”. Även Unckel betonade högskolans nödvändiga internationalisering: ”Det finns en växande samstämmighet om universitets och forskningspolitik”, internationaliseringen öppnar upp Sverige mot omvärlden och ”gör att den gamla stadiga politiken är omöjlig”. ”Statsmakternas styrning” av universiteten skulle begränsas så att ”fria universitet och högskolor” kunde fungera som ”kritiska motvikter” gentemot staten. Samtidigt skulle kvaliteten förbättras, genom konkurrens, kvalitetsutveckling, prestationsbaserad medelstilldelning och individuell lönesättning.

Rektorn för Göteborgs universitet 1992–1997, Jan Ling, berättade om hur ”det nuvarande lapptäcket som går under namnet Göteborgs universitet" måste få en tydligare struktur om lärosätet ska kunna hävda sig i den nyinrättade konkurrensen: riktlinjer måste skapas för att göra kursutbudet mer homogent och det för att tydliggöra vilka "forskningsinriktningar som har hemortsrätt vid vårt universitet”.

Handelshögskolans rektor Lars Nordström uttryckte önskemål om "ökad självständighet" och Sören Gyll välkomnade ”alla försök att uppnå en högre integration mellan universitetet och Volvo” som han då var koncernchef för. På annat håll i tidningen kunde man läsa om hur Göteborgs universitet uppmuntrade eget företagande hos anställda. Detta ”bidrar positivt till näringslivets utveckling och skapar sysselsättning”, får vi veta och sådana företag ”är också en möjlighet för forskaren själv att tjäna pengar på de tjänster och produkter som hans forskning leder till”. Tidningen rapporterade att rektorn Jan S. Nilsson, som slutade 1991, sedan gick vidare till att bli "verkställande ledamot i Wallenbergstiftelsen".

Vad vi vill exemplifiera med de ovanstående citaten är att en sorts maktens diskurs kom till uttryck i tidningen, genom de tongivande personernas egna röster, i krönikor som de författade själva eller i form av intervjuer. Denna diskurs fick emellertid inte stå oemotsagd. Redan de intervjuer genom vilka makten fick komma till tals innehöll regelmässigt även kritiska frågor: Skulle verkligen marknadisering främja självständigt kritiskt tänkande? Skulle en ”kvalitetspeng” verkligen resultera i förbättrad forskning och undervisning? Tidningen innehöll flera reportage om kulturtidskrifter, som det lilla förlaget Antropos. I intervjuer med litteraturvetare som Gunnar D. Hansson och Johan Öberg kom perspektiv på universitetet till uttryck som kontrasterade skarpt mot Per Unckels och Jan S. Nilssons. Professorn i idéhistoria, SvenEric Liedman, berättade i en krönika om hur universitetet fungerade när han var student, och kontrasterade det mot förändringarna han såg var i antågande:

Mer än någonsin har de som kommer [till universitetet] redan matats med inställningen att bara det som ger inkomster idag eller imorgon är värt mödan. Hur stark måste man vara för att stå emot den propagandan?

Peter Cassirer, från institutionen för svenska språket, varnade för universitetets ”gymnasiefiering”. Kårombudsmannen Erik Hallsenius frågade i en kritisk debattartikel vilken ”produkt” regeringen egentligen vill ha, och förklarade:

Universitetens och högskolornas uppdrag är inte längre att ge studenterna den bildning de söker utan att utbilda landets unga begåvningar till att tjäna ”tillväxten”, och därmed mänskligheten enligt ett till synes givet samband.

Ett bidrag från gästforskaren Roger Smith pekade i samma riktning: ”Det är överblicken och det självständiga tänkandet som offras när universiteten anpassas till verksamhet på affärsmässiga grunder”, förklarade han.

Vi vill lansera begreppet forum som karaktäristik av denna Göteborgs universitets tidning som gavs ut 1991–1994. Fokus var riktat mot Göteborg, men diskussionen speglade samhällsutvecklingen som helhet och tidningen hade därför läsare över hela Sverige. Hur kom det sig då att detta sprudlande forum lades ner?

Förklaringen kan hämtas från de två rektorernas bidrag till tidningen. De förklarar att den nya situationen av konkurrens mellan lärosäten kräver ”smidigare” universitet, med ”riktlinjer” för såväl kursutbud som forskningsinriktningar. Kampen om studenter, samarbetspartner och forskningsmedel kräver konsensus och samförstånd. Enligt den nya tidsandan förväntas "medarbetare" ansluta sig till universitetets ”profil” och ”vision” och bidra till dess målsättning. Idag kommer samma tanke till uttryck i en förväntan om att alla anställda ska bidra till att skydda och stärka universitetets ”varumärke”. Att ett öppet forum inte speglar denna förväntan

hos universitetsledningen säger sig själv.

Universitetets informationsdirektör Siv Bondenäs Brink förklarade följdriktigt i GP att tidningen borde vara ett informationsorgan som skulle ”bidra till att skapa en vianda vid universitetet”, förbättra kommunikationen mellan olika enheter samt mellan universitetsledning och de anställda, och öka förståelsen mellan universitetet och det omgivande samhället. ”En kritiskt granskande journalistik av universitetets olika verksamheter” platsade enligt Bondenäs Brink ”inte i den framtida universitetstidningen”.

Chefredaktören Wigerfelt hade dock ”sin ståndpunkt klar och den kommer antagligen att kosta honom jobbet” förklarade GP. Wigerfelt ansåg att tidningen skulle ägna sig åt journalistik och därmed åt kritisk granskning. Han ville skapa ”en plats för fritt utbyte av tankar och idéer”. Man förstår varför universitetsledningen inte betraktade Wigerfelt som kvalificerad för jobbet som redaktör och måste ersättas av en informatör. (GP 28/3 94)

Innan tidningen lades ner hann den sin anda trogen publicera texter som kritiserade nedläggningen. Idéhistorikern Edda Manga förklarade: “Nu ska vi ta efter näringslivets tradition av ‘personaltidning’. Från undersökande journalistik till ‘informationsavdelningens’ organ. Propaganda alltså!”.

Beslutet att lägga ner tidningen fattades av universitetsstyrelsen i början av juni 1994. GU:s dåvarande rektor Jan Ling försvarade nedläggningen i P1:s Vår grundade mening. ”Vem skriver om bra utbildning? Ja, inte gör pressen det. Vem skriver om lyckade forskningsresultat? Om ingen annan gör det måste vi göra det själva. Annars blir det en väldigt konstig balans i det och så resonerar de flesta universitet.” (cit enligt Wigerfelt i GP 18/6 94)

Ovetandes om förhistorien har vi med serien debattartiklar som vi har skrivit för GU Journalen under det gångna året försökt bidra till någonting som liknar det vi hittade i GUT. Vårt engagemang började efter att vi hade kritiserat GU Journalens redaktörer för att producera någonting som liknar marknadsföring mer än att vara forum för diskussion om vårt universitet och om högskolepolitiken. Vi uppmuntrades av redaktörerna att försöka initiera kritisk debatt. Det har vi varit tacksamma för. Det ingår i GU Journalens uppdrag att ”väcka debatt och diskussion”, påminde redaktörerna när vi inledde vår artikelserie. ”Håller du med eller är du av en annan åsikt? Skriv till GU Journalen och låt debatten fortsätta”, uppmanade de sina läsare (GU Journalen 1/2022). Men någon fortsatt debatt har det inte blivit. Vad tror du att det beror på?

FACKFÖRBUNDET ST GÖTEBORGS UNIVERSITET

Våra rättigheter på jobbet måste försvaras Listan är lång över alla rättigheter vi har som anställda. Men de har inte uppstått av sig själva. De är ett resultat av svenska fackföreningars insatser under många årtionden. Inga garantier finns för att de består för evigt. De måste ständigt bevakas, försvaras och förbättras. Tillsammans är vi starkare Hur gör vi detta bäst? Tillsammans! Ju fler vi är som engagerar oss, desto större inflytande har vi på våra arbetsvillkor.

Du kan själv bidra till en god arbetsplats Vill du själv bidra till en god arbetsplats på Göteborgs universitet med trygga och hållbara villkor för alla? Gå med i Fackförbundet ST! Hos oss kan alla anställda bli medlemmar, oavsett arbetsuppgifter, befattning eller utbildning.