år med GUJournalen
I det första numret ifrågasatte rektor Bo Samuelsson uppfattningen att ett universitet behöver lugn och ro. Oron över brist på stridigheter skulle dock visa sig överdriven. I juli 2001 beslöt Göteborgs universitetets styrelse att bilda Sahlgrenska akademin. Ambitionerna var stora men den nya organisationen stred mot högskoleförordningen. Efter olika turer kom universitetsstyrelsen hösten 2001 fram till ett förslag som höll sig inom förordningen. Våren 2004 genomfördes en organisationsförenkling där Sahlgrenska akademin blev en fakultet bland andra.
En omdebatterad konflikt i början av
I år fyller GU Journalen 25 år. Det firar vi med en liten tillbakablick som börjar i den mörka forntid då det ännu inte fanns någon GU Journal. GU Journalen föregicks nämligen av en annan publikation: Göteborgs universitets tidning. Chefredaktör var den strid-
bare Christer W igerfeldt som ville skapa en plats för intellektuella samtal och kritiska analyser. Första numret, som utkom hösten 1991, innehöll rubriker som Är universitetet idag en lek skola för antiintellektuella? och Hur står sig Göteborgs universitet i en internationell jämförelse? Chefredaktören hamnade dock i blåsväder, inte minst på grund av de ofta provocerande förstasidorna, med foton tagna av Fotohögskolans elever. Ett omdiskuterat exempel är bilden på en naken student med mjöl över hela kroppen och en hillebard i handen. Efter mycket tumult avslutades försöksverksamheten och tidningen lades ner. Efter nedläggningen hade Göteborgs universitet under några år ingen tidning. Istället gav informationsavdelningen ut ett nyhetsbrev, med Birgitta Pande och Mikael Stoltz som redaktörer. 1997 beslöt dock universitetsledningen att åter¬
satsa på en tidning men denna gång med ett tydligt informationsuppdrag. GU Journalens första nummer utkom hösten 1997. Chefredaktör var – och är än idag – Allan Eriksson. Också formgivaren, Anders Eurén, är fortfarande kvar. Den första Profilen skrevs av Eva Lundgren och handlade om Katarina Borne, då doktorand i naturgeografi. Ansvarig utgivare var informationschef Siv Bondenäs Brink och ställföreträdande ansvarig utgivare pressekreterare Åke Pettersson. Återkommande medarbetare var journalisterna Kajsa Asklöf och Lars Nicklasson samt fotograf Hillevi Nagel. Huvuddelen av tidningens foton togs av universitetets fotograf, Göran Olofsson. Sedan 2008 tas de av universitetsfotograf Johan Wingborg. Att GU Journalen, åtminstone i början, höll en lite försiktig profil är kanske inte så konstigt med tanke på turbulensen kring den tidigare tidningen.Statsvetarprofessorn Bo Rothstein kallade tidningen för ”Ryggkrökarjournalen” men har ändå återkommande bidragit med debattinlägg.
2000-talet var den mellan forskargruppen kring Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri, och sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder. Konflikten fick stort utrymme i medierna, också i GU Journalen. I det sammanhanget diskuterades också tidningens självständiga roll. Våren 2005 beslöt rektor Gunnar Svedberg att GU Journalens chefredaktör skulle vara ansvarig utgivare. Tidningens självständighet och journalistiska uppdrag skrevs in i tidningens policy. Till övriga konflikter som tagits upp hör Humanistiska fakultetens beslut hösten 2012 att lägga ner ”småspråk”, alltså språk med få studenter. Ett långdraget ärende, som pågått från 2012 till 2021, var byggandet av det nya forskningsfartyget Skagerak. GU Journalen har bland annat gjort två reportageresor till varvet i Gdansk.
GU Journalen är också en del av det internationella universitetet. Sedan 2010 publiceras en kortversion på engelska i form av en pdf på nätet. GU Journalen har även gjort flera utlandsreportage, förutom till Gdansk, också bland annat till partikelacceleratorn på Cern i Schweiz. Till Rwanda begav sig tidningen för att rapportera om ett rwandiskt trädplanteringsprojekt i samarbete med institutionen för biologi och miljövetenskap samt om ett samarbete om masterutbildningar ihop med institutionen för globala studier. Göteborgs universitets medarbetare engagerar sig i tidningen på olika sätt. Främst handlar det om att ge tips och om att bidra till debatten. Tidningen har också haft serier som krävt läsarmedverkan. Ett exempel är Frågan som
under många år ställdes till medarbetare i varje nummer. På frågan Vad skulle du göra om dygnet hade en extra timme? svarade en läsare att han genast skulle köpa en klocka som går till 25. En annan läsare förklarade att hon inte ville ha en extra timme, men däremot ett dolt direktspår, från Centralstationen till Paris på en timme. GU Journalen har också engagerat sig i språkfrågor. I samarbete med institutionen för svenska språket utlyste tidningen 2014 en floskeltävling. Vinnare blev: ”Vi strävar alltid efter att se helheten och satsar på kvalitativ strategiformulering för att kunna effektivisera verksamheten.” Tidningens egen språkliga kvalitet säkras sedan många år av Robert Olsson, som inte bara korrekturläser utan också påpekar logiska orimligheter som hypotetiskt kan smyga sig in i våra texter. Pandemin orsakade viss huvudbry för redaktionen eftersom det verkade meningslöst att dela ut tidningen på arbetsplatsen när medarbetarna inte var på jobbet. Lösningen blev att våren 2020 publicera tidningen online. Från och med nummer 3-2020 till och med nummer 4-2021 skickades tidningen hem till alla anställda.
GU Journalen och Lunds universitets LUM är idag de enda universitetstidningarna i Sverige som utkommer på papper. Frågan om en digitalisering av GU Journalen återkommer lite då och då. Fördelarna är många: det handlar om miljö, ekonomi och tillgänglighet men också om att en digital tidning kan vara mer aktuell än en papperstidning som både måste tryckas och distribueras innan den når läsaren. Men också en papperstidning har fördelar. Dels finns inget som hindrar att papperstidningen läggs ut på nätet, vilket är fallet med GU Journalen. Dels finns undersökningar som visar att läsförståelsen blir bättre på papper än på skärm. Men ytterligare tre skäl är nog de viktigare för GU Journalens redaktion: Dels kräver en pappersprodukt, där slarvfel ju inte går att rätta till i efterhand, en omsorg och noggrannhet som riskerar gå förlorad i en digital tidning. Dels innebär tryckta tidningar ett upprätthållande av en månghundraårig hantverkskunskap. Dessutom är det helt enkelt roligt att göra en tidning som inte bara finns någonstans i cyberrymden utan också går att hålla i handen. Om dessa tre skäl är tillräckliga för att GU Journalen ska fortsätta komma ut i pappersform är förstås något för framtiden att utvisa.