INARBETAT DOKTORANDSAMARBETE MED MÅNGA POSITIVA EFFEKTER Att dela sin doktorandtid mellan två länder är en utmaning. För deltagarna i doktorandsamarbetet mellan University of Rwanda och institutionen för globala studier är det en realitet som måste hanteras. Men efter snart femton år och hittills nio disputerade doktorander, har institutionen hittat strategier för att överbrygga svårigheterna. Och fördelarna överväger. Doktorandsamarbetet är ett under program i ett av Sidas största bilaterala projekt och handlar om att bygga upp forskningskapaciteten i Rwanda för att främja landets utveckling. De ämnen doktoranderna forskar om handlar om fredsfrågor, försoningsprocesser, motstånd, genusfrågor, matsäkerhet, landreformer och försörjningsfrågor – alla aktuella för den situation Rwanda befinner sig i. Av doktorandtidens fyrtioåtta månader är doktoranderna i Sverige tjugonio. Resten av tiden är de i Rwanda bland annat för att göra fältarbete. – Problemet i början var tiden. Det är inte lätt att bli färdig med sin avhandling när man ska flytta flera gånger och har tillgång till sin handledare bara ibland, säger Gunilla Blomqvist Sköldberg, projektkoordinator i programmet vid institutionen för globala studier. – Vi har tvingats strama upp vår doktorandutbildning och se till att 26
doktoranderna när de är här under sitt första år blir klara med alla doktorandkurser och hinner skriva sin PM. Vi är också noga med halvtidsseminarierna och vi har strukturerat arbetet med handledaren. Vi har upptäckt att
“Det är komplicerat att ta med barn men doktoranderna som gör det mår så mycket bättre.” rwandiska doktorander behöver mer stöd när det gäller metod och forskningsdesign, det är de inte så vana vid, säger hon.
Särskilt kvinnoprogram Mer än hälften av dem som disputerat – liksom de nuvarande doktoranderna – är kvinnor. På förslag från University of Rwanda skapade Sida ett särskilt kvinnoprogram. Det innebar att tre kvinnor fick extra stipendier för att också kunna ta med sig ett eller två barn. – Det är komplicerat att ta med barn men doktoranderna som gör det mår så mycket bättre. De som kommer hit utan sina barn längtar bara hem. Det har fungerat jättebra med dagis och skola och kvinnorna har klarat sig lika bra trots att deras arbetstid blir begränsad. En del av dem har också tagit med sina män, säger Gunilla Blomqvist Sköldberg. I Rwanda ses barn som ett hinder för kvinnor mer än för män, även om erfarenheten från samarbetet visar att män längtar precis lika mycket efter sin familj och mår precis lika dåligt utan