7/2017
Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA
sverige porto betalt port payé
oktober
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Givande höstläsning
2017
Den radikalt kristna modellen Reformationsminnesåret Anna Minara Ciardi
Kyrkohistoria – identitet och gemenskap Gösta Hallonsten
tema: reformation
Avlatens evangelium 1. peter halldorf Alla himlens fåglar har flytt – Profeten Jeremia i sin egen tid och i vår »Aldrig har jag läst en bok som berört mig så djupt.« / Sigfrid Deminger, pastor och teolog Inbunden 800 sidor. ErbjudandE 305:-
2. ewa bigestans | Julkrubbans historia (Utkommer 3 nov går att beställa nu) Julkrubbans historia berättar om hur krubban blivit en omistlig del av julfirandet i Sverige. Här får läsaren för första gången stifta bekantskap med historien om det andliga konstverk en julkrubba är. Inbunden 192 sidor. Rikt illustrerad med bilder i färg. ErbjudandE 250:-
3. martin berntson | Kättarland – En bok om reformationen i Sverige
Reformationsminnet i Norden Bernt Torvild Oftestad
Det offentliga och det fördolda i Luthers teologi Gabriel Bar-Sawme
Synen på reformationen i öst John W. O’Malley
I Kättarland får vi följa den dramatiska historiska utvecklingen som skapade folkliga protester och samtidigt på sikt innebar att Sverige blev en del av en ny europeisk religionskultur. Inbunden 362 sidor. ErbjudandE 275:-
Reformation av kyrkan – en historikers reflexioner Benjamin Leven
4. john sjögren | Återställelsens glädje – En essä om att komma hem
Ateisten som börjat hoppas på Guds rättvisa
»Framställningen är lättillgänglig och enkel, tack vare – eller trots – den myckna lärdomen.« / Inga-Lina Lindqvist, Aftonbladet Inbunden 152 sidor. ErbjudandE 210:-
Anders Piltz www.signum.se
www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03
Maria Klasson Sundin
Gudstjänstkoden – finns det ett sakralt språk? Torsten Kälvemark
Andrej Tarkovskij – ”filmkonstens apostel”
Innehåll Signum nr 7/2017 årgång 43 Ledare
Liturgi
1 kjell blückert
45 anders piltz
Den radikalt kristna modellen – Kan den av Svenska kyrkan övergivna ”dubbla ansvarslinjen” vara något för den katolska kyrkan?
Krönika
3 anna minara ciardi
Kyrkohistoria – identitet och gemenskap
Aktuellt
Gudstjänstkoden – finns det ett sakralt språk? –Tiden prövar hållbarheten, hur tradition och nutid, nedärvda liturgier och nyskrivna utkast, kan samsas och fortleva.
Film
51 torsten kälvemark
Andrej Tarkovskij – ”filmkonstens apostel”
4 magdalena dahlborg
Analyser och rapporter
5 per lindqvist
55 hassan mneimneh
Reformationsminnesåret Inför ungdomssynoden
7 gabriel bar-sawme
Professor i östkyrkliga studier
9 philip geister
Religionsteologi i katolskt perspektiv
Kan mångfalden räddas i Mellanöstern? –Det är kanske inte islam som ska reformeras utan i stället en religiöst neutral stat som ska ta tillbaka makten över utbildningen.
Tema: reformation
Bokrevy
11 gösta hallonsten
58 imelda buitrago holgersson
Avlatens evangelium – Luthers teser och senmedeltidens avlatsförkunnelse
16 maria klasson sundin
Reformationsminnet i Norden
21 bernt torvild oftestad
Det offentliga och det fördolda – ett perspektiv på Luthers teologi
27 gabriel bar-sawme
Synen på reformationen i öst – Om de lutherska reformatorernas försök att vinna stöd för sin uppfattning hos de ortodoxa.
32 john w. o’malley
Reformation av kyrkan – en historikers reflexioner –Vilka är de viktigaste huvudlinjerna inom den aktuella reformeringen av kyrkan?
Religionsfilosofi
38 benjamin leven
Ateisten som börjat hoppas på Guds rättvisa – en intervju med filosofiprofessorn Holm Tetens
© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423
Moderlig vägvisning –Kyrkomödrar.
60 tord fornberg
Ett jordiskt misslyckande –Cecilia Wassén och Tobias Hägerland: Den okände Jesus.
62 thomas ekstrand
Katolikernas lilla katekes –Petrus Canisius: Katolikernas lilla katekes.
64 minna salminen karlsson
Nackdel man –Emma Leijnse: Fördel kvinna. Den tysta utbildningsrevolutionen.
66 elisabeth stenborg
Nytt ljus på Karin Boye –Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv.
69 anders piltz
Guldgruva för språkkunniga historienördar –Strängnäs domkyrkobibliotek.
71 informationer 72 medverkande i detta nummer
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Redaktion
Prenumeration 2017
Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,
Helår (8 nummer)
Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),
inom Europa 400:– studerande 245:–
Elisabeth Stenborg.
utom Europa 480:– Lösnummer 60:–
Redaktionskommitté
Bg 5282-2046
Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,
Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.
Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Thomas Idergard,
Tidskriften Signum startades 1975 som
Britt Inger Johansson,
uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad
Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,
1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,
Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,
grundad 1963.
Anders Piltz, John Sjögren, Mikael Schink, Magdalena Slyk, Johan A. Stenberg,
Signum utges sedan 2001 av
Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler,
Newmaninstitutet, en katolsk högskola
Erik Åkerlund, Katrin Åmell.
för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och
Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.
medarbetarna kring tidskriften Signum.
Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.
Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se
Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Danagård LiTHO Adress
issn 0347-0423
Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se
Nästa nummer av signum utkommer den 15 december 2017.
Ledare
Den radikalt kristna modellen – Kan den av Svenska kyrkan övergivna ”dubbla ansvarslinjen” vara något för den katolska kyrkan?
K
ollegialitet och professionalitet diskuteras sedan en tid tillbaka i samhällssektorerna ”vård, skola, omsorg”. Det offentliga samhället verkar i sina demokratiskt valda församlingar ha tappat tilltron till de verksamheter som skötts i kollegiala former av välutbildat professionellt yrkesfolk. Mål- och resultatstyrning, utvärderingar och kontroll (via så kallad New Pu blic Management-filosofi) har ersatt förtroendet för yrkeskompetensens speciella bidrag. Yrkeskompetens har andra spelregler än demokratin. Vi litar på domare, forskare, läkare, lärare, präster, psykologer och sjuksköterskor på grund av deras yrkesutbildning, inte på grund av någon annan auktoritet. Utbildning, erfarenhet och legitimering skapar en kår av människor som har möjlighet att ge professionella omdömen bortom röstningsförfaranden. Spänningen mellan en grundläggande tro på allas lika värde, delaktighet och jämlikhet och tron på en prästerligt-hierarkiskt och kollegial ledningsstruktur finns på olika sätt i de flesta kyrkor. I den katolska kyrkan har hela det kristna folket genom dopet del av Jesu Kristi prästerliga, profetiska och konungsliga uppdrag. På samma gång har det kyrkliga ämbetet ett särskilt professionellt uppdrag att helga, lära och styra i kyrkan. Det kyrkliga ämbetet har en kollegial prägel och en hierarkisk struktur. Det kristna folkets uppgift är att ”samarbeta med prästerna för den kyrkliga gemenskapens växt och liv”, som det heter i Katolska kyr kans katekes. Och detta samarbete gestaltas
på en rad olika formaliserade sätt genom ledamotskap i församlings-, pastoral- och ekonomiråd, kyrkliga domstolar etc. Men ett pastoralrådsprotokoll får aldrig sin giltighet, om inte biskopen kontrasignerar det. Här ligger den yttersta beslutskraften. I den katolska kyrkan finns en pågående diskussion om en ökad delaktighet i de kyrkliga beslutsorganen. Många menar att vi lider av ett demokratiskt underskott i kyrkan. Vår nye kardinal Anders Arborelius har föreslagit ett rådgivande organ av kvinnor till kardinalskollegiet. Varför inte ett organ med lekfolk? Att den katolska kyrkan varit tveksam till lekmannainflytande torde till viss del ha sin grund i de erfarenheter av politiskt förtryck från världsliga makthavare som kyrkan ständigt lidit under, men att den numera står inför stora utmaningar i fråga om allas utövade delaktighet i kyrkans styrelse är helt klart. Skulle man i ekumenisk dialog kunna låta sig inspireras av exempelvis Svenska kyrkan? I Svenska kyrkan identifierade man under en period på 1900-talet balansen mellan kyrkligt ämbetsansvar och lekmannainflytande med tanken på ”den dubbla ansvarslinjen med folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning”: prästerna firar sakramenten, har läroansvar och leder kyrkan; lekfolket å sin sida svarar för förvaltningen av kyrkan och agerar i den pastorala verksamheten på prästens uppdrag. Detta är en intressant modell, men att den inte längre tillämpas blir tydligt i Svenska kyrkans kyrkoordning och inte minst när
Signum 7/2017
1
Ledare
Svenska kyrkan går till sina val. 17 år efter relationsförändringen kyrka–stat domineras fortfarande Svenska kyrkans beslutande organ av den världsliga partipolitiken. Andelen kyrkopolitiker som valts genom politiska partier är i denna valomgång större än vid det förra valet 2013. Vi vet alla varför det blivit så: Sverigedemokraternas valoffensiv. Att tro något annat är naivt. SD har annekterat en klassisk folkkyrkodiskurs med en stark koppling till en etnisk Blut und Boden-svenskhet. Denna diskurs var, måste vi påminna oss, till för några decennier sedan allmängods i Svenska kyrkan. Men svårigheterna med att komma vidare från denna diskurs finns inte bara inom SD, den finns i alla de partier som krampaktigt hänger sig kvar i de kyrkopolitiska sammanhangen. Denna bild av kyrkan är den fond gentemot vilken de i det förhandenvarande sekulära samhället viktiga frågorna basuneras ut: miljö, samkönade äktenskap, att alla ska få vara med och bestämma oavsett religiös uppfattning. Hur viktiga dessa frågor än kan tyckas vara, bör de viktas annorlunda i kyrkan. En klartänkt SD-anhängare lär dock på ett kommentarfält på nätet ha uttryckt sin brist på intresse för kyrkovalet med en bitsk och talande oneliner: ”Jesus och Muhammed, same shit.” Varken den ene eller den andre av dessa två flyktingar från Mellanöstern, med budskap om Guds barmhärtighet i centrum, rimmar med SD-ideologi. För att citera Esaias Tegnér: ”Blott barbariet var en gång fosterländskt.” ”Vi ska ta över”, sade Jimmie Åkesson i sitt linjetal som inledning till årets valkampanj. Den minnesgode kan påminna sig att den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg under mellankrigstiden använde sig av samma tankefigurer. Då handlade det om att tömma kyrkan på andligt innehåll. Svenska kyrkan – eller ”det kungliga salighetsverket” som han kallade den – skulle bli en lydig myndighet i staten som alla andra myndigheter. Engberg påpekade i en riksdagsdebatt 1930: ”Jag anser
2
mig själv vara valbar till kyrkorådet, ehuru jag på alla punkter är motståndare till den kristna världsåskådningen.” Med en sådan process av ”inre sekularisering”, som den har kallats, skulle Svenska kyrkan på sikt kunna avskaffas eller omvandlas till ett kulturinstitut. Svenska kyrkan har inte fullt ut brutit med detta synsätt och därför är SD:s uppträdande så svårt att hantera, särskilt när de i sin retorik använder så traditionellt svenskkyrkligt tankegods. Svenska kyrkan blir, som Maja Hagerman säger i Dagens Ny heter (12/9), ”en bricka i spelet”. En flitig och provocerande debattör i svenskkyrkliga frågor är musikskribenten Sofia Lilly Jönsson, numera utträdd ur Svenska kyrkan. Hon skrev i Svenska Dag bladet (16/9): ”Om den politiska modellen att ställa grupp mot grupp i Svenska kyrkan någonsin ska upphöra så måste den radikalt kristna modellen få mer inflytande.” Men vilken är då denna modell? Av artikeln framgår alls inte hur den skulle kunna se ut. Det talas bara om hur den inte ska se ut. Grundproblemet är att demokrati i världslig mening inte är omedelbart tillämplig på en gemenskap av de kristna kyrkornas karaktär. Kyrkan står under Jesu Kristi evan gelium och evangeliet uttolkas i kyrkan av ett professionellt kollegialt läroämbete med fullmakt från högre ort. Detta är den radikalt kristna modellen. Den är inte en före ning där alla medlemmar röstar om stadgarna. Den är heller inte en myndighetsliknande organisation, där alla oberoende av trosuppfattning kan vara med och styra kyrkan. Den är en sammanslutning med ett professionellt ledarskap. Har vi något att lära av Svenska kyrkan? Ja, om vi ser tillbaka på den balans som formulerades i ”den dubbla ansvarslinjen”. Denna linje ger en struktur, som har kollegialitet, professionalitet och en demokratisk potential inbyggd, och som skulle kunna inspirera såväl den katolska kyrkan som Svenska kyrkan. kjell blückert
Signum 7/2017
Krönika
Kyrkohistoria – identitet och gemenskap gästkrönikör: anna minara ciardi Det har inte undgått någon att det är 500 år sedan den tyske augustineremiten Martin Luther presenterade sina 95 teser mot avlatshandeln i den katolska kyrkan. Det är med rätta som detta uppmärksammas i olika sammanhang – kyrkliga såväl som akademiska – och inte enbart med fokus på split och splittring. Ur ett katolskt perspektiv är det viktigt att betona att Luther var en röst i en pågående inomkyrklig reformrörelse, en rörelse som bland annat framhöll konciliets befogenheter vis à vis påvens, och som strävade efter ett närmande till de östliga kyrkorna och som påtalade kyrkliga missförhållanden i allmänhet. Efter att under mer än två decennier ha studerat och undervisat i kristendomens historia kan jag inte undgå att reflektera över hur bilden av reformationen i dag i viss mån helt ersatt fokus på det historiska händelseförloppet, de avgörande lärofrågorna eller de bevarade texterna. Jag finner samma tendenser inom akademin som i det kyrkliga samtalet och i medierna. Missförstå mig rätt; vad jag efterfrågar är inte en återgång till ett konfessionellt skyttegravskrig, i ord eller handling. Tvärtom. Och självklart är bilden av reformationen, dess efterverkningar och relevans i dag, viktig att samtala om för såväl katoliker som protestanter. Men hur ser förutsättningarna ut? Den historiska teologin har kraftigt nedmonterats vid flera akademiska institutioner, något som delvis kan förklaras med generella utbildningsreformer och resurstilldelning.
Men delvis har det också att göra med vad man vill med en präst- eller teologutbildning från kyrkornas sida. Svenska kyrkan kräver till exempel inte som tidigare, även om utrymme finns, fortsättningskurser i kristendomens historia efter introduktionskursens ynka veckor, medan exegetik och systematisk teologi är uttalade krav. På sikt ger detta konsekvenser för det kristna ledarskapet och identiteten liksom för det pågående samtalet och mötet mellan kristna från olika konfessioner: hur kan vi mötas och samtala om vi saknar basal kunskap om hur olika kyrkor och samfund vuxit fram, interagerat och försonats, om vi inte får tid att stifta bekantskap med personer och texter ur det förflutna som haft en helt avgörande betydelse? Texter jag läste under min grundutbildning – av Luther och Melanchthon eller de svenska teologerna Laurentius Petri, Jesper Swedberg och Henric Schartau, J. A. Eklund och Lewi Pethrus – bidrog för mig till både förståelse och intresse för reformationen liksom för hur det kyrkliga landskapet i Sverige förändrats under de senaste 500 åren; hur svenska katoliker i många sammanhang, kanske utan att veta om det, delar en gemensam erfarenhet med frikyrkorna i relation till en stark statskyrka; hur debatten om religionsfrihetslagstiftningen fördes. Dessa bekantskaper har gjort mig tryggare i min egen kristna identitet. För att förstå och möta den andre behöver den goda viljan kompletteras. Visst ska vi samtala och lyssna – men vi behöver också läsa, gärna tillsammans, både utom och inom akademin.
Signum 7/2017
3
Aktuellt
Reformationsminnesåret
R
eformationsminnesåret går mot sitt slut, och därmed väcks behovet av att stanna upp och reflektera över relationen mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan, en relation som varit i ropet ofta under det senaste året men synbart utan ordentlig reflektion över vad som ska hända sedan. Så är det naturligtvis inte, även om det mesta av reflektionen skett i mer slutna sammanhang. Här ska därför sägas någonting om vad som hänt, vad som händer och vad som troligen kommer att hända. För att veta vart vi är på väg behöver vi veta också varifrån vi kommer och vad som redan är gjort. På sätt och vis har hela reformationsminnesåret varit en återblick på den gemensamma, bitvis våldsamma, historien, men det har inte sagts så mycket om vad som skett lokalt i Sverige sedan Andra Vatikankonciliet. Den senaste gemensamma svenska dia lograpporten släpptes 1999. Det var före ”skilsmässan” mellan Svenska kyrkan och staten och dialogen hade behandlat temat ”Kyrkan som sakrament”. Samtidigt släpptes också gemensamma pastorala råd för så kallade ”ekumeniska äktenskap”, med klargöranden av vad som krävs för giltig vigsel i respektive samfund och förslag på vigselordningar. Tidigare har den officiella dialogen utgivit rapporterna Äktenskap och fa milj (1975), Dop och kyrkotillhörighet (1978) samt Biskopsämbetet (1989). Samtliga dessa är utgivna innan Svenska kyrkan undertecknade Borgåöverenskommelsen, vilket skedde 1992. Efter 1999 höjdes dialogen till nordisk nivå, och dialogen fördes mellan de
4
katolska stiften och de luthersk-evangeliska folkkyrkorna i Sverige och Finland. Rapporten Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv kom 2010 och behandlar såväl den gemensamma kristna historien i Norden som viktiga teologiska likheter och skillnader utifrån förståelsen av rättfärdiggörelse i de olika traditionerna. Efter rapporten om rättfärdiggörelsen uppstod behov av ett omtag. Flera som varit engagerade i relationen mellan traditionerna under lång tid gick i pension, och det ställdes också frågor om sådant som dialog representanternas mandat, förväntningar på dialogen och om receptionsprocesser, alltså hur rapporter och resultat tas emot i stift och församlingar. 2014 inleddes ett slags mellanprocess, tidsmässigt avgränsad så att arbetet skulle presenteras i oktober 2017 i samband med reformationsminnesårets avslutning. Där står vi nu. I planeringen inför detta lilla mellanspel lyftes framför allt fram behovet av nya samtalsmetoder och av att finna vägar för reception. Det som nu har provats är gruppsamtal med mer informell prägel på lite olika nivåer med utgångspunkt i den internationella rapporten Från konflikt till gemenskap. Detta har skett i tre olika grupper, en grupp med representanter från en katolsk och en svenskkyrklig församling i Varberg, en grupp med ungdomar från Stockholm och Uppsala och slutligen i en grupp med disputerade teologer och filosofer. Den sista, kal�lad ”akademikergruppen” har fått ett tydligare uppdrag att formulera möjliga teman för en framtida formell dialog samt att reso-
Signum 7/2017
Aktuellt
nera kring metasamtalet: vad som händer i mötet, hur man når en djupare ömsesidighet, relationen mellan att representera sitt samfund och att vara en troende person i en viss tradition. Alla tre grupperna berättar om sina samtalsprocesser vid ett slutet seminarium i Uppsala den 28 oktober, i närvaro av biskop Anders Arborelius, ärkebiskop Antje Jackelén och andra representanter för de båda traditionerna. Parallellt med förberedelserna inför den 28 oktober och avslutningen av reformationsminnesåret sker också planering för en lite bredare plattform för samtal, kallad ”samtalsdagar”, som har premiär i mitten av november med biskop Anders och biskop Martin Modéus som värdar. Denna första gång blir det en lite mindre grupp, men förhoppningen är att detta ska bli regelbundet återkommande och ge plats även åt grupper och människor som inte blir inplockade som formella representanter i officiell dialog utan som kan ge bidrag till stärkta relationer, större ömsesidig förståelse och på sikt djupare enhet på både nationell och regional nivå. Under nästa år planeras utifrån samtalsgruppernas presentationer till den 28 oktober studiehandledningar till Från konflikt till gemenskap och ett mer generellt förslag på samtalsmetoder, tänkta för församlingar, ungdomsgrupper och andra gemenskaper som vill bygga kristen enhet lokalt. Detta arbete kommer att göras under våren. Det finns ett behov av att återvända till de rapporter som skrivits tidigare, för att se vad
som behöver lyftas fram igen och vad som kanske behöver ett omtag. Detta inte minst som Svenska kyrkans relation såväl till stat som till andra luthersk-evangeliska och anglikanska samfund ändrades under 1990-talet, vilket kan ha påverkat både ämbetssyn och kyrkosyn. Det arbetet kommer att vara i fokus under nästa höst tillsammans med en översyn av samtalsmetoder och deras fördelar och nackdelar. Syftet med dessa översyner är att lägga en god grund för en framtida formell teologisk dialog, och att i möjligaste mån redan från början i en sådan dialog ha samstämmighet när det gäller förväntningar och mandat. Efter ett bitvis intensivt reformationsminnesår kommer 2018 att handla om skördande av det som såtts under året och under tidigare decennier och om nysådd inför framtida dialoger. Även om det ibland kan tyckas som om strävandet efter enhet har stannat upp, eller rentav går bakåt, så visar rapporter och samtal att det inte entydigt är så. I vissa avseenden, främst i moraliska frågor, växer skillnaderna i officiell hållning. Samtidigt ökar den teologiska samstämmigheten i sådant som ecklesiologi, det särskilda ämbetet och relationen mellan nåd och helgelse. På den gemensamma vägen till enheten i Kristus väcker detta hopp. magdalena dahlborg Ekumenisk samordnare för Stockholms katolska stift Samtliga rapporter från den officiella dialogen mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan finns på www.katolskakyrkan.se.
Inför ungdomssynoden
K
ommer ungdomar i framtiden att söka sig till den katolska kyrkan? Det frågar man sig centralt i kyrkan. Därför förbereder nu den katolska kyrkan en biskopssynod som ska samlas under okto-
ber månad 2018 på temat ”Unga människor, tron och att hitta sin kallelse”. Systemet med biskopssynoder, som ett rådgivande organ till påven, infördes av Paulus VI 1965 på initiativ av Andra Vati-
Signum 7/2017
5
Aktuellt
kankonciliet. De sammankallas av påven, som själv ofta deltar i dessa. Den har haft litet olika karaktär beroende på vem som varit påve. Ibland har den endast bekräftat förslag som tagits fram av Vatikanens myndigheter. Men under senare år har påven Franciskus velat ha en mer öppenhjärtig diskussion och få deltagarna att på ett mer aktivt sätt delta i kyrkans ledning. Som föreberedelse inför den kommande 15:e biskopssynoden, ”ungdomssynoden”, har Vatikanen skickat ut ett förberedande dokument, Young People, the Faith and Vo cational Discernment, där man försöker beskriva den aktuella situationen för de unga och inventera vilka resurser som kyrkan över hela världen har för att se, möta och vandra tillsammans med unga människor. Huvudkapitlen bär rubrikerna ”Unga människor i dagens värld”, ”Tron, urskiljandet och kallelsen”, ”Pastoral aktivitet” samt ”Frågor”. Det sistnämnda innehåller ett frågebatteri till biskopskonferenser och till de kyrkliga institutioner och organisationer som arbetar med ungdomar. I det förberedande dokumentet konstateras att dagens unga möter ett helt annorlunda samhälle än deras föräldrar gjorde. Man är medveten om att ungdomarnas situation skiljer sig väldigt mycket åt beroende på var i världen de lever. Tämligen mångordigt talar man om det mångtydiga begreppet ungdomar, även om man i det här sammanhanget begränsar det till att omfatta dem som är mellan 16 och 29 år. Man konstaterar att de lider av arbetslöshet och påverkas av globaliseringens nackdelar, men även av dess fördelar. Vidare konstaterar man att familjernas svårigheter även drabbar de unga i hög utsträckning, vilket ibland leder till en rädsla att välja, att ta risker, att våga avgöra sig för resten av livet. Dokumentet talar också om ”den hyperuppkopplade generationen” och behovet av att kyrkan lär sig tala på ett adekvat sätt till ungdomarna så att de känner sig sedda och tagna på allvar. Man konstaterar att ungdo-
6
mar har ett stort misstroende mot institutioner och myndigheter och mot föråldrade institutioner med långsam förändringstakt. I mångt och mycket handlar dokumentet om hur kyrkan ska inkulturera tron och den andliga mognaden hos de unga. Enligt principen ”se, bedöma, handla” ska ungdomarna förmås hitta sin väg mot fulländningen i Guds rike. Kyrkan behöver lära sig att lyssna på och ”vandra tillsammans med” (efter grekiskans syn-hodos) de unga. Det behövs andliga vägledare som på allvar förmår att engagera sig i ungdomarnas vardagliga bekymmer och tankar om framtiden. En klassisk katolsk anknytningspunkt som framhålls är samvetet, eftersom många unga har ett starkt engagemang i olika ideella organisationer. För kyrkan gäller det här att våga ”gå ut”, ”se” och ”kalla” och detta kan ske genom präster, ordenspersoner, lärare, ungdomsledare som i sin yrkesutövning förmår att se de unga. I dokumentet framhålls att det är viktigt att hjälpa ungdomarna till en förståelse av att man inte kan förbli i ett ”oavgjort stadium” hela livet. Människor måste våga fatta beslut som begränsar ens val i framtiden. Här har de andliga vägledarna en mycket viktig uppgift, nämligen att möta, se och bedöma de signaler som den unga människan sänder ut, ”ty i dessa ligger den helige Andes kallelse förborgad”. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att avgörelsen eller beslutet är en process över tid. Och det är under denna tid som kyrkan i form av livserfarna människor måste finnas till hands för de unga för råd och stöttande närvaro. Dokumentets avslutande frågor till de kyrkliga organen för att man ska kunna utarbeta synodens arbetsdokument (Instru mentum laboris) handlar bland annat om att få in ett statistiskt underlag i form av antal invånare per land respektive födelsetal, andelen unga människor (16–29) samt antalet katoliker och deras andel av befolkningen. Dessutom vill man få uppgifter om genomsnittåldern för dem som ingår äktenskap
Signum 7/2017
Aktuellt
(uppdelat på män och kvinnor), eller som inträder i en orden, och hur fördelningen mellan studenter, arbetare och arbetslösa i gruppen 16–29 år ser ut. Sedan följer en rad ”utvärderande” frågor till de kyrkliga organen om hur kyrkan lyssnar till ungdomarna, vilka utmaningar som unga människor ställs inför i respektive land och om vilka mötesplatser det finns för ungdomar inom och utanför kyrkan. De kyrkliga organen förväntas även kunna svara på vad ungdomarna vill få ut av kyrkan. Några frågor rör också det som kanske är själva kärnfrågan för ungdomssynoden: hur ska man kunna urskilja kallelser till det gudsvigda livet bland ungdomar i dag? Vilket stöd erbjuder kyrkan på lokal och regional nivå? Man frågar också hur de kyrkliga organen försöker att nå de ungdomar som inte söker sig till kyrkan. En fråga lyder: På vilket sätt tar ni hänsyn till kulturella förändringar som beror på utvecklingen inom den digitala världen? Möjligen tänker man här på ett arbete via sociala medier. Dokumentet avslutas med specifika frågor för de olika världsdelarna, där det är litet oklart varför de får olika frågor. Exempelvis får Amerika (oklart om det handlar om USA eller Latinamerika eller båda) frågan vad ”er gemenskap gör för att ta hand om unga människor som har erfarenhet av extremt våld (gerillakrig, gäng, fängelse, narkotikamissbruk, tvångsgifte)”. Men denna fråga ställs
av någon anledning inte till Afrika. Europa får en fråga om hur väl relationerna mellan generationerna fungerar och vilken hjälp som unga människor kan få för att att vända sig till Europas kristna rötter och därigenom hitta en framtidstro. Från Asien vill man veta hur religiösa sammankomster kan utöva en attraktionskraft på icke-katoliker. Slutligen vill man veta vilka aktiviteter som fungerar när det gäller urskiljande av kallelser. Vilka mål har man med verksamheten och uppnås de? Under hösten har Vatikanen samlat ungdomar från hela världen i Rom för att få en respons på sitt frågeformulär på internet. Några ungdomar föreslog att Vatikanen skulle inrätta ett ”ungdomsråd” motsvarande kardinalsrådet, men det, sade synodens generalsekreterare, kardinal Lorenzo Baldisseri, ”gick utöver synodens kompetens”. Andra ungdomar klagade över att frågeformuläret på internet var dåligt anpassat för smartphones och att man borde tala mer om sexualitet. Att Vatikanen söker ta reda på hur – tidigare familjerna – och nu ungdomarna har det är välkommet och nödvändigt. Viktigt är dock att man tolkar svaren rätt. Om man inte gör det så beror det kanske på att man har försatt sig i samma situation som frågeställarna i Liftarens guide till galaxen: ”Svaret är 42, men är ni säkra på att ni har förstått frågan?” per lindqvist
Professor i östkyrkliga studier
D
en 22 och 23 september 2017 höll Sankt Ignatios Andliga Akademi högtid. Under två dagars ceremonier installerades Samuel Rubenson som den förste professorn i östkyrkliga studier i Sverige. Under lördagen tilldelades dessutom den koptisk-ortodoxe biskopen Suriel
från Melbourne Sankt Ignatios orden. Sankt Ignatios Andliga Akademi bildades inom ramen för ett samarbete mellan de olika ortodoxa kyrkofamiljerna i Sverige som drevs inom studieförbundet Bilda från 2001. Under en tioårsperiod organiserade sig de ortodoxa kyrkofamiljerna inom ra-
Signum 7/2017
7
Aktuellt
men för studieförbundet men valde att omorganisera sig själva och bilda en ortodox ledarskapsutbildning. 2012 bildades således Sankt Ignatios Andliga Akademi som bedriver utbildning på folkhögskolenivå. De kyrkofamiljer som är anslutna till Sankt Ignatios Andliga Akademi är den syrisk-ortodoxa kyrkan med sina två stift, den koptisk-ortodoxa kyrkan inklusive den eritreanska och etiopiska kyrkan, serbisk-ortodoxa kyrkan och den grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia. Några år därefter inleddes samtal med Teologiska högskolan i Stockholm (THS) om möjligheten att inleda ett samarbete. Ett samarbete som innebar att ett kandidatprogram i östkyrkliga studier kunde ges med start hösten 2015. Ett år efter det att kandidatprogrammet inleddes fick THS möjligheten att starta en forskarskola och börja anta doktorander. Det är inom ramen för denna forskarskola och samarbetet mellan Sankt Ignatios Andliga Akademi och THS som Samuel Rubenson installerades som den första professorn för östkyrkliga studier. Samuel Rubenson höll två föreläsningar under två dagar, en i Bromma i THS lokaler och den andra i Södertälje, i Sankt Ignatios lokaler. Detta för att markera samarbetet mellan de båda institutionerna. Vid sin första föreläsning talade Rubenson under rubriken The Past is in Front of Us: On His tory, Time and Eternity. Under föreläsningen framhöll han vikten av att studera sin kyrkohistoria och att studiet av historien ger verktyg för att möta framtiden. Rubenson berättade att man i vissa kulturer i Sydamerika pekar framåt när man talar om det förflutna, eftersom det förflutna är något som man kan minnas och därmed ”se” framför sig. När man talar om framtiden pekar man bakåt, eftersom den fortfarande är okänd. Under samma föreläsning ifrågasatte professor Rubenson klassiska pedagogiska modeller som förklarar hur kyrkan till en början var enad varpå splittringar ägde rum – den så kallade trädmodellen. I stället menade han att enheten ligger framför oss och att för den som studerar den tidiga kyrkan
8
framstår den inte så enad som man kanske tror. Rubenson använde i stället en annan metafor, nämligen vatten. Det är mer lämpligt, menade han, att tala om små floder som alla följer sin egen fåra för att slutligen rinna ut i det stora havet. Även om denna metafor har sina begränsningar, så menade Rubenson att den ger en mer rättvis bild av hur den tidiga kyrkan faktiskt såg ut, att den var diversifierad. Dessutom gör den det möjligt att tala om enheten i framtiden. Under sin andra föreläsning tog Rubenson upp ett liknande tema, Eastern Chris tian Studies Today and Tomorrow. Föreläsningen hölls mot bakgrund av innehållet i den föreläsning som han hade hållit dagen före, nämligen att det förflutna, historien, ligger framför oss och att framtiden ligger bakom oss. Studiet av kyrkans historia och teologi ger verktyg för att möta framtiden. ”Genom att vara förankrad i sin historia, acceptera allt som man har blivit är det möjligt att blicka framåt”, sade han. En lärdom från den tidiga kyrkan, som han lyfte fram, var att det ofta fanns olika tankemodeller för att förstå och förklara verkligheten. Ibland var dessa tankemodeller motsatser till varandra, men de kunde likväl existera sida vid sida som legitima sätt att närma sig sin omgivning. Vad betyder det då att en ny professor har installerats i östkyrkliga studier? Även om östkyrkan har studerats vid de olika teologiska fakulteterna i Sverige, så är det första gången i Sveriges historia som en professur i ämnet har inrättas. Således är professorsinstallationen av Samuel Rubenson en historisk händelse både för den akademiska historien i Sverige, men även för östkyrkorna i Sverige. I praktiken innebär det att Sankt Ignatios i samarbete med THS kommer att kunna ta emot doktorander i ämnet inom kort. Sankt Ignatios har på kort tid gått från att bedriva utbildning inom ramen för studieförbund via en egen folkhögskola till att installera en professor. Det är nu möjligt att på Sankt Ignatios Andliga Akademi skaffa
Signum 7/2017
Aktuellt
sig grundskolebehörighet, gymnasiebehörighet samt att studera på universitetsnivå upp till doktorandnivå. Under de två ceremoniella dagarna togs även den koptisk-ortodoxe biskopen från Melbourne emot. Biskop Suriel mottog under lördagen Sankt Ignatios orden. Det är en utmärkelse som ges till personer som på olika sätt har haft stor betydelse för östkyrkornas liv. Biskop Suriel får utmärkelsen därför att han har spelat och spelar en viktig roll i utvecklandet av en bildningskultur inom den koptiska kyrkan. Tillsammans med sitt stift i Australien har biskop Suriel grundat en teologisk högskola, Saint Athanasius College. Under sin föreläsning talade han om den helige Habib Girgis, ett koptiskt helgon som räknas som grundaren av söndagsskolerörelsen inom den koptisk ortodoxa kyrkan. Den helige Habib Girgis var även ärkediakon för flera koptiska påvar under första hälften av 1900-talet, och kanoniseringen av Habib Girgis ska ses som ett uttryck för hans betydelse för kopterna under 1900-talet. När dekan Michael Hjälm presenterade biskop Suriel som mottagare av Sankt Ignatios orden, poängterade han att orsaken till att biskopen får utmärkelsen är att Suriel har introducerat tvivlet som en mekanism
för utveckling och framsteg i den koptiska världen. Östkyrkorna som levt i Östeuropa och i Mellanöstern har aldrig genomlevt upplysningen och har därmed inte upplevt det paradigmskifte som upplysningen innebar. Lydnad har stått i centrum där sanning är beroende av auktoritet. Tvivel skapar i stället en kritiskt granskande miljö, där sanning är kopplad till vad som sägs och inte beroende av vem som säger det. Under dagen promoverades tre personer vid Sankt Ignatios Andliga Akademi. Sally Adel promoverades efter sitt första års studier vilket innebär att hon tas emot av sin biskop och får rätt att undervisa. Första året vid Sankt Ignatios utgörs av ett gemensamt basår i ortodox teologi och spiritualitet för alla längre program och läses gemensamt över traditionsgränserna. Sankt Ignatios utfärdar en församlingspedagogexamen som också är en kyrklig examen, men på en högre nivå. För att få församlingspedagogexamen måste man ha avlagt kandidatexamen i teologi, magister/master i teologi, plus två års seminariestudier. Undertecknad och Daniel Öhrvall utsågs till församlingspedagoger. Undertecknad får rätten att bära titeln malfono, vilket betyder kyrkolärare på syriska och Daniel Öhrvall paidagogos, vilket betyder lärare på grekiska. gabriel bar-sawme
Religionsteologi i katolskt perspektiv – en konferens på Newmaninstitutet i Uppsala.
N
är Andra Vatikankonciliet promulgerade dokumentet Nostra aetate slog det ner som en bomb. Det radikalt nya med dokumentet var att den katolska kyrkan för första gången uttalade sig positivt om andra religioner. Befinner man sig utanför den katolska kyrkans tankevärld verkar kritiken med vilken dokumen-
tet främst i konservativa katolska kretsar togs emot överdriven och rentav anakronistisk. Om katolicismen under två tusen år har sett sig själv som den enda sanna religionen är det väl inte en dag för tidigt att man nu överger sin hybris och erkänner att männi skor även på andra vägar kan nå frälsning. Ungefär så resonerade nog de flesta männi
Signum 7/2017
9
Aktuellt
skor utanför den katolska världen kring det faktum att kyrkan för första gången, bildligt talat, visade sig på världsreligionernas mingelparty. Nostra aetates modiga försök att öppna dörrar för religionsdialogen har i själva verket gett upphov till en rad teologiska utmaningar som sedan dess engagerar teologer. Religionens återkomst, inte minst dess våldsamma varianter gör att ämnet är lika aktuellt som det var under 1960-talet när Nostra aetate skrevs. Den internationella konferens som Newmaninstitutet anordnade den 6–8 oktober i Uppsala hade för avsikt att göra en inventering. Var står den katolska kyrkan i dag i relation till andra religioner? Hur har diskussionen gått sedan Nostra ae tate och vilka utmaningar står vi inför i dag? En av de mest fascinerande iakttagelser som kunde göras under denna intensiva konferenshelg var att de teologiska bromsklossar som från den katolska kyrkans sida verkar ligga i vägen för en smidig religionsdialog i själva verket är precis de delarna som gör den katolska positionen så intressant. Ta till exempel spänningen mellan dia log och mission som för kristna, enligt den katolska kyrkan, båda är lika viktiga i mötet med andra religioner. Det var ett ämne som konferensens huvudtalare, ärkebiskop Joseph Di Noia från Troskongregationen i Rom, resonerade kring i sitt inledningsanförande. Men hur kan man vara i en öppen och ärlig dialog om man samtidigt har missionens gömda agenda? Ja, och vad är det för sanning som de olika världsreligionerna förhåller sig till? Är det de påståenden som finns i trosbekännelser eller snarare en känsla av att vara delaktig i ett större existentiellt sammanhang (som den reformerte schweiziske teologen Reinhold Bernhardt, föreslog i sitt anförande). Det bästa med en akademisk konferens brukar vara frågorna och inte svaren. Inte minst i den bemärkelsen var konferensen utmärkt och givande. Bör Muhammed även av kristna betraktas som profet? Bör katoliker främ-
10
ja sionism? Är det okej att delta i andra religioners riter och ceremonier för att förstå en annan religion inifrån? (Den som faktiskt är intresserad av svaren på dessa frågor kan så småningom hitta dem i form av videoinspelningar från föredragen på www. newman.se). Det behövs ingen konferens med världens främsta specialister på området religions teologi för att inse hur svårt det är att förstå en annan religion, eller åtminstone den religiösa verklighet som en annan människa rör sig i. En säregen svårighet består i att kunna befria sig från sin egen föreställning om vad en religion ska åstadkomma med och inom oss. Kristna har länge trakasserat företrädare av andra religioner genom misstanken att ingen frälsning kan nås genom deras religion. Men är ”frälsning” överhuvudtaget något som står högt på agendan för en jude, muslim eller buddhist? Och vilket nirvana predikar företrädare för andra religioner till sina kristna medmänniskor som redan är inställda på ett evigt gästabud? Ärkebiskop Di Noia påminde om en viktig insikt, i alla fall inom den kristna tron, nämligen att tron inte så mycket är ett kognitivt svar på människors sanningssökande utan beskrivningen av den fascinerande dynamik i vilken Gud själv uppenbarar sig för människor. Att prata om sin tro är för kristna därför inte ett försök att pracka på en annan människa något som hon inte vill eller behöver veta. Snarare delar de troende med sig av sina erfarenheter av en fantastisk upptäckt som de själva har gjort. Att prata om religion är inte ett övergrepp på den andres samvete utan ett utbyte av glädjeämnen. Intressant nog var det just denna stämning som också präglade umgänget mellan föreläsare och deltagare under dessa tre dagar: en gemensam glädje över allt det fascinerande man hade upptäckt i den egna och i andra människors religiösa tro och en delad önskan att prata om detta ingående. Helst längre än bara en helg. philip geister
Signum 7/2017
Informationer
Kyrkan och Katalonien I Spanien har under de senaste dagarna röster från katols ka biskopar höjts mot att Katalonien bryter sig loss. ”Kyrkan accepterar inte en utbrytning”, ska Granadas ärkebiskop, Javier Martinez, ha sagt i samband med ett mässfirande vid civilgardets lokaler i Granada, enligt spanska medierapporter. Den till Madrid kopplade paramilitära enheten har fått mycket kritik för sitt agerande mot dem som röstade i den katalanska folkomröstningen om självständighet den 1 oktober. Ett självbestämmande för Katalonien, menade biskopen, skulle endast kunna rättfärdigas ifall det handlade om en ”kolonialistisk ockupation”. Men det har det inte varit fråga om här. Martinez inbjöd under mässan till förbön för ”Spaniens enhet”. Nationens enhet är något mycket moraliskt gott. ”Man tar emot kommunionen lika bra i Granada som i Barcelona eller Sevilla”, sade biskopen. Biskoparna av Bilbao och San Sebastián, Mario Iceta och José Ignacio Munilla, insisterar, enligt medieuppgifter, samtidigt på en ”att gällande rätt måste respekteras”. Man erkänner visserligen den ”legitima pluralismen” i Katalonien, säger de baskiska bis koparna i ett gemensamt uttalande, men samtidigt är respekten för lagarna nödvändig för samexistensen. Under de senaste dagar-
na har Valencias ärkebiskop, kardinal Antonio Canizares, som också ingår i biskopskonferensens ledningsråd, uppmanat till ”fred och enhet”. I ett nyhetsbrev talade han om de aktuella händelserna som ”en statskupp riktad mot rättsstaten”, och han ansåg att den spanska nationens konstitutionella ordning var hotad liksom även den fredliga samexistensen mellan alla spanjorer. ”Katalonien kan inte existera utan Spanien och Spanien kan inte existera utan Katalonien”, sade Canizares enligt nyhetsbyrån Catholic News Service.
kathpress 2017-10-12
”Orientale” 100 år Med en mässa firade påven Franciskus torsdagen den 12 oktober att det gått hundra år sedan Påvliga institutet för östkyrkorna i Rom inrättades. Han påminde om det lidande som de orientaliska kristna drabbats av och om deras utvandring. Nu, liksom då, råder det också ett världskrig, om än endast delvis, sade påven under gudstjänsten i basilikan Santa Maria Maggiore. Otaliga kristna i Mellanöstern lider av en dramatisk förföljelse och av en ”alltmer oroande” diasporasituation. Påvliga orientaliska institutet grundades den 15 oktober 1917 av Benedictus XV (1914– 1922) som ett forsknings- och utbildningsinstitut. Utbildningen inleddes den 2 oktober 1918. Några år senare fick
Signum 7/2017
institutet sin nuvarande plats i ett palats i omedelbar närhet till den påvliga basilikan Santa Maria Maggiore. Varje år avlägger 350 till 400 studenter, framför allt präster och ordensfolk från många olika länder, en examen i östkyrkokunskap. Institutet förfogar över ett bibliotek av internationell klass och spelar en viktig roll inom ekumeniken. I fokus står de ortodoxa kyrkorna liksom även de katolska östkyrkorna i Mellanöstern och Indien, i Etiopen och Eritrea, och i det forna Östeuropa. Bland dem som studerat vid institutet sedan starten återfinns många som senare blivit biskopar, även den ekumeniske patriarken Bartholomaios av Konstantinopel. I ett budskap till det orientaliska institutets storkansler, kardinal Leonardo Sandri, skriver påven att krig och hat skakar om rötterna till en fredlig samexistens. Därigenom står institutet liksom för 100 år sedan vid ett vägskäl. Dess lärare måste vara öppna för alla orientaliska kyrkor och även ta hänsyn till ”den smärtsamma geografiska förstörelsen” av de aktuella gemenskaperna, utöver de gamla kyrkliga gränserna, heter de i det offentliggjorda dokumentet. Franciskus understryker också institutets ekumeniska uppdrag. Det växande antalet icke-katolska studenter bekräftar det förtroende som an-
71
Informationer
dra kyrkor har för institutet, vilket är en uppmaning till att studera alla frågor som ännu tycks skilja kyrkorna åt, skriver han till Sandri, som också är prefekt för Vatikanens kongregation för östkyrkorna. Vid institutet bör också framtida själasörjare bli motiverade till att väcka kärleken till sin egen tradition hos alla orientaliska kristna, menar Franciskus. Han kräver att biskoparna av latinsk rit ska ta sig an orientaliska kristna som saknar en egen kyrklig struktur med en ”lämplig andlig och mänsklig hjälp”. Påven vill också att jesuiterna
ska engagera sig med en inre kärna av handledare inom institutet. För två år sedan bytte Jesuitorden ut hela ledningen för institutet efter en intern kris och genomförde en revision av institutets struktur och undervisningsverksamhet. Sedan dess har inriktningen av forskningen och undervisning om det kristna öst åter kommit igång i full skala och återfått sin tidigare kvalitet och sitt renommé. Institutet leds sedan dess av den 65-årige kanadensiske jesuiten David Nazar. Han är son till en kanaden-
sisk invandrare och var under många år verksam som provinsial för sin orden i Ukraina och är lika hemma i den västliga som den östliga kyrkliga riten. Nu är ”Orientale” som nytt igen. Förutom den akademiska och andliga bildningen, betonar rektor Nazar vikten av utbytet mellan studenterna. Här möts ukrainare och syrier, som båda har upplevt militära konflikter i sina hemländer. Men också studenter som i sitt hemland upplevt ”den arabiska våren”. Detta är förutom det akademiska utbytet också enormt mänskligt och kulturellt berikande.
kathpress 2017-10-12
Medverkande i detta nummer gabriel bar-sawme Doktorand i kyrko- och missionsstudier vid Uppsala universitet. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. anna minara ciardi Teol. dr i kyrkohistoria vid Lunds universitet, förlagschef för Veritas Förlag. magdalena dahlborg Ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift. thomas ekstrand Docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet. tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livsåskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala. gösta hallonsten Professor i teologi vid Newmaninstitutet. imelda buitrago holgersson Masterexamen i teologi från Uppsala universitet och för närvarande medicinstudent vid Universitetet i Oslo. minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.
torsten kälvemark Teolog och kulturskribent, Södertälje. benjamin leven Redaktör vid Herder Korrespondenz, Tyskland. per lindqvist Teol. kand. och redaktionssekreterare för Signum. hassan mneimneh Redaktör för Fika Forum och chef för Middle East Alternatives i Washington, USA. bernt torvild oftestad Professor emeritus i europeisk kulturhistoria med särskild inriktning på kyrkohistoria vid Teologiska menighetsfakulteten i Oslo. john w. o’malley Jesuitpater och professor i historia vid Georgetown University, USA. anders piltz Professor em. i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. maria klasson sundin Teol. dr i religionsfilosofi vid Uppsala universitet, präst och ekumenisk handläggare i Svenska kyrkan.
Innehåll Signum nr 7/2017 årgång 43 Ledare
Liturgi
1 kjell blückert
45 anders piltz
Den radikalt kristna modellen – Kan den av Svenska kyrkan övergivna ”dubbla ansvarslinjen” vara något för den katolska kyrkan?
Krönika
3 anna minara ciardi
Kyrkohistoria – identitet och gemenskap
Aktuellt
Gudstjänstkoden – finns det ett sakralt språk? –Tiden prövar hållbarheten, hur tradition och nutid, nedärvda liturgier och nyskrivna utkast, kan samsas och fortleva.
Film
51 torsten kälvemark
Andrej Tarkovskij – ”filmkonstens apostel”
4 magdalena dahlborg
Analyser och rapporter
5 per lindqvist
55 hassan mneimneh
Reformationsminnesåret Inför ungdomssynoden
7 gabriel bar-sawme
Professor i östkyrkliga studier
9 philip geister
Religionsteologi i katolskt perspektiv
Kan mångfalden räddas i Mellanöstern? –Det är kanske inte islam som ska reformeras utan i stället en religiöst neutral stat som ska ta tillbaka makten över utbildningen.
Tema: reformation
Bokrevy
11 gösta hallonsten
58 imelda buitrago holgersson
Avlatens evangelium – Luthers teser och senmedeltidens avlatsförkunnelse
16 maria klasson sundin
Reformationsminnet i Norden
21 bernt torvild oftestad
Det offentliga och det fördolda – ett perspektiv på Luthers teologi
27 gabriel bar-sawme
Synen på reformationen i öst – Om de lutherska reformatorernas försök att vinna stöd för sin uppfattning hos de ortodoxa.
32 john w. o’malley
Reformation av kyrkan – en historikers reflexioner –Vilka är de viktigaste huvudlinjerna inom den aktuella reformeringen av kyrkan?
Religionsfilosofi
38 benjamin leven
Ateisten som börjat hoppas på Guds rättvisa – en intervju med filosofiprofessorn Holm Tetens
© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423
Moderlig vägvisning –Kyrkomödrar.
60 tord fornberg
Ett jordiskt misslyckande –Cecilia Wassén och Tobias Hägerland: Den okände Jesus.
62 thomas ekstrand
Katolikernas lilla katekes –Petrus Canisius: Katolikernas lilla katekes.
64 minna salminen karlsson
Nackdel man –Emma Leijnse: Fördel kvinna. Den tysta utbildningsrevolutionen.
66 elisabeth stenborg
Nytt ljus på Karin Boye –Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv.
69 anders piltz
Guldgruva för språkkunniga historienördar –Strängnäs domkyrkobibliotek.
71 informationer 72 medverkande i detta nummer
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Redaktion
Prenumeration 2017
Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,
Helår (8 nummer)
Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),
inom Europa 400:– studerande 245:–
Elisabeth Stenborg.
utom Europa 480:– Lösnummer 60:–
Redaktionskommitté
Bg 5282-2046
Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,
Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.
Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Thomas Idergard,
Tidskriften Signum startades 1975 som
Britt Inger Johansson,
uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad
Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,
1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,
Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,
grundad 1963.
Anders Piltz, John Sjögren, Mikael Schink, Magdalena Slyk, Johan A. Stenberg,
Signum utges sedan 2001 av
Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler,
Newmaninstitutet, en katolsk högskola
Erik Åkerlund, Katrin Åmell.
för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och
Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.
medarbetarna kring tidskriften Signum.
Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.
Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se
Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Danagård LiTHO Adress
issn 0347-0423
Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se
Nästa nummer av signum utkommer den 15 december 2017.
7/2017
Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA
sverige porto betalt port payé
oktober
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Givande höstläsning
2017
Den radikalt kristna modellen Reformationsminnesåret Anna Minara Ciardi
Kyrkohistoria – identitet och gemenskap Gösta Hallonsten
tema: reformation
Avlatens evangelium 1. peter halldorf Alla himlens fåglar har flytt – Profeten Jeremia i sin egen tid och i vår »Aldrig har jag läst en bok som berört mig så djupt.« / Sigfrid Deminger, pastor och teolog Inbunden 800 sidor. ErbjudandE 305:-
2. ewa bigestans | Julkrubbans historia (Utkommer 3 nov går att beställa nu) Julkrubbans historia berättar om hur krubban blivit en omistlig del av julfirandet i Sverige. Här får läsaren för första gången stifta bekantskap med historien om det andliga konstverk en julkrubba är. Inbunden 192 sidor. Rikt illustrerad med bilder i färg. ErbjudandE 250:-
3. martin berntson | Kättarland – En bok om reformationen i Sverige
Reformationsminnet i Norden Bernt Torvild Oftestad
Det offentliga och det fördolda i Luthers teologi Gabriel Bar-Sawme
Synen på reformationen i öst John W. O’Malley
I Kättarland får vi följa den dramatiska historiska utvecklingen som skapade folkliga protester och samtidigt på sikt innebar att Sverige blev en del av en ny europeisk religionskultur. Inbunden 362 sidor. ErbjudandE 275:-
Reformation av kyrkan – en historikers reflexioner Benjamin Leven
4. john sjögren | Återställelsens glädje – En essä om att komma hem
Ateisten som börjat hoppas på Guds rättvisa
»Framställningen är lättillgänglig och enkel, tack vare – eller trots – den myckna lärdomen.« / Inga-Lina Lindqvist, Aftonbladet Inbunden 152 sidor. ErbjudandE 210:-
Anders Piltz www.signum.se
www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03
Maria Klasson Sundin
Gudstjänstkoden – finns det ett sakralt språk? Torsten Kälvemark
Andrej Tarkovskij – ”filmkonstens apostel”