5/2018
Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA
Algoritmens själ – artificiell intelligens Franck Damour
Transhumanismen – en kristen tanke som spårat ur? Benedikt Paul Göcke
Kristna cyborger Nathalie Sarthou-Lajus
Humaniora och neurovetenskap – ett samtal med Catherine Malabou Magdalena Dahlborg
Den nya människan
Kamerun – kan kyrkan medla?
Att ge sitt bästa – Vatikanens syn på idrott Nils-Eric Sandberg
Ska vi glömma kulturarvet? Robin Mishra
Den empatiska människan John Sjögren
Jordan Peterson i en värld utan nåd
Katolsk antisemitism i historia och nutid Svante Lundgren
Muslimsk antisemitism – myter och verklighet www.signum.se
Per Höjeberg
2018 katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle Ingen bibelbok citeras i katolska kyrkans katekes så många gånger som Johannesevangeliet – kärlekens evangelium, som i fornkyrkan kallades det andliga evangeliet. Kärleken har sin djupaste grund i den ende Gudens inre liv. I kursen uppmärksammas bl.a. Johannes särskilda förtrogenhet med Jerusalem utifrån aktuell arkeologisk forskning.
Kyrkan, helgonen och evangelisationen Vi vill utifrån vårt perspektiv och den andliga resa vi gjort, samtala om den upptäckt Kyrkan var för oss och de rika skatter som finns där för oss alla. Vi kommer också beröra några helgons liv som betytt mycket för oss. Med dem som förebilder kan vi växa i frimodighet att vittna om tron.
ULF OCH BIRGITTA EKMAN
ÅH STIFTSGÅRD 5–7 OKT
Att försvara tron och kyrkan med förnuftet Kursen vill bidra till en bättre förståelse för apologetikens utgångspunkt och metoder i vår tids evangelisation. Några av de frågor som behandlas är vad alla kan veta om Gud, vem trons Gud är, varför kristen tro är förnuftig och relationen tro–vetenskap. Föreläsningar varvas med praktiska samtals- och argumentationsövningar.
THOMAS IDERGARD SJ PATER
RÖGLE 12–14 OKT
Östliga liturgier – en inspiration för hela kyrkan I katolska kyrkan i Sverige finns flera orientaliska riter med en andlighet som går tillbaka till apostlarnas tid och som ännu förmår öppna helt nya horisonter i synen på människan – levande tecken både på människans himmelska och historiska dimension, och på Jesu Kristi närvaro mitt ibland oss. ARKIMANDRIT
MATTHIAS GRAHM OSB
AN SGARWERK
MARIELUND 19–21 OKT PRIS 1 000:–/HELG, FÖR KATEKETER 600:– OCH UNGDOMAR (MAX 28 ÅR) 300:– INFORMATION OCH ANMÄLAN: WWW.KPN.SE • 08-50 557 660 • KPN@KATOLSKAKYRKAN.SE
OMBERG 7–9 SEP
EMMANUEL SENNERSTRAND
Johannesevangeliet
VUXENUTBILDNING HÖSTEN 2018
tema: transhumanism
sverige porto betalt port payé
juni
Innehåll Signum nr 5/2018 årgång 44 Ledare
Reformationstid
1 anders piltz
44 per stobaeus
Den nya människan – Transhumanisttekniken måste stå i människans tjänst.
Krönika
3 nils-eric sandberg
Ska vi glömma kulturarvet?
Aktuellt
4 magdalena dahlborg
Kamerun – kan kyrkan medla?
6 fredrik heiding
Att ge sitt bästa – Vatikanens syn på idrott
Tema: Transhumanism
8 robin mishra
Algoritmens själ – artificiell intelligens – Det är hög tid att etiker och teologer ger sig in i debatten om den tekniska utvecklingen.
12 franck damour
Transhumanismen – en kristen tanke som spårat ur? – Beror det kristna motståndet mot transhumanismen på att denna intresserar sig för det mänskligas gränser?
18 benedikt paul göcke
Kristna cyborger – ett försvar för en måttfull transhumanism – En genomgång av argument för och emot att förändra kroppen eller arvsmassan.
29 nathalie sarthou-lajus
Humaniora och neurovetenskap – ett samtal med Catherine Malabou – Den epigenetiska revolutionen har förändrat definitionen av intelligens.
34 magdalena dahlborg
Den empatiska människan – Cyberpunkförfattares och rollspelares syn på skillnaden mellan människa och maskin.
Biskop Brask – mångsidig framåtblickande bevarare
Judisk teologi
47 sebastian selvén
Minne som tar ansvar – judisk minnesteologi
40 john sjögren
Jordan Peterson i en värld utan nåd
© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423
Redaktion
Prenumeration 2018
Kjell Blückert, Helena Bodin, Fredrik Heiding,
Helår (8 nummer)
Ulf Jonsson (chefredaktör).
inom Europa 400:– studerande & pensionär 245:–
Antisemitism
51 per höjeberg
Katolsk antisemitism i historia och nutid – Hur forma ett teologiskt tänkande som leder till en respektfull förkunnelse och även säkerställer att nationalistiska grupperingar inom kyrkan inte utnyttjar, ja kidnappar, den teologiska reflektionen för egna hatiska syften?
58 svante lundgren
Muslimsk antisemitism – myter och verklighet – Antisemitismen har varit en europeisk farsot men är i dag mest utbredd i muslimska länder.
Utställning
61 florence vilén
Den suddiga verkligheten – Lars Lerin på Liljevalchs.
Bokrevy
64 göran sundström
Informationsteknologi som kosmos slutliga ordning – Nick Bostrom: Superintelligens – vägar, faror, strategier.
67 svante lundgren
Den rabbinska konsten att läsa Skriften – Erik Alvstad: Den rabbinska traditionen.
68 lars-gunnar larsson Mansrollen
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Sensibel personteckning mot mörk bakgrund – Maja Lunde: Binas historia.
71 medverkande i detta nummer
Redaktionskommitté
utom Europa 480:–
Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme,
Lösnummer 60:–
Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,
Bg 5282-2046
Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal,
Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.
Anna Maria Hodacs, Thomas Idergard, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Jenny Lindberg, Kerstin Hedberg Nyqvist,
Tidskriften Signum startades 1975 som
Gunilla Maria Olsson, Anders Piltz,
uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad
John Sjögren, Mikael Schink, Magdalena Slyk,
1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,
Johan A. Stenberg, Elisabeth Stenborg,
grundad 1963.
Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund, Katrin Åmell.
Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola
Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.
för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och
Redaktionssekreterare:
medarbetarna kring tidskriften Signum.
Magdalena Dahlborg, Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress
issn 0347-0423
Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se
Nästa nummer av signum utkommer den 7 september 2018.
Ledare
Den nya människan – Transhumanisttekniken måste stå i människans tjänst.
J
ag har slutat att spela schack med min dator. Visserligen kan den programmeras att bli dummare än vad den är, men det hjälps inte: den vinner alltid, och jag måste acceptera min förödmjukelse. Den artificiella intelligensen (AI) har inlett sitt segertåg. Den kloka maskinen Watson läser 200 miljoner sidor text på tre sekunder och kan läsa all världens statistik och forskarrapporter om en viss sjukdom och jämföra mina och hela min släkts journaler och berätta vad jag sannolikt kommer att drabbas av, och när, och långt bättre än den mest erfarne läkare föreslå rätt behandling. Den kan göra prognoser om individens förväntade livslängd. När är livsuppehållande verksamhet inte längre samhällsekonomiskt försvarlig? Som all utveckling är också denna flertydig: underbar och riskabel. Hur behålla människans övertag över tekniken? Hur upprätthålla det värde som kallas integritet, individens motsvarighet till en stats suveränitet? Inget börsnoterat bolag får, med hjälp av hundratals sensorer, kontrollera mitt inre, var jag just nu finns, vem jag träffar, vad jag läser, vad jag tänker. Utvecklingen kan tyckas skrämmande, eftersom vi nu står inför den faktiska möjligheten att skapa om människan, inte som individ utan som art: att genom ingrepp i arvsmassan avskaffa sjukdomsanlag och förstärka önskvärda egenskaper, till exempel intelligens. Frågan är var gränsen för det
görbara ska dras. 1900-talet lärde oss att förnuft och vetenskap, med alla framsteg och välsignelser, också ställde det vetenskapliga samfundet inför moraliska val som tidigare generationer aldrig anat. Transhumanismen vill genom förädling av arvsmassan bokstavligt talat förbättra människosläktet. Tidigare revolutioner gällde befrielsen från politiskt tyranni, nu gäller befrielsen evolutionens tyranni. Först nu har evolutionen hunnit upp sig själv, och vi kan styra den in på de banor vi själva önskar. Rörelsen kan åberopa sig på idéhistorien, också den teologiska. Om den mänskliga naturen existerar, då är ett av dess främs ta kännemärken just förmågan till förändring. Thomas av Aquino beskrev det typiskt mänskliga som frihet i förhållande till mål och metoder: man bestämmer sig för ett mål och väljer sedan verktyget för att uppnå det. Människan är det versatila, det mångsidiga djuret. Hennes väsen är inte bestämt en gång för alla, utan hon bestämmer till stor del sitt väsen själv och blir aldrig helt nöjd utan projekterar ständigt en framtid, annorlunda och bättre än nuet. Ingen önskar sig tillbaka några sekel. Om människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26) har hon också del i Guds skaparförmåga. Människan är en gud på mänskligt vis. I det mänskliga finns potentiellt allting, och det är människans uppgift och utmaning att bli alltmer perfekt utan att slå sig
Signum 5/2018
1
Ledare
till ro, tills hon har nått det verkligt mänskliga, en grundsats hos 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus. Blaise Pascal tänkte sig att människan är en varelse som oändligt överstiger sig själv, kapabel att perfektionera sig själv och så bli sin egen lyckas smed. Att människan på radikalt sätt skulle kunna förbättra sin natur var aldrig en gångbar idé i den antika filosofin, som såg pessimistiskt på framtiden. Hoppet om en radikal förnyelse av de mänskliga villkoren kom med kristendomen. Begreppet ”den nya människan” möter första gången i Paulus brev. Kristi uppståndelse från de döda är historiens vändpunkt. Från och med nu är historien riktad framåt, mot den slutliga fulländningen. Den som är i Kristus är en ny skapelse, som strävar efter att upprepa dopets erfarenhet: ett försonat liv som utesluter aggressivitet och uppdelning av männi skor i fientliga kategorier, nationaliteter och partsintressen. Den nya människan är fröet till en enad värld, ett förstadium till himlen, enkelt uttryckt. Hoppet om en bättre värld var grundvalen för socialismen, som övertog den kristna tanken på den nya människan och konverterade den till politik. För Marx var arbetarklassen den nya människan. I 1930-talets Sovjetunionen blev talet om den nya människan närmast ett uttjatat begrepp. Den nya sovjetmänniskan skulle vara en osjälvisk medlem av kollektivet, kunnig, frisk och entusiastisk för det socialistiska projektet. Också nazisterna använde sig av begreppet den nya människan, kontrasten till det som uppfattades som tidens degenerationsfenomen, rasbiologiskt och kulturellt. Det stannade inte vid retorik. Tredje riket utvecklade metoder för att eliminera folk med ärftliga fysiska och psykiska sjukdomar, liksom medlemmar av undermåliga raser, detta som kallades livsovärdigt liv. Alla framsteg har sitt pris. Den nya människan är liksom allt annat ett tvetydigt begrepp. När Eos i den grekiska myten bad om odödlighet för Tithonos, glömde hon
2
att också be om evig ungdom, och Tithonos förvandlades efterhand till cikada, som nu i evighet beklagar sin lott. Risken med dagens medicinska teknik är oavsiktliga sidoeffekter, inte minst för de mindre lyckosamma: de som ohjälpligt blir efter i samhällets kapplöpning mot nya djärva mål, den stora massan utan röst och resurser. Transhumanismens frestelse är tekniska lösningar på icke-tekniska problem, rationella åtgärder mot våra medfödda villkor: sjukdom, lidande, död. Alla politiska utopier som drömt om den nya människan har varit mycket rationella. Ingen kan invända något mot större lycka för alla. Det är medlen som vållar problemen. De rationalistiska föresatserna visade sig ibland ha kantat vägen till helvetet. Kristendomen är inte idealistisk utan realistisk. Den möjliggör att livets brister och sårbarhet förvandlas till tillgångar. Tron inser att alla människor är skadeskjutna fåglar. Det finns ingen som är eller någonsin kommer att bli fullkomligt lyckad till kropp och själ. Alla är vi handikappade i något avseende. Kanske är detta själva poängen. Bristerna är inte bara minusposter i livskvaliteten utan också en hänvisning till vårt behov och vårt beroende av de andra, ett korrektiv till den ohämmade individualismen. Ett samhälles grad av framsteg bör mätas i dess respekt för de svagaste. Jag är nämligen det som apparaten eller appen aldrig kan bli: person, utan kopia, i en värld av relationer genom min sårbara kropp, som hjälper mig att veta, vilja, känna, älska, hata. Jag har en unik historia av smärtor och framgångar. Jag kan det som en maskin aldrig kan lära sig: visa medkänsla, ge löften, vara ironisk, hoppas, glädjas, sörja och dö, att tjäna andra, att ge gåvor, ja skänka sig själv som gåva, be, tacka, lovprisa. Vi ska inte tillbe vår egen skapelse, inte bli dess slavar, utan låta tekniken göra slavgörat, för att värna vår frihet och värdighet. anders piltz
Signum 5/2018
Krönika
Ska vi glömma kulturarvet? gästkrönikör: nils-eric sandberg
S
ka eleverna i grundskolan och gymnasiet lära sig fakta? När detta skrivs hör jag just i radion att Lärarnas Riksförbund kräver att undervisningen ska skifta fokus från elevernas egen forskning till inlärning av fakta. Läroplanerna handlar mycket om att eleverna i religionskunskap ska ”leda till att eleverna utvecklar kunskaper om hur människors moraliska förhållningssätt kan motiveras utifrån religioner och livsåskådningar”. Visst – det låter bra. Men forskning och självständiga studier passar bäst på universitetsnivå – där studenterna antas ha eller skaffa sig erforderliga grundkunskaper. Men hur jag än letar i läroplanen hittar jag inga direktiv om att eleverna ska lära sig något om vad som står i Bibeln, något om kristendomens historia, om kyrkohistoria, om kristendomens roll i vårt kulturarv. Ingenting. 1963 föreslog gymnasieutredningen att undervisningen i kristendom skulle skäras ned. Många opponerade sig. Den ekumeniska organisationen Samkristna skolnämnden startade en namninsamling. Mer än två miljoner skrev på. Det hjälpte inte. En av dem som deltog i protesten var Victor Svanberg, professor i litteraturhistoria. Han var övertygad ateist. Men han ansåg att kunskap om kristendom är en förutsättning för kunskap om vårt kulturarv. Jag anser att Svanberg hade rätt. Skolan bör inte av vare sig principiella eller politiska skäl bli konfessionell – trots att detta nog var vad majoriteten av dem som deltog i namninsamlingen 1963 ville. För dem som vill sända sina barn till en konfessionell skola finns friskolorna – än så länge.
Men Bibeln, kristendomen och kyrkan spelar en huvudroll i vårt kulturarv. För dem som inte lärt sig något om Bibeln blir stora delar av vår klassiska litteratur obegriplig. Ingen kan förstå mycket av till exempel Hjalmar Gullbergs diktning utan kunskap om Bibelns berättelser. Han var förmodligen inte personligen troende, men han hade god kunskap om den klassiska kulturen och hans dikter vimlar av bibliska allusioner. En tid, i Stockholm, umgicks jag – ibland ofrivilligt – med ungdomar. Vi spelade ofta ett frågespel som hette Trivial Pursuit. Alla ungdomarna kunde allt om tv-program och filmer. Men när en fråga om Bibeln kom upp visste de ingenting. Ingen kunde skilja mellan Jakobs söner, apostlarna och evangelisterna. De hade alla gått i den fina dyra skolan men hade på detta område inte fått lära sig något, inget alls. Den grundlärde religionshistorikern Per Beskow skrev i Signum nr 1/2009 en ledare om vår religiösa analfabetism. ”Vi har fått en generation av svenskar utan nämnvärda insikter om religiös tro.” Jag erfor själv detta under de 34 år jag arbetade som ledarskribent i Dagens Nyheter; när jag på någon ledarkonferens refererade till ett bibelord protesterade kollegerna; för dem var mitt tal obegripligt. Om en ny generation ska lära sig något om vårt kulturarv måste de styrande se till att bibelkunskap och kristendomskunskap återfår en central position i undervisningen, i hela skolsystemet. Denna förhoppning förutsätter att de styrande själva förstår något av problemet. Kanske inte så mycket, men åtminstone litet.
Signum 5/2018
3
Aktuellt
Kamerun – kan kyrkan medla?
B
land alla världens konflikter är det några som når svenska nyhetssidor, andra går under radarn. En av de som inte märks i Sverige är den eskalerande konflikten i Kamerun, där motsättningar mellan den större franskspråkiga befolkningen och den engelsktalande minoriteten i sydväst har ökat kraftigt de senaste åren. Enligt International Crisis Group, en organisation finansierad bland annat av de nordiska ländernas utrikesdepartement, är den katolska kyrkan en av få (kanske den enda) möjliga medlare i landet. Omkring en tredjedel av landets invånare är katoliker och biskoparna skulle kunna såväl lugna ner situationen som skapa förutsättningar för förhandlingar. Det kräver dock att den nationella biskopskonferensen är enig om neutralitet.
flyktingar och ytterligare 26 000 har tagit sig över gränsen till Nigeria (registrerade av Caritas, men FN menar att det snarare rör sig om 40 000) på flykt från våldet. I början av maj utsattes biskopskonferensens ordförande, ärkebiskop Samuel Kleda, för ett attentat efter att ha kritiserat presidenten Paul Biya och uppmanat honom att inte ställa upp för omval hösten 2018. Biya har varit vid makten sedan 1982. Eftersom konflikten just nu tycks förvärras och objektiv nyhetsrapportering från konfliktområdet är en bristvara, är det svårt att i Signums pappersutgåva ge absolut senaste nytt. Däremot kan lite bakgrund ges, för en bättre förståelse av utvecklingen och den roll kyrkan kan spela.
Utvecklingen 2018
Den nuvarande krisen kan sägas ha börjat i oktober 2016, när jurister och lärare i den engelskspråkiga delen av landet initierade strejker i syfte att nå en för sin del av landet mer rättvis lagstiftning. Men i själva verket var strejken en reaktion på ett gradvis ökande förtryck av den engelskspråkiga minoriteten i landet sedan årtionden.
I mitten av maj 2018 skrev Kameruns biskopar ett gemensamt nödrop, efter det att armén våldsamt försökt slå ner upproret bland den engelskspråkiga befolkningen. Stridigheterna mellan regeringsstyrkorna och motståndsmilisen har intensifierats den senaste tiden. Ingen av de två sidorna tycks vara villig att ge efter. Vittnen talar om grundlösa arresteringar, tortyr av misstänkta separatister, kidnappningar och våld mot barn. Den katolska hjälporganisationen Caritas är i nuläget den enda hjälporganisationen på plats, och organisationen lider brist på resurser. 160 000 människor är intern-
4
Politisk bakgrund
Det franskspråkiga Kamerun blev självständigt från Frankrike 1960 under namnet Republiken Kamerun. Den region som i dag är en engelskspråkig del av Kamerun stod under brittiskt styre. 1961 tog man i en folkomröstning ställning till om man ville uppnå
Signum 5/2018
Aktuellt
självständighet genom att ansluta sig till Republiken Kamerun eller uppnå självständighet genom att ansluta sig till Federala Republiken Nigeria. Man gavs inte möjligheten att rösta för självständighet på egen hand. Det engelskspråkiga Nigeria har lidit av tilltagande konflikter sedan självständigheten 1961. En majoritet röstade för att ansluta sig till den franskspråkiga Republiken Kamerun. Resultatet ledde till bildandet av Federala Republiken Kamerun, med en konstitution som gav ett tydligt skydd för den engelskspråkiga minoriteten och dess arv, med eget parlament med mera. Federationen upplöstes 1972 av den dåvarande presidenten Ahmadou Ahidjo, och Kamerun blev en förenad republik i stället för en federation. Därmed förlorade den engelskspråkiga minoriteten sin relativa autonomi och sitt särskilda skydd. År 1982 tillträdde nuvarade presidenten Paul Biya och två år senare, 1984, återgav han landet namnet Republiken Kamerun, det namn som gällt före språkområdenas samgående. Samtidigt lät han från landets flagga ta bort den stjärna som representerat den engelskspråkiga regionen. Hela tiden har det funnits ett motstånd mot utvecklingen, som har tagit sig olika politiska uttryck. 1990 inleddes en övergång till flerpartisystem, samtidigt som landets styre motarbetade denna övergång och vidtog åtgärder mot demokratiaktivister. Motsättningarna inom landet har förutom politiska och språkliga även etniska aspekter.
Den katolska kyrkans roll Den katolska gemenskapen i Kamerun omfattar omkring en tredjedel av landets befolkning, och överbryggar de flesta geografiska, etniska och språkliga gränser. Den har en potential att vara en enande kraft, men också att i hög grad involveras i motsättningarna. Exempelvis var kyrkan i högsta grad splittrad under övergången till flerpartisystem under 1990-talet, med en ärkebiskop som var helt lojal mot regimen och
en kardinal i fronten för demokratirörelsen. Internt har det protesterats när präster från vissa etniska grupper har placerats i andra gruppers områden, och såväl kyrkan som enskilda präster och biskopar har uttalat sig politiskt i kontroversiella frågor som exempelvis statens struktur och en utlyst generalstrejk. De senaste 30 åren har åtminstone ett trettiotal präster dött eller försvunnit under oklara omständigheter. Den katolska biskopskonferensen i Kamerun (National Episcopal Conference of Cameroon, NECC) består av fyra franskspråkiga provinser och en engelskspråkig. I den nu pågående konflikten har, naturligt nog, de sex biskoparna från den engelsktalande delen av landet uttalat större oro för utvecklingen än de franskspråkiga och ger uttryck för den ilska engelskspråkiga katoliker (och andra medborgare) känner mot landets ledning. Den mest splittrande frågan rör statens struktur, där man är oense om decentralisering, federalism eller rentav självstyre för den engelsktalande delen av landet. Den nationella biskopskonferensen förespråkar att den decentralisering som finns stadgad i landets konstitution sedan 1996 ska implementeras. Samtidigt har engelskspråkiga präster på eget bevåg ropat på självständighet för före detta brittiska Kamerun. En annan fråga som splittrat har rört stängda skolor under en generalstrejk som pågick under större delen av 2017. Samtidigt som kyrkan på nationell nivå, tillsammans med flera biskopar från de engelsktalande delarna av landet, menat att barnens utbildning går före allt annat, har enstaka biskopar förespråkat att undervisningen skulle fortsätta först när politiska fångar har släppts. När katolska skolor trotsade generalstrejken, på NECC:s uppmaning, brändes två skolor ner och en högskola vandaliserades svårt av milisrörelser. Regeringen ställde i april 2017 flera biskopar från den engelsktalande delen av Kamerun inför rätta, tillsammans med moderatorn för presbyterianska kyrkan i Kamerun och generalsekreteraren för Kameruns baptistgemenskap, och anklagade dem för att
Signum 5/2018
5
Aktuellt
hota landets enhet. Alla åtal har nu lagts ner, men det visar att regimen är mer än beredd att ställa präster inför rätta av politiska skäl.
… och medlarmöjligheterna Trots sina inre stridigheter är den katolska kyrkan och den katolska biskopskonferensen den organisation i landet som anses ha störst möjlighet att medla, såsom kyrkan gjort också i Demokratiska republiken Kongo och i Centralafrikanska republiken. Det kräver att biskoparna enas om neutralitet utåt i centrala frågor, som den om statens struktur och styre, samtidigt som man bekräftar att den engelskspråkiga minoriteten i viss mån marginaliserats och att man avvisar kränkningar av mänskliga rättigheter. Målet i första hand är att huvudantagonisterna genom medling talar med varan-
dra, men i nuläget verkar detta mycket svårt att uppnå. I stället menar International Crisis Group och andra parter att kyrkan kan tala separat med parterna för att avgöra vilka frågor som är viktigast för parterna, de största svårigheterna och respektive parts gränser. Det finns tecken på att sådana samtal redan förs. Kamerun går till val i höst. Boko Haram är aktiva i norr, östra gränsen påverkas av instabiliteten i Centralafrikanska republiken och samtidigt ökar alltså stridigheter i den engelskspråkiga regionen i väst. Den katolska kyrkan skulle i högsta grad kunna vara en lugnande faktor, men det kräver att biskoparna enas om åtminstone neutralitet utåt. Nödropet från mitten av maj kan vara ett tecken på att det är på väg att ske. magdalena dahlborg
Att ge sitt bästa – Vatikanens syn på idrott
V
atikanens dikasterium för lekfolk, familjen och livet har sammanfattat den katolska kyrkans syn på idrott genom dokumentet Att ge sitt bästa. Dokument om det kristna perspektivet på idrott och den mänskliga personen. Det rör sig om en drygt 50 sidor lång text som offentliggjordes den 1 juni. Skrivelsen kommer tidsmässigt lägligt inför fotbolls-VM i Ryssland den 14 juni till 15 juli, en turnering som engagerar väldigt många människor i världen. VMfinalen kommer säkert att locka en miljard tv-tittare, om vi jämför med statistik från tidigare världsmästerskap. Det nyutkomna dokumentet gäller dock inte bara fotboll utan behandlar idrott i allmänhet.
Syftet med texten är trefaldigt. För det första menar man med stöd från dekretet Gaudium et spes från Andra Vatikankonciliet att
6
all mänsklig aktivitet är relevant för kristna. Med andra ord begränsar sig inte katols ka kyrkans intresseområde till medicinsk etik, familjeliv, trosundervisning, arbetsmarknadsfrågor och så vidare utan sträcker sig även ut till kulturen och idrotten. För det andra hänvisar man till påven Franciskus budskap om en helhetssyn på människan som här tillämpas på idrotten. Människan består av kropp, själ och ande och bör inom idrotten inte reduceras enbart till fysisk prestation. För det tredje vill dokumentet korrigera eventuella fördomsfulla uppfattningar om att kyrkan skulle ha en negativ syn på kroppen. Att ge sitt bästa lutar sig i rätt stor utsträckning mot uttalanden av påven Johannes Paulus II, vars idrottsintresse är väl känt. Dokumentet hänvisar också till anföranden som påven Franciskus har hållit
Signum 5/2018
Aktuellt
till idrottsförbund av olika slag. På senare år har det dessutom publicerats tidskriftsartiklar och böcker i ämnet, där jesuitpater Patrick Kellys bok Catholic Perspectives on Sports: From Medieval to Modern Times från 2012 kan nämnas. Kelly har visat att redan Thomas av Aquino på 1200-talet förknippade lek (latin: ludus) med olika dygder och renässanshumanister och jesuiter på 1500-talet insåg vikten av lek (spel, idrott) för elever och studenter som välbehövlig avkoppling från studierna. Dikasteriet för lekfolk, familjen och livet hävdar att det finns diverse olika värden som idrotten kan uttrycka. Av dessa olika värden lyfts i början och i slutsatserna särskilt skönheten fram. Läsaren kan till exempel associera till konståkning, gymnastik eller till brasiliansk fotboll som just kallas jogo bonito (vackert spel). I skrivelsen heter det: ”Kyrkan har under historiens gång alltid stöttat och främjat skönheten inom konsten, musiken och andra områden av mänsklig aktivitet. Den yttersta anledningen är att skönheten är något som kommer från Gud, och varseblivningen av densamma har alla människor fått som en inneboende förmåga i egenskap av att vara älskade skapade varelser. Idrotten erbjuder oss möjligheten att själva delta i eller bevittna vackra moment. I denna bemärkelse har idrotten en potential att påminna oss om att skönheten är ett av många sätt att möta Gud.” I skrivelsen uttrycks också att idrotten kan utgöra en plattform för evangelisation, en kanal genom vilken det kristna budskapet kan förkunnas. Man talar här om ”hedningarnas förgård”, ett begrepp som har sitt värde även om man måste komma ihåg att många idrottsutövare och åskådare själva redan är religiösa. Ett kapitel – ”Meningen med idrott för
människan” – går igenom olika värden som formar människan i idrottssammanhang. Man kan kalla det för karaktärsdaning. Hit hör kreativitet, disciplin, förmågan att hålla sig till regler men även att gagna friheten inom ramen för reglerna. Vidare kan idrotten gynna gemenskap, en kollektiv människosyn i motsats till en individualistisk. Dessutom behandlas dygden att offra sig, att uppleva glädje, mobilisera mod, uttrycka respekt och främja solidaritet. Ett annat kapitel – ”Utmaningar i ljuset av evangeliet” – tar upp avarter och missförhållanden inom idrotten. Här behandlas överdrifter som att ta idrott på för stort (blodigt) allvar, att utsätta kroppen för extrem påfrestning liksom avarter som dopning och korruption. Huliganism, våld och hat förekommer som bekant också. Visst finns det tuffa utslagningsmekanismer inom idrotten och sociologer kan utan svårigheter observera att anhängare främjar en kultur av ”vi och de”. Men dokumentet hävdar ändå med rätta att idrotten i sina bästa stunder inkluderar alla, det tydligaste exemplet är paralympics. Det kanske mest intressanta budskapet i texten är förhållandet mellan idrott och livet i övrigt. I dokumentet återkommer det pedagogiska perspektivet, idrotten har en potential att utbilda för livet, något som påven Franciskus understryker i förordet. Dygder som behövs inom idrotten har man glädje av som medborgare i samhället generellt. För egen del kan jag instämma i detta; idrotten lär för livet. Men detta är egentligen en sidoeffekt, en positiv indirekt funktion. Idrott är i grunden en lek och måste som sådan ha ett inneboende värde. Jogo bonito är helt enkelt estetiskt tilltalande och glädjande i sig. fredrik heiding
Signum 5/2018
7
Tema: Transhumanism
våra mänskliga kroppar finns i en stor social kropp. Deras uppfattning om kroppen är lika abstrakt och utan förankring som deras förhållande till teknologin. Deras i grunden utilitaristiska moral och liberalism som de har upphöjt till sin antropologi blir sannolikt till hinder som är svåra att komma över för att förstå tyngden i inkarnationen, vilket förklarar hur väl de fungerar ihop med den rådande politiskt-tekniska nyliberala inriktningen. Utmaningen för transhumanismen består i att undvika att substantivets förled slukar dess efterled, som skulle förstoras, så att inte trans- utplånar humanismen, och det mänskliga … Det är både en social och personlig utmaning, men också en direkt teknologisk, ty vad är en teknologi som inte tjänar mänskligheten vidare vandring, är det ens en teknologi längre? Konfrontationen mellan transhumanister och kristna är ofrånkomlig, eftersom transhumanismen är en politisk strömning med metafysiska ambitioner. Denna konfrontation kan bli mer eller mindre livlig beroende på det kulturella arvet, men den kan bara bli fruktbar om den omvandlas till ett ömsesidigt ifrågasättande. En tydlig konfrontation som inte suddar ut de grundläggande bryt-
ningspunkterna men ändå bärs av förhoppningen att bägge parter kan växa genom den. Transhumanisterna skulle tjäna på att bli uppmärksammade på tankeluckorna i sina metafysiska och antropologiska ambitioner. De kristna skulle kunna ta till sig frågorna kring livets yttersta mening. Den aspekten av tron har mest fått ligga i träda på sistone, som om den allt längre förväntade livslängden skulle räcka som svar. För att verkligen svara på de frågor som transhumanismen ställer – vilken roll ska teknologin ha i den mänskliga kulturen? I vårt förhållande till kosmos? Hur ska vi göra så att teknologin tjänar oss och inte blir ett rovdjur? – måste man nog avsakralisera teknologierna. Rollen som den som vanhelgar och krossar avgudar har de kristna ofta intagit genom historien och den skulle göra det möjligt att befria teknologierna från all sak ral slagg. En sådan befrielse skulle vara ett tillfälle att ge riktning åt dessa teknologier och tydliggöra den eskatologiska horisont som ger dem deras rätta plats. En sådan ömsesidig utmaning skapar också möjligheter att arbeta för den nödvändiga sekulariseringen av teknologierna som låter dem förverkligas på bästa sätt. översättning: björn hjalmarsson
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études juli/augusti-nummer 2017.
Kristna cyborger Ett försvar för en måttfull transhumanism av benedikt paul göcke
B
ör kristna stödja eller inte stödja den transhumanistiska agenda som går ut på att förändra den mänskliga naturen för att tillfredsställa individens behov? För att besvara den frågan måste vi först klargöra vad den transhumanistiska te-
18
sen innebär. När detta är gjort, kommer jag att argumentera för att kristna i princip helt och hållet kan stödja transhumanismens agenda, eftersom det inte finns något i den kristna tron som står i motsats till transhumanismen. Faktum är att kristna, givet vissa
Signum 5/2018
Tema: Transhumanism
rimliga moraliska antaganden, borde stödja en måttfull förbättring av människans natur. Jag avslutar med en kort fallstudie som analyserar de teologiska implikationer som följer av föreställningen om odödliga kristna cyborger. Jag menar att förekomsten av kristna cyborger, som inte lider någon naturlig död, inte påverkar det kristna hoppet om odödlighet inför Guds ansikte.
Vad är transhumanism? Nick Bostrom ger i sin artikel In Defence of Posthuman Dignity från 2011 en användbar beskrivning av transhumanismens agenda: Transhumanismen är en löst definierad rörelse som har utvecklats gradvis under de två senaste årtiondena och som kan betraktas som en förlängning av den sekulära humanismen och upplysningen. Den menar att vår nuvarande mänskliga natur är möjlig att förbättra genom til�lämpad vetenskap och andra rationella metoder, vilka kan göra det möjligt att öka människans hälsa, utvidga våra intellektuella och fysiska förmågor samt ge oss ökad kontroll över våra egna mentala tillstånd och stämningar.
För att kunna utvärdera transhumanismen utifrån en kristen synvinkel måste denna beskrivning förfinas på fyra sätt. För det första måste vi klarlägga huruvida transhumanismen är en deskriptiv, prediktiv eller normativ teori. För det andra måste vi reda ut den mänskliga naturen som begrepp, som det används i formulerandet av den transhumanistiska teorin, för att specificera vad transhumanismen vill och inte vill förändra. För det tredje måste vi urskilja olika typer av möjliga förändringar, samt de olika medel som kan användas för att ändra den mänskliga naturen. Till sist måste vi reflektera över själva avsikten att förändra människans natur.
Transhumanism som en normativ teori Mänskligheten har numera nått en nivå av
teknologisk och vetenskaplig utveckling som givit oss möjligheten att förändra människans natur på sätt som inte var möjliga för bara några årtionden sedan. Som Hava Tirosh-Samuelsson skriver: ”Tekniken förändrar människans liv i en snabbare takt än någonsin. Konvergensen av nanoteknologi, bioteknik, robotik, informations- och kommunikationsteknologi och tillämpad kognitionsvetenskap skapar en ny situation där människan har blivit ett objekt att forma.” Denna nya teknologiska situation kan tolkas på två olika sätt. Å ena sidan kan man betrakta transhumanismen som en rent deskriptiv eller prediktiv teori, enligt vilken människans natur är förbättringsbar eller kommer att bli förbättrad med hjälp av vetenskap. Å andra sidan kan transhumanismen förstås som ett normativt krav, enligt vilket det är moraliskt värdefullt att förändra den mänskliga naturen med vetenskapliga medel. Om transhumanismen endast innehöll ett deskriptivt eller prediktivt påstående, att den mänskliga naturen de facto är förbättringsbar, eller att människans natur med största sannolikhet kommer att bli förbättrad med hjälp av tillämpad vetenskap och andra rationella metoder, så skulle den inte medföra några etiska anspråk. Transhumanismen blir etiskt intressant, och kan förvandlas till ”den farligaste idén i världen”, endast om vi förstår den som ett normativt krav enligt vilket det är moraliskt värdefullt att förändra den mänskliga naturen med hjälp av tillämpad vetenskap och andra rationella metoder. Som Mark Walker uttrycker det: ”Transhumanismen säger inte att vi kommer att skapa postmänniskan; snarare gör den ett moraliskt anspråk: vi borde skapa postmänniskan.”
Mänskliga subjekt och mänskliga kroppar Mitt grundantagande är att mänskliga subjekt är förkroppsligade subjekt av en medvetandeström (stream of consciousness), subjekt som upplever sig själva som autonoma
Signum 5/2018
19
Tema: Transhumanism
och fritt handlande moraliska varelser i världen. Ingen moraliskt acceptabel tolkning av transhumanismen uppfattar dess agenda som att den vill begränsa det mänskliga subjektets autonomi. Och ingenting som undergräver denna autonomi kan räknas som en förbättring. Anledningen är att endast detta att vara ett förkroppsligat subjekt av en medvetandeström, som åtminstone upplever sig självt som en fri och moraliskt ansvarig varelse i världen, i sig har ett moraliskt värde. Det är rent av den grund som möjliggör moral över huvud taget. Baserat på detta antagande låter jag uttrycket ”den mänskliga naturen” hänvisa till vadhelst som, under lämpliga miljömässiga förhållanden, är biologiskt ansvarigt för utvecklingen och de ordinära funktionerna hos en individuell och levande biologisk organism som (a) uppfyller tillräckligt av de biologiska kännetecken som experterna åberopar för att en individ ska klassas som en homo sapiens och (b) som under normala omständigheter är, eller kommer utvecklas att bli, en moralisk varelse såsom jag definierat den ovan. Med andra ord, jag använder termen ”den mänskliga naturen” som någonting som i huvudsak syftar på kroppen eller arvsmassan hos ett mänskligt subjekt. Följaktligen förstår jag transhumanismen som att den medför ett moraliskt krav att förändra kroppen eller arvsmassan hos ett individuellt mänskligt subjekt med hjälp av tillämpad vetenskap.
Yttre och inre förändringar av den mänskliga naturen Jag förutsätter här att med en förändring av den mänskliga naturen hos en individ menas en fysisk och biologisk förändring som omedelbart påverkar subjektets kroppsliga förmågor och som, på ett förmedlande sätt, kommer att påverka dess mentala kapacitet. Jag vill i det följande klargöra på vilka sätt vetenskapen kan förändra den mänskliga naturen och reda ut huruvida dessa förändringar är temporära eller permanenta. Och
20
om de är permanenta huruvida dessa förändringar endast berör den enskilda individen eller om förändringarna också kommer att påverka individens avkomma. Det är extremt svårt att utveckla något entydigt system över möjliga typer av förändringar av den mänskliga naturen, eftersom det i varje föreslaget system finns så många gränsfall och motsatta exempel. Ändå skulle jag vilja göra en uppdelning mellan inre och yttre förändringar av den mänskliga naturen. Inre förändringar av den mänskliga naturen handlar om förändringar av den organiska konstitutionen eller förändringar inuti organismen ifråga. Biotekniker såsom genteknik, nanoteknik och farmakologi tillhandhåller medel att förändra den mänskliga naturen invärtes genom att förändra dess biokemiska funktioner. Yttre förändringar av den mänskliga naturen rör sig om tekniska utvidgningar av kroppen eller tekniska ersättningar av delar av kroppen. Cybernetiken, med dess samspel mellan människa och maskin samt dess proteser och ersättningar av mänskliga kroppsdelar, hör alldeles uppenbart till denna typ av förändring av den mänskliga naturen. Faktum är att yttre förändringar av den biologiska naturen hos en mänsklig varelse, vare sig de är absolut nödvändiga för organismens överlevnad eller inte, inte kan gå i arv utan i princip är begränsade till en enda individs kropp. De är antingen temporära eller permanenta i förhållande till ett enda enskilt människoliv, eftersom de är tekniska förlängningar eller ersättningar av kroppsdelar som inte påverkar individens genetiska konstitution. Däremot kan inre förändringar av den mänskliga naturen, vare sig de är absolut nödvändiga för organismens överlevnad eller inte, gå i arv och förbli permanenta. Om man till exempel gör en förändring hos könscellerna hos en mänsklig individ kommer detta att innebära att förändringen är överförbar via reproduktion till nästa generation. Det moraliska kravet att använda sig av tillämpad vetenskap ligger bakom trans-
Signum 5/2018
Tema: Transhumanism
humanismens engagemang för att legitimera såväl yttre som inre förändringar av den mänskliga naturen. Om det moraliska imperativet är att förändra den mänskliga naturen med hjälp av tillämpad vetenskap då är det svårt att, inom de specificerade ramarna, finna någon anledning att utesluta någon särskild typ av förändring av männi skans natur. Dessutom borde transhumanismen vilja försäkra sig om att förändringarna är permanenta, om inte annat för att se till att samma procedur inte måste upprepas gång på gång. Som John Harris skriver i boken Enhancing Evolution: ”Är förändringen tillräckligt viktig att utföra hos den enskilda individen, och om den skulle kunna göras i könscellerna och därmed föras vidare till kommande generationer, då skulle man kunna undvika att förändringen behöver göras hos varje ny och framtida generation.”
Kvantitativa och kvalitativa förbättringar av mänskliga kroppar Eftersom jag antar att transhumanisten inte vill förändra den mänskliga naturen i syfte att försämra situationen för nu levande eller kommande individer – det vore moraliskt fel och skulle strida mot transhumanistens moraliska motivation – kvarstår det vid första anblicken två möjliga avsikter med att förändra människans natur: terapi och förbättring. Tanken är att användandet av bioteknik har en terapeutisk verkan bara om det hjälper individen övervinna någon form av inre eller yttre begränsning som hindrar henne att fungera normalt – den traditionella förståelsen av läkekonsten är terapeutisk – medan en förbättring är något som lyfter individen till en högre nivå än normalt. Denna åtskillnad är dock svår att rättfärdiga. För det första, bortsett från de fall i vilka en mänsklig kropp besitter de funktioner som vi vanligtvis associerar med en frisk människa – fem sinnen, två ben, två armar etc. – är det extremt svårt att specificera en standard för vad som ska anses normalt, en standard som vi sedan skulle kunna använ-
da som ett redskap för att skilja mellan normala och icke-normala funktioner hos en individs fysiska och mentala förmågor. För det andra har både terapeutiska och förbättrande ingripanden syftet att hjälpa och gagna en särskild organism och det mänskliga subjektet. Trots att målet med transhumanismen är att förbättra den mänskliga naturen hittar man sällan en reflektion kring vad en förbättring av den mänskliga naturen mer exakt skulle kunna vara. Det råder enighet om att en förbättring är av godo; det finns dock ingen enighet om vad en förbättring av den mänskliga naturen är. Därför uppstår oenighet i frågan: ”Vilken förändring av en individs mänskliga natur är en förbättring för individen i fråga?” För att besvara den frågan är det lämpligt att skilja mellan kvalitativa och kvantitativa intentioner bakom förbättringar av den mänskliga naturen. Det kvantitativa sättet att förbättra människans natur förutsätter objektiva mätskalor över rådande mänskliga förmågor som avgör deras motsvarande effektivitet, där det är bättre att träffa högt än lågt på skalan. Så snabbt kan vi springa; så hög är vår IQ; vårt immunförsvar kan hantera dessa situationer; så länge lever vi, etc. Kvantitativa förbättringar avser i princip att höja kvantiteten av mänskliga förmågor så att de kan nå ett högre värde på en motsvarande värdeskala över fysiska och mentala förmågor som anses bra för mänskliga subjekt att ha. Tanken är att det är bra att vara smartare, att kunna springa fortare, att kunna röka utan rädsla för att drabbas av cancer etc. Kvalitativa förbättringar handlar om att förändra saker i den mänskliga naturen som gör det möjligt för mänskliga subjekt att göra saker med sina kroppar eller sitt medvetande som tidigare varit omöjligt. Det är här som transhumanismen ofta går över i science fiction. Man kan föreställa sig mänskliga individer som kan andas och leva under vatten eller mänskliga subjekt med vingar som gör det möjligt för dem att flyga. Frågan
Signum 5/2018
21
Tema: Transhumanism
är dock exakt vad fördelen med sådana förändringar av den mänskliga naturen skulle vara och huruvida det finns ett objektivt svar på den frågan över huvud taget. Åtskillnaden mellan kvantitativa och kvalitativa förbättringar av den mänskliga naturen leder till två olika transhumanistiska teorier som skiljer sig åt i sina konsekvenser vad gäller förvandlingen av homo sapiens till en eller flera nya arter. Det jag kal�lar för en moderat eller måttfull transhumanism förespråkar kvantitativa förbättringar som inte kommer att leda till utvecklingen av en ny art, medan radikal transhumanism stödjer kvalitativa förbättringar och mycket väl kan göra detta för att uppnå resultat som exempelvis innebär en oförmåga att föröka sig och avla fertil avkomma. Eftersom det är så svårt att specificera vilka kvalitativa förändringar av den mänskliga naturen som skulle kunna uppfattas som förbättringar, kommer jag här att koncentrera mig på den måttfulla transhumanismen.
En beskrivning av den måttfulla transhumanismen Enligt den måttfulla eller moderata transhumanismen är det moraliskt värdefullt att, invändigt eller utvändigt och där det är möjligt permanent, förbättra den mänskliga naturen hos enskilda subjekt med hjälp av til�lämpad vetenskap i syfte att öka räckvidden för de fysiska och mentala förmågor som anses vara bra för människan att ha. Transhumanismen måste respektera och kunna garantera att inga förbättringar, vare sig de är invändiga eller utvändiga, temporära eller permanenta, står i strid med människan som en fri och autonom moralisk individ.
En kristen utvärdering av den måttfulla transhumanismen Innan jag går in på de specifikt kristna perspektiven, låt mig bara kort undersöka några av de sekulära argumenten emot transhumanism – argument som ofta används även av kristna debattörer. I en sekulär kontext kritiseras transhumanismen på basis av en
22
eller flera av dessa kategorier: teknologiska, sociala och individuella. Den teknologiska kritiken lyfter fram två argument. Det ena argumentet menar att transhumanismens strävanden är lönlösa och dömda att misslyckas, eftersom transhumanismen övervärderar den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen. I motsats till den transhumanistiska optimismen om nya vetenskapliga framsteg, och oavsett om vi borde förbättra den mänskliga naturen eller inte, så menar denna kritik att transhumanismen kommer att misslyckas, eftersom vi inte vet och förmodligen aldrig kommer att veta hur man kvantitativt skulle kunna förbättra människans natur. Som Hava Tirosh-Samuelson skriver i artikeln Engaging Tranhumanism från 2011: ”För närvarande vet vi inte ens vad det innebär att tänka, därför bör transhumanismens ambition att förbättra en människas personlighet inte tas på alltför stort allvar.” Det andra teknologiska argumentet menar att transhumanismen måste avvisas på grund av vissa, möjligtvis oavsiktliga, konsekvenser som de nya teknologierna för med sig, samt hur de kan komma att missbrukas. Å ena sidan vet vi inte tillräckligt om de möjliga konsekvenserna av att applicera dessa nya tekniker och därför borde vi, i försiktighetens namn, inte förbättra den mänskliga naturen ens om det är möjligt. Å andra sidan menar man att teknik alltid kan användas på två sätt: om vi vet hur vi kan förbättra en viss mänsklig egenskap, då vet vi också hur vi kan förinta den. Med möjligheten att förbättra följer också möjligheten till folkmord. Eftersom vi inte, när tekniken väl är på plats, kan utesluta att den kommer att användas i sådana syften borde vi inte stödja det transhumanistiska projektet. Enligt de socialt motiverade argumenten finns det risk att transhumanismen får sociala konsekvenser som är moraliskt oacceptabla. Till exempel skulle möjligheten att förbättra den mänskliga naturen kunna leda till orättvisor och social oro. I en kapitalistisk värld kommer inte alla ha möjlig-
Signum 5/2018
Tema: Transhumanism
het att betala för förbättringar av sin egen eller sin avkommas mänskliga natur. Eftersom det mest troliga är att de som har en förbättrad mänsklig natur kommer att gynnas av detta rent karriärmässigt borde vi, för att undvika den typen av sociala orättvisor, inte förbättra den mänskliga naturen. Den tredje kategorin av argument emot en moderat transhumanism rör de problem som kan uppstå kring det moraliska och psykologiska tillståndet hos de förbättrade individerna. Dessa förbättrade individer skulle kunna känna sig som objekt skapade för att fylla ett visst syfte och det är, menar man, moraliskt förbjudet att använda ett mänskligt subjekt som ett medel och inte som ett mål i sig. Som Jürgen Habermas skriver i boken Die Zukunft der menschlichen Natur från 2001: ”Vi kan inte utesluta att vetskapen om de egna programmerade ärftliga funktionerna skulle kunna begränsa individens valfrihet, samt undergräva fria och jämlika relationer människor emellan.” Eftersom vi inte kan utesluta sådana konsekvenser borde vi inte tillåta en förbättring av den mänskliga naturen. Trots att man ofta stöter på dessa argument i diskussionen om transhumanism är inget av dem helt övertygande. De teknologiska argumenten emot transhumanism, som förutsätter att transhumanismens agenda kommer att misslyckas på grund av bristande vetenskaplig kunskap eller förmåga, är svåra att försvara. Anledningen till detta är att ingen av oss vet exakt hur vetenskapen kommer att utvecklas. Med tanke på den enorma utveckling som vetenskapen har genomgått det senaste århundradet är det pessimistiskt att hävda att vi inte kommer kunna skaffa oss kunskap som kan leda till måttfulla förbättringar av människan. Även om vi inte kommer att kunna förändra den mänskliga naturen kvantitativt, talar inte det emot transhumanismens försök att förbättra den till gagn för de individer som är inblandade. Vad gäller risker och missbruk skulle ingen förnuftig transhumanist förneka att det
finns risker att ta i beaktande, eller att tekniken inte kan användas i såväl goda som onda syften. Som Russell Blackford konstaterar: ”Framtida tekniker kommer stundtals att användas i illvilliga syften och utan tvekan kommer de att användas för att gynna vissa egenintressen.” Detta är dock ett problem som inte endast gäller transhumanismen. Det enda sättet att fullständigt undvika risker och missbruk vid tillämpandet av vetenskapliga rön skulle vara att överge vetenskaplig forskning helt och hållet. Inte heller de sociala argumenten är särskilt förödande för den transhumanistiska agendan. Vad gäller social oro och orättvisor är det givetvis sant att transhumanismen kan leda till den typen av problem. Men problemet med sociala orättvisor gäller samhället generellt, oberoende av transhumanismen. En framgångsrik transhumanism synliggör bara problemen på ett nytt sätt. Förbättringen av den mänskliga naturen blir ett samhälleligt gott att addera till sådana saker som vård, utbildning, bostadsbyggande och så vidare. Ingen moralisk och ansvarstagande transhumanist skulle dock förneka att det är nödvändigt att hitta en lösning på problemet med sociala orättvisor, oavsett frågan om förbättringar av den mänskliga naturen. Generellt kan man säga som John Harris: ”Rättvisa … måste inte innebära att förmåner inte får ges till någon förrän de kan ges åt alla.” Farhågan att förbättrade individer skulle känna sig som medel för ett särskilt ändamål är en empirisk fråga och oavhängig frågan huruvida den biologiska naturen hos ett mänskligt subjekt är förbättrad eller inte. Därför har den farhågan ingen normativ relevans för frågan om legitimering av en måttfull transhumanism. Vi föds antingen med en genuppsättning som i viss utsträckning är slumpmässig och beroende av våra föräldrar, de personer som redan från början påverkat vår arvsmassa och vår existens, eller så föds vi med en särskilt designad arvsmassa som ger oss vissa egenskaper. Vilken kategori man än tillhör finns möjligheten att
Signum 5/2018
23
Tema: Transhumanism
individen i fråga kan komma att ifrågasätta meningen med sin existens. Möjligheten till denna kritiska reflektion tillhör det fritt agerande och förkroppsligade subjektets själva existentiella modus. För mig skulle det till exempel inte göra någon skillnad om jag visste att min arvsmassa var stärkt i syfte att göra mig bra på att utföra X. Om jag helt enkelt inte fann någon glädje i att utföra X, skulle jag inte förverkliga min disposition. Om det finns ett problem här så är det snarare samhälleligt; att föräldrar eller andra människor försöker leda förbättrade individer i en viss riktning. Men det problemet exi sterar oberoende av transhumanismen och vi kan redan se det i samhällen där föräldrar försöker tvinga sin avkomma att göra det ena eller andra, mot barnens vilja. Min slutsats är att det inte finns något avgörande sekulärt argument emot transhumanism som kristna kan luta sig mot.
Kristna argument emot transhumanism Även om det inte finns några övertygande sekulära argument emot transhumanismen, kan det mycket väl finnas goda argument från kristet håll emot en förbättring av den mänskliga naturen. Utifrån en kristen utgångspunkt vill vi i det följande ta reda på (1) huruvida den transhumanistiska agendan motsäger grundläggande aspekter av den kristna världsbilden och därför måste avvisas, (2) huruvida den transhumanistiska agendan är förenlig med kristen tro och därför kan stödjas, eller (3) huruvida den transhumanistiska agendan helt och hållet kan stödjas med hjälp av kristen moral och därför borde auktoriseras. Trots att transhumanismen av många samfundsledare och teologer betraktas som övermodig, eller moraliskt otillåten, och som något som borde motarbetas, är det faktiskt svårt att hitta övertygande kristna argument emot en måttfull transhumanism. Vanligtvis menar man att transhumanismen står i konflikt med en eller flera av dessa aspekter av den kristna världsåskådningen:
24
(1) den av Gud givna normativa statusen hos den mänskliga naturen, (2) den av Gud givna mänskliga värdigheten som hänger samman med den mänskliga naturen, eller (3) det faktum att Jesus antog en mänsklig natur. För det första antar man att Gud skapade den mänskliga naturen ”som den är” och för det andra att den därför har en normativ status som är moraliskt relevant. Det skulle alltså vara moraliskt förbjudet att förändra den mänskliga naturen. Som Nigel Cameron och Amy DeBaets skriver i artikeln Germline Gene Modification and the Human Condition before God från 2008: ”Det är uppenbart att alla försök att förbättra den mänskliga naturen … rent teologiskt måste uteslutas eftersom sådana förändringar skulle innebära en omformning av den mänskliga natur som Gud både givit och själv antagit.” Med andra ord: ”Endast Gud har auktoritet och förmåga att forma och förändra oss. Att förändra människans fysiska form är att axla en roll som inte är given människan och som hon inte bör försöka att tillskansa sig. Människan ska arbeta inom den form som Gud givet skapelsen.” Man menar att den mänskliga naturen är en del av människans av Gud givna värdighet, en värdighet som skulle gå förlorad om vi förbättrade den. Som Joni Eareckson Tada och Nigel Cameron skriver i artikeln How to Be a Christian in a Brave New World från 2006: ”Gud skapade oss till sin avbild, såväl de starka som de svaga, såväl de med gener som gör livet lätt och de med gener som gör livet väldigt svårt. Vår uppgift är att behandla varje mänsklig varelse i enlighet med den värdighet som Gud givit var och en av oss … ’Designade’ människor är fortfarande människor; men i den utsträckning de är resultatet av någons planerande är deras mänskliga värdighet äventyrad.” För det tredje menar man att den mänskliga naturen har en normativ status som är moraliskt relevant eftersom Jesus Kristus vid inkarnationen antog den mänskliga naturen. Som Nigel Cameron och Amy DeBaets
Signum 5/2018
Tema: Transhumanism
poängterar i sin ovan nämnda artikel: ”Den ideala homo sapiens är den förhärligade Jesus Kristus, och det är han som ska återkomma för att döma oss. Hans sätt att bära vår mänsklighet har angett normen för all förträfflighet i tid och rum… Varje försök att förbättra den mänskliga naturen är som sådant dömt att misslyckas. Föreställningen att vi skulle kunna höja oss över vår givna mänskliga natur är en illusion; vägen upp leder oss endast ner.” Därför kan det ”enligt detta synsätt, strängt taget, inte finnas något sådant som genetiska förbättringar, eftersom varje genetisk förändring är ett steg bort från Guds avsikt”. Även om vissa av dessa argument på ett naturligt sätt kan härledas ur kristen världsåskådning och tradition, så är inga av argumenten nödvändiga teologiska konsekvenser av den kristna tron i allmänhet, vilket är detsamma som att säga att det är förenligt med kristen tro att bestrida slutsatserna av dessa argument. Det går till och med att stödja en moderat transhumanism på kristen grund. Argumentet att en förbättring av människans natur skulle stå i konflikt med den mänskliga naturens gudomligt skänkta och normativa status är inte övertygande. De flesta kristna samfund accepterar i dag gladligen att homo sapiens utvecklades genom en evolutionär process. Evolutionsteorin, om den inte förstås enbart inom en materialistisk verklighetsuppfattning, är fullständigt förenlig med kristen tro. Men om de kristna accepterar evolutionsteorin, då måste de också acceptera att begreppet ”den mänskliga naturen”, om det används i en biologisk kontext, inte hänvisar till någon bestämd essens, eftersom utvecklingen av vår genetiska konstitution ständigt förändras på grund av naturlig och kulturell påverkan. Som Arthur L Caplan skriver i artikeln Good, Better, or Best? från 2013: Finns det en ”natur”, som alla människor delar, såväl de som existerar nu som de som existerat i det förflutna? Diskussio-
nen om huruvida det finns något sådant som en mänsklig natur har pågått länge … Men man kan medge att vi har formats av en kraftfull uppsättning av genetisk påverkan och urvalsprocesser men ändå förbli skeptisk till om dessa har skapat en enda ”natur” som varje enskild del av mänskligheten besitter … Om man kartlägger alla människor, från alla typer av kulturer, i alla åldrar och med olika varianter av medfödda defekter och från olika tider, skulle det vara svårt att tro att det finns ett ensamt karaktärsdrag eller en ensam egenskap som definierar den mänskliga naturen.
Om det är så, skulle Gud alltså aldrig ha skapat en särskild biologisk typ av mänsklig natur som är gemensam för alla människor. Ur ett evolutionärt perspektiv är begreppet den mänskliga naturen snarare en anhopning eller ett samlingsbegrepp som innefattar biologiska variationer av arten homo sapiens. Så även om det är viktigt för Gud att en person är en del av arten homo sapiens så innebär det inte att personen måste ha en viss specifik arvsmassa; vad som spelar roll är om denna arvsmassa är en av de många variationer som tillhör arten homo sapiens. Därför finns det inga teologiska argument för att vi inte, inom ramen för en moderat transhumanism, skulle kunna förbättra den mänskliga naturen. Homo sapiens består redan av variationer av olika funktioner och egenskaper, och den måttfulla transhumanismen vill endast få till stånd det bästa möjliga förverkligandet av dessa funktioner utan att gå utöver artens gränser. Argumenten som handlar om det mänskliga livets värdighet blandar ihop det mänskliga subjektets moraliska ställning med den biologiska kroppen eller arvsmassan. Det mänskliga subjektets moraliska ställning består i det faktum att det upplever sig självt som ett fritt handlande, moraliskt och förkroppsligat subjekt av en medvetandeström. Detta är vad som konstituerar den mänskliga värdigheten. Det är inte någon
Signum 5/2018
25
Tema: Transhumanism
viss särskild biologisk kropp eller arvsmassa som utgör en persons värdighet – att anta något sådant vore etiskt absurt. Inkarnationen var inte heller någon apoteos av Jesus från Nasarets biologiska mänskliga natur. Om man menar att eftersom Sonen inkarnerades i en särskild biologisk natur, och att vi därför måste vilja dela denna natur, då blandar man ihop den biologiska och den soteriologiska aspekten av inkarnationen. Inkarnationen innebär inte en apoteos av en specifik biologisk mänsklig natur (låt oss säga en särskild arameisk arvsmassa). Syftet med inkarnationen handlar om syndernas förlåtelse. Ur ett soteriologiskt perspektiv var Jesus Kristus helt och hållet människa och helt och hållet Gud, eftersom det inte fanns något annat sätt för honom att förlåta våra synder och försona mänskligheten med Gud. Att vara helt och hållet människa innebär åtminstone två saker: att vara ett fritt handlande subjekt och att inneha en biologisk mänsklig natur som hör till arten homo sapiens. För det första är det rimligt att anta att det viktigaste särdraget, som bestyrker att vi skapats till Guds avbild, är det faktum att Kristus var ett förkroppsligat subjekt som kunde svara på Guds nåd och kärlek. Och eftersom vi vet att begreppet ”den mänskliga naturen”, utifrån ett evolutionärt perspektiv, syftar på en anhopning av biologiska egenskaper som konstituerar homo sapiens, så kan för det andra Jesu specifikt biologiska mänskliga natur inte vara soteriologiskt relevant. Om den var det skulle Jesus endast ha frälst de människor som delar hans specifika mänskliga natur – men utöver Jesus från Nasaret verkar det aldrig ha funnits någon individ som delar hans arvsmassa. Det är därför oväsentligt för inkarnationen att Jesus från Nasaret hade en viss särskild arvsmassa. Vad som däremot är väsentligt är att Kristi biologiska mänskliga natur tillhörde arten homo sapiens, som i sig är öppen för en rad olika biologiska egen-
26
skaper och särdrag. Eftersom den måttfulla transhumanismen inte vill förändra homo sapiens på ett sätt som skulle förvandla den till en ny art, och eftersom den moderata transhumanismen inte vill ändra det faktum att människan är ett fritt handlande subjekt, är min slutsats att det inte finns något övertygande argument emot kvantitativa förbättringar av egenskaper som är bra för mänskliga subjekt. Den kristna världsåskådningen kan acceptera den moderata transhumanismens agenda.
Kristna argument för transhumanism Det finns inget övertygande argument emot transhumanismens agenda att kvantitativt förbättra den mänskliga naturen. Däremot kan vi presentera två teologiska argument för att kristna fullt ut borde erkänna transhumanismens agenda att förbättra männi skans natur. Det första argumentet bygger på den ontologiska status som Gud har givit människan samt hennes relation till naturen i stort. I denna diskussion stöter man på tre möjliga tolkningar av relationen i fråga: dominans, förvaltarskap och medskapande. Av flera olika anledningar är det medskapandet som är den mest attraktiva tolkningen av människans ontologiska status och hennes relation till naturen. Dominansen har ofta använts som en märklig legitimering av exploaterandet av jordens resurser, vilket jag inte kan föreställa mig var Guds intention. Förvaltarskap ger bilden av en ointresserad byråkratisk administration och går således emot människans nödvändiga existentiella medverkan i naturen. Människans kulturella och tekniska bedrifter visar att vår relation handlar om något mer än djurisk dominans eller förvaltande administration. Antagandet att människan är medskapare och herre över naturen har stöd i Bibeln. Till exempel, enligt Första Moseboken 1:26–28, skapade Gud människan till sin avbild och befallde henne att härska över ”havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Vi ska vara
Signum 5/2018
Tema: Transhumanism
fruktsamma, föröka oss, uppfylla jorden och lägga den under oss (1 Mos 1:28). Dessutom, enligt psalm 8, skapade Gud människan ”nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte du honom” (Ps 8:6). Gud har låtit människan ”härska över [sina] verk, allt lade [han] under [våra] fötter” (Ps. 8:7). Av antagandet att människan är en medskapare som är satt att ta hand om Guds skapelse följer att hon, i enlighet med kristen moral, ska vara en dygdig och god medskapare. Dygdiga och goda medskapare arbetar för att främja och utveckla skapelsens välbefinnande genom att förbättra alla varelsers nuvarande betingelser i enlighet med kristna värden och kristen moral. Eftersom den mänskliga kroppen är en del av skapelsen, och om hon har kunskapen och förmågan att förbättra den mänskliga naturen, det vill säga främja välbefinnandet hos mänskliga subjekt, så bör hon göra det. Om alltså förbättringen består i en biologisk förändring hos ett mänskligt subjekt och inte i en förändring av det metafysiska särdrag som gör det rätt att kalla människan för Guds avbild, borde kristna stödja en måttfull transhumanism. Det andra kristna argumentet för transhumanismen är oberoende av frågan om människans ontologiska status. Det bygger uteslutande på rimliga antaganden rörande moraliska individers plikter och medlidande gentemot naturen. Det medlidande argumentet ser ut som följer: om det finns en moralisk, duglig och kunnig varelse som kan förhindra onödigt lidande hos kännande varelser och gagna kännande varelser genom att förbättra deras fysiska och mentala förmågor, då är denna varelse moraliskt förpliktigad att förhindra onödigt lidande hos dessa varelser och försöka att gagna dem när så är möjligt. Människan är en moralisk varelse som snart kommer att ha tillräckligt med kunskap för att förhindra onödigt lidande hos kännande varelser samt att gagna andra kännande varelser genom att förbättra deras fysiska och mentala förmågor. Således är människan moraliskt för-
pliktigad att förhindra onödigt lidande hos kännande varelser, samt att gagna dem. Att förhindra onödigt lidande och att vara till nytta för kännande varelser genom att förbättra deras fysiska och mentala förmågor är precis vad den måttfulla transhumanismen vill göra. Bara om man anser att vi inte bör visa medlidande och inte heller förhindra lidande när vi kan, endast då kan man hävda att kristna inte är moraliskt skyldiga att stödja en moderat transhumanism.
En fallstudie: odödliga kristna cyborger Jag skulle vilja avsluta med en kort analys och teologisk bedömning av en särskild typ av förbättring av den mänskliga naturen. Eftersom vi redan konstaterat att kristna borde stödja kvantitativa förbättringar av den mänskliga naturen, i den mån dessa förändringar rör förmågor som det är bra för en människa att ha, framstår det som naturligt att också använda nuvarande och framtida biotekniker som kan ge mänskliga subjekt längre liv, till och med liv som kan fortsätta en obegränsad tid. Den intuitiva tanken bakom detta är att det är gott för en moralisk individ att leva, samt att vi borde använda all tillgänglig teknik för att säkerställa att inget mänskligt subjekt måste dö för att dess kropp inte längre kan hantera sjukdomar eller en ogynnsam miljö. Enligt denna tanke borde kristna förvandla sig själva till vad som skulle kunna kallas för ”odödliga kristna cyborger”. I princip finns det två typer av cyborger. Den första typen är en levande biologisk kropp som, invändigt och utvändigt, förbättrats med hjälp av tillämpad vetenskap i syfte att stärka dess motståndskraft mot sjukdomar och dess förmåga att fortsätta fungera som levande kropp under en obegränsad tid, utan att tumma på dess biologiska integritet. Den andra typen av cyborg går bortom den biologiska sfären och försöker att överföra det mänskliga medvetandet till en virtuell verklighet genom att skapa ett slags ”medvetande-klon” av subjektet i frå-
Signum 5/2018
27
Tema: Transhumanism
ga. Eftersom den senare typen av cyborg förutsätter en radikal transhumanism, och eftersom jag endast föresatt mig att utvärdera den moderata transhumanismen, kommer jag att sätta diskussionen om virtuella människor som existerar som ett slags virtuella maskiner inom parentes. Även om man kan argumentera för att det, ur ett kristet perspektiv, är legitimt att förbättra mentala och fysiska förmågor hos kroppsliga mänskliga subjekt, så kan man ändå uppleva en viss tvekan vad gäller strävan att förlänga våra liv bortom dess ”naturliga” gränser. Denna oro och tvekan är dock otillbörlig. De accepterade sätten att förbättra mänskliga kroppar kommer med största sannolikhet att leda till ett längre liv för de förbättrade individerna. Människor dör inte på grund av hög ålder utan på grund av sjukdomar, och om vi förbättrar de fysiska förmågorna hos människan i syfte att hon bättre ska kunna handskas med sjukdomar kan det hända att människan kommer att leva ett betydligt längre liv endast tack vare dessa förändringar. Och eftersom kristna borde stödja förbättringar av den mänskliga naturen, så borde de också stödja försök att öka livslängden hos mänskliga individer med hjälp av tillämpad vetenskap. Anta att människan lyckats skapa en mänsklig kropp vars livslängd i princip skulle kunna vara oändlig. Även om det skulle kunna uppstå många sociala problem vad gäller familjestrukturer och överpopulation och liknande, är det ändå detta som är den teologiskt intressanta frågan: Kommer vi att ha uppfyllt den dröm om odödlighet som den kristna tron lovar den dag våra kroppar är så pass förbättrade att de kan fortsätta leva en obegränsad tid? Svaret är alldeles uppenbart Nej. Även om kristna njuter av att vara vid liv och under normala omständigheter försöker förlänga
sina liv på jorden för att kunna göra gott och svara på Guds nåd, så är ändå transhumanismens vision av vad som vilseledande nog brukar kallas för ”odödlighet” teologiskt irrelevant. För det första är även en förbättrad mänsklig kropp, med en obegränsad livstid, inte osårbar och kan dödas och förstöras på en rad olika sätt. För det andra kommer vårt universum inte att existera för evigt. Universum kommer, enligt termodynamikens andra huvudsats, att nå ett tillstånd i vilket liv inte längre är möjligt. Det är ett fysiskt faktum att människan inte kan leva för evigt i den här världen. För det tredje är det, ur ett kristet perspektiv, inte längden av ett mänskligt liv som är det väsentliga utan det är det levda livets moraliska kvalitet, samt hur den mänskliga individen svarat på Guds kallelse, som är det viktiga. Ett kort liv kan vara moraliskt exemplariskt, medan ett långt eller oändligt liv kan vara moraliskt förskräckligt i Guds ögon. Det mänskliga livets varaktighet är därför eskatologiskt ovidkommande. Det hopp om odödlighet som kristna hyser är inte ett hopp om att leva så länge som möjligt i den här världen. Den kristne fruktar inte kroppens död. Den odödlighet vi längtar efter är inte en odödlighet som står i motsats till det ändliga mänskliga livet, utan en odödlighet som övervinner vår jordiska existens bräcklighet. Vårt hopp är att bli återuppväckta så att vi kan åtnjuta det saliga skådandet av Gud. Ett obestämt eller obegränsat långt liv svarar inte på något sätt mot det kristna hoppet om en odödlighet inför Guds ansikte. Därför borde inte ens en odödlig kristen cyborg glömma den visdom som finns formulerad i Hebreerbrevet: ”Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma” (Heb 13:14). översättning: john sjögren
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Faith and Philosophy nr 3/2017, vol. 34.
28
Signum 5/2018
Medverkande i detta nummer magdalena dahlborg Tidigare ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift, red. sekr. för Signum, Uppsala. franck damour Historiker, forskare i etik vid det katolska universitetet i Lille, Frankrike. Han gav 2015 ut boken La tentation transhumaniste (Den transhumanistiska frestelsen) på förlaget Salvator. benedikt paul göcke Professor, Dr. Dr. i filosofisk-teologiska gränsfrågor vid Ruhr-Universität Bochum och Research Fellow vid The Ian Ramsey Centre for Science and Religion, University of Oxford. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. per höjeberg Fil.dr i historia, universitetslektor vid Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik vid Stockholms universitet. lars-gunnar larsson Professor emeritus i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet. svante lundgren Docent i judaistik vid Åbo akademi och gästforskare vid Centrum för Mellan östernstudier vid Lunds universitet.
robin mishra Journalist och diplomat, vetenskaplig ledare vid tyska ambassaden i Washington D. C . anders piltz Professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden. nils-eric sandberg Tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, Stockholm. nathalie sarthou-lajus Dr i moralfilosofi, vice chefredaktör för tidskriften Études, Paris. sebastian selvén Forskare i bibelvetenskap vid University of Toronto. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. per stobaeus Fil. dr i historia, bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek och författare till böckerna Hans Brask. En senmedeltida biskop och hans tankevärld och Från biskop Brasks tid. göran sundström Tekn. dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.
Signum 5/2018
71
Kurser höstterminen 2018 (om inget annat anges avser ”lokalt” undervisning i Uppsala)
A-kursen i teologi och filosofi (30 hp, lokalt och halvdistans)
Allmän etik (7,5 hp, lokalt och halvdistans)
Environmental Destruction – So What? (lokalt)
Epistemology (7,5 hp, lokalt och halvdistans)
Existentialismen (7,5 hp, halvdistans)
Filosofins historia I: Antiken och medeltiden (7,5 hp, lokalt och halvdistans)
Med tanke på Gud – introduktion till religionsfilosofin (7,5 hp, lokalt och halvdistans)
Nyateism – utmaning för teologi (7,5 hp, lokalt och halvdistans)
Ryssar i närbild: 1800-talets ryska novell (7,5 hp, lokalt i Stockholm)
Soteriologi eller: Hur räddar Gud? (7,5 hp, lokalt i Stockholm)
Sustainable Democracy (7,5 hp, lokalt)
Swedish Environmental Policy and Praxis (7,5 hp, lokalt)
International Climate Change Negotiations
The Liturgical Year
(7,5 hp, lokalt)
(7,5 hp, halvdistans)
Introduktion till Gamla testamentet
Theology and Film
(7,5 hp, lokalt och halvdistans)
(7,5 hp, halvdistans)
Introduktion till Nya testamentet
Tidigkristen arkitektur
(7,5 hp, lokalt och halvdistans)
(7,5 hp, halvdistans, med möjlig studieresa till Rom)
Latin för akademiker II
Vetenskapsteori
(7,5 hp, lokalt och halvdistans)
(7,5 hp, lokalt och halvdistans)
Logic and Argumentation
Vi läser Dionysios Areopagita
(7,5 hp, lokalt och halvdistans)
(7,5 hp, lokalt i Södertälje)
Det går även att söka till utbildningsprogram för högskole- och kandidatexamen i såväl teologi som filosofi, lokalt eller på halvdistans. Ansökan via antagning.se.
Se www.newman.se för mer information.
Innehåll Signum nr 5/2018 årgång 44 Ledare
Reformationstid
1 anders piltz
44 per stobaeus
Den nya människan – Transhumanisttekniken måste stå i människans tjänst.
Krönika
3 nils-eric sandberg
Ska vi glömma kulturarvet?
Aktuellt
4 magdalena dahlborg
Kamerun – kan kyrkan medla?
6 fredrik heiding
Att ge sitt bästa – Vatikanens syn på idrott
Tema: Transhumanism
8 robin mishra
Algoritmens själ – artificiell intelligens – Det är hög tid att etiker och teologer ger sig in i debatten om den tekniska utvecklingen.
12 franck damour
Transhumanismen – en kristen tanke som spårat ur? – Beror det kristna motståndet mot transhumanismen på att denna intresserar sig för det mänskligas gränser?
18 benedikt paul göcke
Kristna cyborger – ett försvar för en måttfull transhumanism – En genomgång av argument för och emot att förändra kroppen eller arvsmassan.
29 nathalie sarthou-lajus
Humaniora och neurovetenskap – ett samtal med Catherine Malabou – Den epigenetiska revolutionen har förändrat definitionen av intelligens.
34 magdalena dahlborg
Den empatiska människan – Cyberpunkförfattares och rollspelares syn på skillnaden mellan människa och maskin.
Biskop Brask – mångsidig framåtblickande bevarare
Judisk teologi
47 sebastian selvén
Minne som tar ansvar – judisk minnesteologi
40 john sjögren
Jordan Peterson i en värld utan nåd
© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423
Redaktion
Prenumeration 2018
Kjell Blückert, Helena Bodin, Fredrik Heiding,
Helår (8 nummer)
Ulf Jonsson (chefredaktör).
inom Europa 400:– studerande & pensionär 245:–
Antisemitism
51 per höjeberg
Katolsk antisemitism i historia och nutid – Hur forma ett teologiskt tänkande som leder till en respektfull förkunnelse och även säkerställer att nationalistiska grupperingar inom kyrkan inte utnyttjar, ja kidnappar, den teologiska reflektionen för egna hatiska syften?
58 svante lundgren
Muslimsk antisemitism – myter och verklighet – Antisemitismen har varit en europeisk farsot men är i dag mest utbredd i muslimska länder.
Utställning
61 florence vilén
Den suddiga verkligheten – Lars Lerin på Liljevalchs.
Bokrevy
64 göran sundström
Informationsteknologi som kosmos slutliga ordning – Nick Bostrom: Superintelligens – vägar, faror, strategier.
67 svante lundgren
Den rabbinska konsten att läsa Skriften – Erik Alvstad: Den rabbinska traditionen.
68 lars-gunnar larsson Mansrollen
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Sensibel personteckning mot mörk bakgrund – Maja Lunde: Binas historia.
71 medverkande i detta nummer
Redaktionskommitté
utom Europa 480:–
Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme,
Lösnummer 60:–
Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,
Bg 5282-2046
Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal,
Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.
Anna Maria Hodacs, Thomas Idergard, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Jenny Lindberg, Kerstin Hedberg Nyqvist,
Tidskriften Signum startades 1975 som
Gunilla Maria Olsson, Anders Piltz,
uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad
John Sjögren, Mikael Schink, Magdalena Slyk,
1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,
Johan A. Stenberg, Elisabeth Stenborg,
grundad 1963.
Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund, Katrin Åmell.
Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola
Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.
för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och
Redaktionssekreterare:
medarbetarna kring tidskriften Signum.
Magdalena Dahlborg, Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress
issn 0347-0423
Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se
Nästa nummer av signum utkommer den 7 september 2018.
5/2018
Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA
Algoritmens själ – artificiell intelligens Franck Damour
Transhumanismen – en kristen tanke som spårat ur? Benedikt Paul Göcke
Kristna cyborger Nathalie Sarthou-Lajus
Humaniora och neurovetenskap – ett samtal med Catherine Malabou Magdalena Dahlborg
Den nya människan
Kamerun – kan kyrkan medla?
Att ge sitt bästa – Vatikanens syn på idrott Nils-Eric Sandberg
Ska vi glömma kulturarvet? Robin Mishra
Den empatiska människan John Sjögren
Jordan Peterson i en värld utan nåd
Katolsk antisemitism i historia och nutid Svante Lundgren
Muslimsk antisemitism – myter och verklighet www.signum.se
Per Höjeberg
2018 katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle Ingen bibelbok citeras i katolska kyrkans katekes så många gånger som Johannesevangeliet – kärlekens evangelium, som i fornkyrkan kallades det andliga evangeliet. Kärleken har sin djupaste grund i den ende Gudens inre liv. I kursen uppmärksammas bl.a. Johannes särskilda förtrogenhet med Jerusalem utifrån aktuell arkeologisk forskning.
Kyrkan, helgonen och evangelisationen Vi vill utifrån vårt perspektiv och den andliga resa vi gjort, samtala om den upptäckt Kyrkan var för oss och de rika skatter som finns där för oss alla. Vi kommer också beröra några helgons liv som betytt mycket för oss. Med dem som förebilder kan vi växa i frimodighet att vittna om tron.
ULF OCH BIRGITTA EKMAN
ÅH STIFTSGÅRD 5–7 OKT
Att försvara tron och kyrkan med förnuftet Kursen vill bidra till en bättre förståelse för apologetikens utgångspunkt och metoder i vår tids evangelisation. Några av de frågor som behandlas är vad alla kan veta om Gud, vem trons Gud är, varför kristen tro är förnuftig och relationen tro–vetenskap. Föreläsningar varvas med praktiska samtals- och argumentationsövningar.
THOMAS IDERGARD SJ PATER
RÖGLE 12–14 OKT
Östliga liturgier – en inspiration för hela kyrkan I katolska kyrkan i Sverige finns flera orientaliska riter med en andlighet som går tillbaka till apostlarnas tid och som ännu förmår öppna helt nya horisonter i synen på människan – levande tecken både på människans himmelska och historiska dimension, och på Jesu Kristi närvaro mitt ibland oss. ARKIMANDRIT
MATTHIAS GRAHM OSB
AN SGARWERK
MARIELUND 19–21 OKT PRIS 1 000:–/HELG, FÖR KATEKETER 600:– OCH UNGDOMAR (MAX 28 ÅR) 300:– INFORMATION OCH ANMÄLAN: WWW.KPN.SE • 08-50 557 660 • KPN@KATOLSKAKYRKAN.SE
OMBERG 7–9 SEP
EMMANUEL SENNERSTRAND
Johannesevangeliet
VUXENUTBILDNING HÖSTEN 2018
tema: transhumanism
sverige porto betalt port payé
juni