Trovärdigt nr 4 2015 by Trovärdigt

ET T MAGASIN OM TRO, HOPP OCH K ÄRLEK FR ÅN SVENSK A K YRK AN MALMÖ

EFTER CANCERBESKEDET:

– Jag har bestämt mig för att fortsätta leva

GÄSTKRÖNIKAN

Katrin Stjernfeldt Jammeh:

Malmö åter hoppets hamn

VAD ÄR DET BÄSTA MED JULEN?

KULTUR

Prisad Malmöfilmare söker efter historien

TEM A H O PP TROVÄRDIGT

Vi frågade barnen

DRÖMMEN OM EUROPA:

FÖLJER FLYKTINGARNAS VÄG

KONFERENS I MALMÖ

SAMHÄLLE NR 4 2015

SAMHÄLLE & EXISTENS 2016:

Svenska kyrkan tar täten för gränsöverskridande dialog 26 –2 7 A P R I L 2 0 16

EXISTENS

SID 12 I FLYKTINGARNAS SPÅR

De flyr från kriget och drömmer om att få börja om i Europa. Trovärdigt har följt flyktingarnas väg genom Europa.

SID 20 HJÄLPER NYANLÄNDA

I Västra Skrävlinge stöttar och hjälper kyrkan nyanlända flyktingar. Det är en del av ett långsiktigt arbete som pågått i flera år.

SID 22 EFTER CANCERBESKEDET

ANDERS EKHEM, KYRKOHERDE

VILKEN STARK LÄNGTAN! VILKET IDIOTISKT HOPP

Ord hämtade från Tomas Tranströmers dikt ”Många steg”

SID 25 GÄSTKRÖNIKAN

Under kriget blev Malmö ”Hoppets hamn”. Idag flyr människor åter till vårt land och varje dag kommer nya grupper av flyktingar till Malmö Central. Många flyr efter att ha levt i fattigdomens och hungerns hopplöshet. Men många har också bara till för en tid sedan levt välordnade och fungerande liv. Men så slogs allt i spillror. Bokstavligen. Skolor förstördes, sjukhus bombades och hemmen var inte längre en skyddad plats. Hoppet att kunna leva ett tryggt och säkert liv fanns inte längre. Hopplösheten tvingade dem på flykt. Hoppet fanns någon annanstans. Här i Sverige. Med en stark längtan och inte så sällan ett idiotiskt hopp, har människor tagit många steg längs Europas vägar, åkt i rangliga båtar över Medelhavet, korsat ett otal gränser för att till slut nå ”Hoppets hamn”, Malmö, Sverige. Här finns hoppet om att kunna leva ett liv där barnen ska kunna gå till skolan i trygghet, att med kompetenser som läkare, bilmekaniker och dataingenjörer kunna bidra i det nya landet och få leva i frihet och våga tro på livet. Tänk att få vara ett hopp för en människa som lever i hopplöshet! Tänk att vårt land, kan få vara någon annan människas starka längtan och idiotiska hopp! Tänk att Malmö åter får vara ”Hoppets hamn”. Det är en gåva. Att få vara hoppet för en annan människa. Jag hoppas och ber att vi kan ta emot den gåvan med ödmjuk och klok varsamhet. 2

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Janne, 42, vet att hon kommer att dö i cancer. Imorgon eller om tre år. Nu är tiden med barnen det enda som betyder något.

Medmänsklighet och solidaritet har blivit en del av Malmös identitet. Katrin Stjernfeldt Jammeh blir stolt när hon ser Malmöbornas engagemang för flyktingar.

SID 28 JULSTÖK I KYRKORNA

Julen är här. Men vem är det egentligen som fixar julstämningen i kyrkan? Följ med till Hyllie kyrka där förberedelserna pågått sedan tidigt i höstas.

SID 42 KULTUR

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

I våras fick han Svenska kyrkans filmpris. Nu påverkas han starkt av den pågående flyktingkrisen. Och berörs av människors vilja att hjälpa till. Trovärdigt har träffat Magnus Gertten.

42 3

Trovärdigt nummer 4, 2015

kort och gott

Religionens roll i en globaliserad värld

Ansvarig utgivare: Anders Ekhem anders.ekhem@svenskakyrkan.se Redaktör: Göran Engström goran@goranengstrom.se

I oktober hade Svenska kyrkan forskardagar i Uppsala. Under dagarna samlades ett 70-tal forskare från 15 länder för att bearbeta frågeställningar kring religion, kyrka och teologi i relation till samhällsförändringar i en globaliserad värld. Flera öppna föreläsningar hölls av bland andra Marc Juergensmeyer som är professor vid University of California och ofta anlitad kommentator i amerikanska medier.

Grafisk form/redigering: Mårten Lindahl marten@lindahlmedia.se Referensgrupp: Ann Aldén, Jonas Persson, Ida Wreland, Karin Bergendorff, Anders Friberg, Lars Micael Adrian, Ingrid Petersson.



Nummer 4, november 2015 Upplaga: 150 000 ex

Vad tycker du om Trovärdigt? Skriv och berätta. kommunikation.malmo@svenskakyrkan.se Svenska kyrkan Malmö Trovärdigt Box 346 201 23 Malmö

svenskakyrkan.se/forskning

BOKMÄSSAN I GÖTEBORG:

Skuldsatta i Sverige ökar – kyrkan agerar

ver 500 diakoner i Sverige slår larm om att allt fler har skulder de inte kan betala. Under hösten har diakonerna samlat in namnunderskrifter och kräver att lagstiftare och beslutsfattare snabbt vidtar åtgärder för att hjälpa dem som hamnat i skuldfällan. Uppropet initierades av bland annat diakonen Peter Juhlin som jobbar i Svenska kyrkan Malmö och planen är att uppvakta riksdagen i december med förslag till förbättringar. "Vi som möter människor i denna situation märker tydligt av deras känslor

Se människan!

Källa: Lunds stift (Andrea Kollmann och Anna-Karin Olsson)

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

KOSTNADSFRI JURIDIKRÅDGIVNING

På plats i S:ta Maria kyrka finns juridikstuderande som kostnadsfritt hjälper till med frågor kring bland annat asylrätt, familjerätt och myndighetskontakter.

125

...år är Limhamns kyrka. Den invigdes på Tacksägelsedagen 1890. ATT VANDRA MED DE SOM VILAR:

HITTA GRAVPLATSEN

av hopplöshet när det gäller deras möjligheter att förändra sina liv. Vi och andra sociala aktörer kan oftast bara hjälpa till kortsiktigt, medan den långsiktiga hjälpen återfinns på en högre samhällelig nivå”, skriver diakonerna i uppropet. Ytterst vill diakonerna belysa situationen för barnen, som påverkas negativt av föräldrarnas skulder. "Vi vill också att det satsas mer resurser till hjälp för dem som redan är skuldsatta, så att de snabbare kan komma ur sin skuldsituation" 

Diakon är enkelt uttryckt kyrkans socialarbetare. Diakonen möter och hjälper människor i olika situationer. Svenska kyrkans diakoner har tystnadsplikt, de avlägger ett livslångt löfte och vigs av biskopen.

AV KARIN ROSVALL

TILL FRAMTIDEN

Chefredaktör: Karin Rosvall karin.rosvall@svenskakyrkan.se

Utgiven av Svenska kyrkan Malmö Box 346 201 23 MALMÖ tel: 040-279000

om forskning, juridik och diakoni FORSKARDAGAR:

Trovärdigt är en tidning om tro, hopp och kärlek från Svenska kyrkan Malmö och kommer ut som gratistidning. Nästa nummer kommer i mars 2015.

Omslagsbild: Ola Torkelsson Repro: Jesper Arvidsson Distribution: Tidningsbärarna

TROVÄRDIGT KORT OCH GOTT

På hemsidan svenskagravar.se kan du kostnadsfritt söka på gravsatta personer. Förutom sökfunktionen finns det också möjlighet att se en kartbild över vissa kyrkogårdar.

HOLY COMMUNION IN ENGLISH Varje år medverkar Svenska kyrkan på Bokmässan i Göteborg under namnet ”Se människan”. För kyrkan är det viktigt att finnas med på en av de största kulturella möteplatserna i Sverige för att diskutera angelägna frågor som människor har.  svenskakyrkan.se/semanniskan T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

Celebrated in St Pauli parish hall once a month: Nov 15 and Dec 6, always at 2 pm. All are welcome! Address: Kungsgatan 17. For more information, please do not hesitate to contact: phone: 040-27 93 37 maya.salmon@svenskakyrkan.se

VI GILLAR

inspiration från vår samtid organisation

WWJD - What Would Jesus Do? Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Matt. 7:12 (”Den gyllene regeln”)

AV KARIN ROSVALL

GLOBAL HAPPINESS ORGANIZATION

Global Happiness Bild: Shutterstock

Global Happiness Organization, GHO, startade 2007 i Malmö av en grupp akademiker, filosofer och djurrättsförespråkare. Idag finns man även i USA, Tyskland, Frankrike och Förenade Arabemiraten men har kvar sitt kontor i Malmö. GHO vill skapa förutsättningar för en lyckorevolution och välbefinnande hos både djur och människor. Bland annat genom att införa lyckofrämjande undervisning i skolan, att införa ett lyckoindex som mäter det generella svenska välbefinnandet, att underlätta för flexibla arbetstider samt att alla i Sverige erbjuds nätterapi.   globalhappiness.com

mötesplats Kontrapunkt Malmö

organisation Friends De finns i varje klass. Vart tredje barn och ungdom har blivit kränkt på nätet. Under ett år mobbas ungefär 60 000 barn och unga. Barn som aldrig blir valda i lek, som blir utfrysta, utsätts för skvaller, blir tafsade på eller slagna. Barn med ständigt magont och oroskänsla. Som tror att det måste vara något fel på dem. Men det finns hjälp och stöd att få. Organisationen Friends, med lokalkontor i Malmö, förmedlar sin kompetens till skolor och föreningslivet för att motverka och förebygga mobbning. Framför allt försöker de hamra in följande fakta: Det är aldrig den mobbades fel. Och det finns inte en sorts mobbare. Framför allt kan mobbning stoppas. Det är aldrig för sent. Friends arbetssätt utgår från att det är vuxnas ansvar att stoppa mobbning. Projektet ”Hej Sverige” är ett samarbete mel-

lan UNHCR, elever och lärare för att välkomna barn som flytt från konflikter. Friends arbetar även med utbildning, rådgivning och opinionsbildning för vad man kallar ”ett nationellt trygghetslyft för skolan”. För mobbning måste vara hela samhällets fråga. Det kan handla om kompetenshöjning kring normkritisk pedagogik, likabehandlingsarbete, förebyggande insatser, akuta insatser och lagstiftning. Skulle dessa handlingsplaner följas, skulle vi få en mycket bättre värld.  

”Det är folket som är samhället. Vi bygger samhället tillsammans, med vår gemensamma styrka. Kontrapunkt är en plats för engagemang och kollektiva lösningar.”

friends.se

Stöd Kontrapunkt: BG 5062-0079 Swish nr 1230810333

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

Minns ni Möllevångsfestivalen? En vildsint och avslappnad kulturfestival med lokala band, pyssel och gemenskapsinbjudande soffhäng, som snarare påminde om Berlin än en präktig småstad. Den andan förs nu vidare på Kontrapunkt som idag är en del av Malmös kulturscener med fokus på undergroundkultur för subkultur med lokala och globala rötter. Alla ska med. Några begränsningar för kreativiteten tycks inte finnas. Här finns replokaler och textkollektiv. Vad som döljer sig bakom grupperna Forskningsavdelningen, Kristallen och Klädoteket, är fritt att undersöka för den nyfikne. Men det handlar inte bara om nyfikenhet och kreativitet. Med kulturen som redskap vill man skapa ett starkt, aktivt och folkligt samhällsengagemang. Det handlar också om att främja mångfald, integration och gemenskap mellan människor från olika bakgrund och samhällsgrupper. Kontrapunkt är på så sätt också ett socialt center som ska stärka de lokala gräsrötterna. Då kan det hända att verkligheten tränger sig på högst påtagligt. I höst har man öppnat sina lokaler för att ge syriska flyktingar mat och en plats att sova. Framför allt har de nog delat ut kärlek och omtanke. Och inbjudit till gemenskap. 

kontrapunktmalmo.net

n a t li n a t s g ö LÅT OSS HOPPAS! r n t i r n ö F hopp n r a ö t F vän r ö F lit t k l i i T lförs t l i m i T sgl u j L ikt s t U

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Och att så länge det finns liv så finns det hopp. Att hoppet kan vara en stark drivkraft för oss människor står utom allt tvivel. Det blir tydligt inte minst nu, i ljuset av den pågående flyktingkrisen. Över 60 miljoner människor världen över beräknas vara på flykt. Något liknande har vi inte upplevt sedan andra världskriget. De flyr från krig, fattigdom och förföljelse. De flyr för sina liv. Många av dem har förlorat allt de äger. För dem är hoppet det enda som finns kvar. Även i den kristna tron är hoppet centralt. Det sägs att Jesus själv aldrig använde ordet hopp, ändå har han kommit att personifiera det för många människor. Hoppet om förlåtelse och försoning, om tröst och om hjälp i stort och i smått, om lycka och om en annan och bättre tillvaro. För människor som är ensamma, sjuka, som lider eller som har det jobbigt på andra sätt är hoppet till sist det enda som bär. I det här numret reser Trovärdigts medarbetare Göran Engström och Anders Hansson med flyktingströmmarna genom Europa. Längs vägen möter de människor som förlorat allt – utom just hoppet. Vi får också möta Janne Marckmann, ensamstående tvåbarnsmamma, som vet att hon kommer att dö i cancer. Hur ser hennes hopp ut? Och så berättar vi om kyrkans arbete med nyanlända flyktingar, och om förberedelserna i våra kyrkor inför årets julfirande.

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

 9

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA

1945

2015

MALMÖ

En dag i slutet av April 1945 anländer närmare 2000 krigsflyktingar med båtar till Malmö hamn. På kajen står fotografer och filmar deras ankomst. De anländande är överlevare från de tyska koncentrationslägren. De är utmärglade, utmattade och undrande över vad som väntar dem. Är vi verkligen fria? Men framför allt är de tacksamma över att vara i livet. Många av dem som kliver av båtarna har mist sina anhöriga i de tyska lägren. En del är barn. Ensamkommande. Malmöborna välkomnar dem. Frivilliga från hjälporganisationer som Röda Korset ser till att de får duscha av sig och någonting att äta.

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Inbördeskriget i Syrien och den ökade oron i bland annat Afghanistan och Irak driver miljontals människor på flykt. En majoritet är fortfarande kvar i sina hemländer, som internflyktingar, eller lever i överfulla läger i något grannland. En liten andel av flyktingarna satsar allt på ett kort, och ger sig iväg på den långa och farliga resan över Medelhavet och vidare norrut genom Europa. Målet för några av dessa är Tyskland eller Sverige. På Centralen i Malmö möts de av frivilliga som delar ut mat och dryck. 70 år efter andra världskrigets slut har Malmö åter blivit en hoppets hamn.

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA

Wien Nickelsdorf

Budapest

Horgos

Belgrad

Presovo Gevgelja

Aten

DRÖMMEN OM EUROPA

De flyr från krig och förföljelse och är beredda att offra allt för chansen att få starta om. De hoppas på en framtid i länder som Tyskland och Sverige, men vägen dit är både nyckfull och farlig. Under sex kaotiska dagar reste Trovärdigts medarbetare, Anders Hansson och Göran Engström, med flyktingströmmarna genom Europa.

 12

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA gränsövergången utan att veta hur det gått för pojken. Precis som flyktingarna vill vi norrut. Vår plan är att följa den nya flyktingvägen, den som kommit att kallas för ”västra Balkanrutten”.

G De har köat vid den grekisk-makedonska gränsen hela natten. I Gevgelija försöker familjen Bartak-Al-Shayb komma med en buss mot Serbien.

illbaka! Tillbaka! De kravallutrustade makedonska poliserna skriker ut sina order. Men det är för sent. Massan har börjat röra på sig och kraften är enorm. När de första desperata människorna bryter igenom avspärrningarna är paniken total. Två unga män i främsta ledet ser plötsligt sin chans. De tar sats och försöker hoppa över härvan av taggtråd som ligger utrullad på marken. De kommer halvvägs. Med brutal effektivitet hugger de sylvassa hullingarna tag i männens kläder. De kämpar förtvivlat för att ta sig loss, men taggtråden är en hänsynslös motståndare och ju mer männen sliter och drar desto mer snärjer de in sig. En polis rusar fram och börjar slå med batongen mot den främsta av männen. Mannen höjer händerna i ett försök att skydda sig, men tappar balansen och faller. Liggande på rygg, snärjd i taggtråden och med blodet pumpande ur ett decimeterlångt skärsår i handen vädjar han till polisen att sluta slå. Inte förrän ett polisbefäl rusar fram och låser polismannens armar slutar misshandeln. Det har regnat hela natten. Många av dem som köar för att ta sig över den improviserade gränsövergången mellan Grekland och Makedonien

har trampat runt i lervällingen sedan midnatt. Nu närmar sig klockan tio på förmiddagen och varken regnet eller strömmen av människor visar några tecken på att avta. – Det här är Greklands gåva till Makedonien, hojtar en makedonsk kravallpolis. – Vad kan vi göra, stänga gränsen för människor som flyr från krig? kontrar en kvinnlig grekisk kollega. En majoritet av flyktingarna kommer från krigets Syrien. De har tagit sig till fots över gränsen till Libanon och Turkiet och därifrån vidare med båt till Grekland. Ingen har för avsikt att stanna i Makedonien. De vill vidare norrut genom Europa. Till länder som Tyskland och Sverige. En panikslagen pappa som förlorat sin pojke i trängseln vädjar till de makedonska poliserna om hjälp. Efter en stund ger de med sig. Pappan pekar in i hopen av människor. En stund senare kommer polisen tillbaka med en pojke i 10-årsåldern. Pappan brister ut i gråt och omfamnar både polisen och sonen. En bit bort längre står en pojke i yngre tonåren och skriker: Abu Sakur! Abu Sakur! I trängseln har han kommit bort från sin pappa. Ansiktet är krampaktigt och tårarna strömmar ner för kinderna när han gång på gång skriker ut pappans namn. Vi lämnar den improviserade

evgelija. En slumrande stad med runt 15 000 invånare. För bara några månader sedan var allt som vanligt här. Folk strosade runt mellan butikerna längs huvudgatan och från stationen rullade passagerartågen norrut mot huvudstaden Skopje tre gånger per dygn. Nu är bilden en annan. De senaste veckorna har tiotusentals flyktingar från i huvudsak Syrien, Afghanistan, Irak och Eritrea intagit centrum. Länge handlade det om ett par tusen människor om dagen, men de senaste dagarna har strömmen av flyktingar tredubblats. De omoderna tågen räcker inte längre till. Istället köar människorna för att komma

med de bussar och taxibilar som går i skytteltrafik norrut mot den serbiska gränsen. I ösregnet på trottoaren står familjen Bartak–Al-Shayb från Syrien. I beige stråhatt, trekvartslånga shorts och en knallgul Adidas t-shirt ser pappa Bashar mer ut som en charterturist än en krigsflykting. På knagglig engelska berättar hans hustru Khoulod att familjen lämnade Darayya, en förort till Syriens huvudstad Damaskus, för 15 dagar sedan. Via Turkiet har de tagit sig till Grekland och Makedonien. Deras förhoppning är att kunna ta sig hela vägen till Sverige. – Vi har hört att det ska vara ett bra land för flyktingar. Stämmer det? undrar Khoulod.

nnan familjen lämnade Syrien arbetade Khoulod och Bashar som volontärer i ett flyktingläger. Bashar är sjuksköterska och Khoulod är lärare. När de kommer

fram till Sverige hoppas de kunna fortsätta hjälpa syriska flyktingar. Khoulod berättar att hemstaden Darraya har drabbats hårt av det syriska inbördeskriget. Staden intogs i ett tidigt skede av militanta rebeller med anknytning till al-Qaida. Efter det har regeringsstyrkor vid ett par tillfällen försökt återta kontrollen. Striderna har fortsatt och idag finns inget kvar av det som tidigare var familjens liv. – Vi har förlorat allt, konstaterar Khoulod. Bredvid henne på den våta trottoaren står barnen Mohammed, 13 år, Taim, 9, och Aya, 4. De ser trötta ut. Khoulod berättar att familjen kom till Gevgelija för ett par timmar sedan och att de tillbringat natten i regnet vid gränsövergången från Grekland. Det har varit en svår resa. Inte minst båtturen över Medelhavet, från den turkiska kusten till grekiska Kos. Resan skulle ta två timmar. För det betalade familjen 1200 Euro per person till en människosmugglare.

Men det höll på att sluta illa. – När vi var mitt ute på havet stannade motorn. Alla var mycket rädda. Det var mörkt och kallt och barnen grät. Vi väntade i tre timmar, sedan kom den turkiska kustbevakningen och hjälpte oss tillbaka till Turkiet, berättar Khoulod. Ett par dagar senare gjorde familjen ett nytt försök. Den här gången gick det bättre. Trots missödet till havs, som mycket väl kunde ha kosta hela familjen livet, menar Khoulod att gränsövergången mellan Grekland och Makedonien varit den hittills värsta delen av resan. – Det var så kallt, vi var genomblöta och jag var livrädd för att tappa bort barnen. Plötsligt börjar folk hojta och knuffas omkring oss. En ny buss är på väg att rulla fram för att plocka upp passagerare. Familjen plockar snabbt ihop sina få tillhörigheter och börjar röra sig i riktning mot bussen. Det har börjat regna igen. Bussen bromsar in, men precis när pappan når fram börjar den rulla igen. Khoulod följer dramatiken från trottoaren. Mitt i allt det jobbiga kan hon inte låta bli att le. En stund senare lyckas familjen till slut tränga sig på en överfull buss som ska ta dem norrut mot den serbiska gränsen. Vi sätter oss i en taxi och följer efter.

P Efter att ha åkt buss genom Makedonien gör sig

familjen Bartak-Al-Shayb redo att korsa gränsen till Serbien till fots. T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

å trottoarerna längs huvudgatan i den serbiska gränsstaden Presovo sitter folk bokstavligt talat i knäet på varandra. De väntar. Presovo har blivit en propp i systemet eftersom alla flyktingar som kommer till Serbien måste få utfärdat ett tillfälligt uppehållstillstånd innan de får fortsätta sin resa norrut. En del flyktingar har väntat i tre dagar på tillståndet. – De lokala myndigheterna gör vad de kan, men de är underbemannade, förklarar Björn Stöwer från Norska kyrkans nödhjälp. Han är på plats för femte dagen i rad för att hjälpa till med hygieniska

 15

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA

och sanitära insatser. Sedan han kom hit har mellan fem- och tiotusen människor om dagen anlänt från Makedonien. Hur många tillfälliga uppehållstillstånd som delats ut har han ingen koll på, men enligt ett obekräftat rykte handlar det om ungefär 300 per dag. – Det är naturligtvis oacceptabelt. Många flyktingar har väntat i flera dagar på sitt tillstånd, berättar Björn Stöwer. Mitt i centrum har ett tillfälligt transitcenter med plats för drygt tusen personer upprättats. Det är där som de eftertraktade tillstånden utfärdas. Utanför på gatan är det packat med folk. Tusentals människor som bara väntar. En del har köat i ett par dygn för att få komma in. Andra har gett upp och slagit sig ner på marken. På ett enkelt kafé, bakom en bardisk av grova plankor, står en gråhårig man och serverar espresso. Han vill inte säga vad han heter; ”Jag har nog med problem ändå”, men han berättar att han har en bror som bor i Malmö. – Vi är alla överens om att vi måste hjälpa till, men om jag ska vara ärlig så innebär det här jättestora problem för oss som bor i Presovo. Vi har ingen möjlighet att ta hand om alla som kommer hit, säger han och sträcker över en plastmugg med rykande hett kaffe. – Dem det är mest synd om är självklart flyktingarna, många känner att de inte kan vänta längre och ger sig av utan tillstånd. Det är riskabelt, bara igår skickade polisen tillbaka tjugo bussar med flyktingar som saknade giltiga papper.

Tusentals människor köar utanför transitlägret i serbiska Presovo. Många har köat i ett par dygn för att få det tillstånd som krävs för att de ska kunna resa vidare.

När det skymmer i Presovo gör sig de flyktingar som inte kommit vidare redo för ännu en natt under bar himmel. Regnet har upphört och folk samlas runt små eldar för att värma sig och torka kläderna

tanför en livsmedelsbutik möter vi familjen Amar från Aleppo i Syrien. Barnen Jad, Ahmed och Jawad sitter uppkrupna i två trädgårdsstolar, insvepta i rosa filtar. De kom till Presovo igår och har redan fått sina tillstånd. Nu väntar de på att en granne som följt med dem från Aleppo ska bli klar med sitt, sedan sätter de sig på bussen mot Belgrad.

Att det gått så fort med tillstånden beror på att sexårige Ahmed är autistisk, förklarar mamma Ramia. – Det hade varit omöjligt både för honom och för folk i hans omgivning om vi tvingades vänta här i flera dagar. Fram till för drygt två veckor sedan arbetade Ramia som laboratorieassistent på ett sjukhus i Aleppo. Maken, som är ingenjör, hade konsultuppdrag för olika företag.

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Allt det är bara minnen nu. Familjens hus har vid flera tillfällen träffats av granater. Det samma gäller barnens skola, som inte varit öppen för undervisning på fyra år. Men det som slutligen fick familjen att bestämma sig för att fly var ett läkarbesök för en dryg månad sedan. – Läkaren påstod att det inte var något fel på Ahmed. Först förstod jag inte vad han menade, jag har ju behandlat min son i fem år. Sedan förstod jag att de inte längre kunde erbjuda oss någon hjälp från sjukhusets sida. Samma kväll bestämde sig familjen för att lämna Syrien. De kontaktade en flyktingsmugglare som för 900 dollar lovade att hjälpa dem över gränsen till Turkiet. De blev tillsagda att klä sig i mörka kläder och ta sig till ett av islamska statens, IS, läger utanför Aleppo. Där skulle de vänta i två dagar. – Efter allt vi hört om IS var jag jätterädd, men de behandlade oss väl. På tredje dagen kom en man och hjälpte oss över gränsen. I Turkiet tog familjen kontakt med en ny smugglare. Resan över havet till Grekland skulle kosta 1200 Euro per person. De betalade och smugglaren lovade att komma tillbaka nästa dag och hämta upp dem. Tre dagar senare hade smugglaren fortfarande inte dykt upp. Familjen förstod att de hade blivit lurade. – Som flykting är du helt i händerna på andra människor. Du har inga rättigheter och kan inte lita på någon. Eftersom vi vistades illegalt i Turkiet kunde vi inte gå till polisen heller, konstaterar Ramia. De tog sig vidare norrut till staden Izmir där de sökte upp en ny smugglare. Den här gången gick det bättre, men Ramia beskriver båtresan som en fruktansvärd upplevelse. – Vi var 60 personer i en liten gummibåt. Smugglaren var inte med så vi fick köra båten själva. När vi var mitt ute på havet dök den grekiska kustbevakningen upp, svallvågorna från

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

deras båt var så höga att vi höll på att slå runt. När alla hade tagit sig över till deras båt, sänkte de gummibåten.

et skymmer i Presovo. Längs huvudgatan har människorna börjat förbereda sig för natten. Regnet har äntligen upphört. Här och var brinner små eldar. Allt som kan brinna åker med in i brasan: brädstumpar, petflaskor, plastpåsar och pappkartonger. Runt om samlas människor i grupper för att värma sig och torka sina kläder. Även familjen Amar har ställt in sig på en natt under bar himmel. Alla barnen utom Ahmed har somnat, inbäddade i de rosa filtarna, när grannen plötsligt dyker upp viftandes med tillståndet. Därefter går allt snabbt. En man hjälper dem att få plats på en dubbeldäckare med destination Belgrad. Biljetterna kostar 20 Euro per person. För familjen innebär bussresan en chans att slappna av, värma sig och i bästa fall sova ett par timmar. Det tar inte många minuter för Amar och barnen att somna. Ramia har däremot svårt att komma till ro. I det matta blå ljuset från bussens nattbelysning plockar hon fram sin mobiltelefon. Det är många som vill veta hur det går för familjen: Ramias pappa och hennes cancersjuka mamma hemma i Aleppo, systern och hennes familj som redan väntar på dem i Tyskland. Ramia har inte sovit många timmar de senaste veckorna, och efter en knapp timmes chattande tar sömnbristen ut sin rätt. Hon stoppar ner telefonen i väskan, lägger armen om Ahmed och somnar med huvudet hängande mot bröstet. Strax efter klockan sex börjar det ljusna i Bristol Park i centrala Belgrad. Samtidigt sveper en rå dimma in över den serbiska huvudstaden. Bussresan från Presovo tog knappt fem timmar. Resten av natten har Ramia och barnen tillbringat på en bänk

i utkanten av parken, medan pappan vankat fram och tillbaka längs de spruckna betonggångarna – nervös att familjen ska missa bussen som ska ta dem vidare till staden Horgos, nära gränsen mot Ungern. Nu är allt fixat. Biljetterna är betalda och bussen avgår från parkens nordöstra hörn klockan nio. Huttrande slår han sig ner bredvid familjen på bänken. Runt omkring dem ligger människor fortfarande och sover. En del insvepta i sovsäckar, andra direkt på marken. Över alltihop vilar en frän doft av avföring från överfulla bajamajor.

Ramia, Amar och barnen har somnat på en parkbänk i centrala Belgrad. De är utmattade efter att ha varit på flykt i två veckor.

et är nervöst när passagerarna kliver av bussen i Horgos. De har nått en punkt på resan då alla uppoffringar som gjorts och alla risker som tagits plötsligt kan visa sig ha varit förgäves. De möts av en grupp volontärer från Österrike. En ung kille med hästsvans och sladdrigt vitt linne förklarar att den ungerska gränsen ligger tre kilometer bort längs rälsen. Han uppmanar alla att bunkra upp med vatten och sedan följa spåret. – När ni korsat gränsen kommer ni fram till ett läger. Enligt den information som jag har fått behöver ni inte lämna några fingeravtryck där. Risken om ni försöker ta er över

 17

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA chefen upp. Han förklarar att de ska hjälpa familjen ut ur lägret, förbi polisens kontroller och vidare norrut mot Österrike. Från och med nu behöver de inte oroa sig längre. Ramias lättnad går inte att ta miste på. Tårarna börjar strömma nerför kinderna. – Jag är så lycklig. Herregud. Jag vill bara krama om er alla.

K När Ramia och familjen närmar sig den ungerska gränsen växer oron för att de ska gripas av polisen och sättas i ett nytt flyktingläger.

gränsen någon annanstans är att ni grips av polisen och skickas tillbaka till Serbien eller Grekland, förklarar killen. Ramia överlägger snabbt med Amar. Deras ursprungliga plan var att vänta tills det blivit mörkt och därefter osedda försöka ta sig förbi gränskontrollen in i Ungern. Rädslan för att tvingas lämna sina fingeravtryck, kanske fastna i ett flyktingläger och därefter skickas hem igen, delar de med alla andra flyktingar. De bestämmer sig för att börja gå i riktning mot gränsen, att så länge hålla sig till gruppen av andra flyktingar och vänta med det avgörande beslutet tills de kommer lite närmare. Med bara några hundra meter kvar stannar alla upp. Man samlas i små grupper för att försöka komma fram till vilket alternativ som är det bästa. Någon säger sig ha hört att alla som går över gränsen kommer att registreras av den ungerska polisen och tvingas lämna sina fingeravtryck. Enligt Dublinförordningen skulle de i så fall vara tvingade att söka asyl i Viktor Orbáns muslimfientliga Ungern, vilket i förlängningen sannolikt skulle innebära en enkel biljett tillbaka till Syrien. En annan har hört att Ungern trots – eller snarare på grund av – sin

ovilja att ta emot flyktingar släpper igenom alla.

amia tvekar. Inte ett flyktingläger till, tänker hon och kramar 6-årige Ahmeds hand hårt. Hon minns dygnen i den grekiska flyktingförläggningen. De kala väggarna, de hårda kalla golven, bristen på mat och vatten och vakterna som inte lät dem gå på toaletten. På avstånd kan hon se poliserna och det höga taggtrådsstängslet vid gränsen. Bara ett par hundra meter kvar nu. Hon försöker intala sig att allt kommer att gå bra, att de inte kommer att bli gripna så fort de sätter fötterna på ungerskt territorium. En man från UNHCR kommer gående längs rälsen. Han stoppas gång på gång av oroliga flyktingar som undrar vad som väntar dem i lägret. Ramia berättar om familjens situation. UNHCR-mannen råder henne att vända sig till någon av läkarorganisationerna i lägret. Familjen tar sikte på ett tält tillhörande en ungersk hjälporganisation. Efter att Ramia berättat om Ahmed, ber en ung kvinnlig läkare dem att vänta. Hon måste överlägga med sin chef. Efter en liten stund dyker

eleti Station i centrala Budapest har varit fullpackad med folk hela natten. Uppemot tiotusen personer har passerat de senaste timmarna. Framåt eftermiddagen har det tunnats ut rejält. Poliser, stationsvakter och volontärer får en chans att pusta ut. Kvar på stationsområdet ligger drivor av begagnade kläder och skor som det ungerska folket skänkt. På en svart vägg har några av dem som passerat förut skrivit meddelanden med pastellfärgade kritor: ”Thanks a lot hungaria, we will never forget your kindness.” ”Good luck, have a safe journey!” Under morgonen och förmiddagen har det varit ett helvetiskt kaos, berättar en av polismännen på perrongen. Tågen har avgått med 15 minuters mellanrum, och de har varit knökfulla. Nu är det betydligt lugnare. När tåget rullar ut från stationen strax innan fem på eftermiddagen finns fortfarande enstaka lediga platser. Sima är åtta år gammal. Hon har en rosa t-shirt med en tecknad seriefigur på magen och det långa mörka håret uppsatt i en tofs. I knäet har hon en knallrosa leksakshäst med yvig man som hon kammar omsorgsfullt. Hästen hittade hon i klädhögarna på tågstationen i Budapest, berättar hennes mamma Dima. – Hon hade en egen nalle med sig hemifrån, men vi tappade den i havet mellan Turkiet och Grekland. Bredvid Sima sitter hennes pappa Féras, och i sätet mitt emot lillebror Laith. T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Dima berättar att familjen kommer från Homs i Syrien och att de är på väg till Tyskland. Det har gått 13 dagar sedan de lämnade hemlandet. När de gav sig av hade de sällskap av Féras bror och hans familj, men de kom ifrån varandra i trängseln på gränsen mellan Makedonien och Serbien. När Féras, Dima, Sima och Latih skulle klättra över stängslet mot Ungern greps de av den ungerska polisen. De tvingades lämna sina fingeravtryck och fick stanna fem dagar i ett flyktingläger innan de släpptes. Nu väntar pappans bror och hans familj på dem i Wien. Situationen i Homs är fruktansvärd, berättar Dima. – Vi är livrädda både för regimen och för IS. Varje dag dör massor av civila. Men värst är ändå rädslan för att någon i familjen ska bli kidnappad. De tar både vuxna och barn, sedan kräver de pengar för att släppa dem. Det är som ett fängelse, vi vågar inte gå ut efter klockan sju på kvällen, säger Dima.

nnan kriget bröt ut hade familjen ett bra liv. De delade hus med Dimas föräldrar och Féras hade en egen butik där han sålde tv-apparater och mobiltelefoner.

Nu är butiken sönderbombad och Féras har inte haft någon inkomst på över ett år. Visst ser det svårt ut nu, men familjen hoppas ändå att de en dag ska kunna återvända till Syrien. När tåget efter nära tre timmars resa stannar i det lilla samhället Hegyeshalom har det blivit mörkt ute. Härifrån är det två kilometer till den österrikiska gränsen. På perrongen står ett dussintal ungerska poliser och väntar. Deras enda uppgift är att se till att inga flyktingar blir kvar i landet. Eskorterade av polisen börjar karavanen att röra sig i riktning mot den österrikiska gränsen. Vi följer en oupplyst cykelbana. Trötta och spända föräldrar greppar bryskt om sina barn, rädda att de ska hamna på efterkälken eller försvinna i mörkret. Vid en järnvägsövergång dyker det plötsligt upp civila aktivister. De suger tag i barnfamiljer och gamla och föser in dem i sina privata bilar. Sedan börjar de rulla i riktning mot gränsen. Dima och Féras ser lättade ut när de vinkar genom bilrutan. En halvtimme senare når vi fram till gränsen vid österrikiska Nickelsdorf. De ungerska poliserna får inte gå längre. De stannar och pekar i rikt-

När flyktingarna kliver av tåget i Hegyeshalom i norra Ungern möts de av poliser. Härifrån är det bara ett par kilometer till den österrikiska gränsen.

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

Dima och Féras (th) kommer från Homs i Syrien. De är på väg till Tyskland, men på tåget genom Ungern får de veta att tyskarna tillfälligt stängt sin gräns mot Österrike. De överlägger med de andra flyktingarna och bestämmer sig för att ändå fortsätta norrut mot Wien.

ning mot gränsstationen. – Go! Go!

ör flyktingarna som varit på väg i veckor innebär det en enorm lättnad. Österrike har lovat att inte hindra några flyktingar som vill vidare till Tyskland. Bland de tusentals människor som väntar på att få kliva på bussarna mot Wien och Salzburg får vi plötsligt syn på ett bekant ansikte. Det är en av de unga män som vi pratade med i kön utanför transitlägret i Presovo. Då var han arg och frustrerad över att allting tog sådan tid. Nu ler han med hela ansiktet. – Minns ni mig? Ahmed! Jag har kommit på en bra rubrik till ert reportage – ”Vägen till frihet”. Nästa dag tar vi oss söderut igen genom Ungern. Det är bara timmar kvar tills gränsen mot Serbien ska stängas. Fyratusen stridsutrustade ungerska soldater sägs vara på väg dit. Nya stängsel håller på att resas, mer taggtråd rullas ut. Längs vägen möter vi kilometerlånga karavaner med flyktingar på väg norrut. Tusen och åter tusen människor. Hungriga, trötta, desperata. Alla med en egen historia och drömmar om en bättre framtid. 

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA

Patricia Ljunggren och Linus Hermansson är diakoner i Västra Skrävlinge kyrka. För dem är det självklart att kyrkan ska stötta och hjälpa flyktingar.

det, men även hjälpa till med praktiska saker. Det kan exempelvis handla om att slussa dem som behöver juridisk hjälp vidare. Normalt stannar flyktingarna några dagar på ankomstboendet. Det ger diakonerna en möjlighet att återvända och träffa personerna vid mer än ett tillfälle. Som situationen varit under hösten går inte det. – Allt går väldigt snabbt. Många är bara där några timmar innan de åker vidare. Det gör det svårt att arbeta på det sätt som vi vill med rådgivning och samtal, säger Linus Hermansson.

TYPISK KRISREAKTION

Självklart för kyrkan att hjälpa flyktingar Det vi gör av religiösa skäl gör någon annan av politiska skäl. Oavsett vad man väljer att kalla den kraften; Gud, kärlek eller medmänsklighet, så tror jag att vi drivs av samma sak – en upprördhet som grundar sig i en medkänsla för en annan människa. Det menar Linus Hermansson, diakon i Västra Skrävlinge kyrka, som tillsammans med kollegan Patricia Ljunggren arbetar med att stötta och hjälpa nyanlända flyktingar. TEXT: GÖRAN ENGSTRÖM BILD: GUNNAR MENANDER

tt stenkast från Västra Skrävlinge kyrka ligger Islamic Center. Sträcker man på sig kan man se toppen av moskéns två minareter från entrén till kyrkogår-

den. Bara ett par minuters cykelväg bort har Migrationsverket sedan ett drygt år tillbaka sitt ankomstboende för asylsökande som precis kommit till Sverige. T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Med andra ord: Det här är en del av Malmö som även under normala omständigheter tar emot många människor på flykt undan krig och förföljelse. Men, konstaterar Linus och Patricia, den här hösten har varit allt annat än normal. – När jag började besöka flyktingboendet för ett år sedan fanns det mellan 60-70 platser. Nu är det helt fullbelagt. Drygt femhundra personer, kanske ännu fler, berättar Patricia Ljunggren, som är Svenska kyrkan i Malmös länk till Migrationsverket och vars diakontjänst är inriktad speciellt på arbete med flyktingar.

SAMTAL OCH RÅDGIVNING I vanliga fall besöker Patricia Ljunggren ankomstboendet vid Jägersro en dag i veckan. De senaste veckorna har hon varit där varenda dag, berättar hon. – Tanken är att vi ska vara ett stöd för dem som kommer dit. Samtala med dem som behöver T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

Många av de nyanlända har ett stort behov av att prata av sig. De är både fysiskt och psykiskt medtagna efter att ha varit på flykt i veckor, ibland månader. Behovet av att få berätta om det de varit med om, om situationen i deras hemländer och den farliga flykten till Europa, är typiskt för en krisreaktion, menar Linus Hermansson. – Det varierar väldigt hur människorna mår. Bland dem som kommer direkt från kriget i Syrien finns det många som är traumatiserade, medan de som kommer från Balkan ofta ger uttryck för en stor hopplöshet och en uppgivenhet över den situation de lever i, berättar Linus Hermansson – och tillägger sedan: – Det blir lätt svart eller vitt från politiskt håll. Man menar att de som kommer från Balkan bara är här för att de är fattiga, men när vi sätter oss ner och pratar med en person så är det sällan så enkelt. Det är många, även bland människorna från Balkan, som har skyddsskäl.

LÅNGSIKTIGT ARBETE Både Linus Hermansson och Patricia Ljunggren tycker att det är bra att den akuta flyktingsituationen fått så stort genomslag i media under hösten. Det har skapat ett

brett engagemang även bland vanligt folk. Samtidigt är de noga med att påpeka att Svenska kyrkan i Malmö har ett långsiktigt engagemang för flyktingar. Det gäller inte minst kyrkan i Västra Skrävlinge, där man varje vecka under flera års tid uppmärksammat människor som mist livet längs flyktingvägen i gudstjänsterna. – Varje dag träffar vi personer som varit med på flyktingbåtarna över Medelhavet och som har sett människor dö. Vi lever nära dem och har hört deras berättelser under lång tid. Genom att lyfta fram enskilda berättelser, och berätta om dem som omkommit, visar vi att de här människorna finns. Det är också ett sätt att spegla dem som kommer hit och bekräfta det de varit med om.

PÅ DE SVAGAS SIDA För Linus Hermansson och Patricia Ljunggren är det självklart att kyrkan ska engagera sig för flyktingarna. – Det är en del av vår kallelse som kyrka och det löfte som vi som diakoner avger. Vi ska stå på de svagas och de förtrycktas sida, säger Patricia Ljunggren. Att de representerar en kristen organisation, och att de flesta som de möter är muslimer, har hittills inte inneburit några problem. – Nej, tvärtom. Det är oftast enklare att skapa en förtroendefull relation med en person som är troende, oavsett religion, än någon som inte tror alls. Det är något vi ser även i vårt vanliga flyktingarbete, konstaterar Linus Hermansson. Är det något som berört er speciellt under ert arbete? – Jag tänker ofta på barnen. Det slår mig ofta att det kunde ha varit jag som var tvungen att dra med mig mina barn ut på en livsfarlig resa för att undkomma kriget, avslutar Patricia Ljunggren. 

HOPP

TROVÄRDIGT TEMA

EFTER CANCERBESKEDET:

Det är de små vardagliga sakerna som betyder något TEXT: GÖRAN ENGSTRÖM BILD: OLA TORKELSSON

När Janne Marckmann fick veta att hon hade lungcancer för två år sedan förändrades hennes perspektiv. Nu tar hon en dag i taget och njuter av de små vardagliga tingen. Som att plocka äpplen i trädgården eller en mysstund i soffan tillsammans med barnen. – Jag vet om att jag kommer att dö. Det kan hända imorgon eller om tre år, men det är inget jag är rädd för, säger hon.

Janne Marckmann är inte rädd för att dö. Varje dag ser hon till att tillbringa så mycket tid som möjligt med sina barn.

ill ni ha kaffe? Janne Marckmann har nyligen kommit hem efter en sex månader lång vistelse på hospice, den palliativa vårdavdelningen, i Malmö. Pigg efter omständligheterna, konstaterar hon. Nu står hon vid diskbänken i köket i den moderna lägenheten i Saxtorpsskogen, strax utanför Barsebäck, och undrar vad vi vill ha att dricka.

Det känns inte helt bekvämt. – Gärna kaffe. Om det inte är något besvär. Men Janne Marckmann slår ifrån sig. – En gång flygvärdinna, alltid flygvärdinna, konstaterar hon med ett skratt och häller upp. Janne Markmann är 42 år gammal. Hon kommer ursprungligen från Danmark, men har bott i SveT ROVÄ RDI G T N R 4 2015

rige de senaste femton åren. Hon är skild sedan drygt två år tillbaka och har två döttrar, sex och åtta år gamla. En månad efter skilsmässan fick Janne Marckmann veta att hon hade lungcancer. – Jag minns att jag kände mig väldig trött den dagen. Andfådd. Och att jag knappt orkade gå uppför trappan till lägenheten. Janne Marckmann trodde att hon hade fått lunginflammation. Senare samma kväll skulle hon gå på en konsert med popgruppen Depeche Mode, men tänkte att hon skulle hinna gå till doktorn innan. – När jag kom till sjukhuset tog en sjuksköterska tag i mig, satte mig på en stol och sa: Nu blir du kvar här. Sen ringde de efter en ambulans och jag kördes akut till lasarettet i Lund.

KOM SOM EN CHOCK I Lund tappade de Janne Marckmanns lungor på sex liter vatten. Hon fick ligga kvar på sjukhuset i en vecka. Efter att ha analyserat vätskan från lungorna kunde läkarna konstatera att Janne Marckmann hade cancer. Tumören hittade de i vänster lunga.

frisk från sin cancer. Efter att ha drabbats av ett stort epilepsianfall till följd av en metastas i hjärnan fick hon i våras besked av sin läkare att hon inte hade lång tid kvar. Han uppmanade henne att använda sommaren till att ta farväl av sin familj och sina vänner.

PRATAR MYCKET MED BARNEN När Trovärdigt träffar Janne Marckmann är Birigtta Westerlund-Strelert på besök hemma hos det bara en dryg månad Janne Marckmann. kvar till första advent. Janne Marckmann säger att hon mår ganska bra. Bättre än på länge. len var ett bra ställe, att hon skulle Sedan hon blev sjuk har hon vänta på mig där och att hon skulle pratat mycket med barnen. Både spara platsen bredvid henne åt mig. om hur hon mår och om döden. Det Det är en trygghet att kunna tänka enda som betyder något just nu är så nu, säger Janne Marckmann. att få tillbringa så mycket tid som möjligt med dem. – De är ju så små än, men de vet EN DAG I TAGET om att jag har cancer och att det Den oro som trots allt finns handlar kommer en dag när jag inte finns om barnen och hur de ska reagera hos dem längre. Då vill jag att de ska när mamma inte finns där längre. tänka på mig när de ser en fjäril. Och Hon hoppas att de inte ska glömma bort henne och har planer på att skriva små berättelser som de kan plocka fram och läsa när de blir äldre. I övrigt planerar hon inte längre för mer än en dag i taget. Det är de små vardagliga sakerna som betyder något. Att få umgås med flickorna att de ska säga: Titta, där är mamma, när de kommer hem på eftermiddanär de tittar upp mot stjärnorna. garna, att få mysa en stund i soffan Janne Marckmann är inte rädd för och att kunna gå ut i trädgården och att dö. På frågan om hon tror på plocka äpplen ihop. ett liv efter döden kommer svaret – Jag har bestämt mig för att fortblixtsnabbt: sätta leva, att le varje dag och att vara – Ja, för pokker! varm i hjärtat. Det handlar framför Hon minns hur hon som barn allt om barnen, men det är även för pratade med sin egen mormor strax min egen skull. De är allt för mig. innan hon gick bort. Ju mer tid vi tillbringar tillsammans – Mormor brukade säga att himdesto bättre mår jag.

JAG HAR BESTÄMT MIG FÖR ATT FORTSÄTTA LEVA, ATT LE VARJE DAG OCH VARA VARM I HJÄRTAT – Det kom som en chock. Jag var för ung för att få cancer och hade två små barn. Min första tanke var att de hade fel, berättar Janne Marckmann. Behandlingen startade omgående. Janne Marckmann fick strålning och olika läkemedel. Idag kan hon konstatera att tumören krympt från fem centimeter till att knappt synas på röntgen. Ändå vet Janne Marckmann att hon aldrig kommer att bli

 23

HOPP

TROVÄRDIGT GÄSTKRÖNIKAN

TROVÄRDIGT TEMA

KATRIN STJERNFELDT JAMMEH:

MALMÖ ÄR ÅTER HOPPETS HAMN

Birgitta WesterlundStrelert har arbetat som sjukhuspräst i sju år.

Bild: Pressbild

Det är inte första gången som Malmö visar sin medmänsklighet och solidaritet. Det ligger i stadens identitet, menar Katrin Stjernfeldt Jammeh.

HOPPET GER KRAFT ATT LEVA VIDARE Birgitta Westerlund-Strelert har varit sjukhuspräst och arbetat på hospice, eller palliativa vårdavdelningen som avdelningen numera heter, i Malmö i sju år. Varje gång hon besöker avdelningen möter hon människor som är svårt sjuka eller döende. Visst finns det stunder då allt känns tungt, men det är också många tillfällen för glädje och skratt, berättar hon. – Min relation till patienterna är som vilken relation som helst, det finns olika dagar. Ena dagen är det mycket skratt, dagen efter kan allt vara väldigt allvarligt.

SAMTALAR MED PATIENTERNA En av Birgitta Westerlund-Strelerts viktigaste uppgifter är att samtala med patienterna. Samtalen kan handla om allt mellan himmel och jord, men det är alltid patienterna som bestämmer vilken riktning de ska ta. – De allra flesta som kommer till palliativa vårdavdelningen har varit

sjuka ett tag, och det är inte alltid behovet är så stort att prata om döden och vad som händer sen. Många har redan gått igenom det. Däremot pratar vi ofta om skuld och förlåtelse. Det finns många människor som bär på en hemlighet, något som man inte berättat för någon tidigare. När det då kommer en präst som har fullständig tystnadsplikt ser de en möjlighet att få berätta om vad som hänt. I det läget är det väldigt skönt för mig att kunna säga att jag tror på en gud som är en förlåtande gud.

GER KRAFT ATT LEVA VIDARE Bönen är en annan viktig del i Birgitta Westerlund-Strelerts möte med patienterna på palliativa vårdavdelningen. Många tycker att det känns skönt att be tillsammans, även när de är så sjuka att de inte orkar

formulera orden själv. Hon ber dock aldrig med eller för en patient som inte vill det. – Det är väldigt olika hur det går till. Ibland ber vi direkt, ibland väntar vi några gånger. Och så finns det de inte vill att man ber alls. Det brukar sägas att hoppet är det sista som överger människan. Det stämmer för människor som befinner sig i livets slutskede, berättar Birgitta Westerlund-Strelert. Dock kan hoppet se olika ut. – Det finns de som hoppas att de ska få komma hem till sin koloniträdgård en gång till innan de dör. Och vid den här årstiden är det många som hoppas att de ska få uppleva en jul till. – Människor sätter upp mål, något att hålla fast vid, och det blir en kraft att leva vidare. Därför är hoppet viktigt. Samtidigt, när en människa som varit sjuk länge inte orkar leva längre utan vill släppa taget, då kan det ibland gå väldigt fort. 

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd i Malmö. Tidigare bland annat ledarskribent på tidningen Arbetet samt konsult inom samhällskommunikation.

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

Nu lägger sig vintermörkret över Malmö. Morgnarna känns kyligare och vinden kallare under promenad- och cykelturerna på Malmös gator. Bakom oss ligger en händelserik höst, ja kanske rent av en historisk sådan. För ingen har nog undgått den senaste tidens rapportering kring händelserna i vår omvärld och hur dessa händelser också påverkar oss när Malmö åter står som hoppets hamn för människor som söker skydd undan krig, förföljelse och förtryck. Och visst känns det svårt att förstå och acceptera att människor kan utsätta varandra för sådana grymheter som vi får återberättat eller som vi ser och hör i media. Men det är inte första gången som Malmö visar sin medmänsklighet och solidaritet. Jag vill rent av påstå att det ligger i stadens identitet. Redan 1945 mobiliserades stora delar av staden för att ta emot judiska flyktingar från nazisternas fasansfulla koncentrationsläger. Sedan dess har staden fortsatt vara en spegelbild av sin omvärld och hoppets hamn för människor på flykt. Vi såg det under 70-talet, då land efter land i Latinamerika föll offer för militärens järngrepp, under 90-talet när nationalistiska krafter åter satte Europa i brand i före detta Jugoslavien, men också när människor flydde från förtryck och krig från länder såsom Iran, Irak och Somalia. Idag ser vi att alla de människor som under olika epoker kommit till Malmö också har bidragit till att utveckla staden. Idag möter vi dem och deras barn bakom kassan på ICA, vi

ser dem driva framgångsrika bolag och ta hand om äldre och sjuka. Samtidigt kan det ibland vara lätt att tappa modet och hoppet när vi dagligen översköljs med hemska bilder eller när man i media hör röster att vår medmänsklighet och solidaritet kostar för mycket. Att vi måste sluta oss och fokusera på att behålla det vi har. Sant är att vi nu prövas och att det kortsiktigt kräver mycket av oss som stad och land. Men framförallt ligger prövningen i att inte falla in i de enkla lösningarna. Det ligger i att vi lyckas behålla vår öppenhet, vår nyfikenhet och solidaritet gentemot våra medmänniskor. Ja, rentav ligger utmaningen i att vi lyckas höja blicken och inte låta rädslan ta över så att vi därmed gör avkall på vilka vi är och det samhälle vi vill ha. Därför blir jag så stolt över att se den senaste tidens engagemang bland Malmöborna. Alla kvinnor och män, barn och unga, religiösa församlingar, föreningar, företag och offentliga aktörer som gör sitt yttersta för att se till att de människor som kommer till Malmö och vistas här får ett så bra mottagande som möjligt. Till er vill jag säga att ni är de bästa Malmöambassadörer som den här staden kan ha. Er värme ger eko långt utanför stadens gränser och jag är säker på att när man i framtiden ser tillbaka på hur vi i Malmö agerade under den svåraste flyktingkatastrofen sedan andra världskriget, så kommer ert engagemang att beskrivas som fyrtornet som lyser upp hoppets hamn. Tack ska ni ha. 

TROVÄRDIGT JUL

KÄNDA PSALMER OCH SÅNGER I JULETID

103 108 113 114 116 121 127

BERED EN VÄG FÖR HERRAN!

GÅ, SION, DIN KONUNG ATT MÖTA

DET ÄR EN ROS UTSPRUNGEN

pen med Gud och med varandra. Och det är detta som är den kristna livshållningens mål. Längtan efter hemmet och paradiset går hand i hand genom julen. Budskapet om att Gud blivit människa och levt ett alltigenom mänskligt liv är en grundpelare i den kristna tron. Att Gud har kommit till oss gör att vi kan lita på att Gud vet hur vi har det. Samma skratt som vi skrattat och samma gråt som vi gråter har också Jesus upplevt. Konflikter och frestelser är inte obekanta med Gud. Vi har en ”livserfaren” Gud. Också när kyrkans troslära verkar kantig och orden är för trubbiga för att beröra, så kan vi leta efter Gud i detta och veta att det finns kraft bakom orden, även om det inte hörs för tillfället. UR TRADITION OCH LIV, MARTIN MODÉUS

VILL DU LÄSA MER UR BOKEN? Skicka in ditt namn och adress till kommunikation.malmo@svenskakyrkan.se så lottar vi ut tre exemplar under december månad.

STILLA NATT

ed brusande orgel och älskade psalmer hälsar svenska folket adventstiden välkommen. Då det nya kyrkoåret börjar, bryter ljuset igenom vintermörket och många drar en suck av lättnad. I adventsljusstaken försöker den första lågan mäta sig med de blommande röda julstjärnorna. Om fyra veckor är det dags. Även om affärerna har tjuvstartat med julskyltningen redan i början av november är det nu vid första advent som julens närhet börjar märkas. Kyrkobesöket skapar den grundläggande stämningen med toner av de välkända adventspsalmerna, doften av stearinljus och igenkännandets glädje då vi möter varandra i ett kyrkorum som kanske funnits i nästan tusen år. Allt sådant fördjupar känslan av att tillvaron på djupet vilar i trygghet, trots all förändring. Sista tiden före jul är intensiv och fylld av förberedelser, men när julen väl kommit försöker nog de flesta, utan att känna till traditionen, att hålla fast vid den urgamla julfrid som förr rådde från julafton till tjugondedag

Knut. Inga andra sysslor än de alla nödvändigaste var tillåtna och straffen för våldsbrott var högre än annars. På gården skulle allt stå i ordning, och inget fick ligga slarvigt framme Nu var det dessutom dags för julbad. Under julen vill vi att ordning och reda ska råda, nästan som en påminnelse om paradiset. Freden, renheten och harmonin i skapelsen och friden mellan Gud och människa kan ofta verka långt borta. Men genom att skapa gläntor i tid och rum där vi försöker leva så nära paradiset som möjligt håller vi drömmen vid liv. Och vi ger den lite hjälp att växa till verklighet. Som vi kommer att se går det ett paradistema genom hela julhelgen. Det märks i vårt sätt att utforma julen, och det finns dolt i våra symboler.

NU TÄNDAS TUSEN JULELJUS

NÄR JULDAGSMORGON GLIMMAR

O DU SALIGA, O DU HELIGA

Julen är en hemvändandets helg, då vi gärna vill vara tillsammans med våra närmaste. ”Hem” kan vara släktingarna, men det kan också vara hembygden, barndomen och minnena. I den djupaste bemärkelsen är det paradiset som är vårt hem, för paradiset ger oss bilden av den fullkomliga gemenska-

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Ty ett barn har fötts, En son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar Och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet ska bli stort, Fredens välsignelser utan gräns. Jesajas bok 9:6-7

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

TROVÄRDIGT JUL Bild: Shutterstock.com

Klappat och klart i Malmös kyrkor

TEXT: GÖRAN ENGSTRÖM BILD: GUNNAR MENANDER för att ta reda på hur det går med julförberedelserna. Vem är det egentligen som fixar julen i stans kyrkor? På kullerstensgården utanför Jerry Swerkströms arbetsrum virvlar höstlöven förbi. Under det stora valnötsträdet, där delar av personalen trots sjunkande temperaturer ännu envisas med att dricka sitt frukostkaffe, ligger travar av nötter.

ÖPPET JULFIRANDE I MALMÖS KYRKOR I samband med julhelgen arrangerar många av Malmös kyrkor öppet julfirande. Alla är välkomna att delta. Dag och tid för firandet kan variera mellan kyrkorna. För information om när din kyrka är öppen, besök vår hemsida: www.svenskakyrkan.se/malmo - eller ring 040-279000.

när – har man kommit en bra bit på väg. Det är mycket som ska fixas, konstaterar Jerry Swerkström utan att se det minsta stressad ut. – Det är en hel del inköp som måste planeras i god tid, inte minst maten till det öppna julfirandet på julafton och juldagen. Längre fram är det dags att beställa gran, vi brukar ha en stor ute på gården och ett par mindre inne i kyrkan.

VIKTIG FÖR MÅNGA

Advent. Granen är rest, ljusen tända och det nyfödda Jesusbarnet har omsorgsfullt lagts på plats intill jungfru Maria i krubban. Förberedelserna inför julfirandet i Malmös kyrkor har pågått i månader, men det är först nu – veckan innan advent – som julen drar igång på riktigt allvar för Jerry Swerkström och hans vaktmästarkollegor i Malmö pastorat.

ul innebär alltid extra mycket jobb för en kyrkovaktmästare, men det passar mig bra. Jag har inget emot att jobba helger och är inte så mycket för det traditionella firandet. Julen blir viktig för mig för att den är viktig för andra, konstaterar Jerry Swerkström. Vi backar bandet. Till första veckan i oktober närmare bestämt. Trovärdigt är på besök i Hyllie kyrka

Planeringen inför julen har pågått sedan tidigt i höstas.

– Så här års händer det att man får en nöt i skallen till kaffet, konstaterar Jerry Swerkström med ett skratt medan vi sneddar över gårdsplanen.

Själv säger sig Jerry Swerkström inte vara någon stor fantast av julen. Av de stora kristna helgerna håller han påsken högre. Men han vet att julfirandet i kyrkan är viktigt för många, och därför blir det viktigt även för honom. Av de kyrkliga jultraditionerna är det framför allt två som han känner mer för: • Julkrubban. En tradition som han vet betyder mycket för många, inte minst för barnen, men som än så länge ligger nerpackad i arkivet. – Vi fotograferar krubban varje år för att komma ihåg hur den ska se ut, men lite variation blir det ändå. Det kan vara att nån gubbe bryter benet och inte kan vara med. Det är sånt man får ta, konstaterar Jerry. • Det öppna julfirandet.

MYCKET ATT FIXA Jerry Swerkström är 52 år gammal och har jobbat som kyrkovaktmästare i drygt ett år. Det är med andra ord andra gången som han är med och planerar för julfirandet i Hyllie kyrka. En bit in på hösten är planeringen redan igång för fullt. Decemberprogrammet med mässor, gudstjänster, konserter och luciafirande är spikat sedan länge. Och även när det gäller arbetsschemat – vem som ska jobba

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

– Julen är känslig för många, mycket känsligare än andra helger. Det finns så många ensamma människor, äldre men också unga från splittrade familjer. Till det öppna julfirandet i kyrkan kommer många olika slags människor. En del kommer för att delta i mässan och vara en del av gemenskapen. Andra kommer för att få ett gratis mål mat. – Min förhoppning är att alla ska känna sig välkomna, oavsett vilket skäl de har till att komma hit, och att de känner att de är vill komma tillbaka igen. Jerry Swerkström har ingen troende bakgrund. Han är uppväxt i värmländska Karlskoga.

HITTAT SIN EGEN ANDLIGHET

Julen är viktig för många, därför blir den viktig för mig också, säger Jerry Swerkström.

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

Som ung var han en talangfull fotbollsspelare, men i tjugoårsåldern bestämde han sig för att flytta till Stockholm och satsa på musiken. Under ett antal år försörjde han sig som gitarrist och sångare, berättar han.

På senare år har han ägnat sig åt lite av varje. Han har haft ett eget företag i åkeribranschen och även jobbat med ljud- och ljusproduktion. Och så har han fortfarande kvar ett ben i fotbollsvärlden, som ungdomsinstruktör på Skånes fotbollsförbund. Med den bakgrunden, hur är det att kliva in i kyrkans värld? – Jag trivs jättebra, känner att jag på rätt plats. Jag har goda arbetskamrater och kan inte tänka mig ett bättre ställe att jobba på. På senare år har jag hittat min egen gud och min egen andlighet. På väggen i Jerry Swerkströms arbetsrum sitter en liten tavla. Ett vanligt vitt papper med två korta meningar. Inramat i en enkel fururam: ”Jag vet inte. Därför tror jag.” – Så är det för mig. Det är rätt befriande. Jag söker inte kunskapen i det, det räcker att tro. Det är där hoppet finns för mig. 

Hyllie Sebastian: Jag älskar glögg. Det har man på julen. Fast det är mest vuxna som tycker om det. Och jag.

Ska man vara extra snäll på julen tycker ni?

Sebastian, 6 år. Köper helst sina egna julklappar.

VAD ÄR DET BÄSTA MED JULEN?

Sebastian: Ja, man måste ge fattiga eller flyktingar alla sina pengar för de har inga. Petra: Precis, man måste vara snäll mot dem. Om jag hade varit fattig och ramlat i vattnet från båten så hade jag velat ha en ny tröja, annars blir man ju kall. Tyra: Det är många som behöver kläder nu. Vissa har inga skor. Love: Jag tycker att man ska vara snäll alltid. 

Vad är det bästa med julen? Tyra: Det bästa med julen är julklapparna och julgodiset. Det är också kul för på julen får man träffa alla kusiner och mormor och morfar. Sebastian: Att man får träffa tomten. Love: Inte träffa tomten, du menar väl julklapparna? Petra: Jag älskar att vara hemma på julen för då får man se på filmer och det älskar jag.

Vet ni varför vi firar jul?

Vad är det bästa med julen? Mikaela: Paketen. Jag är bra på att packa upp paket, fast de har snören. Och så gillar jag att sjunga ”Jingle Bells” och att pyssla. Vi brukar klippa, klistra och måla hela tiden. Det är kul. Fast vi har inte så många färger som jag vill ha. Lion: Att få vara hemma med mamma och min syster. Och alla julklappar såklart. Vi brukar sjunga både här och i kyrkan på julen. Det är fint. Jag sjunger jättefint.

Mikaela: För att det blir kallt och kommer snö. Ibland är det så kallt att man behöver ha vantar hela julen. Lion: Vi firar jul för att vi har en julkrubba hemma som man kan leka med. Och så har vi paket. Det kan finnas leksaksgubbar eller saker som man kan äta i paketen. Det är bra. Och så gillar jag julgodis.

Tyra, 6 år: Längtar efter mormor och morfar.

Tror ni att tomten kommer i år? Mikaela: Ja, han brukar komma till oss medan jag sover. Han bara är där när jag sover. Och när jag vaknar så får jag paket. Lion: Tomten kommer till jul men annars bor han långt borta. Längre upp liksom.

Vad har ni önskat er i julklapp?

Petra, 6 år: Tycker att Jesus kläder är gamla och slitna.

Lion: Transformers (leksaksfigurer, red anm). Mikaela: ”My little Pony” och kritor. 

n m a h s g a l K

Tyra: För att Jesus fyller år. Petra: Vi har pratat om Jesus i kyrkan. Han är bra men han hade så gamla och slitna kläder. Bara ett nattlinne. Love: Vi firar väl julen för att det är jul?

På förskolan Äpplet går 18 barn i åldern från 1-5 år. Förskolan startades av Svenska Kyrkans Unga i Malmö 1988 och är församlingens egen förskola sedan 2000. Ledord för förskolan är kreativitet. Barnen uppmuntras att aktivera sin fantasi och inlevelseförmåga genom musik, drama, färg, form och rörelse. För mer information om förskolan kontakta föreståndare liselott.jepsson@svenskakyrkan.se

Vet ni varför vi firar jul?

Love, 6 år. Firar jul för att det är … jul.

TEXT OCH BILD: KARIN ROSVALL

Miniorerna i Klagshamn träffas efter förskolan eller skolan och sjunger och pysslar. Målet är att alla barn ska ha en självklar plats i församlingen. Visionen är att kyrkan vill vara en växtplats för tro och liv och ta sig uttryck i många olika former, till exempel sång, musik, drama och lek. Samtalen tar sin utgångpunkt i den kristna tron och dialogen handlar om vad som händer nu och vad som är viktigt för barn. Barnledare är lena.claesson@svenskakyrkan.se

TROVÄRDIGT JUL

Mikaela, 5 år. Bra på att packa upp paket. T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

Lion, 5 år. Gillar julkrubban, godiset och att sjunga.

Seniorkören har funnits länge i Sankt Mikaels kyrka. Torbjörn Karlsson leder den sedan 2014.

Inger Jacobsen, Marianne Kryhn, Anita Eschner, Lena Blomqvist och Eva Norrström Sjöström övar inför julen.

Sång och skratt när seniorerna tar ton Sankt Mikaels kyrka är en riktig julkyrka. Här firas både midnattsmässa och julotta. Och medlemmarna i seniorkören är inblandade i det mesta av firandet.

orsdag förmiddag i S:t Mikaels kyrka. Det låga dagsljuset sneddar in genom fönstren. Utanför faller de sista löven. Det är inte långt kvar till jul. Inger Jacobsen, Marianne Kryhn, Anita Eschner, Lena Blomqvist och Eva Norrström Sjöström har slagit sig ner i en halvcirkel framför Torbjörn Karlssons flygel. Det är tid för körövning för kyrkans seniorkör. Så här års är det extra intensivt. Kören är delaktiga i det mesta som sker i kyrkan. Förra året sjöng kören under första advent, som alltid är en stor satsning i Sankt Mikael. – Vi stod utanför porten och sjöng för att locka in människor. Vi var inkastare, säger Anita Eschner och skrattar. Men allt handlar inte om sång och musik för seniorerna. Flera av körsångarna har även andra uppdrag i kyrkan, de hjälper till som gudstjänstvärdar, kyrkvärdar

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

T ROVÄR D I GT N R 3 2 0 1 5

TEXT OCH BILD: KRISTINA STRAND LARSSON och ansvarar för stickcaféet. – Jag har nog testat allt i församlingen utom meditation. Inför årets adventfirande planerar vi ett bokbord för Bibelgruppen, säger Anita Eschner. – Jag dansar helig dans också, säger Marianne Kryhn. – Blocket räcker nog inte för att

till gudstjänstfirarna, säger Anita Eschner. Julen är viktig i Sankt Mikael. I kyrkan firas både midnattsmässa och julotta. – Här är fullt på julmässan och det kommer många ungdomar. Vilka förväntningar har ni själva inför julen?

– JUL SKA VARA HARMONI OCH SJÄL OCH HJÄRTA berätta om allt de gör. Men jag är bara med och sjunger. Det räcker gott, säger Eva Norrström Sjöström. Det råder en varm och glad stämning i kören. När medlemmarna ska svara på vad julen betyder blandas humor med allvar. – Det bästa med julen är barnbarnen. Jag har också i alla år uppskattat julottan. Den hör till julen. Dessutom lagar jag frukost

– Om jag ska ha högt ställda förväntningar är det fred, säger Anita Eschner. – Jul ska vara harmoni och själ och hjärta, säger Eva Norrström Sjöström. 

Vill du vara med i Seniorkören? Ring Torbjörn Karlsson på 040-27 90 00.

Bild: Privat

HALLÅ DÄR...

lättsmält

TROVÄRDIGT LÄTTSMÄLT

AV KARIN ROSVALL

om godis, selfies och Ernst

PRÄLFIE SPRED GLÄDJE Prästen John Liljeblad tog en "prälfie" – mitt under vigselakten. Det var de blivande makarna Elin och Johan Elofssons idé men prästen John var självklart med på noterna ”Det blev ett härligt sätt för Svenska kyrkan att sprida glädje. Alla i kyrkan jublade och spänningen släppte” berättade John. För Elin var dagen även lite speciell eftersom det var samma präst som också döpte Elin en gång i tiden.

...JOHANNES, PREDIKANT OCH ALLTIALLO I VÄSTRA SKRÄVLINGE KYRKA Vad i allsin dar är ”Mässa med tjocka släkten” för något? – Alltså, alla har ju inte en pappa, en mamma och en syster. Man kan ha halvsyskon och en extramamma. Eller ingen mamma men en vuxen bästa kompis eller en farmor som är viktigast i världen. En del tror att man måste vara på ett speciellt sätt för att få komma till kyrkan, men alla är ju med i Guds tjocka släkt. Så sista söndagen varje månad firar vi mässa, som är speciell för oss barn och våra vuxna. Blir det kyrkkaffe efteråt som en vanlig gudstjänst? – Det beror på hur du menar. Det finns väl alltid kaffe i en kyrka? Det är ju som bensin för er vuxna tänker jag. Vi har mässa med tjocka släkten eller söndagsskola varannan vecka. Då serveras alltid soppa, korv med bröd och fika. Och kaffe då. För barnfamiljer är det svårt att få till lunch annars, eftersom kyrkan kommer i vägen där. Kyrksoppan har blivit världens bästa fortsättning på mässan, och folk stannar, äter och hänger länge.

Limhamns kyrka twittrar; VISSTE DU ATT världens största polkagris vägde 2,3 ton och tillverkades i Gränna 2003?

Är du en riktig gottegris? Testa dig själv! 1. Marsipan har använts i bakverk och godis under flera århundraden. Men när kom marsipanen till Europa? a) Tidigt 1600-tal b) Medeltiden c) Under 1900-talet 2. Vad består knäck av? a) Sirap, socker, grädde b) Glukos, socker, grädde c) Sirap, grädde, kokosfett Rätt svar: 1B, 2A, 3A, 4B. Alla rätt? Du får du en mumsig jul. Du har full koll på alla kolor.

3. I över 75 år har chokladasken Aladdin varit ett givet inslag i många svenskars julfirande. Men vilken är enligt tillverkaren Marabou favoriten bland konsumenterna? a. Körsbär i likör b. Tvillingnöt c. Nöttryffeln 4. Hur många julskumstomtar tillverkar Cloetta varje år? a) 123 miljoner b) 194 miljoner c) 254 miljoner T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

Var de verkligen tre? Det står faktiskt inte i bibeln att de vise männen var tre. Det är den kristna traditionens tolkning av händelsen när stjärntydarna från Öster kom för att besöka det nyfödda Jesusbarnet. Trots att tretalet inte finns omnämnt i Bibeln, har man i västlig tradition antagit att de vise männen var tre, eftersom de överräckte tre gåvor till Jesusbarnet: guld, rökelse och myrra. I den kristna kyrkans historia ser man tydligt hur antalet vise män har varierat. I Domitillas katakomber i Rom visar en målning fyra personer och på en vas i Kirchermuseet i Schweiz är åtta män avbildade. I andra traditioner berättas det om allt från tre till tolv personer.

Tillfälliga uppehållstillstånd har vi alla här på jorden.

139 392

Malmöbor är med i Svenska kyrkan. Tack vara det kan kyrkan vara ett individuellt stöd till många i staden och en stor resurs för hela samhället, även globalt. TACK för att du är medlem!

Hört på TV:

Diakon Jonas;

”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva!” blogg.svenskakyrkan.se/karlekochrespekt T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

”Ju äldre jag har blivit desto mer intresserad blir jag av själva pappret runt presenten” Ernst Kirchsteiger

Vill du få en godnattbön i din telefon? Följ @Unprastmalmo på Twitter.

Projektledare för konferensen är prästen Albin Tanke.

I KORSVÄGEN MELLAN POLITIK, MEDIA, KULTUR OCH TEOLOGI:

Samhälle och Existens 2016

I april nästa år arrangerar Svenska kyrkan i Malmö och Malmö högskola gemensamt konferensen ”Samhälle & Existens”. Temat för konferensen är ”Religion som utmaning och resurs, hot och möjlighet”. Bland de medverkande finns demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke, ärkebiskopen Antje Jackelén, författaren och journalisten Per Svensson samt Malmös kyrkoherde Anders Ekhem. TEXT: KARIN ROSVALL

rojektledare för konferensen är prästen Albin Tanke. Under de drygt tio år som han arbetat i Lunds stift har han mött många av de politiker, företagare och kulturarbetare som konferensen vänder sig till. Varför ordnar Svenska kyrkan och Malmö högskola en sådan här konferens? – Vi tror att behovet av ett forum där samhällsutmaningar bearbetas på nya och gränsöverskridande sätt är stort. Politik, media, kultur och teologi är grundfundament i samhällets uppbyggnad som man kanske inte alltid tänker på korsar och påverkar varandra.

Det är en av de största satsningarna som någonsin gjorts av Svenska kyrkan i Malmö, varför sker den just nu? – Av flera skäl. Rent praktiskt för att vi inte haft de resurser som krävs tidigare, men med den nya organisationen i Malmö pastorat har det blivit möjligt. Ett annat skäl är att vi vill öka förståelsen för kyrkans roll i samhället. Det finns ibland en föreställning om att kyrkan finns till för kyrkans egen skull, i själva verket är kyrkans viktigaste uppgift att finnas till för världen. Vilka ämnen kommer att belysas under konferensen?

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

– Totalt arrangeras tolv seminarier och flera större föreläsningar. Temat för konferensen öppnar för många intressanta diskussioner. Frågor om den sekulära statens ansvar att ge unga människor förutsättningar att behålla och öppet leva i sin tro istället för att lockas av religiös extremism är viktiga att ställa sig. Likaså vad det betyder för det politiska samtalet om religion och tro inte är ett privat särintresse utan en angelägen samhällsröst som låter sig höras i media och på ledarsidorna. Religion och tro kan på samma sätt som konst och kultur bidra till en fördjupad förståelse av det mänskliga. Hur kan religion och tro med sina särskilda bidrag hjälpa människor att härbärgera och tolka existensen och samhällsutmaningarna i en föränderlig värld? Ni har lyckats samla ett imponerande startfält, vilken respons har ni fått från de medverkande hittills? – I princip alla som är tillfrågade att medverka har svarat ja direkt. Jag tolkar det som att kyrkan gör det här i helt rätt tid. Många har uttryckt att det är precis vad som behövs för att stärka och utveckla de positiva krafter som det finns ett behov av i samhället. Bland de medverkande finns allt från demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke till komikern Kakan Hermansson och sexologen Malena Ivarsson. Hur har ni resonerat där? – Eftersom syftet med konferensen är att vända sig till olika samhällssektorer har vi medvetet sökt personer med olika bakgrund. Viktigt har varit att de medverkande har förmågan att belysa de aktuella frågorna på ett

7 APRIL 2016

ALMÖ 26–2 KONFERENS I M

SAMHÄLLE S

E X I ST E N

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

annat sätt än många är vana vid. Jag tycker att Malena Ivarsson är ett utmärkt exempel på detta. Hon är sexolog och socionom och har studerat både litteratur och teologi samt är vidareutbildad i jungiansk psykologi. Vad hoppas Svenska kyrkan i Malmö att konferensen ska resultera i? – Syftet är att skapa mötesplatser för samtal, att ställa kritiska frågor och öka förståelsen för samhällets mångfald, problemområden och existentiella utmaningar. Konferensen ska fokusera på ämnen som rör sig i korsvägarna mellan politik, media, kultur och teologi. Ett fördjupat syfte med det aktuella temat är att utveckla människosynen i samhället, främja integration och demokrati och öppna nya perspektiv för kunskap, samexistens och fred. Konferensen äger rum i slutet av april nästa år, och från och med 1:e december i år går det att anmäla sig – vem vänder sig konferensen till? – Målgruppen är alla som arbetar med eller är engagerade i frågor som rör politik, media, teologi och kultur. Kommer det att bli en återkommande konferens? – Vi siktar högt. Vår förhoppning är att konferensen ska återkomma och utvecklas. På sikt är ambitionen att göra hela Malmö till en värdstad för frågor som rör politik, teologi, kultur och media. Likt Almedalsveckan och Bokmässan, med föreläsningar, seminarier och montrar, där konferensen är en del av samhälle och existensdagarna.

FAKTA: Konferensen Samhälle & Existens äger rum på Slagthuset, Kyrkans hus och Malmö högskola den 26-27 april 2016. Medverkar gör bland annat kulturoch demokratiminister Alice Bah Kuhnke, ärkebiskop Antje Jackelén, EUparlamentarikern Cecilia Wikström, författaren och journalisten Per Svensson, komikern Kakan Hermansson, sexologen Malena Hermansson samt Malmös kyrkoherde Anders Ekhem. För mer information om tider och platsbokning besök: www.svenskakyrkan.se/malmo

TROVÄRDIGT OMVÄRLD

STÖD SYRIENFLYKTINGARNA! Den 15 september 2015 var det 4,5 år sedan konflikten i Syrien bröt ut. Det har inneburit över fyra år av lidande och förluster vars omfattning inte går att föreställa sig. Svenska kyrkan finns på plats och stödjer syriska flyktingar i Jordanien och Irak.

Förutom praktisk hjälp, såsom hygienpaket, filtar och tak över huvudet, arbetar Svenska kyrkan med psykosocial hjälp på plats.

Över 3,9 miljoner människor har flytt från Syrien. I ökenlägret Za'atari i norra Jordanien bor över 80 000 av dem. Svenska kyrkan arbetar både med att tillgodose flyktingarnas materiella behov och att skapa meningsfulla möten och aktiviteter. - Vi bidrar bland annat till skolutrustning och nya klassrum, tak över huvudet, hygienpaket, varma kläder och gasvärmare på vintrarna, berättar Tina Sandkvist, humanitär programhandläggare. Hon fortsätter: – En viktig del är det stöd vi bidrar med inom det psykosociala arbetet. Redan 2012 sände vi ut psykosociala tematiker

Ge människor på flykt en drägligare tillvaro: SMS:a ”AKUT” till 72905 så skänker du 100 kr. Tack för ditt stöd!

Wejdan och Malek arbetar med konfliktlösning TEXT & FOTO: ULRIKA LAGERLÖF, SVENSKA KYRKAN.

Flyktingar från Syrien i Jordanien utbildas i konfliktlösning för att öka välmåendet i flyktinglägret.

attenposter, toaletter och de gemensamma köken i flyktinglägret Za'atari är för få för antalet människor, något som leder till trängsel och bråk. De jobbiga upplevelser många har med sig från flykten gör tillvaron i lägret otrygg. Barnen känner av oron.

HJÄLPER BORTTAPPADE BARN Lokala ledare har fått utbildning

i bland annat konfliktlösning och medling och barns och kvinnors rättigheter. Varje lokal ledare har ansvar för kontakten med 100 flyktingar i lägret. Malek är medlem i en grupp flyktingar som arbetar med konfliktlösning i lägret. Han tycker att han fyller en viktig funktion. – Vi känner att det är otryggt och blir värre. Barnen hör bråk och ser bråk och blir rädda för att det är

i fält som assisterat våra samarbetspartners i att utveckla detta arbetssätt. – Det handlar bland annat om att arbetet ska formas utifrån människors egna behov och rättigheter och att de är delaktiga i beslut som rör deras liv, men också att skapa aktiviteter som ger mening och struktur i tillvaron. Ett exempel på detta är byggandet av en fritidsgård i Za'atari, som det finns en film från på www.svenskakyrkan.se/syrien Konflikten i Syrien går nu in på sitt femte år och tycks bli allt mer komplex för varje dag som går. Samtidigt växer behovet av omvärldens stöd.

Svenska kyrkan bidrar till skolutrustning och nya klassrum för tusentals barn.

bo här, säger Maleks fru Um Anas. Att råda bot på otryggheten och rädslan många känner är en viktig del av Svenska kyrkans stöd. Representanter från olika delar av lägret organiseras i grupper, som den som Malek är med i, och får utbildning i konfliktlösning, medling och barns och kvinnors rättigheter.

Wejdan Jarreh är anställd som psykosocial specialist för att arbeta i Za'atari i Jordanien. Hon är särskilt engagerad i kvinnornas och barnens situation i lägret och i att motverka att flickor gifts bort tidigt.

ALDRIG SLAGIT BÖRJAR SLÅ brist på elektricitet och mörkt på kvällarna. Allt det här skapar oro och rädsla. Jag ägnar dagarna åt att medla mellan människor och att hjälpa borttappade barn att komma rätt.

Men det är inte bara mellan familjer och grupper som konflikterna finns, också inom familjerna har våldet ökat. – Jag har pratat med kvinnor som berättar att deras män aldrig har slagit dem tidigare, men nu plötsligt har börjat slå dem, berättar Wejdan Jarreh, anställd med stöd från Svenska kyrkan som psykosocial specialist i lägret. 

”DET ÄR INGET LIV HÄR” – Vi tänker bara på att vi vill hem. Det är inget liv här. Nu tänker vi att till och med flyganfall är bättre än att T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

 39

TEXT OCH TOLKNING FYRA SÖNDAGAR Bild: Nancy Bauer / Shutterstock.com

TEXT: ELISE NILSSON, PRÄST I HELIGA TREFALDIGHETSKYRKAN:

JULDAGEN

Hela världen i sin blick Har du sett in i ett spädbarns ögon någon gång? Såg du att hela världen rymdes där i? Med en sådan blick möter Gud oss denna dag, med en blick som vapenlös tar in sina medmänniskor och sin omvärld. Var och en av oss bar en gång världen i vår blick, men genom erfarenheter av hur den inte har kunnat möta vår tillit har vi tvingats sluta oss. Julen låter oss öva på att öppna oss på nytt genom att möta det gudabarn som bar världen i sin blick och behöll den. 

NYÅRSDAGEN

Med förhoppningar och farhågor

NÄRMARE LIVET

Hur möter du 2016, med längtan eller bävan? Fylls du av farhågor eller förhoppningar? Avger du nyårslöften med tilltro till din förmåga, eller tänker du att det ändå inte är någon idé? Våra liv ser så olika ut, och så lite vet vi om hur de kommer att bli under det nya året. Gud kommer att dela varje stund med oss, oavsett om den fylls av liv, överlevnad, död eller uppståndelse. Det är Guds nyårslöfte till var och en av oss, och Gud kommer att hålla det.

Det är inte mycket vardag kvar år 2015. Nu är det adventsljusens, julavslutningarnas, familjetraditionernas och nyårsfesternas tid. Det är en tid då både vårt överflöd och vår nöd blir tydligare, då vi kan fyllas av både tacksamhet över det vi har och sorg över det vi saknar. Det är en tid då vi får komma vår värld och våra liv närmare, precis som Gud gjorde i Betlehem för 2000 år sedan och ständigt gör i varje nu. FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

Att bära och bli buren Varje människas liv börjar i totalt beroende av att vara buren, först i en livmoder och sedan i människors armar. Så börjar också Jesus liv. Gud, som bär hela världen, behöver bli buren av Maria. Hon vågar säga ja till det, för hon får samtidigt ett löfte om att Gud ska vara med henne. Maria är buren och kan därför välja att bära. Så är det också för oss. Större delen av våra liv både bär och blir vi burna. Gud är nära, i din famn och i famnen som bär dig.  40

ANDRA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN

Älskad till liv

DEC

Vi har redan fått liv, och ändå kan vi känna krav på oss att skaffa oss ett liv. Det är så mycket vi ska ha och klara av för att duga och räcka till. Visst är det viktigt att ta ansvar för det liv som anförtrotts oss, men livets källa är inte prestation utan relation. Det är genom att dela liv som vi fylls av liv. Gud älskar oss till livet och den kärleken kan varken förtjänas eller förloras, den kan bara besvaras.

Dagens rubrik Herrens moder Gammaltestamentlig läsning Sefanja 3:14-17 Episteltext Filipperbrevet 4:4-7 Evangelium Lukas 1:30-35 T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

25 DEC

Dagens rubrik Jesu födelse Gammaltestamentlig läsning Jesaja 9:2-7 Episteltext Första Johannesbrevet 1:1-4 Evangelium Lukas 2:1-20

JAN Dagens rubrik I Jesu namn Gammaltestamentlig läsning Jesaja 49:13-16 Episteltext Hebreerbrevet 13:5-8 Evangelium Lukas 13:6-9

17 JAN

Dagens rubrik Livets källa Gammaltestamentlig läsning Jesaja 55:1-4 Episteltext Uppenbarelseboken 22:16-17 Evangelium Johannes 4:5-26

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

TROVÄRDIGT KULTURELLT

kulturellt

AV GÖRAN ENGSTRÖM Bild: Auto Images

I våras fick Malmöfilmaren Magnus Gertten ta emot Svenska kyrkans filmpris för sin film ”Varje ansikte har ett namn”. En gripande dokumentär där han sökt upp och intervjuat några av de tusentals krigsflyktingar som anlände med båt till Malmö i april 1945. Berättelser som känns än mer angelägna idag, i ljuset av den nu pågående flyktingkatastrofen. – Jag blir väldigt starkt påverkad av att se alla människor som knackar på vår dörr just nu. Men jag blir också imponerad när jag ser hur många det är som är beredda att hjälpa till, säger Magnus Gertten.

Han ger de anonyma ett namn 28 april 1945. Andra Filmpris världskriget är inne i sitt slutskede. Till Malmö hamn anländer båt efter båt med människor som räddats ur de tyska koncentrationslägren. Närmare 2000 personer på en enda dag enligt passagerarlistorna. De filmas när de kliver i land. Anonyma ansikten. Utmärglade, trötta, hungriga men också tacksamma över att vara i säkerhet. Några ler mot kameran.

FAKTA

Men vilka är de egentligen? Det var frågan som dök upp i Magnus Gerttens huvud när han 2008 för första gången tog del av det fulla filmmaterialet från den dagen. Ytterligare sju år senare har denna nyfikenhet resulterat i två lika gripande som angelägna dokumentärfilmer: ”Hoppets hamn” (2011) och den internationellt hyllade ”Varje ansikte har ett namn” (Every face has a name, 2015).

BESATT AV HISTORIEN Med den pågående flyktingkrisen

En nästan 70 år gammal arkivfilm väckte Malmöfilmaren Magnus Gerttens nyfikenhet. I våras fick han Svenska kyrkans filmpris för sin film "Varje ansikte har ett namn".

på näthinnan är det kanske frestande att tro att det startade med en vilja att berätta om flyktingströmmarna. Eller som ett inlägg i vår tids flyktingdebatt. Men för Magnus Gertten började det i en helt annan ände. Han tänkte inte alls i termer av flyktingar eller migration, utan blev intresserad av individerna. Besatt av historierna bakom de utmärglade, ibland leende ansiktena. – När jag såg arkivbilderna slogs jag av en omöjlig tanke; går det att ta reda på vilka de här människorna är? Jag tyckte att det såg spännande

Så här motiverade juryn sitt beslut att ge Svenska kyrkans filmpris 2015 till Magnus Gertten för hans film ”Varje ansikte har ett namn”. ”En smärtsamt gripande film om människor på flykt genom tiderna. Skepp anländer i två hamnar; Malmö 1945 och Pozzallo idag. Bakom varje anonym person finns ett människoliv. Ansikten får namn och med det sin historia. Först då kan befrielsen bli verklig. Magnus Gerttens enastående dokumentär ställer frågor som är brännande aktuella. Är vår medmänsklighet gränslös? Vad är det att vara människa? Every Face Has a Name blir en påminnelse om de humanistiska värden som ger mänskligheten hopp.”

T ROVÄ RDI G T N R 4 2015

ut och blev inspirerad att ge mig i kast med själva historien. Så är det alltid för mig, jag kan inte börja med något för att det känns viktigt, jag måste bli intresserad först. Magnus Gertten nämnde idén för sin historieintresserade pappa, som själv hade stått på kajen och sett på när flyktingbåtarna anlände till Malmö 1945. – Han tyckte att jag absolut borde göra något om det, och erbjöd sig även att hjälpa till med researchen. Med pappans hjälp lyckades Magnus Gertten inte bara få fram passagerarlistorna från den dagen, han lyckades dessutom identifiera en av kvinnorna på filmen. Hennes namn är Irene Krausz. Född i nederländska Rotterdam men numera bosatt i Sydafrika. Irene Krausz blev en av huvudfigurerna i Hoppets hamn.

T ROVÄR D I GT N R 4 2 0 1 5

GAV SIG TILL KÄNNA

Hoppets hamn fick stor uppmärksamhet, inte bara i Sverige. Efter att filmen haft premiär 2011 reste Magnus Gertten runt och pratade om filmen. – I samband med ett besök i Jerusalem berättade en kvinna i publiken att hon var en av dem som syntes på de gamla arkivbilderna. Mötet med henne gjorde att jag ville träffa fler av dem jag identifierat. Jag fick ett bidrag från Sveriges Television, och det blev starten på ”Varje ansikte har ett namn”, berättar Magnus Gertten. Arbetet med att identifiera och försöka spåra fler människor från arkivfilmen pågick i flera år och har varit enormt komplicerat, berättar Magnus Gertten vidare. Mot slutet av arbetet kände han att han ville ha med ett modernt spår. Något från vår tid som påminner om Malmö. En italiensk producent erbjöd honom att följa med till Catania på Sicilien, en stad som de senaste åren tagit emot många av de flyktingar som kommer i gamla uttjänta fiskebåtar över Medelhavet. Under tolv timmar filmade Magnus Gertten flyktingar som togs i land i Pozallo, en hamn strax utanför Catania. I ”Varje ansikte har ett namn” varvas klippen från Pozallo

med människorna från arkivfilmen och deras personliga berättelser. – Det blir en påminnelse om det som händer nu, och ställer frågan hur vi ska förhålla oss till dem som knackar på vår dörr idag. Ju mer jag tittar på människorna i filmen från 1945, desto fler likheter ser jag med dem som kommer idag, säger Magnus Gertten.

MYCKET TÅRAR Var det då något under inspelningen av ”Varje ansikte har ett namn” som grep tag i honom speciellt? Magnus Gertten menar att det är en omöjlig fråga. Lite som att svara på vilket av ens barn man älskar mest. – Jag kan säga så mycket att det har gråtits en hel del under arbetet med den här filmen, och att jag är väldigt förtjust i alla dem som medverkar. Det är så det måste vara för mig, jag måste älska dem jag gör film om, konstaterar Magnus Gertten. Utöver Svenska kyrkans filmpris, som delades ut under Filmfestivalen i Göteborg i våras, har ”Varje ansikte har ett namn” fått fyra internationella priser. I slutet av november visas den i Amsterdam, på världens största dokumentärfestival. I samband med det är det även premiär för Magnus Gerttens senaste filmprojekt. Ett projekt som han har gemensamt med brorsan Fredrik, även han framgångsrik dokumentärfilmare. Mer än så vill Magnus Gertten inte avslöja just nu. 

ordet

Tidningen utdelas som gratistidning.

Namn: Svenska Kyrkan 02-15 så snabbt

en av sno rres gu dinno r

herrens ankomst ytenhet

www.svenskakyrkan.se/malmo

försvarspakt

verka mycket för förs i mål var de vise männen

verkar med iogt abrahams son

firas i augusti för-

guds vägledning

betrakta

låter

trösta

ger oss vår tro

ska ett lok

ko n

faller mycket

malmös ”starke man”

gifte sig jakob ä r fimed efter 14 års lippintjänst hos laban erna

saknar matta

tal efter nie fastlagd färdväg

så var det ju

har en tupp röd

norska

flöden orka hos oss

besöker man gärna i england

har vi bondepå bebanken kymmer

ärliga var en man i matt 9:1-8

astat vån in gsplan

djurfoder stöder tomten

lades jesusbarnet i

en gu dbli omlig prisad nåd

japanvaluta smöra

kräver kanske pass

där vientiane är huvu dstad

blodb r i st står vi gemensamt

ri kt-

kort

n in g

för ton

pålägg tysk kanalstad

var de 7 åren i 1:a mosebok 41.27

få flaggan i topp är kristna i sin ….

tid för fynd sätt att vara

utan innehåll kan det ibland vara i arla tid

åter på recept

ger en lugn plats

södergrabb jätteflygbolag

prisa

TÄVLA OCH VINN! Lös ordet och skicka in det till Svenska kyrkan Malmö, Box 346, 201 23 Malmö, senast den sista december 2015. Tre vinnare får den nya boken ”Tradition och liv” av Martin Modéus. Lösningen samt namn på vinnarna finns på hemsidan från den 12 januari 2016. Lycka till!

den första männ iskan