Sweor genom tiderna

Hundratals Sweor har under 40 år kommit och gått i SWEA NY.

En del stannar för ett utbytesår, andra är medlemmar i årtionden.

Två av de Sweor som varit med i New York längst blickar tillbaka på sin tid i SWEA och i staden.

Ulrica Fredsvik

– med egna ord

Jag blev värvad av Mona Johnsson och fick första positionen som sekreterare i styrelsen. Mona var en riktig paragrafryttare och noga med “legalesen” i protokollet. Hon skrev ut protokollet från första mötet för att visa mig hur det skulle vara. Hjälp tänkte jag!!

andra gången 2001 hoppade jag dock av. Min mamma dog på påskdagen, och sen hände 9/11. Det blev lite för mycket.

Skillnaden mellan då och nu är rätt så stor. Anledningen är naturligtvis internet. Nu då allt görs på nätet och elektroniskt, har det nog i viss mån tagit bort lite av den personliga kontakt vi hade medlemmar emellan.

Jag gick igenom alla positioner i styrelsen till vice president och till slut president. Blev tillsatt två gånger,

Vi gjorde det mesta för hand skulle man kunna säga. Vi gav ut SWEA-bladet ett par gånger om året. Bitten Fransen, som var ansvarig för bladet, “raggade” annonser för att få ihop till tryckning och distribution.

Vi träffades på banken Mona arbetade för (“Monas bank” i folkmun) för att sätta ihop layouten till Bladet. Det gjorde vi genom att klippa och klistra materialet och sätta ihop “plates”, som Bitten kallade det, som skulle skickas till tryckeriet. Resultatet blev faktiskt fint och medlemmarna såg fram emot att få ett ex i postlådan.

“SWEA Ordförande från början med Mona Johnsson och Kerstin ”Kickan” Williams som nummer ett och två. Jag var tredje, sen kom Mette Mårtensson, Kerstin Palma och sist på bilden är Christina Moliteus”

Vi skickade också ut almanackan som visade vilka program som var planerade. Den gjordes också för hand. Vi kopierade och nitade ca 300 ex på mitt jobb. De fick adress och frimärke och stoppades i postlådan. Kommer ihåg hur lyckliga vi blev när självhäftande frimärken kom ut. Att slicka ca 300 frimärken smakade inte gott.

Jag upplever att medlemmarna var mer aktiva då än vad som händer nu. Jag minns att vi arbetade mycket med att fixa till våra sammankomster och ordnade själva med mat och dryck.

Jag gravade sidor med lax vid flera tillfällen och Christina Moliteus rullade en gång 800 köttbullar.

Vi samarbetade med SWEA Connecticut som stod för Janssons frestelse många gånger, då de hade större kök än vi.

Mona var som spindeln i nätet. Hon var inte medlem i NY styrelsen längre men jobbade nätterna igenom med att hålla kontakt med Swea International. Hon blev även sekreterare i internationella styrelsen och hjälpte till med stadgarna där.

Hon älskade SWEA NY, och runt i världen, och hade massor med väninnor överallt. Hon hade en adresslista som innehöll hundratals namn över hela världen och hon skickade ut information till alla som var med på den.

–Absolut. Jag minns att det brukade finnas whiskey i pappersmuggarna. Men detta kanske inte bör publiceras?

Jag bedyrar Fanny att SWEA NY Magazine inte är någon skvallertidning. Fanny berättar att Svensk Damtidning en gång publicerade felaktig information om henne.

– De tog det helt fel – jag var 1.62 meter lång och vägde för lite! Jag åt vispgrädde fem gånger om dagen då både längd och vikt var viktiga saker på 60-talet och PanAm. Klackar som skulle passa precis och skorna fick inte ha så höga klackar i kabinen som vi var tvungna att bära när vi inte var ombord.

Jag tror att SWEA International är viktigt för svenskheten i världen. Vi som har varit med från början har kanske lite svårare att hänga med alla “nymodigheter” som webbsidor och internet-info. Men jag hoppas att vi kan behålla organisationen. Sedan gäller det för de lokala avdelningarna att engagera medlemmarna lite mer. Men som vi vet, det är inte alltid det lättaste.

Grattis till 40-årsjubileet, SWEA NY. Det finns massor mer att berätta. Men det blir till en annan historia.

Möt fantastiska Fanny Farkas, SWEA New York:s äldsta medlem.

Hur började ditt äventyr i New York?

– Det började egentligen i London 1958. Jag utbildade mig till sjuksköterska för att jag visste att det fanns större chans att bli flygvärdinna vid avslutad sjuksköterskeutbildning och i England krävde de mindre än i Sverige. Min mor hade sett en annons i tidningen i Sverige om att PanAm sökte flygvärdinnor och flygvärdinna blev jag. Jag ankom till New York 1964.

Visst var det tillåtet att röka ombord på den tiden?

– Oh, om man kunde röka! Senare ändrades reglerna till att man bara fick röka i en viss del av planet – oftast längst bak i flygplanet.

Och visst fick passagerare resa med fler antal liter alkoholhaltiga drycker, med mera?

Man fick inte ha barn, inte vara gift, men jag flög bara ett år. I första klass serverade vi kaviar från Iran. Om det inte tog slut under en flygning tog jag hem kaviar –ja, både kaviar och champagne! Min pappa sade till min man att ‘Åh, så bra att Fanny inte jobbar för PanAm längre, för nu slipper vi all denna champagne och kaviar!’

Fanny började sedan att undervisa i matlagning.

– Jag öppnade en cateringfirma och köpte en restaurang som jag skulle kalla amerikansk bistro med några svenska inslag som jag sedan sålde efter 17 år. De sista åren arbetade jag inte på restaurangen men var däremot fortfarande delägare. Nu existerar restaurangen som Steak Frites Bistro på 9:e avenyn.”

(fortsätter på nästa uppslag...)