158
som en påminnelse om tidens gång
Figur 7. Under andra hälften av 1900-talet började allt fler konstnärer verka i Höga Kusten, däribland målaren och skulptören Anders Åberg (1945–2018) som bosatte sig i Häggvik i Nordingrå och där började bygga vad som skulle komma att bli ”Mannaminne”. Som framgår av illustrationen är Mannaminne ett slags friluftsmuseum som består av en brokig samling byggnader, fordon och konstverk.
har uttryckts i romanen Musikanternas uttåg (1978), där Per Olov Enquists beskriver landhöjningen som en Guds gåva till invånarna i Västerbottens kustland och temat återkommer i Svante Bäckströms roman Så höjer sig landet
(2020): ”Landet där vi lever höjer sig ur havet som en tröst åt oss låga. Det är en hand vi kan hålla i, som leder oss rätt när vi faller” (s. 9). En annan variant är att beskriva det höjda landet som ett ”omvänt Atlantis”, vilket författaren och konstnären Gunnar Erkner gör i boken Längs Höga Kusten (1984). Höga Kustens värde ligger därmed inte främst i att kusten i sig är särskilt hög i meter räknat, det förstår man bara genom att se de betydligt mer imponerande fjordlandskapen i Norge. Värdet ligger i att kusten har blivit hög på grund av en landhöjning, som uppfattas som unik. Etnologer har påpekat att människan speglar sig i landskapet när hon formar sin egen identitet. Att vissa människor som lever och verkar i Höga Kusten drabbas av en stolt lokalpatriotism är begripligt och kanske har den ytterligare stärkts genom världsarvsutnämningen. Frågan är dock hur många som egentligen bryr sig om att Höga Kusten har Sveriges, eller kanske till och med världens, största postglaciala landhöjning? Även om människor har tagit till sig landhöjningen och högsta kustlinjen genom en kulturell läroprocess, är min hypotes att det inte är särskilt många som faktiskt kan se fenomenen i det fysiska landskapet – bortsett från de konkreta problem som uppstår då hamnar måste flyttas och när farleder och fiskeplatser till slut grundas upp och försvinner. Avslutningsvis, en världsarvsutnämning medför i regel flera olika saker, också för Höga Kusten. Å ena sidan innebär det stränga restriktioner för att skydda och bevara miljön – för att vårda det utpekade arvet – för kommande generationer. Detta omöjliggör nya