Saft, saft, KYRKSAFT – bättre saft har ingen haft!

Av Emma Ljungberg Ungdomspr St

När jag började ha konfirmandgrupp i Limhamn, lärde de unga ledarna mig snabbt att det där med kyrksaft var grundläggande i konfirmandarbetet. Jag förstod att det fanns olika skolor för hur saften ska blandas, inte för svag var de åtminstone överens om. Jag kom in i konceptet snabbt, eftersom jag redan var bekant med begreppet ”kyrksaft” från min egen barndom och ungdomstid i kyrkan. För mig innebär kyrksaft en blandsaft med jordgubbssmak, ofta lite ljummen, sällan helt rätt i styrka. Och det är en av de drycker jag tycker allra bäst om. Skulle det enbart handla om smaken, hade den här drycken inte haft en chans att komma på topplistan. Men det handlar egentligen väldigt lite om smaken.

Smaken av för svag eller för stark jordgubbssaft, väcker minnen hos mig av kyrkfika efter gudstjänsten. Då fikade jag snabbt, dels för att saften inte var god och dels för att jag skulle hinna leka så mycket som möjligt med mina vänner, innan vi skulle åka hem. Kyrksaft väcker också minnen av ungdomskväll i kyrkan då jag kunde prata med vänner och med vuxna som var nyfikna på mitt liv och mina tankar.

Det jag känner av smaken är förknippat med goda minnen och det är främst därför jag tycker att det är gott. De goda minnena skapar en stämning i mig, en känsla av gemenskap och glädje.

För mig har kyrkan i princip alltid varit viktig, kanske extra mycket när jag var tonåring. Det var en plats där jag fick ingå utan att mina föräldrar var de som alla förhöll sig till. Jag fick vara en egen person och ta reda på mer om mig själv och min egen tro. Och det var välkomnande. Det gick att ta med vänner och det kunde alltid blandas mer kyrksaft. Kyrksaften blev också en symbol för det kontinuerliga – att barndomens snabba fika efter gudstjänst hörde ihop med de viktiga samtalen jag hade som tonåring.

Varför skriver jag nu om kyrksaft när temat är bröd?

Jo, för att smakminnet är starkt. Och för att jag vill dela med mig av de här erfarenheterna av öppenhet, gemenskap och måltidens betydelse. För mig går den här företeelsen så djupt som till kyrkans grund och ursprung. Jag vill påstå att kyrksaft först och främst handlar om gemenskap. En gemenskap som grundas i det vi behöver för att leva, precis som måltidsgemenskap i en familj.

spännande middag där ett brett spektrum av känslor ryms. Glädjen är tydlig när de får äta tillsammans. Det finns också oro, rädsla och besvikelse som handlar om det som väntar i påskens drama. Gemenskap och ensamhet finns i samma människor på samma gång, lika komplext som livet är. Och Jesus instruerar lärjungarna att fortsätta bryta brödet och dricka vinet. Vi firar fortfarande nattvard i kyrkorna och länken till den där gången när nattvarden instiftas är både tydlig och nära.

Jag tycker att det är fascinerande hur denna handling levt vidare. Det sker något i rörelsen i rummet, i smakerna och känseln. Handlingen att ta emot nattvard och dela detta sakrament med andra, gör något med oss. I varje mässa erbjuds vi att vara en del i påskens verklighet. Vi får om och om igen lyssna till Jesus ord: så ofta ni äter brödet och dricker vinet, gör det i åminnelse av mig. Åminnelse både som att minnas och att närvara hos Jesus, här och nu. Vi blir del av Jesus. Vi tar del av brödet och är en del av Kristi kropp som är kyrkan.

Visst är det någon som delar ut, som liksom förmedlar denna heliga handling, men det är Jesus som säger: ta emot mig! Det är en tradition där alla som tidigare tagit emot nattvard finns med, liksom alla som tar emot nattvard över hela världen nu och i framtiden. Det är ingen som har förtur eller har mer att säga till om. Det finns ingen rangordning i vem som borde få först eller sist, mest eller minst. Alla är ett i Jesus Kristus. Oavsett hur mycket vi förstår av mysteriet eller hur långt vi vandrat på trons väg, får vi uppleva – leva tron. Vi får del av nåden på ett mycket konkret sätt. Och det där starka smakminnet gäller även oblat och vin, nattvardens smaker. Även dessa smaker förknippar jag med känslor av gemenskap och tillhörighet.

Nattvardens ursprung i den där sista måltiden som skedde på skärtorsdagen, bygger på gemenskap. Det är en

Så när jag hör ungdomar prata och debattera om kyrksaft, då påminns jag om nattvardens kraft. Jag påminns om Jesus närvaro i allt som sker där Kristi kropp är närvarande: alltså vi som är en del, vi som är kyrkan. Kyrksaften påminner mig om att vi hör ihop och att det alltid går att blanda mer kyrksaft. Oavsett om vi känner gemenskap eller ensamhet, oavsett om vi är trygga eller osäkra – bjuds vi med. Vi förvaltar de löften och uppmaningar Jesus gav lärjungarna. Det är vi som har uppdragen nu. Och oavsett vem som blandar bäst kyrksaft (tro mig, det finns många åsikter om det) så är ingen av oss störs eller minst, först eller sist. Alla är ett i Jesus Kristus.