Porträttet: Patrik Hellberg

Patrik Hellberg!

Han var lantisen som inte ville bli präst. Men med ett hjärta för människor och de som har det svårt leder Patrik Hellberg gudstjänster och ansvarar för ungdomsgrupper och konfirmander i Västervik och runtom i Södra Tjusts pastorat.

TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez

Patrik Hellberg tar emot oss hemma i lägenheten i Västervik. Men vi har först lite svårt att hitta. För trots att Patrik och hans flickvän bott ett och ett halvt år i Brevik så vet han inte numret till sitt hus. – Jaså, är det 38? Jag lär mig aldrig det där. Huset mitt emot är ju 67, då borde det här vara 68 väl? Nåja, välkomna, stig in!

Inne i lägenheten har Patrik dukat upp med kaffe och bullar och vi slår oss ner för att höra vad som ledde honom till kallet som präst, med särskild inriktning på ungdomsarbete. Han är uppvuxen i Rappestad utanför Linköping och gick tidigt på kyrkans barntimmar och kom in den vägen. Men någon präst ville han i alla fall inte bli, det hade han bestämt. Om man är så bestämd på att inte vilja bli präst, då måste det betyda att man åtminstone tänkt tanken att bli det?

Patrik skrattar till. – Jo, det stämmer ju, och jag blev det ändå. Jag trivdes ju i kyrkan. Under skoltiden började jag som vaktmästare i kyrkan, var med i ungdomsgruppen och kände att jag kunde vara mig själv och inte behövde ha en massa masker och roller som man hade i skolan.

Samma längtan efter ärlighet, uppriktighet och att människor (särskilt ungdomar) ska få vara sig själva har följt med som en röd tråd genom Patriks liv. Därför har han inte varit rädd att sticka ut hakan: – När jag pluggade till präst kom jag tidigt in på HBTQ-teologi, queerteologi, feministisk teologi. Men det kändes torftigt bland alla böckerna, jag kände behovet av att jobba i en församling, med människor. Så jag tog en paus i studierna och åkte till Svenska kyrkans församling på Teneriffa och jobbade som volontär. Det var suveränt, man fick tillbaka känslan från ungdomsgruppen av gemenskap.

Därefter avslutades studierna i Lund, och 2014 vigdes Patrik till präst i Linköpings domkyrka av biskop Martin Modéus. Samtidigt vigdes även Patriks bror Fredrik, han är nu föreståndare på ungdomsgården Gransnäs utanför Aneby. Så ungdomsengagemanget går i släkten. Efter prästtjänster i Linköping, Norrköping, Söderköping och Norrköping igen blev det tillfälle att dra sig mot sydost, till Västervik och Södra Tjusts pastorat till en skräddarsydd tjänst som ungdomsansvarig och högstadie – och gymnasiepräst.

Patrik berättar att han alltid haft ett grubblande drag. – Jag minns när jag var liten, då tyckte jag om att gå ut, titta på stjärnorna och fundera. Jag tycker också om att klura och fundera tillsammans med andra. Som präst får man fundera i predikan. Man kan vända och vrida på en tanke och ofta diskutera och bolla den efteråt med församlingen. Tillsammans med ungdomsgruppen eller konfirmander blir det många samtal och funderingar. – Just nu är det ju väldigt mycket corona, men annars är det de eviga frågorna: Vem är Gud, vad är Gud, och vad ska man göra när man är kär i nån? En annan fråga är: varför man ska konfirmera sig? – På den frågan finns många svar. Dels får man träffa människor – nya människor, eller gamla människor på ett nytt sätt. Men sen är det också väldigt roligt! Det tror jag att många inte inser, de kanske tror att nån står där framme och pratar och så ska alla sitta och lyssna. Så är det inte! Vi leker lekar, gör roliga värderingsövningar, upplever mycket med alla sinnen. Så det är mycket mer upplevelsebetonat.

Ett exempel är att vi har en övning med en frågelåda. Alla får skriva en fråga, anonymt, och lägga den i en låda. Sen tar vi upp en fråga i taget och diskuterar – som den om man blir kär i nån exempelvis. Då tar man en runda, det är inte så att vi ledare har ett ”rätt svar”. – Om det enda man kommer ihåg från konfan är att ”jag är viktig”, då är jag nöjd. Varje person är viktig. Det kan vara ett viktigt budskap idag, när många människor mår dåligt i samhället, inte minst ungdomar. – Många ungdomar mår väldigt dåligt, och jag tror att mörkertalet dessutom är väldigt stort. De senaste åren har de antal personer som söker sig till jourhavande präst ökat lavinartat. Den psykiska ohälsan är väldigt stor, och det är väldigt ofta suicidsamtal. Det är inte lätt. Vi lever i ett annat samhälle än tidigare. Skolan kan innehålla press, men sen är det hela det här med sociala medier också. Man ska konstant visa något bra yttre på insta eller snapchat. Det är tufft.

Jag märker att behovet är stort, även här i Södra Tjust.

Vad säger man till någon med så mörka tankar? – Det kan finnas en impuls att säga ”du får inte tänka så mörkt, tänk på din familj och dina vänner”, men det blir också en sorts skuldbeläggande. Istället tror jag att det är bättre att säga ”det är okej, du får vara här i mörkret så länge du behöver – jag är här med dig”. Kanske är det det som är kyrkans hela uppgift – att finnas där. När ingen annan finns, ska kyrkan finnas.