arbetet. När vi öppnar en loge, väcker en vacker melodi vår medkänsla för den lidande mänskligheten, och vi sluter vår brödrakedja och öppnar vår börs. Vi erkänner Konstens ädla värde och vi tror på dess Gudomliga ursprung. Vi är stolta över att i våra frimureriska kretsar välkomna en man som utövar den musikaliska konsten så mästerligt, och vi hoppas att dagens högtidliga firande ska övertyga honom om vår djupa uppskattning.” Liszt var aktiv som frimurare under hela sitt resterande liv, med avbrott för de åtta år han bodde i Rom (18611869). Liszt själv meddelade aldrig öppet om han var frimurare eller inte, och hans bröder var diskreta om det, så allmänheten var aldrig säker på om Liszt var frimurare eller inte. Han skrev också en del manskörverk och solosånger till texter av poeter som var frimurare, bl.a. Goethe, där texternas innehåll präglas av frimurartankegods. Ytterligare ett tecken på Liszts närhet till frimureriet är att han delade in
sina pianoelever i tre kategorier ungefär i enlighet med de kategorier som Johannesfrimureriets olika grader benämns – Lärling, Gesäll och Mästare. Liszt delade in sina pianoelever i de tre kategorierna Nybörjare, Neofyter och De utvaldas sällskap (neofyt är en medlem av en hemlig organisation). när liszt dog visade sig hans frimurarbröder från sin finaste sida. Flera loger hyllade honom då genom att hålla vackra tal till hans ära, och i flera frimurartidskrifter publicerades dödsrunor över hans liv, karriär och personlighet. I Zürich höll man dessutom en separat sorgeloge över honom, där logens talman bl.a. sade: ” Den 31 juli återvände en av de mest geniala konstnärer under detta århundrade till Den Eviga Östern, en man som var en värdig medlem av vårt världsomfattande förbund, och på vars grav vi nu lägger en akaciekvist. Förtjänar nu Franz Liszt att vi frimurare håller en separat åminnelsehögtid till hans ära? Svaret lyder: Ja!
Ett rungande ja! Liszt levde för andra.” ”Visst hade han sina fel – han kunde ibland vara fåfäng och ärelysten – men detta var mer ett utslag av hans temperament och inte en del av hans karaktär. Under mer än ett halvt århundrade låg världen för hans fötter, och den av oss som under liknande omständigheter vet med sig att han inte ibland skulle ha visat en viss fåfänga, han må kasta den första stenen. Vi säger nu: Nåd och ro över hans själ, och må hans minne förbli ärat på jorden för all evighet.” Jag tror inte att frimureriet var något centralt och livsavgörande för Liszt, men det verkar som om frimureriet ändå utgjorde ett positivt permanent inslag i hans liv. Flera av de män han träffade där blev verkligt goda vänner – kanske kan man säga Bröder! Liszt som ensambarn hade ju inga syskon. Text Anders Gabriel Sundström
Källor
Franz Liszt vid pianot. Frimuraren
Philippe A. Autexier – The Masonic Thread in Liszt. Artikel i Journal of the American Liszt Society, vol 22 (1987) Philippe A. Autexier – La Lyre maconne. Mozart, Haydn, Spohr, Liszt (Paris, 1997). Philippe A. Autexier – Mozart & Liszt sub Rosa (Poitiers, 1984). Bürger-Archiv Online-Bibliothek Goethe-Schiller Archiv (Klassik Stiftung) Weimar, e-post 26/7 2011. Wolfram Huschke – Franz Liszt. Wirken und Wirkungen in Weimar (Weimar, 2010). Edward Speyer – Wilhelm Speyer, der Liederkomponist (Leipzig, 1924). Franz Liszt Tagebuch 1827. Im Auftrag der Stadt Bayreuth, herausgegeben von Detlef Altenburg und Rainer Kleinertz (Wien, 1986). Ewald Scherrer, arkivarie i logen Modestia cum Libertate i Zürich, e-post 11/8 2011. Alan Walker – Franz Liszt. The Virtuoso Years 1811-1847, revised edition (Cornell University Press, New York, 1987). Alan Walker – Franz Liszt. The Weimar Years, 1848-1861 (Cornell University Press, New York 1989). Alan Walker – Franz Liszt. The Final Years, 1861-1886 (Cornell University Press, New York, 1997) 41