Att mista sin livskamrat Jag blev ensam alltför tidigt i vårt äktenskap när min livskamrat fick cancer. Det blev naturligtvis en chock för mig, familjen, vänner och arbetskamrater, ja för hela vår omgivning. Stödet blev stort från alla. Jag var ofta i logen under sjukdomsperioden. Alla mina tankar kretsade runt min hustru. Jag upplevde att sammankomsterna gav mig ro i den situation jag befann mig i. Min älskade hustru och livskamrat avled efter ett enda sjukdomsår. Jag tog farväl genom att lägga ner hennes handskar i kistan. Jag har som medlem i många år tagit emot alla de grader som mig tillkommit i vår Frimurare Orden. Jag kommer att fortsätta delta i arbetet. Jag gick till en sammankomst i grad I bara någon dag efter hennes frånfälle, och jag fortsatte att gå även sedan det blev känt att jag drabbats av sorg. Men ingen mötte mig med tröstande ord eller handtag. Det som slår mig är att ingen av bröderna fångade upp mig i min sorg. Vi lyssnar på välformulerade tal och tankar om vad vår Orden har att ge oss som bröder. Men när sorgen inom oss skapar en avgrund saknas en hjälpande hand eller ett tröstande ord. Med frustration och erfarenhet från min upplevelse tycker jag att logen förblev osynlig under min svåra sorgetid. Utan att anklaga någon ber jag er bröder att våga visa medkänsla och empati när du eller jag behöver tröst.
text: kjell mazetti
Översatt och bearbetat från Norska Frimurerbladet. Redaktionen skriver: Detta inlägg är anonymiserat efter önskemål av den drabbade brodern. Inlägget tar upp en viktig del av vårt frimureri.