Mongoliets dinosaurier

Ända sedan Roy Chapman Andrews år 1923 hittade arkeologiska lämningar efter de mytiska dinosaurierna vid de “Flammande klipporna” nära Gobiöknen, har hundratals mer eller mindre vetenskapliga expeditioner företagits till samma område. Sålunda har massor av dinoseurieägg och skelettdelar funnit sin väg till museer världen över. Det i New York belägna American Museum of Natural History (AMNH) innehar en av de största samlingarna av dinosauriefynd i världen. Speciellt i USA har faschinationen angående dinosurierna varit fortgående. Man behöver bara tänka på Roy Chapman Andrews som förebilden till filmhjälten Indiana Jones eller filmen “Jurassic Park” och dess efterföljare,

Men under de senaste åren har man i Mongoliet på officiellt håll fäst allt större uppmärksamhet vid denna för det mesta illegal export av arkeologiska fynd från Mongoliet. För fem år sedan noterade Mongoliets dåvarande kulturminister Oyungerel Tsedevdamba att ett komplett skelett av en mindre dinosaurier, Tarbosaurus baatar, bjöds till försäljning av ett auktionshus i New York. Eftersom enligt paleontologiska experter lämningar av denna art endast hittats i Nemegtbassängen i Mongoliet, var det klart att skelettet hade smugglats ut ur Mongoliet. På uppmaning av Mongoliets president Tsakhiagiin Elbegdorj väckte amerikanska myndigheterna åtal mot auktionsfirman och detta resulterade i att skelettet efter en segsliten process år 2014 återbördades till Mongoliet. Denna Tarbosurus finns nu utställd i det speciella dinosaurusmuseet i Ulaanbaatar som är inhyst i byggnaden för det forna Leninmuseet. Alltså en passande plats!

Sedan dess har också den kända Hollywoodskådespelaren Nicolas Cage frivilligt återbördat till Mongoliet en liten skalle av en dinosaurus, som han ursprungligen köpt för 276.000 dollar. Men problemet är mycket störe än detta. Under de år mongolerna själva inte förstod att uppskatta dinosauriefynden, de var “bara ben”, har hundratals om inte tusentals paleontologiska fynd smugglats ut ur Mongoliet. Och denna handel fortsätter fortfarande. Under många år hade till exem- pel boskapsherden Gelegrash guidat turister i området kring de flammande klipporna och förevisat en där halft begraven dinosaurierskalle. Men en dag var den försvunnen. Troligtvis hade någon smugglare grävt upp den och sålt den vidare på den internationella marknaden. Det är i prakriken omöjligt att övervaka det circa 10.000 hektar stora området där dessa benrester kan hittas. Den del av området som nu designerats som nationalpark, övervakas av en väktare, den 31 åriga Surenjav Munkhsaikan. Hon patrullerar området på motorcykel men har ännu inte kunnat ta någon dinosaurietjuv på bar gärning. För att underlätta sin uppgift önskar hon att få en eller flere drönare.

Lika svårt är det för den mongoliska tullen att hålla efter smugglarna. Det är ytterst sällan som någon åker fast. Trots det har det senaste året circa 30 fynd kunnat återfås på olika vägar direkt från smugglarna. Hoppet ligger nu till att mongolerna i gemen ändrar sin inställning till

“dessa benbitar” och börjar förstå vilken tillgång dess fynd är för Mongoliet. Man hoppas också att få tillbaka flere av de palaentologiska fynd som finns i AMNH museet i New York. Man hänvisar bland annat till det avtal som Chapman i tiderna underteckande, där han lovade att i framtiden återlämna sina fynd till Mongoliet. Men museet är naturligtvis ovilligt att förlora sina skatter. Samma problematik gäller inte enbart Mongoliet utan också länder som till exempel Egypten och Libanon. Många av dessa, av arkeologer i tiden exploaterade länder har nu vaknat och vill ha tillbaka sina skatter. Men i de museer som nu har hand om skatterna och fynden betvivlar man, med rätt eller orätt, att länderna i fråga kan sköta om dessa skatter så att de kan bevaras för eftervärlden. De under de senaste åren timade händelserna i Mellanöstern har utvisat hur plötsliga politiska kast med påföljande regimskiften kan få katastrofala följder för de lokala museerna.